RIKSDAGENS PROTOKOLL
1903. Andra Kammaren. N:o 48.
Onsdagen den 29 april.
Kl. 11 f. m.
§ 1-
. Upplästes för justering de vid kammarens sammanträde den
22 innevarande april förda protokoll.
Därvid yttrade
Herr Katt och Dag: Herr talman, mina herrar! Med anled¬
ning däraf att mitt yttrande under debatten om femte hufvudtiteln,
utt flottan under ett krig skulle kunna »svika», kan komma att
missförstås, så heder jag härmed att få förtydliga detsamma. Hvad
jag med sagda mitt yttrande menade var, att flottan under krig
mot en öfverlägsen fiende till slut skulle kunna duka under för
■öfvermakten.
Vidare anfördes ej. Ifrågavarande protokoll godkändes.
§ 2.
Herr statsrådet m. m. C. von Frusen aflämnade Kungl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:
om anslag för Sveriges deltagande i världsutställningen i S:t
Louis år 1904; och
angående anvisande af medel till åtgärder för lindrande af
den uti de norra delarne af riket genom 1902 års felslagna skörd
uppkomna nöd.
De kungl. propositionerna bordlädes.
§ 3.
Herr talmannen, som förmälde sig hafva angående tiden för
omröstningarna samrådt med Första Kammarens talman, tillkänna-
gaf, att gemensamma omröstningar skulle tisdagen den 5 näst¬
instundande maj företagas i afseende å de voteringspropositioner,
som då af kamrarne vore godkända.
Andra Kammarens Prot. 1903. N:o 48.
1
N:o 48.
2
Onsdagen den 29 April.
§ 4.
Föredrogos hvar för sig de å kammarens bord hyllande motio¬
ner; och hänvisades därvid herr C. A. Lindhagens motion, n:o 197*
till lagutskottet, herr B. O. Lundells motion, n:o 198, till Riksda¬
gens särskilda utskott n:o 2 och herr D. K. Bergströms motion*
n:o 199, till kammarens tillfälliga utskott n:o 2.
§ &•
Härefter föredrogos och lades till handlingarna statsutskottets
memorial:
n:o 36, i anledning af Kung! Maj:ts remiss med öfverlämnande
af förteckning öfver de för statsverkets räkning utarrenderade egen¬
domar;
n:o 37, med öfverlämnande till Riksdagen af förteckningar å
försålda kronoegendomar samt å inköp af mark för bildande af
kronoparker; och
n:o 38, i anledning af Kung! Maj:ts remiss med öfverlämnande
af uppgifter rörande värdet af vissa statsverkets tillgångar vid
1901 års slut.
§ 6.
Efter föredragning häruppå af bevillningsutskottets memorial
n:r 48, i anledning af återremiss af punkten 2:o) i bevillnings¬
utskottets memorial n:0 40 i anledning af dels kamrarnes skilj¬
aktiga beslut rörande bevillningsutskottets betänkande n:o 36 i an¬
ledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående en särskild stämpelafgift för punsch m. m., dels ock
återremiss af viss del af nämnda betänkande, begärdes ordet af
Herr Beckman, som yttrade: För undanröjande af möjligt
missförstånd i fråga om formuleringen anhåller jag, att kammaren
ville besluta att ånyo återremittera denna punkt till utskottet.
Samma yrkande är framställdt i Första Kammaren.
Vidare anfördes ej. Ifrågavarande memorial blef af kammaren
återremitteradt till utskottet.
§ 7.
Föredrogos, men bordlädes åter bankoutskottets memorial n:is
7 och 8, särskilda utskottets n:o 1 utlåtanden n:is 1 och 2 samt
särskilda utskottets n:o 3 utlåtanden n:is 3 och 4.
Ordet lämnades på begäran till
Herr Re de Hus, som yttrade: Af förekommen anledning ber
jag att få hemställa, att särskilda utskottets n:o 3 utlåtande n:o 3
Onsdagen den 29 April.
3
N:o 48.
och samma utskotts utlåtande n:o 4 måtte få uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan för nästkom¬
mande onsdag.
Hvad berr Redelius sålunda hemställt blef af kammaren bifallet.
§ 8.
Efter föredragning häruppå af Första Kammarens protokolls-
utdrag, n:o 209, innefattande delgifning af kammarens beslut öfver
dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8 med anledning af berr
Ljungbergs motion, n:o 24, angående skrifvelse till Konungen om
vidtagande af kraftiga åtgärder för det unionella försvarsväsendets
ordnande, beslöt Andra Kammaren öfverlämna ifrågavarande ärende
till behandling af kammarens fjärde tillfälliga utskott.
§ 9-
Vidare föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda Andra Kamma¬
rens första tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 33 och 34.
§ io.
Till afgörande förelåg konstitutionsutskottets utlåtande n:o 8,
i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 45 regerings¬
formen.
I en inom Andra Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, n:o 177, både berr A. Hedin föreslagit, att Riks¬
dagen måtte såsom bvilande antaga den ändring af § 45 regerings¬
formen, att ur nämnda paragraf uteslötes ordet »civilt» framför
ordet »ämbete».
Utskottet hemställde dock, att berr Hedins ifrågavarande motion
ej måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.
Vid utlåtandet var fogad reservation
af herrar Nydal, Bergström och Wavrinshj i Stockholm, bvilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka den föreslagna grundlagsänd¬
ringen.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades ordet till
Herr Wavrinsky i Stockholm, som yttrade: Herr talman!
Regeringsformens § 45 stadgar, att kungliga prinsar icke må inne¬
hafva civilt ämbete. Såsom vi finna af konstitutionsutskottets nu
förevarande utlåtande, var under 1700-talet och början af 1800-
talet, före det nya statsskickets antagande år 1809, en annan upp¬
fattning gällande rörande prinsars förhållande till statsämbeten.
Ang. ändrad
lydelse af
§ 45 rege¬
ringsformen.
N:o 48.
4
Onsdagen den 29 April.
Ang. ändrad Man ansåg då, att prinsar hade skyldighet att, om så påfordrades,
lydelse af låta bruka sig i rikets tjänst. Ja, upprepade gånger afgåfvos
§ 45 rege- t. 0 m. högtidliga konungaförsäkringar därom, såsom — hvilket
ringsformen. y- £nna af utskottets utlåtande — i konung Adolf Fredriks konunga-
(Forts.) försäkran 1751 och i Gustaf Hirs af år 1772. Men 1809 års grund-
lagsstiftare hade en annan syn på saken. De ansågo sig visserligen
icke kunna rubba dessa kungliga prinsars rättighet eller skyldighet
att innehafva militära ämbeten, men mot deras innehafvande af
civila ämbeten stadgades, såsom jag nyss nämnde, förbud af 1809
års grundlagsstiftare. Deras skäl för ett dylikt stadgande återfinnas
i utskottets utlåtande å sid. 2, där det heter, »att en prins skulle,
därest hans verksamhet inskränktes till någon särskild civil befatt¬
ning, lätteligen förlora den för honom viktiga kännedomen om och
öfversikten af statsförvaltningen i dess helhet samt att innehaf-
vandet af ett civilt ämbete skulle kunna bringa honom i kollision
med enskilde medborgare». Sätter jag i denna sats in »militär»
i stället för »civil», kommer den att lyda sålunda, »att en prins
skulle, därest hans verksamhet inskränktes till någon särskild
militär befattning, lätteligen förlora den för honom viktiga känne¬
domen om och öfversikten af statsförvaltningen i dess helhet samt
att innehafvandet af ett militärt ämbete skulle kunna bringa honom i
kollision med enskilde medborgare». Finner icke kammaren, att
därmed precis lika goda skäl äro anförda för att kungliga prinsar
icke må innehafva militära ämbeten som för att de icke må inne¬
hafva civila sådana ? Om de kungliga prinsarne, som naturligt är,
fostra sig för att efter bästa förmåga kunna utöfva den ansvars¬
fulla konungamakten, böra de icke utbilda sig särskildt för militär
tjänst, ty då erhålla de en ensidig utbildning, som icke kan vara
till fördel för deras uppfattning om statsförvaltningen i dess
helhet. Man kan därvidlag anföra just det skäl, som utskottet
åberopar för att prinsar icke må ha civil befattning, nämligen att
de därigenom förlora den för dem viktiga kännedomen om stats¬
förvaltningen i dess helhet. Och ännu tydligare är det, att inne¬
hafvandet af ett militärt ämbete skall kunna bringa en prins i
kollision med enskilda medborgare.
Medan af dessa skäl finner jag således anledning att yrka
bifall till herr Hedins förslag, att i § 45 regeringsformen ordet
»civilt» framför ordet »ämbete» måtte utgå.
Konstitutionsutskottet härleder ur motionärens bevisföring
tvenne väsentliga skäl till stöd för det af honom gjorda yrkandet,
nämligen »dels att den prinsar enligt grundlagen medgifna rätt
att bekläda militära ämbeten lätt kunde leda därtill, att prinsar
utnämndes till höga befälsplatser utan att äga därför nödiga be¬
tingelser, hvilket i händelse af krig kunde bringa ofärd öfver
landet, dels ock att dem närstående personer framför andra mera
förtjänte män befordrades till militära befattningar».
Jag skall be att få yttra något om den första af dessa punkter,
i fråga om hvilken jag torde hafva någon personlig kännedom.
Det fanns en tid, när vi kunde så godt som obekymradt leka
krig. Hvad voro väl fordom våra fältmanövrer annat än lustläger.
5
N:o 48.
Onsdagen den 29 April.
Men den tiden är förbi. Den växande imperialismen och tecken i öster
tyda på, att det för de små staterna kan komma att blifva allvar
af. I striden mot en storstats härsmakt torde Sveriges här och
flotta inomskärs kunna uppträda med ungefär lika god utrustning som
motståndarens, ehuru vi med största sannolikhet komma att blifva
underlägsna i antal. Man räknade fordom med det antagandet,
att en fiende inom våra gränser endast skulle kunna hålla 100,000
man på benen, men efter sista kriget i Sydafrika, där engels¬
männen förmådde på ett så kolossalt afstånd" uppbringa en här på
närmare 300,000 man, måste vi snarare räkna med denna siffra.
Det är alldeles tydligt, att vi vid ett eventuellt krig numeriskt
komma att blifva mycket underlägsna vår fiende. Hvarifrån skola
vi då kunna hämta hopp om seger? Jo, från krigsdugligheten hos
vår armé, men framför allt från den öfverlägsna ledningen. Äga
vi den senare i allra högsta grad — och i denna täflan, det ha vi
sett hos boerna, kan en liten nation bestå mot en större — då,
men endast då, kunna vi räkna på att göra ett verksamt motstånd
mot en storstats härsmakt. Böra vi icke då göra allt för att vinna
denna öfverlägsenhet? Vi måste för detta ändamål frammana de
bästa krafter, som stå till vårt förfogande. Vi måste tillse, att
ingen bom ställes i vägen för att den öfverlägsna förmågan skall
kunna komma att göra sig gällande, och vi måste vaka öfver, att
skicklighet och förtjänst, så långt möjligt är, kommer till sin rätt
vid de militära befordringarna.
Fordom kämpade man med smärre härar; man satte då icke
allt på ett kort. Efter ett nederlag kunde lätt följa en seger, se¬
dan en ny här uppbådats. Men numera är förhållandet annor¬
lunda. På härförarens förmåga ställes nu mycket större anspråk,
och utgången af ett fältslag afgör numera i ännu högre grad än
förut ett lands öde. Knappast något lands historia kan uppvisa
en sådan rad af framstående fältherrar, sådana glänsande härförare
som Sveriges konungars historia. Men ha vi rätt att vid minnet
af denna fordomtida glans förgäta, att fältherrar numera icke ut¬
bildas på björnjakter, att en härs ledning är ett högst komplice-
radt problem, som icke ens den mest begåfvade kan lösa utan
grundliga studier och mycken praktisk öfning. Det gäller numera
hundratusentals personers lif och kanske i ett enda slag foster¬
landets frihet och oberoende.
Nu menar utskottet, att just af denna anledning bör man åt
de kungliga prinsarna, som ju till äfventyrs såsom regenter kunna
komma att utöfva högsta befälet öfver vår krigsmakt till lands
och sjöss, bereda tillfälle att göra sig förtrogna med skötandet af
de militära ämbetena. Ja, vore det så, att vid de kungl. prinsar-
nes befordran till militära ämbeten inga andra faktorer än skick¬
lighet och förtjänst finge göra sig gällande, då vore icke mycket
att säga därom. Men då skulle det ju kunna inträffa, att en prins
lika väl som en annan officer kunde komma i så dålig tur, att
han icke ens hunne att blifva befordrad till major. Hände något
sådant, kanske vi icke så länge behöfde vänta på grundliga refor¬
mer i afseende på befordringarna inom armén. Men något sådant
Ang. ändrad
lydelse af
§ 45 rege¬
ringsformen.
(Forts.)
N:o 48.
6
Ang. ändrad
lydelse af
§ 45 rege¬
ringsformen.
(Forts.)
Onsdagen den 29 April.
kommer nog icke att inträffa. Vid de kungl. prinsarnes befordran
tages nog grundlagens ord »skicklighet» och »förtjänst» i annan
bemärkelse än vid öfriga officerares befordran. Redan den omstän¬
digheten, att de äro prinsar, gäller dem till förtjänst.
Men, säger utskottet, vi ha ju § 28 regeringsformen, som sä¬
ger, att vid befordran hänsyn skall tagas endast till förtjänst och
skicklighet och icke till bord, och Konungens rådgifvare äro ju an¬
svarige inför Riksdagen, hvars konstitutionsutskott äger att utöfva
granskningsrätt öfver det sätt, på hvilket de fullgöra sitt kall.
Ja, hos oss finnas för närvarande prinsar, som blifvit befor¬
drade till höga militära ämbeten såväl inom flottan som inom ar¬
mén. Antingen hafva de då verkligen besuttit den skicklighet
och förtjänst, som betingat deras utnämning till dessa ämbeten,
eller också har konstitutionsutskottet svikit sin plikt att ställa de
statsråd till ansvar, som rådt Konungen till dessa befordringar.
Att de kungliga prinsarne, hvilkas befordringar äga rum efter helt
andra grunder än andra officerares, skulle kunna i skicklighet och
förtjänst täfla med alla af dem förbigångna officerare, är det väl
ingen som tror. Det återstår därför, om man fäster sig vid kon¬
stitutionsutskottets mening, ingenting annat, än att konstitutions¬
utskottet icke gjort sin skyldighet. Till en sådan slutsats måste
jag ovillkorligen komma, om jag följer konstitutionsutskottets ar¬
gumentation. Men det förhåller sig nog så, att de kungliga prin¬
sarne både inför statsrådet och konstitutionsutskottet intaga en
undantagsställning.
Men, säger man, om också de kungliga prinsarne icke kunna be¬
fordras efter alldeles samma grunder som öfriga officerare, så är
det nyttigt, ja, alldeles nödvändigt, att de få innehafva militära
ämbeten, för att de därigenom må sättas i tillfälle att få så stor
inblick som möjligt i den militära förvaltningen, enär de såsom
regenter till äfventyrs kunna komma att utöfva högsta befälet öfver
krigsmakten. Ja, men af alldeles samma skäl borde väl också
Konungen, som regerar med råds råde, i den civila förvaltningen
ha liknande insikt, för att han icke däri skall stå tillbaka. Och
för öfrigt — om det vore så, som utskottet här säger, huru skulle
det då i stora stater, där statsöfverhufvudet är en civil person,
hvilken måhända såsom köpman, ingenjör eller landtbrukare för-
värfvat sina insikter, och hvilken tillika såsom sina militära råd¬
gifvare måhända har civila personer, vara möjligt för statens öfver¬
hufvud att bevaka dessa angelägenheter.
Jag behöfver väl, herr talman, icke säga, att det yrkande jag
gör i denna fråga icke dikteras af annat än min öfvertygelse om
att jag därmed befordrar fosterlandets säkerhet och väl. I denna
min omtanke om fosterlandets säkerhet och väl öfverträffar jag-
helt säkert icke de kungliga prinsarne själfva. Jag vågar därför
hysa den förhoppning, att den kraftiga vädjan till dem, hvilken
ligger i motionen, äfven om denna vädjan icke finner den ringaste
genklang i vår medkammare, icke skall vara gjord förgäfves.
Det ställes ständigt ökade kraf på uppoffringar för vårt för¬
svar. Vi ha i detta afseende proportionsvis hunnit längre än nå-
7
N:o 48.
Onsdagen den 29 April.
got anuat land. Ofreden är nära, spår man. Skola vi då af nå¬
gon öfverdrifven grannlagenhet afstå från den trygghet, som ligger
däri, att till de högre officersposterna inom vår armé och flotta
endast utses de skickligaste och mest förtjänta personerna? Har
fosterlandet råd till detta offer på grannlagenhetens altare? Kan
man verkligen svara ja därtill? Jag kan det i allt fall icke. I
Sj 45 regeringsformen heter det: »— — — — dock kunna efter
gammalt bruk titlar af hertigdömen och furstendömen dem tilläg¬
gas, utan rättighet till de landskap, hvilkas namn de bära». Jag
ber få säga, att jag icke har något att erinra mot, att äfven mili¬
tära titlar och värdigheter på liknande sätt tilldelas de kungl.
prinsarne. Men att bekläda dem med militära ämbeten tillstädjer
icke enligt min tanke landets säkerhet och välfärd.
Ehuru det beslut kammaren kommer att fatta icke kan blifva
något annat än eu opinionsyttring, vill jag ändå, herr talman, på,
såsom jag hoppas man funnit, sakliga och principiella skäl och
inga andra tillåta mig att yrka bifall till motionen och afslag å
konstitutionsutskottets hemställan.
Friherre Barnekow: Herr talman, mina herrar! Som lier-
rarne finna af utskottets betänkande, har utskottet vid behandlin¬
gen af denna fråga intagit en helt och hållet grundlagsenlig stånd¬
punkt. Utskottet har sagt, att då Konungen enligt 14 § regerings¬
formen skall hafva det högsta befälet öfver den svenska armén
och flottan, så ligger däri med nödvändighet den meningen, att
prinsarne, som alla kunna blifva konungar, böra utbildas i militärt
hänseende, så_ att de må kunna vara högsta befälhafvare för armén
och flottan. Äfven en annan § i regeringsformen, nämligen § 15,
enligt hvilken Konungen har att i kommandoväg, endast med bi¬
träde af ett statsråd, afgöra vissa militära frågor, fordrar naturligt¬
vis kunskap i militära ämnen. Jämväl på denna grund har ut¬
skottet ansett, att prinsarne böra få innehafva militära ämbeten.
Om nu prinsarne skola hafva militär utbildning, så bör man
också gifva dem något befäl. Jag tror likväl icke, att någon
svensk prins innehaft ett militärt ämbete i den bemärkelse, att
därmed varit förenad någon lön. Det finns ju i närvarande stund
en prins, som innehar, om man så vill, ett ämbete, men jag vill
göra kammaren uppmärksam därpå, att Kiksdagen icke anslagit
någon lön till detta ämbete, utan det är ett ämbete, som är full¬
komligt lönlöst.
Nu är det ju gifvet, att eu prins är en människa och därför
naturligtvis kan vara fullkomligt olämplig såsom behälhafvare för
eu armé. Det är sant, att det under sådana förhållanden icke
bör tillåtas, att han för befäl. Huru skall då detta förekommas?
Detta är en mycket svår och kinkig uppgift, och den måste ovill¬
korligen läggas i händerna på det statsråd, som har att härvidlag
råda Konungen. Det kan icke vara annorlunda, ty han ansvarar
ju för sitt råd, och man måste på grund af detta ansvar ovillkor¬
ligen förutsätta, att han icke tillråder Konungen att utnämna vare
Ang. ändrad,
lydelse af
§ 45 rege¬
ringsformen.
(Forts.)
N:o 48.
8
Ondsdagen den 29 April.
Ang. ändrad
lydelse af
§ 45 rege¬
ringsformen.
(Forts.)
sig en prins eller hvem det vara må, om denne icke har de egen¬
skaper, som fordras.
Den föregående talaren talade om huru det skulle gå, om den
högste styresmannen vore en civil man och kanske hade ett stats¬
råd, som äfven vore en civil person. Hur skulle han då kunna
handlägga militära mål? Ja, mina herrar, denna fråga är för ti¬
digt väckt. Vi äro i detta land ännu icke i det predikament, att
vi hafva en civil chef för landet. Om detta en gång skulle in¬
träffa, kan ju denna fråga då hringas på tal. Jag tror emellertid,
att det i alla monarkier i världen förhåller sig så, att den högste
chefen utbildas såsom militär, och förr än någon ändring däri vid¬
tages, tror jag ej att det är skäl att vi föregå världen med sådant
exempel.
På grund af hvad jag nu anfört skall jag, herr talman, an¬
hålla om bifall till utskottets förslag och afslag å motionen.
Herr Hedin: Jag är visserligen sedan några decennier myc¬
ket öfvad och van att ofta nog blifva öfverhopad med lögner och
injurier, hvilka jag haft för vana eller kanske rättare princip att icke
bry mig om att besvara. Likväl var det mig oväntadt, att det skulle
falla någon in att söka vinna tilltro för den lögnen och den skym¬
fen, att min motion föranledts af min önskan att göra mig till
organ för en enskild persons missnöje öfver verklig eller förment
oförrätt. Jag trodde ändock icke, att någon skulle ha det dåliga
modet att skrifva och trycka något sådant. Man beskyller mig
således att hafva velat gå slutet af min politiska bana till mötes
med den fläcken, att jag skulle hafva användt en grundlagspara-
graf för ett sådant ändamål, att jag skulle vilja förolämpa dem,
som sitta i denna kammare, förolämpa de nuvarande invånarne i
detta mitt gamla verkliga hem med en sådan framställning på
sådana grunder. Jag hade verkligen icke anat detta. Det har
emellertid förekommit.
Jag skall därför erinra om — hvilket hvar och en kan kon¬
trollera — att den åsikt, jag här uttalat, är af mig uttalad redan
år 1886 uti en reservation till konstitutionsutskottets betänkande
n:o 10. Vidare skall jag upplysa kammarens ledamöter därom, att
min motion nu, i all hufvudsak sådan som den är framlagd för
denna Riksdag, skrefs uti februari månad 1901. Hvarför blef den
icke väckt då? Jag finner icke något hinder att tala om detta.
Jag gaf efter för ifriga föreställningar, såsom jag kan kalla det,
om man vill, af tvenne personer, på hvilkas omdöme jag dittills
och sedermera och i detta ögonblick sätter det allra största värde,
en af dem en militär. Deras motiv voro dessa: vi kunna försäkra
Eder, att nu efter de beslut vid riksdagen, som förestå, som vi
med visshet kunna förutse, det skall blifva en ända på hofmili-
tarismen, och att prinsarne skola draga sig tillbaka från anspråket
att utöfva befattningar, till hvilka de icke hafva nödig insikt och
kapacitet. Mot mitt uttalade tvifvel på denna försäkran svarades
bland annat: den nuvarande krigsministern kommer med all san¬
nolikhet att på grund af de beslut, som blifva fattade vid denna
9
N:o 48.
Onsdagen den 29 April.
riksdag, vinna en så betydlig auktoritet, att lian i detta afseende
kan i helt annan och högre grad än någon af sina företrädare göra
sin önskan gällande, och på hans önskan tviflar Ni väl icke? —
något, hvartill jag svarade ingenting. Emellertid lofvade jag, att
jag skulle uppskjuta förslaget högst två år, och förlidet år — det
var en af de första dagarne i juni månad — meddelade jag en
landsortsjournalist motionen och gaf honom på hans därom fram¬
ställda begäran tillåtelse att omförmäla, att den skulle komma att
väckas vid 1903 års riksdag, hvartill jag dock fogade den anmärk¬
ningen, att det kanhända vore mindre lämpligt att tala om det i
förvåg, därför att det vore möjligt, att man då skulle sätta i gång en
hel lång serie af löften och försäkringar om det, som år 1901 anförts
inför mig såsom skäl, hvarför jag kunde vänta något och lämna,
såsom orden då folio, åt vederbörande själfva den förtjänsten att
visa, att de hade insett hvad det var för tid, vi nu lefva uti. Han
meddelade mig sedermera — jag har brefvet kvar — den 23 i
samma månad, således i midten af förlidet år, att han vid när¬
mare öfvervägande hade funnit dessa skäl giltiga och därför icke
meddelade någonting om det. Då jag i går afton sökte skaffa mig
närmare reda på tidpunkten för den befordran af en hofmilitäi%
som skulle hafva. bestämt mitt uppträdande i år — erfor jag, att
den . åtminstone ej hade passerat — jag kunde icke få veta den
precisa tiden — före september månad förlidet år.
Jag ber kammaren ursäkta, att jag tagit upp dess tid med att
nämna detta. Det är icke därför, att jag haft att såsom eljest vid
så många tillfällen skydda mig själf mot en vanlig lögn, utan det
är därför, att jag beskyllts för att hafva förbrutit mig mot Andra
Kammaren, mot Riksdagen.
Utskottet har åberopat 14 § regeringsformen såsom skäl för
att den, som kan komma att intaga tronen, behöfver inhämta mili¬
tära insikter. Denna § säger i alla fall ingenting annat än hvad
Förenta Staternas författning har sagt i 125 år. Där läses i 2
artikeln, 2 sektionen, 1 momentet: »Presidenten skall vara högste
befälhafvare öfver Förenta Staternas armé och flotta och öfver de
särskilda e staternas milis, när denna uppbådas i Förenta Staternas
tjänst.» Åtskilliga militärer hafva beklädt presidentämbetet. An¬
talet presidenturer är 25 från 1789 till nu, men 6 af presidenterna
hafva beklädt ämbetet tvenne gånger, så att antalet personer är
icke så stort. Om jag då räknar efter, huru många militärer det är,
så är det en minoritet af antalet presidenter. För öfrigt förhåller
det sig så, att ehuru den paragraf, som jag nyss läste upp, försva¬
ras med mycket eftertryck af bland andra den främste och namn¬
kunnigaste af Förenta Staternas författningskommentatorer, nämli¬
gen den berömde Story, så finnes ingen bland dem, som ett ögon¬
blick har fallit på den tanken, att presidenten skulle utöfva ett befäl.
Någonting annat, än att han innehar den högsta makten formaliter
i detta som i andra fall, har detta aldrig betydt, och § 14 i svenska
regeringsformen behöfver visserligen icke betyda någonting annat.
En af författningskommentatorerna säger, att det skulle vara otill¬
börligt, om en president någonsin folie på den tanken, att han per-
Ang. ändrad
lydelse af
§ 45 rege¬
ringsformen..
(Forts.)
N:o 48. 10 Onsdagen den 29 April.
Ang. ändrad sonligen skulle kommendera Förenta Staternas vare sig _ landt-
lydelse af eller sjöstyrka, och andra säga liksom med eu axelryckning, att
§ 45 rege- detta är någonting, om hvilket man icke har att tala.
ringsformen. Densamma ungefär är bestämmelsen i den konstitutionella
(Forts.) tagen af den 25 februari 1875, som utstakar förhållandet mellan
de offentliga makterna (»les pouvoirs publics») i Frankrike. Presi¬
denten disponerar öfver den väpnade styrkan samt nämner till
alla civila och militära ämbeten.
Liknande lyder bestämmelsen i den belgiska författningen:
Konungen kommenderar landt- och sjömakten. Han förlänar gra¬
derna i armén. Jag tänker, att det är väl näppeligen någon af
kammarens ledamöter, icke ens bland dem, hvillca sitta i konstitu¬
tionsutskottet, som föreställer sig konung Leopold II i spetsen för
en armé.
Det är för öfrigt öfverflödigt att mångfaldiga dessa exempel.
Om den franske presidenten gäller hvad de amerikanska kommen¬
tatorerna säga om den amerikanske, eller att det är presidenten i
hans civila karaktär, som det amerikanska folket älskar; År då
franske krigsministern alldeles godtyckligt enväldig? Nej, han är
det så litet, att man med mycken visshet kan säga, att begärelsen
till godtycke kan stäfjas när hälst man finner det vara. behöflig!,
därför att han är omgifven af en hel mängd utaf tekniska fack¬
kommittéer inom sitt departement. Jag skall ej uppräkna dem
alla, men jag vill nämna såsom särdeles betydelsefulla försvars-
kommittén, comité de cléfense, och högre krigsrådet, conseil supé-
rieur de guerre.
Jao- tror följaktligen, att vi icke behöfva bekymra oss om huru
det skall gå, om icke en blifvande konung i Sverige har gjort
skenbara militära studier. Det vore tvärtom till fördel, ty där¬
igenom skulle vi slippa anspråk, som icke motsvaras af någon in¬
sikt och någon kapacitet. Det är i dem faran ligger. När man
ser, huru enkelt det är för en prins att uppnå de högsta graderna
i jämförelse med hvad det är för verkliga militärer, så inser hvar
och en, att detta är en militär uppfostran, som är ett sken eller
rättare sagdt rent af ingenting annat än bara humbug. Men på
detta sken och denna humbug byggas de anspråk, som, emedan de
tagas på allvar af dem, som blifvit vana vid sådant, landets väl¬
färd kan bero på. Då vore det bättre, att man beredde dem till¬
fälle — ifall det är nödvändigt, att detta skall finnas — att göra
skada på andra områden, ty skadan kan aldrig bli sådan på det
civila området som på det militära. Aldrig. Och detta dels därför,
att det dock icke på dessa områden så lätt kommer att hänga på
ett ögonblicks afgörelse, om landet skall falla för att icke resa sig
mer, dels därför att de, omgifna af de civila rättsbegrepp, som växt
tillsammans med ämbetsöfningen hos den civila personalen, hafva
att motse ett motstånd, som icke viker, under det att den gamla
traditionen, som det dröjer länge att utrota, fordrar, att officeren
skall bocka sig, tiga och lyda. Detta vet ju hvar och en, liksom h var
och en vet, att det, som utskottet har skrifvit i sin motivering,
därmed menar ingen människa någoting, och att de verkliga skälen
11
Ji:o 48.
Onsdagen den 29 April.
äro andra. Hvar och en kan ju uppräkna dessa, och därför är det
alldeles onödigt, att jag nämner dem.
Det påstås af utskottet här, att man i grundlagsstadgandet, att
utnämningar till militära ämbeten ske i statsrådet, har en garanti
för att ingen mannamån skall begås, att icke odugligheten dragés
fram före dugligheten. Huru kommer det då till, hur i himmelens
namn kan det komma till, att det är just öfver sådant, som det
klagas, öfver att det råder mannamån och orättfärdighet vid de
militära utnämningarne? Då, såsom utskottet säger, en garanti
ligger däruti, att statsrådet i dess helhet har rätt att yttra sig om
dessa utnämningar och göra sina invändningar gällande, och när
utskottet äfven säger att, om statsrådet mot förmodan skalle för¬
summa sin plikt, så finnes ju konstitutionsutskottet, som ställer
detta till ansvar, huru kommer det då till, att utskottet icke har
hittat något af de tillfällen, då hela landets uppmärksamhet varit
fästad på en militär utnämning, som betraktats såsom skandal,
hvilka tillfällen sannerligen icke varit sällsynta?
Ifall måhända utskottets medlemmar icke hafva hört talas om
huru en sådan där bana, där befordringarne följa tätt med stöd af
hoftjänst, tager sig ut, så skall jag be att få nämna några exempel
— icke några namn. Hyttmästare af andra klass 1874, öfverste¬
löjtnant och chef för en kår 1875, kabinettskammarherre 1879. Nu
går det raskt: öfverste och chef för ett husarregemente 1880, general¬
major 1891, kavalleriinspektör 1892, fördelningschef 1896, general¬
löjtnant 1901. Jag borde kanske ha börjat litet längre tillbaka i
tiaen och nämnt att, efter att hafva inträdt i armén såsom under¬
löjtnant 1855, mannen blef stallmästare hos konungen 1867, rytt¬
mästare i armén 1870, hofstallmästare och chef för hofstallet 1870,
ryttmästare i regementet 1872. Således blir resultatet, om man
summerar ihop de särskilda data, följande: tjänstgöring vid rege¬
mentet 1855—1861 eller under 6 år; tjänstgöring utomlands 4 år;
hoftjänst 1866—1875 eller under 9 år och därunder avancement i
armén och i regementet från yngste ryttmästare af andra klass
1874 till kårchef och öfverstelöjtnant året därpå. Detta är ett af
de många exemplen.
Ett annat exempel: officer 1859, löjtnant 1865, ordonansofficer
hos en medlem af det kungl. huset 1865, adjutant hos konungen
1872, kapten 1872, major 1874, öfverstelöjtnant 1883, öfverste 1888,
kabinettskammarherre 1888, generalmajor 1897 och arméfördelnings-
chef 1899. Den sistnämnda utnämningen i synnerhet är väl den,
som ådragit sig det största uppseende, som någon militär utnäm¬
ning kommit i åtnjutande af under hela den tid som jag har följt
de offentliga angelägenheterna. Men icke har man försport, att
konstitutionsutskottet häraf har funnit sig föranlåtet att ingripa
mot hofmilitarismen. Ej heller har man sport, att statsrådet vid
det tillfället har uppfyllt den skyldighet, på hvilken utskottet för¬
litar sig. Detta är ju rent af tomma talesätt. Hvad tjänar det
till att kosta pengar på tryckning af en sådan argumentation, om
hvilken hvar och en vet, att ingen menar något med den, utan att
Ang. ändrad
lydelse af
§ 46 rege¬
ringsformen.
(Forts.)
N:o 48.
12
Ang. ändrad
lydelse af
§ 45 rege¬
ringsformen.
(Forts.)
Onsdagen den 29 April.
den endast användes i brist på något bättre, då man icke kunnat
säga rent ut de verkliga skälen?
Detta var nu två exempel, men jag finner mig föranlåten att
tillägga ett tredje, eftersom vi äfven kommit därhän, att det är
alldeles i sin ordning att med hofmilitärer jämnställa dem, som haft
den förmånen att vara anställda såsom adjutanter hos herr stats¬
rådet och chefen för landtförsvarsdepartementet. Från och med
sista dagarne af oktober 1899 till och med 1902 befordrades till chefs¬
poster inom armén 19 personer. Af dessa 19 äro en adjutant hos
konungen, en kammarherre hos kronprinsen, en ungdomskamrat
till det nuvarande statsrådet och för öfrigt meriterad såsom chef
för en grosshandelsfirma, en adjutant hos konungen, ytterligare en
adjutant hos konungen, en f. d. adjutant hos nuvarande statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet, en adjutant hos konungen,
en adjutant hos konungen, en kammarherre hos kronprinsen och
en f. d. adjutant hos den nuvarande landtförsvarsdepartements-
chefens närmaste företrädare. Detta gör sammanlagdt 10 af de 19.
Detta är nu exempel, som kanske kunna vara tillräckliga, men
därtill bör läggas, hvad som helst borde ha nämnts i spetsen för
det hela, nämligen förhållandena inom generalitetet. Där finna vi
H. K. H. hertigen af Västergötland, inspektör för kavalleriet, öfverste
i lifgardet till häst och i Västgöta regemente: hans första officers¬
fullmakts datum 1881, senaste fullmaktsdatum i generalitetet 1897,
d. v. s. däremellan är det en tidrymd af 16 år. Närmast framför
honom läser jag namnet Berg, Richard Vilhelm Timoleon, general¬
intendent och chef för arméförvaltningens intendentsdepartement
och för intendenturkåren. Här är det 35 års väg till generals¬
värdigheten. Närmast framför honom står namnet Ericson, Carl
Wilhelm, med 35 år på samma väg. Närmast framför honom läses
namnet Gadd, med siffran 34 år. Det har alltså fordrats 34 eller
35 år för att nå denna värdighet; ja, här finner jag 36 år för en annan
general. Men för prinsen behöfdes ej mer än 16 år. Detta borde
som sagdt ha nämnts i spetsen för dessa öfriga exempel på be-
fordringssystemet inom det område, som behärskas af prinsbefäl
och hofmilitarism.
Man skulle nog kunna anföra åtskilliga exempel, huruledes i
andra afseenden de vanliga reglerna frånträdas, när det gäller att
gynna en hofmilitär. Det är bekant, att i vanliga fall får en va¬
kans räcka i 3 å 4 månader för att man med under tiden bespa¬
rade medel vill förstärka pensionskassan. Men man har lagt märke
till att, då för icke länge sedan en kronprinsens kammarherre
skulle befordras, han fick sin nya tjänst efter blott några veckor.
Då var det angeläget, att tjänsten skulle stå till buds så fort som
möjligt för den befordrade, men i andra fall går det an att låta
den utnämnde vänta därpå till och med i fyra månader.
Det sattes i fråga — jag glömde nämna det i början af mitt
anförande — redan år 1892, att en sådan motion som denna skulle
väckas, och då vände sig några ledamöter af Riksdagen till mig
därom med åberopande af min reservation vid 1886 års riksdag.
Jag gjorde då gällande, att vid urtima riksdagen vore det omöjligt
13
Jf:o 48.
Onsdagen den 29 April.
att få fram en sådan motion, när jag ej kunde godkänna deras ut¬
tydning, att man kunde rycka in den erforderliga bestämmelsen i
värnepliktslagen; och vid 1893 års riksdag, då frågan åter enskildt
debatterades rätt mycket, var det, tror jag, en allmän känsla af att
då, när det både blifvit vedertaget att allting skulle gå efter veder-
börandes vilja, om det också ginge åt — allt hvad illa är, så skulle
det ej tjäna någonting till. Man skulle skada denna riktiga tanke
med att låta den komma fram då, när så många rent af i ett slags
förtviflan sökte att öfverskyla hvad de orätt gjort genom att fort¬
sätta på samma väg! Då refuserade jag. Men år"l901 kom åter
hvad jag ansåg vara det rätta ögonblicket; och hvarför jag håller
det för det rätta ögonblicket nu, det är därför att hvad än konsti¬
tutionsutskottet kan hitta på i sin bedröfvelse att skrifva ihop på
en sådan här lapp, så betyder det oändligt litet beträffande omdömet
om själfva frågan. Jag vet sannolikt mycket bättre än någon med¬
lem åt utskottet, hurudan stämningen är bland det mycket, mycket
stora antalet af dem, som haft anledning att närmare än någon
annan se följderna af hofmeriternas företräde och af prinsbefäl:
därhän har det kommit nu!
Men hvad visserligen konstitutionsutskottet kan göra i förbund
med Första Kammaren, det är att uppehålla reformen så länge, tills
det är för sent och den ej någonsin vidare kan gagna — uppehålla
den så länge, att det nuvarande tillståndet får fortfara att göra
ondt, d. y. s. att personer dragas fram till befäl, som hafva för-
värfvat sina egentliga förtjänster i hoftjänst, och till befäl draga
tram prinsar, om hvilka det är veterligt, att de fört befäl på ett
sådant sätt, att, om det varit allvar, hela kårer skulle ha råkat i
fångenskap eller blifvit på det ömkansvärdaste sätt upprifna. Jag
tillstyrker dem, som tro på prinsbefäl, att skaffa sig någon känne¬
dom dels om de namnkunniga fälttjänstöfningarna i Skåne — de
ligga nu längre tillbaka i tiden — dels om fältöfningarna i Halland
år 1901, öfvergången öfver Lagan och hvad därmed står i samband,
om hvilken militärer ha yttrat, dels att öfvergången öfver denna
bäck sköttes på ett sådant sätt, att under en krigisk aktion i stället
för en fredlig lek kåren skulle ba blifvit så godt som förstörd, dels
att för öfrigt under dessa fältöfningar under kavalleriinspektörens
befäl åtgärder vidtogos, som — det är det bokstafliga uttrycket i ett
bref — helt enkelt utskrattades. Ja, när ingenting annat hjälper,
får man säga sanningen, sådan den kommer från dem, hvilka ha
rättighet att yttra sig om hvad de upplefvat och sett.
Olyckan är ju den, att uppfostran vid hofven för närvarande
ei leder till någonting annat an fåfänga, till anspråk på att allt
skall böja sig ej blott för okunnigheten, inbilskheten och godtycket,
utan att. man också skall acceptera teorier och meningar af dem,
som äro i saknad af all rätt att uttala en mening i förekommande
frågor. Det var andra tider då, när en 17-årig yngling kände lan¬
dets hela vällärd hvila på hans skuldror. Här fanns någonting
utaf stor vilja och — låt vara — ännu blott anlagen och begyn”
nelserna till eu stor begåfning! Men under sådana förhållanden
togos i anspråk allt hvad som hos en människa kan växa upp och
Ang. ändrad
lydelse af
§ 45 rege¬
ringsformen.
(Forts.)
N:o 48.
14
Ang. ändrad
lydelse af
§ 45 rege¬
ringsformen.
(Forts.)
Onsdagen den 29 April.
bo af ädel vilja och dugande kraft. Hur går det åter till nu?
Man börjar med att lära barnen snart sagdt. i _ vaggan — och det
är förunderligt, säga läkare och andra, bur tidig begåfningen är i
slika fall — att betrakta sig såsom högre väsen än andra
människor. Sedan få de lära sig att det som andra, begående,
flitiga, energiska personer behöfva åratal af sitt lif för att inhämta,
det lära dessa under lek på några veckor eller månader. Man lär
sig t. ex. att blifva fornforskare genom att fara till Uppsala och
med någon från akademien gå ut til] en hög och där ställa sig
och gräfva några spadtag! Detta är karaktären af prinsuppfostran
nu för tiden. Sedermera med åren vilja anspråken göra sig gällande i
statsintressenas verklighet. Man drar sig icke tillbaka i känslan
af att af allt detta vet man ingenting, utan man öfverdrifver tvärtom
anspråken och sträcker dem långt öfver sitt eget område just för
att göra det intrycket på människor, att man har en utomordentlig
— för att ej säga rent af öfvermänsklig — förmåga.
På detta sätt får man hofgeneraler i spetsen för försvaret,
och på detta sätt slutar äfven ett stormaktsväldes glans vid Sådan.
Men ett land som Frankrike, det kan resa sig efter nederlagen.
Varen vissa därom, att om någonting jämförligt drabbar detta land,
vi icke resa oss därefter, såvida ej i någon aflägsen framtid under
en stor omskapning af alla europeiska eller världsförhållanden det
finnes någonting kvar af den nation, som en gång hette den svenska,
som då skulle få igen sin själfständighet, sitt namn och våga
att minnas en gammal ära.
Herr Ernst Carlson: Herr talman! Gent emot den ganska
omilda kritik, som den ärade motionären ägnat konstitutionsutskot¬
tets utlåtande, skall jag, som tillhört utskottets majoritet, tillåta
mig yttra något till dess försvar, då utskottet naturligen — det
behöfver jag ej försäkra — menat hvad det sagt.
Det är icke angenämt att här uppträda, då jag tvingas att
rikta mina ord mot en af oss alla högt värderad motionär, som är
kammarens nestor i grundlagsvårdande ärenden och inför hvilkens
ärliga öfvertygelse och höga syftemål vi böja oss i djup respekt.
Om emellertid jag, liksom de flesta af konstitutionsutskottets leda¬
möter från denna kammare, ej kunnat följa hans ledning denna
— oaktadt vi lifligt sympatisera med grundtanken i hans
ag — så är det till följd af sakliga och formella skäl, dem ut¬
skottet antydt, och dem jag, till bemötande af hvad som här ytt¬
rats, ber att i korthet något närmare få utveckla.
Jag skall därvid icke inlåta mig på de personliga exemplen,
dels därför att jag alltför litet känner deras halt för att kunna be¬
döma dem, dels därför att jag håller före att, när det är fråga om
grundlagsändringar, man genom dylika exempel lätt bibringas
en skef och ensidig uppfattning: det beror så mycket på hur exemp¬
len väljas och grupperas. Jag skulle i förbigående endast vilja
anmärka, att vill man i fråga om prinsars befäl i krig hämta
exempel ur vår egen historia, är det — såsom redan någon
antydt — med den lysande rad af fältherrar på tronen vi ägt,
15
Ji:o 48.
Onsdagen den 29 April.
hvilka redan i egenskap af arffurstar eller kronprinsar fört landets
vapen med framgång, onekligen vida lättare att därur framdraga
bevis mot motionärens påstående än för detsamma. Jag behöfver
här icke nämna något af de historiska namnen; de äro oss alla
välbekanta.
Men, mina herrar, om vi lämna den personliga sidan af saken
och uteslutande fästa oss vid den konstitutionella principfrågan,
tror jag ej, att det kan med framgång bestridas, att — såsom ut¬
skottet påpekat — det förefinnes ett organiskt samband mellan §
45 regeringsformen, som motionären föreslagit skola ändras, och
§§ 14 och 15 af samma grundlag, dem han lämnat oändrade. Så
iänge Konungen är högste befälhafvare öfver krigsmakten till lands
och vatten och därjämte omedelbarligen besörjer de s. k. kommando¬
målen, så länge lärer det vara en tvingande nödvändighet att hålla
möjlighet öppen för prinsar att få bekläda militära befälsposter.
Endast så kan en blifvande konung inhämta nödig erfarenhet på
det militära området.
Nu påstår väl den ärade motionären, att den erfarenhet och
den utbildning, som på det viset kan inhämtas af en prins, är
endast en lek. Mot det påståendet vill jag emellertid sätta ett
annat, som jag har från högt aktadt fackmannahåll, nämligen att
den militära utbildningen i våra dagar äfven för prinsar är ganska
allvarlig, och att dessas uppfostran på ett hälsosamt sätt komplet¬
teras därigenom, att de i följd af den militära gradskalans stränga
subordination få lära ej allenast att befalla, utan äfven att lyda.
Den ärade motionären anförde vidare, att i flera länder, såsom
Nordamerikas Förenta stater, Frankrike och Belgien, statschefen
kan vara högsta befälhafvare, oaktadt han är en civil man.
Jag vill dock fästa uppmärksamheten på att med afseende å Sve¬
riges konung råder ett särskildt förhållande, i det att han är högste
krigsherre i tvenne förenade riken. Här inträder hänsynen till
Norge, där, såsom herrarne torde hafva sig bekant, något förbud
af nu ifrågasatta art icke existerar. I Norge, som ändock är
ett land med ganska demokratisk författning, flnnes intet förbud
för prins att bekläda militära befälsposter, och den norska stats¬
kalendern upplyser därom, att våra nuvarande prinsar i olika gra¬
der inneha sådana poster. Det skulle blifva ett ganska egendom¬
ligt förhållande, om en blifvande svensk konung väl inom norska
armén, men icke inom den svenska skulle kunna inhämta erfaren¬
het för sitt blifvande kall. Dessutom har jag hört påstås af sak¬
kunnige, att det vid vissa tillfällen, både vid förefallande gemen¬
samma öfningar af svenska och norska trupper i fred och i hän¬
delse af krig, kan vara en fördel att hafva tillgång till en eller
annan befälsperson af svensk-norsk nationalitet, såsom en prins af
kungliga huset kan sägas vara, alltid naturligen under den förut¬
sättning, att han öfver hufvud taget äger för ändamålet erforder¬
liga egenskaper.
Det kan emellertid — såsom motionären skarpt framhållit och
utskottet äfven medgifvit — i följd af ifrågavarande grundlags-
stadgande lätt uppstå missförhållanden, ja, missförhållanden af
Ang. ändrad
lydelse af
§ 45 rege¬
ringsformen.
(Forts.)
N:o 48.
16
Ang. ändrad
lydelse af
§ 45 rege¬
ringsformen.
(Forts.)
Onsdagen den 29 April.
dubbel art. Dels kunna nämligen prinsar i följd af sin börd och
höga rang lätt nog vinna befordran till högre befälsposter än
de ha duglighet till; dels kunna de genom sin ställning tänkas
inverka på befordringen af hos dem i gunst stående personer fram¬
för andre mera förtjänte män. Då här likväl gäller militära tjän¬
ster, hvilka tillsättas i den ordning § 28 regeringsformen före-
skrifver, d. v. s. inför Konungen i statsrådet och endast med hänsyn
tagen till förtjänst och skicklighet, finnes enligt utskottets förme¬
nande häruti ett korrektiv mot missbruk af denna art.
Ku invänder emellertid motionären, att ett sådant korrektiv
icke är starkt och verksamt nog. Det kan ju hända; men i så fall
håller jag före, att rättelse bör sökas på annan väg, än den motio¬
nären anvisat. Då bör man enligt min mening hellre vända sig
till § 48 i regeringsformen, som medgifver Konungen att efter
behag tillsätta tjänster inom sitt hof. Andra Kammaren antog 1895
ett tillägg till denna grundlagsparagraf af innehåll, att hofbeställ-
ning ej finge förenas med militär syssla. I ett sådant stadgande
anser jag att man skulle få ett vida kraftigare och mera verksamt
korrektiv mot gunstlingssystemet eller den s. k. hofmilitarismen,
därest' denna skulle söka göra sig gällande, än genom den före¬
slagna ändringen af § 45.
Alltså, herr talman, ehuru jag lifligt behjärtar de allvarliga
ord, som motionären nyss ställde till oss, och oaktadt jag anser,
att hans förslag, äfven om det icke vinner Riksdagens bifall, likväl
bör bli af betydelse såsom en vida hörd larmsignal mot faror, som
kunna hota till följd af nuvarande bestämmelser, kan jag dock icke
följa honom på den väg han föreslagit till farornas afvärjande, utan
yrkar, på grund af principiella skäl och framför allt på grund af
det inre samband, som äger rum mellan § 45 och § 14 regerings¬
formen, bifall till konstitutionsutskottets hemställan.
Herr Bergström: Herr talman! Den siste ärade talaren
hänförde sig framför allt till det inre sambandet mellan § 45 i
regeringsformen, å ena, samt §§ 14 och 15 i samma grundlag å den
andra sidan. Jag trodde, då den ärade talaren i början af sitt an¬
förande talade om sina sympatier för den framställning, som mo¬
tionären här har gjort, att han med detta sitt yttrande och med
denna sammanställning af dessa paragrafer i regeringsformen ville
gifva motionären en anvisning att fullt draga ut konsekvenserna
en annan gång och således äfven påyrka ändring i §§ 14 och 15
regeringsformen. Har jag emellertid förstått den ärade utskotts-
ledamoten rätt, är detta icke hans mening,
Den ärade representanten för utskottet har försport, att ut¬
bildningen, den militära utbildningen, för våra prinsar för när¬
varande skulle vara ganska allvarlig. Jag vill emellertid erinra
därom, att vid 1901 års riksdag framhöll den dåvarande och nu¬
varande krigsministern för Riksdagen, att det vore åt den allra
största vikt, att våra militärer numera uteslutande sysslade, med
sin militära tjänst. Tror verkligen den ärade talaren, att våra prinsar,
som dock hafva så mycket och mångahanda att ägna uppmärksam-
17
N:o 48.
Onsdagen den 29 April.
heten åt, äro i tillfälle att uteslutande syssla med den militära
tjänsten, äfven om de därför skulle hafva någon alldeles särskild
begåfning?
Jag föreställer mig, att, om någon af våra prinsar skulle spe¬
ciellt vara lagd åt det militära hållet, han icke skulle finna svårt
att gorå valet för fosterlandet. Han skulle då lätt kunna klargöra
för sig, huruvida han kunde göra landet den största nyttan såsom
prins eller såsom militär; och då läge vägen klar för honom.
Den ärade talaren framhöll, att en särskild svårighet skulle
inställa sig med hänsyn till förhållandet till broderlandet. Han
talade om, att prinsame skulle vara af någon speciell svensk-norsk
nationalitet och därför vore särskildt ägnade att intaga befälsställ-
ning, om jag uppfattade honom rätt, i händelse af en kooperation
mellan den svenska och norska armén. Ja, skola vi på den grund
vara hänvisade till att ha ett så ringa urval med afseende på be-
Jälsplatserna, tror jag sannerligen, att det skulle vara ganska olyck¬
ligt för oss i farans stund.
Den ärade talaren ville, som han uttryckte sig, icke inlåta sig
på de personliga exempel, som motionären hade framdragit, därför
att han alltför litet kände deras halt. Han tog i stället exempel
ifrån äldre tider och pekade på den lysande rad af fältherrar, som
vi haft på tronen.
Ja, den ärade talaren är ju historiker och har alldeles särskildt
sysselsatt sig med Karl den tolftes berömda, men för vårt land så
ödesdigra krigshistoria. Han torde också erinra sig någonting, som
passerade här i landet för icke fullt hundra år sedan, när den då¬
varande högste krigsherren utrustade sig med Karl den tolftes
pistoler, .då han gick att för vår räkning förlora först återstoden
åt våra Östersjöländer och sedan hela landet på andra sidan JBotten-
hafvet.
Jag tror, att om allvarliga tider för oss skulle komma, vore
det lyckligare, i fall den högste krigsherren icke hade en utbild-
mng, som på något sätt kunde förleda honom att sätta en sådan
tilltro till sina militära insikter och sin förmåo-a.
Då jag har denna uppfattning, ber jag att°få yrka afslag å ut¬
skottets förslag och bifall till motionen.
Herr Ernst Carlson: Jag skall icke till besvarande upptaga
öfnga invändningar, som framställdes af den siste ärade talaren.
Men då han särskildt vädjade till Karl den tolftes historia, som
jag nå,got närmare skulle känna, ber jag i detta afseende att få
genmäla ett par ord.
hiämnda exempel finner jag här icke tillämpligt. Ty Kari
den tolfte var redan konung, låt vara blott adertonårig, när han
som högste _ befälhafvare tog ledningen af ett långt, för Sverige
olyckligt krig. Och man kan endast beklaga, att omständigheterna
voro sådana, att han icke före den tiden haft tillfälle att på mera
underordnade befälsplatser vinna någon erfarenhet, ehuru han eljest
fått en god militärisk uppfostran.
Däremot skulle kunna hänvisas på, att vi i Karl den nionde,
Andra Kammarens Prål. 1903. N:o 48.
Ang. ändrad
lydelse af
§ 45 rege¬
ringsformen.
(Forts.)
2
N:o 48.
Ang. ändrad
lydelse af
§ 45 rege¬
ringsformen.
(F orts.)
18 Onsdagen den 29 April.
Gustaf den andre Adolf, Karl den tionde Gustaf och Karl den
fjortonde Johan ha exempel på konungar, som, redan innan de
kommit upp på tronen i egenskap åt prinsar eller arffurstar, gagnat
vårt land i krig.
Lämnande de historiska exemplen åt sitt värde, yrkar jag,,
herr talman, fortfarande af principiella skäl bifall till utskottets
hemställan.
Öfverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de yrkan¬
den, som därunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag därå
och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande ja be¬
svarad. Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den i ämnet väckta motionen.
Omröstningen utvisade 123 ja mot 90 nej; och hade alltså
utskottets hemställan bifallits.
. § 11.
Härefter föredrogs och godkändes statsutskottets utlåtande, n:o
55, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
för år 1904 af anslag till utförande af provisoriska anordningar vid
centralstationen och norra stationen i Stockholm m. m.
§ 12.
Efter föredragning häruppå af statsutskottets utlåtande, n:o 56,,
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om anvisande af medel
till odlingslånefonden, begärdes ordet af
Herr Lindblad, som yttrade: Jag skall anhålla att vid detta,
tillfälle få uttala ett önskemål med afseende å de bestämmelser,
som utaf Kungl. Maj:t utfärdats på administrativ väg för dessa
odlingslåns erhållande.
Förhållandet är nämligen det, att sedan odlingslån i veder¬
börlig ordning beviljats, affordras man af vederbörande myndighet,
19
N;o 48.
Onsdagen den 29 April.
bl. a. en förbindelse att verkligen odla de marker, som komma att
torrläggas.
Men nu är förhållandet det, att i det förberedande stadium,
hvari ett odlingsföretag då befinner sig, är det en stor del af in¬
tressenterna däri, som icke ha någon skyldighet att deltaga i före¬
tagets fullbordande. De, som själfva icke äro sökande, kunna en¬
ligt dikningslagen afsåga sig båtnaden af företaget och öfverlåta
en del af jorden åt dikningsbolaget.
Men här har Kungl. Maj:t utfärdat en administrativ författning,
som säger, att hvarje i ett odlingsföretag deltagande jordegare skall
alfordras en odlingsförbindelse.
Om nu de förvaltande myndigheterna här skola absolut vidhålla
detta, kan det inträffa, att en del, ja, en mycket obetydlig del af de
jordegare, som äro intressenter i ett sådant företag, med sitt nej
kunna stänga de andra.
Jag bär blott bär velat uttala det önskemålet, att Kungl. Maj:t
i vederbörlig ordning måtte i någon mån göra någon inskränkning
härutinnan, betingad af praktiska hänsyn, så att man icke emot
klara skäl kan omintetgöra erhållandet af odlingslån genom ett
ovillkorligt uppställande af rent formella fordringar.
Föröfrigt är jag öfvertygad, att när ett odlingslån verkligen
är beviljadt, komma intressenterna allmänt att bedrifva själfva
odlingsarbetet, sedan torrläggningen fullbordats. Då de ju i hvarje
fall drabbas af kommande utdebitering, gör detta, att en hvar helt
naturligt vill taga vara på den jord, som genom företaget vunnits.
Men att ett mycket obetydligt antal jordegare, som af ett före¬
tag beröras, men hvilka kanske i själfva verket icke äro intres¬
serade däri, skola kunna stänga möjligheten af låns bekommande
för de mest intresserade, det anser jag vara orätt, och därför har
jag velat gorå detta uttalande till protokollet. Jag har någon er¬
farenhet härom såsom själf deltagare i ett odlingsföretag och åbe¬
ropar därjämte en statens landtbruksingeniör såsom den där varmt
förordar någon lättnad i affordrande! af dylika odlingsförbindelser.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 13.
Vidare föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren god¬
kända statsutskottets utlåtanden:
n:o 57, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t i fråga om räntenedsättning för vissa från odlingslånefonden
utlämnade lån;
n:o 58, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
pension åt aflidne stationskarlen Anders Kilsons änka och barn;
n:o 59, i anledning af väckt förslag om eftergifvande af staten
tillkommande s. k. öfverränta å de till Hultsfred—Västerviks och
Västervik—Åtvidaberg—Bersbo järnvägsaktiebolag utlämnade stats¬
lån; och
!f:o 48.
20
Om anvisande
af medel till
uppförande
af bostäder
för i statens
tjänst an¬
ställda arbe¬
tare, betjänte
. och lägre
tjänstemän i
städerna eller
dessas närhet.
Onsdagen den 29 April.
n:o 60, i anledning af väckta motioner om uppgörande af plan
till förbättrade kommunikationer i en del af Norrland m. m.
§ 14-
Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande, n:o 61, i anledning
af väckt motion om anvisande af medel till uppförande af bostäder
för i statens tjänst anställde arbetare, betjänte och lägre tjänstemän
i städerna eller dessas närhet; och lämnades därvid på begäran
ordet till:
Herr Nyström, som yttrade: Herr talman, mina herrar! I
föreliggande af mig väckta motion hemställes, att Riksdagen ville
anvisa ett belopp af två millioner kronor till uppförande af bostäder
åt lågt aflönade statstjänare samt i statens tjänst anställda arbetare.
Utskottet har med en mycket knapphändig motivering afstyrkt
denna min motion.
Bland de skäl, på hvilka utskottet stöder detta afstyrkande,
finnes ett, som är af helt och hållet formell natur, nämligen att
det framställda förslaget skulle vara så »sväfvande», att utskottet
knappast vet, huru det skall uppfatta detsamma. Ja, förslagets
»kläm» innehåller nu visserligen endast en hemställan, att till
Kungl. Maj:ts förfogande måtte ställas ett anslag för att därmed
åstadkomma bättre bostadsförhållanden för vissa slag af arbetare
och lägre tjänstemän. Men uti själfva motiveringen till förslaget
har jag antydt tre olika sätt, på hvilka detta ändamål skulle kunna
vinnas, nämligen dels därigenom att staten själf bygger, dels där¬
igenom att staten för ifrågavarande syfte utlånade penningar till
stadskommuner, och slutligen dels därigenom, att penningarna ut¬
lånades till allmännyttiga byggnadsföreningar. Det är således detta,
som utskottet finner vara så sväfvande. Jag skall då be att få
nämna, att, enligt hvad erfarenheten i andra land utvisar, hvart
och ett af dessa tre af mig angifna sätt mycket väl kan användas.
Uti Norge och Danmark har man begagnat sättet att utlämna lån
till kommuner; i Tysklad hafva byggnadsföreningarna beviljats
ganska betydliga lån och äfvenså har i detta sistnämnda land, spe¬
ciellt i Preussen, staten själf låtit bygga i mycket stor utsträck¬
ning. Om jag nu skulle hafva i min motion begränsat mig till ett
af dessa sätt och gifvit noggrannare antydningar om, huru jag
tänkt mig, att Kungl. Maj:t borde gå till väga vid anslagets an¬
vändande, är jag öfvertygad, att jag i hvarje fall skulle hafva fått
samma svar "från utskottet, och dessutom, ifall motionen bifallits,
kunde det tänkas, att Kungl. Maj:t funnit sig förhindrad att an¬
vända just den metod, som jag skulle hafva anvisat. Det är där¬
för med afsikt, som jag icke särskildt förordat något af de om¬
nämnda sätten, för att Kungl. Maj:t själf måtte få tillfälle att söka
utröna, på hvilken väg det minsta motståndet vore att emotse. På
hvilken väg saken lättats kan genomföras, är under närvarande
förhållanden omöjligt att säga på förhand, och man torde. ej heller
hafva att hoppas för den närmaste tiden på något initiativ från
21
N:o 48.
Onsdagen den 29 April.
vare sig kommuner eller arbetarnas och de lägre tjänstemännens
Sida ty hvad angår dessa senare lefva de liksom den öfriga lä°-re
befolkningen i de stora städerna under så tryckta förhållanden att
de stå fullkomligt lamslagna, när det gäller att fatta något initiativ.
Det bästa och enda möjliga blir därför att öfverlämna åt regeringen
sjal! att söka utröna, på hvilket sätt det anslag, som begäres, lämn-
ligast må kunna användas. r
Detta skäl af mera formellt innehåll har af utskottet i främsta
rummet framhållits vid dess afslagsyrkande. Men utskottet har
kartor äfven anfört ett par reella skäl, hvilka jag nu anhåller att
med några ord få belysa.
, Statsutskottet säger, att det i själfva verket icke finnes någon
bostadsbrist för de lägre tjänstemännen, emedan, såsom utskottets
ord falla, »de icke lära sakna utväg att förskaffa sig en bostad, som
kan_ anses motsvara skäliga anspråk». Jag bar emellertid i min
motion utförligt visat, huru det är ställdt med bostadsförhållandena
i fetockholm och hurusom de mindre bemedlade kunna få betala
anda till 350, ja, 400 kronor för blott ett rum och kök. Om man
nu antager, att en lägre statstjänare har i genomsnitt en årsinkomst
åt ungefär ‘>00 kronor — hvilket belopp t. ex. vaktmästarne i
statens ämbetsverk vanligen hafva i årslön —, så har han att däraf
utgifva nära på hälften blott för att förskaffa sig bostad. I utlandet
däremot, där man något mera än hos oss sysselsatt sig med hit¬
hörande frågor, har man ansett det normala förhållandet vara att
en arbetare ej betalar mera än en femtedel eller till och med endast
eu sjättedel af sin årsinkomst för hyra af bostad. Detta af ut¬
skottet anförda skäl torde därför få anses sakna allt berättigande.
Ett annat skäl, som _ utskottet anför till stöd för sitt afsla°-s-
yrkande är, att dyrtidstillägg blifvit på de senare åren beviljadt
åt de lägre statstjänstemannen, just i följd däraf att de fått betala
högre bostadshyror. Dyrtidstillägg af 10 procent utgår emellertid
endast till ordinarie statstjänare, men alls icke till extra ordinarie
sådana och naturligtvis ej häller till i statens tjänst anställda ar¬
betare. Äfven _ detta utskottets skäl är således icke hållbart, och
det förhåller sig i detta hänseende helt enkelt alls icke så,’ som
utskottet påstår. Jag vill i detta sammanhang erinra om den för
några dagar sedan beslutade civilstaten för flottan och hurusom,
oaktadt den företagna omregleringen, vaktmästarelöuerna blefvo i
denna stat upptagna med samma belopp, hvarmed de utgå till
vaktmästare i de centrala ämbetsverken men utan tillaedt dyrtids¬
tillägg.
De skal, som af utskottet a,nförts, utgöras således af dels undan-
nykter, dels uppgifter, hvilka icke tåla vid någon närmare gransk-
ning- Om utskottet varit intresseradt för den stora sociala fråga,
som i min motion tagit sig ett uttryck, så borde utskottet åtminstone
hafva uttalat sin sympati för densamma och icke på skenskäl af¬
styrka motionen. Bostadsfrågan är i själfva verket af sådan be¬
tydelse, att man icke utan trängande skäl bör skjuta den åsido.
Det erkännes också från så godt som alla håll, att den är grund¬
läggande för nykterhetsarbetet, för det hygieniska framåtskridandet
Om anvisande
af medel till
uppförande
af bostäder
för i statens
tjänst an¬
ställda arbe¬
tare, betjänte
och lägre
tjänstemän i
städerna eller
dessas närhet.
(Forts.)
N:o 48.
Om anvisande
af medel till
uppförande
af bostäder
för i statens
tjänst an¬
ställda arbe¬
tarey betjänte
och lägre
tjänstemän i
städerna eller
dessas närhet.
(Forts.)
22
Onsdagen den 29 April.
för det moraliska tillståndet inom landet och slutligen för arbetare¬
frågan i dess helhet. Om statsutskottet känt det nära och inner¬
liga samband, som råder mellan allt detta och bostadsfrågan, så
tror jag icke, att det behandlat motionen på det snafva sätt, som
Såsom jag nyss antydt, är det icke någon nyhet, att staten be¬
viljar medel till byggande af bostäder eller till understödjande åt
den allmännyttiga byggnadsverksamheten Jag har i motionen om¬
nämnt, att preussiska staten år 1895 började bevilja medel till lind¬
rande af bostadsnöden särskildt för statstjänare och att samman¬
lagda beloppet häraf intill år 1901 uppgick till tjugu miljoner mark
Under förra året beviljades ytterligare tolf milioner mark, så att
hittills har den preussiska staten för ifrågavarande ändamål anvisat
icke mindre än trettiotvå miljoner mark. Ofriga tyska stater, så¬
som Sachsen, Hessen m. fl., hafva äfven beviljat direkta anslag
för främjande af detta slag af byggnadsverksamhet och Jemväl i
Noro-e samt Danmark hafva, såsom i motionen anförts, liknande
åtgärder vidtagits. Skulle det då vara för tidigt om också yi har
i Sverige börja röra på oss i denna fråga, särskildt med hänsyn
till landets hufvudstad, hvarest såsom i motionen visats sämre
bostadsförhållanden äro rådande än i någon annan stad vare sig i
Amerika eller Europa, och borde icke svenska folkets represen¬
tanter nu betänka det stora ansvar, som de hafva gent emot denna
stora bostadsnöd? Två hufvudvägar finnas att häruti hjelpande in-
. .. i . _____ nr» Jto rlaf 11 n fl PT-
gripa;
josiausuuui -L v a uui, ------ . , ,
den ena är lagstiftningens, den andra det direkta under¬
stödets. Den förra är långsam och leder först efter många år till
målet, den senare verkar hastigare och är nödvändig att anlita, då
förhållandena äro så svåra som de nu äro hos oss. Det ar kartor
ia°- har vågat göra den framställning jag gjort, ehuru jag till iullo
inser att den andra vägen äfven måste med det snaraste beträdas.
Jao- har ansett mig äga fog för min framställning, då jag yrkat
på direkt understöd för statens egna arbetare, ty det är ju dock en
fastslagen och af alla erkänd princip, att eu arbetsgivare skall
tillhandahålla bostäder åt sina arbetare, för det fall att de icke
äro själfva i stånd att skaffa sig sådana. ^ , ,
Det är ju också ett allmänt kändt förhållande, att hvad som
är det svåraste, när det gäller att afskaffa bostnadsnöden är att
anskaffa härför erforderligt kapital. Om man då genom att bevilja
ett relativt taget så ringa belopp som det af mig nu begarda — en
utgift, som ju ej går förlorad, enär de uppförda byggnaderna utgöra
säkerhet för beloppet, en säkerhet som enligt all erfarenhet, ar be¬
tryggande — kan gorå något i den riktningen, så anser jag, att
man°icke är berättigad att undandraga sig.
Jag skall tillåta mig att läsa upp några ord ur ett anförande,
som af den preussiske finansministern Miquel hölls i preussiska
deputeradekammaren, då frågan om anslag af ifrågavarande art
första gången, år 1895, debatterades. »Staten», säde han »behotver
ej, om den går till väga på sätt som föreslagits bringa något afse-
värdt finansiellt offer, den ställer endast sm billigare kredit till
förfogande. Om detta kan ske utan att regeringen lider någon tor-
23
N:o 48.
Onsdagen den 29 April.
lust, men hyrorna ändock nedbringas och bostäderna förbättras, så
måste detta betraktas som en stor välgärning. Staten skulle äfven
kunna bispringa byggnadsföreningarne, om den, utan att i allmän¬
het behöfva löpa någon risk, lämnade dem kredit. Bostadsfrågan
vore», fortsatte ban, »i såväl nationalekonomiskt som moraliskt hän-
-seende den mest. brännande af alla sociala frågor, och hvad man
här, utan att bringa störa offer, kunde göra, borde man ej för¬
summa.» Och ministern för de allmänna arbetena, Tbielen, yttrade
vid samma tillfälle: »Den största välgärning vi kunna bevisa våra
svagt aflönade. statstjänare är väl den att skaffa dem sunda, ange¬
näma pcb billiga bostäder, bvilket skulle skydda dem för mycket,
till bvilket de nu hemfalla, och som inkräktar på såväl deras kropps¬
liga som moraliska välbefinnande». Med sådana exempel för ögonen
anser jag, att vi med det allra första böra slå in på en väg, som vi
i alla fall förr eller senare blifva tvungna att beträda, om vi vilja
uppfylla våra förpliktelser gent emot dem, som lida nöd och icke
kunna hjälpa sig själfva.
Jag skall nu icke, herr talman, framställa något yrkande, men
jag bär velat säga detta för att kunna åtminstone för min e^en
räkning hålla frågan öppen till ett annat år.
Med herr Nyström förenade sig herrar Lindhagen, Beckman
och Broomé i Bårslöf.
Herr vice talmannen Pebrson: Herr talman! När den ärade
motionären icke gjort något yrkande, kunde det ju vara obehöfligt att
nu taga kammarens tid i anspråk, men jag vill likväl yttra några
■ord i frågan, särskildt med fästadt afseende på det anförande, som
den ärade motionären bär nyss hållit.
Motionären har fäst sig vid, att utskottet ansett hans förslag
vara i någon mån sväfvande. Jag tror emellertid, att utskottet
bär tillräckligt goda skäl för detta sitt uttalande, och jag vill nu
söka att i allra största korthet.visa, hvilka dessa utskottets skäl äro.
Efter det att motionären i sin motivering ganska utförligt talat
om bostadsbristen i allmänhet, gör ban i sitt förslag om afhjälpande
af denna bostadsbrist den inskränkningen, att förslaget endast skall
afse personer, som äro anställda uti statens tjänst. Nedan därut-
innan, att motionärens förslag alltså icke i någon väsentlig mån
afbjalper de bristfälligheter och olägenheter, som motionären på¬
pekat, synes mig ligga en mycket stor svaghet.
Motionären bar uti sin motivering vidare framhållit, på hvad
sätt man skulle understödja sträfvandet att anskaffa bostäder åt
personer, anställda i statens tjänst. Om det af motionären ifråga¬
satta anslaget å 2,000,000 kronor skulle beviljas, bör regeringen_
såsom motionären själf bär nyss sade — äga frihet att antingen
bygga själf eller på för ändamålet betryggande villkor utlåna pen¬
ningarna till stadskommuner eller allmännyttiga byggnadsförenin-
gar. Så har motionären sagt i motiveringen. I sin kläm återigen
anhåller ban, »att Riksdagen måtte till Kungl. Maj:ts förfogande
ställa ett belopp af två miljoner kronor att utgå af lånemedel för
Om anvisande
af medel till
uppförande
af lostäder
för i statens
tjänst an¬
ställda arbe¬
tare, betjänte
och lägre
tjänstemän i
städerna eller
dessas närhet,
(Forts.)
N:o 48.
24
Om anvisande
af medel till
uppförande
af höstäder
för i statens
tjänst an¬
ställda arbe¬
tare, hetjänte
och lägre
tjänstemän i
städerna eller
dessas närhet.
(Forts.)
Onsdagen den 29 April.
att, på sätt Kungl. Maj:t finner lämpligt, användas till uppförande-
af bostäder för i statens tjänst anställda arbetare, betjänte och lägre
tjänstemän i städerna eller dessas närhet». I det ena fallet vill
alltså motionären, att ett belopp af 2,000,000 kronor skall ställas
till regeringens förfogande med rätt för regeringen att antingen
bygga själf eller på för ändamålet betryggande villkor utlåna pen¬
ningarna till stadskommuner eller allmännyttiga byggnadsförenin-
gar. I det andra fallet däremot vill motionären, att detta belopp,
2,000,000 kronor, skall ställas till Kungl. Maj:ts förfogande med
rätt för Kungl. Maj:t att efter godtfinnande använda detta belopp
för ändamålet i fråga. Är icke detta ett sväfvande förslag, förstår
jag icke, hurudant ett förslag skall vara, för att man skall kunna,
säga, att detsamma är sväfvande.
Jag erkänneT gärna det goda syftet i motionärens framställ¬
ning, men jag hemställer till kammaren, om det är möjligt att på
så sväfvande grunder som de, hvarpå detta förslag hvilar, tillstyrka
bifall till förslaget.
Jag tror således, att statsutskottet haft goda skål för sitt af¬
styrkande af motionen, och jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till statsutskottets hemställan.
Herr Larsson i Lund: Herr talman, mina herrar! Motio¬
nären har — som naturligt är — i sin motivering framhållit huf¬
vudsakligen de förhållanden, som i nu ifrågavarande afseende råda
här i hufvudstaden. Men det gäller här icke blott ett hufvudstads-
intresse, utan denna fråga framträder med all makt inom hela lan¬
det, särskildt i Städerna, och det är därför, som jag nu ber att få
taga till orda för att understödja motionären, icke med något
yrkande om bifall till hans motion, — något sådant kan ju icke
komma i fråga —, men för att uppmuntra motionären att en annan
riksdag återkomma med sitt förslag och då formulera detsamma
så, att det kan tillvinna sig statsutskottets uppmärksamhet, hvilket
icke lyckats den nu föreliggande motionen.
Då man läser först motionen och sedan utskottets utlåtande
öfver densamma, kan man icke dölja för sig, att dessa båda akt¬
stycken stå till hvarandra i ett förhållande, som med afseende å
vikten och innebörden är alldeles omvändt. Statsutskottet tyckes
icke ha kunnat finna, att det här rätteligen rör sig om en fråga
af djupt ingripande social betydelse. Det kan man finna af ett
uttryck i utskottets betänkande, nämligen då utskottet på ett ställe
säger: »Om det öfver hufvud skulle befinnas behöflig! och lämp¬
ligt, att staten vidtager åtgärd i ofvan angifna syfte» — d. v. s.
motionens syfte — »måste» etc. De siffror, som anförts i motio¬
nen måtte väl visa, att denna fråga har så djup innebörd och är
af så stor vikt, att det hade varit i sin ordning, att utskottet be¬
handlat den med något större uppmärksamhet, än hvad nu varit
fallet.
Jag vill icke spilla tiden här, då det är tydligt, att motionen
för denna gång är fallen, utan jag ber blott att få betyga motio¬
nären mitt tack, därför att han bragt denna fråga på tal, och då
25
N:o 48.
Onsdagen den 29 April.
lag uttalar detta tack, är jag öfvertygad om, att jag bakom mig
har en stor skara af våra svagt aflönade arbetare och betjänte i
statens tjänst.
Att denna fråga kommer upp på nytt igen, är af vikt, icke
minst därför att staten är vår största arbetsgifvare. Utvecklingen
har gått därhän, att staten och kommunerna i allt större omfatt¬
ning börjat uppträda som arbetsgifvare, och det är äfven af stor
betydelse, att dessa arbetsgifvare blifva föregångsmän för andra
arbetsgifvare. Ett inskridande från statens sida i den af motio¬
nären påyrkade riktningen skulle alltså vara af en mycket stor
vikt för de sociala reformer, hvilka vi väl alla önska måtte med
det snaraste kunna genomföras.
Häruti instämde herrar Pettersson i Södertälje, Persson i Malmö,
Berg i Göteborg, Kvarnzélius, Österberg, Johansson i Oija och
Thorsson.
Herr JBranting: Jag skulle kunna inskränka mig till att i
allt väsentligt instämma i hvad som yttrades af den senaste ärade
talaren, men jag ber likväl att få framhålla ytterligare ett par
saker.
När häromdagen i denna kammare förevar frågan om sådana
ändringar i lagstiftningen angående inteckning i fastighet, att där¬
igenom byggande af bostäder åt de mindre bemedlade skulle kunna
främjas, gjordes den invändningen, att den vägen borde man icke
gå, utan i stället skulle man se till, om det icke fanns några andra
vägar, som lättare och säkrare kunde leda till målet. Såsom en
sådan angafs då att genom lån understödja bl. a. bostadsföreningar
och sådana företag, som på snabbaste och mest praktiska sätt kunde
åstadkomma bostäder.
Nu föreligger här just ett sådant förslag, att staten skall in¬
gripa härvidlag och ställa medel till förfogande för dem, som vilja
bygga. Men när detta förslag nu kommer fram, har utskottet för
detsamma endast ett mycket snäft och afvisande svar.
Herr vice talmannen har nu här framhållit, att motionen
skulle vara — såsom han sade — »i någon mån» sväfvande. Ut¬
skottet säger för sin del, att det anser motionen »i hög grad» sväf¬
vande. Nedan detta är ett litet återtåg i utskottets försvar, som
jag ber att få inregistrera.
Herr vice talmannen gjorde gällande, att det skulle vara en
svaghet i motionärens framställning, att han, efter att ha talat om
bostadsförhållandenas dåliga beskaffenhet i allmänhet, sedan in¬
skränker sitt förslag till att afse endast statstjänare. Hade emeller¬
tid icke en sådan inskränkning gjorts, skulle statsutskottet helt
visst ha ansett, att förslaget innehölle rena rama socialismen, då
det ju i så fall begärdes statsanslag för anskaffande af erforderliga
bostäder åt befolkningen, när den privata spekulationen icke längre
räckt till. Jag ber emellertid att få taga fasta på detta vice tal¬
mannens uttalande, om jag också icke är riktigt säker på att han,
om en sådan motion framkommer, skall vilja stå för detsamma.
Om anvisande
af medel till
uppförande
af bostäder
för i statens
tjänst an¬
ställda arbe¬
tare, betjänte
och lägre
tjänstemän i
städerna eller
dessas närhet.
(Forts.)
N:o 48.
26
. Onsdagen, den 29 April.
Om anvisande Vidare framhöll den ärade talaren, att det skulle vara på
•af medel till mycket lösa boliner, som det uppdrag, hvithet motionären i sin
uppförande kläm vill gifva Kungl. Maj:t, nu skulle lämnas. Men det är ju
för i statens uPP.ent,art> att donna kläm endast hänvisar till den föregående moti-
tjänst an- yeringen. Såsom den föregående talaren här utvecklat, redogöres
stånda arbe- i motiveringen för de olika alternativen, och därför synes det mig,
dåre, betjänte som om detta skål icke riktigt skulle hålla streck.
och lägre Frågan här är nog den, huruvida man vill slå in på den före-
städerna eller slagna vägen eller ej, och det verkliga förhållandet bär då väl
dessas närhet, vant det, att den nu framkastade tanken varit för ny för ut¬
gjorts.) skottets medlemmar, så att den därför icke kunnat inom utskottet
vinna riktig anklang.
Såsom ställningen för närvarande är, skulle ju äfven ett bifall
till motionen knappt innebära något annat än en opinionsyttring
från denna kammares sida, men jag hoppas att motionären i alla
fall, då redan talrika instämmanden blifvit gjorda till förmån för
hans förslag, måtte finna, att detta verkligen har resonans här i
kammaren och att han här har berört en framtidsfråga, som man
väl må hoppas skall så snart som möjligt blifva en nutidsfråga.
Huru angeläget detta är, framgår af de undersökningar, som blifvit
gjorda beträffande bostadsförhållandena för de lägre statstjänarne
här i Stockholm. Resultatet af dessa undersökningar har i
en framställning från ett möte meddelats kammarens ledamöter,
och det har därvid påpekats, att det blifvit för denna personal
allt svårare och svårare och nästan omöjligt att till hvad pris som
helst, snart sagdt, erhålla lämpliga bostäder, enär dylika lägen¬
heter icke kunna i på långt när erforderligt antal uppbringas.
Bostadsfrågan behöfver lösas, och denna lösning måste ske snarast
möjligt, så att de nu rådande svåra missförhållandena i detta af¬
seende blifva afhjälpta.
I den förhoppning, att motionären icke måtte förtröttas, utan
komma tillbaka på nytt med en framställning i liknande syfte,
samt i förhoppning, att statsutskottet då, sedan uppmärksamheten
blifvit mera fäst vid denna viktiga fråga, måtte ställa sig mera
välvilligt gent emot densamma än i år, skall jag, herr talman, för
närvarande icke göra något yrkande.
I detta anförande instämde herrar Moll och Thylander.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 15.
Föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren godkända
statsutskottets utlåtande och memorial:
n:o 62, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående en
väganläggning inom Norrbottens län mellan Arvidsjaurs kyrkostad
och Muskusselet i Arvidsjaurs socken; och
27
N:o 48.
Onsdagen den 29 April.
n:o 63, med förslag till åtskilliga stadganden att införas i det
nya reglementet för riksgäldskontoret.
§ 16-
Å föredragningslistan fanns härefter upptaget sammansatta
stats- och bankoutskottets utlåtande, n:o 5, i anledning af väckt
motion om användande för Riksdagens bibliotek af de för riks-
gäldskontoret afsedda lokalerna i det nya riksdagshuset.
I eu inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 33, hade herr
M. Höjer hemställt, att Riksdagen behagade besluta, att alla de i
det nya riksdagshuset belägna och för riksgäldskontoret afsedda
lokaler skulle efter sakkunniga mäns hörande för riksdagsbiblioteket
inredas och af detsamma för framtiden disponeras.
Utskottet hemställde dock, att herr Höjers förevarande motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet begärdes af
motionären
Herr Höjer, som vttrade: Herr talman, mina herrar! Det har
berättats mig, att, då för 14 ä 15 år sedan man på allvar tänkte göra upp
plan och ritningar till ett nytt riksdagshus, vederbörande anmodade
en mycket mäktig, då lefvande riksdagsman, representant för Ne-
dan-Siljans domsaga i denna kammare — jag förmodar i egen¬
skap af sakkunnig — att anskaffa de uppgifter, som erfordrades för
ritningars och planers uppgörande med afseende på riksdagsbiblio¬
teket. Den ärade representanten fullgjorde också uppdraget, och
enligt berättelsen skulle han hafva framlämnat tvänne uppgifter,
den ena afseende volymernas antal inom biblioteket, och den andra
den golfyta, som var af behofvet påkallad.. Det var ju alldeles klart,
att de båda uppgifterna voro både nyttiga och nödvändiga. Men
den ärade representanten hade glömt, att man, om icke alltid, lik¬
väl åtminstone som regel, plägar sätta upp böckerna efter väggarna,
och att det således tarfvades åtskilliga andra uppgifter, som äfven
voro af nöden. Jag törs nu icke gå i godo för huruvida berättel¬
sen är sanning. Men den borde vara det, ty den utgör ett utmärkt
karakteristikon på vederbörandes sätt att gå till väga med afseende
på allt, som under de sista 15 åren stått i samband med riksdags¬
bibliotekets nya lokaler, ett tillvägagående, som kan karakteriseras
af en nästan barnslig skuggrädsla för all verklig sakkunskap rörande
den sak, hvarom nu är fråga.
Några år senare eller år 1894 gick man öfver från tal till
handling på allvar och då skulle, som herrarne se af betänkandet,
ritningar definitivt uppgöras till det nya riksdagshuset och till de
nya bibliotekslokalerna inom detsamma. Hvad hade dä veder¬
börande bort göra och haft skyldighet att gorå? Jo, de skulle
naturligtvis hafva sändt ut arkitekten och riksdagsbibliotekarien
på en resa till Europas förnämsta bibliotek för att där lära ett och
Ang. använ¬
dande för
Riksdagens
bibliotek af de
för riksgälds¬
kontoret af¬
sedda loka¬
lerna i det
nya riksdags¬
huset.
Jf:o 48.
28
Onsdagen den 29 April.
Ang. annan- annat, som kunde vara nyttigt och nödigt. Detta skedde icke, utan
dande för hvad vederbörande gjorde, det var att de gåfvo den stackars arki-
bibliotefafde *ekten anvisning. på att, med afseende på bibliotekets inredning,
för riksgälds- mhämta upplysningar och råd af ledamöter inom riksgäldskonto-
kontoret af- rets styrelse, liksom om dessa värde herrar, huru utmärkta de än
sedda loka- kunde vara såsom styrelseledamöter inom riksgäldskontoret, tillika
Urna I det sutto inne med den sakkunskap, som behöfves, när det gäller att
nyaku$et ^ 8°ra UPP ritningar till ett bibliotek. Följden af detta tillväga-
(Ports.) gående visade sig under årens lopp. Sommaren 1902 voro i själfva
verket lokalerna för riksdagsbiblioteket uti det nya rikdagshuset så
godt som färdiga, med undantag af inredningen, och då stodo dessa
lokaler där såsom ett vittnesbörd därom, att vederbörandes själfför-
troende endast kunde öfverträffas af deras kompletta inkompetens i
den sak, hvarom nu är fråga. Man tänkte då, mina herrar, först då,
att det kunde vara nyttigt att inhämta anvisningar och råd utaf en
person, som stod Riksdagen ganska nära, dess egen bibliotekarie. Det
är dock ganska karakteristiskt, att riksdagsbibliotekarien icke under
loppet af 8 år blef tillfrågad med hänsyn till riksdagsbibliotekets
lokaler och dithörande frågor. Sommaren 1902 fick han ändtligen
tillfälle att officiellt yttra sig och afgaf då det yttrande, som jag-
tillåtit mig att i min motion i några hufvudpunkter referera.
Detta yttrande, så humant afiattadt det nu än är, utgör i själfva
verket, enligt mitt förmenande, en den allra blodigaste kritik på
vederbörandes sätt att i detta fäll gå till väga. Han har ju med
detta sitt yttrande visat, att lokalerna, från bibliotekteknisk syn¬
punkt sedt, äro mer eller mindre olämpliga, och att de redan från
begynnelsen voro alldeles otillräckliga. Med anledning emellertid
af bibliotekariens sakrika utlåtande funno vederbörande, d. v. s.
riksdagshuskommittéen, att det ändå var nödvändigt att gifva åt riks¬
dagsbiblioteket ett större utrymme än hvad i själfva verket var åt
detsamma beskärdt i den lokal, som nu stod så nära sin fullbordan,
och då lära vederbörande hafva, efter hvad som också framgår af
betänkandet, gifvit åt bibliotekarien och riksdagshusarkitekten i
uppdrag att på tjänligt ställe inhämta närmare kännedom om hit¬
hörande förhållanden. Så står det i betänkandet, och det är nog
sant. Jag vill endast tillägga tvenne upplysningar, som jag in¬
hämtat. Den ena upplysningen är den, att konstresan afsåg egent-
ligen en färd till Göteborg för att taga kännedom om stadens nya
bibliotekshus, och den andra upplysningen är den, att denna resa
icke blifvit verkställd. än den dag, som i dag är. Så kom i januari
min motion och den i förbindelse med riksdagsbibliotekariens förut
omförmälda yttrande synes hafva väckt litet oro i lägret och föran-
ledt vidtagande af åtskilliga åtgärder. Nu föreligger det en all¬
deles . splitter ny plan till riksdagsbibliotekets inrymmande i det
nya riksdagshuset och det är för denna nya plan, jag skall anhålla
att få i några hufvuddrag redogöra.
_Som herrarne påminna sig af den korta redogörelsen i min
motion, är det nu så godt som färdiga biblioteket i riksdagshuset
fördeladt i två våningar, en del i bottenvåningen och en del i huf-
vudvåningen. Lokalerna i hufvudvåningen utgöras af en mycket
29
N:o 48.
Onsdagen den 29 April.
stor, mycket hög och präktig läsesal med 2 därtill hörande rum.
Nu kan jag underrätta kammaren därom, att det icke endast even¬
tuellt utan, efter det samtal jag i förrgår hade med riksdagshusets
arkitekt, alldeles definitivt lär vara bestämdt, att dessa lokaler i
hufvudvåningen skola tagas ifrån riksdagsbiblioteket allesammans,
den stora präktiga läsesalen inbegripen, och detta därför att de lokaler,
som äro afsedda för talmännen och statsrådets ledamöter och som
också äro nästan färdiga, befunnits vara för få och för trånga för
sitt ändamål. Nu är den planen uppgjord, att de nämnda präktiga
lokalerna för riksdagsbiblioteket skola användas för det nya ända¬
målet, och den präktiga läsesalen förvandlas till statsrådets stora
salong eller foajé. Det galleri, som i betänkandet omtalas och
som går omkring den stora läsesalen, öppnar sig utåt salen med
stora hvalföppningar, hvilka nu skola muras igen, och i muren an¬
bringas mindre fönster eller gluggar, genom hvilka ett mycket
sparsamt, sekundärt ljus kommer att falla in i det bakom liggande
galleriet. Det är där, som vederbörande tänka, att en stor del af
riksdagsbiblioteket skall uppställas. De flesta af bibliotekslokalerna
skola emellertid efter det sista förslaget ligga i bottenvåningen.
De utgöra tillsammans en massa rum, som utan allt tvifvel, i syn¬
nerhet om man från början tager korridoren till hjälp, skola blifva
tillräckliga att inrymma biblioteket med dess nuvarande omfång.
Af dessa lokaler ligga några åt det, som jag tycker, tämligen trånga
prånget emellan riksdagshuset och det nya bankhuset, några åter
inåt en gård, som torde vara nästan stupmörk, emedan den
liknar bottnen af en djup brunn, där dagsljuset, åtminstone så vidt
lag begriper, endast sparsamt kan tränga ned. I själfva verket
kommer, enligt den nya planen, riksdagsbiblioteket att blifva in-
rymdt i 3 våningar. Hufvudparten af biblioteket kommer att ligga
i bottenvåningen, där alla rummen äro mer eller mindre mörka
och låga, och där dessutom själfva dispositionen af rummen ovill¬
korligen är mycket otillfredsställande. En annan del kommer att
inrymmas i hufvudvåuingen i det s. k. galleriet, hvarest veder¬
börande hafva tänkt gömma åtskilliga af bibliotekets skatter; och
slutligen, ytterligare några stadier högre upp i luften, hafva vi
den mycket omtalade attikvåningen, för att icke tala om den
kolossala vindsvåningen, där jag förmodar, att hundratusentals
volymer kunna stoppas in och förblifva till dagarnes ända. Det
blir då mycket angenämt att vara bibliotekarie i riksdagsbiblioteket
i Stockholm. Det blir särdeles bekvämt både för honom och hans
amanuens att från alla de skilda lokaliteterna skaffa fram de
böcker, som allmänheten rekvirerar. Jag frågade riksdagshus¬
arkitekten, huru vederbörande skola komma ifrån den ena våningen
till den andra? Jo, svarade han, det kommer att gå mycket lätt.
Jag skall anbringa en hiss från bibliotekslokalerna i bottenvåningen
och _ på den hissen kan bibliotekarien fara upp i hufvudvåningen.
Därifrån kan han praktisera sig in på galleriet, om han har något
där att göra. Skall han upp i attik- eller vindsvåningen, behöfver
han blott stiga in i en annan hiss, och kommer han ändtligen
fram, kan han sedan vid ljus och facklors sken fördjupa sig i lo-
Ang. använ¬
dande, för
Riksdagens
bibliotek af de
för riksgälds-
kontoret af¬
sedda loka¬
lerna i det
nya riksdags¬
huset.
(Forts.)
K:o 48.
30
Ång. använ¬
dande för
Riksdagens
bibliotek af de
för riks g aids-
kontoret af-
sedda loka¬
lerna i det
nya riksdags¬
huset.
(Forts.)
Onsdagen den 29 April.
kålens många labyrinter. Jag kan för min del icke tänka mig eu
mindre tillfredsställande och mera omodern anordning för ett bib¬
liotek, fin den som planeras i det nya riksdagshuset. Man har rätt
att fordra, att bibliotekslokalerna, om också relativt små, skola i
alla fall vara tillräckliga för behofvet och framför allt inredda och
disponerade i öfverensstämmelse med moderna bibliotektekniska
fordringar. Intet af dessa kraf är med afseende på riksdagsbiblio¬
teket uppfylldt.
Slutligen finnas ett par saker i detta betänkande, som väckt
min synnerliga uppmärksamhet.
Vederbörande återkomma åtminstone på ett par ställen i be¬
tänkandet tillbaka till den tanken, att, för att få nödigt utrymme,
en gallring i biblioteket borde företagas. Jag skulle vara herrarne
tacksam, mycket tacksam, om herrarne kunde upplysa mig om huru
en sådan gallring af ett bibliotek i allmänhet skall tänkas försiggå.
Jag ställde den frågan till riksdagsbibliotekarien, och lian blef bet
på det spörsmålet. Man kan visserligen från ett bibliotek gallra
bort hela lass med manuskript och arkivalier, man kan till och
med gallra bort en hel fackafdelnmg, om man nämligen icke vidare
tänker följa med i det facket, men huru det skall tillgå att i ett
modernt bibliotek gallra med afseende å de fack, för hvilka biblio¬
teket fortfarande skall vara afsedt, det förefaller mig alldeles obe¬
gripligt. Hvad skall man taga bort? Skall man taga bort de
stora böckerna och låta de små stå kvar, eller skall man taga bort
de gamla böckerna och låta de nya vara kvar ? Jag vill då under¬
rätta herrarne, att enligt den erfarenhet, som riksdagsbibliotekarien.
har, de gamla böckerna användas ungefär lika ofta som de nya,
och jag har själf icke en, utan många gånger riktat riksdagsbiblio-
tekariens erfarenhet i detta afseende. Man skulle ju vidare kunna
framkasta det förslaget, att man skulle gallra bort de gamla upp¬
lagorna och endast bibehålla de nya. Jag vill däremot anmärka,
att det händer icke en, utan många gånger i riksdagsbiblioteket,
att man i gamla upplagor af ett arbete finner saker, som man icke
anträffar i de nya. En gallring af böcker inom de fack, som bi¬
blioteket fortfarande skall omfatta, förefaller mig således som en
fullkomlig absurditet.
Vidare har kommittén och utskottet framhållit, att det skulle
vara nödigt att begränsa antalet åt böcker i biblioteket för att icke
staben af tjänstemän undan för undan skall behöfva ökas. Ja,,
både inom kommittén och utskottet synes hafva rådt en egendomlig
föreställning om hvad som betingar ökning af tjänstemännens an¬
tal inom ett bibliotek. Inom t. ex. ett riksbibliotek, som har till
en af sina hufvudsakligaste uppgifter att låna ut böcker, erfordras,
ju för dessa lån ett visst antal tjänstemän, och ju mera lånerörelsen
ökas, desto större antal tjänstemän hehöfves naturligtvis.. Men nu
är det väl att märka, att lånerörelseu inom riksdagsbiblioteket är
och måste vara i högsta grad inskränkt, sträckande sig egentligen
till herrar riksdagsmän och några få forskare.. Denna sida af bi¬
bliotekets verksamhet kunna vi därför tills vidare alldeles lämna
å sido. Det skulle då vara böckernas växande antal, som skulle-
31
Jf:o 48»
Onsdagen den 29 April.
betinga ökningen af antalet tjänstemän. Detta är emellertid all¬
deles oriktigt resoneradt. Ett verk, som innehåller 50 eller 100
volymer, gifver icke bibliotekstjänstemannen mera arbete än ett
verk, som innehåller endast en enda volym. Det är icke det växande
antalet volymer, som medför ökandet af bibliotekstjänstemännens
antal, utan detta betingas af någonting helt annat. Det beror fram¬
för allt på antalet arbeten, som i genomsnitt årligen böra med bib¬
lioteket införlifvas. Om man årligen köper in 2,000 arbeten i
stället för 1,000, så vållar detta naturligtvis en väsentlig ökning i
bibliotekstjänstemännens arbete. Hvaraf är det således, som biblio¬
tekstjänstemännens arbete ytterst är beroende? Ja, det beror yt¬
terst på det penningbelopp, som är anslaget för bibliotekets bok¬
inköp, och på vidden af de förbindelser, hvari det står till andra
bibliotek. Om således Riksdagen bibehåller anslaget för inköp af
böcker för riksdagsbiblioteket t. ex. vid den nuvarande summan,
4,500 kr. årligen, eller åtminstone endast obetydligt ökar det, så
behöfver för visso under det närmaste tiotalet af år tjänstemännens
antal icke blifva större än det är. Det behöfves fortfarande en
bibliotekarie samt — hvad nu icke finnes — en person, som vid för¬
hinder för honom kan inträda, således en fast anställd amanuens,
samt dessutom vaktmästare. Att däremot, såsom utskottet och
kommittén tyckas hafva gjort, anse, att i samma mån, som antalet
volymer ökas, också antalet tjänstemän ovillkorligen skulle behöfva
ökas, det är alldeles oriktigt.
Jag skall icke trötta herrarne vidare. För mig, som är till
hälften bibliotekskarl, för mig, som är road af att läsa och som
har en rik erfarenhet om den litteratur och om den i kvalitativt
afseende mycket göda litteratur, som finnes i riksdagsbiblioteket,
för mig är det, säger jag, ytterst nedslående att tänka, att, då detta
bibliotek nu skall flytta in i ett nytt palats, det skall erhålla så i
allo otidsenliga lokaler, som det skall få i det nya riksdagshuset.
Det är för öfrigt en egendomlig tanke, som tränger sig på en, då
man tänker på lokalerna i det nya riksdagshuset, någonting all¬
deles specifikt för det svenska folket. Hvillca lokaler är det, som
där blifva de praktfullaste? Jo, det är klubb-, restaurations- och
Äro^rlokalerna. De blifva glada, ljusa, höga och ytterst angenäma
att vistas i för Riksdagens herrar ledamöter. I andra rummet
komma själfva plenisalarne och utskottens lokaler, och i allra sista
rummet de lokaler, där man tänker införpassa riksdagsbiblioteket,
den stackars askungen, hvars värde och betydelse för riksdags-
arbetet icke tyckes riktigt hafva fattats hvarken af riksdagshus¬
kommittén eller af det sammansatta utskottet.
Jag skall, herr talman, huru liten utsikt jag än må hafva att
blifva hord, anhålla om afslag å utskottets hemställan och bifall
till motionen.
Herr Sjö: Herr talman, mina herrar! Jag vill gifva motio¬
nären rätt i det fallet, att äfven utskottet allt för väl insett, att
fullmäktige, när de fått detta viktiga och ansvarsfulla uppdrag,
bort handhafva ärendet med mera omsorg och insikt. Detta bevi-
Ang. använ¬
dande för
Riksdagens
bibliotek af de
för riksgälds-
kontoret af-
sedda loka¬
lerna i det
nya riksdags¬
huset.
(Forts.)
N:o 48.
32
Ang. använ¬
dande för
Riksdagens
bibliotek af de
för riksgälds-
kontoret af-
sedda loka¬
lerna i det
nya riksdags¬
huset.
(Forts.)
Onsdagen den 29 April.
sas af de många anmärkningar, som nu framställas icke minst i
motionen. A andra sidan kan man emellertid icke undgå att re¬
sonera på det sättet, att, då nu Kiksdagen, såsom skett, till full¬
mäktige i riksbanken och riksgäldskontoret öfverlämnat omsorgen
om uppförandet af det nya riksdagshuset, hvartill Riksdagen be¬
viljat medel, man också bör hafva det förtroendet till dessa full¬
mäktige, att de på samvetsgrannaste sätt skola fullgöra detta upp¬
drag, helst nu, sedan deras uppmärksamhet blifvit fäst vid de af
motionären påpekade missförhållandena, och att saken således skall
blifva på ett tillfredsställande sätt ordnad. Fullmäktige hafva till
det sammansatta utskottet afgifvit ett utlåtande, däri de säga, att de
skola till biblioteket upplåta ytterligare icke endast vice värdens våning
utan också två rum af riksgäldskontoret, äfvensom åtskilligt ut¬
rymme i korridorer m. m. utöfver de lokaler, som från början voro
afsedda till biblioteket, så att man beräknat, att man i det nya
biblioteket skulle få en hyllängd af 8,793 meter. Detta kan man
väl tycka vara tillräckligt, och detta utrymme är afsedt att rymma
icke mindre än 100,000 volymer, hvarigenom erforderligt utrymme
beräknats för att biblioteket skall kunna mottaga den årliga till¬
ökningen af böcker under 70 å 80 år utan att någon gallring be-
höfver ske. Skulle man sedermera efter en så lång tid behöfva
göra någon utgallring, tror jag det icke kan vara någon fara att,
såsom fullmäktige föreslagit, till någon lämplig lokal i närheten af
riksdagsbiblioteket öfverflytta en del böcker, som mera sällan efter¬
frågas. Man bör tänka på, såsom fullmäktige också framhållit, att
här är icke fråga om att skapa något större bibliotek, än hvad som
erfordras för Riksdagens behof, och att här icke är fråga om ett
riksbibliotek utan endast om ett riksdagsbibliotek. Skall detta bib¬
liotek icke blifva allt för stort, får man väl också se till, att man
icke inrättar det så, att där behöfves en hel stab af tjänstemän.
Om vi, såsom från början bestämts, öfverlämna denna sak åt full¬
mäktige, så att de få på bästa och lämpligaste sätt styra och ordna
med densamma, så är det gifvet, att de göra detta i full känsla
af sitt ansvar, och när de veta detta, kan man vara förvissad, att
de på det omsorgsfullaste skola se till, att riksdagsbiblioteket blir
ordnadt så tillfredsställande som möjligt. Därför tror jag alls icke,
att man behöfver på sätt som herr Höjer föreslår påkalla sakkun¬
nige mäns hörande i annan mån än som fullmäktige själfve anse
nödigt, och jag hemställer till herr Höjer, huru det skall blifva,
därest Riksdagen beslutar i enlighet med hans motion? Hvilka
sakkunnige skola då tillkallas, och hvem skall kalla dem? År det
fullmäktige som skola göra detta? Eller hvem är det, herr Höjer,
som skall ingripa i de frågor, som röra riksdagsbiblioteket, medan
fullmäktige skulle bestämma om alla öfriga frågor rörande loka¬
lerna i det nya riksdagshuset? Skulle detta icke endast vara att
hafva två husbönder och ledare för inredningen i riksdagshuset?
Jag tror, att detta icke skulle taga sig väl ut. Klokast är, att
Riksdagen beslutar i enlighet med utskottets hemställan. Riks-
dagshusbyggnadsfrågan är, enligt mitt förmenande, en fråga, som
icke är så behaglig. Vi tycka litet hvar, att det är något under-
33
N:o 48.
Onsdagen den 29 April.
ligt, att icke i första hand prisdomarna, som prisbelönade ritningarna,
insågo, hvad som behöfdes och hvad som icke behöfdes. Det var
icke allenast plenisalarne och öfriga rum, som de skulle tillse vara
tillräckligt stora, utan äfven och icke minst, att bibliotekets utrymme
blefvo väl ordnadt och att ingenting därvid blefve förhisedt. Men
man får väl nu hoppas, att hvad som hittills gått på sned skall
kunna repareras. Ja, det synes verkligen, som om den tillsyn och
den ordning icke blifvit iakttagna, som önskligt varit. Då vi inom
utskottet för någon tid sedan besågo de nya riksbyggnadsarbetena
på Helgeandsholmen, voro vi i tillfälle att iakttaga saker rörande
arbetet därstädes, hvilka äro af den beskaffenhet, att det kanske
är häst att tiga därmed. Det ser emellertid ut, som om hvar och en
skulle vilja fördröja arbetet och därmed riksdagshusets fullbordande
så länge som möjligt.
Efter dessa erinringar till försvar för utskottets hemställan ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till denna hemställan.
Med herr Sjö förenade sig herrar Mallmin och Anderson i
Hasselhol.
Herr Berg i Stockholm: Herr talman! För min del kan jag
verkligen icke hysa samma barnsliga förtroende till riksgäldsfull-
mäktige och riksdagshuskommitterade och samma ljusa hopp för
framtiden, som herr Sjö nyss uttalade.
Utskottet har å sid. 6 i betänkandet anfört, att riksdagsbiblio¬
teket egentligen skall vara ett för Riksdagen och dess delegationer
afsedt fackbibliotek. Klarare uttryckt betyder väl detta, att det
skall vara ett stats- och socialvetenskapligt specialbibliotek. Men
däraf följer alldeles icke, att, såsom, utskottet säger, »motionärens
uppfattning om bibliotekets blifvande omfång skulle vara icke så
litet öfverdrifven». Man behöfver väl blott tänka tillbaka på, hvad
våra föregångare för 50 år sedan hade för anspråk i biblioteksväg,
för att man skall kunna göra sig en aning om, hvad våra efter¬
följare om 50 år skola ställa för anspråk på sitt bibliotek. Är det
någon, som tviflar på, att svenska Riksdagens bibliotek om 50 år
kommer att omfatta minst 100,000 volymer? Säkerligen ingen.
_ Finnes det nu enligt uppgjord plan någon möjlighet för en
dylik utvidgning? Nej, uppenbarligen finnes ingen sådan möjlig¬
het. Utskottet vill fördela riksdagsbiblioteket i två hufvudafdel-
ningar, en nere i bottenvåningen och en annan uppe i attik- och
vindsvåningen. Någon reson vore det väl, om dessa båda hufvud-
afdelningar af biblioteket genom person- och bokhissar stode i ome¬
delbar förbindelse med hvarandra. Men så är icke fallet. Jag
frågar utskottets ledamöter: Hafva de i likhet med mig och flera
andra medlemmar af denna kammare personligen afprofvat den
långa serie af gångar och trånga trappor, som skulle utgöra för¬
bindelsen mellan biblioteket nere vid bottnen och biblioteket uppe
vid taket? Hade utskottets ledamöter gjort detta, hade de icke
kunnat å sid. 6 i utlåtandet förklara, att det nu skulle vara på
tillfredsställande sätt sörjdt för bibliotekets behof.
Andra Kammarens Prat. 1903. N:o 48.
Ang. använ¬
dande. för
Riksdagens
bibliotek af de
för riksgälds-
kontoret af-
sedda loka¬
lerna i det
nya riksdags¬
huset.
(Forts.)
3
N:o 48.
34
Ang. använ¬
dande för
Riksdagens
bibliotek af de
för riksgälds-
kontoret af-
sedda loka¬
lerna i det
nya riksdags¬
huset.
(Forts.)
Onsdagen den 29 April.
Utskottet invänder måhända, att däruppe i vindsbiblioteket
skulle, såsom det å sid. 5 heter, förvaras sådant tryck, som blott
undantagsvis och mera sällan efterfrågades. Men om man hos
verkliga fackmän gör sig underrättad om hvad det är för saker,
som »endast undantagsvis och mera sällan efterfrågas», erfar man,
att det egentligen blott är arkivluntorna och vissa främmande lands
parlamentsförhandlingar, och att dessa tillsammans enligt en uppgift,
som jag erhållit, upptaga allenast 155 hyllmeter. För allt det
andra måste man vara beredd på rekvisition när som helst.
I betänkandet finns det, såsom herr Höjer redan antydt, ett
ord, som envist och efterhängset kommer tillbaka på nästan hvarje
sida. Det är ordet gallring. I det ordet hafva tydligen utskottet
och riksdagshuskommitterade funnit en tröst hvarje gång deras
biblioteksplaner råkat i trångmål. Utskottet tyckes betrakta ett
bibliotek ungefär så som man betraktar en garderob. När några
plagg blifva gamla och slitna, hänger man undan dem i en skrubb
eller låter dem vandra till lumpboden. Det ser nästan ut, som
om utskottet tänkt sig, att man kunde göra så äfven med gamla
böcker, så att, om det sedermera kommer en riksdagsman och en¬
ligt bibliotekskatalogen rekvirerar ett arbete, som är, låt vara, 25
eller 50 år gammalt — jag vet icke, hvilken gräns utskottet tänkt
sig därvidlag — skulle bibliotekarien svara: Det står visserligen
i katalogen, men det ha vi »gallrat» ut; det finns icke här; det
finns uppe vid taket. Jag tror, att, om utskottet vändt sig till en
fackman med förfrågan, huruvida detta gallringssystem verkligen
går an, skulle han hafva svarat med en genfråga: År det verkli¬
gen meningen, att svenska Riksdagen skall plocka sönder sitt bib¬
liotek och därigenom göra det i väsentlig mån mindre värdefullt
än det är?
Det är äfven en annan egendomlig åsikt, som utskottet tyckes
hafva haft, nämligen att ett bibliotek hufvudsakligen är en sorts
bokmagasin med en magasinsförvaltare. Utskottet tyckes hafva
glömt, att ett bibliotek väl i främsta rummet är en studie- och
arbetslokal. Om man har den meningen, att så är, och ser till,
huruvida nu ifrågavarande bibliotek kan motsvara de anspråk, man
ställer på en studie- och arbetslokal, så finner man, att det gör
det icke. Biblioteket skall vara förlagdt nere i bottenvåningen åt
det mörka och bullrande prånget mellan riksdagshuset och riks-
bankshuset. Hittills har man föreställt sig, att till detsamma äfven
skulle vara lagd en sal uti hufvudvåningen, en mycket vacker och
ljus sal. Men, såsom redan herr Höjer omtalade och äfven jag
erfarit, är det meningen, att denna vackra och ljusa sal skall be-
röfvas biblioteket och användas för helt annat ändamål. De, som
begagna biblioteket för sitt arbete, skulle således vara hänvisade
att under större delen af riksdagstiden få studera och arbeta vid
artificiell belysning.
Denna nya plan att taga ifrån biblioteket det enda verkligen
ändamålsenliga studierummet är onekligen i stil med den behand¬
ling, som riksdagsbiblioteksfrågan alltigenom fått. Det vittnar —
det må tillåtas mig att säga det rent ut — om ringaktning för
35
N:o 48.
Onsdagen den 29 April.
riksdagsbiblioteket och det arbete, som där bedrifves, och för det
arbete i allmänhet, som måste ligga till grund för motioner, för
betänkanden och för debatter. Man har i det nya riksdagspalatset
alldeles magnifika vestibuler, man har ett kolossalt rök- och pro¬
menadrum under benämningen »allmänna samtalsrummet»; man
har storartade restaurationslokaler, kafélokaler, byfféer och klubb¬
lokaler. Men åt de utskott, som man gifvit uppgiften att vara ett
slags utredningskommittéer för riksdagsarbetet, har man anvisat
lokaler, där det är lågt till taket och där den enda utsikt man har,
är den tröstlösa utöfver ett vedervärdigt kaos af plåttak och plåt¬
skorstenar. Och åt riksdagsbiblioteket, åt Riksdagens vapensal, har
man anvisat dess mörkaste och trångaste lokal, den där man mest
besväras af bullret utifrån. Jag tror, att den, som tagit minsta
kännedom om, huru det är sörjdt för riksdagsbiblioteket, måste
instämma i det omdömet, att det är särdeles illa sörjdt för det¬
samma.
Af dessa skäl, herr talman, ber jag att få förena mig i yrkan¬
det om afslag å utskottets hemställan och bifall till motionen.
Häruti instämde herrar Styrlander, Nydal, Kvarnzelius, Thy-
lander, Broomé i Bårslöf, Forssell och Olofsson.
Herr. Sjö: Ja, jag får säga den näst föregående talaren, att
jag verkligen fortfarande är i den barnsliga tron, att, om fullmäk¬
tige få fortsätta sitt arbete med att ordna och styra med afseende
på det nya riksdagshuset, vi skola — det är jag öfvertygad om —
komma till det resultat, att äfven om icke herrar Höjer och Berg
blifva nöjda med biblioteket, åtminstone flertalet blifver det. Jag
är verkligen rädd för att släppa in herrar Höjers och Bergs sak¬
kunnige män i riksdagshuset för att ordna och styra med inred¬
ningen, ty jag befarar verkligen, att vi då kanske få hela våningen
till bibliotek. Ja, det går verkligen något för långt, ty här är
icke fråga om ett ri&sbibliotek, utan endast om ett H/csdok/sbiblio-
tek, där det skall finnas hvad som behöfves för Riksdagen och
kommittéer och deras arbete, men hvilket icke är afsedt för forskare
annat än i den mån jag nyss nämnde. Nej, det är alldeles icke
afsedt för sådana och ej heller tror jag, att det kommer att blifva
afsedt för dem. Och skulle vi, på sätt motionären föreslagit, för
bibliotekets behof använda hela den våning, som nu är afsedd för
riksgäldskontoret, skulle vi ju förgäfves hafva låtit inreda alla
dessa utomordentligt präktiga hvalf, som afsetts till förvaringsrum
för riksgäldskontorets värdehandlingar. Äfven om, på sätt före¬
slagits, två rum toges från riksgäldskontoret och lades till biblio¬
teket, vore ju i alla fall i det nya riksdagshuset väl sörjdt för
riksgäldskontoret. Därtill kommer, att, om samtliga de för riks¬
gäldskontoret afsedda lokalerna i riksdagshuset skulle användas
för biblioteket, skulle icke riksgäldskontorets nuvarande byggnad,
hvilken staten så väl behöfver för annat ändamål, komma att ut¬
rymmas.
På grund af hvad jag sålunda uttalat tror jag, herr talman,
Ang. använ¬
dande för
Riksdagens
bibliotek af de
för riksgälds¬
kontoret af¬
sedda loka¬
lerna i det
nya riksdags¬
huset.
(Forts.)
Nso 48.
36
Ang. använ¬
dande för
Riksdagens
bibliotek af de
för riksgälds¬
kontor et af-
sedda loka¬
lerna i det
nya riksdags¬
huset.
(Forts.)
Onsdagen den 29 April.
att vi göra klokast i att låta fullmäktige fortsätta med att på bästa
och mest tidsenliga sätt ordna frågan om riksdagshusets inredning.
Därigenom anser jag, att denna fråga blir bäst tillgodosedd, och
inga stridigheter torde då uppstå, hvilket nog skulle blifva fallet,
om herrar Höjers och Bergs sakkunnige män finge ordna och styra
med saken.
Herr talman, jag yrkar därför fortfarande bifall till utskottets
hemställan.
Herr Andersson i Löfhult instämde häruti.
Herr Österberg: Den ärade ledamot, som nyss hade ordet,
har råkat ut för den obehagliga situationen att i ena fallet nödgas
försvara utskottets betänkande och i det andra fallet säga sin
mening rent ut om förhållandena i riksdagshuset, och därför får
man höra det ytterst egendomliga anförandet, att han å ena sidan
säger, att det är mycket häpnadsväckande, mycket att anmärka på
förhållandena i riksdagshuset och att han å andra sidan i egen¬
skap af försvarare af utskottet yttrar, att man med fullt förtroende
skall lämna åt byggnadskommitterade att — såsom man med ett vul¬
gärt uttryck kallar det — gå på i ullstrumporna. Jag tror, att
man bör hellre taga fasta på den ärade utskottsledamotens argu¬
mentation, då den afser att kritisera riksdagshuskommitterade, ty jag
tror, att det är bevisadt, att man har fullt fog därför. Det finnes
väl icke något mera häpnadsväckande än att höra, att man nu
ämnar draga in på utrymmet för biblioteket ända därhän, att den
läsesal, som ursprungligen varit afsedd för detsamma, skall in¬
dragas för att upplåtas för annat ändamål, så att å ena sidan bib¬
lioteket blir hänvisadt till en trång och mörk lokal, som ligger i
jordvåningen eller å nedre botten utmed en bullrande passage, och
å andra sidan en del af bibliotekets samlingar skall hissas upp på
vinden. Den ärade utskottsledamoten sade i sin ifver att försvara
utskottet, att biblioteket väl icke vore till för »forskare». Hvilka
äro då biblioteket till för? Det är väl icke blott meningen, att
man skall hafva det såsom någonting, som är afsedt för parad,
och för att samla dit en massa böcker, hvilka stå där för att visa,
att det finns ett riksdagsbibliotek, utan, om något, är väl detta
bibliotek afsedt för forskare, för de riksdagsmän, som vilja taga reda
på Riksdagens historia och förhandlingar under olika tidsskeden;
för att de riksdagsmän, som vilja afgifva motioner, skola få grund¬
läggande motiv, måste de naturligtvis uppsöka sådana i riksdags¬
biblioteket. Allt, hvarom i Riksdagen skall öfverläggas och be¬
slutas, en mångfald olika angelägenheter, måste man i riksdags¬
biblioteket skaffa sig grundläggande kännedom om. Följaktligen
finner jag, att det är häpnadsväckande — för att ännu en gång
upprepa detta ord — att man på sätt, som här antydes, ämnar be¬
handla riksdagsbiblioteket.
Herr talman, jag kan icke tänka mig annat, än att denna
kammare genom att bifalla motionen på det kraftigaste skall pro-
Onsdagen den 29 April. 37 N:o 48.
testera mot anordningar, som skulle gå i den riktningen, att riks- Ang. använ-
dagsbiblioteket på sätt, som nu tyckes blifva fallet, skulle stympas, dande för
Riksdagens
Herr Höj er: Herr talman! Jag kan icke undgå att med några ^*£**fc af^e
ord bemöta hvad den ärade utskottsledamoten, herr Sjö, som nyss kontoreTaf-
bade ordet, yttrade. sedda loka-
Han sade, att jag skulle hafva yrkat tillsättandet af sak- Urna i det
kunnige, hvilka skulle taga denna sak om band. Detta är ett nya riksdags-
komplett misstag, ty jag yrkade helt enkelt bifall till min motion. huset'
Hvad åter beträffar hörandet af sakkunnige, i denna sak insikts- (Forts.)
fulla personer, har jag anmärkt, att det är ett hufvudskäl, hvarför
jag för min del ansett, att fullmäktige icke gjort sin skyldighet,
den omständigheten, att de icke långt förut hört sakkunnige män
och låtit deras uttalanden vara sig till ledning.
Jag kan icke tänka mig något mera skandalöst än att göra
upp ritningar till riksdagsbiblioteket och bygga år efter år utan
att gifva .Riksdagens egen bibliotekarie tillfälle att yttra ett ord
om saken, förrän flere år förgått och allting står i "det närmast
färdigt. Riksdagens bibliotekarie har nämligen icke haft tillfälle
att yttra sig om lokalerna i fråga förr än i fjol somras — och då
voro, såsom jag sagt förut, lokalerna i ordning så när som på in¬
redningen. Jag anser detta vara en skandal, och därför — och
•äfven af andra skäl — är jag långt ifrån att dela den, enligt min
tanke, alltför stora optimism, till hvilken herr Sjö gjort sig skyldig,
då han säger, att vi böra med fullt förtroende öfverlämna åt full¬
mäktige att styra och ställa på bästa sätt — åt dessa fullmäktige,
som nu under åtta år styrt och ställt rakt uppåt väggarna.
.Vidare är herr Sjö tydligen mycket rädd för, att riksdags¬
biblioteket skall ökas. Ja, det är då högst besynnerligt. Om ett
riksdagsbibliotek skall följa med sin tid uti de fack, som biblioteket
omfattar, så kan man i all rimlighets namn ej undgå att låta bi¬
blioteket växa. Och om det svenska riksdagsbiblioteket för den
närmaste tiden växer med några tusen volymer, synes det mig vara
mycket anspråkslöst. Uti andra länder har representationen en helt
annan uppfattning om ett riksdagsbibliotek och dess betydelse.
Riksdagsbiblioteken i Europa äro i allmänhet institutioner från de
sista fyrtio åren. Längre tillbaka i tiden gä de ej. Det norska
riksdagsbiblioteket daterar sig från senare hälften af 1860-talet.
Detta .bibliotek har i närvarande stund, om jag icke missminner
mig, cirka 35,000 band — det är således cirka 4,000 volymer större
än det svenska riksdagsbiblioteket. Det danska riksdagsbiblioteket,
som har ungefär samma ålder, har äfven ungefär lika stort antal
volymer som det svenska. Den lilla helvetiska republiken, hvilken
har icke fullt tre miljoner invånare, har ett riksdagsbibliotek, i
staden Bern, på ej mindre än 100,000 band, och detta riksdags¬
bibliotek är, för så vidt jag vet, yngre än det svenska. Detta var
tre exempel, tagna ur högen, att andra länders representationer
hafva en helt annan uppfattning om ett riksdagsbibliotek och
dess betydelse, än den ärade representanten för Konga härad synes
hafva.
N:o 48.
38
Ang. använ¬
dande för
Riksdagens
bibliotek af de
för riksgälds¬
kontor et af-
sedda loka¬
lerna i det
nya riksdags¬
huset.
(Forts.)
Onsdagen den 29 April.
Till sist blott en detalj. När kommittén och utskottet i sin
kalkyl beräkna hyllängden i attikvåningen till 1,490 längdmeter,
så är därvid endast att anmärka, att riksdagsbiblioteket utaf dessa
1,490 längdmeter icke kan för ändamålet komma att använda mer
än högst 100 å 200 längdmeter och nödgas då att i attikvåningen
flytta upp riksdagshandlingarna för aflägsnare europeiska stater som
Ungarn och dylika. Om herrarne åter tro, att man kan till nämnda
aflägsna lokal flytta upp riksdagsluntorna äfven från andra länder,
är det ett stort misstag. Ty jag kan meddela herrarne, om ej
herrarne veta det förut, att många främmande länders riksdags¬
handlingar, särskildt Norges och Danmarks samt Finlands, äfven¬
som de tyska riksdagsakterna, anlitas hvarje år litet emellan under
riksdagens samvaro. Och för så vidt riksdagsbiblioteket skall kunna
uppfylla sitt ändamål, är det enligt min tanke alldeles olämp¬
ligt att förflytta dessa och dylika böcker till den aflägsna attik¬
våningen.
Herr Sjö: Jag begärde ordet med anledning af min grannes
framför mig yttrande, att jag skulle hafva sagt, att riksdagsbiblio¬
teket icke vore afsedt för forskare. Jag trodde, att han skulle
hafva hört, att jag sade, att riksdagsbiblioteket ej vore afsedt för
andra forskare än riksdagsmän, kommitterade och dylika personer,
som hade uppdrag af Riksdagen eller Kungl. Maj:t. Jag hade trott,
att jag i så fall ej skulle blifva missförstådd.
Hvad sedermera beträffar själfva forskningen i såväl ena som
andra hänseendet, har man ju riksbiblioteket att forska uti, och jag
undrar just hvad herrarne skulle säga, om i riksdagsbiblioteket
finge inkomma andra personer än de jag här angifvit, så att man
af en del enskilda personer från in- och utlandet blefve hindrad
i att taga reda på hvad en ville hafva fatt i, när en komme dit?
Herr Höjer sade, att jag hade ofantligt stort förtroende för
fullmäktige, oaktadt de styrt uppåt väggarna. Ja, det är sant,
men efter det jag gifvit honom rätt uti hans kritik öfver fullmäk¬
tiges åtgöranden, kan jag icke annat än tro, att dessa i öfrigt kloka
män ändå skola taga reson samt styra och ordna på ett bra sätt,
synnerligast när de få så goda anvisningar och råd, sådan hjälp
och det stöd, som herr Höjer vill lämna. Han är ju en klok och
duktig karl, om han än öfverdrifver, och det har ju icke allenast
motionen, utan äfven hans anföranden till protokollet till fullo
ådagalagt, så att vilja fullmäktige icke iakttaga alla dessa före¬
skrifter, undrar jag, hvilka skola göra det bättre. Det är också
därför, herr talman, som jag nu anser mig icke hafva anledning
till annat än att vidhålla mitt yrkande.
Herr Bergström: Herr talman! Lika med åtskilliga före¬
gående talare kan jag icke annat än finna det vara högst underliga
principer, som här proklameras af representanten för sammansatta
stats- och bankoutskottet, när han säger, att det råder otroliga
missförhållanden med afseende å detta bygge, och att fullmäktige
icke visat den insikt, den omsorg och den omtanke, som man
Onsdagen den 29 April.
39
kunnat begära, men han ändock kommer till det slutet, att Riks¬
dagen kan lägga armarna i kors och slå sig till ro, ty fullmäktige
få bära ansvaret. Jag undrar, hvilken uppfattning dessa många
män, som ut öfver landet hafva ansvaret för statens byggnader,
skola få, när de se, att Riksdagen handlar och vandlar på detta sätt,
då det gäller Riksdagens eget hus. Här är . det dock påvisadt, och
det kommer man icke ifrån, att man vid byggandet af detta hus
tagit mera hänsyn till lyxrummen än till nyttighetsrummen. Och
till de främsta af nyttighetsrummen måste man hänföra riksdags¬
biblioteket.
Här har blifvit mycket taladt om den gallring, som bör ske
med afseende å riksdagsbibliotekets innehåll, men man bör också
tänka på den utvidgning, som äfven här behöfs. Här har visser¬
ligen sagts af utskottet, att denna utvidgning bör hållas inom till¬
börliga gränser. Ja, hvilka gränser äro tillbörliga, herr Sjö? Het
är många områden inom detta bibliotek, som äro högst bristfälliga.
Jag erinrar mig mycket väl, huru en gammal ledamot af denna
kammare — han tillhör ej längre de lefvandes antal — , som mycket
sysslade med statsvetenskapliga och statsrättsliga frågor, vid många
tillfällen visade upp för mig personligen, huru stora brister i detta
afseende förefunnes i vårt riksdagsbibliotek. För vår lagstiftning
föreligga under den närmaste framtiden många och stora uppgifter
med afseende å våra förnämsta näringar, med afseende å jordbruks¬
näringen, med afseende å vår industri, med afseende å skogsbruket
Och icke på något af dessa områden är vårt riksdagsbibliotek så
välförsedt, som det borde vara, vare sig med hänsyn till dessa nä¬
ringar i allmänhet eller med hänsyn till lagstiftningen beträffande
desamma. Nu visar man från detta utskott hän till nödvändigheten
att hålla sig inom tillbörliga gränser. Hvilka äro då dessa?
Den ärade talaren har vidare sagt, att för forskare är detta
bibliotek ingalunda afsedt. Ja, ifall man kommer till utlandets
hufvudstäder och besöker deras parlament, så icke stänga de sina
dörrar för forskning i deras riksdagsbibliotek. Dessa äro tvärtom
öppna för hvarje forskare såväl inom landet som utifrån.
Denna kammare har ju vid ofantligt många tillfällen visat,
huru mån den är om att bereda tillfällen till kunskap för hela vårt
folk. Skall då denna kammare, när det gäller frågan om beredande
af tillfälle till kunskap, till sakkunskap för Riksdagen och dess
ledamöter ställa sig på en annan ståndpunkt? Jag kan icke tänka
mig annat, än att åtminstone Andra Kammaren skall behjärta mo¬
tionärens framställning, och jag yrkar bifall till densamma.
N:o 48.
Ang. använ¬
dande för
Riksdagens
bibliotek af de
för riksgälds-
kontoret af-
sedda loka¬
lerna i det
nya riksdags¬
huset.
(Forts.)
Herr vice talmannen Pehrson: Herr talman! Det är ju all¬
deles påtagligt, att när herr Sjö och jag försöka resonera med herrar
Höjer och Bergström i en sak sådan som denna, skola vi komma
till korta. Men det kan icke hjälpas, att vi måste säga några ord
i alla fall till försvar för utskottets hemställan.
Herr Höjer yrkade bifall till sin motion och däruti har, bland
andra, herr bergström instämt. Då vill jag till dessa båda herrar
framställa den frågan: är det rimligt att begära, att man skall
N:o 48.
40
Onsdagen den 29 April.
Ang. använ¬
dande för
Riksdagens
bibliotek af de
för riksgälds¬
kontor af-
sedda loka¬
lerna i det
nya riksdags¬
huset.
(Forts.)
taga bort alla, för riksgäldskontoret afsedda, lokaler i det nya
riksdagshuset för riksdagsbibliotekets räkning? Vi veta, att de
nya riksdagsbyggnaderna på Helgeandsholmen komma att sluta på
eu kostnadssumma af 9 å 10 millioner. Är det då för mycket
begärdt, att man skall få en lokal i dessa riksbyggnader för riks¬
gäldskontoret? Nu kommer herr Höjer och föreslår, att man skall
taga bort dessa lokaler från riksgäldskontoret, så att det aldrig
skall få flytta in i de nya riksbyggnaderna. Och hvarför? Jo,
därför att vi enligt herr Höjers åsikt behöfva alla dessa lokaler
till Riksdagens bibliotek. Men icke kan man väl behöfva för när¬
varande gå ända därhän att taga alla dessa lokaler i anspråk för
ifrågavarande ändamål. Riksdagshusbyggnadskommittén har ju
också anvisat, huru det skall vara möjligt att göra en tillökning i
det tidigare tänkta utrymmet för Riksdagens bibliotek genom an¬
dra anordningar, såsom vi finna på sid. 4, hvarigenom skulle be¬
redas ett ökadt utrymme af ända till 7,424 löp. fot. Samma riks-
dagshusbyggnadskommitté har också sagt: »I allt räknadt skulle,
utom vindsvåningen, där i fall af behof lämpligen en del utgall¬
rade böcker och arkivalier kunde förvaras, för biblioteket minst
blifva att tillgå cirka 12,770 löp. fot (3,793 meter) hyllängder.
.Dessa motsvarande ett volymantal af mer än 100,000, hvilket
borde kunna för en längre framtid blifva mer än tillräckligt, så
vida bibliotekets utvidgning icke skulle ske i sådan omfattning,
att institutionen i själfva verket blefve en annan, än Riksdagen
tydligen afsett.»
Jag tror icke, att herr Höjer lyckas resonera bort betydelsen af
hvad riksdagshusbyggnadskommittén sålunda framhållit, allra helst
om man på samma gång erinrar sig, att, om alla för riksgäldskontoret
afsedda lokaler i det nya riksdagshuset skulle användas för riks¬
dagsbibliotekets ändamål, vi måste genom nybyggnad på riksgälds-
kontorets nuvarande plats eller på annat sätt anskaffa annan lokal
för riksgäldskontoret, då det tidigare blifvit med visshet antaget,
att riksgäldskontor^ nuvarande tomt skulle användas till bygg¬
nader för statens andra ändamål; ty vi veta, att staten får hyra
icke så få lokaler för sina fyrfaldiga behof.
Jag tror således, att det finnes öfvervägande skäl för den
åsikt, som framhållits af sammansatta utskottet; och jag anhåller
därför om bifall till utskottets förslag.
Herr von Schéele: Herr talman! Jag vill icke upptaga ti¬
den med protester mot hvad som redan skett. Då man har an¬
ledning att tro, att de män, åt hvilka detta uppdrag blifvit af
Riksdagen lämnadt, hafva gjort sitt bästa, anser jag för min del
icke ens tillbörligt att lägga sten på börda till de obehag och be¬
kymmer, som de helt visst med hänsyn till sakens nuvarande läge
måste känna. Däremot vill jag bestämdt uttala, att ingenting får
för framtiden ske, som okär bibliotekslokalens olämplighet.
Här har under diskussionen nämnts, att det skulle vara me¬
ningen att ytterligare taga en för biblioteket afsedd rymlig, ljus
och vacker sal till annat ändamål, en åtgärd som emellertid ännu
41
N:o 48.
Onsdagen den 29 April.
icke blifvit beslutad. Om så. skedde, skulle man drifvas därhän,
att största delen af de lokaler, som komme att upplåtas för studier,
finge en sådan belysning, att de, som för sitt riksdagsarbete be-
höfde vistas där, nästan icke alls kunde begagna sig af dagsljus.
Därjämte skulle härigenom hela biblioteksafdelningen blifva sådan,
att den både på dem, som där arbetade och på dem, som komme
för att se, hvad svenska folket gör å ena sidan för nyttiga syften
och å andra sidan för trefnad och behag, måste göra det intryc¬
ket, att vi sätta det senare framför det förra.
Jag tror, att detta är en ganska viktig synpunkt; och därför
kan jag för min del icke annat än bestämdt" yrka, att allt måtte
ske, som ännu kan ske, för att utan rubbning af den uppgjorda
och redan genomförda planen tillgodose det utomordentligt viktiga
syfte, som här är i fråga. Instämma i den väckta motionen kan
jag däremot icke.
Jag har intet yrkande att göra.
I detta anförande instämde herrar Hjärne, Zetterstrand och
It edelius.
Herr Höjer: Min högt ärade vän, herr vice talmannen, ställde
till mig ett spörsmål, huruvida jag tyckte, att det var för mycket
begärdt, att åt riksgäldskontoret inrymdes de därtill afsedda loka¬
lerna i det nya riksdagshuset. Jag vill till svar därpå säga, hvad
jag tror mig hafva framhållit i min motion, att jag för min del
anser det vara alldeles obehöfligt, att riksgäldskontoret inflyttar i
det nya riksdagshuset. _ Det kan vara kvar i det palats, det redan
har, hvarförutom här, i det nuvarande gamla riksdagshuset, sedan
Riksdagen flyttat in i sitt nya hus, torde blifva tillgäng¬
liga en mängd lokaler att använda för åtskilliga statsändamål.
Jag kan således icke se, att riksgäldskontoret och den allmänhet,
som har att göra med riksgäldskontoret, hlir lidande på, om man
inhiberar riksgäldskontorets inflyttning i Riksdagens nya palats.
Vidare frågade den ärade vice talmannen, om det vore min
mening, att både de lokaler, som man tänkt anvisa åt biblioteket,
och därtill alla riksgäldskontorets salar skulle af biblioteket upp¬
tagas. Nej, svarar jag, det har icke varit min mening; utan för
riksdagsbibliotekets räkning skulle endast upptagas alla de lokaler,
som i det nya riksdagshuset äro afsedda för riksgäldskontoret.
Och af ett samtal, som jag haft med riksdagshusarkitekten, fram¬
gick, att han trodde sig kunna någorlunda i öfverensstämmelse
med den moderna bibliotekstekniken inreda dessa lokaler. Den
omständighet, som utskottet i sitt betänkande framhåller såsom ett
hinder att aptera dessa rum för biblioteket, nämligen att där re¬
dan flere dyrbara hvalfanordningar blifvit utförda för riksgälds¬
kontorets räkning, förefaller mig nästan att stå på gränsen till det
löjliga.
Hvad åter beträffar de rum, som man nu tänkt sig anvisade
åt biblioteket, men som biblioteket icke skulle behöfva, om åt det¬
samma upplätes riksgäldskontorets lokaler, vill jag fästa uppmärk-
Ang. använ¬
dande för
Riksdagens
bibliotek af de
för riksgälds¬
kontoret af¬
sedda loka¬
lerna i det
nya riksdags¬
huset.
(Forts.)
N:o 48.
Ang. använ¬
dande för
Riksdagens
bibliotek af de
för riksgälds-
kontoret af-
sedda loka¬
lerna i det
nya riksdags¬
huset.
(Ports.)
42 Onsdagen den 29 April.
samhet därpå, att den svenska Riksdagen kan hafva behof af åt¬
skilliga reservlokaler. För så vidt jag har mig bekant, har man
ock vid uppförande af alla moderna representantpalats i Europa
alltid tagit i beräkning, att det skall finnas flera eller färre sådana
reservlokaler för representationens behof, och enligt mitt förme¬
nande är det en af hufvudbristerna i det nya riksdagshuset, att
dylika reservlokaler alldeles saknas.
Herr Sjö: Det är endast ett par ord jag vill säga med an¬
ledning af den siste talarens yttrande.
Han yrkade difall till motionen och sade, att man mycket väl
kunde hafva riksgäldskontoret där det nu är, och att det icke
behöfde flyttas till det nya riksdagshuset. När utskottet funnit sig
kunna tillstyrka hvad fullmäktige i detta afseende uttalat, och
sålunda afstyrkt herr Höjers motion, har det skett på den grund,
att utskottet ansett, att man i stället skulle kunna använda vice
värdens våning till lokal för biblioteket och icke hafva någon
annan vice värd än riksgäldsfullmäktige eller möjligen en förste
vaktmästare. Kan man icke därtill använda en förste vaktmästare,
skulle det ju vara möjligt, att riksgäldskontorets tjänstemän kunde
utöfva vice värdskapet. Jag tror, att äfven detta kan vara ett
ytterligare skäl för utskottet att hemställa om afslag å ifrågava¬
rande motion.
Härmed var öfverläggningen slutad. Därunder hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan och dels, att kammaren måtte
med afslag å berörda hemställan bifalla den i ämnet väckta motio¬
nen. Herr talmannen, som nu till proposition upptog dessa yrkan¬
den, fann förstnämnda yrkande vara med öfvervägande ja godkändt;
men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och
hankoutskottets hemställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 5,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den i ämnet väckta motionen.
Voteringen utföll med 132 ja mot 78 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 17-
Vidare föredrogs och godkändes sammansatta stats- och banko¬
utskottets memorial, n:o 6, angående anvisande af ersättning åt
utskottets sekreterare.
Onsdagen den 29 April.
43
N:o 48.
§ 18.
Härefter företogs till afgörande bevillningsutskottets betänkande
n:o 47, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen i
syfte, att medgifvande ej må lämnas att å staten tillhörig mark
utskänka brännvin eller andra destillerade spirituösa drycker.
I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 9, både berr
K. G. Bildt hemställt, att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring i Kungl. Maj:ts nådiga
förordning angående villkoren för försäljning af brännvin och andra
brända eller destillerade spirituösa drycker af den 24 maj 1895,
att rättighet till utskänkning ej vidare måtte medgifvas hvarken åt
person, som ämnade utöfva sådan å staten tillhörig mark, eller åt
person, som utöfvat utskänkningsrättighet å sådan mark, sedan tiden
för hans nyttjanderätt till marken gått till ända.
Utskottet hemställde, att herr Bildts förevarande motion om
skrifvelse till Konungen i syfte, att medgifvande ej måtte lämnas
att å staten tillhörig mark utskänka brännvin eller andra destille¬
rade spirituösa drycker, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.
Vid betänkandet var fogad reservation af herr Beckman, som
föreslagit, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla
om sådan ändring i Kung], Maj:ts nådiga förordning angående vill¬
koren för försäljning af brännvin och andra hrända eller destille¬
rade spirituösa drycker af den 24 maj 1895, att rättighet till ut¬
skänkning af sådana drycker icke måtte — utöfver redan befintliga
utskänkningsrättigheter — medgifvas å staten tillhörig mark.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af:
Herr Byström, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
För min del skulle jag icke haft något emot att yrka bifall till
den af herr Bildt väckta motionen. Efter min mening är det ur
principiell synpunkt riktigast och med statens värdighet mest
öfverensstämmande om utskänkning af starka drycker alls icke
ägde rum å staten tillhörig mark. Då emellertid motionen i fråga
mött motstånd och detta motstånd väl i några fall kan hafva en
del skäl för sig, skulle jag i stället vilja yrka bifall till den af
herr Beckman afgifna reservationen. Denna reservations yrkande,
till hvilket jag, herr talman, sålunda anhåller att få yrka bifall,
är, såsom herrarne hafva sig bekant, af följande lydelse: »att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om sådan
ändring i Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående villkoren för
försäljning af brännvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker af den 24 maj 1895, att rättighet till utskänkning af sådana
drycker icke må — utöfver redan befintliga utskänkningsrättigheter
— medgifvas å staten tillhörig mark».
Ang. skrif-
velse till
Konungen i
syfte, att
medgifvande
ej må lämnas
att å staten
tillhörig mark
utskänka
brännvin eller
andra destil¬
lerade spiri¬
tuösa drycker.
Nso 48.
44
Ang. skrif¬
velse till
Konungen
i syfte, att
medgifvande
eg må lämnas
att å staten
tillhörig mark
utskänka
brännvin eller
andra destil¬
lerade spiri¬
tuösa drycker.
(Forts.)
Onsdagen den 29 April.
Herr Pantzarhielm: Herr talman! Den reservation, till
hvilken den siste ärade talaren yrkade bifall, innefattar, såsom
herrarne torde finna, ett yrkande om bifall till första delen af
motionärens förslag. Den ärade reservanten säger själf, att han
af praktiska skäl icke kan yrka bifall till motionen i sin helhet,
men jag undrar, om man ser närmare på saken, huruvida icke
dessa praktiska skäl, hvarom han talar, äfven lägga ett hinder i
vägen för bifall till den första delen af motionen, ty genom ett
bifall till herr Beckmans reservation i denna del skulle man, för
att använda ett par exempel, komma därhän att, när det nya
riksdagshuset blir färdigt, man där icke skulle få hafva någon
restaurang, eller, när den nya dramatiska teaterns byggnad blir
färdig, icke där få någon restaurang. Det kan väl icke vara me¬
ningen att så binda händerna på sig själf, att man skulle till den
grad förlora sin handlingsfrihet, att man i det blifvande riksdags¬
huset eller dramatiska teatern — för att nu endast använda de
närmast liggande exemplen — icke skulle kunna inrätta en restau¬
rang och få utskänkningsrättigheter.
Ser man vidare på saken, så finner man, att genom ett bifall
till reservationen skulle de gamla, mer eller mindre fula, obehag¬
liga och mörka krogar, som ha sin tillvaro, bland annat, på Djur¬
gården, erhålla ett privilegium på utskänkning, men däremot, om
på Djurgården och annan kronans mark luftiga, soliga, angenäma
och snygga etablissemang uppstode, dessa icke kunna erhålla ut¬
skänkningsrättigheter.
Jag anser, att de nu af mig anförda skälen kunna vara till
fyllest, och jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till ut¬
skottets hemställan.
Herr Beckman: Herr talman! Den motion, som bevillnings¬
utskottet uti föreliggande betänkande afstyrkt, är enligt min tanke
i flera afseenden ett märkligt tidens tecken. Det är intressant att
finna, att så har den allmänna åskådningen gått framåt, att en
motionär, som är chef för ett af våra regementen, öppet uttalar,
dels att å statens mark icke borde finnas utskänkningsrättighet,
som kunde fresta truppen, och dels att öfver hufvud aet icke är
staten värdigt att draga inkomst af utskänkningsrättigheter.
Jag har för min del icke vågat helt och hållet ansluta mig
till hans förslag, hvilket går ut icke blott därpå, att sådana rät¬
tigheter icke vidare skulle beviljas, utan äfven att äldre sådana
utan vidare skulle anses förfallna, så snart den nu lämnade till-
ståndstiden vore tilländalupen. Det är nämligen så, att, jag är
öfvertygad därom, om en restriktiv lagstiftning, som ju å detta
område ständigt här i landet erkänts vara den riktiga, skall verka
godt, måste den vara grundad på en mycket allmän opinion, som
är fast och mogen; och jag tror icke, att man vågar säga detta
i fråga om upphäfvande af redan existerande utskänkningsrättig¬
heter å statens mark. Däremot gällde det för mig att genom min
reservation få fastslagen en princip, som kan tjäna såsom en ut-
45
N:o 48.
Onsdagen den 29 April.
fläng spunkt för utvecklingen af ett åskådningssätt, som hädanefter
bör och, enligt min tanke, äfven kommer att göra sig gällande.
Jag anser nämligen, att man bör på allt sätt söka vinna terräng
för den uppfattningen, att det i själfva verket är staten ovärdigt,
att utskänkningsrätt finnes på dess område. Allra minst anser
jag det lämpligt, att dessa utskänkningsställen skulle få ökas i det
oändliga. Man kan tänka sig, att den ena guldkrogen efter den
andra på statens mark uppstår. Vi se, hurusom det särskildt
öfverflödar af dem på Djurgården. Jag föreställer mig nu, att, om
man godkände den princip, som jag här velat häfda, detta skulle
medföra en mycket hälsosam maning för vederbörande att, när
dessa rättigheter en gång förfalla, och det blir fråga om nytt ord¬
nande af förhållandena, särskildt på Djurgården, se sig för, huru
man kan ordna dessa utskänkningsrättigheter så att de göra så
ringa förfång som möjligt.
Det är för öfrigt icke alls något nytt, att lagen uttalar sig i
denna riktning. Redan vår brännvinslagstiftning af år 1855 fast¬
slog som grundsats, hvad brännvinsbränningen beträffar, att den
icke skulle få ske på ecklesiastika boställen eller annan kronomark,
med undantag blott för den som besuttes med stadgad åboräth
All kronomark, med nyss nämnda undantag, medför således för
dess innehafvare, att de äro uteslutna från rättigheten att tillverka
brännvin. Såsom vi alla veta, finnes också en paragraf i samma
lag, hvari det stadgas, att en stor del af statens ämbetsmän —
icke blott de, som på grund af ämbetsmyndighet kunna komma
att handlägga mål, hörande under brännvinsförsäljningslagen,
sådana som domare, magistratspersoner och dylika, utan äfven
präster, folkskolelärare och i tjänst stadde läkare — icke äga rätt
att tillverka brännvin. Därigenom har man ju fastslagit, att om
än brännvinstillverkning är att betrakta som en laglig hand¬
tering, så är det dock en handtering, som måste ses från helt
andra synpunkter än annan yrkesdrift.
Om man emellertid nu ginge så långt, som motionären före¬
slagit, skulle dock — jag betonar detta ännu en gång — just det
mål, han åsyftar, säkerligen förfelas. Ty om opinionen icke är
mogen — och det är jag viss om att den" icke är — så skulle, om
man än lyckas genomföra en lagstiftning, sådan som den af honom
föreslagna, densamma vara af intet värde: antingen blir den på
grund af myndigheternas genom opinionens likgiltighet framkallade
slapphet lik en låg mur, som en hvar utan svårighet stiger öfver,
eller ock skulle den allmänna opinionens fientlighet, därest myn¬
digheterna med fasthet sökte tillämpa lagens bestämmelser, bryta
sönder denna fördämning — och då blefve den sista villan värre
än den första.. Däremot finner jag det synnerligen öfverensstäm¬
mande med min uppfattning om hvad opinionen hos ett stort
lager af vårt folk fordrar, om man föreskrifver, att inga nya ut¬
skänkningsrättigheter få upplåtas på statens mark. Man skulle
härigenom taga det första steget på vägen fram till erkännandet
af den princip, som jag önskar att man måtte få in i försäljnings¬
lagen, liksom den redan finnes intagen i brännvinstillverknings-
Ang. skrif¬
velse till
Konungen
i syfte, att
medgifvande
ej må lämnas
att å staten
tillhörig mark
utskänka
brännvin eller
andra destil.
lerade spiri¬
tuösa drycker.
(Forts.)
N:o 48.
46
Ang. skrif¬
velse till
Konungen
i syfte, att
medgifvande
ej må lämnas
att å staten
tillhörig mark
utskänka
brännvin eller
andra destil¬
lerade spiri¬
tuösa drycker.
(Forts.)
Onsdagen den 29 April.
lagen, nämligen att kronan måste stå, så att säga, i ett särskildt
ansvarsförhållande i fråga om hela denna rörelse, vare sig det
gäller brännvinets tillverkning eller dess försäljning.
På de skäl jag anfört, får jag, herr talman, yrka bifall till
min reservation.
Med- herr Beckman förenade sig herrar Styrlander, Matsson,
Berg i Göteborg, Broomé i Bårslöf, Olsson i Viken, Hultkrantz,
Sandin, Lindgren i Örebro, Granlund, Olsson i See, Eriksson i
Elgered, Collvin, Ericsson i Ahlberga, Pettersson i Södertälje, Jo¬
hansson i Öija, Wallis, Hammarström, Hörnstén, Ström i Transtrand
och Andersson i Helgesta.
Herr Pantzarhielm: Herr talman! Det var ett yttrande,
som den siste ärade talaren fällde, — hvilket yttrande äfven före¬
kommer i motionen — om hvilket jag ber att få yttra några ord.
H an sade, att det icke vore staten värdigt att upplåta mark
till utskänkning. Men utskänkning är väl ändock — ännu åtmin¬
stone — i vårt land en loflig och, om man sköter den på ett akt-
ningsvärdt sätt, en hederlig näring, och så länge den är detta,
kan man väl icke med fog säga, att det icke är staten värdigt, att
utskänkning af starka drycker får äga rum på statens mark. Om
så vore fallet, skulle alla de af oss, här i kammaren, som nu på
restaurangen i riksdagshuset, således på statens mark, pläga dricka
ett glas Öl eller ett glas vin och ta°;a i anspråk den utskänknings-
rätt, som där tinnes, begagna oss af ett tillfälle, som staten gifvit
oss, men hvilket icke är staten värdigt. Jag undrar, om det är
rätt att resonera på detta vis. Jag tror det icke. Ty det är en
sak att taga bort all utskänkning, om man icke anser sådan vara
bra och nyttig, en annan sak att, med bibehållande af utskänk-
ningsrätt i allmänhet, förbjuda utskänkning på statens mark. Men
så länge utskänkningsrätt finnes, får man icke karaktärisera dess
utöfvande såsom något ovärdigt. Det tycker jag icke vara rätt.
Som sagdt, de konsekvenser, hvartill det skulle leda, om man
antöge reservantens förslag, äro tydliga och klara, nämligen dels
att någon utskänkning icke skulle få äga rum i nya riksdags¬
huset, dels att utskänkningsrätt icke heller skulle kunna erhållas
i den nya dramatiska teatern och i en mängd andra fall, som nu
icke kunna förutses, men hvilka sannolikt kunna förekomma. Vi
skulle binda händerna på oss mera, än hvad som är klokt och
förståndigt, utan att egentligen därigenom vinna något.
Herr Mallmin instämde häruti.
Herr Waldenström: Herr talman! Ett beslut af denna
kammare i den riktning, som reservanten föreslagit, skulle natur¬
ligtvis icke leda till något praktiskt resultat. Men det kan i alla
fall hafva ganska stor betydelse, emedan det skulle utgöra ett er¬
kännande åt den idé, som legat till grund för reservantens förslag.
Jag undrar alldeles icke på, att ett sådant förslag slår många
47
N:o 48.
Onsdagen den 29 April.
här i kammaren nästan med häpnad. Man fattar icke, huru man
skulle kunna tänka sig Djurgården utan ett dussin utskänkningsställen.
Det är, som om man i Stockholm icke kunde få in i sitt hufvud,
att något sådant här kunde vara möjligt. Emellertid tror jag, att
den dag skall komma, då det skall gå in i hufvudet på folk. När
man kommer till London och besöker de stora, väldiga, offentliga
parkerna där — och London är icke kändt för att vara någon nyk-
terhetsstad —, då kan man icke finna ett spår till spirituösa i
någon af dessa parker. Kommer man till Liverpool eller andra
störa engelska städer, är förhållandet detsamma. 1 England säger
det sig själft, att i de stora offentliga parkerna, dit alla hafva till¬
träde, där skall ingen utskänkning få förekomma.
Kommer man till Amerika, till den väldiga Central Park i
Newyork, i hvilken Djurgården alldeles skulle drunkna, så finnes
icke heller där en tår spirituösa. Samma är förhållandet med de
väldiga parkerna i Chicago och den stora Golden Gate-park i
San_ Francisco. Det kommer aldrig i fråga, det säger sig själft,
att i sådana parker, som äro öppna för den störa allmänheten, där
skall icke något sådant förekomma som spritutskänkning, hvilken
alltid föranleder obehag för människor, som vilja hafva ett ställe,
där de med full trygghet kunna samlas utan att behöfva frukta att
få se yttringar af dryckenskapens elände.
Jag skall därför för min del yrka bifall till reservationen.
Såsom jag redan sagt, betraktar jag ett antagande af densamma
såsom ett verkligen viktigt första steg till att realisera en idé,
som, när den en gång blifvit fullständigt realiserad, skall tjäna till
välsignelse för vårt land. Och om i det nya riksdagshuset ingen
utskänkning skulle förekomma, och om icke" heller i den nya dra¬
matiska teatern någon utskänkning finge ske, så är jag säker på,
utt man rundt om i hela världen skulle säga: »det är ett märkvär¬
digt nyktert land, Sverige». Och ett sådant omdöme skulle alls
icke vara oss till skada eller skam.
Häruti instämde herrar Räf, Risberg, Jonsson i Hökhult, Nor¬
din, Lindgren i Örebro, Danielsson, Lindgren i Islingby, Jansson
i Bråten, Jansson i Edsbäcken, Olsson i Mårdäng, Ericsson i Vallsta,
Broström, Olsson i Älfdalsåsen, Olofsson och Andersson i Baggböle.
Herr K. G. Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar!
Jag tror, att man vid bedömandet af denna fråga måste något litet
tänka på, hvad det är, som motionären här egentligen vill vinna.
Ursprungligen har motionären afsett att för manskapet vid något
visst regemente här i hufvudstaden undanröja frestelsen att be¬
rusa sig. För att vinna detta mål föreslår nu motionären vidta¬
gandet af en så vidlyftig åtgärd, som att rättighet till utskänkning
icke vidare må medgifvas vare sig åt person, som önskar utöfva
sådan å staten tillhörig mark, eller åt person, som för närvarande
innehar utskänkningsrätt å sådan mark, sedan tiden för hans nytt¬
janderätt af marken gått till ända.
Man bör då här tillse, livilka följderna af ett bifall till mo-
Ang. skrif¬
velse till
Konungen
i syfte, att
medgifvande
ej må lämnas
att å staten
tillhörig mark
utskänka
brännvin eller
andra destil¬
lerade spiri¬
tuösa drycker.
(Forts.)
Nso 48.
48
Ang. skrif¬
velse till
Konungen
i syfte, att
medgifvande
ej må lämnas
att å staten
tillhörig mark
utskänka
brännvin eller
andra destil¬
lerade spiri¬
tuösa drycker.
(Forts.)
Onsdagen den 29 April.
tionen skulle blifva. För dem af kammarens ledamöter, som stu¬
derat detta betänkande, framgår, att detta skulle leda till, att t. ex.
Operakällaren, Hasselbacken och en bel del dylika lokaler bär i
Stockholm skulle nödgas stänga sina portar. Nu kan man mycket
väl förstå, att ett dylikt resultat från herrar absolutisters synpunkt
vore något mycket önskvärdt, men jag tror likväl, att man bör i
någon mån rätta sig äfven efter andra samhällsmedlemmars önsk¬
ningar och behof. Såvidt jag icke missuppfattade den ärade reser¬
vanten, då han här nyss hade ordet, ansåg äfven han, — hvilket
verkligen gladde mig — att det vore att gå för långt, om man nu
biföll motionen.
Man må nu emellertid ha hvilken åsikt man vill angående
lämpligheten af, att de nämnda etablissementen stängas, så gäller
det väl ändå i främsta hand att verkligen nå det mål, som man
härvidlag med vissa mått och steg vill nå. Detta mål kan emel¬
lertid icke vinnas därigenom, att man förbjuder utskänkning på
statens mark, ty, som utskottet säger öfverst på sid. 5, skulle eu
sådan bestämmelse, som motionären här föreslagit, ingalunda för¬
hindra uppkomsten af utskänkningsställen å enskild mark i när¬
heten af kasern eller mötesplats.
Reservanten har begränsat motionärens ursprungliga begäran
och nöjer sig med något mindre än denne. Men jag är fullkom¬
ligt öfvertygad om, att samma anmärkning, som kan framställas
mot motionen, äfven drabbar reservationen, nämligen att man med
ett bifall till reservationen icke når det mål, till hvilket man
syftar.
Slutligen skulle jag gent emot absolutisternas långt gående
fordringar vilja säga, — och jag säger det, ■‘oaktadt jag vet, att
ordet »måttlighet» är mycket hatadt bland herrar absolutister —
att det vore väl, om de ville iakttaga någon måttlighet i sina
pretentioner.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Beckman: Herr talman! Ja, det finnes verkligen
olika uppfattningar om hvad som är måttlighet och hvad som icke
är måttlighet. För min del anser jag, att de pretentioner, som
framställts i reservationen — och det är egentligen endast om
dem, som jag har talat —• äro i det stora hela mycket måttliga.
Hvad är det nämligen, som reservationen åsyftar? Den angriper
icke de nu bestående utskänkningsrättigheterna, just på den grund,
som jag här helt nyss angifvit, nämligen att man icke vill tvinga
opinionen. Jag har endast önskat utröna, huru långt opinionen
kan vara mogen för ett steg i den riktning, som vi anse vara den
riktiga. Eller är det icke ett mycket måttligt steg, när man blott
vill få i princip erkändt, att det är staten värdigast att icke med¬
gifva, att brännvinsutskänkning bedrifves å statens mark? Reser¬
vationen begär ju endast, att icke nya rättigheter till sådan utskänk¬
ning skola lämnas.
Jag begärde egentligen ordet, därför att jag trodde, att den
ärade talaren på göteborgsbänken hade missförstått mig. Jag
Onsdagen den 29 April.
49 Jf:o 48.
trodde, att lian icke förstod, att jag på det allra bestämdaste be- Ang. skrif-
tonat, att man icke härvidlag bör gå längre, än man kan påräkna velse till
stödet af en mogen opinion. Men det är för att utröna huru långt Konungen
man då kan gå, som jag framlagt min reservation. Att densamma * sy^e’ att
afviker från motionärens förslag, är alldeles riktigt. Motionären e^msflämnas
anför blott såsom ett bland stöden för den ifrågavarande princi- \tt & staten
pen, att väl åtminstone krigsfolket borde befrias från den frestelse, tillhörig mark
som det vid vissa regementen är utsatt för just därigenom att på ut skänka
statens mark funnes utskänkning. brännvin eller
Det har nu emellertid invändts, att om det icke finnes ut- “crale spiri-
skänknmg å statens mark, skulle sådan x alla fall i kasernernas tuösa drycker.
eller lägerplatsernas 1--------- " " " enskild mark. (Ports.)
är, att om en sådan princip som den af mig häfdade vinner allt
större och större erkännande, kan man med all rätt kräfva bättre
kontroll öfver platsen för dessa utskänkningar, som eljest gärna
läggas just på sådana ställen, där de äro mest fördärfbringande.
För utskottets uttalanden i detta afseende ber jag att få hembära
mitt fulla erkännande. Det är ju gifvet, att de kommunala myn¬
digheterna, som i sin ordning äro beroende af trycket från en så¬
dan opinion, skola, ju starkare opinionen är, befinnas allt mera vil¬
liga att tillmötesgå de önskningar, som truppcheferna uttalat därom,
att deras folk måtte förskonas från krogarnas frestelser till sprit¬
dryckernas missbruk.
Jag yrkar fortfarande bifall till min reservation.
Herr Persson i Tällberg instämde häruti.
Herr Lindblad: Herr talman! Såsom den siste ärade tala¬
ren sade, kan man ju tvista länge, om hvad som menas med or¬
det »måttlighet», och beträffande »måttliga pretentioner», äro me-
ningarne väl också delade, men nog skulle det förefalla mig märk¬
värdigt, om denna kammare med anledning af motionen, hvars
syfte angifves vara att hindra utskänkningsrörelse i närheten af
kasernerna, skulle bifalla ett framställdt förslag, hvars närmaste
direkta påföljd allenast skulle vara den, att den restaurangsrättig¬
het, som af ålder varit bruklig inom riksdagshusets murar, skulle
helt enkelt vara förbjuden, när vi flytta till ett nytt riksdagshus.
Om man än finner motionärens framställning och tankar i mångt
och mycket afsevärda, tycker jag dock, att man icke kan bifalla
hans förslag, då han med detsamma säger sig vilja en sak, men
i själfva verket vänder sig mot en annan. De båda talarne från
bevillningsutskottet, herrar Pantzarhielm och Karlsson, ha här vi¬
sat, att enligt den omfattande utredning, som utskottet ägnat mo¬
tionen, skulle man med ett bifall till motionärens förslag visst
icke vinna hvad denne afsett, nämligen förhindrande af all ut¬
skänkning invid kasernerna, utan resultatet skulle blifva något
helt annat. Men jag anser det icke vara lämpligt att på en om¬
väg bifalla något helt annat, än hvad motionären själf begärt.
Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Andra Kammarens Prat. 190.1. N:o 48.
Ja, det är alldeles
riktigt; det kan icke undvikas
Men säkert
4
>:o 48.
50
Ang. skrif¬
velse till
Konungen
i syfte, att
medgifvande
ej må lämnas
att å staten
tillhörig mark
utskänka
brännvin eller
andra destil¬
lerade spiri¬
tuösa drycker.
(Forts.)
Onsdagen den 29 April.
Herr Söderberg: Herr talman! Jag har deltagit i detta
ärendes behandling inom vederbörande afdelning, men då jag vid
frågans slutliga afgörande inom utskottet icke hade tillfälle att
deltaga, ber jag att nu få angifva min ställning till densamma.
Jag hyser för min del stora sympatier för den nu föréliggande
motionen. Såsom herrarne torde ha hört af en föregående talare,
är motionens syfte såsom motionären själf angifvit detsamma —
att söka undanröja de faror och frestelser, som försäljningen af
spritdrycker invid öfningsplatserna innebär för manskapet. Jag
finner, som sagdt, detta syfte vara behjärtansvärdt. Jag tror, att,
innan motionären, som är chef för ett regemente bär i Stockholm,
framlade sin motion, han grundligt öfvertänkt denna fråga. Här
ha nu uttalats farhågor för, att en bestämmelse, sådan som den
nu ifrågasatta, skulle leda till, att utskänkning blefve förbjuden i
det nya riksdagshuset eller i de stora etablissemangen på och i
närheten af kungliga Djurgården, men dessa farhågor tror jag
icke, att man hehöfver fästa så stort afseende vid.
Jag har med dessa ord endast velat angifva min ställning till
frågan. Jag anser, att utskottet verkligen bort något mera beakta
den sida af frågan, som motionären framhåller som den mest be-
hjärtansvärda, nämligen att sådana utskänkningsställen, som ligga
omedelbart intill exercisplatser, måtte förbjudas att fortsätta sin
verksamhet.
Jag ber därför, herr talman, att få förena mig med herr Beck¬
man i det af honom framställda yrkandet.
Öfverläggningen var härmed afslutad. I enlighet med de
yrkanden, som därunder förekommit, gaf herr talmannen proposi¬
tioner dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag
därå och bifall i stället till den af herr Beckman afgifna, vid
betänkandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som vo¬
tering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en
så lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hem¬
ställan i utskottets förevarande betänkande n:o 47, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den af herr Beckman afgifna, vid betänkandet
fogade reservationen.
Omröstningen utföll med 118 ja mot 80 nej; och hade alltså
utskottets hemställan bifallits.
Onsdagen den 29 April. 51 N:o 48.
Som tiden nu var långt framskriden, uppskötos kammarens
förhandlingar till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt utfär-
dadt anslag skulle fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,3 5 e. m.
In Mera
Herman Palmgren.