RIKSDAGENS PROTOKOLL
1903. Andra Kammaren. N:o 40.
Lördagen den 18 april.
Kl. 11 f. m.
Sammanträdet leddes af herr vice talmannen.
§ 1.
Herr statsrådet m. m. A. 1. Odélberg aflämnade Kungl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:
angående försäljning, af tre till indragna hospitalshemmanet
Sund n:o 4 Södergård i Östergötlands län hörande lägenheter;
angående försäljning af viss del af förra häradshöfdinge-
bostället Hammenhög n:o 31 om 3/s mantal i Kristianstads län;
angående försäljning af viss del af förra kronofogdebostället
1 mantal Fastarp n:o 3 Olof Larsgård i Hallands län; och
angående försäljning af till kungsladugården Vall n:is 1—4 i
Gäfleborgs län hörande andel i vattenkraft m. m.
De kungl. propositionerna bordlädes.
§ 2.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet herr 0. F.
Trapps å kammarens bord hvilande motion n:o 192.
§ 3.
Till afgörande förelåg bevillningsutskottets betänkande n:o 36, Angående
i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för- en särskild
ordning angående en särskild stämpelafgift för punsch, dels ock en stämpelafgift
i sammanhang med nämnda proposition väckt motion. *'or Pun8ch-
Under åberopande af bilagdt protokoll öfver finansärenden för
den 30 sistlidne januari hade i en till bevillningsutskottet hänvisad
Andra Kammarens Prof. 1903. N:o 40. 1
N:0 40. 2
Lördagen den 18 April.
Angående proposition, n:o 53, Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga
en särskild ett vid propositionen fogadt förslag till förordning angående eu
särskild stämpelafgift för punsch.
(Forts.) Till utskottets behandling hade vidare öfverlämnats eu i an¬
ledning af ifrågavarande proposition inom Första Kammaren af
herr H. Cavalli väckt motion, n:o 55, hvilken motion utskottet ansett
sig böra behandla i sammanhang med denna proposition.
Utskottet hemställde:
l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts ifråga¬
varande förslag till förordning angående en särskild stämpelafgift
för punsch icke kunnat oförändradt bifallas, måtte antaga samma
förslag med de ändringar och tillägg, ett af utskottet vid betän¬
kandet fogadt författningsförslag utvisade, och
2:o) att, vid bifall till hvad utskottet sålunda hemställt, Riks¬
dagen tillika måtte för sin del besluta, att §§ 1 och 17 i förord¬
ningen angående villkoren för försäljning af brännvin och andra
brända eller destillerade spirituösa drycker den 24 maj 1895 skulle
erhålla följande förändrade lydelse:
§ I-
1. Oförändradt.
2. dito
3. Utöfver de i denna förordning meddelade föreskrifter gäl¬
ler för försäljning af punsch, hvad därom är eller varder särskildt
stadgadt.
§ 17-
1. Oförändradt.
2. dito
3. dito
4. dito
5. Om stämpelafgift för försäljning af punsch är särskildt
stadgadt. „
Vid betänkandet voro fogade reservationer:
af herr Cavalli;
af herr friherre Kling spor;
af herr Weinberg;
af herr Östberg, som yrkat afslag å den kungl. propositionen;
af herrar Brodin och Faxe hvilka ansett, att utskottet bort
3 N:o 40.
Lördagen den 18 April.
hemställa, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke borde af Angående
Riksdagen bifallas. en särskild
stämpelafgift
Sedan utskottets under punkten 1 gjorda hemställan blifvit ^(Forts!)*
uppläst, föredrogs 1 § af utskottets förslag till förordning angående
en särskild stämpelafgift för försäljning af punsch.
Kungl. Maj:t hade för denna paragraf föreslagit följande
lydelse:
För punsch, som säljes till förtäring på stället, så ock för
punsch, som eljest inom riket säljes till annan än den, som inne¬
har rättighet till minuthandel med eller utskänkning af brännvin,
skall, i den ordning nedan sägs, erläggas eu särskild afgift, beräk¬
nad efter sextio öre för hvarje liter.
Enligt utskottets förslag skulle däremot paragrafen erhålla
denna lydelse:
För punsch--beräknad efter trettio öre för hvarje liter.
För punsch, som ur riket utföres, erlägges icke stämpelafgift.
I fråga om denna paragraf anförde:
Herr Risberg: Herr vice talman, mina herrar! Bevillnings¬
utskottet har i det föreliggande utlåtandet frångått Kungl. Maj:ts
förslag i frågan, särskildt beträffande beloppet af stämpelafgiften
å punsch, där utskottet föreslagit en nedsättning ifrån 60 öre till
30 öre per liter. Utskottet stöder sig då på de kommitterades
åsikt, hvilka haft denna frågas förberedande utredning om hand.
Utskottet anser, att de skäl, som dessa kommitterade anfört för
30-öresbeloppet, äro fullgoda, särskildt det skälet, att om ett högre
belopp åsättes punschen, skulle konsumtionen af denna vara väsent¬
ligen minskas och sålunda äfven den beräknade inkomsten af denna
skatt i samma mån blifva mindre på samma gång som konsum¬
tionen af andra med punsch jämförliga drycker skulle ökas. Ut¬
skottet anser också, att en högre åsatt punschskatt skulle medföra,
att allmänheten till skada för nykterheten skulle öfvergå till för¬
täring af andra, mera sprithaltiga drycker. Jag ber att få an¬
märka, att det här endast kan vara fråga om rent statsfinansiella
hänsyn; för nykterheten lär det nog icke vara af någon betydelse,
om allmänheten förtär punsch eller andra därmed jämförliga dryc¬
ker. Den farhågan, att en högre skatt å punsch än den nu före¬
slagna skulle medföra, att allmänheten öfverginge att mera bruka
andra med punsch jämförliga drycker, borde ju ha föranledt kom-
N:o 40. 4 Lördagen den 18 April.
Angående mitterade att föreslå en motsvarande skatt äfven å dessa drycker,
en särskild g£ <jen här befarade olägenheten hade blifvit undanröjd.
stämpelafgift j en ^11 det förevarande utskottsutlåtande! fogad reservation
(Vätte) bär bevillningsutskottets ordförande på angifna grunder framhållit,
att dessa andra med punsch jämförliga drycker hade bort drabbas
af en likadan skatt som den nu föreslagna, och denna hans me¬
ning delar jag fullkomligt. Det skäl, som kommitterade och äfven
Kungl. Maj:t och utskottet haft för att inskränka denna beskatt¬
ning till att gälla endast punsch, är, att den form för skattens ut¬
tagande, som här blifvit ifrågasatt, icke passar för det sätt hvarpå
dessa andra drycker förvaras eller afyttras. För dessa dryckers
tappning och för deras försäljning användas nämligen mångahanda
olikartade kärl. Men att grunda en beskattning på fullt jämför¬
liga konsumtionsvaror endast på det sätt, hvarpå de förekomma i
handeln, måste anses vara högst olämpligt.
Nu föreligger emellertid icke något förslag om beskattning af
med punsch jämförliga drycker, såsom konjak, likörer o. s. v.,
utan här är endast fråga om en punschskatt. Då uppställer sig
den frågan, huruvida man skall vara med om att åsätta punsch
en så låg skatt, att det hela blir en ren bagatell. Det blir, mina
herrar, icke mer än 5 öre för V® liter, 10 öre för Vs liter o. s. v.
Men att införa en beskattning och därtill en sådan af alldeles nytt,
hittills opröfvadt slag för att få en sådan bagatell, anser jag vara
olämpligt. Låt vara, att det antagandet är riktigt, att, om en
högre skatt nu åsättes punsch, konsumtionen af denna vara där¬
igenom skulle minskas och äfven en del af den beräknade inkom¬
sten af denna skatt utebli. Jag tror emellertid, att konsumtionen
åtminstone icke kommer att minskas proportionsvis så mycket, att
behållningen i statskassan blir mindre, om skatten sättes till 60
öre än om den sättes till 30 öre.
Men frågan har också en annan sida. Punsch är en förbruk¬
ningsartikel, som företrädesvis användes af de mera bemedlade
klasserna. Detta har äfven utskottet påpekat. Vi ha nyligen ge¬
nom införande af högre sprittullar och högre tillverkningsskatt för¬
dyrat den dryck, som hufvudsakligen användes af de mindre
bemedlade klasserna, nämligen brännvinet, och vi gjorde denna för-
dyrning utan att pruta af något på det förslag, som Kungl. Maj:t
framlagt. Skulle vi nu pruta ned den föreslagna punschskatten så
väsentligt, som utskottet här vill, skulle vi, och det med fog, kunna
ådraga oss den tillvitelsen — som också har från arbetarehåll
framkommit — att då vi besluta indirekta skatter, syfta vi huf¬
vudsakligen på arbetsklassen. Jag kan icke föreställa mig, att
denna kammare skulle vilja vara med om att fatta ett sådant be¬
slut, som skulle ådraga den en sådan beskyllning med åtminstone
ett sken af berättigande. Det är sant, att den i år beslutade sprit¬
skatten inverkar, om också indirekt, på punschpriset, men jag tror
5 N:o 40.
Lördagen den 18 April.
för min del, att den progressiva beskattningsprincipen här är väl
på sin plats, och jag kan icke finna, att progressionen blir så oskä¬
lig, om man sätter punschskatten till 60 öre per liter.
Då jag äfven i öfrigt delar de betänkligheter, som den ärade
reservanten från Första Kammaren, herr Cavalli, i sin reservation
framhållit beträffande det kungl. förslaget i dess nuvarande form,
anser jag mig på nu anförda grunder böra biträda denna reser¬
vation.
Jag förenar mig således med den nämnde ärade reservanten i
hans yrkande att Kungl. Majrts proposition må försöksvis antagas
på ett år.
Herr Brodin: Herr vice talman! Jag tager mig friheten att
hemställa, att vid behandlingen af denna första paragraf diskussio¬
nen måtte få röra sig om förslaget i dess helhet.
Hvad herr Brodin sålunda hemställt blef af kammaren bifallet.
Ordet begärdes härefter ånyo af
Herr Brodin, som yttrade: Såsom herrarne finna, har jag re¬
serverat mig mot den föreslagna stämpelskatten å punsch, och jag
ber nu att få anföra skälen därtill.
Vid förra årets riksdag förelåg här en motion angående be¬
skattning af punsch. När denna motion behandlades inom bevill¬
ningsutskottet, gjorde sig den meningen där allmänt gällande, att
man borde söka att så mycket som möjligt tillmötesgå motionen,
men hvarje försök i den riktningen strandade på omöjligheten att
få till stånd en fullt tillförlitlig kontroll. För att då på ett honnett
sätt komma ifrån affären tillgrep bevillningsutskottet den af riks¬
dagens utskott så ofta anlitade utvägen att föreslå en skrifvelse
till Kungl. Maj.t med begäran om en utredning af frågan. I an¬
ledning af denna skrifvelse tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté med
uppdrag att utarbeta ett förslag i ämnet, och det är nu detta för¬
slag, som här föreligger.
Bevillningsutskottets majoritet, som i fjol föreslog en skrif¬
velse till Kungl. Maj:t i frågan, har gifvetvis måst gå med på för¬
slaget och tillstyrka bifall till detsamma.
Jag ber att få påpeka, att afsikten med den här ifrågasatta
skatten är att bereda statsverket inkomster. Finansministern har
beräknat, att dessa inkomster med den skatt, som han föreslagit,
skulle uppgå till omkring en och en half miljon kronor. Utskot¬
tet vill emellertid endast ha hälften så stor stämpelskatt å punsch
som Kungl. Maj:t, och på grund däraf skulle ju också inkomsterna
af denna skatt enligt bevillningsutskottets förslag endast blifva
hälften så stora, som finansministern beräknat. Det är nu me-
Angående
en särskild
stämpelafgift
för punsch.
(Forts.)
N:o 40. 6
Angående
en särskild
stämpelafgift
för punsch.
(Forts.)
Lördagen den 18 April.
ningen, att denna skatt icke skall utgå mer än under nästa år,
men då ligger nära till hands att antaga, att allmänheten dessför¬
innan förser sig med en större kvantitet punsch eller också på
grund af det ökade punschpriset själf brygger sin punsch, så att
afsättningen af den stämpelbelagda punschen icke blir så synner¬
ligen stor. Jag tror därför, att man icke tager till för mycket,
om man säger, att inkomsten af punschskatten endast kommer att
uppgå till eu tredjedel af hvad man ursprungligen beräknat och
alltså icke blir större än en half miljon kronor. Och för denna
obetydliga inkomst skulle man nu införa en sådan här stämpel¬
skatt med den vidlyftiga kontroll och alla andra olägenheter, som
med densamma äro förbundna.
Man bör här taga i betraktande omöjligheten, snart sagdt, af
att kunna genomföra en fullt verksam kontroll. Man har nu vis¬
serligen förutsatt, att den konsumerande allmänheten själf skall
vara kontrollerande, men jag tror för min del, att gästerna på en
restaurant eller dylikt, endast när de rekvirera in en vara, som
är bättre än den gängse, äro angelägna om att få varan uppkor¬
kad inför sina ögon, men att detta eljest gör dem detsamma, och
sålunda tror jag, att underslef lätt kunna begås i detta fall. Li¬
kaså är kontroll omöjlig vid direkt försäljning af punsch från
punschbryggarne. När punschen hämtas på buteljer går det ju
för sig att ha kontroll, ty då måste alltid buteljerna stämpelbeläg-
gas, men om man kommer med andra kärl, som ofta händer, i
synnerhet med enskilda personer från landet, hvilkas kärl icke
alltid torde vara i öfverensstämmelse med författningen, så blir det
lätt att kringgå lagen. Jag tror, att en sådan lagstiftning, som den
här föreslagna, innebär för många en allt för stor frestelse till öf¬
verträdelse af lagen. Men vi böra väl stifta sådana lagar, där
kontrollen är sådan, att icke den enskilde frestas till lagbrott.
Det synes mig vidare, att om staten vill ha inkomster af sprit¬
varorna, bör den väl införa stämpelskatt öfver hela linjen och icke
blott å punsch, som redan förut är tillräckligt beskattad. Det är
af sakkunniga personer utrönt, att kostnaden för ingredienserna i
punsch och för tillverkningen af densamma icke uppgå till mer
än omkring en tredjedel af det pris, som sedan konsumenterna få
betala för denna vara. Om man nu ytterligare höjer priset å
punsch och den hittills punschkonsumerande allmänheten i följd
däraf öfvergår till att använda starkare och dyrare utländska dryc¬
ker såsom whisky, konjak eller arrack och att i stället för punsch
förtära grogg eller toddy, blir ju inkomsten för staten utaf sprit¬
varorna ingalunda större, utan det blir endast afnämarne, som få
större afsättning af sina spritvaror. Jag undrar, om man kan kalla
det ett klokt sätt att gå till väga. Jag tror det icke; och det är
just med hänsyn till denna svårighet att åstadkomma kontroll som
jag reserverat mig.
Lördagen den 18 April.
7 N:o 40.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra ber jag således
att få yrka afslag å utskottets hemställan och Kungl. Maj:ts
förslag.
Herr K. G. Karlsson i Göteborg: Såsom bekant har Riksdagen
redan tvenne gånger uttalat sig i den riktningen, att man måste
antaga, att majoriteten af Riksdagens ledamöter åtminstone förut
hyst den åsikten, att punschen vore ett lämpligt skatteobjekt; och
med anledning af Riksdagens skrifvelse förra året har nu också
Kungl. Maj:t inkommit till Riksdagen med förslag om en stämpel¬
skatt på punsch. I den kungl. propositionen föreslås en skatt af
60 öre per liter, under det att den kommitté, som af Kungl. Maj:t
tillsatts för frågans utredande, förordat en skatt af blott 30 öre per
liter. Då nu utskottet gick att taga i öfvervägande, hvilken skatte¬
sats borde åsättas denna vara, har utskottet icke kunnat undgå att
taga ganska stor hänsyn till hvad kommitterade, bland hvilka fuu-
nos särskildt sakkunnige på detta område, haft att anföra; och har
utskottet funnit lämpligt att återgå till kommitténs förslag. Det
har nämligen synts utskottet, att då det, såsom nu är fallet, är
fråga om att slå in på en ny och opröfvad bana, det skulle vara
lämpligast att gå till väga med rätt stor försiktighet.
Det har här framhållits af eu reservant inom utskottet, att
redan med den skattesats, som utskottet nu föreslår, följden skulle
kunna blifva den, att en väsentlig del af den beräknade inkomsten
för staten skulle gå om intet genom s. k. hembrygd af punsch. Men
om denna fara kan anses föreligga med den lägre skattesatsen ■—
och det torde vara svårt att med bestämdhet förneka densamma —
så är det gifvet, att faran blir så mycket större ju högre vi sätta
skatten. Om vi åter sätta skatten så lågt, som utskottet föreslagit,
torde emellertid säkerligen den faran blifva ganska liten.
En annan omständighet måste äfven tagas i betraktande, som
också framhölls af samme talare, nämligen att försök till underslef
kan komma att äga rum. Men äfven här lär väl samma regel
gälla, eller att ju lägre skatten sättes, desto mindre blir frestelsen
till underslef.
Vidare har det sagts, att om en hög skatt åsättes denna vara,
skulle konsumtionen komma att kasta sig öfver på andra varor
såsom konjak och whisky. Ja, nu kan man ju säga, att det gör
detsamma hvad som drickes, om det är punsch eller något annat.
Men ur skattesynpunkt kan man väl icke säga, att det gör det¬
samma. Då ju meningen är den att genom skatten bereda staten
ökad inkomst, bör man väl tillse, att man icke ställer så till, att
den beräknade skatteintäkten uteblifver. Det är på grund af dessa
omständigheter, som utskottet funnit det lämpligt att — då det
som sagd t nu är första gången, som vi här i landet slå in på att
stämpellägga en konsumtionsartikel — gå till väga med all försik-
Angående
en särskild
stämpelafgift
för punsch.
(Forts.)
N:o 40. 8
Lördagen den 18 April.
Angående tighet; och för min del tror jag, att utskottet haft goda skäl att
en särskild intaga en sådan hållning.
för punsch. Det sades af eu talare på smålandsbänken, att utskottet borde
(Forts.) hafva förordat en liknande skatt som denna äfven på andra spiri¬
tuösa drycker. Men emot en sådan skatts åsättande å t. ex. konjak
och whisky, hafva nyssnämnda kommitterade anfört såsom skäl —
hvilket talaren själf omnämnde — att dessa varor icke gå i han¬
deln under samma form som punsch, och att det därför är rent af
omöjligt utan alltför vidlyftiga och för allmänheten besvärande
bestämmelser att genomföra eu sådan skatt beträffande andra sprit¬
drycker. Och härtill kommer ju, att Riksdagen redan förut i år
bestämt en höjning af brännvinsskatten och eu höjning af tullen å
utländsk spirituösa.
Samme talare sade också, att det skulle vara synnerligen
olämpligt att nu pruta på hvad Kungl. Maj:t föreslagit, därför att
det här är fråga om en vara, som konsumeras hufvudsakligen af
den bättre bemedlade delen af allmänheten, då man icke prutade,
när det var fråga om brännvinsskatten. Men — såsom talaren
själf erinrade om — har ju äfven detta beslut om spritskattens
höjning och höjning af tullen på arrack bidragit till punschens
fördyrande.
Det är ju klart, att det för utskottet icke kunnat vara någon
ledande princip att pruta till förmån för den mera bemedlade delen
af allmänheten, utan utskottet har trott, att man genom att gå den
medelväg, som utskottet föreslagit, skulle kunna bereda staten en
säkrare skatteintäkt än om man satte skatten till 60 öre per liter.
Den ärade reservant inom utskottet, som nyss hade ordet, var
mycket bedröfvad öfver den bristfälliga kontrollen. Emellertid tror
jag, att man kan vara lugn i detta afseende. Den kontroll, som
allmänheten själf kommer att utöfva, blir säkerligen ganska effek¬
tiv, och utom allmänheten få vi ihågkomma en hel del andra kon¬
trollanter, som icke torde blifva de minst fruktade, nämligen betjä¬
ningen hos de personer, som hafva försäljningen af denna vara
om hand, herrar vinhandlare och herrar restauratörer.
En vinhandlare eller en restauratör skulle verkligen vara bra
djärf, om han försökte sig på att fuska i detta fall, då han ju icke
gärna själf kan ensam utföra ett sådant fusk, utan måste lita på
andra. Det torde icke vara svårt att förstå, att man icke lätt torde
våga sig in på något sådant, då en anmälan ju alltid måste ri¬
skeras. Jag tror därför, att om man icke har andra skäl för afslag
än bristande kontroll, så utgör detta icke någon anledning att afslå
utskottets förslag.
Herr talman, jag skall därför be att få yrka bifall till utskot¬
tets hemställan i denna punkt.
Häruti instämde herrar Månsson, Nydal och Bromée i Billsta.
Lördagen den 18 April.
9 N:o 40.
Herr Trapp: Herr talman, mina herrar! Man kan här vara af
olika mening därom, huruvida det sätt för punschskattens utta¬
gande, som Kungl. Maj:t föreslagit, är det riktiga, men då nu
utskottet gått in på Kungl. Maj:ts förslag, att denna skatt skall
uttagas genom stämplars åsättande, synes det mig, som om ut¬
skottet äfven bort taga steget fullt ut och tillstyrka den skatt af
60 öre per liter, som Kungl. Maj:t föreslagit. Jag fruktar näm¬
ligen, att om denna skatt sättes till endast 30 öre och om dess¬
utom tiden för skattens utgående blir så kort som endast ett år,
skall den med denna skatt afsedda fördelen fullständigt bort-
elimineras. Det är omöjligt att under ett enda år få tillräcklig
erfarenhet för att kunna bedöma, huru denna skatt verkar. Det
är äfven tydligt, att alla, som ha något intresse af att hindra denna
skatt, också skola lägga alla möjliga hinder i vägen för dess rätta
tillämpande, och följden blir, att resultatet af skatten kommer att
blifva dåligt. När därtill lägges, att skatten, som sagdt, skall utgå
med endast 30 öre per liter, kommer troligen den inkomst, som
skatten skall lämna, icke att räcka till mer än att ersätta kostnaden
för den stora apparat, som behöfs för att sätta denna nya beskatt-
ningsform på fötter. Jag föreställer mig, att, när Riksdagen har
för regeringen anvisat punsch såsom ett lämpligt skatteobjekt och
då Riksdagen beslutat höja priset å den spritdryck, som de arbe¬
tande klasserna använda, Riksdagen icke skulle draga i betänkande
att sätta så hög skatt å punsch, de förmögnare klassernas njut¬
ningsmedel, att den motsvarar det med densamma afsedda ända¬
målet, nämligen att tillföra statskassan eu väsentlig inkomst.
Jag tillåter mig alltså att yrka bifall till Kungl. Maj:ts pro¬
position.
Med herr Trapp förenade sig herrar Räf Hazén, Bengtsson i
Häradsköp, Danielsson, Sjöberg, Gustafsson i Mjölby, Johansson i
Stora Mellby, Hultkrantz, Sandin, Forsberg, Andersson i Backgården,
Gustafsson i Sjögesta, Svensson i Skyllberg, Johnsson i Bollnäs,
Ericsson i Ahlberga, Jonsson i Hökhult, Lindgren i Örebro, Jönsson
i Färeköp, Anderson i Hasselbol, Hansson och Centerwall.
Herr Risberg: Då den föregående talarens yrkande hufvud¬
sakligen öfverensstämmer med det yrkande, jag här framställt, ber
jag att få återtaga detta mitt yrkande och instämma i det af den
den föregående talaren nu framställda.
Herr Byström: Herr talman, mina herrar! Om det kan
råda någon tvekan bland nykterhetsfolket inom landet rörande det
lämpliga att lägga skatt å brännvin, tror jag likväl icke, att tvekan
är synnerligen stor med hänsyn till frågan om huruvida skatten
på punsch skall vara 30 öre eller 60 öre. Skall man nämligen
Angående
en särskild
stämpelafgift
för punsch.
(Forts.)
N:0 40. 10
Lördagen den 18 April.
Angående höja skatten å punsch, tror jag, att man bör sätta den till det
en särskild UqIqpp, som Kungl. Maj:t föreslagit.
SföTPpumch Då punsch är en dryck, som hufvudsakligen konsumeras
(Forts.) af de klasser af befolkningen, som bättre är i tillfälle att bära
ökade skatter, tror jag, att man har ytterligare anledning att taga
den högre skattesatsen.
Såsom framhålles i den kungl. propositionen, är statskassan i
stort behof af ökade inkomster, men om vi pruta ned allt för
många af de skatter, som af Kungl. Maj:t begärts, förstår jag icke,
huru statskassan skall få medel till alla de utgifter, som den har.
Jag vill äfven af detta skäl, att den nu ifrågasatta skatten måtte
sättas till 60 öre.
När jag tänker på det läge, hvari statskassan synes befinna
sig, erinrar jag mig hvad eu gång en stor skald yttrade, då han
af sin hustru tillfrågades, hvarifrån de skulle taga penningar till
hemmets underhåll. Han svarade nämligen:
»Maja, Maja, hvar skola vi ta’t,
Du är för fattig och jag är för lat.»
Så är det äfven bär, statskassan är för fattig, men någon¬
städes måste vi taga penningar.
Hvad angår tiden för förordningens trädande i kraft, ber jag
att få instämma i hvad en af reservanterna, herr Beckman, i det
afseendet har yrkat.
Jag har, herr talman, icke något vidare att nu anföra.
I detta anförande instämde herrar Hammarström och Andersson
i Helgesta.
Herr Höjer: Jag kan försäkra kammarens ärade ledamöter
därom, att när utskottets majoritet beslöt att sänka den af Kungl.
Maj:t föreslagna punschskatten ifrån 60 öre till jämnt hälften eller
30 öre, skedde detta alls icke af någon omsorg om alla punsch-
drickares kassa, utan vi bestämde oss för att biträda 1902 års
kommittés mening om en skatt af 30 öre af det skälet, som förut
blifvit anfördt, att vi icke voro nog optimistiska att tro, att med
en skatt af 60 öre skulle till statskassan inflyta så stor summa,
som Kungl. Maj:t vid åsättandet af denna skattesats af 60 öre
hade beräknat eller en och en half million kronor. Det är således
uteslutande af omsorg om statskassan, som bevillningsutskottet före¬
slagit, att skattesatsen borde sänkas från 60 öre till 30 öre. År
det så, att herrarne kunna gå i borgen för eller äro lifligt öfver-
tygade därom, att staten med en skattesats af 60 öre skall af
punschskatt få in eu och en half million kronor, ja, då är det
naturligtvis fullt riktigt att rösta för den högre skattesatsen. Skulle
man resonera på samma sätt, som ett par föregående talare ha
gjort, nämligen att ju högre man sätter skatten, desto mera flyter
11 N:o 40.
Lördagen den 18 April.
in i statskassan, då kunna vi mycket gärna, mina herrar, sätta Angående
skattesatsen å punsch, icke till 60 öre, utan om så behöfdes till
6 kronor. För min egen del får jag uppriktigt bekänna, att jag yör punsch.
icke tror, att, huru mycket man än lägger på i skatteväg, konsum- (Forts.)
tionen fortfarande skall vara lika stor. Erfarenheten går i alldeles
motsatt riktning. Ju högre jag sätter skatten, dess säkrare är det,
att jag minskar konsumtionen, och då vinner jag icke det mål,
som jag åsyftar, nämligen att få in i statskassan en viss beräknad
högre inkomst.
Genom att höja punschskatten till 60 öre tillgodoser man ej
heller, åtminstone såvidt jag kan finna, i någon den ringaste mån
nykterhetsintresset. Det var mycket tal om den saken inom bevill¬
ningsutskottet, och de flesta af utskottets medlemmar hade klart
för sig, att icke därigenom nykterheten väsentligen skulle främjas.
Om skatten å punsch sättes till 60 öre, blir följden däraf endast
den, att många af vårt folk gå tillbaka till den gamla hembryggda
punschen eller börja att förtära whisky, likörer och andra starka
drycker i stället för punsch. Af de utskottets medlemmar, som
voro med om att sänka skatten till 30 öre, fanns knappast någon,
som trodde, att den högre skatten skulle ha något inflytande på
nykterheten eller på ringaste sätt gagna den.
Då, såvidt jag kan begripa, skattens sättande till 60 öre icke
kan gagna nykterheten å ena sidan och å andra sidan, såvidt man
kan sluta af erfarenheten, icke heller kan gagna statskassan, utan
snarare tvärtom, synes det mig, som om alla skäl tala för, att man
här bör följa utskottets mening och stanna vid den skattesats, som af
detsamma blifvit föreslagen, eller 30 öre, och därför ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan i den nu förevarande
punkten.
Öfverläggningen var härmed afslutad. Därunder hade yrkats:
l:o) godkännande af utskottets förslag, 2:o) afslag å utskottets för¬
slag och bifall i stället till Kungl. Maj:ts förslag, samt 3:o) afslag
å såväl utskottets förslag som Kungl. Maj:ts förslag. Herr vice
talmannen, som nu gaf propositioner å dessa yrkanden, fann först¬
nämnda yrkandet vara med öfvervägande ja besvaradt. Som
votering likväl begärdes, blef nu, sedan till kontraproposition
antagits bifall till Kungl. Maj ds förslag, uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren godkänner den i första punkten
af bevillningsutskottets förevarande betänkande n:o 36 föreslagna
1 § af förordning angående en särskild stämpelafgift för försäljning
af punsch, röstar
Ja;
N:o 40. 12
Lördagen den 18 April.
Angående
en särskild
stämpelafgift
för punsch.
(Forts.)
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med af slag å utskottets berörda
förslag godkänt Kungl. Maj :ts proposition, så vidt densamma afser
ifrågavarande 1 §.
Voteringen utföll med 56 ja, men 153 nej; och hade alltså
kammaren bifallit Kungl. Majits förslag.
För denna paragraf hade utskottet i likhet med Kungl. Maj:t
föreslagit följande lydelse:
Punsch, som i 1 § afses, må icke säljas annat än i slutet
kärl; och må vid försäljning icke användas andra kärl än
dels buteljer om en sjättedels, en tredjedels, två tredjedels
eller en liters rymd,
dels krus eller s. k. damejeanner om tre, fem eller tio liters
rymd och
dels ankare och fat om tio, tjugu, fyratio eller femtio liters
rymd.
Vid bestämmande af kärlens rymd må afseende ej fästas där¬
vid, att rymden öfver- eller understiger måttet
för butelj om en sjättedels eller en tredjedels liter med intill
två centiliter,
för butelj om två tredjedels eller en liter med intill fem cen¬
tiliter,
för krus eller damejeanner med intill tio centiliter och
för ankare eller fat med bråkdel af en liter.
Vid paragrafen var fogad reservation, af herrar Jansson i Kra-
kerud, Beckman, Söderberg och Brikson i Öfre Odensvi, hvilka an¬
sett, att punsch borde få säljas äfven i buteljer om en tolftedels
liter.
Sedan paragrafen blifvit föredragen, anförde
Herr Jansson i Krakerud: I fråga om bestämmelserna uti 2:a
§ ha såsom synes af de vid betänkandet fogade reservationerna
förefunnits olika åsikter inom utskottet.
Uti den af utskottets ordförande afgifna reservationen yttras
bland annat: »Jag tillåter mig i sådant afseende särskildt framhålla,
att enligt förslaget servering af punsch glasvis är så försvårad, att
* §■
13 N:0 40.
Lördagen den 18 April.
dylik servering där icke kan äga rum». Med anledning af detta Angående
yttrande har jag jämte tre andra ledamöter i bevillningsutskottet
från denna kammare afgifvit en reservation, däri vi föreslå, att i punsc)L
2:a § jämväl intages bestämmelse därom, att punsch äfven må (Forts.)
säljas i buteljer om Via liter. I öfverensstämmelse därmed skall
jag be att få yrka bifall till förenämnda af mig med flera afgifna
reservation, så att orden »en tolftedels» införes uti andra och sjätte
stycket af ifrågavarande §.
Herr K. G. Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar!
Att utskottet motsatt sig den föregående talarens förslag om att
punschstämplar äfven skulle finnas att tillgå för så små buteljer som
1/i2 liter, har gifvetvis icke berott på något principiellt skäl, utan
endast på det rent praktiska skälet, att utskottet ansett, att anskaf¬
fandet af stämplar till dessa buteljer endast blefve eu onödig utgift
för statsverket, emedan buteljer om Via liter komme att rymma så
liten kvantitet, att säkerligen få vinhandlare skulle komma att till¬
handahålla punsch därå; och i de fall, där så komme att ske,
skulle dessa flaskor bli så dyra, att allmänheten icke funne med
sin fördel förenligt att köpa varan å dylika kärl. Spillning, kork,
etikett och arbetskostnad fördyrade nämligen en sådan liten flaska
proportionsvis betydligt mera än större buteljer.
På grund däraf yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Herr Beckman: Herr talman, mina herrarl Skälet hvarför
vi reservanter önska, att man äfven skulle tillhandahålla allmän¬
heten punsch å så små kärl som liter, är, såsom nyss påpekats,
angifvet i herr Cavallis reservation. Förhållandet är nämligen, att
det förefaller oss onaturligt, att man skall tvinga folk att köpa så
stor kvantitet som 1/e liter. Det bör enligt vårt förmenande finnas
möjlighet för en person, som endast vill köpa en mindre kvantitet,
att kunna erhålla 1/i2 liter. Ty kan han icke få köpa mindre än
Vs liter, är det icke sannolikt, att han lämnar skvätten kvar —
han förtär nog då alltsammans. Det är således ur rent praktisk
nykterhetssynpunkt, som vi reservanter framställt vårt förslag.
Jag anhåller därför, att i likhet med herr Jansson i Krakerud
få yrka bifall till vår reservation, hvarigenom till förevarande §
göres det tillägg, att uti andra och sjätte stycket framför orden
»en sjättedels» införas orden »en tolftedels».
Häruti instämde herrar Söderberg, Bäf och Anderson i Has-
selbol.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr vice
talmannen framställt propositioner å de därunder gjorda yrkandena,
godkände kammaren utskottets förslag till ifrågavarande paragraf.
N:0 40. 14
Lördagen den 18 April.
Angående
en särskild
stämpelafgift
för punsch.
(Forts.)
5 §■
Utskottets förslag godkändes.
4 §.
Kungl. Maj:t hade för paragrafen föreslagit denna lydelse:
Punschstämplar skola vara att tillgå af följande slag, näm¬
ligen
a) för buteljer, krus och damejeanner af sedda enkla stämplar
ä JO, 20, 40 och 60 öre samt 1,80, 3 och 6 kronor,
b) för ankare och fat afsedda dubbelstämplar å 6, 12, 24 och
30 kronor; skolande de bägge delar, hvaraf hvarje dubbelstämpel
består, hafva sins emellan olika bredd och vara märkta med ett
och samma ordningsnummer.
Däremot skulle enligt utskottets förslag paragrafen lyda så¬
lunda:
Punschstämplar-----------nämligen
a) för buteljer, krus och damejeanner afsedda enkla stämplar
ä 5, 10, 20, 30 och 90 öre samt 1 krona 50 öre och 3 kronor;
b) för ankare och fat afsedda dubbelstämplar å 3, 6, 12 och
15 kronor; skolande--------------
ordningsnummer.
I fråga om denna paragraf anförde:
Herr Beckman: Med anledning af förut fattadt beslut anhåller
jag få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag, som grundar sig på
en beräknad stämpelafgift af 60 öre för hvarje liter.
Herr Trapp: Jag är förekommen af den föregående talaren,
enär jag endast ville göra det af honom nu framställda yrkandet.
Vidare anfördes ej. Efter af herr vice talmannen i ämnet
framställda propositioner afslog kammaren utskottets förslag och
biföll i stället Kungl. Maj:ts förslag till nämnda paragraf.
5—8 §§.
Utskottets förslag godkändes.
5 §.
Efter föredragning af denna paragraf begärdes ordet af
15 N:0 40.
Lördagen den 18 April.
Herr Broek som yttrade: Utskottet har föreslagit en förän- Angående
dring i § 7 enligt Kungl. Majrts förslag. Denna förändring innebär
borttagandet af orden »men innan punschen utlämnats till förtäring yörpunscA
på stället eller eljest till försäljning». Utskottet har härvid närmast (Fort
tänkt på det fall, att skadan eller förstörandet inträffat, under det
varan är på väg från säljaren till köparen, t. ex. under transport
å järnväg eller ångbåt. I sådant fall skulle enligt utskottets
mening säljaren drabbas af förlusten såväl af varan som af stäm-
pelafgiften. Jag tillåter mig bestrida riktigheten af denna utskot¬
tets uppfattning, ty sedan säljaren sålt varan och denna är på
väg från säljaren till köparen, tillhör varan köparen, och köparen
ansvarar såsom ägare för inträffade olycksfall. Det blefve således,
om icke särskild öfverenskommelse träffades mellan köparen och
säljaren, köparen, som skulle tillgodonjuta fördelen af den ifråga¬
satta förändringen.
Härmed må nu vara huru som helst. Jag vill emellertid
fästa mig vid en annan sak, som är af större vikt. Utskottet har
borttagit hvarje bestämmelse om den tid, inom hvilken skada skall
hafva inträffat, och har ej heller lämnat någon föreskrift, huruvida
ersättning skall gifvas endast till säljaren, eller om jämväl köparen
skall kunna erhålla restitution. Enligt min mening måste det med
den lydelse, §:en fått enligt utskottets förslag, stå hvilken köpare
som helst fullkomligt fritt att erhålla restitution af stämpelafgiften,
om, sedan han haft varan någon tid hos sig, sådan olyckshändelse
skulle inträffa, som utskottet omnämner. Jag skall emellertid icke
för närvarande göra något yrkande i detta afseende.
Vidare anfördes ej. Utskottets förslag godkändes.
10 §.
I fråga om denna paragraf anförde:
Herr Broek: Utskottet har föreslagit det tillägg till tredje
paragrafen, att vid försäljning till förtäring på stället må kärlet
ej öppnas eller den därå anbringade stämpel rubbas, förrän kärlet
blifvit till köparen öfverlämnadt. Emellertid har utskottet icke
föreslagit någon förändring af första momentet i 8 §, hvilket mo¬
ment stadgar, att förbrytelse mot 3 § straffas med böter från och
med 100 kronor till och med 500 kronor, hvarjämte tillägges:
»och vare den skyldige tillika pliktig erlägga afgift enligt 1 § för
den försålda punschen.» Häraf skulle följden blifva, att den, som
förgått sig endast mot sista momentet i 3 § eller förbudet mot att
vid försäljning till förtäring å stället öppna kärlet eller rubba den
därå anbringade stämpel, förrän kärlet blifvit till köparen öfver¬
lämnadt, skulle dömas till så stora böter som från och med 100
N:o 40. 16
Lördagen den 18 April.
Angående till och med 500 kronor och därjämte vara skyldig erlägga afgift
eu särskild f]en försålda punschen. I detta fall är ju emellertid kärlet
SförPpimsdi. redan belagdt med stämpel och det skulle således blifva dubbel
(Forts.) stämpelafgift. Brott mot sista momentet i 3 § är för öfrigt af
den ringa beskaffenhet, att det enligt min mening varit riktigast
att hänföra sådant brott till 2 momentet af 8 §, som endast stad¬
gar böter från och med 5 till och med 100 kronor.
Enär alltså den straffbestämmelse och påföljd, som föreslagits
beträffande förseelse mot sista momentet af 3 §, är orimlig, skall
jag be att få yrka återremiss af 10 § i dess helhet.
Herr Beckman: Herr talman! Det kan icke nekas, att den
siste ärade talarens anmärkning är berättigad, och då han nu yrkat
återremiss — ett yrkande, som jag själf tänkt framställa — an¬
håller jag, att kammaren behagade återremittera paragrafen.
Vidare anfördes ej. Kammaren återremitterade paragrafen till
utskottet.
11 och 12 §§.
Utskottets förslag godkändes.
För slutstadgandet hade utskottet föreslagit följande lydelse:
Denna förordning skall gälla under år 1904.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle däremot slutstadgandet
erhålla denna lydelse:
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1904.
I fråga härom yttrade:
Herr Trapp: I öfverensstämmelse med det yrkande, som
jag gjorde vid debattens början, vill jag nu yrka, att öfvergångs-
stadgandet måtte få den lydelse, som det har i Kungl. Majds
proposition.
Herr Beckman: På de skäl, som finnas anförda i min re¬
servation, ber jag att få instämma i det af herr Trapp nu gjorda
yrkandet.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
vice talmannen framställt propositioner i ämnet, afslog kammaren
17 N:o 40.
Lördagen den 18 April.
utskottets förslag till slutstadgande och biföll i stället Kungl. Maj:ts
förslag till nämnda stadgande.
Förordningens rubrik.
Utskottets förslag godkändes.
Utskottets hemställan i första punkten förklarades besvarad genom
kammarens här ofvan omförmälda beslut.
Punkten 2.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 4.
o
A föredragningslistan fanns härefter upptaget bevillningsut¬
skottets betänkande, n:o 37, i anledning af Kungl. Maj:ts propo¬
sition med förslag till förordning angående vissa bestämmelser
rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge jämte
en i ämnet väckt motion.
Under åberopande af utdrag af statsrådsprotokollet öfver finans¬
ärenden för den 13 nästlidne mars hade i en till bevillningsut¬
skottet hänvisad proposition, n:o 64, Kungl. Maj:t föreslagit Riks¬
dagen att antaga ett propositionen bilagdt förslag till förordning
angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken
mellan Sverige och Norge.
Till bevillningsutskottets behandling hade vidare hänvisats en
inom Andra Kammaren af herrar C. J. Berggren och M. Matsson
väckt motion, n:o 112, uti hvilken hemställts, att Riksdagen ville
besluta, att de bestämmelser, som vore eller blefve stadgade för
gränstrafiken öfver de mest gynnade delarna af landgränsen mot
Norge, äfven måtte gälla den del af samma gräns, som sträckte
sig från tullstationen Medskogen till Mitandersfors i Värmlands län.
Utskottet hemställde:
l:o) att Riksdagen, med förklarande, att Kungl. Maj:ts ifråga¬
varande förslag till förordning angående vissa bestämmelser rö¬
rande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge icke
blifvit i oförändradt skick bifallet, måtte antaga samma förslag
med de tillägg, ett af utskottet vid betänkandet fogadt författ-
ningsförslag utvisade, samt
2:o) att herrar Berggrens och Matssons förevarande motion
måtte anses besvarad genom hvad utskottet under l:o) hemställt.
Vid betänkandet hade fogats reservation af herr Cavalli, som
yrkat bifall till Kungl. Maj:ts proposition oförändrad.
Andra Kammarens Prot. 1903. N:o 40.
Angående
en särskild
stämpelafgift
för punsch.
(Forts.)
Angående
vissa bestäm¬
melser röran¬
de sjöfarten
och gränstra¬
fiken mellan
Sverige och
Norge.
2
N:o 40. 18
Angående
vissa bestäm¬
melser röran¬
de sjöfarten
och gränstra¬
fiken mellan
Sverige och
Norge.
Lördagen den 18 April.
Sedan utskottets under punkten 1 gjorda hemställan blifvit
uppläst, föredrogs 1 § af utskottets förslag till förordning angå¬
ende vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan
Sverige och Norge; och godkände kammaren därvid utskottets för¬
slag till berörda paragraf.
2 §■
Ordet lämnades på begäran till
Herr Jansson i Krakerud, som yttrade: Herr talman! Denna
gränslag är så att säga en lifsfråga för dem, som bo uppe vid norska
gränsen. När mellanrikslagen uppsades, blefvo de trakter, som det
här är fråga om, om icke rent af obeboeliga, så åtminstone svårbeboe-
liga. Detta gjorde, att Kungl. Maj:t framlade ett förslag, som gick
ut på att reglera gränstrafiken, och i de flesta fall blefvo också för¬
hållandena därigenom bättre. Men som herrarne kunna finna af
de bilagor, som jag bifogat min reservation, finnes det en trakt
däruppe vid gränsen, som är mycket styfmoderligt behandlad. Af
samma bilagor liksom af ett utlåtande af Konungens befallnings¬
hafvande i Värmlands län — hvilket utlåtande finnes återgifvet i
betänkandet — framgår, att den ifrågavarande trakten har 12 mil
till stad, 8 mil till närmaste handelsplats, och till närmaste afsätt¬
ningsort, en ångbåtsstation, 3 mil. Befolkningen i denna trakt kan
sålunda icke importera spannmål i handelsafsikt.
Utskottet har nu behjärtat motionens syfte och erkänt de svå¬
righeter, som däruppe göra sig gällande, och ansett, att de stackars
människor, som där bo, höra ha hjälp. Utskottet bär därvid fäst
särskildt afseende vid att däruppe har i år varit nästan total miss¬
växt, synnerligast hvad hafre beträffar. Jag är också till en viss
grad’ utskottet tacksam för att utskottet tagit denna fråga under
öfvervägande och föreslagit, att befolkningen i den nu ifrågava¬
rande trakten måtte få rättighet att tullfritt införa spannmål öfver
gränsen.
Men utskottet har icke velat medgifva en sådan rättighet längre
än till den 1 september i höst. Det är enligt mitt förmenande
minst sagdt oegentligt att låta dessa personer få en fördel, som de
så väl behöfva, men efter en tre månader beröfva dem densamma.
Om det vore så, att de kunde införa spannmål i handelsafsikt och
förtjäna därpå, skulle jag kunna förstå, hvarför utskottet icke vill
bereda denna trakt samma rättigheter som andra trakter vid grän¬
sen, men då så icke är, utan dessa personer måste använda denna
från Norge importerade spannmål till brödföda, förstår jag icke,
hvad det kan vara för nytta för staten eller för personerna själfva,
att endast små kvantiteter få införas. Följden blir, att 3
19 N:0 40.
Lördagen den 18 April.
eller 4 personer måste följas åt för att få in en säck mjöl öfver Angående
gränsen. vissa bestäm-
Det är dessa oegentligketer, som jag anser vara allt för hårda m^^' p>ran-
för en befolkning, som är olycklig nog att bo i en trakt, där man ocfl ^änsbra-
i de flesta fall måste köpa sitt bröd. Jag har därför i min reser- fiken mellan
vation föreslagit en utsträckning af rätten till tullfri införsel af Sverige och
spannmål, och detta yrkande vill jag nu upptaga.
Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets ' 0 s'
förslag till Förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten
och gränstrafiken mellan Sverige och Norge med den ändringen, att
det stycke å sid. 19, som börjar med orden »dock att den här
ofvan---» och slutar med »---skall gälla endast för
tiden intill den 1 september 1903» utgår.
Herr Berggren: Herr vice talman, mina herrar! Vid denna
riksdag ha herr Matsson och jag väckt en motion om att inbyg-
garne i den trakt vid riksgränsen, som ligger mellan hållstationerna
Medskogen och Mitandersfors i Värmlands län, måtte blifva berät¬
tigade att vid resa öfver gränsen tullfritt medföra samma varu¬
kvantiteter, som befolkningen längre norrut vid vissa delar af riks¬
gränsen äger att medföra. Denna motion har af bevillnings¬
utskottet blifvit behandlad i sammanhang med Kungl. Maj:ts propo¬
sition rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge,
och den har så till vida blifvit af utskottet bifallen, att utskottet
föreslagit, att nämnda trakts befolkning måtte medgifvas rätt att
tullfritt införa 150 kg. omalen spannmål och 100 kg. malen, dock
endast intill den 1 september innevarande år. Utskottet har så¬
ledes i någon mån beaktat den af oss afgifna motionen, men tyvärr
äfven funnit skäl att i vårt förslag göra betydande inskränkningar.
Utskottet har antagligen funnit så mycket mera skäl därtill, som
Konungens befallningshafvande i Värmlands län i tvenne särskilda
underdåniga skrivelser till Kungl. Maj:t under förra och inneva¬
rande år föreslagit, att en dylik lättnad i gränstrafiken borde på
grund af den nöd, som i den ifrågavarande trakten gjort sig gäl¬
lande, till följd af den under förlidet år inträffade missväxten, be¬
redas denna trakts befolkning, dock så att Konungens befallnings¬
hafvande liksom utskottet icke hade velat tillstyrka, att denna in¬
förselrätt skulle få gälla längre än till den 1 nästa september.
Detta hade sin särskilda grund. Så snart kommunerna i den ifråga¬
varande trakten fingo klart för sig, att till följd af missväxten en
hotande nöd stod för dörren, skyndade socknemännen att å uttysta
kommunalstämmor rådgöra och besluta om de åtgärder, som voro
nödvändiga under uppkomna bekymmersamma förhållanden. Bland
annat beslöt man därvid att ingå till Kungl. Maj:t med under¬
dåniga ansökningar om att erhålla tillstånd att vid resa öfver grän¬
sen få tullfritt införa eu större kvantitet spannmål än förut. Dessa
N:o 40. 20
Lördagen den 18 April.
Angående
vissa bestäm¬
melser röran¬
de sjöfarten
och gränstra¬
fiken mellan
Sverige och
Norge.
(Forts.)
ansökningar, hvari begärdes större införselrätt endast till den 1 sep¬
tember, insändes till Konungens befallningshafvande i länet, som
med anledning däraf till Kungl. Maj:t aflat förutnämnda tvenne
skrifvelser, den ena af den 13 sistlidne november och den andra
af den 8 januari detta år. Detta skedde dock först sedan Konungens
befallningshafvande fått klart för sig, att verklig nöd hotade ifråga¬
varande gränstrakter mot Norge, i det Konungens befallningshaf¬
vande låtit anställa undersökning af förhållandena och af de in¬
komna rapporterna funnit, att en sådan nöd verkligen hotade. Nu
har emellertid, som sagdt, utskottet stannat vid hvad Konungens
befallningshafvande har föreslagit och endast utsträckt tiden för
ökad tullfri införsel af spannmål till den 1 september innevarande
år. Men med vår motion hafva vi åsyftat något mera. Vi hafva
nämligen ansett och hålla fortfarande före, att berörda trakter äro
i lika stort behof af utsträckt tullfri införsel af spannmål som de
orter, som ligga norr därom. När Kungl. Maj:t första gången inkom
till Riksdagen med förslag till ifrågavarande förordning angående
vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sve¬
rige och Norge, föreslog Kungl. Maj:t på samma gång, att öfver
vissa delar af gränslinjen skulle tullfritt få införas en större kvan¬
titet spannmål äfvensom vissa andra varor. Såsom skäl därför åbe¬
ropade Kungl. Maj:t det förhållande, att därvid liggande gränstrak¬
ter vore så belägna, att de hufvudsakligen voro hänvisade till Norge
för att förskaffa sig sina nödvändiga lif sförnödenheter, hvar jämte
samfärdselmedlen vore synnerligen dåliga, till följd hvaraf man ej
hade att befara, att varor från Norge skulle införas i handelsafsikt.
Dessa skäl ha vi motionärer äfven ansett tillämpliga på ifrågava¬
rande trakter, som ligga utefter riksgränsen mellan Medskogens
och Mitandersfors’ tullstationer.
Men jämte detta nu åberopade förhållande finnas äfven andra
omständigheter, som tala för att berörda orter måtte bli i någon
mån likställda med de norr om dem belägna. Den viktigaste af
dessa omständigheter är befolkningens stora fattigdom. Denna fat¬
tigdom beror dels på den karga naturen och dels på vissa sociala
missförhållanden. Jorden däruppe är nämligen sönderstyckad i
ytterst små lotter, såsom synes af en särskildt inkommen och be¬
tänkandet bifogad redogörelse öfver den ekonomiska ställningen
inom Östmarks kommun för år 1902. Af dess 583 hemmansägare
finnas icke mindre än 330, som hafva fastighet taxerad under
1,000 kronor, 234, som äga fastighet taxerad till mellan 1—5,000
kronor, samt endast 29, som äga fastighet med öfver 5,000 kro¬
nors taxeringsvärde. I ett kommunalstämmoprotokoll från Lekvatt¬
nets kapellförsamling, likaledes intaget i utskottets betänkande, an-
gifves, att församlingen, hvars jordbrukare uppgå till ett antal af
154, äger ett sammanlagdt jordfyrktal af endast 2,867. Dessa
siffror angifva tydligt, att den ekonomiska ställningen i berörda
Lördagen den 18 April.
21 N:o 33.
kommuner är ganska tryckt och bekymmersam. Liknande förhål¬
landen råda i Gräsmarks socken och i synnerhet i Bogens kapell¬
församling.
Nu är dessutom att märka, att på norska sidan erhålles spann¬
målen till billigare pris än på svenska, hvilket ju är en naturlig
följd af tullförhållandena. Och då befolkningen är synnerligen
fattig, är det för densamma af vikt icke blott att erhålla spannmål
på den lättaste och bekvämaste vägen, utan äfven att kunna köpa
den till billigaste pris. Detta pris varierar något i Norge, men
håller sig i allmänhet något lägre än spannmålstullens belopp. Då
jag nu talar om befolkningens fattigdom, måste jag rättvisligen
göra en skillnad därvidlag. Eu del af befolkningen bor nämligen
i de genom socknarna sig sträckande dalarna, och den delen reder
sig i allmänhet bättre. Den större delen däremot — hufvudsak¬
ligen af finsk härkomst — bor på bergen och kämpar för sin till¬
varo en hård strid med den steniga och ytterst magra jordmånen.
De små hemmanslotterna kunna därför ej lämna sina ägare till¬
räckligt med föda, utan dessa måste delvis söka sin utkomst genom
arbete på främmande orter, särskildt i Dalarne, Norrland och Norge.
Jag känner ju icke, huru dana de ekonomiska förhållandena äro
öfverallt i vårt fädernesland, men jag vågar dock nästan påstå, att
dessa trakter höra till de fattigaste i vårt land. Det vore därföre
högeligen önskvärdt, att därför desamma komme i åtnjutande af de
förmåner beträffande gränstrafiken, som äro beredda andra norr
om dem belägua gränsorter.
Utskottet har, som förut sagts, delvis erkänt det berättigade
i vår motion och biträdt vårt yrkande, och därför är jag utskottet
synnerligen tacksam. Jag är dock förvissad om att, ifall utskottet
hade haft samma noggranna kännedom som motionärerna om för¬
hållandena därborta vid gränsen, det då ej skulle ha tvekat att i
full utsträckning tillstyrka hvad vi i vår motion begärt.
Det föreliggande införselbehofvet är af tvåfaldigt slag. Det
ena är föranledt af den inträffade missväxten och tillbörligen beak-
tadt af utskottet. Det andra däremot, som är af mer permanent
natur, är grundadt på naturens karga beskaffenhet i dessa orter
jämte förut omnämnda sociala förhållanden. Det är just detta sist¬
nämnda behof, som vi därjämte med vår motion velat i någon
mån tillgodose.
Mycket mer torde vara att i denna fråga andraga, men jag
vill inskränka mig till att instämma i hvad herr Jansson i frågan
har yrkat. Men innan jag lämnar ifrån mig ordet, ber jag dock
att få ytterligare tilltigga några få oxxl. En och annan i kamma¬
ren torde kanske mena, att den i motionen begärda större införsel¬
rätten skulle i någon mån rubba det bestående tullsystemet. Men
denna tanke har varit långt ifrån motionärerna, som tvärtom endast
sett på det föreliggande behofvet i meromnämnda bygder.
Angående
vissa bestäm
melser röran
de sjöfarten
och gränstra
fiken mellan
Sverige och
Norge.
(Forts.)
N:0 40.
Angående
vissa bestäm¬
melser röran¬
de sjöfarten
och gränstra¬
fiken mellan
Sverige och
Norge.
(Forts.)
22 Lördagen den 18 April.
Vidare anfördes ej. Utskottets förslag angående 2 § godkändes.
5 §.
Efter föredragning af denna paragraf lämnades på begäran
ordet till
Herr Neiglick, som yttrade: Då denna fråga berör förhål¬
landena i de orter jag representerar, skall jag tillåta mig att nå¬
got beröra den, i hvad den gäller gränshandeln mellan Bohuslän
och Norge öfver Svinesund och Idefjord, hvarom bestämmelser fin¬
nes i § 3. Af det utdrag af statsrådsprotokollet, som är bifogadt
den kungl. propositionen, inhämtas, att ett antal handlande i Ström¬
stad — i själfva verket representerande hela handelskåren eller åt¬
minstone en väsentlig del af denna — hos Kungl. Maj:t anhållit, att
Kungl. Maj:t måtte föranstalta om upphäfvande, hvad anginge
Bohuslän, af gällande särskilda bestämmelser rörande sjöfarten och
gränstrafiken mellan Sverige och Norge.
Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län
har i sedermera afgifvet utlåtande i anledning af denna ansökning
förklarat, att det syntes icke kunna förnekas, att de förhållanden,
som sedan lång tid tillbaka ansetts böra påkalla undantagsbestäm¬
melser hvad gränsorterna mellan Sverige och Norge beträffade i
fråga om tullen för varor, som landvägen infördes från det ena
landet till det andra, under senare tider i afseende å de bohus¬
länska gränsorterna undergått sådana förändringar, att det kunde
ifrågasättas, huruvida ett verkligt behof fortfarande kräfde bibe¬
hållande af samma bestämmelser i fråga om gränstrafiken mellan
Bohuslän och Norge, eller om de ens vidare kunde anses lämpliga
för denna gränstrafik.
Konungens befallningshafvande, som ansett, att en närmare
utredning af denna fråga borde äga rum, har hemställt, att åtgär¬
der måtte vidtagas för ernående af fullständig utredning, huruvida
giltiga grunder förefunnes för bibehållande af mellanriksförfatt-
ningen eller om densamma icke borde afskaffas eller möjligen un¬
derkastas förändringar, vare sig för samtliga gränsorter eller för
vissa bland dem, och att efter denna utredning beslut måtte fattas
i sakens hela vidd.
Kungl. Maj:t har emellertid funnit, att den gjorda underdå-
dåniga ansökningen icke för närvarande borde föranleda till någon
åtgärd. Man må därför hoppas, att den utredning, hvarom be-
mälde Konungens befallningshafvande hemställt, kommer till stånd.
Då jag för min del hyser samma uppfattning som handels¬
kåren i Strömstad rörande gränshandeln mellan Bohuslän och
Norge öfver Svinesund eller Idefjorden, nämligen att de undantags¬
bestämmelser, som nu äro gällande för denna gränshandel, icke
23 N:0 40.
Lördagen den 18 April.
längre äro behöfliga eller måhända ens berättigade, kan jag icke riå.a9bZriäm-
annat än beklaga, att den närmare inredning, hvarom nyss nämnts, melger röran.
icke kommit till stånd åtminstone beträffande denna del af grän- sjöfarten
sen, så mycket mera som jag tror, att denna utredning skulle och gränstra-
mycket lätt kunna ske genom ortsmyndigheterna. ^ZliZnch
Det torde nog icke kunna förnekas, att handeln på den sven- ^orge.
ska sidan om Svinesund eller Idefjorden numera nått en sådan ut- (Forts.)
veckling, att något egentligt behof för den svenska gränsbefolk¬
ningen att göra sina uppköp på den norska sidan icke förefinnes.
Det torde väl icke heller kunna bestridas, att handeln på den nor¬
ska sidan nått en sådan utveckling och så stora dimensioner, att
den kan sägas vara åtminstone i viss mån till men för svensk
industri och handel samt att denna norska handel dessutom drifves
på ett sådant sätt, som står i strid med bestämmelserna i § 1 af
gällande mellanriksförfattning. Det är ju gifvet, att denna handel
blir rätt afsevärd på den norska sidan, därför att tullsatserna rö¬
rande vissa förnödenhetsartiklar äro lägre i Norge än i Sverige och
trafiken förmedlas genom norska ångare. Således finnes daglig
ångbåtsförbindelse mellan Fredrikshald på norska sidan och ett
ställe på svenska sidan, som heter Krokstad.
För att nu dessa varor, som införts öfver denna sjötrafikled,
skola, med hänsyn till tullväsendet, få betraktas såsom varande
införda landvägen, fordras enligt ordalydelsen i § o i gällande
bestämmelser, att dessa varor icke inkommit till den norska han¬
delsplatsen sjöledes. Meu nu är emellertid förhållandet sådant, att
ofta åtminstone de varor, hvarom nu är fråga, just kommit till den
norska handelsplatsen sjövägen. Enligt uppgifter från tullkamma¬
ren i Strömstad — jag har dessa uppgifter visserligen i andra
hand, men dock från fullt tillförlitligt håll — infördes år 1902 på
detta sätt öfver norska gränsen i poster, understigande 25 kilogram,
icke mindre än 400,000 kg. mjöl. Detta mjöl förmales af inköpt tysk
och rysk spannmål och föres därefter i poster om 25 kilogram —
den största kvantitet af denna vara, som tullfritt får införas — till
Sverige med ångbåt från Fredrikshald. I den mån således, som
de svenska inköpen göras i Fredrikshald, bli säkerligen dessa affä¬
rer till största delen konfiskabla. Men det är också naturligt, att
sådana beslag icke komma till stånd, därför att det skulle möta
ofantligt stora svårigheter att i hvarje fall bevisa, att denna inför¬
sel vore otillåten. Det synes mig därför, att, om denna 3:dje para¬
graf skall bibehållas, den bestämmelse, jag nyss vidrört, borde bort¬
tagas. För min enskilda del tilltalas jag dock mera däraf, att hela
denna paragraf finge utgå, så att den nu gällande bestämmelsen om
fri införsel öfver Svinesund eller Idefjorden kommo att försvinna.
Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra därom, att den
norska regeringen icke ansett sig kunna biträda en framställning,
som gjorts af inbyggarne på de norska Ilvalöarne — och dessa
N:o 40. 24
Angående
vissa bestäm
meker röran
de sjöfarten
och gränstra¬
fiken mellan
Sverige och
Norge.
(Forts.)
Lördagen den 18 April.
lia dock dubbelt så långt till Fredrikshald och till Fredriksstad — en
^framställning att blifva med afseende å tullförhållandena likställde
med dem, som bo öster om Svinesund.
Då jag emellertid i sakens nuvarande läge icke kan göra något
yrkande och jag dessutom anser, att en utredning bör föregå en
ändring i nu gällande författning på detta område, så att man på
ett fullt tillförlitligt sätt må kunna väga fördelar och olägenheter
mot hvarandra, vill jag endast uttala den förhoppning, att en så¬
dan utredning på ett eller annat sätt må komma till stånd. Och
då herr statsrådet och chefen för finansdepartementet förklarade,
att ifrågavarande underdåniga framställning endast för det närva¬
rande icke föranledt någon åtgärd, är det måhända icke uteslutet,
att herr statsrådet kan finna förhållandena sådana, att en utredning
framdeles synes vara lämplig.
Jag vill endast tillägga, att denna fråga icke synes mig vara
af unionspolitisk beskaffenhet, utan enligt mitt förmenande är af
mera lokal ekonomisk karaktär.
Jag har, herr vice talman, för närvarande intet yrkande att
göra.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Meyer: Be¬
stämmelserna rörande gränstrafiken mellan Sverige och Norge äro,
såsom alla nogsamt veta, mycket gamla. De ha fått stå kvar se¬
dan den tid, då vi hade den s. k. mellanrikslagen, och när den
upphäfdes, voro de redan gamla. Och det är mycket sannolikt,
att i mer än ett afseende förhållandena på svensk-norska gränsen
nu äro så förändrade, att man med fog skulle kunna tänka sig
förändringar vidtagna uti gällande bestämmelser. Men det synes
mig icke lämpligt att söka åstadkomma några partiella förändrin¬
gar, utan vill man få någon förändring till stånd, måste man, sy¬
nes mig, undersöka förhållandena längs efter hela gränsen, så att
man kan få fram ett förslag, som omfattar det hela och tager hän¬
syn till de nya förhållanden, som här och hvar uppstått.
Hvad särskilt beträffar den framställning, som gjorts från
köpmän i Strömstad och om hvilken den föregående ärade talaren
yttrade sig, vill jag nog tro, att på den del af gränsen, hvarom
där är fråga, genom de nya kommunikationsmedel, som under de
senare åren tillkommit, helt nya förhållanden inträdt. Men de
skäl, som af sökandena anförts, voro verkligen af sådan beskaf¬
fenhet, att jag för min del icke kunde draga någon annan slut¬
sats, än att något behof af en revision af mellanrikslagen just där
icke alls förefanns.
Sökandena anföra till att börja med, att medan förr i tiden
köpmän blott funnos å ena sidan i Strömstad och å den andra i
Fredrikshald, numera landthandlare till icke ringa antal slagit sig
ned på svenska sidan mellan dessa båda städer. Och jag menar,
25 N:o 40.
Lördagen den 18 April.
att, om förhållandena äro sådana, att landthandlare till icke ringa
antal finna med sin fördel förenligt att drifva handel på den sven¬
ska sidan, det icke torde vara så farligt med den norska konkur¬
rensen, som man velat påskina, ty annars hade nog icke desse
landthandlare slagit sig ned där.
Vidare anföra sökandena, att de arbetare i dessa trakter, som
plägade resa till Norge för att inköpa sina lifsförnödenheter, gjorde
dåliga affärer, därför att resekostnaden ginge till mera än skillna¬
den i priset mellan varorna, om de inköptes i Sverige, och samma
varor, om de inköptes i Norge. Då så är, tager jag alldeles för
gifvet, att, äfven om dessa arbetare till en början icke ha klart
för sig denna sak, de likväl inom mycket kort tid skola komma
under fund med att det blir dj^rare att köpa varor i Norge än i
Sverige, förutsatt dock, att det verkligen förhåller sig så som upp-
gifvits beträffande resekostnaden och skillnaden i varupris. Jag
kan därför icke för min del finna, att i denna omständighet ligger
något skäl att vidtaga någon förändring i den riktning, sökandena
afsett.
Slutligen framhålla sökandena, att den nuvarande ordningen
gifver anledning till smuggleri, d. v. s. att gränsborna taga in mera,
än de ha rättighet till. Men jag föreställer mig, att, om det blefve
alldeles förbjudet att tullfritt föra in några varor öfver gränsen,
detta skulle leda därhän, att det komme att smugglas i ännu högre
grad.
Jag bär under sådana förhållanden ej ansett mig böra tillråda
Kungl. Maj:t att på de af sökandena anförda skäl vidtaga någon
ändring i gällande bestämmelser i detta afseende.
Då den föregående talaren icke gjort något yrkande, får jag
hemställa, att kammaren behagade bifalla den föredragna tredje
paragrafen.
Herr Ödman: Jag hade icke tänkt yttra mig i denna fråga,
ehuruväl jag tagit ganska betydlig del i den under föregående ske¬
den af dess behandling.
Denna fråga är för dem, som bo i närheten af gränsen, och
särskildt för det yrke jag representerar, nämligen sjöfarten, af
mycket stort intresse, ty på detta område har alltid existerat gan¬
ska besynnerliga och tvetydiga förhållanden, äfven på den tiden
mellanrikslagen gällde.
Redan förra året påpekades här, att våra fartyg i Norge icke
behandlades på samma sätt som norska fartyg i Sverige, eller med
andra ord, att svenska fiskare icke behandlades såsom likställda
med norska fiskare i Norge. Den saken blef då rangerad, som
jag tror, därför att denna fråga i fjol bragtes på tal här i Riks¬
dagen af mig jämte en annan bohuslänsrepresentant. Men det
kvarstår i alla fall en mängd stora missförhållanden i afseende på
Angående
vissa bestäm¬
melser röran¬
de sjöfarten
och gränstra¬
fiken mellan
Sverige och
Norge.
(Forts.)
N:0 40.
Angående
vissa bestäm¬
melser röran¬
de sjöfarten
och gränstra¬
fiken mellan
Sverige och
Norge.
(Forts.)
26 Lördagen den 18 April.
gränshandeln, som icke äro afhjälpta. Jag vet nog, att det är och
alltid har varit ett mycket ömtåligt ämne att vidröra, detta om
gränshandeln med Norge, men det kan icke hjälpas. Man måste
klargöra, huru förhållandena härvidlag gestaltat sig.
Jag och två personer jämte mig blefvo af Göteborgs och Bo¬
hus läns hushållningssällskap utsedde för att söka utreda denna
fråga, och vi gjorde i anledning däraf resor inne i Norge och ut¬
efter gränsen både på svenska och norska sidan för att få någon
klarhet uti huru det hela hängde samman. Det visade sig då,
att alla, eller åtminstone de hufvudsakliga, fördelande af nu gäl¬
lande ordning stannade på den norska sidan, så väl i fråga om
sjöfarten som handeln. Den nu medgifna rättigheten att få föra
varor tullfritt öfver gränsen är ju egentligen afsedd att gälla för
de närmast intill gränsen boende. Men man begagnar sig faktiskt
däraf i större skala, än herrarne kunna tro. Som bekant lämna
gällande bestämmelser angående gränshandeln mellan Sverige och
Norge rättighet för dem som resa öfver gränsen att tullfritt med¬
föra vissa mindre kvantiteter af åtskilliga sorters varor. Men dessa
bestämmelser om endast mindre partier kringgås på det sättet —
och jag klandrar icke norrmännen därför; kanske vi under lik¬
nande förhållanden skulle göra på samma sätt — att man strax
invid gränsen upplägger i magasinsbyggnader stora förråd af olika
slags varor, som sedan uppdelas och uppvägas i lagom stora kvan¬
titeter, för att kunna tullfritt föras öfver gränsen. Sålunda trans¬
porteras störa mängder af t. ex. mjöl öfver gränsen till myckenhet
af 25 kilogram hvarje gång, och dessutom en hel del andra varor,
såsom socker, kaffe, sirap m. m. Vederbörande resenär gör på
detta sätt flera resor om dagen fram och tillbaka öfver gränsen;
och så småningom bildas äfven på svenska sidan ett likadant ne¬
derlag, och begagnas som handelsvara till förfång för svenska va¬
ror och svensk handel.
När förhållandena äro sådana, är det ju ganska betänkligt
att, då vi skydda oss med tullar vid andra gränser, t. ex. vid sjö¬
gränsen mot Danmark vid Öresund och vid finska gränsen vid
Torneå, alldeles lämna öppen en så betydande tullgräns som den
emot Norge. Det kan verkligen ifrågasättas, huruvida icke detta
kan betydligt inverka på våra tullförhållanden. Om man bygger
ett hus, bör man väl se till, att alla väggar bli väl uppförda och
tätade, men härvidlag har man, så att säga, byggt ett hus med
ena väggen alldeles öppen för väder och vind.
Emellertid är det ett, som jag vill hoppas, öfvergående för¬
hållande, som afhåller mig ifrån att just nu påyrka stängandet af
denna tullgräns i likhet med de andra tullgränserna, och det är,
att utefter denna landgräns finnes i ofruktbara, nästan obeboeliga
trakter, en fattig befolkning, som har behof af att få sina förnö¬
denheter så billigt som möjligt, och man bör därför icke fördyra
27 N:0 40.
Lördagen den 18 April.
lefnadsomkostnaderna för dem. Om man ser på kartan, skall man Angående
snart upptäcka en hel mängd sådana aflägsna och svårtillgängliga^®*®^ %ran-
trakter med dåliga kommunikationer, hvilka till och med stå i lät- de 8jöfarten
tare kommunikationsförbindelser med större, bebodda platser i Norge och gränstra-
än med sådana i Sverige. fiken mellan
Nu kan man visserligen säga, att vi ha skyldighet att skaffa 00
dem lättare kommunikationer, och jag hoppas, att vi i en snar (Forts.)
framtid skola hjälpa dem till en bana, nämligen den projekte¬
rade inlandsbanan som väl i någon mån åtminstone kunde till¬
fredsställa deras behof af bättre samfärdsel. Men under tiden,
synnerligast i år, som är ett nödår, anser jag det vara af största
vikt för dessa våra nödlidande bröder, att man icke nu stänger
denna tullgräns liksom de andra, då den för dem öppnar en under
närvarande förhållanden nära nog oundgängligen behöflig snabbare
tillgång till lifvets förnödenheter. Förbättrade förbindelser komma
nog i allt fall förr eller senare till stånd. Kanhända skulle det
kunna finnas något annat sätt att hjälpa dessa kommuner utefter
gränsen än det nu påpekade, men därom kan nu icke bli fråga.
Eu sak ber jag att särskildt få betona, nämligen att, såsom
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet här antydde,
man borde söka få till stånd eu utredning af frågan i dess helhet.
Detta torde nog icke vara för mycket begärdt, hvarken hvad sjö¬
farten eller handeln beträffar, om ej för annat, så för att visa, hu¬
rudan ställningen för närvarande är. Detta gäller icke Bohuslän
ensamt, utan beträffande landgränsen hela vägen utefter behöfves
en opartisk och ärlig utredning, så att man kan komma underfund
med hvad behofvet påkallar.
Jag har, herr talman, icke något yrkande att göra, utan vill
endast som min åsikt uttala, att, om en utredning komme till
stånd, vore det mycket bra.
Vidare anfördes ej. Utskottets förslag godkändes.
Slutstadgandet.
Utskottet hade för nämnda stadgande föreslagit följande ly¬
delse :
Denna förordning skall träda i kraft den 16 nästinstundande
maj och, där icke annorlunda stadgas, lända till efterrättelse till
och med den 15 maj 1904; dock att den här ofvan medgifna rätt
till tullfri införsel af de i förordningen omförmälda större mycken¬
heterna spannmål, omalen och malen, äfven för det fall, att resan
sker öfver den del af gränsen, som är belägen mellan tullstationen
i Medskogen och tullstationen i Mitandersfors i Värmland, skall
gälla endast för tiden intill den 1 september 1903.
N:o 40. 28
Lördagen den 18 April.
Angående
vissa bestäm¬
melser röran¬
de sjöfarten
och gränstra-
Jiken mellan
Sverige och
Norge.
(Forits.)
Reservation hade emellertid anförts af herr Jansson i Krake-
rud, som ansett, att hvad utskottet tillstyrkt rörande utsträckning
af rätten till tullfri införsel af spannmål för husbehof bort vara
gällande till och med den 15 maj 1904.
I fråga härom anförde
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Då jag sist hade
ordet, kom jag att göra mitt yrkande något för snart, hvarför jag
nu skall be att få förnya det.
Jag skall således, herr talman, be att få hemställa, att den
mening, som börjar med orden: »dock att den här ofvan medgifna
rätt»---— och slutar med orden:---»skall gälla endast
för tiden intill den 1 september 1903», måtte få utgå.
Om kammaren bifaller detta mitt yrkande, så bli de ifråga¬
varande kommunerna likställda med de andra, som lefva under
samma förhållanden. De bli likställda med dem i afseende på
rätten att införa spannmål, men icke i afseende på införseln af
andra artiklar, såsom kaffe och socker o. s. v.
Jag skall således, herr talman, be att få yrka bifall till detta
mitt förslag.
Herr Höjer: Herr talman! Som herrarne se, tillhörde jag
i afseende på formuleringen af öfvergångsstadgandet bevillnings¬
utskottets majoritet. Jag får emellertid säga, att jag icke har det
ringaste att invända mot det förslag, som herr Jansson i Krakerud
nu framställt. Den formulering, som stadgandet fick i bevillnings¬
utskottets betänkande, kom fram, som herrarne lätt kunna förstå,
såsom en slags kompromiss mellan Första och Andra Kammarens
ledamöter i utskottet. För att första kammarledamöterna skulle
gå med på att bevilja gränstrakterna i Värmland i någon mån de
fördelar, hvarom nu är fråga, fingo vi ge efter med afseende på
bestämmandet af tiden, och när i detta fall första kammarleda¬
möterna gingo med så långt, att de medgåfvo tidens utsträckande
till den 1 september 1903, ansågo vi oss böra antaga anbudet. På
detta sätt har denna tidsbestämmelse kommit in och den gjordes
uttryckligen, såsom det sades i bevillningsutskottet, därför att man
ansåg, att skörden ungefär till den tiden skulle ha hunnit komma
in, och att således ett af de skäl, som förelågo för beviljande af
ifrågavarande undantagsförmån, då skulle hafva bortfallit.
Jag har emellertid i dag fått min uppmärksamhet fäst därpå,
att i de ifrågavarande trakterna, som jag för öfrigt ganska väl
känner till, skörden i regeln icke är inne till den 1 september,
hvarför eftergiften beträffande dessa trakter icke skulle få den be¬
tydelse, som man därmed afsåg, om tidpunkten sattes till den 1
september.
29 N:o 40.
Lördagen den 18 April.
Då jag nu vet, att det förslag, som af min ärade kamrat i
bevillningsutskottet framlagts, blifvit äfven i Första Kammaren —
med hvilken effekt känner jag icke — framställdt, skall jag, herr
talman, instämma uti hans yrkande.
Följden af olika beslut mellan båda kamrarne i denna fråga
blir naturligtvis, att bevillningsutskottet får försöka, om det kan
åstadkomma en sammanjämkning, och för så vidt en sammanjämk¬
ning skall kunna ske, förmodar jag, att den egentligen icke kan
gälla annat än själfva tidsbestämmelsen. Någon gemensam vote¬
ring med afseende på de olika paragraferna i detta författnings-
förslag kan, som herrarne veta, i följd af gammal praxis icke
äga rum.
Herr K. G. Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar!
För min personliga del skulle jag ytterst gärna vilja gå tillmötes
den önskan och det yrkande, som herr Jansson i Krakerud här
framställt. Men jag ber att få nämna, att detta förslag, som inom
utskottet hade ganska stora sympatier, dock icke rönte bifall där,
just därför att utskottet ansåg, att man saknade närmare utredning
rörande denna sak. Såväl Konungens befallninghafvande i Värm¬
lands län som generaltulltullstyrelsen hade tillstyrkt den relativt
tullfria gränsens utsträckning till Mitandersfors, men endast för
tiden 15 maj—1 september. Då ansåg sig utskottet icke kunna
gå längre och göra yrkande om utsträckning för hela tiden, då det
icke förelåg något förslag därom från någon myndighet, utan man
endast hade att rätta sig efter privata uppgifter.
Såsom herr Höjer framhöll, skulle man ju kunna betrakta
detta utskottets förslag såsom eu kompromiss; och då jag anser,
att man bör hålla en kompromiss, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Jansson i Krakerud: Ja, icke kan jag erinra mig, att
det var något aftal inom utskottet att kompromissa i denna fråga.
Det kan ju hända, att någon möjligen fattade det såsom en kom¬
promiss, därför att det uttalades olika åsikter inom utskottet, hvil-
ket är händelsen i alla frågor. Men det är alldeles säkert, att det
icke var något aftal om kompromiss. Det är visserligen sant, att
tullstyrelsen och Konungens befallningshafvande ansett, att slut¬
punkten för giltighetstiden borde sättas till den 1 september
Men det är väl härvidlag det lilla felet, att tullstyrelsen och
Konungens befallningshafvande icke haft reda på att de i dessa
trakter, hvarom här är fråga, icke kunna få in skörden till den 1
september. Det är icke ens säkert, att de kunna få in den till 1
oktober eller 1 november; åtminstone gäller detta, om man tänker
på förhållandena förlidet år.
Jag hemställer då till herrarne, huruvida man icke skulle
Angående
vissa bestäm¬
melser röran¬
de sjöfarten
och gränstra¬
fiken mellan
Sverige och
Norge.
(Forts.)
N:o 40. 30
Angående
vissa bestäm¬
melser röran¬
de sjöfarten
och gränstra¬
fiken mellan
Sverige och
Norge.
(Forts.)
Lördagen den 18 April.
kunna våga sig på att bifalla mitt yrkande. Det blir naturligtvis
i alla fall icke för hela året, som stadgandet kan komma att gälla,
men man kan dock komma så långt, att man kan få eu utsträck¬
ning på någon månad till; och då verkliga skäl tala härför, skulle
jag önska, att kammaren ville behjärta denna fråga.
Jag skall blott be att få tillägga, att det är hårdt för befolk¬
ningen i dessa trakter att få höra — jag tänker därvid särskild^ på
den förda diskussionen rörande en annan paragraf — det är hårdt,
säger jag, för denna befolkning att höra, att man vill hindra den
att importera spannmål, därför att åtskilliga handlande anse med
sin fördel mest öfverensstämmande att inköpa spannmål ifrån större
platser med kommunikationer, belägna kanske 3, 4, 5, 8 eller 10
mil därifrån, och sedan ligga och hålla på den för att drifva upp
prisen i höjden, då man vet att den befolkning, som bor i dessa
orter, skulle kunna mot skäligt pris taga in hvad de behöfva ifrån
det land, hvarifrån det i kommunikationshänseende skulle vara
lämpligast. Det är alldeles gifvet, att det skall vara mycket led¬
samt för denna befolkning att höra något sådant.
Därjämte skall jag be att få påpeka, att detta missförhållande,
enligt min uppfattning, icke så litet bidrager till den nu pågående
emigrationen. Jag har hört berättas, att t. ex. ångbåtarne uppe i
Fryken gå alldeles fullastade med emigranter.
Jag tror därför, att man borde behjärta dessa människors
ställning och söka göra den så dräglig som möjligt, på det att
folkstammen i dessa trakter i någon mån må kunna bibehållas
vid sin nuvarande numerär.
Herr Mats son: Lifsmedelstullarnes förnämsta ändamål har
uppgifvits vara att bereda landets modernäring skydd mot utländsk
konkurrens. Om något sådant skydd kan dock icke blifva tal i
fråga om orter, livilka i likhet med den mot Norge gränsande nord¬
västra delen af Värmland ständigt äro hänvisade att köpa en stor
del af sitt behof af lifsmedel. Där kommer detta så kallade tull¬
skydd, i stället för att trygga jordbrukarnes ställning, att orsaka
jordbrukarnes undergång och föranleda dem att lämna den foster¬
jord, som icke kan bereda dem skälig utkomst. Jag har just nu
i dessa dagar sport, att emigrationen från dessa trakter tagit ett
oroväckande uppsving, och det är en sak, som förtjänar allt möj¬
ligt beaktande.
Med hänsyn till dessa missförhållanden har genom kungl. för¬
ordningen den 9 maj 1902 medgifvits gräusborna i norra delen af
Värmland, norr om Medskogens tullstation, rätt till tullfri införsel
från Norge af vissa varor i större myckenhet, än som är landets
befolkning i öfrigt medgifvet.
Då nu de anledningar, som varit bestämmande för ett sådant
medgifvande, i lika mån föreligga beträffande den befolkning,
31 N:o 40.
Lördagen den 18 April.
som bor söder om Medskogens tullstation ned till Mitandersfors’ Angående
tullstation, har bevillningsutskottet i likhet med Konungens befall-™^™®
ningshafvande i Värmlands län och motionärerna funnit det lämp- sjöfarten
ligt, att sistnämnda gränsbefolkning beredas lika fördelar som och gränstra
gränsbefolkningen norr om Medskogens tullstation, dock endast för fiken mellan
tiden intill den 1 nästkommande september. Såsom herr Berggren Sve£jj*°ch
redan här förut under debatten omförmält, är dock behofvet att (Forts!)
köpa lifsmedel på nu afsedda platser icke endast en tillfällighet,
beroende på missväxten, utan detta behof är permanent. Det är
regel, att man däruppe får hopa sina lifsmedel i större eller mindre
utsträckning hvartenda år. Det har någon gång förut under loppet
af riksdagen sagts, att det är oegentligt att beskatta ordentligheten.
Men man torde med ännu större skäl kunna påstå, att det är orätt
att beskatta nöden och fattigdomen. Däruppe råder nu verkligen
sådan nöd, att man vore fullt berättigad att anropa mera lyckligt
lottade människors hjälp och bistånd på samma sätt, som skett i
Norrland.
Under sådana omständigheter anser jag, att en del af de tull¬
inkomster, som annars skulle inflyta från dessa gränstrakter, rim¬
ligtvis skulle kunna efterskänkas.
Med anslutning till hvad herr Jansson i Krakerud här förut
anfört, skall jag alltså be att få yrka bifall till herr Janssons re¬
servation.
Herr Lindblad: Jag hade icke tänkt uppträda i denna fråga,
då jag icke varit med om dess slutliga behandling inom utskottet.
Men så långt jag var med därom framgick det, att man afsåg en¬
dast ett temporärt bifall till denna framställning på grund af den
svåra missväxt, som fjolåret medförde. Och då jag vet, att detta
föranledde till den utgång frågan fick inom utskottet, tror jag att
det vore lämpligt, att äfven hammaren nu stannade vid utskottets
förslag. Jag är därjämte i tillfälle att upplysa, att Första Kam¬
maren godkänt utskottets hemställan, hvadan jag tror att, för att
slippa eu mer eller mindre besvärlig sammanjämkning, — då jag
verkligen icke vet, om man kan rösta gemensamt om denna fråga —,
man för denna gång bör nöja sig med det slut, hvartill utskottet
kommit, och ber jag att därtill få yrka bifall.
Öfverläggningen var härmed afslutad. I enlighet med de yr¬
kanden, som därunder förekommit, gaf herr vice talmannen pro¬
positioner dels på godkännande af utskottets förslag och dels på
ogillande af berörda förslag och bifall i stället till det af herr
Jansson i Krakerud under öfverläggningen framställda yrkandet;
och fann herr vice talmannen den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl, i anledning
N:o 40 32
Lördagen den 18 April.
Angående
vissa bestäm¬
melser röran-
hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs följande omröstnings-
proposition:
och gränstra- Den, som vill, att kammaren, med ogillande af det af bevill-
fiken mellan ningsutskottet i första punkten af dess förevarande betänkande n:o
Sverige och 37 föreslagna slutstadgandet i förordning angående vissa bestäm-
(Forte*) melser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge,
bifaller det af herr Jansson i Krakerud under öfverläggningen
framställda yrkandet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bar kammaren godkänt utskottets berörda förslag.
Omröstningen utföll med 112 ja mot 96 nej; och hade kam¬
maren alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med ja-propositio¬
nens innehåll.
Förordningens rubrik.
Utskottets förslag godkändes.
Hvad utskottet i första punkten hemställt förklarades besvaradt
genom kammarens här ofvan omförmälda beslut.
Punkten 2.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 5.
Härefter föredrogs och godkändes bevillningsutskottets memo¬
rial, n:o 38, angående ändringar i gällande tulltaxa.
§ 6.
Angående Därnäst i ordningen förelåg till afgörande bevillningsutskottets
tidUaxm^be betänkande, n:o 39, i anledning af väckt motion om ändring af
i-tämmelser tulltaxans bestämmelser rörande kautschuk och guttaperka.
rörande Kaut¬
schuk och I en till bevillningsutskottets behandling hänvisad motion, n:o
Guttaperka. 23, inom Andra Kammaren hade herr O. Trapp föreslagit ändrad
33 N:0 40.
. Lördagen don 18 April.
lydelse af gällande tulltaxas bestämmelser rörande Kautschuk eller Angående
(Gummi elasticum samt Guttaperka. ändring af
tulltaxans be¬
stämmelse-
Utskottet hemställde: rörande Kaut¬
schuk och
l:o) att Riksdagen, i anledning af herr Trapps förevarande Guttaperka.
motion om ändring af tulltaxans bestämmelser angående kautschuk ortä')
och guttaperka, måtte besluta, att ifrågavarande tulltaxerubrik skall
erhålla följande förändrade lydelse:
Kautsclmh och Guttaperka:
oarbetad..................................................fri.
arbetad:
hårdgummi eller ebonit:
plattor, rör, stänger och tråd.................fria.
andra arbeten, ej specificerade ____________ 1 kilogram 1: 20
andra slag:
i skifvor utvalsad samt buffers, ringar
och ändlösa packningar, ventiler och
ventilplattor, allt i eller utan förening
med annat material:
af 10 mm. tjocklek eller däröfver... 1 kilogram 0: 80
af mindre tjocklek -------------------- 1 kilogram 0: 40
Anm. Skifvor af mindre tjocklek än 1 mm.
i förening med väf tullbehandlas såsom
Väfnader, vattentäta.
maskinremmar, packningar i långa banor,
tråd och stänger, allt i eller utan för¬
ening med annat material ............... 1 kilogram 0: 50
slangar och rör:
med järn eller metallspiraler, in- eller
utvändigt ................................. 1 kilogram 0: 40
utvändigt bestående af rundväfd bom¬
ulls-, hamp- eller linneväfnad, med
eller utan impregnering och invändigt
belagda med ett tunnare, cirka l1/*
mm. tjockt lager af kautschuk ...... — — fria.
andra, i eller utan förening med annat
material .................................... 1 kilogram 0: 50
valsar med kärna af järn eller annan
metall .......................................... 100 kronor 15: —
andra arbeten, ej specificerade, härunder
inbegripna skodon, vagnsgummiringar,
Andra Kammarens Prof. 1903. N:o 40.
3
N:o 40. 34
Lördagen den 18 April..
Angående ändlösa eller i långa banor, samt i trä-
andring af hylsa infattad kautschuk.................. 1 kilogram 1: 20
tulltaxans be- J °
8tämmelser Anm. Intet afdrag i vikten medgifves för askar,
rörande Kaut- kartor och pappersomslag;
schuk och
Quttaperka. samt
(Forts.) 2:o) att, vid bifall till hvad utskottet under l:o) hemställt,
Riksdagen tillika måtte besluta,
a) att den i nu gällande tulltaxa förekommande hänvisningen
»Gummi elasticum; se Kautschuk» skulle utgå; och
b) att tulltaxerubriken n:o 595: »Sprutor: brand- och trädgårds-,
äfvensom tillbehör 100 kronor 10: —, skulle erhålla följande för¬
ändrade lydelse:
Sprutor:
brand- och trädgårds-, äfvensom tillbehör, ej
specificeradt ...................................... 100 kronor 10: —
Vid betänkandet hade fogats reservationer:
af herrar Bromée i Billsta och Jansson i Krakerud, hvilka an¬
sett, att motionen bort af utskottet af styr kas; samt
af herrar Pantzarhielm, Höjer, Söderberg och Hammarström.
Sedan utskottets under punkten 1 gjorda hemställan blifvit
uppläst, begärdes ordet af
Herr Höjer, som yttrade: Herr talman! Jag är den förste
att erkänna, att tulldebatter i kammaren icke äro af någon sär-
skildt muntrande beskaffenhet, om icke möjligtvis för alldeles spe¬
ciella tullvänner. Jag kan också af egen erfarenhet konstatera,
att de vanligen mycket långa debatterna om tull på gummi och
guttaperka hafva varit af ovanligt seg och uttråkande beskaffenhet.
Emellertid skall jag, då jag nu tager till ordet i detta i och för sig
obetydliga ämne, försöka uttrycka mig så kort, som det är mig
möjligt.
Jag skall börja med att göra den ärade motionären, herr Trapp,
tre medgifvanden, som jag för öfrigt gjort honom en gång förut,
då vi drabbat samman i utskottet.
Jag skall för det första medgifva, att den nuvarande tulltaxe¬
rubriken med sina underrubriker är mycket opraktisk och svår-
tillämplig, hvilket också gifvit anledning till olika tullbehandling
och en hel serie hvarandra i många stycken motsägande prejudi¬
kat. Det är också helt visst, att det förslag till omredigering af
tulltaxerubrikerna, som förekommer här i betänkandet, och som
är granskadt och gilladt af generaltullstyrelsen, har ett alldeles af-
35 N:0 40.
Lördagen den 18 April.
gjordt företräde framför den uppställning, som tulltaxan nu inne¬
håller.
För det andra vill jag göra herr Trapp det medgifvandet, att
de tullsatser å gummifabrikat, hvilka han vid denna riksdag före¬
slagit, utmärka sig för en alldeles ovanlig moderation, i synnerhet
om de jämföras med de skyhöga tullsatser, som han föreslog, då
han förra gången, vid 1901 års riksdag, framlade en liknande
motion.
Slutligen, och för det tredje, vill jag göra det medgifvandet,
att de nu föreslagna tullsatserna, om man noga synar dem i söm-
marne, i själfva verket icke innebära någon särdeles förhöjning af
tullskyddet, särskildt om man tager i betraktande de tullsatser,
som faktiskt blifvit tillämpade å en mängd gummifabrikat, något
hvarom kammarens ärade ledamöter kunna inhämta kännedom ge¬
nom att studera den jämförelse, som gjorts i bilaga 2) till bevill¬
ningsutskottets betänkande.
Men, mina herrar, allt detta medgifvet, vill jag emellertid säga,
att just den omständigheten, att den nuvarande tillämpningen af
de för ifrågavarande fabrikat gällande tullsatserna är så pass pro¬
tektionistisk, som den verkligen är, bör utgöra tillräckligt skäl för
de ärade gummi- och kautschuksfabrikanterna att ännu så länge
lugna sig och känna sig mycket tillfredsställda med den gynnsamma
behandling, som de för det närvarande åtnjuta, åtminstone till dess
att den på många håll ifrigt efterlängtade stora revisionen af tull¬
taxan kommer att äga rum, denna revision som ju är oundviklig
— har man sagt — på grund af den väsentliga förhöjning, som
de tyska tulltarifferna nyligen undergått.
Vidare får jag gent emot herr Trapp såsom min mening ut¬
tala, att den föreslagna tullförhöjningen synes mig vara i det stora
hela ganska obehöflig, enär redan på grund af nu gällande tull¬
taxas innehåll större delen af gummifabrikernas tillverkningar är
i högst afsevärd grad skyddad. Om vi gå till statistiken, skola vi
nämligen se, hurusom de fem för närvarande existerande svenska
gummifabrikerna — den äldsta och största i Helsingborg samt de
i Viskafors, Gisslaved, Malmö och Trelleborg befintliga — hade
under år 1901 ett tillverkningsvärde af sammanlagdt 3,757,000
kronor, i rundt tal, och att af hela detta tillverkningsvärde icke
mindre än dryga 3,000,000 kronor komma på fabrikat, hvilka hän¬
föras under tulltaxans rubrik »Andra slag, ej specificerade . . .» etc.
och således åtnjuta ett tullskydd af, om jag icke missminner mig,
1 krona 20 öre per kilogram.
Ser jag återigen på det verkliga ekonomiska resultatet af dessa
gummifabrikers verksamhet, för så vidt detta resultat kommit till
min kännedom, så synes mig detsamma icke vara till den grad
oroande, att icke dessa fabriker skulle kunna ännu någon tid vänta,
innan kammaren — eller Riksdagen — tager sig före att höja det
Angående
ändring af
tulltaxans be¬
stämmelser
rörande Kaut¬
schuk och
Guttaperka.
(Forts.)
N:o 40. 36
Lördagen den 18 April.
Angående tullskydd, som de redan åtnjuta. Man har såsom skäl för ökandet
hdltaxans‘be a*' detta tullskydd åberopat — och det gör motionären naturligt-
stämmelser v^s också — konkurrensen med utlandet, framför allt konkurrensen
rörande Kant- med Tyskland. Går man till statistiken och ser hvad den säger
schuk och om konkurrensen, är det alldeles tydligt — om man får rätta sig
^^apn-ka. efter siffror —- att importen af gummifabrikat i allmänhet under
^ ' de senaste åren icke obetydligt nedgått. Och hvad särskildt beträf¬
far importen af den mycket tullskyddade artikeln galoscher, har
densamma väsentligen minskats, hvarjämte importen motväges af
eu icke obetydlig export af dylika varor från svenska fabriker.
Jämför jag importen af gummivaror, hvilken egentligen kommer
från Ryssland och Finland — de bekanta ryska gummigaloscherna
— samt till någon mindre del från Tyskland — med exporten af
svenska gummivaror — som mest utgöres af galoscher och hvars
värde utgör något öfver en miljon kronor, kan jag icke se något
det ringaste skal hvarför vi nu skulle skynda att åsätta högre tull
på gummifabrikat. För min del kan jag så mycket mindre vara
med om att förhöja tulltariffen i detta fall, som det är herrarne
väl bekant, att det kommit protester i tjogtal, ja, i hundratal från
olika näringsidkare här i Sverige, med begäran att de för själ och
pina skulle slippa den ifrågasatta tullförhöjningen. I Aftonbladet
för i går stod införd en protest från — om jag icke tagit miste —
280 personer emot den tullförhöjning, för hvilken herr Trapp gjort
sig till målsman. Nu skall jag gärna erkänna, att äfven dessa
protester behöfva synas i sömmarne. När skyddade industrier pro¬
testera mot höjandet af tullar, finner jag en dylik protest misstänkt,
just på grund af det skydd de själfva åtnjuta. Men i detta fall
representera de flesta »protestanterna» icke tullskyddade näringar,
utan den svenska sjöfartsnäringen, som de på goda grunder anse
komma att bli icke obetydligt lidande, om den föreslagna tullför¬
höjningen beslutas. Det är visserligen sant, att hvad som kan
belöpa sig på en rederifirma i årsutgift genom eu tullförhöjning
på de gummivaror, som firman konsumerar under året, kan van¬
ligen icke vara så synnerligen mycket, varierande emellan 25 och
150 kronor, men det kan också understundom uppgå till af sevärda
belopp på flere tusen kronor. För sådana firmor torde en tullför¬
höjning sådan som den ifrågasatta icke vara obetydlig. Det är så
mycket mera skäl att lyssna till protesten, som efter hvad till min
kännedom kommit de flesta af de protesterande rederifirmorna i
alla händelser icke kunna undvara de utländska fabrikaten. Det
häntyder på, att kvaliteten af de svenska gummi- och kautschuks-
artiklarne icke är fullt tillfredsställande. Jag har sökt att genom
direkt enquéte på åtskilliga håll skaffa mig upplysningar i detta
afseende. Jag bär vändt mig till de förnämsta importfirmorna,
Wahlén & Block och Kuntze & C:o, för att inhämta deras omdöme
om kvaliteten af de svenska gummiartiklarna, ehuru herr Trapp
Lördagen den 18 April.
37 N:o 40.
visserligen anser, att man vid dessa omdömen icke bör fästa något
afseende. Något afseende synes mig emellertid att man bör taga
till deras yttranden. Jag har efter deras diktamen uppgjort en
lång förteckning å gummiartiklar, om hvilka de förklarat, att de
svenska fabrikerna icke kunna tillverka dessa af en nöjaktig kvalitet,
hvadan konsumenterna i hvarje fall måste gå till utlandet, till
England och Skottland för att få sina behof tillgodosedda.
Jag har emellertid vid mina efterforskningar icke inskränkt
mig till de svenska importörerna, då de ju kunna anses i viss mån
jäfviga, utan jag har vändt mig till konsumenter, bl. a. till järn¬
vägsstyrelsen, för att höra hvad dess maskinafdelning haft att säga
om de svenska gummifabrikaten. Enligt de upplysningar jag där
erhållit kunde de gummislangar för värmeledning, som järnvagarne
använda och taga från svenska fabriker, anses i det stora hela
och efter den erfarenhet man hittills om dem förvärfvat vara
approbabla. Men om andra varor, sådana som t. ex. gummipack¬
ningar, gummiringar och gummirör kunde den man, till hvilken
jag vände inig, icke gifva samma fulla erkännande. Det har in¬
träffat icke en utan många gånger,. att leveranser af sådana varor
visat sig vara mycket otillfredsställande. De svenska fabrikerna
kunna således enligt min tanke icke anses vara i stånd att prestera
fullt approbabel kvalitet hos många af de artiklar, som de svenska
järnvägarna och en mängd näringsidkare här i landet behöfva kon¬
sumera. Då synes det mig vara obilligt emot dem att söka i af-
sevärd mån höja tullskyddet på gummifabrikat och sålunda på¬
lägga dem eu extra börda, då de omöjligen kunna vara belåtna
med den vara, som tillverkas i Sverige. Jag har i det hela fått
det intrycket, att den svenska gummitillverkningen i afseende å
en hel mängd artiklar ännu befinner sig på experimentets stånd¬
punkt; och för min del är jag, såsom jag förut sagt, icke böjd att
gifva ett större tullskydd åt en fabrikation, som ännu icke kom¬
mit öfver denna ståndpunkt. Experimenten synes mig ändå icke
allmänheten böra betala under form af ökadt tullskydd. Jag åter¬
kommer till hvad jag redan sagt, att jag för min del icke kan se
någon fara för de svenska gummifabrikerna, om man ännu dröjer
att medgifva den förhöjning af tullskyddet, som herr Trapp före¬
slagit.
Då detta är min uppfattning, skall jag, herr talman, be att få
yrka af slag på utskottets hemställan.
Herr Trapp: Den ändring i tulltaxan under rubriken kaut¬
schuk, som bevillningsutskottet nu föreslår, motsvarar eu tullsats af
Vs—s/s af den tullsats, som bevillningsutskottet år 1901 förordade.
Den motsvarar också i medeltal 10 å 12 procent af gummivarans
värde. När man nu betänker, att största delen gummivaror för
närvarande förtullas såsom »maskiner, andra slag» — eller skulle
Angående
ändring af
tulltaxans be¬
stämmelser
rörande Kaut¬
schuk och
Guttaperka.
(Forts.)
N:o 40. 38
Lördagen den 18 April.
Angående
ändring af
tulltaxans be¬
stämmelser
rörande Kaut¬
schuk och
Guttaperka.
(Forts.)
så förtullas, ty de användas i hufvudsaklig grad till maskiner —
med 10 procent af värdet, kan man förstå, att här icke förelig¬
ger någon nämnvärd förhöjning af tullsatsen. Men hvad som
är afsedt med motionen är att få en sådan ändring i tulltaxan, att
man, såvidt möjligt är, slipper värdetullar och i ställer får vikt-
tullar. Värdetull är förhatlig, ty vid tullbehandlingen kan den lätt
föranleda till uppgifter, som mindre öfverensstämma med sannin¬
gen. Man ser gärna i statistiken, att, då importerade varor från
ett visst land här upptagas till visst lägre värde, ha de i den ut¬
ländska statistiken öfver export på Sverige upptagits till mycket
högre värde. Detta ger ju anledning till att tänka åtskilligt. Emel¬
lertid skulle man kunna genom att antaga det af utskottet föror¬
dade förslaget komma ifrån denna olidliga ställning. Den är olid¬
lig äfven på det sättet, att, som äfven den förre talaren nämnde,
det förefinnes vid tullbehandlingen en sådan osäkerhet och ett så
sväfvande tillstånd med afseende på hvart tekniska gummivaror
skola hänföras, om till den eller den rubriken, att det gifvit an¬
ledning till upptagande i tullhandboken af bort emot 90 särskilda
prejudikat om huru olika saker skola behandlas. Detta gör åter¬
igen, att vid olika tullkamrar i riket samma gummi tullbehandlas
på olika sätt. Det har till och med händt, att vid samma tullsta¬
tion samma vara vid olika tider och tillfällen tullbehandlats på
olika sätt. Det är klart — det borde äfven den förre talaren för¬
stå — att detta för förbrukarne i landet är högst obehagligt. Na¬
turligtvis måste importören sätta sitt pris så högt, att det inrym¬
mer den åsätta tullen, men ofta slipper han att betala hela denna
tull, och den vinst, som däraf uppkommer, stoppar importören i
i sin ficka. Att tulltaxan är oresonlig, erkänna äfven importö¬
rerna, ty de lida däraf i konkurrensen sinsemellan. Det är också
erkändt af alla sakförståndiga, /liven tullstyrelsen har i början af
år 1900, om jag icke missminner mig, gått in till Kungl. Maj:t
med begäran om andra bestämmelser härutinnan.
Det talades därom, att ångbåtsflottan skulle lida särskildt af
detta sakernas tillstånd. oJag har roat mig med att se efter, huru
därmed förhåller sig. År 1891 utsände importfirman Kuntze &
C:o, som på allt sätt då sökte motverka den föreslagna tullen, ett
cirkulär. Inom parentes vill jag nämna, att denna firma också nu
yttrat sig om de tullsatser, som föreslås af bevillningsutskottet, och
nu sagt, att firman finner dessa tullsatser synnerligen lämpliga.
Firman Kuntze & C:o har emellertid i sitt cirkulär af den 9 april
1901, hvars uppgifter icke kunna misstänkas vara för låga, angif¬
va, att 134 st. svenska ångbåtar år 1900 användt gummivaror för
i medeltal kr. 306: 60.
Med antagande af denna förbrukning torde åtgå ungefär:
Lördagen den 18 April.
39 N:o 40.
Ventiler till pris af i medeltal kr. 9: — per kg., cirka
21 kg__________________________________________________________ kr. 200: —
Blochpackning och manlochspackning cirka 14 kg. ä kr.
3: 50 ä 4: —................................................ » 50: —
Gummiduk, glasrörsringar, gummisnören, sotslang m. fl.
cirka 15 kg. ä kr. 4: —................................. » 60: —
Summa kr. 310: —
Enligt nuvarande tulltaxan torde ventilerna af gummihandlare
ofta importeras i hela skifvor utan erläggande af tull samt af dem
utskäras till ventiler. Rätteligen skulle alla ofvan angifna artik¬
lar tullbehandlas såsom maskindelar med 10 procent af värdet, så¬
ledes med kr. 31: —.
Enligt nu föreslagna taxan skulle tullen uppgå till
för ventilerna 21 kg. å 80 öre.............. kr. 16: 80
» packningen 14 kg. ä 50 öre ______________ » 7: —
» gummiduken in. in, 15 kg. å 40 och 50 öre......... » 7; —
Summa kr. 30: 80
Häraf framgår, att förslaget icke innebär höjning af tull å
goda varor, sådana som vid ångbåtar måste användas, samt att
dessa icke i ringaste mån betungas af den föreslagna taxan.
Hvar blir då skillnaden? Men i alla fall kan man upparbeta
en stämning och få folk att skrifva under cirkulär huru mycket
som helst. En god svensk man vägrar aldrig att skrifva sitt namn
på en lista, i synnerhet om det icke kostar någonting, och särskildt
om han slipper sätta sig in i hvad han skrifver under. Dessa pro¬
tester, som den föregående talaren talade om, lära ha tillkommit
på det sätt, att omedelbart efter det jag lämnade in motionen, sattes
i gång en agitaton, och rese- och platsagenter utskickades för att
skaffa namn på listorna, men dessa herrar, som skrefvo under,
hade icke reda på min motion och innebörden i densamma; därom ta¬
las nämligen icke i rubriken på listorna, utan det säges endast, att
nu har han kommit igen med sin motion, och det talas icke om
den väsentliga skillnaden mellan hvad jag föreslagit förut och nu.
Då en tid hade gått, och jag såg, att nästan hvarje stad och ort
kommo in med protester mot min motion, tänkte jag, att jag
skulle se efter, huru detta hängde tillsammans, och jag skickade
därför till en del personer och industriella verk en skrifvelse, hvari
jag frågade, om de ansåge, att de kunde göra ett sympatiuttalande
för min motion. De fingo då reda på, hvilka tullsatser, som före¬
slogos, och förslagets innebörd i öfrigt. Jag har fått en hel hop
sådana sympatiuttalanden, som jag här kan visa herrame; de äro,
som herrarne se, icke så få, ehuru det är fint papper, så att de
icke skrymma så mycket. Jag skall emellertid fullständigt instämma
Angående
ändring af
tulltaxans be¬
stämmelser
rörande Kaut¬
schuk och
Quttaperka.
(Forts.)
N*> 40. 40
Angående
ändring af
tulltaxans be¬
stämmelser
rörande Kaut¬
schuk och
Guttaperka.
(Forts.)
Lördagen den 18 April»
med den föregående talaren däri, att man icke får fästa sig så
mycket vid dylika uttalanden, de må nu komma från protestanter
eller konkordanter, ty folk tänker nog icke så mycket på, hvad de
skrifvå under. När jag kommit och bedt om underskrift på min
lista har jag fått sådana. När jag sedan granskat listan, bär jag
funnit, att det är många namn, som stå på båda listorna, både på
sympati- och protestlistan. Jag har också gjort den erfarenheten
att, då jag skrifvit till en firma och frågat, om den gillade mitt
förslag, den svarat, att den redan skrifvit på sitt namn till förmån
för min motion, men sedermera har det befunnits, att detta varit
protestlistan. Vidare har jag funnit, att personer, som t. ex.
äro . direktörer eller disponenter för en fabrik eller ett ångbåtsre-
deri, ha skrifvit på den ena listan i egenskap af direktörer eller
disponenter och å den andra såsom privata personer. Dylika ut¬
talanden äro därför, som sagdt, icke mycket att fästa sig vid.
Skall jag dock göra någon skillnad, så vill jag hafva sagdt, att
det utan tvifvel är lättare att få protestuttalanden mot en föränd¬
ring i något bestående, särskild! när man kan påstå, att en åsyf¬
tad högre tull skulle kunna tillskynda vissa fabriker ökade kost¬
nader, ehuru, som jag redan tror mig hafva visat, så icke i verk¬
ligheten skulle blifva förhållandet, ty de, som tänka på saken,
skola helt visst finna, att denna förändring i stället är något,
hvarom man på alla håll och kanter borde kunna vara med.
Jag är den förre talaren särskilt tacksam för alla medgifvan-
den, som han gjort. De af honom omnämnda tre punkterna inne¬
fatta emellertid just själfva hufvudpunkterna i motionen, men han
förhärdar och förstockar likväl sitt sinne och säger, att oaktadt allt
detta vill han icke vara med om saken. Jag tycker dock, att han
bort komma till en alldeles motsatt mening.
Vidare har han sagt, att man borde kunna vänta, till dess att
man blifvit färdig med den väntade stora revisionen af våra tull¬
satser. Ja, mina herrar, dessa fabriker ha väntat och väntat så
länge, att en del af dem stå på ytterst dåliga fotter, men det är
dock svenskt arbete det här är fråga om, och det gäller, huruvida
dessa fabriker måste läggas ned. Det är dock mellan 1.300 och
1,500 arbetare, som i dem sysselsättas, och om vi skola vänta, tills
revisionen ägt rum, så kan det hända, att det då är för sent. Det
är för öfrigt en annan sak, som jag här vill nämna i afseende å
denna revision. Jag tror, att det är felaktigt att vänta med att
åsätta de tullsatser, som man från svensk synpunkt anser lämpliga,
och att man bör fatta beslut om sådana tullsatser, redan innan
man börjar underhandlingar med utlandet, särskild! med Tyskland,
om eftergifter i de tullsatser, som där åsättas svenska varor. I så¬
dana underhandlingar länder emellan gäller nämligen som på så
många andra håll satsen »do ut des»; man måste ha något att gifva
för att kunna fordra någonting af den andra. Jag skulle till och med
Lördagen den 18 April.
41 N:o 40.
vilja, att man från början satte tullarne högre, än. man i själfva
verket hade för afsikt, på det att man skulle kunna ha något att
underhandla med. Man måste ha något att pruta med, och utlän¬
ningarna sätta sannerligen sina tullsatser så höga, att det kan vara
skal till ett dylikt förfaringssätt. Det är icke endast Tyskland,
utan också andra länder, som höjt sina tullar på gummivaror, så
att de svenska fabrikerna få stå där och stampa och icke kunna
komma någon väg.
Den förre talaren sade, att importen af gummivaror nedgått,
och undrade, hvaraf detta kunde härleda sig. Ja, det vet jag icke,
men jag tror, att man icke på något sätt kan bestämma Sveriges
import af tekniska gummivaror, ty dessa importeras i regeln så¬
som »maskiner, andra slag», och detta är dock den hufvudsakli-
gaste delen af importen.
Den föregående talaren upprepade också nu samma grava be¬
skyllningar mot den svenska gummifabrikationen, som vi hafva
hört uttalas här i kammaren vid ett föregående tillfälle, men hvilka
jag måste på det bestämdaste tillbakavisa. Det är icke rätt och
icke sant, att den svenska gummifabrikationen står tillbaka för
andra länders. Det är tydligt, att vid hvarje fabrikation kunna
förekomma sådana alster, som icke för ögonblicket passa för dem,
som skola begagna desamma, och detta händer förvisso minst lika
mycket i fråga om de engelska och tyska fabrikerna som i fråga
om de svenska, men det är alldeles icke något bevis för, att de
svenska gummifabrikanterna ännu befinna sig på experimentets
ståndpunkt, som den ärade talaren uttryckte sig. I sammanhang
härmed vill jag beröra en annan sak. Herr Höjer sade, att han
efter diktamen skrifvit ned dessa anmärkningar, som han delvis
fått från de svenska importfirmorna och delvis från maskindirek¬
tören vid statens järnvägar, men helt naturligt har lektor Höjer
mera vana att diktera än att skrifva efter diktamen, och jag skulle
vilja sätta ett par bockar i kanten i fråga om hans anmärkningar.
Hvad särskildt beträffar maskindirektören vid statens järnvägar, så
har jag varit uppe hos honom, ty det föreföll mig omöjligt, att
han skulle ha kunnat göra sådana anmärkningar, som vi här ha
hört och som jag redan förut hört framställas i utskottet, särskildt
hvad beträffar, att han skulle hafva yttrat, att den svenska gum-
mifabrikationen ännu befunne sig på experimentets ståndpunkt.
Jag frågade, om han kunde hafva sagt någonting sådant. Han
svarade då, att detta var ett fullkomligt missförstånd, och att han
hade sagt, att de vid järnvägen hade experimenterat för att få ett visst
slags ringar, som kunde passa för järnvägens behof. Det gällde
ett slags gummiringar, hvilka kallas »manschetter» och hvilka öro
utsatta för synnerligen stora fluktuationer i afseende å värme. Det
var för att kunna få en lämplig form och sammansättning på dessa, som
man hade experimenterat vid järnvägens maskinafdelning, och det
Angående
ändring af
tulltaxans be¬
stämmelser
rörande Kaut¬
schuk och
Guttaperka.
(Forts.)
N:0 40. 42
Lördagen den 18 April.
Angående var detta maskindirektören hade sagt, och ingalunda att de sven-
txdUaxansbe-8^a g1™““fabrikerna stodo på experimentets ståndpunkt. Vidare
s\tämmelser frågade jag maskindirektören, om han kunde påstå, att kasseran-
rörande Kant- det af svenska gummivaror, som användas vid järnvägarne, skulle
schuk och vara större än i fråga om de utländska gummivarorna. Därtill
(Forte) 8vara(fa ban, att det kunde han så mycket mindre säga, som för
statens järnvägars räkning icke användas annat än svenska gum¬
mivaror, och man alltid funnit sig synnerligen belåten med dessa.
Ett sådant erkännande anser jag hafva vida mera värde än mas¬
sor utaf protester, äfven om desssa skrifvits i bästa mening.
Jag har för tillfället intet vidare att tillägga, än att jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.
Herr Jansson i Ivrakerud: Det har ju alltid varit så, att, när
man skolat sätta tull på industrialster, man därmed afsett att hjälpa
upp dessa industrier, särskildt därför att den utländska industrien
är äldre än den svenska och med anledning däraf har haft för¬
steget på den allmänna marknaden. Detta är ett skäl, som anförts
så långt jag kan minnas tillbaka, och därjämte har man också
anfört det skälet, att, om det också icke för närvarande funnits
någon svensk industri på ett visst område, vi dock genom att sätta
tullar på olika artiklar skulle kunna där uppamma eu inhemsk
industri. Detta må nu vara, så länge man ansett, att den inhemska
industrien icke varit tillräckligt utvecklad, men man skulle väl
vänta, att, när samma industri kommit därhän, att den kan jäm¬
föras med den utländska, den också skulle kunna reda sig utan att
ytterligare höja de en gång åsätta tullsatserna; och då nu här så
lifligt framhållits, att de artiklar, som de svenska gummifabrikerna
tillverka, äro fullkomligt lika bra som de, hvilka tillverkas i ut¬
landet, då frågar jag, hvad det kan vara, som gör, att man oupp¬
hörligt skall äflas med att få nya höjda tullsatser.
Att man ansåg sig vara i behof af sådana på den tiden, då
man icke kunde tillverka lika god vara här i landet som i utlan¬
det, kan jag förstå, men att man vill hafva höjda tullar nu, då
industrien utvecklats så, att lika god vara kan tillverkas hos oss
som i utländska fabriker, kan jag för min del icke fatta. Jag tror
således, att man icke borde oupphörligen framkomma med anspråk
på förhöjda tullar. Emellertid skall jag i alla fall, ehuru jag icke
kan gilla tullförhjningar i allmänhet, icke säga så mycket om de
tullförhöjningar, som motionären föreslagit, och jag tror till och
med, att, om motionären föreslagit nedsättning i nu gällande tull¬
sats, som enligt mitt förmenande — och jag tror, att motionären
icke kan förneka detta -— är allt för hög, jag icke skulle haft
någonting emot att vara med om att bifalla hans motion. Jag
skall i detta afseende bedja att få hänvisa till sista stycket i den
Lördagen den 18 April.
43 N:0 40.
nu föredragna punkten af utskottets hemställan, nämligen det som
lyder:
andra arbeten, ej specificerade, härunder inbegripna skodon,
vagnsgummiringar, ändlösa eller i långa banor, samt i trähylsa
infattad kautschuk.
Det är den tullsats af 1 kr. 20 öre per kg., som gäller för
dessa varor, hvilken jag anser vara för hög. Det är gifvet, att
icke jag för min del och ej heller många andra inom denna kam¬
mare äro fackmän, så att vi kunna bedöma dessa tullsatser, men
hvad vi veta är, att de hafva tillkommit under eu tid, då tulltron
var mera gällande inom denna kammare än den nu är. Man hade
då den öfvertvgelsen, att det betydde ingenting, huru hög tull man
än åsatte en vara; man trodde i allt fall, att den skulle lända till
välsignelse för hela landet. Numera har man emellertid funnit, att
dessa höga tullar drabba en del personer nästan mera än de kunna
tåla vid att bära, hvilket gjort, att man numera börjat reflektera
öfver dessa tullar. Om man nu jämför den tullsats, på hvilken
jag hänsyfta!, med de tullsatser, motionären föreslagit, skall hvilken
som helst inom kammaren kunna se, att tullsatsen på de af mig
afsedda artiklarna är för hög, jämförd med de tullsatser, motionären
begärt och utskottet föreslagit. Jag har velat säga detta, ty jag-
skulle önska att få fastslaget, att denna kammare icke vill vara
med om att ändra eller höja någon som helst tullsats på dessa
gummivaror, förrän motionären framkommit med ett förslag att
sänka den tullsats, som jag omnämnt, ty denna träffar den svenska
allmogen. Han nämnde, att det är fråga om det svenska arbetet,
men här är det fråga om arbetarne i sin helhet och om att bibe¬
hålla en tullsats, som enligt mitt förmenande är allt för hög, och
att under sådana förhållanden framkomma med begäran om höjda
tullsatser å nya artiklar, tycker jag är orimligt. Jag fäster mig nu
hufvudsakligast vid de artiklar, som begagnas af den svenska all¬
mogen. Jag tror nog, att äfven gummiringar äro belagda med för
hög tullsats, synnerligast därför att dessa väga så mycket — gum¬
miringar till en droska väga 40 eller 45 kg. — men det gäller här
finare åkdon, afsedda för de större städerna, hvilket gör, att jag
för min enskilda del liksom allmogen i allmänhet är mindre bero¬
ende af dem. Beträffande galoscher är däremot tullen alldeles
oskäligt hög.
Jag är motionären mycket tacksam, därför att han reducerade
den papperslunta, han visade, till sitt rätta värde. Han betraktade
frågan opartiskt och sade, att sådana protester hafva mycket liten
betydelse. Äfven jag tror, att dylika skrifter och samlandet af
underskrifter i agitationssyfte hafva mycken liten betydelse och att
man icke kan få fästa det afseende vid dem, som de personer,
hvilka skrifvit dem, önska. Dock har man väl skyldighet att se
efter, hvilka skäl de anföra; och om dessa skäl äro utaf den vikt,
Angående
ändring af
tidltaxans be¬
stämmelser
rörande Kaut¬
schuk och
Outtaperka.
(Forts.)
N:o 40. 44
Lördagen den 18 April.
Angående
ändring af
tulltaxans be¬
stämmelser
rörande Kaut¬
schuk och
Guttaperka.
(Forts.)
att man bör taga vara på dem, bör man väl också göra det. Här
gäller frågan mellan mitt och ditt. Den ene vill beskatta andra
personer, och det är då icke underligt att de, som blifva beskat¬
tade, tycka, att det är svårt, liksom äfven, att de, som icke få
beskatta så högt, som de önska, äro missnöjda. Detta är ju klart,
och därför måste den, som är mera opartisk i frågan, se den från
alla synpunkter. Detta gör, att jag mest fäster mig vid den tull¬
sats, som förut gällt å en del af ifrågavarande artiklar, och jag
skulle för min del icke tveka att yrka, att kammaren satte ned
denna tullsats. Men detta går, så vidt jag kan förstå, icke för sig,
därför att ingen motion blifvit väckt i detta syfte. Hade det vant
så, skulle jag med största nöje bidragit till ett sådant beslut.
Jag har sålunda, herr talman, intet annat att göra än att yrka
afslag på de föreslagna tullsatserna.
Herr Killander: Herr talman, mina herrar! Vi hafva afen
föregående talare hört uppgifvas, att han fått ett intyg från en
maskindirektör vid statsbanorna angående kvaliteten å de svenska
gummivarorna. Då jag bär äran att innehafva en dylik tjänst,
kanske herrarne tro, att det är jag, som utfärdat ifrågavarande
intyg, men jag ber att få nämna, att jag icke till någon yttrat ett
ord om denna sak. Jag vill dock nu säga, att det är få fabriker,
söm äro utsatta för så svår konkurrens, som just de, som tillverka
gummivaror. Dessa kunna tillverkas i hvilken kvalitet och till
hvilket pris som helst och till följd däraf kunna de utländska fa¬
brikerna nöja sig med hvilken ersättning som helst för hvad de
tillverka, och det är då icke underligt, om de svenska fabrikerna
hafva eu mycket svår strid att utstå gent emot de utländska fabri¬
kerna.
Det har vidare sagts, att de svenska fabrikerna icke kunna
åstadkomma vissa gummivaror. Detta är så till vida riktigt, att,
hvad järnvägarne beträffar, de fina gummivaror, som behöfvas för
vacuumbromsar å vagnar och lokomotiv, hvad kvaliteten beträffar,
icke hafva kunnat utföras i Sverige, men därvidlag skall jag bedja
att få säga, att vi icke ens i Tyskland kunnat få sådana varor.
För närvarande är det endast, som kändt, en fabrik i England, som
kan leverera sådana af nöjaktig kvalitet. Herrarne skola således icke
tro, att de svenska fabrikerna i detta afseende äro så underlägsna
de utländska.
Om herrarne hade varit i tillfälle att se en gummifabrik, är
jag öfvertygad om, att många af talarne här haft en annan upp¬
fattning om saken. Herrarne tro kanske, att eu sådan fabrik är
en enkel anläggning, men jag tror, att det finnes få fabriker, som
måste vara utrustade med så dyrbara maskiner, som just dessa
fabriker. Det är icke ovanligt, att en för gummifabrikation afsedd
45 N:o 40.
Lördagen den 18 April.
maskin kostar mellan 10,000 ock 15,000 kronor ock mera, ock det
är icke blott en dylik, som beköfves, utan flera sådana.
På grund käraf skall jag bedja att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Hammarström: Herr talman! Då jag i utskottets be¬
tänkande låtit anteckna mig som reservant och gjort detta utan
motivering, skall jag bedja att få säga några ord.
Jag skall icke inlåta mig på frågan i hela dess vidd, ty jag
är icke så hemmastadd i dessa saker, att jag kan yttra mig därom.
Det finnes dock en sak härvidlag, som jag ber att få påpeka. Det
rör den på sidan 17 i utskottsbetänkandet upptagna rubriken:
»valsar med kärna af järn eller annan metall». Det finnes eu
slags maskin, som användes af den stora allmänheten. Den kallas
vridmaskin och användes vid tvätt. Sådana maskiner tillverkas,
enligt hvad jag från sakkunnigt håll hört uppgifvas, icke på nå¬
gon fabrik här i landet, oaktadt man skulle hafva haft skäl att
vänta sig detta. Dessa maskiner äro nämligen hufvudsakligen
gjorda af järn och stål och skulle således mycket väl kunna till¬
verkas här i landet, då vi i detta afseende hafva ett så ypperligt
material för tillverkningen. Hvad anledningen är, att de" icke till¬
verkas här i landet, känner jag icke. Dessa maskiner importeras
hufvudsakligen från Amerika. Man föreslår emellertid nu, att
tullen på valsar till dylika maskiner skola höjas, nämligen från
förut varande 10 % af värdet till 15 %. Dessa maskiner förtullas
vid införseln efter den tullsats, som gäller för den vara, af hvilken
maskinerna hufvudsakligen äro tillverkade, och de förtullas sålunda
såsom stål- eller järnmaskiner. Valsarna till dessa maskiner hålla
emellertid icke så länge, utan måste ersättas med nya valsar, och
man vill nu hafva tull åsatt för att få tillverka valsarna till dessa
utländska maskiner här i landet. Kan det emellertid vara i sin
ordning, att, då man icke bryr sig om att tillverka maskinerna här
i landet, man skall skaffa sig den fördelen att få tillverka valsarna
och på så sätt göra det omöjligt att få köpa valsar, som passa till
de maskiner, som man har. Dessa valsar importeras nu och för¬
tullas efter tullen å den vara, af hvilken de hufvudsakligen äro
gjorda, nämligen gummi. Enligt hvad man sagt mig, skulle två
valsar till en dylik maskin komma att kosta mera än hela maski¬
nen, och det är då klart, att man i stället kastar bort maskinen
såsom värdelös och köper en ny maskin i stället för att köpa val¬
sar, hvilket ju emellertid ställer sig dyrare. Då man icke bryr sig
om att tillverka maskinerna här i landet, är det emellertid Lärdt,
att man skall äflas att få höjdt pris på själfva valsen, för att de,
som använda dessa maskiner, skola betala för äran att begagna sig
af svenska valsar. Jag har talat med en person, som handlar med
dylika maskiner — det var icke eu importör, utan en järnhand-
Angående
ändring af
tulltaxans be¬
stämmelser
rörande Kaut¬
schuk och
Guttaperka.
(Forts.)
N:o 40. 46
Lördagen den 18 April.
Angående lare — och han sade mig, att det är icke möjligt att från Eng-
ändring af ]au(} eller Tyskland få valsar, som stå emot, utan de kunna endast
»tämmelser Amerika. Det är då klart, att svenskarna skola få svårt
rörande Kant- af t tillverka dylika, och jag anser därför orimligt, att vi skulle
schuk och höja tullen på dem, då vi icke själfva kunna åstadkomma sådana.
^(FortsTf3 Då jag icke har något vidare att tillägga, skall jag be att få
( or s.j yrka afsiag på den. föredragna punkten.
Herr Lindblad: Ja, herr talman, det kunde nog vara obe-
höfligt, att jag yttrade mig, efter det synnerligen vägande uttalande,
som i fråga om gummifabrikernas nuvarande ställning gjordes af
eu talare på göteborgsbänken, en man, som såväl varit i tillfälle
som äfven haft kompetens att bedöma olika tillverkningars värde,
liksom han äfven tyckes känna till de närmare förhållandena be¬
träffande fabrikationen och under hvilka villkor fabrikerna öfver
hufvud arbeta. Helt visst måste kammaren fästa sådant afseende
vid hans uttalande, att det borde beveka mången som visserligen
i allmänhet delar frihandelsåsikter, men efter ett sådant bevis måste
blifva mer eller mindre tveksam.
Hvarför jag nu emellertid velat tillägga något i denna sak är,
att jag fattat fabrikanternas framställning mera såsom en petition
om att få tullen reglerad än såsom en direkt begäran om tullför¬
höjning. Om herrarne se efter i bilagan 2 till utskottsbetänkandet,
där det gjorts en jämförelse mellan det af generaltullstyrelsen af-
gifna förslaget och de nuvarande bestämmelserna, skolen I finna,
att vid tillämpning af de nuvarande tullsatserna nästan hvarenda
rad medför en massa underrubriker och hänvisar till undantag från
regeln, hvilka undantag äro för tulltjänstemännen synnerligen be¬
svärliga. Och då utskottet måst behjärta motionens syfte och gjort
framställning om att från generaltullstyrelsen erhålla ett förslag,
som vore tillfredsställande i tulltekniskt afseende, tycker jag, att
Riksdagen borde gå till mötes det förslag, som generaltullstyrelsen
på sätt och vis nu anhåller om. Generaltullstyrelsen har visser¬
ligen icke gjort detta direkt, men efter det uppdrag som lämnades
styrelsen, har den funnit anledning att aflämna ifrågavarande för¬
slag. Då det vidare är erkändt äfven af motståndarne till förslaget
inom bevillningsutskottet, att det är en synnerligen moderat be¬
gäran och mycket reducerad från den framställning, som gjordes
till 1901 års Riksdag, tycker jag, att man icke borde ställa sig af¬
visande mot förslaget.
På mig kan ett sådant skäl icke inverka, som jag läste i en
tidning i går. Tidningen i fråga fann anledning att varna för att
antaga en moderat begäran, enär detta blott skulle gifva anledning
till, att man kom igen med högre pretentioner nästa gång. Jag
hemställer till herrarne själfva, om en sådan bevisföring skall kunna
inverka på oss här i kammaren eller kunna tillmätas något som
47 N:o 40.
Lördagen den 18 April.
helst vitsord. Man måste väl tvärtom gifva dem sitt erkännande, Angående
som vid ett föregående tillfälle tagit till något i växten, men sedan, ä^rin9 af
när de själfva insett detta och komma tillbaka, ställa sig på en stämmelser
mera moderat ståndpunkt. Detta är väl icke något, som bör gifva rörande Kaut-
anledning till afslag. schuk och
Jag skall taga fasta på några uttalanden från motståndare till GuMaperka.
till motionen. (Forts-)
Herr Jansson yttrade, att »man kan icke säga så mycket om
framställningen». Utaf detta vill jag vara benägen att tro, att han
är halfvägs vunnen för saken, fastän han sin gamla vana trogen
måste opponera sig, då det gäller tullförhöjningar.
Herr Höjer åter anförde, att det icke är någon »fara i ett
dröjsmål». Men jag frågar, när vill herr Höijer då bifalla fram-
ställningen? Vore det icke så godt att taga motionen i år, när
den kommit tillbaka för andra gången, i stället för att vänta tills
den kommer tredje gången. Jag hemställer för öfrigt till herrarne,
om icke dessa tullbestämmelser behöfva revideras någon gång. Det
är nu 10 år sedan de fastställdes, och jag tror, att denna 10-års-
period är tillräcklig för att samla erfarenhet och motivera, att man
vid slutet af 10-årsperioden kan göra en reglering.
Jag skall icke trötta kammaren längre, utan blott anhålla om
bifall till utskottets hemställan.
Herr Höjer: Herr vice talman! Den siste talaren, min ärade
vän herr Lindblad, sökte att beveka mig liksom åtskilliga andra
af kammarens frihandlare, men han borde känna mig så mycket,
att han vet, att jag just icke är så hjärtnupen af mig. Och i
denna fråga är jag komplett obeveklig, så mycket mer som jag i
själfva verket af herr Trapps och därefter herr Killanders anfö¬
randen icke funnit anförda några vägande skäl, hvarför jag egent¬
ligen skulle frångå min förut uttalade åsikt.
Jag ber att få upptaga ett par af herr Trapps resonemang,
hvilkas sammanhang jag i själfva verket har mycket svårt att upp¬
fatta.
Herr Trapp anförde såsom skäl för tullförhöjningen, att dessa
fem gummifabriker, om hvilka här talats, i ekonomiskt hänseende
befunne sig på ytterst dåliga fötter. Jag får bekänna, att det öfver-
raskade mig icke så litet. Hvad jag vet om dessa fem fabriker
är, att Helsingborgsfabriken tillverkar till största delen galoscher;
fabriken i Viskafors likaså, fabriken i Gislaved har börjat på att
tillverka och fabrikerna i Göteborg och Malmö tillverka, för så
vidt jag vet, endast galoscher. Vi hafva galoscher öfverallt. Se
vi nu efter i tulltaxan, så finna vi, att detta fabrikat är utrustadt
med tullskydd af 1 kr. 20 öre pr kg.; likaså är förhållandet med
vagnsgummiringar och åtskilliga andra tillverkningar af gummi¬
fabrikationen. Om så är, står mitt förstånd stilla. Jag kan ej
N:o 40. 48
Angående
ändring af
tulltaxans be¬
stämmelser
rörande Kaut¬
schuk och
Guttaperka.
(Forts.)
Lördagen den 18 April.
fatta, att effekten af fabrikationen skulle blifva, att fabrikerna be¬
finna sig på ytterst dåliga fotter. Och detta förvånar mig så myc¬
ket mer, som herr Trapp en stund efteråt talade om, att de svenska
gummi fabrikatens kvalitet vore af så utomordentlig hög beskaffen¬
het. Är denna kvalitet högst framstående, så tycker jag, att detta
skulle vara en bra hjälp i de fem fabrikernas kamp för tillvaron.
Nu har jag dock min egen tanke, fortfarande, rörande kvaliteten,
inklusive galoscherna. Jag är verkligen så pass förståndig ekonom,
att jag, efter den erfarenhet jag gjort, icke vidare riskerar min
kassa genom att begagna svenska gummigaloscher, utan jag be¬
gagnar ryska, för Indika jag betalar ett par kronor mer per par,
och jag tiar ekonomiskt funnit mig hafva haft mycken stor nytta
däraf.
Herr Trapp nämnde, att jag skulle hafva sagt, att den maskin¬
direktör, om hvilken jag talade, skulle hafva förklarat, att svenska
gummifabrikationen befann sig på experimentets ståndpunkt. Uti
mitt anförande här nämnde jag icke ett ord härom, och icke i be¬
villningsutskottet heller. Det är nämligen jag själf, som sagt detta,
att fabrikationen befinner sig på experimentets ståndpunkt. "Vid
mitt samtal med den maskindirektör, om hvilken nu är fråga, vid
hvilket han redogjorde för de olika grupperna af de gummi- och
kautschuksvaror, statens järnvägar begagnade, klassificerade han
dem uti tre grupper; en grupp gummivaror, som svenska fabrikerna
ej kunde tillverka, utan som järnvägarne nödgades att taga från
England; en annan, som svenska fabrikerna kunde tillverka och
tillverkade fullt approbabelt, så att han ansåg, att statens järnvägar
borde hafva alla skäl att därmed vara belåtna; och slutligen eu
tredje grupp, innefattande gummipackningar, gummiringar och
gummirör, rörande hvilka fabrikat han förklarade, att leveranserna
voro mycket olika till kvaliteten, stundom underhaltiga, så att järn¬
vägarne icke ansågo sig böra förnya beställningen. Då jag sedan
vände mig till honom med den frågan: anser lierr maskindirek¬
tören således, att man möjligen skulle kunna säga, att den svenska
fabrikationen ännu befinner sig på experimentets ståndpunkt —-
det var jag, som begagnade de orden — så svarade han, för så
vidt jag uppfattade honom rätt, men därutinnan kan jag natur¬
ligtvis hafva misstagit mig: ja, ungefär så. Hvad jag emellertid
står för, är riktigheten af hans yttrande om gummipackningar,
gummiringar och gummirör, hvilket jag nyss citerade.
Herr Ivillander förvånade mig något, då han hade ordet, så
till vida som han å ena sidan ville hafva högre tull, men å den
andra nödgades vidgå, att de svenska järnvägarne måste importera
åtskilliga saker från England. Från min frihandelssynpunkt måste
jag resonera så, att utaf herr Killanders premisser borde följa
icke ett yrkande på höjda tullar utan snarare raka motsatsen.
Jag återgår till sist till ett yttrande af min ärade kamrat i
Lördagen den 18 April. 49 40
bevillningsutskottet, herr Trapp, ett yttrande, som han begagnar i sin Angående
motion för att motivera den ifrågasatta tullförhöjningen och som, jag ändring af
erkänner det, förvånat mig i min egenskap af förstockad frihandiare tulltaxanf be'
Han säger: »Det är ock hufvudsakligen emot den underhaltiga,rölandeKaut-
merendels tyska varan, som i stor mängd spridés öfver landet, och schuk och
hvilken ofta är så dålig, att en svensk fabrikant hvarken vill eller Övttaperka.
vågar föra dylik i marknaden, ett verksamt skydd är af nöden»- (Forts')
Här måste jag såsom frihandlare resonera så* att om den ut¬
ländska varan är så dålig, som motionären framställt i sin motion,
så bör den svenska varan, hvilken, enligt hans åsikt, är af en
ypperlig kvalitet, hafva mycket lätt att konkurrera med den dåliga
utländska varan utan att behöfva påkalla hjälpen af en tullför¬
höjning.
Herr Brodin: Herr vice talman! Då motionären hade ordet
förra gången, häntydde han på, att det egentligen var en förändring
uti rubriken i tulltaxan, en förändring från värdetull till vikttull,
som han ville åstadkomma genom sin motion. Om vi dock se på
den jämförande tabellen på sid. 21 och 22, skola vi finna, att det
är åtskilliga saker, som förut varit tullfria — endast med undan¬
tag för vissa fall — hvilka nu allesammans skulle beläggas med
tull. Vi se vidare, att värdefull skulle finnas kvar och att denna
värdefull skulle höjas från 10 till 15 procent. Hvad motionären
anfört i sagda syfte håller således ej streck.
Det finnes nu i Sverige fem fabriker, som arbeta i gummi¬
branschen; de hafva haft skydd hufvudsakligen för galoscher och
»andra arbeten, ej specificerade», samt för hvad som räknats till¬
höra maskiner, då tullen debiteras med 10 procent af värdet.
Detta skydd har varit så stort som 1 kr. 20 öre pr kg., hvilket
gjort, att man naturligtvis slagit sig på denna fabrikation; och de,
som först varit med, hafva haft stora fördelar af densamma. Se¬
dan hafva andra kommit efter och konkurrerat. Nu hinner icke
heller den inhemska marknaden till, utan en stor del af tillverk¬
ningen exporteras till Norge, och enligt hvad inom utskottet ut¬
rönts, har öfverskottet af tillverkningen försålts till Tyskland för bråk¬
delen af hvad priset är i Sverige; och ändamålet är väl nu att få
tull på alla andra saker, så att det kan blifva samma resultat. Det
kan ju dock icke vara lämpligt för svenska allmänheten och alla
fabrikerna, som skola använda gummivaror, att så skattläggas af
dessa fem fabriker.
En föregående talare har påvisat, hurusom talarens på Göte-
borgsbänken uttalande var alldeles riktigt, men att det talade för
tullskydd. Talaren på Göteborgsbänken nämnde visserligen om
konkurrensen hiir i Sverige, men han sade också, att det fanns en
del artiklar, som järnvägarne behöfde, men Indika icke kunde till¬
verkas i Sverige, utan som måste tagas utomlands. På samma sätt
Andra Kammarens Prof. 1903. N:o 40.
4
N:o 40. 50
Lördagen den 18 April.
Angående
ändring af
tulltaxans be¬
stämmelser
rörande Kaut¬
schuk och
Guttaperka.
(Forts.)
är det i eu del andra industrier. Hvad ångbåtsmaskiner beträffar,
finnes det åtskilliga packningar och ventiler, som fordras och som,
enligt motionärens och fabrikanternas i Sverige utsago, kunna till¬
verkas lika bra här som i utlandet. Men de, som få betala dessa
saker, taga dem i alla fall hellre från eu känd fabrikant utom¬
lands och betala högre pris. Detta kommer nog för öfrigt att
fortfara, och äfven om vi skulle få dessa tullförhöjningar, kommer
man helt visst att gå samma väg för att vara säker på att få en
god vara, ty risken kan mången gång vara alldeles för stor att icke
erhålla sådan. Om t. ex. en luftpumpventil på ångfartyget sprin¬
ger sönder, kan fartyget komma i eu förfärligt kinkig belägenhet,
och fartygets hela existens kan riskeras, så att man vågar nog icke
hafva annat än goda och pålitliga saker därvidlag.
Herr Lindblad sade också, att det icke är mer än rätt och
billigt, att tulltaxan revideras så småningom och att det nu är 10
år sedan den fastställdes. Ja, detta är alldeles riktigt. Och därför
har också Riksdagen i år beslutat en skrifvelse till Kung! Maj:t,
med begäran att Kungl. Maj:t ville taga under ompröfning, hvilka
rättelser böra göras i tulltaxan särskildt med hänsyn till den tyska
tulltaxan och äfven andra tulltaxors förhållande till den svenska.
När man nu beslutat denna skrifvelse så nyss, är det då verkligen
skäl att den ena gången efter den andra, oaktadt denna skrifvelse,
göra sådana här mer eller mindre genomgående förändringar i tull¬
taxan? Jag anser, att detta icke vore riktigt.
Jag vill icke nu trötta kammaren med att inlåta mig på sak¬
förhållanden, utan endast påpeka, att, då denna fråga var före vid
1901 års riksdag och då debatterades mycket grundligare än i dag,
62 röster afgåfvos för bifall till den då föreliggande motionen och
152 för afslag. Och då jag nu anhåller att få yrka afslag å ifråga¬
varande förslag, antager jag, att Andra Kammaren icke ändrat
mening, utan att resultatet blir detsamma.
Herr Trapp: Den siste ärade talaren sökte reducera värdet af
den ändring uti gällande tulltaxa, som af bevillningsutskottet före¬
slagits, och han sade, att det endast är meningen att höja tull¬
satserna, men för dem af herrarne, som se mera fördomsfritt på
denna sak än han tyckes hafva gjort, torde det vid granskning af
här föreliggande jämförande tabeller Bil. 1 och 2 blifvit klart, att
plattor, rör, stänger och tråd enligt utskottets förslag skulle blifva
fria från tull, under det att för närvarande en del af dessa artiklar
draga tull. Vidare har föreslagits en tull af 80 ä 40 öre för skifvor
af 10 mm. och däröfver eller af mindre tjocklek. Dessa äro visser¬
ligen för närvarande i tulltaxan upptagna såsom tullfria, men enligt
prejudikat draga eu del skifvor för närvarande en tull af 1 krona
20 öre pr kg., andra 10 % af värdet. På sidan 22 återfinna vi eu
artikel, som under nuvarande förhållanden drager eu tull af 10 %
Lördagen den 18 April.
51 N:o 40.
af värdet, men för hvilken jag föreslagit tullfrihet. Man borde
således läsa detta betänkande med mera eftertanke än som somliga
synas hafva gjort.
Vidare yttrade herr Brodin — något, som äfven herr Höjer
framhållit — att statens järnvägar använde engelska varor. Såvidt
jag vet, har detta endast varit förhållandet med vacuumslangar,
men äfven dessa tillverkas numera förträffligt inom Sverige, så att
för närvarande användas engelska slangar endast på lokomotiv uppe
i Norrland på s. k. westinghouse-bromsar, men detta är ett patent,
så att någon konkurrens med svenska fabriker kan icke ifråga¬
komma.
Herr Brodin yttrade äfven, att det vore så förfärligt farligt att
använda svenska gummivaror på ångbåtar, men om så vore för¬
hållandet, hade jag nog icke erhållit så många instämmanden uti
mitt förslag just från ångbåtsredare och särskilt från sådana, som
hafva ganska stora ångfartyg på främmande farvatten, ångbåtar
hvars panntryck är betydligt annorlunda än på de småbåtar, herr
Brodin fäster sig vid.
Angående
ändring af
tulltaxans be¬
stämmelser
rörande Kaut¬
schuk och
Guttaperka.
(Forts.)
Då det framhålles, att på ångbåtar vill man icke använda
annat än engelska varor, så är det nog möjligt, att herrar ångbåts-
maskinister icke vilja begagna annat, men vi hafva sett, huru det
gick med lotsbåten i Gäfle, där maskinisten icke ville använda
svenska varor. Dessa maskinister hafva nog sina randiga skäl,
hvarför de icke vilja det. Jag vet, att det vägrats att taga emot
svenska ventilplattor, men på eu persons begäran att på försök få
leverera sådana lämnades tillstånd därtill. Han fullgjorde därpå
leveransen, men då han en tid därefter skulle göra sig underrättad
om utgången, fick han till svar, att de voro absolut obrukbara.
Det är dock att märka, att denne person hade köpt engelska plattor
af samma sort, som alltid förut användts, men resultatet blef i alla
fall, att svenska gummivaror kunde icke användas.
Jag har egentligen icke något mera att tillägga, men jag vill
dock framhålla, att jag icke menade, att alla fabriker, utan att en
del stå på mycket dåliga fotter. För öfrigt har jag aldrig trott, att
lektor Höjer skulle kunna omvändas från sin mening, ty då han
från sådana premisser kommer till sådana konklusioner, som han
gjort, så är det nog alldeles omöjligt att omvända honom. Jag
hoppas dock, att kammaren skall uppmuntra den svenska industrien
och låta lektor Höjer gå på i sina ryska gummigaloscher.
Härmed var öfverläggningen afslutad. Under densamma hade
yrkats dels bifall till utskottets hemställan, dels afslag å berörda
hemställan och den i ämnet väckta motionen. Herr vice talmannen,
som nu gaf propositioner å dessa yrkanden, fann förstnämnda
yrkandet vara med öfvervägande ja besvaradt. Som votering likväl
N:o 40. 52
Lördagen den 18 April.
Angående begärdes, blef nu uppsatt, justerad och
ändring af voteringsproposition:
anslagen
en så lydandef
tulltaxans be¬
stämmelser
rörande Kaut¬
schuk och
Guttaperka.
(Forts.)
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hem¬
ställan i första punkten af utskottets förevarande betänkande n:o 39,,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hem¬
ställan och den i ämnet väckta motionen.
Voteringen utföll med 69 ja, men 137 nej; och hade kam¬
maren alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med nej-propositionens--
innehåll.
Punkten 2.
I fråga om denna punkt yttrade
Herr von Friesen: Det skulle väl egentligen från bevillnings¬
utskottets sida yrkas afslag å dessa båda moment af andra punkten
med anledning af det beslut, som kammaren beträffande första
punkten fattat, men då så ej sker, tager jag mig friheten att fram¬
ställa ett sådant yrkande.
Angående
vissa ändrin¬
gar i gällande
bestämmelser
om aftal rö¬
rande nyttjan¬
derätt till fa¬
stighet i stad
Vidare anfördes ej. Sedan herr vice talmannen i ämnet fram¬
ställt propositioner, afslog kammaren utskottets hemställan.
§ 7.
Slutligen företogs till behandling lagutskottets utlåtande, n:o 47r
i anledning af väckta motioner angående vissa ändringar i gällande
bestämmelser om aftal rörande nyttjanderätt till fastighet i stad m. in.
Lagutskottet hade fått till sig hänvisade två särskilda motioner,
genom hvilka föreslagits vissa ändringar i gällande bestämmelser
om aftal rörande nyttjanderätt till fastighet i stad. Bland dessa
motioner åsyftade den ena, som under n:o 3 i Första Kammaren
afgifvits af herr G. F. Östberg, sådan ändring af 2 § i lagen an¬
gående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889, att
stadstomt, som vore belägen å planlagdt område, skulle få i sin
helhet upplåtas på högst 50 år, därest stadens byggnadsnämnd för¬
klarat, att reglering af tomtens gränser ej vore erforderlig för städs-
53 N:0 40.
Lördagen den 18 April.
planens genomförande. Den andra af berörda motioner, n:o 109 i
Andra Kammaren, hade väckts af herr H. Hedlund och afsåg sådan
lagändring, att innehafvare af nyttjanderätt till regleradt allmänt
tomtområde skulle, när tiden för nyttjanderättsaftalet utlupit, äga
rätt att förnya detsamma mot utfästelse att erlägga den afgäld, som
på närmare angifvet sätt blefve fastställd.
I sammanhang med ofvannämnda förslag hade bemälde motio¬
närer i två särskilda, till behandling af lagutskottet äfvenledes öf-
verlämnade motioner, n:o 4 i Första Kammaren och n:o 110 i
Andra Kammaren, ifrågasatt meddelande af lagbestämmelser rörande
inteckning i byggnad å annans mark.
Utskottet hemställde dock, att förevarande motioner icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Vid utlåtandet hade fogats reservationer:
af herrar Fahlbech och Pettersson i Södertälje samt
af herr Lindhagen, som föreslagit, att Riksdagen i anledning
af förevarande motioner ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t föranstalta därom, att vid pågående revi¬
sion af jordabalken måtte snarast möjligt tagas i öfvervägande,
huruvida för ofvan angifna ändamål dels nyttjanderätt till regleradt
"tomtområde kunde i vissa fall upplåtas under andra villkor än nu
vore medgifvet och dels äganderätt till byggnad å sådan mark
kunde i civilrättsligt afseende själfständigt skiljas från äganderätten
“till själfva marken och därigenom inteckning i byggnaden möjlig¬
göras.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet på begäran
lämnades till
Herr Lindhagen, som yttrade: Uti förevarande fråga före¬
ligger visserligen endast från mig eu reservation med särskildt
yrkande, men jag skall i alla fall yrka bifall till densamma.
Motionärerna hafva uti sina ifrågavarande förslag velat
lämna ett bidrag till att råda bot mot de svåra missförhållanden,
som äga rum med afseende å de större städernas bostadsförhål¬
landen. Det är visserligen så, att man nu kan göra en del små¬
saker för att af hjälpa dessa missförhållanden, men i det stora hela
står man maktlös mot den naturliga utvecklingen, som äger rum
i de stora städerna. Det är därför alldeles nödvändigt att söka i
större drag planera, huru man så småningom skall kunna afveckla
detta till något bättre. Ett af de största missförhållanden, som
föreligga, består däruti, att byggnader och tomter oupphörligen
säljas, i ändamål att man skall draga vinst vid ny försäljning, i
Angående
vissa ändrin¬
gar i gällande
bestämmelser
om aftal rö¬
rande nyttjan¬
derätt till fa¬
stighet i stad
m. m.
(Ports.)
N:o 40. 54
Lördagen den 18 April.
Angående
vissa ändrin¬
gar i gällande
bestämmelser
om aftal rö¬
rande nyttjan¬
derätt till fa¬
stighet i stad
m. in.
(Forts.)
följd hvaraf ökade hyror komma att uttagas af befolkningen, och
det är närmast detta, som föranledt ifrågavarande motioner.
Då uppstår frågan: huru skall man kunna hjälpa denna sak?
I utlandet har man sökt botemedlet i en särskild anordning i
fråga om städernas tomter, så till vida att man föreslagit att stä¬
derna icke böra låta sina egna tomter komma ut i marknaden och
låta dem missbrukas på samma sätt som enskildes tomter. Men
huru skall detta tillgå? Naturligen måste i första hand fastslås
den principen, att städerna böra behålla äganderätten för tomterna,
ty däruti ligger sakens kärna. Men för att dessa tomter skola
kunna blifva bebyggda, måste vidare —- försåvidt icke städerna
skola göra det själfva, och det rå städerna icke med, åtminstone
ännu på lång tid — den, som skall bebygga en sådan tomt, som
staden behåller med äganderätt, dock få en så beskaffad upplå¬
telse, att han i det stora hela bar samma fördelar af besittningen,
som om han både äganderätt till tomten med frånräknande af
rätten att spekulera med densamma. För detta ändamål bar det
ansetts, att det å ena sidan fordras en varaktig besittningsrätt,
som icke kan af tomtägaren godtyckligt afbrytas vid en viss tid.
Därför bör man också exempelvis införa optionsrätt för nyttjande-
rättsinnehafvaren eller skyldighet för ägaren af marken att lösa in
byggnaderna till deras fulla, värde vid upplåtelsetidens utgång.
Vidare fordras det, att äganderätten till byggnaderna icke är så
löslig som med våra nuvarande lagar är förhållandet, utan kan
blifva af den beskaffenhet, att den får karaktären af en verklig
eganderätt. För detta ändamål fordras ett särskildt institut, som
möjliggör, att den, som har besittningsrätt till byggnad å annans
mark, icke kan drifvas bort af tomtägaren utan vidare, samt så¬
lunda ock kan få rättighet att inteckna själfva byggnaden. Då
invänder man: det kan vara godt och väl, men det hjälper dock
icke, ty det enda, som kan förmå den enskilde att för bostads¬
ändamål bebygga sin fastighet, är, om han har oinskränkt ägan¬
derätt till själfva marken. Erfarenheten hos oss visar, säger man,
att den, som icke har eganderätt till marken, bebygger icke gärna
någon tomt. Och man kan således icke säga, att man på denna
väg i af sevärd mån gagnar bostadsfrågan.
Det är visserligen riktigt, att det ofta förhåller sig så under
nuvarande förhållanden. Men de ändringar motionärerna föreslå
i civillagen innebära nya möjligheter.
Dessutom vill jag dock säga, att det är alldeles nödvändigt,
att de, som verkligen skola bebo dessa tomter, eller de så kallade
hyresgästerna, få en annan uppfattning än de nu hafva. För att
storstädernas bostadsfråga skall kunna gå framåt, behöfves också
en omkastning af de så kallade hyresgästernas uppfattning. Nu
är det så, att vissa personer köpa och bebygga tomter för att till¬
äfventyrs få sälja dem med avance. Men de, som icke hafva
Lördagen den 18 April.
55 N:o 40.
sådana spekulationer, vilja blott hyra; och det är detta åskådnings- Angående
sätt, som måste upphäfvas. Annars får den nya institutionen ickerissa. änfrin-
så stort varde, som den borde. bestämmelser
Nu föreställa sig emellertid, såsom det synes, både motionä- om aftal rö-
rerna och utskottet, att det är företrädesvis inom städernas plan- rande nyttjan-
lagda område, som dessa nya upplåtelser skola komma till stånd, der att till fa-
Men jag tror just från den synpunkt jag framhållit, att det blir 819m ^ a(
den största svårighet att där göra det, och att det kommer att (Forts.)
dröja länge, innan man med verklig framgång kan göra det där¬
städes. De nya upplåtelserna måste därför nog i stor utsträckning
planläggas äfven utanför städerna, och det af flere anledningar.
För det första: för att man skall kunna få folk att bebygga
fastigheter på detta sätt, fordras det, att icke grannarne hafva
tomter med bättre rätt. Eljes komme bebyggaren i sämre ställ¬
ning, och man trifs icke med att bygga på detta sätt. Därför
böra upplåtelserna ske, där det är ny stadsdel, så att alla bo där
med samma rätt, emedan man sålunda kan finna större benägen¬
het att bosätta sig på detta sätt.
Vidare fordras också, att tomterna skola vara billigare. Nu
säger man i Stockholm på många styrande håll, när det är fråga
om att planlägga markupplåtelser i utkanterna eller utom det redan
planlagda området: »Men detta är ju galenskap. Det finnes ju
inom Stockholms gränser ett mycket stort område. Det kan där
rymmas, ibland säges det 800,000, ibland 1,000,000, människor.
Och tills denna siffra är uppnådd, finnes ingen anledning att un¬
derstödja utflyttning utom stadens område.»
Men detta sätt att lösa bostadsfrågan är att gifva stenar i
stället för bröd. Ty låt vara, att det finnes massor af obebyggda
tomter inom stadens område, så äro de dock så dyra, att de icke
kunna tjäna bostadsfrågan, Och så länge man hänvisar folk att
lösa frågan medels dessa tomter, håller ägaren priset uppe. Det
är därför alldeles nödvändigt att komma ut till billigare mark.
Tomter inuti staden äro och förblifva, i stort sedt, en död mark,
ifall man vill lösa bostadsfrågan på rationella och fruktbärande
grunder för den stora allmänheten. Och jag vill också säga, att
det ligger icke något beklagligt i att städerna på detta sätt komma
att breda ut sig till utkanterna, äfven om därigenom en stor del
af tomterna inom staden få vara obebyggda. Ty därigenom nal¬
kas man i själfva verket det sätt för tillvaro, som i framtiden
kommer att blifva bestämmande äfven för städernas befolkning,
nämligen att hvar och en skall få litet natur omkring sig, ty na¬
turen är den enda och verkliga källan för andlig och kroppslig
hälsa, och äfven städernas innevånare behöfva andlig och kropps¬
lig hälsa.
Ser man saken från denna synpunkt, så förefaller mig ut¬
skottets resonnemang högst märkvärdigt. Utskottet har anfört en
N:o 40. 56
Lördagen den 18 April.
Angående hel del skäl, men det förnämsta tyckes vara, att förslaget icke
'garlgrälandekan förverkligas, därför att det ju redan nu på städernas mark
bestämmelser finnas så kallade ofria tomter, för hvilka till staden erläggas tomt-
om aftal ro- öre; och erfarenheten hade visat, att dessa tomter vill man sälja,
randenyttjan-ty man kan icke få några att bebygga dem utan äganderätt till
stighet \ stad marken. Men detta är ju helt andra förhållanden, än dem som
m. m. skulle kunna tillskapas genom de ifrågasatta ändringarne i civil-
(Forts.) lagen.
Vidare beklagar sig utskottet öfver att förslaget skulle komma
i strid med egna-hems-idén, och påpekar, att de egna hemmen
måste vara grundade på äganderätt till marken. Men hvad är
detta för tal? Ej är det stridande mot nämnda idé att man söker
möjliggöra egnahemsrealiserande på platser, där under nuvarande
förhållanden egna hem icke kunna komma till stånd! Det ena
goda behöfver väl icke utesluta det andra.
För att man skall kunna vinna något i saken fordras emel¬
lertid de af de två motionärerna förutsatta ändringarne i civil¬
lagen. Motionärerna hafva icke i allo fullt riktigt formulerat,
hvari ändringarna skulle bestå, och jag har därför affattat yrkan¬
det på ett något annat och, som det synes mig, riktigare sätt. I
Tyskland har man i den nya civillagen särskild! infört ett nytt
rättsinstitut, som kallas arfsbyggnadsrätt, hvilket har till uppgift
att skapa en betryggande äganderätt till byggnad å annans mark.
Jag har också i reservationen påpekat, att man skall icke tro, att
detta är endast ett storstadsintresse. Man kan intressera sig för
detta, äfven om man icke är representant för en stad, ty här
gäller frågan äfven ett stort statens intresse. Detta kan man finna
bland annat däraf, att, när staten t. ex. grundlägger nya samhäl¬
len på egen mark, det har klagats öfver, att man icke kunnat
finna någon lämplig form för öfverlåtelse af tomter. Så har näm¬
ligen skett vid bildandet af samhällena vid Malmberget och Kiruna.
Där hade varit ett utmärkt experimentalfält för dessa nya idéer.
Det synes mig, att kammaren borde unna storstäderna den
fördelen, att denna fråga gjordes till föremål för utredning, sär¬
skild! som lagberedningen för närvarande är sysselsatt med att
revidera jordabalken. Ty vi böra begagna alla de möjligheter,
som finnas, för att komma ifrån de nuvarande förhållandena på
detta område. Och jag tycker därför, att kammaren kunde vara
så hygglig att antaga reservationen, till hvilken jag yrkar bifall.
Med herr Lindhagen förenade sig herrar Lindgren i Örebro,
friherre De Geer, Nydal och Boos.
Herr Hedlund: Herr talman! Jag har heller intet annat
yrkande att framställa än om bifall till reservationen. Men jag
skall be att få göra några anmärkningar till de redan framställda
57 N:o 40.
Lördagen den 18 April.
.mot utskottets framställning, fastän man måste vara detsamma er¬
kännsam för det intresse, det onekligen visat ämnet och som lagts
i dagen genom utskottets utförliga yttrande, om också utskottet
icke kunnat gilla de medel, som i motionen föreslagits för att vinna
målet.
Först vill jag här dröja vid det slagord utskottet begagnat, då
-det stämplat detta förslag såsom socialism. Detta ord socialism
spökar i våra dagar på mångahanda otillbörliga sätt, egendomligt
nog kanske mera i vår tid än förut, då man, tack vare detta slag¬
ords frånvaro, hade mera frihet än nu att införa vissa socialistiska
åtgärder, särskildt i kommunerna. Jag vill påminna om hurusom
i Göteborg stadsfullmäktige beslöto, att alla stadens hus skulle ha
fritt vatten. Jag vågar ganska mycket på att, om detta förslag
uppkommit i våra dagar, hade det genast stämplats såsom socia¬
listiskt och därigenom varit dödfödt. Och dock ha just i denna
tid stat och kommun allt mer och mer vandrat socialistiska vägar,
ifall man därmed förstår den stigande omsorgen från det allmän-
uas sida om de enskilda. Jag trodde allra minst, att ordet socia¬
lism skulle framställas i detta sammanhang. Är det så, att man
sätter socialism i motsats till privat äganderätt, så tror jag snarare,
att detta förslag är ett antisocialistiskt förslag. Ty det innebär
intet annat än att medgifva kommunerna handlingsfrihet i afse¬
ende på sin egendom. Den nuvarande lagstiftningen hindrar dem
att, om de än så gärna vilja, upplåta tomter för någon längre
tid framåt. Förslagen gå ut på att gifva kommunerna fria händer
att handla med sin egendom såsom de vilja. Det är så naturligt
som helst, att, om en person A. har en egendom och förutser, att
den egendomen i framtiden skall stiga högst betydligt i värde, han
mycket ogärna afhänder sig egendomen och därför säger till en
annan person B.: bygg du där, men jag vill behålla afkastningen
af min mark. Detta hindrar nu staten kommunerna att göra, me¬
dan enligt föreliggande lagförslag de skulle få fria händer att i
detta afseende handla som de ville. Detta skulle icke innebära
annat än en tillämpning i vårt land — såsom redan framhållits —■
af den tyska arfsbyggnadsrätten. Den är tysk rikslag. Och vi
veta, att tyska rikets regering icke är vidare socialistiskt anlagd.
För att yttermera betrygga dem, som möjligen hysa farhågor för
förstuckna socialistiska planer, skall jag bo att få anföra helt kort
hvad tyske inrikesministern v. Posadowsky-Wehner i början af
detta år yttrade om denna arfsbyggnadsrätt. Det förekom den
7—9 februari i tyska riksdagen en motion af en doktor Jäger,
rörande bostadslagstiftningen. Då tog inrikesministern v. Posadow¬
sky-Wehner till orda och yttrade bland annat:
»Det har särskildt gladt mig, att motionären också synes hafva
kommit till öfvertygelsen, att lämpligaste vägen för riket så väl
som för staterna och kommunerna att åstadkomma billiga bostäder
Angående
vissa ändrin¬
gar i gällande
bestämmelser
om aftal rö-
randenyttjan-
derätt till fa¬
stighet i stad
m. m.
(Forts.)
N:o 40. 58
Lördagen den 18 April.
Angående åt de obemedlade folkklasserna i skälfva verket ligger i använd-
mssa ändrin- ningen af arfsbyggnadsrätten. Endast om rike, stat och kommun
^bestämmelser på detta sätt förblifva ständige ägare af marken, på hvilken ge-
om aftal ro- nom föreningsväsendet billiga bostäder kunna uppföras för de obe-
randenyttjan- medlade klasserna, skall det vara möjligt att verksamt och varaktigt
derätt till fa- motarbeta tomtspekulationen i städernas, särskildt de stora städernas
8 i,/»i In ( omgifningar. Men om tomtprisen rundt om uti utveckling stadda
(Forts.) städer drifvas längre i höjden, så skall det på längden blifva rent
af omöjligt att längre skaffa billiga bostäder åt de fattigare folk¬
klasserna någorlunda i närheten af deras arbetsställen; ty icke i
byggnadskostnaden, utan i det stigande tomtpriset ligger en sådan
stegring af hyrorna, att de fattigare klasserna icke längre kunna
komma ut med dem. Jag tror därför att de kommuner, hvilka
vilja afhjälpa de obemedlade klassernas bostadsnöd, skulle göra väl
i att i uppnåelig närhet till städerna förvärfva tillräcklig mark på
en tid, då den kan öfverlämnas- till antagliga priser, och i arfs-
byggnadsrättens form upplåta denna mark till byggnadsföreningar.»
Alltså: det är icke spår till socialism i detta förslag, så myc¬
ket mindre som det innebär att återställla den redan i 1734 års lag
inskrifna rätten för jordägare att upplåta sin jord på huru lång
tid som helst, fastän nu under betryggande garantier mot miss¬
bruk.
Hvarför vilja vi hafva detta? För det första på grund af den
alldeles oerhörda stegringen af tomtvärdena i större befolknings¬
centra. I sammanhang härmed vill jag anmärka, att jag icke för¬
står, huru utskottet räknat på ett ställe. Det har tydligen för¬
blandat räntan på det stegrade tomtvärdet med skatten på denna
ränta. Det säger, att genom det stigande fastighetsvärdet komma
städerna att på beskattningens väg tillgodogöra sig tomtstegringen,
Antag nu, att värdestegringen på en tomt eller en samling af tom¬
ter under loppet af en viss tid är 100,000 kronor. Tillgodogöres
kommunen denna tomtvärdestegring med 3 procent, så har kommu¬
nen däraf en årlig afkastning på 3,000 kronor Tillgodogör sig
kommunen endast fastighetsskatten på samma tomt, så blir denna
efter 50 öre på 100 kronor af taxeringsvärdet endast 50 kronor.
Det blir en skillnad så stor, att jag icke tror utskottet kan förvänta,
att den skall öfverhoppas.
Tysken Damaschke, som skrifvit en bok om detta liksom om
andra kommunalpolitiska ämnen, omtalar, att på 1820-talet köpte en
liten jordägare i närheten af Berlin i Schöneberg ett område för
8,000 mark. På 1870-talet hade staden Berlin ryckt i närheten af
denna ort och då såldes samma mark, nu utlagd till tomter för 6
miljoner mark. Hvarken den lille jordägaren eller hans arfvingar
ha kunnat nedlägga så mycket arbete på jordförbättring, att värdet
af deras jord därigenom kunnat stiga till så svindlande höjd. Utan
det var staden Berlins utveckling som gjorde detta. Och huru har
Lördag-en den 18 April.
59 N:o 40.
stighet i stad
m. m.
(Forts.)
det kommit sig, att staden Berlin vunnit en sådan utveckling? Angående
Härtill bidrog hela det tyska riket, det fransk-tyska kriget, det vissa. an^rin'
tyska rikets nyskapade enhet, som medförde ett hittills osedt upp - bestämmelser
sving i handel och näringar och ett hittills osedt uppsving af sta- om aftal rö¬
den Berlin. Det är således hela det tyska riket, som samarbetat rande nyttjan-
till åstadkommande af denna värdestegring af jorden för den lille
jordägaren eller hans rättsinnehafvare.
Må nu vara, att jordägare i städernas närhet få behålla den
inkomst, som åtföljer en så ofantlig värdestegring, men nog får
man tycka, att det är orätt, att kommunerna formligen genom lag¬
stiftningen skola tvingas att släppa ur sina händer sin egen jord¬
egendom åt enskilde och därigenom hindras att inkassera sin skä¬
liga vinst.
Man har gjort en beräkning angående den tomtvärdestegring,
som ägt rum här i Stockholm. Enligt denna beräkning uppgick
år 1875 taxeringsvärdet å samtliga Stockholms fastigheter till
177,000,000 kronor, är 1890 utgjorde motsvarande belopp 469,000,000
kronor. Det förstnämnda året var det sammanlagda brandförsäk¬
ringsvärdet å fastigheterna här i Stockholm • en och en half mil¬
jon mindre än fastigheternas sammanlagda taxeringsvärde, det se¬
nare året återigen 131,000,000 mindre än detta värde. Af denna
skillnad mellan brandförsäkringsvärdet och fastighetsvärdet och
denna skillnads förstoring under årens lopp kan man sluta till den
ungefärliga tomtste gr ingen, eftersom man ju i regeln endast brand-
försäkrade byggnaderna, men icke tomterna därunder. Jag kan äf¬
ven anföra, hurusom i Göteborg i de nybyggda stadsdelarna prisen
vid af staden gjorda tomtförsäljningar under de senaste 15 ä 20
åren stigit från 1 ä 2 kronor per kvadratfot till 4, 5 å 6 kronor. Eu
dylik värdestegring uppkommer alltid vid bildandet af befolknings¬
centra, och den är desto mera omfattande ju större dessa centra äro.
Ännu viktigare är i alla fall, att — som den föregående tala¬
ren framhöll — städerna blifva i tillfälle att kunna slå in på en
rationell bostadspolitik. För närvarande röra de sig i en elakartad
kretsgång, i det att höga hyror uppdrifva arbetslönerna, och arbets¬
lönerna i sin ordning uppdrifva byggnadskostnaderna. Ur denna
synpunkt är det af stor vikt, att de större befolkningscentra ha
utväg att härvidlag ingripa och reglera och skaffa de mindre be¬
medlade bostäder till billigt pris. Detta är af vikt dels för dessa
mindre bemedlades egen skull, dels för hela samhället, som också
lider af de onaturligt stegrade hyrorna.
Nu säger utskottet, att man kan icke gå till väga på det sätt,
som här föreslagits, emedan äganderätten där icke är betryggad.
Utskottet förmenar, att om en tomt skulle utbjudas på de här
ifrågasatta villkoren, skulle de mindre bemedlade icke reflektera
öfver ett sådant anbud. Jag ber emellertid att få anföra ett exem¬
pel härpå från utlandet — från vårt eget land kan ju ej något
N:o 40. 60 Lördagen den 18 April.
Angående exempel uppvisas, då vi sakna sådan lagstiftning. Stadsfullmäktige
Viar\ "ältande* Frankfurt am Main beslöto för två år sedan att upplåta tomter
^bestämmelser på nu omnämnda villkor och att därjämte lämna hjälp i form af
om aftal ro- byggnadslån. Under loppet af 1901 uppgjorde de icke mindre än
randenyttjan- tre affärer med enskilda byggnadsföreningar, där dessa senare fingo
^sti hett?stad upplåten mark på ifrågavarande villkor, och med tre föreningar
S ‘3m. In. ad hade underhandlingar öppnats. På detta sätt har under loppet af
(Forts.) endast ett år ett tusental lägenheter kommit till stånd.
Det gäller här, som sagdt, att åt de större befolkningscentra i
stad och på landet bereda tillfälle att disponera sin jord, så som
de själfva önska. Särskildt gäller det att förekomma, att de tvin¬
gas välja mellan att å ena sidan afhända sig jorden till underpris,
för att dessa tomter skola bli så billiga som möjligt, med utsikt
att dessa tomter därefter, bebyggda eller obebyggda, snart komma i
andra personers händer, som tillgodogöra sig värdestegringen, eller
att å andra sidan hålla tomtprisen så höga, att några billigare bo¬
städer icke kunna där åstadkommas. Det är för att befria sam¬
hällena från detta svåra och skadliga val, som en dylik lagstift¬
ning borde genomföras.
Jag ber således att lifligt få förorda reservantens förslag. Det
är alldeles nödvändigt, att vi i denna fråga tillåtas följa med vår
tid här i Sverige, detta så mycket mer, som den sista tiden gifvit
oss mycket kännbara bevis på olägenheterna af de nu bestående
förhållandena.
Jag anhåller alltså, herr vice talman, att få yrka bifall till herr
Lindhagens reservation.
Herr Pettersson i Södertälje: Då jag reserverat mig mot
lagutskottets nu förevarande utlåtande, ber jag att med några ord
få angifva min ståndpunkt i frågan.
Den föregående ärade talaren uttalade sin tacksamhet till lag¬
utskottet för det beaktande, som det skänkt hans motioner. Jag
undrar dock, om han icke var något litet för artig därvidlag., Mig
förefaller det, som om utskottet icke på långt när skänkt dessa
motioner den uppmärksamhet och det beaktande, som de verkligen
förtjäna, såsom varande ett uppslag till framåtskridande i riktning
mot större social rättvisa, än vi för närvarande bestå oss med.
Motionärerna påvisa två sociala missförhållanden af stor bety¬
delse. Det ena af dessa är, att den stigande jordräntan i städerna
icke kommer det allmänna, utan de enskilde till godo, och det
andra är de upprörande bostadsförhållandena i de större städerna.
Hvad då först angår jordräntan i städerna, tänker man sig
ju, att den ursprungligen har uppkommit så, att sedan man vid
en stads grundande först bebyggt de mest centrala, de mest för¬
delaktiga platserna, så finner man en vacker dag, att de bästa
platserna ha tagit slut, och man nödgas då börja bygga på mindre
Lördagen den 18 April.
61 N:o 40.
fördelaktiga platser, platser af andra ordningen. Det visar sig då,
att hyrorna i husen å dessa platser af andra ordningen icke äro
lika höga som i husen af första ordningen. Den jord, som dessa
senare hus ligga på, har då fått ett »mervärde», en jordränta,
motsvarande skillnaden i värde mellan en första klassens tomt och
en andra klassens tomt. Om så stadens utveckling fortgår, måste
man snart börja bebygga ännu sämre tomter, tredje klassens tomter.
Då visar det sig, att äfven andra klassens tomter fått en jordränta,
och samtidigt stiger jordräntan å första klassens tomter ytterligare.
Orsaken till att en dylik jordränta å byggnadsplatserna uppkom¬
mer, är tydligen den, att tillgången å bästa sortens mark är be¬
gränsad. Jordräntan visar sig däri, att samma kapitalutgift ned¬
lagd i husbyggande på bästa slag af mark och på sämsta slag
gifver till resultat byggnader af olika rentabilitet. Denna ökning
af tomtvärdet tillkommer icke jordägaren på grund af hans arbete
eller på grund af hans omtanke vid kapitalplaceringen, han får
den alldeles till skänks, genom samhällets arbete och samhällets
ekonomiska utveckling. Denna jordränta visar sig naturligtvis
också i ett ökadt saluvärde å fastigheten; och om då ägaren vill
tillgodogöra sig denna ökning och sälja tomten, får han så mycket
högre köpeskilling, som motsvarar jordräntestegringen. Den nye
ägaren måste naturligtvis sedan skaffa sig vederbörlig ränta på
köpeskillingen, och för att få denna ränta måste han höja hyrorna.
Om så utvecklingen fortgår vidare, kommer snart den stund, då
den nye ägaren i sin tur kan tillgodogöra sig jordräntestegringen
antingen genom en kapitalvinst vid en ny försäljning eller genom
att ånyo höja hyrorna i stället för att låta en ny ägare göra
detta.
På detta sätt blir äganderätten utaf välbelägna fastigheter i
stad ett synnerligen allmänt skadligt monopol. Nu äro monopol i
allmänhet icke omtyckta, och särskilt gäller detta, när monopol
utlämnas att exploateras af den enskilda vinningslystnaden. Men
allra minst tilltalande synas monopol, när de omfatta en sådan sak
som våra bostäder.
Att denna stegring af jordräntan, denna stegring af hyrorna,
icke är någon tom fantasi, utan rena rama verkligheten, däraf har
man i de europeiska städerna, särskilt i de större af dem, en allt
för kännbar erfarenhet. Här i Stockholm ha tomtjobberiet och
åtskilliga andra omständigheter bidragit till att förvärra förhållan¬
dena. Att hyrorna verkligen kunna sägas vara höga här, finner
man lätt, om man jämför dem med storleken af den inkomst, som
de personer ha, hvilka skola betala dem, liksom äfven, om man
jämför dem med hyrorna i andra städer. Jag vill icke trötta kam¬
maren med många siffror, men jag kan icke underlåta att nämna
ett par, som bevisa detta förhållande. År 1901 utgjorde medel¬
hyran för ett rum och kök här i Stockholm 236 kronor; ja, det
Angående
vissa ändrin¬
gar i gällande
bestämmelser
om aftal rö-
randenyttjan-
derätt till fa¬
stighet i stad
m. m.
(Forts.)
N:0 40. 62
Lördagen den 18 April.
Angående fanns sådana lägenheter, där hyran uppgick till 350 kronor.
vissa andrin- jgn (]ypp hyra tager eu femtedel ä hälften af kroppsarbetarnas års-
3b<Ltäminelser inkomst, i de flesta fall en tredjedel. I Köpenhamn utgjorde vid
om aftal ro- samma tid medelhyran för ett rum och kök 120 kronor, d. v. s.,
rande nt/ttjan- om hyrorna i Stockholm kunnat pressas ned till samma belopp
deratt till fa-
som i Köpenhamn, hade hyresgästerna här i Stockholm gjort en
St9m In ad årsvinst af 11,000,000 kronor. Vid 1901 års början bodde i medel¬
korts") tal i hvarje lägenhet om ett rum och kök i Stockholm 4,35 personer.
30,000 personer voro saxnmanhopade till antal af 6 å 16 i lägen¬
heter om ett rum och kök. Under normala förhållanden kräfva
läkarne, att bostäderna skola hafva en luftrymd af 20 kubikmeter
per person, men omkring 70 procent af Stockholms arbetarebefolk¬
ning äro i saknad häraf. Ungefär 27 procent af densamma äro
inneboende.
Hvad dessa siffror betyda, förstå vi alla. De betyda ökad
sjuklighet, ökad dödlighet, nedsatt arbetsförmåga, lossande af familje¬
banden, superi och annan osedlighet. De betyda framför allt, att
den uppväxande generationen lefver under synnerligen fördärfliga
förhållanden. Det är därför ingen öfverdrift, när man säger, att
bostadsfrågan är den viktigaste delen af den stora sociala frågan
och den, som i första rummet påkallar vår uppmärksamhet.
När ett socialt missförhållande har gripit omkring sig och börjat
antaga oroväckande dimensioner, ropar man helt naturligt på statens
ingripande. Men att begära, att staten under den närmaste tiden
skall kunna afhjälpa dessa missförhållanden, är kanske för mycket
begärdt, i synnerhet som förhållandena äro olika i olika städer och
kanske därför påkalla olika slags åtgärder. Hvad man dock kan
fordra, är, att staten hjälper kommunerna, som här i första hand
böra gripa in, och gifver dem de vapen, som behöfvas för bekäm¬
pandet af bostadsnöden och andra missförhållanden, som bidraga
till att hålla denna vid makt.
Utskottet har helt säkert rätt, när det säger, att härvidlag flera
olika vägar kunna väljas. Det radikalaste och enklaste vore väl,
att kommunerna finge rätt att i beskattningsväg tillgodogöra sig
• all ytterligare stegring af jordräntan. I själfva verket skulle detta
icke innebära någon orättvisa, ty att det, som tillkommit genom
samhällets verksamhet och genom allas beskattning, kommer sam¬
hället till godo, kan icke vara orätt. Men den allmänna meningen
är nog icke mogen för en så pass vidtgående åtgärd. Hvad man
dock åtminstone kan fordra, är väl det, som motionärerna begära,
nämligen att städerna sättas i stånd att för framtiden kunna få
behålla de byggnadstomter, som de äga.
Herr Lindhagen och herr Hedlund ha redan närmare utveck¬
lat, på hvad sätt något sådant för närvarande lämpligast skulle
kunna ske. Jag behöfver således i det afseendet endast instämma
med dem.
Lördagen den 18 April.
63 N:o 40.
Utskottet har riktat åtskilliga invändningar mot föreliggande Angående
förslag. Motionären har bemött utskottets tal om det socialistiskavism
i förslaget och förnekat, att det finnes någon socialism däri. Det^'bestämmelser
förefaller mig emellertid, som om icke blott utskottet, utan äfven om aftal rö¬
den ärade motionären i det hänseendet skulle hafva skattat åt en randenyttjan-
tämligen öfverflödig skuggrädsla. Ty äfven om man funne en viss deratt till fa-
öfverensstämmelse mellan dessa förslag och de socialistiska grund- sti^ i^tad
tankarna, vore det väl icke så farligt. (Forts.)
Så söker utskottet att slå i hjäl motionerna med talet om egna-
hems-reformen. Ja, vare det långt från mig att vilja tala illa om
egna-hems-reformen. Jag vill endast säga, att denna utskottets in¬
vändning synes vara ett nytt exempel på huru man kan miss¬
bruka och förfuska en god sak. Icke ligger det väl i egna-hems-
reformens idé, att hvar och en, som får ett eget hem, skall hafva
individuell äganderätt till marken, hvarå hemmet uppförts. Det lär
väl för öfrigt vara tämligen svårt att för alla eller ens för det stora
flertalet åstadkomma sådana egna hem. Nog blifva de, som få egna
hem, belåtna, om deras äganderätt till marken kommer att inskränka
sig till att de blifva medlemmar af den kommun, som äger marken.
Jag skall icke vidare upptaga kammarens tid, ehuru åtskilligt
kunde vara att tillägga i fråga om de olika sätt, som skulle kunna
tänkas för att förverkliga motionärernas syftemål, utan ber endast
att få instämma i herr Lindhagens reservation.
Häruti instämde herrar Branting, Persson i Malmö, Tliylander,
Kvarnselius, Johansson i Olja, Sterner, Larsson i Lund, Lindgren i
Örebro och Forssell.
Herr Zetterstrand: Herr vice talman, mina herrar! Utskot¬
tet börjar sitt utlåtande med ett erkännande däraf, att bostads¬
förhållandena i åtskilliga stora städer på senare tider utvecklat sig
i en allt mera oroväckande riktning. Utskottet konstaterar, att
särskildt de mindre bemedlade klasserna inom dessa storstäder
hafva sig anvisade bostäder, som långt ifrån motsvara rimliga an¬
språk, och för dessa bostäder betala hyror, som äro alltför stora i
förhållande till de inkomster, som de åtnjuta. Detta anser ut¬
skottet vara stora missförhållanden, för hvilka också bör rådas bot.
När man sedan kommer till frågan om, huru hot bäst bör rå¬
das därför, så ligger väl närmast till hands, att kommunerna i
första rummet taga denna sak om hand. Att nu föreslå något
bestämdt sätt, hvarpå detta skulle kunna ske, är ju svårt. Man
kan tänka sig många olika vägar. Så kan man ju exempelvis tänka,
att de stora kommunerna i större utsträckning än hittills låta sig
angeläget vara att bereda sina egna arbetare bostäder. Man kan
vidare tänka sig, att städerna upplåta fastigheter med mindre tanke
måhända än nu på förtjänst. Städerna skulle sålunda kunna nöja
N:o 40. 64
Lördagen den 18 April.
Angående
vissa ändrin¬
gar i gällande
bestämmelser
om aftal rö¬
rande nyttjan¬
derätt till fa¬
stighet i stad
m. m.
(Forts.)
sig med att blott få ersättning för hvad de utgifvit för fastighe¬
terna samt sätta köpeskillingarna så lågt, att därigenom i viss mån
tomtprisen inom städerna normerades. Man kan också tänka, att
städerna läte sig angeläget vara att uppmuntra uppbyggandet af
arbetarebostäder genom att vid tomtförsäljningar till byggnads¬
företag i sådant syfte medgifva, att köpeskillingarna få stå inne-
mot låg ränta. Man kan tänka sig, att då upplåtelser ske till för¬
eningar, bolag och sällskap, som just hafva till uppgift att upp¬
föra arbetarebostäder utan att själfva taga vinst, städerna vid så¬
dana upplåtelser lämnade de allra mest fördelaktiga villkor och så¬
lunda göra allt hvad i deras förmåga står för att främja dylik
verksamhet. Om alla dessa åtgärder och flera andra, som också
möjligen skulle kunna tänkas, blifva vidtagna, så hafva ju kom¬
munerna gjort hvad på dem ankommer, och jag tror, att därige¬
nom de öfverklagade missförhållandena skulle komma att reduceras.
Härmed vill jag ingalunda hafva sagt, att staten är fri från
all skyldighet att i detta afseende göra hvad på staten ankommer.
Långt därifrån. År det så, att staten kan, särskildt på lagstift¬
ningsväg, åstadkomma någonting, som kan bidraga till undanrö¬
jandet af dessa missförhållanden, så är detta statens ovillkorliga
skyldighet, och jag vill försäkra herrarne, att äfven utskottet haft-
den uppfattningen, att vi ingalunda böra undandraga oss något,
som i detta fall kan åligga staten. Men när man sedan frågar:
hur skall detta ske? framställer sig det spörsmålet: är det verk¬
ligen så, att det sätt, som motionärerna tänkt sig, är det bästa och
det sätt, som vi särskildt böra förorda? Motionerna hafva, såsom
vi sett, hufvudsakligen gått ut på att nyttj anderätten till reglerade
allmänna tomtområden skulle kunna upplåtas på längre tid. De
syfta således endast på reglerade allmänna tomtområden, under
det att reservanten sedermera afgifvit ett yttrande, som i dessa de¬
lar, såvidt jag förstår, går alldeles utom motionerna. Kan det
verkligen vara lämpligt, att man fastställer andra villkor och tider
för upplåtelse af dessa reglerade tomtområden än för upplåtelse af
öfriga .. tomter inom städerna? Jag tror icke, att så är förhållan¬
det. Är man nu säker på att, om man följer motionärernas fin¬
gervisning, man skulle vinna det mål, man i första rummet efter-
sträfvar, nämligen billigare hyror? Jag är icke säker på detta.
Jag tillåter mig tvärtom att vara mycket tveksam. Reservanten
säger: »Genom upprepade köp och försäljningar till alltjämt sti¬
gande köpeskillingar skaffa sig dessa spekulanter en oförtjänt vinst,
som uttages af befolkningen i ständigt ökade hyror». Men sedan
tillägger han: »Och äfven de fastighetsägare, som ej sälja bort
sina egendomar, följa helt naturligt med sin tid i afseende å hy-
resstegringen». Jag vill fråga, mina herrar: Tron I icke, att för¬
hållandet skulle blifva det, att äfven dessa, som blefve ägare till
byggnader på stadens mark, helt naturligt skulle följa med sin tid
65 N:o 40.
Lördagen den 18 April.
med afseende å hyresstegringen? Jag tror verkligen, att så skulle Angående
ske och att man således icke skulle på denna väg på ett kraftigtvissa.
sätt kunna motarbeta hyresstegringen. ZtämmeUer
Man kommer då med denna invändning: jo, det kominer nog om aftal ro-
att ske, ty det blir mycket större byggnadsverksamhet. Är man randenyttja^
säker på detta, så skall jag medgifva, att jag har orätt. Men jag derätt till fa-
år icke säker härpå, utan snarare tvärtom. Jag tror, att om en s %3^ ® a
person vill bygga i en stad, så är det första och viktigaste han (Forts.)
eftersträfvar att få bygga på egen grund. Får han icke egen mark
att bygga på, utan endast mark, som är upplåten åt honom på
viss tid, så tror jag, att han icke får samma lust att bygga. Min
uppfattning går i stället i den riktningen, att, om man låter de
enskilde blifva ägare af marken, så få de större intresse.
Jag mötes då genast af denna invändning: ja, men i Tyskland
har ett annat förhållande visat sig. Ja, vi hafva sett hvad den
tyska lagen innehåller. Verkningarna af densamma känna vi icke
till. Men utgår man från den förutsättningen, att lagen visat sig
verksam i Tyskland, så är jag i allt fall icke säker på, att samma
goda resultat skulle vinnas i Sverige, och detta på den grund, att
vi i Skandinavien i detta hänseende hafva en annan rättsåskåd-
ning än den, som råder i Tyskland. Jag tror, att i Sverige mera
än i något annat land råder den uppfattningen, att, om man har
en fastighet, man vill hafva den så fri som möjligt både med af¬
seende å dispositionsrätten, och beträffande de af gifter, som hvila
på densamma. I Sverige har på senare tider gjort sig gällande
en sträfvan just i den riktningen, att fastigheterna skola göras så
fria som möjligt. Just inom städerna har man gång på gång
kämpat för att blifva af med tomtafgifter, som vidlåda vissa fa¬
stigheter. Man söker mer och mer att få dessa tomter, som ligga
på ofri grund, att öfverflyttas till att ligga på fri grund. Gå vi
åter såsom reservanten från städerna till landsbygden, så möter
oss detsamma. Har man icke otaliga gånger inom Riksdagen kla¬
gat öfver dessa många fisklägen, sotn ligga rundt omkring vid
kusten och hvilkas stora olägenhet just är, att de icke ligga på egen
grund, utan ligga på större fastigheters områden, hvarigenom de¬
ras utveckling alldeles hämmas? Hafva vi icke ett alldeles nytt
likartadt exempel i egendomen Stenhammar, som skänkts till sta¬
ten? Man har fått höra ett allmänt rop från Flens samhälle: Vår
framtid är förstörd, ty nu kunna vi icke få köpa tomter med ägan¬
derätt till grunden. Hafva vi icke äfven talrika exempel härpå i
fråga om de skatter, som hvila på fastigheterna? Höra vi icke
klagomål öfver de skatter, som i form af skattefrälse- och frälse-
skatteräntor vidlåda fastigheterna? Önskar man icke blifva fri
från dessa utgifter, som drabba somliga fastigheter? Kommer icke
därtill frågan om egna hem, som jag icke kan underlåta anse
hafva ett visst sammanhang med detta? Kan man icke säga, att
Andra Kammarens Krut. JOOlt. N:o 40. 5
N:0 40. 66
Angående
vissa ändrin¬
gar i gällande
bestämmelser
om aftal rö¬
rande nyttjan¬
derätt till fa¬
stighet i stad
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 18 April.
man just genom den benägenhet man har att skapa egna hem gif-
vit tillkänna, att man såväl på landet som i städerna vill hafva
sin egen torfva?
Detta allt har gjort, att jag för min del icke tror, att den väg,
som i motionerna föreslagits, är den lämpligaste. Här har sagts,
att det är så viktigt, att denna fråga nu kommer upp, därför att
lagberedningen har frågan om omarbetning af jordabalken på sitt
program, och att det vore lämpligt, att lagberedningen finge taga
under öfvervägande de lagstiftningsåtgärder, som påkallas af de
stora städernas bostadsförhållanden. Det är mycket lämpligt och
viktigt, att denna fråga kommer upp, och jag är verkligen alldeles
öfvertygad, att denna mycket viktiga fråga kommer att noggrant
och allvarligt tagas under öfvervägande af lagberedningen. Under
sådana omständigheter är det naturligtvis lika kärt för mig som
för andra, att frågan kommit under debatt här i kammaren på
det mest omfattande sätt, och jag ser alls icke ogärna, att den
kommit att svälla ut öfver hvad motionärerna begärt genom reser¬
vationen, som med sin motivering enligt mitt förmenande går vida
därutöfver, i det den berör både stad och land. Det är ganska
viktigt, att denna fråga debatteras såsom eu fråga, som rör både
stad och land, och så att debatten kan blifva eu vägledning vid
det arbete, som på detta område kommer att verkställas inom lag¬
beredningen. Men på samma gång jag sålunda tror, att missför¬
hållandena äro stora och att bot bör rådas för dem samt att vi
böra göra hvad vi kunna för att draga vårt strå till stacken, kan
jag likväl icke vara med om att yrka bifall till motionerna af den
anledning, att jag är oviss rörande önskvärdheten af en på dessa
grunder fotad lagstiftning.
Herr talman! Jag vill på grund häraf yrka bifall till utskot¬
tets förslag.
I detta anförande instämde herrar Styrlander, Hultkrantz, An¬
dersson i Helgesta, Svensson i Skyllberg, Gustafsson i Sjögesta, Vafl-
quist, Eriksson i Elgered och Redelius.
Herr Nyström: Herr vice talman! Det är naturligt, att med
den upprörande bostadsnöd, som råder i vår hufvudstad, det skall,
synnerligast för en Stockholmsrepresentant, vara af stort intresse,
att kammaren i den fråga, som nu föreligger, för sin del biträder
herr Lindhagens reservation. Jag har i en motion, som jag tänker
kommer före om några dagar, omtalat, att Stockholms stad står
sämst lottad i hela världen i afseende å bostadshyror för små
lägenheter, enär det icke finnes någon stad vare sig å kontinenten
eller i Amerika, där hyrorna för de små bostadslägenheterna uppgå
till så höga belopp som just i Sveriges hufvudstad. När så är
förhållandet, anser jag, att plikten bör bjuda oss att icke skjuta
Lördagen den IS April.
67 N:0 40.
undan något försök att få detta missförhållande afhjälpt. Och då
nu lagutskottet användt alla de skäl, som stått det till buds för
att undertrycka förevarande framställning, anser jag att man bör
noga syna dessa skäl.
Jag vill för min del endast fästa mig vid lagutskottets vik¬
tigaste skäl, nämligen den sammanställning, som utskottet gjort i
fråga om det förut brukliga tomtöressystemet och det system, som
ligger i den nu föreslagna så kallade arfsbyggnadsrätten. Tomt¬
öressystemet uppkom och florerade på en tid, då någon bostads¬
brist icke förelåg. Det var ett aftal mellan städerna och besutna
borgare på en tid, då tomtpriserna voro så låga, att det var full¬
komligt likgiltigt, huruvida tomterna ägdes af städerna eller den
enskilde. Arfsbyggnadsrätten, om man tager den sådan den till-
lämpas i sitt fädernesland Tyskland, är ett aftal mellan stadsför-
valtningarne och icke besutna medborgare, ett aftal med sådana
fattiga folklasser, som icke kunnat vidtaga den åtgärden, som af
lagutskottet här förordas, nämligen att inköpa tomter för att vara
fullt betryggade för besittningsrätten till sina bostäder, Man kan
väl icke, allra helst i Stockholm, där tomtvärdena uppgå till så
höga belopp, säga åt arbetaren: köp tomt, så får ni en lugn bostad,
utan man måste naturligtvis vidtaga den åtgärden att upplåta en
tomt åt honom, där han kan få bygga sin bostad. Att arfsbygg¬
nadsrätten kan blifva en nyttig institution, om den af stadsförvalt-
ningarne uppfattas såsom en välgörenhetsinrättning, kombinerad
med ett fullt affärsmässigt aftal, visa de aftal, som i detta hän¬
seende blifvit ingångna af åtskilliga tyska städer, och hvarå herr
Hedlund nyss anfört ett exempel från Frankfurt am Main. Jag skall
tillåta mig att omtala ett annat exempel från staden Leipzig. Denna
stad uppgjorde år 1901 —- således endast ett år efter det den nya
lagstiftningen i Tyskland kommit till stånd — ett aftal med eu stor
byggnadsförening om upplåtande på arfsbyggnadsrättens grund utaf
en areal af 120,000 kvadratmeter på en tid af 100 år mot en af¬
gift af 12 pfennig för kvadratmeter. Nu förklarar lagutskottet,
att eu sådan uppgörelse komme att verka hindrande på kommande
statsregleringar. Men det beror naturligtvis helt och hållet på,
huru aftalet göres. I detta fall, som jag refererat — och så var
förhållandet äfven i det af herr Hedlund omnämnda — var aftalet
sådant, att det icke lade hinder i vägen för kommande stadsreg-
leringar. Man formulerade det så, att om staden af en eller annan
anledning skulle för sin reglering behöfva dessa tomter, staden
förpliktade sig att inköpa byggnaderna till deras fulla värden och
i öfrigt godtgöra, bostadsinnehafvarne, så att de icke komme att
blifva lidande. Äfven tyska stater hafva ingått liknande aftal
med byggnadssällskap. Så har t. ex. i Schleswig-Holstein provins¬
regeringen ingått aftal på arfsbyggnadsrättens grund med Kaiser
Wilhelmskanalens byggnadsförening, enligt hvilket aftal liknande
Angående
vissa ändrin¬
gar i gällande
bestämmelser
om aftal rö¬
rande nyttjan¬
derätt till fa¬
stighet i stad
in. m.
(Forts.)
N;o 40. 68
Lördagen den 18 April.
Angående
vissa ändrin¬
gar i gällande
bestämmelser
om aftal rö¬
rande nyttjan¬
derätt till fa¬
stighet i stad
m. rn
(Forts.)
förpliktelser, som jag senast nämnde, där äro stipulerade. Upplåtelsen
är gjord på 65 år. Nu kommer därtill, att alla dessa kontrakt —
åtminstone de, som jag varit i tillfälle att se — haft sådana be¬
stämmelser, att de icke endast varit kalla affärsaftal mellan de
olika parterna, utan aftal, hvari städerna äfven åtagit sig vissa
kontrollskyldigheter mot byggnadsföreningarna, i ändamål att dessa
icke ginge från sitt ursprungliga syfte. Därigenom hade man eu
viss kontroll öfver, att hyrorna icke drefvos upp i höjden. Det
är således ett helt annat institut, som här är fråga om, än det
lagutskottets vice ordförande nyss framställt. Det är, så att säga,
en öfvergång från en gammal till en ny praxis, men en öfvergång,
där intressena i alla fall blifva fullt tillgodosedda på båda sidor.
Jag tror därför, att man lugnt kan ansluta sig till reservatio¬
nen. Enligt min tanke innebär denna reservation icke i och för
sig någon lösning af bostadsfrågan. Ty såsom vi hört af vice
ordföranden i lagutskottet, behöfves för den saken många lagstift¬
ningsåtgärder. Det behöfves många åtgärder såväl från statsmak¬
ternas som från kommunernas, ja, äfven från arbetarnes sida. Man
har i det hänseendet ett oerhördt vidlyftigt arbetsfält, och denna
motion är endast en ringa början. Det må vara, att det förslag
som i reservationen framställes endast är ett experiment, men
all social lagstiftning är ju mer eller mindre experiment. Om vi
draga oss för försöket nu, riskera vi, att en annan gång få göra
det på hårdare villkor. Ty under tiden ha de olyckor och miss¬
förhållanden, som nu råda, blifvit ännu skarpare.
Jag tillåter mig att yrka bifall till den af herr Lindhagen af-
gifna reservationen.
Herr Lindblad: Herr vice talman! Hvilket beslut kammaren
än går att fatta i denna fråga, kan det i alla händelser endast
blifva en opinionsyttring. Då jag för min del icke kan vara med
om en sådan i den riktning, lagutskottet affattat sitt betänkande,
ber jag att få uttala mig för en annan opinionsyttring från denna
kammares sida.
De föreliggande motionerna äro synnerligen omfattande och
beröra en mängd förhållanden, hvilka på sitt sätt sträcka sina verk¬
ningar icke endast till städerna, utan äfven till landsbygden, spe¬
ciellt till municipalsamhällena och äfven sammanhänga med egna-
hems-idén. Utskottet har nu ganska vidlyftigt uttalat sig i en viss
riktning. Jag skall endast be att få uppehålla mig vid ett par
punkter af utskottets utlåtande.
På sidan 16 säger utskottet: »Utskottet föreställer sig, att i de
allra flesta fall den, som vill uppföra en byggnad, skall föredraga
att underkasta sig den ökade kostnad, som inköp af tomten inne¬
bär, för att sålunda komma i åtnjutande af den trygghet, som
ligger i äganderätten». Detta kan visserligen vara en sanning.
Lördagen den 18 April.
69 N;0 40.
Men det har helt visst icke varit utskottet obekant, att man ofta
nog möter absolut bestämda hinder för sina önskningar i detta af¬
seende. Man kan ju möta en ägare, som icke på villkor vill lämna
äganderätten till sin jord ifrån sig, och ändå måste enskilda bygga
och bo där. De måste därvid underkasta sig den osäkerhet, en
upplåtelse på vissa år medför. Men då blifver frågan, om man
icke tillgodoser de enskildas byggnadsbehof på dessa platser genom
att skapa ett institut, som vår lag icke för närvarande känner, men
som har visat sig möjligt att åvägabringa inom andra länders lag¬
stiftning. Detta är särskilt en sida af saken, som jag anser, att
denua kammare bör understryka, så att den blifver beaktad, när
frågan kommer till noggrann pröfning inom lagberedningen. Jag
kan relatera förhållanden från två mindre municipalsamhällen, som
jag något känner till. I min valkrets ligger ett, där just bygg¬
nadsverksamheten blifvit hänvisad till olämpliga platser just på
grund af en viss ägares nej till framställningar om att få hopa
tomter. Där måste man således, om man vill bygga, bygga på
ofri grund. Det förhåller sig nu så, att detta samhälle blifvit de-
ladt i två delar af ett mellanliggande område, på livilket man icke
kan få byggnadsplatser upplåtna på evärdeliga tider, utan endast
på 50 år. Men icke förty har man byggt på detta område och
kommer säkerligen att fortfarande bygga därå. Jag tycker därför,
att det vore lämpligt att söka tillmötesgå deras önskningar, som
äro hänvisade att bygga på detta sätt. Detta skulle man göra ge¬
nom att skapa ett rättsinstitut, som nu icke finnes.
Vice ordföranden i lagutskottet berörde förhållanden från ett
annat municipalsamhälle i Södermanland, nämligen Flen. Vi känna
ju alla denna plats fördelaktiga läge vid en banknut. Den kan
säkerligen gå till mötes eu stor utvidgning i byggnadsverksamhet.
Ansatser därtill äro också gjorda, och man har trott, att denna
plats allt fortfarande skulle kunna utveckla sig. Men genom en
donation, som af samme talare berördes, kunna måhända förvänt¬
ningarna i det afseendet blifva något stäckta. Jag vill förutskicka
den anmärkningen, att man måhända ej med säkerhet kan uttala
sig i saken, förrän man fått autentiska upplysningar om donatio¬
nens verkliga ordalydelse. För min del är jag öfvertygad om, att,
när den blifver känd, saken kommer under Riksdagens behandling.
Jag kan ej tro annat, än att det kommer att föranleda därtill.
Då emellertid nu detta samhälle har uttalat farhågor för, att dess
utveckling skulle komma att stängas åt ett visst håll — gräns¬
linjen går nämligen nästan midt igenom det tilltänkta, blifvande
samhället — så anser jag, att om man kunde tillskapa intecknings-
rätt i byggnad på ofri grund så skulle äfven denna ortens befolk¬
ning blifva hjälpt, förutsatt nämligen, att donationen med alla dess
bestämmelser blir accepterad. Det är därför som jag med dofta
Angående
vissa ändrin¬
gar i gällande
bestämmelser
om aftal rö¬
rande nyttjan¬
derätt till fa¬
stighet i stad
m. m.
(Forts.)
N o 40. 70
Lördagen den 18 April.
Angående uttalande velat angifva eu uppfattning, som bra mycket skiljer
vtssa andrin- gjg fr&n det uttalande, som är gjordt från lagutskottets sida.
^bestämmelser I en senare punkt längre ned på samma sida säger utskottet:
om’aftal ro- »En utveckling i den riktning motionärerna förordat skulle för
rande nyttjan- öfrigt stå i strid med den i våra dagar med så varmt intresse om-
derätt till fa- fattade tanken att söka bereda kroppsarbetareklassen ökadt tillfälle
6 PJm m ad förvärfva egna hem i detta uttrycks egentliga bemärkelse af
(Forts.) eget hus på fri och egen grund.» Ja, detta är äfven sant, men
icke får det ena goda förskjuta det andra, och icke får man af
omsorg om det allra bästa förneka allmänheten ett godt, som den
är belåten med och kan vara hjälpt med. Därför anser jag det
vara tillrådligt för eu person att bygga på en plats, äfven om
grunden till äfventyra ej är hans, blott han kan tillförsäkras sådan
utsikt att få behålla den, att han finner med sin fördel förenligt
att där bygga och bo. Jag anser, att det är en brist hos vår lag¬
stiftning, att den icke följer med utvecklingen och dess olika be¬
hof, utan i stället nöjer sig med juristernas invändningar som säga:
här får behofvet ge sig till tåls och söka inordna sig i de former,
som lagstiftningen medgifvit. Detta är en brist i lagstiftningen,
som måste på ett eller annat sätt fyllas, och därför anser jag, att
ett sådant uttalande bör göras äfven i den af mig berörda frågan.
Jag vill också såsom en opinionsyttring anhålla att få yrka
bifall i hufvudsak till det af herr Lindhagen framställda förslaget.
Herr von Friesen: Herr talman! Den befattning, som jag
på grund af åtskilliga förtroendeuppdrag i Stockholms kommun
kommit att taga med bostadsfrågan, gör, att jag nu vill yttra
några ord.
Det behöfves icke att konstatera, att bostadsförhållandena i
Stockholm äro synnerligen ogynnsamma. Man skulle kunna an¬
vända ett mycket kraftigt ord till beskrifvande af desamma, men
jag vill ej uppehålla mig därvid. Äfven föregående talare ha
därom yttrat sig. I Stockholm förefinnes emellertid ett stort in¬
tresse för att råda bättring på dessa missförhållanden. Det visas,
bland annat, däraf, att eu af motionärerna här ■— den i första
kammaren — är en framstående stadsfullmäktig i Stockholm. Att
intresse för saken förefinnes äfven i Sveriges andra stad, bevisas
af, att motionären ifrån denna kammare är representant för den
staden. Det föreligger således utan tvifvel inom vissa delar af
landet ett mycket starkt intresse för denna fråga. Om det då å
andra sidan icke skadar andra delar af landet, att frågan uppta¬
ges, på sätt här föreslagits, synes det mig icke finnas någon an¬
ledning för kammaren att, på den grund att frågan icke intres¬
serar hela landet, afslå alla yrkanden i den här frågan.
Det är sant, såsom lagutskottets ärade vice ordförande yttrade,
att icke löses bostadsfrågan genom ett bifall till herr Lindhagens
Lördagen den 18 April. 71
reservation. Nej, den löses ej ens, om på grund af denna reserva¬
tion en lagstiftning i dess syfte kommer till stånd. Det är många
olika faktorer, som böra vara verksamma för att i storstäderna lösa
bostadsfrågam Men nöden är verkligen så stor, att icke skall man
hålla på och disputera om, hvilket sätt bör i främsta rummet an¬
vändas och hvilket sätt kan lämna det bästa resultatet, utan är
här verkligen ett sätt föreslaget, som i någon män kan verka i
den riktning, att bostadsförhållandena i storstäderna förbättras, så,
om icke någon olägenhet därmed är förbunden, hvarför icke be¬
gagna tillfället och understödja ett sådant förslag?
Lagutskottets ärade vice ordförande har icke uppvisat, att nå¬
gon som helst olägenhet skulle vara förbunden med en sådan lag¬
stiftning, som här blifvit ifrågasatt, Han har letviflat, att den skall
ha så kraftig verkan, men han har icke uppvisat, att därmed skulle
vara förbunden någon olägenhet. När nu mången är af den öf¬
vertygelse11, ätt detta dock vore ett försök att gorå, och när folk,
som allvarligt tänkt öfver och satt sig in i saken, tro, att med
detta försök något skulle kunna vinnas, hvarför då icke göra för¬
söket?
Jag kan icke finna, att någon sådan olägenhet skulle uppstå,
som lagutskottet på ett ställe har antydt, nämligen att egnahems-
frågan i städerna skulle motarbetas genom eu lagstiftning sådan
som den, hvilken i motionerna föreslagits. Det är sant, att de
bästa egna hemmen äro sådana, som äro egna hem på fri och
egen grund, men äfven andra egna hem kunna tänkas. Och för
öfrigt, dessa egna hem kunna icke komma alla obemedlade till del.
Det finnes många obemedlade, som måste se sin bostadsfråga löst
på annat sätt än genom egna hem, och för deras skull — och de
utgöra det stora flertalet — bör man söka att på annat sätt ordna
bostadsfrågan.
Det förefaller mig således, som om det icke skulle finnas nå¬
got skäl att nu motsätta sig ett bifall till reservantens förslag.
Visserligen kommer — såsom här har sagts — efter Första Kam¬
marens beslut denna viktiga fråga icke nu att föranleda någon
Riksdagens skrifvelse, men nog skulle det väl ändå främja frågans
lösning, om Andra Kammaren, när nu frågan blifvit väckt inom
densamma, uttalar sitt kraftiga ord till stöd för frågans lösning.
Utskottet säger här: »Motionärernas förslag gå alltså i motsatt
riktning emot hvad erfarenheten hittills visat vara det lämpliga och
riktiga.» Ja, hvad erfarenheten hittills visat vara det lämpliga och
riktiga, vet jag icke, men säkert är, att erfarenheten har visat, att
de bostadsförhållanden, som uppstått under den nuvarande lagstift¬
ningen, äro i hög grad förskräckande. Detta borde vara tillräckligt,
synes det mig, för att söka få någon ändring i den nu gällande
lagstiftningen på detta område.
N:o 40.
0’
Angående
vissa ändrin¬
gar i gällande
bestämmelser
oni aftal rö¬
rande nyttjan¬
derätt till fa¬
stighet i stad
m. m.
(Ports.)
K:0 40. 72
Lördagen den 18 April.
Angående Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till herr Lindhagens
vissa ändrin- förslag i den af honom afgifna reservationen.
gar » gällande °
Jj^StÖ/YHiTYldSCY
om aftal ro- Häruti instämde herrar Hammarlund, Moll, Staaff, Beckman,
rande nyttjan- Persson i Arboga, Olsson i Stockholm, Berg i Stockholm, Eklund,
derätt till fa- \Yavrinsky i Stockholm, Holmgren, Natt och Bag, Fäntaarhielm,
* In a Ljunggren, Ohlsson i Halmstad, Berg i Göteborg, Erikson i Öfre
(Forts.) Odensvi, K. G. Karlsson i Göteborg, Bisberg och Bergström.
Herr Thorsson: Herr vice talman, mina herrar! En af mo¬
tionärerna, herr Hedlund, har särskildt framhållit, att Andra Kam¬
maren icke behöfde vara rädd för att bifalla motionärernas fram¬
ställning, därför att denna visst icke innebure någon socialism.
Jag för min del kan icke fatta något annat, än att det är en hel
del socialism i denna fråga, men det bör väl icke vara något, som
kan skrämma den, som är vaken, och hindra honom att gå med
på motionärernas förslag.
I likhet med den föregående talaren tror jag, att vi litet hvar
ha reda på, det bostadsfrågan är af den beskaffenhet, att vi med
allvar böra söka få densamma löst. Det är icke allenast i våra
storstäder, utan äfven i våra mindre städer och till och med ute
på landsbygden, man har erfarenhet af de olägenheter, som här¬
vidlag råda. Om man ser frågan ur denna synpunkt, tror jag, att
denna kammare icke bör vara rädd för att gifva sin sanktion åt
reservantens förslag.
Jag ansluter mig till reservationen, därför att jag anser det
vara möjligt att med den utväg, som reservanten föreslagit, den
allmänna stegringen af tomtvärdena kan komma kommunerna till
godo, så att denna stegring icke fortfarande blir föremål för den
enskilda spekulationen i lika hög grad, som nu är fallet. Det bör
nämligen icke vara obekant för en hvar af oss, åtminstone om han
är bosatt i en stad, att en stads utveckling i mångt och mycket
beror på, hvar de styrande ha sina jordbitar förlagda, och icke
alltid därpå, hvart den mest naturliga utvecklingen af staden
bör gå.
Jag håller före, att denna fråga är af så stor vikt och bety¬
delse, att, oaktadt Första Kammaren har fattat ett beslut, som för
denna gång har, så att säga, stjälpt frågan, denna kammare dock
bör uttala sig för reservationen.
Af utskottets ärade vice ordförande uttalades den farhågan,
att, om detta förslag nu antoges och i sammanhang därmed de
nu ifrågasatta ändringarna i lagstiftningen genomfördes, skulle
egna-hems-frågans lyckliga lösning därigenom hämmas. Ja, detta
beror på, ifall man tänker sig, att de egna hemmen uteslutande
skola byggas på egen grund. Men man kan ju äfven tänka sig
ett egna-hems-system, där man garanterar den person, som uppför
73 N:0 40.
Lördagen den 18 April.
ett hus, nyttjanderätt till jorden under hela hans lifstid. Önskligt Angående
vore, att staten en gång löser egna-hems-frågan på det sättet, attOTSS^ “ndrin-
den tilldelar dem, som det önska, ett visst jordområde och sedan ^tämmelser
hjälper dem att där uppföra hus, men på samma gång fastställer om aftal ro-
vissa bestämmelser eller former för jordens brukande och under randenyttjan-
hvilka villkor det egna hemmet får besittas. Eljest kan man för- der.äjt till fa~
utse, att det kommer att gå med dessa blifvande egna hem på * \,fad
samma sätt, som det gått med de norrländsla skogarne, som staten (Forts!)
skänkte de norrländska bönderna, det vill säga, att de af en eller
annan anledning försvinna från dem, till hvilka de blifvit skänkta,
och komma i andra personers händer. Just i dessa dagar rifver
man sig i håret för att finna något sätt att få dessa skogar till¬
baka.
Jag ber alltså, att, ehuru förslaget innehåller icke så litet af socia¬
lism, Andra Kammaren icke fattar ett beslut, som skjuter frågan
tillbaka, utan i stället bifaller reservantens förslag. Om ett förslag
sammanfaller med en teori, som jag icke till fullo kan gilla, bör
detta icke hindra mig från att bifalla detsamma, om det nämli¬
gen i sig innebure något godt. Det är ur denna synpunkt, som
jag ber att få rekommendera reservationen och yrka bifall till den¬
samma samt afslag å utskottets hemställan.
Ofverläggningen var härmed af slutad. Sedan herr vice tal¬
mannen framställt proposition å de därunder gjorda yrkandena,
afslog kammaren utskottets hemställan och biföll den af herr Lind¬
hagen afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen.
§ 8.
Herr F. Berg i Stockholm aflämnade en motion, n:o 193, om
skrifvelse till Konungen angående kristendomsundervisningen i folk¬
skolorna.
Denna motion blef på begäran genast hänvisad till kammarens
tillfälliga utskott n:o 1.
§ 9.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 6, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet;
n:o 48, i anledning af Riksdagens år 1902 församlade revi¬
sorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1901;
Andra Kammarens Prof. 1903. N:o 40.
6
N:o 40. 74
Lördagen den 18 April.
n:o 49, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjunde hufvudtiteln gjorda framställning om beviljande af
ett anslag å extra stat för år 1904 till förstärkande af statskon¬
torets arbetskrafter m. m.;
n:ö 90, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition, angående
upplåtelse till Eskilstuna stad af mark från Eskilstuna kungsladu¬
gård och från kronohemmanen Gredby n:is 1 och 2 i Söderman¬
lands län;
n:o 51, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse till Växjö hospital af mark från indragna hospitalshemmanet
3A mantal Växjö hospitalsgård i Kronobergs län m. m.;
n:o 52, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande af kronojord för framdragande af vissa elektriska led¬
ningar; och
n:o 53, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående för¬
säljning af en till förra pukslagareböställét Skepperöd nio 1 i Malmö¬
hus län hörande lägenhet;
sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden:
n:o 2, i anledning af dels Kungl. Mäj:ts proposition med för¬
slag till lag angående medling i arbetstvister, dels Kungl. Majds i
punkten 36 under sjätte hufvudtiteln gjorda framställning om anslag
för beredande af ersättning åt förlikningsmän för medling i arbets¬
tvister, dels ock två i anledning af ofvännämnda proposition väckta
motioner;
n:o 3, i anledning af väckt motion om statsbidrag till aflö¬
nande af lärare vid småskola eller mindre folkskola m. m.; och
n:o 4, i anledning af dels Kungl. Maj ds proposition angående
inrättande af ett nytt stift m. in., äfvensom tre i anledning af be¬
rörda proposition väckta motioner dels ock Kungl. Maj ds proposi¬
tion med förslag till lag om ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i för¬
ordningen den 16 november 1863 angående allmänt kyrkomöte och
till lag om ändrad lydelse af § 3 i lagen den 26 oktober 1883
angående tillsättning af prästerliga tjänster; samt
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 26, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
angående ändringar i gällande bestämmelser om det s. k. prof-
året; och
n:o 27, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Majd angående fria resor å statens järnvägar för föreläsare i af
staten understödd föreläsningsförening.
Härefter lämnades ordet på begäran till
75 N:o 40.
Lördagen den 18 April.
Herr Zetterstrand, som yttrade: Jag tillåter mig hemställa,
att sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 4, i anledning
af Kungl. Maj:t proposition angående inrättande af ett nytt stift
in. in., måtte å onsdagens föredragningslista uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden.
Hvad herr Zetterstrand sålunda hemställt bléf af kammaren
bifallet.
§ io.
Herr J. J. Byström aflämnade en motion, n:o 194, Om skrif¬
velse till Konungen angående ändring af 15 § i reglementet för
barnmorskor.
Denna motion bléf på begäran bordlagd.
§ Il-
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse
dels till Konungen:
n:o 44, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående personalen vid statens järnvä¬
gar, och
n:o 45, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anläggning af vissa telefonled¬
ningar, dels ock Kungl. Maj:ts i särskild proposition framställda
förslag om beredande af lånemedel till fortsatt utveckling af statens
telefonväsende,
dels till fullmäktige i riksgäldskontoret:
n:o 46, angående beredande af lånemedel för fortsatt utveck¬
ling af statens telefonväsende,
dels till justitieombudsmannen:
n:o 47, angående löneförbättring åt vaktmästaren vid justitie-
ombudsmansexpeditionen,
dels till fullmäktige i riksgäldskontoret:
n:o 48, angående löneförbättring åt vaktmästaren vid justitie-
ombudsmansexpeditionen,
dels och till Konungen:
n:o 49, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
N o 40. 76
Lördagen den 18 April.
gjorda framställning om anslag för utvidgning och fördjupning af
Albrektsunds kanal, och
n:o 50, i anledning af ej mindre Kungl. Maj:ts proposition
om anvisande af anslag för år 1904 till fortsättning af statsbane-
byggnaden från Göteborg öfver Uddevalla till Skee än äfven inom
Riksdagen väckta motioner i ämnet.
§ 12.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr P. Svensson
i Bondön under 5 dagar från och med den 23 april.
§ 13.
Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 4,5 5 e. m.
In fidem
Herman Palmgren,
Stockholin 1903. Iduns Kungl. Hofboktryckerl.