RIKSDAGENS PROTOKOLL
1903. Andra Kammaren. N:o 34.
Tisdagen den 24 mars.
Klockan 1/J 3 e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 17 innevarande mars.
§ 2.
Herr statsrådet m. m. E. F. V. Meyer öfverlämnade Kungl. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående bildande af en lånefond för rederi¬
näringens understödjande.
Den kungl. propositionen bordlädes.
§ 3.
Herr talmannen tillkännagaf, att under nästa vecka arbetsplena
komme att äga rum onsdagen den 1 och fredagen den 3 april samt,
därest så vore erforderligt, jämväl lördagen den 4 april; att fredagen
den 3 april gemensamma omröstningar skulle företagas öfver dittills
af kamrarne godkända voteringspropositioner; att under tiden från
den 4 till den 16 april arbetsplena icke komme att hållas, i det att
vid därunder inträffande plena andra ärenden icke komme att afgöras
än förslag till voteringspropositioner och skrifvelseförslag samt där¬
med jämförliga ärenden; samt att torsdagen den 16 april gemen¬
samma omröstningar skulle företagas i afseende å de voteringspropo¬
sitioner, som då vore af kamrarna godkända.
§ 4.
Föredrogos för remiss till utskottet Kungl. Maj:ts å kammarens*
bord hvilande propositioner till Riksdagen; och hänvisades därvid till
lagutskottet de kungl. propositionerna:
angående förslag till lag angående solidariska bankbolag m. m.; och
med förslag till lag angående solidariskt bankbolags, bankaktie¬
bolags och sparbanks konkurs m. m.
Andra Kammarens Prof. 1903. N:o 34.
1
N:o 84.
2
Tisdagen den 24 Mars e. m,
Till statsutskottet öfverlämnades härefter Kungl. Maj:ts proposi¬
tioner :
angående utvidgning af Kristinehamns hospital samt af Piteå
hospital och asyl;
angående upplåtande af kronojord för framdragande af vissa
elektriska ledningar; och
om afstående af Sveriges rätt att återlösa Wismar med område.
§ 5.
Efter föredragning vidare af de på kammarens bord hvilande
motioner hänvisades:
herr P. P. Waldenströms motioner, n:o 172 till kammarens till¬
fälliga utskott n:o 2 och n:o 173 till kammarens tillfälliga utskott n:o 1;
herr M. F. Nyströms motion. n:o 174, till Riksdagens särskilda
utskott n:o 1;
herr C. F. VaMquists motion, n:o 175, till Riksdagens särskilda
utskott n:o 2; och
herr O. W. Redelius motion, n:o 176, till Riksdagens särskilda
utskott n:o 3.
§ 6.
Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden n:is 35
och 39, Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 14
och 15 samt Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 16.
§ 7-
Afgåfvos följande nya motioner, nämligen af:
herr A. Hedin, n:o 177, om ändring af 45 § regeringsformen;
herr D. M. Lyckholm, n:o 178, i anledning af Kungl. Maj:ts pro¬
position med förslag till förordning angående tillverkning och be¬
skattning af maltdrycker; samt
herr V. L. Moll:
n:o 179, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående förslag
till lag angående solidariska bankbolag m. m.; och
n:o 180, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks
konkurs m. m.
Dessa motioner blefvo på begäran bordlagda.
§ 8.
Till bordläggning anmäldes:
bevillningsutskottets betänkanden:
n:o 25, i anledning af Kungl. Ma:jts proposition angående tull-
Tisdagen den 24 Mars e. m. 3 N:o 84.
frihet för omalen majs, äfvensom i sammanhang med nämnda pro¬
position väckt motion;
n:o 26, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
ändrad lydelse af §§ 3, 4, 6, 7, 8, 10, 11 och 25 i förordningen an¬
gående villkoren för tillverkning af brännvin den 13 juli 1887, såvidt
sagda proposition icke blifvit i bevillningsutskottets betänkande n:o 1
behandlad, äfvensom i anledning af en i sammanhang med nämnda
proposition väckt motion;
n:o 27, i anledning af väckt motion om skatt å fin stärkelse, till¬
verkad af från utlandet importerad potatis eller majs;
n:o 28, i anledning af väckta motioner om tull å ägg;
n:o 29, i anledning af väckt motion rörande ifrågasatt tullfrihet
för majs och högre skatt för brännvin, tillverkadt af vissa utländska
råämnen; och
n:o 32, i anledning af väckt motion om höjning af postbefordrings-
afgifterna för inländska tidningar;
lagutskottets utlåtande n:o 44, i anledning af väckta motioner
om ändringar i vissa delar af inteckningslagstiftningen;
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 17, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
tillvaratagande af de inhemska häststammarne; samt
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 18, i anledning af väckt motion, n:o 152, äfvensom från Första
Kammaren erhållet protokollsutdrag, n:o 124, båda angående skrif¬
velse till Konungen i fråga om ändring i sättet för utdelning af vinet
i nattvarden;
n:o 19, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
angående anskaffande vid de regementen och lägerplatser, som däraf
äro i saknad, af nödiga samlingslokaler, jämte bokförråd och skrif¬
materialier för de värnpliktige; och
n:o 20, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående regementspastorsinstitutionens omorganisation.
§ 9.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr C. H. P. Buren under 3 dagar från och med den 26 mars och
» O. A. Ericsson i Ofvanmyra under 8 dagar från och med den
26 mars.
§ 10.
Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åt¬
skildes klockan 2,so e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
N:o 84.
i
Torsdagen den 26 Mars.
Torsdagen den 26 mars.
Kl. 7 e. m.
§ 1.
Justerades de vid kammarens sammanträde den 18 innevarande
mars förda protokoll.
§ 2.
Herr talmannen tillkännagaf, att herr Österberg anmält, att han
på grund åt inträffadt sjukdomsfall inom hans familj måst hemresa
och därför vore förhindrad att under de närmaste dagarne deltaga i
riksdagsgöromålen.
§ 3.
Upplästes följande, till kammaren inkomna läkareintyg:
Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare fil. doktor David
Bergström af influenza är förhindrad att bevista dagens plenum,
intygar
Stockholm den 26 mars 1903
H. Wetterdal
Med. Dr.
§ 4.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å
kammarens bord hvilande proposition angående bildande af en låne-
foDd för rederinäringens understödjande.
§ 5.
Efter föredragning häruppå af de å kammarens bord hvilande
motioner hänvisades herr A. Hedins motion, n:o 177, till konstitu¬
tionsutskottet, herr D. M. Lyckholms motion, n:o 178, till bevillnings¬
utskottet samt herr V. L. Molls motioner, n:is 179 och 180, till
lagutskottet.
§ 6.
Vidare föredrogos men bordlädes äter bevillningsutskottets be-
tänkanden n:is 25, 26, 27, 28, 29 och 32, lagutskottets utlåtande
n:o 44, Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 17
samt Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:is 18,
19 och 20.
5
N o 84.
Torsdagen den 26 Mars.
§ 7-
Bevillningsutskottets härefter föredragna betänkande, n:o 30, i
anledning af väckt motion om högre tull å flytande kolsyra, biet af
kammaren godkändt.
§ 8.
Till afgörande förelåg bevillningsutskottets betänkande, mo 31,
i anledning af väckt motion om tillägg till 8 och 12 §§ bevillnings-g oe/i 12 §§
förordningen. bevillnings-
Uti en vid innevarande riksdag väckt, till bevillningsutskottet förord-
hänvisad motion inom Andra Kammaren, n:o 95, hade herr S. J. ntn9en-
Enander föreslagit:
»att till gällande bevillningsförordning § 8 mom. 2 a) måtte fogas
en punkt af följande innehåll:
försäljning af skog eller skogseffekter från egen eller annans
mark, virkesfångst från egen eller annans mark för annat ändamål
än husbehof äfvensom virkesfångst från skogsområde, som blifvit af
staten upplåtet till bergshaudteringens understöd, till sågverk eller
kanalbolag;
eller eventuel! i korthet sagdt:
skogsafverkningsrörelse för annat ändamål än husbehof;
samt att äfvenledes till samma förordnings § 12 måtte fogas ett
moment af följande lydelse:
för inkomst, hvarom i § 8 mom. 2 a) (och i denna motion) sägs,
där skogsområdet är beläget.»
Utskottet hemställde dock, att herr Enanders förevarande motion
om tillägg till 8 och 12 §§ bevillningsförordningen icke måtte i frå¬
gans nuvarande läge till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Vid betänkandet hade fogats reservationer: af herr Cavalli, mot
viss del af motiveringen; samt af herrar Bromée i Billsta och Jansson
i Krakerud.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af
motionären
Herr Enander, som yttrade: Hvad på mig ankommer, vill jag
inskränka långvarigheten af straffet vid detta straffplenum genom
att vara så kort som möjligt och söka att tala i telegramstil, om jag
så får uttrycka mig. Jag hoppas, att, om några ord eller ordalag
därvid framkomma mindre väl valda, intet ordrytteri må taga sig
anledning trassla bort den sak, hvarom fråga är. Jag hoppas
detta desto mera, som Andra Kammaren flera gånger förut visat sig
gynnsamt stämd mot denna beskattningsfråga, t. ex. 1884 genom en
stark minoritet (74 nej mot 89 ja) samt 1887 och 1888 genom afslag
på respektive utskotts hemställan och bifall till motioner i samma
syfte som min motion.
N.o 34.
Torsdagen den 26 Mars.
ningen.
(Forts.)
tUläqqndtill • • 1 förb>gående ber jag få tacka bevillningsutskottet för den väl-
S och 12 §§ X^'ia oc^ den sympatiska stämning, som genomgår och ligger utbredd
bevillnings- öfver motiveringen för afslag å motionen. Denna välvilliga sympati
förord- tillåter mig tro, att utskottets ledamöter icke skola taga så värst
illa upp, om kammaren åter afgifver en oppositionsyttring genom att
afslå deras hemställan och bifalla min motion.
Och nu till saken. Utskottet säger i motiveringen (sid. 17),
att cn betydlig nedsättning i taxeringsvärdet å med skog försedda
jordegendomar skulle ega rum och förorsaka osäkerhet i en kommuns
hushållning, om min motion blefve bifallen. Jag ber att få framhålla,
att detsamma kan sägas om all taxeringslagstiftning i detta fall och
ej minst om utskottets förslag. Ett exempel må belysa påståendet.
Ett skogshemman är i år värdt och taxeras till 12,000 kronor, hvaraf
skogen är beräknad till 10,000 kronor. Redan första taxeringsåret
atverkas denna skog och gifver en inkomst af sistnämnda belopp.
Aret därpå kommer hemmansegaren och säger till taxeringsmyndig¬
heten: »Mitt hemman är icke värdt mer än 2,000 kronor nu», och följ¬
den måste rättvisligen bli begärd nedsättning i taxeringen för följande
fyra år af femårsperioden för fastighetsuppskattningen. Här inträffar
således en lika betydlig nedsättning i taxeringsvärdet på en fastighet
och osäkerhet i kommunens hushållning, som utskottet befarar skulle
bli en följd af beskattningen enligt min motion genom inkomstbevill-
ning för nämnda skogsafverkning till 10,000 kronor och fastighetsbevill-
ning till 2,000 kronor. Detta exempel, tycker jag, eger äfven tillämp¬
ning med afseende på de båda andra skogstaxeringsutvägar, utskottet
föreslagit, hvilka jag vill kortast karakterisera med benämningen:
fördelningsprincipen och accisprincipen.
Här föreligga alltså tre olika förslag, nämligen min motion och
de nyssnämnda två af utskottet med företräde för ingendera före¬
slagna utvägarne för lösning af spörsmålet, fördelningsprincipen eller
accisprincipen, såsom jag i korthet kallat dem. Det gemensamma i
alla tre förslagen är, att skogsafverkningsrörelsen skall bli föremål
för inkomstbevillning, och att den ort, där afverkningen bedrifves,
skall erhålla vederbörligt skattebidrag. Målet är ett och detsamma,
men vägarne dit äro olika. Att den vägen, jag föreslagit, är mindre
praktisk än endera af utskottets vägar, kan jag ej finna.
Tre fäkta synas mig emellertid vara fastslagna. För det första:
denna beskattningsfråga har varit föremål för en allsidig och noggrann
utredning. För det andra: det nuvarande beshattningssättet är högst
otillfredsställande. För det tredje: ändring bör ske snarast möjligt.
Ro. På sid. 12 af föreliggande betänkande framhåller utskot¬
tet, hurusom chefen för finansdepartementet 1897 yttrat vid ärendets
föredragning inför Kungl. Maj:t, att denna beskattningsfråga blifvit på
det mest fullständiga och uttömmande sätt i alla detaljer behandlad
och genomarbetad, och på sid. 17 yttrar utskottet för sin del, att
frågan om lämpligaste sättet för beskattning af skogsafkastning varit
föremål för en synnerligen omfattande och noggrann utredning. Jag
vågar således påstå, att denna fråga erhållit en sä allsidig och god
utredning, att kammaren icke torde behöfva afvakta en ytterligare
7
N:o 34.
Torsdagen den 26 Mars.
sådan. Bristande utredning kan åtminstone icke förebäras som något Angående^
skäl att afslå motionen. g och 12 §§
2:o. Det är icke bra som det är. Af alla kommittéer, som ytt- bevillnings'-
rat sig i frågan, och uti alla i denna fråga väckta motioner bar alltid förord-
påpekats, att det läge, hvaruti denna beskattningsfråga alltjämt be-
finner sig, är synnerligen otillfredsställande. Därom vittna ock de (Forts.)
många kommunalstämmoprotokoll från norrlandssocknar, som blifvit
mig tillsända; 14 dylika protokoll har bevillningsutskottet haft till
påseende, andra sådana har jag senaste dagarne erhållit, och flera
väntas, ett par fick jag just nyss. Det ena, det kortaste, från Matt-
mar i Jämtland ber jag få uppläsa Allesamman hafva samma inne¬
håll, som det upplästa har: syftet med min motion gillas enhälligt,
och lifligt önskas, att motionen måtte vinna Riksdagens bifall.
Att det icke är bra som det är, ber jag att få med ett
litet exempel påvisa. En arbetare i min socken beklagade sig
för mig någon dag förra året öfver orimlig beskattning. Han var taxe¬
rad för 500 kronors inkomst och med bevillningsfritt afdrag 450 kronor
skattade för 50 kronor. Hans kommunaldebetsedel lydde på öfver 30
kronor, hvaraf 25 kronor, (d. v. s. 5 kronor pr fyrk) utgjorde hans
afgift till skolväsendet i hans by. En fattig norrlandsarbetare måste
betala dylika betungande skatter, så länge den nu förevarande be-
skattningsfrågan förgäfves väntar på sin lösning.
Såsom herrarne finna, har jag i min motion anfört åtskilliga
exempel ur verkligheten för att åskådliggöra den påtagliga orättvisa,
som är en oundviklig följd af det nuvarande otillfredsställande sättet
för skogsafverkningsrörelsens beskattning. Hittills har resonemanget
angående denna beskattningsfråga rört sig endast med ofruktbara
teorier och abstrakta tankebevis hit och dit. Jag tror i stället, att
konkreta verklighetsexempel, som åskådningsmateriel, bättre kunna
klargöra frågan och bringa den närmare sin rätta lösning. Därför
ber jag att ytterligare få anföra ett exempel.
' Antagom, att "i en norrländsk inlandssocken finnas, låtom oss säga
för att underlätta öfverblicken och åskådligheten, jämnt 10 stycken
fastighetsägare med lika stora hemman, hvartdera med hänsyn till
skogen värdt 40,000 kronor i närvarande stund. Tvenne af åboarne
hafva skogen kvar, de öfriga åtta äga endast jorden, värd 2,000 kronor
utan skog pr hemman. De senare eller deras företrädare hafva nemligen
för flera eller färre år tillbaka af okunnighet för en ringa penning, som
redan är förtärd, sålt eller fråuhändt sina hemman skogen till sågverks-
bolag vid kusten, hvilka börjat afverka 300,000 timmer eller deröfver år¬
ligen. Su skola vi som taxeringsledamöter taxera dessa 10 fastigheter.
Skola vi bokstafligen följa bevillningsförordningen, så måste de
10 fastigheterna taxeras för 40,000 kronor hvardera, och då måste
de 8 nämnda fattiga åboarne erlägga skatt för en skog, som ej till¬
hör dem, utan rika trävarubolag. En skatt så^ stor, att den skall
drifva dem från sina hemman och försätta dem på bar backe.
Skulle man åter endast taxera de båda hemmansägare, som hafva
skogen kvar, till fulla värdebeloppet 80,000 kronor tillsamman, så blefve
följden, att de hart när ensamma finge bära nästan hela kommunal¬
skattebördan.
N:o 34.
Angående
tillägg till
8 och 12 §
bevillnings
förord¬
ningen.
(Forts.)
8 Torsdagen den 26 Mars.
Jag har upprepade gånger flera år varit ledamot af taxerings-
. myndigheter, som hafva tagit ad notam den gamla domareregeln: »högsta
rätt är största orättvisa», samt i öfverensstämmelse därmed taxerat
alla hemman utan hänsyn till skogen. Vi hafva dock samtidigt för¬
sökt på flera sätt påföra trävarubolagen beskattning för deras skogs-
afverkningsrörelse, men försöken hafva alltid resulterat i prejudikat på,
att skogsafverkningsrörelsen skall taxeras i sammanhang med sågverks¬
rörelsen vid kusten.
Det harmligaste är dock, att prejudikat äfven förefinnes, som
berättigar sågverksbolagen att från sin beskattningsbara inkomst göra
afdrag med 1 krona per träd på somliga eller 50 ä 25 öre per timmer
på andra orter, allt på den grund, att detta värde på träden och tim¬
ret ingått eller åtminstone bör tänkas hafva ingått i den fastighets¬
skatt, som utgöres af de hemman, hvarifrån timret är hemtadt.
När nu t. ex. 300,000 timmer årligen afverkas endast i en socken,
i andra. socknar mera eller mindre, i hela Härjedalen mer än en
million timmerstockar utom annan timmerfångst, i det öfriga Norrland
ännu mera — då kan man förstå, hvilka oerhörda summor trävaru¬
bolagen icke försumma draga ifrån sin beskattningsbara inkomst,
vinstsummor, som aldrig på något sätt beskattas. Staten förlorar
skatten på en eller annan million årligen; så har skett under 20 år
ellero mera. Jag dristar rekommendera detta skatteobjekt för herr
statsadet och chefen för finansdepartementet. Millionafdragen ske
visserligen på den grund, som nyss nämndes, att värdet för de million¬
tals timmerstockarne måste tänkas vara upptaget i fastighetsbeskatt-
ningarne. Ja, om man sä här kunde beskatta folk endast i tanken
och icke i verkligheten, så tror jag, att Andra Kammaren icke skulle
pruta för mycket, när det vore fråga om skatter till staten, utan då
skulle nog hvar och en lämna sitt bifall till huru stora skatter som
helst. Jag föreställer mig emellertid, att finansministern icke låter
sig nöja med tänkta skatter; men det blir endast tänkta skatter, så
länge denna orättvisa i fråga om skogsafverkningsrörelsens beskattning
får fortfara.
#3:o. Vidare är det ett tredje faktum, som här är fastslaget.
Bevillningsutskottet säger, att »denna beskattningsfråga snarast möjligt
bör göras till föremål för en lösning, ägnad att tillgodose såväl statens
som kommunernas berättigade kraf på skattebidrag». »Snarast möj-
Hgt» — jag ber att få understryka dessa ord. Ja, skall man ställa
denna fråga under norrlandskommitténs ompröfning, tror jag knappast,
att den får sin lösning »snarast möjligt», tv denna kommitté har så
många frågor att utreda, att den troligen* icke blir färdig med sitt
arbete på en fem eller sex år. Med samma rätt och af samma skäl
som min motion af utskottet är remitterad till norrlandskommittén
skulle man till denna kommitté kuuna hänskjuta frågan om skogs-
lagstiftningen, som äfven är en brännande fråga för dagen. På det
sättet skulle skogslagsutskottet slippa undan mycket arbete, och Riks¬
dagen slippa lösa det spörsmålet på några år, men detta tror jag icke
är kammarens mening. »Snarast möjligt» — säger bevillningsutskottet
— bör denna fråga lösas, och jag tror, att lösningen snarast sker,
om Andra Kammaren ville såsom många gånger förut afgifva en
9 N:0 34.
Torsdagen den 26 Mars.
opinionsyttring i denna beskattningsfråga och nu bifalla min motion, .^aenff,
ty detta bifall skulle tilläfventyrs påskynda norrlandskommitlén att g x0^12 s§
utbryta denna fråga och kanske redan till nästa Riksdag framkomma ievuinings-
med förslag i ämnet. Jag hoppas således, att kammaren icke nu skall förord-
frångå sin gamla ståndpunkt och sina förut uttalade sympatier för en ningen.
reform på detta område, och därför tillåter jag mig att yrka bifall (Forts.)
till min motion.
Med herr Enander förenade sig herrar Brornée i Billsta, Karls¬
son i Mo och Olofsson.
Herr Beckman: Herr talman, mina herrar! Den ärade motio¬
nären har alldeles rätt, när han säger att bevillningsutskottet har full
sympati för det mål, till hvilket han vill komma. Vi hysa alla —
det är jag öfvertygad om — inom utskottet den uppfattningen, att
det icke är »bra som det är». Här råder ett skriande missförhållande,
hvilket, såsom utskottet framhåller — bör »snarast möjligt» åt hjälpas.
Det arf i beskattningsväg, som de stora norrländska skogskommunerna
erhållit från bolagsyxan, hvilken, för att begagna ett mildt uttryck,
som fällts af ett förutvarande bevillningsutskott — ofta »snart sagdt,
hänsynslöst» farit fram i skogarne — det arfvet är mycket betänkligt.
Men hvad skall man i lagstiftningsväg göra för att få till stånd
eu ändring i nu rådande missförhållanden?
Såsom motionären påpekat, sammanhänger detta missförhållande
mycket nära med det sätt, hvarpå träförädlingsrörelsen beskattas.
Trävarurörelsen består ju både af skogsafverkning och af sågverks¬
rörelse, och det är vid dessa olika rörelsegrenars beskattning, som
missförhållandet synnerligast framträder. För närvarande går det
vanligtvis till så, att beskattning pålägges dels där sågverket, trä-
förädlingsanstalten, är beläget, dels i den kommun där utskeppningen
äger rum och dels, understundom, där hufvudkontoret eller den lokala
ledningen kan anses ha sitt säte. De egentliga skogssocknarna, från
hvilka man hämtar råvaran, lämnas däremot alldeles utan skatte¬
inkomst från bolagens rörelse. Ja, än mera: sågverksägarne till¬
erkännas rätt att vid beskattningen erhålla ett afdrag för allt det
timmer som afverkats, på den grund att det anses redan vara be-
skattadt genom fastighetsbeskattningen i den socken, där träden växt.
Detta belopp varierar högst betydligt för träd, men huru stort eller
litet det än må vara, bidrager det naturligtvis icke till att skogs¬
socknarna med blidare ögon se den orättvisa, som för närvarande är
rådande i fråga om beskattningen af den del af rörelsen, som be-
drifves inom deras område.
Men, säger nu motionären, man kan ju genom en mycket enkel
åtgärd åstadkomma rättelse. Man behöfver blott utan vidare i den
åttonde paragrafen i bevillningsförordningen, som bestämmer hvad som
skall beskattas såsom inkomst af rörelse, införa en punkt af följande
innehåll: »skogsafverkningsrörelse för annat ändamål än husbehof»
och i samband därmed införa ett nytt moment i tolfte paragrafen,
som handlar om beskattningsorten. Där skulle inflickas eu bestäm-
N:o 34. 10 Torsdagen den 26 Mars.
Angående melse om att skogsafverkningsrörelse skall beskattas, där skogs-
ÄÄ-d är beläget^ °
bevillning,s- Ja, detta förefaller ju, vid första påseendet, att vara en mycket
förord- enkel åtgärd. Också har denna kammare mer än en gång uttalat sig
ningen, för denna, som det först vill synas, så ytterst enkla lösning af frågan.
(Forts.) Men man måste dock gå saken närmare på lifvet och fråga sig:
Vinnes verkligen härmed det mål, som motionären åsyftat? Löses
frågan genom ett bifall till hans förslag?
Jag vill nu icke fästa mig vid den svårighet, som uppstår sedan,
när man skall tolka uttrycket »till husbehof». Är det t. ex. menin¬
gen, att äfven inkomsten af en sådan mindre afverkning, som, när
man säljer några famnar ved från sitt skogsområde, skall beskattas
såsom skogsafverkningsrörelse? Huru skall man kunna bestämma
hvad som skäligen skall anses åtgå för gårdens behof? Svårighe¬
terna härvidlag ha mer än en gång blifvit påpekade af de myndig¬
heter, som i denna fråga uttalat sig. Härvid bör dock icke — det
erkänner jag — fästas synnerligt stort afseende. Däremot är det
mycket svårare att bestämma, till hvilket belopp den beskattnings¬
bara inkomsten af en större afverkning skall sättas. Jag tror dock,
att äfven denna svårighet är sådan, att den låter sig lösa. Taxerings¬
myndigheterna ha stundom vida hårdare nötter att knäcka. Slutligen
kan man icke bestrida den osäkerhet i kommunens hushållning, hvil¬
ken — såsom utskottet påpekat — en sådan beskattning skulle i
högre grad än nu gällande bestämmelser medföra, äfven om det är
onekligt, att en viss osäkerhet i mer eller mindre mån kommer att
förefinnas, hvilken beskattningsform man än väljer.
Jag fäste emellertid — jag betonar detta — icke något väsent¬
ligt afseende vid dessa och liknande invändningar rörande detaljer.
Men det finnes en hufvudinvändning, som för mig är afgörande, näm¬
ligen den, att man på detta sätt skulle komma att tillämpa två mot
hvarandra stridande principer för beskattningen. Genom motionärens
förslag vinnes ingen ändring i det förhållandet, att enligt gällande
bevillningsförordning skogen allt fortfarande skall anses beskattad
genom fastighetens beskattande. Och instruktionen för taxerings¬
myndigheterna föreskrifver uttryckligen, att vid fastighetens taxering
hänsyn skall tagas till skogens beskaffenhet. Motionären har mycket
riktigt påpekat, att här skulle den högsta rätt blifva den högsta
orättvisa, ty om en hemmansägare säljer afverkningsrätten till sko¬
gen, och hans hemman i alla fall skulle beskattas i förhållande till
skogens värde, så skulle skatterna för honom blifva så orimligt höga,
att han skulle drifvas från gård och grund. Så länge lagen icke
medgifver öfverflyttning af skattskyldigheten på inuehafvaren af af¬
verkningsrätten, kan den icke tillämpas. Någonting måste således
härvidlag ändras. Men ändringen måste ovedersägligen gälla själfva
principen för beskattningen. Ty man kan omöjligt, på samma gång
man bibehåller den gamla principen, införa en ny. Detta kan icke
i och för sig aflägsna, utan tvärtom öka svårigheterna. Det är detta
skäl, som gjort, att bevillningsutskottet icke vågat sig på att utan
vidare tillstyrka den ärade motionärens framställning.
För min del anser jag, att vi här först af allt borde slå in på
11
N:o 34.
Torsdagen den 26 Mars.
den vägen att vid beskattningen skilja på inrösningsjord och afrös¬
ningsjord. Därigenom skulle man kunna vinna en rättvisare beskatt¬
ning af jorden och möjlighet att minska de olägenheter, som vidlåda
det nuvarande skattesystemet.
Nu kan man fråga: Utskottet har ju varit ense med motionären
därom, att något borde göras för att råda bot för en olämplig be¬
skattning och tl ett slut på den premiering, som nu äger rum i fråga
om skogsafverkning — att icke säga skogssköfling —, hvarför har
då icke utskottet åtminstone tillstyrkt eu skrifvelse i motionens syfte?
Ja, frågan härom har visserligen inom utskottet diskuterats. Jag
hade särskildt hoppats, att man genom att vända sig till regeringen
möjligen skulle kunna få ett uppslag. Men när vi sökte att finna
rätta sättet för beskattningen, för att kunna åt Kungl. Maj:t gifva
någon anvisning på hvad som härvidlag borde göras, visade det sig
inom utskottet omöjligt att enas om något visst förslag. Trots det
att ämbetsverk, kommittéer, utskott och enskilda motionärer så grund¬
ligt plöjt och genomarbetat hela fältet, kunde man icke samla sig
kring något enda af alla de framlagda förslagen. Och man ansåg
det olämpligt att utan en motivering, som åtminstone i någon mån
antydde den väg man ville gå, inlåta sig på denna nu för tiden så
vanliga brefväxling med Kung], Maj:t. Det framhölls dessutom, att
om ett framlagdt skrifvelseförslag blefve på grund af motiveringen
afslaget i endera eller båda kamrarne, skulle frågan därigenom komma
i ett sämre läge än förut. Då kom som en ljusning, som ett slags
räddning — jag erkänner det — tanken därpå, att det verkligen äf¬
ven nu fanns cn kommitté, som sysslade med denna fråga. Och
detta därtill en kommitté, som hade särskild anledning att just fästa
sig vid den sida af frågan, som dock är den allra viktigaste, nämli¬
gen den norrländska, den som berör främst de nordliga provinserna
af vårt land och i öfrigt äfven de landskap, som i fråga om naturen
likna dessa. Denna kommitté är den s. k. norrlandskommittén. Vi
visste, att den upptagit och hade under behandling frågan om de
olika beskattningssätten för skogsafverkning och trävarurörelse. Och
då utskottet måste erkänna sin oförmåga att träffa ett val, låg det ju
nära till hands att hänvisa till denna kommitté, hvars arbete alldeles
speciellt berör den del af landet, som af motionären närmast åsyftats,
och för hvilken denna fråga spelar den största rollen. Norrlands-
kommitténs ledamöter ha ju det bästa tillfället att grundligt sätta sig
in i alla hithörande frågor.
Utskottet bar således ansett sig böra välja den utvägen att un¬
der hänvisning till den s. k. norrlandskommittén för närvarande af¬
styrka motionärens förslag. Men det är, efter hvad jag nu sagt, all¬
deles tydligt, att om man, så att säga, lyfter på sigillet till detta af-
slagsyrkande, så skall man därunder finna de gamla orden: Detta
gör jag nödd och tvungen.
På grund af hvad jag nu anfört, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan och afslag å motionen.
Angående
tillägg till
1 och 12 §§
hevillnings-
förord-
ningen.
(Forts.)
Herr Enander: llerr talman, mina herrar! Det är icke alls
svårt att veta hvad som afses med skog saf verkning till husbehof.
N:o 34. 12 Torsdagen den 26 Mars.
Angåeixde Därom gifves upplysning t. ex. i skiftesstadgan. För öfrigt hafva
S A's§ domstolar och syneförrättningar ej så sällan kanske afgjort tvister
bevillning*- om husbehofsafverkningen, så att man godt kan få veta hvad som
förord- menas därmed. På den invändningen, att man ej kan veta hvad till
ningen, husbehof hör, behöfver alltså icke denna beskattningsfråga stranda.
(Forts.) för att bemöta en annan invändning vill jag säga, att det är
ju gifvet, att jag anser, i likhet med hvad som för närvarande står
i bevillningsstadgan, att om skogsrörelse bedrifves i afsevärd om¬
fattning, skall den taxeras som inkomst. Jag ber att särskild! få
understryka detta.
När jag skulle väcka denna min motion, var jag uppe i norr-
landskommittén och tog reda på, huru denna fråga där låg för när¬
varande, och jag tick då höra, att den var blott historiskt utredd.
Jag samtalade med medlemmar af kommittén, och de hade intet emot,
att jag tänkte väcka den här motionen, och jag uppmanades att där¬
vid anföra de exempel, som återfinnas i densamma, samt lämna åt
sitt värde alla dessa teoretiska bevis och dylikt, som så många gån¬
ger förebragts af alla de kommittéer, som haft frågan under behand¬
ling och utredt densamma.
Jag yrkar fortfarande afslag å utskottets hemställan och bifall
till min motion, på så sätt redigerad:
att till gällande bevillningsförordnings § 8 mom. 2 a) måtte fogas
en punkt af följande innehåll: skogsafverkningsrörelse för annat ända¬
mål än husbehof;
samt att äfvenledes till samma förordnings § 12 måtte fogas ett
moment af följande lydelse: för inkomst, hvarom i § 8 mom. 2 a]
sägs, där skogsområdet är beläget.
Herr Biesért: Jag kan icke underlåta att vid detta tillfälle för¬
klara, att jag önskar en snar framgång åt den idé, som nu sist tagit
sig uttryck i herr Enanders motion, men jag måste dock på de af
herr Beckman anförda skälen yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Lindblad: Äfven jag vill bekänna, att det föreliggande
förslaget har mina stora sympatier. Jag har till och med en gång
varit betänkt på att själ!' väcka en motion i liknande syfte.
Förhållandet är nämligen det, att vår jordbrukstaxering, särskild!
när det gäller skogstaxering, ingalunda är tillfredsställande. Såsom
motionären påpekat, finnas många trakter i vårt land, som lämna till¬
gång till afverkning i stor skala af skog, utan att staten åtnjuter
någon skatt för de inkomster, som däraf härflyta, och utan att veder¬
börande kommuner på något sätt hållas skadeslösa för den inkomst-
och kapitalförlust, som därigenom drabbar dem.
Jag tror emellertid, att frågan ännu knappast är mogen för sin
lösning. Det är icke nu lämpligt tillfälle att omskrifva vår bevill¬
ningsförordning, och af denna anledning kan jag nog icke för när¬
varande vara med om motionärens förslag.
Det är onekligen så, att när det gäller jordbrukets taxering,
kan man skilja på jordbrukets vanliga inkomster och mera tillfälliga
sådana. De förra äro tämligen likartade för hvarje gård och kunna
Torsdagen den 26 Mars. 13 N:o 84.
därför göras till föremål för en medeltaxering, liksom när man vill 4n^äend«
utröna arrendevärdet å en egendom, att man icke då fastställer detta g och9i2l§§
olika för hvarje år, utan sträfvar att få ett medeltal för värdet under bevillning^
flere olika år. Men i fråga om jordbrukets mera tillfälliga inkom- förord-
ster tror jag det vara det riktigaste att genomföra en inkomsttaxe- ningen.
ring för hvarje år. Detta är mycket lätt att verkställa, ty till grund (Forts.)
för en sådan taxering skulle i de flesta fall komma att ligga kon¬
tanta belopp. I andra hänseenden blir det dock en ofantlig skillnad,
om man skall särskild! angifva eller beräkna värdet af naturaförmå¬
ner, bostad och hvarjehanda andra förmåner, som odisputabelt före¬
ligga, men som alltid blifva svåra att värdesätta i siffror och på
papperet. Herrarne komma att inom kort fä här i Riksdagen be¬
handla denna fråga, då nämligen förslaget om en generell jordbruks-
taxering, grundande sig på jordbrukets verkliga inkomster, bär kom¬
mer före. Jag tror, att vi då här i denna kammare måste behjärta
de svårigheter, som föreligga för den enskilde jordbrukaren, kan må
vara jordägare eller arrendator, att verkligen deklarera och uppgifva
sina faktiska inkomster. Jag vill icke nu väcka den frågan på tal,
— den kommer i sinom tid till behandling —, utan jag har endast
velat redan nu uttala, att när det gäller jordbrukets mera tillfälliga
inkomster, kan man ha full anledning att låta beskattningen försiggå
såsom motionären bär föreslagit, eller i form af m/roms/taxering, men
att man i fråga om jordbrukets mera generella och allmänliga in¬
komster måtte förblifva vid det gamla.
För närvarande bar jag icke något yrkande.
Herr Svensson i Skyllberg: Herr talman, mina herrar! Såsom
alla bär ha erkänt, är det onekligen ett missförhållande, som ligger
däri, att köparen af skog medgifves rätt att i köpekontraktet fä in
den bestämmelsen, att den nominelle egendomsägaren skall svara för
alla utskylder och onera. Detta har, som här förut blifvit framhållet,
medfört, att taxeringsvärdet å fastigheterna hållits nere till oskäligt
låga belopp. Det har varit orättvist eller rent af omöjligt att be¬
stämma, att en egendomsägare skulle betala skatt, vare sig till stat
eller kommun, för en egendom eller förmögenhet, hvaraf han icke
droge inkomst eller hade någon nytta. Detta har verkat så, att enligt
uppgifterna i »Sveriges officiella statistik, i sammandrag, för år 1902»,
som härom dagen kom oss till banda, uppgår taxeringsvärdet å all
jordbruksfastighet i de 5 norrländska länen, Gäfleborgs, Jämtlands,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, till sammanlagdt
endast 315 millioner kronor. Nu veta vi, hvilka betydande skogs¬
tillgångar, som tinnas i dessa län, och hvad därifrån tages hvarje år.
Jag tror icke, att man tager till för mycket, om man säger, att värdet
af den skog på rot, som säljes i Norrland, årligen uppgår till 100
millioner kronor, och man finner då, huru felaktigt det nyss angifna
taxeringsvärdet å jordbruksfastigheterna i själfva verket är. Man
har måst taxera för lågt, och sä länge en så oegentlig bestämmelse
får intagas i kontrakten, som att den nominelle ägaren, hemmans¬
ägaren, skall svara för alla utskylder och onera, som påläggas hem¬
manet, kan eu rättelse härutinnan icke vinnas.
N:0 34.
14
Torsdagen den 26 Mars.
Jag skulle vilja lägga norrlandskommittéus medlemmar eller andra,
som la med denna fråga att skaffa, på hjärtat att öfverväga, huru-
Ang fiende
tillägg till
8 och 12 §§ <=. —-----; r- -.i----- —
bevillnings- ' *da det icke vore lämpligt, att det bestämdes i lag, att, när skogen
förord- 1 '' °1
ningen.
(Forts.)
är bortsäld tran ett hemman för en längre följd af år, eu så stor del
af de på hemmanet kvilande onera, som svarar mot skogens värde,
skulle falla på innehafvaren af afverkningsrätten, så att den nominelle
ägaren befriades från dessa utskylder. Om så vore, skulle fastighets¬
taxeringen kunna blifva normal, och svåra missförhållanden skulle då
kunna afhjälpas. Kommunerna kunna icke nu få den inkomst af
dessa stora hemman och deras skogar, som de rätteligen borde ha.
Jag skulle gärna vilja vara med om att afgifva en opinions¬
yttring genom att bifalla herr Enanders nu förevarande motion, men
jag anser, att det för närvarande icke skulle tjäna någonting till.
Jag ber emellertid att få önska framgång åt en blifvande motion i
samma syfte som denna.
Herr Lindhagen: Enligt min uppfattning hade det varit lyck¬
ligast, om Riksdagen i anledning af denna motion hade kunnat be¬
sluta eu skrifvelse till Kungl. Maj:t i motionens syfte. Jag förstår
nog de skäl, som utskottet haft för sitt afslagsyrkande, och jag tycker,
att motionären kan vara ganska nöjd med det slut, hvartill utskottet
kommit, då utskottets utlåtande i själfva verket endast vitsordar be-
hotvet af en sådan lagstiftning som den af motionären här föreslagna
och uttalar en önskan, att denna lagstiftning snart måtte komma till
stånd. Men då man särskild! framhållit, att denna lagstiftning snart
bör komma till stånd, tror jag, att det varit en kraftigare opinions¬
yttring i sådant syfte, om motionen föranledt eu skrifvelse. Nu sade
herr Reckman, att utskottet icke kunnat föreslå någon skrifvelse, där-
tör att utskottet ej kunnat angifva den väg, på hvilken det önskade
målet skulle kunna nås. Jag har visserligen ofta hört framhållas, att
Riksdagen under sådana förhållanden bör afstå från att aflåta en
skrifvelse.° Men detta är icke min uppfattning, ty det finns ju sä
mänga svåra saker, för hvilka ett utskott ej på rak arm kan angifva
den rätta lösningen. Och är man på det klara med, att en lösning
bör ske och till på köpet bör ske snart, så har man — synes det
mig — stor anledning att skrifva till Kungl. Maj:t, äfven om man själf
icke på något sätt förmår angifva den rätta lösningen. Detta är en
sådan fråga. Här hade därför enligt min åsikt en skrifvelse varit
på sin plats, i åll synnerhet som denna fråga icke rör ensamt Norr¬
land utan hela riket, och sålunda icke uttömmes genom norrlands-
kommitténs arbete.
Men ej heller från norrlandskommittéus synpunkt innebär ut¬
skottets förslag den kraftiga opinionsyttring, som en skrifvelse skulle
göra. Inom norrlandskommittén trängas så oerhört många frågor
med hvarandra om utrymmet och läggas mot dessa frågors lösning så
många hinder uppifrån, nedifrån och från sidorna, att man icke vet,
huru man skall reda sig med det stora materialet. Kommittén har fått
sig förelagda många frågor, som hvar för sig skulle vara tillräcklig
uppgift för en enda kommitté. Under sådana förhållanden är eu opinions¬
yttring därom, att eu eller annan af dessa frågor bör särskildt på-
15
N:o 84.
Torsdagen den 26 Mars.
skyndas, välkommen för kommittén, och i all synnerhet vore en sådan ^njäewde
opinionsyttring välkommen, om den kunde föranleda därtill, att någon 8x0^f ^2 §§
fråga utbrötes ur kommitténs allt för mångsidiga arbetsområde. bevillnivga-
Under nuvarande förhållanden har jag emellertid intet särskild! förord-
yrkande att göra. Det hade som sagdt varit önskligt, att ett förslag ningen.
till skrifvelse förelegat, men om det är lämpligt, att kammaren nu, (Forts.)
då man vet att Första Kammaren bifallit utskottets hemställan, såsom
en opinionsyttring bifaller motionärens förslag, lämnar jag därhän,
ty icke kan väl Riksdagen nu vara beredd att besluta i öfverens¬
stämmelse med motionärens hemställan.
Jag har därför ej något yrkande att framställa.
Herr Johnsson i Bollnäs: Herr talman, mina herrar! Det lider
icke något tvifvel, att motionären har rätt, och en ledamot af bevillnings¬
utskottet har också uttalat sig med fullt erkännande af motionens
syfte. Det oaktadt har utskottet stannat vid ett afstyrkande af motionen.
Denna fråga är betecknande för våra förhållanden. Den har under
loppet af 25 är behandlats såväl af Riksdagen som af kommittéer,
och behofvet af eu ändring har alltid blifvit erkändt. Likväl stå vi
i dag på samma punkt som för 25 år sedan. Att sedan dess väsent¬
liga förändringar skett i vårt beskattningsväsen, är påtagligt, men det
oaktadt har man ej kunnat åstadkomma någon lösning af denna fråga.
Det är ju påtagligt, att, på sätt motionären själf också framhållit i
kammaren, man vid taxeringen af en fastighet icke kan inbegripa
värdet af sådan skog, som är upplåten på utverkning under viss tid.
Om en jordägare upplåtit afverkningsrätt till skogen å sin fastighet
under 50 år — hvilket var tillåtet enligt förr gällande lag — samt
mot en ersättning, som väl för 50 år sedan ej kunnat anses vara
synnerligt hög, men som enligt nuvarande förhållanden är en obe¬
tydlighet, så vore det icke riktigt, om taxeringsvärdet å fastig¬
heten höjdes med det belopp, hvarmed värdet å skogen stigit, och
hemmansägaren sålunda betungades med ökade utgifter för kommunens
och statens behof. Sådant skulle naturligtvis kunna helt och hållet
ruinera eu hemmansägare. Därför hafva också i de orter, där af¬
verkningsrätt upplåtits för längre tid, dessa fastigheters taxerings¬
värden måst sättas synnerligt lågt. Likväl hafva dessa värden i
allmänhet satts högre än som motsvarat fastigheternas afkastning i
jordägarnes hand, då denne ej haft rätt att tillgodogöra sig skogen.
Det är uppenbart, att vid taxeringen af fastigheter två olika
principer kunna användas. Den ena är att i fastighetens taxerings¬
värde inberäkna värdet af skogen, och den andra att utbryta värdet
af skogsmarken samt i fastighetsvärdet inberäkna allenast den förmån
med afseende å husbehofsafverkning eller dylikt, som ägaren till
fastigheten kan åtnjuta. I senare fallet skulle den, som afverkar
skog, betala skatt för den inkomst, han har utaf afverkningen. Det
råder ej något tvifvel därom, att det sist anförda förfarandet är det
riktiga, ty genom denna princip kommer man icke endast ifrån de
svårigheter, som i beskattningsafseende måste uppstå, då afverknings-
rätten är skild från äganderätten till fastigheten, utan man kan däri¬
genom äfven i någon mån minska den öfverdrifna utverkning af
N:o 84.
16
Angående
tillägg till
8 och 12 §§
bevilbiings-
förord¬
ningen.
(Forts.)
Torsdagen den 26 Mars.
ståndskog, som för närvarande äger rum och som man ju gärna vill
, stäfja. Det är nämligen gifvet, att taxeringsvärdet å ett hemman i
många tall skulle kunna blifva ganska högt, om däri skulle inbegripas
värdet af ståndskogen, och att ägaren härigenom skulle kunna förmås
att forcera afverkningen för att minska taxeringsvärdet. Då detta
synts mig vara något, som ej är önskvärdt och som man bör söka
så vidt möjligt förebygga, har jag äfven från denna synpunkt ansett
det vara nödvändigt, att man ju förr dess hellre får skogsafverknings-
rätten skild från hemmanet, så att afkastningen af afverkningen taxe¬
ras, då afverkningen äger rum, samt hemmanet uppskattas till allenast
sitt återstående värde, däri inbegripet värdet af hemmanets rätt till
husbehofsafverkning. Härigenom skulle både staten och kommunen få
tillgodogöra sig skatt å den afkastning, som skogen verkligen lämnar.
Man har anmärkt mot den nu föreslagna principen, att därigenom
skulle föranledas fluktuationer i de kommunala skatteförhållandena,
i det att ena året afverkas mera och andra året mindre. Detta kan
ju vara sant, men principen är i hvarje fall riktig, och då så är för¬
hållandet, bör man icke afvika från densamma, därför att den skulle
kunna förorsaka någon ojämnhet i kommunernas inkomster. Då nu
utskottet erkänner detta, hvarför har dä ej utskottet vidtagit någon
åtgärd i sådant syfte? Så synnerligt stora svårigheter skulle det väl
ej möta att införa en bestämmelse i bevillningsförordningen därom,
att värdet åt skogen skall anses ligga utanför egendomens taxerings¬
värde, samt skogen taxeras, då den afverkas. Motionären har förbi¬
sett detta. Det är eu brist i motionen, att någon ändring i detta af¬
seende ej föreslagits, ty det är uppenbart, att ett bifall till motionen
skulle innebära en orättvisa, enär det skulle föranleda därtill, att
fastighetsägaren först finge betala bevillning för det värde, som ligger
i skogen, och därjämte taxeras vid afverkningen. Utgår man därifrån,
att inkomst af skogsafverkning skall beskattas, där afverkningen äger
rum, så måste naturligtvis bestämmelse meddelas därom, att värdet
af skogen ej inberäknas i fastighetens taxeringsvärde.
Jag har velat anföra detta och kan naturligtvis under dessa förhål¬
landen icke yrka bifall till motionärens förslag, enär detta förslag i nu
anmärkt hänseende är ofullständigt. Men jag vädjar till bevillnings¬
utskottets herrar ledamöter, att de, om denna fråga vid ett annat
tillfälle återkommer, ville ägna densamma en mera allvarlig uppmärk¬
samhet än hvad nu synes hafva varit fallet. Lösningen af frågan bör
nämligen ej uppskjutas till dess man, såsom en ledamot af bevill¬
ningsutskottet här yttrade, med afseende å beskattningen åt jord¬
bruket inför nya principer, innebärande att själfva inkomsten af jord¬
bruket skall beskattas. En sådan reform af beskattningsväsendet
ligger kanhända fjärran. Man vet icke, huruvida eller när denna
reform kan genomföras. Men att ett så påtagligen oriktigt förhållande
som att hela provinser med skogar till värde af millioner kronor icke
hafva rätt att beskatta de personer, som afverka dessa skogar, med
mindre de äro ägare till fastigheterna, bör påkalla en skyndsam rättelse,
därom synes mig, att Andra Kammarens ledamöter åtminstone borde
vara ense.
Jag skall, herr talman, icke göra något yrkande.
17
N:o 34.
Torsdagen den 26 Mars.
Herr Månsson: Herr talman! Denna fråga har varit före¬
mål för så mycket arbete både inom och utom Riksdagen, särskildt
af kommittéer, att man verkligen kan säga, att det är riktigt sorgligt,
att man ännu icke kommit till något resultat.
Jag kan icke neka till att motionären har rätt i sin framställ¬
ning, och det gör mig verkligen ondt att såsom riksdagsman icke
kunna göra någonting åt saken. Alla erkänna ju, att något därvidlag
måste göras, men ändå slutar man med att yrka rent afslag å
motionen. Mig synes dock, att kammaren nu, för att få ett slut på
det virrvarr, som råder i frågan, borde göra något annat än att endast
godkänna utskottets enkla motivering. Jag tror, att kammaren rätt
grundligt skulle gifva ett uttryck för den allmänna meningen i frågan,
om kammaren nu bifölle motionärens yrkande. Ty det synes mig
vara af den allra största vikt, att kammaren gör ett uttalande därom,
att kammaren anser, att det icke längre bör få fortgå på sådant sätt,
att bolag kan af ägare till jordbruksfastigheter köpa och sedan låta
afverka all skog inom en kommun utan att för denna rörelse behöfva
bidraga något till kommunens allmänna utgifter. Jag anser detta för¬
hållande vara den mest himmelsskriande orättvisa, som man kan
tänka sig, helst om man besinnar, att jordbruksfastigheterna, ehuru
de genom skogens afsöndring blifvit så godt som värdelösa, fort¬
farande få bidraga till kommunens alla utgifter. Jag vet icke, hvad
man i detta fall bör göra för att få missförhållandet rättadt. Jag ser
därvidlag ingen annan utväg, än att kammaren går med på motio¬
närens yrkande för att på sådant sätt genom en opinionsyttring på¬
verka den s. k. norrlandskommittéen att verkligen på allvar taga sig
an denna fråga.
På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag, herr talman, att
få yrka bifall till motionen.
Häruti instämde herrar Persson i Tällbcrg, Nordin, Bengtsson i
Häradsköp, Emthén, Olsson i Alfdalsåsen, Johansson i Stora Mellby
och Öberg.
Herr Enander: Herr talman! För att icke förlänga diskussionen
ber jag endast att få instämma med den siste talaren. Han sade
just hvad jag önskat men icke skulle kunnat säga så bra som han.
Herr K. G. Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar!
Såsom den förste talaren i detta ämne framhöll och såsom äfven tyd¬
ligt torde framgå af utskottets motivering, skall säkerligen ingen af
utskottets ledamöter beklaga, om kammaren skulle vilja såsom en
opinionsyttring bifalla herr Enanders eller något liknande yrkande.
Det var också inom utskottet mycket allvarsamt ifrågasatt, att man
skulle för att få till stånd en opinionsyttring tillstyrka en skrifvelse
till Kungl. Maj:t i ärendet. Men efter öfverläggning kom man till det
resultat, att man på ett bättre sätt skulle befordra frågans framgång,
om man gåfve afslagsyrkandet en välvillig motivering, däri framhölls
önskvärdheten af frågans snara lösning. Man antog, att denna form
skulle bäst befordra motionens syfte, därför att man tänkte sig, att,
Andra Kammarens Prof. 1903. N:o 34. 2
Angående
tillägg till
och 12 §§
bevillnings-
förord-
ningen.
(Forts.)
N:o 34.
18
Torsdagen den 26 Mars.
Angående om utskottet tillstyrkte eu skrifvelse och kamrarne afsloge denna på
tillägg till den formella grund, att ärendet läge hos den s. k. norrlandskommit-
bevillnings- téen, kamrarne icke skulle komma att beledsaga sitt afslag med en
förord- välvillig motivering, hvarigenom den uppfattning kunde vinna stöd,
ningen, att frågan icke har Riksdagens sympatier i så hög grad, som utskottet
(Forts.) verkligen anser vara fallet.
Vi ha inom utskottet kommit till öfvertygelsen, att norrlands-
kommittén tagit frågan om hand på grund af handlingar, som före-
tetts i utskottet. Att under sådana förhållanden tillstyrka en skrif¬
velse, som endast skulle ha till resultat, antingen att ärendet öfver-
lämnades till norrlandskommittéen eller också möjligtvis, hvilket är
mindre troligt, fråntoges densamma, har utskottet icke ansett vara
något vidare kraftigt sätt att befordra frågans lösning.
Man har här sagt, att ärendet vore sä väl utredt — fem kommit¬
téer hade nämligen haft detsamma om hand — att utskottet bort på
grund däraf hafva kommit till något resultat. Jag ber att få fram¬
hålla, att dessa fem kommittéer haft ganska olika uppfattning om
saken, så att det för utskottet ingalunda skulle fallit sig lätt att i frågan
välja det ena eller andra alternativet. En skrifvelse till Kung]. Maj:t
i ämnet hade man ju alltid kunnat tillstyrka, och jag är, såsom
sagdt, öfvertygad om att ingen af utskottets ledamöter skall beklaga,
om kammaren som opinionsyttring godkänner motionärens eller något
liknande yrkande.
Herr Söderberg: Äfven jag vill ansluta mig till de talare, som
här yttrat sig välvilligt om motionärens förslag.
Frågan ligger för närvarande så, att Första Kammaren redan bi¬
fallit utskottets förslag. Om nu denna kammare antager motionärens
förslag, och det af sådan anledning skulle komma till gemensam om¬
röstning med det resultat, att motionärens förslag bifolies, undrar jag,
om kammaren är beredd att taga konsekvenserna af ett sådant i
formellt afseende bristfälligt förslag. För min del tror jag det ej.
Därför, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag, på
samma gång som jag ber att få uttala mina lifliga sympatier för
själfva frågans lösning. Ty när man tänker på den ofantliga tillgång
på skog, som finnes i Norrland, och på det låga taxeringsvärde, som
jordbruket och skogen är åsatt där uppe, kan man lätt finna, att detta
icke är med verkligheten öfverensstämmande.
Jag har intet annat yrkande att göra än om bifall till utskottets
förslag.
Herr Krön lund: Herr talman! Jag är väsentligen förekommen
af den siste ärade talaren. Jag vill endast framhålla det betänkliga
i att såsom en opinionsyttring bifalla motionärens förslag. Ty om,
såsom jag har anledning antaga, Första Kammaren redan bifallit ut¬
skottets förslag och denna kammare bifölle motionen, blefve det
gemensam votering i frågan. Då skulle det kunna hända, att de
föreslagna, i formellt afseende icke fullt tillfredsställande tilläggen
till vissa pararagrafer i bevillningsförordningen blefve godkända. Detta
19 N:o 34.
Torsdagen den 26 Mars.
vore ett rätt farligt arrangemang. Då synes mig målet lika väl kunna Angående
vinnas genom att godkänna utskottets välvilliga uttalande. tillägg till
Jag har deltagit i den subkommitté af norrlandskommittéeu, som ^ ^
behandlat denna fråga. Jag bar där af den historiska utredning, som förord9-8'
förekommit, funnit, att frågan vore synnerligen svår, och att intet af de ningen.
förslag, som förelegat, varit ägnadt att kunna afhjälpa de afsedda olägen- (Forts.)
heterna. Det enda sätt, hvarpå de enligt min tanke fullständigt skulle
kunna afhjälpas, vore, att man ställde sig på kommunalskattekom-
mittéens ståndpunkt, så att man vid omarbetningen af bevillnings-
förordningen insloge på den direkta beskattningens väg, som där är
föreslagen. Då emellertid denna kommittés förslag torde väl länge
låta vänta på sig, innan det blifver lag, bar majoriteten inom sub-
kommittéen tänkt sig, att ett slags provisorium skulle kunna an¬
ordnas, antingen därigenom att accis skulle kunna läggas på det af-
verkade och försålda virket eller också en fördelning ske. Båda
dessa förslag har motionären talat om. Jag tror dock, att i fråga
om accis svårigheterna icke äro fullt så stora, som motionären fram¬
hållit, om man nämligen tager denna accis på virkeskvantiteten och
under förutsättning, att en utsträckt själfdeklaration blifver gällande.
Jag har velat framhålla det sagda, men jag har intet yrkande
att göra.
Herr Enander: För att bemöta en invändning vill jag endast
säga, att mitt förslag är nästan ordagrannt hemtadt från ett af de
fem kommittéernas betänkanden, som omförmälas af bevillningsutskottet.
Om kammaren därför bifaller motionen, behöfver förslaget visst icke
någon omredigering.
Jag vill endast tillägga, att, om mitt förslag skulle segra i en
gemensam votering, det också kan gälla såsom ett »provisorium»
lika väl som de utvägar utskottet antyder och en talare fästat upp¬
märksamhet på.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Öfverläggningen var härmed afslutad. I öfverensstämmelse med
de yrkanden, som därunder förekommit, gaf' herr talmannen propo¬
sitioner dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag
därå och bifall i stället till det af herr Enander under öfverlägg¬
ningen framställda yrkandet. Herr talmannen ansåg den förra pro¬
positionen vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering
begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande om-
röstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hem¬
ställan i utskottets förevarande betänkande n:o 31, röstar
Jaj
Den, det ej vill, röstar
Nej;
N:o 34.
20
Angående
tillägg till
8 och 12 §:
bevillnings
förord¬
ningen.
(Forts.)
Torsdagen den 26 Mars.
Vinner Nej, har kammaren med afsteg å utskottets berörda hem¬
ställan bifallit det af herr Enander under öfverläggningen framställda
yrkandet.
Omröstningen utvisade 92 ja, men 103 nej; och hade kammaren
alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
§ 9.
Efter föredragning häruppå af lagutskottets utlåtande n:o 42, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen i fråga om
närmare bestämmelser rörande villkoren för värnpliktiges rätt att
afflytta från riket, lämnades ordet på begäran till
Herr Lindblad, som yttrade: Jag har ingen anledning att mot¬
sätta mig det resultat, hvartill lagutskottet i förevarande fråga kommit.
Men med hänsyn till de uttalanden, som gjordes vid 1901 års riksdag,
och med afseende därpå, att Kungl. Maj:t tagit förevarande fråga
under behandling och hänskjutit densamma till en kommitté för när¬
mare utredning, vill jag för min del opponera mig mot det uttalande,
som lagutskottet gjort i sista punkten med afseende på den före¬
slagna värnpliktsskatten.
För öfrigt har jag intet yrkande att göra.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 10.
Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 43, i anledning af
väckt motion angående ändrade bestämmelser om exekutiv försälj¬
ning af fastighet; och yttrade därvid:
Herr Persson i Tällberg: Herr talman! Mine herrar! Jag vill
gärna gifva motionären rätt däruti, att den nuvarande lagstiftningen
på detta område icke är fullt tillfredsställande, men jag måste dock
erkänna, att jag ställer mig mycket tveksam till det föreliggande
försteget. Och i alla händelser anser jag, att det är en del omstän¬
digheter, som icke äro berörda vare sig af motionären eller af lag¬
utskottet, hvilka dock böra komma till beaktande vid en eventuell
utredning af denna fråga.
För det första synes det mig vara oklart, huru motionären tänkt
sig, att det skulle gå till, då en borgenär begärt utmätning af en
sådan fastighet, som icke får försäljas, utan försäljningen inhiberas
på den grund, att det belopp, som fastigheten betingar, ej räcker att
betänka de prioriterade fordringarne. År då meningen, att den opri¬
oriterade borgenären skall bestå alla exekutionskostnaderna, tv det
är ju gifvet, att dessa icke kunna uttagas ur den pantförskrifna fastig¬
heten, då den icke får försäljas.
Vidare är det äfven en annan sak, som jag anser måste be¬
aktas, om en utredning af denna fråga skall komma till stånd.
Torsdagen den 26 Mars. 21 N:o 34.
Motionärens afsikt — och kanske äfven utskottets — bär varit
(ten, att man skulle stärka fastighetskrediten. Men jag bar äfven i
det hänseendet mina betänkligbeter och betvifhur, om det målet kan
vinnas på denna väg, och jag undrar, huruvida man ej snarare genom
antagandet af detta förslag i vissa fall skulle komma till en alldeles
motsatt verkan. Man kan t. ex. tänka sig, att egaren till eu egen¬
dom, som bar ett belåningsvärde af t. ex. 20,000 kronor, intecknar
denna för 16,000 kronor. Han anser sig nämligen för tillfället
icke behöfva låna större belopp än dessa 16,000 kronor. Något år
därefter kommer emellertid fastighetsägaren under fund med att han
kunde behöfva låna ytterligare 4,000 kronor, så att han skulle komma
upp till det belopp af 20,000 kronor, som ursprungligen var egen¬
domens belåningsvärde. Men den person, som förra gången lånade
ut penningar åt honom, har ej några sådana disponibla nu, utan
fastighetsägaren får vända sig till annan person för att söka få sitt
lån beviljadt. Men då vet denne senare person, att, för den händelse
att sådana konjunkturer skulle inträda, att denna egendom vid even¬
tuell försäljning icke skulle betinga mer än t. ex. 15,000 kronor,
fastigheten då vore fredad från exekutiv försäljning och att han icke
kunde utfå något af sitt kapital. På detta sätt, menar jag, skulle
man å ena sidan skada fastighetskrediten och å andra sidan så låsa
fast kapitalet i eu egendom, att en person, som har eu fordran i en
intecknad egendom, under vissa förhållanden omöjligen skulle kunna
utfå denna, om en sådan lagstiftning skulle komma till stånd.
Slutligen ber jag att få hänvisa till hvad som finnes återgifvet
ur motionärens motiver på sidan 5 i betänkandet, där det heter: »1
Preussen möjliggöres grundsatsens tillämpning af bland andra följande
förhållanden: att jordbruksinventarier anses såsom tillbehör till den
lästa egendomen och icke få utmätas annorledes än i sammanhang
med denna» o. s. v. Det undras mig, om detta ej skulle kunna föra
oss in i så invecklade förhållanden, att det ej vore önskvärdt, att vi
inläte oss därpå, och skulle vi nödgas att ingå på något dylikt för
att få denna princip införd, hvilken princip ju i vissa fall — det med-
gifver jag gärna — kan ha vissa företräden framför den nuvarande,
skulle jag hafva ännu större betänkligheter därvidlag än beträffande
de punkter jag förut berört.
Jag har ej något yrkande att framställa i denna fråga, utan
hoppas, att någon af lagutskottets herrar ledamöter skall gifva till¬
fredsställande svar på de anmärkningar jag nu framställt eller att
desamma måtte blifva beaktade vid eu eventuell utredning.
Herr Zetterstrand: Hvad den sista anmärkningen beträffar,
hänför den sig till förhållandena i Preussen, men det är icke dem
vi åberopa, utan det är de finska förhållandena, som vi fäst oss vid.
I Finland har kommit till stånd en lag, som är i öfverensstämmelse
med det nu föreliggande förslaget. Denna lag har nu verkat i sju
år och därunder mötts med mycken tillfredsställelse och anses vara
tillfyllestgörande.
Hvad angår öfriga detaljanmärkningar, som motionären fram-
22 Torsdagen den 26 Mars.
ställt, är jag öfvertygad om att de vid utarbetandet af ett blifvande
lagförslag i ämnet skola tagas under öfvervägande.
Då jag tror, att denna fråga är af ganska stor betydelse för
fastighetskrediten, tillåter jag; mig att yrka bifall till utskottets
förslag.
Vidare anfördes ej. Hvad utskottet hemställt bifölls.
§ 11.
. Å föredragningslistan fanns härefter upptaget Andra Kammarens
™tt national- C)är<^e tillfälliga utskotts utlåtande n:o 13, i anledning af väckt mo-
ekonomiskt tion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående inrättande af ett national-
råd m. m. ekonomiskt råd m. m.
Uti en inom Andra Kammaren väckt och till utskottet hänvisad
motion, n:o 68, hemställde herr Lyckholm:
att Riksdagen måtte för sin del uttala sig för inrättande snarast
möjligt af ett nationalekonomiskt råd och i underdånig skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes för främjande af
näringslifvet tillsätta ett permanent råd, benämndt nationalekonomi¬
ska rådet, bestående af 10 personer, hvilka bland sig ägde erfarna
och kunniga män inom näringslifvets olika grenar, nämligen handel,
sjöfart, ^industri och’ handtverk, bergsbruk, jordbruk, skogsväsendet
och fiskerinäringen. Nationalekonomiska rådets uppgift skulle vara:
att i största möjliga^omfattning ägna omsorg åt näringslifvet i
landet;
att noga aktgifva på vårt lands ekonomiska intressen;
att söka verka' för en planmässig] och väl ordnad national¬
ekonomi;
att verka för införande af enkla former och snabb expedition af
frågor, som berörde näringslifvet, samt före början af riksdagen
hvarje år framlägga för regeringen utredningar och förslag att steg
för steg höja och främja näringarna, hvilka utredningar och förslag
skulle delgifvas Riksdagen, antingen de föranledt till framläggande
af regeringspropositioner eller icke. Främst skulle rådet utreda
de frågor, som Kungl. Maj:t behagade anbefalla, men i (ifrigt äga
fritt val.
Utskottet hemställde, att Andra Kammaren för sin del måtte be¬
sluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och i hvad mån sak¬
naden af särskild representation för landets näringar, utgången från
dessa näringar själfva, kunde afbjälpas genom tillsättande så snart
ske kunde af ett råd, hvars uteslutande uppgift vore att främja
landets näringslif och sålunda äfven bereda en mot de växande
skatterna svarande bärkraft.
Vid utlåtandet hade fogats reservationer af:
N o 34.
Angående
Torsdagen den 26 Mars. 23 Nio 34.
herr Branting, som föreslagit, att herr Lyckholms förevarande. Angående
motion icke måtte till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda; ^^national¬
ekonomiskt
herr Ahlstrand mot vissa delar af motiveringen. råd m. m.
(Forts.)
I sammanhang härmed föredrogs ett från Första Kammaren an¬
kommet protokollsutdrag, n:o 144, innefattande delgifning af nämnda
kammares beslut i anledning af dess första tillfälliga utskotts utlå¬
tande n:o 3, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
i fråga om tillsättande af ett nationalekonomiskt råd; och inhämta¬
des däraf, att Första Kammaren bifallit en af dess tillfälliga utskott
gjord hemställan af samma innehåll som den, hvilken innefattades i
Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts förevarande utlåtande.
Sedan utskottets ofvannämnda hemställan blifvit uppläst, begär¬
des ordet af:
Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Som berrarne se
af utskottets utlåtande, har jag funnit mig nödsakad att anmäla min
reservation mot det slut, hvartill utskottet kommit.
De skäl, som därvid hufvudsakligast varit för mig bestämmande,
äro angifna i reservationen. Sedan dess har, såsom vi nyss hörde,
denna fråga varit före i Första Kammaren och där ledt till samma
slut som det, till hvilket utskottet här nu vill föra oss. Och det må
jag säga, att om jag någon stund varit tveksam om huru jag skulle
ställa mig i denna sak, blef jag ännu mera öfvertygad om det rik¬
tiga i den ståndpunkt, jag intagit, när jag hade tillfälle att för en
vecka sedan åhöra Första Kammarens debatt i ämnet.
Där fick man t. ex. höra en talare stiga upp och tala länge
och väl för afslag å utskottets hemställan — och han argumenterade
så, att kommerskollegium redan hade en tillräcklig mängd institu¬
tioner, till hvilka det kunde vända sig för erhållandet af nödiga
upplysningar och på sådant sätt komma i vederbörlig kontakt med
näringsidkarne själfva, — men med en märklig saltomortal slöt han
i alla fall sitt anförande med att säga ungefär sålunda: om herrarne
nu tro, på grund af hvad jag yttrat, att jag skulle vilja afstyrka
detta skrifvelseförslag, så är det visst icke riktigt. Denna skrifvelse
må gärna gå. Det blir alltid något för Kungl. Maj:t att tänka på,
och det kan alltid vara till någon nytta. En annan talare yttrade
sig där i rätt vidlyftiga ordalag för motionen och för utskottets hem¬
ställan, men han gjorde en volt i alldeles motsatt riktning. Han
slöt med att yrka afslag, på den grund att för honom var icke den
institution, till hvilken man här ville komma fram, tillräckligt ämbets-
maunamässig.
Jag må säga för min del — och jag hoppas finna någon reso¬
nans för denna uppfattning uti denna kammare — att snarare är
fara värdt, att vi komma allt för mycket in på att skapa ett alldeles
nytt ämbetsverk, om vi gå in på hvad utskottet här har föreslagit.
Fn tredje talare i Första Kammaren begagnade endast tillfället till
att utveckla sin egen uppfattning angående huru en institution, som
N:o 34.
24
Torsdagen den 26 Mars.
Angående skulle vara representativ för näringarna, borde vara beskaffad.
1 dt national Enjellan denna institution och det råd, hvarom Första Kammarens
ekonomiskt utskott talat, och äfven det råd, hvarom Andra Kammarens utskott
råd m. m. takt i sin motivering, fanns icke just någon synnerlig likhet, men
(Forts.) resultatet blef i alla fall för honom detsamma, nämligen att en skrif¬
velse borde gå till regeringen med begäran, att den ville taga frågan
om hand och söka att själf tillskapa ett sådant råd.
I Första Kammaren lyssnade jag förgäfves efter att få höra
någon under debatten framföra det skäl, som varit för mig i denna
fråga, i det läge hvari den till sist kommit, helt och hållet bestäm¬
mande, nämligen att man här har försökt att åt Kung!. Maj:t upp¬
draga att utse en representation för näringslifvet. Det förefaller mig,
som om man begår ett synnerligen stort fel och alldeles ställer sig
i konflikt med hela den representativa idén, ifall man först klagar
öfver att näringarna behöfva själfva föra fram sina synpunkter och
intressen hos administrationens spetsar, men sedan öfverlämnar åt
just administrationens spetsar och åt Kung], Maj:t att utse, hvilka
bland näringarnas målsmän som man vill höra för att få de syn¬
punkter framförda, som böra komma fram. Detta är efter min upp¬
fattning ett totalt oriktigt tillvägagångssätt, och oriktigheten är så
grundläggande, att den bör vara alldeles tillfyllestgörande för att för
närvarande döma denna motion till att till ingen Riksdagens åtgärd
föranleda.
Det är icke utan, att utskottet själft känner, att det varit inne
på en föga tilltalande väg. Det har medgifvet icke en, utan flera
gånger i sin motivering, att det riktiga vore, att det funnes en vald
representation för näringarna, som uti hithörande frågor kunde för
Kung]. Maj:t vara rådgifvande och fingervisande. Men sedan säges
helt kort, att, eftersom det icke finnes för närvarande några lämpliga
primärkorporationer, särskild! icke på industriens område, så — må
Kungl. Maj:t taga alltsammans på sig. Jag har för min del icke
kunnat gå med på en sådan omvändning, utan jag har tvärtom dra¬
git den slutsatsen, att eftersom det, som utskottet säger, behöfs en
representation för dessa näringar, för att en lifligare växelverkan
måtte kunna inträda mellan statsmyndigheterna och näringarnas
målsmän, bör det vara angeläget, att man söker att skapa förutsätt¬
ningar för just en sådan representation. Må alltså de, som äro spe¬
ciellt intresserade på detta område, ägna all sin uppmärksamhet och
kraft åt att föra fram till vidare utveckling de redan ganska goda
ansatser till representativa institutioner, som finnas, och sedan i
sinom tid, när dessa representationer kunna sägas verkligen ha nått
den utveckling, att de representera näringslifvet, må det vara på sin
plats att försöka skapa former, hvarigenom åt dem betryggas ett
vederbörligt inflytande på ärendenas förberedande handläggning hos
regeringen.
Det har också, både i utskottets utlåtande och i min reservation,
framhållits en annan sida af denna sak, nämligen att det är en
offentlig hemlighet, att starka sympatier förefinnas för att lätta bör¬
dan för de här ifrågakommande regeringsdepartementscheferna genom
att fä till stånd eu regeringsrätt, hvarigenom de skulle slippa ifrån
25 N:o 34.
Torsdagen den 26 Mars.
att behöfva begrafvas i en mängd skrifverier och småsaker, hvarmed
de nu få lof att taga befattning. Om denna tanke kommer till ut¬
förande, har man slagit in på en riktig väg för att åt regeringen
betrygga det initiativ i hithörande ämnen, som det varit eu af mo¬
tionärens hufvudsynpunkter att, genom tillskapande af nya former
på detta område, söka tillförsäkra densamma i högre grad än hittills
varit möjligt. När man nu sålunda vet, att denna viktiga och utan
tvifvel berättigade sida af motionärens framställning torde komma
att beaktas på en annan väg än han för ändamålet föreslagit, har
man äfven däruti en ytterligare anledning att icke alltför oförberedt
gå med på hans framställning i hvad den afser bildandet af en sådan
rådgifvande institution, hvilken Kung!. Maj:t skulle ha godheten att
ge åt sig själf alldeles vid sidan utaf Riksdagen, alldeles vid sidan
utaf någon som helst konstitutionell garanti, alldeles utan att man
kan veta, hvart något sådant skulle taga vägen, och möjligen med
risk, att denna institution skulle tjäna som förstärkt stöd åt mäktiga
intressen, hvilka törhända nog i alla fall lätt kunna göra sig gäl¬
lande genom sitt inflytande på höga regeringskretsar.
En möjlighet vore således, att denna institution komme att ut¬
veckla sig i en, efter min mening, farlig riktning. En annan möj¬
lighet vore, att den blcfve blott en tom dekoration, som rakt icke
komme att tjäna det syftemål, för hvilket den blifvit tillsatt, och
således alls icke komme att medföra det resultat, som motionären
afsett med densamma. I intetdera fallet synes det mig, att Andra
Kammaren bör vara synnerligen angelägen att på sådana skäl, som
af utskottet här blifvit anförda, taga denna hemställan och förena
sig med Första Kammaren.
Jag tror för öfrigt, att man bör fästa ett visst afseende därvid,
att denna tanke genast vunnit så stark anslutning inom Första Kam¬
maren. Redan uti detta faktum ligger ytterligare en maning att se
upp, så att man icke går in på vägar, dit kanske Andra Kammarens
flertal alls icke skulle vilja följa.
Jag skall alls icke nu gå in i någon detaljkritik af utskottets
motivering, ehuru det kunde finnas åtskilligt att däremot invända.
Man får, så vidt jag kan förstå, af denna motivering det intryck,
att de, som samlat sig omkring densamma, själfva äro ganska vack¬
lande, osäkra och trefvande på det område, där de röra sig. De ha
icke rätt vetat hvad de skola föreslå, utan ha valt synnerligen vaga
och obestämda uttryck. Ett rent drastiskt exempel härpå har man
i motiveringen på sid. 36, där utskottet resonerar om huruvida
man borde ha ett stort råd eller ett litet råd. Ett par satser där
lyda ungefär på följande sätt: »Utskottet finner goda skäl kunna an¬
föras för den åsikten, att antalet ledamöter i rådet icke bör vara för
litet. — — Utskottet har likväl enat sig om den mening, att rådet
åtminstone till en början bör bestå af ett inskränkt antal medlem¬
mar. — — Dock bör antalet vara så stort, att möjlighet icke saknas
att i detta råd få inrymda sakkunniga målsmän för Sveriges hufvnd-
n är in gar.»
Ja, hvad är det egentligen meningen att komma fram till, när
man skrifver sä fram och tillbaka, som utskottet i detta fall gjort?
Angående
inrättande af
ett national¬
ekonomiskt
råd rn. m.
(Forts.)
N:o 34. 26 Torsdagen den 26 Mars.
Angående Jag klandrar icke utskottet därför, ty det har stått inför uppgifter,
inrättande^/ goni hep vigSt jcke varit möjligt för detsamma att lösa. Men
ekonomiskt n°g ^ör sådant vara ytterligare ett skäl för kammaren att vara be¬
råd m. m. tänksam mot att gå in på en dylik fram- och tillhaka-motivering.
(Forts.) Jag hemställer, herr talman, med anledning af hvad jag redan
anfört och med hänvisning till de skäl, som äro framförda i min
reservation, om afslag på herr Lyckholms förevarande motion och
på utskottets hemställan.
Herr Lyckholm: Herr talman! Den ärade reservanten har på¬
stått, att utskottet varit famlande i sitt utlåtande och icke vetat hvart¬
hän det velat komma med denna motion. Ja, det kan ju vara till en
viss del sant, men att på en gång färdigbygga något sådant som
detta kan gärna icke någon begära, och att utskottet i denna sak
kommit längre än motionären, det säger ju för öfrigt den ärade re¬
servanten själf i sin reservation, sista stycket på sid 40. Det heter
där: »Detta är nog en vacker och riktig framtidstanke, himmelsvid!
skild från de bizarra föreställningar, hvilka motionären i Första Kam¬
maren uttryckt etc.»
Där erkänner ju således den ärade reservanten själf, att utskottet
dock har kommit åtminstone närmare målet än motionären i Första
Kammaren.
Den ärade reservanten påstår, att, om medlemmarna i detta råd nu
till eu början skulle utnämnas af Kungl. Maj:t, man därigenom skulle
tillskapa en kategori oansvariga rådgifvare. Ja, jag vet icke, om
man kan gå in på det påståendet. Ty icke kan väl den omständig¬
heten i och för sig själf, att det är Kungl. Maj:t som utser dessa
medlemmar hafva en sådan verkan; icke kunna väl de därigenom
känna sig mera oansvariga. Vi ha ju, som bekant, här ifrån Riks¬
dagen sändt många skrivelser till Kungl. Maj:t, hvilken på grund af
dessa skrifvelser tillsatt kommittéer. Jag tror, det är många i denna
kammare, som äro medlemmar af sådana kommittéer. Man skulle då
kunna fråga dem, om de känna sig mindre ansvariga, därför att det
är Kungl. Magt, som har utnämnt dem, än hvad de skulle göra, om
t. ex. någon korporation både utsett dem till kommittéledamöter.
Vidare anför den ärade reservanten, att han anser det som ett
oafvisligt kraf, att hufvudgrenarne inom industrien och näringarna
själfva må få välja sina förtroendemän.
Ja, det erkänner ju också utskottet, och jag vill fästa uppmärk¬
samheten på att med den snabba utveckling, som allting numera har,
så kunna ju snart nog sådana korporationer bildas, som kunna välja
personer, lämpliga att sitta i nationalekonomiska rådet. Den ärade
reservanten själf medger ju också längre ned på sid. 41, att för när¬
varande utan tvifvel flere sådana korporationer finnas, som i detta
fall skulle vara lämpliga som valkorporationer. Medgifvas måste
kanske dock, att icke hvarje industri och näringsgren har korporatio¬
ner lämpliga att välja ombud till detta nationalekonomiska råd.
Den ärade reservanten slutar med yrkandet, att motionen icke
måtte till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.
Jag må för min del bekänna, att detta — för att begagna reser-
Torsdagen den 26 Mars. 27 N:o G4.
vantens egna ord — dock är något »bizarrt». Han själf anser ju . Angående
detta vara en riktig framtidstanke, och ändock slutar han med att inrättande af
yrka afslag å utskottets hemställan. Vore det då icke bättre att in-
stämma med utskottet och sända en begäran till Kung!. Maj:t att ta råd m. m.
frågan i öfvervägande, så att man finge se, hvad Kungl. Maj:t vidare (Forts.)
kan åtgöra i denna sak.
Utskottet har ju icke tvekat att taga detta steg, och Första Kam¬
maren har heller icke tvekat att taga detta steg för att nå denna
vackra framtidstanke. Därför gör det verkligen ett »bizarrt» intryck,
att reservanten, som väl vill kallas för en framtidsman, uppmanar
kammaren att icke fatta ett beslut, hvarigenom man skulle komma
närmare denna riktiga och vackra framtidstanke.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall tiil utskottets hemställan.
Herr Koos: Herr talman! Större allmänna frågor, som beröra
vår inre politik, ha ju i de flesta fall två sidor: den sidan, från
hvilken näringslifvet betraktar frågan, och den statsfinansiella.
Om man då för mycket fäster uppmärksamheten på den ena af
dessa sidor, händer det ju, att man mister blicken för den andra.
Här i kammaren ha förekommit sådana uttalanden, som att t. ex.
en önskad nedsättning af persontarifferna på statens järnvägar icke
måtte komma till stånd, därför att sådant skulle vålla minskning i
statens inkomster. Det har också förekommit, att statsmyndigheterna
ha upphört med att anslå medel till inköp af skog, därför att detta
skulle vålla ökade utgifter. Det är alltså frågan om inkomster och
utgifter för staten, som härvidlag spelat en rot, men icke frågan om
hvilka åtgärder som borde vidtagas till främjande af näringslifvet.
Det kan ju också ha sin ganska giltiga förklaring, att man här i
kammaren och Riksdagen mera beaktar den statsfinansiella sidan.
Vid hvarje år förekommer ju såsom en af Riksdagens viktigaste upp¬
gifter just detta att uppgöra budgeten, att bestämma hvar man skall
taga inkomsterna och hvilka utgifter man vill vara med om; och
äfven Riksdagens sammansättning pekar hän på att näringslifvets
intressen icke alltid kunna vinna tillräckligt beaktande.
Om man ser sig omkring här i kammaren, finner man, att vi här
hufvudsakligen utgöras af hemmansägare, lärare och andra tjänste¬
män, men endast undantagsvis af idkare utaf de näringar, som man
skulle vilja kalla stadsmannanäringar. Och detta är ett förhållande,
som man inte kan vänta någon förändring i; ty Riksdagen är ju
sammansatt på grund af politiska hänsyn, och icke egentligen med
hänsyn till att de olika klasserna skola bli proportionellt representerade.
Men om det således är ett faktum och ett faktum, som kommer
att bli beståndande, att näringslifvets intressen, som allt mer kräfva
att bli beaktade, icke kunna vänta att få ett tillräckligt antal af till¬
räckligt kraftfulla målsmän in i Riksdagen, hvilka åtgärder bör man
då vidtaga för att afhjälpa det rådande missförhållandet?
Motionären föreslår ett näringsråd, eller, såsom han kallar det,
ett nationalekonomiskt råd eller en församling af våra bästa ekono¬
miska krafter, som där skulle med sin erfarenhet och sina kunskaper
meddela råd och taga initiativ.
N:o 34.
28
Torsdagen den 26 Mars.
Angående Om herrarna ha läst det här utkottsbelänkandet, måste her-
mdt national- rarne ba funnit, att det är påfallande, att under närmare hundra år
ekonomiskt uian bär gjort yrkanden i precis samma riktning.
råd in. m. Den kommitté, som 1819 tillsattes för att inkomma med förslag
(Forts.) till ombildning af styrelseverken, ville ha en konselj af kunniga och
erfarna slöjdidkare, som skulle stå vid regeringens sida för att ge
råd, men den skulle icke ha initiativrätt.
De kommittéer, som 1874 och 1883 tillsattes med uppdrag, bland
annat, att afgifva förslag till indragning af kommerskollegium, före-
slogo organiserandet af en särskild ekonomisk representation, som
både skulle vara rådgifvande och ha rätt till initiativ. 1898 års
handels- och sjöfartskommitté föreslog endast en mindre rådgifvande
korporation. Det är ju icke så märkvärdigt, att den ena kommittén
följde den andra i spåren. Men det är att lägga märke till, att så
godt som alla näringsidkare, som hördes öfver 1883 års förslag, nära
nog enhälligt förklarade, att det vore af verkligt behof påkalladt att
få ett sådant råd till stånd, och att det väntades skola medföra afse-
värdt. gagn och nytta för näringarne.
Ämbetsverken, som yttrat sig i frågan, och Kungl. Maj:t hafva
också haft samma uppfattning. Vid föredragning af 1874 års kom¬
mittébetänkande förklarade Kungl. Maj:t sig i hufvudsak gilla den
däri framställda tanken. Och då 1883 års kommittébetänkande före¬
drogs, yttrade dåvarande civilministern, att en särskild anledning,
hvarför han då ville hafva ett departement för handel och näringar
i stället för ett ombildadt kommerskollegium var, att han trodde, att
därigenom lättare skulle kunna organiseras en representation för uä-
ringarne, hvilken han ansåg nödvändig. Jag minns nu icke, om hans
ord folio precis på detta sätt, men det var andemeningen.
Detta visar emellertid, att de högsta administrativa myndigheterna
hafva fått ögonen öppna för att det är icke ensamt inom ämbetsver¬
kens salar, som de för näringslifvet viktiga frågorna kunna med till¬
räcklig grundlighet afhandlas, eller att man där kan finna tillräckligt
vida synpunkter eller tillräckligt praktisk blick för hvilka åtgärder
som i näringarnas intresse böra vidtagas. Och det torde väl vara
fullkomligt klart, att frågan om hvad som bör göras för näringslifvets
höjande här i Sverige krafvel- ett allvarligt behjärtande.
Jag vill icke närmare redogöra för den långa framställning
motionären gjort i detta hänseende, en framställning, som jag-
anser innehålla många riktiga synpunkter. Men jag vill påpeka,
hvad en motionär i denna kammare rörande skogsfrägan uppgifvit,
nämligen att redan år 1888 beräknats, att öfverskottet af afverknin-
gen utöfver återväxten af skog belöpte sig till omkring 5 millioner
kubikmeter årligen. Och jag vill äfven framhålla det allmänt kända
förhållande, att malmerna i Norrbotten exporteras utan att lämna en
afkastning, som uppgår till stort mer än brytningskostnaden. Vi
blifva således utaf med våra kapital i malmer och skogar, utan att
det bildas något annat kapital, som kan ersätta dessa förlorade till¬
gångar.
Men, mine herrar, om det också får anses vara konstateradt, att
29
N-.o 34.
Torsdagen den 26 Mars.
något härvidlag bör göras, följer däraf icke med nödvändighet, att
det just behöfver vara det, som motionären föreslagit.
Jag bar till förmån för en åtgärd i motionens syfte anfört några
uttalanden, som i frågan gjorts bär i landet. Och jag skulle äfven
kunna åberopa mig på den utländska erfarenheten på detta område.
Särskildt vill jag påpeka, att enligt hvad en känd vetenskaplig för¬
fattare bär i Sverige omtalade i ett föredrag vid ett sammanträde år
1880 med nationalekonomiska föreningen, det stora uppsving på nä-
ringslifvets område, som han uppgaf hafva ägt rum i Wtirtemberg,
utan allt tvifvel vore att datera från den tidpunkt, då en institution
där inrättades, i vissa hänseenden snarlik det nu föreslagna national¬
ekonomiska rådet. lian omnämnde bland annat, att industri, export,
kommunikationer förut så godt som lågo i lägervall, men att förhål¬
landena blefvo helt annorlunda, då »Centralstelle filr Gewerbe und
Handel» kom till stånd — denna institution motsvarade väl ej all¬
deles det nu ifrågaställda nationalekonomiska rådet, utan utgjorde sna¬
rare ett mellanting mellan detta och kommerskollegium. — Sedan den
tiden, då näringsidkarne tingo tillfälle att själfva föra sina åsikter
till torgs genom denna korporation, har man att datera det ekono¬
miska uppsving, som faktiskt ägt rum inom nämnda land.
Men om man nu kommer till det resultat, att vi böra inrätta ett
näringsråd, framställer sig den frågan: Indika näringar skola däri vara
representerade? Skall man åtnöja sig med, såsom handels- och sjö-
fartskommittéen förordade, ett råd för handel och sjöfart eller äfven
medtaga industri, jordbruk, skogshandtering, bergsbruk o. s. v.
Utskottet har utan tvekan valt det senare alternativet.
Det tinnes ju alldeles ovedersägligt eu ganska skarp intressemot¬
sats mellan å ena sidan jordbruket och å den andra industrien. Sär¬
skildt är detta förhållandet beträffande den arbetskraft, som för hvar¬
dera af dessa näringar är behöflig. Jordbrukets målsmän klaga ju
öfver att arbetskrafter tagas från jordbruket af industrien. Och sä¬
kerligen är en af de kanske viktigaste orsakerna till den onekligen
bekymmersamma ställning, hvari jordbruket belinner sig, just den
omständigheten, att arbetskraften så fördyrats. Men ha i ett eller
annat hänseende jordbruk och industri skilda intressen, är detta en
ytterligare anledning, att de olika näringarnes målsmän komma till¬
sammans och kunna göra sig förstådda af hvarandra. Skulle hvarje
näring ha sin speciella representation — eu åtgärd, som på vissa håll
förordats, — vore därmed ingenting gjordt för att bäfva det misstro¬
ende, hvarmed en näringsgrupps önskemål ofta mötes från de andra
näringarnas sida. Och om näringarna ha olika intressen, ha de äfven
å andra sidan många intressen gemensamma. Utskottet har uppräknat
åtskilliga sådana gemensamma intressen, och jag vill för min del
endast påpeka ett: intresset af billiga kommunikationer.
Den förste talaren här i afton i denna fråga har icke fäst sig
vid spörsmålet om hvilka näringar borde vara representerade i det
föreslagna nationalekonomiska rådet, utan endast vid det sätt, hvarpå
ett sådant råd skulle komma till stånd, och han framhöll därvid, att
det icke borde ske genom utnämning af Kungl. Maj:t utan genom
val af lämpliga primärkorporationer. Häri delar han ju fullkomligt
Angående
inrättande af
ett national¬
ekonomiskt
råd fn. m.
(Forts.)
N:0 84.
30
Torsdagen den 26 Mars
Angående utskottets tanke. Utskottet säger ju på flera ställen i sitt betänkande,
inrättande af vj måste komma därhän, att de kraf och önskningar, som göra
eekcmomiM s'o gällande bland näringsidkarne, också blifva framförda af dem,
råd m. m. som utsetts af näringslifvets målsmän. Men — tillägger utskottet —
(Forts.) vi kunna för närvarande ej så organisera det. Det kan ju påpekas,
att vi redan hafva handels- och sjöfartsnämnder i städerna, och att
det kanske snart kommer att inrättas handels- och industrikammare,
om hvilka 1883 års kommitté yttrade, att de voro de lämpliga primär¬
korporationerna vid förrättande af dessa val. Men med eu sådan
anordning af valen kunde det lätt gå därhän, att man Ange eu allt¬
för stor korporation med ett hundratal ledamöter, hvarförutom lokala
intressen skulle kunna komma att obehörigen göra sig gällande.
Utskottet har ansett, att valkorporationerna borde utgöras af så
att säga en landsorganisation: för jordbruket den så kallade landt
bruksriksdagen, för handeln Sveriges allmänna handelsförening och så
vidare. Men då för närvarande någon större sammanslutning af indu¬
strien icke finnes, har utskottet ansett, att med frågan om själfvalda
representanter för näringarna borde anstå, till dess eu sådan bildats.
Nu kan man visserligen säga, att vissa större sammanslutningar
af yrkesidkare redan förekomma, såsom t. ex. arbetsgivareföreningar
i våra större städer, Svenska teknologföreningen med flera. Men
ingen af dessa sammanslutningar torde få anses fullt motsvara det kraf
man härvidlag måste uppställa, att det skall vara en sammanslutning,
omfattande alla dem, hvilka själfva idka industriell verksamhet.
Det var några ord i herr Brantings anförande, som jag fäste
mig vid, nämligen rörande antalet ledamöter i det föreslagna rådet.
Utskottet har med de klandrade raderna velat säga, att goda skäl
kunna anföras för den åsikten, att antalet ledamöter i rådet icke bör
vara för litet. Vårt land är vidsträckt, och betingelserna för dess
näringslif äro ganska olika på olika orter. Utskottet tänker därvid
på det yrkande, som förut refererats, att det skulle vara ända till
100 ledamöter. Detta anser utskottet för sin del icke riktigt. Ty
därigenom skulle denna institution blifva så att säga en riksdag
bredvid den svenska Riksdagen. Men däremot vill utskottet icke, att
ledamotsantalet skall vara så ringa, som t. ex. handels- och sjöfarts-
kommittén föreslog, eller 5 å 10 medlemmar, utan antalet bör visser¬
ligen vara inskränkt, men dock så stort, att möjlighet förefinnes att
inom detta råd få Sveriges hufvudnäringar representerade genom
sakkunnige målsmän.
Det kan hända, att denna utskottets mening är oklart uttryckt,
men nog torde den med något så när god vilja kunna fattas.
Ilerr talman! På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer
jag om bifall till hvad utskottet i detta betänkande föreslagit.
Herr Ljunggren: Herr talman; mina herrar! Det måste föl¬
en hvar närings- och industriidkare verka i hög grad uppmuntrande
och fägnesamt, att intresset för vårt näringslif tager sig uttryck inom
Riksdagen, detta kanske desto mer som det icke torde hända så ofta,
att Riksdagen ägnar våra näringar någon speciell omvårdnad utöfver
de vanliga formerna för en dylik omvårdnad, sådana de föreligga i
31
N:o 34.
Torsdagen den 26 Mars.
statsmaskineriet. Det nu föreliggande förslaget synes mig därför Angående
synnerligen ägnadt att väcka förhoppningar, att statsmakterna skola inrättande af
behjärta industriens och våra näringars kraf. ekonomiskt
Själf industriidkare, men icke främmande för handelns kraf, har råd m. m.
jag naturligtvis närmast kunnat beakta, hvad dessa båda näringar (Forts.)
behöfva och hvad för dem kan göras. Jag anser, att hvad motionären
föreslagit är ett af de många sätt, hvarpå dessa näringars intressen
kunna befordras, ehuru jag likväl icke kan anse det annat än
som ett provisorium. Jag tillåter mig fästa kammarens uppmärk¬
samhet på en omständighet, som torde vara af en viss betydelse vid
bedömande af denna fråga, nämligen det som utskottet berört på
sidorna 14 och 15 i sitt betänkande, eller frågan om inrättande af
en handels- och industrikammare i riket. Denna fråga synes mig
ligga så nära den nu förevarande, att den bör i någon män beaktas.
Och att så skett bos den myndighet, som för närvarande har under
behandling frågan om inrättande af eu handels- och industrikammare
i riket har jag mig bekant. Det framgick äfven af diskussionen i
Första Kammaren.
Utskottet nämner, att frågan om organiserande af en handels-och
industrikammare i riket väcktes vid fjärde skandinaviska national¬
ekonomiska mötet i Malmö år 1881, Den resolution, som mötet lät¬
tade, var ju särdeles behjärtansvärd. Men den ledde icke till något
resultat. Först tre år därefter vid allmänna svenska industriidkare-
föreningens sammanträde förevar frågan ånyo, och beslöts då att
uppmana centralföreningen för handtverks-, fabriks- och industriföre¬
ningarna i riket att hos Kungl. Maj:t anhålla om åtgärders vid¬
tagande för inrättande af en handelskammare och en industrikammare
i Stockholm och en särskild dylik kammare för hvarje län samt ett
för hela riket gemensamt industri- och handelsråd.
Det var dit jag ville komma. Ett handels- och industriråd har
varit påtänkt år 1884. Och jag finner den frågan hafva så stor
gemenskap med föreliggande fråga om inrättande af ett national¬
ekonomiskt råd, att det är knappast mer än namnet, som skiljer.
Det program, som nämnes på sidan 15 i utskottets betänkande
rörande centralmyndighetens verksamhet, öfverensstämmer i sina
butvuddrag jämväl med motionärens program. Kungl. Maj:t hade år
1883, såsom af utskottets utlåtande inhämtas, tillsatt en kommitté för
afgifvande af förslag rörande ombildningen af kommersekollegium.
Åt denna kommitté, som omedelbart därefter kompletterades med två
näringsidkare, däribland kammarens nuvarande talman, uppdrog
Kungl. Maj:t behandlingen af det af centralkommittén för samtliga
handtverks-, fabriks- och industriföreningar i riket väckta spörsmål.
År 1885 afgaf nämnda kommitté ett utlåtande, åtföljdt af motiveradt
författningsförslag, men det biel' icke något resultat af detta förslag.
Man skulle nästan kunna säga, såsom här nämnts förut i kammaren,
att det är svårt att få igenom något bär i landet, innan det blir för
sent. År 1902, således efter åtskilliga års väntan, väcktes frågan
ånyo på tal af Sveriges allmänna handelsförening, som hos Kungl.
Maj:t anhöll om åtgärder för inrättande af industri- och handels¬
kammare i riket i närmare öfverensstämmelse med 1885 års kommitté-
N:o 34. 32 Torsdagen den 26 Mars.
Angående utlåtande. Detta utlåtande talar äfven om ett centralråd. Kommittén
inrättande af g^ger i slutet af sitt utlåtande: »Därest Eders Kungl. Maj:t skulle
ekonomiskt finna tjänligt att, i fråga om industri- ock handelskammareinstitu-
råd m. m. tionens vidare utveckling eller rörande något annat ämne, köra om-
(Forts.) kud för landets samtlige näringsidkare, synes detta tills vidare lämp¬
ligast kunna ske genom att låta delegerade för de särskilda kamrarne
sammanträda till gemensamma öfverläggningar». Jag kar nämnt allt
detta för att komma till min slutsats ock min åskådning af frågan,
nämligen att representanterna för de olika näringarna borde vara ut¬
sedda af de olika näringarnas korporationer själfva. Jag betraktar
Kungl. Maj:ts utseende af rådet såsom ett blott provisorium, intill
dess samtliga näringar, som skola i ett sådant råd företrädas, kunna
själfva utse sina delegerade. Utskottets betänkande innehåller äfven
en sats, som till fullo styrker mig i hvad jag förut omnämnt i kväll,
nämligen att det vore mest betryggande, om ett dylikt råd kunde
väljas af primärkorporationerna. Nästa sats i utskottsbetänkande!
innehåller ett påpekande däraf, att det egentligen endast är industrien,
som saknar dylika korporationer, tjänliga till valkorporationer. Men
då, som jag redan nämnt, frågan om en industri- och handelskammare-
institution verkligen är aktuell och så långt kommen, att trågan nu
ligger under kommerskollegii ompröfning, ja till och med framskridit
så långt, att utlåtanden frän landets olika delar inkommit till kommers-
kollegium, eu samling sympatiska uttalanden från 26 handels- och
sjöfartsnämnder, 16 korporationer och föreningar samt 5 enskilde
näringsidkare — af dessa 47 utlåtanden är det endast 4, i hvilka
det uttalas några tvifvelsmål om en dylik institutions värde, nämligen
i utlåtandena från de i Stockholm fungerande nämnderna och för¬
eningarna — när det kommit så långt, att kommerskollegium be¬
handlat detta ärende, och kommerskollegium till och med bordlagt
frågan i afvaktan på Riksdagens beslut rörande nu förevarande förslag
för att, efter hvad jag erfarit, företaga båda frågorna, som kollegium
anser höra tillsamman, till gemensam handläggning och behandling,
så anser jag mig tryggt kunna ansluta mig till utskottets skrifvelse-
förslag, förvissad om att den föreslagna åtgärden blott bör betraktas
såsom ett provisorium.
Jag instämmer i hvad reservanten yttrar i slutet af sin reservation
om att det varit mera skäl, att utskottet för att främja sitt syftemål
sökt påvisa sättet att afhjälpa den antydda bristen på valkorporationer.
Jag instämmer också, såsom äfven framgår af hvad jag redan nämnt,
däri, att det är en riktig och vacker framtidstanke, att som råd¬
gifvande vid regeringens sida bör stå en sakkunnig representation
för nationens alla ekonomiska intressen, och jag ber att få för kam¬
maren uttala en förhoppning, att Riksdagen, då den kan gorå något
för våra näringar, icke måtte af formella skäl eller åt rädsla för
ämbetsverks bildande eller dylikt låta förmå sig att säga nej.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets skrifvelse-
förslag.
Friherre Bonde: Herr talman! Mina herrar! Det är inga¬
lunda förvånande, att den nu föreliggaude trågan omfattats med stort
33
N:o 34.
Torsdagen den 26 Mars.
intresse af de ledamöter i denna kammare, hvilka äro näringsidkare, . Angående
och att de, hvar ocli en beträffande den näringsgren, hvars befräm- lg[fä^tional
jande han mest är intresserad af, vid denna fråga knyta sina för- ekonomiskt
hoppningar och tänka att, om den föreslagna institutionen kommer råd in. in¬
till stånd, näringarna skola få en större omvårdnad än som nu är (Forts.)
fallet. Denna deras tankegång fattar jag således synnerligen väl.
Men å andra sidan tror jag dock, att det för dem är mycket farligt
att härvidlag förifra sig och nappa tag i första krok, som för dem
utlägges, samt tro, att första bästa förslag, som framkommer, är godt,
därför att det kanhända synes så vara. Jag tror nämligen, att det
förevarande förslaget bör noga granskas, innan kammaren uttalar
sig till förmån för detsamma. Man brukar ju ofta framhålla, att
kammaren gärna kan, utan att därmed alltför mycket binda sig,
uttala sig i frågor, som endast afse aflåtande! af en skrifvelse till
Kungl. Maj:t, som sedan får pröfva saken och bära ansvaret. Men
det är ganska farligt att resonera på detta sätt. Ty med kännedom
om Kungl. Maj:ts beredvillighet gent emot den svenska Riksdagen,
vågar jag påstå, att Riksdagen endast behöfver uttrycka något önske¬
mål, för att Kung], Maj:t genast skall tillmötesgå detta, och motsatsen
inträffar väl ytterst sällan.
För öfrigt är man ej heller alltid så noga med frågor, som be¬
handlats af ett utaf kammarens tillfälliga utskott och därför just måste
gå öfver till medkammaren och där underkastas ny utskottsgranskning
och man litar då ofta på att medkammaren, så snart det är fråga
om ett förslag, som icke inom densamma själf framkommit, skall
vara något mera nogräknad. I detta nu föreliggande fall befinner
sig dock frågan i det läget, att den redan blifvit i Första Kammaren
afgjord; där har man nämligen med en synnerligen knapp majoritet,
bestående af endast ungefär en tredjedel af hela medlemsantalet,
bifallit en motion, som i det hela är densamma, som den vi nu hafva
att behandla. Härigenom blir förhållandet det, att om äfven Andra
Kammaren nu skulle uttala sig till förmån för den föreliggande
motionen, så blifver detta Riksdagens beslut och en skrifvelse kommer
till stånd, däri man hos Kung!. Maj;t begär inrättandet af ett national¬
ekonomiskt råd. Låtom oss därför, innan vi fatta vårt beslut, noga
tänka efter, om ett råd, så organiserad! som motionären och utskottet
tänkt sig, verkligen kan vara våra näringar till så stort gagn som
de tro. Jag för min del kan icke tro det. Visserligen hafva, under
de senaste dagarna, motionärerna ifrigt sökt att påverka kammar¬
ledamöterna genom utdelandet åt, om jag så får säga, läroböcker —
åtminstone har jag erhållit ett slags katekes, uppställd i frågor och
svar, som det heter: en katekes, uti hvilken framställas åtskilliga
spörsmål rörande en mängd ekonomiska ämnen och på hvilka spörs¬
mål afgifvits »tydliga och klara svar». Hvad jag uti denna skrift
egentligen mest fäst mig vid, är det egendomliga slut, hvartill dess
författare kommer. »Lika naturligt som det är, att flertalet af med-
lemmarne i Andra Kammaren, hvilket nitälskar för näringslifvets ut¬
veckling, skall erkänna det riktiga och behjärtansvärda förslaget om
inrättande af ett nationalekonomiskt råd, lika naturligt är det dock,
att den lilla socialistiska gruppen inom kammaren, som enligt sitt
Andra Kammarens Prof. 1903. N:o 34. 3
N:o 34.
34
Torsdagen den 26 Mars.
Angående program vill samhällets omstörtande, icke kan vara med om ett
^national i(il'slag, hvilket åsyftar hela samhällets trygghet och framgång.»
ekonomiskt . Det är denna lilla praktblomma, som jag, som sagdt, mest fäst
råd m. m. mig vid och som är en tydlig pik eller hänsyftning, kan jag säga,
(Forts.) på reservanten inom utskottet. För att man nu ej i denna kammare —
eller bland den stora allmänheten — skall tro, att ett afslag på före¬
liggande motion måste betraktas såsom ett godkännande af någon
punkt i det socialistiska programmet, anser jag det vara nödvändigt,
att äfven andra, som ej tillhöra hvad man kan kalla »den lilla
socialistiska gruppen» inom denna kammare, uttala sig i frågan, och
är det mig då en glädje att i detta fall kunna obetingadt ansluta
mig till »denna lilla socialistiska grupp». Jag är nämligen af den
åsikt, att — såsom jag redan förut balt äran nämna — ett national¬
ekonomiskt råd, organiseradt på sätt som föreslagits, icke är lämpligt.
Jag nekar ingalunda till att icke våra näringar och vår handel be¬
höfva en representation. Men hvarje representation måste ju så att
säga byggas upp nedifrån och uppåt eller, med andra ord sagdt,
bestå åt valda ombud. Sällan har man — åtminstone på senare
tider och i mera civiliserade länder — sett exempel på att representa¬
tionen väljes åt konungamakten. Och här är just meningen den att
införa ett slags kungavald representation; regeringen skall ju utvälja
de ledamöter, som skola utgöra denna synnerligen sakkunniga, denna
mäktiga och denna på många områden af näringslifvet ingripande
församling. Med all aktning för vår regering tror jag dock, att man
kan tänka sig förhållandena sådana, att en regering kan blifva en
partiregering och att regeringen understundom representerar ett visst
härskande parti inom landet. Och vi veta ju allesammans ganska
väl, att det är just på det ekonomiska området, som under de senaste
årtiondena partilidelsernas vågor gått som högst. Detta kan då lätteligen
befaras, att regeringen, när den tillsätter ett sådant här national¬
ekonomiskt råd, söker att få detta råd sammansatt efter sitt tycke
och smak och att erhålla ett »råd», som snarare skulle kunna anses
såsom ett stöd för regeringens egna göranden och låtanden, än som
en i egentlig mening rådgifvande myndighet. Detta vill med andra
ord säga, att regeringen i så fall, när den vänder sig till denna
representation och begär ett råd, på förhand vet, hvilka råd den
kommer att få, och därigenom kan skaffa sig ett stöd för de åsikter,
som regeringen själ!’ förfäktar. En sådan uppgift tror jag, att ett
utaf regeringen tillsatt råd gifvetvis skulle komma att få.
Jag sade nyss, att en representation af det slag, man nu vill
åstadkomma, måste bestå af medlemmar, som väljas af näringsid¬
karna själfva. Vi veta, hurusom, när landtbruksstyrelsen inrättades,
på programmet också stod frågan om inrättandet af ett landtbruks-
råd, iurättadt ungefär på samma vis, som detta nu föreslagna national¬
ekonomiska råd skulle organiseras. Denna tanke föll lyckligtvis.
Men i alla fäll har, af sig själft, uppvuxit ett riktigt landtbruksråd,
bestående af valda ombud — jag syftar härmed på de hvartannat
år i Stockholm sammanträdande ombuden för rikets hushållnings¬
sällskap. Som herrarna ju veta, välja hushållningssällskapen inom
sig ombud, hvilka hvartannat år sammanträda här i hufvudstaden för
35
N:o 34.
Torsdagen den 26 Mars.
att öfverlägga om gemensamma intressen och angelägenheter. Denna Angående
korporation icke endast tager initiativ uti landtbruket rörande frågornational
utan har också utvecklat sig till ett fullständigt landtbruksrårf, så att ekonomiskt
inom regeringen förekommande frågor, hvilka på något sätt beröra råd m. m.
landtbruket och dess intressen, blifvit, åtminstone på senare tider, (Forts.)
för yttrandes afgifvande hänskjutna till denna i dagligt tal med det
nog * storartade namnet »landtbruksriksdag» titulerade församling.
På liknande sätt bör nu också en representation för näringarna
kunna uppväxa.
Att vi således för landtbrukets behof fått en särskild rådgif¬
vande församling beror på den naturliga grunden, att vi sedan gam¬
malt hafva särskilda organ för tillvaratagande af landtbrukets intres¬
sen, nämligen våra hushållningssällskap. Nu säger man, att det icke
finnes motsvarande organ för näringarnas befrämjande. Ja, detta är
ju sant; men i så fall, om man vill själfva saken, måste man åstad¬
komma en grund att arbeta sig upp ifrån och söka att för våra nä¬
ringar erhålla sådana korporationer, som redan finnas för jordbruket.
Såsom en föregående talare erinrat, föreligger ett förslag om inrät¬
tande i vissa städer af handels- och industrikamrar, och i dessa in¬
stitutioner skulle man ju kunna lä eu lämplig primär-representation
för handel och industri.
För öfrigt äro väl våra näringar redan nu icke alldeles utan
hvarje sådan representation. Herrarna veta ju allesammans mycket
väl, att vår järnindustri har ett mäktigt föreningsorgan uti järn¬
kontoret, livilket, äfven det, har sina regelbundet återkommande samman¬
träden — de så kallade järnkontorsriksdagarna — där järnhandte¬
ringens idkare sammanträffa och rådgöra om sina gemensamma in¬
tressen och då initiativ kunna tagas i frågor, som afse främjandet
af denna handtering.
Äfvenså finnes, såsom vi veta, eu representation för sågverks-
ägarne; jämväl dessa hafva sin egen förening, som sammanträder för
att öfverlägga uti för sågverksrörelsen viktiga frågor. Likaså hafva
pappersmassefabrikanterna bildat eu sammanslutning eller ett syndi¬
kat, som tager hand om frågor, hvilka beröra deras intressen. Och
se vi efter, skola vi nog finna, hurusom inom de allra flesta, åtmin¬
stone de mera betydande näringsgrenarna redan nu finnas samman¬
slutningar, hvilka man skulle kunna lägga såsom grund för åstadkom¬
mande af de erforderliga primär-representationerna.
Om nu Kuugl. Maja skulle få utse medlemmarne i ett sådant
här nationalekonomiskt råd, är det tära värdt, att detta icke blefve
så allsidigt sammansatt, som önskligt vore, så att alla näringsgrenar
skulle blifva däri lika mäktigt representerade och icke den ena nä¬
ringen kanske få flera representanter, den andra färre. Härigenom
skulle lätteligen somliga näringar känna sig tillbakasätta, och institu¬
tionen skulle, i stället för att verka såsom ett föreningsband inom
näringslifvet, endast väcka split och schism.
Hvad som troligtvis förespeglat motionärerna, då de framkommit
med sina förslag, är det, att vi på senare tider fått ett så kalladt järn-
vägsråd, ställdt på sidan af järnvägsstyrelsen, som har att af detsam¬
ma inhämta »goda råd». Jag vill nu visst icke yttra mig något för-
N:o 3f.
36
Torsdagen den 26 Mars.
Angående klenande om detta järnvägsråds verksamhet hitintills, men icke har
'et?national- ’ a^a JaS 111‘g så synnerligen mycket bekant, att det uträttat
ekonomiskt Pagra storverk. Jag vill dock förmoda, att det så gjort, och att vår
råd m. m. järnvägsstyrelse af detta råd fått många värderika upplysningar, till
(Forts.) hjälp och ledning, och kanske äfven ett kraftigt stöd, hvarom dock
den stora allmänheten ännu sväfvar i okunnighet. Det är dock en
helt olika sak, när det gäller endast eu särskild gren af statsförvalt¬
ningen. Då kan det ju möjligen medföra vissa fördelar, att eu represen¬
tation, som företräder olika intressen, finnes och genom hvilken man
kan få den enes och den andres mot hvarandra ofta stridande behof
och önskningar påpekade och framhållna. En helt annan sak är
det att tänka sig denna nu föreslagna storartade institution, detta
nationalekonomiska råd, som skall representera alla grenar af natio¬
nalekonomien och där således allt vetande skall vara samladt. Jag
tror, att det skall blifva mycket svårt att på detta sätt få ihop eu
sådan korporation, så att den blir tillfredsställande sammansatt, och
jag vill i detta sammanhang påpeka ett förhållande, som är värdt
beaktande.
Som vi veta tillsättas ofta kommittéer för att utreda frågor, dels
sådana, som Riksdagen önskar få utredda, dels sådana, som Kungl.
Maj:t anser tarfva utredning; och om nu äfven understundom dessa
kommittéarbeten kunna vara särdeles förtjänstfulla, förefaller det näs¬
tan som om kommittéväsendet gått väl långt. Det har nästan blifvit
en betungande post i budgeten; det är icke små belopp, dessa kom¬
mittéer årligen sluka, det veta vi ju alla. Nu gäller det också att
tillsätta eu kommitté, men en kommitté, som till skillnad från andra
kommittéer visserligen har begynnelse, men ingen ända, eller med
andra ord en permanent kommitté, som ständigt skulle vara tillsammans
och behandla alla möjliga frågor. Man har framhållit, att genom ett
sådant näringsråds inrättande kan man undvika ett nytt ämbetsverks
inrättande. Men jag undrar, om denna kommitté skulle gå af för
hackor, om den ständigt skulle vara tillsammans och såsom föreslaget
bestå af bortåt fyrtio personer. Jag tror, att den blefve rätt dyrbar,
och då tycker jag, att man lika gärna kunde kosta på ett statsråd
för handel och näringar. Jag tror icke, att detta skulle kosta mera.
Här har redan af reservanten framhållits, att detta näringsråd
skulle komma att intaga en säregen ställning såsom ett oansvarigt
råd, ett råd utan konstitutionell ansvarighet. En annan talare har
till bemötande upptagit detta yttrande och framhållit, att ban icke
kunde fatta, hvari oansvarigheten skulle bestå, ty om rådet än till¬
sattes af Kungl. Maj:t, måste det väl ändock hafva samma ansvarig-
betskänsla, som om det vore ett af förtroendemän valdt råd. Javäl,
men den ansvarighet, som reservanten åsyftar, är dock en helt an¬
nan ansvarighet än den moraliska ansvarighet, som denne senare
talare påpekade. Jag vågar nämligen antaga, att reservanten me¬
nade, att detta råd skulle komma att stå vid Kungl. Majrts sida
såsom ett råd, till hvilket Kungl. Maj:t hade att hänvända sig, och
kvilket Kungl. Maj:t därefter kunde åberopa inför Riksdagen,
men som dock skulle vara befriadt från allt konstitutionellt an¬
svar för de råd, det lämnat. Det kau nog hafva sin betänkliga
37
N:o 31.
Torsdagen den 26 Mars.
sida att inrätta ett dylikt råd, bestående af utaf Kungl. Maj:t själf. Angående
valde rådgifvare, som icke hafva någon konstitutionell ansvarighet, ^i^nationåf
Då jag hoppas, att herrarne af hvad jag nu yttrat tydligen funnit, ekonomiskt
att jag från början till slut anser det oklokt att under för handen va- råd m. m.
rande förhållande bifalla utskottets förslag, skall jag icke, i likhet (Forts.)
med den talare i Första Kammaren, på hvilken herr Branting syftade,
göra någon volt i luften, utan på grund af hvad jag haft äran anföra
yrka afslag på utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Jläf, Johansson i Aflösa, Jonsson i Hök-
hult, Eriksson i Lindehult, friherre De Geer, Fredholm, Johansson i
Öija, Nyström, Lindhagen, Beckman, Pettersson i Södertälje, Ericsson
i Afberga, Beuterskiöld, Olsson i Stockholm, Svensson i Olseröd,
Ohlsson i Halmstad, Anderson i Hasselbol, Forssell, Lindgren i Islingby,
Johanson i Mossebo, Jansson i Saxhyttan, Ström i Transtraud, af
Callerhohn, Nilsson i Skärlina, Jansson i Edsbäcken, Olsson i See,
Hultlcrantz, Olsson i Mårdäng, Styrlander, Nordin, Svensson i Bondön,
Ericsson i Vallsta. Granlund, Matsson, Olsson i Viken, Hansson,
Ersson, Olsson i Alfdalsåsen, Byström, Eriksson i Elgered, Kvarn
zelius, Hammarström, Sundström och Hörnsten.
Herr Kronlund: Herr talman! Den ärade talaren på karls-
kronabänken har sökt lugna oss med att det nationalekonomiska rå¬
det till sitt ledamotsantal icke skulle bli så stort som en Riksdag.
Men, mine herrar, jag undrar, huru det kan förhålla sig med den
saken! Det nationalekonomiska rådet skulle hafva till föremål för
sin verksamhet snart sagd! allt möjligt mellan himmel och jord. Det
skulle omfatta hela vår ekonomiska utveckling, jordbruk, bergsbruk,
skogsliandtering, sjöfart, handel och industri med alla dess hufvud-
grenar, järnindustri, trävaruhandtering, elektroteknisk industri, bank¬
verksamhet, försäkringsrörelse, ja allting. För att ens tillnärmelse¬
vis kunna fylla denna uppgift att representera landets alla ekonomiska
intressen måste detta råd naturligtvis bestå af sakkunniga personer på
alla dessa områden, icke endast en representant för hvarje, utan flere,
ty man kan ju antaga, att det inom en industrigren finnes både små¬
industri och stor-industri, hvilkas intressen divergera och hvilkas in¬
tressen således icke bli tillbörligt tillgodosedda med blott en repre¬
sentant. Vi få alltså en liten riksdag bredvid vår folkrepresentation.
Herr Roos sade nu, att vår folkrepresentation vore olämpligt sam¬
mansatt för att tillvarataga våra näringars intressen. Men jag skall
däremot framhålla, att i vår folkrepresentation finnas alla samhälls-
lifvets intressen på både det andliga och det materiella området repre¬
senterade, och att det visst icke saknats betydelsefulla initiativ från
Riksdagen.
En annan sak, som synes mig synnerligen viktig, är den, att
alla vårt lands ekonomiska intressen så lifligt sammanhänga med de
brännande politiska och sociala spörsmålen, att de icke kunna utan
olägenhet utsöndras från och behandlas utan hänsyn till dessa spörs¬
mål, något som skulle blifva fallet, om man ville låta detta råd blott
bestå af sakkunnige personer på näringslifvets områden.
N:o 34. 38
Torsdagen den 26 Mars.
• ingående Om man åter skulle tänka sig, att detta nationalekonomiska råd
™tt national-skulle bestå af en massa personer, som skulle göra det till eu
ekonomiskt liten riksdag, utan man läte det bestå af ett litet antal ledamöter,
råd m. m. så vore därmed den fordran, man uppställt med afseende å sakkun-
(Forts.) skap, i nämnvärd grad förspilld, och rådets verksamhet i väsentlig
mån hämmad. Detta råd skulle afgifva sakkunnighetsutlåtanden,
taga initiativ i alla näringslifvets områden berörande frågor, men
inom en så fåtalig representation, som här är föreslagen, skulle dock
icke finnas denna mångsidiga erfarenhet, som erfordras för att kunna
tillfredsställande lösa dessa frågor. Hvad blefve då följden? Jo, att
detta råd remitterade frågorna till yttranden af ämbetsverk och på
näringslifvets områden sakkunnige personer. Men detta är en sak,
som Kung! Maj:t lika gärna kan göra utan denna mellanhand. Det
nationalekonomiska rådet blir, om det utses på detta vis, blott en
kungl. kommité, en permanent kungl. kommitté, och vi hafva redan
hört af friherre Bonde, hur liten tilltro dessa kommittéer med sitt arbets¬
sätt tillvinna sig. Då är det väl bättre att på grundvalen af de
organisationer, som redan finnas, fullfölja den sammanslutningsidé
och den föreningsidé, som finnes på snart sagdt näringslifvets alla om¬
råden, och genom de diskussioner, öfverläggningar och uttalanden,
som af dessa sammanslutningar göras, få ett fullödigt uttryck just
för önskemålen hos näringslifvets målsmän. Detta tror jag blir af
långt större värde än ett uttalande från detta lilla sakkunniga natio¬
nalekonomiska råd.
Nu framhåller utskottet, »att dess förnämsta betydelse skulle
enligt utskottets förmenande icke ligga i ett tillvaratagande af de
särskilda näringarnas speciella intressen, utan i ett betryggande —
utom af kontinuiteten i den ekonomiska lagstiftningen — äfven och
framför allt däraf, att de olika ekonomiska intressenas solidaritet
icke förloras ur sikte». Jag undrar just, huru detta skulle kunna
låta tänka sig i denna lilla representation, bestående af ett 20-tal
personer; dess intressen, dess uttalanden och dess beslut bli resul¬
tatet af en öfverläggning och en omröstning, där kanske 1 sakkunnig
står mot 19 icke sakkunnige, där besluten ha föregåtts af kompro¬
misser af alla möjliga slag och där långt ifrån de största och vikti¬
gaste frågorna komma framtill det håll man vill, nämligen till Kungl.
Maj:t. Och således kan detta nationalekonomiska råd — långt ifrån
att gagna saken — tjäna till att undertrycka för vårt näringslif viktiga
frågor. Det är en sak, som jag ber herrarne beakta. Långt ifrån
att bli till gagn, kan således detta råd bli ett band på och till skada
för näringslifvet.
I afseende på dess sammansättning delar jag fullkomligt de ut¬
talanden, som gjorts af herr Branting.
På de skäl jag framhållit och då jag icke anser, att detta national¬
ekonomiska råd är behöfligt eller nyttigt eller att dess sammansätt¬
ning är sådan som önskligt vore, ber jag att få yrka afslag på ut¬
skottets hemställan.
Herr Biesért: Herr talman! Efter det anförande, som friherre
Bonde nyss hade, finnes det lyckligtvis för mig icke mycket att
39
N o 34.
Torsdagen den 26 Mars.
tillägga. Jag skall dock be att särskildt få understryka hans ut- Angående
talade mening, att om ett dylikt nationalekonomiskt råd skulle in- national
rättas här i landet, så bör det byggas på en grund, som bär sitt ekonomiskt
fasta stöd nedifrån och icke ifrån Kungl. Maj:t. Men jag tillåter råd m. m.
mig säga, att äfven om ett nationalekonomiskt råd vore samman- (Forts.)
satt på det sättet, hyser jag en icke liten tvekan, huruvida det
skulle kunna göra den nytta, som därmed afses. Och jag har styrkts
i denna min uppfattning särskildt däraf, att såväl motionären som
utskottet haft den uppfattningen, att äfven jordbruket borde bland
näringarna vara representeradt i detta råd.
Jag skall något litet uppehålla mig vid denna utskottets åsikt
och därvid skall jag tillåta mig att något tala om hvad som är för
jordbruket från statsmakternas sida gjordt i detta land. Jag vill då
'påminna om att till jordbrukets befrämjande äro inrättade: hushåll¬
ningssällskap, den nyss omnämnda landtbruksriksdagen, landtbruks-
akademien, landtbruksstyrelsen och nu för några år sedan jordbruks¬
departementet samt till slut äfven Riksdagen, där jordbruket, som
bekant, har ett mycket stort inflytande, ett inflytande, som också be¬
gagnats för att på ett kraftigt sätt, som man tror, skydda jordbruket.
Motionären säger, att trots allt detta är med undantag för mejeri-
handteringen nästan intet åtgjordt i denna för handen varande sak.
Jag vill då fråga: Men om alla dessa institutioner, som jag nyss
nämnde, icke ha kunnat åstadkomma jordbrukets kraftiga utveckling
och blomstring, huru skall då ett råd af 10, låt vara flere personer,
kunna åstadkomma ett bättre resultat? Jag för min del har svårt
att se det.
Motionären har uppdragit eu delvis mycket mörk skildring ut¬
af tillståndet här i landet, och särskildt hvad jordbruket beträffar
har han gjort jämförelse med tillståndet i Danmark, en jämförelse,
som för Sverige ingalunda är smickrande. Men jag frågar: Beror
Danmarks jordbruks blomstrande tillstånd på ett därstädes befintligt
nationalekonomiskt råd? Nej visst icke! Något sådant finnes där
icke, så att någon erfarenhet däraf kunna vi icke hafva från Dan¬
mark.
Vidare talar motionären i samband därmed om åtskilliga andra
näringsgrenar, som särskildt i Danmark blomstra mer än här i Sverige.
För min del har jag nu den tron, att det är andra omständigheter,
som göra, att Danmark står före oss på det ekonomiska området.
Jag undrar, om icke den i viss mån fria tullagstiftning, som Dan¬
mark har, äfven därvidlag spelar en stor roll. Vore jag säker på
att det nationalekonomiska rådet hos oss skulle utöfva det inflytande,
att reformerna ginge i den riktning, att vi komme att likna Dan¬
mark, då skulle jag fundera på att vara med om inrättandet af ett
nationalekonomiskt råd, men icke nu.
Dessutom är det en annan synpunkt jag har, som gör mig obenä¬
gen att vara med om ifrågavarande förslag, nämligen att jag för min
del tror — jag har åtminstone fått den föreställningen — att inrättandet
af ett nationalekonomiskt råd möjligen skulle kunna vara till hinder
för en sak, som åtminstone ligger mig varmt om hjärtat. Och det
är, att handel och industri skulle kunna en gång bli representerade
N:o 34. 40 Torsdagen den 26 Mars.
Angående vid Konungens rådsbord. Jag beklagar för min del, att då jordbruks-
national-^partementet inrättades icke i stället inrättades ett näringsdeparte-
ekonomiskt ment. Men, mina herrar, det är en fråga, som återkommer, tills den
råd m. m. funnit sin lösning. Med den utveckling handel och industri vunnit
(Forts.) i landet kunna de icke i längden finna sig i att vara orepresenterade
vid Konungens rådsbord. Jag föreställer mig, att, om ett national¬
ekonomiskt råd inrättades, denna fråga skulle kunna uppskjutas allt
för länge.
Vidare skall jag tala något om hvad jag skulle vilja sätta i
stället för ett nationalekonomiskt råd, om det skulle vara möjligt.
Här har gått ett rykte om att vi ha att vänta förslag om sådan
ändring af regeringen, att från statsrådets skuldror skulle tagas en
hel del bördor, soin de nu ha att bära i form af rena ämbetsgöromål
eller administrativa åtgärder, genom inrättande af en särskild rege¬
ringsrätt. Regeringens medlemmar få då mera fria händer att taga
initiativ och verka kraftigare för näringarnas utveckling. De få då
också mera både lust och tid att sätta sig i förbindelse med olika
korporationer och föreningar ute i landet för att inhämta råd och
upplysningar, hvilka jag för min del tror ha mycket större värde för
regeringen än de råd, ett af Kung!. Maj:t själ!' tillsatt nationalekono¬
miskt. råd kan gifva.
Herr talman! På de af friherre Bonde anförda skäl och de skäl
jag framhållit ber jag att få yrka afslag på utskottets hemställande.
Herr Carlheim-Gyllensköld: Här föreligger ett förslag om
skrifvelse till Kungl. Maj:t. Men det hindrar naturligtvis icke att
äfven tala om den tilltänkta organisationen. Äfven jag skall då något
beröra, hurusom man tänkt sig, att denna institution skulle verka en
hastigare expedition och att den skulle bli en fond af erfarenhet till
regeringens disposition.
Nu föreligger ju både i motionärens och utskottets förslag icke
något annat än antaganden och förutsättningar och kan icke förefinnas
annat om en fråga, som är så alldeles ny som denna. Dä är det
också föga att undra på att därom uppstår meningsbrytning, ty hvar¬
ken utskottet eller motionären har haft någon ofelbar slagruta, som
kunnat anvisa det absolut rätta.
Jag tror för min del, att kärnpunkten i hela förslaget är att få
en institution, som kan taga initiativ i praktiska frågor och framföra
dessa till Kungl. Magt. Hvad det föreslagna rådet beträffar, skulle
det, om det komme till stånd, ovillkorligen bli billigare än både re¬
geringsrätt och statsdepartement.
För min del hyser jag den uppfattningen, att en af de svagaste
punkterna i utskottets motivering är verkligen förslaget, att Kungl.
Maj:t skall utse rådets medlemmar. Men utskottet har icke tänkt
sig detta annorledes än som en öfvergångsåtgärd.
De skrivelser, som nu bero på Kungl. Maj:ts pröfning, utgöra, som
vi känna, ett mycket stort antal, enligt justitieombudsmannens senaste
berättelse 118, tror jag. Den äldsta var, såvidt jag i hastigheten
kunde finna, från år 1884 och således 19 år gammal. Den anbefallda
utredningen har ännu icke blifvit aflämnad. Vidare finnas andra
N:o 34.
Torsdagen den 26 Mars. 41
skrivelser från 1887, som delvis ha föranledt åtgärd och delvis af. Angående _
Kungl. Maj:t ansetts icke böra föranleda sådan. Andra skrifvelscr ”^national-
äro från 1893. Många af dem äro beroende på infordrade utlåtanden, ekonomiskt
som icke ännu inkommit. Detsamma är förhållandet med många åt' råd m. m.
de 118. Nu frågas: Är det rimligt, att Riksdagen å ena sidan skall (Forts.)
få vänta så länge på svar å framställda spörsmål, och är det å andra
sidan rimligt att öfverhopa Kungl. Magt med en sådan massa skri¬
velser? Jag tror, att denna benägenhet för skrivelser till Kungl.
Maj:t i någon mån utgör ett svaghetstecken för Riksdagens eget
initiativ.
Riksdagen eller dess utskott vill icke eller har stundom icke tid
att tätta ett direkt beslut, fruktar gensagor och opposition o. s. v.,
och då är det så vigt att kasta in eu .skrifvelse till Kungl. Maj:t.
Jag tror, att detta gått till öfverdrift, men för att få ett slut på en
sådan öfverdrift tror jag, att ett sådant ekonomiskt råd som det
föreslagna skulle vara nyttigt. Därigenom skulle antalet sådana skri¬
velser och antalet kommittéer kunna minskas. Det blefve också
billigare än dessa kommittéer, som jag i likhet med herr Branting
anser vara väl dyrbara.
Ett uppskof synes mig vara för frågan skadligt, ty det är allt
för stora intressen som därigenom skulle sättas på spel. Genom
att nu bifalla utskottets hemställan skulle däremot åtskilligt godt
kunna åstadkommas. Om frågan nu faller, så framkallas återigen
ovisshet, då motioner komma fram i samma riktning. Ingen utred¬
ning har förebragts, det ena året går efter det andra, och så stå vi
på samma ställe som förut.
Enligt de handlingar, som förelegat utskottet, har man — som
också påpekades af den andre talaren — bestämda uppgifter från
officiellt håll, att i utlandet sådana ekonomiska råd verkat synnerli¬
gen fördelaktigt. Det är måhända lönlöst att efter de instämmanden,
som kommo friherre Bonde till de], göra något yrkande, men jag
ber dock att få säga min mening vara den, att Paris är värdt eu
mässa, d. v. s. jag tror, att våra näringar äro värda en undersökning
om lämpligheten af en sådan representation, som här ifrågasatts.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Wallenberg: Herr talman, mina herrar! Efter de talang¬
fulla anföranden, som här blifvit hållna i syfte att förkväfva en tanke,
som kommit fram från näringslifvet att erhålla ifrågavarande organi¬
sation, är det naturligtvis mycket svårt för mig att kunna gifva till¬
räcklig pondus åt eller få gehör för de skäl, som jag har att framföra
för min ställning till denna fråga. Jag kan ju dock här delvis stödja
mig på någon erfarenhet såsom näringsidkare. Den hänför sig vis¬
serligen endast till ett par grenar af näringslifvet, nämligen sjöfarten
och den mekauiska verkstads-industrien. På bägge dessa områden
har jag fått det intrycket, att vi väl behöfva studera våra näringars
förhållanden, öfverlägga om dem för att sedan framföra våra önsk¬
ningar i första hand till regeringen och sedan till representationen.
Då herr Branting som hufvudskål för att han i denna fråga
ställt sig mot utskottets hemställan angaf, att han icke ville vara
N:o 34. 42 Torsdagen den 26 Mars.
Angående med om att Kungl. Magt skulle fa insätta medlemmar i närings-
^tt national- tror jag också, att han i så måtto gifvit uttryck för det
ekonomiskt enda skal af någon hufvudsaklig betydelse, som återstod för honom,
råd m. m. sedan han åhört den mycket vidlyftiga öfverläggning i utskottet, som
(Forts.) i dessa frågor föregått dess beslut. Men då sedermera friherre Bonde
kommer in på stridsplatsen och framför sina praktblommor, så lyckas
han naturligtvis därmed att så fånga kammarens uppmärksamhet och
dess medlemmars sinnen, att han drager med sig kammaren kanske
längre än kammaren skulle önska. Ty märken väl, mina herrar,
här åsyftas icke att fatta något beslut, som för en längre tid framåt
är bindande för vårt näringslif i en viss bestämd riktning. Utan här
är endast fråga om att så att säga organisera en utredning af näriDgs-
lifvets behof, organisera en diskussion i frågan. Man åsyftar att,
för att använda ett synnerligen betecknande tyskt uttryck, göra dem
som skulle representera näringslifvet »diskussionsfähig». Vi vilja
åstadkomma sådana förberedande öfverläggningar och utredningar,
att när vi komma tillsammans för att tala om de viktiga afgörande
hufvudpunkterna, så skola de herrar som deltagit i de förberedande
öfverläggningarna hafva fullständigt klart för sig hvarje minsta detalj
af de olika näringsgrenarnes fordringar.
Här talas vidt och bredt om att vi med afseende på vårt nä¬
ringslif stå efter andra länder, och man hör ofta den reflexionen
göras: hvarför kunna icke vi vara lika så goda som flere andra län¬
der'? Ja, mina herrar, jag vågar påstå, att en af anledningarna till
detta liggger däri, att vi icke tillräckligt trängt in i näringslifvets
teknik, i hela underbyggnaden, hela förutsättningen för näringslifvet.
Det är detta, som erfordras. En af grunderna för mig att ställa mig på
ståndpunkten att tillstyrka motionen är, att jag därigenom anser mig
bidraga till att föra denna diskussion öfver från kannstöperiets område
in på den allvarliga diskussionens.
Friherre Bonde omnämnde, att han trodde att som vi här i
landet oftast få en partiregering, så skulle genom att regeringen till¬
satte detta näringsråd, skiftningarna i näringarnas ledning komma
att följa regeringens åsikter. Jag tror, att detta icke är så alldeles
riktigt. Och jag observerade, att friherre Bonde senare i sitt an¬
förande i viss mån gaf en dementi åt deDna sin åsikt, då han sade,
att det där rådet blir endast en permanent kommitté. Och det sade
han sannolikt därför, att de vanliga kommittéerna ej äro honom be¬
hagliga. Men om, som friherre Bonde i slutet af sitt anförande fram¬
höll, detta råd skulle blifva ett slags permanent kommitté, så kommer
ju detta i strid med hvad han i början af sitt anförande sade, näm¬
ligen att ledningen skulle skifta lika ofta som regeringarna skifta.
Om det skulle blifva en permanent kommitté, då synes mig, att däri¬
genom vunnes en stabilitet med afseende på näringslifvets handhaf¬
vande och näringarnas ledning, som kan anses vara önskvärd och till
näringarnas fromma. Därigenom hindrades, att näringarnes ledning
skulle taga intryck eller lida skada af eventuella förändringar af det
politiska åskådningssättet hos regeringen.
Friherre Bonde framhöll vidare, att det önskligaste sättet för
representationens åstadkommande skulle vinnas genom att taga landt-
43
N:o 84.
Torsdagen den 26 Mars.
bruksriksdagen sou) modell. Och han upprepade ett stort antal olika. Angående
representationer för näringarna häri landet och framhöll, att på samma
sätt borde de öfriga näringarnes — handel, industri och sjöfart — ekonomiskt
representation komma till stånd. Men jag vill fasta uppmärksamheten råd m. m.
på att med detta råd åsyftas att åstadkomma en sammanslutning (Forts.)
på ett helt annat sätt, än då hvarje näring skaffar sig representation.
Vid en sammanslutning t. ex. inom pappersindustrien afser samman¬
slutningen att gagna denna näringsgrens egna intressen, då däremot
en sammanslutning af alla olika intressen icke afser att gagna någon
näringsgren särskilt, utan det allmännas intressen.
Det synes mig, att i denna omständighet ligger ett bevis för
önskvärdheten af att få till stånd ett näringsråd.
Friherre Bonde yttrade sig vidare angående det nyligen inrättade
järnvägsrådet. Han fann, att just efter den modellen borde man bäst
kunna åstadkomma ett befrämjande af våra näringar. Jag är icke
säker på att den lösningen alltid är den riktiga. Jag tror, att om
ett råd blefve ställdt bakom ett ämbetsverk, så blefve följden, att
näringarna icke komme att blifva tillgodosedda så långt, som det
borde ske; och där uppstå lätt konflikter mellan ämbetsverket och
näringens intressen rörande formella saker o. d. Jag har trott, att
utskottets förslag, att näringsrådet borde ställas bredvid regeringen,
skulle för näringarna medföra den fördelen, att näringarnas önskningar
blefve framförda ända till regeringens egen krets, och jag anser för
min del fördelaktigare för näringarna att på detta sätt få gifva sina
önskningar till känna, än om deras önskningar få stanna bakom ett
ämbetsverk och bortblandas i de ärenden, som där handläggas.
Jag tror sålunda, att den metod, som firman Bonde—Branting här
vill ordinera för näringslifvet, icke skall tilltala näringslifvets utöfvare
i så hög grad som förslaget, att näringslifvets målsmän skulle få till¬
fälle att förbereda och framhålla sina berättigade önskningar och
angelägenheter på det sätt, som i utskottets hemställan uttalas. Jag
tror det varit bättre, om kammaren anslutit sig till detta förslag, än
att den gått med friherre Bonde och herr Branting.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Johnsson i Bollnäs: Herr talman! Sedan jag begärde
ordet, har en talare på södermanlandsbänken utvecklat de skäl, som
synas mig vara afgörande vid bedömandet af denna fråga, och jag
skulle därför kunna inskränka mig till att i sakfrågan instämma i
hvad han yttrat. Jag skall därför inskränka mig till att endast säga
ett par orcl i frågan.
Jag anser, att ett oansvarigt råd, såsom här ifrågasatts, är en
utväxt, som ej passar för våra förhållanden och som kan komma att
skada mer än gagna näringarnas utveckling i den rätta riktningen.
Hvad skulle också detta råd egentligen uträtta? Skulle rådet endast
vara, såsom det benämnes, ett råd åt Kung!. Maj t och regeringen i
de frågor, uti Indika regeringen anser sig böra vända sig till rådet
för att tillgodogöra sig dess sakkännedom till ledning för sina beslut.
1 det hänseendet har Kungl. Maj:t redan utväg att tillkalla sakkun¬
nige, när Kungl. Maj:ts rådgifvare anse sig böra taga upplysningar
N:o 34. 44 Torsdagen den 26 Mars.
Angående och råd utaf personer, som kunna vara fackmän i en eller annan
national.näringsgren. Att döma af motionens innehåll och utskottets betän-
ekonomiskt bände är det icke heller meningen, att det ifrågavarande rådet endast
råd m. m. skall inskränka sig till att gifva råd, när dess erfarenhet kan tagas
(Forts.) i anspråk, utan det är väl meningen, såsom det vill synas, att rådet
skulle taga initiativ till alla de frågor och åtgöranden, som rådet kan
anse böra komma till utförande. Men huru skulle då rådet kunna
göra detta initiativ gällande? Huru skulle dessa förhållanden ut¬
veckla sig? Efter de former, som bär äro föreslagna, kan naturligtvis
rådet icke taga initiativ, som kunna bringas till verkställighet på
annat sätt än genom Kungl. Maj:ts rådgifvare eller administrativ
myndighet. Rådet skulle således kunna framtvinga ett beslut eller
åtminstone söka att förmå vederbörande att gå i en viss riktning, som
rådet visserligen anser vara det bästa, men som Tean vara till skada.
Och sedermera, då saken utvecklat sig i den af rådet angifna rikt¬
ningen, så visar det sig kanske att rådet gjort sig skyldigt till ett
misstag, men rådet, som föranledt åtgärden, sitter i alla fall utan an¬
svarighet, under det att vederbörande får svara för följderna? Jag
tror icke, att det är riktigt att på det sättet utveckla våra institu¬
tioner. Skall man hafva en institution i den af motionären angifna
riktningen, låt den då få en sådan form, att den kan göra sin mening
gällande, men låt den också få ansvarighet för de beslut och åt¬
gärder, som institutionen vidtager.
Herr talman, jag yrkar afslag å utskottets betänkande och
motionen.
Herr Roos: Herr talman! Med hänsyn till den framskridna
tiden och med hänsyn också därtill, att några föregående talare an¬
fört en del af hvad jag ämnat yttra, skall jag blifva synnerligen kort¬
fattad. Jag vill gent emot den ärade talaren på södermanlands-
bänken endast påpeka, att det antagande, hvarifrån han utgick —
nämligen att rådet skulle vara en församling af 40 personer, som
skulle vara tillsammans hela året — är oriktig. Herr Kronlund har
redan upplyst om att det skulle vara 20 medlemmar i rådet, och ut¬
skottet har icke tänkt sig, att rådet skulle vara tillsammans hela året,
utan endast ett par, tre veckor. Det är klart, att när förutsättningen
faller, faller också friherre Bondes hela bevisföring — och alla hans
instämmanden.
Gent emot herr Kronlund vill jag säga, att han har mycket rätt
i att den ifrågavarande församlingen skulle hafva reda på allt möjligt
och vara inne både i den ena och andra frågan. Inom utskottet
tänkte vi också verkligen, att rådet skulle vara inne i ännu flera
frågor, än han räknade upp — ej blott åkerbruk, bergsbruk o. s. v.,
utan äfven i den sociala lagstiftningen, som ensamt för sig är ett
stort ämne.
Till sist vill jag endast yttra ett par ord gent emot herr Branting.
Han varnade kammaren för att gifva sig med på en institution, som
förr eller senare skulle utbilda sig till ett ämbetsverk eller något i
den stilen. Jag tror, att om någon fara i den vägen skulle visa sig,
och det skulle gå därhän, att Kungl. Maj:t utaf Riksdagen skulle be-
45
N:o 34.
Torsdagen den 26 Mars
gara anslag till inrättande af ett nytt ämbetsverk för näringarna,
tinnes ett bra sätt att komma ifrån den följden — och det sättet är
helt enkelt att säga nej.
Herr Ly ek kolm: Herr talman; mina herrar! Jag har begärt
ordet endast för att yttra min förvåning öfver att eu talare på söder-
manlandsbänken, friherre Bonde, kan här i kammaren utslunga tillvi¬
telser utan att i förväg hafva gjort sig underrättad, huruvida han
äger någon som helst rätt att göra sådana tillvitelser. Han har sagt:
motionärerna hafva sändt ut en katekes eller broschyr — huru hans
ord folio, kan jag icke så säkert återgifva — men då han tillvitat
motionärerna att hafva gjort detta — alltså mig i denna kammare
— protesterar jag på det bestämdaste mot ett sådant påstående. Jag
har icke ägt någon kännedom om, att någon dylik skrifvelse blifvit
utdelad förr än jag själf genom posten mottog densamma.
Herr Moll: Herr talman! Jag är fullständigt ense med de ärade
motionärerna angående behofvet af att någonting åtgöres för närings-
lifvets höjande. Börande hvad som lämpligast bör till det ändamålet
göras, instämmer jag med herr Biesért. Att vi i afseende å närings-
lifvets utveckling äro så långt efterbliina, som vi äro, beror nog till
väsentlig del därpå, att näringslifvet saknat och fortfarande saknar
lämpliga organ — d. v. s. en ansvarig företrädare vid Konungens
rådsbord samt obligatoriska handels- och industrikamrar — genom
hvilka organ näringslifvet skulle kunna göra sina önskningar och
behof på ett fullt tillfredsställande sätt gällande. Men att detta skulle
lyckas på den af motionärerna anvisade vägen, tillåter jag mig att
betvifla. Och då härtill kommer, att det af motionärerna ifrågasatta
rådet, enligt hvad utaf motiveringen tydligt framgår, vore afsedt att
ersätta det initiativ, som vanligt folk väntar från regeringen, och
hvilket hör komma från regeringen, så kan man befara, att den ifråga¬
satta kommittén skulle leda till ett mål, ungefär motsatt det af motio¬
närerna eftersträfvade.
Då jag under inga förhållanden vill vara med om ett beslut,
som, ej annat än jag kan se, går ut på att befria regeringen från
regeringen åliggande initiativ med åtföljande ansvar, anhåller jag att
få yrka bifall till reservationen.
Herr Centerwall: Herr talman; mina herrar! Jag hade verkli¬
gen tänkt att slippa yttra mig i kväll, ehuru jag väl visste att här
skulle blifva strid. Jag har nämligen ej trott, att hvad som af ut¬
skottet framställts skulle vinna kammarens bifall. Det sades mig
redan på ett ganska tidigt stadium af frågans behandling: det går
aldrig i kammaren; man kände väl, att stämningen där blifvit bearbetad
från flere håll. Men utskottet har icke det ringaste haft att taga
hänsyn till stämningen för eller mot; utskottet har endast skolat för¬
fara så samvetsgrant och så själfständigt som möjligt, när det verk¬
ställt den undersökning, som blifvit detsamma ålagd. Och jag hop¬
pas, att jag kan påräkna allmänt instämmande däruti, att utskottet
Angående
inrättande af
ett national¬
ekonomiskt
råd in. in.
(Forts.)
N:o 34. 46
Torsdagen den 26 Mars.
Angående gjort sig mycket besvär och framför allt sökt att lämna en fullstän-
inrättande af historik och öfversikt af hithörande förhållanden i andra länder.
6ekonomiskt Här har i afton talats så mycket om denna fråga, att hällten
råd m. m. kunde vara nog. Såsom vanligen sker, ju längre det lider på natten,
(Forts.) desto mer komma upprepningarna i slutna kohorter, så att tanke¬
kraften hos den, hvars förstånd icke blifvit öfvertygadt af skäl, blir
alldeles nedtrampad af ledsnadens makter. Här bär den ene efter
den andre ryckt fram för att storma den lilla fästningen — med
allvar och skämt. Skämtet sköttes nu och skötes mycket ofta i denna
kammare utaf den ärade talaren på södermanlandsbänken, hvilken
naturen har förlänat en gåfva att tala af det säregna slag, att ingen,
såsom kanske tillbörligt vore, bär hjärta att be honom lägga litet
mera band på densamma. Han ryckte min ärade kamrat på stock¬
holmsbänken till hjälp, och jag må erkänna, att jag därvid kom att
tänka på en gammal vers från medeltiden, som skrefs af en romersk
gatpojke eller måhända af en medlem af Rieuzis »parlament»: Quod
non fecerunt barbari, fecere Barbarini — hvad som icke lyckades
herr Branting, det lyckades friherre Bonde. Han förenade nämligen
med sig icke mindre än 44 instämmare, såsom jag förmodar, alla
högst sakkunnige män, Indika gjort denna fråga till föremål för in¬
gående studium. Ty hur skulle de annars med godt samvete kunnat
instämma. Emellertid skall jag icke fästa mig vid det lätta skämtets
milda snöflockar, som folio från hans vältaliga mun, utan endast ingå
på några mera allvarliga saker, som sades på annat håll.
Man beskyllde utskottet och gjorde det, såsom jag tyckte, med
en viss applaus här i kammaren, att utskottet motsagt sig själf, enär
utskottet i ena stycket uttalar sig så: »Utskottet finner goda skäl
kunna anföras för den åsikten, att antalet ledamöter i rådet icke bör
vara för litet», och i det andra stycket säger: »Utskottet har likväl
enat sig om den mening, att rådet åtminstone till en början bör bestå
af ett inskränkt antal medlemmar.. Det torde vara ojämförligt lättare
för en ny organisation» o. s. v. År det nu verkligen någon motsats,
att man säger, att antalet bör i allmänhet vara ganska stort, men
att det till en början han vara mindre? Mig förefaller detta icke
vara någon som helst motsats.
Friherre Bonde sade vidare, att det skulle blifva — jag förstår
icke hvad det kan vara för oriktigt i det, ty det finnes naturligtvis
ingen motsats; eller tager jag kanske fel — jaså, jag sade friherre
Bonde, men jag menade naturligtvis herr Branting. Ja, det har emel¬
lertid vidare sagts här, att utskottet skulle hafva alldeles bestämdt
föreslagit, att Konungen skulle utse medlemmarne af rådet: Anej,
utskottet har blott framkastat detta såsom en tanke i sin motivering,
men utskottet säger till slut, att »utskottet nöjer sig med ofvanstående
antydningar». Utskottet bar ställt alltsammans hypotetiskt och säger,
att det varit tal om att Kungl. Maj:t skulle tillsätta rådet, men att
det af hvad där står eller af klämmen är eu nödvändig slutsats, att
Kungl. Maj:t shall tillsätta rådet, det kan jag för min del icke finna,
äfven om jag erkänner, att detta skulle kunna gå samman med motio¬
nerna, i synnerhet den i Första Kammaren.
Nu komma vi till hvad som väl ansetts såsom hufvudfelet i ut-
Torsdagen den 26 Mars. 47
skottets betänkande och hvarpå jag gjorts uppmärksam från flera
håll här i kväll — och detta med ett visst berättigande. Det är
något gungande i detta betänkande; det är en viss osäkerhet, som
råder där. Ja, ja, detta är ej så onaturligt. Tro herrarne, att när
man får en sådan fråga att behandla, en, såsom jag tror herr Kron-
lund säde, allt mellan himmel och jord omfattande fråga, tro herrarne
då, säger jag, att ett utskott, ja, vore det ock Riksdagens mäktigaste
utskott med sina »tjugufyra småkonungar», genast skulle kunna bilda
sig en absolut klar och säker åsikt om saken, ja, ens skulle kunna
göra det, om hela riksdagstiden vore det beskärd för utredningen?
1 fråga om huru vi, majoriteten i utskottet, förfarit kan jag tala
om något — jag skall dock icke göra, såsom man gör här ibland:
stå och draga fram det smutsiga linne, som bort tvättas i utskottet.
Flere af oss voro i början mycket osäkra, huru vi skulle ställa oss.
Emellertid hafva vi förfarit efter vanlig vetenskaplig metod. Vi frå¬
gade för det första: Är det en ny tanke? Därpå svarade den under¬
sökning vi anställde: Tanken har varit uppe sedan 1819.
\i frågade för det andra: Är tanken prof vad på andra håll?
Vi funno och hafva visat, att man därpå kunde svara ja.
I sammanhang därmed vill jag fästa uppmärksamheten — her¬
rarne ha talat så mycket om det kungavalda rådet — att uti flera
länder, till och med i republiken Frankrike, äro dessa råd helt eller
delvis valda af regeringen. Men skall det nu vara alldeles nödvän¬
digt, att Konungen väljer en sådan korporation, vore det ock endast
till en början? Nej, visst icke, om det finns några andra som kunna
välja det, om det finns ett nödigt antal primär-korporationer. Jag
medgifver villigt, att det är mycket bättre och mycket mer öfverens¬
stämmande med hela vår tidsriktning och med näringarnes verkliga
intresse, ifall man låter ett dylikt råd väljas af förefintliga korpora¬
tioner. Då är frågan: finnes det sådana korporationer? Oss sades:
det är meningen — och det visste vi alla förut, som voro från stä¬
derna — att inrätta handelskamrar i städerna och utrusta dem med
vissa befogenheter. Men detta är icke gjordt ännu. Och om man
någon gång med rätta skulle beskyllas för att bygga i luften, vore
det val, om man byggde på korporationer, som ej finnas.
Men saken kunde ju då få anstå. På anförda skäl föreställde
vi oss dock, att saken verkligen brådskade och att sålunda, om man
nu ej genast kunde få allt hvad man önskade, ett surrogat ej kunde
skada. Vi föreställde oss, att näringslifvet befinner sig i ett sådant
tillstånd, att hvad som bör göras, det bör göras snart. Och jag
säger i detta sammanhang, att regeringen under många år haft sin
uppmärksamhet fäst å så många andra saker, att den — om också
den goda viljan ej saknats — onekligen i viss grad försummat närings-
lifvets intressen.
Om saken sålunda kunde anses brådskande, var det ju, såsom
jag redan antydt, ej möjligt att vänta, till dess nödiga primärkorpo¬
rationer bildats, som fritt kunna välja det ifrågasatta rådet, om hvars
nytta flera af motståndarne äro öfvertygade, ehuru de ej gilla, att
Kungl. Maj:t tillsvidare skulle få utse detsamma. Jag förstår emel¬
lertid ej i alla lull, att de kunna motsätta sig en utredning af saken —
N:o 34.
Angående
inrättande af
ett national¬
ekonomiskt
råd m. m.
(Forts.)
N:0 84. 48
Torsdagen den 26 Mars.
Angående och något annat är ju nu ej fråga om. Intet kan ju vara naturligare
inrättande af 8ajta regeringen eller rättare sagdt de förra regeringarnes efter-
\konomiM hädare i stånd att kunna öfverse regeringens eget verk eller rättare
råd m. tn. sagdt dess brist på verksamhet för näringarnas befrämjande, att an¬
förts.) ställa en undersökning därom själf eller genom sakkunnige.
Man har sagt såsom ett argument mot rådets behöflighet, att
några åtgärder icke numera behöfvas, ty här föreligger ett förslag
om regeringsrätt — vi hafva visserligen ej ännu fått det på bordet,
men vi skola ju få det en vacker dag — och den skall göra det.
Ja, negativt kommer den att bidraga till det önskade resultatet, ty den
kommer helt visst att från regeringen aflyfta en massa bestyr, som
hon hittills haft; därigenom kan regeringen blifva i stånd att mera
ägna sin tid åt näringarnas sak. Ja, men är det sagdt, att hon kom¬
mer att göra det i alla fall? Kan man alltid påräkna, att i rege¬
ringen kommer att sitta någon näringsidkare, såsom nu är det lyckliga
fallet ? Kan man alltid påräkna, att regeringen skall hafva tillräcklig
tid och tillräckligt lugn — upprörda politiska förhållanden kunna
komma förr än vi tro?
Kan man slutligen alltid påräkna, att regeringen skall få göra
det i fred för kamrarne?
Här har redan framhållits af herr Carlheim-Gyllensköld såsom
ett hufvudskål, att om det funnes eu sådan korporation som den före¬
slagna bredvid regeringen, skulle regeringen få färre skrivelser från
Riksdagen. Dessa papperskögar om likt och olikt, som plötsligt komma
öfver regeringen, göra utan tvifvel ungefär samma effekt som vissa
irrande himlakroppar i världssystemet; de bringa planeterna något
litet ur sina regelbundna banor.
Sedan nu utskottet sökt gifva svar på frågorna: Ro) är det nu
föreslagna något nytt? 2:o) har det varit pröfvadt på andra håll?
stod utskottet inför den frågan: är det möjligt att till hjälpande af
olägenheterna uttänka ett sätt och, om det funnes många möjlig¬
heter, hvilken af dem är den bästa? Nu veta herrarne, att det, när
man skall lösa ett problem, finnes riktiga lösningar och s. k. bilös¬
ningar. Att lösa den nu förevarande frågan på något annat sätt än
att låta näringarnas representanter, huru de nu än äro utsedde, själfva
säga hvad som skall åtgöras, det förefaller också vara en bilösning.
Jag har redan sagt, att det ej går an att tro på regeringsrätten
såsom ensamt verkande i detta fall. Ty regeringsrätten tager bort
vissa hinder, men icke för den positivt till nu föresätta mål. Att
säga detta vore som att påstå, att om en människa har t. ex. en sjuk
näsa och man skär bort de sjuka delarna, så växer det fram en
ny näsa. Regeringsrätten är endast en af bilösningarna.
En annan bilösning är hvad man hittills försökt, nämligen att
ombilda kommerskollegium.
Den rätta, raka lösningen torde vara att skapa en sakkunnig
korporation för näringarnas omvårdnad. Yi hafva uttalat oss för att
den sakkunniga korporationen skall väljas af dylika, af intresserade,
nota bene när det eu gång kommer att finnas valkorporationer, sådana
att de verkligen kunna välja. Men, som sagdt, i fråga om industrien
finnas ej sådana. Landtbruket kanske har det. För detsamma halva yi ju
Torsdagen den 26 Mars. 49 N:o 34.
hushållningssällskapen och landtbruksriksdagen in. m. Men om landt- . Angående.
bruket arbetar för sig själft och de öfriga näringarna för sig själfva, Xmrffona?-
blir det ju icke den kontinuitet och solidaritet i nationens ekonomiska ekonomiskt
lif, som måste finnas, ifall det skall blifva till verklig välsignelse, råd m. ro.
Det är den tanken, som ledt oss, och den har blifvit uttryckt så klart, (Forts.)
att den, som velat, kuunat se den.
Nu inser jag mycket väl, såsom jag redan sagt, att det icke
finnes stor utsikt, att tanken, åtminstone i den form den föreligger,
skall kunna slå sig igenom i kväll. Ja, gärna för mig; låt den falla!
Det är ingenting i världen, som är så nyttigt, som att en berättigad
sak faller några gånger. Ty då kommer den åter med följe, såsom
det sades häromdagen, då kommer den fram med ännu starkare
skäl, och kanske äfven i ännu bättre form. Tanken är dock väckt,
och den kan icke do.
Tyvärr hafva stenar lagts i vägen för tankens realiserande från
håll, där man allra minst bort göra det. Hade jag ock från början
haft den ringaste förhoppning, att saken skulle gå härstädes, smu¬
lades denna förhoppning till grus, när jag såg det plakat, som
utskickats och om hvilket en föregående talare sagt sin tanke. För
min del fick jag det icke förrän i går, men andra hafva fått det långt
förut. Emellertid fritager jag fullkomligt den ärade motionären här
i kammaren för att hafva haft den ringaste del i detsamma. Dock,
han har ju för öfrigt fritagit sig själf, och han behöfver icke mitt
intyg, ty han är vederhäftig' nog det förutan.
Slutligen vill jag säga, att det må vara x, y eller z, och det må
bli ja eller nej eller hvad som helst, sä har utskottet efter samvets¬
granna öfverläggningar, många öfverläggningar och efter måttet af den
insikt, som det kan hafva haft i frågan, och efter många förfrågningar
kommit till det resultat det gjort. Det är mig en glädje, att åt¬
minstone kunna konstatera, att hvad än sagts, har dock intet tvifvel
framställts på utskottets ärlighet eller utskottets goda vilja.
För min del kan jag naturligtvis icke annat än yrka bifall till
utskottets förslag.
Friherre Bonde: Herr talman, mina herrar! Efter de många
instämmanden, som följde på mitt sista yttrande, kunde jag väl vänta
mig att icke gå skottfri. Och många projektiler hafva också riktats
emot mig, hvaraf dock en och annan väl egentligen borde hafva
träffat annan person än mig. Jag vill ej nu så här sent på natten
länge upptaga kammarens tid med att bemöta alla de invändningar,
som gjorts. Det är endast ett par punkter, som jag anser mig skyl¬
dig att vidröra.
Nu senast har utskottets ärade ordförande framhållit, att jag icke
nog skulle hafva uppskattat utskottets arbete. Jag ber honom emel¬
lertid att vara öfvertygad om att jag till fullo uppskattat det arbete,
utskottet gjort, och jag anser detsamma vara synnerligen värderikt
och synnerligen vackert, och jag anser därjämte, att det är ovanligt,
att ett tillfälligt utskott verkligen han åstadkomma en så sakrik ut¬
redning i alla afseenden. I stället för att på något sätt vilja klandra
Andra Kammarens Frot. 1903 N o 34. 4
N:0 34.
50
Torsdagen den 26 Mars.
Angående utskottet för dess arbete ber jag att få gifva utskottet det allra amp-
mrattandeaflåste betyg>
pff YKLtlOYMll’ * o
ekonomiskt Vidare måste jag beklaga, att den ärade motionären här i denna
råd m. m. kammare så illa upptagit, att jag här berörde de skrivelser, som ut-
(Forts.) delats. Mina ord sades hafva fallit så, att »motionärerna lära hafva
utdelat dessa». Om så är, att jag sade ordet i pluralis, ber jag
honom mottaga min uppriktigaste ursäkt, ty det var ej alls meningen.
Jag misstänkte ingalunda, att han haft med den saken det ringaste
att göra. Den ena tryckta skrifvelsen var undertecknad af motionären
i medkammaren och hvad den andra beträffar, så när den angifves
såsom författad af en »man, som står vid slutet af sin lefnadsbana
som näringsidkare», förmodar jag, att icke någon misstänker den
ärade motionären här i kammaren att vara en så karaktäriserad för¬
fattare.
Det är ett par andra anmärkningar, som jag ber att få i största
korthet bemöta. Herr Wallenberg påstod, att det skulle ligga mot¬
sägelse i hvad jag sade, att då vi ofta här i landet hade partiregering,
skulle detta näringsråd kunna blifva partiskt i vissa afseenden, och hvad
jag sedan yttrade, att detta råd skulle blifva en permanent kommitté.
Han tilläde äfven, att regeringen och dess system så ofta skifta. Jag
har verkligen icke den erfarenheten angående förhållandet här i landet.
Visserligen kunna personskiften ske, men då det gäller national¬
ekonomiska frågor är nog det system, som för halftannat årtionde
sedan infördes, till mångas glädje så rotfästadt, att man icke behöf-
ver frukta, att därvidlag någon omskiftning så snart kommer att ske.
För öfrigt tror jag icke, att man någonsin skall kunna tänka sig, att
dessa råd skola blifva utsedda på lifstid, utan antagligen komma de
att utses lör viss tid. Och om det därför skulle inträffa, att andra
åsikter i nationalekonomiskt hänseende skulle komma att härska inom
regeringen, företoges nog en rensning inom rådet, som sålunda alltid
komme att följa med partiskiftningarna inom regeringen.
Här har också framhållits, att det finnes icke sådana primär¬
korporationer, som äro iämpliga, och att vi därför nu skola öfver-
lämna väljandet till Kung!. Maj:t, till dess vi få lämpliga valkorpora¬
tioner. Jag undrar ändå, om det skall blifva så lätt att framdeles,
sedan Kungl. Maj:t på grund af Riksdagens begäran en gång tillsatt
detta råd, komma och säga: nu är tiden inne; nu får det icke längre
vara ett kungavaldt råd, utan nu skall det utses af folket själft,
d. v. s. näringsidkarne. Det torde blifva en rösträttsreform, som
vore svårare att genomföra än någon annan dylik reform.
Jag vill icke upptaga kammarens tid längre, utan slutar jag nu
under vidhållande af mitt yrkande.
Herr von Krusenstjerna: Utskottets högt ärade ordförande
började sitt yttrande med att framhålla, huru här i afton redan talats
så mycket i denna fråga; och han framställde detta, om jag fattade
honom rätt, såsom ett yrkande till de senare talarne, att de skulle
fatta sig kort. Han sysselsatte sig dock i 17 minuter med frågan,
och det torde då tillåtas mig att endast ett par minuter yttra mig.
Under min föregående verksamhet har jag haft tillfälle och anledning
51
N o 34.
Torsdagen den 26 Mars.
att taga befattning med hithörande ämnen, och jag vill därför för. -ingående
kammaren angifva min ståndpunkt i den nu föreliggande frågan. ^™™ttnational-
är, att jag i princip ansluter mig till motionärens förslag så till vida, ekonomiskt
som det innefattar ett uttalande af behofvet af en samverkan mellan råd m. m.
de praktiska männen, näringsidkarne, å ena sidan samt Kungl. Maj:t (Forts.)
och administrationen å den andra. Ty min erfarenhet har åtminstone
öfvertygat mig om det absoluta behofvet, såväl för Kungl. Maj:t som
de ämbetsverk, som hafva med näringarna att göra, att hafva tillfälle
att inhämta upplysningar, råd och förslag till nödiga reformer från
praktiska män, som själfva erfarit, hurudan! näringarnas läge verk¬
ligen är och för myndigheterna kunna omnämna, i hvilka afseenden
ändringar behöfva vidtagas. De skola kunna framlägga förslag till
och taga initiativ i nya frågor.
Det är från denna synpunkt jag förut uttalat mig för behofvet af
sådan samverkan och äfven pro virili parte sökt arbeta för att en af
våra största administrationer, nämligen järnvägsförvaltningen, skulle
få vid sidan af sig ett råd af praktiska män.
Så långt kan jag gilla motionärens förslag, men icke längre, ty
jag anser, att hans förslag är å ena sidan för vidt och å andra sidan
för trångt. Det är för vidt i det afseende!, att det inrymmer alldeles
för mycket under en ram, icke blott de rena näringarna, industri,
handel och sjöfart, utan redan motionären flyttar under detsamma
jordbruket, vår största näring och modernäring, samt äfven skogs¬
näringen, och icke annat än jag kunnat inse, så vill utskottet gå
ännu längre. Det vill flytta under detta råd vår järnvägspolitik, och
när utskottet framhåller, att uti detta råd äfven chefen för riksför-
säkringsanstalten borde hafva säte, så skall väl detta innebära — och
det bekräftades, om jag hörde rätt, af en ledamot af utskottet, som
nyss hade ordet — att utskottet under rådet äfven skulle vilja för¬
lägga vår tids enligt min tanke största fråga, nämligen arbetarefrågan.
Skulle detta nationalekonomiska råd emellertid erhålla eu sådan om¬
fattning, så blir denna större än i något annat land och enligt min
uppfattning alldeles för stor för att rådet skulle kunna lösa en sådan
uppgift, jag sade äfven, att jag ansåg, att motionärens förslag var
för trångt, och detta är det enligt min tanke i två afseenden.
Att, såsom han vill, inskränka ledamöternas antal till 10, synes mig
vara uppenbarligen orimligt med den ifrågasatta omfattningen. Tänkom
oss detta »nationalekonomiska» råd af 10 medlemmar och att till dess
hörande hänskjutes en stor fråga, en vitalfråga för jordbrukarnes
intressen. Uti detta råd med ett så litet antal medlemmar kan ju
icke finnas mera än en representat för jordbruket, ty alla de öfriga
intressen, som rådet skulle företräda, borde ju ock där vara repre¬
senterade. De utsedda skulle ock vara personer, som gjort sig sär-
skildt bemärkta hvar inom sin bransch. Men om nu en ledamot har
särskildt ägnat sig åt sjöfartsnäringen, en annan åt industrien, en
annan åt skogshushållningen, en annan åt de sociala spörsmålen o. s. v.,
och han har förvärfvat sig eu sådan ställning inom den intressegren,
lor hvilken lian blifvit utsedd, att han är en representativ man där¬
för, så lärer han icke kunna vara annat än skäligen främmande för
jordbruket Förekommer det nu inom detta råd en fråga, som berör
N o 34.
52
Torsdageu den 26 Mars
Angående jordbruket, huru går det då, om den ende, som företräder jord-
^ttnational brukarnes intressen, blir öfverröstad af de öfriga, som icke alls
ekonomiskt hafva att gorå med jordbruket, och så rådets svar skall blifva
råd m. m. afgörande för frågans öde? Så kan äfven blifva förhållandet med
(Forts.) hvilken annan fråga som helst. I detta afseende synes mig alltså
motionärens förslag vara för trångt, men denna min anmärkning är
endast riktad mot motionären, och icke mot utskottet, som synes
mig vilja vara med om att utvidga detta råd. Man kommer dock
därvid till den svårigheten, att, om rådet skall omfatta allt hvad
utskottet synes vilja, det blir så stort, att det enligt min tanke blir
nästan en industrinärings-, jordbruks-, sjöfarts-, skogsnärings- och
arbetarriksdag vid sidan af den nuvarande, och detta vill jag för
min del icke vara med om.
Äfven i ett annat afseende synes mig motionärens förslag för
trångt. Skall ett sådant råd som det nu ifrågasatta verkligen hafva
någon betydelse, så bör det vara utsprunget från de intresserade
själfva och väljas af dem; medlemmarne böra icke tillsättas af Kungl.
Maj:t. Den invändningen kan nu visserligen riktas mot detta mitt
uttalande, att jag själf tillstyrkt inrättandet af ett råd, som skulle
utses af Kungl. Maj:t, nämligen järnvägsrådet, men ett af hufvud-
skälen därför var just, att det då såsom ännu saknades några val¬
korporationer för några af de intressen, nämligen handeln och in¬
dustrien, som Kungl. Maj:t på mitt förslag tänkt sig böra uti detta
järnvägsråd vara representerade. Det antyddes därför uttryckligen
i beslutet om järn vägsrådets tillsättande, att denna anordning endast
var provisorisk.
Min ställning i denna fråga är således den, att jag är lifligt
intresserad för att vid sidan af de olika institutioner, som hafva
med näringarna att göra, böra ställas måttligt stora råd och råd,
framsprungna genom val af de intresserade själfva. För detta vill
jag verka och därför är jag lifligt intresserad för att, hvad indu¬
strien angår, få såsom ni, herr talman, ock gjort, medverka till
inrättande af industrikammare. Där har man valkorporationer för
rådet hos öfverstyrelsen för näringarna. Men däremot befarar jag,
att ett sådant råd, som motionären föreslagit — med all aktning
för hans välmenande tanke — dock blir, jag vill icke säga humbug,
men ord, ord, och därför, herr talman, ansluter jag mig till dem,
som yrkat afslag.
Herr Lindblad: De mänga och långa anförandena i denna
sak hafva öfvertygat mig om en ting, nämligen att förevarande
fråga dock måtte vara förtjänt af större uppmärksamhet, än mot-
ståndarne till densamma här vilja erkänna. Den siste talarens energi,
när han berörde denna fråga, skulle hafva varit förklarlig, om frå¬
gan nu förelåge till afgörande inom Riksdagen. Men så är ej för¬
hållandet, utan frågan är endast, om denna kammare, i likhet med
medkammaren, vill tillåta en undersökning af näringarnas nuvarande
behof och äfven skrifva till Kungl. Maj:t och begära eu utredning,
om och i hvad mån saknaden af särskild representation för landets
näringar kunde motivera inrättandet af ett råd för tillgodoseendet
Torsdagen den 26 Mars. 53 N;o 34.
af dessa behof. Det är väl högst sällan man motsätter sig eu un-. Angående
dersökning. Och jag må väl fråga kammaren: har icke kammaren^["national-
skrifvit till Kungl. Maj:t i många mera obetydliga saker än den ekonomiskt
ifrågavarande? råd m. m.
Här hjälper ingalunda att, som en talare på Södermanlands- (Forts.)
bänken, skämta bort saken, utan jag anser, att den är långt allvar¬
ligare, än att man får skämta med densamma.
En talare på karlskronabänken har framhållit, att Rikdagens
sammansättning framgår ur politiska grunder, och om den kan kal¬
las proportionell i något afseende, är den det visst icke i förhållande
till de olika näringarna. Visserligen har här sagts, att jordbruket
kittilldags i denna kammare varit ganska tillräckligt represente-
radt. Men jag hemställer, om icke denna representation håller på
att allt mer och mer decimeras, och om vi icke gå till mötes en
sådan tid, då det kan vara af nöden, att näringarna få särskilda
målsmän, som måhända icke komma in i Riksdagen.
Här har man försökt framhålla flera skäl mot detta. Somliga
hafva sagt, att rådet bör bestå af 40 ledamöter; andra hafva sagt
20, och slutligen hafva åtskilliga sagt 100. Ja, mina herrar, denna
fråga föreligger icke nu till afgörande, utan regeringen skall fram¬
ställa förslag, och först sedan få herrarne afgöra, huru många be-
liöfvas. Men att några behöfvas, synes mig vara påtagligt.
Den siste talaren anförde, att ändamålet med och begränsnin¬
gen af rådets uppdrag både vore för vidt och för trångt. Det är
märkvärdigt, att han kan säga detta, när han icke vet, med hvilket
förslag regeringen skulle komma, om Riksdagen ville belasta regerin¬
gen med en utredning af den föreliggande frågan.
Jag skall icke vid detta tillfälle och när tiden är så långt
framskriden förlänga debatten. Men jag tror, att denna fråga i
likhet med mången annan är förtjänt af ett allvarligt behjärtande
äfven från denna kammares sida. Och af denna anledning yrkar
jag bifall till utskottets förslag.
Herr Branting: Herr talman! Jag har endast velat, att ett
par yttranden icke skulle stå omotsagda, hvilka på sista stunden
fällts af dem, som försvara utskottet.
Det måste stå rätt illa till med den argumentation, som kan
förebringas för utskottets ståndpunkt, när man tager sin tillflykt
till en så pass förtviflad utväg som den siste talarens resonemang,
att det blott är fråga om en undersökning; som om icke hvar och
eu, som läst utskottets betänkande och dettas kläm, måste hafva
fått ett afgjordt intryck om eu fingervisning, som gifves, eu bestämd
riktning, i hvilken Riksdagen tänkt sig frågan löst, och en uppma¬
ning till Kungl. Maj:t att inrätta eu sådan anordning, visserligen
provisorisk, men ett provisorium, om hvars långvarighet vi intet
veta!
Utskottets ärade ordförande frågade: hvar står det, att Konun¬
gen skall utse detta råd? Jo, det står på sid. ,46 i det utskotts¬
utlåtande, som han själf undertecknat. Där står det: •'Men då så¬
dana i Sverige i fråga om industrin ej finnas till tillräcklig mängd
N:o 34. 54 Torsdagen den 26 Mars.
Angående och omfattning, torde det vara lämpligt att, till dess å den fria
Wdt national■ saminanslutningens väg valkorporationer framvuxit, åt hvilka valet
ekonomiskt industrins målsmän kunde anförtros, Kungl. Maj:t utsåge rådets
råd m m. medlemmar.»
(Forts.) Icke annat än jag förstår, står det tydligt, hvad som är ut¬
skottets mening om det lämpligaste härvidlag. För öfrigt var han i sitt
anförande inne på många andra områden, där det var omöjligt att
följa honom. Han talade om irrande stjärnor och om »bilösningar»,
som icke leda till målet. Jag tror, att utskottet just förirrat sig
in på en sådan »bilösning» — om man nu får begagna hans termi¬
nologi — hvilken icke leder till det mål, alla erkänna berättigad!,
nämligen främjandet af näringarna och deras intressen. Just detta
är anledningen till att många här icke kunnat följa utskottet på
den oriktiga väg, den sidoväg, det råkat in på, och alls icke någon
misstämning mot näringarnas fullt berättigade kraf att få sina in¬
tressen bebjärtade. Det är därför, som vi måste yrka afslag.
Her Centerwall: Jag skall icke besvära kammaren med många
ord, men jag kan icke låta häfta vid mig hvad herr Branting sagt.
Tv om man läser utskottets betänkande med eftertanke, så finner
man, att utskottet framkastat tankar och sedan sagt: det må vara
huru som helst med formen, så är det lämpligt, att näringarna få
en representation, och då de icke nu kunna få det på annat sätt,
så är det lämpligt, att Kungl. Maj:t tillsätter rådet.
Huruvida vi kommit in på någon bilösning, därom må andra
döma. Men, som förut är sagdt, det säkra är, att vi ärligt försökt
att komma till målet. Sannerligen det varit vår afsikt att föra
kammaren på bivägar eller sidovägar.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr tal¬
mannen framställt propositioner å de därunder gjorda yrkandena,
afslog kammaren utskottets hemställan och den i ämnet väckta
motionen.
Med afsende på sitt nu fattade beslut fann Andra Kammaren
ofvan omförmälda delgifning af Första Kammarens beslut i ämnet
icke till någon vidare åtgärd föranleda.
§ 12.
Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelse!’ till Konungen:
n:o 34, angående val af två fullmäktige i riksbanken och af
tre suppleanter för Riksdagens samtlige fullmäktige i nämnda
verk, och
n:o 35, angående val af två fullmäktige i riksgäldskontor
och af tre suppleanter för samtlige fullmäktige i nämnda verk;
Torsdagen den 26 Mars. 55. N:o 84.
dels till Riksdagens förordnanden:
n:o 36, för två fullmäktige i riksbanken,
n:o 37, för tre suppleanter för Riksdagens fullmäktige i riks¬
banken,
n:o 38, för två fullmäktige i riksgäldskontoret, och
n:o 39, för tre suppleanter för fullmäktige i riksgäldskontoret.
§ 13.
Afgåfvos följande nya motioner, nämligen af:
herr M. J. Täcklind, n:o 181, i anledning af Kungl. Maj:ts pro¬
position angående anvisande af anslag för år 1904 till fortsättning
af statsbanebyggnaden från Göteborg öfver Uddevalla till Skee; och
herr E. A. Lindblad, n:o 182, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående en inkomstskatt för år 1904.
Dessa motioner blefvo på begäran bordlagda.
§ 14.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr N. Persson i Malmö under 5 dagar från och med den 26 mars,
» J. E. Ericsson i Ahlberga under den 28 mars och
» J. A. Sjö under 2 dagar frän och med den 27 mars.
§ 15.
Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 11,22 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Rättelse
i Andra Kammarens Protokoll n:o 33.
Sid 40, rad. 12 och 14 nedifrån står: Lovnar, läs: Lopnor