RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1903. Andra Kammaren. N:o 19.
Onsdagen den 25 februari.
Kl. 11 f. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 18 innevarande februari.
§ 2.
Herr talmannen tillkännagaf, att herr M. M, Höjer anmält,
att han af sjukdom vore förhindrad att under de närmaste da-
garne inställa sig i kammaren.
§ 3.
Herr statsrådet m. m. C. von Friesen öfverlämnade Kungl.
Maj:ts propositioner till Riksdagen:
angående pension å allmänna indragningsstaten för regements-
intendenten vid Skånska dragonregementet Carl von Geijer; och
angående pension å allmänna indragningsstaten för extra
sadelmakeriarbetaren vid Stockholms tygverkstäder O. F. K.
Tiberg.
De kungl. propositionerna bordlädes.
§ 4.
Efter hemställan af herr talmannen, som förmälde sig hafva
om tiden för valen samrådt med Första Kammarens talman,
Andra Kammaren» Prof. 1903. N:o 19. 1
N:o 19. 2
Onsdagen den 25 Februari.
beslöt kammaren att nästa lördag den 28 februari företaga val af
dels ledamöter och suppleanter i det af Riksdagen beslutade sär¬
skilda utskottet n:o 3, dels och tjugufyra valmän för utseende af
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret järnte suppleanter
för fullmäktige äfvensom af sex suppleanter för dessa valmän.
§ 5.
Föredrogos hvar för sig och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å kammarens bord hvilande propositioner till
Riksdagen:
angående anvisande af medel till odlingslånefonden;
angående efterskänkande af vissa delar utaf ett lån, som från
odlingslånefonden beviljats för utdikning och odling af mark
till, bland annat, Häradsö i Åkers socken af Jönköpings län; och
0
angående upplåtelse af mark från Muonio kronopark till
allmänning åt Enontekis socknemän.
§ 6.
Vid remiss Vid föredragning vidare af Kungl. Maj:ts proposition med
af proposition förslag till förordning angående tillverkning och beskattning af
Verkning och maltdrycker, begärdes ordet af
beskattning af
maltdrycker. Herr Byström som yttrade: Den fråga, som beröres i
denna Kungl. Maj:ts nådiga proposition, är säkerligen en af de
större, som i år föreligga för Riksdagen, äfvensom en af de
svåraste på beskattningsområdet.
Det är många intressen, som beröras af denna fråga, och
det är naturligt, att för Riksdagen såsom sådan statens intresse
är det mest bestämmande, då staten behöfver penningar till de
utgifter, som redan för länge sedan äro beslutade att utgå.
Det är också för staten något säregnare med afseende på
denna skattefråga, än då det gällde skatt på exempelvis brännvin.
Ty då hade staten formerna färdiga förut, och det var då blott
fråga om att öka på skatten med några öre per liter, och allt gick
sin gilla gång. Så är icke fallet nu, då man för denna skatte¬
intäkt måste komma med nya lagbestämmelser och delvis upp¬
rätta en ny tjänstemannakår, hvars aflönande kommer att taga
eu god del af skatten i anspråk, om det skall kunna bli något
verkligt öfvervakande öfver att allt går lagligen till väga som
sig bör
Ondsagen den 25 Februari.
3 N:o 19.
Men det är också en fråga, som i ganska väsentlig grad Vid remiss
berör nykterhetsvännernas intressen; de beröras mera däraf än a^åmd^tiU
i fråga om beskattningen af brännvinet. Här är särskild! fråga lJrjcning QCy
om att kunna få en dryck, som har sådana egenskaper, att den beskattning af
i någon mån må kunna upptaga konkurrensen med de drycker, maltdrycker.
som åtminstone nykterhetsvännerna anse vara skadliga för vårt (Torts.)
folk, nämligen ölet.
Vidare har naturligtvis skälfva industrien, bryggeriindustrien,
här stora intressen att bevaka; och att denna industris ledande
män icke heller försummat hvad de möjligen kunnat göra för
att bevaka dessa intressen, det ha sig herrarne nog bekant på
mer än ett sätt, särskildt genom hvad som framgått af uppgifter
i pressen. Många af dem ha också tagit det på fullständigt
allvar, somliga kanske mindre allvarligt, men därför icke mindre
intensivt.
Till ett möte, där dessa intressen på ett slags officiellt sätt
diskuterades, var också den kommitté, som haft uppdraget att
utarbeta ett förslag rörande denna beskattningsfråga, inbjuden,
hvarvid särskildt de båda nykterhetsrepresentanterna i densamma
med ett par yttranden deltogo i öfverläggningarne. Men eu
tidning i södra Sverige uppfattade saken så, att den ansåg detta
vara synnerligen otillbörligt. Den menade, att de två speciella
nykterhetsrepresentanterna syntes vara sådana män, som man
knappast kunde rätta sig något vidare efter. Den ene, säger
tidningen, hade ett utseende af att vara »något stycke ärkeängel
bland hin ondes andar», och den andre hade tagit på sig »skratt¬
människans ansikte» och var känd för åtskilliga »säregna yrkan¬
den». I ena som andra fallet har framgått, att de nog sökt be¬
vaka sina intressen med ifver och eftertryck.
Hvad speciellt angår skatten på denna dryck, så är det min
uppfattning, att den torde komma, antingen vi vilja eller icke.
Man skulle härvidlag nästan kunna tillämpa hvad som säges
i katekesen: »vi få det vår bön förutan»; och det torde således
icke vara mycket att säga om den saken. Frågan har för öfrigt
stått på dagordningen i öfver tjugu år, och då intet land gått
fritt från ölskatt, torde det icke vara stora utsikter för att vi
skulle kunna gå fria ifrån densamma. Att den icke kommer att
läggas på varan utan en tämligen ingående diskussion och en
ganska het strid, det tar jag för alldeles gifvet.
Hvad jag särskildt önskar framhålla nu är den sidan af
saken, som rör dels alkoholgränsen och dels maltextraktgränsen.
Då nämligen jag i likhet med en annan, en högt aktad ledamot
af maltdrycksskattekommittén, varit med om att sätta alkohol¬
gränsen till 2 procent, anser jag mig vara berättigad att säga några
ord om den saken.
Vi ha härvidlag stödt oss på hvad vi trodde vara nyater-
hetsvännernas mening, sådan den framgått exempelvis vid deras
N:o 19. 4
Onsdagen den 25 Februari.
Vid remiss konferenser och vid den senast, år 1902, hållna förbudskongressen.
ha °Ckså anS6tt oss ha ett godt stöd för vår åsikt i den om-
a”erkning och ständigheten, att inga mindre än läkarne generaldirektör Magnus
beskattning af fluss och lifmedikus Wästfelt haft den uppfattningen, att en
maltdrycker, alkoholgräns af 2 procent vore den lämpliga.
(Forte.) Vidare ha en del chefer och andra delegerade från de större
nykterhetssamfunden, såsom Goodtemplarorden, Sveriges Blåbands-
förening, Templarorden, Nationalgoodtemplarorden och Svenska
Nykterhetssällskapet, haft ett möte förlidet år under general¬
direktör S. Wieselgrens ordförandeskap, då enhälligt antogs föl¬
jande resolution:
»Konferensen är ense om den oafvisliga nödvändigheten af
att ofördröjligen en laglig gräns blir satt mellan starkare och
svagare maltdrycker, äfven om för detta önskemåls vinnande de
förras beskattning tinnes nödvändig, börande alkoholgränsen sättas
till 2 procent; samt att försäljningen af de starkare maltdryckerna
ordnas i enlighet med det s. k. göteborgssystemet och att genom
lag stadgas att därvid uppkommande penningevinst i sin helhet
brukas för dryckenskapens bekämpande, exempelvis bland annat
genom beredande af egna hem för våra arbetare.»
Med hänsyn till dessa uttalanden kan kommittén väl anses
hafva haft ganska stor anledning att sätta alkoholgränsen, där
den i omnämnda betänkande blifvit satt.
Nu har, såsom herrarne redan sett uti Kungl. Maj:ts propo¬
sition, denna alkoholgräns satts till 2l/± procent. Det är på grund
af hvad några deputerade vid ett sammanträde 1903 här i
Stockholm kommit öfverens om, och de ha stödt sig på en mängd
läkareutlåtanden, såsom dessa kommitterades inlaga eller fram¬
ställning till Kungl Maj:ts finansminister utvisar. Det torde där¬
för icke vara något särskildt att göra åt den saken från nykter-
hetsvänligt håll, då man kan utgå därifrån, att drickats
alkoholhalt icke kommer att öfverstiga 2 procent, äfven om straff¬
gränsen sättes till 2V't. Det är sålunda icke för att nu motsätta
mig att alkoholgränsen sättes till 2hd volymprocent, som jag yttrat
mig, utan blott för att lämna en förklaring till, att jag i malt-
drycksskattekommittéen röstade för 2 procent.
Sedan komma vi till maltgränsen, om hvilken väl den största
tvisten råder. Uti kommitténs förslag har den angifvits till 5
procent, beroende på, att alkoholgränsen där är satt till 2 procent
I detta fall föreligger ju, som alla eller de flesta veta, ett slags för¬
hållande af orsak och verkan: om man har maltgränsen hög, är
det i allmänhet så, att alkoholgränsen också vill blifva hög. Men
genom vissa åtgärder vid själfva brygden kunna drycker med
betydligt högre eller större vörtstyrka än 6 procent tillverkas
utan att den nu ifrågasatta alkoholgränsen öfverskrides.
Där den egentliga tvisten sålunda råder mellan nykterhets-
vännerna och Kungi. Maj:ts proposition såväl som kommitté¬
Onsdagen den 25 Februari.
5 N:o 19.
betänkandet är i § 3. Där hafva vi, jag och min medreservant Vid remiss
inom kommittén, professor J. O. Rosenberg, ansett behöfligt att af proposition
gorå följande tillägg: nämligen efter orden, »hvilkens extrakthaltoch
icke öfverstiger fem procent» — det skall vara sex procent efter beskattning af
Kungl. Maj:ts förslag — »som ock den, hvars extrakthalt öfver- maltdrycker.
stiger denna gräns, men hvilken undergått sådan särskild behand- (Forts.)
ling, att den under inga förhållanden kan uppnå högre alkohol- ,
halt än två volymprocent.
Detta, som är vår hufvudsakliga ändring i kommitténs för¬
slag förutsätter ock ändringar i §§ 3, 23, 26, 28 31 och 39.
Det är ju alldeles gifvet, att, skall man kunna med en alko¬
holsvag maltdryck upptaga något slags konkurrens med det egent¬
liga ölet, måste man hafva frihet att tillverka detta svagdricka
eller denna svaga alkoholhaltiga dryck så god som möjligt.
Hvad nu speciellt angår de olika beskattningssystemen, hafva
ju meningarna därom också varit delade. Det är egentligen tre
system, som varit på tal. Ett är det s. k. alkoholbeskattnings-
systemet, hvilket, så vidt jag vet, ingenstädes i världen användes.
Det har endast varit ifrågasatt i Norge, där man uppgjort ett
s. k. kommittébetänkaude, som dock icke ledt till något vidare
resultat. Det anses också alldeles för kostsamt för staten att
tillämpa.
Sedan kommer det s. k. produktbeskattningssystemet, hvilket
användes i Danmark. Jag har ansett mig böra erinra om detta,
därför att det är många, som fråga, hvarför man icke kan för¬
orda det danska produktbeskattningssystemet. Jag har sett stora dag¬
liga tidningar — åtminstone en här i staden — som uttala sig för
detta system; och det har varit mycket populärt i nykterhets-
kretsar. Då jag icke obetingadt kunnat gå med på detta, har
jag ansett mig redan nu böra gifva några skäl, hvarför jag icke
kan gorå det.
Det har talats åtskilligt härom i kommittébetänkandet, och
i den kungl. propositionen framhålles, att kommittén varit enig
om att icke antaga det. Bland andra omständigheter, som här¬
vidlag inverkat på mig och den medlem af kommittén, som i
nykterhetsfrågan hyllat samma mening som jag, var att, hvad
angår Danmark enligt vissa uppgifter, importen af somliga nöd¬
vändighetsartiklar eller råämnen för bryggerinäringen varit något
större, än man tycker, att den bort vara, då man erhållit upp¬
gift om kvantiteten af den tillverkade varan. Huru detta kan
komma sig, det förstår icke jag, och jag har icke lyckats få reda
på orsaken härtill. Och det är naturligtvis blott gissningar, som
man här kan inlåta sig på; åtminstone är detta fallet med mig.
Men jag skulle vilja rekommendera till herrarne och särskilda
dem, som få att göra med den förberedande utredningen af detta
ärende, att söka utforska anledningen till omnämnda företeelse.
Nu anförda omständighet har emellertid varit det mest vägande
N:o 19. ö
Onsdagen den 25 Februari.
Vid remiss skälet, hvarför jag icke kunnat förorda det s. k. produktbeskatt-
af proposition ningssystemet, som dock, om man bortser från dess något svårare
‘‘verhiinq och kontroll, torde hafva fördelar framför råämnesbeskattningen.
beskattning af Nu återstår slutligen det tredje systemet, det nyss nämnda
maltdrycker, råämnesbeskattningssystemet eller det s. k. maltskattesystemet.
(Forts.) Detta system, som begagnas i Finland och i de flesta andra län¬
der, där man har skatt på maltdrycker, har ju ansetts bepröfvadt.
Och jag har utgått från den synpunkt, att om, hvad nykterhets-
vännernas önskemål angår, man kan vinna samma fördelar genom
maltskattesystemet som man möjligen kan vinna med produkt-
beskattningssystemet, jag icke ser någon anledning, hvarför icke
nykterhetsvännerna lika gärna kunna taga maltbeskattningssyste-
met som produktbeskattningssystemet. Om det nu är lättare för
staten att tillämpa maltbeskattningssystemet än produktbeskattnings¬
systemet, så tycker jag, att man bör välja det, som från teknisk
synpunkt är lättare att använda, då det ju icke medför några
nackdelar för nykterhetssträfvandet, utan i detta afseende är efter
min mening det ena lika godt som det andra eller tvärtom.
Jag har ansett mig böra påpeka detta till den kraft och
verkan det hafva kan; och jag anhåller, att mitt yttrande må få
åtfölja den kungl. propositionen till det utskott, som har sig före-
lagdt att bereda detta ärende. Jag får också nämna, att det icke
blir det enda, som kommer att föreläggas utskottet, utan nykter-
hetsvännernas önskemål komma att närmare formuleras i en
motion i ämnet, som inom kort torde komma att afgifvas.
Herr Hammarström instämde häruti.
Herr Österberg. Herr talman! Det torde väl bland nykter-
hetsvänner icke vara mer än en mening därom, att, försåvidt det
blir eu effektiv beskattning på ölet, detta sannolikt kommer att
leda till en minskning af konsumtionen. Synnerligast skulle man
kunna hysa förhoppningar i detta afseende, därest det bereddes
tillfälle för svagdricksbryggerierna att tillhandahålla en skattefri
maltvara af den beskaffenhet, att den kunde fylla allmänhetens
behof af dylika drycker.
Dock har man i den kungl. propositionen af omtanke för
staten och för att bereda staten största möjliga inkomst bestämt
6 procents extrakt-halt såsom gränsen mellan skattefria och skatte¬
pliktiga maltdrycker. Men samtidigt med att man sålunda före¬
skrifter, att svagdricksbryggerierna icke må tillverka svagdricka
med högre extrakt-halt än 6 procent, så har man äfven bestämt,
att alkoholhalten icke skulle få gå högre än till 2lji volympro¬
cent. Att man sålunda satt icke blott en extraktgräns utan äfven
en alkoholgräns grundar sig därpå, att maltbeskättningskommitténs
sakkunnige ledamot, professor Klason, förfäktade den meningen,
att extrakt af 5 procent för med sig en alkoholhalt af 2 procent.
7 No 19.
Onsdagen den 25 Februari.
Men mot denna professor Klasons uppfattning står andra sak- Vid remiss
kunniges, som hysa den meningen, att man kan tillverka en malt- angående1 tiU-
dryck af ända till 15 procents extrakthalt, utan att man därför våning och
beliöf ver öfverskrida en alkoholgräns af 2 procent. Det synes beskattning af
mig vara viktigt, att vid behandlingen af denna fråga, då man maltdrycker.
sammankopplat alkoholhalt och extrakthalt, på svagdricksindustri- (Forts.)
ens område verkligt sakkunnige män må få tillfälle att yttra sig,
Innan Riksdagen fastslår dessa i den kungl. propositionen gjorda
bestämmelser.
Det synes mig, som om man bäst skulle verka i nykter¬
hetens intresse, därest man beträffande alkoholgränsen satte denna
till 2 eller 2lji procent, men att däremot ingen gräns bestämdes
för extrakthalten, utan svagdricksbryggerierna bereddes tillfälle
att tillverka ett svagdricka med högre extrakthalt än 6 procent.
Fem ä sex procents extrakthalt är den vanliga för det i mark¬
naden nu gående billiga svagdricka!. Men svagdricksbryggarne
tillverka äfven juldricka, dubbeldricka o. s. v., som innehålla en
extrakthalt af ända till 10 procent; dessa svagdrickssorter inne¬
hålla dock icke 2 procents alkoholhalt. Följaktligen synes det
mig oriktigt, att med denna nya lagbestämmelse förhindra svag¬
dricksbryggarne att utöfva den näring, de hittills utöfvat.
För att svagdricksbryggerierna skola få tillverka andra sorter
svagdricka än som här i den kungl. propositionen föreslagits,
blifva dessa bryggerier nödsakade att anmäla sig som skatteplik¬
tiga bryggerier med alla därmed förenade olägenheter, eller också
måste de inskränka sin tillverkning till ett mycket begränsad!
område. Det synes mig, som om staten rörande skatteindrifningen
icke borde gå allt för långt, utan att man borde se till att genom
skattefrihet så långt möjligt gynna en industri, som verkar fullt
och helt i nykterhetens intresse, äfven om genom detta medgift
vande staten skulle gå miste om skatt för några tusen kilo malt.
Kontentan af mitt anförande är det, att det synes mig, som
om det utskott, till hvilket denna proposition går, borde se till,
att äfven andra sakkunniga än professor Klason få göra sin me¬
ning gällande rörande extrakthalten och alkoholgränsen, så att
man icke bygger sina beslut på en allt för ensidig utredning..
Häruti instämde herrar Johansson i Jönköping och JRäf.
Herr Wavrinsky i Stockholm: Herr talman! Jag ber
blott att få erinra om, att det ur teknisk synpunkt numera icke
möter någon svårighet att erhålla en god och sund maltdryck,
som icke innehåller någon alkohol alls. Sådana drycker finnas
och tillverkas i stor mängd i Tyskland, hvarför man tryggt kan
påstå, att svårigheterna att framställa en sund och välsmakande
maltdryck med ringa eller ingen alkoholhalt äro fullständigt
öfvervunna.
N:o 19. 8
Onsdagen den 25 Februari.
Vidare anfördes ej. Ifrågavarande proposition jämte de nu
afgifna yttandena öfverlämnades till bevillningsutskottet.
Slutligen hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående en särskild stäm¬
pelafgift för punsch.
§ 7-
Härefter föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet herr
V. L. Molls motion, n:o 139!
§ 8.
Vidare föredrogs och bifölls herr E. O. V. Wavrinskys i
Stockholm vid gårdagens sammanträde gjorda anhållan att till
herr statsrådet och chefen för civildepartementet få framställa ett
spörsmål.
§ 9.
Föredrogos, men bordlädes åter lagutskottets memorial n:o 26
och utlåtande n:is 27 och 28 samt Andra Kammarens andra till¬
fälliga utskotts utlåtanden n:is 3 och 4.
§ io.
Angående än- Till afgörande förelåg lagutskottets utlåtande, n:o 20, i an-
drad lydelse ledning af väckta motioner, med förslag till lag angående ändrad
^giftermåls- ® kap. 1 § giftermålsbalken m. m.
balken m. m.
I två särskilda motioner, hvilka afgifvits, den ena, n:o 34 i
Första Kammaren, af herr F. A. Boström och den andra, n:o 113
i Andra Kammaren, af herr G. A. Lindhagen, hade föreslagits, att
Riksdagen måtte för sin del antaga af motionärerna framlagda
förslag till
l:o) lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 1 § giftermåls¬
balken,
2:o) lag angående kvinnas rätt att vara myndig och
3:o) lag om ändrad lydelse af 19 kap. 4 § ärfdabalken.
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte, i anledning af
förevarande motioner, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Onsdagen den 25 Februari.
9 N:o 19.
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i hvad mån gällande Angående än-
lagstiftning om hustrus rättsliga ställning kunde böra blifva före-
mål för jämkning eller förtydligande, i syfte att, utan väsentlig giftermål«.
rubbning af de grunder, hvarpå denna lagstiftning hvilade, batteri m. m-
hustrus rättsställning måtte blifva mera klart och följdriktigt (Forte.)
bestämd än för närvarande, samt för Riksdagen framlägga för¬
slag till de lagbestämmelser i ämnet, hvartill förhållandena kunde
föranleda.
Vid utlåtandet hade fogats reservationer:
af herr Zetterstrand, som föreslagit,
att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande motioner, i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga
i öfvervägande, i hvad mån gällande lagstiftning om hustrus
rättsliga ställning borde omarbetas och förtydligas, i syfte att
utan allt för stor rubbning af de grunder, hvarpå denna lag¬
stiftning hvilade, gift kvinna uttryckligen såsom regel tillerkändes
samma myndighet som ogift kvinna, samt för Riksdagen fram¬
lägga förslag till de lagbestämmelser i ämnet, hvartill förhållan¬
dena kunde föranleda; samt
af herr Lindhagen och friherre Bonde, hvilka hemställt,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj :t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga förslag till en lag¬
ändring i syfte att, med bibehållande af mannens allmänna för¬
valtningsrätt öfver makars bo, mannens målsmanskap i öfrigt
upphäfdes och gift kvinna följaktligen uttryckligen förklarades
vara myndig likaväl som den ogifta kvinnan.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af
Herr Lindhagen, som yttrade: Herr talman! Mannens
målsmanskap öfver hustrun är ett gammalt ärevördigt svenskt rätts¬
institut, öfver hvilket hvilar mycket dunkel. Lagutskottet säger
själft härom: »Att med bestämdhet angifva gränserna för hvad
detta begrepp innebär är icke lätt». En sak är emellertid klar,
nämligen att man genom målsmanskapet velat i allmänhet ställa
hustrun i en underordnad ställning under mannen i lifvets för¬
hållanden Mannens målsmanskap innebär något af förmynder¬
skap eller något af husbondevålde eller något af bägge delarne,
men på samma gång påstår man, att ingendera af dessa åskåd¬
ningar är den rätta. Med denna obestämdhet i afseende på
målsmanskapets begrepp har följt, att hustrun ofta klafbindes
N:e »9. 10
Onsdagen den 25 Februari.
Angående än- i sin handlingsfrihet äfven på sådana områden, där hon enligt
drad lydelse^ teorien borde äga handlingsfrihet.
^giftermåls- Genom åtskilliga lagändringar, som äro åberopade i den af
hälben m. m. mig väckta motionen, har visserligen under tidernas lopp detta
(Forts-) målsmanskap väsentligen underminerats uti flere afseenden, så
att man kan redan genom resonnerande komma till det resultat,
att gift kvinna i själfva verket numera måste anses myndig.
Men missförhållandet ligger däri, att man underlåtit att gifva
form åt detta nya innehåll. Och till följd däraf inträffar det,
att hvar man än rör sig på detta rättsområde, dyker måls¬
manskapets spöke upp och blandar sig i händelsernas gång.
Det är klart, att det måste bli någon rättelse i dessa för¬
hållanden. Men då är frågan, på hvad sätt denna rättelse skall
äga rum. I England har man, såvidt det rör makars egendoms¬
förhållanden, för icke länge sedan ordnat saken på det sättet, att
lagen uttryckligen föreskrifver, att gift kvinna är myndig, men
på samma gång har man äfven upphäft egendomsgemenskapen,
så att hvardera maken förvaltar sitt ensam och icke har något
mer att göra med den andre, än hvad hvarje enskild person
skulle hafva med en annan enskild person att skaffa.
För åtskilliga år sedan väcktes här i kammaren eu motion,
innebärande förslag, att man äfven hos oss skulle ordna saken
på samma sätt som i England. Denna motion afslogs naturligtvis
af Riksdagen. Men det var icke nog med detta; utan när mo¬
tionären här i Andra Kammaren skulle tala för sin af lagut¬
skottet afstyrka framställning, väsnades det svenska manfolkets
representanter i Riksdagen och slogo i klaffarne för att på detta
sätt gifva tillkänna sitt ytterliga misshag med detta attentat mot
deras privilegierade ställning.
Nu vill jag visserligen medgifva, att förhållandena äro så¬
dana, att man hos oss icke för närvarande kan eller bör gå så
långt. Det lider intet tvifvel om, att det icke finnes en sådan
rättsuppfattning, som kunde gifva stöd åt upphäfvandet af egen¬
domsgemenskapen och mannens allmänna förvaltningsrätt. Och
hvad nu särskildt egendomsgemenskapen beträffar, så är denna
ju i och för sig icke något ondt, utan ofta tvärtom. Därför
hafva detta års motionärer valt en annan väg för att bringa klar¬
het på detta rättsområde. De hafva föreslagit, att man skall
såsom regel bibehålla mannens allmänna förvaltningsrätt och
egendomsgemenskapen samt den vidlyftiga lagstiftning, som
grundar sig därpå, men själfva målsmanskapet i öfrigt skulle man
afskaffa. Man skulle ställa saken så, att i stället för att det nu
står skrifvet, att mannen är sin hustrus målsman med allenast
de undantag, som betingas af hustruns förvaltningsrätt, skulle
man vända om förhållandena och säga, att gift kvinna är myndig
med de undantag, som betingas af mannens förvaltningsrätt.
Detta är en tillämpning af satsen om Kolumbi ägg på detta
11 N:o 19.
Onsdagen den 25 Februari.
rättsområde. Just på detta sätt kan man lösa svårigheterna Angående än-
enkelt och utan omstörtning, och just på detta sätt hafva de “J1g
äfven lösts både i Norge och Danmark genom lagar, som täm- tenndis
ligen nyligen antagits. hälben m. m.
Då frågas: hvad vinnes genom en sådan lagändring, som af (Forts.)
motionärerna nu föreslagits? Jo, därigenom vinner man dels
praktiska fördelar och dels ideella fördelar. De praktiska för-
delarne skulle bestå däri, att man på detta rättsområde, där nu
stor osäkerhet råder vid rättstillämpningen, skulle få en klar
princip, som kunde verka ledande och rättsbildande. Man skulle
omsider få veta, huru det ställer sig för hustrun med afseende
på förmynderskap, fullmakt, rätt att bekläda sådana uppdrag, för
Indika fordras myndighet i allmänhet o. s. v. Och man skulle
få en effektiv tillämpning af hustruns rättigheter på de områden,
där hon redan fått sig rättigheter tillagda, hvilket nu icke alltid
är förhållandet.
Äfven lagutskottet erkänner, att här verkligen föreligger ett
behof. Men lagutskottet vågar icke gå så långt som motionä¬
rerna hafva föreslagit; det fruktar för, att pa detta sätt den
gifta kvinnan i själfva verket får för mycket. Och därför för¬
ordar utskottet, att man skall gå en medelväg och utfinna åtgär¬
der, hvarigenom de väsentligaste olägenheterna skulle afhjälpas.
Men utskottet kan naturligtvis icke angifva, hvilka dessa åtgär¬
der skulle vara, då utskottet med sin uppfattning ställt sig på
den ståndpunkten, att man skulle kunna upphäfva all oklarhet
genom att bibehålla själfva anledningen till densamma, hvilken
ligger just i detta mannens målsmanskap.
Jag sade, att genom motionärernas förslag vissa ideella för¬
delar skulle vinnas. Och dessa äro enligt min uppfattning de
viktigaste, just därför att de skulle föra med sig den största
praktiska nyttan. Ty de ideella synpunkterna äro ägnade att
omdana människornas sinnen och utgöra därför en mäktig häf¬
stång till utjämnande af missförhållanden i samhället, där snus¬
förnuftet icke skulle räcka till för ändamålet. Genom att bort¬
taga den gifta kvinnans omyndighetsmärke ur lagen skulle man
vinna ett framsteg i kultur. Och detta innebär, teoretiskt sedt,
utförandet af en akt af rättvisa och, praktiskt sedt, vinnandet af
en ny makt till det goda i samhället.
Här vill lagutskottet icke alls vara med. Lagutskottet vill
icke finna sig i att man ur lagen skall taga bort den gloria,
som genom mannens målsmanskap sväfvar kring den gifte man¬
nens hjässa. Lagutskottet står på samma ståndpunkt som utskot¬
tet intog förra året, då utskottet hade att yttra sig om eu motion,
som åsyftade rättigheten för den gifta kvinnan att kunna inväl¬
jas i fattigvårdsstyrelse. Men det storartade ogillande, som
mötte utskottets uttalade tankar vid detta tillfälle från bägge
kamrarne, har haft det goda med sig, att utskottet nu icke så
N:o 19. 12
Onsdagen den 25 Februari.
Angående om-mycket exponerat sin uppfattning utan kringgått densamma och
drad lydelse 4 ett mera indirekt sätt tagit afstånd från den ideella innebör-
af 9 kap. 1 §\ ees
giftermåls- den af frågan.
balken m. m. Nu vill jag medgifva, att behofvet af en lagändring och
(Forts.) insikten om dess behöflighet ställer sig icke lika på alla håll.
Det är i synnerhet på platser, där människorna lefva hopgyttrade,
som dessa samlifvets frågor först träda i förgrunden. Men den
omständigheten, att man mångenstädes på landsbygden icke
känt och icke insett detta behof, synes mig icke innebära skäl
för landsbygden att motsätta sig förslaget. Ty det måste äfven
där af ett oförvilladt sinne inses, att saken är rättvis, och af en
rättvis sak måste förr eller senare framkomma något godt, äfven
om behofvet icke omedelbart framträder.
Jag skall i detta sammanhang nämna, att jag från de kvinn¬
liga rösträttsföreningarne i Lund, Helsingborg, Göteborg, Norr¬
köping och Stockholm fått mottaga adresser, som de anhållit,
att jag måtte bringa till kammarens kännedom, däri de på det
lifligaste förorda bifall till dessa motioner. Förhållandet är, att
de kvinnliga rösträttsföreningarne på sitt program äfven upp¬
tagit understöd för sträfvandena att afskaffa mannens måls¬
manskap. Dessa adresser äro till innehållet tämligen lika. Jag
skall därför uppläsa endast den längsta, nämligen adressen från
Stockholms kvinliga rösträttförening, som räknar 800 inregistrerade
medlemmar och har på sitt nyligen hållna årsmöte antagit föl¬
jande mig tillställda resolution: »Föreningen för kvinnans poli¬
tiska rösträtt i Stockholm, samlad till årsmöte den 23 februari
1903, uttalar härmed sin lifliga anslutning till de motioner,
hvilka väckts i Första Kammaren af Herr Filip Boström och i
Andra Kammaren af Herr Carl Lindhagen m. fl., angående upp¬
häfvande af mannens målsmanskap öfver hustrun. Då dessa
motioner afse att definitivt bekräfta den myndighet, som gift
kvinna redan genom 1874 och 1898 års lagstiftning rörande
makars egendomsförhållanden kan anses, äga, måste den af tän¬
kande kvinnor gifvetvis omfattas såsom en tidsenlig och värdig
reform. — Då dessutom frågan om kvinnans politiska rösträtt
nu börjar blifva aktuell, och själfklart torde vara, att den gifta
kvinnan är lika kompetent att utöfva rösträtt som den ogifta,
uttalar föreningen härmed sin anslutning till de nämnda motio¬
nerna äfven ur den synpunkten, att de för den gifta kvinnan
'bereda vägen till fulla medborgerliga rättigheter. — Det hade
vant synnerligen önskvärd!, att denna fråga redan af inne¬
varande års Riksdag kunnat lösas i enlighet med motionärernas
förslag, men då så väl lagutskottet som reservanterna inom det¬
samma hemställt, att Riksdagen skulle begära utredning och för¬
slag i ämnet från Kongl. Maj:t, får föreningen uttala som sin
bestämda förhoppning, att detta ej måtte leda till att genom-
Jörandet af denna viktiga reform för långa tider undanskjutes
Onsdagen den 25 Februari.
13 N:o 19.
utan att frågan måtte, så snart ske kan, och helst nästa år åter Angående än-
föreläggas Riksdagen.» af^ka^l^
I detta sista önskemål instämmer jag till alla delar, oafsedt giftermhls-
hvilket skrifvelseförslag tilläfventyrs kommer att afgå från Riks- hälben m. m.
dagen eller beslutas i frågan af någondera af Riksdagens kamrar. (Forts.)
Det är endast under den förutsättningen, att denna fråga icke
blir för långliga tider lagd på hyllan, som jag af opportunitets-
skäl resignerar från att yrka bifall till de af motionärerna fram¬
lagda lagförslagen.
Men jag kan icke vara med om utskottets skrifvelseförslag,
då det saknar alla ideella synpunkter och just därför blifvit ur
stånd att lemna ett fruktbart praktiskt uppslag till en lösning af
frågan i tidsenlig riktning.
Jag tillåter mig alltså, herr talman, att yrka bifall till den
af mig och Friherre Bonde afgifna, vid lagutskottets betänkande
fogade reservationen.
Häruti instämde herrar Nydal, Bratt ting, Wavrins/cy i Stock¬
holm, Hammarlund, Pettersson i Södertälje, Olsson i Stockholm,
Berg i Stockholm, Eklund, Nyström, Moll, friherre De Geer,
Natt och Dag, Ernst Carlson, K. G. Karlsson i Göteborg, Kvarn-
zelius, Segerdahl, Pantzarhielm, Broomé i Bårslöf, Erikson i Öfre
Odensvi, Broström, Sterner, Ekholm, Granlund, Berg i Göteborg,
Wallis, Thylander, Hammarström och Thorsson.
Herr Persson i Tällberg: Då nu lagutskottet synes vara
enigt därom, att man — om också under olika former — bör
skrifva till Kungl. Maj:t i den nu förevarande frågan, så är det
att hoppas, att Riksdagen också kommer att bifalla utskottets eller
någon af reservanternas hemställan i detta syfte. På samma gång
skulle jag för min del vilja bringa under Kungl. Maj:ts pröfning
eu annan fråga, som har mycket nära samband med den före¬
liggande frågan, och jag tror, att det af motionärerna framstälda
förslaget just är grundläggande för den åskådning, som jag vill
göra gällande. Jag åsyftar nämligen, att en sådan ändring borde
ske af 2 § i 9 kapitlet giftermålsbalken, att mannen icke skulle
hafva rätt att utan hustruns skriftliga ja och samtycke försälja
sådan fast ägendom, som makarne gemensamt förvärfvat. Därom
tog jag mig friheten att redan 1898 väcka motion, men det sär¬
skilda utskott, som då behandlade den motionen i sammanhang
med en kungl. proposition om makars inbördes ägendomsförhållan-
den, fann icke för godt att tillstyrka motionen i dess helhet, och
Riksdagen biföll den icke heller i vidsträcktare mån, än i hvad
den afsåg afverkningsrätt till skog å hustrus enskilda fasta ägen¬
dom.
Denna fråga har många gånger varit föremål för Riksdagens
pröfning. Och uti 1734 års lag, där denna Bak förut ända till
N:o 19. 14
Onsdagen den 25 Februari.
Angående än-kr 1898 var aDgifven i 11 kapitlet giftermålsbalken, var det icke
drad lydelse tydligt stadgadt beträffande mannens rätt i detta fall, utan
^itUrmål § d®t var först genom kungl. förklaringen den 23 mars 1807, som
balkeii^in. m. det blef tydligt, att mannen hade rätt att fullkomligt ensam sälja,
(Forts.) bortskilja och förpanta sådan ägendom, som makarne gemensamt
förvärfvat. Jag ber att få erinra därom, att det ofta kan hända,
att sådan egendom, som makarne gemensamt förvärfvat, blifvit
inköpt för medel, som hustrun ensam fört in i boet. Kan det
då vara annat än en gärd af billighet och rättvisa att stadga, att
hustrun också bör få hafva sitt ord med i laget, då det blir fråga
om att sälja sådan egendom? Denna uppfattning har äfven fun¬
nit sitt uttryck i en af Riksdagen till Kungl. Maj:t aflåten skrif¬
velse af den 7 maj 1884, i hvilken skrifvelse det bland annat
heter: »Med anledning af särskilda hos Riksdagen gjorda fram¬
ställningar om ändrad lagstiftning angående äkta makars inbördes
egendomsförhållanden, i syfte att bättre än hittills skett tillgodose
den gifta kvinnans rätt och bästa, har Riksdagen, efter sorgfällig
pröfning af hit hörande förhållanden, kommit till den åsikt, att
nu gällande lagstiftning i ämnet bör ändras i nedannämnda af-
seenden», och i punkt 2 heter det sedan: »gift kvinna bör be¬
rättigas att själf förvalta den egendom, som är henne enskildt
tillhörig, utan att behöfva genom äktenskapsförord förbehålla sig
sådan rätt.» Och i punkt 3 af samma riksdagsskrifvelse heter
det bland annat, att »mannen må icke hafva makt att utan
hustruns samtycke bortskifta, förpanta eller sälja boets fasta egen¬
dom å landet eller jord och hus i staden». Såsom ytterligare
motivering till denna sin uttalade önskan säger Riksdagen bland
annat: »Riksdagen är öfvertygad, att, därest i förevarande del af
vår lagstiftning bestämmelser i nu angifna syften infördes, åt den
svenska gifta kvinnan vore i afseende å hennes egendomsför¬
hållanden inrymd en själfständighet, befogenhet och trygghet,
som på en gång vore större än den hon för närvarande äger, och
ändock läte sig väl förena med svensk sed, svensk rättsåskådning
och en i dylika fall särdeles önskvärd, att icke säga nödvändig
historisk utveckling.»
Jag instämmer till fullo med denna Riksdagens uttalade åskåd¬
ning, och uttalar nu endast den förhoppningen, att Kungl. Maj:t,
i samband med hvad lagutskottet nu här föreslagit, måtte taga
äfven denna del af frågan i allvarligt öfvervägande. I öfrigt ber
jag att få instämma i det af herr Lindhagen framstälda yrkandet.
I detta anförande instämde herrar Ersson, Olsson i Fläsbro,
Jansson i Edsbäcken, Olsson i See, Lindgren i Islingby, Johansson
i Jönköping, Olofsson och Burman.
Herr Widén: Herr talman! Mine herrar! Då jag jämväl
har underskrifvit den nu föreliggande motionen, är det alldeles
15 N:o 19.
Onsdagen den 25 Februari.
klart, att jag kommer att framställa samma yrkande som den Angående än-
förste talaren. Jag har emellertid begärt ordet för att tillkänna-
gifva, hvad som förmått mig att sluta mig till motionen och nu ,gifttrmåls-
förmår mig att yrka bifall till den hemställan, som framställts af balken m. m.
reservanterna friherre Bonde och herr Lindhagen. (Forts.)
Det är sant, att denna frågas största betydelse är af teoretisk
art, såsom den förste talaren antydde, i det man nämligen genom
en lagändring i det syfte vi ifrågasatt, får i lagen fastslaget, att
det är den gifta kvinnans rätt att råda öfver sig och sin egen¬
dom, försåvidt som icke mannens förvaltningsrätt af boet därför
lägger hinder i vägen. Genom, ett fastslående däraf i lagen är
nämligen den gifta kvinnans rättsliga likställighet med mannen i
lagen till sin princip erkänd; och detta anser jag för visso vara
den största betydelsen af den ifrågasatta lagändringen.
Men det är dock icke den synpunkten, som för mig varit
den afgörande, då jag motionerat i frågan, utan det är förslagets
praktiska innebörd.
Lagutskottet säger i sin motivering, att hustrun enligt vår
lag redan är myndig. Ja väl, det torde hända, att man teoretiskt
kan leda sig till den satsen. Men huru ställer det sig i praktiken?
Jo, där ställer det sig så, att denna den gifta kvinnans myndig¬
het är så kringskuren genom mannens målsmanskap och rätt att
för henne söka och svara, att den i många fall icke alls kan
göra sig gällande, ett förhållande, som både för henne och den
allmänhet, som hon har att göra med, föranledt och föranleder
rättsförluster.
Hvad som menas med mannens målsmanskap är ju, som
den förste talaren också påpekade, ganska ovisst. Lagutskottet
har icke kunnat angifva hvad därmed menas; och lagtolkarne torde
icke heller vara så alldeles på det klara härmed, i det den ene
- angifver innebörden af målsmanskapet något vidsträcktare än den
andre. I allmänhet torde man väl dock därunder inbegripa åt¬
minstone tvänne moment. Det ena är hvad man kallat mannens
målsäganderätt, d. v. s. hans rättighet att för hustrun söka och
svara i angelägenheter, som röra henne. Det andra är mannens
husbondevälde; och därunder innefattas då hans rättighet att i
allt hvad som rörer familjen och makarnes samlif ha det af¬
görande ordet.
Hvad nu först mannens målsäganderätt för hustrun beträffar,
har den i praktiken visat sig föranleda missuppfattning och äfven
rättsförluster, som jag nyss antydde. I dagliga lifvet har det ut¬
vecklat sig så, att mannens målsmanskap ofta nog icke kommer
att göra sig gällande. Ingen tvekar egentligen, att, ifall hustrun
är den, som af makarne är den dugligaste till att uppehålla
familjen och dess ekonomi, med henne ingå ofta icke blott i
sådant, som inbegripes under hennes rätt att handhafva hus¬
hållet — i hviiket fall icke ens enligt lagen någon tvekan torde
N:o 19. 16
Onsdagen den 25 Februari.
Angående än-finnas — utan äfven i angelägenheter, som ligga utanför detta
drad lydelse område; och det går rätt väl, ända till dess man måste tillgripa
giftermåls- för att gorå en rättighet gällande. Då säger det stopp;
hälben m. m. det går icke längre. Det kunde anföras många exempel härpå,
(Forts.) ja de flesta torde hafva gjort en eller annan erfarenhet i det
hänseendet. Jag skall för min del bedja att få för herrarne
referera ett prejudikat, som synes mig ganska talande. Det är
från år 1879. Hustru Elna Olsdotter, instämd med yrkande att
afträda ett hus, som hon enligt en afhandling försålt, dömdes af
häradsrätten att afträda det. Hon fullföljde talan däremot och
styrkte, på gifven anledning, i hofrätten, att hon icke på 25 år
lefvat tillsammans med sin man, som var fattighjon och stod
under vederbörande fattigvårdsstyrelses målsmanskap. Hofrätten
utlät sig emellertid, att enär hon ej visat, att hon till målets
fullföljande haft bemyndigande af sin målsman kunde hennes
talan ej till pröfning upptagas. Detta utslag fastställdes af högsta
domstolen. Skiljaktiga voro dock två ledamöter, af hvilka den
ene yttrade, att enär målet instämts mot Olsdotter och hon för¬
pliktats att afträda huset, funne han den omständigheten, att
hon ej visat bemyndigande af sin målsman att fullfölja talan,
desto mindre hafva utgjort laga hinder för upptagande af hennes
talan som mannen under längre tid såsom fattighjon stått under
annans målsmanskap.
Det är ju alldeles upprörande, att — när hustrun själf skött
sina affärer i 25 år och äfven underrätten anser henne behörig,
upptager stämningen mot henne och dömer henne — målet, då det
sedan kommer till öfverdomstolarna, icke tages upp, samt hon
på det sättet förlorar sin rätt. Detta är visst icke ett undantag,
utan det finnes många dylika domar äfven från senare år. Jag
vill emellertid tillägga, att åsikterna icke varit eniga inom öfver-
domstolarne, utan ofta stått 4 mot 3 inom högsta domstolen o. s. v.
Häraf se vi, hvilken vacklande rättsuppfattning och lagtillämp¬
ning råda i detta afseende.
Huru är det vidare i afseende å mannens husbondevälde?
Jo, detta innebär, bland annat, åtminstone enligt en tolkning, att
hustrun är skyldig ägna sig åt familjens vård och uppehållande
och således icke har att utan mannens samtycke ägna sig åt
andra göromål, som kunna afhålla henne från detta. Men hur
är det i själfva verket? Jo i otaligt många fall måste hustrun för
att uppehålla familjen åtaga sig göromål och sysslor, som icke
ha afseende på själfva arbetet inom familjen. Och det går ut¬
märkt bra; ingen man tänker i allmänhet på att förbjuda henne
dylikt arbete. Men dock skulle han måhända med lagen i hand
kunna säga: »Jag förbjuder dig att göra det, jag gillar det icke;
du skall hafva ditt arbete inom familjen.» Det är ju för väl, att
seden i detta fall är bättre än lagen!
Det är alldeles tydligt, med sådan oklarhet och sådana
Onsdagen den 25 Februari.
17 N:o 19.
olägenheter hos det nuvarande tillståndet för ögonen, att man Angående än-
måste önska eu ändring i lagen; och det enda sättet att få eu
tillfredsställande ändring synes mig vara, att man får mannens Jgiftermål8-
målsmanskap upphäfdt. Och därför är det, som jag sluter mig balken m. m,
till det yrkande, som framställts af den förste talaren. (Forts.)
Nu invänder man kanske: Men detta är någonting alltför
nytt, som kan innebära stor fara; det upplöser familjebanden och
enheten i handhafvandet af familjens ekonomi. Jag skall då
till att börja med bedja att få fästa uppmärksamheten på att
de båda reservanterna uttryckligen betona, att förändringen skall
ske med bibehållande af mannens allmänna förvaltningsrätt öfver
makarnes bo. Det är icke heller meningen att taga bort före¬
skrifterna om att hustru följer mannens stånd och villkor och
allt hvad därmed är förbundet.
Jag tillåter mig vidare att i detta hänseende erinra, att när
nya lagberedningen år 1886 afgaf sitt förslag till ändring af
makarnes egendomsförhållanden, så var det två reservanter inom
lagberedningen, som yrkade redan då, att mannens målsmanskap
skulle helt och hållet upphäfvas, och en bland dessa reservanter
var f. d. statsrådet och presidenten Karl Johan Berg, om hvilken
väl ingen torde behöfva misstänka, att han skulle vara med på
några nymodiga och farliga lagändringar. Men han säger all¬
deles bestämdt, att det förefölle »såsom en uppenbar inkonse¬
kvens, att den till myndig ålder komna kvinnan, som gifter sig,
därigenom skulle förlora rätten att vidare förvalta sin egendom
och i afseende på denna ställas under mannens målsmanskap».
Han yrkade också, att stadgandet i 9 kap. 1 § giftermålsbalken
om mannens målsmanskap måtte tagas bort. Detta är ett före¬
döme, som åtminstone borde styrka, att fara icke föreligger att
nu skrifva till Kungl. Majit, på sätt de båda omnämnda reser¬
vanterna föreslagit.
Jag skulle slutligen vilja erinra om en annan sak, nämligen
att utvidgandet af kvinnans rättigheter alltid har hållit jämna
steg med civilisationen. Det har antingen gått före såsom en
medverkande orsak till civilisationens framåtskridande eller ock
följt däraf såsom en mogen frukt. Därför se vi ock, hurusom
civilisationens banbrytare hos ett folk jämväl ofta framträdt såsom
förkämpar för kvinnans rättigheter. Så äfven i vårt land. Enligt
den gamla upplandslagen skall det hafva varit konung Erik den
helige, som först lagstiftat i Sverige till förmån för den gifta
kvinnans rättigheter. Han skall ha tillerkänt henne rätten, som
det heter: »till heders- och husfrudöme, till lås och nycklar, til
halfva säng och laga trediung i boet». Den lagstiftningen har
sedermera af framfarna stora regenter fortsatts; och ända in i
våra dagar har densamma fortgått, som vi väl veta.
Våra grannländer Norge och Danmark, hvilka för öfrigt i
afseende på äktenskapsrätten äro hufvudskakligen med oss lik-
Andra Kammarens Prof. 1003. N:n 19. 2
N:o 19. 18
Onsdagen den 25 Februari.
Angående än- ställda, hafva genom nyare lagar fastslagit den principen, som vi
drcid lydelse nu vj]ja fgr vårt land fora fram, och som, enligt min åsikt, är
*gif termåls-~ klart utflöde af vår tids civilisation och upplysning. Och jag
bräken m. m. hoppas, att vi, — att Andra Kammaren åtminstone icke skall
(Forts.) lägga hinder i vägen för en sådan fullständig pröfning af frågan,
som de två reservanterna ha begärt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till friherre Bondes och herr
Lindhagens reservation.
Med herr Widén förenade sig herrar Anderson i Hasselbol
och Genteriv all.
Herr Zetterstrand: Herr talman! Mine herrar! Af före¬
liggande utlåtande behagade herrarne inhämta, att utskottets samt¬
liga ledamöter varit af den uppfattning, att nuvarande be¬
stämmelser angående gift kvinnas rättsställning icke hafva den
klarhet, som önskligt vore, och att, då frågan därjämte är af den
stora betydelse som här är fallet, allt skäl föreligger att hos
Kungl. Maj:t anhålla om framläggande af ett lagförslag, som på
ett bättre och tydligare sätt än hittills angifver gift kvinnas rätts¬
ställning, och likaså har utskottet i slutet af sin motivering fram¬
hållit, att utskottet önskar, att lagbestämmelserna i ämnet skola
göras till föremål för granskning i syften, hvilka gå i samma
riktning, om också ej så långt, som motionärerna föreslagit.
Utskottet har således i sin helhet ställt sig mycket välvilligt
gent emot motionärernas önskningar. För egen del har jag velat
gå ett stycke längre än utskottet. Jag har nämligen hållit före,
att man borde uttala såsom en önskan, att det blifvande lag¬
förslaget måtte i regel tillerkänna gift kvinna samma myndighet
som ogift kvinna, och jag har grundat denna min uppfattning
därpå, att man, såsom herrarne behagade inhämta af utlåtandet,
redan kommit därhän såväl i Norge som i Danmark. I Norge
har utfärdats den bestämmelsen, att: »Gift Kvinde har samme
Myndighet som den ugifte og raader sit Gods med de Begrsends-
ninger, som indeholdes i nservaerende Lov» och i Danmark heter
det, att: »Hustrues Myndighed i Formueforhold er densamme
som ugift Piges». När nu dessa bestämmelser gälla i våra grann¬
länder, har jag för min del haft den uppfattningen, att vi också
här i Sverige måste gifva den gifta kvinnan samma myndighet
som hennes skandinaviska systrar. Detta är anledningen, hvar¬
för jag gått längre än utskottet. A andra sidan har jag emeller¬
tid icke kunnat i närvarande stund helt och hållet sluta mig till
den uppfattning, som uttalats af de öfriga reservanterna. Jag
har icke velat betona, att icke frågan om mannens målsmanskap
bör komma under ompröfning och att det icke i betydlig mån
bör inskränkas, måhända äfven försvinna, men jag har icke i
frågans nuvarande läge och utan tillfälle till ordentlig pröfning
Onsdagen den 25 Febrnari.
19 N:o 19.
velat bestämdt uttala en önskan, att mannens målsmanskap skulle
helt och hållet upphöra. Det är nog så, som utskottet sagt, att
många frågor finnas, vid hvilkas bedömande målsmanskapet nu
tjänar till ledning och som möjligen äro af beskaffenhet, att la¬
gen icke får lämna oafgjordt hvad som skall anses gälla, om
denna ledning bortfaller. Därför har jag satt mig emot ett be¬
stämdt uttalande för målsmanskapets upphäfvande, utan endast
bestämdt uttalat mig för att gift kvinna bör hafva samma myn¬
dighet som ogift kvinna.
Nu skulle naturligtvis konsekvensen fordra, att jag vidhölle
yrkandet om bifall till min reservation, men då, såsom herrame
veta, Första Kammaren vid behandlingen af denna fråga satt
sig i efterhand, lärer man af taktiska skäl och med tanken på
en blifvande sammanjämkning icke nu böra bifalla min reserva¬
tion, och därför kommer jag att, i det läge frågan nu ligger,
rösta för herr Lindhagens med flere reservation.
Herr Bergendahl: Herr talman! Jag ansluter mig också
till den reservation, som afgifvits af herr Lindhagen och friherre
Bonde, och jag skulle kunnat nöja mig med att instämma i hvad
herr Lindhagen och nu senast herr Widén yttrat, men jag har
dock något att tillägga och ber särskild! att få understryka hvad
dessa herrar i vissa delar yttrat.
Lagutskottets hemställan förefaller icke heller mig fullt till¬
fredsställande. Det är visserligen sant, att, såsom herr Zetter-
strand yttrade, lagutskottets pluralitet ställt sig välvillig mot den
föreliggande motionen, men jag anser dock, att dess hemställan
gifver för litet på hand, och däraf framgår icke, hvilken utsträck¬
ning man önskar att den ifrågasatta lagändringen skall få. Ut¬
skottet har icke velat eller icke vågat intaga en bestämd position
till den fråga, som i motionen blifvit uppkastad angående gift
kvinnas myndighet, och jag anser, att detta är alldeles nödvän¬
digt för att få ett klart och tydligt lagstadgande i detta afseende.
Den erinran lagutskottet gjort angående motionens räckvidd är
ju fullt befogad, men därför att en sådan lagstiftning skulle åter¬
verka på flere områden, bör man väl icke hysa räddhåga för den¬
sammas genomförande, i synnerhet som man samtidigt kan genom
lagstiftning reglera de förhållanden, som af en sådan lag skulle
beröras. Lagutskottets pluralitet säger i utlåtandet, att Kungl.
Maj:t måtte taga i öfvervägande, »i hvad mån gällande lagstift¬
ning om hustrus rättsliga ställning kan böra blifva föremål för
jämkning eller förtydligande», »Jean höra blifva»; detta klingar
redan i språkligt afseende litet egendomligt, och kanske här före¬
ligger något tryckfel. År så icke fallet, torde detta uttryck: »kan
böra blifva föremål» vara det mest pregnanta uttryck för den
varsamhet och försiktighet, ja räddhåga, som lagutskottets plura¬
litet visat. Men jag fruktar, mine herrar, att om man skall iakt-
Angdende än¬
drad lydelse
af 9 kap. 1 §
giftermdls-
balken m. m.
(Forts.)
N:o 19. 20
Onsdagen den 25 Februari.
Angående än¬
drad lydelse
af 9 kap. 1 §
giftermdls-
balken m. m.
(Forts.)
taga en så stor varsamhet, som lagutskottets pluralitet förordar,
vi skulle få en lagstiftning, som icke innebure någon utveckling,
utan fastmera en ytterligare inveckling af förhållandena, sådana
de nu äro.
Att den lagstiftning, som nu är gällande, är i hög grad oviss
och rent af oefterrättlig har förut framhållits. Jag vill likna den
nuvarande lagstiftningen i denna del vid en person, som räcker
fram handen för att gifva något, men när man skall mottaga
hvad som handen bjuder, finner man, att handen är så hårdt till¬
sluten, att det är högst litet man kan plocka fram af det, som
skulle gifvas.
I likhet med herr Widén vill jag anföra ett rättsfall. Det af
honom åberopade var från år 1879; jag har ett så färskt som
från år 1900, och jag tror, att detta till full evidens bevisar, att
en lagändring bör ske. År 1900 afgjorde Kungl. Maj:t i högsta
domstolen ett mål, däri en gift kvinna var instämd med yrkande,
att henne måtte åläggas betalningsskyldighet på grund af en i
hennes enskilda egendom intecknad skuldförbindelse. Genom hof-
rättens dom ålades henne betalningsskyldighet. Mannen under¬
lät nu att fullfölja talan mot hofrättens dom, men hustrun erlade
revisionsskilling och sökte ensam ändring i nämnda dom. Då
svarade emellertid Kungl. Maj:t, att då det tillhörde mannen att
i detta fall kära och svara för hustrun, och hon således icke ägt
att ensam fullfölja talan i målet, kunde hennes ändringssökande
icke upptagas till pröfning. Det är ju alldeles orimligt, att lag¬
stiftningen skall vara sådan, att en dylik dom skall kunna vara
grundad, och det är orimligt, att eu gift kvinna, som af lagen är
tillförsäkrad att innehafva enskild egendom, för den händelse, att
denna egendom icke genom äktenskapsförord eller annat stad¬
gande om densamma blifvit undantagen från mannens förvalt¬
ning, skall sakna de rättsmedel, som erfordras för att värja sin
rätt och försvara sina intressen.
Om en gift kvinna kommer till eu jurist och frågar: är jag
myndig? skall han helt visst svara: ja, i princip har gift kvinna
eu sådan rättsställning, att hon måste anses vara myndig. Om
det nu är en domare, som gifvit detta svar, och hon tager honom
på orden och säger: vill ni då utfärda ett myndighetsbevis för
mig, livilket jag behöfver för idkande af handel; nej, då drager
han sig undan; något rent myndighetsbevis kan han icke utfärda,
utan måste göra en lång omskrifning och utfärda ett bevis af
innehåll, att »hon icke blifvit under särskild förmyndare ställd,
utan äger med den rätt, som lag medgifver gift kvinna, råda
öfver sig och sin egendom». Men det ligger icke klart besked i
denna omskrifning, som man får välja för att ändock gifva något
bevis af det slag, som begäres och med hvilket sökanden nu måste
nöja sig.
Alla äro nu emellertid med om att en lagändring bör ske,
21 N:o 19.
Onsdagen den 25 Februari.
men hvarför då icke taga steget fullt ut och gifva den gifta kvinnan Angående än-
den rättsliga ställning, som hon verkligen förtjänar och hvarigenom
lagen också skulle blifva fullt klar och tydlig? Följer man åter giftermåis^
lagutskottets anvisning, då kommer man icke till den klara stånd- balken m. m.
punkt, som jag anser vara så nödvändig. Af de två reservatio- (Forts.)
nerna finner jag herr Zetterstrands i några punkter något för vid,
och jag vill därför hellre vara med om den reservation, som af-
gifvits af herr Lindhagen och friherre Bonde. I denna reservation
får man det förlösande ord, efter hvilket man trängtat; och följer
man den anvisning, som där gifvits, kommer man till en klar
och tydlig ståndpunkt och man blir befriad från det ovisshets- och
oefterrättlighetstillstånd, som nu råder.
På grund af hvad jag sålunda anfört, kommer jag att gifva
min röst för dessa båda herrars reservation, till hvilken jag, herr
talman, alltså ber att få yrka bifall.
Herr Styrlander: Då jag på grund af ledighet från riks-
dagsgöromålen icke varit närvarande vid ärendets slutliga behand¬
ling i utskottet eller betänkandets justering, ber jag att till proto¬
kollet få antecknadt, att jag naturligtvis icke är med om utskot¬
tets utlåtande, utan i allo sluter mig till herr Lindhagens och fri¬
herre Bondes reservation. I likhet med dem anser jag, att denna
skrifvelse bör uttala en bestämd princip, nämligen principen, att
mannens målsmanskap, utom hvad beträffar hans allmänna för¬
valtningsrätt öfver makarnes egendom, bör upphöra, och gift
kvinna följaktligen uttryckligen förklaras myndig lika väl som
ogift kvinna. Jag ber att särskildt få understryka de skäl för
antagande af herr Lindhagens och friherre Bondes reservation,
som hafva anförts af lagutsköttets ärade vice ordförande, näm¬
ligen att, om en sammanjämkning möjligen här skulle komma till
stånd, man då skulle komma till herr Zetterstrands reservation,
och den går dock betydligt längre än lagutskottet.
På dessa grunder och särskildt med anslutning till de skål,
som herr Lindhagen uttalade, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till herr Lindhagens och friherre Bondes reservation.
Herr Nordin instämde häruti.
Öfverläggningen var härmed afslutad. Efter af herr talman¬
nen framställda propositioner blef, med afslag å utskottets hem¬
ställan, den af herr Lindhagen och friherre Bonde afgifna, vid
utlåtandet fogade reservationen af kammaren bifallen.
§ !!•
Efter föredragning vidare af lagutskottets utlåtande n:r 21,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen angående
internering af alkoholister, begärdes ordet af
N:o 19. 22
Onsdagen den 25 Februari.
Herr Pettersson i Södertälje, som yttrade: Herr talman!
Den motion, kammaren nu går att behandla, afser, såsom lag¬
utskottet ock antydt, att utsträcka statens lagstiftande verksamhet
till ett nytt område. Emellertid är den princip, som ligger till
grund för den ifrågasatta nya lagstiftningen, ingalunda ny för
vår rättsåskådning. Redan nu erkänner sig staten vara berättigad
och pliktig att sörja för sjuka, som sjkifva icke förmå eller för¬
stå att bereda sig vård, och våra dagars läkarevetenskap betraktar
alkoholismen såsom en sjukdom, närmast jämförlig med sinnes¬
sjukdom. Redan nu anser man staten berättigad att hålla lös¬
drifvare och bettlare till tvångsarbete, oaktadt dessa icke gjort
sig skyldiga till brott enligt strafflagen, utan endast på grund
af deras samhällsfarlighet. Att alkoholisterna äro samhällsfarliga
torde icke vara nödvändigt att utförligare bevisa. Jag vill endast
erinra om, att såväl bettlare som lösdrifvare i allmänhet äro alko¬
holister. Den norska lag, som innehåller bestämmelser om inter¬
nering af alkoholister, har till rubrik slag om lösdrifveri, bettleri
och dryckenskap».
Det är emellertid en stor skillnad på den behandling, som
är afsedd för alkoholister, och den, som lösdrifvare äro under¬
kastade. Visserligen ingår kroppsarbete såsom ett viktigt moment
i alkoholistvården, men denna utgår dock från den synpunkten,
att alkoholisterna äro i första rummet sjuka, som behöfva sjuk¬
vård. På samma gång äro de emellertid äfven underkastade
moralisk påverkan, och man sträfvar att upprätta dem såsom
människor.
Att hos oss förefinnes ett djupt kändt behof af en lagstiftning,
sådan som nu i frågasättes, torde vara ganska allmänt erkändt.
Jag vädjar till alla representanter af vår svenska domarekår,
hvilka hafva säte i denna kammare, om det icke är ett tröstlöst
arbete att ting efter ting eller måndag efter måndag söka bättra
alkoholister genom att döma dem till fylleriböter. Det torde
vara ett arbete, som kan jämföras med att bära vatten i ett såll.
Emellertid är det, som jag nämnde, i viss mån en nyhet,
man här vill söka införa, och det är fråga om att inskränka den
personliga friheten. Det är därför ganska naturligt, att man
måste gå försiktigt fram. Det hafva också motionärerna gjort.
De hafva i hufvudsak sagt, att den lag, man önskar få till stånd,
bör innehålla garantier mot missbruk. Lagutskottet har ytter¬
ligare strukit under nödvändigheten häraf, och lagutskottet har
i själfva sin kläm visat sig något försiktigare än motionärerna.
Jag tror emellertid, att denna lagutskottets försiktighet har skett
till den goda sakens fromma, och att därigenom utsikterna för
frågans framgång endast blifvit ljusare.
I förhoppning att kammaren behjärtar det elände, som de
nuvarande förhållandena medföra icke blott för alkoholisterna,
utan äfven för deras anhöriga och för samhället i dess helhet,
23 N:o 19.
Onsdagen den 25 Februari.
och i förhoppning att kammaren behjärtar den vinst för sam¬
hället, som skulle uppstå genom en väl planlagd lag af detta
slag, tillåter jag mig yrka bifall till lagutskottets hemställan.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 12.
Vidare förelåg till afgörande lagutskottets utlåtande n:o 22,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t an¬
gående ändrad lagstiftning rörande hyresaftal.
Andra Kammaren hade till handläggning af lagutskottet
hänvisat en inom nämnda kammare af herr J. J. Byström väckt
motion, n:o 66, hvari föreslagits, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,
huruledes gällande stadganden angående hyresaftal lämpligen
borde ändras, förtydligas och fullständigas, samt för Riksdagen
framlägga det förslag till lagstiftning i ämnet, hvartill den verk¬
ställda utredningen kunde föranleda.
Utskottet hemställde dock, att förevarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde mo¬
tionären
Herr Byström: Herr talman, mine herrar! Då detta
ärende senast förevar i Riksdagen, uttalade lagutskottet varma
sympatier för det syfte, motionen af såg att främja, och lag¬
utskottet kom då också till den slutsatsen, att det yrkade, »att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t täcktes låta utreda, huruledes gällande stadganden angående
hyresaftal lämpligen måtte ändras, förtydligas och fullständigas,
samt för Riksdagen framlägga det förslag till lagstiftning i ämnet,
hvartill den verkställda utredningen kunde föranleda». I detta
yrkande instämde Andra Kammaren, och det var icke alldeles
utan, att icke yrkandet också hade målsmän i Första Kammaren,
ehuru frågan där föll. Utskottet uttalade då vänliga ord om
motionen och det som däri hade yrkats, och lagutskottet i år
har ungefär samma vänliga tankar om motionen och det mål,
som därmed afses. Det tycker, att någonting bör göras på detta
område, men så kommer lagutskottet efter en välvillig motivering
till det resultat, att motionen icke bör till någon Riksdagens åt¬
gärd föranleda. Då lagutskottet haft samma välvilliga tankar
i år som i fjol, synes dock, enligt min åsikt, konsekvensen hafva
N:o 19. 24
Onsdagen den 25 Februari.
fordrat, att utskottet tillstyrkt min motion, hvilkens yrkande är
precis lika med lagutskottets hemställan i fjol.
Jag vill nu endast framhålla, att denna fråga är ganska
allvarlig i många afseenden. Herrarne hafva i tidningarna,
exempelvis Dagens Nyheter, både i går och i dag sett exempel
på huru den nuvarande lagstiftningen kan låta personer, som
köpa hus, fara fram med sina hyresgäster, och det på grund af
den bestämmelsen, att köp bryter kontrakt. Andra bestämmelser
i detta afseende måste åstadkommas, och ju förr detta sker,
desto bättre är det. Nödvändigheten af detta framhålles äfven
af bland andra länsstyrelsen i Upsala län, som säger: »Vid¬
kommande rättsverkningarna af köp af stadsfastighet torde
med fog kunna påstås, att nu gällande stadganden lända ute¬
slutande till förmån för köparen, men ofta till otrygghet och
skada för hyresgäst, hvilken mången gång ser sig nödsakad att
underkasta sig köparens ej alltid skäliga anspråk på högre hyra,
hellre än att bli uppsagd till afflyttning inom den ytterst korta
tiden af två månader. Om regeln »köp bryter legostämma»
må anses vara för fastrotad för att tåla någon rubbning, så
torde det nyss anmärkta missförhållandet kunna någorlunda ut¬
jämnas genom den legala uppsägningstidens utsträckande till
sex månader.»
Hvad beträffar olagliga kontrakt, som kunna förekomma,
hafva vi äfven sett exempel därpå i tidningarna, t. ex. i Social-
Demokraten i dag, och till och med huru Stockholms stads om¬
budsman formulerat kontrakt, så att i desamma upptagits be¬
stämmelser, som strida mot gällande lag.
Ehuru frågan, såsom lagutskottet antydt, vunnit uppmärk¬
samhet hos den nyligen tillsatta lagberedningen -— och detta är
anledningen till att utskottet icke velat tillstyrka motionen —
har jag likväl velat framhålla nödvändigheten eller åtminstone
önskvärdheten af att kammaren i år måtte vidhålla det beslut,
som den fattade i fjol. Jag gör detta så mycket hellre, som
jag från håll, som stå en del af den nya lagberedningens män
nära, hört, att denna icke skulle hafva något emot det stöd, som
läge däri, att Riksdagen eller en af dess kamrar gjorde ett ut¬
talande i ämnet. Det är ju klart, att detta är en vidt omfattande
fråga, och som densamma nu ligger, har jag blott velat yrka
bifall till min motion, hvilkens yrkande, som sagdt, öfverens-
stämmer med lagutskottets vid förra riksdagen gjorda hem¬
ställan.
Herr Zetterstrand: Motionären har medgifvit, att förra
årets lagutskott ställde sig synnerligen välvilligt mot motionen.
Nu säger lagutskottet i år, att det nuvarande lagutskottet har
samma uppfattning som lagutskottet vid 1902 års Riksdag, och
därmed tycker jag, att motionären borde vara nöjd. Man får
Onsdagen den 25 Februari.
25 N:o 19.
väl erkänna, att frågan kommit i ett förändradt läge, då en lag¬
beredning blifvit tillsatt och då man fått ett bestämdt meddelande
om att denna lagberedning kommer att genast taga itu med
frågan — den skall först taga itu med frågan om arrende af
jord på landet, och i sammanhang därmed behandla frågan om
hyresaftal i stad.
När nu lagberedningen, som sagdt är, tagit frågan om hand,
och då vidare lagutskottet sagt sig hafva samma uppfattning
som förra årets lagutskott, så förefaller det mig, som om man
genom ett bifall till lagutskottets hemställan och äfven till den
motivering, lagutskottet haft, gått så långt som man rimligtvis
bör göra.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Öfverläggningen var härmed slutad. Efter af herr talmannen
å de därunder gjorda yrkandena framställda propositioner biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 13.
Efter föredragning häruppå af sammansatta stats- och banko¬
utskottets utlåtande n:o 1, i anledning af verkställd granskning
af fullmäktiges i riksbanken och fullmäktiges i riksgäldskontoret
åtgärder för utförande af det dem gemensamt lämnade uppdrag
i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af riksdags- och riks-
bankshus, begärdes ordet af
Friherre Bonde, som yttrade: Herr talman! Mine herrar!
År efter år beviljar Riksdagen decharge åt herrar fullmäktige för
fullgörandet af deras uppdrag i fråga om uppförande af riksbygg-
naderna å Helgeandsholmen. Det är med ett beundransvärdt
tålamod, som kamrarne se det ena årtiondet aflösa det andra,
det ena seklet följa efter det andra, allt under det vi här få
dväljas i otidsenliga och osunda lokaler.
Jag vill ej fästa mig vid de på många håll ytterst ringa
sympatier, med hvilka dessa jätte-riksbyggnader omfattas. V
veta, att särskild! inom Stockholm dessa sympatier icke äro sär¬
deles stora. Men sympatierna växa icke. De blifva allt mer och
mer förminskade, ju längre det dröjer med byggnaderna. Det
enda, som möjligtvis skulle kunna försona det värsta motståndet
mot dessa byggnader, vore att någonsin få se dem fullbordade.
Ty om denna Stockholms pärla — som man gärna kan kalla
Helgeandsholmen — blir på ett snyggt sätt reglerad, äfven be¬
lamrad med dessa jättebyggnader, kanske klandret skulle något
förstummas, men så länge Helgeandsholmen ser ut så, som den
nu gör, måste klandret för hvarje dag blifva allt större och
N:o 19. 26
Onsdagen den 25 Februari.
större. Man följer byggnaderna med uppmärksamhet, den minsta
spricka synas i fogarna, ja, vi hafva ju nyligen till och med hört,
att »den synes ej mer, men den fins där ändå.» Man ser efter,
om sprickor finnas i väggarne, man mönstrar graniten i pelarne,
man ser efter om det ena stycket passar ihop med det andra.
Dessa anmärkningar kunna ej någonsin bringas till tystnad, förr
än byggnaderna en gång blifva färdiga.
Vi hade ju hoppats, att Riksdagen redan under förra seklet
skulle få flytta dit in, men nu se vi, huru utskottet helt besked¬
ligt endast uttalar den förhoppning, att vi måtte komma dit till
1905. Jag kan verkligen ej finna, hvarför det icke skulle kunna
vara tänkbart, att dessa byggnader redan något förr skulle blifva
färdiga. Det är visserligen kanske något sent att i elfte timmen
säga sitt »raska på», men för sent tror jag aldrig, att det är.
Ty om man icke upprepar dessa ord mycket ofta, kanske vi få
vänta ännu ett sekel.
Här har, som sagdt, utskottet uttryckt sin förmodan, att
riksdagshuset skulle kunna blifva färdigt till 1905. Jag skulle
därtill endast vilja foga en förmodan — för att nu använda
lagutskottets stil —- att måhända torde möjligen riksdagshuset
kunna blifva färdigt till 1904.
Som jag för öfrigt naturligtvis ej har någon anmärkning att
göra mot det sätt, på hvilket fullmäktige skött sitt ansvarsfulla
uppdrag, har jag endast att yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Center tvätt instämde häruti.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 14-
A föredragningslistan fanns vidare upptaget bevillnings¬
utskottets betänkande n:o 10, i anledning af väckta motioner om
förhöjning af tullen å förhydnings-, press- och takpapp.
Höjning af gällande tullsats å förhydnings-, press- och tak¬
papp till 4 öre för kilogram hade föreslagits i två vid innevarande
riksdag väckta, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, n:o 10
inom Första Kammaren af herr A. Petri och n:o 21 inom Andra
Kammaren af herr C. Johansson i Aflösa. Tillika hade motio¬
närerna föreslagit, att, om den ifrågasatta tullförhöjningen af
Riksdagen beslutades, Riksdagen därjemte måtte bestämma, att
den nya tullsatsen skulle träda i kraft redan innevarande år vid
den tid, Kungl. Maj:t bestämde.
Utskottet hemställde:
Onsdagen dsn 25 Februari.
27 N.o 19.
l:o) att Riksdagen, med bifall till förevarande motioner, måtte
besluta, att tullen å förhydnings-, press- och takpapp skulle höjas
till 4 öre för kilogram; och
2:o) att, vid bifall till hvad Riksdagen under l:o) hemställt,
Riksdagen tillika måtte besluta, att sagda tullförhöjning skulle
såsom tilläggsafgift till nu gällande tulltaxa jämväl innevarande
år utgöras från den tid, som af Kungl. Maj:t bestämdes, samt i
skrifvelse till Kungl. Maj:t, jämte öfverlämnande af sitt sålunda
fattade beslut, anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes, så fort ske kunde,
förordna om beslutets trädande i kraft.
Vid betänkandet var fogad reservation af herrar JBromée i
Billsta, Jansson i Krakerud, Ericsson i Ofvanmyra, Brodin, Alm¬
qvist, K. G. Karlsson i Göteborg, Beckman, Pantzarhielm, Höjer
och Åkerlund, hvilka föreslagit, att förevarande motioner angå¬
ende förhöjd tull å förhydnings-, press- och takpapp icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet på begäran
lämnades till
Herr Jansson i Krakerud, som yttrade: Herr talman! Mine
herrar! Motionärerna hafva naturligtvis, såsom man särskildt af
motiveringen kan finna, känt sig oangenämt berörda af de före¬
slagna tyska tullsatserna. De hafva tänkt sig, att dessa tullsatser
skulle komma att tillämpas snarast möjligt; och det var väl med
anledning däraf, som de väckt denna motion, hvilken nu blifvit
af bevillningsutskottet tillstyrkt. Inom utskottet upplystes dock,
att de tyska tullsatserna icke skulle komma att tillämpas förrän
nästa år, hvarjämte det tillika upplystes, att om de skulle komma
att tillämpas gent emot Sverige, måste gällande handelstraktat
först uppsägas; och sedan den blifvit uppsagd, gäller den ett år.
Följaktligen kan man vara förvissad om, att våra handels¬
förhållanden gent emot Tyskland skola fortsätta orubbade minst
ett år. Och man vet för öfrigt ej alls, om nämnda handels¬
traktat öfver hufvud kommer att uppsägas. Gör den icke det,
komma vi att behandlas såsom den mest gynnade nation.
Om detta hafva motionärerna naturligen icke kunnat ha
kännedom, då de väckte motionen, och jag har således icke alls
velat uttala något klander emot dem. Men utskottet kände till
detta förhållande, och likväl säger utskottet på sid. 4: »Såsom
ytterligare stöd för en tullförhöjning kan anföras, att den afsättning
de svenska papp- och pappersfabrikerna haft i Tyskland för sär¬
skildt finare papper, på grund af de därstädes höjda tullsatserna
å nämnda vara, antagligen icke kan fortfara efter den tid, då
dessa tullsatser trädt i kraft. Hvad som utskottet här säger är
N:o 19. 28
Onsdagen den 25 Februari.
naturligtvis riktigt, men dock hade utskottet bort lämna den
upplysning, att denna tid icke kommer att inträffa i år och
troligen ej häller nästa år. I så fall hade man mycket väl
kunnat motivera ett afslag å motionen därmed, att Riksdagen
redan antagit en skrifvelse till Kungl. Maj:t—hvilken skrifvelse
nu föreligger för andra gången inom Riksdagen — nämligen
n:o 12, bevillningsutskottets betänkande. Det återstår endast,
att kamrarne enas om motiveringen, och då detta skett, har
Riksdagen skrifvit till Kungl. Maj:t och anhållit, att Kungl.
Maj:t skulle taga i öfvervägande, hvilken åtgärd borde vidtagas
med anledning af de föreslagna tyska tullsatserna. Följaktligen
kan man finna, att härutinnan allan rättfärdighet redan nu är
uppfylld.
Jag skall därjämte be att få påpeka, att jag tror, att man
bereder vårt tullsystem en bestämd nytta genom att icke fortfara
på sätt, motionärerna och utskottet hafva föreslagit. Ty skall
man gå till väga på det sättet, att man skall få till stånd ett
fullständigt tullkrig gent emot de större nationerna, är det all¬
deles gifvet, att de mindre nationerna komma att förlora på ett
sådant krig.
Jag kan således icke finna, herr talman, att det finnes något
som helst skäl för bifall till motionerna eller utskottets betänkande.
Med anledning däraf skall jag be att få yrka afslag å såväl ut¬
skottets hemställan som motionerna.
Därjämte skall jag be att få tillägga, att om man kommer
att fortsätta på detta sätt, som åtskilliga tyckas önska, så kommer
man icke att ruinera jordbruket — det vill jag ej påstå — men
man kommer att betunga det i högsta grad; och det var väl
icke meningen, då man införde det nuvarande tullsystemet i
vårt land.
Vidare anfördes ej. Efter af herr talmanen nu framställda pro¬
positioner afslog kammaren såväl utskottets hemställan som de
i ämnet afgifna motionerna.
§ 15.
Föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren godkända:
bevillningsutskottets memorial och betänkanden:
n:o 12, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
vissa delar af motiveringen till bevillningsutskottets betänkande
n:o 4 i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t i fråga om åtgärder, som kunna föranledas af beslutade
tullförhöjningar i främmande länder.
29 N:o 19.
Onsdagen den 25 Februari.
n:o 13, i anledning af väckt motion om beskattningsort för
inkomst af elektriska ledningar, som beröra två eller flera kom¬
muner; och
n:o 14, i anledning af väckt motion om ändring af § 2 mom.
1 brännvinstillverkningsförordningen m. m., samt
bankoutskottets memorial n:o 3, angående afskrifning af
osäkra fordringar vid riksbankens afdelningskontor i Malmö, Jön¬
köping, Karlstad, Linköping, Luleå, Umeå och Visby.
§ 16-
Efter föredragning häruppå af lagutskottets utlåtande n:o
23, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl Maj:t
rörande revision af lagen angående skydd mot yrkesfara m. in.,
anförde
Herr Räf: Jag skall be’ att få fästa herrames uppmärksamhet
därpå, att denna motion är öst uteslutande ur yrkesinspektörernas
berättelser till kungl. kommerskollegium. Det är sålunda hufvud-
sakligast endast den ena parten, som blifvit hörd i denna fråga. Men
det gifves äfven två andra parter, nämligen arbetsgifvarne och arbe-
tarne. Hvad de skulle kunna hafva att säga i saken, har däremot icke
framhållits. Det är dock mycket sannolikt, att om, äfven dessa
blifvit satta i tillfälle att yttra sig, det skulle framkommit ett
lika rikt material från deras sida som någonsin från yrkesinspek¬
törernas. Och jag tager för gifvet, att detta material också varit
tillräckligt till en och annan motion.
Jag hoppas dock, att, då Kungl. Maj:t går att låta revidera
lagen i fråga, äfven dessa parter, arbetare och arbetsgivare,
måtte sättas" i tillfälle att inkomma med sina erinringar.
Af den statistik, som finnes i yrkesinspektörernas berättelser,
söker man få reda på, huruvida likformighet förefinnes vid yrkes¬
inspektionen öfver hela landet. Visserligen är statistiken mycket
ofullkomlig i det hänseendet; men af det lilla man kan inhämta
synes framgå, att yrkesinspektionen är långt ifrån så likformigt
fördelad öfver hela landet som den borde vara. Det är väl dock
klart, att arbetarne i det ena distriktet äga rättighet att på¬
kalla samma säkerhetsåtgärder och lika skydd som i det andra
distriktet.
Å andra sidan böra arbetare och arbetsgifvare i det ena
distriktet icke vara mera hindrade eller hafva större tunga på
sig än arbetare och arbetsgifvare i det andra distriktet. Då man
nu, som sagdt är, går till den statistiska utredning, som finnes i
yrkesinspektörernas berättelser till kommerskollegium, och söker
efter svar på frågan, huruvida sådan likformighet öfver hela
N:o 19. 30
Onsdagen den 25 Februari.
landet förefinnes eller icke, så märker man, för det första, att
uppgifterna äro så ofullständiga, att man omöjligen kan finna
ett bestämdt och afgörande svar, men för det andra, att af hvad
som finnes dock synes framgå, att olikformigheten i verkligheten
är ganska stor.
Detta var angående likformigheten i inspektionen. Det är
en annan omständighet vid yrkesinspektionen, som jag ber att få
fästa uppmärksamheten på. Det är någonting, som jag förmodar
åtskilliga af herrame skola skratta åt. Men det kan icke hjälpas; ty
det är dock en sak, som behöfver komma fram. Man har icke tagit
någon hänsyn till den inverkan, som rusdryckshandteringen i olika
samhällen äger på säkerheten för arbetarpersonalen. Det är näm¬
ligen så, att man ej kan undgå förmärka en viss extra osäkerhet,
om t. ex. ett arbete är förlagdt i närheten af en krog, vare sig
en ölkrog eller en brännvinskrog. Äfven om arbetarne äro fullt
klara på morgonkvisten, så efter frukost- och middagsrasten o. s. v.
börjar hos en och annan en viss oreda i arbetet inträda, ju längre
man kommer fram på dagen. Och jag tror då nästan, att det be-
höfdes en yrkesinspektör för hvarje sådan arbetare, och det är
fara värdt, att säkerheten ändå icke skulle blifva tillräcklig. Detta
är en omständighet, som ingen yrkesinspektör skänkt någon upp¬
märksamhet, såvidt jag kan finna. Klarhet i saken, huruvida
inverkan i detta hänseende kan spåras, kan man således nu icke
få af föreliggande material; men den synes icke otrolig. Det
skulle vara af mycket stort intresse, om det fästes någon upp¬
märksamhet vid denna omständighet också; och då skulle det
kanske kunna komma in något i lagförslaget i det afseendet.
Jag har med det bristfälliga material, som förelegat, sökt
att göra en jämförelse mellan det i sedligt afseende så solbe-
glänsta Stockholm och det »mörkaste Småland». Därvid har jag
icke kunnat undgå att finna, att säkerheten i detta »mörka Små¬
land» i viss mån i förevarande hänseende är större än till och med
här i Stockholm. Det skulle för öfrigt vara väl, om vi i sinom
tid kunde få till och med en sådan bestämmelse, som att en fa¬
brik icke får läggas på mindre afstånd än så och så stort från en
krog, eller ännu bättre att icke en krog, vare sig ölkrog eller
brännvinskrog, får smyga sig på närmare afstånd från en fabrik
än så och så långt.
Det är klart, att endast en statistik kan tala med bestämda
siffror. Och jag säger ännu en gång, att det vore af intresse att
få se en statistik öfver huru krogarne inverka på olycksfallen.
Det står på sid. 4 i utskottets utlåtande ett uttryck, som i
första rummet är hämtadt ur motionen och i andra ur yrkes-
inspektörens berättelser och lyder: »Eu god väg till kostna¬
dernas nedbringande vore naturligtvis, att det vid fabrikers
anläggande, liksom ock vid deras om- och tillbyggnad, blefve
regel, att vederbörande yrkesinspektör därförinnan sattes i till-
Onsdagen den 25 Februari.
31 N:o 19.
fälle att gå yrkesidkaren till hända med de upplysningar och
råd med hänsyn till bestämmelserna i lage.n angående skydd
mot yrkesfara, hvaraf denne kunde vara i behof»
Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att en ovillkorlig
bestämmelse i detta hänseende skulle för uppspirande små fabri¬
ker medföra en synnerligen stor olägenhet. Ty många små-
fabrikers anläggare äga kanske högst 500 eller 1,000 kr. att börja
sitt företag med; ja, de äga kanske icke ett öre, utan börja med
skuld. Dessutom skulle jag vilja säga, att de, som bo i, som
stockholmarne älska kalla det, »det mörkaste Småland» eller annan
afskild del af landet, kanske icke veta något om denna lag.
Dessutom och om de kände lagen, skulle man kunna befara, att
de förmodade kostnaderna i ifrågavarande afseende blefve för
dem så stora och afskräckande, att de hellre afstode från hela
anläggningen. Men i fråga om större anläggningar, som omedel¬
bart afse en personal på 50 eller 100 man eller så, gestaltar sig
saken på ett annat sätt. Och där kan det också sättas i fråga, om
det icke vore fullt berättigadt att redan från början vara skyldig
att vidtaga behöfliga åtgärder. Under alla omständigheter böra
däremot inspektörerna hafva sig ålagdt att stå till tjänst med
upplysningar och råd för arbetsgifvare, som i dylikt afseende
påkalla deras råd.
Sedan står det på sid. 6 en passus, som man från äfven
andra och i motionen icke anförda synpunkter torde skänka någon
uppmärksamhet:»Det borde tyckas, att yrkesinspektörerna skulle
kunna påräkna en värdefull hjälp från de mekaniska verkstäderna,
därigenom att verkstadsägarne försåge från deras verkstäder
utgående maskiner och andra mekaniska inrättningar med tjänliga
skyddsanordningar.»
Denna sak har jag också fäst yrkesinspektörernas uppmärk¬
samhet på sedan flere år tillbaka. Det är nämligen icke
rimligt, att man skall vara utsatt för nuvarande inkonsekvens
i detta afseende. Man äger rättighet att föra en viss maskin
i marknaden; men dock icke att använda den utan att vidtaga
en hel del tillsatser och förändringar. Den ena dagen köper
man en maskin; den andra har den blifvit insatt; den tredje
kommer en yrkesinspektör och säger: »ni får icke använda
maskinen i detta skick». Han föreskrifver en skyddsanordning,
som kanske kostar 5 å 10 procent af hela maskinens pris, hvar¬
emot, om den insatts på verkstaden, den endast kostat en
spottstyfver och ej häller vållat arbetaren och arbetsgifvaren
afbrott. Men det är icke nog med detta, utan sedan om ett
eller ett par år kommer en annan yrkesinspektör och säger:
»denna skyddsanordning är icke heller bra, utan ni får sätta in en
annan af fransk modell; den finnes att köpa i Stockholm hos
den eller den firman eller också hos den eller den göteborgs-
N:o 19. 32
Onsdagen den 25 Februari.
firman». Och då får arbetsgifvaren taga bort den gamla anord¬
ningen och sätta in en ny.
Men det är icke endast från den synpunkten jag ser saken,
utan i främsta rummet därifrån att, om de mekaniska verk¬
städerna blifva ålagda att icke skicka ut maskiner, förrän de äro
äfven i här åsyftadt afseende kompletta, kommer striden om
hvilka säkerhetsanordningar som verkligen kunna anses vara
befogade att föras mellan två ungefär lika starka parter. Det
blir en afhandling mellan yrkesinspektören och den mekaniska
verkstadens ingeniör. Dessa äga ungefär samma teoretiska förut¬
sättningar, de stå så att säga på samma plan. Saken blir då
också mera objektivt behandlad, och striden förd in på ett mera
neutralt område. Då behöfde det ej vara som nu, då den teo¬
retiskt utbildade yrkesingeniören kan bjuda arbetaren eller arbets-
gifvaren nästan hvad som helst. Eu diskussion i fabriken om
det där påsynade betraktas nu endast eller mera som ett försök
af arbetsgifvaren att krångla sig ifrån en laglig skyldighet. Nej,
låt saken afgöras mellan yrkesingeniören och verkstadsingeniö-
rerna. Anordningarna skulle nog också därigenom vinna betyd¬
ligt i effektivitet utan att därför blifva mera hinderliga.
Gifvetvis följer med detta äfven förbud mot import af och
handel med i vidrörda afseende ofullständiga utländska maskiner.
På sid. 12 talas om att yrkesinspektörernas makt bör
utvidgas i största möjliga mån. Ja, det är icke underligt, att
yrkesinspektörerna vilja hafva så mycken makt som möjligt.
Det är en allmän svaghet, att vi önska hafva största möjliga
makt. Men om de böra hafva mera makt, än de nu hafva, kan
också bero på, om denna makt kommer att missbrukas. Och
skall verkligen en sådan makt tilldelas dem, får den åtminstone
sättas i samband med andra bestämmelser i lagen, framför allt
den, att, då yrkesinspektören ger en instruktion till en arbets-
gifvare eller yrkesidkare, denna instruktion skall vara så klar, att
den kan förstås, och att arbetsgifvaren kan ställa sig den till
efterrättelse utan att sedan blifva trakasserad.
Eftersom nu yrkesinspektörernas ämbetsberättelser äro fulla
af — jag vill icke säga anklagelser, men dock anmärkningar mot
arbetsgifvarne, så skall jag i detta sammanhang också taga mig
friheten att redogöra för huru det kan tillgå, då en yrkesinspek-
tör inspekterar en arbetsgivare. Det hände nämligen för en tid
sedan, att en yrkesinspektör — jag diktar icke denna berättelse,
utan jag tager den tämligen direkt från papperet — på ett ställe
i vårt land inspekterade en fabrik och lämnade efter sig åtskil¬
liga papper, mer eller mindre fullskrifna om hvad som borde
verkställas. Ifrågavarande arbetsgivare trodde sig icke i vissa
andra, från yrkesinspektionen helt och hållet skilda afseenden
stå i så fördelaktig ställning till yrkesinspektören, hvilket gjorde,
att äfven han hade »en räf bakom örat». Då han således icke
Onsdagen den 25 Februari.
33 N:o 19.
själf vågade utföra de honom af yrkesinspektören ålagda arbe¬
tena, sände han samtliga yrkesinspektörens papper till en meka¬
nisk verkstad och frågade: »Hvad kostar det att utföra de an¬
ordningar, som yrkesinspektören föreskrifvit; kunna de utföras
inom den och den tiden och vill ni utföra det för det och det priset?
Här äro samtliga papper och gif mig noga besked». Verkstaden
inkom sedermera med svar och öfverenskommelse träffades, att
de ifrågasatta anordningarna skulle verkställas af den mekaniska
verkstaden. En tid därefter inberättade verkstaden, att arbetet
var utfördt och att likvid borde erläggas. Arbetsgifvaren tog
saken i betraktande och fann ej något att anmärka, hvarpå han
likviderade verkstaden.
Påföljande år kom yrkesinspektören tillbaka för att granska
de gjorda anordningarna, runkade litet på hufvudet och yttrade
några ord, som det torde vara öfverflödigt att här upprepa. Två
eller tre dagar därefter erhöll emellertid arbetsgifvaren ett nytt
förständigande af yrkesinspektören att utföra samma arbete, som
han förlidet år blifvit ålagd att verkställa. Arbetsgifvaren bör¬
jade fundera på huru han skulle kunna utföra det arbete, som
•hvarken han själf eller den mekaniska verkstaden kunnat verk¬
ställa, men satte sig genast i förbindelse med yrkesinspektören
och sade: »Var så god att anvisa den person, som kan utföra
dessa märkvärdiga saker i öfverensstämmelse med alla konstens
regler». »Där och där finnes det en ingenjör, sätt eder i för¬
bindelse med honom, han kan utföra arbetet till min fulla be¬
låtenhet», svarade yrkesinspektören. — Arbetsgifvaren skref
genast till denne ingeniör och frågade, om han ville åtaga sig
arbetet. »Ja väl», svarade ingenjören, »jag skall komma till eder
någon dag och se hvad som kan göras; för öfrigt åtager jag
mig arbetet». Ingeniören kom och öfverenskommelse mellan
honom och arbetsgifvaren träffades om arbetets verkställande.
Emellertid förflöto månader, utan att arbetet påbörjades, men
då började arbetsgifvaren att fundera, om det var »ugglor i mos¬
sen». Nu kom också en skrifvelse från Konungens befallnings¬
hafvande med underrättelse därom, att yrkesinspektören hade
anmält arbetsgifvaren för att han icke velat ställa sig den gifna
instruktionen till efterrättelse, oaktadt arbetsgifvaren själf frågat
yrkesinspektören, till hvilken person han borde vända sig för att få
detta arbete utfördt. Emellertid hade arbetsgifvaren nu icke
någon annan råd, då han icke själf vågade sig på arbetet och
icke heller såg till den ifrågasatta ingenjören, än att vända sig
till nyss nämnda mekaniska verkstad, dock med särskild till¬
sägelse: »Var nu så god och sätt eder i omedelbar förbindelse
med yrkesinspektören och skaffa eder fullständiga underrättelser
om hvad han vill hafva utfördt. När ni sedan verkställt arbe¬
tet, så gå till honom och fråga, om han är nöjd med det¬
samma» .
Andra Kammarens Prof. 1903. N:o 19.
3
N:o 19. 34
Onsdagen den 25 Februari.
Huru det kommer att gå med denna sak, vet man ännu
icke, utan därom kunna vi väl först nästa år erhålla under¬
rättelse.
Hade nu af yrkesinspektör föreslagna lagbestämmelser varit
gällande skulle under tiden arbetsgifvaren i fråga rent af omed¬
vetet stått en mycket stor risk och kanske ännu stå under den¬
samma. Och jag vet att ifrågavarande industri redan förut är så
mycket betungad som den tål vid.
Skulle nu lagförslaget i fråga varda antaget, hvilket jag dock
hoppas icke blir händelsen, så bör det väl också däri bestämmas, att
yrkesinspektör är skyldig att gifva så klara och tydliga instruk¬
tioner, försedda med vederbörliga ritningar, så att något miss¬
förstånd om hvad yrkesinspektören åsyftar icke kan ifråga¬
komma.
Dessutom är det en annan omständighet, som också borde
bestämmas, nämligen ansvaret för alla tre parterna, yrkesinspek¬
tören, arbetsgifvaren och arbetarne, hvilka samtlige äro beroende
af ifrågavarande lag.
Det kan ju inträffa, att en yrkesinspektör framställer fordran
på sådana anordningar, som äro rent utaf farliga för arbetarne
att använda. Arbetaren, som stått vid sin maskin kanske under
femton år, vet lika väl, huru farlig eller förmånlig en sak är,
som en yrkesinspektör, hvilken besöker fabriken eller verkstaden
och ser respektive maskin under 5 eller 10 minuter. Det kan inträffa,
att en yrkesinspektör föreskrifver en anordning, mot hvilken
arbetaren på det bestämdaste protesterar. Emellertid anser han
sig skyldig att följa yrkesinspektörens föreskrifter; men den
olycka, som arbetaren befarat, inträffar. Ovanan vid detta nya
arrangemang gör att han mister några fingrar eller till och med
•en hand. Det är ohyggligt att tänka, att någon annan — skall
jag våga uttala det — än en yrkesinspektör skall stå i ansvar
för något dylikt.
Men det kan inträffa äfven en annan eventualitet — och
den inträffar nog oftare — att en yrkesinspektör anbefaller dit-
sättandet af ett visst arrangemang, hvilket arbetsgifvaren verk¬
ställer, men arbetaren borttager. En olycka inträffar i alla hän¬
delser, och arbetaren, som kanske rnistat en hand, dömes för
vårdslöshet, hvilket i anseende till lagen om försäkring blifver för
honom mycket olycksdigert.
Såsom sagdt, då man skall stifta eu lag uti ifrågavarande
afseende, så bör man väl tillse, att alla parter blifva hörda.
Och jag ber att få fästa uppmärksamheten därpå, att den strid,
som man menar i afhandlade afseende skulle förefinnas mellan
arbetare och arbetsgifvare, i rent af de flesta fall är en i riks¬
dagen serverad teoretisk produkt, hämtad mera från vissa kon¬
tor och agitationshärdar än från förhållandena mellan arbetare
och arbetsgifvare.
Onsdagen den 25 Februari.
35 N:o 19.
lag har velat uttala detta, på det att man vid pröfning af
den ifrågasatta lagförändringen måtte taga behörig hänsyn till
samtliga parters ställning i frågan, och i förhoppning därom, att
de af mig nu framhållna synpunkterna äfven måtte tagas i någon
mån i betraktande, anhåller jag, herr talman, att få instämma
uti yrkandet på den ifrågasatta revisionen.
Herr Thorsson: Herr talman! Jag har sett mig nödsakad
att begära ordet med anledning af den utaf den föregående tala¬
ren gjorda antydan om spritens lätta åtkomlighet och dess inverkan
på arbetarnes förmåga att kunna uppträda med tillräcklig klarhet
under arbetet. Helt naturligt är jag den förste, som vill erkänna
spritens skadliga inverkan, men jag skall be att få hänvisa till
ett par förhållanden, hvilka göra, att man dock icke kan skylla
allt på spritens konto.
Af den tabell, som är bifogad yrkesinspektörens för Sveriges
sydligaste distrikt berättelse för 5-årsperioden 1896—1900, fram¬
går, att olycksfallens antal stegras för hvarje arbetstimme under
dagens första del och sedan ytterligare för hvarje arbetstimme
under andra delen af dagen. Skulle vi nu uteslutande fästa oss
vid den föregående talarens uttalande, så skulle vi naturligen re¬
dan efter frukostrasten — under hvilken tid arbetarne varit i till¬
fälle att skaffa sig tillgång till sprit — hafva att frammönstra
eu större procent af olycksfall under timmen efter frukostrasten
än under timmen före middagsrasten. Likaså skulle vi efter
middagsrasten hafva att frammönstra ett lika stort eller större
antal olycksfall än under öfriga arbetstimmar på dagen; den åbe¬
ropade tabellen visar motsatsen. Jag vill härmed hafva konsta¬
terat att, äfven om man har anledning att skrifva ganska mycket
på spritens konto, man dock icke kan åberopa detsamma såsom
en hufvudsaklig anledning till de många olycksfallen.
Jag instämmer fullkomligt uti den af den ärade talaren fram¬
hållna åsikten, att de parter, som beröras af det föreliggande lag¬
förslaget, måtte vid den blifvande undersökningen i tillräcklig
grad blifva åtsporda, och jag kan icke inse, att motionerna lägga
hinder i vägen för att utsträcka undersökningen på detta område.
Talaren beklagade därefter, att en del arbetsgifvare blefve i
högre grad än andra lidande af fabriksinspektionen. Detta är
naturligen beroende därpå, att yrkesinspektörerna icke hinna att
i lika effektiv grad företaga sina undersökningar uti olika delar
af landet. Af landets 17,465 arbetsplatser hafva enligt yrkes-
inspektörernas berättelse 8,553 inspekterats, således icke mera än
omkring 50 procent af de anlagda inspektionspliktiga etablisse¬
mangen.
För att råda bot härför, så att alla arbetsgifvare komme att
i detta hänseende kontrolleras lika mycket, höra vi naturligen
N:o 19. 36
Onsdagen den 25 Februari.
fördubbla yrkesinspektörernas antal, hyilket väl äfven torde blifva
Riksdagens uppgift längre fram.
Jag har emellertid med det nu anförda velat framhålla, att
det icke är riktigt att skrifva alla uti ifrågavarande afseende före¬
fintliga olägenheter på spritens konto, ty det finnes en hel del
andra förhållanden, som ock därtill medverka.
Vidare anfördes ej. Hvad utskottet hemställt bifölls.
§ 17.
Slutligen föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren
godkända:
lagutskottets utlåtande n:o 24, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t om upphörande af den så kallade
indigenatsrätten; och
memorial n:o 25, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
angående lagutskottets utlåtande n:o 8 öfver väckt motion om
ändring af 15 § konkurslagen.
§ 18.
Afgåfvos följande nya motioner, nämligen af:
herr I), Holmgren:
n:o 140, om ändring af 60, 65 och 75 §§ riksdagsordnin¬
gen; och
n:o 141, om skrifvelse till Konungen angående ändring af
30 § regeringsformen;
herr C. J. Ödman:
n:o 142, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande af anslag för år 1904 till fortsättning af statsbanebygg-
naden från Göteborg öfver Uddevalla till Skee; samt
herr P. P. Waldenström:
n:o 143, om skrifvelse till Konungen angående utredning af
orsakerna till rådande prästbrist m. m.
Dessa motioner blefvo på begäran bordlagda.
37 N:o 19.
Onsdagen den 25 Februari.
§ 19.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtande n:o 26, angående såväl Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar om anslag till nya
byggnader och anläggningar vid statens redan trafikerade järn¬
vägar som ock inom Riksdagen väckta motioner i ämnet; och
bevillningsutskottets betänkanden:
n:o 15, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om vissa
ändringar i förordningen angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst den 3 december 1897;
n:o 16, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t rörande borttagande eller nedsättning af tullen å alkohol¬
fria viner; och
n:o 17, i anledning af väckt motion rörande ändring i tullen
å gjutna hjulnaf och delar därtill.
§ 20.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr J. A. Jonsson i Hökhult............
|
under 5 dagar fr. o.
|
m. 27 febr.
|
» C. A. Trolle.............................
|
» 4 » » »
|
» 27 »
|
» C. Persson i Stallerhult............
|
» 5 » » »
|
» 28 »
|
» N. Persson i Malmö ...............
|
» 3 » /> »
|
» 25 »
|
» N. P. B. Lindgren i Oskarshamn
|
» 12 » » »
|
» 28 » och
|
» Gr. Lindgren i Islingby............
|
» 3 » » »
|
» 27 »
|
§ 21.
|
|
|
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 1,37 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Andra Kammarens Prof. HIOB. N:o It).
4