Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 89.
I
n;;
, >1
a oa o
N:o 89.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående till¬
godogörandet af vissa magnesitfyndigheter å kronojord
inom Kvickjocks kapellförsamling af Norrbottens län;
gifven Stockholms slott den 31 mars 1903.
Under åberopande af hvad bilagda utdrag af statsrådsprotokollet
öfver jordbruksärenden för denna dag innehåller, vill Kungl. Maj:t här¬
med föreslå Riksdagen att medgifva,
att, sedan förre löjtnanten Herman Sandeberg, landshöfdingen
herr grefve L. Douglas, direktören T. G. T. Eklund, bankdirektören
John Swartling, handelskemisten Carl Setterberg, godsägaren Helmer
örtengren, ingenjören Ernst Nordström, gruffogden A. Andersson samt
Höganäs stenkolsbolag och Billesholm—Bjufs aktiebolag genom särskild
afhandling till kronan öfverlåtit den dem på följande fyra järn-
malmsinmutningar å Tarrekaise i Kvickjocks kapellförsamling af Norr¬
bottens län, nämligen n:ris 2931 Jägaren, 2932 Bruden, 2937 Haren
och 2939 Orren, tillkommande rätt äfvensom den rätt, som kan vara
förenad med de af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet den 26
januari 1901 med bemälde Andersson upprättade arrendekontrakt rörande
kronans jordägareandelar i nyssberörda fyra järnmalmsfyndigheter,. ej
mindre dessa järnmalmsinmutningar, än äfven de inom de för fyndig-
heterna n:ris 2937 Haren och 2939 Orren anvisade utmål belägna
magnesitinmutningar, äfvensom magnesitinmutningarna Paturkårso n:ris
1 och 5 samt Hildo må på arrende upplåtas till ofvanbemälda personer
och bolag, samt
att för denna upplåtelse må hufvudsakligen gälla i ofvannämnda
statsrådsprotokoll angifna grunder.
Bih. till Biksd. Prof. 1903. 1 Sand. 1 Afd. 59 Höft.
1
2
Kungl. Majds Nåd. Proposition No 89.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
p, ,, /
.v> ■ a.ri
Theodor Odelberg.
A
.h-H.t
n.| .b
A '
V*\
3
Kungl. Maj:t Nåd, Proposition N:o 89,
• • *T> nr. .'
i c*b ffit.? <(
r . . ..s.vf, ': /- .. ■ f ; ■
Utdrag af protokollet öfver jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31
mars 1903.
11)p f >■[;,') ,»! <:!s\;: ,rj o>'.- :
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendeDa Lagerheim,
Statsråden: Crusebjörn,
Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meyer och
von Friesen.
Departementschefen, statsrådet Odelberg anförde:
I nådig proposition den 21 december 1900 framlade Eders Kungl.
Maj:t till antagande af Riksdagen förslag till lag om ändrad lydelse af
1 och 8 §§ i grufvestadgau den 16 maj 1884. Enligt detta förslag skulle
å kronojord, som stode under kronans omedelbara förvaltning eller
blifvit för kronans räkning till brukning på viss tid åt annan upplåten,
kunna inmutas jämväl de mineralfyndigheter, hvilka innehölle apati*
eller magnesia T den 18 april 1901 afgifvet utlåtande öfver förslaget
4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
anförde sammansatta stats- och lagutskottet, att det vore emot inmut-
ningsrättens princip stridande, om de föreslagna bestämmelserna an¬
gående rätt till inmutning af apatit och magnesit blefve gällande jämväl
å redan upptäckta och undersökta fyndigheter, och att därför ett sär¬
skilt, öfvergångsstadgande beträffande dessa borde i lagen införas.
Vidare ifrågasatte utskottet ett förtydligande i syfte att den, som vid
tiden för den föreslagna lagens trädande i kraft hade inmutning å något
då inmutningsbart ämne, icke till följd af de nya bestämmelserna skulle
blifva berättigad att bearbeta och tillgodogöra sig apatit och magnesit
såsom inmutningsbara mineral.
Då ärendet därefter förekom till behandling inom kamrarne, gjordes
af dåvarande chefen för justitiedepartementet framställning därom att,
till undanröjande af de utaf utskottet framställda betänkligheter emot
lagförslaget, i detsamma måtte intagas ett öfvergångsstadgande med
föreskrift, att i fråga om inmutning, som sökts före 1901 års utgång,
lagen ej skulle äga tillämpning, där ej inmutningen blifvit sökt för
kronans räkning; och blef i anledning häraf frågan till utskottet åter¬
förvisad.
I nytt utlåtande den 6 maj 1901 uttalade utskottet, att genom
det, ifrågasatta, öfvergångsstadgandet tillgodosåges de önskningar, som
af utskottet blifvit i dess föregående utlåtande framställda. Genom ett
sådant öfvergångsstadgande syntes nämligen dels tydliggöras, att äldre
inmutningar icke komme att gälla apatit- och magnesitfyndigheter, dels
jämväl möjlighet beredas kronan att inmuta redan kända och undersökta
fyndigheter af sistberörda slag under den tid, som komme att förflyta,
innan rätten att inmuta sadana fyndigheter blefve öppen för alla, till
följd hvaraf den konkurrens syntes kunna undvikas, som, därest, propo¬
sitionen antoges oförändrad, otvifvelaktigt vid lagens trädande i kraft
skulle komma att uppstå; och vore utskottet förvissadt, att Eders Kungl.
Maj.t komme att i största möjliga utsträckning använda den kronan
sålunda medgifna rätten att inmuta ifrågavarande fyndigheter. Utskottet
både emellertid fäst sin uppmärksamhet därvid, att möjligheten att
tillgodogöra sig apatit- och magnesitfyndigheter skulle kunna förminskas
därigenom, att under år 1901 utmål kunde komma att läggas för en
stor del inmutningar, belägna å områden, där redan kända apatit- och
magnesitfyndigheter förefunnes, samt därigenom, att under tiden, till
dess ifrågavarande lag kunde träda i kraft, än flera inmutningar kunde
göras å liknande ställen. Då emellertid, enligt hvad utskottet erfarit,
förekomsten af. järn eller andra inmutningsbara mineral å en stor del
af dessa inmutningar syntes vara så ringa, att utmålsläggning å desamma
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
enligt, grufvestadgan icke kunde medgifvas, därest yrkande framställdes
om deras förklarande för ogiltiga, ville utskottet uttala den förhopp¬
ningen, att Eders Kungl. Maj:t måtte vid utmålsläggningar å sådana
platser låta i berörda syfte genom ombud bevaka kronans rätt såsom
jordägare.
I det förslag, som af utskottet uppgjordes till ändrad lydelse
af ifrågavarande §§ i grufvestadgan, gjordes det tillägg till Eders Kungl.
Maj:ts förslag, att i fråga om inmutning, som sökts före 1901 års
utgång, lagen icke skulle äga tillämpning, därest icke inmutningen
blifvit sökt för kronans räkning.
Det sålunda formulerade förslaget vann Riksdagens bifall och blef
till efterrättelse fastställdt genom lagen den 5 juli 1901 om ändrad
lydelse af 1 och 8 §§ i grufvestadgan den 16 maj 1884.
I nådigt bref till kommerskollegium den 24 maj 1901 både Eders
Kungl. Maj:t emellertid uttalat, att af hvad i ärendet förekommit fram-
ginge, att det utskott, i enlighet med hvars hemställan lagförslaget
antagits af Riksdagen, uttryckligen förutsatt, att för kronans räkning vissa
åtgärder skulle komma att vidtagas, nämligen dels inmutning af apatit- och
magnesitfyndigheter under den tid, inmutning af sådana fyndigheter vore
medgifven allenast för kronan, dels bevakande vid utmålsläggningar af
den kronan såsom jordägare tillkommande rätt, med anmälan, i före¬
kommande fall, af klander mot matsedel på grund däraf, att mutsedeln
blifvit meddelad å fyndighet, som icke enligt 1 § i grufvestadgan ut¬
gjorde föremål för inmutning; att i fråga om den förstnämnda åtgär¬
den syntes böra särskildt, undersökas, huruvida inmutning för kronans
räkning af apatit fyndigheter kunde vara önskvärd jämväl för undvikande
af intrång i den rätt, som på grund af meddelad koncession å efter¬
sökande och bearbetande af sådana fyndigheter kunde förefinnas, eller
för upplåtande af sådan fyndighets bearbetande åt den, hvilken gjort
ansökan om koncession därå; att, hvad åter anginge önskvärdheten
däraf att kronan på nyss antydda sätt förde talan vid utmålsläggnin¬
gar, borde erinras, att, enligt lagen den 20 oktober 1899 om ändrad
lydelse af vissa §§ i grufvestadgan, innmtare, som varit underkastad
det förbehåll, hvarom i nådiga kungörelsen rörande inmutning å krono¬
jord den 19 augusti 1889 förmäldes, icke utan Eders Kungl. Maj:ts tillstånd
kunde erhålla utmål före den 1 december 1901, och att, enligt samma
lag, för inmutning, som sökts efter nyssnämnda tid, utmål å sådan
kronojord, som icke under ständig besittningsrätt innehades eller vore
till boställe anslagen, ej finge utan Eders Kungl. Maj:ts tillstånd läggas
tidigare än två år efter det på grund af föreskriften i 13 § 1 mom. grufve-
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
stadgan afskrift af mutsedeln blifvit till Eders Kung]. Maj:ts befallnings¬
hafvande ingifven; samt att en närmare utredning såväl med afseende å
behofvet af de ifrågasatta åtgärderna som beträffande lämpligaste sättet
att verkställa desamma uppenbarligen vore önskvärd; och anbefallde
Eders Kungl. Maj:t genom samma nådiga bref kommerskollegium att, efter
hörande af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län och
bergmästaren i norra distriktet, skyndsamt inkomma med underdånigt
utlåtande och förslag i fråga om de föreskrifter, som, under förut¬
sättning af Eders Kungl. Maj:ts nådiga godkännande af det utaf Riks¬
dagen för dess del antagna lagförslaget, kunde vara erforderliga be¬
träffande dels inmutning för kronans räkning under år 1901 af apatit-
och magnesitfyndigheter, dels bevakande af kronans rätt såsom jord¬
ägare vid utmålsläggning å områden, där sådana fyndigheter före-
komme.
Sedan kommerskollegium i underdånig skrifvelse af den 18 juni
1901 afgifvit dylikt förslag, fann Eders Kungl. Maj:t den 5 juli samma
år eller samtidigt med utfärdandet af förenämnda lag om ändrad ly¬
delse af 1 och 8 §§ i grufvestadgan godt, bland annat,
dels uppdraga åt geologen vid Sveriges geologiska undersökning
F. V. Svenonius att, efter inhämtande hos geologiska undersökningen
af de upplysningar, som där kunde erhållas angående då kända
apatit- och magnesitfyndigheter inom Norrbottens län, med ledning
af dessa upplysningar och särskildt af de undersökningar af dylika
fyndigheter, som redan ägt rum, samt, under iakttagande af att den
kronan medgifna rätt att inmuta apatit- och magnesitfyndigheter blefve
i största möjliga utsträckning använd, vid besök å de olika fynd¬
orterna närmare bestämma och å karta inlägga de områden, som borde
för kronans räkning inmutas, äfvensom att före utgången af år 1901,
å Eders Kungl. Maj:ts och kronans vägnar hos vederbörande berg¬
mästare göra ansökan för erhållande af mutsedlar å fyndigheterna i
fråga, med åliggande för Svenonius att, efter uppdragets fullgörande,
därom, med öfverlämnande af de erhållna mutsedlarne, till Eders
Kungl. Maj:t afgifva berättelse;
dels förordna ingenjören F. G. Stridsberg att vid alla utmåls-
förrättningar, som, på begäran af annan än kronan, förekomme inom
område i Norrbottens län, som blifvit å apatit eller magnesit för kro¬
nans räkning inmutadt, bevaka kronans rätt såsom jordägare med be¬
fogenhet i förekommande fall att väcka klander mot mutsedel på grund
där af, att mutsedeln blifvit meddelad å fyndighet, som icke enligt 1 §
grufvestadgan utgjorde föremål för inmutning, samt att hos samtliga
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 89.
vederbörande myndigheter anhängiggöra, utföra och bevaka kronans
talan i mål rörande utmålsförrättningar af nu angifven beskaffenhet;
dels förklara att, där på grund af 23 § grufvestadgan anmälan
af vederbörande förrättnings man om utmålsläggning till Eders Kung!.
Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län inkommit och Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande funne utmålsläggningen beröra så¬
dant område, hvarom nyss vore sagdt, Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande hade att därom ofördröjligen underrätta det af Eders Kungl.
Maj:t förordnade kronoombudet;
- dels ock, jämte meddelande af bestämmelser rörande den ersätt¬
ning, som borde Svenonius och Stridsberg tillkomma för de resor, som
af de dem gifna uppdragen kunde föranledas, anbefalla statskontoret
att af under händer varande medel, mot godtgörelse, hvarom Eders
Kungl. Maj:t ville framdeles förordna, utanordna ersättningsbeloppen.
Den 16 december 1901 inkom Svenonius till Eders Kungl. Maj:t
med en af kartor åtföljd underdånig berättelse öfver för kronans räkning
verkställda inmutningar å apatit- och magnesitfyndigheter inom Norr¬
bottens län, hvarjämte Svenonius sedermera öfverlämnade 53 särskilda
af bergmästareämbetet i norra distriktet dels den 30 november och dels
den 23 december 1901 för Eders Kungl. Maj:t och kronan utfärdade
mutsedlar å förenämnda fyndigheter.
I Svenonii berättelse lämnas följande redogörelse för de af honom
verkställda inmutningar.
A. Inmutningar af apatitförekomster.
Efter att hafva erinrat, hurusom inom Norrbottens län apatit i
större mängd anträffades på två väsentligen olika sätt, nämligen i sam¬
manhang med dels gabbrobergarter och dels järnmalmer, samt beträf¬
fande dessa förhållanden åberopat de närmare redogörelser, som inne¬
fattades i de underdåniga berättelser, som åren 1890 och 1892 afgif-
vits af den så kallade apatitkommissionen samt i de af Svenonius af-
gifna berättelser angående fortsättningen under åren 1892 och 1893 af
de utaf nämnda kommission företagna undersökningar af apatitförekom¬
ster inom Norrbottens län, redogör Svenonius sålunda för de af honom
för kronans räkning verkställda inmutningar å apatitförekomster.
I. Apatit inom gabbrofält.
1) På norra sluttningen af berget Gellivare Dundret hade fyra in¬
mutningar tagits under benämningarna »Dunderapatiten n:o 1, n:o 2,
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
n:o 3 och n:o 4» (mutsedlarne n:ris 1902—1905). Ifrågavarande om¬
råden vore förut inmutade å titan]ärn.
2) På norra sluttningen af östra delen af berget Luspavara, be¬
läget på södra sidan af sjön Siäkajaur ungefär 1 mil från Gellivare
kyrkoby hade likaledes tagits fyra inmutningar, hvilka benämndes
»Luspavara n:o 1, n:o 2, n:o 3 och n:o 4» (mutsedlarne n:ris 1906 —
1909). Dessa inmutningar sammanfölle till läget i det närmaste med
äldre, numera sönade inmutningar.
3) På nordöstra kanten af den vidsträckta platå, som bildade
högsta delen af berget Siäkavara ungefär 0,5 mil nordväst om sistnämnda
inmutningar, vore tre områden inmutade under benämningarna »Siä¬
kavara n:o 1, n:o 2 och n:o 3» (mutsedlarne n:ris 1910—1912). De
sammanfölle med äldre sönade inmutningar å titanjärn.
De gångar, i hvilka apatiten förekomme inom omförmälda områden
å bergen Gellivare Dundret, Luspavara och Siäkavara, vore af den be¬
skaffenhet, att, enligt Svenonii åsigt, apatiten skulle blifva mycket dyr
i produktionskostnad.
4) Å sydvästra sluttningen af Tarrchaise fjällparti hade inom
fjälldalen Naltakårso en inmutning tagits (mutsedel n:o 1916) på grund
af den ganska ymniga förekomsten därstädes af apatitförande block.
Samtliga förenämnda inmutade områden vore belägna å sådan
kronojord, som stode under kronans omedelbara disposition.
II. Apatit inom järnmalmsfält.
Å Gellivare Malmbergs västra de], väsentligen inom det forna ut-
målet »Karlavagnen» och strax väster om det apatitrika nuvarande ut-
målet »Johan», hade tre inmutningar tagits, benämnda »Malmbergsapatiten
n:o 1, n:o 2 och n:o 3» (mutsedlarne n:ris 1913—1915.) På dessa om¬
råden vore mutsedlar förut utfärdade å järnmalm delvis ända sedan år
1892, men hade på grund af föreskrifterna i nådiga kungörelsen rörande
inmutning å kronojord den 19 augusti 1889 förrättning för anvisande
af utmål för fyndigheterna hittills icke kunnat äga rum. Ansökan om
utmål vore emellertid af vederbörande till bergmästareämbetet ingifven.
Inmutningarna vore belägna på sådan kronojord, som blifvit till brukning
på viss tid åt annan upplåten.
Beträffande apatitens salupris har Svenonius uppgifva, att detta
för närvarande vore ytterst lågt, enär superfosfatfabrikerna numera
sedan åtskilliga år nästan uteslutande grundade sin tillverkning på det
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
synnerligen billiga Floridafosfatet, som — enligt Svenonius lämnade
meddelanden — fritt i svensk hamn betingade ett pris af 6 d. per unit,
motsvarande för en halt af 75 procent trebasisk fosforsyrad kalk ej
mera än omkring 33 kronor 75 öre per ton. Enligt de prisförhållanden,
som offentliggjorts i apatitkommissionens underdåniga berättelse för
år 1890 (sid. 84) och som då ansetts vara låga, skulle apatitgods med
motsvarande fosforhalt då hafva betingat ett pris af åtminstone 52 kronor
50 öre. Prisfallet vore sålunda ovanligt stort.
B. Inmutningar af magnesitförekomster.
Vid redogörelsen för dessa inmutningar har till en början fram¬
hållits angelägenheten af en begränsning af termen magnesit. I motsats
till apatit hade magnesit både såsom mineral och bergart endast en
ganska kort tid varit känd från svenska fyndorter. Magnesitspat eller
magnesit vore ett med kalkspat likformadt (isomorft) mineral af skiftande
färg — vanligen glasklar till hvit eller gulhvit — och bestode i typiskt
skick af 47,6 procent magnesia och 52,4 procent kolsyra. Genom en
mycket vanlig inblandning af isomorft järnkarbonat eller små mängder
kalk- och mangankarbonat eller af några procent kiselsyra ändrades
ej dess egenskap af magnesit i mineralogisk och teknisk mening. Till
magnesitens mineralspecies räknade man ock alltid de starkt järnhaltiga
varieteter, för hvilka namnet breunnerit införts med två underspecies
mesitin och pistomesit, hvilka innehölle respektive 59,2 och 42 procent
magnesiakarbonat eller ren magnesit, samt 40,8 och 58 procent järn¬
karbonat. Då järnkarbonatet såsom en mycket använd järnmalm i och
för sig vore och varit inmutningsbart och då magnesiten i inskränkt
mening numera vore inmutningsbar, så vore gifvet, att eu blandning
af båda mineralen också måste tillhöra de ämnen, som åsyftades i grufve-
stadgans 1 §. Detsamma vore däremot tydligen icke förhållandet med
dolomiten, som vore ett allmänt erkändt bestämdt mineralspecies med,
i normalt skick, sammansättningen 54,3 procent kalkkarbonat och 45,7
procent magnesiakarbonat och sålunda stode midt emellan magnesit och
kalkspat. Dess kemiska sammansättning varierade visserligen ganska
mycket, men ginge oftast i riktning mot kalkspaten. Ej heller den i
fjällen ofta förekommande brunspaten, som utgjorde en isomorf blandning
af kalk-, magnesia- och järnkarbonat och i hvilken kalken aldrig be¬
traktats såsom en förorening, kunde på grund af magnesitens inmut-
barliet anses vara inryckt under 1 § grufvestadgan. Det vore emellertid
Bih. till Piksd. Prot. 1903. 1 Sami. 1 Åfd. 59 Häft. 2
10
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
tvifvelsutan att emotse, att försök skulle göras att under benämningen
magnesit inmuta en mängd dolomitförekomster. Sådana funnes näm¬
ligen i stor ymnighet på kronojord inom Norrbottens län och uppträdde
delvis såsom präktig dolomitmannor. Lyckades sådana försök, skulle
man ej länge tveka att på inmutningens väg, utan vederbörlig konces¬
sion, söka förskaffa sig brytningsrätt jämväl på de stora massor af
kalkstens- och marmorarter, som funnes på kronans odisponerade
områden i Lappland, enär öfvergångarna mellan dolomit och kalksten
vore successiva och de flesta kalkstenar innehölle något magnesia-
karbonat.
Vidare har rörande magnesitens olika förekomstsätt Sveuonius om-
förmält, hurusom inom de svenska fjälltrakterna jämväl magnesiten före-
komme på två väsentligen olika sätt, nämligen i sammanhang med
dels amfiboliter och dels olivinsten. I det förra fallet bildade magne¬
siten linser och lager till utseendet så lika vanlig hvit eller gulhvit
kristallinisk kalksten och dolomit, att man endast genom kemisk prof¬
ning kunde skilja dem åt. I olivinsten åter förekomme magnesiten
uti sprickor såsom klar eller något opak magnesitspat med dragning åt
breunnerit. Magnesit uppträdde inom olivinsten, så vidt hittills vore
kändt, icke i så stora sammanhängande massor som inom amfiboliterna.
Erfarenheten från södra Europa syntes ock angifva, att olivinstens-
magnesiten trots dess renhet — eller måhända just till följd af dess
renhet — ej lämnade fullt så eldhärdig^ material som amfiboliternas
magnesit. För kemiskt-tekniska ändamål borde emellertid magnesit-
spaten inom olivinstensfälten hafva stort värde, om den anträffades i
större mängd.
I. Magnesit inom amfiboliter.
1) Tarrekaise vore den gemensamma benämningen på det fjäll-
massiv, som reste sig på nordsidan af det ena källflödet till Lilla Lille
älf, Tarrajokk, särskildt norr om dess utvidgning till sjön Tarraure.
På fjällets branta sydsluttning mot Tarraure funnes en egendomlig af¬
sats, som kallades Hyllan. Efter denna hade två partier af fjället fått
sina namn, Anttiluopta (Anders’ hylla) och Hildo (hyllan), det förra norr
om Tarraures västra ända, det senare öfver dess mellersta del. Strax
norr om Anttiluopta inträngde en brant dalgång, benämnd Paturkårso.
De delar af fjället, inom hvilka magnesit inmutats, vore följande:
a) Inom Anttiluopta hade tolf områden inmutats under benämningarna
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
»Anttiluopta n:o 1, n:o 2, n:o 3, n:o 4, n:o 5, n:o 6, n:o 7, n:o 8, n:o 9,
n:o 10, n:o 11 och n:o 12» (mutsedlarne n:ris 1917—1928).
Jämte det Svenonius rörande magnesittillgången inom Tarre-
kaisemassivet åberopat sin till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnade berättelse
rörande de undersökningar uti ifrågavarande hänseende, som genom
Sveriges geologiska undersöknings försorg år 1895 utförts, samt de i
samma berättelse angifna resultaten af verkställda kemiska analyser å
en del magnesitprof, har Svenonius omförmält, att under de senare
åren undersöknings- och lörsvarsarbeten utförts a järnmalmsinmutningar
inom området för nyssnämnda inmutade magnesitfyndigheter, men att
dessa arbeten, som företrädesvis bestått i rätt stora jordschaktningar,
ej lämnat några mera väsentliga bidrag till en noggrann och afgörande
uppskattning af magnesiten.
Efter att vidare hafva erinrat om de prof bränningar af magneeit
från Tarrekaise, som för utrönande af eldfastheten blifvit under år 1896
anordnade af dåvarande chefen för Sveriges geologiska undersökning
och för hvilka redogörelse lämnats i underdånig skrifvelse af bemälde
chef den 26 oktober 1896, har Svenonius förklarat sig lika litet nu,
som år 1895, kunna våga en uppskattning af den verkliga myckenheten
af å Anttiluopta befintlig magnesit, då en mängd ännu okända geotek-
toniska förhållanden kunde vilseleda. Alltid torde den dock kunna
anslås till åtskilliga hundratusental ton, möjligen mångdubbelt mera,
ehuru försiktigheten bjöde att snarare anföra minimisiffror.
Järnmalm anstode såväl inom det egentliga magnesitområdet som
på åtskilliga andra ställen i närheten. Å dessa områden vore mut-
sedlar på skilda tider redan för åtskilliga år sedan tagna. Huruvida
alla dessa inmutningar vore behörigen försvarade, vore Svenonius obe¬
kant. Inom magnesitområdet hade emellertid, så vidt Svenonius vid
sitt besök därstädes under år 1901 kunnat iakttaga, försvarsarbetena
varit utförda i lagstadgad omfattning. Tilldelning åt utmål hade ännu
icke kunnat äga rum på grund al föreskrifterna i nådiga kungörelsen
den 19 augusti 1889. Ansökning om utmål vore emellertid af veder¬
börande till bergmästareämbetet ingifven.
b) 1 Paturkårso hade fyra områden inmutats under benämningarna
»Paturkårso n:o 1, n:o 2, n:o 3 och n:o 4» (mutsedlarne n:ris 1929—
1932). Inom de inmutade områdena funnes ganska goda lnagnesit-
lyndigheter, som emellertid på undersökningarnas nuvarande ståndpunkt
syntes vara mindre goda och äfven äga mindre utbredning än de a
Anttiluopta.
12
Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition No 89.
De för kronans räkning tagna inmutningarne läge på fritt och
förut ej inmutadt fält.
c) Å Hildo hade en inmutning tagits (matsedel n:o 1933). Fyndig¬
heten, som upptäckts genom nybyggaresonen Erik Holmbom, vore i
dagen blottad omkring 12 meter i längd samt liknade förekomsterna
å Anttiluopta.
Äfven denna inmutning vore belägen på fritt fält.
2) Kaskaivo. Å detta fjäll hade för kronans räkning tagits fem
inmutningar, benämnda »Kaskaivo n:o 1, n:o 2, n:o 3, n:o 4 och n:o 5»
(mutsedlarne n:ris 1934—1938). Magnesiten, som förekomme i mindre
linser, vore af ungefär enahanda slag som den i Tarrekaise.
Fyndigheterna, som uppdagats af förbemälde Holmbom, vore jäm¬
väl inmutade å den obetydliga järnmalm, hvilken där anträffats.
3) Bakaspakte vore ett mindre fjäll, beläget på södra sidan af
Tarraälfven sex kilometer från Njunjes. För kronans räkning hade
därstädes tagits fem inmutningar, benämnda »Rakaspakte n:o 1, n:o 2,
n:o 3, n:o 4 och n:o 5» (mutsedlarne n:ris 1939—1943). Inom de in¬
mutade områdena hade ganska ansenliga block af magnesit anträffats,
ej sällan med betydlig inblandning af järnmalm, å hvilken också ett
stort antal inmutningar blifvit tagna.
Med afseende å det förhållande, att en del af omförmälda apatit-
förekomster blifvit upptäckt af enskilda personer, har Svenonius an¬
fört att, då upptäckarna ansett sig vara i sin fulla rätt att genom
inmutningar å järnmalm skydda sina fynd, det vore lätt förklarligt, att
de med en viss nedstämdhet erfarit det uppdrag, för hvars utförande
Svenonius besökt ifrågavarande trakter, i all synnerhet som åtskilliga
öfverenskommelser om fyndens försäljning uppgifvits hafva träffats; samt
att emellertid, trots risken att genom Svenonii understödjande gå
miste om berörda fördelar och trots den under 1901 års sommar
mer än vanligt stora konkurrensen om arbetskrafter, upptäckarna i all¬
mänhet ej visat brist på lojalt tillmötesgående, utan hvilket Svenonius
under den korta tid, som för uppdragets utförande stått honom till
buds, näppeligen skulle kunnat utföra detta i önskvärd omfattning; och
har Svenonius ansett sig böra i underdånighet framhålla omförmälda
omständigheter jämte önskvärdheten af att det ansträngande forsknings¬
arbetet i de svårtillgängliga fjälltrakterna ej måtte förbises vid det
slutliga tillgodogörandet af fjällvärldens nyttiga mineralprodukter.
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
II. Magnesit inom olivinsten.
1) Ruopsuk vore ett på kartorna ej utsatt namn på ett östligt
utsprång af Pärtefjällen, beläget omkring 12 kilometer norr om den
bekanta fjälltoppen Vallespiken. Där både två inmutningar tagits under
benämningarna »Ruopsuk n:o 1 och n:o 2» (mutsedlarne n:ris 1944 och
1945). Magnesiten förekomme ej — så vidt utrönas kunnat — i några
större massor utan blott såsom centimeterbreda sprickfyllnader inom
olivinstensklipporna, med eller utan sällskap af andra mineral.
2) Luovkkivaratscha benämndes några berg, belägna ett par kilo¬
meter från Tokiluokta på södra stranden af sjön Virijaur. Klipporna
vore rikligen genomsvärmade af gångar i bredd från en till tjugo
centimeter och utfyllda med, bland annat, magnesitspat.
Å kronans vägnar hade mutsedlar begärts å tre särskilda områden
under benämningarna »Luovkki n:o 1, n:o 2 och n:o 3».
3) Bellopuoudats vore ett olivinstensberg, likaledes beläget i när¬
heten af sjön Virijaur.
För inmutuing af härvarande magnesitförekomster hade ansökning
gjorts om tre särskilda mutsedlar. Inmutningarne skulle benämnas
»Bebo n:o 1, n:o 2 och n:o 3.»
Inmutningarne å Ruopsuk, Luovkkivaratscha och Bellopuoudats
komme att ligga på förut icke inmutadt fält.
I fråga om magnesitens marknadsvärde har Svenonius uppgifvit,
att, enligt inhämtade upplysningar, bränd magnesit från Steyermark,
hvilken närmast liknade vår mest förekommande amfibolitmagnesit,
betingade, då berättelsen afgafs, ett pris af 100 kronor eller något mera
per ton, hämtad från fartyg i Stockholm, och magnesittegel af samma
material ett pris af 135 kronor per ton. Priset å Euboeamagnesit,
hvilken snarast kunde likställas med vår olivinstensmagnesit, vore
något lägre. De fullt rena magnesiter, som kunde användas i tekniska
fabriker, vore emellertid i betydligt högre pris.
Slutligen har i afseende å utfraktsvägar Svenonius omförmält,
att utstånden från Tarrekaise till de tre punkter, där för närvarande
tidsenliga kommunikationer vidtoge, vore: till Murjek å Gellivarebanan
omkring 20 mil, till den norska Sörfoldens innersta vik vid Lerfjorden
omkring 10 mil och till Sulitälma grufvor i Norge omkring 5 mil.
Om anspråken på större tratikförmåga sänktes, kunde en billig utfrakt
anordnas sålunda, att eu god — och i öfrigt mycket välbehöflig —-
vinterväg anlades på den höga fjällslätten å södra sidan af Tarraure
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
samt öfver sjöarna Vajmok och Pjeskejaur till Sulitälma grufvor, hvar¬
vid man kunde medelst vattenkraft, som vore lätt tillgänglig, och lin¬
banor uppskaffa det på norra sidan af Tarradalen brutna godset till
fjällslätten.
Af de 53 mutsedlarne å förenämnda fyndigheter afse mutsedlarne
n:ris 2004—2006 fyndigheterna å Luovkkivaratscha samt n:ris 2007—
2009 fyndigheterna å Bellopuoudats, hvarjämte mutsedlarne n:ris 2010—
2012 äro afsedda att ersätta och komplettera de under n:ris 1930—1932
förut utfärdade mutsedlarne å fyndigheter i Paturkårso. Samtliga mut¬
sedlarne hafva, jämlikt å dem tecknade intyg, blifvit inom behörig tid
kungjorda i vederbörande kyrkor.
I anledning af Sveuonii berättelse afgaf kommerskollegium den 11
mars 1902 infordradt underdånigt utlåtande och öfverlämnade därvid
yttranden i ämnet af bergmästaren i norra distriktet och Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län.
Af de sålunda hörde anförde bergmästaren, bland annat, hufvud¬
sakligen, att han, som icke varit i tillfälle att besöka och än mindre
närmare undersöka alla de i Sveuonii förberörda underdånigt be-
rättelse angifna platser, följaktligen ej kunnat förvärfva sig någon
bestämd uppfattning om förhållandena å dem; att han emellertid på
grund af de uppgifter, som kommit honom tillhanda, hölle för sanno¬
likt, att magnesiten å Tarrekaise och apatiten i Gellivare malmfält
borde kunna med ekonomisk fördel brytas; att, hvad däremot beträffade
apatitförekomsterna å Gellivare Dundret, Luspavara och Siäkavara,
Indika platser han besökt, ehuru utan att därvid verkställa några när¬
mare undersökningar, han ej kunde anse dessa förekomster såsom
brytvärda; att lian icke ägde någon kännedom om värdet af mineral-
förekomsterna å de öfriga platserna; att, såsom äfven af den under¬
dåniga berättelsen framginge, en del af de för kronans räkning verk¬
ställda inmutningarna befunne sig å eller i omedelbart grannskap till
redan förut af andra inmutade områden; att Svenonius i sin ansökan
till bergmästareämbetet, om mutsedlar å ifrågavarande fyndigheter upp¬
gift, att de förut å samma eller närliggande områden utfärdade mut¬
sedlarne borde enligt 10 § 1 mom. grufvestadgan anses ogilla på grund
af den kvantitativa beskaffenheten af de malmmineral, för hvilka in¬
mutningarna sökts; att bergmästaren icke för det dåvarande kunde yttra
sig angående berörda förhållanden, då han aldrig haft tillfälle att på
platsen taga närmare kännedom om dem; att han visserligen fått sig
15
Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 89-
tillsända några stnffprof från Tarrekaise, men att han på grund af dem
icke kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning i ämnet; att då,
enligt hvad det syntes bergmästaren, afsikten med de för kronans
räkning verkställda inmutningarne icke kunde vara, att kronan skulle
direkt uppträda såsom idkare af grufdrift, bergmästaren ansåge, be¬
träffande redan tillförene inmutade områden, det vara lämpligast att
rätten att bryta ifrågavarande ämnen, magnesit och apatit, som nu¬
mera vore föremål för inmutning, men icke varit det vid den tidpunkt,
då de äldre mutsedlarne utfärdats, tillerkändes de äldre inmutare, som
kunde anses vara i besittning af giltiga mutsedlar, mot en viss ersätt¬
ning per ton bruten och från platsen bortförd magnesit eller apatit;
att, hvad åter anginge de magnesit- eller apatitfyndigheter, som vore
belägna på områden, hvilka icke kunde anses vara förut inmutade,
dessa syntes kunna behandlas i enlighet med de föreskrifter, som vore
gällande i afseende å begagnande af kronans jordägareandel i grufva,
i det att i detta fall någon viss spekulant tillerkändes rätt att mot en
viss afgift per bruten ton magnesit eller apatit tillgodogöra sig samma
mineral, hvilket då borde gälla i fråga såväl om inmutarerätten som
om begagnandet af kronans jordägareandel; att, såsom äfven af före¬
varande underdåniga berättelse framginge, å Gellivare malmberg apatit
förekomme inom behörigen anvisade utmål; att jämväl i detta fall
vederbörande grufägare skulle kunna tillerkännas rätt att tillgodogöra
sig apatiten inom utmålet mot eu viss ersättning till kronan för hvarje
ton bruten sådan; att, enär, såsom Svenonius i sin berättelse ock fram¬
hållit, det icke vore möjligt att med blotta ögat — vanligen det enda
sätt, som vid utmålsförrättning stode förrättningsmannen till buds —
skilja magnesit från de icke inmutningsbara mineralen dolomit och
kalkspat, det i regel syntes uppstå svårigheter att vid utmålsförrättning
afgöra, hvilket eller hvilka af dessa mineral man hade för sig, om ej
kemisk analys funnes tillgänglig; att dylika svårigheter kunde inträffa
äfven i fråga om andra inmutningsbara mineral än magnesit; samt att
det därför vore önskligt, att särskilda bestämmelser meddelades uti
ifrågavarande hänseende.
Under framhållande att det icke syntes kunna af Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande fordras något särskildt yttrande rörande de gjorda
inmutningarnes värde eller i fråga om de gruftekniska åtgärder, som kunde
i anledning af inmutningarna böra vidtagas, erinrade Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke ägde
tillräcklig sakkunskap och personalkännedom för att kunna förordna en
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
fullt sakkunnig person, som, för den händelse inmutningarne an-
såges böra till förmån för kronan bibehållas, borde iakttaga och utföra
de åtgärder, som för inmutningarnes behöriga försvarande åt kronan
erfordrades, samt för att på ett tillfredsställande sätt öfvervaka den
utsedda personens göranden och låtanden; och förmälde Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande sig vidare, i likhet med bergmästaren, anse,
att det icke vore lämpligt eller fördelaktigt för kronan att själf idka
den grufdrift, som kunde blifva en följd af de gjorda inmutningarna.
Kommerskollegium uttalade att, då hvad såväl Svenonius som
bergmästaren anfört i fråga om de utaf Svenonius för kronans räkning
inmutade 11 särskilda områden å Gellivare Dundret, Luspavara och
Siäkavara gåfve stöd för det antagande, att ekonomiskt brytvärd apatit
icke därstädes förekomme, anledning syntes kollegium vara för banden
antaga, att de kostnader, som skulle för bevarande af kronans rätt till
ifrågavarande fyndigheter därå nedläggas, blefve äudamålslösa, hvarför
kollegium ansåge sig icke kunna tillstyrka åtgärders vidtagande för
bevarande af sagda rätt. Beträffande magnesitfyndigheterna inom
Tarrekaisemassivet erinrade kollegium, att de vore föremål för en af
förre löjtnanten Herman Sandeberg m. fl. gjord underdånig ansök¬
ning. Vidkommande öfriga för kronans räkning inmutade fyndigheter
ansåge kollegium, på grund af hvad angående desamma blifvit upplyst,
anledning föreligga att, åtminstone tills vidare, bevara inmutningsrätten
till dessa fyndigheter.
Vidare anförde kollegium att, då det synts kollegium icke böra
ifrågasättas annat, än att tillgodogörandet af fyndigheterna borde mot
viss ersättning öfverlämnas åt den enskilda företagsamheten, fyndig¬
heterna syntes böra utbjudas på arrende; och syntes infordrandet af
arrendeanbud böra ske medelst anställande af offentlig auktion. Före¬
skrifterna i nådiga kungörelsen om begagnande af kronans jordägare¬
andel i grufva den 20 oktober 1899 blefve visserligen icke tillämpliga
i afseende å den sålunda föreslagna utarrenderingen, som ju skulle
omfatta fyndigheterna i deras helhet; dock syntes af samma skål, som
föranledt de i § 7 af berörda nådiga kungörelse intagna bestämmelser
om tiderna för arrendeauktionernas hållande, eller att lämna vederbö¬
rande spekulanter skäligt rådrum, det böra bestämmas, att nu ifråga¬
varande auktion skulle äga rum först under ar 1903. Vid sådant
förhållande erfordrades emellertid, för bevarande åt kronan af inmut¬
ningsrätten, att på kronans bekostnad grufarbete blefve, jemlikt 39 §
grufvestadgan, sådan denna paragraf lydde enligt lagen den 20 oktober 1899,
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
under år 1902 utfördt inom de inmutade områdena, där ej i följd
af tvist för arbetet mötte hinder, hvars undanröjande icke berodde
af kronan. Genom utförandet af ifrågavarande arbete, som enligt
nyssnämnda författningsrum skulle afse verklig grufdrift eller eljes
vara af beskaffenhet att lända grufanläggningen till nytta, borde äfven
någon närmare utredning, än som nu förelåge, kunna vinnas i fråga
om fyndigheternas värde, hvilken utredning kunde varda till gagn, bland
annat, såsom ledning för arrendespekulanter. Såväl med hänsyn här¬
till som för att arbetsskyldighetens behöriga fullgörande icke måtte
äfventyras, syntes det därför böra uppdragas åt en sakkunnig och
lämplig person att för kronans räkning ombesörja utförandet af ifråga¬
varande arbete och därom till Eders Kungl. Maj:t afgifva underdånig
berättelse.
Enligt hvad kollegium inhämtat, syntes kostnaden för själfva
arbetets verkställande kunna beräknas till omkring 100 kronor för hvarje
inmutning. Om ej mindre de 11 apatitinmutningarne å Gellivare
Dundret, Luspavara och Siäkavara, än äfven de 17 magnesitinmutnin-
garne inom Tarrekaise undantoges, skulle återstående antalet inmut¬
ningar, för hvilka arbete borde under år 1902 på kronans bekost¬
nad utföras, blifva 22. Kostnaden för själfva arbetet skulle alltså
efter nyssnämnda beräkningsgrund komma att uppgå till omkring 2,200
kronor, hvartill emellertid skulle komma ersättning åt ledaren af ar¬
betet och dennes biträden vid arbetets kontrollerande äfvensom rese¬
ersättningar.
Med undantag af de 3 apatitinmutningarne å Gellivare malm¬
berg, hvilka, enligt hvad förut nämnts, afsåge fyndigheter, belägna å
kronojord, som blifvit till brukning på viss tid åt annan upplåten,
syntes samtliga ifrågavarande fyndigheter vara belägna å odisponerad
kronomark.
Hvad beträffade nyssnämnda inmutningar å Gellivare malmberg, så
och då jämlikt 13 § i grufvestadgan, sådan denna paragraf lydde enligt
lagen den 20 oktober 1899, det ålåge inmutaren, bland annat, vid inmut-
ningsrättens förlust att minst fjorton dagar, innan något arbete å det in¬
mutade området börjades, lämna bestyrkt afskrift af mutsedeln till den,
hvilken området med nyttjanderätt innehade och brukade, om sättet
för hvilket delgifvande skulle gälla hvad om delgifning af stämning
vore stadgadt, syntes det kollegium lämpligen kunna uppdragas åt
den person, som, enligt hvad föreslagits, skulle erhålla ledningen af
försvarsarbetena för kronans räkning under år 1902, att jämväl
Bih. till Biksd. Prot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 59 Höft. 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
låta behörigen verkställa delgifningen af mutsedlarne med vederbörande
nyttjanderättsinnehafvare.
Såsom redan nämnts, afsåge en del af de för Eders Kungl. Maj:t
och kronan utfärdade mutsedlarne fyndigheter, som vore belägna å af
andra förut inmutade områden; och hade ansökan om mutsedlarne skett
under uppgift att föregående mutsedlar vore på grund af 10 § 1 mom.
grufvestadgan att anse såsom ogilla, enär den malm, som utgjort före¬
mål för inmutningarne, icke i den mening, hvari uttrycket »malm»
borde enligt grufvestadgan uppfattas, förekomme inom de inmutade
områdena.
Under erinran härefter om förenämnda, ingenjören Stridsberg den
5 juli 1901 meddelade förordnande att vid alla utmålsförrättningar, som,
på begäran af annan än kronan, i Norrbottens län förekomme inom
område, som blifvit å apatit eller magnesit för kronans räkning inmutadt,
bevaka kronans rätt såsom jordägare, yttrade kollegium att, hvad be¬
träffade åtminstone en del af nu ifrågavarande områden, syntes på
grund af äldre mutsedlar förrättning för anvisande af utmål under
år 1902 komma att försiggå. Till förekommande emellertid af att
någon försummelse från kronans sida i fråga om arbetsskyldighetens
fullgörande ägde rum och då jämlikt 10 § grufvestadgan den, hvars
rätt blifvit förnärmad därigenom att matsedel blifvit meddelad å fyn¬
dighet, som efter 1 § ej utgjorde föremål för inmutning, ägde att,
äfven före utmålsförrättningen, när han ville, få all verkan af mutsedeln
upphäfd genom klagan hos bergsöfverstyrelsen, syntes ändamålsenligt
vara, att det arbete, som under år 1902 syntes böra för kronans
räkning verkställas inom de inmutade områdena, företoges så snart
årstiden det medgåfve och att, om äldre inmutare skulle motsätta
sig arbetets utförande, tvist från kronans sida omedelbarligen anhän-
giggjordes genom besvärs anförande hos bergsöfverstyrelsen i enlighet
med sistnämnda författningsrum.
I fråga om den tid, för hvilken utarrendering af ifrågavarande
fyndigheter borde ske, syntes, i öfverensstämmelse med hvad i § 2
af nådiga kungörelsen om begagnande af kronans jordägareandel i
grufva den 20 oktober 1899 vore stadgadt, där ej särskilda omständig¬
heter föranledde bestämmande af kortare arrendetid, densamma böra
fastställas till nitton kalenderår utöfver det, hvarunder arrendet toge
sin början. Arrendet syntes böra räknas från arrendeaftalets afslutande.
Jämte det att arrendeafgiften syntes, på sätt i § 4 af nyss¬
nämnda nådiga kungörelse vore bestämdt, böra utgå i penningar och
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
för hvarje kalenderår motsvara viss del af värdet af alla de inmut-
ningsbara ämnen, som under året eller den del däraf, arrendet om¬
fattade, brutits och uppfordrats ur grufvan, syntes emellertid, då fråga
nu Arnre om hela grufvans öfvertagande på arrende, arrendeafgiften,
för helt år räknadt, icke något år få understiga dubbla det belopp,
som enligt sistnämnda författningsrum vore stadgadt såsom lägsta
arrende afgift, och sålunda skola utgå med minst 50 kronor för hvarje
inmutadt område.
Åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande syntes böra uppdragas
att ofördröjligen låta i allmänna tidningarna och länskungörelserna,
med upplysning om de i mutsedlarne angifna förhållanden, tillkänna¬
gifva, att fyndigheterna i fråga komme att å arrende utbjudas.
Tiden för auktions hållande syntes af skäl, hvilka kollegium
komme att i fråga om arbetsskyldighetens fullgörande närmare omför¬
mäla, lämpligen böra bestämmas till senare hälften af april månad år
1903. Det syntes därför kollegium önskvärdt, att redan af 1902 års
Riksdag utverkades det bemyndigande, som för ifrågavarande arrende¬
upplåtelser vore erforderligt.
I öfverensstämmelse med hvad som föreslagits rörande minimum
för arrendeafgiften, syntes Eders Kungl. Maj :ts befallningshafvande vid
arrendeauktion icke böra få antaga annat anbud, än som lydde å minst
tjugufemtedelen af värdet af brutna och uppfordrade inmutningsbara
ämnen.
Skulle icke på grund af anbud vid omförmälda arrendeauktion
arrendeaftal komma till stånd, syntes Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande därom böra göra underdånig anmälan hos Eders Kungl. Maj:t
för att sätta Eders Kungl. Maj:t i tillfälle att i hvarje särskildt fall af¬
göra, huru förfaras borde.
Jämte det att bland de särskilda villkoren i blifvande arrende-
aftal syntes böra upptagas, att arrendatorn skulle ansvara för full¬
görandet af alla de skyldigheter, som enligt grufvestadgan ålåge kronan
såsom inmutare, syntes emellertid i fråga om arbetsskyldighetens full¬
görande dessutom bestämmelser erforderliga, som lämnade säkerhet
för att icke genom försummelse uti ifrågavarande hänseende af ar¬
rendatorn graf anläggningen blefve sönad. Kollegium hölle före, att
i förevarande syfte lämpligen kunde uti blifvande arrendeaftal intagas
bestämmelse därom, att lagstadgadt försvarsarbete skulle för hvarje år
vara utfördt före den 1 augusti, vid påföljd att, därest vid inspektion,
som för kronans räkning förrättades, kompletteringsarbeten ansåges
erforderliga, sådana Unge på arrendator^ bekostnad verkställas.
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
Arrendatorns skyldighet att fullgöra försvarsarbete i enlighet
med nyssnämnda bestämmelser syntes böra afse äfven det år, hvar¬
under arrendeaftalet träffats. Med hänsyn härtill och i betraktande af
aflägsenheten af särskildt en del af ifrågavarande platser samt natur¬
förhållandena inom ifrågavarande del af landet vore det af vikt, att
arrendeauktion hölles å sådan tid, att arrendeaftal kunde komma till
stånd före ingången af juni månad år 1903.
Arrendatorn syntes böra äga såväl befogenhet som skyldighet
att hos bergmästaren inom behörig tid göra anmälan för erhållande
af utmål. På det icke genom arrendators underlåtenhet härutinnan
kronan måtte gå förlustig sin inmutningsrätt, syntes lämpligen böra
bestämmas, att det skulle åligga arrendatorn att senast fem månader,
innan ansökning om utmål enligt grufvestadgan sist skulle vara till
bergmästaren ingifven, hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
styrka, att sådan ansökning verkligen gjorts.
I öfrigt syntes i fråga om utarrenderingen af fyndigheterna före¬
skrifter böra meddelas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad för
motsvarande fall funnes bestämdt i merberörda nådiga kungörelse den
20 oktober 1899.
Vidkommande härefter den såväl af Svenonius som äfven af
bergmästaren framhållna svårigheten att skilja, bland annat, magnesit
från de icke inmutningsbara mineralen dolomit och kalkspat, ansåge
kollegium sig endast böra anmärka, att det syntes åligga vederbörande
inmutare att, där så erfordrades, styrka, att den inmutade fyndigheten
verkligen utgjorde föremål för inmutning efter 1 § grufvestadgan.
Angående slutligen hvad Svenonius i sin föreliggande under¬
dåniga berättelse anfört med hänsyn därtill, att en del af de magne-
sitförekomster, som blifvit för kronans räkning inmutade, blifvit upp¬
täckta af enskilda personer, åt hvilka Svenonius därför syntes åsyfta
någon godtgörelse, ansåge kollegium hvad härutinnan anförts icke i
ärendets förevarande skick påkalla något yttrande af kollegium.
På sätt redan omförmälts, hafva af Svenonius för kronans räkning-
inmutats 12 magnesitfyndigheter å sluttningen af fjället Tarrekaise
inom den del af fjället, som benämnes Anttiluopta. Dessa inmutningar,
som Svenonius benämnt Anttiluopta n:is 1—12, sammanfalla i det
närmaste med tolf särskilda, enligt mutsedlar af den 24 januari 1898
af förenämnde Sandeberg såsom järnmalmsfyndigheter inmutade om¬
råden.
Under påvisande häraf hafva i en till Eders Kungl. Maj:t den 4
21
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 89.
februari 1902 ingifven skrift af den 14 januari samma år bemälde Sande-
berg jämte landshöfdingen herr grefve L. Douglas, legationsrådet k redrik
Rappe, bankdirektören John Swartling, handelskemisten Carl Setterberg,
godsägaren Helmer Örtengren, ingenjören Ernst Nordström, gruffogden
A. Andersson samt Höganäs stenkolsbolag och Billesholm—Bjuts
aktiebolag gjort framställning om upplåtelse till sökandena på arrende
af förenämnda 12 af Svenonius för kronans räkning inmutade jämte
fem andra närbelägna magnesitfyndigheter. Sökandena hafva därvid
till en början meddelat, att för berörda, af Sandeberg inmutade 12 järn-
malmsfyndigheter, benämnda Jägaren, Bruden, Hunden, Vargen, Björnen,
Ålgen, Haren, Räfven, Orren, Tjädern, Hjärpen och Ripan, fullgjorts
föreskrifvet försvarsarbete för tiden till och med år 1901, att Sande¬
berg å detta arbete nedlagt en kostnad af omkring 30,000 kronor, att
då mutsedlarne utfärdats med sådant förbehåll, som omförmäldes i
nådiga kungörelsen den 19 augusti 1889, Sandebergs inom tre år från
inmutningens förvärfvande gjorda ansökning om utmålsläggning icke
kunnat bifallas, men att i följd af därom i november månad 1901
gjord ny ansökning utmålsläggning skulle äga rum under år 1902, så
snart årstiden sådant medgåfve.
Vidare hafva sökandena anfört följande.
Då gifvetvis utmålsområden icke kunde tilldelas både kronans
och Sandebergs nu ifrågavarande inmutningar, syntes till en början
tvist förestå mellan innehafvarne af dessa olika inmutningar, hvilken
tvist, därest kronan blefve vinnande part, troligen skulle efterföljas af
en tvist mellan kronan och senare tillkommande inmutare. Härigenom
skulle, möjligen under flere år, magnesitfyndigheternas exploaterande
och nyttiggörande för den svenska industrien förhindras; och skulle
det i allt fäll åligga kronan att under hela tiden fullgöra dyrbara för-
svarsarbeten.
För att förebygga dylika tvister tilläte sig sökandena, som bildat
ett konsortium för exploaterande af magnesitfyndigheter inom Norr¬
bottens län samt fått Sandebergs på förenämnda järnm almsinmutnin-
gar grundade rätt på sig öfverlåten, i underdånighet hemställa, att ett
aftal måtte träffas mellan Eders Kungl. Maj:t och kronan, å ena, samt
konsortiet, å andra sidan, af hufvudsakligt innehåll, att all å berörda järn-
malmsinmutningar grundad rätt öfverlätes å Eders Kungl Maj:t och kronan
mot det att Eders Kungl. Maj:t och kronan under vissa år och på vissa
villkor till konsortiet utarrenderade brytningsrätten till såväl ifråga¬
varande områden som ock några andra af Svenonius inmutade magnesit-
områdon, hvilka vore så belägna, att de lämpligen borde med de förut¬
nämnda i ett sammanhang bearbetas.
22
Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 89.
I händelse ett sadant aftal komme till stånd, syntes det bero
på Eders Kungl. Maj:ts pröfning, huruvida utmål skulle sökas på grund
af järnmalms- eller på grund af magnesitinmutningarne, men sökan¬
dena tilläte sig såsom sin bestämda åsikt härutinnan uttala, att
det, Med afseende å äganderättens framtida tryggande, vore säkrast
och sålunda för de båda kontraherande parterna fördelaktigast, om ut¬
mål söktes för jämmalmsinmutningarne och magnesitinmutningarne
öfvergåfves; och tilläte sig sökandena till stöd för denna sin åsikt an¬
föra följande.
Det hade visserligen blifvit vid flere tillfällen uppgifvet, att de
Sandeberg tilldelade mutsedlar skulle kunna klandras på den grund, att
malm i grufteknisk bemärkelse icke inom de inmutade områdena före-
funnes, men denna uppgift skulle, enligt hvad Sandeberg uppgifvit,
icke vara riktig, utan förefunnes inom områdena järnmalm, som,
på sätt af ansökningen bifogad profsedel framginge, vid af järn¬
kontorets analytiker verkställd undersökning befunnits hålla 59,4 procent
järn. Denna järnmalm hade redan vid det af kronans ombud å platsen
gjorda besök varit blottad inom åtminstone 8 af fyndigheterna till
sådan utsträckning, att något tvifvel icke kunde förefinnas därom, att
utmål skulle för desamma beviljas, och skulle före utmålsläggningen
kunna till samma omfattning blottas jämväl inom de öfriga, Veder¬
börande bergmästare hade visserligen 'i tidigare utlåtanden uttalat, att
lian icke varit i tillfälle besöka platsen och därför icke kunde yttra sig1
angående fyndigheternas beskaffenhet, men sökandena antoge, att berg¬
mästaren, efter de upplysningar han numera erhållit eller kunde erhålla
af Svenonius, skulle vara i tillfälle att bekräfta sökandenas uppgift
att utmål för ifrågavarande järnmalmsinmutningar kunde så läggas
att, på samma gång hvart och ett af dem innehölle järnmalm i
grufteknisk bemärkelse, de tillsammans inneslöte åtminstone det väsent¬
liga af all känd magnesitförekomst å Anttiluopta.
Skulle däremot jämmalmsinmutningarne uppgifvas och utmål sökas
på grund af magnesitinmutningarne, vore det alltid att befara, att af
tredje man klander väcktes vid domstol på den grund att, då magnesit¬
inmutningarne tagits, områdena redan varit inmutade på järnmalm samt
sistnämnda inmutningar varit behörigen försvarade, vid livilket för¬
hållande fritt fält ej förefunnits och sålunda, jämlikt 3 § 2 mom.
grufvestadgan, nya mutsedlar ej bort meddelas.
Sökandena hade ingalunda förbisett den omständigheten, att Eders
Kung!. Majrt och kronan den 28 november 1900 till annan person
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 89.
bortarrenderat kronans jordägareandel i järnmalmsfyndigheterna och
att sålunda det af dem föreslagna aftal skulle kunna inverka på tredje
mans rätt, utan hade sökandena för att lösa denna fråga förvärfvat
all den på arrendekontraktet rörande dessa fyndigheter grundade rätt,
på sätt sökandena genom bifogade handlingar styrkt. Då gifvetvis
dessa arrendeaftal skulle genom det af sökandena föreslagna aftal för¬
falla, förefunnes alltså icke något hinder för Eders Kungl. Maj:t och kronan
att, om utmål vtinnes på grund af järnmalmsinmutningarne, till sökan¬
dena utarrendera rätten att tillgodogöra sig all inom dessa utmål bruten
magnesit.
De af sökandena förut antydda magnesitförekomster, som syntes
lämpligen böra i sammanhang med de nyssnämnda bearbetas och hvilkas
bearbetande sökandena därför föresloge måtte i sammanhang med de
föregående åt sökandena på arrende upplåtas, vore inmutningarne
Paturkårso n:ris 1—4 och den å Hildo tagna magnesitinmutning.
I afseende å planen för företaget och de närmare bestämmelserna
i det ifrågasatta arrendeaftalet, sådana sökandena tänkt sig desamma,
anhölle sökandena få anföra följande.
Sökandenas afsikt vore att under en försöksperiod, som med
afseende å fyndigheternas belägenhet å den branta sluttningen af
ett högt fjäll ansetts böra beräknas till fem år, medelst diamant-
borrning grundligt undersöka fyndigheterna för att kunna uppgöra en
generalplan för mineralets ändamålsenliga utdrifning. Då fyndorten
vore belägen i en vild fjälltrakt, långt från människoboning, måste
byggnader för arbetare och administration uppföras. För transporten af
den vunna produkten hade sökandena ämnat anlägga en linbana till
trafikförbindelse vid Sulitälma, med en trafikförmåga af 75,000 ton
per år; men då gifvetvis frakten till utskeppningsort måste ställa sig
ganska dyr och sålunda utfraktning af råvaran skulle ställa sig mindre
fördelaktig, hade sökandena beräknat att kunna på platsen förädla
magnesiten genom bränning; och vore sökandena för dessa ändamål i
behof af att få sig för användning upplåtna i närheten af fyndställena
belägna, af staten icke begagnade vattenfall jämte erforderlig mark för
anläggning af vägar, verkstäder och arbetarebostäder samt för kraft¬
ledningar m. m.
Likasom ett företag af nu antydda omfattning, där allt vore
nyanläggning, måste taga i anspråk en längre tid, hvarför sökandena
beräknat undersökningsperioden till fem år, så vore det äfven gifvet, att
företaget, för att kunna amortera de dyrbara anläggningarna för magne-
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
sitens brytning och förädling samt linbana eller järnväg, måste hafva
sin existens tryggad för en tillräckligt lång framtid; och sökandena
hade därför tänkt sig den egentliga arbetsperioden bestämd till fyrtio¬
fem år, en tid som icke syntes kunna anses öfverdrifven, då det gällde
att amortera så betydande kapital, som måste i företaget nedläggas för
att göra produkten tillgänglig för den svenska industrien och, i mån
af öfverskjutande tillgång, för export.
Gifvetvis kunde dock på frågans nuvarande ståndpunkt endast
en maximigräns bestämmas för enhvar af dessa perioder; och då det
naturligtvis läge i arrendatorns intresse att så snart som möjligt börja
effektivt grufarbete, syntes åt honom böra inrymmas möjlighet att börja
detta tidigare, därest han på kortare tid än 5 år hunne fullborda
nödiga anläggningar samt genomföra den noggranna undersökning af
fyndigheternas läge och sträckning, som vore nödig för arbetets ända¬
målsenliga ordnande för en längre tidsperiod. Sökandena föreställde
sig sålunda, att försöksperioden skulle kunna bestämmas till högst 5
år, med rättighet för arrendatorn att tidigare, efter anmälan hos Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, öfvergå till effek¬
tivt grufarbete, i hvilket fall arbetsperioden borde räknas från det år,
som följde näst efter det, då sagda anmälan inkommit.
Likaså syntes arbetsperioden böra bestämmas till högst 45 år, då
det först efter den utredning, som kunde ske under försöksperioden,
eller möjligen först sedan arbetet flere år fortgått, komme att visa sig,
huruvida fyndigheterna vore af sådan mäktighet att råämne funnes för
en så lång arbetsperiod; och syntes därför i kontraktet böra inryckas
bestämmelse därom att, därest under arbetets gång arrendatorn skulle
finna, att fyndigheterna icke vidare kunde tekniskt och ekonomiskt för¬
delaktigt tillgodogöras, arrendatorn ägde uppsäga kontraktet att upp¬
höra ett år efter uppsägning.
Största svårigheten vid uppgörande af ett kontrakt af den be¬
skaffenhet, som nu vore i fråga, syntes sökandena möta vid bestäm¬
mande af de garantier, staten borde erhålla för att dess egendom icke
ginge förlorad, därigenom att fyndigheterna sonades, samt vid afvä¬
gande af den arrendeafgift, som borde bestämmas, för att å ena sidan
staten skulle erhålla lämplig fördel af magnesitförekomsterna och å
andra sidan arrendatorn skulle kunna af en vara, hvars pris bestämdes
af växlande konjunkturer på världsmarknaden, draga den inkomst, som
erfordrades för bestridande af undersöknings- och brytningskostnaderna,
förräntande och amortering af i företaget nedlagdt kapital samt den
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89. 25
affärsvinst, som borde tillkomma dem, hvilka i företaget nedlagt kapital
eller arbete.
Då någon utredning om värdet af fyndighet erna icke syntes
kunna åstadkommas, syntes ej heller någon borgen eller annan säker¬
het kunna anordnas för ersättande af den förlust, som skulle staten
tillskyndas, om fyndigheterna sonades, utan syntes garantierna böra
gå ut på en effekt iv kontroll öfver försvarsarbetet. Sökandena före¬
ställde sig därför, att i kontraktet borde intagas stadgande därom, att
inom halfva arbetstiden, hvilken i dessa trakter syntes kunna beräknas
från den 1 juni till den 15 september, alla försvarsarbeten skulle vara
utförda, samt att staten, exempelvis den 1 augusti hvarje år, ge'nom
sin kontrollant undersökte, att arbetena vore utförda, med rättighet för
kontrollanten att, där han funne något kompletteringsarbete erforderligt,
utföra detta, samt med skyldighet för bolaget att för ändamålet till¬
handahålla honom arbetare och redskap.
För bedömande af arrendeafgiften syntes det vara nödigt känna
priset per ton magnesit på grufbacken, hvilket, enär afverkningen be¬
räknats till så stora kvantiteter, att hufvudafsättningen måste ske på världs¬
marknaden, lämpligen syntes kunna antagas vara priset fritt ombord i
Amsterdam för magnesit från Euboea efter afdrag för agentprovision och
frakter. Då sistnämnda pris för det dåvarande utgjorde 36 kronor, agent¬
provisionen säkerligen uppginge till 25 procent, frakten från Amsterdam
till norsk hamn utgjorde 4 kronor per ton och från fyndorterna till
närmaste norska hamn syntes böra beräknas till 8 kronor per ton, skulle
värdet på rå magnesit i bitar kunna beräknas till 16 kronor per ton på
grufbacken, hvarvid emellertid vore att märka, att så stora magnesit-
mängders bringande i marknaden säkerligen komme att afsevärdt ned¬
sätta priset på världsmarknaden och följaktligen äfven värdet per ton
på grufbacken. I betraktande af dessa förhållanden vore sökandena
villige att erbjuda ett arrende af 2 kronor per ton bruten och skrädd
magnesit. Efter en afgift af 2 kronor per ton och med en beräknad
årsafverkning af 75,000 ton skulle den staten tillkommande årliga
arrendeafgiften utgöra 150,000 kronor. Då emellertid sådana förhål¬
landen på världsmarknaden kunde inträffa, att produktionen något år
kunde behöfva nedsättas, ansåge sökandena sig icke kunna garantera
så hög årlig afverkning och afgift.
Jämte underdånig erinran därom att, sodan Sandeberg den 10
oktober 1894 och Höganäs stenkolsbolag den 4 december samma år hos
Eders Kungl. Maj:t gjort underdåning ansökning om nådig koncession
att bryta och sig tillgodogöra magnesiten i Tarrekaise, Sandeberg och
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Samt- 1 Afd. 59 Höft. 4
26
Kunql. Maj:ts Nåd. Proposition No 89.
Höganäs stenkolsbolag hvardera med ett belopp af 2,000 kronor
bidragit till bestridande af kostnaderna för de genom Sveriges geo¬
logiska undersökning år 1895 verkställda undersökningarna af fyndig¬
heterna i fråga, samt att Eders Kung!. Maj:t genom nådigt bref den 31
maj 1895 föreskrifvit, att dessa belopp skulle af dem, som framdeles
erhölle koncession å lyndigheterna, återgäldas, förklarade sökandena sig
villige att, där arrendeaftalet komme till stånd, utbetala sagda belopp.
Enär i företaget måste nedläggas ett kapital af flere millioner
kronor samt vid sådant förhållande och då, med afseende å den långa
tidsperiod företaget beräknades omfatta, dess förvaltning icke lämpligen
syntes kunna ombesörjas af ett konsortium, hvars individer växlade,
hade sökandena för afsikt att, så snart verkställda undersökningar satt
dem i tillfälle att någorlunda tillförlitligt bedöma fyndigheternas mäk¬
tighet och det kapital, som måste nedläggas i inrättningar för magne-
sitens brytning, förädling och utfraktning, bilda ett aktiebolag för före¬
tagets öfvertagande; och syntes därför i kontraktet böra sökandena
förbehållas befogenhet att öfverlåta sin därå grundade rätt till ett
svenskt aktiebolag, med villkor att dess styrelse bestode uteslutande af
i Sverige boende svenske undersåtar.
För att göra denna sin framställning mera öfverskådlig och för
att blifva i tillfälle att jämväl framhålla de detalj bestämmelser, som syntes
erfordras, tilläte sökandena sig framlägga följande förslag till kontrakt.
»Arrendekontrakt.
Jämlikt bemyndigande i kungl. bref den utarrenderar
kungl. kommerskollegium, å Eders Kungl. Maj:ts och kronans vägnar,
härigenom till N. N. rätten att bryta och tillgodogöra sig den magne¬
sia som finnes inom de Eders Kungl. Maj:t och kronan tillhöriga in¬
mutningarna --inom Kvickjocks kapellområde af Norrbottens län
samt inom de utmål, som varda samma inmutningar tilldelade, på
följande villkor, nämligen:
l:o) För fyndigheternas fullständiga undersökning och för andra
förarbeten m. m. beräknas eu tid af fem år från och med den 1 januari
1902, och skall arbetet under denna period (undersökningsperioden) bedrifvas
i den omfattning, att årligen på detsamma nedlägges i arfvoden, arbetskost¬
nader och sådana kotrollkostnader, som i ll:o härnedan omförmälas, en
summa af minst 8,000 kronor; åliggande det arrendatorn att för hvart
och ett af dessa år inom den 1 mars året därefter inför Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län styrka det belopp, som för
ändamålet utgifvits.
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
2:6) Arbetsperioden skall omfatta en tid af 45 år, räknadt från
undersökningsperiodens utgång, eller, där arrendatorn skulle vara i till¬
fälle att tidigare öfvergå till effektivt arbete, från den 1 januari året
efter det, då arrendatorn hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
därom gjort skriftlig anmälan.
Därest emellertid arrendatorn skulle finna, att fyndigheterna icke
kunna tekniskt och ekonomiskt fördelaktigt tillgodogöras, äger arren¬
datorn uppsäga kontraktet att upphöra ett år efter uppsägning.
3:o) Arrendatorn skall äga att efter anmälan få sig till använd¬
ning för ifrågavarande ändamål anvisad i närheten af fyndställena
befintlig, af staten icke begagnad vattenkraft jämte erforderlig mark
för anläggning af vägar, verkstäder, administrations- och arbetarebostäder
samt för kraftledning, däribland linbaneledning från fyndigheterna till
riksgränsen eller till eventuell järnväg inom landet.
4:o) Arrendatorn skall till kronan erlägga en afgäld af två kronor
för hvarje ton af honom från orten afsänd eller där tillgodogjord magnesit,
sådan den efter skrädning och anrikning befinnes, dock att, för den
händelse afgälden, sålunda beräknad, något år af arbetsperioden icke
uppgår till minst 10,000 kronor, arrendatorn likväl skall vara skyldig
att för samma år erlägga sistnämnda belopp; åliggande det arrendatorn
ej mindre att föra och vederbörande tillhandahålla räkenskaper, inne¬
fattande tydliga och riktiga uppgifter om mängden från orten af¬
sänd eller på annat sätt tillgodogjord magnesit, än äfven att under¬
kasta sig den inspektion af arbetena å magnesiten, som kan af Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet finnas erforderlig.
5:o) Arrendatorn skall för den mark, som åt honom anvisas, samt
för tilläfventyrs åt honom upplåten vattenkraft betala ett årligt arrende,
som bestämmes efter särskild uppskattning vid de tillfällen, då sådan
mark eller kraft till arrendatorn upplåtes.
6:o) Värdet af växande träd, som vare sig under försöksperioden
eller under arbetsperioden af arrendatorn fällas, skall, enligt jägmästa¬
rens uppskattning, af arrendatorn ersättas.
7:o) Andra inmutningsbara ämnen än magnesit, som af arren¬
datorn brytas, äger han utan särskild afgift sig tillgodogöra.
8:o) Förrättning för tilldelande af utmål för fyndigheterna skall
ske, så snart tjänlig årstid är för handen, och äger arrendatorn att
genom lämpliga ombud därvid närvara samt anföra hvad han för be¬
vakande af sin rätt och sina intressen anser nödigt.
9:o) Det åligger arrendatorn att för utmålsområdena fullgöra lag-
28
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 89.
stadgadt försvarsarbete från och med år 1902; skolande sådant arbete
för hvarje år vara utfördt före den 1 augusti, vid påföljd att, därest
vid inspektion, som för Eders Kung]. Maj:ts och kronans räkning för¬
rättas, kompletteringsarbeten anses erforderliga, sådana må på arrenda-
tornsbekostnad verkställas, för hvilket ändamål arrendatorn är skyldig
tillhandahålla arbetare och redskap.
10:o) Föreskrifterna i §§ 10 och 13 af nådiga kungörelsen den
20 oktober 1899 om begagnande af kronans jordägareandel i grufva
skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse och förklaras genom
detta arrendekontrakts underskrifvande utgöra integrerande delar af
detsamma, dock att arrendator äger att öfverlåta sin på detta kontrakt
grundade rätt på behörigen registreradt svenskt aktiebolag, med villkor
att dess styrelse består uteslutande af i Sverige bosatte svenske män.
ll:o) De kostnader, som må erfordras för vinnande af lämplig kontroll
å mängden från orten afsänd eller på annat sätt tillgodogjord magnesit
samt å den däraf beroende afgäld äfvensom därå att vederbörliga för-
svarsarbeten blifvit i behörig tid utförda, skola af arrendatorn Eders
Kungl. Maj:t och kronan godtgöras.
12:o) Skulle tvist uppstå angående tolkningen af detta kontrakt
eller rörande däraf härflytande rättsförhållanden samt fordrings- eller
ersättningsanspråk, skall sådan tvist afgöras af skiljemän i den ordning
lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 föreskrifver, dock att den
befogenhet att utse skiljemän, som enligt sagda lag tillkommer öfver-
exekutor, skall utöfvas af kungl. kommerskollegium.»
Slutligen hafva sökandena dels förmält att, i enlighet med de
grunder, som aftalats vid konsortiets bildande, konsortiet icke kunde
förklara sig bundet af förestående arrendeanbud, för så vidt arrende-
aftal ej komme till stånd före den 15 juli 1902, dels anfört, att sökan¬
dena, i sammanhang med denna framställning och då erfarenheten visat,
att större delen af kostnaderna för försvarsarbetena å Sandebergs in¬
mutningar utgjorts af resekostnader för arbetsmanskap samt transport¬
kostnader för redskap, och att sålunda dylika arbeten kunde af den,
som på platsen redan disponerade arbetare och redskap, utföras till
betydligt billigare pris än af annan, ville erbjuda sig att, därest arrende-
aftal komme till stånd och sökandena sålunda måste hålla en större arbets¬
styrka på platsen, för Eders Kungl. Maj ds och kronans räkning tills
vidare utföra försvarsarbeten för jämväl öfriga inmutade magnesitfyn-
digheter utan annan ersättning, än hvad sökandena själfva nödgades
utgifva för dagsverken och ammunition m. m.
Öfver denna ansökning hafva ej mindre kommerskollegium, till
29
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
följd af nådig remiss, afgifvit underdånigt utlåtande af den 11 mars
1902 och därvid öfverlämnat yttranden i ämnet af vederbörande berg¬
mästare och Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande i länet än äfven
kammarkollegium inkommit med infordradt underdånigt utlåtande af
den 31 juli 1902.
Uti sitt nyssberörda yttrande har bergmästaren, jämte det han
hemsi ålit, att vid blifvande utmålsläggning utmålen måtte grundas å de
för Eders Kungl. Maj:ts och kronans räkning gjorda magnesitinmutnin-
garne i stället för å de af sökanden Sandeberg gjorda järnmalmsinmut-
ningarne äfvensom att arrendeafgiften borde bestämmas ej till fixt belopp
per ton utan göras beroende af magnesitens pris på världsmarknaden för
hvarje år, i öfrigt anfört, bland annat, hufvudsakligen: att beträffande
öfverlåtelse på arrende till sökandena af ifrågavarande magnesitfyndig¬
heter bergmästaren icke hade något att däremot erinra, utan ansåge
han sig böra till alla delar tillstyrka nådigt bifall till den underdåniga
ansökningen; att bergmästaren icke hyste något tvifvel därom, att
sökandena vore i behof af att, på sätt de ifrågasatt, få för vissa ända¬
mål för sig upplåtna i närheten af fyndstället belägna, af staten ej
begagnade vattenfall jämte erforderlig mark för anläggningar af vägar,
verkstäder och arbetarebostäder samt för kraftledningar m. m.; att,
beträffande marken, bergmästaren ansåge de områden, som under namn
af utmål kunde komma att tilldelas sökandena vid en blifvande ut-
målsförrättning, komma att dels blifva för knapphändiga och dels er¬
hålla ett olämpligt läge; att bergmästaren därför ansåge sig böra till¬
styrka nådigt bifall till den underdåniga ansökningen i detta afseende;
att det syntes bergmästaren, att denna upplåtelse helst borde ske, så
fort sig göra läte, för att sökandena måtte kunna betjäna sig däraf
under den så kallade försöksperioden; samt att bergmästaren icke hade
något att erinra mot bestämmandet af arrendetiden till 45 år.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande har, under instämmande i
hvad af bergmästaren föreslagits beträffande magnesitinmutningarnes
läggande till grund för blifvande utmål samt sättet för arrendeafgiftens
bestämmande, funnit sig böra, med anledning af ansökningen, sådan
dess innebörd fått sitt uttryck i det uti ansökningen intagna förslag
till arrendekontrakt, göra följande erinringar. Då det syntes tillkomma
kommerskollegium att på grund af den sakkunskap, öfver liviken
kollegiet förfogade, uppgöra arrendekontraktet med sökandena, syntes
det ock vara lämpligast,att samma myndighet pröfvade, att de kostnader,
som under undersökningsperioden skulle nedläggas, verkligen blifvit
utgifna. Äfven syntes det kunna med skäl ifrågasättas, huruvida icke
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 89.
visst bestämdt belopp af den föreslagna utgiftskostnaden, 8,000
kronor, skulle användas och nedläggas i verkliga arbetskostnader, enär
eljes större eller största delen af summan kunde användas till ut¬
betalande af arfvoden, hvilkas verkliga gagn och behöflighet icke kunde
af en profvande myndighet bedömas. Anmälan om tiden för det
effektiva grufarbetet syntes icke lämpligen böra ske hos Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande utan hos kollegium, som därigenom tidigare,
än annars skulle blifva fallet, kunde föreslå och vidtaga de åtgärder, som
kunde blifva behöfliga. I 3:dje punkten borde med tydliga ord utsägas,
såsom ock meningen väl syntes vara, att den vattenkraft och den mark,
som kronan skulle upplåta till sökandena, skulle vara kronan tillhörig
och ej disponerad för annat ändamål, och borde denna punkt äfven i annat
afseende erhålla en annan affattning, så att det icke kunde ifrågasättas,
att sökandena ägde rätt att fordra att erhålla all den vattenkraft och
all den mark, som sökandena kunde anmäla sig vilja taga i användning.
Till ledning för sökandena borde i kontraktet angifvas den myndighet,
Eders KungL Maj:t eller kommerskollegium, som skulle pröfva sökandenas
anhållan att under arrendetiden erhålla den för dem behöfliga vatten¬
kraft och mark samt efter föregående utredning bestämma de villkor,
under hvilka upplåtelsen borde äga rum, i sammanhang hvarmed borde
stadgas, hvem som skulle gälda de kostnader, som kunde förorsakas
genom den utredning, som syntes blifva behöflig vid upplåtandet af
vattenkraft m. m. Beträffande den afgift, som sökandena skulle erlägga
i arrende för hvarje ton afsänd eller tillgodogjord magnesia vore Eders
Kungl. M aj ri s befallningshafvande icke i tillfälle att uttala någon bestämd
mening. Bestämmelserna i 8:de punkten syntes icke lämpligen böra inflyta
i kontraktet, då Eders Kungl. Maj :t och kronan svårligen kunde bestämma,
när fyndigheterna så blottats, att utmålsförrättningen kunde äga rum, utan
borde sökandena, sedan de förvärfvat arrenderätt, tilldelas befogenheten
att själfva begära utmål. Enligt 10:de punkten skulle föreskrifterna i §§ 10
och 13 af nådiga kungörelsen den 20 oktober 1899 i tillämpliga delar
lända till efterrättelse, men syntes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshaf¬
vande att, för att undvika all tvetydighet vid kontraktets tolkning, där-
uti borde intagas de bestämmelser uti ifrågavarande paragrafer, som skulle
tillämpas. Bestämmelsen att sökandena skulle äga befogenhet att öfverlåta
sin på kontraktet grundade rätt till ett aktiebolag syntes vara nödvändig,
men klok försiktighet syntes bjuda att, utöfver bestämmelsen att aktie¬
bolagets styrelse skulle bestå af i Sverige bosatte svenske män, äfven i
bolagsordningen intoges bestämmelse därom, att aktierna icke kunde utan
Eders Kungl. Maj:ts tillstånd öfverlåtas å andra än dylika svenske män,
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
hvarjämte syntes kunna ifrågasättas, om icke det vore lämpligt, att
detta stadgande i bolagsordningen i öfversättning till de tre stora
kulturspråken trycktes å hvarje aktiebref till förekommande däraf, att
aktierna skulle kunna i god tro förvärfvas af utländska undersåtar, som
ej fått del af bolagsordningen. Slutligen syntes böra i kontraktet in¬
tagas bestämmelser, som fritoge Eders Kungl. Maj:t och kronan från
skadeståndsanspråk från sökandenas sida, för den händelse de af kronan
gjorda inmutningarne skulle genom klander frånvinnas kronan.
I en den 3 mars 1902 till kommerskollegium inkommen skrift
hafva sökandena därefter förordat arrendeafgiftens bestämmande på sätt
i deras underdåniga ansökning föreslagits, äfvensom vidhållit, att till
grund för de blifvande utmålen borde läggas järnmalmsinmutningarne,
men emellertid till lösning af frågan väckt det förslag, att vid blif¬
vande utmålsläggning utmål måtte grundas på järnmalmsinmutningarne,
där dessa befunnes vara af sådan beskaffenhet, att något hinder för till¬
delande af utmål för desamma icke kunde påvisas, men, där sådant
hinder skulle förefinnas, grundas på motsvarande magnesitinmutningar.
I öfrigt hafva sökandena i sin nyssberörda skrift anfört hufvud¬
sakligen följande. Anmärkningen därom, att viss andel af de under för¬
söksperioden å företaget nedlagda kostnader borde afse verkliga arbets¬
kostnader och ej arfvoden syntes välgrundad, hvarför sökandena, jämte
erinran att särskildt under första tiden konsortiet torde nödgas an¬
vända sakkunnige, hvilkas godtgörelse sjmtes vara att hänföra till arf¬
voden, föresloge det tillägg till stadgandet om en årlig minimikostnad
under försöksperioden af 8,000 kronor, att af beloppet minst 5,000
kronor skulle användas till verkliga arbetskostnader. De af sökan¬
dena föreslagna bestämmelser angående upplåtelse af vattenkraft och
mark vore hämtade ur kammarkollegii och kommerskollegii gemensamma
underdåniga utlåtande den 7 maj 1897 angående upplåtelse af bryt¬
ningsrätt till magnesitfyndigheterna å Tarrekaise och syntes desto
mindre kunna medföra några betänkligheter, som det å ena sidan syntes
vara önskvärdt att så mycken mark och vattenkraft som möjligt komme
till användning i industriens tjänst samt det å andra sidan icke be-
höfde befaras, att sökandena begärde upplåtelse å mera kraft och
mark, än för ändamålet erfordrades, och därigenom förorsakade sig sj kifva
en onödig utgift, då ju afgiften skulle bestämmas efter upplåtelsens
omfattning. Sökandena vore gifvetvis villige gälda de kostnader, som
kunde förorsakas genom utredning rörande ifrågavarande upplåtelser. Där¬
jämte ansåge sökandena sig böra framhålla, att beträffande den af dem
32
Kungl. Majt:s Nåd. Proposition No 89.
föreslagna arrendeafgift någon anmärkning icke blifvit framställd. Sö¬
kandena biträdde den af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande före¬
slagna ändring i arrendekontraktet att, sedan de förvärfvat arrende¬
rätten, åt dem måtte öfverlämnas att själfva begära utmål. Sökan¬
dena ansåge visserligen öfverflödigt att i det föreslagna kontraktet in¬
föra §§ 10 och 13 af åberopade nådiga kungörelsen den 20 oktober
1899, men hade dock ej något att därvid erinra. Då sökandenas af-
sikt vore att grundlägga en svensk industri, hade de ej heller något
att erinra vid det af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande såsom vill¬
kor för arrenderättens öfverlåtande å ett aktiebolag föreslagna stad¬
gande, att i detta aktiebolags bolagsordning skulle finnas bestämmelse,
att aktierna icke finge utan Eders Kungl. Maj:ts tillstånd tecknas af eller
öfverlåtas å andra än i Sverige boende svenske män, men för att
ett dylikt stadgande skulle blifva fullt effektivt, syntes erforderligt
att i blifvande arrendekontrakt ytterligare stadga, att ändring af bolags¬
ordningen i denna del medförde arrenderättens förlust. Däremot syntes
ej för förslaget om tryckning å hvarje aktiebref af tillkännagifvande i
dylikt hänseende å de tre stora kulturspråken vara anfördt eller före¬
finnas giltigt skäl, och ansåge sökandena, att en så exceptionell åtgärd
skulle vara olämplig. Hvad anginge Eders Kungl. Maj:ts befallningshaf-
vandes hemställan om införande i kontraktet af bestämmelser, som fritoge
Eders Kungl. Magt och kronan från skadeståndsanspråk, för den händelse
inmutningarna skulle genom klander frånvinnas kronan, syntes denna
framställning bero på ett förbiseende däraf att sådant stadgande redan
funnes i kontraktet, i det nämligen mom. e af § 13 i nådiga kungörelsen
den 20 oktober 1899 stadgade, att arrendatorn ej ägde rätt till ersättning
af kronan på den grund att grufvan olagligen tillkommit eller att in-
mutningsrätten förverkats.
Slutligen hafva af sökandena till kollegium ingifvits dels i styrkta
afskrifter omförmälda, för sökanden Sandeberg den 24 januari 1898
utfärdade mutsedlar å järnmalmsfyndigheterna Jägaren, Bruden, Hunden,
Vargen, Björnen, Ålgen, Haren, Räfven, Orren, Tjädern, Hjärpen
och Ripan, dels i styrkta afskrifter särskilda den 26 januari 1901 dag-
tecknade arrendekontrakt, genom hvilka Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i Norrbottens län till sökanden Andersson för en tid af nitton
kalenderår utöfver det, hvarunder, enligt angifven beräkning, arrendet
toge sin början, upplåtit arrenderätten till kronans jordägareandel uti
nyssämnda inmutningar emot erläggande i penningar för hvarje
kalenderår, vid Jägaren af 100 kronor och vid de öfriga 50 kronor,
jämte vid dem alla tiondedelen af värdet af de inmutningsbara ämnen,
33
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 89.
som under året eller den del däraf, arrendet omfattade, brutits och
uppfordrats, samt på villkor i öfrigt, bland annat, att utöfver den kontanta
arrendeafgiften skulle betalas minst 4 kronor för hvarje ton af brutna
och uppfordrade inmutningsbara ämnen, dels ock i officiellt styrkt afskrift
en den 29 juni 1901 af sökanden Andersson utfärdad, till namnunder¬
skriften vederbörligen bevittnad handling, hvarigenom Andersson öfver-
låtit den honom enligt berörda arrendekontrakt tillkommande rätt på
samma villkor, hvarå han erhållit densamma, å sökanden Sandeberg
eller hans rättsinnehafvare.
Kommerskollegium har i sitt öfver ansökningen afgifna utlåtande
till en början erinrat, att frågan om upplåtelse af rätt till tillgodo¬
görande af magnesitförekomsterna å Tarrekaise redan tidigare, i anled¬
ning af framställ]dngar om koncession i sådant hänseende af, bland
andra, sökandena Sandeberg och Höganäs stenkolsbolag, dragits under
Eders Kungl. Majrts pröfning. Sedan samtliga dessa ansökningar på
sin tid blifvit till kammar- och kommerskollegierna öfverlämnade för
afgifvande af underdånigt utlåtande samt i berörda ärenden viss utred¬
ning förebragts dels, på nådig befallning, genom Sveriges geologiska
undersökning — till hvilken Sandeberg och Höganäs stenkolsbolag för
sådant ändamål inbetalt hvardera 2,000 kronor, i afseende å hvilka
medel emellertid genom nådigt bref den 31 maj 1895 föreskrifvits, att den,
som erhölle koncession å ifrågakomna magnesitfyndigheter, skulle vara
skyldig att till sökande, hvars anbud i dylikt hänseende ej antoges, åter¬
betala af denne lämnadt bidrag — och dels på ämbetsverkens föranstaltande
af ortsmyndigheter, hade nämligen ämbetsverken den 7 maj 1897 aflåtit
gemensamt underdånigt utlåtande, däri ämbetsverken, under förmälan att
öfriga i ämnet gjorda ansökningar ansåges icke förtjäna afseende, hem¬
ställt, att Sandeberg och Höganäs stenkolsbolag måtte berättigas att till
kommerskollegium inom viss tid ingifva anbud å den årliga afgäld,
hvardera af dem vore villig betala per ton bruten och skrädd magnesit,
hvilka anbud skulle af kommerskollegium med eget underdånigt ut¬
låtande till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnas, samt att, därest Eders
Kungl. Maj:t funne sig kunna godkänna något af anbuden, den som
afgifvit detsamma skulle erhålla tillstånd för sig, sina rättsinnehafvare,
såvida de vore svenske undersåtar, och de svenske män, med hvilka
han ville sig förena att, på vissa angifna villkor, å Anttiluopta och
Paturkårso med andras uteslutande eftersöka och tillgodogöra sig
magnesitfyndigheter. Efter det jämväl domänstyrelsen i dessa ären¬
den afgifvit underdånigt yttrande, hade Eders Kungl. Maj:t till 1898 års
Riksdag aflåtit nådig proposition med hemställan att Riksdagen måtte för
Bi k. till Eiksd. Prof. 1908. 1 Sand. 1 Afd. 59 Höft. 5
34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
tiden intill därpå följande lagtima riksdag medgifva, att Eders Kungl.
Maj:t skulle äga dels åt svenske män bevilja tillstånd att, mot den
årliga afgäld och under de villkor i öfrigt, Eders Kungl. Maj:t bestämde,
å kronojord inom visst å marken utstakadt område under en tid af
högst trettio år med andras uteslutande med arbete belägga och sig
tillgodogöra anträffade magnesitfyndigheter, med rätt för koncessions-
innehafvare att, därest vid npplåtelsetidens utgång dylik upplåtelse
fortfarande blefve af Riksdagen medgifven, äga företrädesrätt till öfver¬
enskommelse om fortsatt arbete med magnesitens tillgodogörande på
de villkor, Eders Kungl. Maj:t då på grund af sig företeende omständig¬
heter kunde finna godt bestämma, dels och åt sådan koncessionsinne-
hafvare för den tid, hvarunder koncessionen beviljats, till drifkraft för
bearbetande af magnesitfyndigheter jämte därmed i sammanhang stående
anläggningar upplåta i närheten af fyndställe belägna, af staten obe¬
gagnade vattenfall järnte erforderlig mark för väg ar, för anläggning af
verkstäder och arbetarebostäder samt för kraftledning, med skyldighet
för koncessionsinnehafvaren att för sålunda åt honom upplåtna för¬
måner gälda visst årligt arrende, som skulle bestämmas genom särskild
uppskattning före upplåtelsens medgifvande. Riksdagens kamrar hade
emellertid stannat i skiljaktiga beslut, i följd hvaraf frågan för nämnda
riksdag förfallit.
Under framhållande vidare att till grund för det i lagen den 5
juli 1901 om ändrad lydelse af 1 och 8 §§ i grufvestadgan den 16
maj 1884 inryckta öfvergå!]gsstadgande att i fråga om inmutning, som
sökts före 1901 års utgång, lagen ej ägde tillämpning, där ej inmut¬
ningen blifvit sökt för kronans räkning, åtminstone delvis syntes hafva
legat tanken att bereda möjlighet att mot afgäld till bearbetande upp¬
låta de å Tarrekaise befintliga magnesitfyndigheter åt dem, som redan
förut gjort ansökning om koncession att bearbeta sagda fyndigheter,
har kollegium i hufvudsak tillstyrkt bifall till det förslag med afseende
på de ifrågavarande magnesitfyndigheternas tillgodogörande, som af
sökandena framställts. Det syntes nämligen kollegium ej lida något
tvifvel, att icke därigenom, att å sydvästra sluttningen af fjället- Tarre¬
kaise inmutningar tagits såväl å järnmalmsfyndigketer som å magnesit¬
fyndigheter och att dessa fyndigheters inmutningsområden i det när¬
maste sammanfölle med hvarandra, de ifrågavarande magnesitfyndig¬
heternas tillgodogörande skulle genom uppstående tvist angående före¬
trädesrätten till utmål lätteligen för flere år uppskjutas; och funne
kollegium uti ett sådant eventuellt uppskof ett fullgiltig! skäl för frågans
lösande på den godvilliga öfverenskommelsens väg. I afseende å de
35
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
af sökandena föreslagna grunder för ett blifvande arrendeaftal med
kronan funne sig kollegium böra erinra följande.
Hvad först beträffade de af Sandeberg på järnmalmsfyndig-
heter gjorda inmutningarne på fjället Tarrekaise, syntes det kollegium
böra ordnas så, att före afslutandet af det ifrågasatta arrendekontraktet
angående rätten att på viss tid bryta den magnesit, som funnes inom
vissa uppgifna, Eders Kungl. Maj:t och kronan tillhöriga inmutningar
samt inom de utmål, hvilka kunde varda dessa inmutningar tilldelade,
såväl all på berörda järnmalmsinmutningar grundade rätt som ock all
den rätt, hvilken kunde vara förenad med de den 26 januari 1901 upp¬
rättade arrendekontrakten rörande kronans jordägareandel i sagda järn-
malmsfyndigheter, blefve genom särskild öfverlåtelsehandling på Eders
Kungl. Maj:t och kronan transporterad.
I fråga om huruvida de af Sandeberg tagna järnmalmsinmutnin-
garne på Tarrekaise eller de af Svenonius för Eders Kungl. Maj:ts och
kronans räkning på samma fjäll gjorda magnesitinmutningar, hvilka
benämnts Anltiluopta n:ris 1—12 och som till sina områden ganska
nära sammanfölle med Sandebergs nyssnämnda mutområden, borde
läggas till grund för utmålsansökan, ansåge kollegium den af Sande¬
berg i november månad 1901 gjorda ansökning om utmålsläggning
böra för alla de 12 järnmalmsinmutningarne fullföljas. Om vid en
blifvande utmålsförrättning alla de gjorda inmutningarne skulle visa sig
giltiga och förses med utmål, syntes ingenting behöfva vidgöra^ de af
Svenonius tagna inmutningarne Anttiluopta n:ris 1—12, utan kunde
dessa vid sådant förhållande saklöst sonas. Skulle det åter, såsom
sannolikt syntes vara, vid utmålsförrättningen blifva ådagalagdt, att
inom något eller några af de utåt Sandeberg inmutade områdena järn¬
malm icke förekomme i sådan mängd, att utmål kunde för dem anvisas,
borde, för att täcka de områden, på hvilka utmål sålunda icke kunde
på grund af järnmalmsinmutningarne erhållas, utmål därefter sökas på
grund af de för motsvarande magnesitfyndigheter utfärdade mutsedlar.
Genom ett sådant förfarande skulle enligt kollegii åsikt brytnings¬
rätten blifva för hela det ifrågavaranda området på ett för Eders Kungl.
Maj:t och kronan betryggande sätt för framtiden förvärfvad.
Då det sålunda icke förr än vid utmålsförrättningen kunde blifva
afgjordt, hvilka de inmutningar vore, som slutligen skulle komma till
användning, syntes det emellertid blifva nödigt att uti det arrende¬
kontrakt, som kunde blifva med sökandena alslutadt, uppräkna alla af
såväl Sandeberg som Svenonius på Tarrekaise tagna inmutningar, till¬
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
sammans 29 samt därtill foga den bestämmelse, att rätten att bryta
och tillgodogöra sig magnesit gällde dem af sagda inmutningar, för
hvilka utmål kunde blifva meddelade.
Den afgift, som skulle i arrende till kronan erläggas, hade af
sökandena föreslagits att utgå med två kronor för hvarje ton från orten
afsänd eller där tillgodogjord magnesit, sådan den efter skrädning och
anrikning sig befunne, under det att Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande uttalat den åsikt, att afgiften icke borde för hela arrende¬
tiden bestämmas till ett visst belopp per ton, utan göras beroende af
det allmänna magnesitpriset på världsmarknaden, d. v. s. utgå med en
viss, en gång för alla fastställd bråkdel af det vid hvarje ifråga¬
varande tillfälle gällande värdet. För egen del ansåge kollegium hvad
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i förevarande hänseende uttalat
vara i princip riktigt, men, med hänsyn till det enligt kollega förmenande
för kronan fördelaktiga anbud, som här förelåge, syntes kollegium
starka skäl tala för, att arrendeafgiften i nu förevarande fall bestäm¬
des till eu för hela arrendetiden gällande afgäld per ton magnesit.
Enligt af sökandena själfva lämnade prisuppgifter skulle nämligen den
föreslagna afgiften af två kronor per ton utgöra 13 Va procent af rå¬
varans värde på grufbacken — ett procenttal, som med all sannolikhet
skulle komma att i verkligheten visa sig vara väsentligt högre.
Enligt sökandenas förslag skulle upplåtelsetiden uppgå till högst
50 år; och hade hvarken bergmästaren eller Eders Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande haft något att däremot erinra. Då det med den före¬
slagna arrendeafgiften måste erfordras en relativt lång tid för att för¬
ränta och amortera det stora kapital, som till följd af fyndortens aflägsna
och afskild^ belägenhet måste kräfvas för anläggningar såväl på platsen
för magnesitens brytning och förädling som för varans transporterande
med linbana eller järnväg, funne jämväl kollegium skäligt, att arrende¬
tiden borde sättas väsentligt längre, än hvad vore bestämdt med af¬
seende på arrende af kronans jordägareandel i grufva, och hade därför
icke * heller något att erinra emot hvad sökandena i sådant hänseende
föreslagit.
I likhet med Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande funne kolle¬
gium sökandena böra medgifvas rätt att öfverlåta sin på kontraktet
grundade rätt till ett aktiebolag, men att i sådant fall i bolagsordningen
borde utöfver bestämmelsen, att aktiebolagets stjorelse skulle uteslutande
bestå af i Sverige bosatte svenske män, meddelas föreskrift därom, att
aktierna icke kunde utan Eders Kungl. Maj:ts tillstånd tecknas af eller
öfverlåtas å andra än dylika svenske män, äfvensom att denna före¬
37
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
skrift skulle finnas i tryck återgifven på samtliga aktiebrefven. I sam¬
manhang härmed syntes i arrendekontraktet böra intagas särskildt
stadgande därom, att ändring af denna del i bolagsordningen medförde
arrenderättens förlust.
Hvad af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreslagits därom,
att kommerskollegium borde vara den myndighet, som skulle hafva att
pröfva beloppet af de under försöksperioden å företaget nedlagda ut¬
gifter samt att emottaga anmälan om tiden för öfvergång till effektivt
grufarbete, kunde kollegium för sin del icke biträda, utan hölle före,
att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som i alla de fall, där icke
annorlunda vore särskildt stadgadt, vore Eders Kungl. Maj :ts representant
inom länet, borde hafva nämnda åligganden samt tillika emottaga den
anmälan om anvisande af vattenkraft och mark, hvarom i 4:de punkten
af sökandenas förslag till arrendekontrakt omförmäldes.
Däremot delade kollegium den af Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande uttalade åsikt, att ett visst bestämdt belopp af den för för¬
söksperioden föreslagna årliga utgiftskostnaden, minst 8,000 kronor,
skulle användas och nedläggas i verkliga arbetskostnader, och syntes
detta belopp lämpligen kunna bestämmas till det af sökandena före¬
slagna, minst 5,000 kronor om året.
Hvad sökandena i arrendekontraktets 3:dje punkt föreslagit med
afseende på upplåtelse af vattenkraft och mark, ansåge kollegium, i
motsats till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, icke kräfva annan
ändring eller tillägg, än att där för tydlighets skull borde utsättas, att
de kostnader, som förorsakades Eders Kungl. Maj:t och kronan med
anledning af de åtgärder, som för ifrågavarande upplåtelser kunde vara
erforderliga, skulle gäldas af sökandena.-
Mot hvad i 7:de punkten i arrendekontraktet föreslagits därom,
att arrendator skulle äga att utan särskild afgift tillgodogöra sig de
andra inmutningsbara ämnen än magnesia som af honom brötes, syntes
kollegium icke vara något att invända, särskildt med hänsyn därtill,
att sökandena innehade inmutarerätten till alla järnmalmsfyndigheterna
och att den i 4:e punkten fastställda årliga minimiarrendesumma af
10,000 kronor enligt föreskrifterna i 17 § af gällande grufvestadga
skulle såsom afgäld för tillgodonjutande af kronans jordägareandel i
grufva på kronojord, som icke under ständig besittningsrätt innehades
eller vore till boställe anslagen, motsvara en bruten järnmalmskvantitet
af omkring 250,000 ton för år.
Sökandenas i 8:de punkten af arrendekontraktet gjorda förslag
angående åtgärder för erhållande af utmål ansåge kollegium, på det
38
Kung1. Maj ds Nåd. Proposition No 89.
af Edert* Kungl. Maj:ts befallningshafvande anförda skäl, böra ändras
därhän, att sökandena tilldelades befogenhet att, sedan de förvärfvat
arrenderätten, själfva begära utmål; dock att sökandena borde åläggas
att senast fem månader, innan ansökning om utmål enligt gällande be¬
stämmelser sist skulle vara till bergmästaren ingifven, hos Eders Kungl.
Majrts befallningshafvande styrka, att sådan ansökning verkligen gjorts.
På lämpligt ställe i arrendekontraktet syntes dessutom böra med¬
delas föreskrift därom, att arrendator! skulle ansvara för fullgörande
af alla de skyldigheter, som enligt grufvestadgan ålåge kronan såsom
grufägare, äfvensom för alla onera och utskylder.
De delar af §§ 10 och 13 af nådiga kungörelsen den 20 oktober
1899 om begagnande af kronans jordägareandel i grufva, hvilka kunde
hafva sin tillämpning på det ifrågasatta arrendeaftalet, syntes äfven
kollegium böra i kontraktet upptagas; och syntes dessa vara:
§ 10 angående borgen;
§ 13 punkt a), första stycket, angående tiden och sättet för arrende-
afgiftens erläggande;
§ 13 punkt c) angående borgens förnyelse;
§ 13 punkt d) om påföljd vid underlåtande att fullgöra arrende¬
villkoren ;
§ 13 punkt e) angående hvad iakttagas bör, om grufva olagligen
tillkommit eller inmutningsrätten förverkats;
§ 13 punkt f) angående ersättning vid arrendetidens slut för värdet
af för grufarbetet nödiga och nyttiga byggnader m. m.; dock ansåge
kollegium, att ifrågavarande ersättning med hänsyn till arrendetidens
längd icke borde utgå med högre belopp än motsvarande sjundedelen
af de sammanlagda arrendeafgifter, som för arrendetiden blifvit erlagda;
§ 13 punkt g) angående företrädesrätt vid förnyadt arrende;
§ 13 punkt j) om konkursbos rättigheter; samt
§ 13 punkt k) angående arrendets upphörande, om vid kon¬
kurs tillstånd till arrendets öfvertagande icke blifvit inom bestämd
tid sökt.
Slutligen har kollegium dels uttalat, att det icke syntes vara
behöfligt att nu afgifva förslag till de redaktionsändringar, som kunde
vara af nöden för att gorå de omnämnda författningsrummen fullt till¬
lämpliga på föreliggande förhållanden, dels ock hemställt, att Eders Kungl.
Maj:t måtte utverka Riksdagens bemyndigande till sådan upplåtelse,
hvarom nu vore fråga, äfvensom att kammar- och kommerskollegierna
därefter måtte (erhålla nådigt uppdrag att, i hufvudsaklig öfverens-
39
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.'
stämmelse med förut angifna, af kollegium tillstyrkta grunder, upp¬
rätta förslag till aftal rörande ifrågavarande upplåtelse, hvilket förslag
skulle underkastas Eders Kungl. Maj:ts pröfning.
Jämte meddelande att sökanden Andersson enligt 12 särskilda
kontrakt, dagtecknade af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande den 26
januari 1901 och af Andersson underskrifna den 16 februari samma år,
af Eders Kungl. Maj:t och kronan för en tid af 19 kalenderår utöfver det,
hvarunder arrendet toge sin början, arrenderat kronans jordägareandel
i 12 å Tarrekaise belägna j ärnmalmsinmutningar, har härefter Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande med underdånig skrifvelse den 8 april
1902 öfverlämnat en af bemälde Andersson till Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande ingifven skrift, däri Andersson, med hänsyn till be¬
rörda förslag att Eders Kungl. Maj:t och kronan skulle till ett konsortium
upplåta rätten att tillgodogöra sig magnesiten inom, bland annat, nyss¬
nämnda 12 inmutningar, anhållit att, då det för såväl kronan som Anders¬
son vore till gagn, om de med Andersson upprättade arrendekontrakten
annullerades, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ville vidtaga därför
nödiga åtgärder; och har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anfört
att, ehuru det syntes uppenbart att, om ett nytt arrendeaftal om tillgodo¬
görandet af magnesit komme till stånd, i hvilken händelse Andersson, som
vore delägare i nämnda konsortium, skulle, på sätt kommerskollegium före¬
slagit, öfverlåta sin arrenderätt till kronan, Andersson skulle frikallas
från fullgörandet af sina förpliktelser på grund af de uppgjorda kontrakten,
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande funne sig sakna befogenhet att,
på sätt Andersson anhållit, upphäfva och kraftlösgöra de upprättade
kontrakten samt därför i underdånighet öfverlämnade Anderssons skrif¬
velse till Eders Kungl. Maj:t, som täcktes besluta de åtgärder, hvartill
skrivelse!! kunde föranleda.
Efter det genom nådigt bref den 25 april 1902 Eders Kungl. Maj: t
anbefallt geologen Svenonius att under år 1902 ej mindre verkställa när¬
mare undersökningar rörande brytvärdheten och beskaffenheten i öfrigt
af förberörda 53 särskilda för kronans räkning inmutade fyndigheter,
än äfven för bevarande af kronans minut ningsrätt till samma fyndig¬
heter ombesörja utförandet af de i sådant afseende, jämlikt 39 §
grufvestadgan, föreskrifna arbeten, har kammarkollegium den 31 juli
1902 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande i ärendet och därvid —
under erinran hurusom det vid ett föregående tillfälle visat sig, att en
med 3:dje punkten i det i ärendet ifrågavarande arrendekontraktet
lika lydande bestämmelse angående rätt till vattenkraft och mark kunnat
gifva anledning till missförstånd, i det nämligen, på sätt nådiga brefvet
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 89.
den 5 augusti 1898 närmare innehölle, statens tjänstemän ansett sig
kunna, efter det bergsingenjören Hans von Post erhållit tillstånd att
tillgodogöra sig vissa apatitfyndigheter inom Gellivare socken med rätt
att efter anmälan få sig för användning för ändamålet anvisade i när¬
heten af fyndställena belägna, af staten icke begagnade vattenfall jämte
erforderlig mark för anläggning ai vägar, verkstäder och arbetsbostäder
samt för kraftledning, åt von Post upplåta vattenkraft från vattenfallet
Harsprånget i Lule älf och såsom utmål ett å ömse sidor om vatten¬
fallet beläget betydligt område — anfört, att kollegium i likhet med
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge kontraktets 3:dje punkt
böra erhålla annan affattning, så att det icke kunde ifrågasättas, att
sökandena skulle äga rätt att fordra all den vattenkraft och all den mark,
som sökandena kunde anmäla sig vilja taga i användning, likasom att
i kontraktet borde angifvas den myndighet, som hade att pröfva sökan¬
denas anhållan att under arrendetiden begagna den för dem behöfliga
vattenkraft och mark samt efter föregående utredning bestämma de
villkor, under hvilka upplåtelsen borde äga rum; och ansåge kollegium
att det borde förbehållas Eders Kung]. Maj:t att i dessa afseenden
meddela beslut.
I öfrigt har kollegium, såvidt på kollegii ämbetsmyndighet an-
konime, tillkännagifvit, att kollegium, under förutsättning att sökandena
funnes villiga att vidhålla det gjorda arrendeanbudet, biträdde hvad
kommerskollegium i ärendet anfört och hemställt, men enär, hvad be¬
träffade den af gruffogden Andersson gjorda särskilda framställning, de
skyldigheter, som grundade sig på de af Andersson omförmälda arrende¬
kontrakt — hvilka för öfrigt blifvit åt nämnda konsortium öfverlåtna —
icke syntes böra från statens sida efterlåtas, förr än sig visat, att det
af konsortiet ifrågasatta aftal komme till stånd, hemställt, att berörda
framställning icke för närvarande måtte till någon Eders Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd föranleda.
Därefter hafva i en den 29 oktober 1902 till Eders Kungl. Maj:t
ingifven skrift direktören T. G. T. Eklund och förbemälde sökande, med
undantag af legationsrådet Rappe, — under uppgift att den sist¬
nämndes rätt inom det af sökandena bildade konsortiet dåmera öfver-
tagits af Eklund samt under åberopande af det arrendeanbud, som
innefattades i omförmälda, den 4 februari 1902 ingifna skrift—vidare
anfört, att sedan berörda anbud af konsortiet afgifvits, frågan om
magnesitfyndigheternas tillgodogörande inträdt i ett väsentligt för-
ändradt skick, därigenom att under augusti månad 1902 sökanden
Sandeberg tilldelats, sedermera på konsortiet transporterade utmål för
41
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
fyra af Sandebergs järnmalmsinmutningar å Tarrekaise, nämligen för
inmutningarna n:ris 2931 Jägaren, 2932 Bruden, 2937 Haren och 2939
Orren, hvilka utmål, enligt hvad företagna undersökningar utvisade,
inneslöte all brytvärd magnesit å Tarrekaise, samt att, ehuru sålunda
ett af de skäl, som föranledt omförmälda underdåniga framställ¬
ning, nämligen förebyggandet af tvist om bättre rätt till inmutnin¬
garna, numera bortfallit, sökandena emellertid fortfarande vore villige
att med kronan träffa aftal af samma innehåll, som föreslagits i mer-
berörda, den 4 februari 1902 ingifna skrift med de detaljförändringar
och tillägg, som kommerskollegium i sitt förenämnda underdåniga ut¬
låtande af den 11 mars 1902 ifrågasatt, dock med den ändring att,
enär dels en under sommaren samma år företagen undersökning visat,
att kommunikationsförhållandena och möjligheten att bringa magnesiten
i världsmarknaden vore svårare, än från början varit beräknadt, och
dels magnesitens pris å världsmarknaden genom exploaterande af nya
fynd efter afgifvandet af sökandenas första anbud varit i sjunkande,
arrendeafgiften, i stället för till af sökandena förut föreslagna två kronor
för ton bruten och skrädd magnesit, måtte bestämmas till en krona
för ton dylik magnesit; och hafva sökandena i underdånighet hem¬
ställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes, efter inhämtande af Riksdagens med¬
gifvande i ämnet, åt sökandena på arrende under sålunda angifna
villkor upplåta rätten att bryta och sig tillgodogöra de magnesitfyndig-
heter, som funnes inom de sökandena tillhöriga utmåien Jägaren,
Bruden, Haren och Orren, hvilka utmål, därest dylikt aftal komme till
stånd, skulle på kronan öfverlåtas, äfvensom inom de utmål, som kunde
varda tilldelade de af Svenonius för kronans räkning tagna magnesit-
inmutningarna Paturkårso n:ris 1—4 och Hildo; hvarjämte sökandena,
som förklarat sig bundne af nu omförmälda anbud intill den 15 juni
innevarande år, tillika beträffande vissa å berget Rakaspakte jämväl
för kronans räkning inmutade magnesitfyndiglieter, förmält, att sökan¬
dena, som ansåge det ur flere synpunkter önskligt och lämpligt, att
dessa mindre och i omedelbar närhet af Tarrekaise belägna fyndigheter
bearbetades i ett sammanhang med förutnämnda fyndigheter å Tarre¬
kaise, vore villige att på enahanda villkor, som föreslagits i fråga om
sistberörda fyndigheter, öfvertaga exploaterandet äfven af fyndigheterna
å Rakaspakte.
Sedan Eders Kungl. Maj:t genom nådig remiss anbefallt kammar- och
kommerskollegierna att afgifva underdånigt utlåtande i anledning af
sökandenas sistberörda skrift, har med afseende härå kommerskollegium
ånyo inhämtat yttrande i ärendet af bergmästaren och Eders Kungl. Maj:ts
Bih. till liiksd. Prof. 1903. 1 Sand. 1 Afd. 59 Höft. 6
42
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
befallningshafvande, af hvilka bergmästaren angående den afgäld, som
borde af sökandena erläggas, på anförda grunder förmält sig anse,
att denna borde bestämmas till åtminstone en krona 50 öre per ton
magnesia som kunde komma att från platsen bortföras, och Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, under förklaring att Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande icke ägde nödig sakkännedom för att kunna yttra
sig öfver den af sökandena föreslagna nedsättningen i arrendet, hän¬
visat till sitt förut i ärendet afgifna yttrande.
Slutligen hafva sökandena i en till kommerskollegium den 20
sistlidne januari ingifven ytterligare skrift i ämnet, bland annat, sär¬
skilt i anledning af hvad bergmästaren, på sätt nämnts, föreslagit be¬
träffande den arrendeafgift, som borde af sökandena erläggas, anfört,
hufvudsakligen, att, hvad anginge kommunikationsförhållandena och möj¬
ligheten att bringa magnesiten i världsmarknaden, sökandena till en
början haft anledning antaga, att en kanalbyggnad till Jockmock — där
man hoppades vinna anslutning till blifvande statsbana — skulle kunna
utföras med en omkostnad, som, ehuru betydande, borde kunna förräntas
och amorteras af sökandenas företag jämte andra, som däraf kunde sig
begagna; att då emellertid ifrågavarande anläggning ej kunnat vinna
sådana sympatier, att den ort, som för saken borde varit intresserad,
ens velat bekosta dess undersökning, sökandena hänvisats till att för sin
blifvande trafik söka åstadkomma en kombinerad förbindelse genom en
serie linbane- och sjöfrakter från Tarradalen öfver Kvickjock och Jock¬
mock till norra stambanan vid Hednoret; att vid närmare undersökning
af denna trafikled dess anläggning och frakten därå dock visat sig så
dyra, att kanske vägen till Norge blefve för sökandena förmånligare,
fastän den måste dragas genom en ödemark, där terräng- och klimat¬
förhållandena vore synnerligen svåra; att i ännu högre grad än de ökade
fraktkostnaderna emellertid priset å magnesit varit bestämmande för
förslaget till nedsättning af arrendeafgiften ; att, vidkommande tillgången
på magnesit, förhållandena syntes hafva betydligt förändrats, sedan
sökandena afgåfvo sitt första anbud; att sålunda i Ryssland upp¬
täckts nya magnesittillgångar, hvilkas exploaterande visserligen ännu ej
hunnit så långt, att det utöfvat något inflytande på världsmarknaden,
men hvilkas mäktighet syntes vara betydlig, att döma dels af det förut
okändt låga pris, hvartill varan, på sätt framginge af en skriften bilagd
prisuppgift, enligt hvilken rysk rå magnesit skulle kosta i St. Petersburg
15 kopek per pud eller 17 kronor per ton, redan nu försåldes i Ryss¬
land, dels af det förhållande, att utländsk, bränd och malen, magnesit i
Ryssland åsatts en skyddstull af 11 kronor 33 öre per ton, hvilket
43
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
syntes angifva, att tillgången inom landet beräknats kunna fylla dess
behof; att anledning därför kunde vara att antaga, att dessa magnesit-
depositioner inom en snar framtid skulle betydligt nedbringa magne-
sitens pris på världsmarknaden; samt att vid nu angifna förhållanden
den försiktighet, som vid uppgörande af rentabilitetskalkyler för ett så
dyrt och omfattande företag som det ifrågavarande, måste iakttagas,
manat sökandena att icke upptaga större arrendeafgift än en krona per-
ton, ett belopp, som dock flere af konsortiets medlemmar ansåge för högt.
För egen del hafva kollegierna såsom underdånigt utlåtande i
ärendet anfört följande.
Af handlingarna i ett hos kommerskollegium anhängig! besvärsmål
rörande en på ansökning af sökanden Sandeberg af vederbörande
bergstatstjänsteman den 7 augusti 1902 företagen och den 14 i samma
månad afslutad förrättning för anvisande af utmål åt Sandeberg för
omförmälda, af honom år 1898 inmutade 12 järnmalmsfyndigheter å
Tarrekaise inhämtades, bland annat, att vid sagda förrättning, därvid
ingenjören Stridsberg, jämlikt nådigt förordnande, bevakat kronans
rätt såsom jordägare, utmål, såsom redan förut omförmälts, anvisats
för fyra af ifrågavarande fyndigheter, nämligen för fyndigheterna
n:ris 2931 Jägaren, 2932 Bruden, 2937 Haren och 2939 Orren; att,
vidkommande öfriga åtta fyndigheter, utmålssökanden, enär järnmalm
inom de inmutade områdena icke kunnat påträffas, återtagit sin ansökan
om utmål; att Stridsberg emellertid, likaledes på grund af nyssberörda
nådiga förordnande, beträffande förrättningsmannens åtgärd att anvisa
utmål för fyndigheten n:o 2939 Orren hos kommerskollegium anfört
besvär och därvid, bland annat, enär, om ock järnmalm inom det för
denna fyndighet inmutade område blifvit under förrättningens fortgång
påvisad, malm likväl icke jämlikt 21 § grufvestadgan blifvit blottad
före förrättningens företagande, yrkat, att det för fyndigheten anvisade
utmålet måtte förklaras ogiltigt.
Vidare hade kollegierna af en utaf Svenonius med anledning
af -förberörda, genom nådigt bref den 25 april 1902 honom lämnade
uppdrag den 30 december 1902 af gifven berättelse inhämtat, bland
annat, följande.
För' kronans räkning vore föreskrifven arbetsskyldigliet fullgjord
inom de inmutade områdena Anttiluopta n:ris 2, 3, 7, 9 och 11. Be¬
träffande de öfriga magnesitinmutningarna å Anttiluopta, nämligen n:ris
1, 4, 5, 6, 8 och 10, hade Svenonius ansett sig sakna anledning att
belägga dem med förs v årsarbete. De åt Sandeberg anvisade utmålen
för järnmalmsinmutningarna Jägaren och Bruden omfattade magnesit¬
inmutningarna Anttiluopta n:ris 2 och 3 samt utmalen för järnmalms-
44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 89.
inmutningarna Haren och Orren magnesitinmutningarna Anttiluopta
n:is 7, 9 och 11. I fråga om magnesitinmutningarna i Paturkårso
hade för kronans räkning försvarsarbeten utförts endast inom om¬
rådena för fyndigheterna Paturkårso n:o 1 och Paturkårso n:o 5.
Hvad anginge de öfriga magnesitinmutningarna i Paturkårso, afsåges
med benämningarna Paturkårso n:ris 2, 3 och 4 samma fyndigheter,
därå senare för kronans räkning matsedlar uttagits under benämning
Paturkårso n:ris 6 och 7. Inom de inmutade områdena för sistnämnda
fyndigheter hade ingen magnesit kunnat upptäckas. Den för kronans
räkning gjorda inmutningen å Hildo vore genom fullgjordt arbete för¬
svarad.
Enligt hvad redan nämnts, hade sökandena numera, hvad anginge
magnesitfyndigheterna å Tarrekaise, inskränkt sig till att anhålla om
rätt att få bryta och tillgodogöra sig den magnesit, som folie inom
meranämnda lyra åt Sandeberg anvisade utmål, äfvensom magnesitfyndig¬
heterna Paturkårso n:ris 1—4 och Hildo.
Af de för kronans räkning å magnesit inmutade områdena i Pa¬
turkårso borde dock endast de kunna ifrågakomma att upplåtas, till hvilka
genom fullgjord arbetsskyldighet kronans inmutningsrätt blifvit bevarad,
eller områdena för fyndigheterna Paturkårso n:ris 1 och 5.
Enligt hvad inhämtades af kollegiernas underdåniga utlåtanden
öfver sökandenas i ärendet först gjorda framställning, hade kollegierna
ansett sig böra i hufvudsak tillstyrka bifall till samma framställning
med hänsyn, bland annat, därtill att det icke lede något tvifvel att icke,
därigenom att å ifrågakomna delar af Tarrekaise inmutningar tagits såväl
å järnmalmsfyndigheter som å magnesitfyndigheter och dessa fyndig¬
heters inmutningsområden i det närmaste sammanfölle med hvarandra,
de ifrågavarande magnesitfyndigheternas tillgodogörande skulle genom
uppstående tvist angående rätten till utmål lätteligen för flere år upp¬
skjutas, och att ett sådant förhållande syntes utgöra fullgiltigt skäl för
frågans lösande på den godvilliga öfverenskommelsens väg.
Om än nu angifna skäl för träffande af aftal med sökandena- uti
ifrågavarande hänseende icke mera ägde giltighet beträffande de mag¬
nesitfyndigheter, som förefunnes inom de åt Sandeberg anvisade utmål,
hvilkas giltighet icke blifvit från Eders Kungl. Maj:ts och kronans sida
bestridd, så förelåge dock i afseende å dessa fyndigheter ett annat för¬
hållande, som talade för ingåendet af ett sådant aftal.
Enligt lagen den 5 juli 1901 om ändrad lydelse af 1 och 8 §§ i
grufvestadgan den 16 maj 1884 finge å kronojord, som stode under
kronans omedelbara förvaltning eller blifvit för kronans räkning till
45
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 89.
brukning på viss tid upplåten, jämväl inmutas de mineralfyndigheter,
hvilka innehölle apatit och magnesia och finge dessa mineral, då de
förekomme inom å annat mineral inmutadt område, äfven af vederbö¬
rande inmutare bearbetas och tillgodogöras med samma rätt som gällde
i afseende å den inmutade mineralfyndigheten och andra inmutningsbara
mineral. Då sagda lag emellertid tillika innehölle det stadgande, att i
fråga om inmutning, som sökts före 1901 års utgång, lagen icke ägde
tillämpning, där ej inmutningen blifvit sökt för kronans räkning, och
då de järnmalmsfyndigheter, för hvilka meranämnda utmål anvisats,
blifvit inmutade under år 1898, torde Sandeberg eller hans rättsinne-
hafvare icke äga att inom utmålen tillgodogöra sig där befintlig mag-
nesit i vidsträcktare mån, än hvad för dem enligt 8 § gmfvestadgan
gällde i fråga om bearbetande och tillgodogörande af icke inmutnings¬
bara mineral. Dessa ägde inmutaren bryta endast i den mån sådant
vore erforderligt för grufarbetets ändamålsenliga bedrifvande, och ägde
han däraf använda hvad för grufdriftens ändamål erfordrades. Hvad
sålunda icke användes finge inmutaren ock behålla, så framt det icke
af jordägaren mot erläggande af godtgörelse för brytnings- och upp-
fordringskostnader afhämtades inom viss tid.
I nu förevarande fall torde alltså, därest aftal mellan kronan och
sökandena icke träffades angående tillgodogörandet af ifrågavarande
magnesitfyndigheter, dessa, åtminstone icke i större omfattning, kunna
tillgodogöras vare sig för kronans räkning eller af sökandena.
Då det emellertid otvifvelaktigt vore af intresse såväl för kronan
såsom jordägare som för industrien, att magnesitfyndigheterna i fråga
blefve tillgodogjorda, funne kollegierna sig i nyssnämnda förhållande
äga fullgiltig anledning att jämväl i det förändrade skick, hvari ärendet
numera delvis förelåge, i hufvudsak tillstyrka bifall till sökandenas
förevarande framställning, med undantag dock i hvad samma framställ¬
ning åsyftade rätt för sökandena att bearbeta och tillgodogöra sig jämväl
berörda å Rakaspakte belägna magnesitfyndigheter, i afseende å hvilka
kollegierna ville åberopa sitt särskildt afgifna underdåniga utlåtande
angående en af musikdirektören A. V. Sundgrén med flere gjord under¬
dånig framställning i enahanda syfte.
Rörande de af sökandena föreslagna grunder för ett blifvande
arrendeaftal funne sig kollegierna, under åberopande i öfrigt af hvad
hvardera kollegiet i sådant afseende anfört i sina förut i ärendet af¬
gifna särskilda underdåniga utlåtanden, mi böra anmärka följande.
Genom särskild öfverlåtelBehandling före afslutandet af det ifråga¬
satta arrendeaftalet syntes nu mera af sökandena till kronan böra öfver-
46
Kungl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 89.
låtas allenast den sökandena på ofta nämnda fyra järnmalmsinmntningar
n:ris 2931 Jägaren, 2932 Bruden, 2937 Haren ock 2939 Orren grundade
rätt äfvensom den rätt, som kunde vara förenad med de af Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande den 26 januari 1901 med sökanden
Andersson upprättade arrendekontrakt rörande kronans jordägareandelar
i nyssberörda fyra järnmalmsfyndigheter.
Vidare borde i arrendekontraktet numera af de å Tarrekaise
verkställda inmutningarna uppräknas endast, förutom de fyra med utmål
försedda järnmalmsinmutningarna, dels, med hänsyn till möjligheten
däraf, att det för fyndigheten n:o 2939 Orren anvisade utmålet skulle
komma att förklaras ogiltigt, de inom sistnämnda utmål och inom ut¬
målet för fyndigheten n:o 2937 Haren belägna magnesitinmutningarna,
dels slutligen magnesitinmutningarna Paturkårso n:ris 1 och 5 äfven¬
som Hildo.
Vid afgifvande af sitt första arrendeanbud hade sökandena före¬
slagit den afgift, som skulle i arrende till kronan erläggas, till två kronor
för hvarje ton från orten afsänd eller där tillgodogjord magnesia sådan
den efter anrikning och skrädning sig befunne. Kommerskollegium
hade, såsom förut nämnts, i sitt merberörda underdåniga utlåtande fram¬
hållit, att, enligt af sökandena själfve lämnade prisuppgifter, den så¬
lunda föreslagna afgälden utgjorde 13l/3 procent af råvarans värde å
grufbacken, ett procenttal, som med sannolikhet skulle komma att i
verkligheten visa sig vara väsentligt högre.
Beträffande den af sökandena nu föreslagna nedsättningen af ar-
rendeafgiften till en. krona per ton, så syntes den numera betydligt
ökade tillgången å världsmarknaden af magnesit och det i sammanhang
därmed inträdda prisfallet å varan lämna fullt stöd för arrendeafgiftens
nedsättande på sätt sökandena föreslagit; och hölle kollegierna före, att
den föreslagna arrendeafgiften i förevarande fall af en krona per ton
jämväl vore att anse såsom ett för kronan antagligt anbud, helst be¬
rörda afgift skulle utgå med oförändradt belopp under hela arrende¬
tiden. Kollegierna hade af tillgängliga uppgifter inhämtat, att i Nord¬
amerikas förenta stater under år 1901 brutits nära fem gånger så myc¬
ket magnesit som under år 1900, och att priset å magnesit per ton
därstädes fallit från år 1900 till år 1901 med 25 procent. Priset å den
grekiska magnesiten hade under samma tid nedgått med 10 procent.
I öfverensstämmelse med hvad kammarkollegium i sitt under¬
dåniga utlåtande af den 31 juli 1902 uttalat, ansåge kollegierna, att
arrendekontraktets tredje punkt borde erhålla annan affattning, så att
det icke kunde ifrågasättas, att sökandena skulle äga rätt att fordra
47
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
all den vattenkraft och all den mark, som sökandena kunde anmäla
sig vilja taga i användning, likasom att i kontraktet borde angifvas
den myndighet, som hade att pröfva sökandenas anhållan att under
arrendetiden få begagna den för dem behöfliga vattenkraft och mark
samt efter förutgående utredning bestämma de villkor, under hvilka
upplåtelsen borde äga rum, i hvilka afseenden det syntes böra för¬
behållas Eders Kung!. Maj:t att meddela beslut.
Arrendetiden, hvilken, enligt det föreslagna kontraktet, skulle
räknas från och med år 1902, syntes böra taga sin början med det år,
hvarunder arrendeaftalet komme till stånd.
Kollegierna tilläte sig slutligen förnya sin förut gjorda hemställan
om utverkande af Riksdagens bemyndigande till sådan upplåtelse, hvar¬
om nu vore fråga, hvarefter nådigt uppdrag torde meddelas kollegierna
att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de delvis förändrade grunder
för ett aftal rörande ifrågavarande upplåtelse, som blifvit af kollegierna
tillstyrkta, upprätta förslag till sådant aftal, hvilket förslag skulle under¬
ställas Eders Kungl. Maj:ts pröfning. I
I en den 14 augusti 1902 till Eders Kungl. Maj:t ingifven skrift
hafva musikdirektören A. V. Sundgrén, byggmästaren C. A. Flemström
och kassören R. Isaksson, med omförmälande, bland annat, hurusom före-
nämnda för kronans räkning under år 1901 verkställda magnesitinmut-
ningar å Rakaspakte omfattade hufvudsakligen samma områden som 10
af Sundgrén och medsökande under år 1900 gjorda järnmalmsinmut-
ningar, i underdånighet hemställt, att sökandena måtte i nåder meddelas
tillstånd att å tid och på villkor, Eders Kungl. Maj:t kunde finna skäligt
bestämma, bearbeta och tillgodogöra sig förberörda för kronans räkning
å Rakaspakte inmutade magnesitfyndigheter samt att, om så skulle
erfordras, äfven med sig förena andra svenske män eller bolag.
Sedermera hafva emellertid, på sätt ofvan redan förmälts, i en den
29 oktober 1902 till Eders Kungl. Maj:t ingifven skrift Sandeberg och de
flere personer samt bolag, hvilka, enligt hvad förut nämnts, gjort framställ¬
ning om upplåtelse till dem på arrende af förberörda magnesitfyndigheter
å Tarrekaise, jämte det de gjort förnyad underdånig framställning i ena¬
handa syfte, tillika, under förmälan att det ur flere synpunkter vore önskligt
och lämpligt, att magnesitfyndigheterna å Tarrekaise och nu ifrågavarande
i omedelbar närhet af Tarrekaise å Rakaspakte belägna mindre magnesit-
48
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
fyndigheter blefve bearbetade i ett sammanhang, förklarat sig villige att,
på samma villkor, som föreslagits i fråga om de förra fyndigheterna,
exploatera äfven de senare.
I anledning af berörda, af Sundgrén och hans medsökande gjorda
underdåniga ansökning bar i infordrade yttranden af bergmästaren i
norra distriktet och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens
län anförts:
af bergmästaren: att bergmästaren, som saknade all kännedom om
ifrågavarande fyndigheters värde, icke hade något att erinra mot den
underdåniga ansökningen, under förutsättning att kronan erhölle skälig
ersättning för all på platsen bruten och bortförd magnesit samt att
vederbörande skulle vara underkastade gällande grufvestadgas bestäm¬
melser, men att bergmästaren helst såge, att de personer eller bolag,
som en gång kunde komma att erhålla nådigt tillstånd att bearbeta
magnesitfyndigheterna i det ej långt från Rakaspakte belägna Tarrekaise,
finge tillgodogöra sig äfven nu ifrågavarande fyndigheter; och
af Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande: att berget Rakaspakte
enligt ekonomiska kartverkets karta vore beläget på södra sidan af den
ena af lilla Lule älfs källfloder, Tarraälfven, snedt emot berget Tarrekaise,
samt å kronomark, som icke varit föremål för afvittringsbehanäling;
att den 28 augusti 1900 utfärdats mutsedlar å två järnmalmsfyndigheter
i norra sluttningen af berget Rakas (Rakaspakte) i sydväst från Njunjes
by för N. M. Holmbom, hvilka mutsedlar sedermera transporterats på
sökanden Flemström och delgifvits kronan den 17 maj 1901; att den
12 september 1900 utfärdats mutsedlar å ytterligare åtta dylika fyndig¬
heter å samma berg för A. Johansson, hvilka mutsedlar öfverlåtits på
bemälde Flemström, delgifvits kronan sistnämnda dag och kungjorts i
vederbörlig kyrka den 14 oktober 1900; att den 15 januari 1902 åtta mut¬
sedlar utfärdats för oftabemälde Flemström å, såsom det i mutsedlarne
uppgåfves, nyupptäckta fyndigheter, innehållande magnesit, å norra slutt¬
ningen af Rakaspakte omkring 1,500 meter söder om Tarrajock i syd¬
väst från Njunjes by, hvilka mutsedlar upplästs i Jockmocks kyrka den
16 februari och delgifvits kronan den 23 juni 1902; att Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, likasom bergmästaren, saknade all kännedom
om ifrågavarande magnesitinmutningars värde och ansåge, att fyndig¬
heternas bearbetande borde öfverlämnas åt den enskilda företagsam¬
heten; att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande för sin del icke hade
något att erinra mot att tillfälle därtill bereddes sökandena, såvidt de kunde
ställa behörig säkerhet för uppfyllandet af de villkor, som ansåges erforder¬
liga för beredande åt kronan af den afkomst från fyndigheterna, som borde
49
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
kronan skäligen tillkomma; att, angående hvad bergmästaren i sitt
berörda yttrande anfört darom att han helst såge, att de, som en gång
komme att erhålla nådigt tillstånd att bearbeta magnesitfyndigheterna å
Tarrekaise, finge tillgodogöra sig äfven fyndigheterna å Rakaspakte,
det väl å ena sidan torde äga sin riktighet, att en samfälld drift af
fyndigheterna å omförmälda båda berg ur flere synpunkter blefve den
förmånligaste, men att å andra sidan kronan syntes vid en eventuell
utarrendering af fyndigheterna svårligen kunna underlåta att fästa af¬
seende vid den omständigheten, att sökandena först anmält sig till
fyndigheternas tillgodogörande och tilläfventyrs också först bragt dem
till kännedom; att sökandena därför borde, efter Eders Kungl. Maj:ts befall -
ningshafvandes förmenande, hafva företräde vid en eventuell utarren¬
dering af fyndigheterna; att, om tillgodogörandet af dessa sedermera
skulle finnas böra ske i sammanhang med bearbetandet af magnesit¬
fyndigheterna å Tarrekaise, det väl torde kunna öfverlämnas åt de en¬
skilde intresserade parterna att därom med hvarandra träffa öfverens¬
kommelse, hvilken skulle väsentligen underlättas, därest villkoren för
fyndigheternas upplåtande blefve åtminstone i hufvudsak lika med af¬
seende å de båda olika bergen; samt att Eders Kungl. Maj:ts befallningshaf¬
vande, som åberopade innehållet i sitt förut afgifna yttrande beträffande
villkoren för upplåtelse å arrende af magnesitfyndigheterna på Tarre¬
kaise, hemställde, huruvida icke vid bestämmandet af de villkor, under
hvilka magnesitfyndigheterna å Rakaspakte finge upplåtas, i hufvudsak
samma grunder kunde tillämpas, som föreslagits i fråga om villkoren
för de förra fyndigheternas upplåtande.
Kammar- och kommerskollegierna hafva i den 16 nästlidne februari
afgifvet infordradt underdånigt utlåtande anfört följande.
Af Svenonii förenämnda, den 30 december 1902 afgifna berättelse
inhämtades, i fråga om de af honom för kronans räkning gjorda in¬
mutningar af magnesitfyndigheter på Rakaspakte, hvilka i mutsedlarne
benämndes Rakaspakte n:is 1—5, bland annat, att försvarsarbete vore
för kronans räkning utfördt inom de inmutade områdena för fyndig¬
heterna n:is 2 och 4; att, enär inga omständigheter antydde, att
magnesit anstode inom de öfriga inmutade områdena, samt eventuella
utmål för inmutningarna n:is 2 och 4 kunde läggas i ett samman¬
hang och sålunda, att de betäckte hela magnesitförekomsten, Svenonius
ansett sig icke äga anledning verkställa försvarsarbete för inmutningarna
n:is 1, 3 och 5; samt att myckenheten magnesit å Rakaspakte kunde,
under vissa förutsättningar i afseende å mineralförekomBtens längd,
medelmäktighet och uthållighet i berget, beräknas till 45,000 å 50,000 ton.
Bih. till Biksd. Prof. 1903. 1 Sami. I Afd. 59 Käft. 7
50
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 89.
Enligt hvad kollegierna vidare inhämtat, hade kronans jordägare¬
andelar i omförmälda järnmalmsinmutningar å Rakaspakte varit, i
öfverensstämmelse med föreskrifterna i nådiga kungörelsen om begag¬
nande af kronans jordägareandel i grufva den 20 oktober 1899, ut¬
bjudna på arrende å offentlig auktion inför Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande, utan att emellertid därvid något arrendeanbud afgifvits å
ifrågavarande jordägareandelar.
I förberörda, af Sandeberg och hans medsökande den 20 sistlidne
januari till kommerskollegium i äreudet ingifna skrift hade, till stöd för
deras framställning om upplåtelse till dem på arrende äfven af magnesit-
fyndigheterna å Rakaspakt, anförts hufvudsakligen följande.
Inmutningarne å Rakaspakte omfattade enligt Svenonii berättelse
endast en mindre mängd magnesit och vore därför tydligen för obetyd¬
liga att kunna bära de stora kostnader, som erfordrades för trafik-
medels och fabrikers anläggande. Sandeberg och hans medsökande
önskade förvärfva kronans rätt till där förekommande magnesit endast
därför, att ett äfven obetydligt konsortium, som innehade lika rättig¬
heter, som dem Sandeberg och hans medsökande begärt, antagligen
skulle vålla så mycken oro i den för konkurrens känsliga magnesit-
marknaden och bland blifvande aktietecknare, att det kunde blifva
omöjligt att under sådana förhållanden uppdrifva de stora för företagets
igångsättande nödiga penningebeloppen.
Sandeberg och hans medsökande kunde visserligen icke begära
att erhålla en koncession, som tillförsäkrade dem all statens magnesit,
men de måste anhålla, att staten under företagets igångsättande icke
gåfve koncessioner på så små magnesitförekomster, att de icke kunde
själfständigt bearbetas, och hvilkas innehafvare därför icke kunde
utföra något för staten nyttigt arbete utan för erhållande af förtjänst
blefve hänvisade till de medel, som kunde utpressas af Sandeberg och
hans medsökande, som därförutom i magnesitens aflägsna läge och
fallande pris hade så stora svårigheter att öfvervinna, att de endast genom
största sparsamhet och stort tillmötesgående från statens sida kunde
hafva utsikt till ekonomisk vinst.
De personer, som innehade inmutningarna på järnmalmen uti
Rakaspakte, besutte, så snart utmål beviljats, därigenom makt att hindra
staten såväl som Sandeberg och hans medsökande att från dessa fyndig¬
heter komma i besittning af magnesit, och de kunde för afståendet af
dessa rättigheter betinga sig just den skäliga ersättning, som berg¬
mästaren och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansett lämplig.
51
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
På hufvudsakligen samma skäl, som i det af kammar- och
kommerskollegierna öfver den af Sandeberg och hans medsökande
gjorda ansökning afgifna utlåtande af den 16 nästlidne februari anförts
för upplåtelse till Sandeberg och hans medsökande på arrende af
magnesitfyndigheter å Tarrekaise, ansåge kollegierna emellertid, i likhet
med Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att rätt till bearbetande
och tillgodogörande af magnesitfyndigheterna å Rakaspakte borde under
vissa villkor upplåtas till Sundgrén och dennes medsökande.
I afseende å hvad Sandeberg och hans medsökande andragit till
stöd för upplåtelse till dem äfven af sistnämnda fyndigheter ville
kollegierna dessutom anmärka, att Rakaspakte vore beläget på ett af¬
stånd af omkring 7 kilometer från Tarrekaise eller på föga mindre
afstånd därifrån än ett annat magnesitfält vid Kaskajvo och på längre
afstånd än ett magnesitfält vid Måskatskaise, å hvilka sistnämnda båda
magnesitfält inmutningar jämväl skett dels för kronans räkning och dels
af enskilde.
Beträffande villkoren för en upplåtelse af magnesitfyndigheterna
å Rakaspakte syntes det kollegierna, att upplåtelsen borde ske under
hufvudsakligen enahanda villkor, som af kollegierna blifvit tillstyrkta
rörande upplåtelse af fyndigheterna å Tarrekaise, i hvilket afseende
kollegierna åberopade innehållet af sitt underdåniga utlåtande angående
sistnämnda fyndigheter.
Med hänsyn emellertid till olikheten af de beräknade tillgångarna
af magnesit vid Rakaspakte och Tarrekaise — magnesittillgången vid
Rakaspakte hade, enligt hvad redan förut nämnts, ansetts under vissa
förutsättningar kunna beräknas till 45,000 å 50,000 ton, under det att,
enligt uppgift af Svenonius, tillgången å magnesit vid Tarrekaise upp-
ginge till minst 550,000 ton eller till omkring tio gånger mera än vid
Rakaspakte — hölle kollegierna före, att i afseende å fyndigheterna
å Rakaspakte en motsvarande nedsättning af beloppen af undersöknings-
kostnader och afgäld borde äga rum. Det syntes kollegierna därför,
att den årliga utgiftskostnaden under försöksperioden borde bestämmas
till minst 800 kronor, däraf minst 500 kronor i verkliga arbets¬
kostnader, samt att under arbetsperioden den årliga arrendeafgälden
borde utgå med minst 1,000 kronor.
Riksdagens bemyndigande till sådan upplåtelse, hvarom nu vore
fråga, syntes, såsom kollegierna jämväl hemställt angående upplåtelse
af fyndigheterna å Tarrakaise, böra utverkas, hvarefter nådigt uppdrag
torde meddelas kollegierna att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
de af kollegierna tillstyrkta grunder i afseende å upplåtelse af nyss¬
nämnda fyndigheter, upprätta förslag till aftal rörande jämväl nu ifråga¬
52
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
varande fyndigheter å Rakaspakte, hvilket förslag skulle underställas
Eders Kungl. Maj:ts pröfning.
Då, på sätt kammar- och kommerskollegierna erinrat, frågan om
upplåtelse af rätt till tillgodogörande af magnesitförekomsterna i Tarre-
kaise den 3 februari 1898 af dåvarande chefen för finansdepartementet
framlades till Eders Kungl. Maj:ts pröfning, redogjorde departementschefen
för den undersökning rörande ifrågavarande förekomster, som då ägt-
rum, äfvensom för af åtskilliga sakkunniga personer och myndigheter
gjorda uttalanden i fråga om desammas betydelse för den inhemska
industrien.
Sålunda hade af chefen för Sveriges geologiska undersökning-
biand annat framhållits, huru viktigt det vore att inom Sverige äga
brytvärda tillgångar af magnesia och i sådant afseende anförts, att detta
råämne, som då beräknades äga ett värde af omkring 42 kronor per
ton, rönte en ständigt ökad efterfrågan af järuindustriens idkare och
särskildt blifvit oumbärligt vid basiska martinugnar, men att förbrukare
i vårt land af magnesit och däraf framställda produkter dittills varit
för fyllande af sina behof helt och hållet hänvisade till utlandet.
Kammar- och kommerskollegierna hade i förevarande afseende an¬
fört, att magnesit jämväl inom vårt land redan vunnit och kunde antagas
allt jämt komma att vinna utvidgad användning inom den metallurgiska
industrien och fabrikationen af eldfast material. Detta mineral vore
således af stor betydelse för flere af Sveriges viktigaste industrigrenar,
och då hvad af detsamma inom vårt land förbrukades dittills uteslutande
importerats från utlandet, kunde det alltså med fog anses vara för det
allmänna af vikt, att förberörda, å kronans mark befintliga fyndigheter
i praktiskt syfte närmare undersöktes och, därest de visade sig arbets¬
värda, blefve tillgodogjorda.
Beträffande den ifrågasatta upplåtelsen från skogsvårdens synpunkt
hade i infordradt utlåtande domänstyrelsen anfört, att de ifrågavarande
fjälltrakterna, hvilka, enligt hvad Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande
upplyst, vore belägna inom odisponerad öfverloppsmark, vore med hän¬
syn till vegeiationen att hänföra, hvad deras högre delar beträffade, till
fjällregionen och i fråga om deras lägre delar till björkregionen, men
läge till hela sin omfattning ofvanför barrskogsregiouen; och hade
styrelsen, enär tillgodogörande af anträffade magnesitfyndigheter och
upplåtelse för sådant ändamål af visst land- och vattenområde i dessa
trakter icke berörde något statens skogsintresse, förklarat sig från
nämnda synpunkt icke hafva något att erinra mot sådan upplåtelse.
53
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
Tillgodogörandet af de i vårt land befintliga magnesitförekom-
Bter är otvifvelaktigt af betydelse såväl för vår inhemska industri
som äfven, då dylik fyndighet förekommer å kronomark, för kronan
såsom jordägare och, där inmutning af fyndighet skett för kronans
räkning, jämväl såsom grufägare. Då det icke lärer kunna ifrågasättas,
att staten skulle för egen del låta bearbeta sådana fyndigheter, synes,
äfven då fyndigheterna inmutats för kronans räkning, desammas till¬
godogörande böra öfverlåtas åt den enskilda företagsamheten, och torde
därvid i hvarje fall böra tillses, att för upplåtelsen bestämmas sådana
villkor, att å ena sidan företaget för den enskilde erbjuder utsikt till
ekonomisk fördel och å andra sidan staten för upplåtelsen erhåller
skälig godtgörclse.
Vidkommande nu ifrågavarande magnesitförekomster är —* hvad
särskilt angår de för kronans räkning inmutade magnesitfyndigheter,
som förefinnas inom de åt Sandeberg och hans medsökande anvisade
utmål å järnmalmsfyndigheter å Tarrekaise och hvilka fyndigheter om¬
fatta den hufvudsakliga delen af hittills i vårt land anträffade magnesit¬
förekomster — att märka, att, såsom kammar- och kommerskollegierna
erinrat, dessa magnesittillgångar ej kunna, åtminstone icke i större om¬
fattning, tillgodogöras vare sig för kronans räkning eller af Sandeberg
och hans medsökande, därest ej aftal angående fyndigheternas tillgodo¬
görande mellan kronan och bemälde sökande träffas.
Vid sådant förhållande och på grund af hvad i öfrigt i detta
ärende förekommit anser jag, i likhet med samtliga i ärendet hörda myn¬
digheter, att de för kronans räkning inmutade, med försvarsarbete belagda
magnesitfyndigheter, hvilka förefinnas inom de åt Sandeberg och hans
medsökande anvisade utmål för järnmalmsfyndigheter å Tarrekaise, eller
fyndigheterna Anttiluopta n:is 2, 3, 7, 9 och 11, äfvensom i samman¬
hang därmed fyndigheterna Paturkårso n:is 1 och 5 samt Hildo böra
under vissa villkor öfverlåtas till bearbetande och tillgodogörande åt
Sandeberg och hans medsökande; och synes mig denna öfverlåtelse
lämpligen kunna ske i den ordning, som af kammar- och kommers¬
kollegierna föreslagits.
Däremot finner jag att, då utmålsläggning för omförmälda å Rakas-
pakte af Sundgrén och hans medsökande inmutade järnmalmsfyndig¬
heter ännu icke ägt rum samt vid sådant förhållande den uti ärendet
i denna del förebragta utredning icke är så fullständig, att nu kan be¬
dömas, huruvida företrädesrätt att bearbeta inom nämnda fyndigheter
förefintlig magnesit bör tillerkännas Sundgrén och hans medparter, frågan
54
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
om dessa magnesitfyndigheters tillgodogörande icke för närvarande bör
underställas Riksdagens pröfning.
Beträffande de villkor, som för upplåtelse till Sandeberg med flere
af kronans rätt till förenämnda fyndigheter böra uppställas, finner jag
de af kammar- och kommerskollegierna föreslagna grunder för denna
upplåtelse vara i det stora hela för kronan nöjaktiga. Otvifvelaktigt
hafva bemälde sökande, såsom de framhållit, i magnesitförekomsternas
aflägsna läge och det sjunkande priset å världsmarknaden på detta
mineral så stora svårigheter att öfvervinna, att de endast genom stort
tillmötesgående från statens sida kunna hafva utsikt till ekonomisk
vinst, och torde denna utsikt till vinst sannolikt minskas genom
upplåtelse af kronans rätt till liknande fyndigheter åt andra än dessa
sökande. För arrendetidens utsträckning till 50 år synas mig giltiga
skäl vara anförda, likasom äfven, då kammar- och kommerskollegierna
förklarat sig anse erbjudandet af en arrendeafgift af eu krona för
hvarje ton från orten afsänd eller där tillgodogjord magnesit vara,
särskildt med hänsyn därtill att afgiften skulle utgå med oförändradt
belopp under hela arrendetiden, ett för kronan antagligt anbud, arrende-
afgäldens bestämmande till detta belopp synes mig kunna för kronans
räkning godkännas. Mot de i öfrigt föreslagna arrendevillkoren, med
däri af kammar- och kommerskollegierna tillstyrkta ändringar och till¬
ägg, har jag icke funnit annat att erinra, än att det synts mig önskligt,
om utöfver dessa villkor ytterligare från kronans sida kunnat uppställas
den fordran, att magnesit eller annat inmutningsbart ämne, som brötes
inom de utmål, hvilka må åt sökandena på arrende upplåtas, skulle
från svensk hamn ur riket utföras. Anläggandet af kommunikations¬
vägar inom landet för detta ändamål skulle säkerligen, därest en magnesit-
export af större omfattning komme till stånd, för de orter, som af dessa
kommunikationsleder direkt eller indirekt berördes, i flere afseenden
medföra synnerligen stora fördelar, och därjämte skulle ett sådant villkor
nödvändiggöra, att de verk, som för magnesitens bränning äro erforder¬
lig^ blefve förlagda inom Norrbottens län, för hvars utveckling i indu¬
striellt hänseende en sådan anläggning skulle vara af högt värde. Då
jag emellertid vid förhandling i ämnet med sökandena inhämtat, att
enligt uppgjorda kostnadsberäkningar magnesitens transporterande till
svensk hamn skulle komma att ställa sig så dyrbar, att hela företagets
utförbarhet genom uppställande af ett villkor i angifna riktning skulle
äfventyras, har jag ansett mig icke kunna påyrka någon inskränkning
af sökandenas frihet uti ifrågavarande afseende.
55
Rungt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
På grund af hvad jag nu anfört, hemställer jag i underdånighet, att
Eders Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen medgifva,
att, sedan förre löjtnanten Sandeberg och hans medsökande genom
särskild afhandling till kronan öfverlåtit den dem på förenämnda
fyra järnmalmsmmutningar n:ris 2931 Jägaren, 2932 Bruden, 2937
Haren och 2939 Orren tillkommande rätt äfvensom den rätt, som
kan vara förenad med de af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
den 26 januari 1901 med sökanden Andersson upprättade arrende¬
kontrakt rörande kronans jordägareandelar i nyssherörda fyra järnmalms-
fyndigheter, ej mindre dessa järnmalmsmmutningar, än äfven de inom
de för fyndigheterna n:ris 2937 Haren och 2939 Orren anvisade utmål
belägna magnesitinmutningar, äfvensom magnesitinmutningarna Patur-
kårso n:ris 1 och 5 samt Hildo må på arrende upplåtas till Sandeberg
och hans medsökande, samt
att för denna upplåtelse må hufvudsakligen gälla följande grunder:
l:o) För fyndigheternas fullständiga undersökning och för andra
förarbeten m. m. beräknas en tid af fem år från och med det år, hvar¬
under arrendeaftal mellan kronan och vederbörande arrendator kommer
till stånd, och skall arbetet under denna period, undersökningsperioden,
bedrifvas i den omfattning, att årligen på detsamma nedlägges en
summa af minst 8,000 kronor, däraf minst 5,000 kronor i verkliga
arbetskostnader, med skyldighet för vederbörande arrendator att för
hvart och ett af dessa år inom den 1 mars året därefter inför Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län styrka, huru stort
belopp för ändamålet utgifvits.
2:o) Arbetsperioden skall omfatta en tid af 45 år, räknadt från
undersökningsperiodens utgång, eller, där arrendatorn skulle vara i till¬
fälle att tidigare öfvergå till effektivt arbete, från den 1 januari året
efter det, då arrendatorn hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
därom gjort skriftlig anmälan.
Därest arrendatorn skulle finna, att fyndigheterna icke kunna tek¬
niskt och ekonomiskt fördelaktigt tillgodogöras, äger arrendatorn upp¬
säga kontraktet att upphöra ett år efter uppsägning.
3:o) På framställning af arrendatorn äger Eders Kungl. Maj:t till
dennes begagnande under arrendetiden upplåta i närheten af fynd ställena
befintlig, af staten icke begagnad vattenkraft jämte mark för anläggning af
vägar, verkstäder, administrations- och arbetarebostäder samt för kraftled¬
ning, däribland linbaneledning från fyndigheterna till riksgränsen eller
järnväg inom landet, samt bestämma de villkor, under hvilka sådan
upplåtelse må äga rum. De kostnader, som förorsakas Eders Kungl. Maj:t
56
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o $9.
och kronan med anledning af åtgärder, hvilka för sådan upplåtelse kunna
vara erforderliga, skola af arrendatorn gäldas.
4:o) Arrendatorn skall till kronan erlägga en afgäld af eu krona
för hvarje ton af honom från orien afsänd eller där tillgodogjord
magnesia sådan den efter skrädning och anrikning befinnes, dock att,
för den händelse afgälden, sålunda beräknad, något år af arbetsperio¬
den icke uppgår till minst 10,000 kronor,vederbörande arrendator lik¬
väl skall vara skyldig att för samma år erlägga nu nämnda belopp;
åliggande det arrendatorn ej mindre att föra och vederbörande till¬
handahålla räkenskaper, innefattande tydliga och riktiga uppgifter om
mängden från orten afsänd eller på annat sätt tillgodogjord magnesit,
än äfven att underkasta sig den inspektion af arbetena å magnesiten, som
kan af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet finnas erforderlig.
5:o) Arrendatorn skall för den mark, som åt honom anvisas,
samt för tilläfventyrs åt honom upplåten vattenkraft betala ett årligt
arrende, som bestämmes efter särskild uppskattning vid de tillfällen,
då sådan mark eller kraft till arrendatorn upplåtes.
6:o) Värdet af växande träd, som vare sig under försöksperioden
eller under arbetsperioden af arrendatorn fällas, skall, enligt jägmästa¬
res uppskattning, af arrendatorn ersättas.
7:o) Andra inmutningsbara ämnen än magnesit, som af arren¬
datorn brytas, äger han utan särskild afgift sig tillgodogöra,
8:o) Förrättning för tilldelande af utmål för fyndigheterna skall
äga rum, så snart arrendatorn därom gör framställning och tjänlig års¬
tid är för handen; och äger arrendatorn att själf eller genom ombud
därvid närvara samt anföra hvad han för bevakande af sin rätt anser
nödigt; åliggande arrendatorn att senast fem månader innan ansök¬
ning om utmål enligt gällande bestämmelser sist skall vara till berg¬
mästaren ingifven hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande styrka,
att sådan ansökning verkligen gjorts.
9:o) Det åligger arrendatorn att för utmålsområdena fullgöra
lagstadgadt försvarsarbete från och med det år, hvarunder arrendeaf-
tal mellan kronan och arrendatorn kommer till stånd; skolande sådant
arbete för hvarje år vara utfördt före den 1 augusti, vid påföljd att,
därest vid inspektion, som för Eders Kung]. Maj.äs och kronans räk¬
ning förrättas, koinpletteringsarbeten anses erforderliga, sådana må på
arrendatorns bekostnad verkställas, för hvilket ändamål arrendatorn är
skyldig tillhandahålla arbetare och redskap.
10:o) Föreskrifterna i §§ 10 och 13 af nådiga kungörelsen om
begagnande af kronans jordägareandel i grufva den 20 oktober 1899
57
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.
skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse och^i arrendekontraktet
införas; ägande likväl arrendatorn att öfverlåta sin på kontraktet grun¬
dade rätt på behörigen registreradt svenskt aktiebolag, under villkor
att i sådant fall i bolagsordningen utöfver bestämmelsen, att aktie¬
bolagets styrelse skall uteslutande bestå af i Sverige bosatte svenske
män, meddelas föreskrift därom, att aktie icke må utan Eders Kungl.
Makts tillstånd tecknas af eller öfverlåtas å andra än dylika svenske
män, äfvensom att denna föreskrift i tryck återgifves på samtliga aktie-
brefven, hvarjämte i arrendekontraktet bör intagas särskild!; stadgande
därom, att ändring af denna del i bolagsordningen medför arrende¬
rättens förlust. _ , . , .
ll:o) Arrendatorn ansvarar lör fullgörande af alla de skyldigheter,
som enligt grufvestadgan åligga kronan såsom grufägare, äfvensom
för alla onera och utskylder, . r
12:o) De kostnader, som må erfordras för vinnande åt lämplig
kontroll å mängden från orten afsänd eller på annat sätt tillgodogjord
magnesit samt å den däraf beroende afgäld, äfvensom därpå att veder¬
börliga försvarsarbeten blifvit i behörig tid utförda, skola åt arren¬
datorn Eders Kungl. Maj:t och kronan godtgöras.
13:o) Skulle tvist uppstå angående tolkningen af mellan kronan
och arrendatorn afslutadt kontrakt eller rörande däraf härflytande rätts¬
förhållanden samt fordrings- eller ersättningsanspråk, skall sådan tvist
afgöras af skiljemän i den ordning lagen om skiljeman den 28 oktober
1887 föreskrifver, dock att den befogenhet att utse skiljeman, som
enligt sagda lag tillkommer öfverexekutor, skall utöfvas af kommers¬
kollegium.
1 hvad föredragande departementschefen sålunda
hemställt instämde statsrådets öfrige ledamöter; och
behagade Hans Maj:t Konungen förordna, att nådig
proposition i ämnet af den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.
Ex protocollo:
G. Zethelius.
a
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 59 Höft.