Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 48.
I
N:o 48.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ändring
af gällande bestämmelser till förekommande af öfver¬
drifven afverkning å ungskog inom Västerbottens och
Norrbottens lön; gifven Kristiania slott den 16 februari
1903.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riks¬
dagen att, till efterrättelse inom de delar af Västerbottens och Norr¬
bottens län, som ej höra till lappmarken, räknadt från den dag, Kungl.
Magt bestämmer, för sin del antaga följande
Förordning
angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å
ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län.
1 §•
Barrträd, som, efter hvad här nedan i 2 § sägs, är att anse såsom
undermåligt, må icke, i form af rundt, biladt eller sågadt virke, till in-
eller utländsk ort skeppas eller till ort, belägen utom Västerbottens
och Norrbottens län, å järnväg forslas eller å fartyg lastas eller vid
lastageplats uppläggas och ej heller till sågad vara eller för pappers-
massefabrikation användas eller intagas vare sig inom såginrättning eller
pappersmassefabrik, i till dylika anläggningar hörande rännor eller för-
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 32 Höft. 1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.
varingsbommar eller inom område, som begagnas till sågplats eller
sågbacke vid såginrättning eller upplagsplats vid pappersmassefåbrik,
allt vid påföljd att virket tages i beslag och dömes förbrutet, så framt
icke, på sätt i 3 $ stadgas, vederbörligt tillstånd är gifvet till trädets
utverkning till fritt förfogande. Dock vare hemmansägare eller åbo ej
förment att, äfven utan sådant tillstånd, af hemmanets skog, till ound¬
gängligt husbehof, låta vid gården eller inom samma by såga och an¬
vända undermåligt virke.
2 §•
1 mom. Såsom undermåligt anses träd, som afverkadt ej håller
i genomskärning minst 21 centimeter på ett afstånd af 4,7 5 meter från
storändan. Vid sagda mått får ej barken inberäknas.
2 mom. Virke af träds öfre del må ej hänföras till undermåligt
virke och såsom sådant tagas i beslag, där det tydligen visar sig eller
ådagalägges, att det virke är taget af träd, som ej är undermåligt, eller
af träd, som är med vederbörligt tillstånd afverkadt.
3 mom. Sparre, som är bilad så, att ursprungliga tjockleken vid
4,7 5 meters längd ej kan utrönas, skall, för att icke anses undermålig,
hålla i omkrets, vid sagda längd från storändan, minst 57 centimeter,
ifall sparren är bilad till skarp kant, men eljest minst 60 centimeter,
samt i förhållande därefter, om längden är mindre.
4 mom. I afseende på virke, som redan är sågadt, då det an¬
träffas, skall hvad ofvan är stadgadt äga tillämpning, endast ifall lag¬
ligen styrkas kan, att varan tillkommit af träd, som är undermåligt och
till hvars utverkande till fritt förfogande ej meddelats vederbörligt
tillstånd.
3 §•
1 mom. År skog af beskaffenhet, att för dess ordentliga skötsel
och vård fordras utverkning af undermåligt virke, må ägare, som vill
låta det virke skeppas, transporteras å järnväg till ort utom Västerbottens
och Norrbottens län, sågas eller till pappersmassefabrikation användas,
anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare; och åligger det honom
eller den skogstjänsteman, som i hans ställe förordnas, att verkställa
den undersökning af skogen, som af omständigheterna påkallas. Finnes
därvid slik utverkning vara med grunderna för en god skogshushållning
öfverensstämmande, då må, där ej laga hinder eljest möter, tillstånd af
3
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.
förrättningsmannen gifvas till utverkning till fritt förfogande; dock att
träd, som vid storändan håller 15 centimeter eller mera i genomskär¬
ning, ej må afföras, innan det genom förrättningsmannens försorg blifvit
med kronomärke stämpladt. Vill ägaren sig till säkerhet hafva virke
jämväl af mindre dimensioner stämpladt, vare därtill berättigad.
2 mom,. Varder sådan förrättning begärd före den 1 juni, skall
undersökningen och utstämplingen företagas och afslutas före den 1
november samma år. Uppstår under tiden efter den 1 juni skada å
skog genom storm, eld eller eljest, och begär skogsägaren i anledning
häraf före den 1 september sådan förrättning, som i 1 mom. omför-
mäles, skall förrättningen före nästföljande 1 december verkställas.
Innan förrättningsmannen från stället afreser, skall han mot bevis,
men utan lösen, tillställa sökanden eller hans ombud skriftligt syne¬
instrument, i hvilket kostnaden för förrättningen skall utsättas. År
sökanden missnöjd med förrättningsmannens utlåtande vid förrättningen,
må klagan däröfver föras hos vederbörande öfverjägmästare sist innan
klockan tolf å trettionde dagen efter det sökanden eller hans ombud
af syneinstrumentet erhållit del.
Ändring i öfverjägmästarens beslut må sökas genom besvär bos
domänstyrelsen innan klockan tolf å trettionde dagen efter det klagan¬
den af beslutet erhållit del.
3 mom. Angående rätt att utan hinder af inskränkningarna i
denna lag fritt förfoga öfver undermåligt virke, som till följd af före¬
läggande vid laga skifte varder afverkadt, skall i tillämpliga delar gälla
hvad här ofvan är stadgadt.
4 mom. Vill jordägare för skogsmarks uppodling till åker eller
äng fälla skog med rätt till fritt förfogande öfver virket annorledes
än för husbehof, göre därom anmälan hos vederbörande revirförvaltare,
hvilken det åligger att, så snart sådant i sammanhang med de årliga
utsyningsförrättningarna å kronans skogar lämpligen kan ske, å den
uppgifna odlingsmarken anställa besiktning till utrönande af dess läge,
storlek, beskalfenhet och tjänlighet till odling samt därefter till Konun¬
gens befallningshafvande i länet insända besiktningsinstrumentet med
uppgift å den tid, som anses för odlingens fullbordande erforderlig,
jämte det yttrande i öfrigt, hvartill besiktningen kan föranleda, önskar
jordägare att, utan afbidande af dylik utsyningsförrättning, vinna hand¬
läggning af ärendet, äge han antingen för besiktning af marken påkalla
skyndsam åtgärd af vederbörande revirförvaltare eller kronobetjänt,
hvarefter denne med ärendet vidare förfar i den ordning ofvan stadgas,
eller ock låta odlingsmarken besiktigas af två trovärdige män samt
4
Kungl. Muj:is Nåd. Proposition N:o 48.
insända deras öfver besiktningen afgifna intyg jämte ansökning i ären¬
det till endera af nämnde tjänstemän, som har att med eget yttrande
befordra ansökningen till Konungens befallningshafvandes pröfning.
Finner Konungens befallningshafvande det tillämnade odlingsföretaget
vara af beskaffenhet, att afverkning af undermåligt virke till fritt för¬
fogande bör medgifvas, meddele Konungens befallningshafvande därtill
tillstånd med utsättande af viss tid, inom hvilken vid vite, som Konun¬
gens befallningshafvande äger bestämma, odlingen skall vara fullbordad;
skolande underrättelse om Konungens befallningshafvandes beslut i
ärendet meddelas revirförvaltaren för jordägarens förständigande. Be¬
träffande stämpling af virke, till hvars afverkning tillstånd sålunda er¬
hållits, förhålles på sätt i 1 och 2 mom. i denna § stadgas.
4 §•
Skogsägare vare ej pliktig att för utsyning eller stämpling,
hvarom i 3 § eller 4 § sägs, vidkännas annan kostnad än godtgörelse
till förrättningsmannen för den tid, förrättningen å stället upptager, i
hvilket afseende skogsägaren skall erlägga såsom arfvode för hvarje
dag 5 kronor äfvensom förse förrättningsmannen med kost och husrum
eller gifva ersättning därför.
Dylik utsyning eller stämpling å skog, indelad till ordnad hus¬
hållning enligt plan, som blifvit af domänstyrelsen godkänd, verk¬
ställes utan kostnad för jordägaren, där tjänsteåtgärden afser virke, som
enligt planen är bestämdt att afverkas.
För sådan af skogstjänsteman eller kronobetjänt verkställd be¬
siktning, hvarom i 3 § 4 mom. förmäles, åligger det jordägaren att
till förrättningsmannen utgifva godtgörelse, som utgår till skogstjänste¬
man, när han verkställt förrättningen i samband med årsutsyningen å
kronans skogar, med dagtraktamente enligt gällande resereglemente
under den tid förrättningen varar, men eljest med reseersättning och
dagtraktamente enligt samma reglemente.
5 §•
Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet, tillkomme
allmän åklagare, tjänstemän och betjänte vid skogsstaten äfvensom
inom hamn och lastageplats tullstatens tjänstemän och, då dylikt virke
är lastadt på järnvägsvagn för transport till ort utom Västerbottens
och Norrbottens län, stationsföreståndare, men rättighet att utföra åtal
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.
i sådana mål äge endast allmän åklagare samt tjänstemän och betjänte
vid skogsstaten, på sätt gällande författningar stadga; skolande förty
tulltjänsteman eller stationsföreståndare, som gjort beslag, därom göra
anmälan bos allmän åklagare eller skogstjänsteman.
6 §■
Medel, som inflyta genom försäljning af virke, som enligt denna
författning är beslag underkastadt, fördelas sålunda, att en tredjedel
tillfaller kronan och två tredjedelar åklagaren; dock att, därest annan
behörig person verkställt beslaget, denne skall af åklagareandelen undfå
hälften.
De till ärendet börande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF.
Theodor Odelbar g.
6
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 48.
Utdrag af protokollet öfver jordbruksfonden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Kri¬
stiania slott den 16 februari 1903.
Närvarande:
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Palånder,
Westring,
Berger.
Departementschefen, statsrådet Odelberg anförde:
Enligt nådiga förordningen angående åtgärder till förekommande
af öfverdrifven af verkning6 å ungskog inom Västerbottens och Norr¬
bottens län den 19 mars 1888 är för de delar af nämnda län, som ej
höra till lappmarken, förbud stadgadt att för utskeppning eller försåg-
ning använda undermåligt virke af barrträd. Såsom undermåligt anses
enligt 1888 års förordning träd, som afverkadt ej håller i genomskär¬
ning minst 21 centimeter på ett afstånd af 4,7 5 meter från storändan,
vid hvilket mått barken ej inberäknas. Beträffande sparre, som är bilad
så, att ursprungliga tjockleken vid 4,7 5 meters längd ej kan utrönas,
skall densamma, för att icke anses undermålig, hålla i omkrets, vid
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.
sagda längd från storändan, minst 59 centimeter, i fall sparren är bilad
till skarp kant, men eljest minst 62 centimeter, samt i förhållande där¬
efter, om längden är mindre. Påföljden af öfverträdelse af nämnda
förbud är, att virket tages i beslag och dömes förbrutet. Ifrågavarande
förbud gäller dock ej sågning och användning af undermåligt virke till
husbehof. Enligt förordningen äger nämligen hemmansägare eller åbo
fri rätt att af hemmanets skog, till oundgängligt husbehof, låta vid
gården såga och använda undermåligt virke. Därjämte äro från berörda
förbud medgifna två undantag, då undermåligt virke må, efter därtill
i vederbörlig ordning erhållet tillstånd, afverkas för skeppning eller
sågning. Dessa undantag afse de fall, att skog finnes vara af be¬
skaffenhet, att för dess ordentliga skötsel och vård fordras afverkning
af sådant virke, eller ock att dylik afverkning är nödvändig för skogs¬
marks uppodling till åker och äng. I förra fallet har skogsägaren att
anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare, hvilken efter undersökning
af skogen äger meddela det sökta tillståndet. Begäres sådan förrätt¬
ning före den 1 juni, skall, där så ske kan och skogsägaren det äskar,
undersökningen och utstämplingen företagas i sammanhang med de
utsyningsförrättningar å kronans skogar, som under året förekomma.
I fråga om rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet,
är i förordningen stadgadt, att sådan rätt tillkommer allmän åklagare,
tjänstemän och betjänte vid skogsstaten samt tullstatens tjänstemän,
desse sistnämnde inom hamn- och lastageplats.
Den af Kungl. Maj:t år 1896 tillsatta skogskommitté har beträffande
nu ifrågavarande förordning anfört följande.
Kommittén ansåge visserligen denna förordning föga ägnad att
befordra eu rationell skogsskötsel. Men då förordningen tillkommit efter
upprepade framställningar från de båda länens landsting, samt densamma,
enligt hvad kommittén vid sina resor inhämtat, fortfarande omfattades
med förtroende af befolkningens flertal, syntes det kommittén icke
böra ifrågasättas att annat än efter behöriga framställningar från dessa
orter utbyta den för dem nu gällande lag emot en på helt andra grunder
byggd lagstiftning. Dessutom syntes ännu en tid samfärdsel och industri
komma att i dessa landsändar kvarstå vid den mindre utvecklade stånd¬
punkt, som vållade, att hufvudsakligen blott timmerdugliga träd kunde
med fördel uttagas ur skogarne. Så länge detta förhållande fort-
fore, kunde måhända fördelarne af eu dimensionslag anses öfverväga
de olägenheter, den medförde. Kommittén hölle däremot för sannolikt,
att vid stigande ekonomisk utveckling i allmänhet och särskildt då
lättade kommunikationer komme att inom de två nordligaste länen
8
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 48.
möjliggöra uppkomsten af papper sm assetillverkning, kolning och andra
industrier, som tillgodogjorde de smärre virkessorterna, olägenheterna
af dimensionslagen komme att framträda med den styrka, att ortens
befolkning funne lämpligt att påkalla densammas utbytande mot andra
föreskrifter, bättre lämpade efter de sålunda ändrade förhållandena.
För det nuvarande ansåge emellertid kommittén ej någon föränd¬
ring böra föreslås beträffande ifrågavarande lags grundtanke, förbudet
mot utförsel och försäljning af undermåligt virke. Däremot syntes de
förändringar, som under de senare åren ägt rum i ortens kommunika¬
tionsförhållanden, påkalla ett sådant tillägg till lagen, att utförsel af
undermåligt virke icke allenast genom skeppning utan jämväl å järn¬
väg blefve förbjuden. Då det därjämte syntes vara fara, att det med
lagen afsedda mål, ungskogens fredande, skulle förfelas, därest en be¬
tydande pappersmassetillverkning vunne insteg i dessa trakter, ansåge
kommittén att lagen borde fullständigas genom föreskrifter, som för¬
hindrade, att undermåligt virke annat än efter utsyning för sådant
ändamål toges i anspråk. Härjämte funne kommittén, att de i nu
gällande lag intagna bestämmelser angående de minsta dimensioner,
en sparre skulle hålla för att icke anses såsom undermålig, borde något
jämkas på den grund att det ofta inträffade, att genomskärningsytan
af en trädstam icke bildade en regelbunden cirkel utan vore mer eller
mindre oval.
Med hänsyn till de anledningar till ändring i nu ifrågavarande
förordnings föreskrifter, som sålunda förelåge, bar kommittén utarbetat
nedanstående
Förslag
till
förordning angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverk-
ning å ungskog inom Västerlottens och Norrlottens län.
För de delar af Västerbottens och Norrbottens län, som ej böra
till lappmarken, stadgas:
§ 1.
Barrträd, som, efter hvad bär nedan i § 2 sägs, är att anse såsom
undermåligt, må icke i form af rundt, biladt eller sågadt virke, till in-
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.
eller utländsk ort skeppas eller å järnväg forslas eller å fartyg eller järn¬
vägsvagn lastas eller vid lastageplats eller invid järnväg till lastning upp¬
läggas och ej heller till sågad vara eller för pappersmassefabrikation an¬
vändas eller intagas inom såginrättning och pappersmassefabrik, i till dylika
anläggningar hörande rännor eller förvaring sbommar eller inom område,
som begagnas till sågplats eller sågbacke vid såginrättning eller upp¬
lagsplats vid pappersmassefabrik, allt vid påföljd att virket tages i be¬
slag och dömes förbrutet, så framt icke, på sätt i § 3 stadgas, veder¬
börligt tillstånd är gifvet till trädets afverkning till fritt förfogande.
Dock vare hemmansägare eller åbo ej förment att, äfven utan sådant
tillstånd, af hemmanets skog, till eget husbehof, låta såga och använda
undermåligt virke.
§ 2-
Mom. 1. Såsom undermåligt anses träd, som afverkadt ej håller
i genomskärning minst 21 centimeter på ett afstånd af 4,7 5 meter från
storändan. Vid sagda mått får ej barken inberäknas.
Mom. 2. Virke af träds öfre del må ej hänföras till undermåligt
och såsom sådant tagas i beslag, där det tydligen visar sig eller ådaga-
lägges, att det virke är taget af träd, som ej är undermåligt, eller af
träd, som är med vederbörligt tillstånd afverkadt.
Mom. 3. Sparre, som är bilad så, att ursprungliga tjockleken
vid 4,7 5 meters längd ej kan utrönas, skall, för att icke anses under¬
målig, hålla i omkrets, vid sagde längd från storändan, minst 57 centi¬
meter, ifall sparren är bilad till skarp kant, men eljest minst 60 centi¬
meter, samt i förhållande därefter, om längden är mindre.
Mom. 4. I afseende på virke, som redan är sågadt, då det an¬
träffas, skall hvad ofvan är stadgadt äga tillämpning, endast ifall lag¬
ligen styrkas kan, att varan tillkommit af träd, som är undermåligt
och till hvars afverkande för sågning eller skeppning ej meddelats
vederbörligt tillstånd.
§ 3-
Mom. 1. År skog af beskaffenhet, att för dess ordentliga skötsel
och vård fordras afverkning af undermåligt virke, må ägare, som vill
låta det virke skeppas, transporteras å järnväg, sågas eller till pappers-
massefabrikation användas, anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare,
hvilken det åligger verkställa den undersökning af skogen, som af om-
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 32 Höft. 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.
ständigheterna påkallas. Finnes därvid slik afverkning vara med grun¬
derna för en god skogshushållning öfverensstämmande, då må, där ej
laga hinder eljest möter, tillstånd af förrättningsmannen gifvas till af¬
verkning till fritt förfogande; dock att träd, som vid storändan håller
15 centimeter eller mera i genomskärning, ej må aiföras, innan det
genom förrättningsmannens försorg blifvit med kronomärke stämpladt.
Vill ägaren sig till säkerhet hafva virke jämväl af mindre dimensioner
stämpladt, vare därtill berättigad
Mom. 2. Varder sådan förrättning begärd före den 1 juni, skall,
där så ske kan och skogsägaren det äskar, undersökningen och ut-
stämplingen företagas i sammanhang med öfriga utsyningsförrättningar,
som inom reviret under året förekomma. Verkställes förrättningen i
sådan ordning, åligger det förrättningsmannen att om möjligt vid för¬
rättningens slut eller i annat fall genast, efter det alla utsyningsför¬
rättningar under året inom socknen böra vara afslutade, tillställa sökan¬
den eller dess ombud mot bevis, men utan lösen, skriftligt instrument
öfver utsyningen. Företages förrättningen särskild^ bör syneinstru-
mentet aflämnas, innan förrättningsmannen från stället reser. Under¬
rättelse om tiden, inom hvilken besvär böra vara hos domänstyrelsen
ingifna för att kunna till pröfning upptagas, skall i syneinstrumentet
meddelas.
Mom. 3. Angående rätt att utan hinder af inskränkningarna i
denna lag fritt förfoga öfver undermåligt virke, som till följd af före¬
läggande vid laga skifte varder afverkadt, skall i tillämpliga delar gälla
hvad här ofvan är stadgadt.
Mom. 4. Vill jordägare för skogsmarks uppodling till åker eller
äng fälla skog med rätt till fritt förfogande öfver virket annorledes än
för husbehof, göre därom anmälan hos vederbörande revirförvaltare,
hvilken det åligger att, så snart sådant i sammanhang med de årliga
utsyningsförrättningarna å kronans skogar lämpligen kan ske, å den
uppgifna odlingsmarken anställa besiktning till utrönande af dess läge,
storlek, beskaffenhet ocli tjänlighet till odling samt därefter till Konungens
befallningshafvande i länet insända besiktningsinstrumentet med uppgift
å den tid, som anses för odlingens fullbordande erforderlig, jämte det
yttrande i öfrigt, hvartill besiktningen kan föranleda. Önskar jord¬
ägare att, utan afbidande af dylik ntsyningsförrättning, vinna handlägg¬
ning af ärendet, äge han antingen för besiktning af marken påkalla
skyndsam åtgärd af vederbörande revirförvaltare eller kronobetjänt, hvar¬
efter denne med ärendet vidare förtär i den ordning ofvan stadgas,
eller ock låta odlingsmarken besiktigas af två trovärdiga män samt in¬
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.
sända deras öfver besiktningen afgifna intyg jämte ansökning i ärendet
till endera af nämnde tjänstemän, som har att med eget yttrande be¬
fordra ansökningen till Konungens befallningshafvandes pröfning. Finner
Konungens befallningshafvande det tillämnade odlingsföretaget vara af
beskaffenhet, att afverkning af undermåligt virke för fritt förfogande
bör medgifvas, meddele Konungens befallningshafvande därtill tillstånd
med utsättande af viss tid, inom hvilken vid vite, som Konungens
befallningshafvande äger bestämma, odlingen skall vara fullbordad;
skolande underrättelse om Konungens befallningshafvandes beslut i ären¬
det meddelas revirförvaltaren för jordägarens förständigande. Beträffande
stämpling af virke, till hvars afverkning tillstånd sålunda erhållits,
förhålles på sätt i mom. 1 och 2 i denna § stadgas.
§ 4-
Undermåligt ostämpladt virke är ej underkastadt beslag, såvida
tydligen visar sig eller styrkes, att afverkningen skett, innan förbud
för skeppning, sågning, uppläggning till lastning vid och transport å järn¬
väg samt användning för pappersmassefabrikation af sådant virke varit
för orten stadgadt; och skall sådant virke i den ordning, här ofvan
sägs, med kronomärke förses, där ägaren till sin säkerhet det äskar.
§ 5-
Jordägaren vare ej pliktig att för utsyning eller stämpling, hvar¬
om i § 3 eller 4 sägs, vidkännas annan kostnad än godtgörelse till
förrättningsmannen för den tid, förrättningen å stället upptager, i hvilket
afseende jordägaren skall erlägga såsom arfvode för hvarje dag 5 kro¬
nor äfvensom förse förrättningsmannen med kost och husrum eller gifva
ersättning därför.
Dylik utsyning eller stämpling å skog, indelad till ordnad hus¬
hållning enligt plan, som blifvit af domänstyrelsen eller förra skogs¬
styrelsen godkänd, verkställes utan kostnad för jordägaren, där tjänste-
åtgärden afser virke, som enligt planen är bestämdt att afverkas.
För sådan af skogstjänsteman eller kronobetjänt verkställd besikt¬
ning, hvarom i § 3 mom. 4 förmäles, åligger det jordägaren att till
förrättningsmannen utgifva godtgörelse, som utgår till skogstjänsteman,
när han verkställt förrättningen i samband med årsutsyningen å kro¬
nans skogar, med dagtraktamente enligt gällande resereglemente under
den tid förrättningen varar, men eljest med reseersättning och dag¬
traktamente enligt samma reglemente.
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 48.
§ 6.
Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet, tillkomme
allmän åklagare, tjänstemän och betjänte vid skogsstaten äfvensom inom
hamn och lastageplats tullstatens tjänstemän och på järnvägsvagn eller
inom lastplats vid järnväg stationsföreståndare; men rättighet att utföra
åtal i sådana mål äge endast allmän åklagare och jägeribetjäning, på
sätt gällande författningar stadga; skolande förty tulltjänsteman eller
stations föreståndare, som gjort beslag, därom göra anmälan hos allmän
åklagare eller jägeritjänsteman.
§ 7.
Medel, som inflyta genom försäljning af virke, som enligt denna
författning är beslag underkastadt, fördelas sålunda, att en tredjedel
tillfaller kronan och två tredjedelar åklagaren; dock att, därest annan
behörig person verkställt beslaget, denne skall af åklagareandelen undfå
hälften.
Denna förordning träder i gällande kraft den etc.
Sedan domänstyrelsen anbefallts att, efter Kungl. Maj:ts befall-
ningshafvandes i Västerbottens och Norrbottens län samt landstingens i
dessa län hörande, inkomma med underdånigt yttrande öfver kommitténs
berörda förslag, har bemälda styrelse med underdånig skrifvelse den
21 januari 1902 öfverlämnat särskilda af landstingen i omförmälda län
vid landstingens sammanträden åren 1900 och 1901 afgifna yttranden
i ärendet äfvensom af Kungl. Maj:ts bemälde befallningshafvande däri
meddelade utlåtanden.
Landstinget i Västerbottens län har i sitt yttrande vid 1900 års
sammanträde förklarat sig till fullo gilla de grunder, på hvilka ifråga¬
varande lagförslag vore byggdt, men framhållit, att såväl förord¬
ningen i sin nuvarande affattning som ock berörda, af kommittén fram¬
ställda förslag lede af åtskilliga brister i detalj bestämmelser, hvilka
brister verkade hämmande för en god skogshushållning samt vållade
svårigheter vid lagens praktiska tillämpning. Bland sådana brister har
landstinget särskildt påpekat, att lagen hindrade det enskilda utbytet
af skogseffekter, som vore nödvändiga för byggnadsverksamheten inom
länet, att en del bestämmelser i § 3 dels satte den enskilde skogs¬
IB
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 48.
ägaren i alltför stort beroende af skogstjänstemännens individuella åsik¬
ter om grunderna för en god skogshushållning, dels ej lämnade till¬
räcklig garanti för att ingifna ansökningar om utsyningar inom lämp¬
lig tid blefve föremål för handläggning, att lagens effektivitet vid
gränstrakterna vore problematisk, att tilläggsbestämmelser i och för
kontrollen erfordrades äfven annorstädes, synnerligast vid de under
senaste tid i rätt stort antal tillkomna smärre sågarna, samt att den
föreslagna lagen skulle väsentligen hämma uppkomsten i länet af pappers-
masseindustrien.
Sedan landstinget vid nyssnämnda sammanträde utsett särskilde
kommitterade för afgifvande till 1901 års sammanträde af fullständigt
yttrande i frågan, har landstinget i sitt vid sistnämnda sammanträde
afgifna utlåtande anfört följande.
Med den affattning, som lagförslagets § 1 erhållit, syntes ej kunna
förnekas, att lagens bestämmelser kunde så tolkas, att ett förbud satts
för all försäljning af undermåligt virke, som under sin transport
från skogen till förbrukningsorten komme i beröring med någon af de
uti ifrågavarande lagrum omförmälda transportleder eller industriella
inrättningar. Ett sådant förbud mot försäljning af undermåligt virke
drabbade helt naturligt äfven förbrukningen inom orten, hvilket för den
ej skogsägande delen af länets befolkning måste innebära ett svårt onus.
Men ej endast den enskilde individen skulle' om ett sådant för¬
sälj ningsförbud fastsloges, blifva oskäligt betungad. Äfven det allmänna
skulle få vidkännas de menliga följderna af detsamma. Sålunda skulle
anskaffande af virke för kyrkor, skolor, sjukhus eller andra dylika offent¬
liga byggnader omöjliggöras eller högst väsentligt försvåras. Äfven för
statens behof afsedt virke, såsom telegrafstolpar, stängselslanor och dylikt,
som mången gång, för att ej säga i de flesta fall, för närvarande upp¬
handlades af enskilda personer, skulle ej alltid utan extra kostnader
kunna anskaffas. Att en sådan, af lagens ordalydelse dock betingad,
tolkning skulle verka hämmande på länets utveckling, läge för öppen
dag, om det å andra sidan ej heller kunde förnekas, att den afverkning,
som för fyllande af den ej skogsägande allmänhetens inom länet hus¬
behof verkställdes, i enskilda fall utfördes på ett sätt, som ingalunda
kunde sägas motsvara fordringarna på en god skogshushållning. Särskildt
syntes detta vara fallet vid afverkning af barrved för afsalu. Men dessa
enskilda fall, då en misshushållning kunde sägas äga rum, blefve med
hänsyn till hela den skogsareal, för hvilken lagen vore afsedd att gälla,
utan betydelse. Då nu dessutom fallet syntes vara, att snart sagdt hvarje
ägare af en mindre såg, med de bestämmelser, som lagen nu innehölle,
14
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 48.
blefve lagbrytare, då väl ingen sågägare kunde fritaga sig från att ti 11
närmare eller fjärmare boende hafva föryttrat ett eller annat lass bräder,
sågade af undermåligt virke, så läge äfven uti denna omständighet ett
särdeles talande bevis för, att lagens föreskrifter ej motsvarade de for¬
dringar, som på desamma måste ställas, för att de skulle blifva möjliga
att efterlefva.
Synnerligast vid gränstrakterna mot Norrbotten vore det ingalunda
ovanligt och för öfrigt på grund af läget en helt naturlig sak, att eu
försäljning af trävaror mellan de båda länens invånare ägde rum. Äfven
i detta fall syntes det ej kunna undgås, att då och då undermåligt virke
vore föremål för affär. Men om det blefve en öfverträdelse af lagen
att föryttra dylikt virke inom länet, så måste detta blifva i ännu högre
grad fallet, om försäljningen skedde till utom länet boende personer
och sålunda en export från länet blefve affärstransaktionens omedelbara
följd. Då för Västerbottens och Norrbottens län samma skogslag vore
gällande, ville det emellertid synas, som om de lämpligen skulle kunna
sammanslås till ett område i afseende på förbrukningen till husbehof af
undermåligt virke och sålunda ett utbyte länen emellan af dylikt virke
i lagen tillstädjas.
Genom landstingets förslag skulle en väsentlig utvidning af skogs¬
ägarens rätt att utan jägmästares ^stämpling tillgodogöra sig under¬
måligt virke från sin skog åstadkommas. Detta vore mycket viktigt,
isynnerhet därför att de undertryckta träden, som genom dimensions¬
lagen blefve besparade och som otvifvelaktigt vore till stort men för
skogstillväxten, förefunnes i så riklig mängd, att de i vanliga fall icke
på långt när kunde till husbehof å hvarje hemman för sig tillgodo¬
göras. Då landstinget önskade, att detta förslag måtte vinna Kungl.
Maj:ts och Riksdagens godkännande, funne landstinget det vara angeläget
att tillse, att också den kontroll, som föresloges till förhindrande af
missbruk af den utvidgade rätten, måtte blifva så effektiv som möj¬
ligt. En bestämmelse, så beskaffad, att vederbörande, som hade att verk¬
ställa beslag, i hvarje fall när han anträffade ett parti undermåligt virke
å plats, där det kunde beslagtagas, först måste, innan han gjorde be¬
slaget, skaffa sig underrättelse om det ändamål, för hvilket virket blifvit
afverkadt, syntes landstinget snarare locka till missbruk än förhindra
sådant. Virkesägaren kunde ju alltid försöka sig på en export på olaga
väg, ty om hans vara blefve beslagtagen, kunde han alltid föregifva,
att den vore afsedd till försäljning inom orten. Risken med ett försök
vore så godt som ingen. 1 och för sig vida verksammare och dess¬
utom för vederbörande revirförvaltare vida lättare att utöfva blefve
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.
kontrollen, om det bestämdes, att skogsägaren, så snart han ville å
plats, där beslag kunde ske, upplägga undermåligt virke, på förhand
skulle göra anmälan därom bos revirförvaltaren. Följden häraf blefve
nämligen den, att å beslagsplatserna allt undermåligt virke, om hvilket
sådan anmälan icke blifvit gjord, utan vidare kunde tagas i beslag.
En dylik bestämmelse förorsakade skogsägaren endast ett mycket ringa
besvär, men underlättade i hög grad re virför valtar ens arbete.
De platser, där enligt lagförslagets bestämmelser en kontroll öfver
lagens tillämpning skulle kunna verkställas, utgjordes af hamnar och lastage-
platser, järnvägslinjer samt vissa uppgifna områden, hörande till såg-
inrättningar och pappersmassefabriker. Om antalet af sådana platser
kunde ökas med andra, till hvilka virke plägade i större kvantiteter
sammanföras, vore det gifvet, att kontrollen skulle blifva både lättare och
mera effektiv. Sådana platser funnes äfven vid våra förnämsta transport¬
leder för befordrande af virke, nämligen flottlederna. Ej blott för
kontrollen öfver de afverkningar, som skulle exporteras från hamnar
inom länet, vore en dylik utsträckning af betydelse. Den vore det i
ännu högre grad för kontrollen öfver virke, som fördes till flottled, hvars
slutpunkt läge inom Västernorrlands län, för hvilket län för när¬
varande ingen som hälst skogslagstiftning vore gällande, och ej heller
någon liknande den för Västerbottens län från något håll föreslagen.
Undermåligt virke, som framfördes till sådana vattendrag, undandroges
för närvarande all kontroll. Då emellertid strandägare enligt 10 § i gällande
flottningsstadga ägde rätt till fri flottning för husbehofsvirke, om det¬
samma kunde utan sammanblandning med det öfriga flottgodset fram¬
föras, och då dylik flottning af husbehofsvirke rätt ofta förekomme,
men då verkställdes antingen före eller sedan den allmänna flottningen
framgått, borde de bestämmelser, som utfärdades om en till vatten¬
dragen utsträckt kontroll öfver lagförslagets tillämpning, undantaga
dylikt för husbehof afsedt flottgods och endast gälla sådant, som vore
försedt med af flottningsstyrelse godkändt märke.
Lagförslagets § 1 omfattade för närvarande allt virke, som enligt
§ 2 vore att anse såsom undermåligt, sålunda äfven torra träd. Detta
syntes landstinget vara en väl långt gående utsträckning af lagens
bestämmelser. Om en skogsägare ville tillvarataga och kunde föryttra
några å hans skog befintliga torra träd, måste han för detta ändamål
enligt § 3 anlita revirförvaltaren och vidkännas de kostnader för utsyning
eller stämpling, som § 5 stadgade. Här förelåge dock intet arbete,
hvars rätta utförande kräfde någon som hälst forstlig sakkunskap. Kost¬
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.
naderna för utsyningen, som utginge efter på förrättningen använd tid,
komme dessutom att för skogsägaren blifva större än virkets värde och
detta i desto större mån, ju färre och sålunda på skogsområdet mera
spridda de torra träden vore. Af dessa skäl ansåge landstinget, att torra
träd ej borde falla under lagens föreskrifter.
Beträffande sättet för bestämmande af den dimension, som borde
sättas såsom gräns mellan undermåligt och fullmåligt virke, hade olika
åsikter ofta yppat sig. Några förmenade nämligen, att denna dimen¬
sion borde bestämmas till en viss så kallad brösthöjdsdiameter, ett
mått, taget 1,5 meter från trädets rot, hvarigenom lagens tillämpning
skulle betydligt underlättas och äfven forstligt sedt stora fördelar vara
att vinna. Andra åter hölle före, att, i likhet med hvad föreliggande
lagförslag stadgade, måttet borde tagas på en höjd från roten, som
motsvarade en ordinär stocklängd. Äfven inom landstinget hade denna
fråga behandlats, men hade landstingets flertal ej funnit skäl att föreslå
ändrade bestämmelser rörande dimensionen, utan tillstyrkte, att de
bestämmelser, som vore intagna i § 2 mom. 1 af lagförslaget, måtte
oförändrade bibehållas. Som motiv härför ville landstinget anföra, att
många träd, som hölle 26 centimeter 1,5 meter från storändan — den
dimension, som framhållits såsom en mot lagförslagets, 21 centimeter 4,7 5
meter från storändan, svarande brösthöjdsdiameter — ej uppnådde mer
än 19 centimeter på 4,7 5 meters höjd, att sådana träd ofta vore mycket
växtkraftiga, att kontrollen skulle försvåras synnerligast för furuvirke,
som måste barkas, och att en förändring af måttbestämmelsen skulle
utöfva inflytande på redan ingångna aftal om afverkningsrätt, af hvilka
många innehölle det stadgande, att »all fullmålig skog» försålts.
Därest det framställda förslaget om sådant tillägg till § 1, att
kontrollen öfver lagen utsträcktes till flottlederna, vunne afseende,
måste följden af en sådan bestämmelse blifva den, att i lagförslagets
§ 3 tillägg skulle göras af innehåll, att ägare af skog, som ville med
allmän flottning framföra undermåligt virke, för sådant ändamål borde
anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare för erhållande af den ut¬
syning, hvartill skogens beskaffenhet kunde gifva anledning.
Enligt § 3 mom. 1 hade skogsägare, som önskade utsyning
af undermåligt virke, att anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare,
hvilken det ålåge att verkställa den undersökning af skogen, som af
omständigheterna påkallades. Här vore sålunda fastslaget, att det vore
revirförvaltaren och ingen annan tjänsteman, som ägde att handlägga
dylika förrättningar. På sådant sätt handhades emellertid ej lagen i
praktiken. I stället för att den enskilde skogsägaren enligt lagens be¬
17
Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.
stämmelser finge komma i åtnjutande af den större praktiska erfaren¬
het, hvaraf revirförvaltarne framför yngre tjänstemän måste antagas
vara i besittning, förordnades för närvarande af domänstyrelsen extra
jägmästare eller på visst revir anställde assistenter »att biträda vid kon¬
trollen öfver tillämpningen af kungl. förordningen den 19 mars 1888
angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ung¬
skog samt vid verkställande utaf de af denna förordning föranledda
undersöknings-, utsyning^- och stämplingsförrättningar», såsom orda¬
lagen i dylika förordnanden ofta varit affattade. Dessa förordnanden
hade tillkommit på grund af Kungl. Maj:ts nådiga bref den 29 september
1874, utfärdadt till dåvarande skogsstyrelsen i sammanhang med Norr-
bottenslagens antagande. Genom detta nådiga bref bemyndigades skogs¬
styrelsen att, på det för verkställande af de skogsundersökningar och
stämplingsförrättningar åt enskilde, hvartill den nya författningen kunde
gifva anledning, erforderlig tjänstepersonal skulle vara att tillgå, utan
att de bestyr med de allmänna skogarne, som ålåge de ordinarie revir¬
förvaltarne, blefve eftersatta, tillsätta extra jägmästare. I mån som
intresset för en god skogshushållning stigit och värdet af äfven smärre
virke ökats, hade antalet sådana anmälningar, om hvilka § 3 mom. 1
handlade, väsentligen tilltagit, så att förrättningarna på grund af sådana
anmälningar, som år 1887 utgjorde inom Västerbottens län 490 med en
iitsyning af 111,123 träd, år i899 uppgingo till 1,128 med en utsyning
af 1,297,319 träd. Förhållandena hade äfven ådagalagt, att den nu¬
varande skogspersonalen vore alldeles otillräcklig för att på ett fullt
noggrann! sätt och inom en för sökanden lämplig tid verkställa de
arbeten, som af författningen föranleddes.
Såsom förut nämnts, förordnades för närvarande yngre tjänstemän
att handlägga ifrågavarande utsyningsförrättningar. Dessa besutte ej
alltid — och detta kunde näppeligen fordras af dem — den praktiska
erfarenhet, som vore ett oundgängligt villkor för ett fullgodt arbetes
utförande. Då de därjämte ofta förflyttades till andra tjänstgörings-
områden, inträffade ej sällan, att samma skog år efter annat behand¬
lades af särskilde tjänstemän med olika individuell uppfattning om
de för skogens vård lämpliga åtgärderna. Härigenom upphäfdes all
homogenitet i den skogsvård, som lagen borde hafva afsett. att in¬
föra och på hvilken skogsägarne äfven syntes hafva berättigade
kraf, då staten genom lagens införande iklädt sig vissa förpliktelser i
detta afseende. Den ej minst framträdande olägenheten under det nu¬
varande systemet vore dock den, att ansökningar, som till revirexpedi-
Bih. till 11 itc sd. Prof. 1303. 1 Sand. 1 Afd. 32 Höft.. 3
18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.
tionen ingifvits före den 1 juni, ofta ej behandlades förr än under
påföljande år och till mycket stor del så sent under ansökningsåret,
att det måste anses omöjligt att på grund af snö med tillbörlig nog¬
grannhet verkställa förrättningen. Härtill komme, att svårigheterna för
skogsägaren att upplåta rätt till utverkning och utdrifning i högst väsent¬
lig grad ökades, då förrättningarna så sent verkställdes, samt att kost¬
naden för själfva förrättningen, på samma gång denna blefve sämre
utförd och medförde antydda ökade drifningskostnader, blefve, då arf-
vodet utginge efter antalet förrättningsdagar, större under den mörka
årstiden med dess korta arbetsdagar.
Om lämpligaste sättet att råda bot för de allt mera framträdande
och ofta olidliga missförhållanden, som med det nuvarande systemet vore
förenade, hade meningarna varit delade.
Bland annat hade föreslagits, att skogsägare skulle hafva rätt att
hos domänstyrelsen begära förordnande för viss kompetent person att
under uppgifven tid och på sökandens bekostnad verkställa i ansökningen
omnämnda förrättningar. Mot detta förslag hade invändts, att det före¬
trädesvis blefve de större skogsägande bolagen, som kunde begagna sig
af denna utväg, men ej de smärre skogsägarne, mot hvilken invändning
åter påpekats, dels att det ej syntes möta hinder för smärre skogs¬
ägare att förena sig med ett bolag i ansökan om dylikt biträde, dels
att, om de större bolagens ansökningar ej behöfde handläggas af den
redan befintliga skogspersonalen, denna personal finge så mycket mera
tid att ägna åt behandlingen af de utaf enskilde gjorda framställningar
om utsyningar.
Vidare hade föreslagits, att bolag eller enskilde, som i sin tjänst
hade anställde kompetente fackmän, skulle äga rätt att åt desse upp¬
draga utförandet af utsyningsförrättningar å egna skogar, dock att de
af sådana personer utförda arbeten skulle vara underkastade veder¬
börande revirförvaltares kontroll. Stöd för ett förslag i dylik riktning
kunde man finna uti § 2 af skogskommitténs förslag till lag angående
vården af enskildes skogar, hvari hemställdes om skyldighet för ägare
af viss uppgifven areal att anställa egen skogsförvaltare. Inom länet
funnes för närvarande ett stort antal skogstjänstemän anställdt hos en¬
skilde. Genom medgifvande, att desse finge utföra utsyningsförrätt¬
ningar på grund af lagen, kunde de anmärkta missförhållandena till
väsentlig grad afhjälpas utan någon som hälst kostnad för staten. Och
om revirförvaltaren hade kontroll öfver de af sådana enskilde tjänste¬
män utförda arbeten, syntes ingen fara föreligga, att ett dylikt med¬
gifvande skulle missbrukas. Härjämte hade anförts, att äfven i detta
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.
fall direkt fördel uppstode för andra skogsägare, som finge disponera
eu större del af statstjänstemannens tid. Emot detta förslag hade
hufvudsakligen invändts, att dess antagande skulle innebära ett otillbör¬
ligt gynnande af bolagen, hvarjämte förslagets motståndare velat hålla
före, att den föreslagna kontrollen af revirförvaltaren komme att taga
lika lång tid i anspråk, som om förrättningarna af honom direkt ut¬
fördes. Det borde dessutom, ansåge motståndarne till ett dylikt för¬
slag, tillkomma staten att direkt sörja för, att erforderligt antal kompe¬
tente tjänstemän funnes att tillgå för lagens tillämpning.
Ett tredje förslag, som framställts för afhjälpande af nu ifråga¬
varande missförhållande, ginge därpå ut, att alla förrättningar enligt
denna lag skulle verkställas på revirförvaltarens ansvar, men att, då
han ej kunde personligen handlägga samtliga förrättningar, det fort¬
farande erfordrades, att till hans disposition stode ett tillräckligt antal
tjänstebiträden, hvilka under hans ledning och kontroll utförde de före¬
kommande utsyningarna. Desse tjänstemän måste anställas och aflönas
af staten samt finnas till det antal, att berättigade kraf kunde tillfreds¬
ställas inom rimlig tid. Detta förslag hade vunnit landstingets god¬
kännande.
Enligt föreskrift i § 3 mom. 1 skulle revirförvaltaren verkställa
den undersökning af skogen, som af omständigheterna påkallades. På
grund af denna bestämmelse lämnades det helt och hållet i förrättnings-
mannens skön att reglera undersökningens omfång, och för skogsäga¬
ren funnes föga utsigt till framgång i händelse af besvär öfver en en¬
ligt hans förmenande knapphändig syneförättning. Då skogsägaren
dock vore den, som finge betala undersökningen i förhållande till den
tid, som för densamma åtginge, syntes det äfven vara billigt, att han
finge bestämma, hvilka kostnader han önskade nedlägga på undersök¬
ningen, d. v. s. på vården om sin skog, och sålunda äfven bestämma
undersökningens omfång.
Förut hade anmärkts, att ansökningar, som till vederbörande
revirförvaltare ingifvits före den 1 juni, ofta ej behandlats förr än
under påföljande år eller så sent under året, att olägenheter häraf för¬
sports. Denna tid — före den 1 juni — funnes visserligen angifven
för ansökningars aflämnande, men ej såsom en fastslagen ansöknings¬
tid. Det hette nämligen i skogskommitténs förslag: »Varder sådan för¬
rättning begärd före den 1 juni, skall, där så ske kan och skogsäga¬
ren det äskar, undersökningen och utstämplingen företagas i sammanhang
med öfriga utsyningsförrättningar, som inom reviret under året före¬
komma». Uti nu gällande förordning af den 19 mars 1888 användes
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.
i stället för orden »öfrig?! ntsyningsförrättningar» uttrycket »de utsy-
ningsförrättuingar å kromms skogar». Gifvetvis hade ej genom den
gjorda förändringen, hvilken i olikhet med andra omredigeringar eller
tillägg ej vore i skogskommitténs betänkande med särskilt tryck an-
gifven, något bättre införts, ty då utsyningsförrättningarna å kronans
skogar afslutades tämligen tidigt under året, kunde »öfriga» sådana
pågå till sent på vintern. Ehuru, såsom häraf framginge, tydliga
bestämmelser om eu ansökningstid saknades, hade det likväl, och detta
ej blott såsom enstaka fall, inträffat, att en särskild afgift, ofta
mångdubbelt öfverstigande den, som enligt § 5 mom. 1 borde gäldas,
affordrats sökande, som till revirförvaltaren anmält sig efter den 1 juni.
Det otillbörliga härutinnan syntes ej närmare behöfva påpekas. I alla
händelser gåfve erfarenheten vid handen, att mera noggranna före¬
skrifter än både de nuvarande och de föreslagna erfordrades. Vid
bestämmandet af ansökningstiden måste man emellertid erinra sig, att
anledningar till utsyning af undermåligt virke, såsom grantorka och
skogseld, oftast inträffade under sommarmånaderna. Då alltså å ena
sidan ett fastslående af tiden till den 1 juni skulle föra med sig, att
virke, som på grund af dylika anledningar borde utsynas, ej blefve
föremål för sådan åtgärd förrän påföljande år, och å andra sidan an¬
sökningstidens framskjutande till exempelvis den 1 augusti komme att
orsaka ett sådant hopande af skogsstatens göromål till höstmånaderna,
?itt arbetets noggranna utförande däraf syntes kunna komma att lida,
ville landstinget föreslå dubbla ansökningstider med för en hvar af dem
fastslagen termin för utsyningsarbetets fullbordande — detta senare på
det att en gräns för nuvarande oefterrättlighetstillstånd i detta afseende
måtte sättas. Såsom lämpliga bestämmelser angående ansökningstider
och tider för utsyningarnas fullbordande ansåge landstinget följande:
ansökning, ingifven före den 1 juni, skulle vara behandlad före den 1
november samma år och ansökning, som ingifvits före den 1 augusti,
före årets slut.
Angående utsyningarnas verkställande hade, bland annat, fram¬
hållits önskvärdheten däraf, att vid utsyningarna tillsåges, att hem¬
manen ej blefve i saknad af nödigt husbehofsvirke, utan att den växt¬
liga skogen behöfde anlitas. En utvidgning af lagen i sådant hänseende
skulle emellertid blifva ett uppgifvande af lagens grundprincip ocli
ansåges därför ej böra äga rum.
Det praktiserades flerestädes, att innehafvare af afverkningsrätt
affordrades en högre betalning för verkställd utsyning, än hvad § 5 mom. 1
föreskrefve. Detta motiverades af vederbörande förrättningsmän där¬
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.
med, att författningen endast hade bestämmelser om, hvilket arfvode
jordägare hade att erlägga. Att detta tolkande af författningen måste
anses vara en mot dess anda stridande förvrängning''af densamma,
syntes ej kunna motsägas. Författningen nämnde nämligen ingen¬
städes, att afverkningsrättsinnehafvare hade annan rättsställning än jord¬
ägare. Det ostridiga förhållandet, att författningens ordalag gifvit
anledning till en dylik klassificering af skogsägarne med olika afgifter
lör de olika klasserna, vore emellertid af natur att påkalla uppmärk¬
samhet. För att ett dylikt otillbörligt beskattande af afverkningsrätts¬
innehafvare för framtiden skulle upphöra, tarfvades ingen mera genom¬
gripande förändring i redigeringen af § 5 mom. 1, än att ordet »jord¬
ägare» utbyttes mot »skogsägare».
Stadgandet i § 6, att beslagsrätt tillkomme tulltjänsteman, hade
ofta visat sig vara till stort hinder och men för exportörerna på den
grund, att tillräcklig personal för uppdragets fullgörande ofta ej funnes
att tillgå. Äfven om endast fullmåligt virke funnes, vore det expor¬
törens skyldighet att betala tullbevakning under lastning eller flott¬
läggning af virke för dess bogsering från ort till annan inom länet och
detta, ehuru bevakning på destinationsorten, dit förpassning måste lösas,
med mindre omgång för virkesägaren kunde anordnas. Ehuru endast
fullmåligt virke varit föremål för dylik transport, hade det inträffat, att
exportör under hela sommaren måst aflöna bevakare från tullstaten.
Bristande tillgång på personal hade äfven vållat, att, ehuru tullbevak¬
ning begärts och förpassning lösts, bevakning i rätt tid ej erhållits,
hvilket föranledt, att virkesägare, som måst begagna sig af till hans
disposition stående arbetskrafter och därför flottlagt virket, tvungits att
åter upprifva flottarna och ånyo omlägga desamma. Gifvetvis måste
en bevakning från tullstatens sida vara af gagn, men den måste också
lika gifvet anordnas så, att den ej blefve mera betungande, än förhål¬
landena påfordrade.
Då nu äfven järnvägstransport kouiine att förbjudas, om skogs-
kommitténs förslag blefve lag, läge det vikt uppå att tillse, att den
kontroll, som äfven här komme att anordnas, ej blefve för trafikanterna
betungande. Det hade föreslagits af skogskommittén, att stationsföre-
ståndarne skulle utöfva kontrollen öfver järnvägstransporten. Enligt
sitt tjänstgöringsreglemente ägde likväl dessa funktionärer ej rätt att
lämna stationsområdet utan särskilt tillstånd. Större delen af inlast-
ningen af virke på järnvägsvagn ägde dock rum ute på järnvägs¬
linjerna, hvarför kontrollens uteslutande handhafvande af stationsföre-
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.
ståndarne syntes kunna leda till ett oskäligt betungande af trafikanterna.
För att undgå detta, syntes den vid järnvägarna föreslagna kontrollen
böra handhafvas äfven af banmästarne, i hvil kas tjänstgöringsskyldighet
det inginge att dagligen passera banlinjen.
På grund af hvad landstinget sålunda anfört, har landstinget hem¬
ställt om följande ändringar i och tillägg till skogskommitténs ifråga¬
varande förslag beträffande:
§ 1.
att virke, som vore afsedt till eget eller annans husbehof eller
för allmänt ändamål inom Västerbottens och Norrbottens län eller för
statens behof, ej skulle vara underkastadt lagens föreskrifter;
att, när skogsägare ville upplägga undermåligt virke å plats, där
det kunde beslagtagas, skulle han på förhand till revirförvaltaren in¬
gifva anmälan därom med uppgift ej blott på den kvantitet, han ämnade
upplägga, utan ock på det ändamål, hvartill virket skulle användas;
där sådan anmälan ej skett, finge klagomål öfver beslag ej föras under
förevändning, att virket skulle till husbehof brukas;
att kontrollen öfver lagens tillämpning måtte utsträckas till flott¬
lederna och omfatta äfven sådant virke, som upplades vid eller å vatten¬
drag och vore försedt med af flottningsstvrelse godkändt märke;
att lagen ej borde gälla torra träd.
§ 3.
att ägare af skog, som ville i allmän flottled framföra under¬
måligt virke, för sådant ändamål borde anmäla sig hos vederbörande
revirförvaltare för erhållande af den utsyning, hvartill skogens beskaf¬
fenhet kunde gifva anledning;
att utsyningsförrättningar enligt § 3 mom. 1 skulle verkställas
på revirförvaltarens ansvar samt under hans ledning och kontroll;
att sökande finge i sin ansökning bestämma, huru stor del af
skogen, förrättningen skulle omfatta;
att bestämmelserna om ansökningstid och förrättningens utförande
måtte affattas sålunda, att ansökning om utsyning, ingifven före den 1
juni, skulle vara behandlad före den 1 november samma år, och ansök¬
ning, ingifven före den 1 augusti, före årets slut.
28
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 48.
§ 5.
att ordet »jordägare» utbyttes mot »skogsägare».
§ 6.
att rätt att i beslag’ taga virke, som borde anses förbrutet, skulle
tillkomma — på järnvägsvagn eller inom lastplats vid järnväg —
stationsföreståndare och banmästare.
Härjämte bar landstinget framhållit, att ett oeftergifligt villkor
för att ifrågavarande förordning fortfarande skulle blifva till gagn för
länet, vore en ökning af tjänstemannapersonalen inom"skogsstaten äfven¬
som en ökad bevakningspersonal inom tullstaten.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län har för sin
del tillstyrkt bifall till skogskommitténs förslag med de ändringar och
tillägg, landstinget förordat.
Norrbottens. läns landsting, som vid sitt sammanträde år 1900
tillsatt en kommitté med uppdrag att till nästföljande års samman¬
träde inkomma med förslag till landstingets yttrande i ärendet, bar
såsom eget utlåtande i frågan åberopat af nämnda kommitté till lands¬
tingets sammanträde år 1901 afgifvet förslag till yttrande, som af lands¬
tinget enhälligt godkänts. Enligt detta förslag, som i hufvudsak an¬
sluter sig till skogskommitténs förslag i ämnet, skulle §§ 1, 3, mom. 1
och 2, samt § 6 af förordningen erhålla följande lydelse:
§11
Barrträd, som ej är torrt och som, efter hvad här nedan i § 2
sägs, är att anse som undermåligt, får icke i form af rundt, biladt eller
sågadt . virke till ort T utom \ ästerbottens och Norrbottens län föras
eller vid lastageplats läggas och ej heller till plank, bräder, pappers¬
massa eller dylikt förarbetas, ej heller intagas inom såginrättning, i
sågränna, timmerbom vid såg eller lastageplats eller inom område,
som begagnas till] upplagsplats för pappersmassefabrik, sågplats, såg-
backe eller vid såginrättning af hvad slag som helst, såframt icke, på
sätt i § 3 stadgas, vederbörligt tillstånd är gifvet. till trädets afverkning’
till fritt förfogande. Dock vare hemmansägare eller åbo ej förment
att äfven utan sadant tillstånd af hemmanets skog till eget husbehof
låta såga och använda undermåligt virke.
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 48.
§ 3.
Mom. 1. År skog af beskaffenhet, att för dess ordentliga skötsel
och vård fordras afverkning af undermåligt virke, må ägare, som vill
låta det virke skeppas, transporteras å järnväg utom Västerbottens
och Norrbottens län eller sågas eller till pappersmassefabrikation an¬
vändas, anmäla sig hos vederbörande revirförvaltning, hvilken det
åligger verkställa den undersökning af skogen, som af omständigheterna
påkallas. Finnes därvid slik afverkning vara med grunderna för en
god skogshushållning öfverensstämmande, då må, där ej laga hinder
eljest möter, tillstånd af förrättningsmannen gifvas till afverkning till
fritt förfogande; dock att träd, som vid storändan håller 15 centimeter
eller mera i genomskärning, ej må afföras, innan det genom förrättnings-
mannens försorg blifvit med kronomärke stämpladt. Vill ägaren sig till
säkerhet hafva virke jämväl af mindre dimensioner stämpladt, vare
därtill berättigad.
Mom. 2. Varder sådan förrättning begärd före den 1 september,
skall, där så ske kan och skogsägaren det äskar, undersökningen och
utstämplingen företagas i sammanhang med öfriga utsyningsförrätt-
ningar, som inom reviret under året förekomma, och skall, så vidt sig
göra låter, vara afslutad före den 1 december. Verkställes förrättningen
i sådan ordning, åligger det förrättningsmannen att om möjligt vid
förrättningens slut, eller i annat fall genast efter det alla utsynings-
förrättningar under året inom socknen böra vara afslutade, tillställa
sökanden eller dess ombud mot bevis, men utan lösen, skriftligt instru¬
ment öfver utsyningen. Företages förrättningen särskild^ bör utsynings-
instrumentet aflämnas, innan förrättningsmannen från stället reser.
Underrättelse om tiden, inom hvilken besvär böra vara hos domän¬
styrelsen ingifna för att kunna till pröfning upptagas, skall i syne-
instrumentet meddelas.
§ 6.
Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet, tillkomme
allmän åklagare, tjänstemän och betjänte vid skogssstaten äfvensom
inom hamn och lastageplats tullstatens tjänstemän och pa järnvägs¬
vagn eller inom lastplats å järnväg stationsföreståndare och banmästare,
men rättighet att utföra åtal i sådana mål äge endast allmän åklagare
och jägeribetjäning, på sätt gällande författningar stadga; skolande förty
25
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 48.
tulltjänsteman, stationsföreståndare eller banmästare, som gjort beslag,
därom göra anmälan hos allmän åklagare eller jägeritjänsteman.
Såsom motiv för de i nyssnämnda paragrafer föreslagna förän¬
dringar bar anförts, att skogskommitténs förslag lade alltför stort hinder
för jordägaren att tillgodogöra sig det undermåliga virke, som af en
eller annan anledning behöfde afverkas från hans skog; att förbudet
mot handel med och transport af undermåligt virke icke syntes böra afse
orterna inom det område, lagförslaget afsåge, enär, förutom det alltför
stora ingrepp i den enskilda äganderätten, som härigenom komme att
ske, den förbrukning af undermåligt virke, som kunde äga rum inom
länen, ej i afsevärd mån kunde inverka på skogens framtida bestånd
och återväxt, men däremot ett transportförbud inom länen mången
gång kunde hindra en skogsägare att förmånligt afyttra sitt virke
eller tvinga honom att aptera det till en form, som betingade vida
lägre pris; att ett sådant förbud till och med kunde hindra en skogs¬
ägare att på ett billigt sätt transportera virke från ett aflägset skogs¬
skifte hem till gården; att lagförslaget därjämte i sin nuvarande form
lade hinder i vägen för byggnadsverksamheten vid de stora grufsam-
hällena, som uppstode i den skoglösa fjällbygden, samt att detsamma
skulle i många hänseenden verka hämmande på den så behjärtansvärda
egnahemsfrågans realiserande inom länen.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har förmält
sig icke hafva något att erinra mot skogskommitténs förslag, i hvad
det innefattade bestämmelser till skydd mot export utom länet af
undermåligt virke på järnväg eller dess användande för pappersmasse-
fabrikation. Däremot har Kungl. Majrts befallningshafvande anmärkt,
att den af kommittén vidtagna ändringen i sista punkten af § 1 genom
att dels insätta ordet »eget» i stället för »oundgängligt» framför
ordet »husbehof», dels utesluta orden »vid gården» skulle kunna gifva
anledning därtill att, medan hittills gällande bestämmelser icke ansetts
lägga hinder i vägen för en skogsägare att utan tillstånd från sin
skog försälja byggnadstimmer och virke, afsedt till bränsle för ortens
husbehof, en motsatt tolkning gjorde sig gällande, hvilken skulle
hafva till följd, att de icke skog-sägande invånarne i Västerbottens och
Norrbottens län skulle nödgas från sydligare delar af landet fylla sitt
behof af byggnadstimmer äfvensom till väsentlig del af bränsle.
För egen del har domänstyrelsen anfört följande.
Under den ganska långa tid, 1888 års förordning tillämpats, hade
ej försports något missnöje i orten eller uttalats något allmänt önske¬
mål om ändringar i densamma.
Bih. till Piksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 32 Höft.
4
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 48.
Vissa förhållanden hade dock på sista tiden inträda hvilka det
oaktadt syntes påkalla smärre ändringar af förordningen. Norra stam¬
banans framdragande under åren 1891 och 1894 till Vännäs och Boden
samt tvärbanans öppnande mellan Luleå och Gellivare och dess vidare
utsträckning till riksgränsen beredde nämligen möjlighet för utförsel
af undermåligt virke äfven å järnväg, hvarjämte förekomme, att en,
såsom det kunde antagas, efter hand inträdande pappersmassetillverkning
tvifvelsutan kunde, om den ej genom lagbestämmelser begränsades,
lända till ungskogens sköfling. Med hänsyn härtill hade skogskommittén
föreslagit vissa tilläggsbestämmelser till nu gällande förordning.
Emot kommitténs förslag rörande begränsning i undermåligt virkes
användning för pappersmassetillverkning genom förbud att annorledes
än efter utsyning begagna detsamma för nämnda ändamål hade styrelsen
intet att erinra. Beträffande åter det af kommittén föreslagna förbudet
för forsling å järnväg af undermåligt virke, såframt det ej blifvit i
vederbörlig ordning utsynadt, torde det kunna ifrågasättas, huruvida
ej, på sätt Norrbottens läns landsting hemställt, forslingen inom länen
skulle kunna lämnas fri, utan att kontrollen äfventyrades. Det syntes
emellertid ligga utom området för styrelsens ämbetsverksamhet att ingå
i närmare granskning af detta på järnvägarnas trafikerande och sättet
för denna trafiks ordnande beroende förhållande, hvarför denna del af
frågan syntes böra för utredning öfverlämnas till järnvägsstyrelsen
såsom fackmyndighet. Skulle denna utredning lämna det resultat, att sist¬
nämnda landstings förslag ej mötte från kontrollens synpunkt svårare
hinder, ansåge styrelsen sig böra förorda landstingets förslag framför
kommitténs.
Förutom nu nämnda ändringsförslag beträffande § 1 hade kom¬
mittén äfven ifrågasatt ändrad lydelse af samma paragrafs slutstycke.
Ändringen bestode dels i utbyte af ordet »oundgängligt» mot »eget», dels
i uteslutande af orden »vid gården».
Styrelsen delade visserligen ej till fullo den mening, som Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län rörande det först nämnda
ändringsförslaget uttalat, då det sammanhang, hvari bestämmelsen i
nu ifrågavarande del af paragrafen förekomme, tydligen visade, att
den icke afsåge annat än ett undantag från det i paragrafen stadgade
sågningsförbudet. Men å andra sidan ville styrelsen ej förneka, att orden
»och använda» kunde gifvas en något vidsträcktare betydelse och, om de
ställdes i samband med de af kommittén insatta orden »eget husbehof» i
stället för »oundgängligt husbehof», lämna tillfälle till en annan tolkning af
27
Kungl. Majds Nåd. Proposition No 48.
paragrafens innebörd, än som hittills gjort sig gällande. Att undermåligt
virke inom länen finge fritt afyttras för ortens behof, d. v. s. för såväl
eget som andras husbehof, hade ansetts vara öfverensstämmande med
förordningens mening. Också hade landstingen med styrka framhållit
betydelsen häraf för länens såväl skogsägande som icke skogsägande
invånare. Från orten i öfrigt hade ej heller uttalats önskan om ändring
i nu berörda eller andra hänseenden. Styrelsen ansåge därför, att
det i förordningen nu förekommande uttrycket »oundgängligt husbehof»
borde bibehållas oförändradt, liksom att af sist anförda skäl förord¬
ningens ordalydelse i öfrigt, i synnerhet i hvad den afsåge de väsent¬
ligare bestämmelserna, så litet som möjligt borde förändras.
Att kommittén ej med ändringsförslaget åsyftat en sådan verkan,
som nyss nämnts, utan afsett endast lättnad i kontrollen, hade styrelsen
desto större anledning antaga, som denna kontroll visat sig vara för¬
enad med ganska stora svårigheter såväl med afseende å husbehofs-
sågningen som vid lastageplats^ Ehuru styrelsen, på sätt redan
utvecklats, ansåge de nuvarande bestämmelserna rörande sågning och
användning af undermåligt virke för husbehof icke böra skärpas,
vore styrelsen mycket tveksam, huruvida å andra sidan eftergifter i
dessa bestämmelser kunde medgifvas utan att medföra olägenheter
för kontrollen. Genom kommitténs förslag att utesluta orden »vid
gården» skulle sågning för husbehof medgifvas äfven vid annan såg
än vid gården och alltså vid hvilken såg som helst inom länen.
Under de senare åren, då priset å mindre virkesdimensioner stigit, hade
ett ganska stort antal smärre sågar tillkommit här och hvar i byarna
inom skogsbygden. Exempelvis funnes inom ett revir i Västerbotten,
nämligen Jörns revir, 51 dylika sågar, hufvudsakligen grundade på såg¬
ning af undermåliga träd. Den sågade varan uppköptes i många fall
för att föras till kusten och skeppas. Under förevändning af husbehof-
sågning skulle utan hinder af förordningen, om den komme att atfattas
i enlighet med kommitténs förslag, kunna föras till dessa sågar en
mängd undermåligt timmer, hvilket sedan i sågad form forslades till
kusten för skeppning och undginge all kontroll, enär sågad vara ej
kunde tagas i beslag. Då kommittén ej anfört något skäl för ändringen,
genom hvilken kontrollen likväl skulle försvåras, kunde styrelsen icke
tillstyrka, att orden »vid gården» uteslötes, men enär husbehofssåg, där
sådan funnes, vanligen vore gemensam för byalaget, syntes däremot,
för husbehofssågningens underlättande, orden »eller inom samma by»
böra tilläggas efter förenämnda uttryck »vid gården».
Vid lastageplatser upplades i många fall ganska stora partier af
28
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 48.
undermåligt virke, under föregifvande att detsamma icke vore afsedt
till lastning och skeppning utan för husbehof. I anseende till det i
förordningen förekommande uttrycket »vid lastageplats till inlastning
uppläggas» kunde gent emot virkesägarens bestridande svårligen åstad¬
kommas bevisning, att timret vore för lastning upplagdf, förr än denna
tagit sin början, i hvilket fall det vanligen vore för sent att verkställa
beslag å det med annat virke merendels då hopblandade timret. Långa
uppskof, innan virket kunde dömas förbrutet, vore ock en följd af
nämnda svårighet vid bevisföringen; och då det under tiden ställde sig
allt för dyrt att anordna en oaflåtlig bevakning, kunde virket undan¬
skaffas på ett eller annat sätt, så att tullbetjäningens uppmärksamhet
afleddes, hvarefter det slutligen skeppades. Med hänsyn till detta för¬
hållande hade Norrbottens läns landsting uteslutit orden »till inlastning»,
och ville styrelsen på grund af det anförda för sin del tillstyrka bifall
till hvad landstinget härutinnan hemställt.
Med afseende å torra träd hade båda landstingen ansett, att för¬
ordningens föreskrifter icke borde gälla. Då emellertid förbrukningen
inom orten af undermåligt virke vore fri och denna frihet liksom hittills
i första rummet begagnades för att tillgodogöra skadade eller torra träd,
syntes dessa senare hufvudsakligen tagas i anspråk för fyllande af
bränsle och byggnadsvirke i orten. Att däremot för sågning eller
export afverka i skogarne merendels glest förekommande torra träd af
så små dimensioner, hvarom här vore fråga, syntes under vanliga för¬
hållanden ej äga rum. Däremot kunde en dylik användning framkallas,
när skog å större trakter skadades af eld eller af annan anledning. Men
under sådana förhållanden vore det af betydelse, att den del af den yngre
skogen, som kunde fortväxa, icke afverkades utan kvarlämnades till
fröträd och skydd för uppväxande plantor, hvilket väl ej kunde på¬
räknas komma att ske utan genom utsyning. Många öfvergångsformer
funnes mellan hvad i dagligt tal kallades »friskt träd» och »torrt träd»,
hvilkas hänförande till det ena eller andra begreppet blefve beroende
af afverkarens subjektiva uppfattning, hvarigenom förvecklingar vid
lagens tillämpning kunde uppstå. Det skulle ock mången gång kunna
befaras, att eld blefve anlagd i ungskogar i syfte att därigenom bereda
fri tillgång till undermåliga träd. Med hänsyn till det anförda ansåge
styrelsen landstingens förslag härutinnan icke böra vinna afseende.
Ej heller syntes det styrelsen vara behöflig^, att, på sätt Väster¬
bottens läns landsting ifrågasatt, särskild bestämmelse i förordningen
infördes därom, att dess föreskrifter ej gällde virke, afsedt för eget eller
annans husbehof. På sätt förut vore nämndt, vore nämligen enligt för¬
29
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.
ordningens nuvarande lydelse undermåligt virkes afyttring till husbehof
inom orten fri, och de förändringar, som styrelsen nu föresloge i samma
förordning, verkade icke rubbning i detta förhållande. Emot samma
landstings förslag angående skyldighet för skogsägare att hos revir-
förvaltaren göra anmälan om virkes uppläggning för husbehof å plats,
där det enligt förordningens föreskrift kunde tagas i beslag, vore att
anmärka, att det vid tillämpningen icke skulle kunna hindras, att de
anmälda virkespartierna komme att tilltagas så stora, att de tillika inne¬
fattade virke för export eller sågning. Snarare vore det sannolikt, att
detta blefve regel och att därigenom skulle främjas och underlättas
just det, som förordningen afsåge att förhindra.
Förslaget att utsträcka kontrollen till flottlederna och där upp-
lagdt samt med af flottningsstyrelse godkändt märke försedt undermåligt
virke syntes styrelsen ej vara välgrundad^ Det virke, som i flottleder
nedfördes till hamnar eller lastageplatser inom länet för export, kon¬
trollerades å dessa platser verksammast af tullbetjäningen. Om än denna
kontroll under vissa förhållanden, på sätt förut vore nämndt, vore före¬
nad med svårigheter, syntes dessa ej genom kontroll vid flottled kunna
minskas. Däremot kunde de i väsentlig mån afhjälpas, på sätt redan vore
omförmäldt, genom att utesluta orden »till lastning» i nu gällande för¬
ordning. Vidkommande åter kontrollen öfver virke, som fördes till
sådana flottleder, hvilkas slutpunkt läge inom Västernorrlands län och
med hänsyn till hvilka enligt landstingets i Västerbottens län mening
denna kontrollfråga ägde sin största betydelse, förhölle det sig så, att
af de nämnda flottlederna, nämligen Ångermanälfven och Gideå älf,
hvilka båda upprunne inom lappmarken, den förra därifrån direkt
inginge i Västernorrlands län och således ej alls berörde området för
nu ifrågavarande skogsförordning, samt den senare eller Gideå älf
visserligen under en kortare sträcka nedom lappmarksgränsen framginge
som gränsflod mellan Västerbottens och Västernorrlands län och alltså
å sin ena sida (Bjurholms socken) kunde upptaga flott gods från det
område, hvarest förordningen ägde tillämpning. Men då detta område
vid Gideå älf inom Bjurholms socken vore af ringa ytvidd, kunde därifrån
ej några afsevärda kvantiteter undermåligt virke nedföras i Gideå älf,
isynnerhet som kronan ägde ej oväsentlig del af området, och denna
fråga syntes därför helt och hållet sakna praktisk betydelse. J
hvarje fall syntes den omständigheten, att Gideå älf under en kortare
sträcka utgjorde gräns mellan Västerbottens och Västernorrlands län,
icke utgöra giltig anledning att införa en kontroll vid samtliga andra
Höftleder inom det område af omkring 455 kvadratnymil, där förord¬
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.
ningen ägde tillämpning, helst som handhafvandet. af en sådan kon¬
troll måste kräfva en betydligt ökad personal.
På grund af det anförda har styrelsen beträffande ordalydelsen
af § 1 hemställt:
att kommitténs förslag, att undermåliga träd icke finge för pappers-
massefabrikation användas eller intagas inom pappersmassefabrik eller
i till dylik anläggning hörande rännor eller förvaringsbommar eller
inom område, som begagnades till upplagsplats vid sådan fabrik, så¬
framt icke vederbörligt tillstånd vore gifvet till trädens afverkning till
fritt förfogande, måtte godkännas;
att orden »till lastning» i kommitténs förslag måtte uteslutas; samt
att sista stycket af paragrafen måtte bibehållas oförändradt enligt
lydelsen i nu gällande förordning, dock att orden »eller inom samma
by» måtte insättas efter »gården».
Emot de ändringar, kommittén föreslagit rörande § 2, hade
styrelsen intet att erinra.
Beträffande § 3 mom. 1 har styrelsen anfört följande.
För den händelse Norrbottens läns landstings förslag till formule¬
ring af § 1 rörande järnvägstransport af undermåligt virke skulle efter
närmare utredning vinna godkännande, borde efter orden »transporteras
på järnväg» i kommitténs förslag tilläggas orden »utom Västerbottens
och Norrbottens län».
I anledning af hvad Västerbottens läns landsting i fråga om samma
moment föreslagit, funne styrelsen, hvad först beträffade förslaget
därom, att undermåligt virke skulle vara underkastadt utsyning för att
i allmän flottied få framföras, på grund af hvad styrelsen angående kon¬
trollen vid flottlederna anfört, sig böra afstyrka detta förslag. Beträffande
därefter förslaget, att undersöknings- och utsyningsförrättningarna skulle
verkställas på revirförvaltarens ansvar samt under hans ledning och
kontroll, samt att sökanden skulle i ansökningen bestämma, huru stor
del af skogen förrättningen skulle omfatta, ville styrelsen upplysa, att
de förrättningar, hvarom nu vore fråga, efter hand högst väsentligt
ökats. De omfattade
år 1885 å 384 hemman en utsyning af 166,887 träd,
» 1890 å 764 » » » 321,478 »
» 1895 å 907 » » » 572,707 »
» 1900 å 1,708 » » » 1,357,752 » .
Men ehuru för förordningens tillämpningsområde i dess helhet
utvisande en jämnt tilltagande ökning, hade förrättningarna ej visat sig
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.
regelbundna i frekvensen inom de särkilda reviren, där de till antalet
mycket växlade och detta därjämte olika för olika år. Sålunda upp-
ginge antalet i ett eller annat revir till flera hundra, till och med öfver
600, i andra revir till endast några tiotal eller inga alls. I de revir,
där de talrikast förekomme, vore växlingarna år från år stora, så att
antalet stundom fördubblats. Under sådant förhållande vore det endast
i få revir möjligt för revirförvaltaren att jämte förvaltning af kronoparker
och öfrig tjänsteutöfning medhinna nu omnämnda förrättningar eller att,
på sätt landstinget ifrågasatt, utöfva någon verksam ledning öfver samma
förrättningar, när dessa verkställdes af andra. Förrättningarna utfördes
fördenskull vanligen af på reviren anställde, aflönade assistenter under
öfver]'ägmästarens öfverinseende, men på eget tjänsteansvar. Att lägga
detta ansvar på revirförvaltaren kunde på grund af nu lämnade
utredning ej af styrelsen tillstyrkas. Att under denna förrättningarnas
starka ökning med åtföljande lokala växlingar ej alltid kunnat beredas
tillgång på tillräcklig och lämplig personal, hade berott därpå, att sådan
ej varit att tillgå. Men detta missförhållande hade i många fall redan
afhjälpts och syntes inom kort kunna fullständigt häfvas.
1 fråga om sättet för förrättningarnas utförande föreskrefves i för¬
ordningen, att förrättningsmannen skulle verkställa den undersökning
af skogen, som af omständigheterna påkallades. Om sökanden särskildt
tillkännagåfve sin önskan, att viss trakt skulle undersökas, vore detta
en omständighet, som ej kunde af förrättningsmannen förbises. Sär¬
skild föreskrift i sådant hänseende syntes därför obehöflig. Skulle
förrättningsmannen ej fullgöra hvad honom ålåge, ägde sökanden begära
rättelse genom besvär. För att härutinnan bereda lättnad och tidsvinst
syntes, på sätt i fråga om utsyning å kronohemman och vissa skatte-
och frälsehemman vore stadgadt i § 56 af nådiga förordningen angående
hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari 1894,
besvären böra ingifvas till öfverjägmästaren, hvarigenom denne äfven
skulle sättas i närmare beröring med dessa förrättningar och mera verk¬
samt kunna leda och öfvervaka desamma.
I ordalydelsen af nu behandlade moment 1 och 2 syntes, i följd
af förrättningarnas ökade omfattning och häraf föranledd nödvändighet
att öfverlämna större delen af dem till assistenter, några smärre redaktions-
ändringar vara erforderliga.
Beträffande mom. 3 och 4 af ifrågavarande § hade styrelsen
intet att erinra.
På grund af det anförda har styrelsen hemställt, att följande ändringar
i mom. 1 och 2 af § 3 i kommitténs förslag måtte vidtagas, nämligen:
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.
1 mom.
att, för den händelse Norrbottens läns landstings förslag till
formulering af § 1 rörande järnvägstransport af undermåligt virke vunne
godkännande, efter orden »transporteras på järnväg» i kommitténs för¬
slag tillädes »utom Västerbottens och Norrbottens län»;
att efter orden »vederbörande revirförvaltare» tillädes följande:
»och åligger det honom eller den skogstjänsteman, som i hans ställe
förordnas, att verkställa»----— — —---— —--
2 mom.
att detta moment måtta erhålla följande lydelse:
»Varder sådan förrättning begärd före den 1 juni, skall undersök¬
ningen och utstämplingen företagas och afslutas före den 1 november
samma år. Uppstår under tiden efter den 1 juni skada å skog genom
storm, eld eller eljest, och begär skogsägaren i anledning häraf före
den 1 september sådan förrättning, som i 1 mom. omförmäles, skall
förrättningen före nästföljande 1 december verkställas.
Innan förrättningsmannen från stället reser, skall han mot bevis,
men utan lösen gifva sökanden eller hans ombud skriftligt syneinstru¬
ment, i hvilket kostnaden för förrättningen skall utsättas. År sökanden
missnöjd med förrättningsmannens utlåtande vid förrättningen, må han
föra klagan däröfver hos vederbörande öfverjägmästare sist innan klockan
tolf å trettionde dagen efter det han eller ombudet af syneinstrumentet
erhållit del.
Ändring i öfverjägmästarens beslut må sökas genom besvär hos
domänstyrelsen innan klockan tolf å trettionde dagen efter det klaganden
af beslutet erhållit del.»
§ 4-
Beträffande ordalydelsen af denna § enligt kommitténs förslag
ville styrelsen anmärka, att, alldenstund efter förordningens första
tillämpande i Norrbottens län omkring 27 år och efter dess införande
i Västerbottens län omkring 19 år gått till ända, det syntes vara obe¬
höflig^ att, därest förordningen komme att förnyas, i densamma infördes
bestämmelse, huru förfaras borde, om afverkning af undermåligt virke
skett, innan förbud för skeppning och sågning af sådant virke varit för
orten stadgadt.
33
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.
§ 5-
Emot landstingens förslag att utbyta ordet »jordägare» mot »skogs¬
ägare» hade styrelsen intet att erinra.
§ 6.
Emot landstingens förslag att jämväl banmästare borde vara
berättigad att i beslag taga virke, som borde anses förbrutet, med
samma befogenhet som kommittén föreslagit för stationsföreståndare,
hade styrelsen intet att erinra.
§ 7.
I denna paragraf vore ingen ändring ifrågasatt, och hade ej häller
styrelsen för sin del något att anmärka emot den nuvarande ordalydelsen.
Till följd af nådig remiss har därefter järnvägsstyrelsen i detta
ärende afgifvit underdånigt utlåtande af den 14 juni 1902 och däruti
anfört följande.
Vid det af skogskommittén afgifna förslaget vore från järnvägs¬
styrelsens sida icke något annat att erinra, än att den enligt § 6
stationsföreståndare tillagda rätt att på järnvägsvagn eller inom last¬
plats vid järnväg taga i beslag virke, som borde anses förbrutet, skulle
på grund af sin omfattning medföra en för järnvägens personal alltför
betungande och ansvarsfull granskningsskyldighet. Därest detta förslag
skulle, i öfrigt oförändradt, af Kungl. Maj:t godkännas, hemställde
därför järnvägsstyrelsen, att ur nämnda paragraf måtte utgå dels orden
»och på järnvägsvagn eller inom lastplats vid järnväg stationsföre¬
ståndare» och dels orden »eller stationsföreståndare.»
Emellertid hade såväl landstingen som domänstyrelsen tillstyrkt,
bland andra, de ändringar af skogskommitténs förslag, att dels hinder-
fri forsling af undermåligt virke skulle medgifvas inom Västerbottens
och Norrbottens län, och dels skyldighet att beslagtaga förbrutet virke
skulle tillkomma äfven banmästare.
I anledning häraf ville järnvägsstyrelsen till en början fästa upp¬
märksamheten därpå, att i sådant fall det icke skulle kunna undvikas,
att undermåligt virke lastades å järnvägsvagn eller upplades invid
järnväg vare sig till lastning eller för annat ändamål. Vidare ville
styrelsen, under erinran att vid försändning af gods järnvägspersonalen
Bih. till Riksd. Prot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 32 Höft. 5
34 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 48.
i hvarje fall hade tillfälle att af fraktsedeln inhämta, till hvilken station
godset vore adresseradt, framhålla, att ett för nödig kontroll öfver, att
virke af här omhandlade slag icke järnvägsledes utfördes från de två
ifrågavarande länen, i detta fall erforderligt bemyndigande för stations-
föreståndare att beslagtaga å järnvägsvagn lastadt undermåligt virke,
som å tillhörande fraktsedel angåfves skola försändas från station inom
till station utom Västerbottens och Norrbottens län, icke skulle vara
för jäimvägspersonalen så betungande, att styrelsen ansåge sig böra
motsätta sig införandet af bestämmelse härom. Något liknande bemyn¬
digande för banmästare syntes under sådana förhållanden icke vara be¬
höflig!., då till dennes åligganden icke hörde att taga kännedom om,
hvart gods, lastadt till afsändning, vore adresseradt.
Därest sålunda förenämnda, af landstingen och domänstyrelsen
förordade medgifvande till hinderfri forsling inom Västerbottens och
Norrbottens län skulle vinna Kungl. Maj:ts nådiga bifall, ville järn¬
vägsstyrelsen i underdånighet hemställa, att i det af skogskommittén
afgifna förslaget till förordning måtte företagas * följande ändringar,
nämligen i:
§ 1-
Orden »å järnväg forslas» borde utbytas mot orden »till ort be¬
lägen utom Västerbottens och Norrbottens län å järnväg forslas».
Orden »eller järnvägsvagn» äfvensom »eller invid järnväg» borde utgå.
§ 4.
Orden »uppläggning till lastning vid och transport å järnväg»
borde utbytas mot orden »transport å järnväg till ort utom Väster¬
bottens och Norrbottens län».
§ 6.
Orden »och på järnvägsvagn eller inom lastplats vid järnväg
stationsföreståndare» borde utbytas mot orden »och, då dylikt virke
är lastadt på järnvägsvagn för transport till ort utom Västerbottens
och Norrbottens län, stationsföreståndare».
Beträffande de ändringar uti ifrågavarande förordning, hvilka nu
blifvit ifrågasatta, finner jag icke skäl att tillstyrka det af skogs-
35
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 48.
kommittén i sista punkten af § 1 föreslagna utbyte af ordet »ound¬
gängligt» mot »eget» framför ordet »husbehof». Den nuvarande af-
fattningen af förordningens stadgande, att förbudet mot sågning af
undermåligt virke icke gäller sågning och användning af sådant virke
till husbehof, har alltjämt tolkats så, att föryttring af undermåligt virke,
sågadt vid husbehofssåg, vore inom Västerbottens och Norrbottens län
tillåten, och det synes ur synpunkten af ortens behof af bränsle,
byggnadsvirke m. m. vara af stor vikt, att åt nämnda stadgande icke
gifves en formulering, som kunde anses innebära en begränsning af
denna föryttringsrätt.
Af skäl, som domänstyrelsen anfört, anser jag därjämte lämpligt,
att orden »vid gården» i samma punkt bibehållas samt att därtill fogas
orden »eller inom samma by.»
Otvifvelaktigt synes mig vara att, sedan norra stambanan fram-
dragits genom Västerbottens och Norrbottens län samt jämväl tvärbanor
från nämnda bana kommit till stånd, det med förordningen afsedda
ändamål skulle kunna i väsentlig mån förfelas, därest forsling å järn¬
väg af undermåligt virke framgent blefve såsom hittills medgifven.
Det af kommittén framställda förslaget om förbud mot sådant virkes
transport å järnväg finner jag därför vara välbetänkt. Då emellertid hänsyn
till ortens berättigade intressen synes kräfva, att forsling af under¬
måligt virke varder inom ifrågavarande båda län tillåten, samt, på sätt
järnvägsstyrelsen meddelat, hinder från kontrollens synpunkt härför
icke möter, anser jag, att i § 1 af förordningen bör göras det tillägg
rörande undermåligt virkes forsling å järnväg, som af nämnda styrelse
förordats. I sammanhang härmed torde äfven i § 6 af den nu gällande
förordningen böra inskjutas af järnvägsstyrelsen föreslagen föreskrift
rörande rätt för stationsföreståndare att taga i beslag undermåligt virke,
afsedt att transporteras till ort utom Västerbottens ocli Norrbottens län.
Beträffande det af kommittén framställda förslaget därom, att
undermåligt virke, som icke vore efter behörig utsyning afverkadt,
icke finge användas för pappersmassetillverkning, finner jag visserligen,
att ett sådant förbud kan verka hämmande för uppkomsten inom ifråga¬
varande län af denna industri. Jag tvekar emellertid icke att biträda
detta förslag, då upprätthållandet af det skydd, som genom berörda
förordning afsetts att bereda ungskogen inom dessa läns kusttrakter,
tvifvelsutan krafvel- ett förbud mot fri användning af undermåligt virke
för eu tillverkning, hvilken, därest densamma kom me att i större om¬
fång inom ifrågavarande ort bedrifvas, skulle kunna för skogens inom
dessa landsdelar framtida bestånd medföra menliga verkningar.
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.
Slutligen torde, i enlighet med hvad Norrbottens läns landsting
och domänstyrelsen föreslagit, i den nuvarande lydelsen af § 1 böra
göras den förändring, att orden »till inlastning» uteslutas till före¬
kommande däraf, att undermåligt virke, upplagdt vid lastageplats, undan¬
drages beslag till följd däraf att falsk uppgift lämnas därom, att virket
icke vore afsedt för export.
De ändringar i öfrigt i § 1, hvilka af landstingen ifrågasatts,
anser jag däremot på af domänstyrelsen åberopade grunder icke böra
vinna afseende.
Mot den af kommittén föreslagna omredigering i § 2, mom. 2
samt den i samma paragrafs mom. 3 förordade ändring i bestämmelsen
om det mått, som sparre skall, för att icke anses undermålig, hålla i
omkrets, har jag icke något att erinra.
Med hänsyn därtill, att förrättningar för utstämpling af under¬
måligt virke i regel utföras af assistenter under öfverjägmästarens in¬
seende, men på eget ansvar, samt att, enligt hvad domänstyrelsen fram¬
hållit, det skulle för revirförvaltarne blifva alltför betungande, om detta
ansvar, såsom af Västerbottens läns landsting föreslagits, öfverflyttades
på dem, anser jag mig böra förorda allenast den af nämnda styrelse
föreslagna ändring i § 3, mom. 1.
Den af domänstyrelsen föreslagna ändring i § 3, mom. 2 i afseende
å tiden för de i momentet omförmälda utsyningsförrättningarnas ut¬
förande synes mig tillfredsställa berättigade anspråk på snabbhet i ut-
syningsförfarandet, likasom ock samma styrelses förslag rörande sättet
för fullföljande af talan mot nämnda förrättningar synes bereda skogs¬
ägaren nödig trygghet mot möjligen förekommande felaktigheter vid
utsyningsförrättningarna.
§ 4 i förordningen torde, i enlighet med hvad domänstyrelsen
hemställt kunna utgå.
Ordet »jordägare» i § 5 af den nu gällande förordningen synes
mig af anledning, som af Västerbottens läns landsting anförts, böra
utbytas mot »skogsägare.»
Sedan chefen för jordbruksdepartementet slutligen anmält, att han,
under förutsättning att hvad af honom blifvit anfördt vunne nådigt
godkännande, uppsatt förslag till proposition angående ändring af
gällande bestämmelser till förekommande af öfverdrifven afverkning å
ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län, samt nämnda förslag
blifvit af departementschefen uppläst, hemställde departementschefen om
förslagets gillande.
37
Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.
Hvad departementschefen sålunda hemställt, där-
uti statsrådets öfrige närvarande ledamöter instämde,
behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i nåder bifalla samt befallde, att nådig proposition i
enlighet härmed skulle till Riksdagen aflåtas af lydelse,
bilaga — till detta protokoll utvisar.
Ex protocollo:
G. Zethelius.
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 32 Höft.
6