Kung]. Maj As Nåd. Proposition N:o 46.
1
N:o 46.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen
med förslag till lag angående vård af enskildes skogar
och till lag angående skyddsskogar; gifven Kristiania
slott den 16 februari 1903.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kungl. Maj:t, jämlikt 87 § regeringsformen, här¬
med föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag angående vård af enskildes skogar,
2) lag angående skyddsskogar.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse väl bevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF.
Theodor Odelberg.
Bih. till Riksd. Prot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft.
1
2
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 46.
Bil. 1.
Förslag
till
Lag
angående vård af enskildes skogar.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Å skogsmark, tillhörig enskilde, må ej afverkning så bedrifvas
eller efter afverkningen marken så behandlas, att skogens föryngring
äfventyras. Åro i följd af afverkningen särskilda åtgärder erforderliga
för skogens föryngring, åligger det den, som låtit verkställa afverkningen,
att sådana åtgärder vidtaga.
Uppsikten häröfver tillkommer skogsvårdsstyrelse, som skall finnas
i hvarje län, där denna lag äger tillämpning, samt de till skogsvårds-
styrelsens biträde tillsatte tjänstemän och tillsyningsmän.
2 §•
Har till Konungens befallningshafvande inkommit anmälan, att
skogsmark, i strid mot bestämmelserna i 1 §, är utsatt för vansköt¬
sel, äger Konungens befallningshafvande förordna en skogsstatens tjänste¬
man att med biträde af två ojäfvige gode män, hvilka af förrättnings-
mannen utses bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller till
gode män vid landtmäteriförrättning i orten valde äro, å stället under¬
söka förhållandet och däröfver till Konungens befallningshafvande afgifva
redogörelse med förslag till de åtgärder, som för markens återställande
3
Kungl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 46.
i skogbärande skick må finnas nödiga. Stanna synemännen i olika
meningar, varde de särskilda meningarna Konungens befallningshaf¬
vande meddelade.
3 §.
Sedan ägaren eller innehafvaren af skogsmarken, så ock, då an¬
mälan afser, att afverkning i obehörig ordning ägt rum, och sådan af-
verkning bedrifvits af annan än skogsmarkens ägare eller innehafvare,
den som låtit verkställa afverkningen, lämnats tillfälle att förklara sig
öfver redogörelse och förslag, hvarom i 2 § förmäles, samt, där så
pröfvas lämpligt, skogsvårdsstyrelsens yttrande inhämtats, har Konun¬
gens befallningshafvande att i ärendet meddela beslut. Finner Konun¬
gens befallningshafvande ådagalagdt, att skogsmarken är utsatt för
vanskötsel, äger Konungens befallningshafvande förelägga den, som
till vanskötseln gjort sig skyldig, att inom viss tid vidtaga de åtgärder,
som för markens återställande i skogbärande skick finnas erforder¬
liga, äfvensom, i den mån sådant finnes vara af nöden samt kunna ske
utan förnärmande af annans rätt, förbjuda afverkning tills vidare och
intill dess annorlunda varder af Konungens befallningshafvande för-
ordnadt, å egendomens hela skogsområde eller så stor del däraf, som
skäligt pröfvas.
Därest omständigheterna sådant föranleda, äger Konungens befall¬
ningshafvande att, sedan undersökningsinstrumentet inkommit, innan
slutligt utslag meddelas, tillsvidare förbjuda afverkning annat än till
husbehof å egendomens hela skogsmark eller någon del däraf.
Beslut, hvarigenom afverkningsförbud meddelats, skall införas i
länskungörelserna; och åligger det Konungens befallningshafvande att
öfver sådana beslut upprätta förteckning samt att ur förteckningen
meddela skriftligt intyg, när sådant begäres.
^ §•
Har den, som erhållit föreläggande, hvarom i 3 § sägs, icke inom
den förelagda tidens utgång fullgjort hvad honom ålagts, äger skogs-
vårdsstyrelson låta verkställa de föreskrifna åtgärderna på den försum¬
liges bekostnad.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N.-o 46.
5 §•
Kostnad för undersökning, hvarom i 2 § sägs, skall utgå af medel,
som skogsvårdsstyrelsen förvaltar. Följer på undersökningen före¬
läggande, hvarom i 3 § förmäles, åligger det den, som erhållit föreläg¬
gandet, att till skogsvårdsstyrelsen återgälda kostnaden.
6 §•
Sker afverkning i strid mot meddeladt förbud, straffes den, som
förbudet öfverträdt, med böter från och med tjugufem till och med fem¬
hundra kronor, och skall det afverkade virket, där det ligger å skogen
kvar eller, om det är bortfördt, fortfarande är i afverkarens besittning,
tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är
den, som låtit verkställa afverkningen, skyldig att utgifva ersättning
med belopp, motsvarande värdet af samma virke.
Innefattar afverkning, hvarom här är fråga, förbrytelse mot all¬
männa strafflagen, skall hvad förut i denna § är stadgadt ej vinna
tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog, som vid öfverträdande
af afverkningsförbud tillika missbrukat sin rätt i samfalligheten, hafva
förverkat hvad å honom belöper af det afverkade virket samt, där hans
andel i virket undgår beslag, därför utgifva ersättning efter ty här
förut är sagdt.
7 §•
Kronobetjänte så ock de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställde
tjänstemän äga lika behörighet att åtala öfverträdelser af denna lag
samt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet. Rätt
att taga virke i beslag tillkomme äfven de till skogsvårdstyrelsens bi¬
träde anställde tillsyningsmän; åliggande sådan tillsyningsman att, då
beslag skett, ofördröjligen därom göra anmälan hos behörig åklagare.
Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga
ordning anställdt, vare beslaget förfallet.
8 §•
Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös
5
Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 46.
egendom är stadgadt. Virke, som tagits i beslag, må, äfven innan det
dömts förbrutet, på förenämnda sätt försäljas, där Konungens befall¬
ningshafvande på anmälan af åklagare finner skäl därtill föreligga; dock
att virkets ägare, där han är inom riket boende, skall om auktionen
underrättas genom bref, som auktionsförrättaren skall med posten under
rekommendation till honom afsända så tidigt, att det kan komma honom
tillhanda minst åtta dagar före auktionen. Anmälan till Konungens
befallningshafvande, hvarom här ofvan sägs, skall vara åtföljd af full¬
ständig, af två trovärdige män styrkt förteckning, utvisande virkets
mängd och beskaffenhet.
9 §•
Böter, som enligt denna lag ådömas, äfvensom genom försäljning
af förbrutet virke uppkommen behållning och enligt 6 § utdömd er¬
sättning för virke, som undgått beslag, fördelas så, att en tredjedel
tillfaller åklagaren samt två tredjedelar skogsvårdsstyrelsen i det län,
där afverkningen bedrifvits. Finnes särskild angifvare, tage han hälften
af åklagarens andel.
Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall,
till dess frågan därom blifvit slutligen afgjord, försäljningssumman
nedsättas i länets ränteri, och vare om insättning af sådana medel i
bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen sägs.
#
10 §.
Saknas medel till fulla gäldandet af böter, hvartill någon enligt
denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.
11 §•
Hvad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för skogsmarks
uppodling till trädgård, åker eller äng, utläggande till nödig beteshage
eller användande till byggnadstomt eller annat likartadt ändamål.
År skogs- och hagmark vid egendom så sammanförd, att ej med
bestämdhet kan utrönas, hvad som bör anses såsom beteshage, eller är
större del af utmarken, än som till beteshage nödig är, till bete in¬
hägnad, äger Konungens befallningshafvande på anmälan af skogsvårds¬
styrelsen, efter skogsägarens hörande, meddela beslut om hvad till nödig
beteshage för egendomen räknas må.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
12 §.
Den, som ej åtnöjes med Konungens befallningshafvandes beslut
i fråga, hvarom i denna lag sägs, äger att däröfver hos Konungen an¬
föra besvär inom den tid, som är stadgad för besvärs anförande i mål,
som handläggas af förvaltande myndigheter och ämbetsverk; dock
länder det öfverklagade beslutet till efterrättelse, intill dess annorlunda
må varda förordnadt.
13 §.
Hvad i denna lag är föreskrifvet, skall ej äga tillämpning å skogar
belägna inom Gotlands, Västerbottens eller Norrbottens län eller i Sårna
socken i Dalarne.
I afseende å skogar, hvilkas bestånd erfordras till skydd mot
flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående, äger denna lag ej tillämp¬
ning, sedan sådant förordnande i fråga om afverkning å desamma med¬
delats, som i 1 § af lagen angående skyddsskogar sägs.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.
%
i
Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 46.
Öl \'Ah r-A : Al Krita • ti''-'
>ltl* i -rM t -ii rrv- • -.r u /
JK*. 2.
Förslag
till
Lag
angående skyddsskogar.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
För bibehållande af skogar, livilkas bestånd erfordras till skydd
mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående, må efter föregången syn
och undersökning Konungen förordna, att annan afverkning än till hus¬
behof må äga rum endast efter utsyning, som på statens bekostnad af
skogsstatens tjänstemän verkställes; dock att skogsägaren är berättigad
att på en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning, som med skogens
föryngring och framtida bestånd är förenlig.
Förordnande, hvarom ofvan sägs, må äfven meddelas af Konungens
befallningshafvande att gälla, intill dess Konungen i ärendet beslutit.
2 §.
Där större inskränkning i ägarens rätt att bruka skogen, än i 1
§ sägs, befinnes vara af nöden, förordnar Konungen efter föregången
undersökning i hvarje särskildt fall om den inskränkning i förfogande¬
rätten, som af omständigheterna påkallas. Vill ägaren, hällre än att
tåla föreskrifven inskränkning, afstå marken, skall den af staten lösas;
i ty fall skola de angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof gifna föreskrifter äga motsvarande tillämpning.
3 §•
Den, som öfverträdor enligt denna lag meddelade föreskrifter,
straffes med böter, från och med tjugufem till och med femhundra
8 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.
kronor, och skall i strid mot sålunda meddelade föreskrifter afverkadt
virke, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfördt, fort¬
farande är i afverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet.
Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa afverkningen,
skyldig att utgifva ersättning med belopp, motsvarande värdet af
samma virke.
Innefattar utverkning, hvarom här är fråga, förbrytelse mot all¬
männa strafflagen, skall hvad förut i denna § är stadgadt ej vinna
tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog, som vid öfverträdande
af föreskrifter, hvilka enligt denna lag meddelats, tillika missbrukat sin
rätt i samfälligheten, hafva förverkat hvad å honom belöper af det af-
verkade virket samt, där hans andel i virket undgår beslag, därför
utgifva ersättning efter tv här förut är sagdt.
4 §•
Kronobetjänte så ock skogsstatens tjänstemän samt de till skogs-
vårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän äga lika behörighet att åtala
öfverträdelse af föreskrifter, som enligt denna lag meddelats, samt att
med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet. Rätt att taga
virke i beslag tillkomme äfven de till skogsvård sstyrelsens biträde an¬
ställde tillsyningsman; åliggande sådan tillsyningsman att, då beslag
skett, ofördröjligen därom göra anmälan hos behörig åklagare.
Varder ej inom 30 dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga
ordning anställdt, vare beslaget förfallet.
5 §•
Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös
egendom är stadgadt. Virke, som tagits i beslag, må, äfven innan det
dömts förbrutet, på förenämnda sätt försäljas, därest Konungens be¬
fallningshafvande på anmälan af åklagare finner skäl därtill föreligga;
dock att virkets ägare, där han är inom riket boende, skall om auktionen
underrättas genom bref, som auktionsförrättaren skall med posten under
rekommendation till honom afsända så tidigt, att det kan komma honom
tillhanda minst åtta dagar före auktionen. Anmälan till Konungens
befallningshafvande, hvarom här ofvan sägs, skall vara åtföljd af full¬
ständig, af två trovärdige män styrkt förteckning, utvisande virkets
mängd och beskaffenhet.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 46.
9
6 §•
Böter, som enligt denna lag ådömas, äfvensom genom försäljning
af förbrutet virke uppkommen behållning eller enligt 3 § utdömd er¬
sättning för virkej som undgått beslag, fördelas så, att en tredjedel till¬
faller åklagaren samt två tredjedelar skogsvårdsstyrelsen i det län, där
afverkningen bedrifvits. Finnes särskild angifvare, tage han hälften af
åklagarens andel.
Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall
försäljningssumman nedsättas i länets ränteri, till dess frågan om be¬
slagets giltighet blifvit slutligen afgjord, och vare om insättning af
sådana medel i bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen sägs.
'< §•
Saknas medel till fulla gäldandet af böter, hvartill någon enligt
denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905, dock att de
angående flygsandsfälten i Hallands län nu gällande bestämmelser skola
lända till efterrättelse, till dess annorlunda varder af Konungen förordnadt,
Bih. till Riksd. Prof. 1903.
1 Sami. 1 Afd. 31 Höft.
2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
Utdrag af protokollet öfver jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den t
november 1901.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Annerstedt,
herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claeson,
Crusebjörn,
Odelberg,
Husberg,
Palander och
Hammarskjöld.
18:o
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anmälde chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Odelberg, i under¬
dånighet
dels den genom nådigt bref den 16 oktober 1896 för utredning
angående lämpliga åtgärder för främjande af den enskilda skogshus¬
hållningen förordnade kommittés underdåniga skrifvelse den 9 september
1899, hvarmed öfverlämnats, bland annat, förslag till lag angående vår¬
den af enskildes skogar, till förordning angående skogsvårdsstyrelser,
till lag angående skogsvårdsafgifter, till lag angående tiden för nytt-
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
janderättsaftals bestånd, till lag angående ändring i Kungl. Maj:ts nådiga
förordning om ägors fredande emot skada af annans hemdjur samt om
stängselskyldighet den 21 december 1857, till lag angående fjällskogar
och skyddsskogar och till lag angående ändring af §§ 2, 76 och 78 af
Kungl. Maj:ts förnyade nådiga stadga om skiftesverket den 9 november
1866, jämte,motiv till omförmälda författningsförslag samt inom kommittén
afgifna särskilda yttranden, äfvensom af kommittén uppgjorda tabeller och
infordrade utlåtanden tillika med de vid kommitténs sammanträden i orterna
förda protokoll,
dels särskilda af domänstyrelsen öfver förstnämnda sex förslag
afgifna underdåniga utlåtanden jämte af styrelsen inhämtade yttranden
från Kungl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län öfver för¬
slagen till lag angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd, till lag
angående ändring i förordningen om ägors fredande emot skada af annans
hemdjur samt om stängselskyldighet och till lag angående fjällskogar
och skyddsskogar samt från Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samt¬
liga län med undantag af Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län
i anledning af förslagen till lag angående vården af enskildes skogar,
till förordning angående skogsvårdsstyrelser och till lag angående
skogsvårdsafgifter,
dels och af landtmäteristyrelsen afgifvet underdånigt utlåtande öfver
förslaget till lag angående ändring i stadgan om skiftesverket.
I sammanhang härmed omförmälde departementschefen, att till
honom öfverlämnats ett tryckt exemplar af yttranden och förslag, af¬
gifna af särskilda utaf Västern or rlands läns och Jämtlands läns lands¬
ting utsedde kommitterade för afgifvande af yttrande angående lämpliga
åtgärder för främjande af den enskilda skogshushållningen inom nämnda
län, jämte protokoll, hållet vid sammanträde af desse kommitterade i Öster¬
sund den 11, 12 och 13 juni innevarande år.
Efter att hafva redogjort för handlingarnas hufvudsakliga inne¬
håll anförde departementschefen:
»Såsom Eders Kungl. Maj:t täcktes inhämta af nu lämnade redo¬
görelse för de af kommittén uppgjorda förslag till lag angående vården
af enskildes skogar, till förordning angående skogsvårdsstyrelser och till
lag angående skogsvårdsafgifter, har kommittén ansett, att de i dessa för¬
slag ifrågasatta bestämmelser icke skulle äga tillämpning i afseende å
skogar, belägna i Gotlands, Väslerbottons och Norrbottens län äfvensom
inom Sårna socken i Dalarne, och hafva till följd däraf underdåniga ut¬
låtanden rörande samma bestämmelsers tillämplighet i afseende å skogs¬
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
marker, belägna i nämnda län och socken, icke från Eders Kungl. Maj:ts
vederbörande befallningshafvande infordrats. I Riksdagens skrifvelse den
13 maj 1896, som föranledde tillsättande af nu ifrågavarande kommitté, ut¬
talar Riksdagen, bland annat, att ehuru en för alla orter lämplig gemen¬
sam lag sannolikt icke kunde erhållas, Riksdagen dock liölle före, att det
gåfves vissa hufvudgrunder, hvilka kunde vara gemensamma och på hvilka
lagen hvilade, under det att därtill komme särskilda bestämmelser olika
för de skilda orterna med hänsyn till där befintliga olika förhållanden;
att ett stadgande om skyldighet för skogsägare att efter utverkning
sörja för skogens återväxt vore af den art, att det lämpade sig för hela
landet med undantag möjligen för de allra nordligaste delarna däraf,
ehuru bestämmelserna om sättet för åstadkommande af återväxt borde
lämpas efter de olika landsdelarnas olika förhållanden; äfvensom att uti
en för landet i dess helhet gällande lag kunde gifvas allmänna bestäm¬
melser mot en skadlig öfverafverkning af skog, ehuru detaljstadgandena
därom torde böra vara olika för skilda delar af landet. I öfverensstäm¬
melse med de åsikter, Riksdagen sålunda uttalat, anser jag önskligt, att
de blifvande allmänna lagbestämmelserna angående vården af enskildes
skogar må kunna göras gällande för landet i dess helhet, äfven om vid
sidan däraf särskilda bestämmelser må anses nödiga för vissa delar af
landet; och då det sålunda synes mig böra tagas under ompröfning, huru¬
vida icke de i nu förevarande författningsförslag ifrågasatta bestämmelser
lämpligen må kunna, under förutsättning att de komma att i hufvudsak
blifva gällande inom öfriga delar af riket, äga tillämpning inom nyss¬
nämnda län och socken, hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t täcktes
anbefalla Sina befallningshafvande i Gotlands, Västerbottens, Norrbottens
och Kopparbergs län att skyndsamt afgifva underdåniga utlåtanden i
sådant afseende.
Under förutsättning af nådigt bifall härtill torde jag framdeles, efter
det ifrågavarande utlåtanden inkommit, få, i sammanhang med under¬
dånig föredragning af de af kommittén afgifna författningsförslag, hvilka
nu icke blifvit af mig anmälda, jämte öfver dessa förslag afgifna ut¬
låtanden, ingå i närmare granskning af förslagen till förordning an¬
gående skogsvårdsstyrelser och till lag angående skogsvårdsafgifter,
men anhåller jag att redan nu få uttala mig angående öfriga af mig
anmälda författningsförslag, och bland dem först förslaget till lag angående
vården af enskildes skogar.
Under hänvisning till den sammanfattning af de mot särskilda
paragrafer i detta förslag framställda anmärkningar, som af domän-
styrelsen i dess utlåtande öfver förslaget lämnats, vill jag, beträffande
13
Kungl. Maj-ts Nåd. Proposition N:o 46.
affatta in gen af 1 och 13 §§ uttala den mening, att i lagen bör så tyd¬
ligt som möjligen ske kan angifvas, beträffande hvilken mark de i den¬
samma gifna bestämmelser skola äga tillämpning. Mot det af kommittén i
förstnämnda paragraf föreslagna uttryck »egentlig skogsmark» har an¬
märkts, alt det kunde vålla misstydning, då dels därmed i allmänhet torde
afses endast en motsats till betesmark och sådan mark, som ägnar sig till
högre art af kultur, såsom åker, äng, trädgård m. m., dels ock att därmed
icke med bestämdhet från lagens tillämpning uteslötes sådan mark, som
vore försumpad. En ledamot af kommittén, med hvilken flera af de myndig¬
heter, som yttrat sig öfver förslaget, instämt, har ansett böra i paragrafen
införas en definition å begreppet »egentlig skogsmark», hvarmed skulle
förstås »sådan skogsbördig mark, där skogens tillväxt och föryngring icke
förhindras af markens beskaffenhet och betäckning». Enligt hvad domän¬
styrelsen framhållit, skulle emellertid med en sådan affattning af para¬
grafen lagens hufvudsyfte i dess viktigaste delar göras om intet, då
därigenom från lagens tillämpning skulle undantagas all mark, hvarest
ej utan särskild åtgärd skogens föryngring kunde äga rum, eller just
sådan mark, där lagens ingripande kunde göra mesta gagn. Denna
definition af begreppet »egentlig skogsmark» kan sålunda icke godkän¬
nas. Å andra sidan är det uppenbart, att lagen icke skulle äga tillämp¬
ning å sådan mark, där svårigheterna och hindren för föryngringen äro
beroende på en genom stark mossvegetation inträdd försumpning. Vis¬
serligen anser domänstyrelsen, att man beträffande sådan mark, där
försumpning genom mossvegetation af öfvervägande sphagnum inträdt,
har all anledning att hänföra marken, liksom mossarna, till impediment,
och att med denna begränsning försumpad mark gifvetvis skulle komma
utom lagens tillämpning. Då jag emellertid anser lämpligt, att i själfva
lagen finnes uttryckligen angifvet, att den ej afser dylik mark, finner
jag en bestämmelse i sådant afseende böra inflyta i 13 § af förslaget;
och då i samma paragraf jämväl uttryckligen angifves, att lagen ej äger
tillämpning å skogsmark, som brukas till nödig beteshage, synes mig den
affattning af 1 §, som domänstyrelsen föreslagit, med ett förtydligande
tillägg, att lagen afser endast enskilde tillhörig skogsmark, kunna vinna
godkännande.
I likhet med kommittén anser jag, att i fråga om skogshushållnin¬
gen lagstiftningens mål måste anses vara att bereda ett sådant skydd
för de enskilda skogarna, att ett tämligen jämt fördeladt afverkande af
skogskapitalet i mån af dess naturliga tillväxt däraf blir en följd. För
vinnande af detta mål skulle visserligen den bästa utvägen vara att
införa utsyningstvång inom hela landet; men eu föreskrift i sådant af-
14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
seende synes sakna stöd af det allmänna tänkesättet, hvarför något
förslag i nämnda riktning icke lär hafva utsikt att för närvarande kunna
genomföras.
Hvad åter angår kommitténs uppenbarligen i syfte att bereda dylikt
skydd åtminstone åt enskilde tillhöriga skogar af mera betydande om¬
fattning i 2 och 3 §§ afgifna förslag därom att ägare af större skogs¬
område skulle vara skyldig att till hjälp vid förvaltningen af sina
skogar anställa skogsvetenskapligt utbildadt biträde äfvensom att årligen
afgifva vissa statistiska.uppgifter angående sin skogshushållning, delar-
jag de betänkligheter i fråga om gagnet och lämpligheten af de utaf
kommittén i sådant afseende föreslagna bestämmelser, som af domänstyrel¬
sen med flera i ärendet hörda myndigheter uttalats, hvarför jag anser
samma bestämmelser böra ur förslaget utgå.
Beträffande 4 § af kommitténs förslag anser jag, i öfverensstämmelse
med hvad domänstyrelsen hemställt, att uti denna paragraf bör införas
ett tillägg därom, att skogsägare, som önskar råd och upplysning, huru
en skog bör behandlas för att ej föryngringen skall äfventyras, äger att i
sådant afseende genom skogsvårdsstyrelsens försorg erhålla sakkunnigt
biträde; och har jag dessutom tänkt mig, att i en blifvande instruktion för
skogsvårdsstyrelsen skulle meddelas bestämmelser därom, att i synnerhet
ägare af mindre skogsområde skall i mån af tillgängliga medel beredas
afgiftsfritt biträde härutinnan.
Med 5 § i kommitténs förslag synas mig förändringar böra vidtagas
i syfte att närmare angifva det förfärande, som bör föregå liders Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes meddelande af vitesföreläggande eller afverk-
ningsförbud, därvid synemännens förrättning torde böra betraktas allenast
som ett medel för Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att erhålla
de upplysningar, som för besluts fattande kunna vara nödiga. Vidare
anser jag, i likhet med flere af de i ärendet hörda myndigheter, och
på de af dessa myndigheter anförda skäl, att den af kommittén föreslagna
bestämmelsen om expropriation bör utgå och ersättas med stadgande
därom, att skogsvårdsstyrelse för kostnader för verkställda kulturåtgärder
skall åtnjuta enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handels-
balken tillkommer kronan för afgäld af fast egendom. Härjämte torde
i lagen böra införas stadgande därom, att skogsvårdsstyrelses fordran af
sist omförmälda art må utmätas utan föregående dom, samt att Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut om vite eller afverkningsförbud
skall för att komma till allmänhetens kännedom införas i länskungörel-
serna; hvarförutom föreskrift jämväl bör meddelas om sättet för utseen¬
det af de vid synen biträdande gode männen. Med afseende å omfattnin-
15
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
gen af de bestämmelser, som skulle i denna paragraf inrymmas, synes
densamma lämpligen kunna uppdelas i tre särskilda paragrafer.
Uti 6 § af kommitténs förslag anser jag, närmast med anledning af
en utaf Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande i Upsala län framställd
anmärkning, att en bestämmelse bör införas i syfte att skydda virkesägare
för den förlust, som kunde komma att honom tillskyndas, såframt virke
blefve dömdt förbrutet, äfven då fall af skogsåverkan förelåge; och torde
dessutom, då det beträSände sättet för fastställande af värdet å virke,
som undgått beslag, lärer vara vanskligt att uppställa några från de
allmänna bevisningsreglerna afvikande bestämmelser, hvad förslaget inne¬
håller om beviskraften af synemännens uppskattning böra ur detsamma
utgå.
Vidkommande rätten att åtala förseelser enligt denna lag, anser
jag det kunna öka lagens effektivitet, om åtals- och beslagsrätt till-
komme äfven skogsvårdsstyrelses tjänstemän. Af enahanda anledning
har jag funnit en af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämt¬
lands län gjord framställning att tillerkänna jämväl andra angifvare än
skogsvårdsstyrelses tjänste- eller tillsyningsmän andel i böter, viten och
behållning af förbrutet virke vara välbetänkt, hvarför jag anser 8 och 10
§§ af komiténs förslag böra i angifna hänseenden ändras.
Då den af kommittén i § 9 föreslagna skyldighet för åklagare att
om auktion underrätta virkesägare skulle kunna vålla onödigt och kanske
långvarigt uppehåll med auktionen, har jag funnit en sådan bestäm¬
melse lämpligare, som, i öfverensstämmelse med hvad utsökningslagen
innehåller rörande underrättelse till kände inteckningsbafvare om utsatt
auktion å läst egendom, föreskrifver, att kallelse om auktionen skall
tillsändas ägaren med posten i så god tid, att brefvet kan komma
honom till banda minst åtta dagar före auktionen.
Såsom jag förut antydt, anser jag önskvärdt, att de i förevarande
lagförslag ifrågasatta bestämmelser, under förutsättning att de komma att
i hufvudsak blifva gällande inom öfriga delar af riket, komma att äga till-
lämpning jämväl inom Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län äfven¬
som Sårna socken af Kopparbergs län, hvarför jag finner mig böra i
det förslag, jag nu går att för Eders Kungl. Maj:t framlägga, vidtaga
sådana förändringar i kommitténs förslag, att 15 § uteslutes och i ingressen
till lagen föreskrift meddelas om upphäfvande af de §§ i lagen den 30
mars 1894 angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse på
Gotland, hvilka skulle genom de i förevarande lagförslag ifrågasatta
bestämmelser blifva obehöfliga.
Då däremot bestämmelserna i nu ifrågavarande förslag ej lämpligen
16
Kungl. Maj As Nåd. Proposition N:o 46.
kunna äga tillämpning å skogar, livilkas bestånd erfordras till skydd mot
liygsandsfält eller ijällgränsens nedgående, sedan sådant förordnande i
fråga om afverkning å desamma meddelats, som i 1 § i förslaget till
lag angående fjällskogar och skyddsskogar ifrågasatts, torde ett stadgande
i sådant afseende i nu föreliggande förslag böra upptagas.
Beträffande förslaget till lag angående fjällskogar och skyddsskogar,
anser jag, i likhet med domänstyrelsen, att, då kommittén icke antydt,
i hvilket afseende sjöfart och fiske skulle kunna skyddas eller befrämjas
genom de i förslaget ifrågasatta bestämmelser, dessa ord böra ur för¬
slaget utgå. Däremot synes förslaget lämpligen böra afse äfven sådana
skogar, bvilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsand sfält; och håller
jag före, att den af kommitterade i 1 § föreslagna inskränkning i dispo¬
sitionsrätten öfver fjällskogar bör, till förhindrande af kalhuggning af
skogar i närheten af flygsandsfält, utsträckas till jämväl detta senare
slag af skogar; hvarjämte jag, på sätt domänstyrelsen hemställt, anser
att i 1 § bör införas en föreskrift, att Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande må, innan Eders Kungl. Maj:t i ärendet beslutat, meddela
interimistiskt förbud mot afverkning till afsalu utan föregående utsy¬
ning. Bestämmelserna i 3 § af kommitténs förslag, hvilka synts mig vara
dels otydliga, dels ofullständiga, torde böra omarbetas till hufvudsaklig
öfverensstämmelse med motsvarande stadganden i 7 och 8 §§ i lagen
angående vården af enskildes skogar; hvarjämte bestämmelserna i 9—12
§§ i sistnämnda lag synas böra i tillämpliga delar jämväl här införas.
Med anledning af hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Hallands län i sitt utlåtande öfver kommitténs förevarande förslag anfört
därom, att de angående flygsands fälten i nämnda län nu gällande bestäm¬
melser visat sig vara för därvarande skogar fullt tillfredsställande, torde
böra medgifvas, att dessa bestämmelser må fortfarande gälla, intill dess
annorlunda kan varda förord nadt.
Hvad därefter angår förslaget till lag angående tiden för nyttjande-
rättsaftals bestånd, delar jag de betänkligheter, som flere af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande uttalat mot så stor inskränkning af tiden
för upplåtelser af skogsafverkningsrättigheter som till fem år; och anser
jag en inskränkning af tiden till tio år kunna vara tillfyllest för af-
hjälpande af de största olägenheterna af den nuvarande lagstiftningen.
Den af kommittén föreslagna bestämmelsen, att tiden, under hvilken ett
afverkningsaftal skall gälla, skulle räknas från den dag, aftalet slutes,
torde vara afsedd att förhindra sådant kringgående af lagen, hvartill en
skogsägare skulle kunna göra sig skyldig genom att på en gång i
olika afhandlingar upplåta afverkuingsrätt under en längre tid, men då
17
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 46.
uppenbarligen den nu gällande lagen afser att förbjuda ett sådant till-
vägagående, synes något förtydligande i detta afseende icke vara er¬
forderligt.
På grund af de mot 2 § i förslaget framställda anmärkningar
finner jag mig icke kunna tillstyrka bifall till hvad kommittén i samma
paragraf föreslagit, och torde sålunda endast i 1 § af den nu gällande
lagen ändring vara behöflig.
Vidkommande kommitténs förslag till lag angående ändring, i förord¬
ningen den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada af annans
hemdjur samt om slängselskyldighet, har jag, i likhet med domänstyrelsen
och flertalet af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, funnit det¬
samma innebära ett väsentligt steg framåt i en riktning, som,{.åt¬
minstone hvad det första af de föreslagna momenten angår, föruVpröf-
vats vara god.
Det af kommittén i detta moment ifrågasatta förbudet mot allt be¬
tande af får och getter å skogsmark, som anses vara till gemensamt
mulbete upplåten, synes dock ej lämpligen hafva sin plats i nu ifråga¬
varande förordning, utan hellre böra åvägabringas genom en särskild
kungörelse, under enahanda villkor i fråga om rätt för samtlige delägare
i marken att annorlunda öfverenskomma, som i de af kommittén omnämuda
kungörelserna den 28 januari 1876 och den 20 november 1885 omförmäles.
Däremot torde i förevarande förordning böra intagas en föreskrift af
det hufvudsakliga innehåll, kommittén angifvit i senare momentet af sitt
förslag, hvartill, på sätt domänstyrelsen ifrågasatt, äfven synes böra
läggas en föreskrift om sättet för aflysning af sådan fredhållning, hvarom
stadgande sålunda skulle meddelas.
Då de anordningar, som å administrativ väg blifva erforderliga
för det de af mig nu genomgångna lagförslagen, under förutsättning
att de blifva i hufvudsakliga delar godkända, må kunna vinna tillämp¬
ning, svårligen kunna hinna till fullo genomföras under loppet af näst¬
kommande år, har jag ansett tiden för de särskilda lagarnes trädande i
kraft icke böra bestämmas tidigare än till den 1 januari 1904.
Hvad slutligen angår kommitténs förslag till lag angående ändring af
2, 76 och 78 §§ i stadgan om skiftesverket så, enär förslaget, i hvad det
afser ändring af 2 och 78 §§, omedelbart sammanhänger med ett af
kommittén uppgjordt förslag till lag angående allmänningsskogars
bildande, hvilket sistnämnda förslag jag emellertid nu icke är beredd
att för Eders Kungl. Maj:t anmäla, finner jag förslaget om ändring af
nämnda två §§ i skiftesstadgan icke för närvarande böra till någon åt¬
gärd föranleda.
Bih. till Riksd. Prat. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft.
3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
Vidkommande däremot frågan om ändring af 76 § i samma stadga
finner jag, särskildt med hänsyn därtill att jag icke ansett mig kunna
biträda de af kommittén uti § 2 af dess förslag till lag angående tiden
för nyttjanderättsaftals bestånd ifrågasatta bestämmelser, synnerligen
önskligt, om i skiftesstadgan kunde inflyta ett stadgande i det syfte,
kommittén med det till nyssnämnda paragraf i skiftesstadgan gjorda
tillägg afsett, men då det icke torde tillkomma mig att bedöma, huru¬
vida och på hvad sätt ett dylikt stadgande må kunna i skiftesstadgan
införas, finner jag mig böra hemställa, att kommittéförslaget i denna del
i oförändradt skick må öfverlämnas till justitiedepartementet för vidare
handläggning.
I öfverensstämmelse med de af mig nu uttalade åsikter och med
iakttagande därjämte att en del redaktionella ändringar i kommitténs nu
anmälda förslag ansetts behöfva vidtagas, hafva inom jordbruksdepar¬
tementet uppgjorts förslag till lag angående vården af enskildes skogar,
till lag angående skyddsskogar och fjällskogar, till lag angående ändrad
lydelse af § 5 i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande
emot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet, till lag an¬
gående ändrad lydelse af 1 § i lagen den 25 april 1889 angående tiden
för nyttjanderättsaftals bestånd och till lag angående ändrad lydelse af
76 § i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866; och
hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t täcktes förordna, att af dessa för¬
slag, hvilka torde få detta protokoll under litt. A, B, C, D och E bi¬
fogas, skola med utdrag af protokollet härom öfverlämnas, förslagen
till lag angående vården af enskildes skogar samt till lag angående
skyddsskogar och fjällskogar till högsta domstolen för afgifvande af
yttrande öfver dessa förslag för det ändamål 87 § regeringsformen
omförmäler, samt de tre öfriga förslagen till justitiedepartementet för
den vidare behandling, som på nämnda departement ankommer.
Till hvad departementschefen sålunda hemställt,
däri statsrådets öfrige ledamöter instämde, täcktes
Hans Maj:t Konungen i nåder lämna bifall.
Ex protocollo:
Axel Mörner.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
19
Bil. litt. A.
Förslag
till
lag angående vården af enskildes skogar.
Härigenom varder, med upphäfvande af §§ 1—5 i lagen den 30
mars 1894 angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse
på Gotland, förordnadt som följer:
1 §•
Å skogsmark, tillhörig enskilde, må afverkning ej så bedrifvas eller
marken efter afverkning så behandlas, att skogens föryngring äfventyras.
Uppsigten häröfver tillkommer skogsvårdsstyrelsen i det län, där
skogsmarken är belägen, samt de till styrelsens biträde tillsatte tjänste¬
män och tillsyningsmän.
2 §•
" Önskar ägare eller innehafvare af skogsmark sakkunnigt biträde
vid skogens skötsel och vård eller råd och upplysning, huruvida en
tillämnad afverkning är att anse såsom tillåten eller hvilka åtgärder i
afseende å afverkad skogsmarks behandling böra vidtagas, må skriftlig
anmälan därom göras hos skogsvårdsstyrelsen i länet, som förordnar
lämplig person att, på villkor styrelsen bestämmer, vara sökanden i af
honom angifvet hänseende behjälplig.
3 §.
Har till Konungens befallningshafvande från skogsvårdsstyrelsen
i länet inkommit anmälan att å skogsmark afverkniug så bedrifves eller
alt efter afverkning skogsmark så behandlas, att skogens föryngring
äfventyras, äger Konungens befallningshafvande förordna skogstjänste-
man att med biträde af två ojäfvige gode män, hvilka af förrättnings-
mannen utses bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller till
åO Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
gode män vid landtmäteriförrättning i orten valde äro, å stället under¬
söka förhållandet och häröfver till Konungens befallningshafvande af¬
gifva redogörelse med förslag till de åtgärder, som för markens åter¬
ställande i skogbärande skick må finnas nödiga. Stanna förrättnings-
mannen och gode männen i olika meningar, gälle hvad de fleste säga.
Har hvar sin särskilda mening, gälle förrätt.ningsmannens.
i §•
Sedan ägaren eller innehafvaren af skogsmarken, så ock, då
anmälan afser, att afverkning obehörigen ägt rum, och sådan afverk-
ning bedrifvits af annan än skogsmarkens ägare eller innehafvare,
den som låtit verkställa afverkningen, lämnats tillfälle att förklara
sig öfver redogörelse och förslag, som i 3 § omförmälas, samt, där
så pröfvas lämpligt, skogsvårdsstyrelsens yttrande inhämtats, har Ko¬
nungens befallningshafvande att i ärendet meddela beslut. Finner
Konungens befallningshafvande ådagalagdt, att sådan afverkning eller
vanskötsel förekommit, hvarom i 1 § sägs, äger Konungens befall¬
ningshafvande förelägga skogsmarkens ägare att vid vite inom viss
tid vidtaga de åtgärder för markens återställande i skogbärande skick,
som af Konungens befallningshafvande pröfvas erforderliga, äfvensom,
där med hänsyn till för handen varande förhållanden sådant befinnes
nödigt, förbjuda all afverkning tills vidare och intill dess annorlunda
varder af Konungens befallningshafvande förordnadt å så stor del af
egendomens skogsområde, som af Konungens befallningshafvande pröf¬
vas skäligt.
Därest omständigheterna sådant föranleda, äger Konungens be¬
fallningshafvande att, sedan undersökningsinstrumentet inkommit, innan
slutligt utslag meddelas, tillsvidare förbjuda afverkning annat än till
husbehof å egendomens hela skogsmark eller någon del däraf.
Beslut, hvarigenom vite stadgats eller afverkningsförbud meddelats,
skall genom Konungens befallningshafvandes försorg införas i läns-
kungörelserna; och skall beslutet sedan anses hafva kommit till tredje
mans kännedom, där ej af omständigheterna framgår, att han hvarken
haft eller bort hafva kunskap därom.
5 §•
Har skogsmarkens ägare icke inom ett år efter den genom laga
kraftvunnet beslut förelagda tidens utgång fullgjort, hvad honom
enligt 4 § ålagts, äger skogsvårdsstyrelsen låta verkställa de före-
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
skrifta åtgärderna på ägarens bekostnad; och må den kostnad på
skogsvårdsstyrelsens anmälan af utmätningsman omedelbart hos den
försumlige uttagas. För sådan kostnad äger skogsvårdsstyrelsen att
ur egendomen, ändå att den kommer i annans hand, njuta betalning
med enahanda förmånsrätt, som enligt 17 Kap. 6 § handelsbalken till¬
kommer kronan för afgäld af fast egendom.
6 §•
Kostnaden för sådan undersökning, som i 3 § omförmäles, skall,
där på densamma följer sådant föreläggande, som i 4 § sägs, godtgöras
af den, som till afverkningen eller vanskötseln gjort sig skyldig, men
eljest, äfvensom där tillgång hos denne saknas, utgå af medel, som af
skogsvårdsstyrelsen förvaltas.
7 §•
Sker afverkning i strid mot meddeladt förbud, straffes den, som
med kännedom om förbudet öfverträdt detsamma, med böter från och
med 25 till och med 500 kronor, hvarjämte det afverkade virket,
äfven om det kommit i annan mans ägo eller besittning, är under-
kastadt beslag; och varde sådant virke dömdt förbrutet, där det ej
blifvit afverkadt utan tillstånd af den, som, då afverkningen skedde,
var skogens ägare. Undgår dylikt virke beslag, är den, som med
kännedom om afverkningsförbudet låtit afverka virket, skyldig att ut¬
gifva ersättning med belopp, motsvarande värdet af samma virke.
8 §•
Öfverträdelse af denna lag åtalas af allmän åklagare. Åtalsrätt
tillkommer jämväl skogsvårdsstyrelsens tjensteman. Den, som äger att
å sådan öfverträdelse tala, tillkommer äfven rätt att i beslag taga virke,
som bör anses förbrutet.
9 §.
Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös
egendom är stadgadt. Virke, som tagits i beslag, må, i händelse det¬
samma är underkastadt förskämning, förstörelse eller hastigt fallande i
22
Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 46.
värde eller om kostnaderna för dess förvarande skulle blifva högre
än som finnes skäligt, äfven innan det dömes förbrutet, på förenämnda
sätt försäljas, därest öfverexekutor på anmälan af åklagaren därtill läm¬
nar tillstånd; dock att virkets ägare, där han är känd och inom riket
boende, skall om auktionen underrättas genom bref, som auktionsförrättaren
skall med posten under rekommendation till honom afsända så tidigt, att
det kan komma honom tillhanda minst åtta dagar före auktionen. An¬
mälan till öfverexekutor, hvarom här ofvan sägs, skall vara åtföljd af
fullständig, af två trovärdige män styrkt förteckning, utvisande virkets
mängd och beskaffenhet.
10 §.
År ägare af i beslag taget virke okänd eller vistas lian utom
riket, skall kungörelse om beslaget genom åklagarens försorg införas
tre gånger såväl i allmänna tidningarna som i tidning inom orten med
föreläggande för virkets ägare att inom sex månader efter sista kun¬
görandet hos öfverexekutor sig anmäla, vid äfventyr att eljest vara
sin rätt till virket förlustig. Har ägare af virket icke inom den före¬
lagda tiden låtit sig afköra, förordne på anmälan öfverexekutor om vir¬
kets försäljning, där sådan ej redan på grund af 9 § ägt rum, och
om de genom försäljningen influtna medlens fördelning mellan veder¬
börande enligt de i 11 § stadgade grunder.
11 §‘
Böter och viten enligt denna lag äfvensom genom försäljning af
förbrutet virke uppkommen behållning och enligt 7 § utdömd ersättning
för virke, som undgått beslag, fördelas så, att en tredjedel tillfaller
åklagaren samt två tredjedelar skogsvårdsstyrelsen i det län, där afverk-
ningen bedrifvits eller, om det ej kan utrönas, skogsvårdsstyrelsen i
det län, hvarest beslaget skedde.
Finnes särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens andel.
Försälj es i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall,
till dess frågan därom blifvit slutligen afgjord, försäljningssumman
nedsättas i länets ränteri, och vare om insättning af sådana medel i
bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen sägs.
12 §.
Saknas medel till fulla gäldandet af böter eller af vite, hvartill
någon på grund af denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän
strafflag.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
23
13 §.
I fråga om försumpad skogsmark, hvarest skogens föryngring
omöjliggöres genom stark mossbildning, äfvensom skogsmark, som odlas
till trädgård, åker eller äng, brukas till nödig beteshage, eller använ¬
des till byggnadstomt eller annat likartadt ändamål, äger denna lag ej
tillämpning.
År skogs- och hagmark vid egendom så sammanförd, att ej
med bestämdhet kan utrönas, hvad som bör anses såsom nödig betes¬
hage, eller är större del af utmarken, än som till beteshage nödig
är, till bete inhägnad, äger Konungens befallningshafvande på an¬
mälan åt skogsvårdsstyrelsen, efter skogsägarens hörande, meddela
beslut om hvad till nödig beteshage för egendomen eller hemmanet
räknas må.
14 §•
Den, som ej åtnöjes med Konungens befallningshafvandes beslut
i fråga, hvarom i denna lag sägs, äger att däröfver hos Konungen anföra
besvär inom den tid, som är stadgad för besvärs anförande i mål, som
handläggas af förvaltande myndigheter och ämbetsverk; dock länder
det öfverklagade beslutet till efterrättelse, intill dess annorlunda må
varda förordnadt.
15 §.
I afseende å skogar, hvilkas bestånd erfordras till skydd mot
flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående, äger denna lag ej tillämpning,
sedan sådant förordnande i fråga om afverkning å desamma meddelats,
som i 1 § af lagen angående skyddsskogar och fjällskogar sägs.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904.
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
Bil. litt. B.
Förslag
till
lag angående skyddsskogar och fjällskogar.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
För bibehållande af skogar, hvilkas bestånd erfordras till skydd
mot flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående, må efter föregången
syn och undersökning, på framställning af vederbörande skogsvårds-
styrelse, Konungen förordna, att afverkning annat än till husbehof må
äga rum endast efter utsyning, som på statens bekostnad af skogs-
statens tjänsteman verkställes; dock att skogsägaren är berättigad att
på en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning, som med hänsyn
till skogens föryngring och framtida bestånd är förenlig.
Förordnande, hvarom ofvan sägs, må, på anmälan af skogsvårds-
styrelse, äfven meddelas af Konungens Befallningshafvande att gälla
intill dess Konungen i ärendet beslutat.
2 §■
Där större inskränkning i ägarens rätt att bruka skogen, än i
1 § sägs, befinnes vara af nöden, förordnar Konungen efter föregån¬
gen undersökning i hvarje särskildt fall om den inskränkning i för¬
foganderätten, som af omständigheterna påkallas. Vill ägaren, hellre
än att tåla föreskrifven inskränkning, afstå marken, skall den af staten
lösas; i ty fall skola de angående jords eller lägenhets afstående för
allmänt behof gifna föreskrifter äga motsvarande tillämpning.
3 §■
Den som öfverträder enligt denna lag meddelade föreskrifter,
straffes med böter, högst ett tusen kronor, eller fängelse i högst sex
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
månader; hvarjemte i strid mot sålunda meddelade föreskrifter afverkadt
virke, äfven om det kommit i annan mans ägo eller besittning, är under-
kastadt beslag; och varde sådant virke dömdt förbrutet, där det ej blifvit
afverkadt utan tillstånd af den, som då afverkningen skedde, var sko¬
gens ägare. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit afverka virket,
skyldig att utgifva ersättning med belopp, motsvarande värdet af samma
virke.
4 §•
öfverträdelse af enligt denna lag meddelade föreskrifter åtalas
af allmän åklagare. Åtalsrätt tillkommer jämväl skogsstatens eller
skogsvård sstyrelsens tjänstemän. Den, som äger att å sådan öfver¬
trädelse tala, tillkommer äfven rätt att i beslag taga virke, som bör
anses förbrutet.
5 §■
Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös
egendom är stadgadt. Virke, som tagits i beslag, må, i händelse det¬
samma är underkastadt förskämning, förstörelse eller hastigt fallande i
värde eller om kostnaderna för dess förvarande skulle blifva högre
än som finnes skäligt, äfven innan det dömes förbrutet, på förenämnda
sätt försäljas, därest öfverexekutor på anmälan af åklagaren därtill läm¬
nar tillstånd; dock att virkets ägare, där han är känd och inom riket
boende, skall om auktionen underrättas genom bref, som auktionsför-
rättaren skall med posten under rekommendation till honom afsända
så tidigt, att det kan komma honom tillhanda minst åtta dagar före
auktionen. Anmälan till öfverexekutor, hvarom här ofvan sägs, skall
vara åtföljd af fullständig, af två trovärdige män styrkt förteckning,
utvisande virkets mängd och beskaffenhet.
« §■
År ägare af i beslag taget virke okänd eller vistas han utom
riket, skall kungörelse om beslaget genom åklagarens försorg införas
tre gånger såväl i allmänna tidningarna som i tidning inom orten med
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sand. 1 Afd. 31 Häft. 4
26
Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 46.
föreläggande för virkets ägare att inom sex månader efter sista kun¬
görandet hos öfverexekutor sig anmäla, vid äfventyr att eljest vara
sin rätt till virket förlustig. Har ägare af virket icke inom den före¬
lagda tiden låtit sig afhöra, förordne på anmälan öfverexekutor om
virkets försäljning, där sådan ej redan på grund af 5 § ägt rum, och
om de genom försäljningen influtna medlens fördelning mellan veder¬
börande enligt de i 7 § stadgade grunder.
7 §•
Böter enligt denna lag äfvensom genom försäljning af förbrutet
virke uppkommen behållning eller enligt 3 § utdömd ersättning för
virke, som undgått beslag, fördelas så, att en tredjedel tillfaller åklaga¬
ren samt två tredjedelar skogsvårdsstyrelsen i det län, där afverkningen
bedrifvits eller, om det ej kan utrönas, skogsvårdsstyrelsen i det län,
hvarest beslaget skedde.
Finnes särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens andel.
Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall
försäljningssumman nedsättas i länets ränteri, till dess frågan om be¬
slagets giltighet blifvit slutligen afgjord, och vare om insättning af
sådana medel i bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen sägs.
» §•
Saknas medel till fulla gäldandet af böter, hvartill någon på grund
af denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904, dock att de an¬
gående flygsandsfalten i Hallands län nu gällande bestämmelser skola lända
till efterrättelse, till dess annorlunda varder af Konungen förordnadt.
ÉungI. Maj:ts A åd. Proposition N:o 46.
27
Bil. Utt. C.
Förslag
till ? ‘
lag angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen den 21 december 1857
om ägors fredande emot skada af annans hemdjur
samt om stängselskyldighet.
Härigenom förordnas, att § 5 i förordningen den 21 december 1857
om ägors fredande emot skada af annans hemdjtir samt om stängselskyldig¬
het skall erhålla följande ändrade lydelse:
Utgöras ägor — — — — — — — — — — — — — — —
-------stadgadt är.
Finnes emellan — — — — — — — — — — —----
— — — — — — — aftaladt är.
Styrkes hos Konungens befallningshafvande, att ohägnad skogsmark
är föremål för skogsodling och att området för odlingen är på lämpligt
sätt å marken utmärkt, skall Konungens befallningshafvande utlärda
kungörelse om skogsodlingens omfattning och dennas utmärkande å
marken. Sedan en månad förflutit, efter det kungörelsen blifvit i för¬
samlingens och angränsande kyrkor uppläst, vare en hvar pliktig att
om sina hemdjur hålla sådan vård, att de icke inkomma å det område.
Sedan skogsplantorna å marken undanvuxit kreaturens bett, må
på framställning af betesberättigade sådan fredhållning genom kun¬
görande, som nyss är närnndt, atlysas.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904.
28
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N;o 46.
Bil. Utt. D.
A'i £ i ö "i
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse af 1 § i lagen den 25 april 1889
angående tiden för nyttjunderättsaftals bestånd.
Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 25 april 1889 angående
tiden för nyttjanderättsaftals bestånd skall erhålla följande ändrade
lydelse:
Aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet på viss
tid upplåtes, må ej gälla öfver femtio år. Afser aftalet allenast eller
hufvudsakligen upplåtelse af rätt till afverkning af skog annorledes än
till husbehof, vare det ej gällande öfver tio år.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
29
Bil. Utt. E.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse af 76 § i stadgan om skiftesverket
i riket den 9 november 1866.
Härigenom förordnas att 76 § i stadgan om skiftesverket i riket
den 9 november 1866 skall erhålla följande förändrade lydelse:
Mom. 1. Åger hemman eller by rätt till skogsfång eller mulbete
å annat hemmans eller annan bys mark, och vill hemmanet eller byn,
å hvars mark den last ligger, samma mark skifta, har andra byn eller
hemmanet oinskränkt rätt att för sitt fulla hemmantal både skogsfång
och mulbete begagna; njute då lika lott i marken, som afgärda by eller
hemman tillkommer. Har byn eller hemmanet rättighet att begagna
blott ettdera, antingen skogsfång eller mulbete, men ej båda tillika, eller
är sådan rättighet inskränkt till visst belopp eller slag af skogsfång eller
till bete å viss tid eller för vissa kreatur, och kan man ej om delnings-
grunden sämjas, då sätte ägodelningsrätten den ut, efter ty som skäligt
pröfvas.
Mom. 2. Hvad nu rörande aflösning af sådan last i sammanhang
med ägoskifte stadgadt är, gälle äfven, då fråga därom utan samman¬
hang med sådant skifte förekommer; och må förty, där hemman eller
lägenhet äger rätt för alltid till skogsfång eller mulbete å annans skog,
denne från sig lösa denna last emot vederlag af motsvarande mark,
som bör enligt nu angifna grunder utbrytas och det förstnämnda hem¬
manet eller lägenheten tilläggas i den ordning, som om ägobyte är
stadgad.
Denna lag skall träda i kraft den
30
Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o J6.
?ix\ ,\\
y
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol torsdagen den 1 maj 1902.
Andra rummet.
Närvarande:
Juetitieråden: Sxarin,
Norberg,
- Carlson,
Billing,
Ramstedt,
Quensel.
Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 3 februari inne¬
varande år, handlingarna rörande de till högsta domstolen för afgif¬
vande af utlåtande öfverlämnade förslag till lag angående vården af
enskildes skogar, till lag angående skyddsskogar och fjällskogar, till lag
angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen den 21 december 1857
om ägors fredande emot skada af annans hemdjur samt om stängsel¬
skyldighet och till lag angående ändrad lydelse af 1 § i lagen den
25 april 1889 angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd, mellan
högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, företogs nu
detta ärende till slutlig behandling; varande förslagen bilagda detta
protokoll.
Kungl. Mqj.is Nåd. Proposition N:o 46.
81
A. Förslag till lag angående vården af enskildes skogar.
Härvid yttrade justitierådet Skärm beträffande förslaget i dess
helhet:
»Utan tvifvel har staten ett mycket stort intresse däri, att enskilde
jordägares skogsmark likasom deras öfriga, icke skogbärande, till åker,
äng och bete använda mark på ett omsorgsfullt och ändamålsenligt sätt
behandlas och vårdas, så att markens afkastningsförmåga tillgodogöres
samt för framtiden bibehålies och, såvidt möjligt, ökas. All sådan be¬
handling af marken, den skogbärande och den icke skogbärande, hvar¬
igenom dess alstringsförmåga för framtiden minskas eller tillintetgöres,
måste kränka det intresse staten har att, såsom målsman för kommande
släkten, värja.
På den icke skogbärande följer emellertid i regeln afkastningen
af verkställdt utsäde och af gjorda förbättringar så snart, att samme
jordägare, som verkställt utsädet och förbättringarna, kan vänta, att han
eller åtminstone hans närmaste efterträdare inom ganska kort tid skola
däraf få njuta frukten. Den enskilde jordägarens intresse att vårda
och förbättra dylik mark är därför vida större än statens; och anledning-
till ingripande från statens sida har därför, beträffande sådan mark,
mera sällan förekommit, ehuruväl exempel ingalunda saknas därpå, att
gentemot vårdslösa och försumliga jordägare staten ansett sig hafva
rätt och befogenhet att, stundom med ganska kraftiga medel, härutinnan
häfda sitt intresse, som i detta fall och i ännu högre grad varit jord¬
ägarens eget.
Med skogsmarken är förhållandet dock helt annat. Till följd af
den långa utvecklingstiden för våra skogsträd, hvilken, såvida fullmogen
skörd skall erhållas, knappast torde kijnna beräknas till mindre än ett
sekel, följer afkastningen af sådd och af verkställda förbättringar å
marken i allmänhet så sent, att hoppet om dylik afkastning för den,
som verkställt sådden eller förbättringarna, knappast har något ekono¬
miskt värde. Någon direkt skörd kan hvarken han eller ens hans närmaste
efterkommande vänta; och befintligheten å en egendom af en nyligen
gjord skogsplantering torde näppeligen i nämnvärd mån inverka på
egendomens saluvärde. Den tidigare afkastning, som genom ungskogens
användning till pitprops och dylikt kan erhållas, torde, då fråga är att
för framtiden åstadkomma och vidmakthålla tillgång på verklig skog,
ej böra komma mycket i betraktande.
82
Kungl. Majås Nåd. Proposition N:o 46.
Den kostnad i arbete eller kapital, som nedlägges på skogssådd
och på förbättringar å skogsmark i afsikt att åstadkomma framtida skogs-
tillgång är därför, ekonomiskt sedt, faktiskt för jordägaren i det när¬
maste borta och värdelös; och han har därför själf ganska ringa eko¬
nomiskt intresse af dylika åtgärder.
Staten har däremot för kommande släkten ett mycket allvarsamt
intresse däri, att äfven skogsmarken så behandlas, att för landets behof
erforderlig afkastning däraf är att för framtiden påräkna. Staten kan
och bör ej likgiltigt åse, att skogsmarken kalhugges utan att skogens
återväxt betryggas; och staten har både rätt och plikt att härutinnan
häfda, hvad det allmänna bästa kräfver; likasom den enskilde torde vara
skyldig att underkasta sig, hvad staten i det allmännas intresse kan
finna nödigt att härutinnan åtgöra. Dock torde härvid böra förfaras med
synnerlig varsamhet, så att den enskildes rätt att förfoga öfver hans
egendom ej utan nödtvång inskränkes, och att den enskilde ej betungas
med arbeten och utgifter, som mera i statens än hans eget intresse
kräfvas.
Tyvärr lär det ej kunna bestridas, att på de allra flesta trakter i
landet de enskildes skogsmark skötes på ett sätt, som gör statens in¬
gripande i hög grad behöflig!; och hvarje ändamålsenlig åtgärd till
åstadkommande åt förbättring härutinnan måste därför vara välkommen.
Det i sådant syfte till högsta domstolens granskning nu fram¬
lagda förslag till »Lag angående vården af enskildes skogar» vill söka
trygga, hvad förslaget, oegentligt nog, kallar »skogens föryngring», där¬
igenom att skogsmarkens ägare skulle tillförbindas dels verkställa af-
verkningen på ett sådant sätt, att föryngringen ej genom själfva af-
verkningen motverkades (hvad detta innebär eller hvad skogsmarks-
ägaren härvid skulle hafva att iakttaga, är dock i förslaget ej ens
antydt), dels ock efter afverkningen på egen bekostnad vidtaga erfor¬
derliga åtgärder för markens återställande i skogbärande skick.
För utöfvande af tillsyn däröfver att skogsmarksägaren i dessa
hänseenden fullgjorde, hvad lagförslaget stadgar vara hans skyldighet
föreslås inrättandet i hvarje län af ett slags ämbetsverk, benämndt
skogsvårdsstyrelse, således inalles 24 nya ämbetsverk, med underlydande
tjänstemän och tillsyniugsmän. Dessa ämbetsverk, hvilkas ställning och
uppgift synes ganska oklar, skulle dock ej egentligen hafva beslutande¬
rätt, men äga anmäla förelupne lagöfverträdelser hos Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, på hvilken det skulle ankomma att, sedan på dess
föranstaltande skogstjänsteman med biträden verkställt undersökning
och afgifvit förslag till erforderliga åtgärder för markens återställande
33
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
i skogbärande skick, meddela beslut, samt, i händelse oriktig afverkning
eller vanskötsel förelåge, föreskrifva, hvilka åtgärder borde vidtagas samt
med viten och afverkningsförbud, hvars öfverträdande medförde böter,
tvinga ägaren att på egen bekostnad fullgöra hvad som föreskrifvits.
Underlåtenhet å skogsmarksägarens sida härutinnan skulle dessutom
medföra den påföljd, att skogsvårdsstyrelsen ägde låta verkställa de
föreskrifna åtgärderna och låta utan dom, förmodligen blott på grund
af verificerad räkning, exekutivt uttaga kostnaden hos ägaren; och
skulle dylik kostnad, med förmånsrätt framför inteckningar, utgå ur
egendomen, i hvars hand den kom me.
Att i ett slag ställa all, enskilda personer tillhörig skogsmark i
landet under offentlig myndighets tillsyn och kontroll samt med böter
och eventuellt fängelse tvinga den enskilde ägaren att vid och efter all
afverkning å dylik mark iakttaga ett visst förfaringssätt är ju ett radi¬
kalt och kraftigt sätt att åstadkomma förbättring i skogsvården. Efter
min uppfattning äro de medel, förslaget vill använda till uppnående af
sitt behjärtansvärda syfte, dock föga lyckliga och tilltalande. En sådan
lag, om man kunde tänka sig, att en noggrann och konsekvent tillämp¬
ning af densamma öfverhufvud vore möjlig, skulle säkerligen föranleda
tvister, åtal, exekutioner och kostnader såväl för den enskilde som för
staten i den omfattning, att skadan och olägenheterna, som genast
gjorde sig kännbara, komme att mer än uppväga fördelen af den ökning
i skogstillgången, som först efter många decennier vore att förvänta.
Det synes mig dessutom tvifvelaktigt, huruvida den åsyftade
vinsten af ökad framtida skogstillgång i åtskilliga fall vore att med
visshet påräkna.
Enligt lagförslaget skulle den offentliga myndigheten ingripa,
endast då oriktig afverkning eller vanskötsel vid skogsmarkens behand¬
ling efter afverkningen ägt rum. Däremot lägger, såvidt jag kan finna,
förslaget ej hinder i vägen för skogsmarksägaren att efter afverkningen
tillgodogöra sig den uppvuxna ungskogen i hvilket utvecklingsstadium
som helst, eller så snart han kan finna sådant för sig nyttigt och lämp¬
ligt. Således, om han verkställt afverkning på tillåtet sätt och därefter
själfmant vidtagit erforderliga åtgärder för återväxten, är han ju oför¬
hindrad att verkställa ny afverkning å ungskogen, då den t. ex. uppnått
pitpropsdimensioner eller till och med dessförinnan, utan att ett sådant
förfarande, som ju ej är hänförligt till vanskötsel, utgjorde laglig an¬
ledning för myndigheterna att ingripa. Ett dylikt brukningssätt kan
ju under vissa förhållanden vara ganska rationellt och ägnadt att bereda
ägaren den snabbaste och kanske äfven den bästa alkastningen af skogs-
Bih. till lille sd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 5
34
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
marken; men om dylikt brukningssätt användes, skulle ju det med lag¬
förslaget afsedda syfte att för framtiden bereda tillgång till verklig
skog ej uppnås.
Skall detta syfte genom lagen vinnas, synes erforderligt, att
antingen i allmänhet i lagen, eller, om så ej lämpligen kan ske, för
hvarje särskildt fall genom vederbörande myndighet meddelas föreskrift
om någon viss minimitid efter verkställd afverkning, hvarunder ny sådan
ej må företagas. År, som jag antager, meningen att för framtiden
erhålla mogen skog, måste ju denna minimitid tagas ganska rymlig, i
alla händelser så lång, att hvarken den nuvarande skogsmarksägaren
eller ens hans närmaste efterkommande kunna vänta någon afkastning
af skogsmarken eller af det arbete och de kostnader, som användas för
att göra den åter skogbärande.
Då staten likväl vill tvinga skogsmarksägaren till arbeten och
utgifter, däraf knappast han, men väl staten har intresse, synes rättvisa
och billighet fordra, att staten själf vidkännes kostnaderna eller åtmin¬
stone en väsentlig del däraf, och att staten utöfvar sin tvångsrätt emot
skogsmarksägaren i detta afseende endast i den mån och i de fall den
finner sig kunna och böra lämna honom erforderligt bidrag till de
arbeten och utgifter, som honom åläggas. Kommer en skogsplantering
å enskild persons ägor med bidrag af staten till stånd, synes staten
med all rätt kunna föreskrifva såväl det sätt, hvarpå planteringen för
framtiden skall vårdas, som ock tiden, då ny afverkning derå tidigast
må äga rum.
Ett sådant tillvägagående skulle väl, såsom beroende på statens
för ändamålet disponibla tillgångar, mera långsamt och endast succes¬
sivt åstadkomma förbättring i skogsvården; men detta vore efter mitt
förmenande en fördel, ökad däraf, att den stora nya tjänstepersonal,
lagförslaget förutsätter kunde, till största delen, åtminstone tills vidare
undvaras och därför belöpande kostnader, som nog ej stanna vid den
siffra, kommitterade beräknat, i stället och med bättre resultat användas,
dels till beredande af kostnadsfria upplysningar och anvisningar för den
enskilda skogsvården och dels direkt såsom bidrag till kostnaden för
åtgärder till befrämjande af skogväxt å enskildes afverkade skogsmark.
Det vore sedan att hoppas, att bättre insikter och exemplets makt
skulle alltmera verka till förbättring i skogsvården. Tvångsmedel synas
mig här föga vara på sin plats och böra, såvidt möjligt, undvikas.
Den tysta förmånsrätt framför inteckningar, äfven framför äldre
sådana, lagförslaget enligt 5 § vill tillägga skogsvårdsstyrelse för för¬
skjutna skogsförbättringskostnader, innebär en återgång till grundsatser,
35
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
som på goda grunder alltmera öfvergifvits, och lär väl ej böra god¬
kännas. Ett stadgande i detta syfte torde i allt fall ej böra placeras
i en lag om skogsvård.
Lagförslaget, som efter min uppfattning innebär ett alltför våld¬
samt ingrepp i den enskildes rätt och pålägger honom för stor börda,
är dessutom, såsom framdeles skall påpekas, i åtskilliga detaljer mindre
lämpligt. Det synes mig därför i dess nuvarande skick icke vara af
beskaffenhet att böra till lag antagas; och jag kan ej heller för min
del sådant tillstyrka.»
Justitierådet Carlson yttrade: »För min del anser jag goda skäl
finnas för det antagande, att på den väg, som redan inslagits, eller
genom spridande af upplysning om skogens vård och understödjande
af skogsodlingsföretag, mera är att vinna än genom den nu föreslagna
lagstiftningen.
På grund häraf och då jag hyser stora betänkligheter mot en
utsträckning af den administrativa domsrätten till nu ifrågavarande
område, kan jag icke tillstyrka förslaget.»
Rörande förslagets särskilda stadganden gjordes härefter följande
anmärkningar, nämligen vid:
Rubriken och ingressen :
Justitierådet Quensel anförde: »Beträffande den föreliggande lagens
förhållande till nu gällande lagstiftning innehåller förslaget endast ett
upphäfvande af 1—5 §§ i lagen den 30 mars 1894 angående åtgärder
till förekommande af skogsförödelse på Gotland, eller de delar af den¬
samma, som i likhet med den föreslagna lagen hvila på den s. k.
återväxtprincipen. Häraf torde visserligen följa, såväl att öfriga delar
af Gotlandslagen, eller dess föreskrifter angående s. k. dimensions-
afverkning, lämnas orubbade, som ock att dimensionslagarne för Väster¬
bottens och Norrbottens läns kusttrakter och gällande bestämmelser
angående utsyningstvång i vissa landsändar skola fortfarande tillämpas;
men däremot lämnar förslaget oafgjordt, huruvida i de landsdelar, där
dimensions- eller utsyningslagar sålunda fortfarande skola bibehållas,
den föreslagna lagen må därjämte komma till användning. Att så är
afsedt, framgår emellertid af vederbörande departementschefs anförande
till statsrådsprotokollet om önskvärdheten däraf, att lagförslagets be¬
stämmelser blefve gällande äfven för Gotlands, Västerbottens och Norr¬
bottens län samt Sårna socken af Kopparbergs län. Lämpligheten
häraf torde dock böra ifrågasättas, såvidt angår de delar af landet, där
utsyningstvång äger rum. Då nämligen utsyningslagarne innefatta
36
Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
bestämmelser, som i högsta möjliga mån och i högre grad än den före¬
slagna återväxtlagen äro ägnade att motverka skogens förödande, måste
de för de orter de gälla anses göra förslagets föreskrifter helt och hållet
öfverflödiga. Dimensionslagarne däremot lämna uppenbarligen utrymme
för samtidigt tillämpande af den nya lagen.
På grund häraf hemställes, att i förslaget, jämte föreskriften om
upphäfvande af 1—5 §§ i lagen den 30 mars 1894, intages bestämmelse,
att den föreslagna lagen icke skall afse de landsdelar, där utsynings-
tvång äger rum, men jämte dimensionslagarne tillämpas, där dessa äro
gällande.»
Justitierådet Ramstedt utlät sig: »Enligt det af särskilde kom-
mitterade uppgjorda lagförslag, som ligger till grund för det nu remit¬
terade förslaget, skulle lagen ej äga tillämpning på enskildes skogar
belägna i Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län eller inom Sårna
socken i Dalarne, för hvilka orter bestämmelser rörande den enskilda
skogsvården redan blifvit i särskilda författningar meddelade. Nu före¬
varande förslag upptager däremot ej något sådant undantag och är
således afsedt att tillämpas å landet i dess helhet.
Den särskilda lagstiftning, som gäller för Västerbottens och Norr¬
bottens läns lappmarker samt Sårna socken med Idre kapellag och
dessutom för åtskilliga på andra orter spridda hemman, innehåller emeller¬
tid, att skogens ägare må allenast efter utsyning och stämpling af veder¬
börande skogstjänsteman fritt taga eller försälja hvad utöfver husbehofvet
kan med bevarande för framtiden af skogens bestånd årligen afverkas.
En så beskaffad lagstiftning synes dock af flera skäl väsentligen ute¬
sluta en tillämpning jämväl af ifrågavarande lag. På grund däraf
hemställes, att i lagen måtte intagas föreskrift därom, att den ej skall
gälla för de orter och hemman, hvarest skogsägarne äro underkastade
berörda inskränkta dispositionsrätt till skogen.
Äfven enligt författningarna för de delar af Västerbottens och
Norrbottens län, som icke höra till lappmark, samt för Gotlands län
hafva skogsstatens tjänstemän att i vissa fäll utsyna virke å enskildes
skogar, hvarför den föreslagna lagen, som lämnar uppsikten öfver vården
af dessa skogar åt annan myndighet, icke utan olägenhet låter sig
förena med dessa författningar. Om emellertid dessa delar af landet
icke undantagas från lagens tillämpning, torde i lagen böra uttalas,
att nämnda författningar med det i ingressen upptagna undantag fort¬
farande skola lända till efterrättelse.»
Justitieråden Skärm, Norberg, Carlson och Billing instämde med
justitierådet Ramstedt.
37
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
1 §•
Justitieråden Skärm, Norberg, Carlson, Billing och Bamstedt för¬
enade sig om följande yttrande:
»Förhandlingarna vid förslagets tillkomst utmärka otvetydigt, åt
detsamma är afsedt att vinna tillämpning icke allenast å skogsmark,
där skogen kan föryngras omedelbart genom naturens verksamhet, utan
äfven — med visst undantag — å skogsmark, där föryngringen icke
kan äga rum med mindre marken efter afverkningen underkastas en
viss behandling, samt att man ansett det böra åligga skogsägare, när
han afverkar skog, såväl att bedrifva afverkningen på ett för skogens
reproduktion ändamålsenligt sätt som ock att därefter vidtaga för åter-
växten efter förhållandena erforderliga åtgärder. Denna mening synes
emellertid icke vara öfverensstämmande med lagens text, ty i uttrycket,
att marken ej må efter afverkning så behandlas, att skogens föryngring
äfventyras, ligger väl ett förbud mot vidtagande af positiva åtgärder,
som kunna hindra skogens föryngring, men icke en föreskrift om vid¬
tagande af sådana åtgärder, som kunna vara nödvändiga för att för¬
yngring skall äga rum.
Beträffande andra stycket erinras, att därest tillämpningen af
ifrågavarande civillag skall göras i större eller mindre mån beroende
däraf, att skogsvårdsstyrelser finnas, lagen bör innehålla en föreskrift
därom, att sådana myndigheter skola anordnas.»
2 §•
Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:
»Då lagen icke lämnar skogsägaren någon ledning för bedömandet,
huru han bör förfara med afseende å en tillämnad afverkning, vore det
önskligt, att han kunde erhålla anvisningar därom af skogsvårdsstyrelsen
med den verkan att, om han ställde sig dessa till efterrättelse, han icke
blefve behandlad såsom öfverträdare af lagen.
Uttrycket »på villkor styrelsen bestämmer» synes mindre lämpligt,
då meningen torde vara, att stadganden i detta ämne skola meddelas
i särskild författning.»
3 §•
Högsta domstolen anförde: »Det synes ej vara lämpligt, att ut-
öfningen af den befogenhet, som här tillägges Konungens befallnings-
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
hafvande, göres ovillkorligen beroende af en inkommen anmälan från
skogsvårdsstyrelsen, hvarför ordalagen böra jämkas så, att Konungens
befallningshafvande blir oförhindrad att äfven utan en sådan anmälan
ingripa.
Då synemännen ej äga fatta något beslut utan endast hafva att
i ärendet afgifva förslag, synas föreskrifterna angående röstberäkning
kunna utbytas mot en bestämmelse att, om god man stannat i olika
mening med förrättningsmannen, äfven gode mannens mening bör med¬
delas Konungens befallningshafvande.»
4 §•
Justitierådet Quensel yttrade: »Denna paragraf hvilar på den grund¬
sats, att, där lagens föreskrifter angående skogshushållningen blifvit
öfverträdda, påföljden därför drabbar skogsmarkens ägare, äfven om
det ej är han, som gjort sig skyldig till öfverträdelsen. Men en sådan
princip — att den ene skall bota för den andres brott och förseelse —
lärer ej böra godkännas. Lagstiftningen härutinnan synes därför böra
så anordnas, att markens ägare endast i det fall, att han är för af-
verkningen ansvarig, drabbas af skyldighet att återställa marken i skog¬
bärande skick, men att i öfriga fall, efter det Konungens befallnings¬
hafvande pröfvat, hvilka åtgärder för nyssnämnda ändamål erfordras,
desamma må på afverkarens bekostnad vidtagas af skogsvårdsstyrelsen
eller, under vederbörlig kontroll af markens ägare, där denne sådant
föredrager, i hvarje händelse med förpliktelse för ägaren att ej med
marken så förfära, att återväxten därigenom hindras.
I fråga om afverkningsförbud innehåller paragrafen, att sådant
må af Konungens befallningshafvande meddelas med afseende å egen¬
domens skogsområde eller viss del däraf. Det här använda uttrycket
»egendomen» synes vara mindre lämpligt. Å ena sidan lärer, där viss
de! af en fastighet blifvit upplåten för afverkning och innehafvaren af
afverkningsrätten å denna del äfventyrar skogens bestånd, intet skäl
förefinnas att medgifva utsträckande af afverkningsförbudet till mer än
sagda del af fastigheten. Å andra sidan kan inträffa, att en person
innehar afverkningsrätt å flera sammanhängande men särskilda ägare
tillhöriga skogsområden; och där så är förhållandet, synes obehörig
afverkning å ett af dessa områden lämpligen böra kunna medföra af¬
verkningsförbud med afseende äfven å de öfriga. Ordet »egendom»
torde därför böra utbytas mot annat uttryck, som betecknar den mark,
hvaröfver afverkaren förfogar.
39
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
Föreskriften om införande i länskungörelserna af Konungens be-
fallningshafvandes beslut synes böra i så måtto begränsas, att densamma
ej kommer att afse de fall, då beslutet gäller allenast viss person, för
hvilken händelse ett införande i kungörelserna hvarken kan anses
erforderligt eller lämpligen böra träda i stället för det sätt, på hvilket
beslutet eljest skall bringas till den persons kännedom, hvilken det angår.
Bestämmelsen därom, att beslutet skall efter införandet i läns¬
kungörelserna anses hafva utom i visst fall kommit till tredje mans
kännedom, bör utgå, då det synes öfverflödigt och olämpligt att i ett
särskildt fall uppställa en regel för bedömande af frågan, huruvida ett
polisbeslut må anses hafva kommit till vederbörandes kännedom. Mot
bestämmelsens affattning är i allt fall att anmärka, att uttrycket »tredje
man» i vissa fall icke kan anses innefatta alla dem, detsamma är afsedt
att beteckna.
Däremot torde föreskrift lämpligen böra införas därom, att, till
kännedom om Konungens befallningshafvandes beslut rörande med¬
delade förelägganden och afverkningsförbud enligt förevarande lag, hos
Konungens befallningshafvande skall öfver sådana beslut föras särskild
förteckning och upplysning ur densamma på begäran meddelas.»
Justitierådet Bamstedt yttrade: »Den föreslagna utvägen att under
alla förhållanden på skogsmarkens ägare lägga förpliktelsen att vidtaga
de erforderliga åtgärderna för markens återställande i skogbärande skick
måste för det fall, att han själf ej gjort sig skyldig till själfva för¬
seelsen, ofta innebära en stor obillighet, som ej kan anses i verklig¬
heten utjämnas däraf, att fastigheten tänkes skola genom dessa åtgärder
till gagn för ägaren vinna en motsvarande ökning i värde. Särskildt
framträder stadgandets orimlighet, när såsom i synnerhet förekommer
inom de nordliga delarne af landet, vidsträckta skogsmarker på lång
tid upplåtits till utverkning åt sågverksbolag. Att här låta jordägarne
i första hand bära tuDgan af att godtgöra de försummelser vid afverk-
ningen, som afverkningsrättens innehafvare i stor utsträckning kan låta
komma sig till last, skulle sannolikt i många fall leda till jordägarnes
ruin. Icke heller kan det antagas, att härigenom vinnas några afse-
värda förenklingar i lagens tillämpande. Tvärtom har upptagandet af
ifrågakomna stadgande föranleda att förslaget i denna § samt §§ 5
och 7 nödgats inlåta sig på invecklade afvikelser från vanliga rätts¬
grundsatser, hvilka sannolikt måste framkalla många svårigheter i till-
lämpningen utan motsvarande nytta. Någon anledning synes därför ej
föreligga att i förevarande lag frångå den jämväl i kommitterades för¬
slag tillämpade allmänna grundsatsen, att den, som öfverträdt lagens
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
föreskrifter, äfven bör drabbas af de för öfvertr ad elsen stadgade på¬
följder. Då emellertid, i händelse denna uppfattning godkännes, tvekan
understundom kan uppstå, huruvida jordägaren själf eller annan varit
vållande till öfverträdelsen, samt föreläggande vid vite ej synes erforder¬
ligt eller ens lämpligt, därest underlåtenhet att fullgöra Konungens
befallningshafvandes beslut skall medföra den vida verksammare påföljd,
hvarom i 5 § stadgas, hemställes om sådan ändring i förslaget, att
Konungens befallningshafvande förklaras äga föreskrifva de åtgärder,
som för markens återställande i skogbärande skick pröfvas erforderliga,
och bestämma tiden, inom hvilken de böra vara verkställda.
Otvifvelaktigt är, att genom det föreslagna afverkningsförbudet
enskildes rätt skulle kunna komma att i betänklig mån förnärmas.
Att helt och hållet utesluta möjligheten att genom dylikt förbud be¬
gränsa en i obehörig ordning företagen skogsafverkning synes emeller¬
tid ej böra ifrågasättas, då ju därigenom så godt som all verkan af
lagen skulle omintetgöras just i sådana fall, då den bäst behöfdes.
Däremot synes önskligt, att i lagen upptagas bestämmelser, som såvidt
möjligt inskränka den påpekade faran.
Då för tillämpning af Konungens befallningshafvandes ifråga¬
varande beslut ej böra uppställas andra regler än de, som eljest, enligt
allmänna rättsgrundsatser, gälla, torde slutet af tredje stycket höra ur
förslaget utgå.
På sätt justitierådet Quensel hemställt, synes Konungens befallnings¬
hafvande böra åläggas att öfver dylika beslut föra särskild förteckning
och att på begäran ur densamma meddela upplysningar.»
Justitierådet Billing instämde i hvad justitierådet Ramstedt yttrat
beträffande det föreslagna stadgandet, att Konungens befallningshafvande
skulle äga förelägga ägaren af skogsmarken att vidtaga vissa åtgärder,
samt tilläde:
»Äfven jag anser det med fog kunna sättas i fråga, huruvida för
framtvingande af åtgärder till återväxtens befrämjande lämpligen bör
användas vite, helst som underlåtenhet att fullgöra ett föreläggande i
berörda hänseende enligt 4 § alltid medför en verksammare påföljd än
den vitet kan antagas innebära. Likaledes biträder jag hvad redan
inom högsta domstolen yttrats dels om olämpligheten af att i denna
lag meddela särskilda föreskrifter om verkan af publicerandet i läns-
kungörelserna af Konungens befallningshafvandes beslut, och dels an¬
gående önskvärdheten däraf att öfver dylika beslut hos Konungens be¬
fallningshafvande föres särskild, lätt tillgänglig förteckning.
Justitierådet Carlson instämde jämväl i justitierådet Ramstedts
41
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
yttrande, i hvad detsamma afsåge stadgandet, att Konungens befallnings¬
hafvande skulle äga förelägga ägaren af skogsmarken att vidtaga vissa
åtgärder och för underlåtenhet däraf stadga vite; hvarefter justitierådet
Carlson vidare anförde:
»Om det föreslagna afverkningsförbudet gäller, hvad nyss är sagdt
om föreläggandet att vidtaga åtgärder för skogens återväxt eller att
påföljden kan komma att drabba en annan än den skyldige. En hem¬
mansägare, som varit nog olycklig att få ett skogsskifte förstördt af
en innehafvare af afverkningsrätt, kan härtill få lägga förlusten af
rättighet att begagna skogen å de skiften, han själf disponerat; och
innehafvaren af afverkningsrätten kan å sin sida gå miste om denna
rätt för den återstående kontraktstiden därigenom, att hemmansägaren
förfar lagstridigt vid afverkning för egen räkning. Ett lagbud, som
medgifver, att en ägare af fast egendom på administrativ väg under
obegränsad tid förbjudes att göra bruk af egendomen, utan rätt för
honom att lå förbudets laglighet pröfvad af domstol, synes för öfrigt
icke stå väl tillsamman med ett fritt samhällsskick. Jag kan sålunda
icke tillstyrka förslaget i denna del. Möjligt är, att påföljden kunde
utbytas mot någon annan bättre afvägd, men jag tilltror mig icke att
framställa något förslag i detta afseende. Under förutsättning, att
stadgandet helt och hållet uteslutes, böra jämväl andra och tredje
styckena i 4 § samt 7—12 §§ utgå.»
Justitierådet Norberg var ense med justitierådet Billing.
Justitierådet Skärm instämde med justitierådet Carlson.
5 §•
Justitierådet Quensel anförde: »Då Konungens befallningshafvande
vid meddelande af föreläggande, som i 4 § sägs, tillika skall utsätta
viss tid för åtgärdernas verkställande, borde detta innebära, såväl att
Konungens befallningshafvande tillmäter en för verkställigheten erforder¬
lig tidrymd som ock att påbudet om åtgärdernas vidtagande inom den
förelagda tiden skall efterkommas. Att medgifva ägaren en ytterligare
tidsfrist utöfver den förelagda torde sakna allt fog. Att paragrafen
blifvit så affattad, att ägaren skall för fullgörande af föreläggandet åt¬
njuta en tid af ett år utöfver den af Konungens befallningshafvande
bestämda, har antagligen föranledts af tanken därpå, att Konungens
befallningshafvandes beslut kan öfverklagas, och att, när det fastställes
i högre instans, den af Konungens befallningshafvande förelagda tid
kan helt och hållet eller till stor del redan vara tilländalupen. Men
Bih. till Piksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 6
42
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
häremot bör erinras, att i händelse af besvär öfver Konungens befallnings-
hafvandes beslut det tillkommer den profvande myndigheten att tillika
taga under bedömande, huruvida ny tid för fullgörande af föreläggandet
bör meddelas.
Orden »genom laga kraftvunnet» böra likaledes utgå såsom öfver¬
flöd iga och därjämte i fråga om utgångspunkten för en förelagd tids¬
period möjligen vilseledande.
Hvad angår föreskriften i denna paragraf, att däri omförmäld
kostnad må kunna af utmätningsman omedelbart uttagas hos den för¬
sumlige, torde en exekution af denna stränga beskaffenhet icke vara
af behofvet påkallad och desto mindre böra införas, som föreskrift ej
meddelats vare sig om föregående syn till utrönande i hvad mån före¬
läggande blifvit åsidosatt och till beräknande af kostnaden eller ens
om den betalningsskyldiges hörande.
Därest den vid 4 § angående ägares ansvarighet framställda an¬
märkning godkännes, torde det i 5 § upptagna stadgande om förmåns¬
rätt böra utgå. Mot detsamma kan i allt fall anmärkas, att införande
af en ny s. k. tyst förmånsrätt icke är att förorda, samt att stadgandet
ej har sin rätta plats i förevarande lag utan i 17 kap. handelsbalken.»
Justitierådet Ramstedt yttrade: »Därest, såsom under 4 § före¬
slagits, skyldigheten att vidtaga åtgärder för skogsmarks återställande
i skogbärande skick alltid skall åligga den, som föranledt förordnandet
om sådana åtgärder, böra äfven föreskrifterna i denna § omarbetas till
öfverensstämmelse därmed. Mot den föreslagna förmånsrätten, hvilken
under sådana förhållanden skulle förfalla, kan för öfrigt i och för sig
anmärkas, att den på ett i hög grad menligt sätt synes kunna inverka
på inteckningshafvares rätt och sålunda komma att skada den allmänna
fastighetskrediten, samt att ett eventuellt stadgande därom icke lämp¬
ligen bör inflyta i denna lag, utan i stället bör upptagas under 17 kap.
handelsbalken eller ock utfärdas i en särskild författning.
Föreskriften, att den af skogsvårdsstyrelsen förskjutna kostnaden
för skogsmarkens återställande i skogbärande skick må af utmätnings¬
man omedelbart hos den försumlige uttagas, synes ej vara af några
tvingande skäl påkallad och bör, särskildt för det fall att Konungens
befallningshafvandes föreläggande erhåller det innehåll, jag ofvan före¬
slagit, ej ifrågakomma. I hvarje händelse bör en dylik exekution ej
medgifvas, med mindre före arbetets utförande genom skogsvårds-
styrelsens försorg medelst syn å stället behörigen utrönts, om och i
hvad män föreskrifna åtgärder blifvit eftersatta.
Ett föreläggande att inom viss tid vidtaga vissa åtgärder anses i
43
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
vanliga fall skola föranleda därtill, att påföljderna för underlåtenhet
att ställa sig föreläggandet till efterrättelse må kunna omedelbart efter
den utsatta tidens utgång göras gällande mot den försumlige. Något
tillräckligt skäl synes ej föreligga till stöd för den afvikelse från denna
regel, som här ifrågasatts genom en bestämmelse, som förhindrar skogs-
vårdsstyrelsen att förr än ett år efter den förelagda tidens utgång kunna
skrida till utförande af de underlåtna åtgärderna på den försumliges
bekostnad. Denna tidsbestämmelse torde därför utgå.
Slutligen må anmärkas, att orden »genom laga kraftvunnet beslut»
äro öfverflödiga och kunna med den begagnade ordställningen äfven
blifva vilseledande.»
Justitieråden Stearin, Norberg och Billing instämde med justitie-
rådet Ramstedt.
Justitierådet Carlson yttrade: »Om, såsom jag hemställt, Konun¬
gens befallningshafvande frånkännes befogenhet att pröfva, huruvida
skogsägaren eller annan gjort sig skyldig till lagöfverträdelsen och
följaktligen bör bestrida kostnaderna för de föreskrifna åtgärderna, bör
naturligtvis utmätning för dessa kostnader icke kunna ske annorledes
än efter dom eller utslag. I öfrigt biträder jag justitierådet Ramstedts
yttrande. Enligt min mening bör sålunda, hvad förslaget i 5 § inne¬
håller, utbytas mot stadgande^ som lämpligen kunna intagas i 4 §,
att, om de föreskrifna åtgärderna icke blifvit verkställda inom utsatt
tid, skogsvård sstyrelsen äger gå i författning om verkställigheten, och
att i sådant fall den, som gjort sig skyldig till lagöfverträdelsen, har
att återgälda skogsvårdsstyrelsen dess kostnader.
6 §-
Justitieråden Skärm, Billing och Ramstedt erinrade, att det före¬
slagna stadgandet ej lämnade ledning för lösande af frågan om hvem som
skall till synemännen förskjuta kostnaden för undersökningen eller i
hvilken ordning denna kostnad må uttagas hos den ersättningsskyldige.
Justitierådet Carlson anförde: »Föreskriften om ovillkorlig skyldig¬
het för den, som förfarit felaktigt vid afverkning eller behandling af
marken efter afverkning, att betala kostnaderna för den i 3 § omför-
mälda förrättning synes innefatta en viss obillighet för sådana fall, då
förfarandet kan anses hafva varit mera ursäktligt».
7 §'
Justitierådet Quensel anförde: »Då fall kunna inträffa, däri öfver¬
trädelse af förevarande lag är af beskaffenhet att hemfalla jämväl under
44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
allmänna strafflagen, kan paragrafen med dess nuvarande affattning
gifva anledning till svårlösta konflikter med strafflagen, helst förslagets
bestämmelser om fördelning af böter och, därest anmärkningen bär
nedan vid 8 § ej vinner afseende, jämväl angående åtalsrätt afvika
från strafflagens. Med hänsyn härtill torde föreskrift böra meddelas
för bedömande af en förseelse, som i sålunda antydda afseenden kan
vara med olika straff belagd.
I öfrigt synes affattningen af motsvarande paragraf i kommitténs
förslag äga företräde framför den nu föreliggande».
Justitierådet Ramstedt yttrade: »Stadgandet, att virke, som någon
med kännedom om gifvet förbud afverkat, skall, äfven om det kommit
i annan mans ägo eller besittning, vara underkastadt beslag och kunna
dömas förbrutet, strider i viss män mot gällande grundsatser rörande
dens rätt, som i god tro åtkommit lös egendom, och torde förty icke
böra bibehållas. För öfrigt synes rättigheten att taga virke i beslag
böra inskränkas till det fall, att virket fortfarande finnes å skogen
eller är upplagdt i närheten däraf.
Det kan lätt inträffa, att öfverträdelse af meddeladt afverknings-
förbud tillika innefattar brott emot allmän strafflag. Huru i sådan hän¬
delse gärningen skall bedömas, därom lämnar förslaget ingen antyd¬
ning, förmodligen af det skäl, att frågan antagits kunna lösas i enlighet
med de allmänna reglerna för brottkonkurrens. För tillämpningen af
dessa regler möta emellertid i detta fall allehanda svårigheter, särskildt
med hänsyn till förslagets bestämmelser om fördelning af ådömda
böter och om den civila påföljden å gärningen; och torde i betraktande
häraf föreskrifter, ägnade att undanrödja den tvekan om lagens rätta
tydning, som eljest oundgängligen måste uppstå, näppeligen kunne
undvaras.»
Justitieråden Norberg och Billing instämde med justitierådet Ram¬
stedt.
Justitierådet Carlson anförde: »För den händelse Konungens be¬
fallningshafvande skulle erhålla befogenhet att meddela något slags af-
verkningsförbud, vill jag anmärka, att man för närvarande torde sakna
tillräcklig anledning att för öfverträdelse af sådant förbud stadga, för¬
utom straff, jämväl den påföljd, att det afverkade virket är förbrutet.
Sådant ger för starkt intryck af att jordägare i allmänhet skulle äga
endast nyttjanderätt till skogen eller den rätt, som tillkommer ägare
af vissa nybyggeshemman. För det fall att påföljden kommer att
kvarstå, biträder jag de af justitierådet Ramstedt gjorda anmärkningar.»
Justitierådet Skärm instämde, för den händelse Konungens be-
45
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
fallningshafvande skulle erhålla befogenhet meddela afverkningsförbud,
i justitierådet Ramstedts anförande.
8 §•
Justitierådet Quensel yttrade: »Då det ej torde vara lämpligt att
utvidga antalet af de fall, däri åtalsrätt tillkommer flere sins emellan
lika behöriga åklagare, vore önskligt, att åtalsrätten förbehölles ensamt
kronobetjänte; dock att, för åstadkommande af större effektivitet af
lagens föreskrifter, åt dem af skogsvårdsstyrelsens tjänstemän, som i
enlighet med Konungens bestämmande vore därtill behöriga, kunde
förbehållas rätt att taga virke i beslag och att därefter såsom angifvare
åtnjuta hälften af åklagarens andel i böter, virkets värde m. m.
Till betryggande af virkesägares rätt synes böra föreskrifvas, att
åtal i anledning af gjordt beslag skall inom viss tid anhängiggöras,
vid äfventyr att beslaget eljest anses förfallet.»
Justitieråden Billing och Bamstedt förenade sig om följande an¬
förande :
»Uttrycket »allmän åklagare» såsom beteckning endast för krono¬
betjänte är vilseledande, enär i följd af den rätt, som tillagts skogs¬
vårdsstyrelsens tjänstemän att beifra öfverträdelser af denna författning,
äfven desse tjänstemän måste falla under det i allmänna lagen såsom
t. ex. i 30 kapitlet 7 § rättegångsbalken använda begreppet allmän
åklagare. Oafsedt att förslaget skiljer mellan skogsvårdsstyrelsens
tjänstemän och tillsyningsmän, måste vidare i lagen närmare angifvas,
hvilka styrelsens tjänstemän åtalsrätt tillkommer, för hvilket ändamål
därför den sväfvande bestämmelsen härom bör utbytas mot ett stad¬
gande, att sådan rätt tillkommer dessa tjänstemän i enlighet med de
föreskrifter Konungen meddelar.
Skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän skola åtminstone enligt kommit¬
téns förslag omedelbart tjänstgöra hos styrelsen och få sålunda väl
antagas blifva i allmänhet bosatta i länens residensstäder. För att
stadgandet om beslag skall blifva verksamt synes därför beslagsrätt
böra tilläggas äfven de i orterna bosatta tillsyningsmännen med skyl¬
dighet för dem att för åtals anställande anmäla beslaget hos behörig
åklagare. Till betryggande af virkesägares rätt torde dessutom böra i
lagen för alla fall inflyta föreskrift om att åtal i anledning af gjordt
beslag skall inom viss tid efter beslaget anhängiggöras, vid äfventyr
att detta eljest anses förfallet».
Justitierådet Norberg biträdde den framställda anmärkningen därom
46
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.
att i lagen borde utsättas viss tid, inom hvilken, efter det beslag gjorts,
åtal skulle anställas, vid äfventyr att beslaget eljest komme att förfalla.
9 §•
Justitierådet Quensel anförde; »Uppräknandet af de fall, i livilka
virke, som tagits i beslag, må försäljas redan innan det dömts förbrutet,
är hämtadt från andra lagrum, men åtminstone delvis, föga lämpadt
för det varuslag, hvarom här är fråga. Sagda uppräknande torde desto
hellre böra uteslutas, som det synes i hvarje fall kunna öfverlämnas
till Konungens befallningshafvandes pröfning, huruvida sådana omständig¬
heter äro för handen, som påkalla försäljning.
I fråga om befogenheten att lämna tillstånd därtill bör Konungens
befallningshafvande icke, på sätt i förslaget skett, betecknas såsom öfver-
exekutor, helst detta skulle medföra det missförhållande, att talan mot
Konungens befallningshafvandes enligt föreliggande lag meddelade beslut
komme att i olika fall fullföljas i olika ordning, allteftersom beslutet
meddelats af Konungens befallningshafvande såsom polismyndighet eller
såsom öfverexekutor.»
Justitieråden Norberg, Billing och Ramstedt anmärkte, dels att
rättigheten att medgifva försäljning af beslagtaget virke, innan det
dömes förbrutet, borde tillkomma Konungens befallningshafvande såsom
högsta polismyndighet inom länet och icke, på sätt förslaget i denna
del innehölle, tilläggas öfverexekutor, och dels att den från andra för¬
fattningar hämtade uppräkningen af de fall, i hvilka sådan försäljning-
skulle kunna äga rum, vore enligt sakens natur här mindre lämplig,
utan borde förfarandet härutinnan få bero på fri pröfning af omständig¬
heterna i hvarje fall.
10 §.
Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Norberg, Billing
och Ramstedt instämde, yttrade:
»Mot innehållet i denna paragraf, som bestämmer förfarandet i de
fall, då virke tagits i beslag, men ägaren icke anträffas, kan anmärkas,
att åtgärder, hvarigenom ägarens rätt till virket kan gå förlorad, äro
af beskaffenhet att böra vidtagas af domstol eller efter dess förordnande;
och torde i sådant afseende föreskrifterna i 147 § 2 mom. tullstadgan
kunna tjäna till ledning.»
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
47
11 §•
Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Norberg, Billing
och Bamstedt instämde, yttrade:
»Den i paragrafens första stycke intagna bestämmelse för det fall,
att ej utrönas kan, i hvilket län afverkningen bedrifvits, torde kunna
utgå såsom öfverflödig, enär densamma afser en tidpunkt, då domstol
meddelat sitt beslut och frågan om afverkningsorten således måste för
bestämmande af forum vara afgjord.»
Justitierådet Carlson anförde: »För den händelse hvad jag före¬
slagit om borttagande af föreläggandet vid vite, afverkningsförbudet och
påföljden, att virke är förbrutet, icke skulle vinna bifall, biträder jag
i hufvudsak de detaljanmärkningar, som vid 8—11 §§ framställts inom
högsta domstolen, och vill jag beträffande föreskriften i 11 § om för¬
delning af böter, viten och värdet af afverkadt virke upprepa den
erinran, jag gjort vid granskningen af flera andra lagförslag, att den i
strafflagen i sådant afseende uttalade grundsats bör upprätthållas.»
Justitierådet Skärm biträdde, för den händelse vite och afverknings-
förbud skulle bibehållas, hvad justitieråden Billing och Ramstedt vid
§§ 8—11 anmärkt.
13 §.
Justitierådet Carlson anförde: »Svårigheterna vid en lagstiftning
på detta område framträda i hög grad, om man måste medgifva, att
afverkning å skogbärande mark, som brukas till nödig beteshage, må
bedrifvas på hvilket sätt som helst, och att egentlig skogsmark må
kalhuggas och bibehållas i sådant skick, så vida marken därefter brukas
till nödig beteshage. Någon annan begränsning kan icke gärna ligga
i ordet »nödig», än att egendomens beteshagar icke tillsamman öfverstiga
hvad som fordras för att egendomens kreatur skola kunna under somrarne
födas genom bete i hagarne. Men en skogsmarkens förvandling till
hagmark i sådan omfattning torde väl vara, hvad man för vissa orter
velat förekomma genom den föreslagna lagen. I fråga om Gotland
innefattar lagen i detta afseende en mildring, hvars verkan jag icke
kan bedöma.
Beträffande andra stycket är det mig icke fullt klart, huruvida
därmed afses allenast, att Konungens befallningshafvande skall, då af¬
verkning skett och fråga uppstår om åtgärder för skogens återväxt,
48
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
taga under öfvervägande, om marken får brukas såsom beteshage, i
hvilket fall sådana åtgärder icke böra föreskrifvas, eller om meningen
är, att Konungens befallningshafvande skall så fort ske kan till efter¬
rättelse för framtiden fastställa gränser emellan den egentliga skogs¬
marken och hagmarken å de egendomar i länet, för hvilka sådant er¬
fordras. Om åt stadgandet gifves sistnämnda tolkning, hvilken bäst
öfverensstämmer med ordalydelsen, torde detsamma komma att medföra
ett drygt och kostsamt arbete, måhända utan motsvarande nytta.»
Justitierådet Bamstedt, med hvilken justitieråden Skärm, Norberg,
Carlson och Billing härutinnan instämde, ansåg sig slutligen böra an¬
märka, att förslagets affattning i formellt hänseende syntes lämna ett
och annat öfrigt att önska och förty vore i behof af en öfverarbetning;
och ville justitierådet till ledning härvid särskildt framhålla: att det i
2 § förekommande uttryck »huruvida en tillämnad afverkning är att
anse såsom tillåten», vore mindre korrekt, då förslaget icke afsåge att
förbjuda skogsafverkning utan allenast visst sätt för dess bedrifvande;
att af enahanda skäl i 4 § orden »att afverkning obehörigen ägt rum»
vore vilseledande; att i 2 § den med »huruvida» började satsen icke
rimligen kunde, såsom dock ordställningen närmast syntes angifva, hän¬
föra sig till »råd», och att det i slutet af samma § förekommande ordet
»behjälplig» vore oegentligt, då det icke lämpade sig för det ena af
de i paragrafen angifna syftemål — meddelandet af råd och upplysning;
att medgifvande! i 13 § att använda skogsmark till odling, byggnads¬
tomt etc. fått ett oegentligt uttryck, som lämpligen synes kunna er¬
sättas med en föreskrift, att lagen ej utgör hinder för skogsmarkens
användande på dylikt sätt; samt att, under det i första stycket af sist¬
nämnda § ordet »skogsmark» användes i sådan betydelse, att det om¬
fattar jämväl beteshage, skiljes däremot i andra stycket mellan skogs-
och hagmark, hvarjämte ordet »utmark» där användes att beteckna samma
område, som i första stycket kallas skogsmark.
B. Förslag till lag angående skyddsskogar och fjällskogar.
Härvid anmärkte beträffande
Ingressen
Justitierådet Quensel: »Då enligt 1 § äfven fjällskogar äro skydds¬
skogar, böra de ej i rubriken betecknas såsom ett från de sistnämnda
särskildt slag af skogar.»
49
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
Justitierådet Bamstedt, med hvilken högsta domstolens öfriga leda¬
möter instämde, anförde: »Då förslaget icke handlar om andra skogar
än sådana, hvilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält eller
mot fjällgränsens nedgående, torde auledning saknas att i rubriken upp¬
taga fjällskogar såsom ett från skyddsskogar skildt slag af skogar».
§ I-
Justitierådet Quensel yttrade: »Då skyddsskogars bibehållande på¬
kallas af ett allmänt intresse, bör Konungen kunna jämväl på eget
initiativ, utan framställning af skogs vårdsstyrelsen, meddela sådant för¬
ordnande, som i paragrafen omförmäles, och interimsförbud enligt sista
stycket i paragrafen kunna meddelas af Konungens befallningshafvande
utan förutgången anmälan.
Justitierådet Bamstedt, med hvilken högsta domstolens öfriga leda¬
möter instämde, anmärkte, att för meddelande af förordnande, som i
denna paragraf afses, ej borde uppställas såsom villkor, att framställning
därom skett af skogsvårdsstyrelsen, utan borde i dylik fråga initiativ
kunna tagas jämväl af den, som äger meddela förordnandet.
3-7 §§•
Justitierådet Carlson ansåg, att sedan skog, hvarom i denna lag
är fråga, kommit under uppsikt af skogsstatens tjänstemän, skogsvårds-
styrelsens befattning med densamma borde upphöra, och att giltigt skäl
saknades, hvarför om sådan skog därefter borde gälla andra regler än
om annan skog, som ägaren icke utan utsyning äger bruka annorledes
än till husbehof.
Högsta domstolens öfriga ledamöter hänvisade beträlfande dessa
paragrafer till anmärkningarne vid motsvarande bestämmelser i förslag
till lag angående vården af enskildes skogar.
C. Förslag till lag angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen
den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada af
annans hemdjur samt om stängselskyldighet.
Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Skärm, Norberg,
Billing och Bamstedt instämde, yttrade:
»Andra stycket af ifrågavarande 5 § har undergått viss ändring
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Åfd. 31 Höft. 7
50
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46
genom Kungl. kungörelserna den 28 januari 1876 och den 20 november
1885 angående betande af getter och får. Därest nu, på sätt förslaget
angifver, paragrafen i dess ursprungliga lydelse oförändrad upptages i
den nya lagen, vill det synas, som hade nämnda kungörelser därmed
blifvit åter upphäfda. Då sådant ej torde vara afsedt, hemställes, att
den i förslaget upptagna nya bestämmelse betecknas, icke såsom en
ändring i 5 §, utan såsom ett tillägg till densamma, och att rubriken i
öfverensstämmelse härmed jämkas.»
Justitierådet Carlson anförde: »Å vissa trakter i de norra länen
lära hemmansägarne hafva förbehållit sig betesrätt å skogsmark, som
de försålt till sågverksbolagen. Det vore obilligt, om bolagen skulle
kunna för hemmansägarne omöjliggöra ett begagnande af denna rätt
genom att på spridda smärre områden af skogen verkställa skogsodling.
Äfven bortsedt från dessa förhållanden är det föreslagna nya stadgan¬
det ägnadt att ingifva en viss betänklighet. Om odling sker endast på
ett mindre område, kan odlaren för en jämförelsevis ringa kostnad
provisoriskt inhägna detsamma, men för grannarne, som icke torde
kunna afhålla sina kreatur från området genom vallgång och äro hän¬
visade att uppföra stängsel i ägoskillnaden, kan kostnaden blifva betydlig,
äfven om de äga begagna sig af stängselvitsord. Eu ökad förbrukning
af skog för stängsel emellan skogslotter torde för öfrigt icke vara
oneklig.
I öfrigt instämmer jag med justitierådet Quensel.»
Med anledning af justitierådet Carlsons yttrande i fråga om betes
rätt, hvarom förbehåll gjorts vid upplåtelse af skog till afverkning,
ansåg justitierådet Norberg sig böra hemställa, att det föreslagna tilläggs-
stadgandet måtte erhålla sådan förändrad affattning, att det ej kunde
leda till omintetgörande af eller oskälig inskränkning i dylik på för¬
behåll grundad rätt.
D. Förslag till lag angående ändrad lydelse af 1 § i lagen den 25
april 1889 angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd.
Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning.
Ex protocollo:
Erik Öländer.
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
51
Utdrag af protokollet (ifver jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Kri¬
stiania slott den 16 februari 1903.
Närvarande:
Statsråden: Odelberg,
Hdsberg,
Palander,
Westring,
Berger,
Jnstitieråden Lindbäck,
Claéson.
Departementschefen, statsrådet Odelberg anförde:
»I skrifvelse den 13 maj 1896 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t
ville tillsätta en kommitié af sakkunnige män för att utreda, hvilka åtgär¬
der lämpligen kunde vidtagas för vinnande af en tillfredsställande vård
af de enskilda skogarne, och därefter framlägga de förslag, hvartill denna
utredning, med hänsyn till de inom olika landsdelar rådande förhållanden,
gåfve anledning. I denna skrifvelse erinrade Riksdagen därom, att,
sedan domän styrel sen i utlåtande den 18 februari 1895 afgifvit förslag
52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
angående åtgärder till den enskilda skogshushållningens främjande, rikets
länsstyrelser och landsting lämnats tillfälle att däröfver yttra sig. Uti
samtliga dessa yttranden — med undantag för några få, uti hvilka dock
särskildt betonats, att det gällde endast vederbörande län — framhölles
det nödvändiga i att något gjordes på lagstiftningens väg för vården
af de skogsmarker, som befunne sig i enskildes ägo. Men lika enig
som man varit härom, lika skiljaktiga blefve meningarna, då det gällde
att afgöra, livilka lagstiftningsåtgärder, som i detta hänseende borde vid¬
tagas, en meningsskiljaktighet, som vore förklarlig, då i de afgifna
yttrandena från många håll framhölles, att förhållandena inom landets
olika delar vore från hvarandra så vidt skilda, att en skogslag icke kunde
i alla sina bestämmelser gälla för hela riket eller större delen däraf.
Detta förhållande hade ock varit ett af de mest använda skälen för det
ganska allmänna afstyrkande! af domänstyrelsens förslag. Riksdagen
medgåfve ock, att det icke kunde förnekas, att lagstiftningen för vården
om de enskilda skogarne icke kunde för vårt land med dess olikheter
i jordmån, klimat och befolkningsförhållanden lämpligen gifva enahanda
bestämmelser för de olika delarna af landet, Då emellertid behofvet af
en förbättrad skogsvård inom landet kunde anses vara allmänt erkändt
och uttaladt, och detta behof för hvarje år blefve mera trängande och
vore ägnadt att mångenstädes framkalla berättigade farhågor, om icke
snar rättelse komme att ske, ansåge Riksdagen det icke vara välbetänkt,
att på grund af denna angifna svårighet den så viktiga frågan undan-
skötes och gjordes helt och hållet beroende af initiativ från landstingen,
helst det kunde sägas, att deras meningar i frågans hufvudsakligaste
del redan vore uttalade. Då denna fråga vid föregående tillfällen i Riks¬
dagen behandlats, hade den farhåga uttalats, att den ifrågasatta lag¬
stiftningsåtgärden skulle kunna fördröja eller förhindra fastställelse å
förslag, som ett eller annat landsting redan vore betänkt på att fram¬
lägga. Men denna farhåga syntes så mycket mindre berättigad, som
det vore betonadt, att frågan icke kunde lösas endast genom antagandet
af en gemensam lag.
Ehuru således, såsom ofvan framhållits, en för alla orter lämplig
gemensam lag sannolikt icke kunde erhållas, hölle Riksdagen dock före,
att det gåfves vissa hufvudgrunder, hvilka kunde vara gemensamma, och
på hvilka lagen livilade, under det att därtill komme särskilda bestäm¬
melser, olika för de särskilda orterna med hänsyn till där befintliga olika
förhållanden. Att vid särskiljandet af de bestämmelser, hvilka borde
såsom allmänna antagas, och dem, som därutöfver erfordrades för de sär¬
skilda orterna, svårigheter kunde möta, ville Riksdagen icke förneka, men
53
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
antoge dock, att dessa svårigheter kunde öfvervinnas, då frågan komme
under vederbörlig pröfning.
I de flesta af de yttranden, som afgifvits i anledning af domän¬
styrelsens förslag, hade betonats lämpligheten af en lagstiftning, som,
utan att ingripa i den enskildes förfoganderätt öfver skogen, endast
ålade honom att efter afverkning af skog sörja för dess återväxt; och
hölle Riksdagen före, att ett stadgande om sådan skyldighet för skogs¬
ägare vore af den art, att det lämpade sig för hela landet, med undantag
möjligen för de allra nordligaste delarna däraf. Frågan om sättet för
åstadkommande af återväxt, vare sig genom sådd, genom plantering eller
genom själfsådd, ansåge Riksdagen icke kunna bestämmas lika för hela
landet, utan borde bestämmelserna härom lämpas efter de olika lands-
delarnes olika förhållanden, och det gemensamma lagstadgandet stanna
därvid, att skogsägaren inom viss tid skulle visa, att föreskriften för
återväxtens befrämjande fullgjorts. Beträffande påföljden för underlåten¬
het att sörja för återväxten efter verkställd afverkning hade ifrågasatts
dels, såsom i gotlandslagen stadgades, bestämmelser om förbud för skogs¬
ägaren att nyttja sin öfriga skog för annat än husbehof, dels ock viten
och vidtagande af de för återväxten erforderliga åtgärder på jordägarens
bekostnad, då denne oaktadt påminnelse tredskades att fullgöra sin
skyldighet i detta hänseende. Hvilken af dessa bestämmelser finge
anses äga företräde framför den andra, därom tilläte sig Riksdagen emel¬
lertid icke att göra något uttalande. Likaså ansåge Riksdagen, att uti
en för landet i dess helhet gällande lag kunde gifvas allmänna bestäm¬
melser mot en skadlig öfverafverkning af skog, ehuru detaljstadgandena
härom syntes böra vara olika för skilda delar af landet. Riksdagen ville
därjämte framhålla, att såsom en åtgärd i förutnämnda syfte äfven kunde
ifrågasättas, att staten skulle tillerkännas rätt i vissa fall att expropriera,
afverkad skogsmark, där jordägaren underlåtit hvad honom med afse¬
ende å skogens återväxt ålegat, och att staten torde böra hafva sin upp¬
märksamhet riktad på att söka förvärfva till skogsvård tjänliga kalmarker,
vare sig för bildande af kronoparker eller allmänningar. Då emellertid
föreskrifter om skyldighet att sörja för återväxten i flera fall icke skulle
medföra den åsyftade verkan, om ej den uppväxande ungskogen åtmin¬
stone under någon tid skyddades, så ansåge Riksdagen, att stadganden
i detta syfte borde meddelas, vare sig genom begränsning af betesrätten
eller på annat sätt. Såsom en allmän bestämmelse borde och ingå ett
stadgande om kontroll öfver lagens efterlefnad. Mot framställdt förslag,
att kommunalnämnden skulle utöfva denna kontroll, hade af många utaf
de myndigheter, som uttalat sig i frågan, invändning gjorts, under det
54
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
att å andra sidan detta förslag af flere förordats. Utan att bestämdt
gifva företrädet åt den ena eller andra af dessa meningar, ansåge
Riksdagen dock, att ifrågavarande kontroll icke borde öfverlämnas ute¬
slutande åt kommunalnämnden, utan i sista band åligga skogsstatens
tjänstemän. Till sist ville Riksdagen framhålla, hurusom det syntes
Riksdagen vara önskligt, att undantag från de förpliktelser, som ålades
enskild skogsägare rörande vården af hans skog, skulle kunna medgifvas
ägare af mindre skogsområde.
1 anledning af denna Riksdagens framställning uppdrog Kungl.
Maj t den 16 oktober 1896 åt en kommitté, bestående af riksmar¬
skalken, herr friherre F. von Essen, landshöfdingen A. Asker, jägmä¬
staren B. Martin, hemmansägaren P. G. Näslund, godsägaren friherre
C. J. Rappe, jägmästaren C. M. Sjögreen och godsägaren H. P. P.
Tamm, att utreda, hvilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas för vin¬
nande af en tillfredsställande vård af de enskilda skogarne och att
uppgöra de förslag, hvartill denna utredning med hänsyn till de inom
olika landsdelar rådande förhållanden gåfve anledning.
Den 9 september 1899 afgaf denna kommitté, af hvars ledamöter
hemmansägaren Näslund emellertid då aflidit, hvaremot riksbanksfull-
mäktigen O. Jonsson i kommittén inträdt, betänkande, hvari kommittén
hemställde, dels att för ökande af statsskogarne inköp af skogsmark
fortfarande måtte äga rum i så stor utsträckning, som vore förenlig
med försiktig statshushållning, hvarjämte kommitién för beredande af
medel härtill föreslog åtskilliga utvägar, dels ock att författningar måtte
antagas och utfärdas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med fjorton sär¬
skilda vid betänkandet fogade författningsförslag, nämligen förslag till:
l:o) förordning angående ändringar i Kungl. Maj:ts nådiga för¬
ordning angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket den
26 januari 1894,
2:o) förordning angående förvaltningen af städernas skogar,
3:o) förordning angående förvaltningen af sockenallmänningarne
och besparingsskogarne i Kopparbergs och Gäfleborgs län,
4:o) förordning angående afgäld för utsyning af virke inom de
sex norra länen,
5:o) förordning angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven
afverkning å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län,
6:o) lag angående vården af enskildes skogar,
7:o) förordning angående skogsvårdsstyrelser,
8:o) lag angående skogsvårdsafgifter,
55
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 46.
9: o) lag angående skyldighet för skogsägare att vid upplåtelse af
rätt till skogsafverkning nedsätta visst penningebelopp,
10:o) lag angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd,
ll:o) lag angående ändring i Kungl. Majrts nådiga förordning
om ägors fredande emot skada af annans hemdjur samt om stängsel¬
skyldighet den 21 december 1857,
12:o) lag angående fjällskogar och skyddsskogar,
13:o) lag angående ändring af §§ 2, 76 och 78 af Kungl. Maj:ts
förnyade nådiga stadga om skiftesverket den 9 november 1866, och
14:o) lag angående allmänningsskogars bildande.
Öfver dessa förslag infordrade Kungl. Maj:t från åtskilliga myn¬
digheter utlåtanden, hvarjämte genom utfärdadt cirkulär tillfälle bered¬
des för dem, som sådant önskade, att yttra sig öfver kommitténs förslag.
Efter det de från vederbörande myndigheter infordrade yttranden
inkommit, anmälde jag, efter gemensam beredning med chefen för
justitiedepartementet, den 1 november 1901 för Kungl. Maj:t kom¬
mitténs betänkande, i hvad detsamma afsåg förslagen till lag an¬
gående vården af enskildes skogar, till förordning angående skogs-
vårdsstyrelser, till lag angående skogsvårdsafgifter, till lag angående
tiden för nyttjanderättsaftals bestånd, till lag angående ändring i Kungl.
Maj:ts nådiga förordning om ägors fredande emot skada af annans hem¬
djur samt om stängselskyldighet den 21 december 1857, till lag an¬
gående fjällskogar och skyddsskogar och till lag angående ändring af
§§ 2, 76 och 78 af Kungl. Majtts förnyade nådiga stadga om skiftes¬
verket den 9 november 1866, jämte de öfver samma förslag afgifna
underdåniga utlåtanden.
I sammanhang härmed omförmälde jag, att till mig öfverlämnats
ett tryckt exemplar af yttranden och förslag, afgifna af särskilda utaf
Västernorrlands läns och Jämtlands läns landsting utsedde kommitterade
ior afgifvande af yttrande angående lämpliga åtgärder för främjande
af den enskilda skogshushållningen inom nämnda län, jämte protokoll,
hållet vid sammanträde af desse kommitterade i Östersund den 11, 12
och 13 juni 1901.
Beträffande förstnämnda tre författningsförslag erinrade jag, huru¬
som kommittén ansett, att de i dessa förslag ifrågasatta bestämmelser
icke skulle äga tillämpning i afseende å skogar, belägna i Gotlands,
Västerbottens och Norrbottens län, äfvensom inom Särna socken i Dalarne,
och att till följd däraf underdåniga utlåtanden rörande samma be¬
stämmelsers tillämplighet i afseende å skogsmarker, belägna i nämnda
län och socken, icke från Kungl. Maj:ts vederbörande befallnings-
56
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
hafvande infordrats, hvarjämte jag uttalade såsom min mening, att det
borde tagas under ompröfning, huruvida icke de i nu förevarande för-
fattningsförslag ifrågasatta bestämmelser lämpligen kunde, under förut¬
sättning att de komme att i hufvudsiik blifva gällande inom öfriga
delar af riket, äga tillämpning inom nyssnämnda län och socken; och
täcktes Kungl. Maj:t, med bifall till min därom gjorda framställning,
anbefalla Sina befallningshafvande i Gotlands, Västerbottens, Norrbottens
och Kopparbergs län att skyndsamt afgifva underdåniga utlåtanden i
sådant afseende.
I anledning häraf anhöll jag, att framdeles, efter det ifrågavarande
utlåtanden inkommit, få, i sammanhang med underdånig föredragning
af de af kommittén afgifna författningsförslag, hvilka då icke af mig
anmälts, jämte öfver dessa förslag afgifna utlåtanden, ingå i närmare
granskning af förslagen till förordning angående skogsvårdsstyrelser och
till lag angående skogsvårdsafgifter.
I fråga om de öfriga af mig omnämnda förslagen förordnade
Kungl. Maj:t, att förslagen till lag angående vården af enskildes
skogar samt till lag angående skyddsskogar och fjällskogar skulle öfver-
lämnas till högsta domstolen för afgifvande af yttrande öfver dessa
förslag för det ändamål, 87 § regeringsformen omförmäler, samt de tre
öfriga förslagen till justitiedepartementet för den vidare behandling,
som på nämnda departement ankomme.
Den 1 maj 1902 företogos de till högsta domstolen öfverlämnade
förslagen af högsta domstolen till slutlig behandling, därvid mot samma för¬
slag framställdes åtskilliga anmärkningar, i anledning hvaraf förslagen
blifvit inom jordbruksdepartementet i vissa afseenden omarbetade. Sedan
numera äfven från Kungl. Maj:ts befallninghafvande i sistnämnda fyra
län inkommit utlåtanden i nyss omförmäldt afseende, anhåller jag, efter
gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, att få till
Kungl. Maj:ts pröfning framlägga samtliga de af kommittén afgifna författ¬
ningsförslag, hvilka fortfarande tillhöra jordbruksdepartementets hand¬
läggning, jämte i anledning af dessa förslag afgifna utlåtanden och
yttranden, äfvensom särskilda framställningar i skogslagstiftningen be¬
rörande frågor, dels af vederbörande myndigheter, dels ock af landsting
och enskilda personer.
Innan jag’ öfvergår till en närmare redogörelse för de särskilda
förslagen, torde jag få lämna en kortfattad öfversikt öfver skogslag¬
stiftningen i vårt land, såvidt densamma afser de enskilda skogarne.
Under senaste tre århundraden visar denna lagstiftning till en början
57
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
en gradvis skeende öfvergång från en ursprungligen fullständig frihet på
detta område till så stark inskränkning, att omsider äfven husbehofs-
afverkningen stod under statens tillsyn. Därefter följde en återgång,
hvilken slutligen ånyo ledde till nästan fullständig frihet. Under de
sista fyra decennierna har därpå inträdt. en reaktion, som medfört åt¬
skilliga, fortfarande bestående inskränkningar i den enskilde skogsägarens
rätt att förfoga öfver skogen.
Sådana inskränkningar förefinnas redan i Sveriges första skogs¬
ordning, som utkom år 1647. Denna innehöll nämligen, bland annat,
ett för hela landet gällande förbud mot svedjande, där marken ej röjdes
till åker eller äng. Ytterligare inskränkningar rörande privatskogarnes
handhafvande kommo till stånd genom 1674 års förordning angående
afverkningsbeloppet från skattehemmans skogar, 1681 års husesyns-
förordning samt nådiga resolutionen på allmogens besvär den 9 mars
1689. Genom dessa påbud utsträcktes tillsynen öfver skogsvården å
skattehemmanen därhän, att all afverkning för odling och svedjande,
äfvensom af byggnadstimmer utan föregående utsyning, blef förbjuden.
Närmare bestämmelser rörande omfattningen af hemmansägarens
rätt till skogen meddelades i 1734 års skogsordning och i den samma år
utgifna allmänna lagen. Den förra tillerkände skattebonde rätt att »sina
ägor till dess tarf och lägenhet bruka och nyttja samt, när de sig så vidt
sträcka, rödja äng, åker och mulbete så ock att inrätta och bygga torp,
dock till hemmanets förbättring och ej till skada.» Funnes uti by flera
jordägare, fick en hvar af dem å oskiftad skog hugga virke blott till
sin »husbyggnad och tarf, men icke att sälja och föra af tomterna», så
vidt det ej skedde med allas samtycke. Skattebonde hade sålunda nu
i vissa fall rätt att till afsalu begagna sin skog. Denna rättighet om-
nämnes i Byggningabalkens 10 kap. sålunda: »Skattebonde må nyttja
sin enskilda skog till hustarf och salu, dock det så sparsamt, att skogen
ej utödes och hemmanet fördärfvas. Vare ock skyldig att först taga
vindfälle, torra trän, kvistar och stubbar till vedbrand, innan friska
trän därtill fällas. Finnes skattebonde sin frihet missbruka, böte tio
daler.» Vid sidan af den allmänna lagens bud funnos i de särskilda
orterna lokala föreskrifter, hvilkas skaplynne växlade efter skogstillgången.
Bland sådana äro att märka de af landshöfdingarne utfärdade stadganden
rörande byggnadssättet, hållande af getter, laga hägnads beskaffenhet m. m.
De inskränkningar, som sålunda förefunnos i skattebondens rätt
till sin skog, kunna anses upphäfda genom nådiga förordningen den
21 februari 1789. I nådiga kungörelsen den 16 juli 1790 föreställde
emellertid Kung]. Magt innehafvare af skatt.ejord angelägenheten af en
»rättskaffens hushållning med de till deras disposition hörande skogar»
Bill. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 8
1647.
1674.
1681.
1734.
1789.
1790.
1793.
1803.
58 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
och förordnade i sammanhang därmed, att, när i följd af missvård med
skogen anledning funnes att befara hemmanens framtida oförmåga att
utgöra skatter till kronan, Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle
vidtaga de med lag och författningar öfverensstämmande åtgärder, som
kronans säkerhet fordrade. Uti den allmänna förordning angående
skogarne i riket, som utkom den 10 december 1793, stadgades uttryck¬
ligen, att, om kronoskatte- eller frälseskattebonde missbrukade den
honom förunnade frihet därhän, att fara uppkomme för hemmanets
bestånd och förmåga att utgöra skatten, ränteägaren vore berättigad
att däri söka rättelse, med skyldighet för Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande att utöfva uppsikt öfver skatte]ordsägarens åtgöranden uti
ifrågavarande hänseende, såvidt kronans rätt däraf vore beroende.
I nådiga förordningen den 1 augusti 1805 om skogarne i riket
har visserligen influtit föreskrift af enahanda innehåll, men i § 1 med¬
delas tillika förbud för skogs- och jägeribetjänte att tillvälla sig in¬
seende å skatteskog, och enligt § 18 äger skattemannen full dispositions¬
rätt öfver sin skiftade skog med rättighet tillika att af skogsmarken
uppodla, hvad han för godt finner, allt med förut anförda villkor att
hemmanets skatteförmåga bibehålies.
Oaktadt dessa lagstiftningsåtgärder ansågs vid början af 1800-
talet landets skogars tillstånd ingifva farhågor för deras fortbestånd.
Att strängare ingripa i hushållningen med skogen stred dock mot
tidsandan och mötte därför stora hinder. Det bättre skick, hvari skogar,
tillhörande frälsejord, befunno sig, uppfattades ock af mången såsom
bevis på den större frihetens förmåga att skapa en bättre skogsvård.
Då förbrukningen af virke för bärgsbruk och vid sågkvarnar ingalunda
var öfverdrifvet stor, samt exporten af trävaror var ringa, söktes an¬
ledningen till skogarnes fortgående aftagande hufvudsakligen i en öfver¬
drifven förbrukning för husbehof af bränsle, timmer m. m. Tidens
sträfvanden till skogsvårdens fromma koncentrerades därför i främsta
rummet på att nedsätta behofvet af bränsle genom bättre och solidare
byggnadssätt, vedbesparande eldstäder, krutets allmännare användning
vid sprängning i grufvor m. m. Rörande byggnadssättet vidtogos
äfven ändringar i syfte att minska förbrukningen af skogsalster.
Oaktadt allt detta beräknades vid början af 1800-talet, att skogstill-
gångarne inom elfva af rikets län understego eller blott motsvarade
invånarnes behof, hvaremot inom de öfriga länen större skogstillgång
förefunnes. Beräkningar verkställdes rörande skogarnes produktions¬
förmåga och ansågos stundom visa, att betydande skogstillgångar utöfver
rikets egna behof vore för handen, stundom åter, att en oförmin-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46. 59
skad förbrukning vore ägnad att i en icke aflägsen framtid framkalla
skogsbruk
Å riksdagen 1809 fattades flera för skogshushållningen viktiga
beslut. Det dåliga skick, hvari de allmänna skogarne befunno sig, och
den ringa afkastning, de lämnade, föranledde ständerna att först och
främst söka åvägabringa en bättre hushållning med kronans skogar och
därnäst rörande den enskilda skogsvården bringa till stånd erforderliga
lagändringar. Den farhåga för skogsbrist, som sedan mediet af 1600-
talet varit en ständigt återkommande företeelse, förefanns nämligen
fortfarande till följd af ett fortsatt vårdslöst svedjande och hvarjehanda
annat slöseri med skogen. Men härvid utbildade sig nya åsikter om
bästa sättet att befrämja eu god skogshushållning, väsentligen stödda af
Adam Smiths nationalekonomiska läror. De tvifvel, man redan förut
hyst om fördelarna af egendom i statens hand, började allt mer till¬
växa, och allt mer gjorde sig den uppfattningen gällande, att den
fria dispositionsrätten skulle framkalla den bästa skogsvården. Ett
särskilt stöd därför fann man i de allmänna skogarnes dåliga tillstånd
samt den omständighet, att frälsets skogar ansågos i allmänhet ha vår¬
dats bättre än skatteskogarne.
I öfverensstämmelse med detta åskådningssätt framgick ur för¬
handlingarna vid 1810, 1818 och 1823 års riksdagar det beslut att
afhända kronan största delen af hennes fasta egendom, hvilket numera
allmänt anses så ödesdigert.
Den förändring, som sålunda skedde i lagstiftningen beträffande
de allmänna skogarne, åtföljdes af medgifna större friheter åt enskilde
i nyttj anderätten af deras skogar.
Redan i sin skrifvelse rörande skogarne af den 26 april 1810 fram-
höllo ständerna, att, enär med full äganderätt följde fri dispositions- och
försäljningsrätt, de §§ af 1805 års skogsordning, hvilka stadgade om
sågningar, bräders och timmers försäljande, tjärbränning, barktagande
samt om svedjande, ej därefter lämpades till de hemman, af hvilka inne-
hafvaren vore ägare, hvarjämte förordades en afskrifning af inskränk¬
ningen i enskildes förfogande öfver ekar.
Vid flere af de följande riksdagarne sysslade ständerna med frågan
om dispositionsrätten till ekskogen, och slutligen bestämdes genom en
förordning af den 28 oktober 1830 bland annat, ätt ägare af skattehemman
kunde genom lösen förvärfva sig oinskränkt dispositionsrätt, ej mindre
till uppväxande ekskog, än ock till den befintliga ekskogen med vissa
undantag, och skulle sådan erlagd lösen äfven medföra rätt till upp-
1809.
1810.
1830.
1876.
60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
växande maste- och storverksträd. Genom nådig förordning den 8
oktober 1875 hafva sedermera ägare af skattehemman, berustade säterier
och stadsjord af skattenatur berättigats att utan lösen fritt disponera
öfver den å deras jord växande ekskog af hvad beskaffenhet som hälst,
äfvensom öfver maste- och storverksträd.
Det i 1805 års skogsordning kvarstående allmänna förbudet mot
svedjande i vissa fall blef genom nådig kungörelse den 2 mars 1819
sålunda ändradt, att den hemmansägare, som antingen själf åstundade
eller ville tillåta den å hemmanet antagne åbo att svedja å sådana
hemmanets ägor, som bestode af sandmo, bärgaktig och stenbunden mark,
ägde i de orter, där icke annorlunda kunde vara tillförene särskildt för-
ordnadt, att anmäla sig hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som
utsåge två erfarne män att besiktiga stället, hvarefter ansökningen
pröfvades.
Enligt det ännu vid början af 1800-talet gällande hushållssystem
förekom äfven inom skogsväsendet en del bestämmelser, hvilka, i ända¬
mål att gynna hufvudsakligen bärgsbruket, förädlingsindustrien eller
den inhemska skepps- och handelsrörelsen, voro i synnerhet för den
del af befolkningen, som ej inom dessa näringsgrenar hade sitt uppe¬
hälle, tryckande och förlustbringande, såsom bestämmelsen om skyldig¬
het att till underpris vid bestämda bruk afyttra sin koltillverkning, förbud
mot export af visst virke, bestämmelsen om skyldighet att vid garf-
verierna uppsamla ekbark, med flere stadganden till reglerande af för¬
brukningen och förekommande af prisstegring å skogseffekter. Det ena
efter det andra af dessa gamla band försvunno äfven nu.
Förr hade man, hufvudsakligen för att tillfredsställa kronans och
vissa näringars virkesbehof, sökt skyddet mot skogssköfling i inskränk¬
ningar i den enskildes nyttjanderätt. Sedan sökte man sålunda vinna
en tillfredsställande enskild skogsvård genom att lämna den enskilde
oinskränkt dispositionsrätt till sin skog. Jämnsides med att den senare
uppfattningen leddes ut i sina konsekvenser, började emellertid göra
sig gällande ett nytt åskådningssätt, som sträfvade till ett omedelbart
befrämjande af en verklig skogshushållning för dennas egen skull.
Redan 1818 års riksdagsskrifvelser röja vid jämförelse med de
vid löregående riksdagar aflåtna skrivelser en förändring i uppfatt¬
ningen, utvisande, att man började inse skogens stigande värde. Ännu
skarpare framträdde detta i den vid 1823 års riksdag yppade opposi¬
tionen mot de tillänmade åtgärderna, hvilken opposition, ehuru den
stannade i minoriteten, dock utan tvifvel ledde till någon mildring i
tillämpningen af de fattade besluten. Vid flera tillfällen under de efter
61
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
år 1810 följande riksdagarna framhölls ock önskvärdheten af en ny
tillfredsställande skogsordning, antingen gemensam för hela riket eller
med olika bestämmelser för olika landsorter. Äfven efter den reglering,
som med kronoskogarne vidtogs på 1820-talet, återkommo klagomålen
öfver skogssköfling, och man fick af erfarenhet insikt därom, att man
ej längre i den fria jordäganderätten hade tillräcklig säkerhet för en
bättre skogshushållning.
Ett första uttryck för, att upplysning om en rätt skogsvård och
om fördelarne af omtänksamhet på detta område vore en måhända
viktigare väg att slå in på, utgjorde beslutet om inrättandet af skogs¬
institutet år 1828. Kort förut hade vissa kommitterade erhållit uppdrag
att uppsätta förslag till instruktion för jägeristaten och till inrättandet
af en centralstyrelse för hela skogsväsendet i riket. Den 16 mars 1838
utfärdades instruktion för skogs- och jägeristaten, och denna blef, utom
för hushållningen med kronans skogar, äfven i andra hänseenden af
ganska stor betydelse. Meningen var nämligen att vid sidan af den¬
samma sätta en efter de förändrade förhållandena lämpad allmän skogs¬
ordning, hvarför ock samtidigt med instruktionens utfärdande afgick bref
till kammarkollegium att verkställa en omarbetning af 1805 års skogs¬
ordning. Åtskilliga omständigheter försvårade delta uppdrag, hvilket
sedermera år 1859 öfverflyttades å skogsstyrelsen, som samtidigt här¬
med inrättades.
Emellertid hade klagomålen öfver skogssköflingen alltjämt fort¬
gått. Till särskild belysning af tillståndet hade tjänat den berättelse,
som af öfverdirektören för landtmäteriet L. Falkman utgafs om en år
1850 verkställd ämbetsresa genom rikets norra län och Gotland.
Ett första försök till ingripande afsåg att genom premiering fram¬
kalla en förbättrad skogsvård. Så föreskrefs i nådiga cirkuläret den
30 oktober 1850, bland annat, att en hvar, som inom fem år därefter
visade sig hafva på egen eller arrenderad jord genom sådd ur hand
af tall-, gran- eller lärkträdsfrön uppdragit eller låtit uppdraga barr-
trädsplantor på sådant säl t, att minst 3,000 stycken funnes någorlunda
jämnt fördelade på tunnlandet, samt så vårdade och fredade, att de
icke af kreatur skadades, skulle med iakttagande af vissa uppgifna
villkor för odling af 5, 10, 20, 30, 40 och 50 tunnland, men ej däröfver,
bekomma en belöning, beräknad efter 10 riksdaler banko för hvarje tunn¬
land samt att den, som genom fröträds lämnande vid trakthuggning, af
tall 40—50, af gran 50—60 stycken, någorlunda jämnt fördelade å
tunnlandet, och för öfrigt på lika sätt, som nyss nämnts, uppdragit
eller lätit uppdraga barrträdsplantor, skulle under enahanda villkor för
ms.
18S8.
1850.
1855.
1856.
62 • Kungl. Majits Nåd. Proposition No 46.
sagda tunnlandtal bekomma en belöning, beräknad efter 5 riksdaler banko
för hvarje tunnland. Därjämte bestämdes en belöning af 200 riksdaler
banko för den bästa fröhandeln i hvarje län, med villkor att inom fem år
därefter genom samma handel kunde anses föryttrade minst 1,000
skålpund för utsäde dugligt tall- eller granfrö, och att dylikt frö medelst
samma handel hållits köpare tillhanda under minst två år. Något
väsentligt inflytande på skogarnes föryngring lärer emellertid detta
premiermgssystem icke hafva utöfvat.
I särskilda skrivelser framhöllo vidare år 1854 ständerna nöd¬
vändigheten af lagstiftningens mellankomst för att afvärja vådorna
af skogarnes vanvård och den ringa omsorgen om återväxten samt
anhöllo, dels att ett på vetenskapliga grunder byggd!, efter olika
orters beskaffenhet lämpadt hushållningssätt måtte införas å de all¬
männa skogarne, och dels att samfällda oskiftade skogar måtte ställas
under tillsyn af jägeribetjäningen tillika med ombud för delägarne,
hvarförutom ständerna ansågo, att åverkan borde bestraffas såsom tjufnad.
I anledning häraf och enär därjämte, såväl hos rikets ständer, som vid
det år 1853 hållna sjätte allmänna svenska landtbruksmötet, fråga före¬
kommit om möjlighet att förebygga ödeläggelse af enskild skogsegen-
dom samt om statens rättsenliga åliggande och befogenhet att vaka
öfver begagnandet och behandlingen af de skogar, som tillhöra enskilda
personer, tillsatte Kungl. Maj:t den 20 juni 1855 en kommitté med
uppdrag att afgifva utlåtande och förslag, om och hvilka åtgärder,
från lagstiftande eller verkställande makters sida kunde vara att vid¬
taga i ändamål att förekomma den till framtida skogsbrist och menliga
klimatiska verkningar ledande förödelsen af skogarne i landet samt att
i allmänhet befrämja en förbättrad skogshushållning.
Denna kommitté afgaf i betänkande den 28 juni 1856 bland
annat ett förslag till förordning om skogarne i riket. Detta förslag-
upptog utom förbud mot allt svedjande i skog och betesmark samt
getters utsläppande i skog till betning, samt särskilda bestämmelser
om skyddsskogar, vidare eu föreskrift af följande lydelse: »Skulle
någon ägare, vare sig till frälse- eller skatte]ord, den honom till
begagnande af hemmanets skog medgifna rätt och frihet missbruka
genom att skogen å till skogsbörd ägnad mark, utan ändamål af odling,
sköfla och föröda, såsom i nästföljande § sägs; då må Konungens
befallningshafvande äga att, sedan af honom utsedde sakkunnige män
jämte öfverjägmästaren i länet meddelat sitt på undersökning å stället
grundade yttrande, samt jordägaren erhållit tillfälle att sig förklara,
vid verksamt vite tills vidare förbjuda skogens anlitande till annat än
63
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
hemmanets oundgängliga behof samt, om detta förbud icke hörsammas,
med vitets förhöjande ställa skogen på viss kortare tid af högst tre
månader på ägarens bekostnad under särskild uppsikt för att sålunda
bringa förbudet till åtlydnad; och vare sådan åtgärd, hvilken må efter
omständigheternas föranledande förnyas, lika befogad, ehvad förödelsen
verkställes utaf hemmansägaren själf eller af annan person, som till
skogsafverkningen kan hafva betingat sig hans loft). Den sålunda
förbjudna skogsförödelsen skulle anses vara förhanden, då skogstrakt
i strid mot villkoren för ordentlig hushållning så afbrukades, att hvarken
frö träd eller växande plantor funnes kvar å marken till den mängd
och beskaffenhet, som sakkunnige män pröfvade erfordras för fullgod
återväxt med afseende å skogens art och öfriga naturförhållanden.
Skogsägare skulle blifva fri från de lagliga påföljderna för skogsför-
ödelse, när han Ansade, att han vidtagit ändamålsenliga åtgärder för
den af brukade skogens bringande till återväxt, eller att densamma i
allmänhet behandlades efter sådan regelbunden skogshushållningsplan,
som öfver]ägmästaren i länet godkänt.
Förslaget öfverlämnades till högsta domstolen för afgifvande af
utlåtande, därvid högsta domstolen mot ifrågavarande stadganden endast
gjorde ett par formella anmärkningar; hvarefter Kungl. Maj:t till
1857 års riksdag öfverlämnade förslaget till ständernas pröfning, med
förklarande att Kungl. Maj:t ansett sig ej böra till pröfning företaga
de speciella stadgandena i kommitténs förslag, men för sin del funnit
vissa angifna bestämmelser böra läggas till grund för ny lagstiftning
i ämnet. Dland dessa bestämmelser upptogos förslagen om förbud
mot svedjande och getters utsläppande samt om skyddsskogar, hvare¬
mot öfriga föreskrifter om den enskilda skogsvården uteslutits. Ständerna
förklarade i skrifvelse år 1858, att de, utom hvad anginge ett par
detaljbestämmelser, ej hade något att erinra mot de af Kungl. Maj:t
angifna grunderna för en ny skogslagstiftning, hvarjämte ständerna be¬
viljade begärdt anslag till en skogsstyrelse och skogsskolor m. m.
Härefter inrättades, såsom jag redan nämnt, skogsstyrelsen 1859.
Den 25 maj 1860 utfärdades stadga för skogsläroverken och den 29
juni 1866 utkom nådig förordning angående hushållningen med de all¬
männa skogarna i riket, hvarigenom ett länge kändt behof blef fylldt.
Denna förordning ägde sedermera tillämpning, till dess nu gällande 1894
års förordning utkom, hvilken senare förordning ersatte, utom 1866 års
författning, jämväl 1805 års skogsordnings kvarstående stadganden an¬
gående ek, bok och storverksträd.
1 fråga om den enskilda skogsvården ledde 1856 års kommitté-
1859.
1860.
1866.
1869.
1870.
64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
förslag till åtminstone, ett resultat, ty omisskännligt är, att det ligger
till grund för det förslag till skogslag för Gotland, som år 1868
enhälligt antogs af nämnda läns landsting samt, sedan det vid 1869
års riksdag af enskild motionär bragts under Riksdagens pröfning,
af denna antogs och, af Kungl. Maj:t sanktioneradt, utfärdades under
benämning »Kungl. förordning angående åtgärder till förekommande af
skogsförödelse på Gotland den 10 september 1869». Nämnda författnings
innehåll är i korthet, att den till skogsbörd af naturen ägnade mark
skall därtill bibehållas, där den ej odlas, bebygges eller till annat därmed
jämförligt ändamål användes, samt att sådan mark ej får sköflas eller
förödas så, att skogens naturliga återväxt omöjliggöres eller äfventyras,
vid påföljd att all hemmanets skog af Kungl. Al aj:ts befallningshafvande
ställes under förbud för annan afverkning än till husbehof, till dess det
visas, att ändamålsenliga åtgärder vidtagits till skogens återväxt å den
afbrukade marken. Lagen var sålunda byggd på grundsatsen, att skogs¬
ägare efter afverkning är pliktig sörja för återväxt. Men denna princip
visade sig vanmäktig, då det gällde framkalla en tillfredsställande skogs¬
vård. Genom ny lag i ämnet den 30 mars 1894 har man sökt vinna ett
starkare skydd för skogen genom att tillika meddela förbud mot att från
Gotland utskeppa, i fartyg inlasta eller vid lastageplats upplägga barr¬
träd, som ej håller i genomskärning minst 21 centimeter vid storändan.
Denna sista princip, som är utmärkande för de s. k. dimensions-
lagarne, hade tidigare förebild i lagstiftningen. Åtskilliga missförhållan¬
den vid afvittringarna i de norra länen väckte betänkligheter i fråga
om de följda grundsatserna för kronomarkernas användning. I under¬
dånig framställning den 16 maj 1860 riktade landshöfdingen P. H. Widmark
uppmärksamheten på denna fråga. Detta ledde bland annat därtill, att Kungl.
Maj:t år 1868 på Riksdagens begäran tillsatte en kommitté, den s. k.
norrländska skogskommittén, med uppdrag bland annat att uppsätta förslag
till åstadkommande af en förbättrad och efter tidsförhållandena samt på
vetenskapliga grunder ordnad skogshushållning i de norrländska provin¬
serna, hufvudsakligast beträffande de under allmän vård stående, men ock
i lämpliga fall vidkommande de enskildas därvarande skogar. I sitt den
21 december 1870 afgifna betänkande sökte denna kommitté med siffer¬
uppgifter ådagalägga, att inom samtliga de norrländska länen påginge
en betydande öfverafverkning, omfattande icke allenast mogen timmer-
duglig skog, utan äfven, företrädesvis genom det s. k. sparrhygget, unga
träd med endast några tums diameter. Jämte det kommittén hemställde,
att jordägare skulle vara pliktig bereda återväxt på afbrukad mark vid
65
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N/o 46.
äfventyr, att sådant eljest af det allmänna utfördes på den försumliges
bekostnad, föreslog kommittén till ståtande af omförmälda förödande
misshushållning, att virke under vissa dimensioner icke skulle få, vid
påföljd af böter och virkets beslagtagande, från orten afskeppas. Sedan
landstinget och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län år
1874 hos Kungl. Maj:t gjort framställning om utfärdande af lag för
länet i detta syfte, samt inom Riksdagen väckt förslag af enahanda inne¬
håll jämväl vunnit Riksdagens bifall, utkom »Kungl. förordningen angå¬
ende åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom
Norrbottens län den 29 september 1874». Genom denna lag, som dock
icke gällde lappmarken, förbjöds skeppning och försågning vid såg-
inrättning af virke utaf barrträd, som icke på afstånd af 16 fot från
storändan hölle i genomskärning 7 decimaltum, barken oberäknad. På¬
följden för öfverträdelse af detta förbud var, att virket togs i beslag
och dömdes förbrutet. Ett lagbud af detta innehåll, riktadt mot en
särskild form af missvård af skogen, skulle lätteligen kunna blifva till
hinder för en sund skogsvård, i det denna ofta kräfver afverkning af
undertryckt undermålig skog för beredande af utrymme för duglig
skogsåterväxt. Norrbottenslagen har ock tagit hänsyn härtill, i det den
hänvisar ägare till skog, som är af den beskaffenhet, att för dess ordent¬
liga skötsel och vård fordras afverkning af undermåligt virke, att, om
han vill låta skeppa eller såga detta virke, anmäla sig hos vederbörande
revirförvaltare, hvilken har att verkställa den undersökning af skogen, som
af omständigheterna påkallas. Om därvid en sådan afverkning befinnes
öfverensstämma med grunderna för god skogshushållning, äger förrätt-
ningsmannen gifva tillstånd till afverkning för skeppning eller sågning.
Genom nådiga förordningen den 23 juni 1882 förklarades, att
föreskrifterna i Norrbottenslagen skulle äga tillämpning jämväl i de delar
af Västerbottens län, som icke tillhörde lappmarken. I sammanhang
därmed och för att ytterligare befordra en rationell skogsvård stadgades,
att den utsyning af undermåligt virke, hvarom nyss nämnts, skulle
verkställas utan kostnad för jordägaren, därest skogen vore indelad till
ordnad hushållning enligt plan, som blifvit af skogsstyrelsen godkänd,
samt utsyningen afsåge virke, som enligt planen vore bestämdt att af-
verkas. Genom nådig skrifvelse samma dag ålades skogsstyrelsen att
pröfva samt vederbörande revirförvaltare och skogsinspektör att till
skogsstyrelsen afgifva yttrande angående sådan af sakkunnig person
upprättad skogshushållningsplan, som af jordägare inom Norrbottens
och Västerbottens län utom lappmarkerna kunde för granskning öfver-
lämnas till skogsstyrelsen. Detta stadgandes syfte att uppmuntra skogs-
indelning och därpå grundad, efter hvarje skogs naturförhållande af-
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd, 31 Höft. 9
1374.
188%.
1888.
1886.
1873.
66 Kungl. Maj':ts Nåd. Proposition N:o 46.
passad hushållning synes dock hafva af allmänheten föga beaktats, ty
endast ett fåtal indelningsplaner hafva ingifvits till skogs- eller numera
domänstyrelsen för godkännande.
Genom nådiga förordningen den 19 mars 1888 sammanfördes dessa
för Norr- och Västerbotten gällande stadganden i en författning, och
vidtogos i desamma vissa förändringar af mindre betydelse.
En annan yttring af sträfvandet efter nya grunder för ordnandet
af skogshushållningen inom rikets norra delar har varit införandet inom
lappmarkerna samt Sårna socken med Idre kapellag äfvensom å några
därutom belägna hemman af inskränkt dispositionsrätt till skogen. I
sådant afseende stadgades genom nådiga förordningen den 29 juni 1866,
att å skattehemman, som uppkomme af nybygge, hvilket dädanefter
från kronan upplätes, skattemannen ej ägde annan rätt öfver hemmanets
skog, än att han därifrån finge dels utan utsyning till husbehof hämta
nödigt virke och bränsle och dels efter utsyning och stämpling af veder¬
börande skogstjänsteman fritt taga och försälja, hvad därutöfver kunde
med bevarande för framtiden af skogens bestånd årligen afverkas.
Enahanda grundsatser skulle enligt samma förordning tillämpas jämväl
å hemman, som uppkomme af redan upplåtet nybygge, för hvilket
föreskrifna byggnads- och odlingsskyldigheter icke blifvit inom behörig
tid verkställda. Dessa föreskrifter utgöra grunden för tillkomsten af
de skattehemman med inskränkt dispositionsrätt till skogen, som till
icke obetydligt antal finnas i Västerbottens och Norrbottens läns kust¬
trakter samt jämväl undantagsvis i andra norrländska län.
Därjämte begränsades genom nådiga stadgan om afvittring i
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker den 30 maj 1873 dispo¬
sitionsrätten öfver skogen å hemman i nämnda lappmarker därhän, att
hemmansägare i dessa orter icke tillerkändes annan rätt öfver hem¬
manets skog, än att han därifrån finge dels utan utsyning till hus¬
behof hämta nödigt virke och bränsle och dels efter utsyning och
stämpling af vederbörande skogstjänsteman fritt taga eller försälja, hvad
däröfver kunde med bevarande för framtiden af skogens bestånd årligen
afverkas.
Vid sidan af den lagstiftningsverksamhet, som sålunda ledt till
införande af utsyning stvång för Kopparbergs, Västerbottens och Norr¬
bottens läns fjälltrakter, återväxtlag, kombinerad med dimensionslag för
Gotlands län och dimensionslag för Västerbottens och Norrbottens läns
kusttrakter, har under den senare delen af 1800-talet till fortvarande
båtnad för skogshushållningen i vissa delar af landet nybildats be¬
tydande samfällda skogar, de s. k. besparingsskogarne eller allmän-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46. 67
ningarna i Kopparbergs och Gäfleborgs län samt allmänningarna i Norr¬
bottens län.
Emellertid kvarstod fortfarande utan lösning frågan om den en¬
skilda skogshushållningens befrämjande såsom en gemensam riksange-
lägenhet. Frågan var ånyo aktuell redan genom norrländska skogs-
kommitténs förslag, hvilket delvis grundade sig på skäl, som voro lika
gällande för hela riket, och den af kommittén ifrågasatta skogsordning
för Norrland upptog, utom bestämmelser om kronans och andra all¬
männa skogar, äfven bestämmelser om den enskilda skogsvården. Vi¬
dare hade landtbruksakademien efter hushållningssällskapens hörande
år 1870 till Kungl. Maj:t inkommit med en framställning angående be-
höfligheten af lagstiftning för de enskilda skogarne, därvid akademien
förmält sig dela den af 19 hushållningssällskap uttryckta mening, att
en ändamålsenlig skötsel å enskilda skogar ej ensamt på öfvertygelsens
väg stode att vinna, utan att lagstiftningen i sådant syfte måste träda
emellan, därvid akademien ansett det böra stadgas, att skogsägare skulle
vara skyldig att efter utverkning bereda återväxt, och att kontrollen
häröfver borde utöfvas af någon myndighet inom kommunen. I anled¬
ning häraf infordrades yttranden från landstingen, huruvida de föror¬
dade tillämpning antingen af de utaf akademien ifrågasatta bestämmelser,
hvarigenom skogsägaren skulle direkt åläggas draga försorg om åter-
växten, eller af gotlandslagens princip, som sökte nå samma mål
genom stadgande att, då skogsmark blifvit sköflad eller förödd, så att
skogens naturliga återväxt omöjliggjordes eller äfventyrades, Kungl.
Maj:ts befallningshafvande ägde förbjuda anlitandet af hemmanets skog
för annat än husbehof, till dess ägaren visat, att han vidtagit ända¬
målsenliga åtgärder för skogens återväxt å den afbrukade marken.
Landstingens yttranden gingo i olika riktning. Skogsstyrelsen, som
jämväl afgaf utlåtande, tillstyrkte en författning, som upptog gottlands-
lagens allmänna bestämmelser samt stadgade, att skogsägare, som efter
utverkning utan laga hinder ej befordrade eller skyddade återväxten,
skulle kunna två gånger af Kungl. Maj:ts befallningshafvande före¬
läggas tid därtill vid vite, hvarefter eventuellt de erforderliga åtgär¬
derna skulle genom allmän försorg verkställas på den försumliges be¬
kostnad. Detta förslag, som väsentligen öfverensstämde med det af
norrländska skogskommittcn afgifna, tillstyrkte skogsstyrelsen dock att
tills vidare antagas endast för vissa uppgifva län. Utöfver förenämnda
utlåtanden inkommo till Kungl. Maj:t äfven en del andra särskilda fram¬
ställningar i skogs vårdsfrågan.
68
1874.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
Med åberopande af detta material aflämnade Kungl. Maj:t till 1874
års Riksdag en proposition angående åtskilliga skogsväsendet rörande
frågor, därvid Kungl. Maj:t beträffande de enskilda skogarne framlade
förslag till en förordning angående enskilde skogsägares skyldighet att
efter afverkning sörja för skogsåterväxt, hvilket förslag Kungl. Maj:t
ansett hällre böra grundas på de af landtbruksakademien, skogsstyrelsen
och norrländska skogskommittén afgifna förslag än affattas i enlighet
med den för Gotland gällande författning.
Det utskott, hvartill frågans behandling öfverlämnades, fram¬
ställde emellertid ett nytt förslag till förordning angående åtgärder
till förekommande af skogsförödelse, utgörande en omarbetning af
gotlandslagen och skiljande sig från det af Kungl. Maj:t framlagda
förslaget hufvudsakligen däri, att, därest åtgärder för återväxt ej vid¬
tagits, Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle äga att ej allenast vid
vite förelägga sådana åtgärder utan ock, om så pröfvades nödigt, ställa
den återstående skogen eller viss del däraf vid vite under förbud, an¬
tingen så, att den ej finge anlitas för annat än husbehof, eller ock på
det sätt, att träd under vissa dimensioner ej finge säljas eller bortföras,
allt till dess åtgärder för återväxt vidtagits. Några reservanter för¬
ordade Kungl. Maj:ts förslag, dock med den ändring att Kungl.
Maj:ts befallningshafvande skulle äga endast med förnyade och höjda
viten förmå jordägare att fullgöra föreskrifna villkor. Andra kammaren
biföll utskottets och Första kammaren reservanternas förslag. Dessa
beslut ansågos ej kunna sammanjämkas, såsom hvilande på olika grun¬
der, utan fick frågan förfalla.
Emellertid upptogs detta förslag med en eller annan modifikation
vid flere följande riksdagar af enskilda motionärer. Så väcktes 1878
inom Riksdagen motion om antagande af en förordning angående åt¬
gärder till förekommande af skogsförödelse, som skulle innefatta eu
sammanjämkning af kamrarnes år 1874 fattade beslut. Åren 1883,
1885, 1888, 1894 och 1895 framlades frågan fortfarande genom särskilda
motioner inom Riksdagen till öfvervägande i den ena eller andra formen.
Ingen af dessa framställningar föranledde någon åtgärd från Riksdagens
sida. Såsom skäl för afslag anfördes än olämpligheten af ingrepp i
den privata äganderätten, än att frågans stora betydelse kräfde, att
den ej löstes blott på enskild motionärs framställning, än att saken
vore föremål för Kungl. Maj:ts fortsatta utredning, hvars resultat borde
afvaktas, än att de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna skulle kunna för¬
dröja eller förhindra fastställelse å förslag, som ett eller annat landsting-
redan vore betänkt på att framlägga.
69
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
I ett afseende föranledde under dessa år en framställning af Riks¬
dagen till en i den enskilda skogsvårdens intresse för hela riket vid¬
tagen åtgärd. I anledning af en skrifvelse af 1888 års Riksdag afläts
nämligen till följande års Riksdag och antogs af Riksdagen en kungl.
proposition om inskränkning af afverkningskontrakts giltighetstid till
20 år, hvarom lag utgafs den 25 april 1889.
Samtidigt därmed att frågan om den enskilda skogsvården sålunda
upptogs inom Riksdagen, pågick utredning därom äfven af Kungl. Maj:t,
hvarjämte framställningar i ämnet äfven från olika håll till Kungl. Maj:t
inkommo. Sålunda utarbetade på nådig befallning skogsstyrelsen år
1875 förslag till sammanjämkning af de vid 1874 års Riksdag yppade
skiljaktiga meningarna,
År 1883 remitterades samtliga de inom och utom Riksdagen
framkomna förslag till domänstyrelsen, som 1885 afgaf utlåtande i
ämnet. Efter en utredning om utlandets skogslagsstiftning och den
enskilda skogshushållningens ståndpunkt inom landet samt därmed
sammanhängande förhållanden, framhöll styrelsen i sitt utlåtande,
att återväxtlagar icke gåfve något skydd mot öfverdrifven afverk-
ning, då sådan finge obehindradt fortgå, såvidt skogsägaren kvar-
lämnade fröträd eller ungskog eller verkställde sådd eller plantering
å de afverkade trakterna, så att återväxten ej äfventyrades. Endast
något uppskof med skogsförödelsen skulle kunna åstadkommas, då
skogen i afvaktan å redan afverkade trakters skogsodlande ställdes
under förbud. Följderna af skogarnes öfverdrifna anlitande hade dit¬
intills mindre visat sig därutinnan, att marken förblifvit skoglös, än
fastmer genom deras utglesnande. Skogsmarken blefve således ej
kal, och tillvaron af kalmark utan återväxt kunde ej ådagaläggas,
ehuru skogens uthuggning mången gång bedrefves ganska långt.
Domänstyrelsen uttalade därför såsom sin åsikt, att lagstiftningen för
det dåvarande icke syntes böra ingripa vid hushållningen med en¬
skildes skogar, men framhöll styrelsen, att denna hushållning genom
lagstiftning kunde indirekt främjas, såsom genom en efter ortförhållan¬
dena lämpad ytterligare inskränkning af betesrätten å gemensamma mul-
betesområden, ändring i gällande lagbestämmelser om släckning af
skogseld, ljungbränning och svedning, inskränkning af tiden för skogs
upplåtande till afverkning och kronoskogarnas ökning genom inköp af
skogsmark.
Det rent negativa slut, hvaruti sålunda ett årtiondes sträfvandenpå
skogslagstiftningens område utmynnade, blef för det följande årtiondet
bestämmande för frågans öde hos regeringen och vid riksdagen.
1889.
1885.
70
1895.
Kungl. Majds Nåd. Proposition No 46.
Ett omslag i den uppfattning, som i detta domänstyrelsens utlåtande
tagit sig uttryck, skedde emellertid under det följande årtiondet och
förbereddes däraf, att inom åtskilliga landsting förslag till lokala skogs¬
lagar väcktes och af landstingen för deras del antogos. Härigenom blef
uppenbart, att man i orterna, där följderna af den enskilda skoghus¬
hållningens brister trädde i dagen, icke delade den i domänstyrelsens
berörda utlåtande uttalade uppfattning.
Ifrågavarande lagförslag kunna i afseende å de grundsatser, hvar¬
uppå de äro byggda, indelas i två grupper, återväxtlagar och dimensions-
lagar, de förra härledande sig från södra delen af landet och bildade
efter den ursprungliga gotlandslagen såsom mönster, de senare från
Norrland och upptagande, om än med åtskilliga modifikationer, norr-
bottens- och västerbottenslagens föreskrifter.
Så afgåfvos förslag i förstnämnda riktning af Kalmar läns södra lands¬
ting och af Jönköpings läns södra landsting, i den senare riktningen af lands¬
tingen i Jämtlands och i Västernorrlands län. Öfver den af Jämtlands läns
landsting gjorda framställningen, som afsåg äfven Västernorrlands och
Gäfleborgs län, anbefalldes domänstyrelsen att efter vederbörande lands¬
tings och länsstyrelsers hörande afgifva utlåtande, hvilket styrelsen afgaf
1895. Däri afstyrkte styrelsen framställningen om införandet i de sist¬
nämnda länen al en dimensionslag. Skälen härför voro hufvudsakligen,
att dimensionsafverkning i äldre eller öfveråriga skogar ingalunda be¬
fordrade skogarnes föryngring och ej heller i afsevärd män främjade
den kvarvarande skogens utväxande, då denna, ehuru af mindre di¬
mensioner, till följd af åldern afslutat sin tillväxt och trots friställ¬
ningen ägde ringa förmåga till vidare utveckling. Skulle föryngring och
växtliga ungskogar efter afverkningen erhållas, måste denna utföras enligt
andra grunder än trädens dimensioner. Af de allmänna skogstyperna, tall¬
hedar, öfvergångsskogar, blandskogar och granskogar, förekomme gran¬
skogar i vidsträckta delar af Jämtland samt blandskogar i kustorterna. I
dessa skogar ställde sig dimensionsafverkningen synnerligen ogynnsam, sär¬
skild! genom den vid slutna granskogars utglesning uppkommande gran¬
torkan och benägenheten hos detta träslag att å de alltför små luckorna
efter dimensionshuggningen i blandskogarna uttränga tallen. Dessa olägen¬
heter skulle mera kännbart drabba skogshushållningen i de nu ifrågavarande
tre länen, än i de två nordligaste, alldenstund i de förra orterna gran-
och blandskogar förekomme i mycket stor utsträckning och skogs¬
bestånden där i allmänhet vore mera slutna och därför mera mottag¬
liga för plockhuggningens menliga inflytelser, än fallet vore med de två
nordligaste länens i anseende till mager jord och svagare fröproduktion
merendels glesvuxna skogar.
71
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 46.
Men ehuru domänstyrelsen afstyrkte det jämtländska skogslags-
förslaget, ansåg styrelsen likväl, i anseende till de ändrade förhållanden,
som inträdt efter det styrelsen år 1885 afgaf sitt nyssberörda utlåtande, att
åtgärder från statens sida numera vore påkallade för att afhjälpa bristerna i
den enskilda skogsvården. En lag ensamt kunde väl enligt styrelsens
mening ej medföra någon direkt verkan för målets vinnande, utan höll
styrelsen före, att äfven andra åtgärder därtill erfordrades. Men blefve
det möjligt att intressera skogsägarne för skogsvården, därigenom att
deras åtgärder och arbeten för denna ersattes eller understöddes eller
säkerhet bereddes därför, att dessa åtgärder blefve verkställda på ett för
ändamålet lämpligt sätt, hvilket kunde ske därigenom, att arbetena ut¬
fördes under ledning och kontroll af i yrket förfarna personer, borde
enligt styrelsens åsikt mycket kunna åstadkommas och en utväg vara
funnen, som blefve för landet gagnelig. Dessa åtgärder borde i all
synnerhet afse skogsåterväxtens främjande, så att kraftiga och växtliga
ungskogar uppkomme, hvarigenom lifsvillkoret för ett framtida bättre
skogstillstånd vunnes. Bestämmandet, af hvad som afsåges med ungskog,
kunde dock ej ske genom angifvande af en viss dimension, utan borde
en viss åldersgräns för ungskog bestämmas. Förfaringssättet härmed
blefve naturligen väsentligen olika, beroende af skogsförhållandena i
skilda orter.
I enlighet med denna uppfattning framlade domänstyrelsen ett
förslag angående åtgärder till förekommande af förödelse af ungskog
i förening med förslag till bestämmelser dels om en exportafgift å trä¬
varor, afsedd att användas till skogsvårdsändamål, dels om inrättande af
skogsvårdsnämnder i de särskilda länen.
I motiveringen till detta förslag erinrade styrelsen om sitt
utlåtande af år 1885, men förklarade att under det årtionde, som
sedan dess gått till ända, förhållandena i vissa afseenden ändrats.
Efter något förbättrade konjunkturer emot slutet af 1880-talet hade
snart följt prisfall såväl å jordbruksprodukter som å järnhandte¬
ringens alster, framkallande ett ekonomiskt betryck, som återverkat
på hushållningen med skogarne, i det att jämväl skogsägare, som
förut endast anlitat sina skogar under iakttagande af uthållighet, i
många orter ej längre mäktat bevara dem för en alltför hastig realisa¬
tion. Om man undantoge lappmarkerna och de senast afvittrade eller
storskiftade socknarne i öfre Dalarne, blefve de större träddimensio¬
nerna allt mer sällsynta å enskildes skogar och kunde ej tillräckligt
hastigt ersättas af de kvarvarande mindre stammarnes utväxande,
72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
hälst en stor del af dessa i följd af ålder och andra orsaker saknade
vidare utvecklingsförmåga. De en eller flere gånger genomblädade
skogarne representerade visserligen, i synnerhet hvad Norrland och
Dalarne anginge, betydande virkeskvantiteter, men en del af denna
virkestillgång vore af sådan beskaffenhet, att den saknade användning
för sågverksrörelsen, då de små dimensionerna ej kunde tillgodogöras
för denna. Dessa finge därför i de orter, där sågverksrörelsen hittills
varit allena rådande, kvarstå i skogarne, hvarigenom såväl skogsmarken
som trädkapitalet läge improduktiva, i det att tillväxten upphört samt
återväxt icke kunde uppkomma. Att denna för vidare utveckling odug¬
liga skog blefve använd för andra industrier, hvilka kunde tillgodogöra
sig de mindre virkesslagen, vore därför den enda utvägen för skogarnes
ekonomiska skötsel och rationella behandling med hänsyn till återväx-
ten. A andra orter anlitades ungskogarne i deras bästa växt. Allmänt
klagades öfver, hurusom både i de norra och södra delarna af landet
ungskogen tillgrepes för export af pitprops, egyptiska sparrar m. m. samt
för uttagande af pappersmasseved. Om totalafverkning därvid skedde,
vunnes åtminstone den fördelen, att växtliga ungskogar kunde uppkomma,
där fröträd kvarlämnades. Men där småvirket uttogs plockvis utan hän¬
syn till återväxten eller den kvarva*rande skogens trefnad och fortväxt,
blefve denna afverkning förödande. Trämassefabrikationen och pit-
propsafverkningen vore visserligen fullt berättigade och naturliga närings¬
grenar, så vidt de bedrefves på det sätt, att de kunde äga bestånd.
De beredde i många trakter afsättning för småvirke, och i synnerhet
inom de norrländska länen funnes för dem utan ungskogarnes tillgri¬
pande god tillgång å råämne. Men för närvarande uttoges pappers-
masseveden och annat småvirke mångenstädes på ett för ungskogarne
så förödande sätt, att lagstiftningen borde träda hämmande emellan till
fördel både för skogarnes och trävaruindustriens framtid. Ehuru styrel¬
sen fasthölle sin förut uttalade åsikt, att några fullt effektiva åtgärder
till främjandet af enskildes skogsvård ej kunde framkallas ensamt genom
skogslagar, ansåge styrelsen på grund af det anförda, att lagstiftningens
mellankomst för de nuvarande ungskogarnes skydd vore af stort all¬
mänt gagn, äfvensom att en sådan lagstiftningens mellankomst vore
af de rådande förhållandena fullt påkallad. Om den äldre skogens af¬
verkning lämnades helt och hållet fri, borde lagen ej blifva mottagen
med ovilja och torde därför utan synnerliga svårigheter kunna bringas
till efterlefnad. Obestridligt vore, att genom afverkning af ungskog,
som ej ännu uppnått fröbarhetsålder, den naturliga skogsföryngringen,
73
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
som i våra vidsträckta skogsbygder företrädesvis måste påräknas i följd
af bristande fröproduktion, äfventyrades, på samma gång skogsmarken
utpinades och försämrades genom att ofta kalläggas och utsättas för
vind och sol. Utginge man från denna uppfattning och ansåge nöd¬
vändigt att genom lagbud förekomma detta missförhållande, blefve det
nödigt att närmare bestämma, hvad i detta sammanhang afsåges med ung¬
skog. Då detta ej kunde ske genom angifvande af en viss dimension, enär
träden under ogynnsamma växtförhållanden äfven vid hög ålder uppnådde
endast ringa groflek, men det oaktadt borde få fritt afverkas, måste en
viss åldersgräns väljas, därvid fröbarheten och skogsbeståndens behof af
fred under deras lifligaste tillväxt borde i hufvudsak vara bestämmande.
Med hänsyn härtill och då såväl fröbarheten som tillväxten utvecklades
något olika i skilda landsdelar, beroende af geografiskt läge och höjd
öfver hafvet in. m., ansåge stjrrelsen, att åldersgränsen för ungskog borde
bestämmas till 40 år inom södra och mellersta delarne af landet, till 50
år inom Kopparbergs län och Gestriklands fögderi af Gäfleborgs län, till
60 år inom öfriga delar af sistnämnda län samt till 70 år inom Väster-
norrlands och Jämtlands län. Där af verkning af ungskogsbestånd ägde
rum utan de garantier, som en af skogstjänsteman upprättad skogshus-
hållning8plan medförde, eller afverkningen utfördes annorledes än såsom
hjälpgallring eller hyggesrensning eller ock i beteshage för betets för¬
bättrande, måste densamma anses skogsförödande och såsom sådan för¬
bjudas, helst som genom intagandet i lagen af nyss nämnda undantagsfall
skogsägaren bibehölles vid rättigheten att verkställa de huggningar, som
erfordrades för ungskogens vård och beteshagarnes vidmakthållande såsom
sådana. Man kunde visserligen invända, att skogsägaren kunde förebära
sig sakna förmåga att bedöma, huruvida skogen uppnått den för afverk-
ning tillåtna åldern eller ej, men härvid vore att erinra, att genom fäll¬
ning af ett eller annat träd och årsringarnes räkning visshet härutinnan
kunde vinnas utan afsevärd kostnad eller stort besvär. Då lagens in¬
gripande städse blefve beroende af fackmans undersökning, och afverk-
ning för husbehof icke i något fall komme att hindras, syntes den före¬
slagna lagen i sig innebära det minsta möjliga ingrepp i den enskildes
skogsskötsel, som med någon verkan kunde ifrågasättas.
På nu anförda skäl föreslog domänstyrelsen, att för riket i dess
helhet, med undantag af Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län
samt Särna socken af Kopparbergs län, skulle utfärdas en lag inne¬
fattande hufvudsakligen följande stadgande!).
1. Om växande ungskog af barrträd sköflades och föröddes å
Bill. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 10
1S96.
74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
mark, som ej odlades till åker eller äng eller afröjdes till trädgård eller
byggnadstomt eller för annat likartad! ändamål, skulle Kungl. Maj:ts be¬
fallningshafvande äga att vid verkande vite förbjuda, att skogen å
ifrågavarande hemmans till skog eller beteshage häfdade mark tillsvidare
anlitades för annat än husbehof.
2. Begreppet ungskog bestämdes på sätt, som nyss är angifvet.
3. Aftorkning till följd af föreläggande vid laga skifte eller af
annat tvång eller i enlighet med af skogstjänsteman upprättad hushåll-
ningsplan eller för betets befordrande i inhägnad beteshage eller ock
för skogsvårdens främjande genom hjälpgallring eller hyggesrensning
vore ej att anse såsom sköflande eller förödande af ungskog.
4. Från förbudet för saluafverkning kunde man vinna befrielse
genom beredande af återväxt.
5. Kommunalnämnd och kronobetjänt hade att hålla uppsikt å
skogsskötseln samt hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande göra anmälan
om förödelse af ungskog.
6. Kungl. Maj:ts befallningshafvande ålåge att i anledning af sådan
anmälan låta verkställa undersökning genom vederbörande skogstjänste¬
man och två gode män, utsedde af landstinget, samt att därefter meddela
sitt beslut i ärendet.
Öfver detta domänstyrelsens förslag lämnades samtliga länsstyrel¬
ser och landsting tillfälle att yttra sig. I dessa yttranden framhölls
i allmänhet det nödvändiga i, att något gjordes å lagstiftningens väg i
berörda ämne, men då det gällde att afgöra, hvilka lagstiftningsåtgärder,
som i detta hänseende borde vidtagas, yppade sig meningsskiljaktigheter,
som syntes bero därpå, att förhållandena inom landets olika delar icke voro
likartade, och att en skogslag icke ansågs i alla sina bestämmelser
böra gälla för hela riket eller större delen däraf. Detta förhållande,
jämte svårigheten att utröna skogens ålder, har också varit ett af de
mest använda skälen för det ganska allmänna afstyrkandet af domän-
styrelsens förslag. Mot de föreslagna exportufgifterna anfördes hufvud¬
sakligen, att desamma skulle medföra omfattande och kostsamma an¬
ordningar, samt att det vore mindre egentligt, att dessa afgifter, som
inflöte hufvudsakligen från vissa län, skulle komma skogsvården i öfriga
delar af landet till godo.
År 1896 väcktes åter inom Riksdagen fem olika motioner i ämnet,
och aflät Riksdagen med anledning af dessa motioner den 13 maj 1896
till Kungl. Maj:t förut omförmälda skrifvelse i ämnet, som föranledde
tillsättandet af den kommitté, hvilkens betänkande och förslag nu äro
föremål för Kungl. Maj:ts pröfning.
75
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
I detta betänkande har kommittén lämnat en redogörelse för de af
kommittén anställda undersökningar angående skogarnas tillstånd i landet
och därvid såsom allmänt resultat af undersökningarna angående de
enskilda skogarne angifvit, att de, dock med många undantag, äro i
ett vanvårdadt skick och i regeln föremål för en mer eller mindre stark
öfverafverkning. Storleken af denna öfverafverkning har kommittén
ansett sig icke kunna med bestämdhet uppgifva, men lämnar kommittén
en redogörelse för de beräkningar, som i sådant afseende blifvit tid
efter annan verkställda dels af enskilda personer, dels af skogskom-
mittén. För egen del har kommittén funnit de svårigheter, som vid
beräkningar rörande skogarnes närvarande afkastning möta i följd af
brist på tillförlitligt statistiskt underlag, vara så betydande, att kom¬
mittén icke funnit någon utväg att öfvervinna dem. Tillväxten å de öfver-
afverkade skogarne kunde nämligen icke ens närmelsevis säkert beräknas.
Jämte det kommittén nödgats betrakta det såsom obestridligt, att den
nuvarande förbrukningen af skogsprodukter medför en betydande öfver¬
afverkning, samt att landets skogar allmänneligen vanvårdas, har kom¬
mittén emellertid sökt utreda, huruvida, om landets kalmarker försattes
i skogbärande skick samt tillika god skogshushållning, särskild! god
föryngring, allmänt komme att tillämpas, skogsafkastningen skulle kunna
fylla nämnda förbruknings behof.
Denna utredning har ledt till det resultat, att skogarnes afkast-
ningsförmåga skulle öfverstiga förbrukningen inom Norrbottens och
Västerbottens län med 313,000 kubikmeter samt i landet söder om Norr¬
land och Dalarne med 620,000 kubikmeter, hvaremot i mellersta och
södra Norrland samt Dalarne förbrukningen skulle öfverstiga afkast-
ningsförmågan med 375,000 kubikmeter. Kommittén betonar emellertid, att
denna beräkning skett under den antagna förutsättningen, att icke alle¬
nast de i södra delarna af landet befintliga, af ålder kala marker, i
ytvidd uppgående till en half million hektar, vore skogbärande, utan
äfven de mångdubbelt vidsträcktare skoglösa eller ytterst dåligt beväxta
marker, som i öfrigt finnas inom landet, vore försedda med normalt
virkesförråd. Under nu rådande förhållande hade man i stället att räkna
med en afsevärd brist. Först årtionden efter det förutnämnda områden
blifvit försatta i nöjaktigt skogbärande skick, anser kommittén jämvikt
emellan tillväxten och afverkningen kunna ernås på annat sätt, än genom
att förbrukningen betydligt inskränkes och virket i skogarna bättre till-
varatages.
Den verkställda undersökningen angående de svenska skogarnes
tillstånd synes alltså å ena sidan visa, att landets skogsmark, väl vår¬
De enskilda
skogarnes
nuvarande
tillstånd.
Len enskilda
skogshushåll¬
ningens
brister.
Statsskogarnes
ökning.
76 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
dad och försedd med normalt virkesförråd, skulle kunna tåla en fort¬
farande afverkning af samma betydenhet som den nuvarande. Å andra
sidan framgår af samma undersökning, att den i enskild besittning be¬
fintliga skogsmarken i allmänhet länge varit utsatt för vanvård och i
följd däraf mångenstädes är förvildad, samt att virkesförrådet likaledes
är alltför nedsatt, för att markens produktionskraft skulle kunna rätt
tillgodogöras. Under sådana förhållanden måste den afverkning, som
äger rum, mångenstädes betecknas såsom öfverafverkning.
Beträffande orsakerna till denna öfverafverkning och i allmänhet
till bristerna i den enskilda skogsvården framhåller kommittén den
olikhet, som förefinnes emellan skogshushållning och andra näringar,
som hafva till uppgift att tillgodogöra jordytans alstringsförmåga. Den
omständigheten, att vid den förra en så lång tidrymd förflyter mellan
produktionens påbegynnande och dess afslutning, mellan sådd och skörd,
föranleder, att man, då fråga är om skogshushållning, ej kan såsom
resultat af det enskilda förvärfsbegärets ansträngningar för egen för¬
kofran påräkna den för nationalvälståndet fördelaktigaste användningen
af ett lands naturliga tillgångar, hälst i betraktande jämväl måste tagas,
att afkastningen af skogskapitalet är bunden under den tid, hvarunder
det tillväxer till ekonomisk mognad, men att flertalet enskilde skogsägare
icke är i tillfälle att under längre tid afvara inkomst af sitt kapital. I
många fäll föranleder äfven den enskilde skogsägarens tillfälliga behof att
göra själfva skogskapitalet tillgängligt skogens alltför stränga anlitande.
Vid sidan af det ekonomiska privatintresse, som sålunda kan leda den
enskilde skogsägaren att hellre hastigt realisera sitt skogskapital än att
däraf draga allenast den afkomst, som är förenlig med en uthållig hus¬
hållning, samt den ofta inträdande ekonomiska oförmågan hos den
enskilde att hålla ett tillräckligt skogskapital kvar å sin mark, är
äfven ofta skogsägarens okunnighet angående sättet för skogens rätta
skötsel en bidragande orsak till de enskilda skogarnes förminskande och
försämring. Särskildt lär det ofta inträffa, att jordbrukaren uttager sitt
husbehofsvirke på ett synnerligen skogsförödande sätt, utan att någon
ekonomisk fördel därmed är förbunden. Då virkesförbrukningen för
husbehof af kommittén beräknats till omkring 45 procent af hela för¬
brukningen inom landet, framgår, att härutinnan ligger åtminstone i
vissa orter främsta orsaken till skogarnas öfverafverkning.
Kommittén har i förevarande afseende anfört, att man ej borde göra
sig allt för stora förhoppningar därom, att spridande af forstliga kun-
77
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 46.
skaper eller lättad tillgång till biträde af forstligt bildade män skulle
ensamt för sig förmå framkalla en med det allmännas väl öfverens¬
stämmande privat skogshushållning. I besittning hos den enskilde äga¬
ren, som i allmänhet kunde sträcka sina beräkningar öfver en jäm¬
förelsevis kort tidrymd, löpte skogen i allt fall fara att anlitas i högre
grad, än med uthållig hushållning och markens bibehållande vid full
produktionskraft läte sig förenas. Staten åter, hvilken vore afsedd att
fortlefva i årtusenden och hade till en af sina viktigaste uppgifter att
tillse, att den lefvande generationen så utförde det kulturarbete, som vore
den förelagdt, att kommande släktens lifsvillkor ej därigenom försvårades,
vore enligt alla länders erfarenhet den yppersta skogsägaren. Om det än
af flera skäl vore hvarken nyttigt, nödvändigt eller möjligt, att alla skogar
i landet skulle tillhöra staten, måste det dock från synpunkten af en
rationell skogshushållnings betydelse såväl för staten som för den en¬
skilde vara önskvärdt, att en viss del af skogsmarken ägdes och vårdades
af staten.
Med erinran att endast en jämförelsevis ringa del, omkring 20
procent, af Sveriges skogar befinner sig i statens ägo, har kommittén
uttalat såsom sin mening, att fortsatt inköp af skogsmark i så stor ut¬
sträckning, som vore förenlig med försiktig statshushållning, vore i
främsta rummet hvad från det allmännas sida borde göras för främjande
af landets skogshushållning; och har kommittén fördenskull hemställt,
att för beredande af medel härtill dels sådana kronans jordbruksfastig¬
heter, för hvilkas bibehållande ej särskilda skäl talade, måtte, oberoende
af deras storlek, försäljas, dels att under år, då statsinkomsterna flödade
rikligt, betydande belopp af skogsmedlen måtte anvisas till inköp af
skogsmark, dels ock att åt domänstyrelsen måtte uppdragas att, sedan
hushållningsplaner blifvit fastställda för inköpta skogsegendomar, till
Kungl. Maj:t göra framställning om försäljning af till dessa egendomar
hörande inägojord.
Denna kommitténs framställning har redan ledt till åtgärder i an-
gifna syfte från statsmakternas sida, i det att 1902 års Riksdag på fram¬
ställning i ämnet af Kungl. Maj:t, medgifvit, bland annat, att dels
vid inträffande arrendeledighet af' sådan under förvaltning af domän¬
styrelsen ställd och för statsverkets räkning utarrenderad egendom,
hvilken i arrende lämnar mer än 500 kronor, men icke utöfver 600
kronor, dels i fråga om sådan kronoegendom, som ej varit för stats¬
verkets räkning utarrenderad, men som uppenbarligen är eller vid arrende¬
uppskattning finnes vara af sådan beskaffenhet, att för densamma icke
Kommuners
och offentliga
korporationers
ikogar.
Häradsall-
männingar.
78 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 46.
kan påräknas högre arrende än 600 kronor, dels ock beträffande till
inköpt skogsegendom hörande område, som utan olägenhet för skogs¬
skötsel anses kunna afyttras, det må bero af Kungl. Maj:t att, efter
omständigheterna i hvarje fall, förordna, huruvida egendomen eller om¬
rådet bör för kronan bibehållas eller till större eller mindre del för¬
säljas.
Vidare har kommittén i sitt betänkande erinrat, hurusom i likhet
med staten kommuner och offentliga korporationer hafva en tillvaro,
som sträcker sig öfver många generationers lifslängd. Därmed vore
ock den viktigaste förutsättningen gifven för, att skogen i deras hand
skulle blifva föremål för en på uthållighet beräknad hushållning. Men
erfarenheten gåfve vid handen, att man hos dessa smärre samfund ej
alltid kunde påräkna samma villighet att låta stundens fördel stå till¬
baka för framtidens kraf, som under normala förhållanden förefunnes
hos statsmaktens målsmän. Från skilda länder vore ock det omdöme
enstämmigt, att det tillstånd, hvari kommuners och korporationers
skogar befunne sig, vore fullt tillfredsställande endast där, hvarest de
stode under förvaltning och vård af statens skogstjänstemän, samt
vidare nöjaktigt, i den mån dessa tjänstemäns befogenhet att kontrol¬
lera och ingripa i de kommunala styrelseorganens förvaltning af skogen
vore verksam. Väl skötta, beredde skogar, tillhörande kommunen,
dennas medlemmar synnerligen stora fördelar såväl genom tillgång på
virke in natura som genom de medel, som inflöte genom försäljning
af skogsprodukter. Flerstädes kunde genom dessa medel bördan af
kommunala besvär märkbart lättas. Äfven hade man anmärkt, att del¬
aktighet i en allmänningsskog bidroge att stärka bandet emellan be¬
folkningen och dess hembygd.
De skogar, kommittén här afser, äro dels här ads allmänning ar, dels
allmänna inrättningars skogar, dels städernas skogar, dels ock hesparings-
skogarne och sockenallmänning ärna i Kopparbergs och Gäfleborgs län.
Efter en redogörelse för den äldre lagstiftningen angående härads-
allmänningarna, har kommittén beträffande lands- och häradsallmänning
garna, erinrat, hurusom 1805 års skogsordning innehöll, att de, som i länet
eller häradet bygga och bo, skulle äga att nyttja sådana allmänningar.
öfverinseendet öfver dessa skogar skulle tillhöra Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande, som ägde att bevilja utsyningar samt förordna om deras
rätta nyttjande. Det utsynade virket skulle i första rummet anslås
till boställen, allmänna broar och byggnader. Först i andra rummet
79
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
fick understöd däraf lämnas åt enskilde, dock icke åt den, som hade
egen skog eller med sådan illa farit. Dessa stadganden visade tydligt,
att ifråga om dessa skogar det allmännas rätt ansågs böra gå före de
enskildes, beroende därpå att äganderätten antogs tillhöra kronan.
Under inflytande af den obenägenhet emot det allmännas del¬
tagande i ekonomisk verksamhet, som under början af 1800-talet
gjorde sig gällande, undergick denna uppfattning emellertid en full¬
ständig förändring. Genom kammarkollegii cirkulärbref den 14 april
1824 förklarades, att ifrågavarande allmänningar vore häradets till¬
hörighet, och att Kungl. Maj:t ville uppå därom skeende ansökning
för hvarje sådan allmänning tillåta, att den till intressenternas egen
disposition gemensamt eller delning socknar eller enskilde hemmans¬
ägare emellan, som däri ansåges äga del, upplätes, enär Kungl. Maj:t
funne sådant lämpligt och laga hinder därför ej mötte. Där hvarken
delning af allmänningen skedde eller intressenterna emottoge den under
gemensam disposition, skulle genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
försorg åtgärder vidtagas till allmänningens skötsel och bevakning.
Med stöd af detta stadgande blefvo samtliga då befintliga landsallmän-
ningar och nära hälften af häradsallmänningarna mellan delägarne
skiftade. I afseende å de odelade häradsallmänningarna förordnades
genom nådiga brefvet till kammarkollegium den 23 mars 1849, att
delägarne i allmänningen skulle, därest de önskade, efter anmälan hos
Kungl. Maj:ts befallningshafvande få genom utsedde deputerade deltaga i
vården och uppsikten af densamma, dock att de deputerade ej finge
inblanda sig i den vetenskapliga skötseln och behandlingen af skogen,
hvilken fortfarande skulle handhafvas af den förvaltande personalen af
skogsstaten, samt att den af häradsborna för de deputerade utfärdade
instruktion alltid borde underställas Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
granskning och rättelse.
1855 års skogskommitté ansåg åter, att häradsallmänningarna
icke kunde vara att betrakta annorlunda än som upplåtelser af kro¬
nans skogar till häradenas begagnande, och fann icke någon betänk¬
lighet därvid, att staten föreskrefve, huru denna menigheterna medgifna
rätt finge utöfvas. Kommittén ansåg vidare, att allmänningarnas del¬
ning mellan häradsborna, hvilken redan flerstädes ledt till skogarnes
vanvård och förfall, icke vidare borde medgifvas. Skogarnes bevarande
samt menigheternas fördel fann kommittén bäst främjas därigenom, att
häradsallmänningarna ställdes under allmän vård och förvaltning på
alldeles lika sätt som kronoskogarne. Den rätt till åtnjutande af skogens
alster in natura, som vore häradsborna medgifven, skulle då komma
80
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
att upphöra, och i stället den behållna afkastningen utdelas efter oför¬
medlade hemmantalet, hvarigenom undvekes icke blott det ämne till
stridigheter, som de årliga utsyningarna af allmänningarnas produkter
dittills gifvit, utan äfven orättvisan af stadgandet, att den, som hade
egen skog, ej vore berättigad till utsyning från allmänningen, ett
stadgande, som icke kunde anses verka uppmuntrande till omsorg om
den egna skogens vård. Till häradsbornas säkerhet föreslogs, att den
årliga redovisningen för allmänningens afkastning skulle dem lör gransk¬
ning delgifvas, samt att de skulle äga följa hushållningen å allmänningen
med sin uppmärksamhet samt däremot göra erinringar, hvilkas befogen¬
het skogsstyrelsen hade att pröfva.
I öfverensstämmelse med detta förslag samt innehållet af en af
Kung]. Maj:t. i ämnet till rikets ständer aflåten skrifvelse, beslöto desse
vid riksdagen 1856—1858, att häradsallmänningarna borde bibehållas
oförminskade och oskiftade samt stå under skogsstyrelsens vård och
förvaltning, i ändamål af enahanda regelbundna förvaltning som krono-
skogarue, men med rättighet för dem, som efter hittills gällande grunder
kunde anses såsom delägare i dessa allmänningar, att tillgodonjuta den
behållna afkastningen däraf, antingen in natura eller med de därför
inflytande penningarne, på sätt delägarne kunde sins emellan öfverens¬
komma, dock att kostnaden ej mindre för skogarnes indelning, där
sådan ej redan skett, än äfven för deras vård och skötsel, skulle i
första rummet af afkastningen godtgöras. I underdånig skrifvelse den
27 februari 1858 protesterade emellertid bondeståndet häremot. Under
åberopande af den allmänna grundsats, att alla skogsrättigheter, som
i laga ordning tillkommit, borde oförändrade bibehållas, samt att i följd
däraf delägarne uti de till menigheterna upplåtna häradsallmänningarha
borde i afseende å dispositionen däraf bibehållas vid samma rätt, som
de dittills åtnjutit, hemställde ståndet, att i detta fall lagen måtte
oförändrad förblifva, vid hvad den hittills varit.
Med anledning af denna skrifvelse fann Kungl. Maj:t, enligt bref
till chefen för skogsstyrelsen den 29 januari 1859, skäligt medgifva
den förändring i omförmälda vid riksdagen 1856—1858 godkända
förslag angående hushållningen med häradsallmänningarna, att dessa
skogar, där menigheterna sådant önskade, skulle stå under vård och
förvaltning af delägarne eller deras ombud men under skogsstyrel¬
sens kontroll och tillsyn, så att de erhölle samma regelbundna be¬
handling som kronoskogarne, samt anbefallde uppsättande af förslag
till förordning härom i sådan riktning. I anledning häraf äfvensom i
följd af enskilda motioner i olika syften återkom frågan om dessa
81
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
skogars förvaltning vid 1862—1863 årens riksdag. Enligt underdånig
skrifvelse den 25 november 1863 hade rikets ständer- därvid funnit
lämpligt att, sedan häradsallmänning, där sådant icke redan skett,
blifvit genom skogsstyrelsens försorg till regelbunden hushållning in¬
delad, och öfverenskommelse om dess skötsel blifvit delägarne emellan
träffad på sådana villkor, som af skogsstyrelsen pröfvades vara med den
antagna lmshållningsplanen förenliga, allmänningen finge, såvida del¬
ägarne icke åt skogsstyrelsen öfverlåta densammas vård och förvaltning,
genom delägarnes försorg under skogsstyrelsens uppsikt vårdas och
förvaltas. Tillika fäste rikets ständer uppmärksamhet vid det med
häradsbornas rätt mindre förenliga stadgandet i 1805 års skogsordning,
att boställen ägde framför häradsborna rätt till utsyning å härads¬
allmänning, äfvensom å den mindre lämpliga föreskriften i allmänna
lagen, att de, som ej hade egen skog, skulle framför andra njuta all-
männingens afkastning. I dessa afseenden uttryckte rikets ständer den
underdåniga önskan, att den afkastning, häradsallmänning lämnade, måtte,
sedan däraf användts, hvad som erfordrades till betäckande af kostnaden
för allmänningens indelning och förvaltning samt till broar ochfandra
för allmänningsdelägarne gemensamma byggnader, mellan dem, som
enligt hittills gällande grunder ansetts såsom delägare i allmänningen,
antingen in natura eller i penningar, på sätt de därom själfva beslöte,
efter oförmedladt hemmantal fördelas.
Efter dessa förhandlingar utfärdades nådiga förordningen angående
hushållningen med de allmänna skogarne i riket den 29 juni 1866, som
beträffande häradsallmänningarna innehöll hufvudsakligen enahanda be¬
stämmelser, som den nu gällande förordningen i ämnet af den 26
januari 1894.
1 denna förordning lämnas angående häradsallmänning^ hufvud¬
sakligen följande bestämmelser:
l:o) De skola bibehållas oförminskade samt behandlas efter sådana
på vetenskapliga grunder för särskilda ortförhållanden lämpade hushåll-
ningsplaner, som afse skogens framtida bestånd och högsta afkastning.
Det tillkommer domänstyrelsen att fastställa hushållningsplaner och med¬
dela andra behöfliga särskilda föreskrifter.
2:o) Delägare i häradsallmänning äro de, som i häradet bygga och
bo, efter deras oförmedlade hemmantal. De skola årligen genom socken¬
ombud utse en allmänningssiyrelse, som i alla frågor rörande allmänningen
utöfvar debigarnes beslutanderätt. Reglemente för allmänningen skall
uppgöras af delägarne och fastställas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
Bih. till Biksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 11
82
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
3:o) Delägarne äga, där de vilja, själfve förestå allmänningens be¬
vakning och -skötsel, därest hushållningsplan blifvit af domänstyrelsen
fastställd och indelning på delägarnes bekostnad verkställd samt veder¬
börligt reglemente för allmänningen kommit till stånd.
4:o) Skogsstatens tjänstemän skola dock hålla uppsikt öfver, att
hushållningsplanen iakttages. Efterföljes den ej, kan allmänningen
genom beslut af Kungl. Maj:ts befallningshafvande ställas under skogs¬
statens vård och förvaltning.
5:o) Hafva ej delägarne öfvertagit allmänningens bevakning och
skötsel, skall den stå under skogsstatens vård och förvaltning.
6:o) Allmänningens afkastning användes i första rummet till be¬
stridande af omkostnaderna för dess förvaltning, därefter till för häradet
gemensamma byggnader och sist till fördelning mellan delägarne. Desse
äga, vare sig de öfvertagit allmänningens skötsel och bevakning eller
den står under skogsstatens vård och förvaltning, bestämma, huruvida
utdelningen skall ske in natura eller i penningar.
Under denna lagstiftning, vitsordar kommittén, hafva häradsall-
männingarna kommit i åtnjutande af en verkligt god skötsel samt af
delägarne omfattats med stort intresse. Såsom ett uttryck häraf har
kommittén anfört, bland annat, att delägarne alltmera syntes blifva
benägna att öfverlämna allmänningarna till skogsstatens vård och för¬
valtning, samt att, där sådant skett, icke, såvidt veterligt vore, någon
gång förekommit, att delägarne sedermera själfve öfvertagit allmän¬
ningens skötsel och bevakning. Resultatet häraf vore, att, enligt domän¬
styrelsens ämbetsberättelse för år 1895, af häradsallmänningarnas till
sammanlagdt 104,881 hektar 41 ar uppgående ytvidd, 68,354 hektar
84 ar då stodo under skogsstatens vård och förvaltning, samt 36,526
hektar 57 ar af delägarne voro öfvertagna till bevakning och skötsel.
Härvid vore tillika att märka, att åtskilliga af de till den senare gruppen
hörande allmänningar i själfva verket, enligt vederbörande allmännings-
styrelses uppdrag, förvaltades af jägmästaren i det revir, inom hvilket
de voro belägna. Då dessa förhållanden utmärkte, att fördelen af
skogarnes ställande under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning
blifvit allt mera insedd, och då, beträffande de af delägarne förvaltade
allmänningarna, ehuru i allmänhet äfven de vore väl skötta, ej funnes
trygghet att ett lika tillfredsställande förhållande för framtiden skulle fort¬
fara, har kommittén ansett, att tiden vore inne att fullt uttaga det steg, som
ifrågasattes redan af 1855 års skogskommitté och beslöts af rikets ständer
1856—1858; och har kommittén förty hemställt, att häradsallmänningarna
hädanefter ovillkorligen skola stå under skogsstatens vård och förvaltning.
83
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
Beträffande därefter de skogar, hvilka tillhöra allmänna inrätt¬
ningar, innehöll 1866 års förordning, att å sådana skogar skulle, såvidt
de ej läge i samfällighet med enskild egendom eller annat hinder mötte,
en regelbunden skogshushållning införas, vare sig till trakthuggning
eller efter annan grund. Vederbörande styrelse och myndighet borde
därför för erhållande af hushållningsplan anmäla sig hos skogsstyrel¬
sen, som förordnade skogstj än steman att emot särskild ersättning enligt
taxa upprätta och till skogsstyrelsen för fastställelse ingifva sådan plan.
Sedan hushållningsplanen blifvit fastställd, skulle det åligga vederbörande
skogstjänsteman att hålla tillsyn å densammas efterlefnad och att om
anmärkta försummelser göra anmälan hos skogsstyrelsen samt, där egen¬
domen vore utarrenderad, äfven hos den styrelse eller myndighet, som
hade inseende öfver densamma.
Någon skyldighet för vederbörande myndighet att anställa forstligt
bildadt biträde för skogens vård var icke föreskrifven. Till af hjälpande
af denna brist stadgades i 1894 års förordning, att Kungl. Maj:t ville,
på framställning af domänstyrelsen, förordna, huruvida skog af ifråga¬
varande slag, hvars förvaltning icke af vederbörande styrelse uppdragits
åt en från skogsinstitutet utexaminerad person, skulle ställas under
skogsstatens vård och förvaltning.
Kommittén har beträffande skogar af förevarande slag anfört, att
kommittén för sin del icke hyste någon betänklighet mot att tillerkänna
staten rätt icke allenast att utöfva eu fullt verksam kontroll öfver hus¬
hållningen med dessa skogar, utan ock att, där sådant funnes lämpligt,
taga dem under sin omedelbara vård och förvaltning. I den uppgift,
som tillkomme staten såsom högste vårdare af folkets kulturlif, inginge
ock att främja de ändamål, ifrågavarande egendomar vore ämnade att
tillgodose. Det vore därför statens plikt att tillse, att dessa skogar
icke förfores, så att framtida släkten komme i mistning af de dem
tillärnade medlen till fyllande af den ena eller den andra samfunds-
uppgiften.
För att statsmakten måtte sättas i stånd att fullgöra denna plikt,
har kommittén ansett nödigt, att lagstiftningen i fråga om dessa skogar
fullständigades på det sätt, att vederbörande allmänna inrättnings styrelse
förpliktades att till domänstyrelsen inkomma med erforderliga uppgifter
om de skogar, som tillhörde inrättningen, samt att åt Kungl. Maj:ts
befallningshafvande uppdroges att vaka öfver, att denna skyldighet
blefve fullgjord. Då åtskilliga af dessa skogar vore för små att lämp¬
ligen kunna förvaltas af statens skogstjänstemän, och andra redan vore
Allmänna in¬
rättningars
skogar.
84
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
i åtnjutande af tillfredsställande skötsel, syntes det böra bero på Kungl.
Maj:t att, efter framställning af domänstyrelsen, för hvarje sådan skog
förordna, huruvida den skulle ställas under skogsstatens vård och för¬
valtning. Där så ej skedde, borde dock skogen förvaltas af forstkunnig
person, under kontroll af vederbörande revirförvaltare, samt möjlighet
vara gifven att i händelse af skogens vanvård öfverlämna dess förvalt¬
ning åt statens skogstjänstemän.
I öfverensstämmelse med de åsikter, som kommittén, enligt hvad
nu är nämndt, uttalat angående häradsallmänningarna och de allmänna
inrättningarnas skogar, har kommittén utarbetat följande författnings-
förslag, som jag för öfverskådlighets skull torde få framlägga jämte
motsvarande delar af den nu gällande förordningen i ämnet.
Förslag
till
förordning angående ändringar i
Kungl. Maj.ts nådiga förordning an¬
gående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket den 26 januari 1894.
Kungl. Maj:ts nådiga förordning, an¬
gående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket;
gifven Stockholms slott den 26
januari 1894.
Kap. II.
Om här a ds allmänning ar.
§ 5.
Om häradsallmänning^ gäller
ock hvad i § 1 om kronoparker
stadgadt är.
§ 6.
Delägare i häradsallmänning
äro, där ej för särskilda fall blifvit
annorlunda bestämdt, de, som i hära¬
det bygga och bo, efter deras oför¬
medlade hemmantal. Årligen å tid
och ort, som af Konungens befall¬
ningshafvande utsättes och kungö-
Kap. II.
Om här ads allmänning ar.
5 §•
Om häradsallmänningar gäller
ock hvad i 1 § om kronoparker
stadgadt är.
6 §.
Delägare i häradsallmänning
äro, där ej för särskilda fall blifvit
annorlunda bestämdt, de, som i hära¬
det bygga och bo, efter deras oför¬
medlade hemmantal. Årligen å tid
och ort, som af Kungl. Maj:ts be¬
fallningshafvande utsättes och kun-
85
Kungl. Mnj.ts Nåd. Proposition N:o 46.
res, äga dessa att, genom socken-
ombud medelst omröstning efter
nyssnämnda grund, utse en allmän-
ningsstyrelse, som i alla frågor
rörande allmänningen utöfvar del-
ägarnes beslutanderätt, där icke i
reglemente för allmänningen är an¬
norlunda stadgadt. Sådant regle¬
mente uppgöres af delägarne och
fastställes af Konungens befallnings¬
hafvande, så vidt det af honom,
efter öfverjägmästarens hörande,
pröfvas vara med lag och denna
förordning samt för allmänningen
fastställd hushållningsplan förenligt.
Då reglemente för häradsallmänning
fastställes, skall Konungens befall¬
ningshafvande, sedan beslutet här¬
om vunnit laga kraft, gifva domän-
styrelsen del af reglementet.
göres, äga dessa att, genom socken¬
ombud medelst omröstning efter
nyssnämnda grund, utse en allmän-
ningsstyrelse, som i alla frågor rö¬
rande allmänningen utöfvar delägar-
nes beslutanderätt, där icke i regle¬
mentet för allmänningen är annor¬
lunda stadgadt. Sådant reglemente
uppgöres af delägarne och fast¬
ställes af Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande, så vidt det af honom,
efter öfverjägmästarens hörande,
pröfvas vara med lag och denna
förordning samt för allmänningen
fastställd hushållningsplan förenligt.
Då reglemente för häradsallmän¬
ning fastställes, skall Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, sedan beslutet
härom vunnit laga kraft, gifva do¬
mänstyrelsen del af reglementet.
7 §•
Vilja delägare häradsallmän-
nings vård och förvaltning själfva
öfvertaga, vare därtill berättigade
med villkor:
l:o) att hushållningsplan för
allmänningen blifvit af domänstyrel¬
sen fastställd och de för indelningen
nödiga arbeten på delägarnes be¬
kostnad utförda; samt
2:o) att för allmänningen finnes,
på sätt i nästföregående § för-
mäles, uppgjordt och fastställdt
reglemente.
8 §•
Hafva delägare öfvertagit. all-
männings vård och förvaltning,
hvarom Kung!. Maj:ts befallnings-
86
Kungi. Maj:ts Nåd.
i
Häradsallmänningarna skola, un¬
der domänstyrelsens öfverinseende,
stå under skogsstatens omedelbara
vård och förvaltning.
§ 8.
Af allmännings afkastning skall
i första rummet gäldas kostnaden
för skogvaktares aflöning och deras
boställens underhåll, skogsodling,
upphuggning af skogseffekter, som
ej på rot försäljas, äfvensom öfriga
af hushållningsplanen eller särskilda
föreskrifter föranledda kostnader,
däri inbegripet statsverket tillkom¬
mande ersättning för skogstjänste-
mans förvaltningsåtgärder, där så-
Proposilion No 46.
hafvande bör underrätta domän¬
styrelsen, skola dock vederbörande
skogstjänstemän hålla uppsikt öfver,
att de i afseende å skogshushåll¬
ningen meddelade föreskrifter nog¬
grant iakttagas. Finnes härutinnan
försummelse hafva ägt rum och vid¬
tages ej rättelse inom af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande förelagd
tid eller sker å allmänning större af-
verkning än enligt hushållnings¬
planen tillåtet är, då äger Kungl.
Maj:ts befallningshafvande förordna,
att allmänningen skall ställas under
skogsstatens vård och förvaltning,
hvarefter domänstyrelsen, på anmä¬
lan härom, åt vederbörande jäg¬
mästare uppdrager att ombesörja
allmänningens bevakning och sköt¬
sel genom nödig för densamma an¬
tagen skogsbetjäning.
9 §•
Hafva delägare ej öfvertag^ all¬
männings vård och förvaltning, skall
densamma fortfarande ombesörjas af
skogsstaten.
10 §.
Af allmännings afkastning skall
i första rummet gäldas kostnaden
för skogvaktares aflöning och deras
boställens underhåll, skogsodling,
upphuggning af skogseffekter, som
ej på rot försäljas, äfvensom öfriga
af hushållningsplanen eller särskilda
föreskrifter föranledda kostnader,
däruti inbegripet statsverket tillkom¬
mande ersättning för skogstjänste-
mans förvaltningsåtgärder, där så-
87
dan ersättning enligt
stämmelser bör utgå.
§ 9-
Därefter skall af allmänningens
afkastning först undantagas det
virke, som erfordras till sådana broar
och allmänna byggnader, som del¬
ägare i allmänningen själfva bygga
och underhålla; och må den behållna
afkastning, som sedermera återstår,
årligen mellan samtliga delägarne
efter oförmedladt hemmantal för¬
delas. På delägares beslut ankom¬
mer, huruvida utdelningen skall ske
in natura eller, efter försäljning, i
penningar. 1 öfverensstämmelse
härmed skall behållna afkastningen
af vederbörande revirförvaltare till¬
handahållas allmänningsstyrelsen,
som däröfver förfogar och verkstäl¬
ler fördelningen efter nyssnämnda
grunder.
§ io.
Det åligger revirförvaltaren att
årligen å tid, som domänstyrelsen
bestämmer, dock ej senare än mars
månads utgång, för det nästförflutna
året afgifva redovisning ej mindre
öfver allmänningens afkastning i
skogseffekter, än äfven öfver de me¬
del, som han till bestridande af utgif¬
ter för allmänningen samt till godt-
görelse åt statsverket för af honom
å allmänningen verkställda förrätt¬
ningar uppburit. Af denna redovis¬
ning öfverlämnas ett exemplar jämte
de till redovisningen hörande veri-
dan ersättning enligt gällande be¬
stämmelser bör utgå.
11 §'
Därefter skall af allmänningens
afkastning först undantagas det
virke, som erfordras till sådana broar
och allmänna byggnader, som del¬
ägarne i allmänningen själfva bygga
och underhålla; och må den behållna
afkastning, som sedermera återstår,
årligen mellan samtliga delägarne
efter oförmedladt hemmantal för¬
delas. På delägarnes beslut ankom¬
mer, huruvida utdelningen skall ske
in natura eller, efter försäljning, i
penningar. Står allmänning under
skogsstatens vård och förvaltning,
skall dock behållna afkastningen,
ehvad den utgår in natura eller i
penningar, tillhandahållas allmän¬
ningsstyrelsen, som däröfver för¬
fogar och verkställer fördelningen
efter nyssnämnda grunder.
12 §.
Står häradsallmänning under
skogsstatens vård och förvaltning,
åligger det jägmästaren att årligen
å tid, som domänstyrelsen bestäm¬
mer, dock ej senare än mars månads
utgång, för det nästförflutna året
afgifva redovisning ej mindre öfver
allmänningens afkastning i skogs¬
effekter, än äfven öfver de medel,
som han till bestridande af utgifter
för allmänningen samt till godt-
görelse åt statsverket för af honom
å allmänningen verkställda förrätt¬
ningar uppburit. Af denna redo-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
gällande be-
88
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
fikationer genom öfverjägmästaren
till Konungens befallningshafvande.
§ 11.
Allmänningsstyrelsen åligger att
årligen inom augusti månads ut¬
gång till Konungens befallnings¬
hafvande ingifva redovisning öfver
allmänningens behållna afkastning
och huru densamma blifvit emellan
delägarne fördelad eller till andra
ändamål anordnad.
§ 12-
Sedan de redovisningar, hvar¬
om i §§ 10 och 11 sägs, till
Konungens befallningshafvande in¬
kommit, skola desamma hållas del¬
ägarne tillhanda vid det i § 6 om-
förmälda sammanträde och under
30 dagar därefter å tid och ort,
som af Konungens befallnings¬
hafvande bestämmes och kungöres. §
§ 13-
Klander emot allmänningsstyrel-
ses redovisning för allmänningens
behållna afkastning och dennas för¬
visning öfverlämnas ett exemplar
jämte de till redovisningen hörande
verifikationer genom öfverjägmästa¬
ren till Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande.
Allmänningsstyrelsen åligger att
årligen inom augusti månads ut¬
gång till Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande ingifva redovisning öfver
allmänningens behållna afkastning
och huru densamma blifvit mellan
delägarne fördelad eller till andra
ändamål anordnad. Står allmän-
ningen under delägarnes egen vård
och förvaltning, skall denna redo¬
visning tillika innefatta uppgift å
afverkningen äfvensom å de för all-
männingen bestridda utgifter under
året.
13 §.
Sedan de redovisningar, hvar¬
om i nästföregående § sägs, till
Kungl. Maj:ts befallningshafvande
inkommit, skola desamma hållas del¬
ägarne tillhanda vid det i 6 § om-
förmälda sammanträde och under
trettio dagar därefter å tid och ort,
som af Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande bestämmes och kungöres.
Redovisning, som allmänningssty-
relse afgifvit för allmänning, hvil¬
ken står under delägarnes egen
vård och förvaltning, skall Kungl.
Maj:ts befallningshafvande efter för¬
loppet af nämnda tid till domän¬
styrelsen insända.
Klander emot allmänningsstyrel-
ses redovisning för allmänningens
behållna afkastning och dennas för¬
89
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
delning emellan delägarne eller an¬
ordning till andra ändamål tillhör
vederbörlig domstols upptagande
och pröfning. Vill delägare i härads¬
allmänning i öfrigt föra klagan vare
sig öfver allmänningsstyrelses åt¬
gärder och beslut eller öfver beslut,
som blilkit fattade vid delägarnes
allmänna sammanträden, länder till
efterrättelse hvad i kungi. förord¬
ningen den 21 mars 1862 finnes
stadgadt i fråga om besvär, Indika
medlem af kommun vill anföra öfver
kommunalstämmas beslut.
§ 14.
Där vederbörligen fastställdt reg¬
lemente för häradsallmänning re¬
dan finnes, må därvid tillsvidare
förblifva, såvida det med de i denna
förordning stadgade grunder är för¬
enligt. Erfordras däruti ändring,
må sådan kunna ske i den ordning,
som i § 6 för nytt reglementes
upprättande är stadgadt. Sålunda
vidtagen ändring skall af Konun¬
gens befallningshafvande delgifvas
domänstyrelsen.
Kap. III. — —------
Kap. V. Om skogar å allmänna
inrättningars hemman, som icke inne-
hafvas med stadgad åborätt.
§ 31.
Om införande af regelbunden
hushållning å skog till kyrko-, aka-
demie-, hospitals-, krigsmanshus-
samt andra allmänna inrättningars
hemman och lägenheter, som icke
Bill. till Rilcsd. Prof. 1903. 1 Sand.
delning emellan delägarne eller an¬
ordning till andra ändamål tillhör
vederbörlig domstols upptagande
och pröfning. Vill delägare i härads¬
allmänning i öfrigt föra klagan vare
sig öfver allmänningsstyrelses åt¬
gärder och beslut eller öfver beslut,
som blifvit fattade vid delägarnes
allmänna sammanträden, länder till
efterrättelse hvad i kungl. förord¬
ningen den 21 mars 1862 finnes
stadgadt i fråga om besvär, livilka
medlem af kommun vill anföra öfver
kommunalstämmas beslut.
14 §.
Där vederbörligen fastställdt reg¬
lemente för häradsallmänning re¬
dan finnes, må därvid tillsvidare
förblifva, såvida det med de i donna
förordning stadgade grunder är för¬
enligt. Erfordras däruti ändring,
må sådan kunna ske i den ordning,
som i 6 § för nytt reglementes
upprättande är stadgadt. Sålunda
vidtagen ändring skall af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande delgifvas
domänstyrelsen.
Kap. III.--------
Kap. V. Om skogar å allmänna
inrättningars hemman, som icke inne-
hafvas med stadgad åborätt.
31 §.
Om införande af regelbunden
hushållning å skog till kyrko-, aka¬
demi-, hospitals-, krigsmaushus-
samt andra allmänna inrättningars
hemman och lägenheter, som icke
I Åfd. 31 Höft. 12
90
Kungl. Maj:ts Nåd.
innehafvas med stadgad åborätt,
gäller hvad i första mom. af § 15
sagdt är, och skall, där ej så redan
skett, vederbörande styrelse eller
myndighet, som öfver dylik egen¬
dom har inseende, inom sex måna¬
der efter det denna förordning trädt
i kraft, inlämna uppgift å dessa sko¬
gars ytvidd, beskaffenhet och skötsel
till domänstyrelsen, som, där så fin¬
nes böra ske, förordnar skogstjänste-
man att mot ersättning enligt taxa,
hvilken ersättning utbetalas genom
den styrelse eller myndighet, hvar¬
under skogen hörer, upprätta hus-
hållningsplan, som för fastställelse
ingifves till domänstyrelsen. Det
tillkommer Konungens befallnings¬
hafvande att, på anmälan af domän¬
styrelsen, tillhålla vederbörande sty¬
relser och myndigheter att fullgöra
här ofvan föreskrifna anmälan.
§ 32.
På framställning af domänsty¬
relsen vill Kungl. Maj:t förordna,
huruvida skog, som i § 31 omför-
mäles, må ställas under vård och
förvaltning af skogsstaten; skolande
i dylikt fall revirförvaltaren för sko¬
gens förvaltning redovisa och ett
exemplar af redogörelsen med där¬
till hörande verifikationer tillhanda¬
hålla nämnda styrelse eller myndig¬
het.
Proposition No 46.
innehafvas med stadgad åborätt,
gäller hvad i första mom. af 15 §
sagdt är, och ty bör, där så ej redan
skett, vederbörande styrelse eller
myndighet, som öfver dylik egen¬
dom har inseende, för erhållande
af hushållningsplan anmäla sig hos
domänstyrelsen, hvilken därefter
förordnar skogstjänsteman att mot
särskild ersättning enligt taxa sådan
plan upprätta och till fastställelse
ingifva.
32 §.
På framställning af domänsty¬
relsen vill Kungl. Maj:t förordna,
huruvida skog, som i 31 § omför-
mäles, må, där förvaltningen af den¬
samma ej förut af den styrelse eller
myndighet, hvarunder egendomen
lyder, uppdragits åt en från skogs¬
institutet utexaminerad person, stäl¬
las under vård och förvaltning af
skogsstaten, skolande i dylikt fall
jägmästaren för skogens förvalt¬
ning redovisa och ett exemplar af
redogörelsen med därtill hörande
verifikationer tillhandahållas sagda
styrelse eller myndighet.
Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
91
§ 33.
Där skogen ej blifvit ställd under
skogsstatens omedelbara vård och
förvaltning, åligger det vederböran¬
de styrelse eller myndighet att ge¬
nom en från skogsinstitutets högre
eller lägre kurs utexaminerad per¬
son utföra skogsskötsel enligt fast¬
ställd plan, där sådan finnes, men
eljest enligt grunder, som för sko¬
gens framtida bestånd äro tryggan¬
de. Vederbörande revirförvaltare
hålle tillsyn och kontroll öfver
skogsskötseln samt äge att, om
öfverträdelse af hushållningsplan
eller vanvård af skogen förekom¬
mer, anmäla detta hos öfver jägmä¬
staren, hvilken efter undersökning
gör den framställning till domän¬
styrelsen, som omständigheterna
föranleda, hvarefter domänstyrelsen
antingen å förhållandet fäster veder¬
börande styrelses eller myndighets
uppmärksamhet eller ock vidtager
i föregående § angifven åtgärd för
skogens ställande under skogssta¬
tens omedelbara vård och förvalt¬
ning.
33 §.
Där ej skogen blifvit ställd under
skogsstatens omedelbara vård och
förvaltning, åligger det dock veder¬
börande skogstjänsteman att, sedan
hushållningsplan blifvit fastställd,
hålla tillsyn å densammas efter¬
lefnad samt att, om öfverträdelse
eller försummelse förekommer, där¬
om göra anmälan hos öfverjägmästa¬
ren, som, därest egendomen, hvartill
skogen hörer, brukas af arrendator
eller landbo, anmäler förhållandet
hos den styrelse eller myndighet,
hvilken öfver hemmanet har inse¬
ende, men eljest hos domänstyrel¬
sen, som har att, då sådan an¬
mälan därstädes göres, å förhållan¬
det fästa vederbörande styrelses
eller myndighets uppmärksamhet.
Kap. VT.
Kap. VI.
Öfver detta förslag hafva utlåtanden afgifvits dels af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i samtliga län dels ock af domänstyrelsen.
Beträffande häradsallmänningarna hafva af Kungl. Maj:ts be¬
fallningshafvande i de 11 län, där sådana allmänningar finnas, 9
Häradsall-
männingar.
92
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
uttalat sig för de ändringar i bestämmelserna angående dessa skogar,
livilka kommittén föreslagit. Till stöd för denna åsikt har hufvudsakligen
anförts, att, där häradsallmänningar blifvit ställda under skogsstatens
vård och förvaltning, detta visat sig lända såväl allmänningarna till
båtnad som i allmänhet delägarne till belåtenhet. I de län, där icke
häradsallmänningar finnas, hafva samtliga länsstyrelser med undantag
af två understöd! kommitténs förslag.
Af de länsstyrelser, som motsatt sig förslaget, har anförts hufvud¬
sakligen, att giltiga skäl för de af kommittén ifrågasatta ändringar icke
blifvit anförda, då behofvet af desamma icke ådagalagts, och allmän-
ningarnas skötsel torde blifva dyrare, om desamma ställdes under
skogsstatens vård och förvaltning, än om delägarne själfva ombesörjde
skogsskötseln.
Domänstyrelsen har i förevarande afseende anfört, att häradsall-
männingarna för de talrika orter, där de förekomme, hade en stor be¬
tydelse, och detta i all synnerhet som i dessa orter vanligen ej funnes
kronoparker af någon betydenhet. Att bereda full trygghet för all-
männingarnas framtida vård vore därför en angelägenhet af synnerlig
vikt. Ur denna sjmpunkt. funne styrelsen kommitténs ändringsförslag
rörande nu gällande skogsförordning, i hvad densamma rörde nämnda
allmänningsskogar, vara välgrundad!, Ehuru några af de allmännin-
gar, som förut stått under skogsstatens vård och förvaltning, seder¬
mera öfvertagits af delägarne, hade likväl i många fall jägmästarne
i de revir, där allmänningarna vore belägua, efter delägarnes uppdrag-
skött skogarne. Med hänsyn till detta förhållande hade man all
anledning antaga, att såväl fördelen af forstligt bildad persons anstäl¬
lande för skogsskötselns utförande numera vore erkänd, som ock att
skogarna därigenom blefve på tillfredsställande sätt skötta. 1 de fall
åter, då allmänningsdelägarne, utan att beakta fördelen af skogs¬
skötselns utförande genom fackman, själfva ombesörjde allmänningens
vård och förvaltning, hade erfarenheten gifvit vid handen, att skogsvården
blefve mer eller mindre bristfällig och att skogstillståndet härigenom
efterhand försämrades, om än detta förhållande ej förr än efter en längre
tidrymd på ett mer i ögonen fallande sätt framträdde. I det af en
länsstyrelse framhållna exempel på god skogsskötsel å af delägare själfva
förvaltad allmänning utmärkte till stöd härför åberopade handlingar
visserligen, att allmänningen de senare åren lämnat hög afkastning,
men däremot kunde af nämnda handlingar icke bedömas hvarken åter-
växtens beskaffenhet efter afverkningen eller huru skogsvården i öfrigt
98
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
omhänderhafts, hvadan hushållningens uthållighet icke vore ådagalagd.
Om än i enstaka fall skogsskötseln nu utfördes väl, ansåge styrelsen
dock, att full trygghet för häradsalhnänningarnas skötsel och förvalt¬
ning med hänsyn jämväl till framtiden och de efterkommandes rätt
vunnes, på sätt kommittén framhållit, allenast därigenom, att samtliga
dessa skogar ställdes under skogsstatens vård och förvaltning.
Emot anmärkningen, att skogsstatens förvaltning af häradsallmän¬
ning måste blifva dyrare än delägarnes, vore att erinra, att utgifterna
för bevakningen vore desamma, oberoende af, utaf hvem allmänningen
förvaltades; och då skogsodlings- och andra arbeten för skogsvården icke
kunde genom att utföras af skogsstaten antagas blifva dyrare i annat
fall, än att dessa arbeten för allmänningens och dess afkastnings vid¬
makthållande måste verkställas i större omfattning eller med större
omsorg, än som förut under delägarnes förvaltning skett, — i hvilket
fall den större utgiften vore fullt, berättigad — måste orsaken till den
befarade större kostnaden sökas i den ersättning, som för skogsstatens
förvaltning nu utginge till statsverket.
Denna ersättning, som beräknas efter resereglementet för jäg¬
mästarens förrättningar å allmänningen med iakttagande däraf, att
kostnaden fördelas på samtliga skogar, hvilka under samma resa besökas,
uppginge i förhållande till arealen till ett ganska ringa belopp för de
större allmänningarna, men kunde däremot, hvad de mindre beträffade,
i synnerhet om de läge aflägse från andra allmänna skogar, blifva i
förhållande till arealen och afkastningen ganska stor. Mången gång-
torde ock af denna anledning vid tillämpningen icke kunnat upptagas
alla de förrättningar, som blifvit verkställda. Men olägenheten af denna
ojämnhet i ersättningsbeloppen, betungande för de mindre allmän¬
ningarna, skulle afhjälpas därigenom, att ersättningen till statsverket
finge utgå med ett visst belopp för hektar, därvid äfven vunnes, att
skogspersonalen undginge de med det nuvarande beräkningssättet för¬
enade tidsödande skrifgöromål. För såvidt större skiljaktigheter icke
förelåge i skogsbrukssätt och skogsprodukternas tillgodogörande, hvilket
icke vore fallet inom de delar af landet, där häradsallmänningar före-
komme, vore arealen såsom beräkningsgrund fullt motiverad däraf,
att arbetet med skogens skötsel i allmänhet stode i ett direkt, förhållande
till denna, hälst allmänningsskogarne endast i få fall öfverstege 4,000
hektar och det från statsverkets synpunkt, kunde vara likgiltigt, om
jägmästarens förvaltningsbestyr med de mindre af dessa skogar blefve
i förhållande till arealen något drygare än med de större, blott arbetet
ersattes statsverket efter för medeltalet, skälig beräkningsgrund. En
94
Allmänna in¬
rättningars
skogar.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
sådan ansåge styrelsen kunna erhållas genom att bestämma den årliga
afgiften för hektar utmark till 15 öre.
\ idare har styrelsen erinrat, att enligt sista momentet af nu ifråga¬
varande förordnings § 47 all försäljning af skogsalster från häradsall¬
männing skulle ske å offentlig auktion, och vore det allmänningsstyrelse
obetaget att, såsom nu ock vanligen skedde, själf ombestyra auktionen.
Det af kommittén i § 9 gjorda tillägg, att afkastningen skulle af veder¬
börande revirförvaltare tillhandahållas, syntes därför, i det fall afkast¬
ningen försåldes och utdelningen skulle ske i penningar, oegentligt och
böra uteslutas.
Beträffande de allmänna inrättningarnas skogar, Indika, på sätt
af kommitténs bilaga litt. D närmare framgår, förekomma i 19 af
rikets län, hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i dessa län på grund
åt de utaf kommittén anförda skäl tillstyrkt bifall till de ändringar
i bestämmelserna rörande dessa skogar, som kommittén föreslagit. Där¬
vid har emellertid anmärkts, bland annat, att den nya bestämmelsen om
åliggande för vederbörande styrelse eller myndighet att, där skogen ej
biff vit ställd under skogsstatens vård och förvaltning, låta utföra skogs¬
skötsel genom en från skogsinstitutets högre eller lägre kurs utexami¬
nerad person, hvilken bestämmelse skulle för mindre skogar medföra
en alltför dryg kostnad, icke borde ovillkorligen göras gällande i af¬
seende å de allmänna inrättningar, hvilka ägde endast smärre skogar,
hvarjämte framhållits, att det för dessa mindre skogar syntes vara till
fyllest, om hushållningsplan upprättades och revirförvaltaren hölle tillsyn
å deras efterlefnad samt hos vederbörande anmälde öfverträdelser för
den åtgärd, som i sådant fall stadgades.
Domänstyrelsen bär för sin del anfört, att beträffande skogar å
allmänna inrättningars hemman, som icke innehafvas med stadgad åborätt,
vid 1900 års slut 9,182,03 hektar voro till ordnad hushållning indelade
enligt af styrelsen fastställda planer, men att någon allmän inrättnings
skog hittills icke blifvit ställd under skogsstatens vård och förvaltning.
Detta senare förhållande hade till en del sin förklaring däri, att de
större skogarna i allmänhet förvaltades af fackmän. Jämfördes emellertid
den skogsareal, för hvilken hushållningsplaner blifvit fastställda, med den
af kommittén uppgifna totalarealen, som utgjorde 51,866,71 hektar, fram-
ginge, att den förra utgjorde ej fullt en femtedel af den senare. Här¬
vid vore dock att beakta, dels att en del af den utaf kommittén upp¬
giga arealen utgjordes af smärre skogar, för hvilka hushållningsplaner
syntes vara mindre behöfliga, dels att flere allmänna inrättningars, såsom
Uppsala akademis och Hvidtfeltska stiftelsens skogar, tillhopa 28,878
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46. 95
hektar, sköttes, åtminstone livad de största skogarna beträffade, enligt
af fackmän uppgjorda, ehuru ej af styrelsen pröfvade lmshållningsplaner,
dels ock att i förenämnda areal, 51,866,71 hektar, upptagits Göteborgs och
Bohus läns hushållningssällskaps skogar med 3,923 hektar, ehuru dessa
skogar icke syntes vara hänförliga till allmänna inrättningars skogar. Men
då det oaktadt återstode ett antal skogar, hvilka tvifvelsutan hvar för sig
vore . af _ den omfattning, att för deras rätta vård och skötsel kräfdes
hushallningsplaners upprättande, ansåge styrelsen en skärpning af be¬
stämmelserna i 31 § af nådiga förordningen angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket den 26 januari 1894 vara erforderlig;
och har styrelsen fördenskull tillstyrkt det af kommittén i sådant syfte
framlagda ändringsförslag.
Hvad däremot 32 och 33 §§ i nämnda förordning anginge, vore
att bemärka, att, medan nuvarande bestämmelse i den förra om kom¬
petent skogsförvaltares anställande, såsom en substituerande åtgärd för
skogens ställande under skogsstaten, åsyftade de större skogarna, skulle,
enligt kommitténs förslag, bestämmelsen i den senare om obligatoriskt
anställande af fackman för skogsskötselns utförande komma att tillämpas
på de mindre skogarna, hvilka utgjorde ett mycket stort antal. Ehuru
styrelsen till fullo uppskattade betydelsen af, att skogsskötsel utfördes
af fackman, syntes det styrelsen dock kunna ifrågasättas, huruvida det
vore lämpligt att i författningen införa ett stadgande, som för inne¬
hafvare af mindre, vanligen med hemmansbruk förenade skogar skulle
medföra en kostnad, som icke stode i rimligt förhållande till dessa
skogars afkastning. Svårligen skulle ock till afhjälpande häraf, såsom
åt några länsstyrelser blifvit föreslaget, kunna lämnas någon på arealen
grundad föreskrift om begränsning af bestämmelsens tillämpning, då ju
vid bedömande häraf ej endast arealen utan äfven andra i hvarje fall
växlande omständigheter, såsom skogens större eller mindre värde
eller beskaffenhet i öfrigt, läge m. in., måste tagas i betraktande. Då
härtill komme, att ifrågavarande skogar, hvilka, såsom vanligen för¬
enade med jordbruk, i första rummet hade att tillgodose dettas behof
åt kreatursbete och husbehofsvirke, måste anses vida mindre ägnade att
tagas under skogsstatens vård och förvaltning än häradsallmänningarna,
kunde det antagas, att vederbörande styrelser eller myndigheter skulle
efterhand utan tvångsbestämmelser anlita fackman för skogsskötselns
utförande, där sadant med hänsyn till skogarnas omfattning och värde
vore påkalladt, och dä det i Iråga om kontrollen öfver skogshushåll-
ningsplanens tillämpning och skogsvården i allmänhet syntes styrelsen
vara genom kommitténs ändringsförslag väl sörjdt, har styrelsen hem¬
Städernas
skogar.
96 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
ställt, dels att 32 § i förenämnda nådiga förordning icke måtte på annat
sätt ändras, än att efter orden »utexaminerad person» måtte fogas följande
tillägg, »eller om skogens skötsel icke varder nöjaktigt utförd», dels
ock att 33 § i samma förordning måtte erhålla följande något ändrade
lydelse: »Där ej skogen blifvit ställd under skogsstatens omedelbara
vård och förvaltning, åligger det dock vederbörande skogstj än steman
att hålla tillsyn och kontroll öfver skogsskötseln; och äger han att, om
öfverträdelse af husliållningsplan eller vanvård af skogen förekommer,
anmäla detta hos öfver]’ägmästaren, hvilken efter undersökning gör
den framställning till domänstyrelsen, som omständigheterna föranleda,
hvarefter domänstyrelsen antingen å förhållandet fäster vederbörande
styrelses eller myndighets uppmärksamhet eller ock gör underdånig
framställning om skogens ställande under skogsstatens vård och för¬
valtning.»
Slutligen har styrelsen fäst uppmärksamheten därpå, att ehuru¬
väl enligt nu gällande bestämmelser ersättning till statsverket icke
utginge, när allmän inrättnings skog ställdes under skogsstatens vård
och förvaltning, hvilket synbarligen ansetts mindre behöfligt, då väl
berörda fall endast undantagsvis antagits komma att inträffa, det dock,
i synnerhet om bestämmelsen om skogs ställande under skogsstatens
förvaltning skulle tillämpas såsom sista påföljd för försummad skogs¬
vård, syntes vara konsekvent, att sådan ersättning erlades; och syntes
det styrelsen att, om ersättning funnes böra föreskrifvas, denna borde
utgå enligt samma grund, som styrelsen beträffande häradsallmänningarna
föreslagit.
Med instämmande i hvad domänstyrelsen i nu ifrågavarande af-
seenden anfört, anser jag kommitténs förslag böra med de af styrelsen
föreslagna ändringar vinna godkännande.
Ett flertal af rikets städer äger större eller mindre områden skogs¬
mark, enligt den af kommittén uppgjorda öfversikt uppgående till samman-
lagdt 40,911 hektar 93 ar. Till största delen lära dessa skogsområden
vara af kronan donerade till städernas uppkomst och de i dem bedrifna
näringars uppmuntran. Delvis ingå i dem äfven städernas gamla odaljord
eller annan med oinskränkt äganderätt förvärfvad mark. Dispositions¬
rätten öfver donationsj orden är i allmänhet mera eller mindre begrän¬
sad genom gåfvourkundens bestämmelser. Jämväl öfver annan genom
gåfva eller testamente förvärfvad fastighet äga stadens beslutande myn¬
digheter att förfoga allenast med Kungl. Maj:ts begifvande.
97
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
Med skogshushållningen å dessa områden har lagstiftningen
däremot icke tagit någon befattning.
I fråga om dessa skogar anför kommittén, att enligt kommittén
tillhandakomna meddelanden de flesta af dessa skogar vore synner¬
ligen illa skötta. Samma skäl, som i allmänhet talade för statens in¬
gripande i fråga om vården af menigheters skogar, gällde äfven dessa.
Minoritetens rätt gent emot ett tillfälligt flertal, framtida generationers
rätt gent emot det släkte, som i dag lefver, hade i staten sin naturliga
försvarare. Föga följdriktigt vore det ock, att, på samma gång en
stads representanter enligt gällande kommunallag icke kunde utan
bemyndigande af Kungl. Maj:t upptaga ett lån, ställdt på längre åter-
betalningstid än två år, de vore oförhindrade att genom sköflande af
en staden tillhörig skog göra densamma värdelös för mansåldrar. Kom¬
mittén har därför ansett städernas rätt att fritt ordna sin skogshushåll¬
ning böra inskränkas. Med hänsyn till dessa skogars mycket växlande
storlek och beskaffenhet har kommittén ansett, att det beträffande dem
likasom i fråga om de allmänna inrättningarnas skogar borde göras
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning i hvarje särskildt fall, huruvida de
skulle ställas under skogsstatens vård och förvaltning eller skötas och
bevakas af en af staden tillsatt forstligt bildad skogsförvaltare under
vederbörande revirförvaltares uppsikt. I öfverensstämmelse härmed har
kommittén utarbetat följande förslag till förordning i ämnet.
Förslag
till
förordning angående förvaltningen af städernas skogar.
§ 1-
Städernas skogar skola, under domänstyrelsens öfverinseende, be¬
handlas enligt vetenskapliga regler, lämpade efter ortförhållandena för
hvarje särskild skog.
§ 2.
Det åligger vederbörande stads drätselkammare att inom sex må¬
nader, efter det denna förordning trädt i kraft, till domänstyrelsen in¬
gifva uppgift om stadens skogars ytvidd, beskaffenhet och skötsel,
Bih. till Piksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 13
98
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
hvarefter nämnda styrelse, där så befinnes böra ske, förordnar skogs-
tjänsteman att för skogarne upprätta hushållningsplan. På Konungens
befallningshafvande ankommer att på anmälan af domänstyrelsen till¬
hålla vederbörande drätselkammare att verkställa bär ofvan föreskrifna
anmälan.
§ 3.
Domänstyrelsen tillkommer att fastställa hushållningsplaner för
dessa skogar att lända till efterrättelse vid skogens förvaltning; ägande
domänstyrelsen därjämte meddela de särskilda föreskrifter, som i af¬
seende på skogarne kunna finnas nödiga.
§ 4.
Revision af hushållningsplan skall verkställas på det sätt och i
den ordning, som för allmänna skogar finnes eller varder stadgadt.
Af fastställd hushållningsplan eller vid revision däraf upprättade
handlingar jämte kartor skall genom domänstyrelsens försorg ett exemplar
tillställas stadens drätselkammare.
§ 5.
På' framställning af domänstyrelsen vill Kungl. Maj:t förordna,
huruvida stadsskog må ställas under skogsstatens vård och förvaltning;
skolande i dylikt fall revirförvaltaren för skogens förvaltning redovisa
och ett exemplar af redogörelsen med därtill hörande verifikationer till¬
handahållas drätselkammaren inom af domänstyrelsen bestämd tid.
§ 6.
Då skogen ej blifvit ställd under skogsstatens omedelbara vård
och förvaltning, åligger det drätselkammaren att genom en från skogs¬
institutets högre eller lägre kurs utexaminerad person utföra skogs¬
skötselRenligt fastställd plan, där sådan finnes, men eljest enligt grun¬
der, som för skogens framtida bestånd äro tryggande. Vederbörande
revirförvaltare hålle tillsyn och kontroll öfver skogsskötseln samt äge
att, om öfverträdelse af hushållningsplan eller vanvård af skogen före¬
kommer, anmäla detta hos öfverj äg mästaren, hvilken efter undersökning
gör den framställning till domänstyrelsen, som omständigheterna föran¬
99
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
leda, hvarefter domänstyrelsen antingen å förhållandet fäster veder¬
börande drätselkammares uppmärksamhet eller ock jämlikt § 5 vidtager
åtgärd för skogens ställande under skogsstatens vård och förvaltning.
i 7-
Kostnaderna för stadsskogs förvaltning och vård bestridas med
stadens medel. I dessa kostnader inbegripas utgifterna för upprättande
af hushållningsplan och revision däraf samt för aflöning af skogvaktare
äfvensom, då stadsskog är ställd under skogsstatens vård och förvalt¬
ning,'’staten tillkommande ersättning enligt gällande resereglemente för
skogstjänstemans förvaltningsåtgärder.
Öfver detta förslag hafva yttranden afgifvits af stadsfullmäktige
i de städer och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de län, där stads-
skogar finnas, hvarjämte domänstyrelsen inkommit med infordradt under¬
dånigt utlåtande.
Af de afgifna yttrandena inhämtas, att stadsfullmäktige i 17 af
de 72 städer, som äga stadsskogar, motsatt sig inskränkning i städernas
nuvarande rätt att fritt ordna sin skogshushållning. Såsom skäl upp-
gifves, att skogarna utan sådan inskränkning nöjaktigt vårdades, att fast¬
ställandet af hushållningsplan vore olämpligt såsom alltför mycket bin¬
dande vid tillgodoseendet af städernas växlande behof af skogsprodukter
eller inkomst genom försäljning af sådana, att städernas utveckling
kräfde, att viss del af skogsmarken finge vid behof användas till tomt¬
platser, lastageplatser, egna hem för stadens arbetare med flere dylika
ändamål, samt att städerna ej borde hafva sämre rätt till sin skog än den
enskilde, hvarför det vore tillfyllest, att för enskildes skogar nu gällande
eller blifvande lag tillämpades på städernas. Jämväl har framhållits,
att dryga kostnader skulle genom författningsförslaget föranledas, i
synnerhet då revirförvaltarens ersättning skulle utgå enligt reseregle-
mentet. I de städer, hvilkas skogar endast hafva obetydlig areal, hafva
stadsfullmäktige framhållit, att kommitténs förslag för deras förhållan¬
den hvarken vore lämpligt eller behöflig!. Därjämte har anmärkts, att
åtskilliga stadsskogar icke innehöllo den areal, som i kommitténs tabell
vore upptagen.
Ett flertal stadsfullmäktige har däremot ansett lagbestämmelser
i det af kommittén angifna syfte vara af behofvet påkallade, därvid likväl
framhållits, att i författningen borde intagas stadgande om städers rätt
100 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
att, utan hinder af fastställd skogslmshållningsplan, under den kontroll,
Kungl. Maj:t funne nödig, förfoga öfver sin skogsmark, när för stadens
utvidgning, bebyggande, parkanläggningar med mera dylikt sådant af
behofvet påkallades och detta eljest utan hinder af donat.ionsbestäm-
melser eller andra föreskrifter lagligen kunde ske, bvarjämte ansetts
olämpligt, att, på sätt 5 § innehölle, stads skog kunde utan stadens börande,
äfven om missvård af skog ej förekomme, på domänstyrelsens framställ¬
ning ställas under skogsstatens vård och förvaltning, hvilket, mot stadens
bestridande, icke borde ifrågakomma i annat fall, än då vanvård fore-
låge. Beträffande skyldigheten att anställa skogsförvaltare bar ifråga¬
satts, huruvida bestämmelse därom vore behöflig, samt framhållits att,
äfven om därför funnes giltiga skäl, densamma åtminstone icke borde
tillämpas på mindre skogar, bvarjämte ansetts nödigt, att, därest skogs¬
förvaltare redan funnes anställd, sådan finge behållas, åtminstone i det
fall att revirförvaltaren funne honom kompetent för uppdraget.
Af de i denna fråga hörda länsstyrelser afstyrker en del kom¬
mitténs förslag helt och hållet eller anser detsamma ej utan genom¬
gripande förändringar böra antagas till lag, hvaremot förslaget i hufvud¬
sak vunnit anslutning af öfriga länsstyrelser.
Domänstyrelsen har funnit de skäl, kommittén andragit för lag¬
stiftningens ingripande i fråga om vården af städernas skogar, vara
fullt giltiga. Liksom andra menigheters skogar borde äfven städernas
underkastas sådana lagbestämmelser, som tryggade deras vidmakt¬
hållande för framtiden. En viss olikhet mellan stadskommunernas
och landskommunernas skogar syntes dock böra beaktas i det af-
seendet, att de förra tillkommit icke uteslutande för skogsproduk¬
tion, utan därjämte för att tillgodose ett stadssamhälles efter hand
inträdande ökade behof af utrymme för tomtplatser, industriella an¬
läggningar, promenadplatser eller parker med mera. Den för lands¬
kommuners samfällighetsskogar, det ville säga häradsallmänningar,
gällande lagstiftning kunde därför ej i alla delar vara tillämplig på
städernas skogar. Kommittén hade ock med afseende å dessa senare
i hufvudsak följt samma grunder som för de allmänna inrättningarnas
skogar, och styrelsen anslöte sig till denna kommitténs uppfattning. Men
samma anmärkningar, styrelsen framställt mot §§ 32 och 33 i kommitténs
författningsförslag beträffande nämnda inrättningars skogar, gällde äfven
§§ 5 och 6 i nu ifrågavarande författningsförslag. Dessa sistnämnda §§
borde därför enligt styrelsens mening erhålla i hufvudsak enahanda
Kung1. Majds Nåd. Proposition No 46. 101
lydelse, som den, hvilken styrelsen föreslagit för nyssnämnda §§" 32
och 33.
I hvad domänstyrelsen sålunda anfört, finner jag mig kunna i
allo instämma.
Med afseende å den ersättning, som enligt författningsförslagets
§ 7 borde erläggas till statsverket, när stadsskog ställes under skogs-
statens vård och förvaltning, anser jag äfven, i likhet med domän¬
styrelsen, på enahanda skäl, som redan i fråga om häradsallmänningarna
anförts, att ersättningen bör utgå icke enligt gällande resereglemente
utan medelst eu afgift af 15 öre för hvarje hektar utmark.
Beträffande yrkandet från flere stadsfullmäktiges sida om införandet
i förordningen af bestämmelser om stads rätt att oberoende af fastställd
hushållningsplan få under den kontroll, Kungl. Maj:t funne lämp¬
lig, för stadens utvidgning eller liknande ändamål förfoga öfver er¬
forderlig mark af stadens skogsområde, såvidt sådant enligt donations-
bref eller andra handlingar lagligen kan ske, anser jag, att något hinder
för begagnandet af sådan rätt, därest den är lagligen grundad, icke
genom den föreslagna förordningen uppstår, hvadan någon särskild be¬
stämmelses införande i förordningen i angifna syfte ej synes vara af
behofvet påkalladt.
Sockenallmänningarna och besparingsskogarne i Kopparbergs och
Gäfleborgs län hafva uppkommit i sammanhang med storskiftet i först¬
nämnda län och bildats för hvarje socken enligt särskilda nådiga bref,
det tidigast utfärdade af den 9 november 1861 och det senaste af
den 3 september 1885. De flesta hafva tillkommit på det sätt, att
af det socknens hemman tillerkända skogsanslag afsätta en tredjedel för
att utgöra en för vederbörande socken samfälld skog. Två allmänningar,
nämligen i Svärdsjö och Envikens socknar, hafva dock bildats utan
inskränkning i hemmanens skogsanslag. Dessa två sistnämnda skogar
förvaltas på samma sätt som häradsallmänningar enligt af domän¬
styrelsen fastställd hushållningsplan. För de öfrigas skötsel gälla före¬
skrifter, meddelade i särskildt för en hvar sockens skog utfärdade nådiga
bref. Enligt dessa är ifrågavarande skogars skötsel och vård i första
hand beroende på en allmänningsstyrelse, tillsatt för en hvar af dem irtaf
delägarne i skogen. Att vid sådant förhållande omsorgen om skogarnes
forstmässiga behandling stundom fått vika för sträfvandet a'ct tillföra
de genom försäljning af skogarnes alster bildade fonder betydande in¬
komster, är så mycket mera att beklaga, som dessa skogar i följd däraf
blifvit, starkt afverkade.
SocJcenall-
männingar och
besparings-
skogar.
102
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
Allmänningarna i Norrbottens län hafva enligt nådigt bref den 9
november 1877 bildats på det sätt, att af det skogsanslag, som vid af-
vittringen tilldelats byar, hemman och nybyggen, en fjärdedel afsatts till
en för socknens jordägare samfälld skog. För dessa skogar har Kungl.
Maj:t efter framställning af Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddelat
särskilda föreskrifter. Genom dessa har stadgats, bland annat: att
jordägare i socknen hafva del i allmänningen efter skattetal, att dessa
skogar, i allt hvad skogshushållningen angår, stå under skogsstatens
vård och förvaltning, att afverkning ej får företagas annat än efter
utstämpling af vederbörande skogstjänstemän, därför ersättning utgår
jämlikt den för ut:yningsförrättningar åt enskilde stadgade grund, att
från allmänningarna inflytande medel skola levereras till länsstyrelsen
för att bilda en fond, hvilken genom länsstyrelsens försorg göres frukt¬
bärande och förvaltas, dock med biträde af eu å kommunalstämma vald
styrelse, samt att fondens afkastning icke må användas för sådant
kommunalt ändamål, för hvilket kommunens medlemmar äro underkastade
uttaxering, med mindre hela utskyldsbeloppet för samma ändamål och
således jämväl den del däraf, som belöper å icke jordägande medlemmar
af kommunen, tages af fondens afkastning.
Beträffande allmänningarna och besparingsskogarna i Kopparbergs
län samt besparingsskogarne i Gäfleborgs län har kommittén, efter
lämnad redogörelse för deras tillkomst och ytvidd, i fråga om deras
betydelse och förvaltning vidare anfört, hurusom det vore onekligt, att
dessa samfällda skogar för ortens befolkning vore af stort gagn. Genom
de betydande ionder, som bildats af deras afkastning, hade det blifvit
möjligt att utföra många allmännyttiga arbeten, som eljest skulle öfver-
stigit befolkningens krafter. Likaledes vore dessa fonder till stor
lättnad i de kommunala bördorna. Ifrågasättas kunde dock, om ej
vissa af dem vuxit till en sådan storlek, att den rikliga penningetill-
gången föranledde kommunala utgifter, som knappast kunde anses nöd¬
vändiga. Beträffande de föreskrifter, som gällde för skälfva skogarnes
förvaltning, vore ej något att anmärka angående Svärdsjö och Envikens
socknars allmänningar, tv för dem gällde enahanda lagstiftning som
för häradsallmänningarna. Ofriga nu ifrågavarande skogars skötsel
vore däremot i allt för hög grad beroende på de af delägarne tillsatta
allmänningsstyrelserna. Därigenom hade intresset att öka fonderna
kommit att vida mera tillgodoses än skogsvården. Den af allmännings-
styrelsen antagne förvaltaren vore för mycket beroende af denna styrelse
för att kunna gent emot nyss angifna intresse göra skogsvårdens kraf
gällande. Under sådant förhållande vore knappast att påräkna, att dessa
Kungi. Maj.ts NM. Proposition N:o 46. 103
skogar skulle erhålla sådan skötsel, att de för framtiden blefve oför¬
minskade.
Men det läge utan tvifvel inom omfånget för statens befogenhet
och plikt att tillse, att en rationell skogshushållning å dem infördes.
Äfven om man i sådant afseende ej fäste synnerlig betydelse vid den
omständighet, att det vid storskiftet inom ifrågavarande socknar hem¬
manen tillerkända skogsanslag syntes hafva tillmätts större, än eljest
skulle skett, just med hänsyn därtill, att en del däraf vore afsedd att
användas till bildande af en samfällighet, så läge redan däri, att
dessa skogar tillhörde menigheter, ett fullgiltigt skäl för statens in¬
gripande i deras skötsel. Särskildt oegentligt förefölle det, att den
besparingsskog, som tillhörde Särna socken, vore i så högTgrad öfver-
lämnad till delägarnes fria disposition, då hemmansskogarne i denna
socken icke utan utsyning af skogsstatens tjänstemän finge afverkas
annat än till husbehof. Kommittén ansåge därför, att samtliga dessa
skogar borde, i likhet med hvad kommittén föreslagit angående härads-
allmänningarna, ställas under skogsstatens vård och förvaltning. Under
denna förutsättning har kommittén utarbetat följande författnings-
förslag.
Förslag
till
förordning angående förvaltningen af socknealhnänningarna och besparings-
skogarna i Kopparbergs och Gåfleborgs län.
§ 1.
Socknealhnänningarna och besparingsskogarna i Kopparbergs och
Gäfleborgs län skola, under domänstyrelsens öfverinseende, stå under
skogsstatens omedelbara vård och förvaltning samt behandlas enligt
vetenskapliga regler, lämpade efter ortförhållandena för hvarje särskild
skog, i den mån i laga ordning redan ingångna aftal ej därför lägga
hinder i vägen.
§ 2.
Domäustyrelsen tillkommer att fastställa hushålluingsplaner för
dessa skogar att lända till efterrättelse vid skogens förvaltning; ägande
104
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
domänstyrelsen därjämte meddela de särskilda föreskrifter, som i af¬
seende å skogarnas skötsel kunna finnas nödiga.
§ 3.
Revision af hushållningsplan skall verkställas på det sätt och i
den ordning, som för allmänna skogar finnes eller varder stadgadt.
Af fastställd hushållningsplan eller vid revision däraf upprättade
handlingar jämte kartor skall genom domänstyrelsens försorg ett exemplar
tillställas delägarne i allmänningen eller besparingsskogen.
§ 4.
Delägare i sådan allmänning och besparingsskog äro, där ej för
särskilda fall blifvit annorlunda bestämdt, socknens jordägare i för¬
hållande till deras reducerade jordetal. Delägarnes beslutanderätt i
frågor rörande besparingsskogen utöfvas af eu styrelse, sammansatt på
sätt i reglemente för skogen finnes bestämdt. Sådant reglemente upp-
göres af delägarne och fastställes af Konungens befallningshafvande,
så vidt det af honom, efter öfverjägmästarens hörande, pröfvas vara
med lag, särskilda föreskrifter och denna förordning öfverensstämmande
samt med för skogen upprättad hushållningsplan förenligt. Då regle¬
mente för sådan skog fastställes, skall Konungens befallningshafvande,
sedan beslutet härom vunnit laga kraft, gifva kungl. finansdepartementet
och domänstyrelsen del af reglementet.
§ 5.
Kostnaderna för skogens förvaltning och vård bestridas med
skogens behållna afkastning eller däraf redan bildade fonder. I dessa
kostnader inbegripas utgifterna för upprättande af hushållningsplan och
revision däraf samt för aflöning åt skogvaktare äfvensom staten till¬
kommande ersättning enligt gällande resereglemente för skogstjänste-
mans förvaltningsåtgärder.
§ 6.
Sådan allmännings eller besparingsskogs afkastning disponeras,
på sätt för hvarje skog i reglementet är eller varder bestämdt.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
105
§ 7.
Det åligger revirförvaltaren att årligen å tid, som domänstyrelsen
bestämmer, dock ej senare än mars månads utgång, för det nästförflutna
året afgifva redovisning ej mindre öfver allmännings och besparings-
skogs afkastning i skogseffekter än äfven öfver de medel, som han till
bestridande af utgifter för skogen samt för godtgörelse åt statsverket
för af honom å skogen verkställda förättningar uppburit. Af denna
redovisning öfverlämnas ett exemplar jämte de till redovisningen hö¬
rande verifikationer genom öfver]'ägmästaren till Konungens befallnings¬
hafvande.
§ 8.
Styrelsen för skogen åligger att årligen inom augusti månads
utgång till Konungens befallningshafvande ingifva redovisning öfver
de från skogen influtna medel.
§ »•
Sedan de redovisningar, hvarom i §§ 7 och 8 sägs, till Konungens
befallningshafvande inkommit, skola desamma hållas delägarne tillhanda
under 30 dagar, å tid och ort, som af Konungens befallningshafvande
bestämmes och kungöres.
§ io.
Klander emot den redovisning, som af styrelse för allmänning
eller besparingsskog lämnats öfver skogens afkastning, tillhör veder¬
börlig domstols upptagande och pröfning. Vill delägare i skogen i
öfrigt föra klagan öfver styrelsens åtgärder och beslut, länder till efter¬
rättelse, hvad i Kungl. förordningen den 21 mars 1862 finnes stadgadt
i fråga om besvär, Indika medlem af kommun vill anföra öfver kom¬
munalstämmas beslut.
§ 11.
Där vederbörligen fastställdt reglemente för allmänning eller be¬
sparingsskog redan finnes, må därvid tillsvidare förblifva, såvida det
Bih. till Riksd. Prof.. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 14
106
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
med de i denna förordning stadgade grnnder är förenligt. Erfordras
därut.i ändring, må sådan kunna ske i den ordning, som i § 4 för nytt
reglementes upprättande är stadgad. Sålunda vidtagen ändring skall
af Konungens befallningshafvande delgifvas kungl. finansdepartementet
och domänstyrelsen.
Öfver detta förslag hafva yttranden afgifvits dels af Orsa, Tran-
strands, Lima, Sårna och Ålfdalens socknars samt Hamra kapellags
jordägare, dels af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs
och Gäfleborgs län, dels ock af domänstyrelsen.
Af de infordrade yttrandena inhämtas, att jordägarne själfva
motsätta sig kommitténs förslag, därvid hufvudsakligen framhållits, att
då allmänningarna kunde på visst sätt sägas stå under revirförvaltarens
inseende, det vore så mycket onödigare att i vidsträcktare män, än nu
vore fallet, ställa dem under skogsstatens vård och förvaltning, som
skogarne i alla händelser komme att vårdas af fackmän; att kommitténs
förslag icke kunde föranleda till något bättre, men sannolikt till ett
sämre tillstånd än det nuvarande; att de af länsstyrelsen nu för¬
ordnade skogsförvaltares kompetens icke kunde betviflas; att det vore
oegentligt, att reglementet skulle pröfvas af olika myndigheter efter olika
former; att föreskriften därom, att kostnaden för skogens förvaltning och
vård skulle bestridas med skogens behållna afkastning eller däraf redan
bildade fonder, vore mindre välbetänkt, då därigenom bereddes möjlighet
för fondernas förminskande; att beträffande kommitténs uppgift, att skogs-
förvaltaren vore alltför mycket beroende af allmänningsstyrelsen, något
sådant förhållande icke kunde vara rådande, enär såväl förvaltare som all-
männingsstyrelse stode under länsstyrelsens kontroll och, såvidt bekant
vore, föreskrifterna, om hvad delägarne hade att af skogarna tillgodogöra
för fondernas bildande, icke öfverskridits; att ökade kostnader skulle
uppstå för förvaltningen; samt att skogarna Komme att till ordnad
hushållning indelas. Styrelsen för Hamra kapellags besparingsskog
och skogsmedelsfond har, ehuru afstyrkande kommitténs förslag, likväl
uttalat den meningen, att det vore välbetänkt, om revirförvaltaren eller
statens skogstjänstemän hade lill åliggande att kontrollera besparings-
skogarnes skötsel och hushållningsplanernas tillämpning för att kunna
i fall af behof hos länsstyrelsen göra framställningar om rättelser och
ändringar.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län bär i allo
instämt i, hvad kommittén anfört därom, att skogarnas skötsel i
107
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
allmänhet å ifrågavarande allmänningsområden vore i alltför hög grad
beroende på de af delägarne tillsatta allmänningsstyrelser, hvarigenom
intresset åt t öka fonderna kommit att tillgodoses vida mer än skogs¬
vården, att särskildt den af allmänningsstyrelsen antagne förvaltaren
vore för mycket beroende af denna styrelse för att kunna gent emot
nyss angifna intresse göra skogsvårdens kraf gällande samt att under
sådaua förhållanden knappast vore att påräkna, att allmänningsskogarne
komme att erhålla sådan skötsel, att de för framtiden blefva oförminskade.
Genom att vidtaga åtgärder, enligt livilka Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande skulle äga förordna förvaltare och vederbörande öfverjäg¬
mästare åläggas inspektionsskyldighet öfver skogsvården, skulle visser¬
ligen förhållandena något förbättras, men ingalunda enligt Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes mening ernås, hvad med kommitténs för¬
slag afsåges; och då det af skäl, som kommittén anfört, vore statens både
rätt och plikt att tillse, det en fullt rationell skogsskötsel å ifrågava-
varande skogar infördes, hvilket med hänsyn till deras högst omfattande
betydelse vore såväl i kommunernas eget som länets och statens väl-
förstådda intresse, och då vidare detta icke kunde ske på ett fullt be¬
tryggande sätt, med mindre dessa skogar ställdes under skogsstatens vård
och förvaltning, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande på det lifligaste
tillstyrkt kommitténs ifrågavarande, enligt Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvandes åsikt väl grundade förslag.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län har, ehuru
beträffande Hamra kapellags besparingsskog något missbruk af den
genom reglementet åt delägarne gifna rättighet att genom sin all-
männingsstyrelse hafva närmaste vården och förvaltningen af skogen
veterligen ännu icke förekommit, ansett i likhet med kommittén, att
skogsvårdsintresset skulle bättre tillgodoses genom besparingsskogens
ställande under skogsstyrelsens förvaltning. Länsstyrelsens inseende
öfver skogen inskränkte sig nämligen endast till förordnande af dels
ordförande i allmänningsstyrelsen, dels eu af de tre revisorer, som hade
att granska skogsmedelsfondens räkenskaper, dels skogstjänsteman att
styrelsen tillhandagå. Af dessa skulle väl den sistnämnde, syntes det,
utgöra den bästa trygghet för ändamålsenlig skogsvård, men han in-
toge, på sätt kommittén anmärkt, en af allmänningsstyrelsen beroende
ställning. Kungl. Maj:ts befallningshafvandes bemödande att genom
fastställande af instruktion för skogstjänstemannen och skogvaktaren
närmare angifva deras förhållande till styrelsen hade af delägarne i
skogen mottagits med ogillande och föranledt underdåniga besvär
108
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
öfver den resolution, Kungl. Maj:ts befallningshafvande i sådant af¬
seende meddelat. På de anförda skälen och då statens ingripande
till betryggande af menighetsskogarnes skötsel vore fullt befogad!, har
Kungl. Maj:ts befallningshafvande biträdt skogskommitténs ifråga¬
varande förslag.
Domänstyrelsen har anfört, bland annat, att de skogssamfällig-
heter, hvilka under namn af besparingsskogar eller sockenalhnänningar
under senare tider bildats i sammanhang med afvittring och storskifte
i Kopparbergs och Gräfleborgs län äfvensom i de två nordligaste länen,
liksom de från äldre tider härstammande häradsallmänningarna, hade en
stor betydelse för de orter, där dessa skogssamfälligheter kommit till
stånd; och särskild! för nu nämnda orter, där lxemmansskogarna allt
mer öfverginge i sågverksbolagens händer, hade samfällighetsskogar
betydelse ej endast i forstligt utan äfven i socialt hänseende.
Styrelsen ausåge det vara af synnerlig vikt, att trygghet bereddes
för dessa allmänningsskogars skötsel med hänsyn jämväl till framtiden
och de efterkommandes rätt; och tillstyrkte styrelsen därför i hufvudsak
bifall till kommitténs författningsförslag, mot hvars genomförande så
mycket mindre syntes kunna uppstå betänkligheter i anledning af hvad
allmänningsstyrelserna anfört, som vissa delar af Venjans sockenall¬
männing enligt nådigt bref den 8 juni 1894 redan blifvit ställda under
allmän vård och förvaltning samt Lima och Transtrands allmänningar,
hvad afverkningen beträffade, enligt nådigt bref den 8 april 1870 stode
under revirförvaltarens tillsyn.
Emot författningsförslagets detaljbestämmelser hade styrelsen ej
annat att anmärka, än att den i 5 § omförmälda, staten tillkommande
ersättning för skogstjänstemans förvaltningsåtgärder syntes styrelsen
böra utgå icke enligt gällande resereglemente, utan efter viss afgift för
hektar. Om till utgångspunkt härvid toges, att statsverket borde be¬
redas skälig ersättning för anställande af eu ökad skogspersonal, utan
att allmänningsdelägarne däraf allt för mycket betungades, syntes, i
betraktande af skogsbrukssättet i de orter, där ifrågavarande skogar
vore belägna, och allmänningarnas i allmänhet större areal, en afgift
af 10 öre för hektar vara lämplig.
På grund af hvad i detta ärende hörda myndigheterna anfört,
anser jag kommitténs framställning i förevarande afseende böra med
den af domänstyreleen föreslagna ändring godkännas.
Äfven i Norrbottens län hafva sockenallmänningar vid afvittring i
vissa socknar bildats, och inom Västerbottens län äro enligt nådiga
brefvet den 1 mars 1901 sådana allmänningar ofvan odlingsgräneen inom
109
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
Stensele socken med Tärna kapellförsamling och inom Sorsele socken
under bildning vid därstädes pågående afvittring, hvarjemte i två andra
socknar åtgärder i enahanda syfte torde komma att vidtagas. Kommittén
har emellertid icke ifrågasatt, att dessa sockenallmänningar skulle hän¬
föras till det för Kopparbergs och Gäfleborgs läns allmänningar afsedda
författningsförslaget, såsom det synes, af det skäl att allmänningarna
i Norrbottens län redan nu stå under statens vård och förvaltning. Det
synes dock vara oegentligt, att sockenallmänningarna i det sist nämnda
länet, ehuru, med hänsyn å såväl tillkomst som i andra afseenden och sär¬
skilt i fråga om deras omfattning och genomgripande betydelse för kom¬
munernas ekonomi likställda med sockenallmänningarna i de först nämnda
länen, icke blifva i allmän författning upptagna. I likhet med domän¬
styrelsen, anser jag därför, att den nu ifrågasatta författningen bör
erhålla tillämpning jämväl på Norrbottens läns allmänningar äfven¬
som på de allmänningar af samma slag, som nu finnas eller komma att
afvittras inom Västerbottens län.
Då jag nu öfvergår till frågan om, hvilka åtgärder från det all¬
männas sida må finnas lämpligen böra vidtagas i afseende å den en¬
skilda skogsvården, vill jag till en början framhålla, att staten måste
anses vara såväl berättigad som pliktig att tillse, att den skogsmark,
som är i enskild besittning, ej så behandlas, att den blir oduglig för
skogsbörd och således upphör att fylla sin uppgift i nationens hushåll¬
ning. Denna grundsats har ock, såsom jag förut omnämnt, upprepade
gånger vunnit tillämpning i vår lagstiftning. Nu gällande särskilda
skogslagar för Gotlands, Västerbottens och Norrbottens samt vissa delar
af Kopparbergs län äro ock tydliga uttryck däraf, att giltigheten af
denna princip fortfarande är erkänd. Statens ingripande i den enskilda
skogshushållningen bör visserligen äga rum endast i den mån, det all¬
männas intresse med nödvändighet så kräfver, men enligt min åsikt
har detta intresse redan sedan länge fordrat ett sådant ingripande, och
ett ytterligare uppskof därmed innebär utan tvifvel en fara för landets
skogshushållning i dess helhet.
Beträffande de grundsatser, som i förevarande afseende gjort sig
gällande i andra länders skogslagstiftning, har kommittén lämnat en
öfversikt, hvaraf framgår, att statens ingripande i skogshushållningen
är starkare eller svagare allt efter skogarnes olika natur. Starkast
är det i afseende på skyddsskogar. Då det indirekta gagn, dessa med¬
föra för större eller mindre områden, är af den betydenhet, att deras
förmåga att producera virke först i andra rummet kommer i betraktande,
Enskildes
skogar.
Ilo
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 46.
är det naturligt, att lagstiftningen sökt skapa garantier för deras fort¬
farande bestånd, oberoende af den fördel eller olägenhet sådant medför
för ägaren. Därvid hafva i skilda länder mycket olika vägar valts för
målets vinnande. Ån har skogsägaren känts skyldig att vid skötseln
af ifrågavarande skog följa de föreskrifter, som funnits nödiga, och att
själf vidkännas den minskning i afkastningen, detta kan förorsaka honom,
än har omsorgen om dessa skogars bevarande ålagts en i lag påbjuden
och af staten i en eller annan form understödd förening af dem, som af
skyddsskogen i första hand hafva gagn, än åter har stadgats såsom en
skyldighet för staten att genom expropriation eller annorledes förvärfva
de skogstrakter, hvilka anses böra behandlas såsom skyddsskogar, eller
ock hålla ägaren skadeslös för den minskning i afkastning, lian får vid¬
kännas genom skogens behandling för skyddsändamål.
I fråga om hushållningen med de skogar, som ej äro att hänföra
till skyddsskogar, visar sig öfverallt en större benägenhet hos stats¬
makten att ingripa, där skogen tillhör eller är afsedd att bereda inkomst
eller fördel för ett flertal medborgare. Kraftigast och med minsta
betänklighet sker ett sådant ingripande, där detta flertal utgöres af en
kommun eller korporation. Ett godt skäl härtill förefinnes ock i statens
rätt och plikt att skydda ej mindre minoritetens än äfven efterkommandes
rätt gent emot ett tillfälligt flertals Övergrepp. Men äfven till skydd
för skogar, tillhöriga frivilliga och mera tillfälliga föreningar, såsom
bärgverksbolag och träförädlande bolag, äfvensom för oskiftade byaskogar
bär statsmakten flerstädes ingripit. Minst benägen visar sig lagstift¬
ningen på goda grunder att ingripa i den enskildes skiftade skog.
I fråga åter om det sätt, hvarpå lagstiftningen ingriper i hushållningen
med skogar, som icke tillhöra staten, kan man urskilja två olika riktningar.
Den ena söker vinna sitt mål genom uppställande af regler, vare
sig såsom förbud eller såsom positiva föreskrifter rörande afverkning,
föryngring med flera hushållningsåtgärder. Hit höra dimensionslagar
— endast Sverige har sådana — återväxtlagar — Frankrike, Österrike
in. fl. länder — påbud om visst skogshushållningssätt — Baden — o. s. v.
På samma gång eu dylik lagstiftning medför en inskränkning i den
enskildes ekonomiska frihet, förfelar den ofta sil t mål, en förbättrad
skogshushållning, därigenom att den på intet sätt bereder ökad möj¬
lighet eller undanrödjer hindren därför.
Den andra riktningen inom skogslagstiftningen har åter till ögon¬
märke att tillföra den enskilda skogshushållningen sakkunnig personlig
kraft samt att i öfrigt underlätta rationell skogsvård vare sig genom
att tillhandahålla biträde till frivilligt antagande eller genom att påbjuda
Kung i. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46. 111
vissa åtgärder, ägnade att bereda möjlighet för en god skogsvård. I
förra afseendet må erinras om den enligt norrbottens- och västerbottens-
lagen medgifna rättigheten att under vissa villkor erhålla kostnadsfri
utsyning af undermåligt virke, som till skogshushållningens fromma
bör uttagas, äfvensom om den i utländsk lagstiftning förekommande
rättigheten att bilda föreningar för gemensam skogshushållning, då i
följd af jordens splittring verklig skogsvård ej kan anordnas af den
enskilde ägaren. I senare afseendet kan såsom exempel anföras förbud
mot skogsmarks skiftning annat än intill viss minimiareal och med för
skogsskötsel lämplig skiftesform samt skyldighet att upprätta och följa
hushållningsplan. Sin högsta form når denna riktning, där lagen
ålägger skogsägaren att anställa forstligt bildad skogsförvaltare och
denne att sköta skogen efter af myndighet godkänd plan. Med en
sådan lagstiftning beredes för de enskilda skogarne utsikt till lika god
vård som den statsskogarne åtnjuta.
Beträffande den tillsyn å den enskilda skogshushållningen, som enligt
olika skogslagstiftningar anordnats, kunna, enligt den af kommittén i
sådant afseende lämnade sammanfattning, följande system urskiljas:
1. Kontrollen är öfverlämnad åt kommunala myndigheter, med
hvilka en skogsstatstjänsteman äger deltaga. Resultatet häraf anses
lämna mycket öfrigt att önska.
2. Kontrollen utöfvas af en särskild nämnd, däri en statens skogs-
tjänsteman är själfskrifven ledamot och privatskogsintresset i mindretal
företräda
3. Kontrollen tillkommer skogsstatstjänstemän, hvilkas hufvud-
sakliga uppgift likväl samtidigt är att förvalta statens skogar. Detta
system medför den fara, att privatskogsskötseln kommer att uppfattas
såsom ett underordnadt åliggande.
4. Kontrollen utöfvas af särskilde skogstjänstemän, anställde ute¬
slutande för detta ändamål.
I fråga om de grundsatser, hvilka gjort sig gällande i de förslag-
till lagstiftning angående den enskilda skogshushållningen, som under
de senare åren hos oss framställts, liar kommittén uttalat den meningen,
att det ej torde kunna bestridas, att de rena återväxtlagarna lida af felet,
att statens ingrepp inträder, först då det i allmänhet är för sent, och
anser kommittén, att den af domänstyrelsen i dess förut nämnda under¬
dåniga utlåtande af den 18 februari 1895 lämnade kritik af dylika
lagar ännu äger full giltighet. Beträffande dimensionslagarnas betydelse
för skogshushållningen, anser kommittén det böra erkännas, att de äro
ägnade att förekomma vissa svåra former af misshushållning med
112
Kanyl. Maj .is Nåd. Proposition N:o 46.
skogarna och på grund däraf under mindre utvecklade förhållanden
kunna hafva ett visst berättigande, men redan den omständighet, att
den princip, hvarpå de äro byggda, icke upptagits i något annat
lands lagstiftning än Sveriges, finner kommittén ägnad att väcka miss¬
tro i afseende å deras ändamålsenlighet. Denna misstro har kommittén
ej funnit undanröjd af den närmare granskning af deras verkningar,
som kommittén verkställt, och hvars resultat hufvudsakligen sammanfaller
med hvad domänstyrelsen i sitt nyss berörda utlåtande af år 1895 anfört.
Hvad slutligen domän styrelsens sistnämnda år framlagda förslag angår,
yttrar kommittén, att vid uppgörandet af detsamma visserligen i vida
högre grad än i förut framkomna förslag tagits hänsyn till de nöd¬
vändiga förutsättningarna för en god skogshushållning, och att från teo¬
retisk synpunkt föga vore att anmärka emot att lägga skogens ålder
till grund för afverkuingsrätten, i det att fröbarheten och skogsbeståndens
behof af fred under deras lifligaste tillväxt genom en sådan lagstiftning
tillgodosåges, men vid tillämpningen anser kommittén däremot, att be¬
tydande svårigheter skulle yppa sig, då trädens ålder ej med lätthet
skulle kunna utrönas, och då utverkning af ungskog för skogsvårdens
främjande genom hjälpgallring och hyggesrensning ej rubricerats så¬
som sköfling af ungskog, hvarigenom ett vidt fält blifvit öppnadt för
skogsinnehafvares individuella uppfattning. Granskningen af samtliga
de nämnda lagförslagen har, säger kommittén, fört till samma resultat,
som den af kommittén i dess betänkande gifna framställningen af ut¬
ländska och inhemska gällande skyddslagar, nämligen till erkännandet
af svårigheten att medelst reglementerande föreskrifter framkalla en
nöjaktig skogshushållning.
Sin egen uppfattning af de grundsatser, som böra tillämpas vid en
lagstiftning på detta område, har kommittén uttalat sålunda, att kom¬
mittén ansåge den enskilde skogsägaren böra vara förpliktad såväl att
bedrifva afverkning på ett för skogens reproduktion ändamålsenligt sätt,
som att därefter vidtaga de åtgärder, Indika med hänsyn till förhållandena
erfordras, för att fullgod återväxt skall inom kortaste tid komma till stånd.
I intetdera af dessa afseenden leder det enligt kommitténs åsikt till målet
att uppställa en abstrakt regel till skogsägarens efterrättelse, Titan anser
kommittén, att, om samhällets kraf på skogsmarkens bevarande skall
tillgodoses och på samma gång den enskildes frihet att lämpa sin hus¬
hållning ej mindre efter skogens beskaffenhet än efter sina egna ekono¬
miska förhållanden ej oskäligt inskränkas, måste i stället för den döda
regeln sättas ett lefvande samfundsorgan, som öfvervakar den enskilda
skogshushållningen och på samma gång kan understödjande ingripa däri.
113
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
Den ledande grundtanken i en blifvande skogslagsstiftning rörande
enskildes skogar bör således enligt kommitténs mening vara den, att den
egentliga skogsmarken skall användas till skogsbörd, samt att det i följd
däraf bör vara förbjudet såväl att bedrifva skogsafverkning på sådant
sätt, att skogens föryngring äfventyras, som att efter skedd afverkning
behandla skogsmarken så, att enahanda fara därigenom inträder. Att
från detta förbud medgifva undantag för mark, där på grund af växt-
betäckningen eller markens beskaffenhet i öfrigt den naturliga åter-
växten är underkastad särskilda svårigheter, bör, anser kommittén, så
mycket mindre komma i fråga, som just beträffande sådan mark den
största varsamhet är erforderlig, på det att den ej må blifva för skogs¬
börd fullständigt oduglig. Däremot skulle lagen icke förhindra att taga
skogsmark i anspråk för högre art af odling eller till tomtplats eller
annat dylikt ändamål. Likaledes har kommittén ansett, att staten icke
kan ålägga den enskilde att skogsödla förut befintliga kalmarker.
I olikhet med hvad som skett i föregående lagförslag, hafva af angifna
skäl i kommitténs förslag angående skogens behandling icke uppställts
några bestämda regler, genom livilkas iakttagande skogsägaren skulle anses
hafva uppfyllt sina skyldigheter uti ifrågavarande afseende. Den närmaste
uppsikten häröfver, att skogsägaren iakttoge de skyldigheter, som honom
ålåge, skulle tillkomma en för hvarje län tillsatt skogsvårdsstyrelse, som
därjämte skulle få åtskilliga andra uppgifter för skogsvårdens främjande
sig anförtrodda. För beredande af nödiga medel åt skogsvårdsstyrelserna
att fylla dem åliggande uppgifter skulle en viss afgift påläggas trävaror,
som från landet exporterades, hvar]ämte det skulle åligga skogsägare
att vid upplåtelse af rätt till skogsafverkning nedsätta visst penning¬
belopp.
I öfverensstämmelse med dessa liufvudgrunder har kommittén
uppgjort förut omförmälda förslag till lag om vården af enskildes skogar,
till förordning om skogsvårdsstyrelser, till lag om skogsvårdsafgifter
och till lag om skyldighet för skogsägare att vid upplåtelse af rätt till
skogsafverkning nedsätta visst penningbelopp.
I sina öfver dessa kommitténs författningsförslag afgifna utlåtanden
hafva länsstyrelserna, flere under åberopande af sina år 1895 afgifna
yttranden angående domänstyrelsens då framlagda förslag, till hvilket
kommitténs författningsförslag i vissa delar ansluter sig, gifvit uttryck
åt samma uppfattning, som vid nyss nämnda tillfälle mera allmänt
uttalades såväl om nödvändigheten af lagstiftningens ingripande, som
ock, med undantag för Jämtlands och Västernorrlands län, om lämplig¬
heten af en lagstiftning, som, utan att ingripa i den enskildes för-
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 15
114
Kungl. Ma j ds Nåd. Proposition N:o 46.
foganderätt öfver skogen, endast förpliktade skogsägaren alt. efter af-
verkning af skog sörja för dess återväxt.
Angående det sätt, hvarpå kommittén sökt lösa uppgiften att åstad¬
komma en lagstiftning i berörda syfte, hafva uttalats olika meningar.
Å ena sidan anses kommitténs författningsförslag välbetänkta och ägnade
att öka effektiviteten af den lagstiftning, som inom vissa län förut
själfmant påkallats, och att för de flesta af de mera ingripande bestäm¬
melserna funnes giltig anledning i den sorglöshet, hvarmed skogsafverk-
ningen under de sista åren på många orter i landet bedritvits. I
hufvudsakliga delar, yttrar en länsstyrelse, torde ock med tillämpning
af dessa författningsförslag hafva vunnits, hvad öfverhufvud kan vinnas
i sådant hänseende. Därjämte framhålles, att lagstiftningens snara in¬
gripande är så trängande, att kommitténs förslag, ägnade att lända till
båtnad för landets skogsväsende, borde oförändrade godkännas, hellre
än att denna lagstiftningsfråga genom skiljaktig uppfattning af en eller
annan detalj bestämmelse skulle till skada för det allmänna bästa ytter¬
ligare undanskjutas. Å andra sidan har däremot uttalats mycken
tveksamhet om alfattningen af skogsvårdslagen, och huruvida den af
kommittén föreslagna skogsvårdsstyrelsen skulle kunna åstadkomma den
verkan, kommittén åsyftat, då den i utöfningen af sin verksamhet endast
ägde stöd af en i allmänna ordalag affattad återväxtlag. Kungl. Majrts
befallningshafvande i Uppsala har helt och hållet afstyrkt samtliga författ-
ningsförslagen. Såsom skäl härför angifves, att desamma i flera viktiga hän¬
seenden icke blifvit tillräckligt tydligt affattade och dessutom saknade er¬
forderlig fullständighet, till följd hvaraf villrådighet och osäkerhet måste
yppa sig vid tillämpningen; att några af lagbuden icke affattats med nödig-
hänsyn till rättvisans och billighetens kraf, utan kunde leda till orimligt
stränga påföljder; att den föreslagna skogsvårdsstyrelsens sammansättning
icke kunde anses tillfredsställande eller lämplig, samt att de grundsatser,
på hvilka lagförslagen om skogsvårdsafgifter och om skyldighet för
skogsägare att vid upplåtelse af rätt till skogsafverkning nedsätta visst
penningbelopp hvilade, syntes vara föga ägnade att främja en god
skogsvård och blefve till skada för en sund trävarurörelse och trämasse-
handtering, hvilka bägge näringar vore af stor betydelse särskild! för
vårt lands ekonomiska ställning i förhållande till utlandet.
Domänstyrelsen har i nu ifrågavarande afseende anfört, att sty¬
relsen, i betraktande af skogsfrågans föregående behandling och dess
nuvarande läge, ansåge, att öfver hufvud taget knappast annan utväg
varit att tillgå, än den kommittén hufvudsakligen vält för lösandet af
uppgiften att åvägabringa en gemensam skogslag för landets ifråga¬
115
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
varande delar. Visserligen saknade en återväxtlag direkt verkan med
afseende å nu befintligt skogsförråds bevarande eller skördande endast
i den män, med tillväxten vore förenligt, och ej heller lämnade en sådan
lag direkt skydd för ungskog. Men då lagstiftningens ingripande i
den enskildes förfoganderätt till skogen i vidare mån, än att skogens
föryngring efter afverkniug betryggades, icke inom större delen af landet
uppbures af allmänna tänkesättet, saknades ock efter allt att döma utsikt
för lagbestämmelser af mera restriktiv art. Det hade med hänsyn härtill
blifvit kommitténs uppgift att tillse, att den trygghet för skogarnes
föryngring, hvilken en återväxtlag kunde innebära, och som i stort sedt
utgjorde grundvillkoret för skogarnes framtida bestånd, måtte genom
statens vägledande och understödjande ingripande i den enskilda skogs¬
vården kunna i möjligaste mån till fullo vinnas. Styrelsen hade därför,
ehuru ej i alla detaljer biträdande kommitténs författningsförslag, ej
kunnat finna annat, än att förslaget till återväxtlag, i förening med för¬
slaget om inrättande af skogs vårdsstyrelser i orterna och om medels an¬
skaffande genom skogsvårdsafgifter för detta skogsvårdsorgans ej allenast
kontrollerande utan äfven vägledande och understödjande verksamhet,
vore en väl funnen utväg, ägnad att, på sätt från orterna ock uttalats,
öka effektiviteten af därifrån påkallade, men ej antagna skogslagsförslag.
Då jag den 1 november 1901 till Kungl. Maj:ts pröfning fram¬
lade det af kommittén uppgjorda förslaget till lag angående vården
af enskildes skogar, anförde jag, bland annat, att jag i likhet med
kommittén ansåge, att i fråga om skogshushållningen lagstiftningens
mål måste anses vara att bereda ett sådant skydd för de enskilda sko-
garne, att ett tämligen jämnt fördeladt afverkande af skogskapitalet i
män af dess naturliga tillväxt däraf blefve en följd. För vinnande af
detta mål skulle visserligen den bästa utvägen vara att införa utsynings-
tvång inom hela landet; men eu föreskrift i sådant afseende syntes
sakna stöd af det allmänna tänkesättet, hvarför något förslag i nämnda
riktning icke syntes hafva utsikt att för närvarande kunna genomföras.
Vid sådant förhållande fann jag mig kunna i hufvudsak omfatta den af
kommittén angifna utväg att, genom införande af en återväxtlag samt i
samband därmed inrättande af skogsvårdsstyrelser och påläggande af
skogsvårdsafgifter, åstadkomma en förbättrad skogsvård inom landet.
För mig står det klart, att detta mål i afsevärd mån vinnes genom
antagande i hufvudsakliga delar af kommitténs i nu nämnda hänseenden
framställda förslag. Otvifvelaktigt innebära dessa ett väsentligt steg
framåt från det från så många synpunkter otillfredsställande tillstånd,
hvari den enskilda skogshushållningen i vårt land för närvarande be¬
Den nya
skogslagstift-
ningens till-
lämplighets-
omrdde.
116 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 46.
finner sig. De skäl, som anförts mot förslagens genomförande, hafva
synts mig icke äga den innebörd eller vara så vägande, att man därför
skulle öfvergifva det enligt min mening lyckligt funna uppslag till en
åtminstone tills vidare nöjaktig lösning af den under alla förhållanden
svårlösta skogsfrågan, som kommittén gifvit och som på många håll
vunnit liflig anslutning. De föreslagna författningarna synas mig vara
af beskaffenhet att kunna tillämpas, oberoende af vårt vidsträckta lands
olika naturförhållanden, och icke förhindra genomförandet af special¬
lagstiftningar, som möjligen för vissa orter framdeles kunna blifva
af behofvet påkallade. Äfven om man måste tänka sig, att olägen¬
heter eller svårigheter i ett och annat afseende kunna uppstå vid till-
lämpningen af den nu ifrågasatta skogslagsstiftningen, äro dock de
fördelar, som därigenom skulle beredas vår skogshushållning, i stort
sedt så öfvervägande, att man måste låta dessa betänkligheter falla.
Då, enligt hvad allmänt erkännes, behofvet af lagstiftningens snara in¬
gripande på detta område är trängande, synes icke heller böra ifråga¬
sättas att ytterligare undanskjuta afgörandet af denna så länge på
dagordningen stående fråga, utan anser jag det vara synnerligen ange¬
läget, att densamma i det så vidt möjligt utredda skick, hvari den nu
befinnes, i hela sin vidd bringas under statsmakternas ompröfning.
Såsom jag redan erinrat, har kommittén ansett, att de i nu ifråga¬
varande författningsförslag upptagna bestämmelser icke skulle äga
tillämpning i afseende å skogar, belägna i Gotlands, Västerbottens och
Norrbottens län äfvensom inom Särna socken i Dalarne.
Kommittén har nämligen verkställt en undersökning, hvilken ställ¬
ning en sådan lagstiftning borde intaga gent emot de lokala skogslagar,
som nu gälla för vissa delar af landet.
Den skogslag, som för närvarande är gällande för Gotlands län,
har kommittén ansett böra bibehållas, så länge icke inom orten önskan
gjorde sig gällande, att den lagstiftning, som kunde komma till stånd
för landet i öfrigt, skulle tillämpas jämväl inom länet.
Hvad vidare angår de trakter af landet, där hemmansägarne ej
hafva rätt att afverka skogen till afsalu annat än efter utsyning och
stämpling af vederbörande skogstjänsteman, d. v. s. Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker, Särna socken med Idre kapellan i Koppar¬
bergs län samt dessutom spridda hemman, företrädesvis i de två förstnämnda
länens kustland, har kommittén icke funnit någon ändring härutinnan
böra sättas i fråga. Endast där den sakkunnige icke allenast vore
rådfrågad angående skogens vård, utan ock hade det afgörande ordet
117
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
vid afverkningen, förefunnes trygghet mot de faror för förödelse, som
kommittén funnit hota de enskilda skogarne. Där, såsom fallet vore
i nu ifrågavarande trakter, skogarne blifvit till hemmanen öfverläm-
nade under förbehåll af nyss angifna inskränkta disposionsrätt, funnes
icke någon anledning att taga hänsyn till det eljest rådande föreställ¬
ningssättet, att äganderätt till skogen innebure rätt att fritt förfoga öfver
densamma. Härtill komme, att skogens fortfarande bestånd i dessa
trakter vore särdeles maktpåliggande, dels därför att skogsgränsen emot
fjällen delvis folie inom dem, dels i följd däraf, att jordbrukaren här
på grund af karg jordmån och hårdt klimat i ännu högre grad än
annorstädes vore i behof af att kunna från skogen vinna ett tillskott
till sin knappa och ovissa bärgning. En sådan inskränkning i disposi¬
tionsrätten till skogen, som den nu ifrågavarande, innebure icke något
hinder för att, i den mån förbättrade kommunikationer i dessa trakter
komme till stånd samt ett rikare industriellt lif där uppblomstrade,
öfvergå till de intensivare former af skogsbruk, som däraf kunde blifva
betingade. Fastmer syntes hemmansägarne af skogsstatens tjänstemän
kunna påräkna den bästa vägledning vid öfvergången till nya hushåll-
ningssy stena.
Kommittén hade äfven vid sina resor inom lappmarkerna funnit,
att. befolkningen vore benägen för bibehållandet af ifrågavarande in¬
skränkning i dispositionsrätten öfver skogen. Däremot uttrycktes allmänt
önskan, att afgälderna för utsyning måtte försvinna eller åtminstone
väsentligt minskas. Med anledning häraf har kommittén uppgjort förut
omförmälda förslag till förordning angående afgäld för utsyning af virke
inom de sex norra länen, hvarom jag kommer att framdeles närmare
yttra mig.
Beträffande åter den för Västerbottens och Norrbottens läns kust¬
trakter gällande skogslag, har kommittén visserligen ansett den föga
ägnad att befordra en rationell skogsskötsel. Men då denna lag till¬
kommit efter upprepade framställningar från de båda länens landsting,
samt densamma, enligt hvad kommittén vid sina resor inhämtat, fort¬
farande omfattades med förtroende af befolkningens flertal, syntes det
kommittén icke böra ifrågasättas att annat än efter behöriga fram¬
ställningar från dessa orter utbyta den för dem nu gällande lag emot
en på helt andra grunder byggd lagstiftning. Dessutom syntes ännu
en tid samfärdsel och industri komma att i dessa landsändar kvarstå
vid den mindre utvecklade ståndpunkt, som vållade, att hufvudsakligen
blott timmerdugliga träd kunde med fördel uttagas ur skogarne. Så
länge detta förhållande fortfore, kunde måhända fördelarne af en dimen¬
sionslag anses öfverväga de olägenheter, den medförde. Kommittén hölle
118
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
däremot för sannolikt, att vid stigande ekonomisk utveckling i allmän¬
het, och särskildt då lättade komixmnikationer komme att inom de två
nordligaste länen möjliggöra uppkomsten af pappersmassetillverkning,
kolning och andra industrier, som kunde tillgodogöra de smärre virkes-
sorterna, olägenheterna af dimensionslagen komme att framträda med
den styrka, att ortens befolkning funne lämpligt att påkalla densammas
utbytande mot andra föreskrifter, bättre lämpade efter de sålunda ändrade
förhållandena. För det nuvarande ansåge emellertid kommittén ej någon
förändring böra föreslås beträffande ifrågavarande lags grundtanke, för¬
budet mot utförsel och försäljning af undermåligt virke.
De af kommittén föreslagna författningar angående den enskilda
skogshushållningen, om hvilka nu är fråga, skulle alltså gälla för alla
delar af landet, med undantag af Gotlands, Västerbottens och Norrbottens
län samt Sårna socken med Idre kapellag i Kopparbergs län.
Hvad särskildt angår påläggandet af skogsvårdsafgifter vid export
af trävaror från nämnda delar af landet, har kommittén anfört, att så
länge för dessa landsdelar särskilda restriktiva skogslagar förblefve
gällande, syntes icke någon skogsvårdsafgift böra drabba de inom dem
afverkade trävaror, helst kommittén icke ifrågasatt, att skogsvårdsstyrelser
skulle finnas därstädes. Väl kunde man säga, att särskildt för skogs-
ägarne inom Västerbottens och Norrbottens län skogsvårdsafgiftens
tillämpande skulle kunna anses medföra betydande fördelar, i det att en
stor del af det virke, som utfördes därifrån, afverkats å kronans skogar,
under det att skogsvårdsafgiften skulle användas uteslutande till fromma
för den enskilda skogshushållningen, samt det icke vore tvifvelaktigt,
att de genom en sådan afgift inflytande medel i dessa län skulle kunna
få eu synnerligen god användning genom afdikning af vattensjuk skogs¬
mark. Äfven vore obestridligt, att det i en viss grad innebure eu
oegentlighet, att trävaruexportören i dessa län undginge att erlägga en
afgift, som hans yrkesbröder i angränsande orter skulle hafva att vid¬
kännas. Men kommittén hade så mycket mindre kunnat på grund af
dessa omständigheter öfvergifva grundsatsen, att skogsvårdsafgifterna
borde utgå allenast i samband med tillämpningen af den af kommittén
föreslagna lagstiftning om den enskilda skogshushållningen, som kom¬
mittén hyste den föreställning, att den nu för våra nordligaste län
gällande dimensionslagen inom en icke allt för långt aflägsen framtid
skulle genom förhållandenas egen makt utbytas mot en mera tidsenlig
lagstiftning. Mot den af kommittén sålunda gjorda begränsningen i
tillämpningen af den föreslagna lagstiftningen om den enskilda skogs¬
hushållningen liar domänstyrelsen ej haft något att erinra.
119
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
Anledningen därtill, att jag det oaktadt kos Kungl. Maj:t gjorde
framställning därom, att Kung]. Maj:t måtte anbefalla sina befallnings¬
hafvande i Gotlands, Västerbottens, Norrbottens och Kopparbergs län
att afgifva underdåniga utlåtanden, huruvida icke de i nu förevarande
lörfattningsförslag ifrågasatta bestämmelser lämpligen skulle kunna,
under förutsättning att de komme att i hufvudsak blifva gällande
inom öfriga delar af riket, äga tillämpning inom förstämnda tre län och
omförmälda socken i Dalarne, var den, att Riksdagen i sin skrifvelse
den 13 maj 1896, som föranledde tillsättande af nu ifrågavarande kom¬
mitté, uttalat bland annat, att ehuru eu för alla orter lämplig gemen¬
sam lag sannolikt icke kunda erhållas, Riksdagen dock hölle före, att
det gåfves vissa hufvudgrunder, Indika kunde vara gemensamma och
på Indika lagen hvilade, under det att därtill komme särskilda bestäm¬
melser olika för de skilda orterna med hänsyn till där befintliga olika
förhållanden; att ett stadgande om skyldighet för skogsägare att efter
afverkning sörja för skogens återväxt vore af den art, att det lämpade
sig för hela landet, med undantag möjligen för de allra nordligaste
delarna däraf, ehuru bestämmelserna om sättet för åstadkommande af
återväxt borde lämpas efter de olika landsdelarnas olika förhållanden;
äfvensom att i en för landet i dess helhet gällande lag kunde gifvas
allmänna bestämmelser mot en skadlig öfverafverkning af skog, ehuru
detaljstadgandena därom syntes böra vara olika för skilda delar af
landet. I öfverensstämmelse med de åsikter, Riksdagen sålunda uttalat,
ansåg jag det böra tagas under närmare ompröfning, huruvida ej de
blifvande allmänna lagbestämmelserna angående vården af enskildes
skogar skulle kunna göras gällande för landet i dess helhet, äfven om
vid sidan däraf särskilda bestämmelser kunde anses nödiga för vissa
delar af landet. Särskilt i fråga om de föreslagna skogsvårdsafgifterna
ställde jag mig tveksam gentemot den begränsning i afseende å deras
utgående, som af kommittén föreslagits.
Emellertid hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga nu
ifrågavarande län motsatt sig utsträckningen af de ifrågsatta allmänna
lagbestämmelserna angående vården af enskildes skogar till nyssnämnda
delar åt landet, där särskilda skogslagar redan för närvarande äro gällande.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län meddelar i sitt Gotlandé län.
utlåtande, att länets landsting till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ingifvit eu till Kungl. Maj:t ställd framställning, att lagen angående
åtgärder till förekommande af skogsförödelse inom Gotlands län den
30 mars 1894 måtte varda uppliäfd och i stället ett af landstinget vid
dess sammanträde den 1 oktober 1901 godkändt förslag till skogslag
120 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
varda till sådan lag för länet i vederbörlig ordning antaget och fast¬
ställd! Detta förslag, som Kungl. Maj:ts befallningshafvande funnit
stå i oskiljaktigt samband med frågan om tillämpligen af skogs-
kommitténs nu förevarande förslag jämväl å Gotland, har Kungl.
Maj:ts befallningshafvande vid afgifvande af sitt utlåtande i denna
fråga öfverlämnat, tillika med utdrag af landstingets protokoll, exemplar
af till trycket befordrade förslag och frågor vid landstingets samman¬
träden 1900 och 1901 samt likaledes tryckta exemplar af landstingets
förhandlingar sagda år, äfvensom ett af kronofogdarne i länet afgitvet
yttrande såväl i förstberörda ärende som beträffande landstingets förslag.
Såsom jag redan förut nämnt, är den nuvarande gotlandslagen
en kombinerad dimensions- och återväxtlag. De hufvudsakliga bestäm¬
melserna i det senare afseendet äro, att skogsmark ej får sköflas eller förödas,
så att den naturliga återväxten omöjliggöres eller äfventyras, att upp¬
sikten häröfver tillkommer vederbörande kommunalnämnd, som om för¬
hållandet gör anmälan till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att Kungl.
Maj:ts befallningshafvande äger vid vite förbjuda, att skogen afverka^
annat än till husbehof, om sköfling konstaterats genom syn, samt att
sådant förbud återgår, då för återväxten ändamålsenliga åtgärder
vidtagits. Dessutom finnes en af landsting och hushållningssällskap
utsedd skogsvårdskommitté, som liar till uppgift att verka för skogs¬
vårdens befrämjande inom länet. Kungl. Maj:ts befallningshafvande
anser den af skogskommittén föreslagna skogsvårdslagen innebära
mindre skydd för skogarna i länet än nu gällande lag samt finner
förenämnda skogsvårdskommitté vara att föredraga framför en skogs-
vårdsstyrelse, helst den endast kostade en obetydlighet, då däremot en
skogsvårdsstyrelse komme att sluka nästan hela det af stat, landsting
och hushållningssällskap för närvarande för skogsvårdsändamål utgående
anslag. Kungl. Maj:ts befallningshafvande har i samband härmed
hemställt, huruvida icke, därest skogsvårdsstyrelser komme att till¬
sättas inom andra län och statsbidrag dem lämnas, Gotlands län
skulle kunna beredas vederlag, hvilket lämpligen syntes kunna ske
genom beviljande af statsanslag för anställande af två eller flere skog¬
vaktare, som under skogsvårdskommitténs öfverinseende skulle på re¬
kvisition betjäna allmänheten med skogsplanteringar och dylikt. I denna
form anser länsstyrelsen ett anslag komma skogsvården inom länet till
mera gagn, än om därmed skulle aflönas en sekreterare hos en skogs¬
vårdsstyrelse i enlighet med skogskommitténs förslag.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande vore ingen vän af undan¬
tagslagstiftning, men ville dock erinra, att såväl Riksdagen som domän-
121
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
styrelsen framhållit, att separatlagstiftning sannolikt blefve af nöden
med hänsyn till landets olika klimatiska förhållanden, jordmån, m. fl.
omständigheter. Då Kungl. Maj:ts befallningshafvande vägde de olägen¬
heter, som genom lagförslagens antagande skulle uppstå i form af
ökad fara för skogsbeståndet, ökad utgift för skogsvården m. m., mot de
fördelar, som genom gemensam lagstiftning kunde vinnas, ansåge
Kungl. Maj:t8 befallningshafvande olägenheterna större än fördelarna,
hvarför Kungl. Maj:ts befallningshafvande för närvarande funne sig
böra afstyrka de båda ifrågavarande lagförslagens tillämpning å 6kogar
inom Gotlands län. Däremot ansåge Kungl. Maj:ts befallningshafvande
lagstiftning angående skogsvårdsafgifter önskvärd för länet, men be¬
stämmelser därom syntes lämpligen böra inryckas i den för länet
gällande skogslagstiftning samt därvid, med bibehållande af likställig¬
heten rörande hufvudgrunderna i den allmänna lagstiftningen, såsom
beträffande afgifternas storlek och dylikt, dock i andra afseenden af-
passas efter ortens säregna förhållanden. Enligt Kungl. Maj:ts befall-
ningshafvandes åsikt borde således ej heller detta förslag för när¬
varande vinna tillämpning å Gotland.
Förberörda af Gotlands läns landsting framlagda förslag är byggdt
på samma principer som den nu gällande lagen och afviker från denna,
hvad återväxtlagen angår, hufvudsakligen därutinnan, att vissa be¬
stämmelser affattats i större öfverensstämmelse med skogskommitténs
förslag, än motsvarande bestämmelser i den nuvarande lagen, hvar-
jämte införts bestämmelser om skogsvårdsafgifter i hufvudsaklig öfver¬
ensstämmelse med skogskommitténs förslag, att uppsikten öfver den
enskilda skogsvården, för att blifva mera effektiv, tillerkänts jämväl
allmän åklagare och skogsstatens tjänstemän, samt att ett nytt stad¬
gande upptagits därom, att den, som genom köp eller byte förvärfvade
skogsmark eller afverkningsrätt därå, ej skulle äga att utan särskild t
tillstånd inom 5 år från förvärfvet afverka något af skogen till afsalu.
Det af landstinget framlagda förslaget förordas af Kungl. Maj:ts be¬
fallningshafvande till antagande med vissa ändringar i angifna afseenden.
Däremot har detta förslag framkallat ett ganska allmänt motstånd
hos skogsmarksägarne inom länet. I eu till Kungl. Maj:t ingitven
petition har ett mycket stort antal hemmansägare anfört, att flere be¬
tänkliga punkter i förslaget förefunnes, som skulle göra inskränkning¬
arna mera betungande, än af omständigheterna påkallades, utan att
bereda större skydd och säkerhet för skogens vård, hvarför hemställts,
att Kungl. Maj:t täcktes förordna, att allmänheten måtte å lagligen
utlysta kommunalstämmor lämnas tillfälle att öfver förslaget höras
Bill. till lliksd. Prof. 1603. 1 Sund. / .I/V. 31 Höft. D*
VUalerboltens
län.
122 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 46.
och afgifva yttranden, men att, om Kungl. Maj:t för närvarande
ansåge sig icke kunna efterkomma denna begäran, Kungl. Maj:t ville
låta den för Gotland nu gällande skogslag få äga bestånd, till dess en
för hela riket gemensam skogslag blefve antagen.
Med afseende å hvad sålunda förekommit och då skogslagsfrågan,
hvad Gotland beträffar, ännu icke synes hafva vunnit nöjaktig utred¬
ning, finner jag mig icke vidare böra ifrågasätta, att skogskommitténs
förevarande författningsförslag skulle äga tillämpning jämväl å Gotlands
län, samt anser, hvad angår frågan om ändring af den för närvarande
för länet gällande skogslag äfvensom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
nyssberörda framställning om eventuellt beviljande af anslag för an¬
ställande af ökadt antal skogstjänstemän, att domänstyrelsens yttrande
i nämnda afseenden bör infordras, innan Kungl. Maj:t fattar vidare
beslut i ärendet.
Hvad därefter angår den ifrågasatta nya skogslagstiftningens
utsträckning till Västerbottens län, har Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i länet inhämtat yttrande af vederbörande öfverjägmästare,
som beträffande de delar af länet, där skogsägarne äro underkastade
utsyningstvång, ej funnit någon anledning till ändrad skogslagstiftning,
men i fråga åter om kusttrakten, där 1888 års dimensionslag är gällande,
anfört bland annat, att denna lag icke hindrat de gamla skogarnes
mycket starka uthuggande, jämväl under förhållanden, då allenast
timmerträd varit föremål för afvikning, hvarför öfverjägmästaren an-
såge samma lag böra ersättas af en kombinerad återväxt- och dimensions¬
lag, hvilken äfven borde tillämpas beträffande ett fåtal liemmansskogar
inom länet, för hvilka för närvarande icke några lagbestämmelser vore
gällande; och har förslag till eu sådan lag af öfverjägmästaren upp¬
gjorts i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ett af domänstyrelsen
utarbetadt förslag till dylik lag för Västernorrlands och Jämtlands län,
lör hvilket förslag jag framdeles kommer att närmare redogöra.
För egen del har Kungl. Maj:ts befallningshafvande anfört, att
då den enskilde skogsägaren i länet redan genom nu gällande lag¬
stiftning vore ifråga om dispositionsrätten till skogen i väsentlig mån
inskränkt, Kungl. Maj:ts befallningshafvande ställde sig tveksam, huru¬
vida ej de ifrågavarande författningsförslagens tillämpning, jämväl hvad
anginge Västerbottens län, skulle verka väl mycket betungande vid
den enskilde skogsägarens tillgodogörande af hans skog. Därtill komme,
att länets landsting näppeligen skulle finnas benäget att omfatta
grunderna för en lagstiftning af den innebörd, författningsförsla-
gen innebure. På grund häraf har Kungl. Maj:ts befallningshafvande
123
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
såsom sin mening uttalat, att, huru önskvärd i alla afseenden en lik¬
formig lagstiftning i ämnet för hela riket än kunde förefalla, de ifråga¬
varande författningsförslagen dock ej lämpligen borde bringas till till¬
ämpning inom Västerbottens län.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län bär i sitt ut- Norrbottens
låtande icke uttalat sig om lämpligheten af genomförande inom detta m-
län af den utaf kommittén föreslagna skogslagstiftning vid sidan af de
för länet nu gällande särskilda skogsförfattningar, utan yttrar sig endast
om lämpligheten af dessas utbytande mot de i kommitténs förevarande
författningsförslag ifrågasatta bestämmelser. I detta afseende har Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, hvad först angår förslaget till lag angående
vården af enskildes skogar, anfört bland annat, att denna lag icke syntes
vara afsedd att ersätta de för vissa delar af länet för närvarande gällande
bestämmelser om utsyningstvång, Indika bestämmelsers fortsatta tillämp¬
ning Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge vara af största vikt för
skogsvården i de trakter, där den gällde. Vidkommande åter de delar
af länet, där 1888 års dimensionslag för närvarande gäller, afstyrker
Kungl. Maj:ts befallningshafvande på det lifligaste, att denna lag skulle
uppliäfvas för att ersättas af den af kommittén föreslagna återväxtlag
jämte öfriga ifrågasatta författningar.
Under förutsättning att nämnda dimensionslag upphäfves, anser
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att införandet af skogsvårdsstyrelser
skulle för skogsvården blifva behöflig!, men påpekar, att med hänsyn
till stats- och allmänningsskogarnes stora utsträckning iuom länet, det
gagn, som skogsvårdsstyrelserna där skulle åstadkomma, blefve mindre,
än man kunde antaga skulle blifva fallet inom andra län, där de enskildes
skogar hade jämförelsevis större utbredning.
Med framhållande att för uppehållande af skogsvårdsstyrelsens verk¬
samhet gifvetvis skulle erfordras betydliga belopp, anser Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, att dessa belopp icke torde kunna uppbringas på
annat sätt än genom påläggande af afgifter å det afverkade virke, som
vore afsedt att ur riket utföras, men skulle eu viss bestämd sådan afgift
för hvarje kubikmeter virke komma att hårdare drabba exporten från
Norrbotten, då det norrbottniska virket dels på grund af dess beskaffen¬
het och dels till följd af högre fraktsatser betingade lägre försäljnings¬
priser än trävaror, som exporterades från sydligare delar af landet.
Beträffande slutligen tillämpningen af bestämmelserna i kommitténs surna socken
förevarande författningsförslag å skogar, belägna inom Sårna socken i * Dalarn<'-
Dalarne, hafva visserligen uttalanden om önskvärdheten däraf fram¬
kommit från nämnda socken, men Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
124 Kutigl, Maj:ts Nåd. Proposition ÅT:o 46.
Kopparbergs län har på de af skogskommittén anförda skäl och då
några omständigheter, som, beträffande Sårna socken, föranledde utbyte
af nu gällande bestämmelser, ännu icke förekommit, samt £ungl. Maj:ts
befallningshafvande icke försport annat, än att dessa bestämmelser af
ortsbefolkningens flertal ansåges fortfarande lämpliga, ansett båg för
närvarande sakna anledning att tillstyrka förändring af de för Sårna
socken nu gällande stadganden angående den enskilda skogshushåll¬
ningen. °
behandlingen inom högsta domstolen af det till domstolens
utlåtande öfverlämnade förslaget till lag angående vården af enskildes
skogar har högsta domstolen ansett den särskilda skogslagstiftnino-, som
gäller för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt Sårna
socken med Idre kapellag och dessutom för åtskilliga på andra orter
spridda hemman, af flere skäl väsentligen utesluta en tillämpning iäm-
val af nu ifrågavarande lag, hvarjemte domstolens flertal uttalat den
mening, att då enligt författningarna för de delar af Västerbottens och
Norrbottens län, som icke höra till lappmark, samt för Gotlands län
skogsstatens tjänstemän hafva att i vissa fall utsyna virke å enskildes
skogar, den föreslagna lagen, som lämnade uppsikten öfver vården af
dessa skogar åt annan myndighet, icke utan olägenhet läte sig förena
med dessa författningar.
Hvad nu först beträffar de delar af landet, där utsyningstvång för
närvarande gäller, är det tydligt, att den af kommittén förslagna åter¬
växtlagen icke bör träda i stället för eller tillämpas vid sidan af ut-
syningslagarna, hvilka för de orter, där de gälla, äro i högre grad än
återväxtlagen ägnade att motverka skogens förödande och som sålunda
göra åtcrväxtlagens föreskrifter öfverflödiga.
Vidkommande därefter de delar af Västerbottens och Norrbottens
lan, dar dimensionslagen nu gäller, lämnar denna, hvars upphäfvande,
pa de af kommittén anförda skål, för närvarande icke torde behöfva
ifrågasättas,^ uppenbarligen utrymme för samtidigt tillämpande af den
ifrågasätta återväxtlagen. En kombinerad dimensions- och återväxt^-
är ju redan gällande i en annan del af landet, Gotland; och oöfvei-
vinnerliga svårigheter torde väl icke möta för tillämpning jämväl i nu
ifrågavarande orter af en dylik lag, såsom ock af öfverjägmästaren i
Västerbottens län ifrågasatts. Men då onekligt är, att härvid i åt¬
skilliga afseenden skulle uppstå olägenheter, hvilka vore ganska afse-
värda, samt, enligt hvad kommittén vitsordat, särskilda föreskrifter för
tryggande af en nöjaktig återväxt å de i dessa län belägna skogsmarker
föi närvarande icke synas vara af oundgängligt behof påkallade, finner
125
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
jag mig, med hänsyn jämväl därtill att de kostnader, som för tillämp¬
ningen i dessa trakter af återväxtlagens föreskrifter skulle blifva er¬
forderliga, komme att blifva ganska betydande, icke äga tillräcklig
anledning att nu tillstyrka utsträckning af bestämmelserna i kommitténs
förslag till återväxtlag till nyssnämnda delar af Västerbottens och
Norrbottens län.
Därest sagda bestämmelser icke skulle komma att afse nu
ifrågavarande delar af landet, torde äfven frågan om införande af
skogsvårdsstyrelser i Västerbottens och Norrbottens län förfalla.
Däraf följer väl icke ovillkorligen, att frågan om påläggande af
afgifter vid export af virke, afverkadt inom de orter, där utsynings-
éller dimensionslagar äro gällande, äfven utan vidare skulle anses vara
förfallen. Obestridligen innebär det en oegentlighet, att exportörer af
dylikt virke skulle undgå att erlägga en afgift, som måste erläggas
vid export af allt annat virke, som inom landet afverkas, likasom
uppenbarligen de genom en sådan afgift inflytande medel i dessa orter
skulle kunna få en synnerligen god användning. Men då det ansetts
alltför betungande för skogsägarne inom de orter, där utsyningstvång
gäller, att vidkännas såväl utsynings- som skogsvårdsafgifter, samt —
vid det förhållande att den vida öfvervägande delen af det virke, som
exporteras från Västerbottens och Norrbottens län, afverkas inom länens
lappmarker — genom påläggande af skogsvårdsafgifter allenast å virke,
som afverkas inom de delar af sagda län, där dimensionslagen gäller
och där skogarna i allmänhet lära vara ganska uthuggna, endast
mindre afsevärda belopp torde komma att inflyta, under det att en del
kostnader för afgifternas uttagande icke kunde undgås, finner jag mig icke
häller böra ifrågasätta meddelande af föreskrifter i nu omförmälda syfte.
Jämväl i en annan landsdel har kommitténs förslag till återväxt¬
lag icke vunnit anslutning. Inom Västernorrlands och Jämtlands län
hafva såväl länstyrelser som landsting, sågverksbolag och för trävaru¬
rörelsen intresserade personer, hvilka inkommit med yttranden i ämnet,
afböjt det nämnda lagförslaget, under uttalande af behofvet af en in¬
skränkning i det fria förfogandet öfver ungskogen, till hvars skydd
en dimensionslag förordas. 1 dessa yttranden framhålles i allmänhet
otillräckligheten af eu återväxtlag, hvilken vore i saknad af bestämmelser,
som befordrade ett uthålligt skogsbruk, och hvilken icke uppställde något
hinder mot sköfling af växtlig ungskog eller mot markens kalhugg-
nino-, ehuru en sådan ansåges ogynnsam för framkallandet af den ekono¬
miskt bästa tallformen. Länsstyrelserna i de ifrågavarande länen fram-
Väster norr-
landa och
Jämtlands
län.
126
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
hålla särskild!, att med afverkningsfrihet såsom förutsättning en skogs¬
lag blefve utan någon verkan vid tillämpningen, att en för dessa län lämp¬
lig lag jämväl borde gå ut på bevarande i nödig mån af den på enskildes
marker nu befintliga skogen, samt att något annat medel härtill ej kunde ut¬
finnas eller åtminstone veterligen icke anvisats än att fastställa en viss stor¬
lek såsom den minsta, vid hvilken barrträd finge, utan särskild! med¬
gifvande af vederbörande myndighet, afverkas för annat ändamål än
till husbehof, dock att därvid borde inrymmas befogenhet för skogs-
vårdsstyrelsen att i särskilda fall medgifva de afvikelser, som af en
ändamålsenlig skogsskötsel funnes påkallade. De olägenheter, som
härflöte af dimensionsprincipens tillämpning, kunde undanrödjas, om
skogsvårdsstyrelsen sattes i tillfälle att kostnadsfritt lämna fackkunnigt
biträde för utsyningar samt för skogsvård i öfrigt.
Sedan efter uppdrag af länens landsting utsedde kommitterade
uppgjort särskilda förslag till lag angående vården af enskildes skogar
inom Västernorrlands och Jämtlands län, äfvensom till förordning
angående skogsvårdsstyrelser inom samma län samt utkast till lag an-
angående skogsvårdsafgifter för länen, hafva landstingen till Kungl.
Maj:t öfverlämnat samma förslag och utkast, med hemställan att i
öfverensstämmelse med desamma, dock med vissa af landstingen vid¬
tagna ändringar, särskilda författningar för Västernorrlands och Jämt¬
lands län i nu omförmälda afseenden måtte utfärdas.
Det förslag till lag angående vården af enskildes skogar inom
nu ifrågavarande län, som sålunda af länens landsting framställts, går
ut på införandet i dessa orter af en dimensionslag i stället för den af
kommittén föreslagna allmänna återväxtlagen.
De väsentligaste bestämmelserna i den af landstingen föreslagna
lagen äro följande:
Barrträd, som vore att anse såsom undermåligt, skulle icke få af¬
verkas annat än till skogsägarens eget eller annans husbehof samt till
flottningsanordningar och allmänt behof, allt inom det län, där skogs¬
marken vore belägen, så framt icke trädet vore torrt eller vederbörligt
tillstånd gifvits till trädets utverkning.
Såsom undermåligt skulle anses träd, som afverkadt ej hölle i någon
riktning minst nedannämnda mått i genomskärning på ett afstånd af
1,5 meter från storändan, nämligen tallträd 25 centimeter samt gran¬
träd 19 centimeter i Västernorrlands län och 21 centimeter i Jämtlands län.
Afverkning af undermåliga träd med rätt till fritt förfogande
öfver virket finge äga rum, om träden borde för skogens ordentliga vård
och föryngring borttagas, vore skadade eller undertryckta, stode i för-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46. 127
sumpad mark o. s v., samt om trädens fällande erfordrades för skogs¬
markens uppodling.
Ville skogsägaren afverka undermåliga träd, skulle lian ingifva an¬
mälan till skogsvårdsstyrelsen i länet, hvilken, därest något här omför-
mäldt fall förelåge och laga hinder ej mötte, hade att lämna tillstånd
till afverkningen och låta verkställa utsyning af virket.
Ville jordägaren för odling fälla undermålig skog, skalle han göra
anmälan till vederbörande tjänsteman hos skogsvårdsstyrelsen, hvilken
det ålåge att anställa besiktning. Funne samma styrelse det tillämnade
odlingsföretaget höra medgifvas, skulle skogsvårdsstyrelsen därtill med¬
dela tillstånd med utsättande af viss tid, inom hvilken odlingen skulle vara
fullgjord; dock finge tillstånd icke medgifvas, förrän jordägaren aflämnat
med vederhäftig borgen försedd förbindelse att, där odling icke blefve
inom föresatt tid verkställd, till skogsvårdsstyrelsen inbetala ett belopp,
motsvarande värdet af de undermåliga träd, öfver hvilka han begärt
att få fritt förfoga. Hvad som på grund af sådan förbindelse inflöte,
skulle tillfalla skogsvårdskassan.
Beträffande detta förslag har domänstyrelsen anfört, att uttalanden
i förevarande syfte upprepade gånger återkommit och detta så att säga
med ökad styrka, hvadan desamma syntes vara att betrakta som ett
uttryck för allmänna meningen inom dessa orter, liksom den inskränk¬
ning i förfoganderätten till skogen, som en dimensionslag innebure,
numera kunde anses där äga stöd i det allmänna tänkesättet.
Hvad dimensionslagar beträffade, vore emellertid olägenheterna af
sådana af styrelsen redan om förmälda. De kunde i korthet sammanfattas
så, att afverkningen inskränktes till de större träden, medan mindre så¬
dana, ehuru undertryckta och ej vidare tillväxande, blefve till hinder för
återväxten i allmänhet kvarlämnade, enär de endast efter omgång och
kostnad finge användas till annat än husbehof. Vid utplockning af endast
större träd uppstode ej så stora öppningar i skogsbeståndet, att därmed
bereddes tillräcklig tillgång på ljus, för att lifskraftig återväxt skulle
kunna uppkomma. Däremot vore denna utglesning väl ägnad att låta
skogsmarken betäckas af en vegetation, som försvårade trädfröets ned¬
trängande till jorden och groning. En dimensionslag verkade sålunda
i hög grad ofördelaktigt på skogsioryngringen, i all synnerhet i
granskogar och barrblandskogar, hvilka i nu ifrågavarande län hade
stor utsträckning. Å andra sidan gåfve den onekligen skydd åt befint¬
lig ungskog. Enda utvägen att undvika olägenheterna syntes vara
att bereda möjlighet för skogsägare att utan afsevärd omgång och kost¬
nad erhålla utsyning af de mindre träd, som ur skogsvårdens synpunkt
128
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.
borde afverkas. Härförinnan hade en sådan utsträckt utsyningsmöjlighet
icke kunnat åstadkommas. Genom skogsvårdsafgifters införande kunde
emellertid medel vinnas att för detta ändamål anställa ett tillräckligt
antal forstligt utbildade personer, hvarigenom olägenheterna af dimen-
sionsbestämmelsers upptagande i lagen delvis kunde anses undanröjda.
Men en annan fråga vore, huruvida härmed jämväl föryngringen vore
betryggad och en återväxtlag obehöflig. Styrelsen ansåge för sin del,
att så ej vore förhållandet, i all synnerhet i fråga om de förut
nämnda allmänna skogstyperna, granskogar och barrblandskogar. Sär-
skridt vore härvid att bemärka, att högst ogynnsamma förhållanden
för föryngringen måste inträda, när grantorka efter dimensionsafverk-
ning uppstode, hvilket i nu ifrågavarande två län ofta vore fallet.
Dimensionslagen kunde därför icke ersätta återväxtlagen, utan måste
de båda komplettera hvarandra.
I öfverensstämmelse med denna uppfattning har domänstyrelsen
uppgjort ett särskildt förslag till skogsvårdslag för Västernorrlands och
Jämtlands län, innefattande dels den af landstingens kommitterade upp¬
gjorda dimensionslagen, med vissa af domänsstyrelsen nödiga ansedda
ändringar i densamma, dels ock bestämmelser af hufvudsakligen ena¬
handa innehåll som i det af skogskommittén uppgjorda förslaget till
återväxtlag, sådant detsamma blifvit af domänstyrelsen till antagande
förordadt.
Då domänstyrelsen således — med upprepande af sina tillförene
framställda anmärkningar om olägenheterna af dimensionslagar i all¬
mänhet, om än med erkännande af det skydd de gåfve åt befintlig ung¬
skog, och under uttalande, att genom beredande af medel till utsträckt
utsyningsmöjlighet dessa olägenheter endast delvis kunde anses undan¬
röjda — förordat införandet i Västernorrlands och Jämtlands län af en
dimensionslag vid sidan af en återväxtlag enligt kommitténs förslag,
har styrelsen utgått från den förutsättning, att den allmänna meningen
i dessa orter vore bestämd för införandet af en dimensionslag, äfvensom
att den inskränkning i förfoganderätten till skogen, som en dylik lag inne¬
bär, numera skulle kunna anses där äga stöd i det allmänna tänkesättet.
Emellertid iir detta så långt ifrån fallet, att det af Västernorrlands
läns och Jämtlands läns landsting framlagda förslaget framkallat från
skilda håll inom länen synnerligen lifliga protester och allvarliga gen¬
sagor, som framburits såväl genom pressen som vid eu mängd i orterna
för ändamålet hållna möten och sammanträden, och som funnit sitt
slutliga uttryck i en till Kungl. Maj:t öfverlämnad, af mer än 6,000
personer undertecknad petition, hvari anförts bland annat, att det
129
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 46.
af landstingen antagna förslaget till lag angående vården af enskildes
skogar inom länen jämte tillhörande författningar komme att betänkligt
inskränka bygdebefolkningens fria dispositionsrätt till ett af dess viktigaste
existensmedel, utan att, enligt sakkunnig myndighets utsago, det afsedda
ändamålet eller ungskogens bevarande därmed blefve till fyllest vunnet;
att förslaget syntes bota gällande aftal och öppna utsikt till nya rätts-
tvister mellan ägare af jord och skog; att en dimensionslag sådan som
denna oskäligt gynnade sågverksindustrien på bekostnad af den öfriga
träindustriens behof af råvara och därmed afsättningsmöjligheten för
hemmanens skogsprodukter; samt att förslaget slutligen erbjöde oöfver-
vinnerliga svårigheter i sin praktiska tillämpning jämte anledningar
till trakasserier från skogsvårdens handhafvares sida, men ändock syntes
kräfva oskäliga kostnader i förhållande till det tvifvelaktiga resultatet;
och hafva på grund häraf petitionärerna anhållit, att berörda förslag
icke måtte föranleda någon proposition till Riksdagen, men att, om
Kungl Majrt skulle finna skäl därtill föreligga, Kungl. Maj:t täcktes, i
likhet med hvad före utfärdandet af den s. k. norrbottenslagen var
fallet, inhämta yttranden i ärendet från länens kommuner.
Under sådana omständigheter och innan den allmänna meningen
i orten vunnit större stadga i fråga om fördelarne af en på dimensions-
principen grundad skogsvårdslag för länen, finner jag mig icke kunna
tillstyrka Kungl. Maj:t att för Riksdagen framlägga proposition om
antagande af en sådan lag för nu ifrågavarande län; och anser jag
vid sådant förhållande hvarje anledning hafva bortfallit att ifrågasätta
undantagande af sagda län från tillämpning af den af skogskommiitén
föreslagna skogsvårdslagstiftningen, helst som, enligt hvad domän¬
styrelsen framhållit, bestämmelserna i kommitténs förslag till återväxtlag
i allt fall torde, äfven vid sidan af eu dimensionslag, blifva behöfliga
för åstadkommande af en tillfredsställande skogsvård inom dessa län.
Af de författningsförslag, kommittén framlagt, är förslaget till
lag angående vården af enskildes skogar otvifvelaktigt det viktigaste.
Ehuru jag redan den 1 november 1901, då detta förslag, efter under¬
gången omarbetning inom jordbruksdepartementet, af Kungl. Maj:t
öfverlämnades till högsta domstolen för utlåtandes afgifvande, redogjort
för detsammas innehåll och för de ändringar, som vid berörda om¬
arbetning däri vidtagits, anhåller jag att nu få åter framlägga förslaget
såväl i dess ursprungliga form som med den affattning, detsamma vid
sagda omarbetning erhöll.
Bill. till RiJcsd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft.
Lagen angå-
ende vården af
enskildes slco-
gar.
17
130
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 46.
Kommitténs förslag till
Lag
angående vården af enskilda skogar.
§ I-
Den egentliga skogsmarken skall
till skogsbörd användas. Å den¬
samma får afverkning ej så bedrif-
vas eller marken därefter så behand¬
las, att skogens föryngring äfven¬
tyra.
Uppsikten häröfver tillkommer
skogsvårdsstyrelsen i det län, där
skogsmarken är belägen, samt de till
styrelsens biträde tillsatte tjänste¬
män och tillsyningsman.
§ 2.
Bolag eller enskild person, som
äger skogsmark, hvilken i areal
uppgår i Kopparbergs, Gäfleborgs,
Västernorrlands och Jämtlands län
till 3,000 hektar eller däröfver samt
i öfriga delar af riket, för hvilka
denna lag gäller, till 1,500 hektar
eller däröfver, är skyldig att för
tillsyn öfver skogens ordentliga
skötsel och vård hafva såsom skogs¬
förvaltare anställd en forstligt bildad
man, som genom godkänd pröfning
Bet inom jordbruksdepartementet
utarbetade förslaget till
Lag
angående vården af enskilda skogar.
Härigenom varder, med upp¬
häfvande af §§ 1—5 i lagen den
30 mars 1894 angående åtgärder
till förekommande af skogsförödelse
på Gotland, förordnadt som följer:
1 §•
Å skogsmark, tillhörig enskilde,
må afverkning ej så bedrifvas eller
marken efter afverkning så behand¬
las, att skogens föryngring äfven-
tyras.
Uppsikten häröfver tillkommer
skogsvårdsstyrelsen i det län, där
skogsmarken är belägen, samt de till
styrelsens biträde tillsatte tjänste¬
män och tillsyningsmän.
131
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 46.
visat sig hafva inhämtat insikter,
motsvarande åtminstone det för den
lägre kursen vid kungl. skogsinsti¬
tutet stadgade kunskapsmått.
Skogsägare, å hvilken nyss
nämnda föreskrift äger tillämp¬
ning vid den tid, då denna förord¬
ning träder i gällande kraft, är
pliktig att inom två år därefter
tillsätta skogsförvaltare och ingifva
skriftlig anmälan därom till Konun¬
gens befallningshafvande i det län,
där skogsmarken är till sin hufvud-
sakligaste del belägen. För den,
som sedermera varder ägare till
skogsmark af sådan ytvidd, som i
forsta punkten säges, inträder nyss
berörda skyldighet inom tre måna¬
der, efter det han blifvit ägare till
skogsområde af ofvan angifven stor¬
lek. Försittes den tid, äger Konun¬
gens befallningshafvande att efter
vederbörandes hörande meddela af-
verkningsförbud å skogen.
Flere skogsägare må om an¬
ställande af samma skogsförvaltare
sig förena, därest Konungens be¬
fallningshafvande i det län, i hvilket
skogsmarken till sin hufvud sak¬
ligaste del är belägen, efter in-
fordradt yttrande från skogsvårds-
styrelsen därtill lämnar bifall.
§ 3.
Skogsägare, som enligt § 2 skall
anställa forstligt bildad skogsförval¬
tare, är pliktig att årligen inom
mars månads utgång till skogsvårds-
132
Kungl. Maj:ts Nåd.
styrelsen i länet ingifva enligt fast-
ställdt formulär affattad uppgift å
skogens ytvidd, beskaffenhet och
skötsel samt den under näst förut¬
gångna år verkställda afverknin-
gens belopp.
Underlåtes sådan anmälan, äger
Konungens befallningshafvande att,
efter anmälan af skogsvårdsstyrel-
sen, vid verkande vite tillhålla den
försumlige att inom viss tid in¬
komma med ifrågavarande uppgift.
§ 4-
Önskar ägare till skogsmark af
mindre omfång, än i § 2 omför-
mäles, biträde af forstligt bildad
man för tillsyn öfver skogens ordent¬
liga skötsel och vård, må skriftlig
anmälan därom göras hos skogs-
vårdsstyrelsen i länet, som förord¬
nar lämplig person att, på villkor
skogsvårdsstyrelsen bestämmer, vara
skogsägaren behjälplig uti ifråga¬
varande hänseende.
§ 5-
Afverkas skog eller vanskötes
efter afverkning skogsmark så,
att skogens föryngring äfventyras,
äger Konungens befallningshafvande
efter anmälan af länets skogsvårds-
styrelse att genom skogstjänsteman
och två oj äfvige gode män låta
undersöka förhållandet och efter in-
Proposition No 46.
2 §•
Önskar ägare eller innehafvare
af skogsmark sakkunnigt biträde
vid skogens skötsel och vård eller
råd och upplysning, huruvida en
tillämnad afverkning är att anse
såsom tillåten, eller hvilka åtgärder
i afseende å afverkad skogsmarks
behandling böra vidtagas, må skrift¬
lig anmälan därom göras hos skogs¬
vårdsstyrelsen i länet, som förord¬
nar lämplig person att, på villkor
styrelsen bestämmer, vara sökanden
i af honom angifvet hänseende be¬
hjälplig.
3 §■
Har till Konungens befallnings¬
hafvande från skogsvårdsstyrelsen
i länet inkommit anmälan, att å
skogsmark afverkning så bedrifves
eller att efter afverkning skogs¬
mark så behandlas, att skogens
föryngring äfventyras, äger Konun¬
gens befallningshafvande förordna
133
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
fordrad förklaring förelägga den,
som gjort sig skyldig till sådan af-
verkning eller vanskötsel af skogs¬
marken, vid vite eller, där med
hänsyn till för handen varande för¬
hållanden sådant befinnes lämpli¬
gare, vid förbud för all afverkning
tills vidare och intill dess annor¬
lunda varder förordnadt, å så stor
del af ägarens skogsområde, som
af Konungens befallningshafvande
med afseende å det sköflade om¬
rådets storlek pröfvas skäligt, att
inom viss tid vidtaga de åtgärder,
som för markens återställande i
skogbärande skick vid ofvan nämnda
syneftbjjrättning befunnits nödiga.
Därest omständigheterna sådant
föranleda, äger Konungens befall¬
ningshafvande att, sedan undersök-
ningsinstrumentet inkommit, innan
slutligt utslag meddelas, tillsvidare
vid vite förbjuda afverkning annat
än till husbehof å ifrågavarande
skogsmark.
Har skogsmarkens ägare icke
inom ett år efter den genom laga
kraftvunnet beslut förelagda tidens
utgång fullgjort hvad honom i nyss-
berörda hänseende ålagts, äger
skogsvård sstyrelsen låta verkställa
detsamma på den försumliges be¬
kostnad. Finner skogsvård sstyrel-
sen sådant icke lämpligen böra
ske, har den att därom göra an¬
mälan hos Konungens befallnings¬
hafvande, som, efter domänstyrel¬
sens hörande, har att till Kungl.
Maj:ts afgörande hemställa, huru¬
vida skogsmarken skall af ägaren
skogstjänsteman att med biträde af
två ojäfvige gode män, hvilka af
förrättningsmannen utses bland dem,
som till ledamöter i ägodelningsrätt
eller till gode män vid landtmäteri-
förrättning i orten valde äro, å stäl¬
let undersöka förhållandet och där-
öfver till Konungens befallnings¬
hafvande afgifva redogörelse med
förslag till de åtgärder, som för
markens återställande i skogbärande
skick må finnas nödiga. Stanna
förrättningsmannen och gode män¬
nen i olika meningar, gälle hvad
de fleste säga. Har hvar sin sär¬
skilda mening, gälle förrättnings-
mannens.
4 §•
Sedan ägaren eller innehafvaren
af skogsmarken, så ock, då anmä¬
lan afser, att afverkning obehörigen
ägt rum, och sådan afverkning be-
drifvits af annan än skogsmarkens
ägare eller innehafvare, den, som
låtit verkställa afverkningen, läm¬
nats tillfälle att förklara sig öfver
redogörelse och förslag, som i 3 §
omförmälas, samt, där så pröfvas
lämpligt, skogsvårdsstyrelsens ytt¬
rande inhämtats, har Konungens
befallningshafvande att i ärendet
meddela beslut. Finner Konungens
befallningshafvande ådagalagdt, att
sådan afverkning eller vanskötsel
förekommit, hvarom i 1 § sägs, äger
Konungens befallningshafvande före¬
lägga skogsmarkens ägare att vid
vite inom viss tid vidtaga de åt-
134
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 46.
afstås till kronan mot ersättnings¬
belopp, soin af nämnd, tillsatt på
sätt i kungl. förordningen angående
jords eller lägenhets afstående för
allmänt behof den 14 april 1866
stadgas, bestämmes, efter hvad jord
af lika beskaffenhet i orten lägst
skattas må.
gärder för markens återställande i
skogbärande skick, som af Konun¬
gens befallningshafvande pröfvas
erforderliga, äfvensom, där med
hänsyn till för handen varande för¬
hållanden sådant befinnes nödigt,
förbjuda all af verkning tills vidare
och intill dess annorlunda varder
af Konungens befallningshafvande
förordnadt å så stor del af egen¬
domens skogsområde, som af Konun¬
gens befallningshafvande pröfvas
skäligt.
Därest omständigheterna sådant
föranleda, äger Konungens befall¬
ningshafvande att, sedan undersök-
ningsinstrumentet inkommit} innan
slutligt utslag meddelas, tillsvidare
förbjuda afverkning annat än till
husbehof å egendomens hela skogs¬
mark eller någon del däraf.
Beslut, hvarigenom vite stad¬
gats eller afverkningsförbud med¬
delats, skall genom Konungens be-
fallningshafvandes försorg införas
i länskungörelserna; och skall be¬
slutet sedan anses hafva kommit
till tredje mans kännedom, där ej
af omständigheterna framgår, att
han hvarken haft eller bort hafva
kunskap därom.
§ 5.
Har skogsmarkens ägare icke
inom ett år efter den genom laga
kraftvunnet beslut förelagda tidens
utgång fullgjort, hvad honom enligt
4 § ålagts, äger skogsvårdsstyrel-
sen låta verkställa de föreskrifna
135
Kungl. Maj:ts Nåd.
§ 6.
Sker afverkning å område, hvil-
ket ställts under afverkningsförbud,
är den, som förbudet öfverträdt,
förfallen till böter från och med 25
till och med 500 kronor, hvarjemte
det afverkade virket är underkastadt
beslag och dömes förbrutet. Undgår
dylikt virke beslag, är den, som
låtit afverka virket, skyldig att ut¬
gifva ersättning med det belopp,
som, där annan grund för fast¬
ställande af virkets värde ej före¬
ligger, bestämmes genom under¬
sökning å det afverkade området,
förrättad i enlighet med stadgandena
i § 5.
Proposition N:o 46.
åtgärderna på ägarens bekostnad;
och må den kostnad på skogsvårds-
styrelsens anmälan af utmätnings¬
man omedelbart hos den försum¬
lige uttagas. För sådan kostnad
äger skogsvårdsstyrelsen att ur
egendomen, ändå att den kommer
i annans hand, njuta betalning med
enahanda förmånsrätt, som enligt
17 kap. 6 § handelsbalken till¬
kommer kronan för afgäld af fast
egendom.
6 §.
Kostnaden för sådan undersök¬
ning, som i 3 § omförmäles, skall,
där på densamma följer sådant före¬
läggande, som i 4 § sägs, godt-
göras af den, som till afverkningen
eller vanskötseln gjort sig skyldig,
men eljest, äfvensom där tillgång
hos denne saknas, utgå af medel,
som af skogsvårdsstyrelsen för¬
valtas.
§ ->■ i §•
Kostnaden för sådan undersök- Sker afverkning i strid mot med-
ning som i §§ 5 och 6 omförmäles, deladt förbud, straffes den, som med
skall, där den föranleder sådant för- kännedom om förbudet öfverträdt
bud, föreläggande eller ersättnings- detsamma, med böter från och med
skyldighet för skogsägaren, som i 25 till och med 500 kronor, hvar-
nyssnämnda lagrum stadgas, godt- jämte det afverkade virket, äfven
136
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
göras af den, som finnes hafva gjort
sig skyldig till öfverträdelsen, men
eljest, äfvensom där tillgång hos
denne saknas, utgå af medel, som
af skogsvårdsstyrelsen förvaltas.
§ 8.
Förbrytelse mot denna förord¬
ning åtalas af allmän åklagare, hvil¬
ken jämväl tillkommer rätt att i
beslag taga virke, som bör anses
förbrutet.
§ »■
Virke, som enligt denna förord¬
ning dömes förbrutet, skall af åkla¬
garen försäljas å offentlig auktion,
så kungjord som om auktion å ut¬
mätt lös egendom är stadgadt; dock
må virke, som tagits i beslag, på
förenämnda sätt försäljas, äfven
innan det dömts förbrutet, därest
fullständig, af två trovärdige män
bestyrkt förteckning, utvisande vir¬
kets mängd och beskaffenhet, först
upprättas, samt virkets ägare, där
han är känd och inom riket boende,
om auktionen underrättas genom
om det kommit i annan mans ägo
eller besittning, är underkastadt be¬
slag; och varde sådant virke dömdt
förbrutet, där det ej blifvit afver-
kadt utan tillstånd af den, som, då
afverkningen skedde, var skogens
ägare. Undgår dylikt virke be¬
slag, är den, som med kännedom
om afverkningsförbudet låtit af¬
verka virket, skyldig att utgifva
ersättning med belopp, motsvarande
värdet af samma virke.
8 §•
Öfverträdelse af denna lag åtalas
af allmän åklagare. Åtalsrätt till¬
kommer järn väl skogsvårdsstyrelsens
tjänstemän. Den, som äger att å
sådan öfverträdelse tala, tillkommer
äfven rätt att i beslag taga virke,
som bör anses förbrutet.
9 §•
Virke, som enligt denna lag
dömes förbrutet, skall af åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kun¬
gjord som om auktion å utmätt lös
egendom är stadgadt. Virke, som
tagits i beslag, må, i händelse det¬
samma är underkastadt förskämning,
förstörelse eller hastigt fallande i
värde eller om kostnaderna för dess
förvarande skulle blifva högre än
som finnes skäligt, äfven innan det
dömes förbrutet på förenämnda sätt
försäljas, därest öfverexekutor på
anmälan af åklagaren därtill lämnar
137
Kungl. Maj.ts Nåd.
åklagarens försorg minst 8 dagar
före auktionen.
§ 10.
Böter och viten enligt denna
förordning äfvensom värdet af och
ersättning för förbrutet virke för¬
delas så, att en tredjedel tillfaller
åklagaren samt två tredjedelar skogs-
vårdskassan i det län, där afverk-
ning bedrifvits.
År skogsvårdsstyrelses tjänste¬
man eller tillsyningsman angifvare,
njute han hälften af åklagarens andel.
Försälj es i beslag taget virke,
innan det dömts förbrutet, skall
försäljningssumman nedsättas i lä¬
nets ränteri, till dess frågan om
beslagets giltighet blifvit slutligen
afgjord, och vare om insättning af
sådana medel i bankinrättning lag,
som i § 138 utsökningslagen sägs.
§ Il-
År ägare af i beslag taget virke
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami.
Proposition No 46.
tillstånd, dock att virkets ägare,
där han är känd och inom riket
boende, skall om auktionen under¬
rättas genom bref, som auktions-
förrättaren skall med posten under
rekommendation till honom afsända
så tidigt, att det kan komma ho¬
nom tillhanda minst åtta dagar före
auktionen. Anmälan till öfverexe-
kutor, hvarom här ofvan sägs, skall
vara åtföljd af fullständig, af två
trovärdige män styrkt förteckning,
utvisande virkets mängd och be¬
skaffenhet.
10 §.
År ägare af i beslag taget virke
okänd, eller vistas han utom riket,
skall kungörelse om beslaget genom
åklagarens försorg införas tre gån¬
ger såväl i allmänna tidningarna
som i tidning inom orten med före¬
läggande för virkets ägare att inom
sex månader efter sista kungöran¬
det hos öfverexekutor sig anmäla,
vid äfventyr att eljest vara sin rätt
till virket förlustig. Har ägare af
virket icke inom den förelagda
tiden låtit sig afhöra, förordne på
anmälan öfverexekutor om virkets
försäljning, där sådan ej redan på
grund af 9 § ägt rum, och om de
genom försäljningen influtna med¬
lens fördelning mellan vederbörande
enligt de i 11 § stadgade grunder.
11 §•
Böter och viten enligt denna
1 Afd. 31 Höft. 18
138
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
okänd, eller vistas han utom riket,
skall kungörelse om beslaget genom
åklagarens försorg införas tre gånger
såväl i allmänna tidningarne som
i tidning inom orten. Har ej inom
sex månader efter sista kungörandet
ägaren till virket hos Konungens
befallningshafvande sig anmält, vare
han sin rätt till detsamma förlustig;
och förordne på anmälan Konungens
befallningshafvande om virkets för¬
säljning, där sådan ej redan ägt
rum, och om de genom försäljningen
influtna medlens fördelning mellan
vederbörande enligt de i § 10 stad¬
gade grunder.
§ 12-
Saknas medel till fulla gäldandet
af böter eller af vite, hvartill någon
på grund af denna förordning fälles,
skall förvandling ske enligt allmän
strafflag.
§ 13-
Å skogsmark, som odlas till åker
eller äng, rödjes till trädgård eller
användes till byggnadstomt eller till
likartadt ändamål, äger denna för¬
ordning ej tillämpning.
lag äfvensom genom försäljning af
förbrutet virke uppkommen behåll¬
ning och enligt 7 § utdömd ersätt¬
ning för virke, som undgått beslag,
fördelas så, att en tredjedel tillfal¬
ler åklagaren, samt två tredjedelar
skogsvårdsstyrelsen i det län, där
afverkningen bedrifvits, eller, om
det ej kan utrönas, skogsvårdssty¬
relsen i det län, hvarest beslaget
skedde.
Finnes särskild angifvare, tage
han hälften af åklagarens andel.
Försäljes i beslag taget virke,
innan det dömts förbrutet, skall,
till dess frågan därom blifvit slut¬
ligen afgjord, försäljningssumman
nedsättas i länets ränteri, och vare
om insättning af sådana medel i
bankinrättning lag, som i 138 §
utsökningslägen sägs.
12 §.
Saknas medel till fulla gäldan¬
det af böter eller af vite, hvartill
någon på grund af denna lag fälles,
skall förvandling ske enligt allmän
strafflag.
13 §.
I fråga om försumpad skogsmark,
hvarest skogens föryngring omöjlig-
göres genom stark mossbildning,
äfvensom skogsmark, som odlas till
trädgård, åker eller äng, brukas
till nödig beteshage, eller användes
till byggnadstomt eller annat lik-
139
Kungl. Maj:ts Nåd.
§ U-
Den, som ej åtdöjes med Konun¬
gens befallningshafvandes beslut i
de mål, hvarom här ofvan säges,
äger att däröfver hos Kungl. Maj:t.
anföra underdåniga besvär inom den
tid och i den ordning, som för full¬
följd af talan i ekonomimål i all¬
mänhet är stadgadt, dock länder
det öfverklagade beslutet till efter¬
rättelse, intill dess annorlunda må
varda förordnadt.
§ 15-
Hvad i denna förordning är före-
skrifvet, skall ej äga tillämpning å
skogar, belägna i Gotlands, Väster¬
bottens och Norrbottens län äfven¬
som inom Sårna socken i Dalarne.
Proposition No 46.
artadt ändamål, äger denna lag ej
tillämpning.
År skogs- och hagmark vid
egendom så sammanförd, att ej med
bestämdhet kan utrönas, hvad som
bör anses såsom nödig beteshage,
eller är större del af utmarken, än
som till beteshage nödig är, till
bete inhägnad, äger Konungens
befallningshafvande på anmälan af
skogsvårdsstyrelsen, efter skogs¬
ägarens hörande, meddela beslut,
om hvad till nödig beteshage för
egendomen eller hemmanet räk¬
nas må.
14 §.
Den, som ej åtnöjes med Ko¬
nungens befallningshafvandes beslut
i fråga, hvarom i denna lag sägs,
äger att däröfver hos Konungen
anföra besvär inom den tid, som
är stadgad för besvärs anförande i
mål, som handläggas af förvaltande
myndigheter och ämbetsverk, dock
länder det öfverklagade beslutet till
efterrättelse, intill dess annorlunda
må varda förordnadt.
15 §.
I afseende å skogar, hvilkas be¬
stånd erfordras till skydd mot flyg-
sandsfält eller fjällgränsens nedgå¬
ende, äger denna lag ej tillämpning,
sedan sådant förordnande i fråga
140
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
om aftorkning å desamma meddelats,
som i 1 § af lagen angående skydds-
skogar och fjällskogar sägs.
§ 16.
Denna förordning etc. Denna lag skall träda i kraft
Med den vissa skogsägare ålagda den 1 januari 1904.
skyldighet att anställa forstligt bildad
skogsförvaltare må Konungens be¬
fallningshafvande, när förhållandena
därtill föranleda, lämna anstånd
under högst tre år efter den i denna
förordning fastställda tid.
För de anmärkningar, som af de i ärendet hörda myndigheter
framställts mot särskilda paragrafer i kommitténs förslag, och som i åt¬
skilliga afseenden tagits i beaktande vid förslagets omarbetning inom
jordbruksdepartementet, har jag redan förut haft tillfälle att för Kungl.
Maj:t redogöra. Det torde därför icke vara erforderligt att nu ånyo
genomgå desamma, utan torde jag kunna inskränka mig till att upp¬
taga de af högsta domstolen mot det omarbetade förslaget framställda
anmärkningar till närmare skärskådande.
Dock anhåller jag att dessförinnan få, beträffande vissa från
skogsvårdssynpunkt mot 1 och 13 §§ i kommitténs förslag gjorda erin¬
ringar, lämna en något utförligare redogörelse, då affattningen af dessa
§§ är af väsentlig betydelse, för att det med lagen afsedda syftemål må
kunna vinnas.
Emot dessa §§ har anmärkts, bland annat, att desamma ej
med tillräcklig tydlighet angåfve, hvarken hvad som menades med
»egentlig skogsmark» eller beskaffenheten af de förhållanden, under
hvilka det borde antagas, att skogens föryngring kunde äfventyras
i följd af det sätt, hvarpå afverkningen bedrefves, eller af skogs¬
markens behandling, efter det aftorkning ägt rum, samt att reglerna för
den enskilda skogsvården därför borde gifvas ett mera bestämdt och
mera detaljerad! innehåll, eller att åtminstone genom bestämmelse i
lagen borde beredas den enskilde skogsägaren utväg att, om han så
önskade, förskaffa sig de skogsvårdande myndigheternas yttrande på
förhand, huruvida t. ex. en tillämnad afverkning vore att anse såsom
141
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
tillåten, eller upplysning i skogsföryngringen rörande förhållanden.
En ledamot af kommittén, med hvilken flera af de myndigheter, som
yttrat sig öfver förslaget, instämt, har ansett böra i paragrafen införas
en definition å begreppet »egentlig skogsmark», hvarmed skulle förstås
»sådan skogsbördig mark, där skogens tillväxt och föryngring icke för¬
hindras af markens beskaffenhet och betäckning».
Domänstyrelsen har i nämnda afseende hufvudsakligen anfört, att
kommittén vid affattningen af 1 § torde hafva afsett att angifva de hufvud-
grunder, som, på sätt i 1896 års riksdagsskrivelse omförmäles, kunde
vara gemensamma för alla orter och på livilka lagen hvilade, under det
att de särskilda bestämmelser, som erfordrades för tillämpningen, komme
att, lämpade efter orternas olika förhållanden, efter vederbörande ort¬
myndigheters och korporationers hörande meddelas af Eders Kungl.
Maj:t i de för skogsvårdsstyrelserna föreslagna reglementen. Vid så¬
dant förhållande kunde styrelsen ej annat än erkänna såsom riktig den
af kommittén följda principen att icke i lagen införa detaljerade be¬
stämmelser i syfte att närmare reglementera den enskildes skogshus¬
hållning, hvilka föreskrifter, ehuru lämpliga för en ort, kunde finnas
olämpliga för en annan, och ansåge styrelsen fördenskull, att något
afseende ej i detta sammanhang borde fästas vid de i berörda hänseende
gjorda anmärkningar och framställningar, hvilka däremot vid reglemen¬
tens affattande för skogsvårdsstyrelserna borde komma till den rätt,
deras innehåll kunde betinga.
Då lagens hufvudsyfte vore att skogsägaren skulle, när han af-
verkade skog, såväl bedrifva afverkningen på ett för skogens reproduk¬
tion ändamålsenligt sätt, som ock att därefter vidtaga för återväxten
efter förhållandena erforderliga åtgärder, skulle nämnda hufvudsyfte i
dess viktigaste delar göras om intet, om just sådan mark undantoges
från lagens tillämpning, hvarest ej utan särskild åtgärd skogens för¬
yngring kan äga rum. Ty det vore särskildt för sådana områden åt¬
gärder påfordrades. Svårigheter och hinder förekomme mångenstädes
för själfsådden, beroende af lokala förhållanden. Ån hade marken stor
benägenhet för gräsväxt, än förekomme annan hindrande markbetäckning,
såsom i gran- och barrblandskogar, synnerligast i syrliga lägen. Uppen¬
bart vore, att undantagandet från lagens tillämpning af all mark, där
dylika svårigheter och hinder förekomme, vore att afklippa lagens räck¬
vidd just där, hvarest dess ingipande kunde göra mesta gagn. Skulle
däremot svårigheterna och hindren för föryngringen vara beroende på
eu genom mossvegetation af öfvervägande sphagnum (hvitmossa) inträdd
142
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
försumpning, då hade man ur synpunkten af markens nuvarande till¬
stånd all anledning att hänföra denna, liksom mossarna, till impediment,
och med denna begränsning korame försumpad mark gifvetvis utom
lagens tillämpning.
Mot den af kommittén föreslagna ordalydelsen af 1 .§ åter ville
styrelsen erinra, att, om lagen såsom allmän regel föreskrefve, att
å skogsmark afverkning ej finge så bedrifvas eller marken efter afverk-
ning så behandlas, att skogens föryngring äfventyrades, häraf borde
följa, att skogsmark med undantag, som i 13 § sägs, i sjkifva verket
skulle till skogsbörd allt framgent användas, hvadan den första satsen
af §:s ordalydelse, såsom mindre behöflig, syntes kunna uteslutas. Likaså
hölle styrelsen före, att ordet »egentlig», hvilket i samband med »skogs¬
mark» torde åsyfta en motsats till betesmark och sådan mark, som
ägnade sig till högre art af kultur, såsom åker, äng, trädgård m. m.,
skulle kunna undvaras, därest 13 § affattades i enlighet med af sty¬
relsen i sådant afseende framställdt förslag.
I det inom jordbruksdepartementet omarbetade förslaget äro ifråga¬
varande §§ affattade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af
domänstyrelsen sålunda uttalade åsikter; men då det ansågs lämpligt,
att i själfva lagen funnes uttryckligen angifvet, att den ej afsåge för¬
sumpad mark, intogs i 13 § en bestämmelse i sådant afseende.
Emellertid har den affattning 13 § sålunda erhållit i det om¬
arbetade förslaget, hvaraf domänstyrelsen under hand lämnats tillfälle
att taga del, väckt betänkligheter hos styrelsen, och har föredraganden
af ärendet hos styrelsen i ämnet afgifvit en promemoria, som torde
få såsom bilaga åtfölja detta protokoll och hvari ifrågasatts, huru¬
vida det vore möjligt att i lagen så definiera begreppet skogens för¬
sumpning, att en hvar skogsägare skulle kunna afgöra, huruvida den
mark, han hade för sig, vore försumpad eller ej. I detta afseende er¬
inras, hurusom det ofta förekomme, att hvitmossan uppträdde i enstaka
tufvor i för öfrigt växtlig skog, eller att hvit- och björnmossor härskade
kring källdrag, i smärre sänkor, i mossk ant erna eller å andra liknande
ställen, utan att skogen såsom sådan kunde sägas vara försumpad.
Orimligt vore ju att, blott därför att vissa fläckar eller mindre områden
lede af försumpning, hela skogen komme utom lagen, men antagligen
komme det likväl i själfva verket att så tillgå. Ty säkert vore, att för-
sumpningsfläckarna af en hel del personer skulle tagas till förevändning
för en radikal afverkning å kringliggande skog, om blott träkonjunktu¬
rerna vore goda. Att sedan, när afverkningen väl skett och försump-
143
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
ningen förvärrats, söka tillämpa lagens påföljd inom de vida och öde
norrländska skogslanden, läte sig knappast tänka.
Mången gång inträffade ock, att försumpning af skilda orsaker,
såsom uppdämning, förändring af vattendragens lopp, särskild! å flacka
marker, inträdde, utan att någon afsevärd eller stark mossbildning för¬
märktes. I sådant fall vore ej heller den ifrågasatta ordalydelsen
lämplig.
Vidare uppträdde försumpning i många stadier eller öfvergångs-
former, hvilkas föryngra gshindrande eller icke föryngringshindrande
egenskaper ej utan fackmäns undersökning kunde bedömas. Missför¬
stånd och förvecklingar kunde härigenom uppstå, om afgörande! lades
i skogsägarnes hand.
Under alla dessa skiftande förhållanden och med den ofullständiga
kännedom, man dessutom hade om försumpningsprocessen, syntes det
öfverhufvudtaget icke vara möjligt att gifva någon fullt tillfredsstäl¬
lande, i det öfvervägande antalet fall användbar, enkel och tydlig defini¬
tion om saken.
Gifvetvis måste vid tillämpningen af lagen såsom impediment be¬
traktas sådana uppenbara försumpningar eller vattensjuka marker, som
karaktäriserades af sin marväxta trädvegetation, och om hvilka ingen
kunde råka i tvifvelsmål, att de ej motsvarade hvad i dagligt tal menades
med försumpning, såsom mossar, kärr, myrlaggar, källdrag in. m., men
detta folie af sig själft och påkallade ej någon särskild bestäm¬
melse i lagtexten, i synnerhet om saken särskildt omnämndes i motiven.
Ty då kontrollen öfver lagens tillämpning vore lagd i fackmässigt ut¬
bildad personals händer under skogsvårdsstyrelses ledning, kunde skogs¬
ägaren ej tänkas blifva utsatt för något godtycke eller någon risk.
Vore han ej själf på det klara, huru utverkning skulle bedrifvas, skulle
han äga rätt att af vederbörande tjänsteman få på platsen för afverk-
ningen nödiga anvisningar, till hvilka han då kunde trygga sig.
Ehuru jag fortfarande anser det vara önskvärdt, om en bestäm¬
melse i förevarande afseende kunnat i själfva lagen införas, kan jag ej
annat än finna de sålunda från forstlig synpunkt däremot framställda
anmärkningar vara beaktansvärda; och vill jag således, med hänsyn
jämväl därtill, att omfattningen af begreppet försumpad skogsmark nu
blifvit i särskilda afseenden närmare utvecklad och begränsad, icke
vidare ifrågasätta upptagandet i lagen af en positiv bestämmelse om
undantagande af dylik mark från lagens tillämplighetsområde.
I det till högsta domstolen remitterade förslaget hade den grund¬
144
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
sats blifvit tillämpad, att, om enskild man tillhörig skogsmark vid eller
efter afverkning blefve utsatt för vanskötsel, det skulle åligga jord¬
ägaren att vidtaga de åtgärder, som för skogsmarkens återställande i
skogbärande skick funnes erforderliga. Emot denna grundsats har af
samtliga högsta domstolens ledamöter gjorts anmärkning, i ty att det
ansetts obilligt att lägga nämnda skyldighet å skogsmarkens ägare, för
det fall att denne själf ej gjort sig skyldig till sjkifva förseelsen.
Enligt högsta domstolens mening borde i stället i lagen tillämpas den
allmänna grundsatsen, att den, som öfverträdt lagens föreskrifter, äfven
borde drabbas af de för öfverträdelsen stadgade påföljder. Då det ej
lärer kunna bestridas, att, såsom inom högsta domstolen påpekats, fall
kunna förekomma, då den i det remitterade förslaget upptagna regeln
skulle lända till obilligt betungande af jordägaren, har vid den nu före¬
tagna bearbetningen af förslaget den af högsta domstolen förordade
grundsatsen blifvit tillämpad. Hvem som öfverträdt lagens föreskrifter,
framgår för de flesta fall tydligt ur stadgandena i första stycket af
1 §. Har skogens föryngring äfventyrats genom en på obehörigt sätt
bedrifven afverkning, är öfverträdaren gifvetvis den person, som låtit
verkställa afverkningen; ligger orsaken åter däri, att efter afverkning
skogsmarken behandlas på ett sätt, som är skadligt för återväxten,
faller ansvaret å den person, som vidtagit de hinderliga åtgärderna.
På sätt inom högsta domstolen anmärkts, synes det emellertid af ifråga¬
varande stadgandes affattning i det remitterade förslaget ej med tydlig¬
het framgå, hvad som dock varit åsyftadt, nämligen att å skogsmark,
där skogen ej kan föryngras omedelbart genom naturens verksamhet,
sådana åtgärder skola vidtagas, som för återväxtens tryggande äro
erforderliga. Ån mindre kan ur stadgandets nuvarande lydelse inhämtas,
hvem det åligger att i dylikt fall vidtaga de behöfliga åtgärderna. I
anledning häraf och då det synes bäst öfverensstämma med den af
högsta domstolen förordade grundsats att under nyssnämnda förhållan¬
den lägga skyldigheten att vidtaga de för återväxtens tryggande erforder¬
liga åtgärderna å den, som låtit verkställa afverkningen, anser jag en
föreskrift af detta innehåll böra i 1 § införas.
Enligt skogskommitténs förslag, hvilket, i fråga om skyldigheten
att å vanskött skogsmark vidtaga de för återväxtens tryggande erfor¬
derliga åtgärder, intog samma ståndpunkt, som af högsta domstolen
förordats, skulle det tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshafvande att pröfva,
ej mindre hvilka åtgärder för sagda ändamål vore erforderliga, än äfven
hvem skyldigheten att vidtaga dessa åtgärder ålåge. Ehuru det ej kan
145
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
nekas, att vissa betänkligheter yppa sig mot att åt Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande öfverlämna sistberörda pröfningsrätt, synes dock denna
anordning från praktisk synpunkt vara den lämpligaste. Därför här¬
vid den nu företagna bearbetningen skogskommitténs förslag i denna
punkt upptagits. I detta sammanhang må äfven framhållas att, i an¬
ledning af hvad inom högsta domstolen anmärkts beträffande Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes befogenhet att meddela afverkningsförbud,
stadgandet härom torde böra jämkas i syfte att däraf tydligt må
framgå, att vid afverkningsförbuds tillämpande gentemot den, som
öfverträdt lagens föreskrifter, annans rätt ej får förnärmas.
Uppgifves grundsatsen, att omsorgen om återväxtens tryggande
å afverkad skogsmark i hvarje fall skall åligga jordägaren, lärer det
vara själ tf atlet, att förslagets föreskrifter om förmånsrätt i fastigheten
för kostnad, som skogsvårdsstyrelse för skogsmarks återställande i skog¬
bärande skick förskjutit, böra utgå, och har med anledning af högsta
domstolens erinringar stadgandet om dylik kostnads omedelbara utta¬
gande genom utmätningsman likaledes ur förslaget utgått.
Jämväl i öfrigt hafva de mot det remitterade förslaget framställda
anmärkningar, om hvilka ett flertal af högsta domstolens ledamöter
varit ense, i hufvudsak blifvit iakttagna. Härutinnan må särskilt
framhållas, att 7 § i förslaget till lag angående vården af enskildes
skogar blifvit sålunda omarbetad, att dels konkurrensen mellan nämnda
lagrum och allmänna strafflagen blifvit undanröjd, dels och rätten att
taga virke i beslag blifvit väsentligen begränsad samt bragt i bättre
öfverensstämmelse med den svenska rätfens grundsatser angående för¬
värf i god tro af lös egendom. Då emellertid genom nyssnämnda be¬
gränsning i beslagsrätten det näppeligen skulle kunna inträffa, att
ägare af beslagtaget virke vore okänd, samt de stadganden, hvilka
bestämma förfarandet i fall, då ägare af beslagtaget virke ej anträffas,
i följd häraf skulle erhålla skäligen ringa praktisk betydelse, hafva
dessa stadganden, till hvilka motsvarighet ej finnes i den för Gotlands,
Västerbottens och Norrbottens län gällande skogslagstiftning, ur för¬
slaget uteslutits.
Beträffande 2 § i det remitterade förslaget har högsta domstolen
yttrat, att då lagen icke lämnade skogsägaren någon ledning för be¬
dömandet, huru han borde förfara med afseende å en tillämnad afverk-
ning, det vore önskligt, att han kunde erhålla anvisningar därom af
skogsvårdsstyrelsen med den verkan, att om han ställde sig dessa till
efterrättelse, han icke blefve behandlad såsom öfverträdare af lagen.
Bih. till Biksd. Prof. 1903. 1 Sand. 1 Afd. 31 Höft. 19
Skyddsskogar.
146 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
Den anordning, högsta domstolen här förordat, synes dock icke stå i
full öfverensstämmelse med de bestämmelser i förslaget, hvilka öfver-
lämna pröfningen, huruvida i strid mot lagens föreskrifter vanskötsel
af skogsmark ägt rum, åt en annan myndighet, nämligen Kungl. Maj:ts
befallningshafvande. Härtill kommer, att om skogsvårdsstyrelsen skulle
vara förbunden att åt en hvar skogsägare, som så önskade, lämna an¬
visningar af den beskaffenhet och med den verkan, högsta domstolen
ifrågasatt, det skulle vara nödvändigt att till skogsvårdsstyrelsens bi¬
träde anställa forstligt utbildade personer i vida större antal, än enligt
skogskommitténs förslag varit afsedt eller för närvarande torde vara
att tillgå. Det har därför ej ansetts möjligt att i denna punkt efter¬
komma, hvad högsta domstolen tillstyrkt. Emellertid må det erkännas,
att 2 § med dess nuvarande innehåll näppeligen har sin rätta plats i
civillag, utan snarare bör upptagas i den administrativa förordning, som
behandlar skogsvårdsstyrelses sammansättning och uppgifter. I öfver¬
ensstämmelse med denna uppfattning har förty 2 § vid den företagna
omarbetningen blifvit utesluten.
Vid uppgörandet af förslaget till lag angående vården af enskildes
skogar har, enligt hvad kommittén anfört, kommittén utgått från den
allmänna uppfattning, att enligt rådande förställningssätt skogsägaren
bör hafva frihet att tillgodogöra sig det befintliga skogskapitalet utan
hänsyn till uthållig afkastning, blott med den inskränkning att skogens
föryngring icke äfvent}^ras. Där emellertid i följd af särskilda natur¬
förhållanden skogsföryngringen vore förenad med synnerliga svårigheter,
som stegrades i den mån de uppväxande plantorna saknade skydd af
äldre skog, vore en efter rationella grunder ordnad afverkning det enda
medlet att bibehålla skogsmarkens reproduktionsförmåga. Det kunde
enligt kommitténs åsikt ej betvifla^, att staten ägde rätt och plikt att
i sådana fall ingripa för att. förhindra, att betydande områden förvandlades
till skoglösa ödemarker, utan möjlighet att återvinnas för landets pro¬
duktion. Sådana förhållanden, yttrar kommittén vidare, råda i vårt land
särskild! i närheten af fjällen. Utglesnas där befintliga skogar i någon
högre grad, så förstöras de yngre planforna af fjällvindar, och marken
undergår vanligen därjämte en försumpning, som gör den otjänlig till
skogsbörd. I följd häraf flyttar sig då barrskogsgränsen allt lägre
ned på fjällsidorna. På sätt kommittén omförmält i sammanhang med
redogörelsen för skogarnas tillstånd, åtnjuter en stor del af landets
fjällområde i gällande lagstiftning och i statens skogsinnehaf ett nöj¬
aktigt skydd mot denna fara. Inom Jämtlands län är den däremot
147
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
flerstädes för handen. Kommittén har därför funnit nödigt att för dylika
trakter föreslå en undantagslagstiftning, enligt hvilken Kungl. Maj:t
skulle äga att, på framställning af vederbörande skogsvårdsstyrelse och
efter det erforderliga undersökningar blifvit verkställda, för de skogar,
där sådant af nu anförda skäl befunnes erforderligt, stadga, att aftork¬
ning annorledes än till husbehof icke finge äga rum annat än efter
utsyning af skogsstatens tjänstemän. På det att den sålunda föreslagna
inskränkning i dispositionsrätten till skogen ej skall blifva större, än
behofvet kräfver, samt skogsägaren kunna utan förlust träffa anord¬
ningar för virkets utdrifning och framflottande, har kommittén dock
ansett honom böra vara berättigad att på en gång erhålla utstämpling
för flere år i så stor utsträckning, som är förenlig med skogens föryngring
och framtida bestånd.
I vissa fall kan i en fjälltrakt, vid hafsstrand eller i annat expone-
radt läge befintlig skog vara af så stor betydelse såsom skydd för den
kringliggande nejden och på samma gång själf vara utsatt för så ogyn-
samma inflytanden, att en ännu mera konservativ hushållning för den¬
samma måste föreskrifvas. Inskränkningen i ägarens dispositionsrätt
blefve i sådana fall af synnerligen genomgripande art och tillkommen
hufvudsakligen i allmänt intresse. Det har därför synts kommittén billigt,
att staten, där ägaren ej vore villig underkasta sig en sådan inskränk¬
ning, i vanlig ordning exproprierar skogen, hälst denna grundsats redan
vunnit tillämpning i gällande lagstiftning rörande flygsandsfält.
I öfverensstämmelse med dessa grundsatser har kommittén ut¬
arbetat följande förslag till författning i ämnet.
Fö rslag
till
lag angående fjällskogar och skgddsskogar.
§ 1.
I fjälltrakter, där fara är, att en för långt drifven afverkning å
skogen gör marken till framtida skogsbörd oduglig eller medför vådor
för skogsföryngringen, må efter föregången syn och undersökning, på
framställning af skogsvårdsstyrelsen, Kungl. Magt förordna, att afverk-
148
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46
ning annat än till husbehof endast må äga rum efter utsyning, som på
statens bekostnad af skogsstatens tjänsteman verkställes; dock att skogs¬
ägaren är berättigad att på en gång erhålla utstämpling i så stor ut¬
sträckning, som med hänsyn tiH skogens föryngring och framtida be¬
stånd är förenligt.
§ 2.
Där för bibehållande af skogar, hvilkas bestånd erfordras till skydd
för flygsandsfält, fjällgränsens nedgående, fiske och sjöfart, större in¬
skränkning i skogsägarens rätt att bruka skogen, än i § 1 säges, befin-
nes vara af nöden, förordne Knngl. Maj:t efter föregången undersökning
i hvarje särskildt fall den inskränkning i förfoganderätten, som af
omständigheterna påkallas; önskar skogens ägare hellre afstå sin skog
till staten, gälle i sådant fall nådiga förordningen angående jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof den 14 april 1866.
§ 3-
Ofverträder ägare af sådan skog, som i §§ 1 och 2 omförmäles,
den honom enligt denna lag tillkommande rätt till skogen, straffes såsom
för skogsåverkan enligt 24 kap. strafflagen. Skogssfatens tjänstemän
och betjänte äfvensom kronobetjänte äga lika behörighet att sådan
öfverträdelse åtala och det olofligen afverkade virket i beslag taga.
Undgår sådant virke beslag, vare skogens ägare pliktig ersätta dess
värde, hvilket, där det icke på annat sätt kan utrönas, bestämmes på
sätt i § 5 i lagen angående vården af enskildes skogar sägs.
Af den behållning, som uppkommer genom försäljning af beslag¬
taget virke, njute beslagtagaren 20 procent, om han tillika utfört åtalet,
men i annat fall allenast 10 procent, medan ett lika belopp tillfaller
åklagaren. Af den ersättning, som på sätt ofvan är nämndt, utgår för
olofligen afverkadt virke, som undgått beslag, njute åklagaren likaledes
10 procent. Återstoden tillfälle skogsvårdskassan i det län, där afverk-
ningen ägt rum. Finnes i det län ej skogsvårdsstyrelse, öfverlämnas
dessa medel till Konungens befallningshafvande att till skogsvårdens
främjande i länet användas.
Af de rörande detta lagförslag afgifna utlåtanden inhämtas:
att Hallands länsstyrelse emot lagförslaget, i hvad det rörer flyg-
149
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
sandsfält, erinrat, att af förslaget med därtill hörande motiv icke fram-
ginge, huru kommittén tänkt sig förhållandet mellan de föreslagna nya
stadgandena till skydd för skogsbestånd å flygsandsfält och de rörande
detta ämne redan nu gällande bestämmelser, med hänsyn hvartill läns¬
styrelsen, då föreskrifter i sådant afseende, ifall förslaget upphöjdes till
lag, blefve erforderliga, hemställt, att de för de halländska flygsands-
fälten nu gällande bestämmelser skulle lända till efterrättelse tills vidare,
och intill dess Kungl. Maj:t funne för godt att i den mån, förhållandena
därtill gåfve anledning, förordna om tillämpning å dessa flygsandsfält
af de för skyddsskogar gällande bestämmelser;
att Malmöhus länsstyrelse funnit anmärkningsvärd^ att förslaget,
i hvad det afsåge skydd för flygsandsfält, icke medgåfve något den
offentliga maktens ingripande, därest tillräckligt skydd mot skogens
vanvårdande skulle vinnas genom förordnande, att afverkning annor¬
ledes än till husbehof endast finge äga rum efter utsyning, utan inskränkte
myndigheternas ingripande till det fall, att än större inskränkning i
skogsägarens rätt att bruka skogen funnes vara af nöden;
att Kristianstads länsstyrelse icke haft något att erinra mot ifråga¬
varande lagförslag;
att Västerbottens och Norrbottens länsstyrelser ej heller haft något
att anmärka mot förslaget, utan förordat detsammas antagande så¬
som lag;
att Jämtlands länsstyrelse funnit föga vara med kommitténs förslag-
vunnet till fredande af de för hänsynslösa afverkningar nu utsatta fjäll¬
skogarna, därest icke en dimensionslag för länet komme till stånd, all¬
denstund dessa fjällområden voro så vidsträckta, att de undersökningar,
som skulle fullgöras, innan förordnanden enligt §§ 1 och 2 kunde med¬
delas, ej hunne verkställas på många år å alla de ställen, där sådant
behöfdes, hvadan skogen innan dess kunde befaras blifva sköflad. Dock
ansåge länsstyrelsen att då, äfven om en dimensionslag blefve utfärdad,
ytterligare inskränkning i enskildes förfogande öfver skogar invid
fjällen ofta nog komme att behöfvas, en lag af det innehåll, kommittén
föreslagit, borde utfärdas, hvarvid emellertid borde föreskrifvas, att
angifvare af begångna öfverträdelser skulle erhålla andel i värdet af
förverkadt virke.
Domänstyrelsen har i ärendet anfört hufvudsakligen följande.
Inom Norrbottens, Västerbottens och Kopparbergs län kunde barr-
skogsregionens öfre gräns anses skyddad därigenom, att fjällslcogsområ-
det till större delen vid afvittringen bibehållits i kronans ägo samt
150
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
därigenom, att de skogstrakter inom detta område, som tillfallit eller
vid ännu återstående afvittring komme att tillfalla hemman, vore enligt
gällande förordning underkastade utsyning i fråga om all afverkning
för afsalu, hvaremot nämnda gräns inom Jämtlands län, där betydande
områden inom fjälltrakterna blifvit tilldelade hemman, utan att för¬
foganderätten till skogen blifvit inskränkt, vore i saknad af skydd. Redan
på 1880-talet väcktes, i anledning af att afverkningen bedrefs allt när¬
mare fjällen, fråga om behofvet af skyddsskogar i fjälltrakterna, men
man hyste då förhoppning, att sådana skulle genom de markinköp för
utvidgning af renbetesfjällen, hvilka befunnits för lapparnes renskötsel
otillräckliga, kunna erhållas å de trakter, där fara för skogarnas bestånd
genom en för långt drifven afverkning vore för handen. De svårigheter,
som för dessa markinköp i allmänhet uppstodo, och isynnerhet den efter
hand inträdda stegringen i priset äfven för Ijällhemman, hade emellertid
väsentligt inskränkt det tillämnade markförvärfvet, hvarigenom, ehuru
200,854 hektar fjällmarker inköpts, de för skogsgränsens skyddande
behöfliga fjällskogsområden på långt när ej kunnat i kronans ägo åter¬
vinnas.
För bedömande af den omfattning, i hvilken dylika områden ännu
vore i enskildes ägo, har öfverjägmästaren i mellersta Norrlands distrikt
anmodats verkställa utredning; och har bemälde öfverjägmästare efter
verkställd sådan utredning kommit till det resultat, att med beräkning
att hela fjällskogsområdet, kala fjäll inräknade, utgjorde omkring 2
millioner hektar och därifrån fråndroges 1,000,152 hektar för renbetes¬
fjällen och för deras utvidgning inköpt mark, nära 1 million hektar
återstode, som vore i enskildes ägo, och af hvilken senare areal omkring
hälften eller 500,000 hektar vore skogbärande. Om än, att döma efter
den grund, öfverjägmästaren följt vid beräkningen af fjälltrakternas
totalareal, kan dragas i tvifvelsmål, huruvida ej beräkningen utfallit
något för hög, synes likväl, äfven om arealen något minskas, densamma
vara af den betydenhet, att fullgiltiga skäl föreligga för lagstiftningens
ingripande till skydd för skogsgränsen inom dessa fjällområden, när
denna gräns genom öfverdrifven afverkning är hotad.
I detta afseende har öfverjägmästaren upplyst, att af förenämnda i
bolags och enskildes ägo varande 500,000 hektar fjällskogsmark, skogar
å omkring 150,000 hektar, till det mesta inom Kalls, Undersåkers, Åre,
Hallens och Ovikens socknar blifvit genom hänsynslös afverkning till
minsta användbara dimensioner mycket illa åtgångna, och att det i syn¬
nerhet i exponerade lägen vore att befara, att skogen flerstädes till följd
af fjäll vindarnas genom afverkningen ökade spelrum och trädens ringa
151
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
frösättning konime att do ut, livilket jämväl för jordbrukets bedrifvande
i dessa trakter medförde ett högst menligt inflytande, hälst som på
många håll redan visat sig, att frostländigheten efter skedda afverk-
ningar betydligt ökats.
Domänstyrelsen har på grund af egen kännedom om förhållandena
vitsordat riktigheten af öfverjägmästarens uppfattning i fråga om den
verkan, afverkningen i berörda fjälltrakter måste medföra, och därför
på det lifligaste tillstyrkt åvägabringandet af den undantagslagstiftning,
kommittén föreslagit. Med afseende å lagförslagets affattning har sty¬
relsen fäst uppmärksamheten därå, att, på sätt Jämtlands länsstyrelse
framhållit, det kunde befaras, att, när fråga uppstode om en fjälltrakts
ställande under afverkningsförbud, skogen därå hunne uthuggas, innan
Kungl. Maj:ts beslut i ärendet kunde utfärdas och bringas i verkställighet,
hvadan styrelsen ansåge, att ett tillägg till lagförslaget vore oundgängligt
därom, att länsstyrelsen skulle äga befogenhet att på en af skogsvårds-
styrelsen samtidigt med underdånig framställning i ämnet gjord anmälan
interimistiskt förordna, att afverkning å visst område annat än till hus¬
behof finge äga rum endast efter utsyning. Samma länsstyrelses hem¬
ställan, att andel i värdet af förverkadt virke måtte tillerkännas jämväl
angifvaren af begångna öfverträdelser, ansåge styrelsen hafva goda skäl
för sig, enär i annat fall sådana öfverträdelser i de aflägsna fjälltrak¬
terna kunde befaras endast sällan komma till vederbörande myndig¬
heters kännedom, hvadan styrelsen hemställde, att föreskrift i berörda
afseende måtte intagas i lagen. Vidare har sfyrelsen framhållit, att som,
beträffande öfverträdelse mot den föreslagna lagen, det funnes bestäm¬
melse endast i det fall, att ägaren själf men ej annan person beginge
öfverträdelsen, det syntes vara nödigt, att i lagen infördes, att, därest
ägaren till skogen icke inom ett år åtalat af annan person mot ifråga¬
varande lag begången öfverträdelse å hans skog, allmän åklagare ägde,
utan hinder af bestämmelsen i 24 kap. 15 § strafflagen beifra öfver¬
trädelsen.
Hvad anginge lagförslagets tillämpning till skydd för flygsandsfält,
fiske och sjöfart, har styrelsen erinrat, hurusom i nådiga förordningen
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14
april 1806 vore stadgadt, att, när ägare af flygsandsfält försummat taga
föreskrifven vård om detsamma, Kungl. Maj:t ägde förordna, att sådant
fält skall afstås. Enligt nådigt bref till kammarkollegium af den 23
juni 1882 ålåge det domänstyrelsen att, där anledning förekomme till
farhåga för flygsands spridande å enskild 1 illhörig mark och särskilda
föreskrifter icke redan blifvit gifna, inkomma med förslag till de åt¬
152
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
gärder för flygsandens dämpande och fältets vidmakthållande, som
kunde erfordras. Vidare vore genom särskilda nådiga bref föreskrifter
lämnade angående vissa, enskilde tillhöriga flygsandsfält med därå
växande skog, såsom genom nådiga brefven den 27 juli 1860 och den
6 mars 1863 angående flygsandsfält i Halland. Öfvervakandet dåra!’,
att de för enskilda flygsandsfält meddelade föreskrifter behörigen
iakttoges, ålåge enligt gällande instruktion för skogsstaten af den
29 november 1889 vederbörande revirförvaltare.
Slutligen har styrelsen anmärkt, att kommittén icke anfört något
skäl för behöfligheten af lagstiftningens ingripande till skydd för flyg¬
sandsfält i vidare mån, än som förut funnes stadgadt, och ej heller an¬
tyda i hvilket afseende sjöfart och fiske genom lagförslaget skulle kunna
hafva gagn.
Då, på sätt jag förut erinrat, nu ifrågavarande förslag den 1
november 1901 af mig framlades till Kungl. Maj:ts pröfning, anförde
jag, bland annat, att jag i likhet med domänstyrelsen ansåge, att, då
kommittén icke antydt, i hvilket afseende sjöfart och fiske skidle kunna
skyddas eller befrämjas genom de i förslaget ifrågasatta bestämmelser,
dessa ord borde ur förslaget utgå. Däremot syntes förslaget lämpligen
böra afse äfven sådana skogar, hvilkas bestånd erfordrades till skydd
mot flygsandfält; och höll jag före, att den af kommittén i 1 § före¬
slagna inskränkning i dispositionsrätten öfver fjällskogar borde, till
förhindrande af kalhuggning af skogar i närheten af flygsandsfält, ut¬
sträckas till jämväl detta senare slag af skogar, hvarjämte jag, på
sätt domänstyrelsen hemställt, ansåg att i 1 § borde införas en före¬
skrift, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande ägde, innan Kungl. Maj:t
i ärendet beslutat, meddela interimistiskt förbud mot utverkning till
afsalu utan föregående utsyning. Bestämmelserna i 3 § af kommitténs
förslag, hvilka synts mig vara dels otydliga, dels ofullständiga, ansåg
jag höra omarbetas till hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsva¬
rande stadganden i 7 och 8 §§ i lagen angående vården af enskildes
skogar, hvarjämte bestämmelserna i 9—12 §§ i sistnämnda lag syntes
böra i tillämpliga delar jämväl här införas.
Med anledning af hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hal¬
lands län i sitt utlåtande öfver kommitténs förevarande förslag anfört
därom, att de angående flygsandsfälten i nämnda län nu gällande
bestämmelser visat sig vara för därvarande skogar fullt tillfredsställande,
fann jag det böra medgifvas, att dessa bestämmelser skulle fortfarande
gälla, intill dess annorlunda kunde varda förordnadt.
153
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
I enlighet härmed var förslaget, då det öfverlämnades till högsta
domstolens granskning, omarbetadt.
I anledning af hvad inom högsta domstolen mot förslaget anmärkts,
har förslaget blifvit i vissa delar ändradt. Därvid har bland annat
i 3 § vidtagits enahanda förändring, som ägt rum med afseende å 7 §
i förslaget till lag angående vården af enskildes skogar, i det att dels
från den i 3 § föreslagna straffbestämmelsens tillämpning undantagits de
fall, i hvilka afverkning, som skett i strid mot de i nämnda § omför-
mälda föreskrifter, tillika innefattar förbrytelse mot allmänna strafflagen,
dels ock rätten att taga virke i beslag blifvit begränsad. Då i följd af
sagda inskränkning i den föreslagna straffbestämmelsens tillämpning
denna skulle komma att afse allenast de fall, då afverkning obehörigen
företagits af jordägaren själf, synes anledning saknas att bibehålla den
jämförelsevis stränga straffskala, som det remitterade förslaget utvisar,
och har förty straffmaximum för ifrågavarande öfverträdelse nedsatts till
femhundra kronors böter. Begränsningen i rätten att taga virke i beslag
har af samma skäl, som till stöd för borttagandet af 10 § i förslaget
till lag angående vård af enskildes skogar blifvit anförda, föranleda att
6 § i nu ifrågavarande förslag blifvit utesluten.
Den skogsvårdsstyrelse, som, enligt hvad förut är nämndt, skulle
finnas i hvarje län, där lagen angående vården af enskildes skogar
komme att äga tillämpning, skulle enligt kommitténs förslag utgöras
af landshöfdingen såsom ordförande samt i regel två ledamöter, valde,
den ene af landstinget, den andre af hushållningssällskapet.
I län, som är deladt i olika landstingsområden, eller där det finnes
mera än ett hushållningssällskap, skulle denna regel undergå den modi¬
fikation, att hvar och en af dessa korporationer blefve representerad i
skogsvårdsstyrelsen, med iakttagande däraf att antalet ombud för lands¬
ting och antalet ombud från hushållningssällskap alltid blefve lika stort.
För att inför skogsvårdsstyrelsen företräda den forstliga sakkunskapen
skulle till föredragande och sekreterare hos styrelsen af Kungl. Maj:t
förordnas en person, som fullgjort hvad som erfordras för vinnande af
anställning såsom tjänsteman i skogsstaten. Aflöning skulle till denne
utgå af statsmedel. Såsom representant för det allmänna intresset skulle
han tillika, vid förfall för landshöfdingen, inträda såsom tillfällig leda¬
mot i styrelsen.
Uppdraget att, på sätt förut angifvits, hafva tillsyn och kontroll
öfver skötseln af de enskilda skogarne skulle, enligt hvad kommittén
framhållit, icke vara skogsvårdsstyrelsernas och de af dem antagna
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 20
Skogsvårds,
styrelser och
skogsvårds-
afgifter.
154
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
biträdens enda eller ens betydelsefullaste uppgift. Fastmera skulle dessa
styrelser söka främja och understödja den enskilda skogshushållningen
på alla sätt, som kunde anses lämpliga. I sådant afseende omnämnas
af kommittén exempelvis sådana åtgärder, som att utbreda kunskap
angående rationell skogsvård; att bevilja bidrag, med eller utan åter-
betalningsskyldighet, för afdikning af skogsmark, hyggesrensning, skogs¬
odling, bildande eller utvidgning af härads- eller sockneallmänning; att
anställa tjänstemän och betjente med uppgift att lämna enskilde jord¬
ägare bistånd och råd vid skogsskötseln; att tillhandahålla skogsfrö och
plantor m. m.
Då skogsvårdsstyrelseft alltså skulle blifva det egentliga organet
för det kommunala arbetet i skogshushållningens intresse, har kommittén
ansett den böra omhänderhafva och förvalta alla medel, som af Kungl.
Maj:t, landsting eller hushållningssällskap komma att anslås för detta
ändamål.
En blifvande allmän författning angående skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet borde emellertid reglera blott hufvuddragen af denna verk¬
samhet. Detaljerade föreskrifter borde lämnas i särskilda reglementen,
utfärdade af Kungl. Maj:t efter förslag af vederbörande styrelse och
sedan landsting samt hushållningssällskap blifvit i ärendet hörda. På
sådant sätt skulle behörig hänsyn kunna tagas till de stora skiljaktig¬
heter, som förekomma mellan de olika orternas skogsförhållanden. Genom
dessa reglementen kunde jämväl bemyndigande lämnas skogsvårdsstyrelse
att, där sådant funnes behöflig^ jämte de tjänstemän och tillsyningsmän,
som af styrelsen anställdes, tillika utse erforderligt antal personer att
inom de olika socknarna i länet biträda styrelsen vid tillsynen öfver
den enskilda skogsskötseln.
För att lämna en ungefärlig föreställning angående de kostnader,
den sålunda föreslagna organisationen skulle medföra, har kommittén
upprättat följande:
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
155
Förslag
till stat för skogsvårdsstyreisemas tjänstemän och tillsyningsman.
Lfin.
|
Sekreterare.
|
Skogstjänste-
män.
|
Tillsynings¬
man.
|
Summa.
|
|
Kronor.
|
Kronor.
|
Kronor.
|
Kronor.
|
Jfimtlands ....................................
|
4,000
|
2,500
|
4 st.
|
4,000
|
10,500
|
Viistemorrlands ..........................
|
4,000
|
2,500
|
4
|
»
|
4,000
|
10,500
|
Giifleborgs ...................................
|
4,000
|
2,500
|
4
|
»
|
4,000
|
10,500
|
Kopparbergs .................................
|
4,000
|
2,500
|
3
|
»
|
3,000
|
9,500
|
Värmlands ................................
|
4,000
|
2,500
|
4
|
»
|
4,000
|
10,500
|
Örebro......................... ...............
|
3,500
|
—
|
3
|
»
|
2,400
|
5,900
|
Västmanlands .............................
|
3,500
|
—
|
3
|
»
|
2,400
|
5,900
|
! Stockholms ...................................
|
3,500
|
—
|
3
|
»
|
2,400
|
5,900
|
Jönköpings....................................
|
3,500
|
—
|
3
|
»
|
2,400
|
5,900
|
Kronobergs ...................................
|
3,500
|
2,300
|
4
|
»
|
3,200
|
9,000
|
Kalmar .....................................
|
3,500
|
—
|
3
|
*
|
2,400
|
5,900
|
Hallands ......................................
|
3,500
|
—
|
3
|
»
|
2,400
|
5,900
|
Göteborgs och Bohus .....................
|
3,500
|
2,300
|
4
|
»
|
3,200
|
9,000
|
Alfsborgs ........................-....... ..
|
3,500
|
2,300
|
4
|
»
|
3,200
|
9,000
|
Skaraborgs ..................................
|
3,500
|
—
|
3
|
»
|
2,400
|
5,900
|
Östergötlands ..............................
|
3,000
|
—
|
3
|
»
|
2,400
|
5,400
|
Uppsala ......................................
|
3,000
|
—
|
3
|
»
|
2,400
|
5,400
|
Södermanlands ............................
|
3,000
|
—
|
3
|
»
|
2,400
|
5,400
|
Blekinge ......................................
|
3,000
|
—
|
2
|
»
|
1,600
|
4,600
|
Kristianstads .................................
|
3,000
|
—
|
3
|
»
|
2,400
|
5,400
|
Malmöhus ...................................
|
3,000
|
—
|
2
|
»
|
1,600
|
4,600
|
Summa
|
21 st. 78,000
|
8 st. 19,400
|
68 st. 58,200
|
150,600
|
Kommittén har vidare påpekat, hurusom de olikheter, hvilka i
detta statsförslag förekomme mellan länen såväl i fråga om tjänstemäns
och betjäntes antal som beträffande sekreterarnes löneförmåner, funne
sin naturliga förklaring i de stora skiljaktigheterna i länens ytvidd och
skogstillgångar.
Beträffande det ekonomiska underlaget för skogsvårdsstyrelserna
och deras verksamhet har kommittén anfört., att, om från statsförslagets
156 Kiingl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.
slutsumma, 150,600 kronor, afdroges kostnaden för sekreterarnes af¬
löning, 73,000 kronor, hvilken kostnad statsverket skulle vidkännas,
återstode att fylla ett belopp af 77,600 kronor. Så mycket hellre kunde
man emellertid påräkna, att Riksdagen fortfarande skulle anvisa det
anslag af 50,000 kronor, som sedan 1896 årligen beviljats för befräm¬
jande af skogsodling å enskild mark, som genom nu ifrågasatta anord¬
ningar den utgift å 20,000 kronor, statsverket hade att vidkännas för
aflöning åt skogsingenjörer, syntes icke vidare blifva erforderlig. Vidare
syntes det ej kunna betviflas, att icke landsting och hushållningssällskap
skulle med samma frikostighet som hittills befrämja skogsvården. Under
år 1897 anvisade de för detta ändamål tillhopa 87,840 kronor. Under
förutsättning att enahanda belopp för framtiden komme att utgå, skulle
alltså, utöfver hvad som beräknats skola åtgå till tjänstemäns och till-
syningsmäns aflöning, en summa af 60,240 kronor årligen stå till skogs-
vårdsstyrelsernas förfogande. Uppenbart syntes emellertid vara, att de
stora och maktpåliggande uppgifter, som skulle anförtros åt dessa styrelser,
icke kunde fyllas, med mindre de hade att påräkna vida större inkomster.
Den lämpligaste utvägen att bereda sådana har kommittén funnit
i förut omförmälda under de senare åren upprepade gånger framställda
förslag, att trävaror vid export skulle åläggas en afgift samt de däri¬
genom inflytande medel användas till skogsvårdens främjande.
Enligt hvad kommittén erinrat, var ett dylikt förslag upptaget i
domänstyrelsens underdåniga utlåtande den 18 februari 1895. Domän¬
styrelsen anförde nämligen däri, bland annat, att en lag om förbud
mot afverkning af ungskog ej medförde några direkta åtgärder till
förbättrande af den nuvarande skötseln af enskildes skogar, om den
än hindrade deras obegränsade vanvård. De åtgärder, som från statens,
landstingens och hushållningssällskapens sida vidtagits för den enskilda
skogsvårdens främjande, hade hittills visat sig i det stora hela föga
verksamma annat än i några få län. Blefve det åter möjligt att
intressera skogsägare för skogsvården därigenom, att deras utgifter för
denna ersattes, och kunde säkerhet vinnas därför, att i sådant afseende
vidtagna åtgärder blefve verkställda på ett för ändamålet lämpligt sätt,
hvilket torde ske därigenom att arbetena utfördes under ledning och
kontroll af i saken förfarne personer, borde mycket kunna åstadkommas,
och en utväg vara funnen, som blefve för landet gagnelig. Om några
afse värda resultat skulle vinnas, erfordrades emellertid tillgång å medel
till ganska betydliga belopp. Då statsanslag utöfver de nu anvisade ej
härtill torde vara att påräkna, fann styrelsen förslaget om exportafgift å
trävaror, att användas för skogsvårdsändamål, vara förtjänt af all upp¬
157
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
märksamhet och höra tagas i allvarligt öfvervägande. Visserligen skulle
en sådan afgift i sista hand drabba skogsägaren, som nödgades underkasta
sig en mot afgiften svarande minskning i priset å försäljningsvirket; men
vid sådant förhållande läge det ej heller något oegentligt däruti, att trä-
varuexportafgift måste betalas, då denna uteslutande användes till skogs¬
ägarens eget bästa. Om därjämte för trävaruexporterande skogsägare
förbehölles rätt att, efter anmälan inom viss tid, genom arbeten å egen
skog erhålla den erlagda afgiften restituerad, med undantag af sfi stor
del, som erfordrades för administrationskostnadernas betäckande, torde
afgiften, ehuru af tvång gifven, på ett säkert sätt befrämja skogsägarens
intressen. I själfva verket skulle härigenom komma att tillämpas grund¬
satsen om skogsägares skyldighet att efter utverkning sörja för återväxt
— en grundsats, hvars tillämpning i en återväxtlag ansetts vara synner¬
ligen svår att bringa till efterlefnad, men som i denna form vore väsent¬
ligt lättare att genomföra. Styrelsen hemställde därför, att en export-
afgift af 10 öre för kubikmetern skulle påläggas oarbetade, sågade eller
tillhuggna trävaror. Huruvida åter trämassefabrikationen borde vid¬
kännas en liknande afgift i förhållande till den virkeskvantitet, som den¬
samma konsumerade, ansåg styrelsen tillsvidare böra lämnas oafgjordt,
då denna industrigren vore jämförelsevis ny och särskildt inom de norra
orterna behöfde vinna stadga och utveckling. De genom exportafgifterna
inflytande medel skulle användas uteslutande för sådana ändamål, som
afsåge befrämjande af enskild skogsvård. Omtanken och bestyret med
förvaltningen och användningen af dessa medel ansåg styrelsen ej kunna
uppdragas åt någon redan befintlig länsmyndighet eller korporation,
utan borde en särskild skogsvårdsnämnd, bestående af landshöfdingen
såsom ordförande samt en skogsstatstjänsteman och två af landstinget
valda personer såsom ledamöter, tillsättas i hvarje län. Trävaruexpor¬
terande skogsägare skulle under vissa villkor äga att såsom ersättning
för de arbeten, han utfört för skogsvården, återbekomma erlagd export-
afgift intill 4/s af beloppet. I öfrigt skulle afgifterna ingå till en allmän
skogsvårdsfond, ur hvilken Kungl. Maj:t i mån af tillgång ägde att till
de skilda länen anvisa anslag till understöd för smärre skogsägares
skogsvård samt för administrationskostnadernas bestridande.
Öfver detta domänstyrelsens förslag infordrades yttranden från
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen och från landstingen. Förslaget
afstyrktes då af 15 landsting och 12 länsstyrelser. Såsom hufvudskål
för afstyrkandet anfördes, dels att exportafgiften skulle medföra om¬
fattande och kostsamma anordningar, och dels att det vore mindre
158
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
egentligt, att dessa afgifter, som inflöte hufvudsakligen från vissa län,
skulle komma skogsvården i öfriga delar af landet till godo.
Beträffande den första af dessa erinringar har kommittén anfört,
att densamma, om än icke saknande befogenhet gent emot domän¬
styrelsens hemställan, icke torde kunna tillmätas någon synnerlig be¬
tydelse, därest, på sätt kommittén föreslagit, förvaltningen af de genom
skogsvårdsafgifterna inflytande medel anförtroddes åt skogsvårdsstyrel-
serna, hvilka man funnit böra inrättas, och åt hvilka viktiga uppgifter
blifvit öfverlämnade, äfven utan hänsyn till om dylika afgifter komme
att påläggas. Däremot har det synts kommittén bäst öfverensstämma
med rättvisans fordringar, att de skogsvårdsafgifter, som erlagts för
virke, afverkadt inom en ort, komme samma orts skogshushållning till
godo. Om denna grundsats genomfördes, vore det, enligt kommitténs
åsikt, ock mindre behöfligt att medgifva restitution af erlagd afgift, i
den mån densamma kunde anses motsvaras af utförda skogshushållnings-
arbeten. Ty under den förutsättningen kunde man tvifvelsutan påräkna,
att den med ortens skogsförhållanden förtrogna skogsvårdsstyrelsen vid
utlämnande af bidrag till enskilde skogsägare tillsåge, att behörig hänsyn
toges, till hvad billigheten härutinnan kräfde. I öfverensstämmelse med
hvad kommittén sålunda anfört, har kommittén föreslagit, att de genom
skogsvårdsafgifterna inflytande belopp skulle fördelas emellan länen efter
den virkesmängd, som för tillverkning af de utförda varorna blifvit inom de
skilda länen afverkad. Kommitténs förslag skiljer sig från domänstyrel¬
sens äfven därutinnan, att kommittén ansett afgift böra åsättas äfven
trämassa i proportion af virkesåtgången därtill, då vid trämassetillverk-
ningen en betydande myckenhet skog oftast i dess växtligaste ålder
förbrukas.
För att få en ungefärlig föreställning om, hvilka belopp genom
åsättande af en sådan skogsvård saf gift skulle inflyta, har kommittén
verkställt en beräkning af hvad den, tillämpad på 1896 års export af
trävaror och trämassa, skulle hafva inbringat. Beräkningen anger en
totalsumma för hela riket af omkring 688,000 kronor. Därvid har dock
utförseln från Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län m edtagits,
ehuru för de trävaror, som utfördes från sist omförmälda tre län,
skogsvårdsafgift ej skulle erläggas, hvartill komme, att råmaterialet
till en del af de trävaror, som utskeppades från Västernorrlands län,
otvifvelaktigt härstammade från de två nordligaste länen och delvis
äfven från Finland. Likaså torde icke så litet norskt virke flottas i
Tryssildsälfven och Klarälfven samt därefter förädlas vid värmländska
sågverk. För den försågade eller eljest bearbetade varan komme ifråga¬
159
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
varande afgift i allt fall att uppbäras; men det syntes böra medgifvas
exportören att därför erhålla restitution, därest han på tillfredsställande
sätt kunde visa, att virket härrörde från ort inom eller utom riket, för
hvilken föreskriften om exportafgift ej gällde.
Med ledning af de tabeller, som bifogats kommitténs betänkande,
ansåge kommittén inkomsten af exportafgiften i allt fall kunna skattas
till omkring 580,000 kronor. För att finna en pålitlig grund för för¬
delning af denna afgift kunde man ej begagna sig af de jämförelsevis lätt
tillgängliga siffrorna angående trävaruutförselns belopp från de särskilda
länen af den redan antydda omständigheten, att det virke, som afverka-
des inom ett län, mycket ofta hade sin naturliga utskeppningsort inom
annat län. Det kunde då sättas i fråga, att, under antagande att trävaru¬
exporten från de olika orterna i allmänhet vore afpassad efter ortens
skogsareal, lägga ytvidden af länens i enskild besittning befintliga skogs¬
mark till grund för fördelningen. Då emellertid åtskilliga omständigheter
syntes göra nyssnämnda antagande mindre sannolikt, hade kommittén
från landets mera betydande trävaruexportörer införskaffat upplysningar
angående beloppet af det virke, de utförde och de orter, från hvilka detta
virke härstammade. De uppgifter, som sålunda till kommittén inkom
mit, omfattade icke mindre än 86 procent af rikets hela trävaruexport
enligt den officiella statistiken och syntes sålunda kunna anses gifva
pålitlig upplysning om den proportion, hvari de olika länen bidroge till
rikets utförsel af skogsprodukter. Kommittén hade låtit i tabellarisk
form utarbeta dessa uppgifter, ordnade efter de olika exportdistrikten,
samt likaledes sammanfatta dem efter de olika länen och därvid fogat
beräkning, huru en fördelning af skogsvårdsafgiften, åsatt enligt de
af kommittén föreslagna grunder, skulle utfalla, dels efter länens skogs¬
areal, dels efter den exporterade virkesmängden. Häraf framginge,
att resultatet blifvit mycket olika, allt efter som den ena eller andra
delningsgrunden kommit till användning. Då kommittén icke kunnat
vara i tvekan om, att den senare vore principiellt riktigare, hade
kommittén ansett sig böra föreslå, att, därest den ifrågaställda skogs¬
vårdsafgiften blefve åsatt, de därigenom inflytande medel skulle för¬
delas mellan länen enligt den proportion, som framginge af den så¬
lunda verkställda fördelningen efter virkesmängd. Då emellertid det
förhållande, hvari de olika länen bidroge till trävaruexporten, i framtiden
syntes komma att undergå växlingar, har kommittén föreslagit, att
detta förhållande måtte af Kungl. Maj:t fastställas att gälla för fem år
i sänder. Sistnämnda tidrymd vore vald med hänsyn därtill, att det
160
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
för ett sådant fastställande erforderliga statistiska material skulle kunna
hämtas ur landshöfdingarnes femårsberättelser.
Med tillämpning af den uppfattning kommittén sålunda uttalat, har
kommittén utarbetat följande författningsförslag, nämligen:
Förslag
till
Förordning angående skogsvårdsstyrelser.
§ 1.
I hvarje län skall finnas en skogsvårdsstyrelse, som utgöres af
landshöfdingen såsom ordförande samt såsom ledamöter två med skogs-
förhållandena i orten förtrogne män, utsedde för tre år i sänder, en af
landstinget och en af hushållningssällskapet. År län deladt i olika
landstingsområden eller finnes i länet mera än ett hushållningssällskap,
utser hvarje landsting och hvarje hushållningssällskap en ledamot.
I län, där mer än ett hushållningssällskap men allenast ett lands¬
ting finnes, utser det sistnämnda så många ledamöter, som hushållnings¬
sällskapen äro. Enligt samma grunder utses ledamöter af hushållnings¬
sällskap i län, där blott ett sådant men mera än ett landsting finnas.
Suppleanter till lika antal som ledamöterne utses för samma tid och
på enahanda sätt som desse.
Vid första sammanträdet under hvart år skall skogsvårdsstyrelsen
utse en af sina ledamöter att, vid förfall för landshöfdingen, föra ordet
inom styrelsen.
Till föredragande och sekreterare i skogsvårdsstyrelsen äfvensom
att i öfrigt biträda styrelsen förordnar Kungl. Maj:t, på förslag af skogs¬
vårdsstyrelsen, en forstligt bildad man, som fullgjort hvad som erfordras
för vinnande af anställning såsom tjänsteman i skogsstaten. Denne in¬
träder, vid förfall för landshöfdingen, såsom tillfällig ledamot i skogs¬
vårdsstyrelsen.
§ 2-
Ledamot i skogsvårdsstyrelsen, som tjänstgjort under tre på hvar¬
andra följande år, kan icke utan eget medgifvande åter i styrelsen in¬
väljas. I öfrigt äger icke någon rätt att utan laga skäl undandraga
sig sådant uppdrag.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
161
§ 3.
För besluts fattande fordraB, att ordföranden samt minst två leda¬
möter af styrelsen äro tillstädes. Åro meningarna delade, och falla
därvid å hvardera sidan lika antal röster, gäller den mening, ordföranden
biträder.
§ 4:
Skogsvård sstyrelserna hafva till uppgift att, hvar inom sitt län,
a) befrämja den enskilda skogshushållningen genom utbredande
af kunskap i skogsskötsel, beviljande af bidrag till och utförande af
arbeten för skogskultur och afdikningar, tillhandahållande af skogsfrö
och plantor samt vidtagande i öfrigt af åtgärder, ägnade att befordra
nämnda ändamål;
b) hålla tillsyn öfver skötseln och vården af de enskildes skogar;
c) emottaga, ordna och sammanfatta de uppgifter, som skogsägare
äro pliktige att till styrelsen afgifva;
d) förvalta de medel, som genom skogsvårdsafgifter och genom
afgifter, som skola erläggas vid upplåtelse af afverkningsrätt, eller eljest
enligt gällande föreskrifter inflyta, äfvensom de belopp, Kungl. Maj:t,
landsting och hushållningssällskap kunna anslå till den enskilda skogs¬
vårdens främjande;
e) antaga och förordna samt med omhänderhafvande medel aflöna
dels för länet i dess helhet erforderligt antal forstligt bildade tjänstemän
och dels för hvart och ett af de distrikt, i hvilka länet för skogsvården
kan komma att indelas, särskilde tillsyningsmän samt utfärda instruk¬
tioner för dessa tjänstemän och tillsyningsmän.
Skogsvårdsstyrelserna hafva att vid fullgörande af sina uppgifter
ställa sig till efterrättelse det reglemente, som för enhvar af dem på
af styrelsen framställdt förslag blifvit, efter vederbörandes hörande, af
Kungl. Maj:t meddeladt. Genom detta reglemente fastställa ock det
formulär, enligt hvilket de i § 3 af lagen angående vården af enskildes
skogar omförmälda uppgifter skola vara affattade.
På skogsvård sstyrelsen ankommer att föreskrifva de villkor, under
hvilka skogsägare enligt § 4 i förordningen angående vården af enskildes
skogar eller eljest må vid skötseln af sin skog erhålla biträde af styrelsens
tjänstemän eller betjänte.
§ 5.
De under skogsvårdsstyreisens förvaltning ställda medel få ej an-
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 21
162
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
vändas för skogar tillhörande staten eller allmänna boställen ej heller
för häradsallmänning^, s. k. besparingsskogar eller städers och allmänna
inrättningars eller stiftelsers skogar.
§ 6.
Aflöning för sekreteraren i skogsvårdsstyrelsen utgår af statsmedel.
Ledamot af skogsvårdsstyrelse och enhvar af de i § 7 här nedan
omförmälde revisorer erhålla för hvarje sammanträde ersättning af medel,
som styrelsen har under sin förvaltning, och utgår denna ersättning
enligt klass 4 i resereglementet.
§
Skogsvårdsstyrelse åligger att före mars månads utgång hvarje år
afgifva redovisning för sin förvaltning under näst föregående kalenderår;
skolande i denna redovisning ingå jämväl en kortfattad framställning
angående de enskilda skogarnes i länet tillstånd och skötsel. Denna
redovisning skall granskas af revisorer, utsedde en af Kungl. Maj:t och
de öfriga valde till antal och enligt de grunder, som om ledamöter i
skogsvårdsstyrelsen är föreskrifvet. Revisionsberättelsen, i hvilken skall
intagas ofvannämnda framställning angående de enskilda skogarnes till¬
stånd och skötsel samt ansvarsfrihet för styrelsen till- eller afstyrkas,
skall befordras till tryckning och inom maj månads utgång utdelas i
landsting och hushållningssällskap, hvarjämte ett exemplar samtidigt
skall insändas till kungl. finansdepartementet. På landsting och hus¬
hållningssällskap ankommer att bevilja eller vägra ansvarsfrihet för
styrelsens förvaltning under det år, revisionsberättelsen omfattar.
Förslag
till
Lag angående skogsvårdsafgifter.
§ I-
För trävaror och trämassa, som från landet utföras, erlägges så¬
som skogsvårdsafgift för rundvirke, sågadt, tillhugget eller hyfladt virke,
stäfver, lådbräder och splittved samt famn- eller kastved tio öre för
163
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
hvarje kubikmeter fast mått, för kemiskt tillverkad torr trämassa femtio
öre för hvarje ton, för mekaniskt tillverkad torr trämassa trettio öre
för hvarje ton. För våt trämassa beräknas afgiften till hälften af nyss
angifna belopp.
§ 2.
De genom dessa afgifter inflytande medel fördelas mellan länen
efter den virkesmängd, som för tillverkning af de utförda varorna blifvit
inom de skilda länen afverkad.
De närmare grunder, hvarefter länen skola anses deltaga i ut¬
förseln af trävaror och sålunda blifva delaktiga i skogsvårdsafgifterna,
bestämmas af Kungl. Maj:t för fem år i sänder.
§ 3.
Skogsvårdsafgifterna skola uppbäras af vederbörande tulltjänste¬
man i den ort, hvarifrån varan till utlandet skeppas, eller, där utförseln
sker å järnväg, vid gränsstationen. Afgifterna redovisas å tider, som
af kungl. tullstyrelsen bestämmas, till kungl. statskontoret, som har
att enligt de af Kungl. Maj:t bestämda grunder verkställa fördelningen
af de influtna beloppen mellan länen.
§ 4.
Denna lag gäller icke trävaror och trämassa, som utföres från Got¬
lands, Västerbottens och Norrbottens län.
§ 5.
För afgift, som vid utförsel från ort inom annat än sistnämnda
län erlagts för trävaror eller trämassa, bevisligt härrörande från virke,
afverkadt å ort, för hvilken denna lag ej gäller, åtnjuter exportören
restitution, på de villkor och enligt de grunder, Kungl. Maj:t före-
skrifver.
Inrättandet af skogsvårdsstyrelser inom länen tillstyrkes af de
flesta länsstyrelser. Afsevärda fördelar anses nämligen vara att vinna
däraf, att bestyren med enskildes skogsvård, hvilka nu omhänderhafvas
Skogsvård»-
styr etter.
164
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
af de utaf många andra åligganden upptagna landstingen och hushåll¬
ningssällskapen, varda öfverlämnade till en kommunal förtroendenämnd,
utsedd särskilt för detta ändamål. Några länsstyrelser fästa dock vid
författningsförslagets tillstyrkande förbehåll, dels att skogsvårdslagen i
anmärkta delar förtydligas, dels att nödiga medel beredas, så att skogs-
vårdsstyrelsen må kunna utöfva sin verksamhet på det af kommittén af-
sedda sätt, i hvilket senare afseende en länsstyrelse ifrågasatt, huru¬
vida ej skogsvårdsstyrelsers inrättande borde lämnas beroende på, hvilka
belopp landsting och hushållningssällskap förklarade sig beredda att
under visst antal år ställa till en sådan styrelses förfogande.
Författningsförslaget i sin helhet afstyrkes af Uppsala länsstyrelse
af skäl, som i hufvudsak redan äro anförda.
I fråga om styrelsens sammansättning uttalas tämligen allmänt
olämpligheten af landshöfdingens själfskrifvenhet som ordförande. Skä¬
len härför äro hufvudsakligast, att, om ordföranden i skogsvårdsstyrelsen
och landshöfdingen vore samma person, det oegentliga förhållandet upp-
stode, att han i kraft af sitt ämbete hade att behandla framställningar, i
hvilka han deltagit såsom ledamot af skogsvårdsstyrelsen; att det ej torde
vara möjligt för landshöfdingen, att utan åsidosättande af en del af sina
ämbetsplikter utöfva ordförandeskapet i skogsvårdsstyrelsen med dess
många och omfattande åligganden; samt att ej alltid kunde påräknas, att
han ägde den praktiska insikt, som för uppdraget vore en nödvändig
förutsättning. Landshöldingens själfskrifvenhet ansåges därför böra bort¬
falla, och ordföranden utses af Kungl. Maj:t.
Förenämnde af Västernorrlands län och Jämtlands läns landsting
utsedde kommitterade hafva i öfver förevarande förslag afgifvet yttrande
anfört, bland annat, att det vore lämpligare, att landstinget finge utse
båda ledamöterna, än att den ene af dem skulle väljas af hushållnings¬
sällskapet, men att, om någon valbefogenhet skulle inrymmas åt hus¬
hållningssällskapet, den borde utöfvas af dess förvaltningsutskott, hvari¬
genom valet komme att ske med större omsikt.
I fråga om ersättning åt skogsvårdsstyrelsens ledamöter anmär-
kes, att såväl ordförande som ledamöter måste, för att kunna behörigen
utöfva sin verksamhet, företaga resor till olika skogstrakter, hvadan
föreskrift om ersättning för resor, som ordförande eller någon af leda¬
möterna efter styrelsens uppdrag gjort för öfvervakande af skogssköt¬
sel, borde i förordningen inrymmas.
Vidare har erinrats, att i förordningen borde lämnas föreskrift,
dels på hvad sätt klandertalan finge föras mot skogsvårdsstyrelsens
165
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
förvaltning af dess penningemedel, dels huru skall förfaras, om landsting
och hushållningssällskap icke bevilja nämnda styrelse ansvarsfrihet.
Domänstyrelsen har för sin del tillstyrkt inrättande af skogsvårds-
stvrelser. Dessas uppgift och verksamhet i de län, i hvilka skogsvårds¬
lagen skulle tillämpas, blefve nämligen af den stora betydelse, att ett
därför särskildt afsedt organ vore påkalladt.
Styrelsen har vidare erinrat, att kommittén tänkt sig det ekonomiska
underlaget för skogsvårdsstyrelserna och deras verksamhet sålunda:
Statsbidrag för aflöning af sekreterare............................. 73,000 kronor.
Landstings och Imshållningssällskaps bidrag till den
enskilda skogsvårdens främjande, hvilka bidrag för
år 1901 uppgått till ........................................................... 105,150 ,,
Statsanslaget till skogsodlingens främjande å enskild
mark, för år 1902 utgörande ......................................... 70,000 „
Skogsvårdsafgifter..................................................................... 580,000 „
Summa 828,150 kronor,
hvadan och då för sekreterarnes samt öfrige tjänstemäns och biträdens
aflöningar enligt kommitténs beräkning erfordrades 150,600 kronor, ett
belopp af 677,550 kronor skulle återstå till skogsvårdsstyrelsernas
disposition i och för deras ofvan nämnda verksamhetsutöfning.
Med denna tillgång skulle, enligt domänstyrelsens åsikt, tvifvels¬
utan mycket kunna uträttas till gagn för den enskilda skogsvården
inom landet. Men vissa län syntes styrelsen i förhållande till behofvet
erhålla alltför ringa del af dessa medel. Skogsvårdsafgifterna komme
nämligen att utfalla mycket ojämnt på länen, och då härtill komme,
att, enligt de för delaktighet i statsanslaget för skogsodlingens främjande
bestämda grunder, andelsbeloppet icke för något län finge öfverstiga
4,000 kronor, ställde sig förslaget relativt mycket ogynnsamt för vissa län,
exempelvis Hallands samt Göteborgs och Bohus län, hvilka, ehuru själfva
bidragande med respektive 11,000 kronor och 20,000 kronor, skulle
åtnjuta af skogsodlingsanslaget endast 4,000 kronor hvartdera och i
skogsvårdsafgifter respektive 1,747 kronor och 499 kronor. Det anmärkta
förhållandet måste verka dessmer ogynnsamt, som just i nämnda län
de i kommitténs betänkande omförmälda, af ålder kala marker upp-
ginge till betydande arealer, nämligen i Hallands län 185,000 hektar
och i Göteborgs och Bohus län 100,000 hektar. Någon ökning af och
jämkning i fördelningen af de utaf kommittén beräknade tillgångarna
har därför synts styrelsen vara erforderlig.
166
Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.
Vidare har domänstyrelsen angående de af kommittén i förslaget
intagna särskilda bestämmelser anfört följande.
§ I-
Beträffande skogsvårdsstyrelsens sammansättning biträdde styrel¬
sen, hvad länsstyrelserna mot landshöfdingens själfskrifvenhet såsom ord¬
förande anfört, och ansåge styrelsen, att denne borde af Kungl. Maj:t
förordnas, och att förordnandet borde omfatta en tid af 5 år i sänder.
Skulle denna ändring godkännas, hvarigenom det kunde förväntas, att
ordföranden blefve i tillfälle taga verksam ledning af och del uti skogs¬
vårdsstyrelsens arbeten, syntes det styrelsen vara mindre behöfligt,
att föredraganden och sekreteraren förordnades af Kungl. Maj:t, ehuru
aflöningen utginge af statsmedel. Ur organisationssynpunkt syntes det
ock lämpligt, att skogsvårdsstyrelsen i egenskap af förtroendenämnd
själf finge utse sin sekreterare och föredragande, i synnerhet som
grunderna för styrelsens verksamhetsutöfning genom reglemente af
Kungl. Maj:t närmare bestämdes. För samarbetet inom styrelsen syntes
en sådan anordning alltid blifva till fördel. Sekreteraren borde dock
förordnas på viss tid, minst två år.
§ 2-
Då det icke synts styrelsen vara lämpigt, att ledamöter i en för¬
troendenämnd tvingades att däri ingå, borde §:n uteslutas.
§ 4.
Det belopp, 73,000 kronor, som enligt kommitténs utredning för
sekreterares och föredragandes aflöningar fordrades, toges för detta
ändamål enligt styrelsens mening till fullo i anspråk, i synnerhet då i
betraktande toges, att nämnde tjänstemän, därest deras verksamhet skulle
blifva af fullt gagn, måste i orterna företaga resor, för hvilka kostna¬
den borde ersättas. Arbetena inom de särskilda länen komme helt
säkert att ställa sig olika till omfattning och beskaffenhet, likasom
aflöningen till sekreterare i följd häraf icke lämpligen på förhand syntes
kunna fastslås, hvarför det härför afsedda statsmedelsbeloppet borde
ställas till Kungl. Maj:ts disposition för fördelning på länens skogs-
vårdsstyrelser efter dessas större eller mindre behof däraf.
Beträffande det för skogsodlingens främjande beviljade extra an¬
167
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
slag, som för år 1902 utginge med 70,000 kronor, syntes böra fram¬
hållas, att detta anslag måste ökas, helst länens egna bidrag till
den enskilda skogsvårdens främjande uppginge under år 1902 till
105,150 kronor. Med hänsyn härtill och i betraktande af den stora
betydelse, åtgärder till höjande af den enskilda skogsvården måste äga
för hela landet, funnes enligt styrelsen uppfattning fullgiltiga skäl för
statsanslagets höjande till åtminstone 100,000 kronor, i all synnerhet
som den utgift af 20,000 kronor, statsverket nu hade att vidkännas för
aflöning af skogsingenjörer till enskilde skogsägares tjänst, ej vidare
blefve erforderlig, så framt nämligen kommitténs förslag till lösning af
frågan om den enskilda skogsvården i hufvudsak vunne godkännande.
Borttoges därjämte det vid statsanslaget nu fästade villkor, att bidrag
icke åt något län finge utgå med högre belopp än 4,000 kronor, och
erhölle vederbörande län andel af detta statsanslag i förhållande till
respektive landstings och hushållningssällskaps bidrag, skulle de af
styrelsen framhållna olägenheterna kunna afhjälpas och det ekonomiska
underlaget för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet till fromma för enskildes
skogsvård anses betryggadt. Det syntes nämligen ej kunna betviflas, att,
hvad landstingen och hushållningssällskapen beträffade, dessa korpora¬
tioner skulle å sin sida fortfarande med samma frikostighet som hittills
befrämja skogsvården åtminstone i de län, där skogsvårdsafgifter
endast till mindre belopp kunde påräknas.
§ 6.
På sätt en länsstyrelse framhållit, borde ordföranden och leda¬
möterna, när någon af dem utaf styrelsen förordnades att företaga för
styrelsens ämbetsutöfning nödig ansedd resa inom länet, åtnjuta ersätt¬
ning, hvilken, liksom för hvarje sammanträde, syntes böra utgå enligt
klass 3 i gällande resereglemente.
§ 7.
Redovisningstiden syntes böra framflyttas en månad, hvarjämte
till denna § syntes böra fogas föreskrift därom, att en hvar ledamot i
skogsvårdsstyrelsen ansvarade gemensamt med de öfriga för de medel,
styrelsen hade under sin förvaltning, samt att denna ansvarighet fort-
fore, till dess förvaltningen blifvit antingen af landstinget eller, om
klander anställdes, af vederbörlig domstol godkänd, eller ock till dess
ett år efter räkenskapernas aflämnande förflutit, utan att klander i laga
ordning blifvit anställdt.
168
Skogsvårds-
af g tf ler.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
Hvad domänstyrelsen sålunda beträffande förevarande förslag an¬
fört, finner jag mig kunna i allo biträda, hvarjemte jag finner omförmälda
af Västernorrlands läns och Jämtlands läns landstings kommitterade
mot förslaget framställda erinring så till vida vara förtjänt att tagas
i beaktande, att utseendet af en af skogsvårdsstyrelsens ledamöter
lämpliga synes kunna öfverlämnas åt vederbörande hushållningssällskaps
förvaltningsutskott i stället för åt själfva hushållningssällskapet.
Då af förut anförda skäl 2 § i det till högsta domstolen remitte¬
rade, af kommittén uppgjorda förslag till lag angående vården af en¬
skildes skogar ansetts icke böra i samma lag upptagas, synes en där¬
emot svarande bestämmelse lämpligen böra i det nu föreliggande
författningsförslaget införas.
Enär bidrag till skogsvårdsstyrelserna torde komma att utgå ej
blott från landstingen utan äfven från hushållningssällskapen, livilka
ock skulle, enligt hvad jag nu ifrågasatt, genom sina förvaltningsutskott
utse såväl en af skogsvårdsstyrelsernas ledamöter som ock en af de revi¬
sorer, livilka skulle hafva att granska styrelsernas förvaltning, synes
det mig vara lämpligt, att revisionsberättelserna jämte de framställningar
angående de enskilda skogarnes i länet tillstånd och skötsel, som skulle
vidfogas samma berättelser, komme att utdelas ej blott bland iandstingets
ledamöter utan äfven bland ledamöterne i vederbörande hushållnings¬
sällskaps förvaltningsutskott, samt att det skalle ankomma såväl på hus¬
hållningssällskapet som på landstinget att bevilja eller vägra skogs-
vårdsstyrelse ansvarsfrihet för styrelsens förvaltning under det år,
revisionsb erättelsen omfattade.
Kommitténs förslag angående skogsvårdsafgifter har tillstyrkts af
länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Jönköpings,
Kronobergs, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Väst¬
manlands, Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län;
och har därvid uttalats, att de, som afverkade och utförde ett ofta under
flera generationer samladt skogskapital, borde i första rummet kännas
pliktiga att lämna medel till bestridande af kostnaden för de åtgärder, som
funnes erforderliga för skogsåterväxten, samt att den af kommittén före¬
slagna afgiften icke vore betungande för trävarurörelsen. Åt bemälde
länsstyrelser hafva dock länsstyrelserna i Värmlands och Östergötlands
län ifrågasatt, huruvida ej större ^exporterande skogsägare, hvilka upp-
gåfves i allmänhet på tillfredsställande sätt sörja för skogens återväxt,
borde efter skogsvårdsstyrelsens pröfning eller bedömande befrias från
afgiften; och hafva Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Jämtlands
169
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
länsstyrelser, då den af kommittén föreslagna afgiften möjligen kunde
blifva väl kännbar för mindre sågverksägare eller idkare af trämassetill-
verkning i mindre skala, satt i fråga, om ej åtminstone till en början af¬
giften borde nedsättas till hälften, hvarjämte de två sistnämnda länsstyrel¬
serna ansett, att skogsvårdsafgifterna inom deras län borde användas till
aflöning åt den under skogsvårdsstyrelsen ställda personal, hvilken under
förutsättning, att eu dimensionslag i dessa län infördes, finge till ålig¬
gande dels att förrätta nödiga utsyningar och lämna biträde vid skogs¬
skötsel^ dels ock att undervisa landets befolkning i rationell och prak¬
tisk skogsvård. Västernorrlands länsstyrelse anmärker därjämte, att
föreskrift i lagförslaget saknades, huru det skulle förfaras med export-
afgifterna för virke, som erhållits ur råvara från de närgränsande
länen, eller för sådana sågade trävaror, som hämtats från andra orter,
äfvensom huru borde förfaras, då i Västernorrlands län afverkadt virke
förädlades i Västerbottens län och därifrån exporterades.
Göteborgs och Bohus länsstyrelse har beträffande afgifternas för¬
delning uttalat sig för arealen såsom delningsgrund, enär i sådant fall
äfven sådana län, från hvilka exporten vore ringa, kunde erhålla ett
verksamt bidrag till främjande af sin skogsvård, livilket vore enligt
länsstyrelsens mening desto mera önskvärdt, som behof af bidrag till
skogsodlingsarbeten vore större i ett skogfattigt län än i andra, där
skogstillgången vore riklig. Länsstyrelsen framhåller tillika, att kom¬
mitténs utredning om afgifternas fördelning på länen dessutom ej
vore sådan, att den kunde anses som en fullt tillförlitlig grund för
denna fördelning.
Utom förenämnda länsstyrelser har äfven Skaraborgs länsstyrelse
uttalat sig för skogsvårdsafgiftens utgående, ehuru under en annan form.
Det berättigade i grundsatsen, att den, som afverkade skog, borde vid¬
kännas särskild afgift för tillvägabringande af medel, erforderliga för
skogsåterväxts främjande, vore ostridigt, men däraf följde ej, enligt
länsstyrelsens åsikt, att just trävaruexporten skulle betungas. Skogs-
afverkningen vore väl en nödig förutsättning för exportrörelsen, men
denna vore likväl en sjelfständig verksamhet för sig, som icke ens i det
fall, att afverkningar bedrefves af samma rättssubjekt, kunde anses
därmed i alla delar sammanfalla. Med hänsyn härtill och under förut¬
sättning att de för berörda särdeles behjärtansvärda ändamål erforder¬
liga medel icke kunde genom direkt statsanslag erhållas, utan måste
genom särskild beskattning uttagas, ifrågasätter samma länsstyrelse,
huruvida ej den erforderliga afgiften borde utgå för all verklig inkomst
af skogsafverkning utöfver husbehof å egen eller annans mark, efter
Bih. till Iliksd. Prof. 11403. 1 Sand. 1 Afd. 31 Höft. 22
170
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 46.
uppskattning i samma ordning som beviliningstaxeringen och med
tillämpning jämväl i öfrigt af gällande bevillningsförordnings före¬
skrifter. Härigenom blefve ock afgifterna för hvarje län noggrannt
bestämda. Stockholms länsstyrelse uttalar tveksamhet rörande kommitténs
förslag, och Hallands länsstyrelse framhåller, huruvida ej en ökad pålaga
för skogsägaren och därigenom orsakad minskning i skogarnes för
närvarande ringa afkastning borde undvikas, såsom ägnad att motverka
en förbättrad skogsvård, som ju vore beroende af just afkastningens
ökning, med hänsyn hvartill sistnämnda länsstyrelse förklarat sig obe¬
nägen tillstyrka förslaget. Hufvudsakligen ur samma synpunkt afstyrka
Kristianstads och Malmöhus länsstyrelser förslaget, under erinran att
hvarken länsstyrelsernas femårsberättelser eller annan tillgänglig stati¬
stik torde innefatta tillfredsställande ledning för bestämmande af grunder
för fördelningen, som följaktligen icke enligt nämnda länsstyrelsers
åsikt kunde på rättvist sätt utföras. Ålfsborgs länsstyrelse anser
den nya beskattningsform, förslaget innefattar, vara olämplig och håller
före, att då de nu ifrågavarande lagarna hafva sin grund i statens
omsorg om det allmännas bästa, kostnaderna för dessa lagars hand¬
hafvande och för tillsyn öfver deras efterlefnad böra bestridas af det
allmänna, staten och landstingen. Uppsala länsstyrelse afstyrker ock
förslaget, ehuru på den grund, att afgiften vore betungande och ojämnt
eller orättvist verkande på olika slag af trävaruindustrier, och att de
stora sågverksägarne, hvilka i de flesta fall vore ägare af vidsträckta
skogar, i allmänhet väl skötte desamma.
Enligt de yttranden, som afgifvits i ämnet af förenämnde kom-
mitterade för landstingen i Västernorrlands och Jämtlands län, hafva
dessa kommittérade beträffande skogsvårdsafgifterna tänkt sig, att sådana
borde erläggas för virke, som inom dessa län afverkades för annat ända¬
mål än husbehof, samt att afgifterna för virke, som flottades, såsom såg¬
timmer m. m., skulle utgå efter timrets olika dimensioner och för annat
virke efter viss afgift för kubikmeter fast mått. Till skogsvårdsstyrel-
serna skulle ingifvas uppgift å allt virke, som vid såg eller fabrik an¬
vändes, men ej i allmän flottled framfördes.
Domänstyrelsen har, under erinran att styrelsen, på sätt förut om-
förmälts, år 1895 framlagt förslag till exportafgift å trävaror i syfte att
därigenom bereda för den enskilda skogsvårdens främjande erforderliga
medel, anfört, att i de delar, i hvilka kommitténs förslag skilde sig från
styrelsens, styrelsen ej hade något att erinra, hvadan styrelsen, i hufvud¬
sak, på det lifligaste förordade kommitténs förslag, såsom varande
den lämpligaste utvägen att bereda skogsvårdsstyrelserna de medel,
171
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
som vore ett oeftergiflig^ villkor för, att detta organ för det kommu¬
nala arbetet i den enskilda skogshushållningens intresse skulle blifva i
tillfälle att fylla de stora och maktpåliggande uppgifter, hvilka enligt för¬
slaget vore åt detsamma anförtrodda.
Styrelsen ansåge visserligen denna fråga, på sätt Skaraborgs och
Ålfsborgs länsstyrelser antydt, lättast kunna lösas genom ett direkt
statsanslag, men då styrelsen icke vågade antaga, att, utöfver det af
kommittén redan föreslagna, utsikt förefunnes för ett ytterligare sådant
af den storlek, som för ändamålet erfordrades, ansåge styrelsen nöd¬
vändigt, att annan utväg härför bereddes.
Den af Skaraborgs länsstyrelse ifrågasatta, att lägga afgift å all
inkomst af skogsafverkning utöfver husbehof efter uppskattning i samma
ordning som för bevillningstaxeringen och med tillämpning jämväl i
öfrigt af gällande bevillningsförordnings föreskrifter, tedde sig onekli¬
gen ur teoretisk synpunkt ganska tilltalande, men saknade enligt styrel¬
sens uppfattning afl möjlighet att i praktiken kunna omsättas på sådant
sätt, att ändamålet med beskattningen vunnes. Endast obetydliga be¬
lopp syntes nämligen härigenom komma att inflyta. Det sätt, kommit-
terade för Jämtlands och Yästernorrlands läns landsting föreslagit för
skogsvårdsafgifternas utgående inom sagda län, syntes styrelsen åter vara
väl mycket inveckladt och i saknad af den säkra kontroll i det hela,
som läge i tullverkets exportuppgifter, hvilka utgjorde grunden för
kommitténs förslag. Ehuruväl måhända för de nämnda länen i vissa
delar lämpligt, vore landstingskommitterades förslag beträffande de öfriga
länen, i synnerhet de icke norrländska, omöjligt att genomföra.
Då numera träförädlingsverkens sträfvanden allt mer ginge ut på att
för sina tillverkningar hufvudsakligen hafva egna skogar att tillgå, stode
utverkning och export i så nära samband, att det ej, såsom anmärkt
blifvit, kunde anses ligga något oegentligt däri, att trävaruexporten
pålades en afgift i skogsvårdsändamål. Ej heller kunde beloppet af
den föreslagna afgiften, i betraktande af den ringa betydelse den ägde
i förhållande till en trävarurörelses ekonomi i det hela, vara betungande,
och af samma skäl insåges lätt, att denna afgift icke kunde, såsom ock
blifvit anmärkt, komma att utöfva någon som hälst afsevärd verkan på
skogsvärdet eller såmedelst något ogynnsamt inflytande på intresset för
skogsvården inom landet.
Exportafgift å trävaror vore ej häller någon nyhet. I Finland
hade sådan redan länge varit använd. Den utginge därstädes nu med
45 penni per kubikmeter för bjälkar, timmer, sparrar, spiror och annat
172
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
minst två meter långt, gröfre tall- och granvirke. För sågade trävaror
erlades afgiften i allmänhet med 20 penni för kubikmeter. Några olägen¬
heter häraf för trävarurörelsen hade ej försports.
På grund af hvad sålunda anförts, har styrelsen tillstyrkt, att 1 §
af lagförslaget måtte vinna godkännande.
Beträffande den i 2 § föreslagna fördelning länen emellan af de
genom skogsvårdsafgifter inflytande medel, ansåge styrelsen kommittén
hafva anfört giltiga skäl för virkesmängden såsom delningsgrund, då
därigenom de skogsvårdsafgifter, som erlagts för virke, afverkadt inom
en ort, komme samma orts skogshushållning till godo. Det kunde ju
ej bestridas, att det måste vara ett stort intresse för landets invånare,
att skogshushållningen å den ort, de bebodde, vidmakthölles.
Väl mötte vid den nämnda delningsgrundens tillämpning vissa
svårigheter, men styrelsen kunde ej finna, att de vore oöfvervinnliga.
Vid granskning af de båda tabeller, hvilka läge till grund för kommitténs
fördelningsförslag, framginge, att de i den ena af dessa tabeller intagna
uppgifter icke omfattade Kopparbergs län och de norrländska länen. Med
hänsyn härtill syntes det tveksamt, på hvad sätt de för nämnda län be¬
räknade virkesmängder och exportafgifter erhållits. Styrelsen hade
därför begärt upplysningar i berörda afseende och därvid inhämtat,
att följande förfaringssätt användts. Uppgifter om det virke, som fram-
flottats i allmänna flottleder, hade af kommittén infordrats och för de
orter, de afsett, lagts till grund för fördelningen. För Gäfleborgs län
hade bekommits uppgifter från trävaruexportörerna. Härigenom hade,
då man kände exportens summa från hamnar, hvilka mottagit virket
från Gäfleborgs, Kopparbergs och delvis Jämtlands län, virkesbeloppet
kunnat beräknas först för Gäfleborgs flin och sedan för Kopparbergs
län genom tillägg för detta senare län af det virke, som enligt från
trävaruexportörerna bekommen uppgift gått söderut. I fråga om den
del af Jämtlands läns virke, som gått till hamnar i Gäfleborgs län, hade
detta virkesbelopp utrönts, sedan virkeskvantiteten från sistnämnda
län frånräknats exportsumman från hamnarna i samma län. Vid an-
gifvandet af virkesmängden för Västernorrlands län hade I. Flodströms
statistiska arbete gifvit ledning och till Jämtlands län hade hänförts den
öfriga delen af exporten, som gått öfver Västernorrland, med tillägg
af det, som gått på järnväg till Trondhjem, hvarom järnvägsstyrelsen
lämnat uppgift.
Häraf framginge, att de af kommittén för de ifrågavarande länen
angifna siffror visserligen vore approximativa, hvilket ock syntes vara
förhållandet med uppgifterna för de öfriga länen, men de syntes likväl
173
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
kunna anses lämna en tillräckligt pålitlig upplysning om den proportion,
hvari de olika länen bidroge till rikets utförsel af skogsprodukter.
Det anförda ådagalade emellertid, att vissa svårigheter mötte för
nämnda fördelning; och då, på sätt kommittén anmärkt, det förhållande,
hvari de olika länen bidroge till trävaruexporten, i framtiden antagli¬
gen komme att undergå växlingar, och det i anledning häraf varit
nödigt införa bestämmelse i lagen därom, att detta förhållande skulle
af Kung! Maj:t fastställas att gälla för fem år i sänder, syntes för
denna sistnämnda åtgärds underlättande vara önskvärdt, att trävaru-
exportörerna för hvart femte år till vederbörande länsstyrelser inkomme
med uppgift om beloppet af det virke, de utförde, och de orter, från
hvilka detta virke härstammade. Styrelsen ansåge därför, att föreskrift
borde i lagen införas om skyldighet för hvarje trävaruexporter i berörda
afseende. :
Det hade anmärkts, att föreskrift borde meddelas, huru ifråga om
skogsvårdsafgifts erläggande borde förfaras i sådant fall, att virke, af-
verkadt i Västernorrlands län, fördes till Västerbottens län och därifrån
skeppades. Anmärkningen afsåge synbarligen det förhållande, att vid
ett i Västerbottens län beläget större sågverk sågades och skeppades
ej obetydlig mängd virke, hvartill råämnet hämtats från Västernorrlands
län, och att detta virke därigenom skulle undgå exportafgift. En dylik
oegentlighet, som ju möjligen kunde förekomma äfven å andra orter,
syntes emellertid kunna förekommas, om till den föreslagna föreskriften
om skyldighet för trävaruexportör att ingifva uppgift i angifvet syfte,
gjordes det tillägg, att den, som från län, å hvilket lagen ägde till-
lämpning, hämtade virke till export eller till varutillverkning för ex¬
port från hamn eller järnvägsstation, belägen i län, som icke hörde till
lagens tillämpningsområde, skulle vara skyldig ingifva uppgift å virket
till länsstyrelsen i det län, hvarifrån virket hämtats.
Vidkommande slutligen bestämmelserna i 4 och 5 §§ af lagför¬
slaget, delade styrelsen kommitténs uppfattning, att skogsvårdsafgift icke
borde erläggas för de trävaror, som utfördes från Gotlands, Västerbot¬
tens ocli Norrbottens län, där särskilda skogslagar vore gällande, därvid
emellertid vore att erinra, att undantaget äfven borde gälla Särna socken
i Kopparbergs län, i h vilket afseende § 4 syntes böra ändras. Likaså
bilrädde styrelsen kommitténs förslag, att exportören borde erhålla re¬
stitution i fråga om de utgifter, som erlagts för skogsprodukter, bevis¬
ligen härstammande från ort, för hvilken lagen icke gällde. Bevisnin¬
gen i detta fall ansåge styrelsen höra anses nöjaktig, då saken genom
utdrag ur exportörens räkenskaper eller böcker styrktes.
174
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
I öfrigt, anslutande mig till hvad domänstyrelsen sålunda anfört,
finner jag ej, att tillräckligt talande skäl framdragits för att frångå
det af styrelsen år 1895 framställda förslaget därom, att skogsvårds-
afgifterna skulle ingå till en allmän skogsvårdsfond, ur hvilken Kungl.
Maj:t skulle äga att i mån af tillgång efter pröfning af förefintliga
behof anvisa medel för den enskilda skogsvårdens främjande inom
de skilda länen, såsom för närvarande är förhållandet med anslaget
för skogsodlingens främjande. Säkerligen komme vid utdelning af
medel från denna fond, hvilken dock skulle vara afsedd för främjande
af den enskilda skogshushållningen endast inom de län, från hvilka
afgifterna influtit, att städse fästas tillbörlig vikt vid det förhållande,
att afgifterna med väsentligen olika belopp influtit från de särskilda
länen. Då gifvetvis skogsvårdsstyrelsernas yttranden skirlie inhämtas,
innan utdelning af medel från fonden skedde, komme tvifvelsutan äfven
att tagas behörig hänsyn till hvad billigheten ansåges kräfva vid utläm¬
nande af bidrag till enskilde skogsägare, hvilka efter verkställd afverk-
ning å sina skogsmarker utfört för skogens återväxt erforderliga åt¬
gärder. Vid sådant förhållande synes det mig ej heller nödigt att
meddela särskilda föreskrifter beträffande restitution af erlagda afgifter,
i den mån desamma skulle kunna anses motsvaras af utförda skogshus-
hållningsarbeten.
En fördelning mellan länen af inflytande skogsvårdsafgifter efter
den virkesmängd, som för tillverkning af de utförda varorna blifvit
inom de skilda länen afverkad, skulle, såsom äfven domänstyrelsen
framhållit, utfalla mycket ojämnt med hänsyn till det behof af bidrag
för skogsvårdsändamål, som inom länen förefinnes. Äfven om detta
missförhållande skulle i viss mån afhjälpas genom den af styrelsen
föreslagna ökning af och jämkning i fördelningen af de bidrag, staten
komme att till den enskilda skogsvårdens främjande lämna, synes det
mig dock från synpunkten af tillgodoseendet af skogshushållningen för
landet i dess helhet icke vara lämpligt att såsom en oeftergiflig grund¬
sats fastslå, att de skogsvårdsafgifter, som erlagts för virke, afverkadt å
en ort., ovillkorligen skulle komma samma orts skogshushållning till godo.
Därest sålunda skogsvårdsafgifternas fördelning ej ovillkorligen
skulle bestämmas efter den inom hvarje län för tillverkning af utförda
varor afverkade virkesmängd, skulle fastställande för viss tid af de
närmare grunderna för fördelningen ej ifrågakomma och särskilda före¬
skrifter om skyldighet för trävaruexporterna att lämna uppgifter om
beloppet af det virke, de utföra, och de orter, från hvilka det här¬
stammar, ej heller blifva erforderliga. Däremot torde väl föreskrifter
Kungl. Maj:l8 Nåd. Proposition N:o 46. 175
blifva nödiga för astadkoinuiande af tillbörlig kontroll däröfver, att
skogsvårdsavgift kommer att erläggas för virke, som å ort, där lagen
angående vården af enskildes skogar äger tillämpning, afverkas för'ex¬
port eller för varutillverkning för export från hamn eller järnvägsstation
å ort, som icke hör till lagens tillämpningsområde, men synas dessa
föreskrifter ej böra intagas i förevarande författning — om än förslagets
bestämmelser angående skogsvårdsafgifts erläggande för dylikt virke
torde höra något förtydligas — utan lämpligen kunna af Kungl. Maj:t
meddelas i sammanhang med de öfriga bestämmelser rörande sättet för
skogsvårdsafgifternas uttagande, som i hvarje fall blifva erforderliga,
Med de af mig i nu angifna afseenden förordade ändringar synes mig
det af kommittén uppgjorda förslaget till lag angående skogsvårdsaf-
gifter böra vinna godkännande.
Beloppet af den fond, som sålunda årligen skulle mellan skogs-
vårdsstyrelserna fördelas, skulle enligt förenämnda af kommittén gjorda
beräkningar uppgå till sammanlagdt omkring ...... kronor 580,000: _
Under förutsättning att det för närvarande med
70,000 kronor utgående anslaget till skogsodlingens befräm¬
jande höjes till 100,000 kronor, skulle vidare stå till
Kungl. Maj:ts disposition för fördelning emellan skogs-
vårdsstyrelserna i män af behof:
dels sistnämnda belopp .......................... kronor 100,000: —
dels ock till aflönande af sekreterare
hos skogsvårdsstyrelserna beräknade „ 73,000: — 173 QOO-_
Sammanlagdt skulle således skogsvårdsstyrel¬
serna för fyllande af de dem åliggande uppgifter
årligen få af Kungl. Maj:t sig anvisadt ett belopp af kronor 753,000:_
Vederbörande landstings- och hushållnings¬
sällskaps bidrag till den enskilda skogsvårdens främ¬
jande, hvilka bidrag upptagits af kommittén till de
för år 1897 af bemälda korporationer för ändamålet
anvisade belopp, tillhopa 87,840 kronor, och af do¬
mänstyrelsen till 105,150 kronor, hvartill länens
bidrag för ändamålet år 1901 uppgått, hafva år
1902 utgått med 107,450 kronor och utgöra för inne¬
varande år 108,850 kronor.
Under de senaste åren har sålunda en stadigt
fortgående ökning af landstingens och hushållnings-
176
Kuiiffl: Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
sällskapens bidrag- för ifrågavarande ändamål ägt
rum, och då, såsom ock kommittén anfört, det icke
lärer kunna betviflas, att icke bemäld a korporationer
fortfarande skola låta sig angeläget vara att, så
vidt på dem ankommer, söka främja den enskilda
skogsvården hvar inom sin ort, synas de bidrag,
skogsvårdsstyrelserna kunna från landsting och hus¬
hållningssällskap påräkna, kunna för framtiden an¬
tagas komma att åtminstone icke understiga sist¬
nämnda belopp................................................................... kronor 108,850: —
De medel, som årligen komme att ställas till
Bkogsvårdsstyrelsens förfogande, skulle således kunna
beräknas till sammanlagdt ............................................. kronor 861,850 —•
Om härifrån dragas
dels sekreterarnes aflöningar tillhopa...... kronor 73,000: —
dels ock af kommittén till aflöning åt
skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän och
tillsyningsman beräknade..................... ,, 77,600: — 150,600: —
skulle årligen stå till skogsvårdsstyrelsernas för¬
fogande för fyllande af dem anförtrodda uppgifter
ett belopp af .................................................................. kronor 711,250: —
eller i rundt tal ................................................................. kronor 700,000: —
Visserligen skulle, enligt hvad förut angifvits, af detta belopp en
del komma att tagas i anspråk till ersättningar åt skogsvårdsstyrelsernas
ledamöter äfvensom åt de revisorer, livilka årligen skulle granska
skogsvårdsstyrelsernas förvaltning, hvar] ände äfven, då sekreterarne
skulle själfva vidkännas kostnaden för sina tjänsteresor, det torde å
vissa orter blifva nödigt att öka deras aflöningar utöfver det till ut¬
gående af statsmedel nu ifrågasatta beloppet, 73,000 kronor, men lärer
i allt fall den del af de till skogsvårdsstyrelsernas disposition stående
medel, som till dessa administrationskostnader komme att åtgå, icke
blifva synnerligen betydande.
Före genomförandet af den skogslagstiftning angående den en¬
skilda skogsvården, som nu i sina hufvuddrag af mig angifvits, blifva
åtskilliga administrativa åtgärder erforderliga, hvilka icke kunna under
loppet af innevarande år medhinnas. Visserligen kunna under loppet af
detta år skogsvårdsstyrelsernas ledamöter utses såväl af Kungl. Maj:t
och vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott som äfven
af de instundande höst sammanträdande landsting, hvilka skulle hafva
att utse sådana ledamöter. Likaledes kunna de sålunda utsedda stv-
177
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
relser antaga sekreterare till sitt biträde för uppgörande af de förslag
till reglementen, genom livilka styrelsernas blifvande verksamhet skulle
närmare regleras. Men svårligen torde dessa förslag, vid livilkas upp¬
rättande behörig hänsyn skulle tagas till de stora skiljaktigheter, som
förekomma mellan de olika orternas skogsförhållanden, kunna hinna
uppgöras redan under loppet af detta år. Och då i allt fall, på sätt
såväl kommittén som domänstyrelsen ansett nödigt, landstingens och
hushållningssällskapens yttranden öfver de af skogsvårdsstyrelserna
uppgjorda reglementsförslagen skulle inhämtas, innan desamma af
Kung!. Maj:t företoges till pröfning, skulle stadfästelse å samma förslag
ej kunna meddelas förrän efter landstingens sammanträden under
hösten 1904. Härtill kommer därjämte, att det torde vara tvifvel under-
kastadt, huruvida de för skogsvårdsafgifternas uppbärande och redo¬
visande nödiga auordningar kunna redan under innevarande år hinna
genomföras. Vid sådant förhållande lärer det icke kunna ifrågasättas
att söka bringa nu ifrågavarande lagstiftning i .tillämpning redan från
och med nästkommande år, utan måste därmed anstå till år 1905, huru
önskligt det från skogshushållningens synpunkt vore, att samma lag¬
stiftning redan vid 1904 års början kunde träda i kraft. Någon fram¬
ställning till Riksdagen om beviljande af anslag för ifrågavarande
ändamål för år 1904 är således nu icke erforderlig, utan torde de medel,
som blifva af nöden till bestridande af skogsvårdsstyrelsernas nyss
berörda förberedande åtgärder samt till godtgörelse åt deras sekreterare
eller de biträden de eljest därvid kunde behöfva anlita, böra af Kungl.
Maj:t förskjutas af under händer varande medel för att framdeles hos Riks¬
dagen anmälas till ersättande.
I visst sammanhang med de nu genomgångna författningsförslagen
angående den enskilda skogsvården står det af kommittén uppgjorda
förslaget till lag angående skyldighet för skogsägare att vid upplåtelse
af rätt till skogsafverkning nedsätta visst penningbelopp. Kommittén
har nämligen af anförda skäl ansett det böra åläggas skogsägare, som
till annan person upplåter afverkningsrätt å sin skog, att, såsom säker¬
het för de utgifter, som därigenom kunna tillskyndas länets skogsvårds-
väsende, hos skogsvårdsstyrelsen nedsätta ett penningbelopp, motsva¬
rande en tiondedel af den köpeskilling, han betingat sig för upplåtelsen,
dock minst 10 kronor för hvarje hektar af det område, som aftalet afser.
Om, efter det 15 år förflutit, från det penningarna blefvo nedsatta, den
mark upplåtelsen afsåg befunnes försedd med nöjaktig återväxt, utan
att skogsvårdsstyrelsen behöft ingripa, skulle jordägaren eller hans rätts-
inuehafvare vara berättigad att återfå det nedsatta beloppet med upp-
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 23
Förslaget till
lag ang. ned¬
sättande af
visst belopp
vid upplåtelse
af skogsafverk¬
ning sr ätt.
178
Kungl. Majds Nåd. Proposition No 46.
lupen ränta. Där den upplåtna afverkningsrätten omfattade blott viss
gröfre dimension, har kommittén ansett dels kostnaderna, som kunde
förutses för skogsmarkens efterföljande behandling, vara mindre, dels
den återstående virkesmassan utgöra en tillräcklig tillgång, för att
någon förlust för skogsvårdsstyrelsen icke skulle vara att befara, och
för den skull funnit skogsägaren kunna befrias från den föreslagna
nedsättningsskyldigheten. I öfverensstämmelse härmed är kommitténs
författningsförslag i ämnet uppgjordt.
Detta förslag har af flere länsstyrelser afstyrkts eller mottagits
med mycken tveksamhet beträffande dess behöflighet och lämplighet.
Af dessa länsstyrelser har anförts hufvudsakligen, att, om en lag
angående vården af enskildes skogar förefinnes, det ifrågavarande lag¬
förslaget vore öfverflödigt. Den omständigheten, att en skog upplätes
på afverkningsrätt, kunde naturligtvis icke för afverkningsrättsinnehaf-
varen medföra större rättigheter, än lag stadgade, och lika litet kunde
gällande lagar upphäfvas genom en upplåtelse af afverkningsrätt. Dess¬
utom innebure förslaget ett alltför våldsamt ingripande i den enskilde
fastighetsägarens rätt att disponera öfver inkomsten af sin fastighet.
Sträfvan att undandraga sig den i lagförslaget föreskrifna nedsättningen
skulle gifva anledning till en mängd skenaftal och biöfverenskommelser,
afsedda att föra tillsyningsmännen bakom ljuset.
Afsåge afverkningsupplåtelsen ett större parti timmerskog och
nedsättningen följaktligen koinme att uppgå till ett betydande belopp,
kunde lagen kringgås därigenom, att hela egendomen försåldes och
efter afverkningstidens slut återköptes af förre ägaren, hvilket förfarings¬
sätt, oaktadt lagfartskostnaderna, blefve billigare än nedsättning af eu
tiondedel af köpeskillingen. Ofta förekomme dessutom, att betalning
för afverkningsrätts upplåtande vore utsatt att erläggas i skilda terminer
under afverkningstidens fortgång, hvarför nedsättning, innan utverkning
Ange äga rum, af V10 af hvad som för afverkningsrätten betingats,
blefve betungande. De belopp, som härigenom kunde komma att ned¬
sättas hos skogsvårdsstyrelse för att af denna under längre tid förvaltas
och därigenom undandroges skogsrörelsen, kunde blifva ganska bety¬
dande, hvarigenom den allmänna rörelsen skulle hämmas och skogs¬
vårdsstyrelsen betungas med en vidlyftig penningförvaltning. Vidare
saknades bestämmelser om, hvem som ägde åtala förbrytelser mot
lagen, och huru böter skulle fördelas.
I öfrigt har äfven från flere andra länsstyrelser framhållits, att
värdet af skogen på en hektar vore mycket olika, från helt obetydliga
belopp ända till 2,000 kronor, hvarför grunden för nedsättningen icke
179
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
vore rättvis. Ett visst belopp, 15 till 20 kronor för hektar, vore visser¬
ligen en lämpligare grund, men för tillämpningen af en sådan erfordra¬
des exakt kännedom om skogens areal, hvilken i många fall icke utan
särskild uppmätning kunde vinnas.
Domänstyrelsen har beträffande nu ifråvarande lagförslag anfört,
att när jordägare åt annan person uppläte rätt att under längre tid
bedrifva afverkning å skogen, detta förfarande visat sig medföra sär¬
skilda anledningar till skogens vanskötsel, på sätt kommittén i sitt
betänkande närmare utvecklat. Det vanliga vore vid sådana upplåtelser,
att hvarken jordägaren eller afverkningsrättsinnehafvaren ägnade någon
tanke på skogens eller markens skötsel. Men om ett sådant ogynnsamt
förhållande inträdde genom afverkningsupplåtelser under tider, som
omfattade femtio eller tjugu år, hvilken sistnämnda tid vid dylika upp¬
låtelser sedan 1889 icke fått öfverskridas, följde ej däraf, att samma
olägenheter vore att befara vid afverkningsupplåtelser på kortare tid.
Med hänsyn härtill hade ock kommittén framlagt särskilt lagförslag
angående begränsning af tiden för dylika upplåtelser till fem år, hvilket
förslag enligt styrelsens uppfattning vore grundadt på fullgiltiga skäl.
Under förutsättning, att detta lagförslag blefve godkändt, syntes det
så mycket mindre vara anledning befara några afsevärda olägenheter
i nämnda afseende, som den påföljd för vanskötsel af skog eller mark,
hvilken i den föreslagna nya skogsvårdslagen stadgades, gällde lika
väl afverkningsrättsinnehafvare som skogsmarksägare.
I betraktande af hvad styrelsen sålunda anfört, hvilket synes mig
äga giltighet, äfven om tiden för upplåtelse af rätt till skogsafverkning
komme att begränsas endast till tio år, samt med hänsyn till de an¬
märkningar mot lagförslaget, hvilka i länsstyrelsernas utlåtanden fram¬
ställts, anser jag, att nu ifrågavarande författningsförslag, under nyss¬
nämnda förutsättning, icke bör såsom lag antagas.
Af skäl, som jag förut omförmält, skulle de af mig till an¬
tagande förordade förslagen till lag angående vården af enskilda skogar,
till förordning angående skogsvårdsstyrelser samt till lag angående
skogsvårdsafgifter icke gälla de delar af landet, där särskilda restriktiva
skogsförfattningar för närvarande äga tillämpning. Dessa författ¬
ningar skulle sålunda fortfarande vara gällande, och kommittén har
ej ansett några ändringar i desamma för närvarande vara af nöden,
utom hvad angår nådiga förordningen angående åtgärder till före¬
kommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens
Ändringar i
dimensions¬
lagen för
Västerbottens
och Norr¬
bottens län.
Afgälder för
virkcsutsyning
inom de sex
norra länen.
180 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 46.
och Norrbottens län den 19 mars 1888. Såsom jag redan omnämnt,
har kommittén ansett någon förändring för närvarande ej böra före¬
slås beträffande ifrågavarande författnings grundtanke, förbudet mot
utförsel och försäljning af undermåligt virke. Däremot har kommittén
ansett de förändringar, som under de senare åren ägt rum i ortens
kommunikationsförhållanden, påkalla ett sådant tillägg till lagen, att
utförsel af undermåligt virke icke allenast genom skeppning utan jäm¬
väl å järnväg blefve förbjuden. Då det därjämte syntes vara fara, att
det med lagen afsedda mål, ungskogens fredande, skulle förfelas, därest
en betydande pappersmassetillverkning vunne insteg i dessa trakter,
bär kommittén ansett, att lagen borde fullständigas genom föreskrifter,
som förhindrade, att undermåligt virke annat än efter utsyning för
sådant ändamål toges i anspråk. Härjämte har kommittén funnit, att
de i nu gällande lag intagna bestämmelser angående de minsta dimen¬
sioner, en sparre skulle hålla för att icke anses såsom undermålig,
borde jämkas, på den grund att det ofta inträffade, att genomskärnings-
ytan af en trädstam icke bildade en regelbunden cirkel, utan vore mer
eller mindre oval.
Med hänsyn till de anledningar till ändring i nu ifrågavarande
förordnings föreskrifter, som kommittén sålunda ansett föreligga, bar
kommittén utarbetat förut omnämnda förslag till förordning angående
åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom
Västerbottens och Norrbottens län.
Då detta förslag icke står i omedelbart samband med Men lag¬
stiftning angående den enskilda skogshushållningen, som jag bär af¬
handla!, samt förslaget därjämte allenast afser ändringar i vissa speci¬
ella afseenden i den nu gällande förordningen, för hvilka det torde
blifva alltför vidlyftigt att i detta sammanhang redogöra, anhåller jag
att få särskilt för sig framlägga samma förslag till Eders Kungl. Maj:ts
pröfning.
Likaledes anser jag mig nu böra endast i korthet redogöra för
kommitténs förslag till förordning angående afgäld för utsyning af virke
inom de sex norra länen.
De utsyningsafgälder, hvarom bär är fråga, utgå numera förnäm¬
ligast för ' utsyningar å hemmans- och nybyggesskogar i Norrbottens
och Västerbottens län lappmarker samt å de därstädes äfvensom i Pajala
socken vid afvittringen bildade sockenallmänningar. För utsyning å de
delar af enskildes skogar i Särna invid fjällgränsen belägna socken af
Kopparbergs län, hvilka äro skiftade, erläggas ock afgifter, likasom
181
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
dylika afgifter för utsyning å en del andra skogar i de norra länen
hittills utgått och till någon, ehuru obetydlig de! äfven fortfarande före¬
komma. Den allra liufvudsakligaste delen af dessa afgälder kommer
dock hädanefter att inflyta från de förstnämnda skogarna i lappmarken.
De äldre författningar, som innehålla bestämmelser rörande vill¬
koren för lappmarkernas bebyggande och uppodlande, tillförsäkrade icke
dem, som i sådant ändamål nedsatte sig därstädes, någon rätt att an¬
vända skogen annorledes än till husbehof. Först på senare tid hafva
vissa rättigheter i sådant afseende tillkommit. Sålunda stadgades i nådigt
bref den 6 maj 1830, att skattehemmansägare och kronohemmans- samt
nybyggesåbor, som ej bekommit bestämda områden, voro oförhindrade
att utan syn och särskild afgift å angränsande kronomark till tjärbrän¬
ning afhämta stubbar, rötter och vindfällen, och omkring medlet af
århundradet, då sågverksrörelsen i de två nordligaste länen synes hafva
nått den utveckling, att timmer från inre landet vunnit efterfrågan,
förordnades genom särskilda nådiga bref den 14 april 1844 och den
24 november 1857, att vederbörande länsstyrelser skulle äga på ansök¬
ning och efter syn medgifva omförmälde skattehemmansägare samt
kronohemmans- och nybyggesåbor att till afsalu afverka timmer, därför
emellertid viss afgift till kronan eller så kallade stubbören skulle er¬
läggas. Sådan stubböresafgift erlades därefter fortfarande, intill dess
hemmansägarne och nybyggesåborne genom utsyningsförordningen den
21 december 1865 tillerkändes uteslutande utsyningsrätt inom visst,
bostaden omgifvande område af angränsande oafvittrad kronomark och
i sammanhang därmed befriades från erläggandet af stubbören eller
däremot svarande afgifter till kronan, dock med villkor att sj kifva gälda
utsyningskostnaden enligt grunder, som genom särskildt stadgande be¬
stämdes, men som sedermera undergått flera ändringar. Genom 8 § af
afvittringsstadgan för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
af den 30 maj 1873 blef vidare, efter därom till Riksdagen aflåten nådig
proposition, stadgadt, att hemmansägare i denna landsdel, äfven sedan
bestämda områden tilldelats dem genom afvittring, endast efter utsyning,
därför kostnaden af utsyningssökandena skulle gäldas, ägde använda
skogen till afsalu.
I sammanhang med utfärdande af 1865 års utsyningsförordning
bestämdes vissa grunder för utsyningskostnadens gäldande, och erlades
enligt dessa grunder godtgörelse, beräknad för den tid, förrättningen å
stället upptoge, med 5 kronor om dagen samt med 2 kronor för kost
och husrum, därest sådant icke lämnades in natura. I enlighet med
den norrländska skogskommitténs förslag af år 1870 ändrades genom
182 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 46.
nådigt bref den 18 september 1875, samtidigt med utfärdandet af
den då förnyade utsyniugsförordningen, detta sätt för godtgörel-
sens utgående till en afgift af 10 öre för hvarje utsynadt timmer¬
träd samt till enahanda belopp för hvart fjärde lass annat utsynadt
virke. Sistnämnda ersättning bestämdes genom nådigt bref den 12 maj
1882 skola gälla för fem kubikmeter ATirke efter yttre mätning. Genom
nådigt bref den 26 maj 1882 infördes beträffande öfriga utsyningsaf-
gifter den ändring, att afgäld för utsyning af bjälk- och sågtimmer-
träd, som vid brösthöjd hölle 30 centimeter i genomskärning, skulle
utgöra 10 öre, men för träd af mindre dimension allenast 5 öre, med
iakttagande att, därest det utsynade trädantalet öfverstege visst belopp,
för hvarje öfversjutande träd finge beräknas endast hälften af berörda
ersättning. Dessa föreskrifter ändrades genom nådig skrifvelse till
domänstyrelsen den 29 november 1889 på det sätt, att godtgörelse för
synekostnad skulle för utsyning af till försågning dugligt virke utgå
med 10 öre för hvarje bjälk- och sågtimmerträd, som vid brösthöjd
hölle minst 30 centimeter i genomskärning, och med 5 öre för sådant till
försågning dugligt utsynadt träd, som vid samma höjd hade mindre genom¬
skärning, under iakttagande likväl, dels att, därest det utsynade träd¬
antalet öfverstege 1,000, för hvarje öfverskjutande träd endast finge,
efter dess genomskärning taget, beräknas hälften af nyss berörda er¬
sättning, dels ock att för utsyning å skogar belägna ofvanför den i
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker bestämda odlings- och
fjällgränsen, ersättningen likaledes skulle utgå med hälften af hvad
nyss nämnts. Tillika stadgades, att utsyningsafgifterna skulle från
och med år 1890 indragas till statsverket.'
I fråga om dessa afgifter anför kommittén, att, så länge desamma
utgjorde en ersättning till förrättningsmannen, eu proportionell minsk¬
ning i desamma vid de större utsyningsbeloppen var väl motiverad, i
det att förrättningsmannens omkostnader ingalunda stego i samma för¬
hållande som det utsynade virkets belopp. Sedan afgälderna numera
tillförts statsverket, syntes däremot utsyningsafgiften för hvarje träd
böra vara fika, oberoende af de utsynade trädens antal. De relativt
större kostnaderna drabbade nämligen företrädesvis de mindre skogs-
ägarne, hvilket ju måste betraktas såsom en oegentlighet. Härtill
komme, att en nedsättning af afgälderna väl kunde medgifvas, enär de
belopp, som genom dem inflöte, ganska betydligt öfverstege de samman¬
lagda utsyningskostnaderna. Däremot syntes ett fullständigt borttagande
af utsyningsafgifterna äga så mycket mindre fog för sig, som ifråga¬
varande skogsområden, ulan någon skatteköpeskilling eller annan godt-
183
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
görelse till kronan, tilldelats hemmansägarne. Kommitténs förslag, som
i enlighet med dessa grunder uppgjorts, innehölle hufvudsakligen, att
synekostnad för virke, som enligt 55 § af nådiga förordningen den 26
januari 1894 skulle af utsyningssökande gäldas, skulle utgå för hvarje
timmerträd, som 1,5 meter från marken hölle, barken inberäknad, minst
30 centimeter i genomskärning, med 5 öre, för hvarje timmerträd, som
ej uppnådde sist nämnda mått, men hölle minst 20 centimeter i genom¬
skärning, med 2,5 öre, samt för annat utsynadt virke med 2,5 öre föl¬
en kubikmeter fast mått, dock att, där utsyningen afsåge allmänning,
synekostnad skulle utgå med allenast hälften af nu angifna belopp.
Med tillämpning af dessa bestämmelser skulle, enligt kommitténs
beräkning, statens inkomst af utsyningsafgifterna minskas med omkring
31,000 kronor, hvilket skulle motsvara vid pass 22 procent af nu ut¬
gående belopp.
öfver detta förslag hafva utlåtanden afgifvits af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i de norrländska länen samt i Kopparbergs län
äfvensom af domänstyrelsen.
Samtliga länsstyrelser i Norrland hafva tillstyrkt bifall till kom¬
mitténs förslag, länsstyrelsen i Norrbotten med det tillägg, att den
lindring, som för närvarande gällde om utsyning ofvan odlingsgränsen,
borde framgent bibehållas. Däremot har Kopparbergs länsstyrelse ansett
sig icke kunna biträda kommitténs förslag alt minska utsyningsafgifterna,
hvad timmerträd anginge, men i likhet med kommittén uttalat den mening,
att afgiften för hvarje träd borde vara lika, samt för annat virke före¬
slagit eu afgäld af 3 öre för eu kubikmeter fast mått.
Domänstyrelsen har ej haft något att erinra däremol, att afgifterna
till beloppet nedsättas och hädanefter hufvudsakligen utgå efter de
något ändrade grunder, kommittén föreslagit.
Styrelsen har vidare erinrat, bland annat, att vid skogsstatens
reglering 1889 jägmästarne i de norra orterna erhöllo förhöjning i den
fasta aflöningen, lämpad efter måttet af det arbete, för hvilket till dem
förut utgående utsyningsafgifter. voro afsedda att utgöra ersättning,
under villkor likväl att dessa afgifter icke vidare skulle tillfalla jäg¬
mästarne ^ utan indragas till statsverket. Inkomsten af dessa afgifter,
Indika då utgjorde omkring 47,000 kronor, beräknades ungefär mot¬
svara statsverkets utgift för löneregleringen. Sedermera hade utsynings-
afgift er nas belopp väsentligt ökats, till betydlig del dock beroende af
mera tillfälliga . omständigheter, såsom omfattande utsyningar å stock-
fångstskogarna i sammanhang med deras inlösande till kronan, utstämp-
ling af en mängd skadad och vindfälld skog å nyafvittrade hemmans-
184 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
områden med mera. Men utgifterna för utsyningarna och därför erfor¬
derliga förarbeten såsom skogsuppskattning med mera hade ock sedan
1889 väsentligt stigit, allt efter som afvittringarna och laga skiften blifvit
afslutade i lappmarkssocknarna. Biträdande jägmästare, assistenter och
extra kronojägare hade måst anställas och aflönas för utförande af de
särdeles omfattande förrättningarna. Hädanefter, då utsyningarna för¬
nämligast förekomme i lappmarkerna och i Särna samt i några revir i
Norrbottens och Västerbottens län nedom lappmarkslinjen, syntes stats¬
verkets utgift för utsyningar åt enskilde komma att något minskas,
och torde denna utgift, med beräkning att utsyningarna med tillhörande
förarbeten taga i anspråk V3 af den förvaltande personalens tid inom
28 revir, kunna, inberäknadt de dagarfvoden, som tör biträde vid dessa
utsyningar utbetalades till kronojägare, omkring 12,000 kronor, uppskattas
till i rundt tal årligen 73,000 kronor.
Statens inkomst af utsyningsafgifter utgjorde under år 1898 117,380
kronor, under år 1899 127,473 kronor samt under ar 1900 121,738
kronor. Utom den nedsättning af vid pass 22 procent, som kommitténs
nu ifrågavarande ändringsförslag skulle föranleda, måste man för fram¬
tiden äfven räkna med den minskning i afgiftsbeloppet, som blefve eu
följd däraf, att de tillfälliga orsakerna till den nuvarande stegringen
under de närmaste åren komme att upphöra. Så vidt nu kunde på
förhand bedömas, komme statsverkets utgifter och inkomster i fråga
om utsyningar åt enskilde att i det närmaste motsvara hvarandra. Emot
kommitténs förslag- vore alltså ur denna synpunkt från statens sida ej
något i hufvudsak att erinra. Dock ansåge sig styrelsen böra anmärka,
att den föreslagna nedsättningen i utsyningsafgiften för pockenallmän-
ningarna, för hvilken kommittén icke anfört något särskildt skäl, icke
stode väl öfverens med åtgärden att utesluta den för utsyning å hemman
ofvan odlingsgränsen nu gällande lindring. Denna senare medgafs 1889
på den grund, att skogen ofvan nämnda gräns såväl till följd af skogens
beskaffenhet som flottledernas längd ägde mindre värde än i nedre lapp¬
markerna, och då dessa skäl ännu kvarstode, syntes det styrelsen
billigt, att lindringen bibehölles, hvaremot styrelsen ansåge, att den af
kommittén föreslagna afgiftsnedsättningen för sockenallmänningarna af
samma skäl icke borde tillämpas i annat fall, än att allmänningsom-
rådet vore beläget ofvan odlingsgränsen. Såväl inom Norrbottens län
som i fråga om de under bildning varande och i öfrigt tillämnade all-
männingarna inom Västerbottens län förekomme, att allmänningsmark
vore belägen eller komme att förläggas ofvan nämnda gräns. För af-
torkad, död skog, såsom jämväl af lägre värde, ansåge styrelsen ut-
185
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
syningsafgiften böra minskas till hälften. Det kunde ju synas billigt,
att denna afgift helt och hållet borttoges. Men då däraf skulle kunna
dragas den slutsats, att sådan skog finge utan all kontroll afverkas,
hvilket, efter hvad erfarenheten visat, skulle medföra missbruk förutom
många svårigheter för kontrollen öfver den öfriga afverkningen inom
lappmarkerna, ansåge styrelsen utsyningsafgifternas borttagande för
dylikt virke icke kunna tillrådas.
Enligt hvad jag inhämtat, hafva ifrågavarande utsyningsafgälder
för år 1901 uppgått till 150,050 kronor, således till afsevärdt högre
belopp än under de närmast föregående åren. För år 1902 hafva så
fullständiga uppgifter om afgifternas belopp ännu icke inkommit, att
någon tillförlitlig beräkning däröfver hunnit uppgöras.
På grund af hvad i ärendet förekommit, anser jag, att kommitténs
förevarande förslag bör med de af domänstyrelsen tillstyrkta ändringar
vinna Kungl. Maj:ts godkännande, men torde med utfärdande af för¬
ordning i ämnet lämpligen kunna anstå, till dess Riksdagen uttalat
sig angående de författningsförslag i afseende å den enskilda skogs¬
vården, som Kungl. Maj:t kan komma att vid nu pågående riksmöte
för Riksdagen framlägga; och anhåller jag fördenskull att först fram¬
deles, sedan detta skett, få framlägga förslag till förordning i ämnet
till Kungl. Maj:ts pröfning.
Hvad slutligen angår kommitténs förslag till lag angående ändring
af 2, 76 och 78 §§ af Kungl. Maj:ts förnyade nådiga stadgar om skiftes-
verket den 9 november 1866, så vidt detta förslag ännu tillhör jord¬
bruksdepartementets handläggning, äfvensom förslaget till lag angående
allmänningsskogars bildande, liar kommittén vid framläggande af dessa
förslag framhållit, att lagstiftningen rörande enskildes skogar icke borde
vidare ingripa i den enskilde ägarens förvaltning af skogen, än det all¬
männa tänkesättet kunde anses godkänna, men att dessa betänkligheter
icke gällde skog såsom samfälld egendom för flera eller färre delägare,
i hvilket fall principiella hinder ej borde möta att medgifva ett flertal
af dem att vidtaga ett för framtiden bindande förfogande, hvarigenom
samfälligheten förblefve orubbad samt under offentlig kontroll sköttes
på ett för alla delägarne betryggande, sätt. Att bereda möjlighet härför
vore enligt kommitténs mening så mycket önskligare, som erfarenheten
ådagalagt, att efter skogarnes skiftande skogssköflingen i många delar
af landet blifvit större än förut, och att en ändamålsenlig skogshus¬
hållning däraf försvårades. Att på de små och oformliga skogslotter,
hvilka till följd af skiften understundom tillfölle hvarje delägare, införa
Bih. till ltiksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 24
Samfällda
skogar.
186
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 46.
en regelbunden hushållning vore i de flesta fall omöjligt, och, där det
kunde ske, vore det föga sannolikt, att ägaren kunde eller ville under¬
kasta sig därmed förenade utgifter, och har kommittén därför ansett
gällande skiftesstadga böra i sådant syfte ändras. Men kommittén an-
såge, att hinder icke heller borde möta för ägare af redan skiftade
eller till olika byar och hemman hörande skogar att, om de alla därom
vore ense, sammanföra sina skogslotter till en dylik gemensamhetsskog.
Väl torde till en början de fall ej blifva många, då flere ägare på det
sättet förenade sig om att lör framtiden frivilligt inskränka sin förfogande¬
rätt öfver skogen. Men anledningar kunde dock enligt kommitténs
mening tänkas, som gjorde dem därtill benägna. Särskild! syntes det
kommittén ej osannolikt, att föreningar af skogsägare, som på detta
sätt skulle vilja befästa äganderätten till sina hemman, äfvensom en
och annan om skogsvården nitälskande ägare af flere angränsande
fastigheter, i syfte att för framtiden bevara resultaten af hvad han i
skogshushållningens tjänst uträttat, skulle vilja begagna sig af denna
utväg. Och redan att en form för bildande af samfällda skogar fun¬
nes, innebure enligt kommitténs uppfattning afsevärda utvecklingsmöjlig¬
heter.
Af nu angifna skäl och på de grunder, kommittén i sitt betän¬
kande anfört rörande rätt att aflösa skogsservituter, har kommittén
utarbetat följande förslag till lag angående bildande och förvaltning af
samfällda skogar.
Förslag
till
lag angående allmänningsskogars bildande.
1 §•
1. Vilja delägare i oskiftad! skifteslag eller oskiftad by afsätta
viss del af skifteslagets eller byns skogsområde för att såsom samfälld
skog för gemensam räkning för framtiden oförminskad bibehållas, vare
därtill berättigade, så framt ej annans rätt förnärmas och därest minst
halfva antalet delägare sig därom förena, och dessa tillika äga mer än
skifteslagets eller byns halfva skattetal, dock att det sålunda afsätta
området ej må understiga 500 hektar till skogsbörd duglig mark.
187
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 46.
2. På samma villkor må oskiftad skogsmark eller del däraf, som
vid laga skifte blifvit undantagen för delägarnes gemensamma begag¬
nande, till allmänning afsättas.
2 §•
Skiftesdelägare, som enligt här ofvan meddelade föreskrifter be¬
sluta bilda allmänning, göre därom framställning hos Konungens be¬
fallningshafvande för erhållande af förordnande för landtmätare att vid¬
taga den ämbetsåtgärd, som af omständigheterna påkallas.
3 §•
Varder allmänning på i § 2 angifna grunder bildad, gäldas hälften
af landtmäteriarfvodet, som å allmänningen sig belöper, af staten.
4 §•
Till olika hemman eller lägenheter hörande skogsmark, som under¬
gått laga skifte, må ock, med Kungl. Maj:ts medgifvande och så vidt ej
annans rätt däraf förnärmas, ehvad en eller flere äro ägare därtill,
afsättas att såsom en med ifrågavarande hemman eller lägenheter oskilj¬
aktigt förenad samfälld skog för framtiden bibehållas oförminskad, under
villkor, att, där ägarne äro flere, samtlige äro om sådan åtgärd ense, att
därom upprättas skriftlig handling, som tillika skall angifva den grund,
efter hvilken den samfällda skogens afkastning skall fördelas å de hem¬
man och lägenheter, som äga del i densamma, samt att den afsätta
skogen omfattar minst 500 hektar till skogsbörd duglig mark af sådan
form och belägenhet, att ordnad skogshushållning kan iuföras därå.
Ofvannämnda skriftliga handling skall för att blifva gällande in-
gifvas till häradsrätten i orten för att i dess sakprotokoll intagas sist å
det ting, som infaller näst efter tre månader, sedan Kungl. Maj:t till
samfällighetens bildande meddelat tillstånd.
5 §•
Samfällda skogar, som i denna lag omförmälas, må ej emellan del-
ägarne skiftas.
188
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 46.
6 §•
Sådan samfälld skog skall förvaltas enligt hnshållningsplan, som
fastställes af öfverjägmästaren i distriktet, och enligt reglemente, som
utfärdas af Konungens befallningshafvande i öfverensstämmelse med af
Kungl. Maj:t stadgade grunder.
Vederbörande revirförvaltare hålle tillsyn och kontroll öfver skogs¬
skötsel samt äge att, om öfverträdelse af hushållningsplan eller van¬
vård af skogen förekommer, anmäla detta hos Konungens befallnings¬
hafvande, som efter undersökning äger förordna, att skogen skall ställas
under skogsstatens vård och förvaltning, hvarefter domän styrelsen, på
anmälan härom, åt revirförvaltaren uppdrager att ombesörja skogens
bevakning och skötsel genom nödig, för densamma antagen skogs-
betjäning.
7 §•
Kostnaderna för förvaltning och vård af sådana samfällda skogar,
som i denna lag omförmälas, skola bestridas af delägarne. I dessa kostna¬
der inbegripas utgifterna för upprättande af hushållningsplauer och revi¬
sioner däraf samt för aflöning af skogvaktare äfvensom, där skogen är
ställd under skogsstatens vård och förvaltning, staten tillkommande
ersättning enligt gällande resereglemente för skogstjänstemans för-
valtningsåtgärder.
I samband därmed har kommittén, hemställt, att 2 och 78 §§ i
gällande skiftestadga måtte erhålla följande ändrade lydelse:
2 §•
År jord å landet oskiftad, och vill delägare laga skifte därå erhålla,
hafve vitsord därtill, så framt jorden ej är till samfälld skog afsätta enligt
lagen angående bildande och förvaltning af samfällda skogar den — —
78 §.
All skifteslagets mark skall i skiftet ingå, och må således särskilda
delningar å inrösnings- och afrösningsjorden inom ett och samma skiftes-
Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 46. 189
lag icke verkställas; dock vare från detta allmänna stadgande följande
undantag tillåtne:
l:o. —--— —--— — — — —---— — —
2:o.---— — — — — —--— — —---—
3:o.------------------
4:o.--— — —---—-------— —
5:o. — — — — — —--— — — — — — kan väckas.
6:0. Där skogsmark af sättes till en för delägarne samfälld skog en¬
ligt lag om bildande och förvaltning af samfällda skogar den
Hvad i denna §--------— om bränntorfmosse.
Öfver förstnämnda förslag hafva Kungl. Maj:ts befallningshaf¬
vande i samtliga län äfvensom domänstyrelsen, öfver det senare för¬
slaget landtmäteristyrelsen sig yttrat.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län har af utför¬
ligt utvecklade skäl ansett sig icke kunna understödja det framställda
förslaget till lag angående allmänningsskogars bildande, grundadt som
det vore på rubbning af redan genom lag stadfästade bestämmelser an¬
gående fast egendom tillhörande områden, men därmed ville länsstyrel¬
sen icke uttala, att hvarje lagstiftning i förslagets syfte vore omöjlig.
Tvärtom ansåge länsstyrelsen det böra göras till föremål för särskild
undersökning, huruvida man icke genom att lämna tillfälle till inteck¬
ning för skogsägares aftal om gemensam förvaltning af till skilda
hemman hörande skogslotter skulle kunna åt dylika aftal bereda en
visserligen icke fullständig, men dock för det åsyftade ändamålet till¬
räcklig trygghet.
Flere af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de öfriga länen
hafva i ett eller annat afseende framställt anmärkningar mot för¬
slaget, som dock af flertalet af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
vunnit understöd, därvid framhållits, att, om än en lag i enlighet med
förslaget sannolikt finge föga användning, detsamma dock erbjöde
beaktansvärda utvecklingsmöjligheter.
Domänstyrelsen förklarar sig till fullo uppskatta betydelsen för
skogsvården dåra!, att, med iakttagande af intecknings- eller nyttjande-
rättsinnehafvares rätt, möjlighet genom lagbestämmelser bereddes såväl
delägare i oskiftade skifteslag att, så framt minst halfva antalet delägare
sig därom förenade och dessa tillika ägde mer än skifteslagets halfva
skattetal eller innehaf, afsätta viss del af skogsområdet för att såsom
skifteslagets samfällda egendom för afl framtid under allmän kontroll
förvaltas, som ock ägare af redan skiftade eller till olika byar och
190
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.
hemman hörande skogar att, om de alla därom vore ense, sammanföra
sina skogslotter till en dylik gemensamhetsskog. Syftet med kommitténs
i detta afseende framlagda förslag vore enligt styrelsens mening sär¬
deles beaktansvärdt. Styrelsen vore dock tveksam, huruvida detta syfte
kunde genom förslaget uppnås. Vid detsammas granskning hade
styrelsen nämligen icke kommit till den uppfattningen, att de i förslaget
lämnade föreskrifter och bestämmelser vore för ändamålet tillräckliga
och nog tydligt affattade, utan ansåge sig styrelsen, lika med Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län, böra uttala den meningen
att, om man i lagstiftningen önskade bereda rum för bildandet af dy¬
lika samfälligheter, afsedda att som sådana bestå i all framtid, skilda
från öfriga till vederbörande hemman hörande ägor, detta torde böra
ske under fastare former, än förslaget anvisade.
På grund af det nu anförda, och då det ej syntes ligga inom
området för styrelsens ämbetsverksamhet att i ett med skiftesväsendet
så nära sammanhängande ärende, som det ifrågavarande, verkställa
den utredning, som för förslagets omarbetning i antydda syfte erfordrades,
har styrelsen hemställt, huruvida ej det af kommittén framlagda för¬
slaget med hänsyn till de af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Stockholms och andra län framställda anmärkningar borde undergå
omarbetning, innan detsamma till lag antoges.
Mot förslaget till ändrad lydelse af 2 och 78 §§ i skiftesstadgan
har landtmäteristyrelsen äfven i åtskilliga hänseenden framställt er¬
inringar.
För min del finner jag i likhet med domänstyrelsen det vara
för skogsvården i vårt land önskvärd! och betydelsefullt, att genom
lagstiftningen beredes möjlighet för bildande af sådana samfällighets-
skogar, som kommittén med sina föreliggande förslag velat söka bringa
till stånd; men då denna fråga otvifvelaktigt ännu icke blifvit full¬
ständigt utredd, och, såvidt i ärendets nuvarande skick kan bedömas,
de lagstiftningåtgärder, som för ändamålet må finnas erforderliga, i
hufvudsakliga delar icke tillhöra jordbruksdepartementets handläggning,
anser jag, att den vidare behandlingen af förevarande författningsförslag
lämpligen bör öfverlämnas till chefen för justitiedepartementet, som
torde erhålla uppdrag att, därest den nu ifrågasatta lagstiftningen an¬
gående den enskilda skogsvården af Riksdagen i hufvudsak antages,
låta verkställa en sakkunnig och allsidig utredning af frågan och
därefter framlägga de förslag i ämnet, hvartill den verkställda utred¬
ningen må föranleda.»
191
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
Under framhållande att särskild proposition syntes böra till Riks¬
dagen aflåtas beträffande de af förenämnda författningsförslag, hvilka skulle
af Kungl. Maj:t och Riksdagen pröfvas i den ordning, § 87 regerings¬
formen stadgade, uppläste departementschefen härefter i enlighet med det
afgifna yttrandet affattade förslag till lag angående vård af enskildes
skogar och till lag angående skyddsskogar samt hemställde, att samma
förslag måtte, jämlikt nämnda § i regeringsformen, Riksdagen till an¬
tagande föreläggas.
På tillstyrkan af statsrådets öfrige närvarande
ledamöter behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-
Regenten bifalla hvad föredragande departementschefen
sålunda hemställt; och skulle i öfverenstämmelse här¬
med till Riksdagen aflåtas nådig proposition af den
lydelse bil. — vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo:
G. Zethelius.
192
Kung!. Maj:ts Råd. Proposition N:o 46.
Bil. 1.
P. M.
I ett skogskommitténs betänkande bifogadt särskildt yttrande
angående ordalydelsen af 1 § af kommitténs förslag till lag om vården
af enskildas skogar framhålles, att all sådan mark — så lcallad degene¬
rerad, försumpad mark — hvarest föryngring ej utan särskild åtgärd kan
äga rum, bör från lagens tillämpning undantagas af det skäl, att åter¬
förandet af sådan mark till skogsbördig vore att betrakta som ett onus,
hvilket näppeligen kunde genom lagen åläggas skogsägare. På grund
häraf yrkas ändring i nämnda § på det sätt, att lagen blefve tillämplig
endast å sådan mark, där skogens tillväxt och föryngring icke förhindras
af markens beskaffenhet och betäckning.
I sitt öfver kommitténs betänkande afgifna underdåniga utlåtande
afstyrkte domänstyrelsen reservationen af skäl, som finnas anförda å
sid. 77 af styrelsens utlåtande. Då det emellertid blifvit ifrågasatt,
huruvida ej bestämmelse kunde i lagen intagas därom, att densamma
ej gäller försumpad mark, där genom stark mossbildning skogs föryngring en
förhindras, framställer sig den frågan: är det möjligt att i lagen så
definiera begreppet skogens försumpning, att en hvar skogsägare skulle kunna
afgöra, huruvida den mark han har för sig vore försumpad eller ej?
Väl är det allmänt kändt, att åtminstone i Norrland och Dalarne
finnas stora områden af vattensjuk mark, om hvilka ingen kan råka i
tvifvelsmål, att de icke motsvara, hvad i dagligt tal afses med ordet
»försumpad», men det är ej dessa och deras värdelösa marskog frågan
här gäller. Yrkandet på afverkningsfrihet och frihet från all skyldighet
att vidtaga åtgärd för skogens reproduktion å degenererad och för¬
sumpad mark har ett vida längre gående syfte. Det åsyftar uppenbar¬
ligen de i nämnda orter förekommande områden af mer eller mindre
utvuxen skog, å hvilka under tidernas lopp en sådan bottenvegetation
inträngt, att tillväxt och föryngring försvagats eller å vissa platser alls
icke försiggår.
193
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.
Denna skogstyp har ock på senaste tiden tillvunnit sig mycken
uppmärksamhet. Lundström, Tolf och Nilsson hafva visat, att det före¬
trädesvis är hvitmossa och i öfrigt björnmossor och andra mossor, som
här mer eller mindre förekomma eller äro utmärkande för typen. Men
på grund af att, såsom Nilsson säger, »knappast några bevisande detalj¬
undersökningar angående försumpningen hittills blifvit offentliggjorda i
vårt land», vet man i själfva verket ytterst litet om, i hvad mån själfva
orsaken till försumpningen ligger hos mossarna, eller om ej deras upp¬
trädande till väsentlig del är följden af de förändringar, som under
vissa förhållanden försiggår särskildt i marken.
Under sådana förhållanden erfordras det naturligtvis, att fenomenet
skall vara ytterst enkelt och markeradt i sitt framträdande, om det skall
kunna säkert och praktiskt definieras. Men så är ej förhållandet. Ofta
förekommer nämligen, att hvitmossan uppträder i enstaka tufvor i för
öfrigt växtlig skog, eller att hvit- och björnmossor härska kring käll¬
drag, i smärre sänkor, i mosskanterna eller å andra liknande ställen,
utan att skogen såsom sådan kan sägas vara försumpad. Orimligt vore
ju att, blott därför att vissa fläckar eller mindre områden lida af för-
sumpning, hela skogen komme utom lagen, men så kommer det nog
ändå i själfva verket att tillgå. Ty säkert är, att försumpningsfläckarna af
en hel de! personer tagas till förevändning för radikal utverkning å kring¬
liggande skog, om blott träkonjunkturen är god. Att sedan, när afverk-
ningen väl skett och försumpningen förvärrats, söka tillämpa lagens
påföljd inom de vida och öde norrländska skogslanden, det låter sig
knappast tänka.
Mången gång inträffar ock, att försumpning af skilda orsaker,
såsom uppdämning, förändring af vattendragens lopp, särskildt å flacka
marker inträder, utan att någon afsevärd eller stark mossbildning för¬
märkes. I sådant fall är ej heller den ifrågasatta ordalydelsen lämplig.
Vidare uppträder försumpning i många stadier eller öfvergångs-
forrner, hvilkas föryngringshindrande eller icke föryngringshindrande
egenskaper ej utan fackmäns undersökning torde kunna bedömas. Miss¬
förstånd och förvecklingar kunna härigenom uppstå, om afgörandet lägges
i skogsägarens hand.
Under alla dessa skiftande förhållanden och med den ofullständiga
kännedom vi dessutom ha om försumpningsprocessen, torde det öfver-
hufvudtaget icke vara möjligt att gifva någon fullt tillfredsställande, i
det öfvervägande antalet fall användbar, enkel och tydlig definition om
saken.
Det kan ju invändas, att, då en del af nu befintliga mossar eller
Bih. till Riksd. Prot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 25
194
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 46.
myrar enligt sakkunnigas uppgift uppstått genom försumpning af skog,
man ej bör låta det gå så långt med de börjande försumpningssymptomen,
att nya mossar bildas. Man bör tvärtom, säges det, för att i tid före¬
komma detta, släppa lös afverkningen.
Häremot är dock att anmärka för det första, att försumpningen i
stort sedt ingalunda går med den iltågsfart, som man af en eller annan
spridd iakttagelse velat sluta. Kännedomen om våra torfmossar och
deras utvecklingsskeden gifver vid handen, att det ej är med decennier
utan med årtusenden, man här har att räkna. (Gunnar Andersson).
För det andra är man ingalunda på det klara med, att det är någon
riktig och rationell metod att utan vidare borttaga skogen å degene¬
rerad eller försumpad mark och öfverlämna åt naturen att ombesörja
resten. Tvärtom kan man på goda grunder göra gällande, att så ej
är fallet.
Genom Nilssons undersökningar i Norrbotten är nämligen utrönt:
att försumpning kan uppkomma direkt från »brännört (afbrända
skogar = trådlösa marker), hvilken iakttagelse är grundad på de talrika
förekomster af kol, som påträffats omedelbart under hvitmossetäcket,
att, hvad särskildt beträffar brännor inom grantrakter, en del af
dem, ymnigt beväxta som de ofta äro af hvit- och björnmossor, alldeles
sakna skogsplantor eller endast hafva enstaka sådana och med all tyd¬
lighet komma direkt att utveckla sig till försumpad, impedimentartad
mark,
att brännorna i bättre lägen utveckla sig till björkskogar, samt
att granskogen där i vanliga fall först efter 200 å 300 år kan återtaga
herraväldet. Nilsson har därjämte genom iakttagelser äfven på Hallands
rymarker visat, att försumpningen icke är bunden vid skog. På dessa
rymarker förekommer å vissa ställen försumpning och där har iakttagits,
att hvitmossetäcket befunnits växa på ett af ljungrötter in. m. bildadt
torflager af samma beskaffenhet, som är utmärkande för vanlig, icke
försumpad skoglös rymark. Af tyska och holländska författare (Grisebach
och Borgman) anses de i nordvästra Tyskland och i Holland befintliga,
vidsträckta mossarna till större delen hafva uppkommit genom för¬
sumpning af skoglösa ljungmarker. Nilsson antager, att så äfven är
fallet, åtminstone delvis, med mossorna på våra rymarker.
Dessa iakttagelser ådagalägga, dels att träden i och för sig ej äro
orsaken till försumpning, dels ock att degenererad eller försumpad mark
ingalunda allenast genom skogsträdens undanrödjande kan omföras till
195
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
växtlig skogsmark. Tvärtom är påvisadt, att försumpning inträdt direkt
efter trädvegetationens upphörande, om genom eld eller afverkning
torde här vara likgiltigt.
Försök i mindre skala att efter olika metoder behandla försumpad
skog hafva satts i gång i vissa norrländska revir, men, utförda af olika
personer och under ej fullt jämförliga förhållanden, hafva dessa försök
ej kunnat fullständigt genomföras, och ej heller har tiden varit tillräcklig
att visa något resultat. Hela försumpningsfrågan står emellertid på
den nybildade förstuga försöksanstaltens program, och kan resultatet af
denna anstalts forskningar och experimentala undersökningar först fram¬
deles erhållas.
Af hittills gjorda iakttagelser och rön kan likväl hämtas tillräckligt
stöd för den uppfattningen, att afverkning å degenererad och försumpad
skog måste i vissa efter förhållandena afpassade hyggen begränsas och
markberedningsåtgärder, såsom dikning för vattnets aflopp m. m., omedel¬
bart därefter vidtagas, om någon vidare barrträdsvegetation skall kunna
påräknas. Lagens tillämpning å dessa marker är alltså högeligen
önskvärd.
Gifvetvis måste vid tillämpningen såsom impediment betraktas
sådana uppenbara försumpningar eller vattensjuka marker, som här ofvan
i början af promemorian omnämndes och som karaktäriseras af sin mar-
växta trädvegetation, och om hvilka ingen kan råka i tvifvelsmål, att
de ej motsvara, hvad i dagligt tal menas med försumpning, såsom mossar,
kärr, myrlaggar, källdrag m. m., men detta torde falla af sig själft, och
påkallar ej någon särskild bestämmelse i lagtexten, i synnerhet om saken
särskild! omnämnes i motiverna. Ty då kontrollen öfver lagens tillämp¬
ning är lagd i fackmessigt utbildad personals händer under skogsvårds-
styrelses ledning, kan skogsägaren ej tänkas blifva utsatt för något
godtycke eller någon risk. År han ej själf på det klara, huru afverk¬
ning skall bedrifvas, har han ju enligt § 4 i lagen, sådan domänsty¬
relsen föreslagit dess lydelse, rätt att af vederbörande tjänsteman få på
platsen för afverkningen nödiga anvisningar, till hvilka han då kan
trygga sig.
I den kommittébetänkandet bifogade, ofvannämnda reservationen
framhålles, att skyldigheten att skaffa återväxt på degenererad mark,
där föryngring ej utan särskild åtgärd kan äga rum, vore ett onus,
som knappast kan genom lagen åläggas en skogsägare. Men samma
invändning kan göras emot skyldigheten att skaffa återväxt efter af-
196 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
verkning på all annan skogsmark, där ock särskild åtgärd för föryng-
ringen erfordras. (Se domänstyrelsens underdåniga utlåtande sid 77).
Skulle den omständigheten, huruvida nämnda skyldighet är ett onus
eller ej tagas till utgångspunkt för bestämmande af lagens räckvidd,
komme man in i svårigheten att bestämma eller definiera, hvad med
onus egentligen menas i detta sammanhang. Knappast låter det väl
sig göra att till exempel bestämma, att det skall betraktas såsom
onus, när kostnaden för skyldighetens fullgörande öfverstiger någon viss
procent af skördens (det afverkade virkets) värde. Stockholm januari 1903.
Edward Kinberg.