4
Motioner i Första Kammarenf N:o 7,
N:o 7.
Af herr Kcilll(‘(ly, angående skrifvelse till Konungen i fråga
om nedsättning i räntan för vissa lån från odling s-
lånefonden.
Sedan vid 1883 års riksdag beslut fattats om bildande af en fond
med ändamål att genom lån understödja odling af sänka trakter, hafva tid
efter annan vidtagits åtskilliga förändringar uti de för fondens anlitande
ursprungligen bestämda villkor. Bland dessa förändringar, afsedda att främja
fondens användning, hafva de fortgående nedsättningame uti räntan å od¬
lingslån onekligen uti vidsträckt mån bidragit till ändamålets vinnande.
Enligt de i sammanhang med odlingslånefondens bildande meddelade
bestämmelser skulle annuiteten å lånen utgöra tio procent, hvaraf fem pro¬
cent skulle räknas såsom ränta å oguldna kapitalbeloppet.
Denna annuitet nedsattes vid 1885 års riksdag till åtta procent, däraf
såsom ränta skulle räknas fyra och en half procent å oguldna kapital¬
beloppet, och vid 1895 års riksdag blef i enlighet med Kungl. Maj:ts
proposition räntan ytterligare nedsatt till fyra procent och utgår på grund
af 1898 års Itiks dags beslut numera efter tre och sex tiondedels procent.
Nedsättningame i räntan hafva tillkommit alla de nya lån, som från
fonden utlämnats efter det beslut om nedsättningen meddelats, äfvensom de
därifrån förut beviljade lån, angående hvilkas fördelning å vederbörande
hemman och anteckning i jordeboken utslag icke meddelats.
Yid riksdagen ha jämväl motioner väckts i syfte att räntenedsätt-
ningen skulle tillkomma de låntagare, hvilkas lån redan vore fördelade,
men dessa framställningar hafva icke vunnit framgång.
Utaf statsrådsprotokollet till Kungl. Maj:ts proposition n:o 51 till
1895 års Riksdag framgår, att kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
Motioner i Första Kammaren, N:o 7.
5
och kungl. landtbruksstyrelsen uti sin framställning om nedsättning af
räntefoten för odlingslån ansett, att denna förmån borde tillgodokomma
jämväl dem, som redan erhållit odlingslån, men att kungl. statskontoret,
som afgifvit utlåtande öfver denna framställning, därvid anfört, att då lånens
fördelning vore fastställd genom utslag, i enlighet med hvilka, och i den
mån de vunnit laga kraft, den summa, som till låneandelens och den ut¬
fästa räntans likviderande årligen skulle af hvarje hemman erläggas, blifvit
från och med det år, då betalningsskyldigheten vidtagit, under särskild
rubrik med utsättande af det sista året, då betalningen skulle utgå, såsom
ett hemmanet under sålunda bestämdt antal år åliggande allmänt onus i
jordeboken antecknadt, att då en förändring i de redan för hvarje hemman
eller hemmansdel bestämda skuldbelopp förutsatte förnyade uträkningar för
hvarje lån och därpå grundad ny fördelning, hvilken, först sedan innehaf-
varen af de betalningsskyldiga hemmanen satts i tillfälle att däröfver yttra
sig, torde kunna genom utslag fastställas och i jordeböckerna antecknas, och
att då antalet af de hemman eller hemmansdelar, hvilka hade att ansvara
för återbetalningen af odlingslån, vore att räkna i tusental, skulle förändrin¬
gen kräfva ett arbete af så betydande omfattning, att detsamma åtmin¬
stone delvis icke kunde verkställas utan vidtagande af särskilda anord¬
ningar därför, i anledning hvaraf kungl. statskontoret ansåge sig så mycket
mindre kunna förorda räntenedsättningens tillämpning å nu omförmälda lån,
som det enligt gällande författning i ämnet stode öppet för hvarje deltagare i
sådant lån att sex månader efter gjord uppsägning inbetala sin låneandel.
Af denna motivering, som i hufvudsak användes af statsutskottet vid
1898 års riksdag i anledning af då väckta förslag i enahanda syfte som
det jag här skall tillåta mig framhålla, framgår med all tydlighet, att be¬
tänkligheten emot en retroaktiv verkan af räntenedsättningen icke varit
af principiell utan mera af formell art. Det vill vid sådant förhållande
synas, som skulle den af kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
kungl. landtbruksstyrelsen äfvensom af motionärer i riksdagen föreslagna
utsträckningen af räntenedsättningen kunnat komma till utförande, blott
tillräckliga arbetskrafter för uträkningarnes verkställande förefunnits; och
onekligen framställer sig själfmant det spörsmål, huruvida ett så viktigt
och betydelsefullt ändamål som att bereda en välbehöflig lättnad för de
svenska jordbrukare, hvilka för sin jords förbättring eller vinnande af ny
odlingsbar jord underkastat sig risk, möda och kostnader, borde lämnas
å sido endast därför, att förändringen skulle medföra något arbete och där¬
med förenade kostnader för eu gång, hvilka enligt min mening i alla
händelser ej kundo blifva af afsevärd omfattning.
6
Motioner i Första Kammaren, N:o 7.
Yid föregående tillfallen har Riksdagen för ett sjöförsäkrings- och
odlingsföretag medgifvit icke allenast nedsättning uti den ursprungligen
bestämda räntan, utan jämväl uti de för lånets beviljande i öfrigt före-
skrifna villkoren.
För det vid 1877 års riksdag beviljade lån 2,000,000 kr. till
Hjelmarens och Q vis m arens sjösänkningsbolag, å hvilket lån skulle beräknas
ränta efter fem procent, nedsattes räntan vid 1885 års riksdag till fyra
och en half procent och vid 1889 års riksdag till fyra procent, hvarför¬
utom andra afsevärda lindringar i lånevillkoren medgåfvos icke blott vid
nämnda riksdagar, utan ock vid 1895 års riksdag.
Ett tillvägagångssätt, som möjligen kan ifrågasättas för beredande af
den räntelindring, hvilken jag anser behöflig, torde vara, att de förutvarande
äldre odlingslånen inbetalas och samtidigt nya lån beviljas, hvarigenom
undvikes, att nya uträkningar och fördelningar af samtliga lånen på en
gång ifrågakomma, och därvid man skulle kunna tänka sig att en viss
afgift erlades för att betäcka de kostnader, som uppkomma genom ökade
arbetskrafter för uträkningarnes verkställande.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen behagade uti skrifvelse till Kung!.
Maj :t anhålla om en utredning rörande nedsättning i räntan
för alla sådana lån från odlingslånefonden, å hvilka
erlägges en årlig ränta, öfverstigande tre och sex tionde¬
dels procent, och att på grund af denna utredning till
nästa års Riksdag inkomma med nådig proposition i
ämnet.
Om remiss till statsutskottet anhålles.
Stockholm den 23 januari 1903.
James Kennedy.