Motioner i Första Kammaren, N:o 51.
1
^:o 51.
Af herr Ljungberg, i anledning af Kungl. Maj:ts förslag till lag
angående värd af enskildes skogar.
Knappast torde i någon allmän fråga en mera enhällig opinion vara
rådande än den, att kraftiga åtgärder masta skyndsamt vidtagas till för¬
hindrande af den alltjämt fortgående skogssköflingen, om icke ett af de
fordom skogrikaste länder i Europa snart skall vara ett armt och förödt land.
Men är det sådana åtgärder, den kungl. propositionen föreslår?
Denna utmärker sig tvärtom, likasom skogskommitténs betänkande, genom
ett ängsligt undvikande af alla preventiva åtgärder för skogarnes bevarande.
Den går till och med i detta afseende ännu längre än betänkandet, ty då
detta åtminstone föreslår, att »den egentliga skogsmarken skall till skog sbörd
användas», så innehåller det kungl. lagförslaget i sin ll:te §, att »hvad i
denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för skogsmarks uppodling till
trädgård, åker eller äng, utläggande till nödig beteshage eller användande
till byggnadstomt eller annat likartadt föremål»; och då i kommittébetänkandet
anbefalles skyldighet för bolag och större skogsägare att »för tillsyn öfver
skogens ordentliga skötsel hafva såsom skogsförvaltare anställd en forstligt
bildad man», så är denna paragraf helt enkelt utesluten ur den kungl.
propositionen. Allt går för öfrigt i båda förslagen allenast ut på att fram¬
kalla återväxt, d. v. s. att vidtaga åtgärder, sedan skogen blifvit förödd; men
det är då i allmänhet för sent, och huru skall man kunna af en lätt kring¬
gången återväxtlag förvänta nödigt timmer och virke till skepp och andra
byggnader, när man icke ens utsätter någon tid för återväxtens bevarande
eller någon dimension, som bör vara uppnådd, innan skogen åter nedhugges ?
Huru skall ett så lamt stadgande som det i 1 § af den kungl. propositionen
Bih. till Riksd. Prot. 1903. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 22 Käft. (N:o 51.) 1
2
Motioner i Första Kammaren, N:o 51.
(»äro, i följd af af verkningen, särskilda åtgärder erforderliga för skogens
föryngring, åligger det den, som låtit verkställa afverkningen, att sådana
åtgärder vidtaga») kunna återupprätta förstörda skogar?
Det är ståndskogen, som, såvidt möjligt är, måste skyddas, jämte det
återväxt befordras; annars hafva vi snart endast sparrar, pitpropsoch dylikt att
exportera och kunna med värdet däraf knappt betala de trävaror af gröfre
dimensioner, som vi nödgas importera. År 1895 t. ex. utfördes från Sverige
97,638 kub.-m. timmer och mastträd af 25 cm. eller större diameter i
lilländan, men fem ar därefter, år 1900, allenast 35,086 kub.-m., hvaremot
infördes förra året, 1895, allenast 31,586 kub.-m. sådant gröfre timmer,
men år 1900 54,639 kub.-m. Sistnämnda år hade således införseln af
gröfre trävaror redan blifvit omkring 50 procent större än utförseln. I
stället hade utförseln af ungskog så förökats, att, då år 1895 utförseln af
grufstolpar besteg sig till endast 752,401 kub.-m., steg den år 1900 till
l, 104,779 kub.-m.
För så betänkliga förhållanden kunna icke svenska folkets representanter
hafva rätt att blunda. Alla främlingar, som berest olika länder, hafva för¬
klarat, att de knappt någonstädes sett så härjade och förstörda skogar som
i Sverige. Hvarför taga vi då icke exempel från de länder, där man, ofta
af en dyr erfarenhet, lärt sig att tillvarataga sin skogsegendom!
I flera af våra landskap finner man nu nakna klippor uppstiga, som
förr varit betäckta af skog, men där nu vind och torka förtaga all sådan
växtlighet; och främmande spekulanter, såsom danskar, norrmän och tyskar
m. fl., få fortfarande, och äfven efter den nu föreslagna lagen, fritt och i
grund föröda all den skog, som de kunna åtkomma. Huru annorlunda i
andra länder?
I Baden t. ex. får kalhugge ej ske utan medgifvande af forstlig
myndighet. I Bayern, Österrike och Wiirtemberg är all sköfling af skog
förbjuden, och skog får ej huggas, utom för skogsbörd, om ej särskildt
tillstånd af vederbörlig myndighet (vanligen finansministeriet) erhålles.
I Ungern skola skogar, tillhöriga aktiebolag, skötas efter fastställda
hushållningsplaner, och skogsmarken skall bibehållas oförminskad. Agarne
af skog skola ha forstligt bildade förvaltare (såsom vår skogskommitté före¬
slagit för större skogsegendomar, men hvilket i kungl. propositionen blifvit
struket), och kontroll skall utöfvas af skogsinspektörer.
I Ryssland skola äfven icke-skyddsskogar bibehållas till skogsbörd.
Vill ägaren afverka skogsmark, erfordras därtill tillstånd af skogsskydds-
kommittén (sådana finnas i hvarje guvernement). Hushållningen å enskilda
skogar regleras genom fastställda hushållningsplaner.
3
Motioner i Första Kammaren, N:o 51.
Med ett ord, man har nästan öfverallt i Europa, utom hos oss, vid¬
tagit de allvarligaste åtgärder för att bibehålla de så nödvändiga skogarna
och ingalunda åtnöjt sig med sådana palliativer eller, minst sagdt, otillräck¬
liga åtgärder som de nu hos oss föreslagna. I Danmark, som jämförelsevis
har så ringa skogsmark, har man ännu goda, välskötta skogar, hvilket
tillskrifves två omständigheter: den ena, att man bibehållit den gamla lagen
af 1805, som förbjuder kalhuggning och i allmänhet äfven bete å skog,
och den andra, att den, som köper skog, icke får under de första tio åren
efter köpet hugga mera än till egen nödtorft, såvida han ej inför ränte¬
kammaren styrker, att afverkning kan ske utan skada för skogen. Man
kan verkligen fråga sig, hvarför icke hvarken Kungl. Maj:t eller vår
skogskommitté föreslagit ett så klokt och ändamålsenligt stadgande, som kunde
förhindra dessa spekulationsköp, som kanske mera än allt annat bidragit
aott i så många af våra landskap förvandla våra skogstrakter till ödemarker.
Åtminstone borde en sådan bestämmelse kunna föreskrifvas för utländske
skogsspekulanter, helst stadgandet i lagens lista § (att den, som låtit verk¬
ställa af verkningen, skall vidtaga åtgärder för skogens föryngring), ju är
overkställbart mot en utländing, som begifvit sig bort, så snart han skördat
sin vinst. Man har ju äfven borttagit den garanti för skogens föryngring,
som kommittén sid 171 föreslagit uti nedsättningen hos skogsvårdsstyrelsen
af Y10-del af hvad för afverkningsrätten betingats.
I afseende på det för öfrigt välbetänkta stadgandet om skogsvårds-
afgifter tillåter jag mig äfven fästa uppmärksamheten på det tillbörliga, att
staten, som nu anses hafva så stora behof, väl borde kunna åtnjuta någon
inkomst af dessa afgifter. De beräknas (sid. 175 i k. prop.) komma att
uppgå till 580,000 kr., och då de medel, som skulle ställas till skogs-
vårdsstyrelsernas förfogande, i allt beräknas uppnå det höga belopp af 861,850
kr., hvilket ingalunda kan behöfvas för skogsvårdsstyrelsernas i många län
ganska inskränkta uppgifter, borde åtminstone hälften af skogsafgifterna,
eller i rundt tal 300,000 kr., kunna aflämnas till statsverket. Våra finan-
sierer, som med en till småaktighet gränsande ifver uppsöka hvarje liten
inkomst hos sina landsmän för att skattlägga den, om äfven den för
nationens välstånd så nödvändiga och ej alltför allmänna sparsamheten
skall beskattas, torde icke böra så helt och hållet förgäta en del större
skattekällor, som utan den enskildes betungande kunde tillitas, t. ex. ex¬
porttullar, hvilka man nu med största jämnmod låter i stället andra nationer
pålägga svenska varor.
I korthet anhåller jag få sammanfatta mina erinringar i följande
punkter:
4
Motioner i Första Kammaren, N:o 51.
1. att all kalhuggning utan forstlig myndighets medgifvande
förbjudes;
2. att i regeln skog ej får nedhuggas utom till skogsbörd samt
skogsmark ej utan anmälan användas till odlad mark;
3. att bolag eller ägare af större skogar må förpliktas att bruka
dessa enligt af vederbörande fastställda hushållningsplaner; och
4. att rätt till afverkning icke må upplåtas för längre tid än fem
år, och då med villkor, att Vio M köpeskillingen nedsättes såsom säkerhet
för de utgifter, som tillskyndas länets skogsväsende.
Med vördsamt åberopande af den motivering, jag i det föregående
anfört, får jag således ödmjukeligen hemställa,
att Riksdagen, för bevarande af våra skogars
bestånd och landets däraf beroende välstånd, måtte
vidtaga de förändringar och tillägg i det kungl. lagför¬
slaget, som i öfverensstämmelse med de af mig nu
framhållna grundsatser påkallas.
Stockholm den 8 mars 1903.
G. E. Ljungberg.
Stockholm, Svenska Tryckeribolaget Ekman & Co, 1503.