Motioner i Första Kammaren, N:o 46.
1
N:o 46.
Af herr af Blirén, angående skog svårdsafgifters använ¬
dande till inköp af mark för bildande af allmännings-
skogar m. m.
Skogsbruk är vår hufvudnäring och vår mest naturliga näring. Det
kan man finna af vår statistik, som underrättar oss om hurudant vårt land
är beskaflädt — att af landets ytvidd skogsmarken med afdrag af impedi¬
ment utgör i rundt tal öfver 20 millioner hektar emot nära 5 millioner
hektar inegojord — och då man fått klart för sig, att på dessa 20 millioner
hektar skogsmark icke kan frambringas något annat eller något bättre
än skog.
Ingenting är så begärligt och ingenting är så lätt att förvandla i pen¬
ningar som skog, hvaraf framgår, att skogen numera har ett mycket högt
värde. Då den utländska statistiken under senaste decennium visar, att
skogsmarken årligen kan aftvingas en nettobehållning i runda tal af 12
riksmark (Preussen) till 37 riksmark (Wurttemberg och Baden), 40 riks¬
mark (Sacksen-Meiningen), 43 riksmark (Sachsen), och då vår egen statistik
meddelar, att t. ex. Kinnc revir för år 1899 lemnat 30 kronor och att för
år 1900 Södra Lycksele revir lemnat 5 kr. 17 öre, Åsele revir 4 kr.,
Västra Hälsinglands revir nära 10 kr., Engelholms revir nära 27 kr., Om¬
bergs revir 972 kr., allt netto per hektar, så finner man, att skogsmarken
med rationell skogshushållning kan frambringa dyrbara årliga skördar.
Häraf följer, att skogsbruket, såsom näring betraktadt, måste bedrifvas
intensivt och absolut sj anständigt, oberoende af öfriga näringar. Detta
gäller i synnerhet om trävaruindustrien, som, om denna för vårt land så
viktiga industri skall fortlefva, måste åtnöja sig med den årliga tillväxten
Bill. till lliksd. Prof. 1903. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 20 Höft. (N:is 46, 47). 1
2
Motioner i Första Kammaren, N:o 46.
eller hvad med bevarandet af skogskapitalet detta kapital årligen förmår
att lämna. Man måste göra sig reda för hvilken ålder skogen skall hafva
för att lämna mig den största möjliga behållning. Skogsmarken måste så¬
lunda indelas i lika många delar, som åren äro, så att, när den sista års¬
klassen är afverkad, den första årsklassen är färdig att skörda påföljande
år och, när den första årsklassen är afverkad, den andra årsklassen är fär¬
dig att skörda påföljande år o. s. v. och sålunda skogskapitalet genom ett
sådant intensivt, rationellt skogsbruk för all framtid betryggadt. Detta, att
skogskapital bildas och, sedan det är bildadt, att det sedermera bevaras, är
det »conditio sine qua non», hvarpå hela skogsfrågan hvilar. Denna grund¬
sats, som jag vill kalla för skog skapitalets bevarande för uthållig afkastning,
är fastslagen för våra allmänna skogar i landet. Denna princip är i vårt
land under utvecklingens stadium, men när detta system ostördt fått ut¬
veckla sig och kommit till sin fulländning, skola helt visst kommande gene¬
rationer, som få skörda frukterna häraf, välsigna den generation, som infört
och accepterat detta system, kragan är nu, om detta system kan åstad¬
kommas för de enskilda skogarne i vårt land.
Så önskligt det än vore, vågar jag ej hoppas eller tro det, emedan
erfarenheten från såväl vårt land som från andra länder har visat, att det
icke låter sig göra. Det ligger i själfva sakens (den uthålliga skogshus¬
hållningens) natur, att ett rationellt, intensivt skogsbruk ej lämpar sig som
enskildt företag. Skogsbruket är nämligen icke ett fält för tillämpning af
rörliga och ofta förändrade principer eller spekulationer, beroende af kon¬
junkturernas växlingar, utan måste vid detsamma tvärtom följas det mest
konservativa fasthållande vid eu gång väl utredda och fastställda grund¬
satser, efter hvilka en hushållningsplan uppgöres, som under tidernas lopp
under inga villkor får rubbas, och det är just detta, att denna plan måste
absolut följas, som gör det så vanskligt att å privatskogarne åstadkomma
skogskapitals bildande för uthållig afkastning, alldenstund hvad en ägare
möjligen påbörjat, en efterföljande ägare hvarken kan eller vill fullfölja.
Den enskildes arbete, kostnader och sträfvan är lönlöst, därest ej arbetet
fullföljes af hans efterkommande. Han får själf aldrig skörda hvad han
själf sått och planterat. Skogen till egendomen tillfaller hans arfvingar
att dela, och om en af dem vill lösa sig till det gamla kära fädernehem¬
met, så är det skogen, som realiseras för att därmed betala medarfvingarne,
och därmed är den beräknade uthålliga afkastningen från skogen förstörd
och tillintetgjord.
Skogsbruket bör sålunda vara en verksamhet, som utöfvas af korpo¬
rationer med fast organisation, som hafva obegränsad fortvaro, en tillvaro,
Motioner i Första Kammaren, N:o 46.
3
som sträcker sig öfver generationers lifslängd och som kunna utsträcka
sina beräkningar till en aflägsen framtid och som vid alla sina företag och
anordningar äro förpliktade att icke endast taga de nuvarande medlemmar-
nes, utan äfven framtida släkters behof i betraktande.
Enda sättet att förmå den enskilde skogsmarksegaren att bedrifva ett
sådant rationellt uthålligt skogsbruk vore att stifta en lag, som å ena sidan
befaller mig att å den skogsmark, jag äger, bilda skogskapital och, när detta
virkesförråd en gång är bildadt å andra sidan förbjuder mig att afverka
annat eller mera än den årliga tillväxten eller räntan af detta kapital eller
ej annat eller mera, än hvad detta skogskapital med dess bevarande för all
framtid förmår att lämna; men emedan den nödvändiga kontrollen för
lagens efterlefnad ej kan genomföras, emedan skogsbruksnäringen lika litet
som någon annan näring kan trifvas och utvecklas genom tvångslagar och
emedan vårt nationallynne ej vill veta af några sårande inskränkningar i
den enskilda äganderätten, tror jag icke, att denna lag kan åstadkommas,
ännu mindre han den skogslag, Kungl. Maj:t nu föreslagit, tänkas leda till
rationell, uthållig skogshushållning, hvaremot, om den beslutas, den enligt min
uppfattning i allt vidare kretsar kommer att väcka stort missnöje. Jag tillåter
mig bär anföra hvad direktörn för forstinstitutet i Evois A. G. Blomqvist
säger om den enskilda skogshushållningens förbättrande genom lagar och
resultaten däraf.
»Den enskilda skogshushållningens förbättrande genom lagar och
resultaten däraf.
Alla länders erfarenhet vittnar, att skogarna i privat besittning
blifvit så illa vårdade, att man varit tvungen utfärda skilda lagar för
deras bevarande och behandling. Skogslagstiftningens historia är sålunda
ett ovedersägligt bevis på den privata skogshushållningens otillförlitlighet
och otillräcklighet.
Ur detta omfattande ämne kunna här endast några hufvuddrag
anföras till belysande af den förstuga politilagstiftningen och de resultat,
som därmed vunnits. J) I de äldsta forngermaniska lagarna ingingo be¬
stämningar hufvudsakligen blott rörande de gemensamma allmännings-
skogarnas nyttjande, om insamling af trädfrukter, skogsbete m. m., och
voro straffbestämningarna ofta ytterst grymma.
’) En utförligare redogörelse härom ingår i förf:s arbete »Några ord till belysande af den
närvarande skogsfrågan i Finland. II. Skogshushållning och lagstiftning» Helsingfors 1874.
4 Motioner i Första Kammaren, N:o 46.
De äldsta skolförordningarna utkommo redan under medeltiden1),
men egentligen börjades deras tid först med 1518 i Frankrike, hvarefter
i de germaniska och skandinaviska länderna dylika, synbarligen efter
samma grundtyp sammanfattade förordningar blefvo utfärdade. Man sökte
genom dessa inverka på den privata hushållningen med skogarna sålunda,
att dessa skulle bibehållas och bevaras mot godtycklig förstöring. I flere
bland dem, såsom i den ryktbara franska ordonnancen af 1669, finnes
ett helt system af detalj bestämningar angående rätta sättet för skogens
skötsel och utverkning i form af positiva föreskrifter om trädslag, om¬
loppstid, årsväxt in. m. Uti andra, såsom i de för Sverige och Finland
gemensamma, ordnades hufvudsakligen allmänningsskogarnas nyttjande,
men där ingingo äfven förbud mot vissa skogödande brukningssätt, näm¬
ligen svedjande och katning.
De lagbud, hvarigenom skogslagarna i Europa i närvarande tid söka
inverka förbättrande på den enskilda hushållningen, kunna hänföras till
följande fyra hufvudkategorier:
1. Förbud mot skogars borthuggande och markens uppodling till
åker och äng utan därtill af föreskrifna statsmyndigheter meddeladt till¬
stånd (Frankrike, Schweiz, Österrike, Italien, Bayern, Wurttcmberg, Baden,
Danmark).
2. Förbud mot skogsdevastion eller skogssköfling (Frankrike, Öster¬
rike, Schweiz, Baden, Wiirttemberg).
3. Kulturtvång eller åläggande att till skogväxt återodla afverkad
mark. (Samma stater, som under 2 äro nämnda).
4. Förbud att för export hugga träd, understigande en viss minimi-
dimension (Sverige) eller mot total export (Korges nordliga del sedan
1892).
Till dylika lagar kunna ännu räknas de angående skyddsskogar och
vissa trakters fridlysning för all afverkning, hvarom dock redan förut är
redogjordt.
Af dessa lagar hafva de ad 1 hörande till ändamål att bibehålla sko¬
garna oförminskade till sin areal och att därigenom säkerställa skogs¬
produktionens oförändrade fortbestånd. Man utgår härvid från den åsikt,
att skogarna redan blifvit så mycket minskade, att åtminstone den när¬
varande proportionen mellan skogsmark och odlade fält måste bibehållas,
samt stödjer sig på den af Pfeil med skäl bekämpade åsikten, att det
*) Så för klostret Mauermunster 1144. Under medeltiden utkommo dock endast dylika
speciella förordningar för några vissa skogar, men icke några allmänna för ett helt annat land
gällande sådana.
Motioner i Första Kammaren, N:o 46.
5
»status quo», som i närvarande tid förefinnes med hänseende till skogarna,
äfven för all framtid vore det bästa och rättaste, hvilket därför med all
makt borde bibehållas oförändradt. Hvarken i Frankrike eller i de tyska
stater, där sådan lag finnes, bär det afsedda ändamålet blifvit mer än
till en viss grad vunnet; ty tillstånd till röjning och uppodling bar i en
mängd fall icke kunnat förvägras, och skogsarealen har oaktadt lagen
fortfarande minskats. I Danmark bar resultatet gestaltat sig bättre.
Emellertid utgör denna lag det bästa bevis på den ringa tilltro, man
kan hysa för de privata skogarnas fortbestånd. Men i ett land, som
ännu i årtusenden måste förblifva nyodlande, kunde en dylik lag hafva
ingen användning eller betydelse.
Lagar mot skogsdevastation hafva i synnerhet mött binder uti svårig¬
heten eller rättare omöjligheten att med erforderlig precision definiera
själfva begreppet af en sådan handling. Enligt en i Hessen (1839)
utfärdad kungörelse inträffar skogsdevastation först, då marken till den
grad ödelägges, att återväxt hvarken genom naturlig besåning eller kultur
är möjlig. I Bayerns skogslag af 1852 är (enligt Braters tolkning) den
yttersta gränsen för en skogsdevastation likaledes utstakad mycket rym¬
ligt. Uti andra länders skogslagar är densamma betecknad såsom »en
icke forstlig eller mot god ordning stridande handling» (Baden). G. L.
Kartig m. fl. fattade saken så strängt, att till och med oskyldiga handlingar
måste hänföras till straffbara. Ett bevis därpå är, att mångenstädes i
statsskogar handlingar blifvit utförda, som å privatskogar förbjudits såsom
devastatoriska. Själfva begreppet af skogsdevastation är därför till den
grad tänjbart, att största möjliga rum finnes för godtycke och ensidighet
vid dess tillämpning i lagskipningen. — Det var därför med fullt berät¬
tigande, som W. Boscher yttrade1): »Ett direkt förbud af skogsdevastation
stöter i synnerhet på svårigheten att finna en skarp legal definition af
detta begrepp».
Förbud att hugga träd under vissa dimensioner har tillämpats genom
de för Norrbottens och Yesterbottens län utfärdade lagarna. Dessa lagar
hafva dock blifvit ogillade af många bland Sveriges och Norges mest
utmärkta forstmän såsom hinderliga för skogens rationella vård och afverk-
ning. På en stor del af skogsmarkerna i nordliga Sverige uppnå träden
aldrig ens den föreskrifna minimidimensioncn och kunna till följd däraf
alls icke tillgodogöras genom export. För eget husbehof eller till kolved
få däremot äfven undermåliga träd fritt användas huru slösaktigt som
') System der Volkswirthschaft, 2 Band, Pag. 537.
6 Motioner i Första Kammaren, N:o 46.
helst. Äfven i vårt land hafva röster upprepade gånger höjts för införan¬
det af liknande dimensionslagar till skydd för timmerskogarna och hafva
af förf. blifvit bemötta såsom hvarken ändamålsenliga eller nyttiga.
Om man undersöker hvad genom lagar kunnat ernås för den enskilda
skogshushållningens förbättrande, så måste erkännas, att detta varit mycket
litet. God hushållning har därigenom aldrig blifvit framkallad, skogars
förstöring har möjligen i enskilda fall till någon viss, ehuru ringa grad
kunnat förebyggas, men däremot har skogshushållningen härigenom för¬
vandlats till en tvångsnäring utan lif och utveckling. Lika litet som någon
annan näring har skogsbruket kunnat väckas, uppbringas eller ens bibe¬
hållas genom tvångslagar. För deras skenbara upprätthållande har man
skapat ett system af ofrihet och korruption. Äfven i vårt land är ju
kändt, huru t. ex. förordningarna om svedjebruket existera blott till
namnet.
Ingenstädes har man därför vågat hysa sådan tillit till dylika lagar,
att man skulle ansett dem tillräckliga och betryggande för ett lands fram¬
tida skogsproduktion.
I det längsta bär man därför söka undvika ett dylikt vanmäktigt, illu¬
soriskt och vårt nationallynne sårande system.»
Man har nu ändtligen börjat inse, att bildandet af allmänningsskogar
är det enda sätt, hvarigenom skogshushållningen i vårt land kan komma
till afsevärd och varaktig nytta. Så har Östergötlands län under sitt
lagtima landsting förlidet år beslutat tillsätta en kommitté för att utreda
frågan om markinköp för bildandet af allmänningsskogar, och helt visst
skulle intresset för denna fråga äfven inom andra län väckas och ökas,
om Riksdagen antoge Kungl. Maj:ts förslag till förändring angående skogs-
vårdsafgifter att användas för sådant syfte.
För öfrigt anhåller jag få hänvisa till mina motioner n:o 7, n:o 12
och n:o 13 under 1895 års riksdag, till mina motioner n:o 17 och n:o 18
under 1896 års riksdag, till mina motioner n:o 2 under 1899, n:o 4
2) I »Några ord till belysande af den närvarande skogsfrågan i Finland» Helsingfors 1874,
och i ett referat vid Forstföreningens årsmöte 1891, då mötet enhälligt yttrade sig mot dylika
lagar.
Motioner i Första Kammaren, N:o 46.
7
under 1901 och n:o 13 under 1902 års riksdag jämte mina vid deras
behandling i kammaren afgifna yttranden.
På grund häraf får jag hemställa,
att, under förutsättning att Riksdagen bifaller
Kungl. Maj:ts förslag om skogsvårdsafgifter, Riksdagen
behagade besluta, att dessa finge jämväl användas till
markinköp inom länen för bildandet af allmännings-
skogar, samt att vid bifall härtill Riksdagen må i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes förelägga Riksdagen förslag till dessa allmän-
ningars skötsel och vård och på hvad sätt blifvande
därifrån inflytande inkomster skola användas.
Stockholm den 6 mars 1903.
C. P. af Buren.