Motioner i Första Kammaren, N:o 27.
1
N:o 27.
Af herr Lithander, angående skrifvelse till Konungen i fråga om
användning af torf till eldning vid statens järnvågar och
statens öfriga verk.
Världens torfindustri är ej obetydlig.
I Ryssland fabriceras den mesta torfven, och var tillverkningen där
c:a 4 millioner ton år 1901. Fabrikationen ökas därjämte i Ryssland årligen
med cirka 100,000 ton. En enda torffabrik nära Moskwa tillverkar numera
årligen cirka 250,000 ton och en annan närbelägen fabrik cirka 150,000 ton,
således dessa bägge tillsammans omkring 50 procent mera än Sveriges sten¬
kolsbrytning och efter brännvärde räknadt c:a 20 procent mera än dennas.
Ryska staten hade år 1900 mossar utarrenderade för tillsammans 3 72
millioner kronor.
Tyskland bar äfven en betydande torfindustri, som kan uppskattas till
inemot 2 millioner ton. Likaså Österrike.
I Holland, som ej är större än Småland och Halland tillsammans, till¬
verkas årligen cirka 1 million ton bränntorf.
I Frankrike, Belgien, Schweiz, Irland, Förenta staterna och Kanada
tillverkas också torf.
Sveriges torfindustri är ej så obetydlig som mången tror. Årstillverk-
ningen lär vara öfver en million ton, således ungefär 4 gånger större än vår
stenkolsproduktion och efter brännvärde cirka tredubbelt mot denna.
Hela världens torftillverkning kan uppskattas till 9 å 10 millioner
ton pr år.
I. År tolf ett dugligt bränsle? Svaret härpå torde redan vara gifvet,
enär annars så stora kvantiteter ej skulle tillverkas; för öfrigt torde om-
Bih till Kiksd. Prof. 1903. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 11 Häjt. (N:is 27, 28). 1
2
Motioner i Första Kammaren, N:o 27.
nämnandet af de industrier här och i utlandet, där torf användes och af
hvilka några äro uteslutande baserade på torfbränsle, ytterligare lämna svar
på frågan.
Den mesta torfven i Sverige användes för husbehofseldning, både den
som tillverkas af konsumenterna själfva och den som tillverkas för afsalu.
Inom industrien användes också betydande mängder torf, vanligen maskin-
torf, till ångpannor och ugnar inom pappers-, glas-, tegel-, järn-, koppar¬
med flera storindustrier. Flere betydande och modernt inrättade fabriker
i Sverige använda uteslutande torf som bränsle och äro icke inrättade för
något annat. Från utlandet må också ett par exempel omnämnas: I Dan¬
mark vid Sparkjaer tillverkas på en plats årligen öfver 20,000 ton ma¬
skin- och sticktorf, uteslutande till afsalu. Hela trakten kring och med
staden Gifhorn i Braunschweig begagnar torf från Triangel för alla bränsle-
behof. I Bayern tillverkas årligen cirka 200,000 ton sticktorf, mest till hus¬
hållsbränsle, och där eldas fabriker och vissa järnbanelinjer med sticktorf;
likaså i Ryssland, där vissa år flere hundra tusen ton maskintorf användas
för lokomotiveldning. Det bästa beviset för att torf kan betjäna storindu¬
strien är förut omnämnda torftillverkning vid Moskwa hos firman Savva
Morosoff, 250,000 ton pr år, som användes för eldning af ångpannorna i
firmans bomullsfabrik, den största i världen. Dess ångpannor, tillsammans
å 15,000 hkr., eldas med torf, och denna jättefabrik med 20,000 arbetare
får ej vara beroende af bränsle, det måste finnas. Erfarenheten har där
visat, att torf under alla ryska väderleksförhållanden kan fås i tillräcklig
mängd, ehuru dessa ej äro gynnsammare utan tvärtom svårare än hos oss.
Ett indirekt bevis för användbarheten af torf är att Sveriges största
industri, sågverksrörelsen, begagnar uteslutande våt sågspån som bränsle med
ett brännvärde af % — */» af torfvens.
Torfven kan sålunda betjäna hushållen, den lilla och den stora indu¬
strien och våra järnvägar, därom finnes nu tillräcklig erfarenhet, delvis från
långa tider tillbaka.
II. Kan torf tillverkas i tillräcklig mängd i vårt land för klima¬
tets skull?
Förut har sagts, att torftillverkningen i Sverige för närvarande är
cirka 1 million ton pr år. Ur klimatets synpunkt — torftillverkningen
är som bekant beroende af väderleken — finnes alltså intet hinder för att
tillverka de cirka 6 millioner ton, som motsvara vår stenkolsimport, ty väder¬
leken försämras icke genom ökad torfproduktion, tvärtom förbättras den
genom den för densamma erforderliga torrläggningen af mossarne och i all-
Motioner i Första Kammaren, N:o .27. 3
mänhet äro våra klimatiska förhållanden gynnsammare än Rysslands för
torftillverkning.
Föregående års ovanligt våta och kalla sommar har varit ett godt
bevis för möjligheten att i vårt land tillverka torf under ogynnsam väder¬
lek, hälst i jämförelse med 1901 års ovanligt gynnsamma torkningsförhål-
landen. Statens torfingeniör meddelade nämligen på Mosskulturföreningens
senaste möte i Jönköping, att vid de torfverk, från hvilka han fått uppgifter
för 1902, tillverkningen varit blott cirka 15 procent mindre än 1901. Den
torf, som år 1902 blifvit fullt torr, är dessutom bättre än 1901 års torf,
enär den senare torkade så hastigt, att den sprack sönder, smulade sig och
gaf en betydande afbränning vid lastningen.
Dessa uppgifter gälla hufvudsakligen för Götaland. I Svealand har
torfskörden varit sämre, till stor del beroende på där allmänt använd sämre
beredningsmetod än i Götaland. Sålunda meddelas från ett järnbruk i mel¬
lersta Sverige, att torfproduktionen år 1902 varit 60 procent mot den ovanligt
gynnsamma årsskörden 1901 och att blott hälften är sa torr, att den i
vinter kan användas. »För oss» — säger meddelaren — »ställer det sig
så, att stark nederbörd ökar vår vattenkraft, så att behof af bränsle däri¬
genom minskas. Dess bättre eger nog samma förhållanden rum hos många
industriella verk i Sverige, som, i fall de använda torf, sålunda kunna hafva
nytta af både torra och våta somrar, ehuru på olika sätt.»
Genom att hålla ett hälft eller bättre ett helt års tillverkning i lager
kan man ytterligare säkerställa torftillverkningen för ogynnsam väderlek.
Lagringen möter ej några svårigheter och behöfver ej ske i lador, utan i
stora stackar, upplagda i husform å mossen i det fria.
Jämföras möjligheterna af att erhålla en god torfskörd med att fa
sädesskörden väl bärgad, så äro de förra betydligt bättre; det visa inne¬
varande års förhållanden mer än väl. Ingen lärer väl dock vilja yrka. på
att vi ej skola bemöda oss att öka sädesodlingen, därför att skörden vissa
är blir dålig. Lika litet finnes det skäl för att ur klimatisk synpunkt af¬
styrka en ökad torftillverkning, ehuru sydligare länder hafva bättre torknings-
förhållanden än vi. Under år 1901 gåfvo våra vattenfall ett mycket sämre
utbyte än vanligt. Skulle vi därför icke söka att få flera af dem använda?
Något hinder ur klimatets synpunkt för en stor torffabrikation i Sverige
finnes sålunda icke, och det är ingalunda bevisadt att torffabrikationen är
omöjlig ens i Norrland. Antagligen är motsatsen förhållandet äfven där,
hvithet väl i år kommer att bevisas. Statens torfingeniör, som i somras be¬
sökte Norrbotten för att studera dess mossar och tillverkningsmöjligheten,
säger, att stora förutsättningar synas finnas för maskintorfberedning i detta
nordliga län.
4 Motioner i Första Kammaren, N:o 27.
III. Sakna vi arbetskraft för tor fabrikation i Sverige? För tillverk¬
ning af det mot stenkolsimporten svarande kvantum torf, c:a 6 millioner
ton, erfordras under sommarmånaderna en arbetsstyrka af i rundt tal 50,000
man och 25,000 kvinnor och barn. Emigrationen uppgår till tiotusentals
personer årligen, och år 1902 utgjorde den öfver 30,000 personer. Således
skulle endast en minskad emigration under några år gifva oss tillräcklig ar¬
betskraft, om sådan nu icke finnes. Allt tal om bristande arbetskraft, är
således oriktigt. Gif våra arbetare rikliga arbetstillfällen och väl betaldt
arbete, sa stanna de till större delen hemma. Den åderlåtning, som vårt
land årligen undergår genom emigration, är för detsamma minst lika skadlig
som exporten af penningar för stenkol; och det är en klok styrelses oafvisliga
plikt att söka att i landet kvarhålla de tiotusental af våra bästa söner och
döttrar, som årligen emigrera.
IV. Ilar vårt land stora, goda och välbelägna torftillgångar?
Den mest besynnerliga invändning, som gjorts mot en större torfindustri
i Sverige, är att vi ej skulle äga någon betydande bränntorfstillgång söder
om Dalälfven — man har därjämte alldeles obevisadt antagit, att torfindustri
norr därom skulle vara outförbar — blott cirka 150 millioner ton i mossarna
af öfver 100 hektars storlek och att vi böra gömma detta lilla kvantum till
våra efterkommande. Först och främst bör häremot påpekas att mossarne
under 100 hektar äro de öfvervägande, både i antal och torfinnehåll, att
dessa senare hittills äro så godt som de enda, som bearbetas på bränntorf,
och att de manga tiotal millioner ton bränntorf, som i Sverige under sista
århundradet tillverkats, icke synbart hafva minskat torftillgången i landet.
Mossarne ligga ännu till allra största delen orörda. Under loppet af det år,
som statens torfingeniör tjänstgjort, har han undersökt mossar, söder om
Dalälfven, med ett torfinnehåll af 23 millioner ton, och häri äro icke inräk¬
nade de delar af större mosskomplexer, som han icke haft i uppdrag att un¬
dersöka, men som sammanhänga med mossdelar, som han undersökt. Af dessa
mossar 140 st. — äro endast 10 st. öfver 100 hektar. De undersök¬
ningar, som han hittills utfört, kunna helt naturligt endast omfatta en ytterst
ringa bråkdel af alla bränntorfsmossarna söder om Dalälfven. Södra Sveriges
torfindustriförening, som omfattar en del af södra Sveriges torfindustri och
en mycket liten del af Götalands mossar, uppskattade vid ett sammanträde
under förra sommaren efter mycket låg beräkning innehållet af de mossar,
som föreningen representerar, till 20 millioner ton. Endast Rönneholms mosse
i ^ Skane innehaller i rundt tal 3 millioner ton och den del af Martebo myr
på Gottland, som bäst lämpar sig för beredning af bränntorf, cirka 2 millioner
ton, allt beräknadt som färdig maskintorf. Geologiska kartbladen Hässleholm
Motioner i Första Kammaren, N:o 27.
5
och Vittsjö innehålla efter låg beräkning hvardera minst 6 millioner ton
torf. Närmaste trakten kring Elmhult har minst 4 millioner ton, kring Vis-
landa 1 million ton, kring Stockaryd 2 millioner ton, kring Falköping 30
millioner ton. Enligt järnkontorets torflngeniör hafva Kronobergs och Jön¬
köpings län 225 millioner ton torf. Angående Norrlands mossar må citeras
statens torflngeniör, som säger: »I Norrbottens län finnas cirka 3 1/2 millioner
hektar mossar. Om en femtedel däraf, eller 700,000 hektar, genom mognad,
djup och ringa askhalt skulle lämpa sig för bränntorfberedning», hvilket torf-
ingeniören ej håller otroligt, »skulle dessa mossar med beräkning af blott 1 V3
meters medeldjup efter afdikning innehålla 14 tusen millioner ton bränntorf,
som lågt räknadt motsvara 700 millioner ton stenkol, eller hela landets nu¬
varande stenkolsförbrukning i öfver 200 år.» Detta i endast ett län i Sverige.
Den främste kännaren af våra mossar, Direktör Rob. Tolf i Jönköping, bär
uttalat som sin bestämda åsikt, att aflidne professor Erdmans uppskattning
af vårt bränntorfskvantum söder om Dalälfven är tillnärmelsevis riktig, och
den motsvarar cirka 4,000 millioner ton, som således kunde utfylla vår sten¬
kolsförbrukning i cirka 700 år.
Vi böra därför icke vara oroliga för att »nutiden i onödan ruinerar
den ärfda fädernefastigheten» i våra torfmossar; utan man kan instämma
med järnkontorets torflngeniör, som i en skrifvelse till Riksdagen år 1900
säger, att »tillgångarna af såväl bränntorf som torfströ i Sverige äro rent
af oerhörda» och att »hvart och ett län i Sveriges rike uti sina torf mossar
har ett bränsleförråd, som är tillräckligt icke allenast för alla vanliga hus¬
behof, utan äfven för en flerdubbelt större industri än den nu befintliga under
minst ett par sekler.»
Hvad kvaliteten af våra bränntorfsmossar beträffar, så visa utförda
undersökningar, att deras askhalt i allmänhet är lag, äfven Norrbottenmos-
sarnes, och lägre än utlandets. De äro i de flesta tall högmossar och lätta
att afdika, också en fördel framför en stor del af utlandets, som ofta äro
lågmossar af stor askhalt och, där de icke äro lågmossar, dock, såsom ofta
är händelsen i Ryssland, äro svåra eller omöjliga att fullt torrlägga pa grund
af bristande nivåskillnader.
Intet land i Europa, kanske med undantag af Ryssland, torde hafva
mera och intet så god torf som Sverige.
Mossarna äro dessutom spridda öfver hela landet, och flertalet bränsle-
förbrukande platser hafva inom korta afstånd betydande torflager, hvarpå en
mängd exempel skulle kunna anföras.
V. Kan hos oss bränntorf tillverkas så billigt, att den kan täfla med
ved och stenkol?
De uppgifter om tillverkningspriset för torf af olika slag, som nu
6
Motioner i Första Kammaren, N:o 27.
komma att lämnas, äro jämte eu del andra uppgifter hämtade ur Ingeniör Alf.
Larsons och Löjtnant E. Wallgrens berättelse till Kungl. Maj:t om den resa,
de på uppdrag af Kung!. Maj:t företogo under år 1901 i Sverige och ut¬
landet för att studera torffabrikationen, hvilken berättelse förra året ut¬
delades i riksdagen.
Sticktorf hade år 1901, som berättelsen afser, ett tillverkningspris af
1.20—4.92 kronor pr ton å olika platser, och i medeltal kunde priset sättas
till 3 kronor pr ton obergad torf. Tillkommer således bergning och hem¬
körning, som hos oss med de förhållanden, under hvilka sticktorfven tillver¬
kas och användes, i liten omfattning på hvarje plats och till eget husbehof
eller landtbruksbehof, icke öfverstiger 1 krona pr ton. Torfven tillverkas
nämligen oftast på egendomen, där den användes, af gårdens eget folk och
hemforslas med dess dragare, då öfriga landtbruksgöromål lämna tid därtill
och folket annars skulle gå sysslolöst. Till 4 kronor pr ton har man således
torfven på förbrukningsplatsen, och den konkurrerar då med ved, äfven där
denna är som billigast; likaså med stenkol, enär ett pris af 4 kronor pr ton
sticktorf motsvarar ett pris af ungefär 8 kronor pr ton stenkol.
Af samma berättelse framgår också, att en ton maskintorf kostar i till¬
verkning, inklusive alla utgiftsposter, fritt å vagn vid mossen 5—6 kronor,
då förstklassigt maskineri användes och fabrikationen för öfrig! bedrifves
rationellt. Såväl nämnda berättelse som 1893 års torfkolskommittés betän¬
kande fastställa, att en ton torf i brännvärde motsvarar i medeltal 1.33 ton
ved. Det är då lätt uträknadt, att med nu gällande billigaste vedpriser torf¬
ven å produktionsorten blir ansenligt billigare. 1 famn barrved, 6'xG'xs^
väger 975 kg. och motsvarar i brännvärde 735 kg. torf. En famn barrved
skulle å produktionsorten endast få kosta i rundt tal 4 kronor för att vara
lika billig som torf, oafsedt kostnaden för sågning och huggning, som öka
priset med ett par kronor. För sticktorf blir jämförelsen än mera förmånlig.
Detta gäller, då tillverkaren själf är förbrukare. Men äfven om torfven till¬
verkas af en och köpes af en annan, blir den dock billigare än ved. För
att bevisa detta hänvisas till Larsons och Wallgrens berättelse, där prisupp¬
gifter samlats för torf och ved från en mängd platser, å hvilka torfven öfver
allt ställde sig billigare än ved.
Angående brännvärdet hos torf i förhållande till stenkol hänvisas äfven
till nämnda berättelse, som konstaterar att en ton stenkol i brännvärde mot¬
svarar 1,8 ton torf. Till samma resultat kom också 1893 års torfkols-
kommitté, och under förra året företagna profeldningar å statens lokomotiv
gåfvo samma siffra. Då nu 1 ton torf i medeltal ej behöfver kosta mer än
kronor 5,50 på platsen, fritt å vagn, vid tillverkning af 2 å 3,000 ton pr
år och vid större tillverkning under 5 kronor, så motsvarar alltså en ton sten¬
Motioner i Första Kammaren, N:o 27.
7
kol i brännvärde för 9 kronor 90 öre torf, och till ett sådant pris har aldrig
stenkol sålts ini landet, där kostnaderna ytterligare förhöjas genom järnvägs-
frakt från hamnstaden.
Priset å stenkol har under åren 1891—1900 enligt den officiella sta¬
tistiken varit i medeltal kronor 18,50 per ton. Statens järnvägar, som är
den störste stenkolsförbrukaren i landet och som således köper kolen billigare
än någon annan, har under de sista 10 åren i medeltal betalt 14 kronor per
ton fritt i hamn, hvartill således kommer hamnafgift, lossnings- och transport¬
kostnader, så att kolen å de respektive upplagen i medeltal kunna antagas
kosta minst 16 kronor per ton. Undantagsvis har en ton stenkol i hamn¬
stad kostat 11 kronor per ton. Frakten för torfven får i detta sista fall
från mossen till hamnstaden ej vara mer än l,io kronor per ton för att
torfven skall bli lika billig som stenkol. Med ett stenkolspris af i medeltal
15 kronor per ton i hamn tål torfven en frakt af kronor 3,33 per ton, mot¬
svarande en väglängd af 180 kilometer. I medeltal blir det således bespa¬
ring att själf tillverka och använda torf, äfven om kolen undantagsvis skulle
vara abnormt billiga.
Torfven är således, äfven efter effekt räknadt, det billigaste bränslet,
då förbrukaren själf tillverkar den på rationellt sätt och frakten ej öfverstiger
180 kilometer med nuvarande frakttariff å statens banor.
Skall däremot torftillverkningen bedrifvas som själfständig industri för
afsalu, så bör torlfabrikanten hafva vinst på sin affär, och då blir saken mera
invecklad. Dock visar erfarenheten, att torftillverkningen för afsalu i södra
Sverige år efter år pågår, ökas och kan bära sig, och att torf, ehuru be¬
klagligen förgäfves, utbjudits till statens verk till konkurrerande pris. Ett
par af Skånes största fabriker finna med sin fördel förenligt att köpa torf,
ehuru de ligga nära intill hamnstad.
Förut åberopade torfkolskommitté af år 1893 kom också till samma re¬
sultat. Kommittén säger därom ordagrant: »Det billigaste bränslet, skärtorf,
lämpar sig svårligen för en särskild industri. För husbehof, respektive som
binäring till jordbruket, är däremot upptagning af skärtorf på sin plats, så¬
som ock förhållandet här i landet så väl som annorstädes utvisar. För kon¬
sument, som själf är torftillverkare och för hvilken mossen ligger väl till,
är otvifvelaktigt torfven öfver allt här i landet det billigaste bränslet och
bör följaktligen kunna konkurrera med stenkolen, en sak som äfven fakta
synas bekräfta.» I annat sammanhang säges vidare ä samma kommittés vägnar,
att »vi hafva blifvit. satta i tillfälle att konstatera, att torfven, sådan den är,
äfven från effektens synpunkt, är det billigaste bränslet här i landet och att
den under gynnsamma förhållanden till och med tål en icke obetydlig frakt.
Så långt därför som tillgängliga arbetskrafter räcka till kan man fördel-
8 Motioner i Första Kammaren, N:o 27.
aktivt tillgodogöra torfven, och dess betydelse kan vidgas genom billigare
frakter».
Så långt kommittén. Den ekonomiskt möjliga längsta järnvägsfrakten
anger kommittén då vara 140 kilometer.
Sedan 1893, då kommittén afgaf sitt betänkande, har tillverkningskostna¬
den för torfven, trots stegrade arbetslöner, genom förbättradt maskineri kunnat
sänkas med cirka 2 kronor per ton, järnvägsfrakterna hafva minskats med
20 procent och stenkolspriset har stigit. Kommitténs omdöme har därföre nu
än större bärkraft än då.
Det är således samstämmiga resultat mellan 1893 års torfkolskommitté
och förut nämnda reseberättelse till regeringen.
Yl. Kan torf användas för lokomotiveldning?
Att torf är ett godt bränsle i fasta eldstäder är förut visadt. Hvad
lokomotiveldning angår, så tinnes erfarenhet därom från utlandet. Försöks-
eldningar å statens järnvägar hafva dessutom företagits under förra året och
utfallit tillfredsställande. Såsom bevis härför lämnas här några utdrag ur
redogörelsen för försökseldningarne efter det föredrag, som Ingeniör E. von
Friesen, som ledde dem, i augusti 1902 höll härom vid trettonde nordiska
järnvägsmannamötet och hvaraf en del återgifves här nedan.
Herr von Friesen säger: »Torfven är ett ganska lätthandterligt, bränsle.
Hvar och en, som aldrig så litet försökt sig på lokomotiveldning med sten¬
kol, vet huru försiktigt man får undvika vid foliering, att fyren på något
ställe blir för tjock, då kolen baka ihop sig och icke släppa igenom tillräck¬
ligt mycket luft för en liflig förbränning. Torfven däremot är mera porös,
hvarför man kan och måste hålla fyren ganska tjock, utan att behöfva
riskera att förbränningen blir för långsam; och skulle det på något ställe
bli alltför mycket, så kan man utan att förstöra fyren jämna ut den med
eu raka. Torfven tänder sig lätt, förbrinner hastigt och med lång låga och
lämnar föga rester i eldstaden. Mängden af sot i rökskåpet är också mycket
obetydlig. Detta är särskilt anmärkningsvärd!, emedan speciellt lokomotiven
litt. Kd2 vid stenkolseldning draga genom så mycket helt och hållet eller del¬
vis förbrända partiklar, att rökskåpen måste rengöras på nära nog hvarje
station vid forcerad körning. Det måste anses som en beaktansvärd fördel,
att man ej så ofta behöfver rengöra fyren och rökskåpet, enär den starka af-
kylningen af eldstad och tuber menligt inverkar på pannans varaktighet. I
samband härmed kan påpekas, att de tre torfsorter, som användes vid för¬
söken, enligt analys innehöllo i medeltal endast 0,35 procent svafvel. Som
bekant hålla engelska stenkol omkring 2 procent, hvilken höga svafvelhalt
är ganska skadlig för eldstaden. Äfven af denna grund borde alltså eld¬
Motioner i Första Kammaren, N:o 27.
9
staden få större varaktighet vid eldning med torf. Askan, som erhölls, var
till kvantiteten obetydlig och bestod till större delen af ett fint väl genom-
brändt pulver. Det synes därför icke föreligga någon anledning att ändra
rostanordningen. Hvad temperaturen i rökskäpet beträffar, så höll den sig
vid normalkörning mellan 300°—400°. Motsvarande temperatur vid stenkols-
eldning och samma forcering är bortåt 100° högre. Gnistbildningen var icke
så stor som man hade väntat. Vid vanlig körning observerades endast få
gnistor, som vanligen slocknade strax efter det de lämnat skorstenen. För¬
hållandet mellan bränselvärdet hos torf och stenkol = 1 : 1,8. Vid ett par
resor utgjorde bränslet en blandning af torf, dels med briketter af svenska stenkol,
dels med engelska stenkol. Proportionerna hafva därvid varit ungefär lika.
Resultatet af dessa försök var mycket tillfredsställande. Torfven tänder sig
och brinner ut hastigt i förhållande till stenkolen och ännu mer i förhållande
till briketterna. Denna omständighet gjorde, att värmeutvecklingen blef lik¬
som fördelad och därigenom jämnare. Af rester i eldstad och rökskåp erhölls
mindre än vid eldning med enbart briketter eller kol. Vid båda resorna var
eldaren ensam och, oaktadt tågen voro tunga, redde han sig utan svårighet;
hans arbete sjmtes vara ungefär detsamma som vid eldning med blandning
af svenska och engelska kol. Tågen voro vanligtvis så tunga som maskinerna
öfverhufvudtaget förmådde framföra i stigningarna. Af jämförelsen ser man,
att kostnaden för bränslet på tågvikt räknadt blir ungefär detsamma vid eld¬
ning med stenkol som torf. Vid denna beräkning har antagits ett pris af
10 kronor per ton för torfven. Vid beräkningen är icke medräknadt det
extra tillägget för handtlangare^ Denna kostnad ökar torfvens pris med om¬
kring 50 öre per ton och gör på 1000 tonkilometer ungefär 5 öre. Torfven
blir alltså icke så synnerligen mycket fördyrad härigenom. Kostnaderna för
stenkol är beräknad enligt nu gällande priser, nämligen för de engelska
(Yorkshire) kolen till 15,85 kronor per ton, räknadt på järnvägsvagn i svensk
hamnstad. >
Såsom förut anförts af föredraganden, bortfaller kostnaden för handt-
langaren vid eldningen, om blandning af stenkol och torf användes, och åt
den tabell, som bifogas föredraget, framgår, att vid sådan eldning bränsle-
kostnaden för 1000 tonkilometer blir 0,45 kronor, hvilket med reduktion för
54 ton större tågbelastning (se föredraget) blir 0,50 kronor, medan kost¬
naden för enbart engelska stenkol blir 0,G2 kronor. Innevarande vinter
har torfpriset sjunkit till kronor 9,50 per ton och det är sålunda konsta-
teradt, att det blir lika billigt att elda godstågslokomotiv med torf och minst
20 procent billigare att elda dem med lika vikter torf och kol tillsammans
än med stenkol ensamt, oafsedt mindre slitning å maskinen. »Såsom en samman¬
fattning af resultaten», säger Ingeniör von Friesen, »af försökseldningarna
Bill. till Jiiksd. Prof. 1903. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 11 Höft. 2
10
Motioner i Första Kammaren, N:o^27.
med torf kan sägas, att det är fullt möjligt att framföra ett godståg med
detta bränsle, förutsatt att man kan få torf af åtminstone medelgod be¬
skaffenhet. Någon större förändring behöfver därför icke göras med lokomo¬
tiven. Medförandet af ett tillräckligt stort förråd möjliggöres genom att
något öka tenderns sidor. En bekväm och föga tidsödande lastning af torf-
ven kan ske etc. Vid eldning med torf skulle pannorna af anförda skäl
säkert komma att få större varaktighet.» Efter att hafva påpekat den
nationalekonomiska fördelen af torfeldning säger slutligen herr v. F., att
»detta^ synes vara en anledning så god som någon annan att önska fram¬
gång åt sträfvandena att skaffa användning för våra vidsti'äckta torfmossar,
och om järnvägarne med sina jämförelsevis svåreldade rörliga eldstäder ginge
före, så är det troligt, att många andra bränsleförbrukare, hvilka nu ställa
sig något tveksamma, snart skulle följa efter.»
Med nöje kunna vi konstatera, att från försök hafva nu statens järn¬
vägar öfvergatt till användande af torf såsom lokomotivbränsle å regelbunden
trafik, till en början å 4 godståg på linien Malmö—Alvesta. Nödig ut¬
sträckning i stor skala är alltså hvad man har att önska.
Men hvarför användes torf fortfarande i så liten skala?
Svaret är beklagligt för oss svenskar. Det är, trots gjorda och goda
utredningar därom, bristande kännedom om torfvens värde, liknöjdhet, kon¬
servatism och ett bristande tillmötesgående mot den viktiga näringen från
statens verk, hvilket vi en gång, om ej rättelse snart sker, dyrt få betala.
Svenska statens oafvisliga plikt är att föregå med godt exempel, hälst sedan
Riksdagen tydligt visat, att den vill den goda sakens framgång, och ådagalagt
detta icke allenast i ord utan äfven i handling.
VII. Vikten och betydelsen af en inhemsk bränsletillverkning i sådan
omfattning, att vi blefve oberoende af utlandet.
Importen af bränsle har under de sista 12 åren tillsammans uppgått
till i rundt tal 500 millioner kronor, eller i medeltal till cirka 40 millioner
kronor per år, och ett år, 1900, till 85 millioner kronor. Skall det fortgå
som hittills under äfven detta århundradet, så komma vi att gifva ut för
kol minst 5 å 6 milliarder kronor, antagligen mycket mera, eftersom bränsle¬
konsumtionen årligen ökas, och det hafva vi bestämdt ej råd till, oafsedt den
oberäkneliga faran af att vara beroende. Bränslenöd är, i vårt klimat
i synnerhet, lika farlig som hungersnöd. Vi hafva nyligen sett följderna
af en kort kolarbetarestrejk i världens stenkolsrikaste land, Amerika, där
kolen i normala fall äro de billigaste i världen. I Newyork kostade sten¬
kolen för ej många månader sedan 35 — 40 dollars per ton och slutligen
funnos inga att få, och bränslenöden är ej ännu slut där. Det gick så
Motioner i Första Kammaren, N:o 27.
11
långt, att torf fraktades dit ända från Michigan och antracit åter från Ham¬
burg och Berlin. Eu några månaders kolarbetarestrejk samtidigt i England
och Amerika — och en sådan är med nuvarande arljetareorganisation ej
otänkbar — skulle kunna stanna våra fabriker och kommunikationer och
bringa oss i det största elände.
Framstående politici och militärer säga ju, att det blott är en tids¬
fråga, då vi mot vår vilja blifva inblandade i ett krig. Da vara hamnar
äro blockerade och då kol anses som krigskontraband, huru skulle vi då
redci oss?
Man har sagt, att försöken att göra oss oberoende af utländskt bränsle
vore sangviniska. Här har visats, att så ej är fallet. Men är ej tanken,
att vi alltid skulle vara i tillfälle att förskaffa oss utländskt bränsle en stor
sangvinism? I nödens stund kunna vi icke i en hast producera torf i stor
utsträckning, därtill fordras några års förberedelser. Inhemskt bränsle i
tillräcklig mängd är därför ett ekonomiskt och 'politiskt Jifsvillkor för oss.
De indirekta fördelarne af en stor torftillverkning äro dessutom betydande.
För hvarje million ton torf, som tillverkas i landet, skulle utbetalas tre och
en half millioner kronor i arbetslöner, däraf 600,000 kronor till kvinnor och
barn, som utföra det lättare arbetet å mossarne och som annars gå sysslo¬
lösa.’ För hvarje million ton ny tillverkning af torf komma cirka 25,000
hektar torfmosse att torrläggas, hvilket för kringliggande åkerjord medför
minskad frostländighet, alltså bättre skördar samt bättre sanitära förhållan¬
den. Efter afverkning lämpa sig många mossar hos oss för odling. I
Holland vinnas årligen 400 hektar åkerjord genom torfafverkning. Sedan
16:de århundradet har Holland vunnit mellan 80 och 90 tusen hektar åker
och äng å afverkade mossar. Vårt behof af 6 millioner ton torf skulle är¬
ligen kunna gifva oss betydligt ökad areal odlingsbar mark. Sant är visser¬
ligen, att våra mossbottnar äro svårare att odla än de holländska, men så
är förhållandet med nästan all odling i Sverige. Vi odla ändå, emedan vi
måste göra det, Skulle vi här i landet endast göra sådant arbete som
vore lika lätt som i sydligare länder, så blefve å många områden föga att
göra för oss.
Uppgifterna om vedförbrukningen i Sverige variera mellan 7 och 20
millioner kubikmeter årligen. Endast 7 millioner kubikmeter motsvara, om
de antagas vara ensamt barrved, 1,800,000 ton torf årligen, ett kvantum
som är lätt att åstadkomma, blott man ville använda torf. Skogsafverkningen
öfverstiger den användbara återväxten med cirka 3 millioner kubikmeter om
året. Genom att använda 900,OoO ton torf om året i stället för ved, mot¬
svarande halfva vedkonsumtionen, skulle alltså återväxt och afverkning af
12 Motioner i Första Kammaren, N:o 27.
skogen gå ihop, en fördel som är lika beaktansvärd som en minskad utgift
för stenkol. Och att konsumenten skulle göra besparing har förut visats.
Skogen är för värdefull att i våra dagar brännas upp. Yi skola
belysa detta med ett exempel. Om endast 1,5 millioner kubikmeter granved
så mycket brännes säkert upp i vårt land — användes till pappersmassa,
skulle däraf erhållas cirka 375,000 ton mera pr år än nu, motsvarande
enligt medelvärdet för kemisk och mekanisk torr massa med nu gällande
pris cirka 35 millioner kronor per år.
Äfven träkol skulle, såsom erfarenheten visat, i många fall kunna
ersättas af torfkol, — erfarenheten från Tyskland och Kyssland bevisar detta —
och torfkol kunna numera beredas billigare än träkol och därigenom ytter¬
ligare skogsbesparing uppstå.
Yi skulle genom en ökad torlfabrikation alltså kunna spara oerhörda
summor i direkt utgift till utlandet, blifva oberoende däraf, bereda arbets¬
tillfällen i storartad utsträckning, minska emigrationen, vinna åkerjord, min¬
ska frosterna, återställa skogsåterväxten, med flera fördelar, som tillsammans
i penningar motsvara minst 100 millioner kronor per år. Men ändock låta
vi saken bero!
Därför är det statens oafvisliga plikt att gå i spetsen för torfvens
popularisering och användning; ty reformen får nog också här komma upp¬
ifrån; och statskassan skulle göra en direkt vinst därpå. Staten använder
nämligen årligen c:a 250,000 kubikmeter ved, som kosta incl. sågning och
huggning ungefär 1 million kronor. Detta kvantum ved motsvarar c:a 60,000
ton torf, och staten skulle genom att utbyta veden mot torf högeligen gagna
torfindustrien, spara c:a 300,000 kronor årligen och popularisera torfbränslet.
Om allmänheten Ange i ämbetsverk, å lokomotiv, i järnvägsstationer, i sko¬
lor m. fl. allmänna inrättningar se torfeldning, skulle den snart taga efter.
Det finnes numera för torf konstruerade kaminer och kakelugnsinsatser, som
icke allenast förbränna torfven luktfritt, utan äfven besparande. Men utan
att påbud om torfeldning kommer att gifvas för statens verk blir, såsom
erfarenheten visat, intet af därmed. Likaså angående statens jernvägars
gosdtåg. Och torf skulle ej komma att fattas. Torflabrik efter torffabrik
skulle uppstå invid järnvägarna, och torfven skulle oupphörligen blifva billi¬
gare, då den ej behöfde fraktas lång väg. I Holland finnes föreskrift om
att statens verk skola eldas med torf; och hvarför skulle det ej kunna ske
här såväl ^ som där, då saken är allmännyttig? Holländska staten lägger
dessutom årligen upp ett visst kvantum torf i sina befästade »ställningar»,
har egna torfverk samt kontrakt med torfmosseägare att vid behof få dispo¬
nera deras verk. Holland har dock billigare stenkol än vi och lättare att
komma åt dem, enär de per järnväg och kanal fraktas från Belgien, Frankrike
Motioner i Första Kammaren, N:o 87.
13
och Tyskland samt med fartyg från England. Där bär staten icke allenast
insett vikten att vara oberoende, utan äfven satt det i verket. Låt oss
följa exemplet! Men hos oss upptagas icke ens anbud å torf till statens
verk till pröfning.
Ryska staten gör allt för att uppmuntra torfindustrien och blifva obe¬
roende af England för kol, ehuru kolimporten till jätteriket är mindre än
till Sverige. För Nikolaibanan har till och med byggts en egen torfkols-
fabrik och flere skola byggas. Och man kan vara viss om, att det i Ryssland
icke skulle underlåtits att utröna en sådan sak, som om de vidsträckta mossar
Luleå—Ofotenbanan går igenom kunnat användas för banans bränslebehof.
Svenska regeringen och Riksdagen hafva på sista åren gjort ej obe¬
tydliga insatser för torfsaken genom att bevilja anslag till torfindustriens
fromma, till studieresor, sänka järn vägsfrakterna och tillsätta en torfingeniör
in. m. Låt oss nu draga nytta häraf, och måtte torflånefonden, som förra
årets Riksdag beviljade, snart komma till användning.
I det föregående har visats:
1. ) att torf är ett godt bränsle för husbehof och fabriksdrift;
2. ) att torf kan i Sverige tillverkas i tillräcklig mängd för landets behof;
3. ) att vi icke sakna arbetskraft för en stor torftUtverkning;
4. ) att vi hafva outtömliga, goda och välbelägna bränntorfsmossar;
5. ) att torf hos oss kan tillverkas till ett med ved och stenkol i de flesta
fall konkurrerande pris;
6. ) att torf med fördel och besparing kan användas för godstågslokomotivs
eldning, utan att våra lokomotiv behöfva afsevärdt ändras;
7. ) att vi, utom oberoende af utlandet, skulle direkt och indirekt vinna
minst 100 millioner kronor om året genom en stor torffabrikation.
Vid afgifvande af vår motion stödja vi oss alltså på dessa förhållanden,
på samma gång vi utgå från den uppfattningen, att vårt lands oberoende af
utlandet för erhållande af bränsle, besparandet af hundratal millioner kronor
årligen, användningen af elektrisk kraft genom torfeldning för industri och
järnvägsdrift samt beredande af arbetstillfälle för dem som eljest emigrera
äro så enormt viktiga villkor för svenska folkets framtid, att statsmakterna
knappast kunna hafva mera maktpåliggande frågor att egna sitt intresse åt,
utan böra väl därföre med all kraft gemensamt arbeta på att utan uppskof
vidtaga alla de mått och steg, som behöfvas för uppkomsten af en vidt utbredd
torfindustri.
En af de åtgärder, som snarast möjligt bör vidtagas och hvilken ju
ligger bra nära till hands, är att staten inför torfeldning i sina egna lokaler,
då så ske kan.
14 Motioner i Första Kammaren, N:o 27.
Det har i det föregående påpekats att medelpriset under de sista 10
åren för stenkol i hamn för den största konsumenten i Sverige, statens
järnvägar, varit 14 kronor per ton i hamn, motsvarande i medeltal c:a 16
kronor per ton, upplagda ini landet, och att medelgod torf till ett pris af
kronor 9,50 per ton å vagn vid järnvägsstation blir lika billig som stenkol,
till och med billigare, samt att torf i hamnstad för fabriksdrift, när konsu¬
menten själf är torftillverkare, kan konkurrera med stenkol.
Vidare är det bevisadt, att torf för eldning af rum med beräkning af
ofvannämnda pris a torf blir billigare än ved. Det land, som har god till¬
gång på bränntorf, behöfver sannerligen icke nedhugga skog till ved eller
sända millioner till utlandet för stenkol.
På grund af hvad vi här anfört, hemställa vi, att Riksdagen i skrif¬
velse till Kungl. Maj:t anhåller, det Kungl. Maj:t täcktes förordna:
att vid statens järnvägar användning af torf till eld¬
ning af godstågslokomotiv må utsträckas till alla linjer,
där medelgod torf kan köpas till högst 9,50 kronor per
ton vid statens järnvägsstationer;
att statens järnvägars väntsalar må eldas med torf i
den mån sådan finnes att tillgå i stället för med ved eller
kol, och att statens öfriga verk likaledes uppvärmas me¬
dels eldning med torf, när i dessa bägge fall torf kan
köpas till ett med ved efter vikt konkurrerande pris,
därvid kostnaden för sågning och huggning medräknas;
samt
att Kungl. Maj:t må, om så finnes lämpligt, till ledning
lämna den föreskriften att med medelgod torf menas så¬
dan bränntorf, som per hektoliter väger minst 30 kg.,
och ej innehåller öfver 30 °/0 hygroskopiskt vatten och
ej mer än 6 % aska.
Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.
Stockholm den 27 januari 1903.
P. Em. Lithander.
I motionens syfte instämma:
Carl Kling spor. Jonas Alströmer.
L. Grundberg.
Motioner i Första Kammaren, N:o 27.
15
C. E. von Oelreich.
C. E. Ljungberg.
Aug. Weinberg.
P. Fahlbeck.
G. H. Spens.
A. G. G. Törner.
Carl Rydberg.
Gottfr. Olsén.
Seb. Tham.
J. Fr. Wester.
Arvid LiUiesköld.
Axel F. Himmel.
P. J. Andersson.
Knut Falk.
N. J. Boström.
Gustaf B. Berg.
Ivar Wijk.
Ax. D:dt Lillieström.
C. P. af Burén.
0. Nilsson.
Alb. Bergström.
Carl Nyström.
Carl Lybeck.
Knut Tillberg.
C. H. v. Mentzer.
Th. af Ekenstam.
Martin Nisser.
H. E. Montgomery.
Joh. Ryländer.
Hugo Hedenstierna.
P. M. Söderberg.
G. Andersson.
Fredr. Pettersson.
H. Falkenberg.
Axel Petri.
Gustaf Björlin.
Bob. Almström.