Motioner i Första Kammaren, N:o 21.
1
W:© SI.
Af friherre AlstrÖmer, om tillägg i 35 § af förord¬
ningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd.
Såsom allmänt torde vara kändt, pläga städernas fångvårdsstyrelse^
utackordera fattiga barn, som sakna föräldravård, på landsbygden mot i
allmänhet ganska billig afgift, och då dessa barn äro i skolåldern, anmälas
de naturligtvis af sina fosterföräldrar till intagning i respektiva försam¬
lingars små- eller folkskolor. Men hvarken fattigvårdsstyrelsen i det
stadssamhälle, från hvilket barnen blifvit utlämnade, eller fosterföräldrarne
äro skyldiga att lämna någon ersättning till kommunens skolkassa för den
undervisning, barnen åtnjuta, och den skolmateriel, som de fa använda.
Då antalet sådana barn från andra församlingar, vanligen stadsbarn, in¬
skränker sig till ett fåtal, spelar det ju icke så synnerligen stor roll,
hvarken med hänsyn till lärarens ökade besvär eller med afseende på
utrymmet i skolan och kostnaderna för ökad skolmateriel; men då dessa
främmande barn blifva många och, såsom händelsen en tid varit i en
landtkommun ej långt från Göteborg, deras antal uppgår till 10 å 12
procent af församlingens egna skolbarn, kan förhållandet blifva betänkligt
och gifva anledning till allvarliga reflexioner. Kommunalmyndigheterna
äga ingen befogenhet att hindra församlingens medlemmar att hos sig till
inackordering mottaga barn, huru manga som helst, från andra fattig¬
vår dssamhällen; skolrådet har icke rättighet att af sina egna församlings¬
bor fordra någon skolafgift för dessa barn, och fattigvårdsstyrelsen i det
Bih. till Riksd. Prot. 1903. 1 Samt. 2 Åfd. 1 Band. 9 Käft. (N:is21 — 23.) 1
2
Motioner i Första_ Kammaren, Ko 21.
samhälle, som utlämnat barnen, undandrager sig naturligtvis en sådan
afgift, hvartill den icke kan lagligen tvingas.
Konsekvenserna häraf lemna blifva sådana, att en fattig landtkommun
kan fa vidkännas betydande utgifter för andra kommuners barn; ja, det
skulle kunna gå därhän, att en församling nödgas bygga nytt skolhus
för att gifva utrymme åt sådana barn från andra församlingar. Men
äfven om det icke går så långt, synes det i alla fall vara orimligt, att
en skollärare, som blifvit anställd för att undervisa en församlings barn,
skall vara pliktig att utan ersättning meddela undervisning äfven åt barn
från andra församlingar, i synnerhet då dessa, såsom ofta är fallet med
barn från städerna, genom dåligt uppförande gifva honom mera besvär,
än alla de öfriga tillsammans. I en landtkommun, som jag noga känner
till, beslöt kyrkostämman pa förslag af skolrådet, att för hvarje barn från
andra kommuner skulle af fattigvårdsstyrelsen i den kommun, som ut¬
lämnat barnet, erläggas en årlig skolafgift af 15 kronor, motsvarande den
kostnad, som församlingen fick vidkännas för hvarje af sina egna skol-
pliktiga barn, och anmodade fosterföräldrarne att fordra inackorderings-
afgiftens höjande med detta belopp, d. v. s. från 60 till 75 kronor. Men
fattigvårdsstyrelsen i det stadssamhälle, från hvilket nästan alla dessa barn
härstammade, nekade att höja afgiften och rådde fosterföräldrarne att
öfverklaga stämmans beslut, hvilket också skedde med den påföljd att
beslutet blef upphäfdt.
Såsom redan blifvit påvisadt, ligger det inom möjlighetens gräns,
att ett rikt stadssamhälle skall, genom att skicka alla eller en stor del
af sina fattiga barn på en fattig landtkommun, kunna tvinga densamma
att bygga skolhus för dessa stadsbarn, i fall skollokalerna icke äro be¬
räknade att mottaga en sådan extra barnkontingent från städerna. Det
är under sådana förhållanden icke för mycket begärdt, att stadssamhället
åtminstone erlägger en skälig skolafgift för sina utackorderade barns un¬
dervisning m. m. Då det utan tvifvel är ur moralisk, hygienisk och
sanitär synpunkt nyttigt och godt, att städernas fattiga barn, som äro i
saknad af hem och föräldravård, flyttas ut på landsbygden för att fostras
och uppväxa i dess friskare luft och i allmänhet sedligare omgifning, så vill
jag visserligen icke förorda några prohibitiva åtgärder till förekommande af
denna emigration från städerna; men ur ekonomisk synpunkt är det nödvän¬
digt, att städerna, då de sålunda afbörda sig sina skyldigheter och välta
ansvaret för sina barns uppfostran och undervisning öfver på landsbygdens
kommuner, också få därför vidkännas andra pekuniära uppoffringar, än
Motioner i Första Kammaren, N--o 21.
| 3
deri lilla inackorderingsafgiften, och ur moralisk synpunkt torde det icke
finnas mer än en mening om städernas skyldighet i detta afseende.
De olika uttryckssätten i Kungl. Majt:s nådiga förordning angående
kyrkoböckers förande den 6 augusti 1894, där det i 2 § heter, att »alla,
som inom församlingen bo och hafva sitt hemvist, skola, om de tillhöra
svenska kyrkan, kyrkoskrifvas i församlingsboken» och i § 14 att »foster¬
barn från annan församling, utackorderade eller utlämnade för vård från
barnhus, fattig vårdsstyrelse, annan myndighet eller enskild person, skola,
åtföljda af utflyttningsbetyg, upptagas i inflyttningsboken såsom inflyttade,
jämte det de i församlingsboken antecknas under fosterföräldrarne», synes
gifva vid handen att fosterbarn från annan församling icke anses likställda
med dem, som i församlingen bo och hafva sitt hemvist; och i senaste
mantalsskrifningsförordning af samma dag är, som bekant, den bestäm¬
melsen borttagen, att barnhusbarn skola vara mantalsskrifna där de vistas.
De skola numera vara mantalsskrifna i sina respektive hemorter.
Det är tydligt, att dessa utackorderade eller utlämnade barn således
äro att betrakta såsom främlingar inom den kommun, till hvilken de
blifvit utlämnade, att de alltså icke tillhöra den församling, hvilkens skola
de begagna, och att de icke kunna göra anspråk på fri undervisning och
fritt åtnjutande af de förmåner, som skolan erbjuder. Den personliga
afgift, som för skolornas behof betalas af hvarje mantalsskrifven person,
erlägges visserligen af dessa utackorderade barns fosterföräldrar; men den
omständigheten torde icke kunna berättiga dessa till att i sina hem upp¬
taga ett obegränsadt antal barn från andra kommuner med anspråk på
deras undervisande i församlingens skolor utan någon som helst afgift till
dess skolkassa. Att bestämma storleken af en sådan afgift så, att den
under alla förhållanden blifver fullt rättvis, är naturligtvis förenadt med
stora svårigheter; men då det icke kan vara lämpligt att öfverlämna detta
bestämmande åt de respektiva församlingarnas skolråd, är det nödvändigt,
att skolafgiftens belopp fixeras. I allmänhet torde en afgift af 15 kronor
om året för hvarje sådant barn, som bevistar skolan, vara en någorlunda
skälig ersättning, och det synes vara billigt, att skolläraren däraf erhåller
en viss bestämd del, hvilken lämpligen torde kunna sättas till en tredje¬
del af skolafgiften. Med afseende å platsen för införande af en bestäm¬
melse i nu antydd riktning, har det synts mig lämpligast, att den införes
i förordningen om kyrkostämma med mera såsom tillägg till 35 § under
rubriken »Om afgifter till kyrka och skola».
4
Motioner i Första Kammaren, N‘o 21.
Jag tillåter mig därför vördsamt föreslå,
att Riksdagen ville för sin del besluta ett tillägg
till 35 §, första stycket, i Kungl. Maj:ts nådiga för¬
ordning om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862 af följande lydelse:
För barn, tillhörande andra kommuner, hvilka åt¬
njuta skolundervisning i den församling, där de vistas,
skall af barnets målsman till församlingens skolkassa
erläggas en årlig skolafgift af femton kronor, hvaraf
en tredjedel tillfaller vederbörande skollärare.
Om remiss till lagutskottet anhålles; och tillåter jag mig äfven an¬
hålla, att utskottet behagade vidtaga de ändringar rörande formulering
m. m., som kunna anses behöfliga.
Stockholm den 27 januari 1903.
Jonas Älströmer.