Motioner i Andra Kammaren, N:o 193.
1
\:o 193.
Af herr F. Berg i Stockholm, om skrifvelse till Konungen angå¬
ende kristendomsundervisningen i folkskolorna.
I tvänne inom Andra Kammaren vid innevarande års riksdag-
väckta motioner rörande kristendomsundervisningen i folkskolan har
frågan om denna undervisning betraktats hufvudsakligen såsom en kyrko-
politisk fråga, d. v. s. ur synpunkten af föräldrarnas konfessionella stånd¬
punkt. Den lösning af densamma, som då synes ligga närmast till
hands, är onekligen den, att man medgifver de föräldrar, hvilka, ehuru
formellt tillhörande statskyrkan, dock ej dela hennes lärouppfattning,
rättighet att afhålla sina barn från folkskolans kristendomsundervisning.
Måhända är ett sådant medgifvande, trots de allvarsamma svårigheter
såväl med hänsyn till skolpliktighetens utkräfvande som i andra af¬
seende^ hvilka däraf kunna föranledas, numera oundvikligt. Men om
man föreställer sig, att man ensamt genom ett medgifvande af dylik
art skulle hafva åstadkommit ett varaktigt fredstillstånd mellan de olika
kyrkosamfunden i fråga om folkskolans kristendomsundervisning, hän-
gifver man sig säkerligen åt en illusion. Anser man verkligen religions-
frihetsprincipen innebära, att föräldrarna skola alldeles enväldigt råda
öfver barnens religiösa undervisning och blifvande religiösa ställning,
kan nämnda medgifvande icke stanna vid att vara en undantagsbestäm¬
melse; det blir då helt visst endast första steget på vägen fram emot
en offentlig skola, ur hvilken efter långvariga och förbittrade slitningar
all religionsundervisning aflägsnats.
För min del kan jag emellertid icke dela den uppfattningen, att
med religionsfrihet i fråga om undervisningen bör förstas föräldrarnas
oinskränkta makt att forma barnen till sina andliga kopior, och i dem
inprägla sina egna konfessionella meningar. Fastmer synes mig religions-
Bih. till Riksd. Prot. 1903. 1 Sami. 2 AJd. 2 Band. 78 Höft. (Kris 193,194.) 1
2 Motioner i Andra Kammaren, N: 193.
frihetens grundsats kräfva, att man bereder barnen en religiös under¬
visning, som sätter derå i tillfälle att själfva bestämma sin religiösa
ståndpunkt, då de nämligen hunnit den utveckling, att de äro härför
mogna.
Erkännes denna senare uppfattning såsom riktig, synes man lätt
kunna ena sig om att låta frågan om kristendomsundervisningen vara
hvad den i och för sig är: eu undervisningsfråga. Hufvudspörsmålet
vid ämnesurvalet för denna undervisning blir då icke: stämmer det eller
det med vederbörande föräldrars teologiska specialåsikter för tillfället?
Utan det blir: lämpar sig det eller det för barnets andliga mottaglig¬
het och behof, och är det ägnadt att på dess nuvarande utvecklings¬
stadium lända detsamma till uppbyggelse och upplysning?
Att detta spörsmål borde vara det för kristendomsundervisnino-ens
planläggning afgörande, har länge varit framhållet af skolans män. I
öfverensstämmelse härmed har från deras sida blifvit yrkadt, att man
borde hämta ifrågavarande undervisnings stoff så omedelbart som möj¬
ligt ur hvad som obestridligen utgör all kristendomsundervisnings hufvud-
urkund, evangelierna, samt att de mer eller mindre svårfattliga skilje¬
läror,^om hvilka de vuxna tvista, borde sparas till den ålder, då barnet
kan, åtminstone i någon mån, göra sig en föreställning om hvad tvisterna
egentligen gälla.
Om man på nu antydt sätt ställde kristendomsundervisningen på
en djupare, säkrare och allmännare grund än den tillspetsadt dogmatiska,
skulle man icke allenast hafva gjort densamma mera tillgänglig och
fruktbärande för alla barn, oafsedt föräldrarnas konfessionella ståndpunkt ;
man skulle tillika, utan att på minsta sätt kompromissa mellan religiösa
öfvertygelser, hafva undanröjt hufvudanledningen till att så många för¬
äldrar frestas att afhålla sina barn från deltagande i den allmänna folk-
skoleundervisningen.
Med stöd af hvad sålunda blifvit i korthet anfördt tillåter jae- mio-
hemställa, s
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes utfärda sådana före¬
skrifter rörande kristendomsundervisningen i folk¬
skolan, att denna undervisning i högre grad än hittills
varit fallet måtte blifva afpassad efter barnens mottag¬
lighet och behof.
Stockholm den 18 april 1903.
Fridtjuv Berg.