2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 15.
nr.-o is,
Af herr Å. H. Hammarskjöld, om skrifvelse till Konungen
i fråga om beräkningsgrunden för lämnande af utflytt-
ningsbidrag af statsmedel vid laga skifte.
Genom kungl. kungörelsen den 27 september 1801 angående under¬
stöd af allmänna medel till utflyttningar i följd af laga skiften samt
inom Stora Kopparbergs län verkställda storskiftesförrättningar äro de
belopp bestämda, som vid laga skiftesförrättningar skola af statsmedel
utgå till utflyttande delegare. Uti § 1 stadgas sålunda: »För hvarje sär-
skildt bebyggdt hemman eller hemmansdel samt för utjord, om den för
sig är särskildt skattlagd och bebyggd, hvars innehafvare vid laga skifte,
eller ock vid sadant storskifte inom Stora Kopparbergs län, som med
bidrag af allmänna medel verkställes, blifvit ålagd att utflytta alla sina
^byggnader, skall, när skiftet blifvit fastställdt, samt därest hemmanet,
hemmansdelen eller utjorden ej förut undergått enskifte eller laga skifte,
eller ock storskifte jämlikt tredje punkten i kungl. kungörelsen den 18
februari 1859 om ändrade föreskrifter i afseende på besuttenhet och skiftes¬
väsendet i Stora Kopparbergs län, understöd till utflyttningen erhållas af
af allmänna medel, såsom gåfva, nämligen:
för hemman eller hemmansdel, innehållande, efter förmedling räknadt,
under samt t. o. m. 1/16 mantal........................ r;mt r:dr 75,
däröfver t. o. m. f » ........................ » i 112,'s 0
öfver
för utjord
»
»
»
» » 150,—
» » 187,50
t> » 225,—
» » 75,—
Motioner i Ändra Kammaren, N:o 15. d
Inom sådant skifteslag i Stora Kopparbergs län, där mantalsindelning
icke ä<mr rum, skall understödet, ehvad hemmanet eller hemmansdelen är
med flera eller färre hus försedd, beräknas till hälften af hela den upp¬
skattade utflyttningskostnaden, dock ej i något fall utöfver 225 rdr.3>
Emot otidsenligheten i dessa stadganden kunna berättigade anmärk¬
ningar göras. Hemmantalet har aldrig varit någon tillförlitlig värdemätare
för jordegendom, och dess olämplighet såsom sådan har under årens lopp
framträdt allt skarpare, hvarför det ock numera ! de flesta fall öfver,
gifvits. De oegentligheter och orättvisor, till hvilka det kan gifva an¬
ledning, äro väl kända. Enhvar med landsbygdens förhållanden förtrogen
person0 är säkerligen i tillfälle att kunna framvisa talrika fall, där inom
samma ort hemman med höga mantal äro mindre värda än andra med
lägre, och snart sagdt oräkneliga exempel på hemman med lika mantal
men betydligt växlande värden. Man kan såsom en allmängiltig regel
fastslå, att storleken af ett hemmans behöfliga åbyggnad bestämmes åt
hemmanets afkastning från åker och äng, icke af dess hemmantal men
då nämnda afkastning i sin ordning är i första rummet beroende åt den
odlade eller till äng brukade markens areal, hvilken kan högst betydligt
variera för olika hemman, bör det vara tydligt, att hemmantalet icke är
lämpligt såsom beräkningsgrund för byggnadsbidrag.
Härtill kan ytterligare läggas, att kostnaderna för utflyttningar aro
beroende dels på de utflyttade husens storlek och beskaffenhet, dels pa
afståndet till den nya byggnadsplan och terrängens lämplighet för be¬
byggande, dels äfven på i orten gällande pris å arbete och matenalier,
ochD man kan väl icke om någon af dessa omständigheter saga, att den
står i inre samband med hemmantalet.
Det är icke svårt att finna en annan, naturlig och därför äfven rätt¬
visare och bättre beräkningsgrund, nämligen den, «# utflyttningsbidraget lör
utådra en viss andel afl den beräknade kostnaden. I åberopade kungl. kun¬
görelse är denna princip redan erkänd och delvis tillämpad, nämligen vid
bestämmande af utflyttningsbidragen efter storskiftena i Kopparbergs län,
där inga hemmantal förekomma. Där stadgas, att bidraget skall Dberäknas
till hälften af hela den uppskattade utflyttningskostnaden, dock. ej i något
fall utöfver 225 r:dr». Det synes då icke vara mycket som hindrar att
taga steget fullt ut och tillämpa denna redan erkända princip öfver hela
laIld De bidrag, som enligt åberopade paragraf tillerkännas utflyttande skiftes¬
delägare, fastställdes till sin storlek för 42 år sedan. Förhållandena voro
4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 15.
då mycket olika mot nu. Penningens värde var större, priserna å arbete
och materialier vida lägre, och därjämte var den odlade jordens areal
långt mindre än nu, hvarför icke heller så stora byggnader behöfdes.
Tager man skalig hänsyn till dessa ändrade förhållanden, är det påtagligt
att statsbidraget, från början njuggt tillmätt, numera måste vara alldeles
otillräckligt. Hur litet denna utgift tynger på statskassan, framgår af den
tran kungl. . statskontoret lämnade uppgiften, att det af staten lämnade
utflyttnmgsbidraget för hela riket under år 1901 uppgick till endast
11,401 kronor 97 öre. En med förhållandena väl förtrogen person har
för mig uppgifva, att inom Kalmar län utflyttaingskostnaden för de van-
ligen förekommande och ingalunda öfverflödiga byggnaderna vid ett
gärdedels mantal af medelstorlek bruka beräknas till 1,000 ä 1,200 kronor.
För min del tror jag, att summan behöfver fördubblas, men äfven om
stannar vid det laggta och uppenbarligen otillräckliga beloppet af
1,000 kronor, måste man väl erkänna, att i förhållande härtill det be¬
stämda statsbidraget, 150 kronor, är för litet. Om kostnaden för flytt¬
ningen vore den. enda eller hiifvudsakliga som drabbar skiftesdeläcmrne
eller om staten bidroge med någon del af den egentliga skifteskostnaden
gmge det val ändå an, men här äger det egendomliga förhållandet rum’
att en hel tjänstemannakår, kommissionslandtmätarne, uteslutande aflöna^
af den skiftesbehöfvande och skiftessökande jordägareklassen, inom hvilken
de mindre hemmansägarne med ringa ekonomisk bärkraft utgöra det stora
flertalet. Kan det . under sådana förhållanden anses vara för mycket
begärdt, att staten bidrager med halfva kostnaden för utflyttningen?
0 . ^an, vld förnekas, att det ligger i statens eget intresse att
påskynda jordens skiftande, ty så länge ägorna äro oskiftade, är det för
innehafva™ omöjligt att sköta dem rationellt eller att inlåta sig på större
odlingsföretag, i följd hvaraf stora vidder få ligga oodlade, till skada icke
blott för ägarne utan äfven för staten. Exempel på de mest olidliga för¬
hallanden i fråga om ägornas läge och splittring kunna utan svårighet
framdragas. Jag skulle kunna namngifva en hemmansägare i Kalmar län,
ägare till /g mantal, hvilken har sina ägor spridda på etthundratre olika
ställen och hvilken ständiga bekymmer det är att icke glömma att så
och skörda nagra af dessa småbitar. När jordägare lefva under så be¬
svärliga förhållanden, kan det synas underligt, att de ej skynda sig att
begära laga skifte, men det som afhåller dem därifrån är den störa kost¬
naden och den ringa hjälp de få af staten. Kostnaden är i själfva verket
sa stor, att det fordras en god förtröstan på egen bärkraft och ganska
Motioner i Andra Kammaren, N:o 15.
5
mycket mod, innan någon vågar trotsa sina grannars misshag genom att
begära laga skifte. Huru förhållandena äro i Norrland, där hela oskiftade
byar hellre säljas till bolagen än delägarne våga inlåta sig på ett laga
skifte med däraf följande ekonomisk ruin för många, må här blott antydas.
Inom de flesta delar af landet finnes ännu mycken oskiftad jord.
Af landtmäteristyrelsens underdåniga berättelse för år 1901, tab. 7, ses
dess fördelning på de olika länen, bland hvilka Kopparbergs och Kalmar
intaga den ogynnsammaste ställningen. Skall skiftesverket fortgå^lika sakta
som hittills, komma för det förra länet att åtgå omkring 350 år och för
det senare omkring 60 år, innan det blir färdigt. Äfven dessa siffror
tala för behofvet af ett kraftigare understödjande af skiftesverket,
Genom det som nu blifvit anfördt har jag sökt gifva skal för det
påståendet, att omförmälda stadgande är i stort behof af ändring. Då
något förslag till ändring dock icke lärer kunna framställas, förrän nt-
redning i frågan skett, får jag härmed vördsamt föreslå, att Riksdagen
måtte besluta
att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl
Maj:t ville efter nödig utredning låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i 1 §
af kungl. kungörelsen den 27 september 1861, att beräk¬
ningsgrunden för lämnande af utflyttningsbidrag af
statsmedel vid laga skifte måtte blifva mera rättvis
och tidsenlig än den nu gällande, och själfva bidragen
bättre afpassade efter behofvet.
Stockholm den 23 januari 1903.
Hugo Hammarskjöld.