Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
1
N:o 144.
. »’’■■■ • • "t* i i j j*:: j
Af herr J. Brotnée i Billsta m. fl. i anledning af Kungl.
Majds propositioner dels med förslag till lag angående
vård af enskildes skogar och till lag angående skydds-
skogar, dels med förslag till ändring af vissa i kap. II
och kap. V i kungl. förordningen angående hushåll¬
ningen med de allmänna skogame i riket den 26
januari 1894 meddelade bestämmelser m. m.
Grenom Kungl. Maj:ts proposition n:o 46 har förelagts Riks¬
dagen förslag till lag angående vård af enskildes skogar och till
lag angående skyddsskogar. Vidare har i propositionen n:o 47 före¬
slagits Riksdagen att antaga bland annat förslag till förordning
angående skogsvårdsstyrelse och till förordning angående skogsvårds-
afgifter.
Uti dessa förslag har emellertid, efter vårt förmenande, nödig
hänsyn icke tagits till de olika förhållandena i vårt vidsträckta land
och de däraf beroende olika betingelserna för skogens återväxt och
för vinnandet af erforderlig skogsvård med minsta uppoffringar för
befolkningen.
Sålunda har icke heller tillhörig hänsyn blifvit fästad vid
det yttrande angående lämpliga åtgärder för främjande af den
enskilda skogshushållningen inom Västernorrlands och Jämtlands
län, afgifna af kommitterade, utsedde af Västernorrlands läns och
Jämtlands läns landsting, hvilka yttranden med däruti infattande
lagförslag sedermera blifvit af nämnda läns landsting godkända.
Bill. till Rikad. Prut. 1903. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 49 Käft. (N:o 144.)
1
2
Motioner i Andra Kammaren, Ko 144.
Då vi emellertid anse dessa senare förslag bättre än Kungl.
Maj:ts propositioner tillgodose den för dessa läns förhållanden bäst
afpassade skogsvården, så få vi, med åberopande af berörda förslag
med tillhörande motiver, som härmed bifogas, hemställa,
att Riksdagen måtte, såvidt Yästernorrlands
och Jämtlands län angår, afslå Kungl. Maj:ts
ifrågavarande förslag till författningar om vården
af enskildes skogar, om skyddsskogar, om skogs-
vårdsstyrelse och om skogsvårdsafgifter samt i
stället för nämnda län antaga hvad landstingen i
enlighet med sina kommitterades betänkande i
dessa afseenden föreslagit.
Stockholm den 25 februari 1903.
J. Bromée.
Karl Starbäck.
S. J. Enander. Karl Karlsson.
Johan Olofsson. Henne Öhngren.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
3
Bilaga.
Yttranden
angående lämpliga åtgärder för
främjande af den enskilda skogshushållningen
inom Västermrrlands och Jämtlands län,
afgifna af kommitterade, utsedde af
Västernorrlands läns och Jämtlands läns landsting.
Protokoll, hållet vid sammanträde i Östersund den 11, 12 och 13 juni
1901 af de utaf Västernorrlands läns och Jämtlands läns landsting utsedde
kommitterade för afgifvande af yttrande angående åtgärder för främjande af den
enskilda skogshushållningen inom nämnda län.
Närvarande: från Västernorrlands län:
Konsuln Frans Kempe i Hernösand, grosshandlanden G. P. Braathen i
Hofvid, häradshöfdingen Teodor Ringenson i Sollefteå, länsmannen Sven August
Nordlander i Ramsele, och disponenten Axel Kjellström i Salsåker;
Närvarande: från Jämtlands län:
Borgmästaren I. von Stapelmohr i Östersund, riksdagsmannen Jöns Bromée
i Billsta, f. riksdagsmannen Gustaf Erikson i Myckelgård, landstingsmannen
Erik Olof Engström i Österede, landstingsmannen Abraham Öhrberg i Gåxsjö,
och landstingsmannen Mårten Långström i Funäsdalen.
S. D. På därom väckt motion tillsatte Jämtlands läns landsting år 1897
en kommitté, bestående af ofvan antecknade från Jämtlands län närvarande
personer jämte numera aflidne förre riksdagsmannen Hans Andersson i Bring-
åsen, med uppdrag att, sedan den af Kungl. Maj:t förordnade kommittén för
utredning angående lämpliga åtgärder för främjande af den enskilda skogshus¬
hållningen aflämnat sitt betänkande, afgifva utlåtande öfver betänkandet till
näst därefter sammanträdande landsting. Efter granskning af kungl. kommitténs
betänkanden afgaf landstingets kommitté yttrande däröfver till sistlidet års lands¬
ting. Därjämte hemställde några af kommittéledamöterna i motion till lands¬
tinget, det landstinget ville godkänna berörda yttrande och tillika besluta att i
underdånig skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att vid uppgörande af förslag
till lagar och förordningar, rörande vården af enskildes skogar, Kungl. Maj:t
täcktes taga hänsyn såväl till landstingets tillförene till Kungl. Maj:t öfverlämnade
förslag till skogslag för Jämtlands län, som ock till landstingskommitténs ytt¬
rande. Denna hemställan blef af landstinget bifallen.
Efter därom framställdt förslag beslöt Västernorrlands läns landsting år
1900 dels att ingå till Kungl. Maj:t med underdånig anhållan, att Kungl. Maj:t
ville till landstinget remittera kungl. kommitténs ofvannämnda betänkanden för
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
att landstinget skulle få däröfver sig yttra, innan betänkandena blefve för Riks¬
dagen framlagda, dels ock tillsätta en kommitté för att, därest Kungl. Maj:t
bifölle landstingets framställning, bereda ärendet till nästa landsting, hvarpå
landstinget till kommitterade valde de från Västernorrlands län vid samman¬
trädet nu närvarande.
Enär åtskilliga omständigheter tycktes ställa i utsikt möjlighet till ett
samarbete mellan de båda landstingen i den för länen och deras hufvudnäringar
högeligen viktiga frågan om vården af enskildes skogar, fattade Jämtlands läns
landsting år 1900 jämväl det beslut att, för den händelse tillfälle därtill erbjödes,
dess kommitté skulle få samarbeta med kommitterade från Västernorrlands läns
landsting, för att, om möjligt, söka åstadkomma ett för båda landstingen gemen¬
samt uttalande rörande vården af enskildes skogar, dock med iakttagande af att
hufvudgrunderna i Jämtlands läns landstings förslag till skogslag vidhölles,
hvarefter kommittén hade att med de yttranden, därtill samarbetet kunde leda,
till nästa landsting inkomma.
Sedan de båda landstingskommittéerna ställt sig i förbindelse med hvar¬
andra och öfverenskommit att mötas till öfverläggning angående vården af
enskildes skogar inom länen, hölls första sammanträdet i Sundsvall den 13, 14
och 15 december 1900.
Vid sammanträdet valdes borgmästaren von Stapelmohr till ordförande,
hvarefter på förslag af ordföranden kommitterade enades om att behandla före¬
liggande ämne på så sätt, att följande frågor skulle upptagas till besvarande:
l:o) är en lagstiftning angående vården af enskildes skogar inom Väster¬
norrlands och Jämtlands län behöflig? och i så fall
2:o) äro kungl. kommitténs förslag till författningar i detta afseende lämp¬
liga för länen? eller, om så icke finnes,
3:o) på hvilka grunder böra bestämmelser rörande den enskilda skogshus¬
hållningen inom länen hvila?
Dessa frågor blefvo i den ordning, de äro uppställda, föremål för längre
diskussioner, hvarefter kommitterade utsago konsuln Kempe, grosshandlanden
Braathen, häradshöfdingen Ringenson, borgmästaren von Stapelmohr och riks¬
dagsmannen Bromée till delegerade att på våren innevarande år sammanträda i
Stockholm för att med ledning af öfverläggningarne och de beslut, hvari de
utmynnat, affatta förslag till yttranden, hvarefter förslagen skulle framläggas vid
nytt möte, därtill ordföranden hade att sammankalla kommitterade.
För utförande af det dem lämnade uppdraget hade delegerade samman¬
träden i Stockholm under tiden mellan den 12 och 23 mars, därvid utarbetades
förslag till yttranden öfver ofvanstående frågor.
Vid det möte, hvartill kommitterade på kallelse af ordföranden samman¬
trädde i Östersund den 11 juni, blefvo följande yttranden och förslag föredragna
och efter diskussion godkända, nämligen:
l:o) svar på frågan: »År en lag för vården af enskildes skogar inom
Västernorrlands och Jämtlands län behöflig?
2:o) granskning af kungl. kommitténs förslag till lag angående vården af
enskildes skogar; till förordning angående skogsvårdsstyrelse; till lag angående
skyldighet för skogsägare att vid upplåtelse af rätt till skogsafverkning nedsätta
Motioner i Andra Kammaren, N-.o 144.
5
visst penningebelopp; till lag angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd och
till lag angående fjällskogar och skyddsskogar;
3:o) förslag till lag angående vården af enskildes skogar inom Väster-
norrlands och Jämtlands län jämte motiver;
4:o) förslag till förordning angående skogsvårdsstyrelse inom Västernorr-
lands och Jämtlands län, och
5:o) utkast till lag angående skogsvårdsafgifter inom Västernorrlands och
Jämtlands län jämte motiver.
Ehuru, enligt hvad till kommitterades kännedom kommit, Kungl. Maj:t
icke funnit skäligt bifalla Västernorrlands läns landstings här ofvan omförmälda
underdåniga framställning till Kungl. Maj:t, och således förutsättningen för det
uppdrag, detta landstings kommitterade erhållit, icke inträffat, beslöts dock att
till Västernorrlands läns och Jämtlands läns näst sammanträdande landsting
öfverlämna protokoll öfver kommitterades förhandlingar jämte nämnda af kom¬
mitterade afgifna yttranden och förslag samt att låta trycka 1,000 exemplar af
handlingarna, hälften för hvardera landstingets räkning. Tillika uppdrogs åt
ordföranden von Stapelmohr, som äfven biträdt som sekreterare, att till chefen
för kungl. jordbruksdepartementet och till kungl. domänstyrelsen öfverlämna
exemplar af de tryckta handlingarna.
Sedan häradshöfdingen Ringenson och f. riksdagsmannen Gustaf Erikson
anmodats att jämte ordföranden underskrifva protokollet, afslötos förhand¬
lingarna.
In fidem
Justerad t:
Teodor Ringenson.
I. von Stapelmohr.
Gustaf Erikson.
Är en lagstiftning angående vården af enskildes skogar inom Västernorrlands
län och Jämtlands län behöflig?
Den starka afverkningen af skog inom länen och det planlösa sätt, hvarpå
den bedrifvits, hafva redan för lång tid tillbaka ingifvit farhågor för att skogen,
länens rikaste näringskälla, skulle inom en ej lång framtid starkt reduceras
så, att allmänhetens välstånd blefve undergräfdt och trävaruindustriens ställ¬
ning hotad.
Länge stannade dessa farhågor vid beklagande uttalanden, de där af de
mera förhoppningsfulle afvisades med att skogsförrådet vore så stort och till¬
växten så kraftig, att åtgärd för att hämma eller åtminstone reglera skogens
afdukande ingalunda vore behöflig utan tvärtom förkastlig, såsom förhindrande
skogshandteringens fria och goda utveckling. Som ett kraftigt skäl mot hvarje
inskridande till skydd för skogen framhölls, att med äganderätten till marken
vore friheten att disponera öfver skogen så fast förenad, att en inskränkning af
denna frihet skulle för skogsägaren kännas som en djup kränkning af ägande
rätten. Under senaste årtiondet har dock skogafbrukningen tilltagit och öfvats
på sådant sätt, att äfven de, som förut afgjordt motsatt sig ett ordnande däraf,
6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
blifvit betänksamme och börjat framkasta spörsmål om ej ändå något borde
åtgöras för att förekomma skogsförrådets utsinande. Tiden för ett bestämdt
uppträdande mot sådant missförhållande är också inne, eller rättare har länge
varit inne. Under de första skedena af sågverkindustriens starkare utveckling,
togs mestadels gröfre, mogen skog, som lämnade såningsprodukter af bredare
dimensioner och därpå god tillgång då fanns. Det ansågs ej löna sig att afverka
och förarbeta träd af smärre dimensioner, därför att kostnaden för deras utdrif¬
vande och frainflottande till skeppningsplatserna var för stor i förhållande till
deras värde. Aren medförde dock snart ändring häri. Den fortgående minsk¬
ningen af tillgången på gröfre träd å närbelägna platser tvang sågverksägaren
att fylla sitt behof af virke från aflägsnare bygder och af träd af mindre dimen¬
sioner. Allt längre från kusten och allt högre upp mot fjällen började skogs-
fångsten sträcka sig; och nära nog i samma mån sjönko äfven anspråken på
ti’ädens dimensioner. Den under senare åren rådande goda konjunkturen för
trävaror på utrikesmarknaden har varit förhärjande för skogstillgången. I saknad
af gröfre träd hafva träd af små dimensioner fått tjäna att fylla sågverksägarens
behof af råmateriel, men då hvarje sådant lämnar relativt ringa mängd sågad
vara, hafva i stället så många flera träd fått tillgripas. Stockantalet af medel¬
längd till hvarje standard sågad vara har också sprungit upp till omkring 100
procent eller mera af hvad därtill åtgick, då i allmänhet endast träd af 31 cm.
vid brösthöjd och deröfver användes. Redan denna omständighet har på ett
beklagligt sätt orsakat, att skogsförrådets minskande fortgått allt hastigare år
från år, men därtill har naturligen äfven i hög grad bidragit att under höga
försäljningspris trävaruexporten tilltagit i omfattning och att det uppstått trä-
massefabriker som konsumera betydande kvantiteter skog. Äfven för dessa
fabriker likasom för sågverksrörelsen köpas skogsmarker för afvalkning, och då
trämassefabrikerna, kunna förbruka virke af helt små dimensioner, uttages all
för dem duglig skog, och marken lämnas ofta i det närmaste kalhuggen och
understundom beröfvad möjlighet att ånyo frambringa skog af god beskaffenhet.
För en tillfällig vinnings skull hafva sålunda massor af smäckra, lifskraftiga
träd fått falla till marken för yxan och sågen.
Kusten af Västernorrlands län är i stor utsträckning härjad för direkt
utskeppning af mintimmer, pappersmasseved, kult, juffert m. m. Störa sträckor
inom länen hafva så blottats på skog, som på ett eller annat sätt kunnat använ¬
das i industrien, att skog till husbehof för hemmansägaren mångenstädes ej
finnes kvar och skogsföryngringen äfventyrats samt stor fara uppstått för fjäll¬
gränsens nedgående mot bygden och för klimatets försämring genom skydds-
skogarnes uthuggande. Ehuru många undantag äfven finnas, som visa en mera
omtänksam hushållning med skogen, särdeles å de skogsmarker, som tillhöra
äldre, kapitalstarka bolag, är i det hela det omdömet berättigad!, att skogen
vanskötts i så hög grad, att fara hotar såväl trävaruindustrien som länens moder¬
näring jordbruket.
Sågverksrörelsen inom länen har uppblomstrat och tillfört landet en högst
betydlig inkomst. — Under år 1900 torde den för hela riket hafva uppgått till
närmare 200,000,000 kronor. — Det behöfver näppeligen påpekas, af hvilken vikt
för landet denna inkomst är till utjämnande af handelsbalansen, som år efter år
utvisar allt annat än glädjande siffror till landets nackdel. Den stora inkomsten
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144. 7
har emellertid icke uppnåtts utan ett för hardt anlitande af skogen, hvarför det
är att förutse att, om afverkningen får fortgå utan hänsyn till skogens uthållighet,
trävarurörelsen skall i brist på materiel hastigt aftaga och den däraf härflytande
inkomsten för landet väsentligt minskas.
Trävaruindustriens tillbakagång skall lämna djupa refvor efter sig i landets
ekonomi och påkalla botemedel, som ej blifva lätt att finna eller för befolkningen
lätt att föredraga. Det skulle därför vara en dålig hushållning att motarbeta
trävaruindustrien, eller gifva den en stöt så, att den förfelar sin uppgift att på
lönande sätt fruktbargöra den tillgång, som, väl vårdad, kan äfven framgent blifva
en rik inkomstådra. Men lika kortsynt är det, att låta trävaruindustrien utöfvas
på ett sätt, som i sig bär fröet till industriens aftynande; och ett sådant sätt
är skogsförrådets utnyttjande utan beräkning af dess uthållighet och utan till¬
räcklig tanke på huru det bör tillgodogöras på det fördelaktigaste. Man får ej
af lockelsen att under en tids höga träpriser förvärfva stora inkomster sluta
blicken till för att detta kan ske endast genom uppoffring af ett från gångna
tider sparadt skogskapital, som det fordras mycket lång tid för naturen att
ersätta, om det ens kan ersättas.
Skogen behöfver skydd, för att ej det nuvarande släktet skall så handskas
med densamma, att det blifver till skada för kommande tider och senare genera¬
tioner. Denna åsikt är nu så vidt spridd, att ett kraftigt ingripande från statens
sida icke skall stöta den allmänna meningen, utan snarare mötas af ett bekla¬
gande, att det ej kommit förut. Skyddet bör dock vara sådant, att det verkligen
afvärjer den hotande faran af skogsförrådets uttömmande och klimatets därmed
följande försämring, utan att väsentligen hindra skogförbrukande industriers
utveckling. Om den lämpligaste skyddsformen kunna meningarna vara och äro
äfven delade. Därom synes likväl enighet råda, att sakens vikt bjuder, att vid
valet af skyddsformer varsamhet och försiktighet iakttagas. Här är ej stället
för en undersökning om hvad som kan vara att förorda som ett tillfredsstäl¬
lande värn för skogen, men det må dock framhållas, att om äfven skyddssträf-
vandena skulle utmynna i ett förbud mot utverkning af träd under viss dimen¬
sion, finnes för trävaruindustrien och dess särskilda grenar, sågverksrörelsen,
trämassefabrikationen, pitpropsafverkningen och kolningen med mera tillräckligt
materiel af virke, om blott till hvarje industrigren företrädesvis tages hvad som
till densamma lämpligen kan och bör användas.
Det goda anseende, som de sågade trävarorna från Norrland vunnit å
utrikesmarknaden, härrör hufvudsakligen därifrån, att virket varit fast och kvist-
rent och af gröfre dimensioner. Detta anseende bör om möjligt bevaras, men
därtill fordras oundgängligen tillgång på träd med god stamform eller sådana,
som växa högresta, föga afsmulande och med svag grenbildning. Sådana träd
lämna rikare utbyte och ringa affall. I första hand böra dessa därför skyddas
till dess de uppnått en för utverkning tjänlig ålder och dimension.
Skyddet bör äfven hafva till ändamål att främja framalstrandet af kraftig
ungskog och dess utvecklande till träd af god stamform. Men ingalunda må
ifvern för att skog skall finnas få gå så långt, att den hindrar borttagande af
alla träd under viss dimension, ty detta skulle uppenbarligen vara till skada, ej
blott för skogen själf, som därigenom heröfvades de fördelaktiga inflytelser, som
eu utglesning och friställning, med insikt och omsorg verkställd, hafva på skogs-
8
Motioner i Andra Kammaren, No 144.
föryngringen och de kvarstående trädens utveckling, utan äfven förorsaka onödiga
och högst kännbara förluster för skogsägaren, hvilken därigenom skulle hindras
att använda en mängd träd, som hafva ringa om ens någon utvecklingsmöjlighet
och böra fällas för att ej undergå värdeförminskning.
Den kvantitet virke, som från ett skogsskydd bör undantagas, skall kunna
lämna åt trämassefabrikationen och kolningen in. m. rikligt materiel, som är
för dessa industrier fullt användbart och äfven lämpligt, hvarför ett skydd för
skogen, så att den lämnar passande råmateriel till sågverksindustriens bibe¬
hållande i den ställning, den sig förvärfva^ ingalunda får anses innebära ett
hämmande af de andra trävaruindustrierna eller ett tillbakasättande af dem till
förmån för sågverksrörelsen. Ett gynnande af sågverksrörelsen på bekostnad
af andra trävaruindustrier har så mycket mindre skäl för sig som t. ex. trä¬
massefabrikationen och kolningen äro lika berättigade och för landet relativt
som sågverksrörelsen, och hafva dessutom det goda med sig, att de kunna i sin
verksamhet upptaga och såmedelst gagngöra eu mängd virke, som eljest skulle
förloras.
Ledes åter virkesfångsten för hvarje industrigren i den riktning, att den
faller på träd, som äro för densamma tjänliga, men lämnar träd af art, beskaf¬
fenhet och dimension behöfliga för en annan industrigrens uppehållande och
framåtskridande och för en uthållig afkastning af skogen, blifver gifvetvis skogs-
tillgången bättre tillvaratagen och skogen mera inkomstbringande.
I det föregående har skogsfrågan berörts endast från industriens synpunkt,
men af lika vikt som för industrien är den för jordbruket, så att den del af
befolkningen, som vändt sig till jordbruksnäringen, icke skall se ett sitt bästa
stöd undanryckt. I det vidsträckta området för Västernorr lands län och Jämt¬
lands län är klimatet visserligen något olika på särskilda trakter, blidare mot
kusten än längre inåt landet. Men i det hela är det liårdt och synnerligen är
så förhållandet i fjälltrakterna. Förutsättningarne för jordbruket äro därför här
mycket sämre, än i landets sydligare delar, och de svårigheter, den jordbruks-
idkande befolkningen har att kämpa emot, stora. I ådalarna närmare kusten
samt i närheten af goda afsättningsplatser är jordbruket något så när lönande,
men sämre är det inåt landet. Mångenstädes går kornet endast på väl skyddade
ställen till mognad och i de mera aflägsna fjällbygderna växer ej korn, knappast
potatis, hvarför befolkningen där är hänvisad till ladugårdsskötsel.
Jordbruket har oundgängligt behof af husbehofsskog till byggnadstimmer,
gärdsel, vedbrand och slöjdvirke. Blifver hemmansbrukare!! i saknad af denna
förmån, därför att skogen på hans fastighet borthuggits, ökas vanskligheterna i
hans ställning, och kampen mot de i öfrigt ogynsamma lefnadsförhållandena
blifver än hårdare. Äfven från en annan sida sedt är skogstillgång af betydelse
för jordbruket. Den lämnar nämligen bonden genom försäljning af skogsprodukter
en inkomst till täckande af den brist i lefnadsbehofven, som jordbruket eller
boskapsskötseln allena ej mäkta fylla. Därjämte finner den jordbrukande klassen
i skogsdrift och flottningsarbete tillfälle till förtjänst under tid, då jordbruket
eller boskapsskötseln ej tager dess arbetskraft i anspråk.
Trävaruindustrien har i den talrika arbetspersonal, den bundit vid sig,
vidgat afsättningstillfällena för jordbruks- och ladugårdsprodukterna och medfört
en för jordbrukaren välbehöflig stegring i prisen å dem. Dessutom upphämta!'
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
9
trävaruindustrien för sitt behof den arbetskraft, som jordbrukaren har i öfver¬
skott, och lämnar i utbyte en kontant tillgång, som det skulle vara svårt att
afpressa jordbruket.
I denna fråga må ej heller förglömmas, att det finnes en tredje part,
hvars anspråk och välgång ej får lämnas ur räkningen, och det är den talrika
arbetspersonal som trävaruindustrien har i sin tjänst anställt. Denna arbets¬
styrka är uteslutande hänvisad till inkomsten af sitt kroppsarbete. Dess lefnads-
ställning är för närvarande öfver hufvudtaget god, beroende därpå att industrien
lämnat ett resultat, som medgifvit en aflöning åt arbetarne och ett ordnande
för dem, som får söka motstycken inom andra industrier.
Med en tillbakagång af trävaruindustrien följer en minskning i arbets-
tillgången, som skall vålla en betydande och beklaglig försämring af arbets¬
styrkans ställning; och att så skall ske, om skogskapitalet genom en oförnuftig
hushållning inom kort minskas eller uttömmes, ligger i öppen dag. Missnöje
skall börja jäsa i de breda arbetarelagren; och hvart detta i en tid, mottaglig
för samhällsstörande intryck och i en af socialistisk propaganda beredd jordmån
kan leda, är svårt att säga.
Tanken på en skogslag till skydd för skogsförrådet har, såsom förut på¬
pekats, länge afvisats såsom afseende ett för hårdt ingrepp i den enskildes fria
förfoganderätt öfver sin egendom. Att en skogslag måste innefatta en inskränk¬
ning i bestämmelserätten öfver skogen ligger i sakens natur, men däraf behöfver
ej följa, att inskränkningen skall blifva hård eller till skogsägarens skada, om
nämligen skyddet gifves endast åt den friska, växtkraftiga ungskogen, så att den
får i lugn utvecklas till den mognad, att den utan men kan borttagas och kan
lämna virke af dimension och kvalité, som för jordbruksnäringen och sågverks¬
industrien äro passande och behöfliga. Ett friskt och utvecklingskraftigt träd af
god form tillväxer nämligen under viss tid af sin lefnad hastigare i värde, än ett
trädets värde motsvarande kapital genom räntevinst, och att under denna tid
nedhugga trädet innebär därför en ekonomisk förlust. Orsaken härtill är dels att
i samma mån som virkesdimensionerna å sågade varor, såsom bräder eller plank,
blifva mindre till följd af brist på groft virke, blifver efterfrågan på sågad vara
af större dimensioner svårare att tillfredsställa och priset följaktligen högre, dels
ock att tillverkningskostnaden för en standard sågad vara af mindre träd blifver
betydligt stöx-re än för en standard af gröfre träd. Genom att låta trädet kvarstå
och utväxa får skogsägaren således ej blott ökning af vedmassan, utan äfven
vinst genom det relativt högre värde, som det större trädet har i jämförelse med
det mindre. Till belysning häraf må exempelvis nämnas, att grufstolpar för
kort tid sedan betingade ett pris af 15 ä 20 öre per kub.-fot, under det samtidigt
sågad vara hölls i pris af 66 å 72 öre för kub.-foten. Ett band, som skogsskydd
lägger på skogsägaren, behöfver därför icke blifva tryckande, om än det någon
gång kan komma att kännas besvärligt för den, som vill hastigt förvandla en
skogstillgång i penningar, men må han därvid betänka, att det allmänna intresset
står öfver den enskildes, så att denne i en för landet i dess helhet betydelsefull
fråga icke får handla mot statens intresse och dess uppgift att sörja äfven för
blifvande generationer.
Ropen mot en skogslag hafva till största delen tystnat inför det sorgliga
tillstånd med skogen, som verkligheten nu mångenstädes har att visa. De för-
Tiih. till Rik Hd. Prot. 1903. 1 Sami. Afd. 3 Band. 49 TRift. 2
10
Motionär i Andra Kammaren, N:o 144.
slag till skogslagar, som Jämtlands läns och Västernorrlands läns landsting
antagit, möttes nog i böljan af gensaga från skilda håll, men numera kan utan
fara för misstag sägas, att nödvändigheten af skydd för den friska, växtkraftiga
ungskogen blifvit allmänt insedd.
Mycket talar emellertid för att skogsskyddet blifver gemensamt för båda
länen. Till sågverksdriften inom Västernorrlands län få Jämtlands och Härje¬
dalens skogar släppa till af sina rikedomar. Virket föres mestadels å de båda
floderna Ljungan och Indalsälfven till sågverken vid kusten. Från norra Jämt¬
land går dock virket utefter Ströms vattendrag ned till Ångermanälfven och
vidare fram till sågverken. Virket från Ljusnans flodområde i Härjedalen flottas
däremot in i Gäfleborgs län. Vid åtskilliga sågverk inom Jämtlands län uppsågas
nu virke, som sedan fraktas på järnväg till utskeppningsorterna.
Västernorrlands och Jämtlands län stå i fråga om skogsförhållandena
hvarandra ganska nära och äro i så liflig förbindelse med hvarandra, att hufvud-
linjerna för en skogslag ganska väl kunna göras lika för båda länen. Ofver-
vakandet af lagens efterlefnad blifver därigenom enklare och i utöfvandet lättare.
De båda landstingen hafva emellertid för några år sedan fattat beslut om
hvar sitt lagförslag. Båda förslagen äro byggda på likartade grunder, men i
vissa stycken förete de skiljaktigheter, betingade af olika uppfattningar om för¬
slagens syfte och af olika ortsförhållanden. Intetdera förslaget har vunnit
erkännande af den af Konungen tillsatta kommittén för utredning angående
lämpliga åtgärder för främjande af den enskilda skogshushållningen. Kungl.
kommittén har i stället uppgjort förslag till lag angående vården af enskildes
skogar, hvilken lag är afsedd att gälla öfver hela landet med undantag af Norr¬
bottens och Västerbottens län, Gotland och Sårna socken i Dalarna.
Det återstår därför att se till huruvida detta kungl. kommitténs lagförslag
kan vara passande för Västernorrlands och Jämtlands län och förty böra förordas,
eller, om så icke finnes, hvad en lag för dessa län bör innehålla. Vid en
granskning af detta lagförslag jämte de andra af lagförslaget föranledda förslag
till nya författningar eller ändring i redan bestående sådana, torde en del
detaljbestämmelser få lämnas åsido, enär det är att vänta, att, där förslagen
komma att läggas till grund för lagstiftning i ämnet, de dessförinnan varda
föremål för allsidig och samvetsgrann pröfning af vederbörande myndigheter,
som komma att i ämnet sig yttra.
Granskning af förslag till lag angående vården af enskildes skogar.
Kärnpunkten i förslaget är angifven i lista §, där det heter: »Den
egentliga skogsmarken skall till skogs börd användas. Å densamma får af verkning
ej så bedrifvas eller marken därefter så behandlas, att skogens föryngring
äfventyra^».
Redan den första punkten inger tvekan om dess afsedda innebörd, eftersom
ingen förklaring öfver hvad som menas med »egentlig skogsmark» där
finnes; och tyvärr förekommer ej häller på annat ställe i förslaget någon tillfreds¬
ställande belysning däraf, ehuru tydlighet därutinnan är af största vikt för att
ägaren må veta, hvilken begränsning lagen vill göra i hans fria förfogande öfver
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
11
sitt skogsområde, så att han ej, ledd af felaktig uppfattning därom, vidtager
åtgärder, som ställa honom under lagens straffande hand. Inom länen finnas högst
betydande områden, som åtminstone i sitt nuvarande tillstånd icke äro lämpliga
för skogsbörd, om ock understundom någon skog, vanligen med afstannad till¬
växt eller rent af förtvinad eller missbildad, därå växer, såsom vissa högt belägna
bergstrakter och myrmarker, och andra åter som bättre lämpa sig till betesmark
än till skogsproduktion. Enligt motiven skola äfven sådana trakter inbegripas
under lagen, men därmed har förslaget uppenbarligen gifvits för stor räckvidd.
Skulle möjligen med »egentlig skogsmark» afses sådan mark, som ej med fördel
kan användas till annat än skogsbörd, så skulle till men för ägaren under lagen
falla en del mark, som ägaren nu är nödgad att begagna till betesmark, fastän
densamma, om den användes uteslutande till skogsproduktion, möjligen gåfve
bättre behållning.
En ledamot af kungl. kommittén har fäst uppmärksamheten vid det sväfvande
i uttrycket »egentlig skogsmark» och därför velat därvid foga den definition att
därmed förstås sådan skogsbördig mark, där skogens tillväxt och föryngring
icke förhindras af markens beskaffenhet och betäckning. Härmed har reservanten
slagit in på rätt stråt för lösningen af skogsfrågan, i det han framhållit, att
en skogslag måste så affattas, att den fäster afseende vid skogsmarkens geologiska
beskaffenhet, produktionsförmåga och fuktighetsgrad samt framför allt vid dess
mottaglighet för skogsföryngring och vid redan växande träds utvecklings¬
möjlighet. Vetenskapliga rön och praktisk erfarenhet hafva ock kommit till
liknande slut.
De norrländska barrskogarna kunna med hänsyn till den på skogens
naturliga föryngring starkt inverkande markbetäckningen särskiljas i trenne
hufvudtyper, nämligen ursprungliga, där markens växttäcke icke lägger hinder
i vägen för föryngring, härledda, där markbetäckningen undergått sådan förändring,
att föryngringen försvåras, och försumpade, hvilka karakteriseras däraf, att
skogens föryngring omöjliggöres därigenom att marken betäckts med ett djupt
mosslager, som förhindrar barrträdens frö att nå marken och finna grobädd.
De ursprungliga skogarna kunna behållas i fullgodt skick endast därigenom
att, till underlättande af föryngringen, luckor upptagas i skogsbeståndet samt
att de förhärskande träden successivt borttagas, för att lämna närstående träd
tillräcklig utvecklingsmöjlighet. Genom en sparsam och väl ordnad afverkning
i dessa skogar vinnes ej blott en god återväxt, utan behålles jämväl en god
stamform, hvilken genom kalhygge går förlorad.
De härledda skogarna åter kräfva en starkare afverkning på det att där¬
igenom markbetäckningens vidare utveckling, såsom ledande till försumpning, må
förhindras och marken återföras till ursprungligt skick. Naturligt är, att afverk-
ningen bör bli större i samma mån dessa härledda skogar närma sig de för¬
sumpade, mindre ju mer de närma sig de ursprungliga. 1 förra fallet bör
alltid ett tillräckligt antal kraftiga fröträd lämnas af just det trädslag, som på
grund af markens beskaffenhet har bästa förutsättningen att finna trefnad och
utveckla sig. T senare fallet bör afverkning ej ske i starkare grad, än som för
markens återförande i skogsbördigt skick samt för bortrensandet af det trädslag,
för hvars normala utveckling markens beskaffenhet ej lämpar sig är, af nöden.
På de försumpade markerna är skogens växtkraft i hög grad reducerad,
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
och det djupa mosstäcke, som bildats å marken, hindrar, såsom nämndt är,
fröet att na jorden. De användbara trädens kvarstående är därför till intet gagn
för föryngringen, och då träden, om de få kvarstå, taga skada och undergå
minskning i värde, böra de borttagas, hvarigenom äfven möjlighet för mark-
förbättringsåtgärder beredes. Trakthygge är här behöfligt.
Afverkning af skogen måste således rättas efter den för handen varande
skogstypen i det att olika afverkningsmetoder böra användas, allt efter det
stadium, hvarå skogen befinner sig. Det är anmärkningsvärdt, att kungl. kommittén
lämnat dessa numera allmänt kända förhållanden ur räkningen, så att, enligt
dess förslag, de växtliga skogarna få afverkas lika skarpt som de mer eller
mindre degenerade, och i fråga om skogens vård ansett sig kunna inskränka sig
till det korta stadgandet i andra punkten, att å den egentliga skogsmarken får
afverkning ej så bedrifvas, eller marken därefter så behandlas, att skogens för¬
yngring äfventyras. Inför detta knapphändiga, men icke desto mindre vidt¬
omfattande stadgande står skogsägaren rådvill huru långt han får gå med sin
afverkning eller huru han därefter bör behandla marken för att hans åtgärder
icke skola betraktas såsom för skogens föryngring hinderliga. Motiven kasta
emellertid något ljus öfver innebörden af detta stadgande. Kungl. kommittén
yttrar nämligen däri, att om än i föreliggande fråga, därest den såges allenast
irån skogshushållningens synpunkt, lagstiftningens mål borde vara att bereda
sådant skydd för de enskilda skogarna, att ett tämligen jämnt fördeladt afverkande
af deras naturliga återväxt däraf blefvo en följd, det dock med skäl kunde
betviflas, att tiden för en sådan lagstiftning vore inne, enär därför förutsättes,
att de enskilda skogarna under en längre följd af år behandlats efter rationella
grunder, samt att framför allt eu föreskrift, som sålunda inskränkte den enskildes
frihet att disponera öfver befintliga skogskapitalet, torde sakna stöd af det
allmänna tänkesättet.
Tanken på att skogskapitalet skulle på något sätt skyddas eller för
kommande tider bevaras har kungl. kommittén således ansett för ny och för
omogen för att läggas såsom grundsten för lagstiftningen; och dock äro redan
gällande skogslagar för Norrbottens och Västerbottens län byggda på en sådan
princip, den där ingår jämväl i Gotlandslagen.
På annat ställe i motiven förkastar kungl. kommittén helt och hållet tanken
på skogsförrådets skyddande, då den yttrar, att den vid uppgörande af förslaget
utgått från den uppfattning, att skogsägaren bör hafva frihet att tillgodogöra sig
det befintliga skogskapitalet utan hänsyn till uthållig afkastning, blott med den
inskränkning att skogens föryngring icke äfventyras. Härmed har kungl. kommittén
uppgifvit skogen till afverkning af ägaren när och huru det honom lyster,
allenast skogens föryngring icke äfventyras. Skogsägaren kan, tyckes det,
afverka all skog, blott han lämnar fröträd till skogens föryngrande. Kvarlämnande
af fröträd utgör emellertid icke alltid en tillräcklig säkerhet för skogens nöjaktiga
föryngrande. Stå fröträden på ett större i öfrigt kalhugget eller starkt utglesnadt
område, vindfällas de lätt, och äro träden af gran torka de ofta bort. Är
marken betäckt af tjockt mosslager eller vattensjuk, uteblifver, såsom ofvan
nämnts, föryngringen till dess marken förbättrats vare sig af naturen eller genom
vidtagna åtgärder. Återväxten vid stark utglesning af skog å en i och för sig
torr mark försvåras åter däraf, att solen och luften ytterligare uttorka marken,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
13
hvilket orsakar, att utvecklingen af där befintliga träd nedsättes och att de unga
plantorna utdö. För att god naturföryngring skall förväntas, fordras dessutom
ej blott att de kvarlämnade fröträden äro friska och i sin kraftigaste fröbarhets-
ålder, utan äfven att träden äro af det slag, för hvilket inarken är mest tjänlig.
Gamla eller sjuka träd lämna nämligen dåligt frö, däraf få eller svaga plantor
uppkomma; och framkallandet af gran på för endast tall lämplig mark, eller af
tall på för granen företrädesvis tjänlig mark lämnar vida sämre resultat, än om
träden få uppväxa på den mark, som för hvardera trädslaget är mest passande.
Om hvad som verkligen fordras för att skogens föryngring icke skall
anses äfventyrad genom en utverkning eller genom eu därefter skeende behandling
af marken, lämnar emellertid förslaget icke någon upplysning, utan får skogs¬
ägaren söka bedöma detta efter bästa förmåga. Häri ligger en betänklig lucka,
men denna har icke, som man genast i början känner sig frestad att tro, tillkom¬
mit af förbiseende, eller därpå att kungl. kommittén ansett uttrycket »att skogens
föryngring icke skall anses äfventyrad» så klart, att någon missuppfattning därom
ej bör uppstå utan är fullt afsiktligt. Kungl. kommittén yttrar nämligen härom
i motiverna: »För att skogsmarken skall kunna anses skyddad mot förödelse
fordras, att ägaren är förpliktad såväl att bedrifva afverkningen på ett för
skogens reproduktion ändamålsenligt sätt, som att därefter vidtaga de åtgärder,
hvilka med hänsyn till förhållandena erfordras för att fullgod återväxt skall
inom kortare tid komma till stånd. I intet af dessa afseenden leder det till målet
att uppställa en abstrakt regel till skogägarens efterrättelse. Skall samhällets
kraf på skogsmarkens bevarande tillgodoses och på samma gång den enskildes
frihet att lämpa sin hushållning ej mindre efter skogens beskaffenhet, än efter
sina egna ekonomiska förhållanden ej oskäligen inskränkas, så måste i stället
för den döda regeln sättas ett lefvande samfundsorgan, som öfvervakar
den enskilda skogshushållningen och på samma gång kan understödjande
ingripa däri».
Det är således ett lefvande samfundsorgan, som skall supplera lagen, där
den brister i tydlighet.
Detta organ har kungl. kommittén tillskapat i en institution kallad skogs-
vårdsstyrelse. Denna styrelse tillkommer det att hålla uppsikt öfver att utverk¬
ning ej så bedrifves eller marken därefter så behandlas, att skogens föryngring
äfventyras. Det är skogsvårdsstyrelsen, eller snarare dess biträdens personliga
uppfattning om hvad i förekommande fall kan vara i strid mot lagens syfte, som
skall ersätta bestämda lagbud, eller för att använda kommitténs uttryck, den
döda regeln. Detta kan leda till beklagliga resultat — så t. ex. om en skogs¬
ägare, då han icke i lagen finner någon upplysning om huru långt han får gå
med utverkning af sin skog eller hvad han skall göra eller icke får göra för att
skogens föryngring icke må äfventyras, handlar efter sitt eget bästa förstånd och
i god tro att han därmed icke tangerar lagen eller ådrager sig följderna af en
öfverträdelse af densamma, men en skogsvårdsstyrelsens tjänsteman, som tagit
kännedom om skogsägarens åtgörande eller underlåtenhet, därom har en upp¬
fattning, stridande mot skogsägarens, och skogsvårdsstyrelsen gillar sin tjänstemans
uppfattning, kan slutet blifva, att skogsägaren drabbas af tunga förelägganden.
Det ovisshetstillstånd, hvari lagen lämnar skogsägaren om råmärkena för hans
rättigheter och skyldigheter, skall tvifvelsutan för honom kännas odrägligt.
14
Motioner i Andra Kammare)), N:o 144.
Kung!, kommittén har ansett det vara angeläget att icke framkomma med
ett lagförslag, som skulle sakna stöd i det allmänna tänkesättet, och därför må
kommittén få erkännande, men kungl. kommittén tyckes haft ringa kännedom
om eller fäst alltför litet afseende vid tänkesättet hos allmänheten inom Väster-
norrlands och Jämtlands län, då den velat sätta en myndighets eller dess under¬
ordnade organs personliga uppfattning till rättesnöre för den enskilde vid hand-
hafvandet och skötseln af hans egendom. Allmänheten är ömtålig om sin rätt
och föredrager icke utan starkt missnöje administrativt godtycke.
I stället för att, som kungl. kommittén föreställt sig, förslaget, upphöjdt
till lag, skulle af allmänheten mottagas med förtroende, såsom ej djupt ingripande
i den enskildes frihet att lämpa sin hushållning med skogen efter sina egna ekono¬
miska förhållanden, blefve följden ögonskenligen den, att lagen skulle väcka stark
och berättigad misstämning, eller rättare ovilja, därför att inskränkningen i handlings¬
friheten icke tydligt uppdragits, utan gjorts på ett sätt, som nära nog öfverlämnar
skogsägaren i brukandet af sin skog åt myndighets eller tjänstemäns godtfinnande.
Om Jämtlands landstings lagförslag af år 1892 yttrade Konungens befallnings¬
hafvande i länet, bland annat, att förslaget, om det blefve lag, skulle blifva en
källa till trakasserier och olägenheter till obehag för en befolkning, som hyste
sådan motvilja mot administrativ inblandning i dess enskilda angelägenheter,
som den jämtländska. Detta uttalande var icke på sin plats beträffande det
jämtländska lagförslaget, som just framsprungit ur en långvarig och mogen
behandling af frågan af allmänhetens egna representanter, men gent emot kungl.
kommitténs förslag är det träffande. Hvad här ofvan nämnts om den jämtländska
befolkningen har full motsvarighet hos allmänheten i Vasternorrlands län.
Det må ej förbises, att lagförslaget icke ens lägger bestämdt hinder i vägen
för kalhuggning af de mest växtliga skogsmarker. Visserligen kan i så fall
den, som afverkat, ådraga sig från Konungens befallningshafvande ett förbud för
vidare afverkning å ett visst område af skogen jämte förständigande att inom
utsatt tid vidtaga åtgärder för skogsmarkens återställande i skogbärande skick
genom sådd eller plantering, men väl må det sättas i fråga huruvida det allmännas
berättigade kraf på viss omtänksamhet i vården af enskildes skogar därigenom
kan vara tillräckligt tillgodosedt. Äfven om förständigande! lojalt fullgöres,
lärer väl icke någon kunna påstå, att därmed är allt välbeställd!. De späda
plantorna kunna i saknad af skydd mot sol och vind blifva hämmade i växten
eller utdö, och intill dess de hunnit utväxa till för jordbruksnäringen och industrien
användbar storlek, lämnar skogsmarken ingen afkastning. Hvad man med skogs-
lagsstiftning ytterst velat förekomma eller skogsförrådets minskande till fara för
jordbruksnäringen och industrien har således icke nåtts. Men härtill kommer en
annan omständighet, som är förtjänt af större beaktande än kungl. kommittén
ägnat densamma, nämligen den huruvida, med hänsyn till den odlade skogens kvalité,
skogsodling i Norrland är att förorda. Inom Västernorrlands och Jämtlands
län har visserligen odling af skog skett endast på några få ställen och i ringa
omfattning och då odlingen dessutom är från tämligen sen tid kunna resultaten
däraf icke bedömas med tillförlitlighet, men det tyckes, som om skogsodlingen
inom länen icke skulle utfalla bättre än i andra delar af riket, snarare sämre i
det att de efter sådd uppkomna plantorna lättare utdö i Norrland än i rikets
sydligare delar, hvarest det dessutom visat sig, att de odlade träden få rik och
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
15
grof grenblidning med däraf härledd afsmalnande form samt lös ved. Södra
Sveriges odlade träd stå således betydligt tillbaka för de natursådda träden i
Jämtlands och Västernorrlands län, med hvilka de icke kunna täfla vare sig i
form eller kvalité. För sågverksindustrien är den odlade skogen, till följd af
den starka grenbildningen föga användbar, men den lämpar sig bättre till
pappersmassa eller ved. Kan emellertid sågverksindustrien icke vidare erbjuda
köparen god vara, förlorar den svenska trävaruexporten, som just genom goda
virkeskvalitéer tillvunnit sig ett stort anseende, den stora marknad, den hittills
haft, och går tillbaka till skada såväl för dess idkare som för landet i dess helhet.
Naturföryngringen af skogen sker i allmänhet på tillfredsställande sätt,
där markens beskaffenhet eller dess betäckning icke lägger hinder därför. Mycket
kan ock göras för att underlätta densamma och främja skogsväxten. Att det
oaktadt tillåta att skogen så behandlas, att naturföryngringen riskeras och måste
åtminstone i många fall ersättas med konstföryngring (sådd eller plantering) blir
utan tvifvel till men, ej till gagn för våra kommande skogar, som då skulle
förete den odlade skogens kvistiga och fula, i stället för den nuvarande natur¬
skogens ganska kvistrena och vackra form.
Skogsodling må likväl icke uteslutas ur skogsskötsel!! utan få användning
å sådana för skogsbörd tjänliga marker, där af ett eller annat skäl den naturliga
föryngringen uteblifver, men att i lagen inlägga en skyldighet därtill för skogs¬
ägaren och än mera, att låta skyldigheten blifva beroende på administrativ
myndighets godtycke, torde väl få anses vara en för stor tunga för skogsägaren,
som härigenom skulle i många fall åläggas att ej blott så och plantera, utan
ock bereda marker.
Mot hvad ofvan sagts kan invändas, att utverkning af växtlig skog, gående
så långt, att sådd och plantering måste tillgripas såsom medel för skogsföryng-
ringen, icke är att befara, då ju Konungens befallningshafvande får makt att
hejda afverkningen i tid. Väl vore om så blefve förhållandet. Helt säkert skall
det dock snart visa sig, att, trots all vaksamhet från myndigheternas sida, skogs-
sköfling på ett sätt, som försvårar, för att ej säga omöjliggör, den naturliga
skogsföryngringen, icke skall kunna hindras.
Vid granskning af kungl. kommitténs förslag vill den tanken tränga sig
fram, att kungl. kommittén ej vågat ingå på mera genomgripande åtgärder
till skydd för skogen af farhåga för att gifva trävaruindustrien en stöt, som
skulle rubba den ur dess ställning. Eu sådan försiktighet och hänsynsfullhet
bör ej underskattas, om nämligen den icke sträcker sig så vida, att det valda
medlet blir utan verkan mot det onda, för hvilket bot sökes, men att för mycken
eftergifvenhet kan mera skada än gagna skall nog få bekräftelse äfven här.
Får den friska och kraftigt växande ungskogen icke annan hägn, än kungl.
kommittén tillärnat densamma, kan förutses, att inom en ej lång framtid den
skall vara så minskad, att trävaruindustrien måste väsentligen inskränkas.
Trävaruindustriens utöfvare och synnerligast dess märkesmän äro icke blinda
för detta. Hos dem har också den mening vunnit terräng, att en obegränsad
afverkningsfrihet icke är till båtnad för industrien, utan att det tvärtom är nödigt
att skogsförrådet genom lagstiftning skyddas så, att trävaruindustrien äfven
framgent må däraf kunna hämta hvad för den är en lifsbetingelse, ett godt och
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
tillräckligt material. Att denna åsikt delas af jordbruksbefolkningen och äfven
andra inom länen, därom lämna landstingens uttalanden ojäfaktiga vittnesbörd.
Kungl. kommitténs förslag hör till den grupp af skogslagsstiftning, som
inom skogsvårdslitteraturen fått benämning återväxtlagar. Dylika lagar har kungl.
domänstyrelsen ägnat en kritik i ett uttalande af den 26 maj 1885, hvilken kritik
kungl. kommittén i sitt betänkande återgifvit på följande sätt: »De, nämligen åter-
växtlagarna, lämna icke något skydd mot skogens öfverdrifna afverkning. Sådant
får obehindradt fortgå, för såvidt skogsägaren kvarlämnar fröträd och ungskog eller
verkställer sådd eller plantering å de afverkade trakterna, så att återväxten ej
äfventyras. Några få års uppskof med skogsförödelsen skulle möjligen kunna
åstadkommas, därest skogen i afvaktan å redan afverkade trakters skogsodlande
ställdes under förbud. I de allra flesta fall skulle lagen emellertid kunna kringgås
och icke ens åstadkomma detta. Följderna af skogarnas öfverdrifna anlitande
har hos oss mindre visat sig därutinnan, att markerna förblifvit skoglösa, än
genom skogarnas ^glesnande samt en däraf härflytande fortgående förminskning
af skogskapitalet. De ojämförligt största kvantiteterna af den årliga afverk-
ningen uttagas nämligen genom utplockning af ett träd här, ett träd där,
synnerligast i landets nordliga trakter, där de smärre träden sakna afsättning.
Skogsmarken blir sålunda ej kal, och tillvaron af kalmark utan återväxt kan ej
ådagaläggas, ehuru skogens uthuggning bedrifvits mången gång så långt, som det
varit förenligt med ekonomisk vinst. Äfven uti landets öfriga delar verkställes,
i synnerhet å skogarna till mindre hemman, afverkningen genom planlös
blädning, ett afverkningssätt, som vida mera bidragit till det öfverklagade
dåliga skogstillståndet, än kalhuggning af några jämförelsevis få skogstrakter.
En lag, grundad på en kombinering af återplanterings- och fridlysnings-
principerna, skulle under sådana förhållanden i stort taget sakna inflytande
på skogshushållningen, ty lagen kunde ej ingripa, förr än skogens ^glesnande
gått så långt, att marken måste anses såsom skoglös. Fruktan för att
framkalla ett sådant ingrepp skulle alltså än mera gynna det redan allt för
vanliga afverkningssättet, genom hvilket förut slutna skogar förvandlats till
sönderhuggna, utglesnade skogsbestånd eller ett mellanting mellan kalmark
och skog, där visserligen återväxt kan uppkomma, men ej erhålla den fria ställ¬
ning, som erfordras för dess utbildande till värdefulla dimensioner. Med hänsyn
därtill, att en så stor del af den årliga afverkningen afser att tillfredsställa hus-
behofvet, är det ock otvifvelaktigt, att en på sådant sätt misshandlad skog snart
går sin fullständiga undergång till mötes, äfven om den är satt under förbud
för saluafverkning. Erfarenheten angående verkningarne af Gotlandslagen i dess
ursprungliga form bestyrker ock det berättigade i denna kritik. Konungens
befallningshafvandes och revirförvaltarnes berättelser innehålla alltjämt klagomål
öfver skogarnes fortgående sköflande, särskild! sedan under de senare åren en
mängd flyttbara ångsågar därstädes äro i verksamhet. Men såsom det bästa
beviset på återväxtlagens svaghet får väl anses den omständighet, att i den år
1894 utfärdade förnyade lagen i ämnet återplanteringsskyldigheten är kombi¬
nerad med förbud att utskeppa träd af smärre dimensioner.
Mot denna omilda kritik af återväxtlagar har man kunnat vänta att
kungl. kommittén, då den stannat för en återväxtlag, skulle inlägga en gensaga,
men långt ifrån att göra detta, säger kungl. kommittén i stället att kritiken lärer
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
17
ännu äga full giltighet. Kung!, kommittén har till och med gifvit skärpa åt
kritiken i sitt yttrande att, om man söker utreda i hvad mån återväxtlagar
äro ägnade att leda till det åsyftade målet, torde ej kunna bestridas, att de
rena återväxtlagarna lida af det felet, att statens ingrepp inträder först då det
i allmänhet är för sent. Att kungl. kommittén efter detta framlagt förslag till
en återväxtlag väcker undran, för att ej säga förundran. Ofvertygelsen om att en
återväxtlag skall vara tillfyllestgörande tyckes dock ej vara vidare rotfast hos
kungl. kommitén, ty i förslaget till lag, angående skyldighet för skogsägare att
vid upplåtelse af rätt till skogsavverkning nedsätta visst penningebelopp, har
kungl. kommittén från denna skyldighet fritagit skogsägaren i händelse aftalet
omfattar allenast träd, som i diameter 1,5 meter från marken hålla, barken in¬
beräknad, minst 28 cm., huru måttet än tages. Här har kungl. kommittén af¬
vika från grunden för återväxtlagar och i stället fastnat för en dimensions-
princip. Huru detta skall kunna förenas med den konsekvens, som fordras i en
lagstiftning, är svårt att förklara.
Det har såväl inom regeringen och Riksdagen som äfven hos ämbets-
myndigheter och korporationer med styrka framlnifts, att förhållandena inom
särskilda delar af landet vore så olika och från hvarandra så vidt skilda, att en
lagstiftning om bättre vård af de enskildes skogar, om den skulle fylla sin
uppgift, måste rättas efter omständigheterna i hvarje särskild ort. Kungl.
kommittén har dock ej låtit uttalanden i detta afseende vinna gehör, utan upp¬
gjort ett förslag till lag, gällande för hela landet. Häri ligger kanske den för¬
nämsta orsaken till att kungl. kommittén så litet lyckats i att få till stånd ett
förslag, passande för Västernorrlands och Jämtlands län. Huruvida förslaget
kan vara lämpligt för andra län, ligger utom ramen för denna granskning.
Enligt § 2 skall bolag eller enskild person, som äger skogsmark, hvilken
i areal uppgår inom Västernorrlands och Jämtlands län till 3,000 hektar eller
däröfver, vara skyldig att för tillsyn öfver skogens ordentliga skötsel och vård
hafva såsom skogsförvaltare anställd en forstligt bildad man, som genom god¬
känd pröfning visat sig häfda inhämtat insikter, motsvarande åtminstone det för
den lägre kursen vid kungl. skogsinstitutet stadgade kunskapsmått.
Tanken att tillföra vården af enskildes skogar en fond af vetenskapligt och
praktiskt utbildad insikt i skogsväsendet är i och för sig god, då det är att
vänta, att ett försiktigare och mera rationellt utnyttjande af skogen därigenom
skall komma till stånd. Någon som helst garanti för detta angifver kungl.
kommittén dock icke, hvadan om en skogsegare, som icke själf har någon håg
för bättre skötsel af skogen, icke låter skogsförvaltaren följa sina åsigter i detta
hänseende, eller drager honom till göromål, som för hans uppgift äro främ¬
mande, föga vunnits med föreslagna stadgandet.
Den föreslagna minimiarealen, 3,000 hektar, är dessutom för liten för att åt
en forstligt bildad man gifva tillräcklig sysselsättning i hvad som bör falla
inom hans verksamhetsfält. För skogsägare med en måhända ganska dålig
skogsmark om 3,000 hektar eller något däröfver blifver det också betungande
att aflöna eu fackman, hvars tid och kunskaper han icke kan göra sig till godo
på rätt sätt. Visserligen finnes i paragrafen intet hinder för skogsägaren att
använda sin skogsförvaltare äfven till andra göromål för att draga gagn af
hans förmåga och arbetskraft, men gör han det i större utsträckning, är det
Bill. till Rikad. Brok lim. 1 Sami. t! Afd. 2 Band. 4!) Haft. 3
18
Motioner i Andra Kammaren, N-.o 144.
fara värdt, att hela institutionen förlorar i betydelse och urartar till en formsak.
Om det skall vara obligatoriskt för skogsägare att anställa fackmässigt
utbildad skogsförvaltare, bör skyldigheten icke inträda förr än skogsmarkens
areal uppnått sådan storlek, att vården däraf tager en fackmans förmåga i fullt
anspråk. En ytvidd af 10,000 hektar är i det afseendet icke öfverdrifven.
Ordet skogsmark i denna § har en mera rymlig omfattning än uttrycket
»egentlig skogsmark» i föregående § och finner nog så god förklaring i språk¬
bruket, att det utan vidare förtyngande kan användas. Däremot hvilar en
oklarhet öfver hur arealen skall beräknas och efter hvilka urkunder det skall
ske. I afvittringshandlingar finnas nämligen bland impedimenter upptagna stora
trakter, som från forstlig synpunkt äro att betrakta såsom skogsmark, då där¬
emot, där laga skiften öfvergått byalagen, i skifteshandlingarna finnas såsom
afrösningsjord angifna betydande vidder, de där, om icke helt och hållet skog¬
lösa, dock äro så svagt skogbärande, att de ej rimligen böra blifva föremål för
ordnad skogsvård, eller komma under paragrafens särskilda hägn. En beräk¬
ning af skogsmarks areal efter afvittrings- eller skifteshandlingar kommer där¬
för i många fall icke att blifva så exakt, som man i afseende å skyldigheten
att hålla skogsförvaltare har rätt att fordra. Och i öppen dag ligger att en
uppmätning af skogsmarken för ändamålet blifver för kostsam.
En stor svårighet vid utrönandet af huruvida en skogsägare har så stor
skogsareal, att den betingar särskild skogsförvaltare, blifver att öfvervinna i de
mycket ofta förekommande fall, att hans skogsmarker icke bilda större kom¬
plexer utan utgöras af många större eller mindre vidt spridda skogsskiften,
delvis i samfällighet med annans egendom, och svårigheten ökas af den stora
rörlighet i äganderätten till fäst egendom, som numera råder och hvilken medför
att ägare till skogsmark den ena dagen kan hafva öfver 3,000 hektar mark, den
andra dagen betydligt mindre och tvärtom. Många skogsägare hafva icke själfva
reda på huru stora skogsmarker de hafva, hvadan de icke ens med bästa vilja
kunna därom lämna upplysning. Skall i så fall skogs vårdsstyrelsen eller dess
tjänstemän ingå i en noggrann undersökning om en skogsägares skogsmarker
till utrönande af huruvida han är skyldig eller icke att anstalta och aflöna er.
befattningshafvare af ganska tvifvelaktig betydelse för skogsvården, blifver in¬
stitutionen besvärlig och mången gång så motbjudande, att det väl kan sättas i
fråga huruvida det icke vore att föredraga att öfverlämna åt skogsägarens godt¬
finnande att förskaffa sig forstligt bildadt biträde vid sin skogsvård, men tillika
i lagen inflicka bestämmelse, som innebure en fördel för skogsägaren att tillse,
att fackkunskapen får ett afsevärdt inflytande på skötseln af hans skogstillgång.
Ett ytterligare skäl härtill ligger i den ringa afgång från statens skogsinstitut
af kompetenta personer, hvilken omständighet kan göra det till nödvändighet
för skogsägaren för att undgå afverkningsförbud att antaga den, som först sig
anmäler, utan afseende å tjänstekvalifikationer eller personliga egenskaper.
Bestämmelsen § 3 att skogsägare, som enligt § 2 skall hålla skogsför¬
valtare, är skyldig att inom mars månad hvarje år till skogsvårdsstyrelsen af-
lämna uppgift om skogens utvidd, beskaffenhet och skötsel samt under näst-
förutgångna år verkställda afverkningsbelopp, har oskiljaktigt samband med § 2.
Blifver skyldigheten för skogsägare att för skogsmark af viss utvidd anställa
skogsförvaltare fastslagen, torde aflämnande af uppgifter i berörda afseenden
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
in
äfven böra blifva obligatoriskt, enär dessa uppgifter tillsammans med de redo¬
görelser, statens skogstjänstemän skola afgifva, kunna bilda ett beaktansvärdt
underlag för bedömandet af skogarnes tillstånd och afkastningsförmåga samt
deras skötsel och ett säkerligen välkommet materiel för Konungens befallnings-
hafvandes femårsberättelse.
I § 4 upptages fråga om biträde af forstligt bildad man åt ägare till skogs¬
mark af mindre utvidd än i § 2 sagts. Vill skogsegare af denna kategori hafva
biträde, må enligt förslaget skogsvårdsstyrelsen förordna sådant och bestämma
villkoren därför. Då det emellertid är eftersträfvansvärdt att få forstlig insikt
och erfarenhet så mycket som möjligt in i den enskilda skogsvården, vill det
synas lämpligast, att biträdet lämnas utan ersättning eller åtminstone i det
närmaste afgiftsfritt, under den förutsättning likväl, att skogsvårdsafgifter blifvit
bestämda och lämna medel därtill.
Påföljden för öfverträdelse af stadgandet i lista mom. af § 1 är i § 5
angifven. Afverkas skog eller vanskötes efter afverkning skogsmark så, att
skogens föryngring äfvent.yras, äger Konungens befallningshafvande efter an¬
mälan af skogsvårdsstyrelse att genom skogstjänstemän och två ojäfvige gode
män låta undersöka förhållandet och efter infordrad förklaring förelägga den,
som gjort sig skyldig till sådan afverkning eller vanskötsel af skogsmark, vid
vite, eller vid förbud för all afverkning tills vidare och intill dess annorlunda
varder förordnadt å så stor del af ägarens skogsområde, som af Konungens be¬
fallningshafvande, med afseende å det sköflade områdets storlek, pröfvas skäligt,
att inom viss tid vidtaga de åtgärder, som för markens återställande i skog-
bärande skick vid ofvan nämnda syneförrättning befunnits nödiga. Sedan under-
sökningsinstrumentet inkommit, men innan slutligt utslag gifves, äger Konungens
befallningshafvande meddela interimsförbud för afverkning till annat än husbehof.
Såsom ofvan vid § 1 framhållits, har lagen icke till omedelbar uppgift
att förekomma öfverdrifven afverkning af skog. Tvångsåtgärderna mot skogs¬
ägaren framkallas därför icke af sådan afverkning, utan däraf att afverkningen
skett på sådant sätt eller efter afverkning skogsmark vanskötes så, att skogens
föryngring äfventyras. Här framträder i klar dager huru beroende skogsägaren
blifver af administrativ myndighets godtfinnande i behandlingen af sin egendom.
Förslaget lämnar icke någon antydan huru afverkningen får bedrifvas för att
icke skogsägaren skall underkastas tvångsåtgärder. Icke heller nämner det
något om hvad som skall för vanskötsel af af verkad skogsmark anses. Van¬
skötseln kan bestå däri, att skogsägaren vidtager sådana åtgärder med marken,
att skogsföryngringen hindras eller omöjliggöres, men äfven däri att han under¬
låter egna marken någon som helst tillsyn och vård, utan låter den af flera in¬
flytelser försämras, så att den ej, utan särskild behandling blifver mottaglig för
skogsföryngring. I båda fallen tyckes förslaget vilja lägga skogsägaren under
offentliga myndighetens bud. Det kan val icke vara så mycket att säga om att,
då skogsägaren så missfar med skogen eller skogsmarken, att det länder till
skada för det allmänna eller öfver den enskildes fördel stående intressen,
skogsägaren äfven får kännas vid påföljd däraf, men då förslaget vill tillmäta
honom stor frihet i brukandet af skogen och endast uppställt en otydlig
och lätt öfverstiglig gräns, så fordrar väl all billighet, att skogsägaren åtminstone
beredes utväg att, om han så önskar, på förhand skaffa sig underrättelse om en
20
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
afverkning kan medgifvas eller huru han med en afverkad mark skall förfara
för att vanskötsel af marken icke skall anses föreligga. Härom iakttager dock
förslaget tystnad.
Konungens befallninghafvande äger enligt förslaget föreskrifva de åtgärder
för markens återställande i skogbärande skick, som vid ofvan nämnda syne¬
förrättning befunnits nödiga. Detta lägger ett stort band på Konungens befall-
ningshafvandes pröfningsrätt. Utan afseende å sin egen personliga uppfattning
och de motskäl, som möjligen i afgifven förklaring andragits, måste Konungens
befallningshafvande bestämma de åtgärder, som vid syneförrättningen befunnits
nödiga. Det blifver således synenämndens åsikt, som härvid skall gälla. Om
godemännen äro af annan mening, än den sakkunnige ledamoten, blifver det
väl godemännen, som blifva bestämmande. Huru Konungens befallningshafvande
skall förfara i händelse de tre ledamöterna i nämnden stanna i olika meningar
om de lämpligaste åtgärderna för att göra marken skogbärande, är svårt att i
lagen finna något svar på.
Att i en sak, som kan åstadkomma så starka rubbningar i skogsägarens
förmögenhetsställning, som afverkningsförbud och föreläggande att bringa af¬
verkad mark i skogbärande skick, låta slutet blifva beroende på det personliga
trycket hos skogstjänsteman och godemän, på hvilkas utväljande skogsägaren
icke får hafva något inflytande, innebär ett åsidosättande af rättssäkerheten och
skall för visso icke mottagas med jämnmod af allmänheten.
Föreläggandet att bringa mark i skogbärande skick skall drabba den,
som gjort sig skyldig till öfverdrifven afverkning eller till vanskötsel af skogs¬
mark, och det är ju i sin ordning, att den, som gjort en lagstridig handling,
äfven får bära ansvaret därför, men vid tillämpningen häraf håller förslaget icke
fast vid detta, utan säger, att förbud kan meddelas för all afverkning å så stor
del af ägarens skogsområde, som af Konungens befallningshafvande pröfvas skäligt.
I händelse ägaren och afverkaren är samma person, träffar påföljden rätt man.
Så är dock mycket ofta icke förhållandet, och i så fall kan förbud eller före¬
läggande leda till betänkliga resultat. Om ägaren upplåtit afverkningsrätten till
annan och denne verkställer afverkning på ett öfverdrifvet sätt, så skall den
sistnämnde förpliktas, vid vite eller afverkningens förbud, att vidtaga skogs-
föryngringsåtgärder å mark, änskönt han icke har annan rätt att öfver skogen
förfoga än att t. ex. taga träd af vissa dimensioner, eller ens någon rätt kvar.
Afverkningsförbud får sträckas äfven till annan del af ägarens skogsmark, än
den, som berörts af afverkningen. Detta tillåter, att om en afverkningsrätts-
hafvare gått för långt med sitt hygge å en trakt, hemmansägaren får straffas
därför genom förbud för honom att ens till husbehof taga virke å hemmanets
öfriga skogsmark. Hemmansägaren får i så fall lida straff för en annans för¬
seelse, och detta skall nog kännas hardt, i synnerhet i fall ägaren icke själf
upplåtit afverkningsrätten utan efter upplåtelsen blifvit ägare till hemmanet.
Ä andra sidan kan en fastighetsägare, som å en trakt afverkar så, att skogens
föryngring äfventyras, framkalla afverkningsförbud för ett område, som upplåtits
till afverkning åt annan person, och så medelst tillskynda denne betydande
förlust. Af 3:dje mom. i §:n tyckes det emellertid framgå, att kungl. kommittén,
icke tänkt sig, att föreläggande skulle riktas mot annan än skogsmarkens ägare,
enär i detta mom. talas om, att, där skogsmarkens ägare icke inom ett år efter
Motioner i Andra Kammaren, Ko 144.
21
den föresätta tidens utgång fullgjort föreläggandet, skogsvårdsstyrelsen äger låta
verkställa detsamma på den försumliges bekostnad, men icke något nämnes om för
faringssättet i händelse det är en afverkningsrättshafvare, som fått föreläggandet.
Finner skogsvårdsstyrelsen icke lämpligt att på den försumliges be¬
kostnad låta verkställa föreläggandet, må styrelsen därom göra anmälan hos
Konungens befallningshafvande, som efter domänstyrelsens hörande har att till
Kungl. Maj:ts afgörande hemställa huruvida skogsmarken skall af ägaren afstås
till kronan mot ersättningsbelopp, som af nämnd, tillsatt i enlighet med expro¬
priationslagen, bestämmes efter hvad jord af lika beskaffenhet i orten lägst gäller.
Detta stadgande skär djupt in i äganderätten, och dess tillämpning blifver
beroende af huruvida skogsmarkens ägare verkligen gjort sig skyldig till urakt¬
låtenhet eller icke. Detta förutsätter åter en undersökning och ett bedömande
af sådan beskaffenhet, som ej väl lämpar sig för administrativ myndighets
behandling, utan bör såsom en rättsfråga pröfvas af domstol. Visserligen har i
fråga om expropriation af mark till vissa i expropriationslagen angifna ändamål
Kungl. Maj:t i administrativ väg att afgöra om expropriation skall få äga rum,
men där är ändamålet gifvet och grunden klar. Helt annorlunda är det här.
Något verkligt behof för det allmänna att komma i besittning af skogsmarken
förutsättes icke, huru marken skall användas eller behandlas, sedan den kommit
i kronans hand, behöfver ej i sammanhang med beslutet om inlösen bestämmas,
och om grunden för skogsägarens skyldighet att afstå marken, eller att han
icke ställt sig ett föreläggande till efterrättelse, föreligga endast uppgifter från
tjänstemän eller myndigheter, öfver hvilka uppgifter skogsägaren kanske icke
fått tillfälle att yttra sig.
Afsikten med denna skyldighet för ägaren att afstå marken är tvifvelsutan
att få en straffpåföljd för en försummelse, som varit till skada för det allmänna.
Däremot kan ej gärna vara något att anmärka, men med skäl kan fordras, att
straffet får hvila på en domstols undersökning och pröfning. Ehuruväl förplik¬
telsen att afstå mark rätteligen bör betraktas som ett straff, helst priset för
marken blifver det i orten lägst gällande, skall den mången gång få en alldeles
motsatt verkan. För skogsägare, för hvilken en hårdt afbrukad mark är så godt
som värdelös, ställes i utsikt att få marken realiserad. Visserligen blifver priset
relativt lågt, men det kan vara bättre att hafva penningar än en mark som icke
gifver afkastning, utan drager kostnader för, utom annat, de anbefallda åtgärdernas
utförande. Detta kan utgöra en lockelse för skogsägaren att på ett hänsynslöst
sätt utöfva afverkning och att undandraga sig föreläggande om åtgärder för
skogsföryngringen, hvarigenom inlösningsrätten får ett helt annat resultat än
som åsyftats. Förslaget är ofullständigt däruti, att det icke innehåller något om
det fall att föreläggandet gifvits mot afverkningsrättshafvare, och denne, om
han varit i stånd att fullgöra detsamma, gjort sig skyldig till försummelse. Icke
heller klargör det huru förfaras skall, därest, efter det föreläggande meddelats,
fastigheten öfvergått till ny ägare, eller hvad som kan åligga denne i fråga om
skogsföryngringen å det afverkade området. Näppeligen är det öfverensstäm¬
mande med gällande rättsprinciper att antaga, att den nye ägaren skall utan
vidare träffas af meddeladt vitesbeslut, afverkningsförbud eller föreläggande, eller
att han skall svara för föregående ägares eller för afverkningsrättshafvares fel
eller försummelse.
22
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
Det är så mycket angelägnare att fullständigande däri sker, som eljest den,
som fått föreläggande, kan undandraga sig detsamma genom att afhända sig
skogsmarken och såmedelst eludera lagens verkan. Men äfven under det anta¬
gandet, att skogsmarkens ägare laglydigt ställt sig till efterrättelse myndighetens
bud och utfört föreskrifna åtgärder för markens återställande i skogbärande skick,
t. ex. genom skogssådd eller skogsplantering, är dock syftemålet icke uppnådt,
ty därtill fordras äfven att de utförda arbetena få nöjaktig tillsyn och vård, så
att de lämna ett åsyftadt resultat, men några garantier härför har kungl. kom¬
mittén icke tänkt sig, och tillfredsställande sådana äro ock svåra att utfinna, då de
skola sträcka sina verkningar öfver en längre ti & srymd, under hvilken fastigheten
kan många gånger växla ägare.
Till hvilka omständigheter Kungl. Maj:t skall taga hänsyn vid afgörande
af frågan om inlösen af skogsmark, lämnar förslaget icke någon antydan om.
Förmodligen skall väl beslutet grundas på huruvida skogsmarken kan till skogs-
kultur användas med fördel för staten, men om ej så befinnes, utan Kungl.
Maj:t afslår framställningen, så kommer ju skogsmarken att förblifva i van-
vårdadt skick, såvidt icke skogsvårdsstyrelsen finner skäl, att med ändring af
sin förut uttalade mening vidtaga förbättringsåtgärder, som den försumlige kanske
saknar medel att betala. Lagen har i så fall förfelat sitt syftemål.
Förslaget vill lägga en betydande makt i Konungens befallningshafvandes
hand och äfven gifva stor frihet vid utöfvandet af denna makt. Detta borde
väl ingifva förhoppning om att skogssköfling och vanskötsel af skogsmark skall
förekommas. Men tyvärr komma dessa förhoppningar icke att förverkligas.
Innan den föreskrifna proceduren fortskridit så långt, att Konungens befall¬
ningshafvande äger ingripa med vite eller afverkningsförbud, kan skogstillgången
redan vara sköflad. Då skogsafverkning samtidigt pågår på flera hundra ställen
i större eller mindre omfattning, är det icke tänkbart att skogsvårdsstyrelsen
ens närmelsevis skall kunna vaka öfver dem utan en mycket talrik personal
af tjänstemän och andra biträden; och det är intet tvifvel att kungl. kommitténs
eget yttrande om återväxtlagar, att de lida af det felet, att statens ingrepp
inträder först då det i allmänhet är för sent, kommer att på ett sorgligt sätt
besannas.
Straffet för öfverträdelse af afverkningsförbud är enligt § 6 böter från
och med tjugufem kronor till och med femhundra kronor, hvarjämte det afverkade
virket är underkastadt beslag och dömes förbrutet. Undgår virket beslag, skall
afverkaren utgifva ersättning med det belopp, som, där annan grund för faststäl¬
lande af virkets värde ej föreligger, bestämmes genom undersökning å det
afverkade området, förrättad enligt Konungens befallningshafvandes förordnande,
af skogstjänsteman och två gode män. Kungl. kommittén har ett, man må säga
ofattligt, stort förtroende till synemännen. Härofvan har påpekats, att Konungens
befallningshafvande enligt kungl. kommitténs förslag skall, i sitt beslut om åtgärder
för en skogsföryngring, rätta sig efter hvad synemännen funnit nödigt och här
tager kungl. kommittén ett ännu längre steg och kringskär domstolens rätt att
pröfva förebragt bevisning, i det den tillägger full laga beviskraft åt synemännens
uppskattning, ehuru den åtalade icke fått deltaga i synemännens utväljande
eller ens förbehållits tillfälle att vid syneförrättningen sin rätt bevaka. Förslaget
tyckes till och med vilja betaga den åtalade rätt att, om han så vill och kan,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
23
förebringa bevisning till förringande af verkan utaf syne männens utlåtande. Att
konstatera värdet på detta sätt blifver bekvämt, men obilligt och kan leda till
betänklig orättvisa. Synemännens omdöme får merendels stödjas på stubbarnes
dimensioner, å trakten kvarstående skogs växtlighet och form med mera, men
huru skola synemännen, om de ej varit tillstädes vid afverkningen, kunna skilja
stubbarne efter träd, som afverkats före förbudet, från stubbar efter träd, som
afverkats efter förbudet, men som afverkats- under samma vinter? Har ett par
år förflutit efter det utverkning skett, låter det sig ej göra att med någon grad
af tillförlitlighet urskilja stubbarna från det ena eller det andra årets afverkning.
Vanskligheten för synemännen att komma till godt resultat ökas i händelse
afverkningen å den under förbud satta trakten äfven skett af annan, hvars rätt
förbudet icke gäller, såsom af en servitutshafvare till husbehof.
Svårigheter af antydd art möta mycket ofta i verkligheten, hvilket torde
vara väl bekant för den, som har någon erfarenhet i afverkningsförhållanden.
De må därför ej lämnas ur räkningen vid uppställande af nya bevisningsformer
för värdesättning af ett parti afverkadt virke, som undgått beslag.
Kostnad för undersökning af synemän såväl om afverkning bedrifves eller
afverkad skogsmark behandlas på ett för skogens föryngring äfventyrligt sätt,
som ock till utrönande af värdet af afverkad och bortförd skog skall enligt § 7,
om undersökningen föranleder till hyggesförbud, föreläggande eller ersättnings¬
skyldighet, godtgöras af den, som gjort sig skyldig till öfverträdelsen, om han
har medel därtill. Att den, som afverkat å område, ställdt under afverknings-
förbud, skall ersätta alla med utredande af hans ansvars- och ersättningsskyldighet
förknippade kostnader är riktigt, men däremot kan det någon gång komma att
synas mindre billigt att, då i förslaget icke finnas angifna några vissa eller allmän¬
giltiga gränser, inom hvilka afverkningen skall hållas, och frågan, huruvida genom
afverkningen skogens föryngring äfventyras eller hvad som kan hänföras till
vanskötsel af skogsmark i särskilda fall väcker meningsskiljaktigheter, men ytterst
blifver beroende på synemännens personliga åsikt om saken, en skogsägare,
som afverkat i god tro och utan någon anmärkning från tillsyningsmans sida,
skall få vidkännas synekostnaden.
Då det är skogsvårdsstyrelsens tjänste- och tillsyningsman, som närmast
hafva att vaka öfver lagens efterlefnad, och dessa därför snarast och säkrast få
kännedom om huruvida virke blifvit olofligen afverkadt, skulle det säkerligen
öka lagens effektivitet, om beslagsrätt äfven tillerkändes dessa tjänste- och
tillsyningsman eller vissa af dem.
Kungörelse om försäljning af beslagtaget virke, innan det dömts förbrutet,
bör till förebyggande af virkets bortslumpande till vrakpris offentliggöras så, att
den får större spridning bland allmänheten, än som vanligen sker endast genom
kungörelsens uppläsande i kyrka. Kungörelsens införande i tidning inom orten
kan leda till målet.
En skyldighet för åklagaren att om auktionen underrätta virkesägaren
kan orsaka onödigt och ganska långvarigt uppehåll med auktionen och bör därför
utbytas mot annat lämpligt sätt för meddelandet.
För att egga åklagarens tjänstenit och bereda honom bättre utsikt till
godtgörelse för de kostnader, han får underkasta sig i och för utredning af mål
24
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
angående ansvar enligt lagen, bör åklagarens andel af böter, viten och värdet
af förbrutet virke höjas från lj3 till 1/.i eller 2/3.
Från lagens tillämpning har kungl. kommittén undantagit skogsmark, som
odlas till åker eller äng, rödjes till trädgård eller användes till byggnadstomt
eller till likartadt ändamål. Däremot är ej annat att anmärka, än att tillägg
bör göras, gående ut på att skogsbördig odlingsbar mark icke kalhugges eller
för hårdt afverkas under förebärande af odlingsafsikt. Bestämmelser i detta
afseende hafva införts i Norr- och Västerbottens-lagen.
Ehuru författningen skall hafva egenskap af lag, stiftad af Konungen och
Riksdag gemensamt, och rubriken äfven angifver detta, har på flera ställen i
förslaget i stället för benämningen »lag» användts uttrycket »förordning», hvilket
är oegentligt och inkonsekvent.
Granskning af förslag till förordning angående skogsvårdsstyrelser.
I hvarje län skall finnas en skogsvårdsstyrelse, bestående af landshöfdingen
såsom ordförande samt två ledamöter, utsedda för tre år i sänder, en af lands¬
tinget och en af hushållningssällskapet. Är län deladfc i flera landstingsområden,
blifver sammansättningen af ledamöter olika.
Skogsvårdsstyrelsens uppgift är i hufvudsak att befrämja den enskilda
skogshushållningen samt hålla tillsyn öfver skötseln af de enskildes skogar.
Den uppgift, som tilldelats denna nya institution, är af maktpåliggande
och grannlaga natur; och sannolikt skall skogsvårdsstyrelsen, om den blifver väl
sammansatt och tillika utrustad med tillräckliga medel, verka mycket godt. I
fråga om sammansättningen af styrelsen har kungl. kommittén icke varit lycklig.
Skogsvårdsstyrelsen har och bör äfven hafva karaktären af ett kommunalt för¬
troendeuppdrag. De två ledamöterna skola enligt förslaget af länskorporationer,
landsting och hushållningssällskap, väljas bland med skogsförhållandena i orten
förtrogna män. Då landstinget kan sägas hafva länets gemensamma ekonomiska
angelägenheter om händer och landstingets arbetssätt innebär större garantier
för att valet sker med full hänsyn till sakens vikt och de egenskaper, som hos
en ledamot böra vara tillfinnandes, är det lämpligare att landstinget får utse
båda ledamöterna, än att den ene af dem skall väljas af hushållningssällskapet,
hvilket icke utgör någon representation för länet och hvars förhandlingsformer
icke äro tidsenliga, utan framkallat allvarliga och beaktansvärda anmärkningar.
Skulle någon valbefogenhet åt hushållningssällskapet inrymmas, bör den utöfvas
af dess förvaltningsutskott, hvarigenom valet kommer att ske med större omsikt.
Att skicka in en statens ämbetsman såsom landshöfdingen till själfskrifven
ordförande i en institution, som till öfvervägande delen hvilar på kommunalt
förtroende, kan näppeligen vara att förorda.
Om skogsvårdsstyrelsens arbete skall blifva fruktbringande och vinna
förtroende hos allmänheten fordras, att ordföranden, hvilken skall utgöra den
sammanhållande och ledande länken i styrelsen, är icke mindre än ledamöterna
förtrogen med skogsförhållandena inom orten samt tillika intresserad för saken
och har tillfälle att ägna tid och arbete däråt. Dessa förutsättningar äro ej
^5
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
alltid att finna hos landshöfdingen, hvars tjänsteverksamhet är af helt annan art.
På landshöfdingen hvilar redan nu en mängd göromål, och det är möjligt att
därmed icke kan förenas det mycket kräfvande uppdraget att vara ordförande
inom skogsvårdsstyrelsen, utan att det ena eller andra arbetet skall däraf lida.
Vissa delar af skogsvårdsstyrelsens uppgift sätter styrelsen i beröring med
Konungens befallningshafvande. Så skall hos denna myndighet skogsvårds¬
styrelsen göra framställningar om förbud för utverkning, och till samma myndighet
har skogsvårdsstyrelsen att afgifva yttrande och utlåtande i förekommande fall.
Dessa framställningar och utlåtanden skall landshöfdingen såsom Konungens
befallningshafvande pröfva. Landshöfdingen blifver på detta sätt både part och
domare, hvilket skall göra hans ställning skef och svår samt helt säkert hos
allmänheten väcka tvifvel om att framställningarna och utlåtandena få så grundlig
och allsidig pröfning, som önskligt eller nödigt kan vara.
För att undvika en sådan dubbelställning kan möjligen landshöfdingen
antingen afhålla sig från deltagande inom skogsvårdsstyrelsen i framställningar
och yttrande till Konungens befallningshafvande och låta suppleanten i stället
inträda i styrelsen, eller ock öfverlämna åt sina underordnade tjänstemän i
länsstyrelsen att handlägga från skogsvårdsstyrelsen inkommande framställningar
och ärenden. Båda medlen innebära dock ett åsidosättande af skyldigheter, och
huru valet mellan dessa medel än utfaller, kan hos allmänheten, som icke har
kännedom om att landshöfdingens handlingssätt är förestafvadt af samvetsgrannhet
eller grannlagenhet, lätt uppspira en misstro mot Konungens befallningshafvande
eller skogsvårdsstyrelsen, eller bådadera. Om skogsvårdsstyrelsens under lands¬
höfdingens ordförandeskap gjorda framställningar blefve af tjänsteman inom
länsstyrelsen afslagna, skulle helt säkert landshöfdingen däraf känna sig mindre
behagligt berörd. Förslaget har ej häller vunnit tillslutning af Konungens
befallningshafvande i Västernorrlands och Jämtlands län, hvilka båda afstyrkt
detsamma.
Något annat talande skäl för landshöfdingens själfskrifvenhet till ordförande¬
skapet, än en önskan att gifva större auktoritet åt skogsvårdsstyrelsen, är svårt
att finna. Till detta kan man dock komma på annat sätt, eller genom bestämmelse,
att ordföranden jämte suppleant för honom förordnas af Kungl. Maj:t för tre år
i sänder bland män, som äro förtrogne med skogsförhållandena i orten. Sak¬
kunskap och intresse kunna i så fall påräknas i samma mån hos ordföranden
som hos ledamöterna, hvilket skulle befrämja ett förtroendefullt samarbete och
ett godt resultat af arbetet. Den tekniska insikten åter vore att finna hos den
fackmässigt utbildade sekreteraren, som skulle gå styrelsen tillhanda med upp-
lysningar och råd i skogstekniska frågor. Vid en sådan organisation af styrelsen
bortfaller all anledning till att sekreteraren skall förordnas af Kungl. Maj:t
eller aflönas med allmänna medel. Då sekreteraren bör vara underordnad och
ej ställd vid sidan af ledamöterna, är det lämpligast, att skogsvårdsstyrelsen får
antaga och entlediga samt med omhänderhafvande medel aflöna sekreteraren
likasom sina öfriga tjänstemän. Förhållandet dem emellan må ordnas genom
reglemente.
I skogsvårdsstyrelsens uppgift enligt § 4 ingår såsom ett hufvudmoment
att befrämja den enskilda skogshushållningen genom utbredande af kunskap i
skogsskötsel, beviljande af bidrag till och utförande af arbeten för skogskultur
Bih. till Riksd. Vrot. tim. 1 Sami. 2 .l/t/. 2 Band. 40 Höft. 4
26
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
och afdikningar med mera. Utdikningsarbeten och skogskultur draga i regel
jämförelsevis stora kostnader. De medel, som ställas till skogsvårdsstyrelsens
förfogande blifva åter antagligen så knappa, att väsentligt öfverskott öfver
aflöningar och andra förvaltningskostnader icke uppstår. Viktigt är det emellertid,
att kunskap i skogsskötseln utbredes bland allmänheten, för att en bättre hus¬
hållning med skogen skall inträda, hvarföre skogsvårdsstyrelsen bör egna sig
med all ifver däråt och söka på bästa sätt verka därför, innan medel tagas till
skogskultur och afdikningar. För att betona detta är det skäl, att den del af
mom. a, som rör beviljandet af bidrag till utförande af arbeten för skogskultur
och afdikning med mera, utbrytes och sättes i ett senare mom. med tillägg,
antydande att medel därtill må beviljas först sedan till öfriga uppgifter och
ändamål erfoderliga medel utgått.
Skogsvårdsstyrelsen skall förvalta, bland andra medel, de afgifter, som skola
erläggas vid upplåtelse af afverkningsrätt. Om förslaget till lag angående
skyldighet för skogsägare att vid upplåtelse af rätt till skogsavverkning nedsätta
visst penningebelopp bör förfalla af skäl, som längre fram komma att anföras,
bör naturligtvis bestämmelsen om berörda afgift här utgå.
Skogsvårdsstyrelsen skall, enligt förslaget, antaga, förordna och entlediga
dels för länet i dess helhet erforderligt antal forstligt bildade tjänstemän och
dels för hvart och ett distrikt, i hvilka länet för skogsvården kommer att indelas,
särskilda tillsyningsman. Det är ej behöflig! att därom meddela så detaljerade
föreskrifter, då det utan fara kan anförtros åt styrelsen att härutinnan handla
efter som omständigheterna det påfordra och de till styrelsens disposition ställda
medel medgifva. Förslaget bör därför ändras i den riktning, att styrelsen äger
antaga och med omhänderhafvande medel aflöna de biträden, som styrelsen
anser erforderliga för de distrikt i hvilka länet för skogsvården kommer att
indelas samt för dem utfärda instruktioner.
Reglemente för skogsvårdsstyrelsen skall på förslag af styrelsen och efter
»vederbörandes» hörande af Kungl. Maj:t meddelas. Det är ovisst hvem eller
hvilka som åsyftas med ordet »vederbörande». Då landstinget utgör en repre¬
sentation för länets befolkning i dess gemensamma angelägenheter äfven af sådan
natur som skogsvården, synes landstinget vara närmast till att yttra sig öfver
förslag till reglemente, hvarför »vederbörandes» bör utbytas mot »landstingets».
Därmed är naturligen icke uteslutet, att Kungl. Maj:t kan infordra yttrande
äfven från sin befallningshafvande.
Om § 4 i förslaget till lag angående vården af enskildes skogar ändras
därhän, att biträde af fortsligt bildad man för tillsyn öfver enskild skogs skötsel
och vård bör lämnas kostnadsfritt, tarfvar sista punkten af § 4 i förslaget om
skogsvårdsstyrelse en motsvarande omredigering.
Förut är anmärkt, att den förordade ändringen af styrelsens samman¬
sättning och sekreterarens ställning till densamma borttager skälet för sekre¬
terarens aflöning af statsmedel.
Beträffande åter ersättning åt styrelsen och revisorer, är sådan i enlighet
med 4 klassen i resereglementet för knappt beräknad i förhållande till det arbete,
som styrelsen åligger, kostnaderna därför och den ställning, ledamöterna komma
att intaga. Ersättning enligt 3 klassen i resereglementet är mera motsvarande
billighetens kraf. Arbetet inom skogsvårdsstyrelsen blifver helt säkert så
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
27
besvärligt, att det kan blifva svårt att finna lämpliga personer, som vilja eller
kunna ägna sig däråt utan annan godtgörelse än efter resereglementet, hvarför
särskildt arfvode borde kunna ordförandena och ledamöterna medgifvas, om
förhållandena anses det fordra.
För att skogsvårdsstyrelsen må få tid att ordna allt materiel för fram¬
ställning angående de enskilda skogarnas tillstånd och skötsel är det skäl att
ändra terminen för aflämnande af redovisningen och framställningen från mars
månads utgång till april månads utgång.
Då det väl ej är afsedt, att revisorerna skola granska jämväl berörda
framställning bör bestämmelsen att framställningen skall i styrelsens redovisning
ingå ändras till: att framställningen skall vid redovisningen fogas. För att de
under året nyvalde landstingsmännen skola få del af revisionsberättelsen och
framställningen torde det föreskrifvas, att dessa handlingar skola utdelas till
landstingsmännen sist inom en månad före nästpåföljande lagtima landsting.
Att ett exemplar af handlingarna bör insändas till kungl. jordbruksdepartementet
i stället för till kungl. finansdepartementet följer af den nya stadgan för
ärendenas fördelning inom departementen.
Granskning af förslag till lag angående skyldighet för skogsägare att vid
upplåtelse af rätt till skogsuf verkningen nedsätta visst penningebelopp.
I förslaget till lag angående vården af enskildes skogar har skogsägaren
blifvit underkastad vissa tvångsåtgärder — föreläggande vid vite eller afverk-
ningsförbud — i händelse skog så afverkas eller afverkad skogsmark så van¬
skötes, att skogens föryngring äfventyras. Man har haft skäl vänta, att nämnda
lagförslag skolat innehålla alla bestämmelser om medlen till förebyggande af
öfverafvcrkning af skog och vanskötsel af skogsmark och till återställande af det
förhållande, som rubbats genom att lagen trädts för nära, och det förefaller
därför egendomligt, att kungl. kommittén i förevarande förslag upptager ett nytt
medel i berörda syfte, eller det att skogsägare, som till annan person upplåter
rätt till utverkning af träd under 28 cm. 1,5 m. från marken, skall som säkerhet
för att afverkningen icke så bedrifves eller marken så behandlas, att skogens
föryngring äfventyras, hos skogsvårdsstyrelsen nedsätta 1/10 af hvad afverknings-
rätten betingat, dock minst tio kronor för hvarje hektar af det område,
aftalet afser. Öar afverkningen icke föranledt sådan anmärkning, att tvångs¬
åtgärd jämlikt lagen angående vården af enskildes skogar följt, och styrkes inom
15 år efter nedsättningen af penningarne, att nöjaktig återväxt å området finnes,
är ägaren till marken eller hans rättsinnehafvare berättigad att medlen jämte
upplupen ränta lyfta. Detta förslag har sin grund däri att skogsupplåtelse för
utverkning medför, enligt kungl. kommitténs åsikt, vissa vådor för skogshus¬
hållningen. Eu under lång afverkningstid ofta återkommande blädning lämnar
ej det utglesnade skogsbeståndet tid att åter sluta sig och den kortvariga, men
obegränsade afverkningsrätten föranleder en brådstörtad kalhuggning utan tanke
på kvarlämnande af fröträd eller på andra åtgärder för skogens föryngring. Det
kan därför, säger kungl. kommittén, förutses, att särskilda svårigheter och järn-
28 Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
förelsevis betydande kostnader skola uppstå för att åter försätta på sådant sätt
afverkade skogar i nöjaktigt skick. Då emellertid sådana yttringar af skogs-
afverkning kunna uppkomma lika väl när skogsägaren själf afverkar, som då en
afverkningsrättshafvare bedrifver hygget, tyckes konsekvensen fordra, att garanti
skall ställas såväl i ena som i det andra fallet, helst det i saken icke är af
betydelse af hvem afverkningen utöfvas, utan huru den bedrifves. Skyldigheten
att nedsätta Vio af köpeskilling och minst tio kronor pr hektar af området,
avtalet afser, är alldeles för tung. Ej sällan öfverstiger köpeskillingen ej mycket
tio kronor pr hektar, särdeles i de fall att afverkningsrätten sträcker sig öfver
stora myrmarker, fjälltrakter och andra med svag och gles skog beväxta eller
ock delvis alldeles skoglösa trakter, eller att afverkningsområdet är så aflägset
eller ogynnsamt beläget, att virkets framdrifning blifver mycket kostsam. Är
afverkningstiden kort och skogen af små dimensioner, blifver äfven priset jäm¬
förelsevis ringa. För att undkomma nedsättningsskyldigheten och få själf va
disponera köpeskillingen för skogen lära nog skogsägarna söka kringgå lagen,
och sätt därför äro långt ifrån oupptänkliga. Det får ej antagas, att Vio
köpeskillingen eller ett belopp af minst tio kronor pr hektar i allmänhet är en
sådan bagatell för allmogen, att det ej skulle vålla några afsevärda olägenheter
för skogssäljare att nedsätta summan och låta den kvarstå hos skogsvårdsstyrelsen
under en tid af högst 15 år mot en relativt svag ränta. Mången, som säljer,
tvingas därtill just af penningenöd. Den trösten har visserligen säljaren, att om
skogsvårdsstyrelsen eller dess tjänstemän så finna godt medgifva, återfå pen¬
ningarna med ränta inom 15 år, men utsikten därtill kommer icke att håfva
trycket af nedsättningsplikten, om säljaren under tiden nödgas upplåna penningar
mot högre ränta eller afstå från att fylla en del trängande behof. Godtycklig¬
heten i pröfningen huruvida skogsägaren fullgjort sina åligganden i fråga om
skogsskötsel minskar också förhoppningen för nedsättaren eller hans rättsinne-
hafvare att återfå penningarna eller någon del däraf. Risken för honom ökas
äfven, om han under 15-årsperioden försäljer skogsmarken, och den nye ägaren
icke bryr sig om att vidtaga några sådana förbättringsåtgärder med skogen, som
tillfredsställa skogsvårdsstyrelsen eller dess tjänstemän.
Det är långt ifrån att hvarje upplåtelse af afverkningsrätt till träd under
ofvan utsatta dimension är af beskaffenhet att genom dess utöfning skogsför-
yngringen äfventyras. Huruvida fara föreligger beror på aftalets innehåll.
Det ena aftalet undantager god och växtlig ungskog, då däremot det andra
aftalet går så långt, att kalhuggning eller sköfling är att frukta. Att det oaktadt
fordra likformig säkerhet för alla afverkningsaftal är att gå längre än klok för¬
siktighet bjuder. Riktigare synes vara att uppställa den fordran, att alla skrift¬
liga afverkningsaftal skulle underställas skogsvårdsstyrelsens pröfning, hvarefter
skogsvårdsstyrelsen ägde bestämma den summa, dock ej öfver en viss del af
köpeskillingen och ej under ett visst belopp per hektar af det område, aftalet
afsåge, som skulle hos skogsvårdsstyrelsen deponeras såsom garanti för att nöjaktig
återväxt komme att finnas. En sådan modifikation skulle sannolikt kännas
mindre stötande för skogsägaren, men icke ens den torde vara behöflig, då ju
Konungens befallningshafvande fått i sin hand medel att stäfja utverkning, som
anses hota skogsföryngringen.
Undantaget af afverkningsaftal till skog af 28 cm. i diameter vid brösthöjd
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
29
visar emellertid hän på, att kungl. kommittén icke själf hyst fast tillit till förordade
tvångsåtgärder mot öfverafverkningen af skog eller vanskötsel af skogsmark,
utan funnit det säkrare att låta afverkningsfriheten blifva bunden af visst mått
på träden, och det är högeligen anmärkningsvärd^ a,tt kungl. kommittén efter
att hafva omildt behandlat så kallade dimensionsprincipen, här utan vidare låter
den komma till nåder. Hade det då ej varit skäl att noggrannt undersöka
huruvida icke denna princip kan förtjäna en plats äfven i andra afseenden
rörande den enskilda skogsvården?
Berörda undantag för skog af 28 cm. diameter vid brösthöjd är icke till¬
räckligt för ändamålet i det fall, att det till afverkning upplåtna skogsområdet
bär endast träd af nämnda dimension och däröfver. I så fall kan området bli
beröfvadt sin skog, utan att penningemedel till ombesörjande af återväxt finnas
tillgängliga. Vederbörande finge då tillgripa tvångsåtgärd till förebyggande af
skogsföryngringens äfventyrande.
Huru skogsvårdsstyrelsen skall få kännedom om alla afverkningsaftal, spm
icke inlämnas till domstol för intecknings vinnande, eller huruvida afverkning
sker på grund af upplåtelseaftal eller icke, gifver förslaget icke någon antydan
om. Bristen på bestämmelser därom lämnar skogsägaren öppen lucka för att
kringgå lagen, något som helt visst komme att ske i sådan omfattning, att hvad
som skulle vara regel, eller nedsättning af penningebelopp, komme att i verklig¬
heten blifva undantag.
Af ordalagen i § 2 får den slutsats dragas, att, om föreläggande om
skogsföryngringsåtgärd gifvits vid vite eller afverkningsförbud, nedsatt penninge¬
belopp skulle skogsvårdskassan tillfalla, oafsedt om föreläggandet behörigen
fullgjordes, så att inom utgången af 15:de året nöjaktigt återväxt funnes a det
af verkade området. Påföljd af förseelse mot lagen angående vard af enskildes
skog blefve i sådan händelse tvåfaldig, eller dels förlust af nedsatt penninge¬
belopp, dels ock, utom olägenhet af afverkningsförbud, kostnad och besvär för
markens återställande i skogbärande skick. Detta blifver dock för strängt. Har
den skyldige vidtagit anbefallda åtgärder för skogsföryngring och åtgärderna
inom 15-årsperiodens utgång visat sig tillfredsställande, har ju målet vunnits
och därmed har väl också skälet för nedsättning af penningebelopp helt: och
hållet bortfallit, hvarför nedsättaren borde vara i sin fulla rätt att återfå
sina medel.
I sammanhang härmed kan den frågan framkastas, huruvida skogsägaren
skall förlora de deponerade penningarna äfven i det fallet att, efter det han
utfört de föreskrifna åtgärderna, den unga uppväxande skogen, utan något
skogsägarens förvållande, afbrinner inom de femton åren.
Mot § 3, innefattande enahanda straffbestämmelser som § 6 af förslaget
till lag angående vården af enskildes skogar, gälla samma anmärkningar som
mot sistnämnda §.
Om hela lagförslaget kan i få ord sägas, att det hvarken är behöfligt
eller lämpligt.
30 Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
Granskning af förslag till lag angående tiden för nyltjanderättsaftals bestånd.
Om detta förslag har den af Jämtlands läns landsting tillsatta kommittén
afgifvit följande yttrande till landstinget:
»§ 1. Den tid af 20 år, för hvilken, enligt lagen af den 25 april 1889,
afverkning af skog annorledes än till husbehof får upplåtas, vill kungl. kommittén
hafva inskränkt till 5 år från den dag aftalet slutes.
Skälet härtill är, att upplåtelse, vare sig den sker för längre eller kortare
tid, ofta medför vanskötsel af skogsmarken, enär jordägaren är utestängd från
förvaltning och vård af skogen och sålunda ej kan tillse, att vid afverkningen
och utdrifningen nödig varsamhet iakttages, eller att efter afverkningen hyggena
rensas och marken i öfrigt så behandlas, att nöjaktig återväxt kan uppstå. Inne-
hafvaren af afverkningsrätten åter har icke något intresse för hurudant skogens
tillstånd blifver, efter det upplåtelsetiden utlupit.
Dessa skäl för förkortning af upplåtelsetiden äro tungt vägande, men från
annan synpunkt sedt, har inskränkningen ganska beaktansvärda olägenheter med
sig. För köparen, vanligen sågverksägare, är det af vikt att få afverkningstiden
så lång som möjligt, så att han må kunna beräkna sin virkestillgång under
längre tidsrymd framåt samt välja den tidpunkt för afverkning, som gifver utsikt
till bästa förtjänsten, och ej tvingas till hastig och kanske förlustbringande af¬
dukning. Säljaren kan därför gemenligen betinga sig ett relativt förmånligare
pris för afverkningsrätt under en längre tid än under en kort, ett föhållande
som ej bör lämnas åsido.
Lagen af den 25 april 1889 har verkat i en oberäknad och oanad riktning,
eller därhän, att tvävaruindustrien för att trygga tillgången på råvara under en
längre tidsföljd sträfvar att förvärfva sig eganderätten till skogshemman. Här¬
igenom undergräfves den styrka för landet i socialt hänseende, som är att finna
i ett talrikt, själfägande och besuttet jordbrukarestånd. Den föreslagna inskränk¬
ningen torde nog, där icke verksamma motåtgärder vidtagas, komma att i än
högre grad medföra hemmanens gång ur böndernas händer.
Kommittén tror därför det vara välbetänkt att nu stanna vid en något
längre tidrymd för skogsafverkningskontrakts giltighet och föreslår tio år.
§ 2. Med erinran om att rättighet att å hemmans eller bys skog njuta
skogsfång till husbehof kan upplåtas för alltid, på lifstid och på viss tid, ej
öfver 50 år, och att förhållandet är detsamma med mulbetesrätt, anför kungl.
kommittén:
»Det ligger i öppen dag, huru hinderliga dessa skogsservituter skola vara
för införande af rationell skogshushållning. Nyttjanderätten är i regeln icke
inskränkt till viss del af skogen, ännu mera sällan är den berättigade vid dess
utöfning i någon mån beroende af skogsägarens anvisning. Husbehofsvirket
uttages därför, där det faller sig bekvämligast, utan hänsyn till skogshushåll¬
ningens kraf. Ägare af skog, hvarå annan har oinskränkt rätt till mulbete, är
därför förhindrad att, om så skulle erfordras, för skogssådd, plantering eller
annat af skogsvården påkalladt ändamål afstånga ens den obetydligaste del af
marken. Äfven där allenast naturlig föryngring af skogen kommer i fråga, lider
ungskogen mycket af mulbetet, innan den hunnit växa undan kreaturens bett.
De olägenheter, som sålunda medfölja skogsservituterna, äro redan högst be¬
31
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
tydande. Ännu kännbarare blifva de, om, på sätt kommittén föreslagit, ganska
vidtgående skyldigheter i afseende å skogens vård och föryngring åläggas skogs¬
ägaren, och denne blir utsatt för allvarliga påföljder i händelse af uraktlåtenhet
att fullgöra samma skyldigheter. Det blir då en oafvislig plikt för lagstiftaren
att söka undanröja de hinder, som ställa sig i vägen för fullgörandet af den
anbefallda skogsvården.»
Till minskande af dessa påpekade olägenheter föreslår kungl. kommittén,
att rätt till skogsfång allenast till husbehof och till mulbete å skogsmark må
upplåtas på lifstid eller på viss tid, som ej må öfverstiga 30 år från den dag
aftalet slöts.
En dylik inskränkning skall dock hafva en menlig inverkan på uppkomsten
och utvecklingen af det mindre jordbruket, för hvilkets framgångsrika drifvande
det är högeligen af nöden för idkaren att hafva mulbete och få husbehofsvirke
utan att behöfva köpa det. De olägenheter och förvecklingar, hvartill äldre
upplåtelser af skogsfång till husbehof och af mulbetesrätt gifvit anledning, söker
man numera vid nya upplåtelser att undvika genom rättigheternas närmare
begränsning i kontrakten. Till undanrödjande af de utaf kungl. kommittén be¬
tonade olägenheter, har kungl. kommittén dessutom anvisat en tillfredsställande
utväg i det föreslagna tillägget till § 76 skiftesstadgan om att skogs- och mulbe-
tesservituter få utbrytas äfven utan sammanhang med ägoskifte.
Det är icke oantagligt, att den föreslagna inskränkningen i tiden för
skogsfång till husbehof och för mulbetesrätt skall verka i viss mån hinderligt
för den i allo behjärtansvärda och på dagordningen stående » egna-h ems-frågans»
framgång.
Den föreslagna inskränkningen anser sig landstingets kommitté därför
icke kunna förorda.»
Detta uttalande af landstingskommittén är stödt på goda grunder och inne¬
fattar i korthet hvad som mot förslaget väsentligast kan vara att erinra.
Granskning af förslag till lag angående fjällskogar och skyddsskogar.
Den stora frihet i nyttjandet af skogen, som kungl. kommittén velat
bibehålla åt skogsägarne, kan under särskilda naturförhållanden verka därhän,
att skogsproduktionen hart när omöjliggöres. Så kan blifva förhållandet i fjäll¬
trakter, där uppväxande plantor sakna skydd af äldre skog och där skogsmarkens
totalafbrukning nedsätter markens alstringskraft.
Kungl. kommittén, som icke hyst tvifvel om att staten äger rätt och plikt
att i sådana fall förhindra, att betydande områden förvandlas till skoglösa öde¬
marker utan möjlighet att återvinnas för landets produktion, har därför före¬
slagit, att för fjälltrakter, där fara är att utverkning af skogen gör marken till
framtida skogobörd oduglig eller medför våda för skogsföryngringen, Kungl. Maj:t
må förordna, att utverkning annat än till husbehof får ske endast efter utsyning,
som på statens bekostnad af skogstjänsteman verkställes.
På lika sätt skall Kungl. Maj:t äga bestämma angående afverkningar å så
kallade skyddsskogar, eller sådana skogar, hvilkas bestånd erfordras till skydd
32
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
för flygsandsfält, fjällgränsens nedgående, fiske och sjöfart. Befinnes större
inskränkning af nöden, må Kungl. Maj:t äfven därom förordna, med rätt dock
för skogsägaren att i så fall afstå skogen till staten mot ersättning, bestämd i
enlighet med expropriationslagen.
Här har kungl. kommittén åtdragit bandet för afverkningen rätt hårdt, i
det den i det närmaste undanskjutit ägaren från att råda öfver sin skog och i
stället lagt bestämmelserätten i statens skogstjänstemäns händer. Att staten söker
värna om skogar i fjälltrakter, där skogsföryngringen är mycket vansklig,
äfvensom om skyddsskogar, är erkännansvärdt, men att för detta ändamål sätta
ene skogsägaren i sämre ställning än den andre kan väcka betänkligheter och
väl framkalla det spörsmålet, huruvida det ej varit mera rättvist att låta den
ägare af fjällskog eller skyddsskog, som af ekonomiska eller andra skäl icke vill
finna sig i intrånget, få afstå skogen till staten på enahanda villkor, som ägare
af skyddsskog i särskild!" fall är berättigad till, eller mot ersättning bestämd
enligt expropriationslagen. Visserligen kan ett sådant berättigande för skogsägare
locka till öfverafverkning för att frampressa expropriationsåtgärder, de där
säkerligen blefve för staten ganska kostsamma, men å andra sidan får ej blicken
slutas för att en lag bör i möjligaste mån vara lika för alla, och att om staten
af nödvändighetsskäl utfärdar en lag, som bryter mot denna grundregel, staten
äfven bör söka utjämna verkningarna däraf.
Innehållet i § 3 föranleder till enahanda anmärkning som mot § 6 i
lagen angående vården af enskildes skogar.
Hela lagförslaget blifver emellertid obeliöfligt, om lagen angående vården
af enskildes skogar får innehålla förbud mot utverkning af skog under vissa
dimensioner.
Då föregående granskning gifver vid handen, att det af kungl. kommittén
uppgjorda förslag till lag angående vården af enskildes skogar icke passar för
Västernorrlands och Jämtlands län, hafva dessa läns landstings kommitterade
ingått i undersökning om de grunder, på hvilka en skogslag för länen bör vara
byggd, och därefter utarbetat ett nytt förslag, allt på sätt här nedan förmäles.
Motiver till förslag till lag angående vården af enskildes skogar inom
Västernorrlands och Jämtlands län.
Den af Kungl. Maj:t tillsatta kommittén för utredning angående lämpliga
åtgärder för främjande af den enskilda skogshushållningen har efter undersökning
om privatskogarnas tillstånd i landet kommit till det resultat, att de med vissa
undantag äro i ett vanvårdadt skick och i regel föremål för en mer eller mindre
stark öfverafverkning. Detta förhållande har kungl. kommittén funnit innebära
en varning emot att låta skogsafverkningen fortgå ohejdadt och en maning att
söka i tid afvärja de olycksdigra följderna af ett hänsynslöst uttömmande af
skogsförrådet. I valet af medel häremot har kungl. kommittén emellertid icke
fäst tillbörlig uppmärksamhet vid de inom skilda delar af landet rådande olik¬
heter i jordmån, växtlighetsförhållanden och näringslif med mera, som på saken
kan hafva inflytande, utan trott sig böra förorda bestämmelser, gemensamma
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144. 38
för hela landet, eller rättare de delar däraf, hvilka icke ännu genom särskilda
stadganden fått skydd för sina skogstillgångar. Då följaktligen en sådan lag¬
stiftning icke kunnat väl anpassas till de särskilda orternas behof, har följden
blifvit, att lagförslaget icke blifvit så klart och koncist, som önskligt varit, utan
gifvits en sväfvande och tänjbar innebörd, hvars svagheter och brister sägas
skola vid lagens tillämpning af hjälpas af »ett lefvande samfundsorgan».
Står det klart för eftertanken, att tillgodogörandet af skogskapitalet sker
i så stor omfattning och på sådant sätt, att kapitalet förspilles till skada ej
blott för det allmänna, utan äfven för de näringar och industrier, för hvilkas
fortvaro och utveckling det utgör ett villkor, hade det legat närmast till hands
att söka skarpt fixera det mål, som borde nås, och därefter rätta medlet.
I ett annat sammanhang har berörts, hurusom det är oundgängligt för
landets storindustri, sågverksrörelsen, samt andra träförbrukande industrier, —-
de där väl nu icke kunna mäta sig i betydelse med sågverksrörelsen, men af
hvilka trämassefabrikationen har en lofvande framtid och kolningen utgör ett
nödigt underlag för en af landets andra storindustrier, järnhandteringen — att
hafva en jämn och uthållig tillgång på för hvarje industri passande eller användbara
skogsprodukter.
Af ej mindre vikt är det för jordbruket inom grannlänen Jämtlands och
Västernorrlands län att ej blott få sitt behof af byggnadsvirke, gärdsel och ved¬
brand fylldt utan kännbara kostnader, utan äfven att i skogens afkastning och
skogsbruksarbete hafva ett godt stöd. Skogsdriften och jordbruket intaga dess¬
utom sådan inbördes ställning och äro af hvarandra så beroende, att den ene
icke lider men, utan att den andre däraf får stark känning. De kunna väl
tvifvas sida vid sida och af hvarandra få stärkande inflytelser.
Från dessa synpunkter betraktad, framstår den uppgift, en skogslagstift-
ning för nämnda tvänne län har att lösa, i så tydliga drag, att någon tvekan
om bästa medlet därför icke gärna bör råda.
Skogsförrådets skyddande och vårdande så, att det äfven för kommande
tider och släkten kan tillgodose berättigade fordringar på en jämn och god och
om möjligt oförminskad eller ökad afkastning, bör vara och har äfven från skilda
håll uppställts som den råtta grundregeln i en blifvande lagstiftning. Otvifvel¬
aktigt skulle dock denna princip, omsatt i lag med förbud mot utverkning af alla
träd under viss tjocklek och tillämpad i all sin nakenhet, vålla mera skada än
vara till verkligt och varaktigt gagn för skogen, och den komme därjämte att
göra ett djupt ingrepp i skogsägarens fria dispositionsrätt öfver sin egendom
samt störande inverka på näringar, som af skogen hämta sitt råmaterial. Regeln
måste därför omklädas med undantag och bestämmelser, afpassade efter förhål¬
landena inom den ort, där tillämpningen skall äga rum. På detta sätt behandlad
skall säkerligen den af kungl. kommittén utdömda dimensionsprincipen icke blott
blifva användbar för eu skogslagstiftning för Jämtlands och Västernorrlands
län, utan äfven visa sig vara den enda, som under skogsförhållandenas samt i
mer eller mindre beroende af skogstillgång stående näringars nuvarande gestalt¬
ning kan blifva till verklig båtnad för skogens bevarande och skogsvården, och
detta utan att skadligt inverka på skogsägarens sanna intresse eller undandraga
de skogförbrukande industrierna något af det råmaterial, en hvar af dem behöfver.
Kungl. kommittén har i fråga om dimensionslagar erkänt, att de äro
Bill. till ltiksd. Prut. 1003. 1 Sand. .'1 Af<l. 2 Band. 49 Iliift. 5
34
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
ägnade att förekomma vissa svåra former af misshushållning med skogen och på
grund däraf under mindre utvecklade förhållanden kunna hafva visst berätti¬
gande, men, tillägger kommittén, redan den omständigheten, att den princip,
hvarpå de äro byggda, icke upptagits i något annat lands lagstiftning än Sveriges,
torde vara ägnad att väcka misstro i afseende å deras ändamålsenlighet.
Denna misstro är emellertid allt för löst fotad. Skogsväxtligheten i andra
länder har i mycket andra betingelser och förutsättningar än hos oss, hvarför
starkt talande skäl föreligga för att vår lagstiftning icke bör baseras på från
utlandet importerade teorier i skogshandteringen, utan få framväxa ur rent
nationell grund eller de vetenskapliga rön och praktiska erfarenheter, som gjorts
om de för landet egendomliga och säregna förhållandena med skogens bevarande,
växlighetens befordrande och virkesförrådets tillgodogörande på bästa sätt. För
öfrigt omfattas äfven i utlandet dimensionsprincipen af framstående auktoriteter.
Kungl. kommittén har dock ej stannat vid endast misstro, utan efter en
redogörelse för en dimensionslags verkningar, sådana de föresväfva! kommittén,
anmärkt, att om till följd af lagen endast de herskande träden — de som uppnått
eller öfverstege den bestämda minimidimensionen — afverkades, uppstode icke
därigenom så stora luckor i skogsbeståndet, att därmed bereddes tillräckligt ljus
för att en lifskraftig återväxt skulle kunna uppkomma, men läte däremot utgles-
ningen skogsmarken betäckas af en vegetation, som försvårade trädfröets ned¬
trängande i jorden och groning; att de kvarlämnade träden, de där vore dels ej
längre växtliga, dels mindre utvecklingsbara, ej kunde i vederbörlig grad till¬
godogöra skogsmarkens produktionskraft, men stode till hinder för uppkomsten
af nya lifskraftiga plantor; att, om åter möjlighet för skogsägaren att med fördel
afverka jämväl de undertryckta och växtliga träden förefunnes, man snarare
kunde räkna på att afverkningen bedrefves på sådant sätt, att de öppningar,
som gjordes i skogsbeståndet, blefve tillräckliga för att bereda möjlighet för god
återväxt; att, då jämväl i de slutna bestånden af växtlig ungskog erfordrades
utgallring af en del träd för att främja de återståendes tillväxt, hvarje åtgärd,
som försvårade en lönande användning af det virke, som kunde erhållas utaf
äldre undermåliga träd eller gallringsvirke utgjorde ett direkt hinder för upp¬
komsten af en rationell skogshushållning; att i följd af tallens större ljusbehof ett
dimensionshygge ledde till detta trädslags undanträngande af granen, som äfven
å för tallen passande mark föredroge den halfskugga, som uppkomme genom en
sådan ordnad blädning, då däremot i granskog, särskilt i de tätt uppvuxna
bestånden, eu utglesning ofta vållade, att de vid friställning ovana träden torkade;
att äfven på landets näringslif i allmänhet en dimensionslag skulle verka oför¬
delaktigt, i det alla andra träförbrukande industrier än sågverksrörelsen skulle
hämmas, och det änskönt såväl pappersmasseindustrien som kolningen vore fullt
berättigade och för landet erforderliga näringar, och särskild! den sistnämnda
lämnade god arbetsförtjänst åt en ej obetydlig del af landtbefolkningen under
en tid, då jordbruket läge nere, samt därtill vore af synnerlig nytta för skogs¬
skötsel.
Det är sålunda många och stora brister, som kungl. kommittén funnit
vidlåda dimensionslagar, och för visso skulle de vara tillräckligt afskräckande
från att i lagstiftningen slå in på dimensionsprincipens väg, om bristerna vore
med grundregeln så förenade, att de icke läte sig afskiljas. Men dess bättre
Motioner i Andra Kammaren, No 144.
35
finnes ganska god utsikt därtill. Det framgår nämligen otvetydigt af betänkandet,
att kungl. kommittén vid framdragandet af sina grava anmärkningar haft blicken
oaflåtlig! fäst på en dimensionslag i all nakenhet, eller en sådan, som icke med-
gifver någon som helst afverkning af undermålig skog, om icke möjligen efter
undersökning och tillåtelse af en statens skogstjänsteman. Däri må kungl. kom¬
mittén få rätt, att en sådan dimensionslag icke kan vara att förorda, men knap¬
past någon af dem, som trott, att en dimensionslag skall kunna med fördel till-
lämpas inom Jämtlands och Västernorrlands län, torde hafva föreställt sig en
dimensionslag i så rå form, som kungl. kommitténs förebild. Den tanke, som
genomlöper dimensionslagar, är icke afslutad med kungl. kommitténs framställ¬
ning af dem, utan den är mäktig en utveckling och en formbildning, som kan
förekomma de väsentligaste olägenheter, kungl. kommittén befarat, och ingifva
förhoppning om att en dimensionslag skall kunna verka tillfredsställande, äfven
i de stycken, däri kungl. kommittén sett endast stötestenar.
Denna mening framkallar osökt den frågan: Huru bör då en dimensionslag
vara till sina grunddrag och modifierande bestämmelser? Svaret på detta spörs¬
mål blifver i mycket beroende af de säregna förhållandena med skogens växtlig¬
het och föryngringsförmåga i den ort, för hvilken lagen tillärnas, samt skogens
betydelse för näringslifvet därstädes. Hvad som kan vara lämpligt för den ena
orten med hårdt luftstreck, riklig skogstillgång och uppdrifven trävaruhandtering
kan, lätt förklarligt, icke vara passande för en annan ort med blidt klimat och
ringa skogstillgång samt med förhärskande jordbruksnäring. Följaktligen kommer
att vid svarets afgifvande endast tagas hänsyn till hvad för Västernorrlands och
Jämtlands län kan önskas eller kräfvas af en skogslagstiftning.
En dimensionslag för dessa lön bör verksamt skydda den växtliga,
ulvecklingskraftiga och välformade ungskogen af det för skogsmarken mest
passande slag. Den får icke stå i vågen för hjälpgallring, nödig hyggesrens-
ning och skogens föryngring. Ej heller får den hindra tillgodogörandet på
förmånligaste sätt af skadad och undertryckt skog, eller af skog, hvars rotverk¬
samhet starkt nedsatts eller hvars föryngringsförmåga tillintetgjorts af markens
beskaffenhet, eller af träd, af hvilka vidare tillväxt icke är att förvänta. Kon¬
trollbestämmelserna för lagens efterlefnad böra vara effektiva och, om möjligt,
sådana, att banden å ägarens dispositionsrätt öfver skogen oj kännas för hårdt
tilldragna.
Under en lag med dessa grunddrag skall den för länen såväl som landet
i dess helhet så viktiga sågverksrörelsen kunna påräkna en stadig tillgång på
virke af god form och kvalité. Pappersmassefabrikationen jämte andra träför-
brukande industrier komma det oaktadt att få erforderligt råmaterial, enär den
undermåliga skog, som får afverkas, lämnar en höst betydande, för dessa indu¬
strier användbar virkesmängd. Enahanda blir förhållandet med kolningen, vare
sig den sker i mila eller med användandet af de tekniska hjälpmedel, som under
senaste tider uppfunnits. Jordbruket och dess binäringar skola icke blifva i
saknad af nödigt virkesfång. Därjämte skola jordbrukarne hafva utsikt att af
skogen hämta en inkomst, antingen direkt genom virkesförsäljning eller genom
arbete i trävaruindustriens tjänst.
Skogsafkastningen och den tillgång till arbete, som industrien lämnar,
blifva såmedelst af jämn och varaktig natur, hvaremot, om skogsförrådet under
36
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
gynnsamma konjunkturer hårdt anlitas, detta kan medföra svåra rubbningar i
trävaruindustrien och ett försvagande af jordbrukets säkraste stöd. Trävaru¬
industriens aftynande af brist på råmaterial skulle äfven undergräfva existens¬
villkoren för de talrika arbetareskaror, som nu hafva sitt uppehälle i dess tjänst.
Särskildt att beakta är, att en lagstiftning af den hufvudsakliga innebörd,
ofvan omnämnts, jämväl medför den nyttan, att den i viss mån bringar de trä-
förbrukande näringarna att anlita den dimension och virkeskvalitet, som en hvar
med fördel kan använda, och ej draga under sig en dimension eller kvalitet,
som en annan industrigren oundgängligen behöfver. Virkesförrådet blifver här¬
igenom i det hela med större omsorg tillvarataget och för industrien bättre
utnyttjadt.
På en god dimensionslag bör äfven ställas den fordran, att den för den
fria afverkningen satta gränsen blir uppdragen med tillbörlig hänsyn till allt
hvad för lagen satts till uppgift. Att härvid så afväga de särskilda omstän¬
digheter, som spela in i frågan, att uppgiftens olika sidor kunna anses i lika
mån beaktade, är vanskligt, helst de grundläggande förhållandena äro mycket
växlande i olika trakter af det område, för hvilket lagen skall gälla. I för¬
grunden framstår likväl nödvändigheten att sörja för skogens föryngring genom
själfsådd, hvarför måste tillses, att friska och växtliga ungträd skyddas mot
utverkning så länge, att de uppnått åldern för en kraftig frösättning och äfven
under en viss tidsperiod fullgjort denna funktion. Därmed är det dock icke
nog. Träden böra äfven få kvarstå till dess de utväxt till den groflek, att de
motsvara rimliga anspråk på tillräckligt och passande husbehofsvirke och på
råämne för sågverksindustrien. Vidare måste hänsyn tagas till att våra båda
barrträd, tall och gran, till sina lefnadsförhållanden äro hvarandra mycket olika,
så att de icke hafva samma förutsättningar för den ekonomiskt fördelaktigaste
utvecklingen, ej heller med fästadt afseende på det inflytande de utöfva på
skogsmarkens framtida produktionsförmåga förhålla sig på ett likartadt sätt.
Granen, som uppträder under tvänne former, är på bättre myllrik mark växtlig,
och växer då fortare än tallen, men genom denna hastiga tillväxt blir dess ved
lös och utsättes därigenom lättare för röta. Den oväxtliga granen åter före¬
kommer på myllfattigare jord — tallmark — hvarest den undantränger tallen,
nedsätter markens produktionsförmåga och så småningom orsakar försumpning.
Både den växtliga och den oväxtliga granen äro ömtåligare än tallen och taga
lättare än den skada genom mekanisk inverkan, friställning, insektangrepp m. m.
Lägger man nu härtill, att de båda granformerna blifva fröbara tidigare än
tallen, samt att de äro lika användbara för trämasseindustrien som för sågverks¬
industrien, så är det tydligt, att granen i allmänhet kan med fördel skördas
tidigare än tallen, hvilket tillåter, att gränsen för afverkning af gran sättes lägre
än för tall.
För såväl Västernorrlands som Jämtlands län har därför dimensionen för
gran ansetts böra sättas lägre än för tall. Då emellertid inom Jämtland granen
vunnit så stort insteg, särdeles inom de västra trakterna, där den är nästan
allena rådande, att en afverkning af gran intill samma dimension som inom
Västernorrlands län skulle betänkligt nedsätta förrådet af träd, tjänliga till hus¬
byggnader och för sågverkindustrien, samt orsaka ett högst menligt inflytande
på den kvarstående skogen och på skogsföryngringen, samt den inom såväl
Motioner i Ändra Kammaren, No 144.
37
Jämtland som Härjedalen vid fjällgränsen förekommande skogen består nästan
uteslutande af gran, och denna skyddsskog behöfver särskildt vårdas, så bör
skillnad i afverkningsbegränsningen göras icke blott mellan tall och gran, utan
äfven mellan gran inom Yästernorrlands län och inom Jämtlands län.
Enligt gjorda undersökningar i mellersta delen af riket lämnar tallen det
tyngsta och bästa fröet i en ålder mellan 30 och 60 år. Vid senare åldern har
tallen därstädes på god växtmark uppnått en dimension å brösthöjd af mer än
19 cm. Om för Yästernorrlands och Jämtlands län, med fästadt afseende å
skogsmarkens beskaffenhet, klimatet, höjden öfver hafvet med mera, som inom
de båda länen inverka på skogsväxten och försena densamma, åldersgränsen,
som möjligen kan berättiga till skogens borttagande, sättes något högre än 60
år, eller till 70 å 80 år, och därmed sammanställes, att under tämligen normala
förhållanden tallen vid denna ålder uppnått eu groflek vid brösthöjd af 21 cm.,
barken inberäknad, kunde det synas, som om detta mått skulle vara lämpligt
till afverkningsgräns, helst som träd af den tjockleken eller till och med där¬
under kunna användas till kolning, pappersmasseved, grufstöttor med flera
ändamål. Men då träd af denna dimension, på grund däraf att tallens frösätt¬
ning här är mycket sparsammare än i mellersta Sverige, icke kunna anses hafva
under tillräckligt lång tid såsom fröträd bidragit till skogens naturliga föryngring
och de icke heller lämna tillräckligt groft byggnadsvirke eller sågningsprodukter
af de dimensioner, som äro oundgängliga för att hålla exporten af sågadt virke
uppe på en god och lönande höjd, så måste minimidimensionen för tall, om den
skall medföra verkligt och afsedt gagn, sättas högre än till 21 cm., och torde
25 cm. vid brösthöjd 1,5 meter från storändan, då virket är afverkadt, lämpli¬
gen kunna väljas, och det äfven af skäl, att en växtlig tall af lägre dimension
lätt sjunker vid flottning.
För granen åter kan, på grund af hvad ofvan anförts, måttet sättas något
lägre eller till 21 cm. inom Jämtlands län och till 19 cm. inom Västernorr lands
län, båda måtten vid brösthöjd tagna.
I dessa mått är barken inberäknad. Barken har emellertid olika tjocklek
såväl å de olika trädslagen, tall och gran, som ock vid olika ålder och storlek
af träden, hvarför det till underlättande af utsyningar och kontrollmätningar är
behöfiigt, att afverkningsinåttet bestämmes äfven utan att barken inberäknas.
Det förbud för utverkning af träd under vissa dimensioner, som åsyftas,
gör obestridligen ett kännbart ingrepp i skogsägarens dispositionsrätt öfver sin
egendom, hvarför man bör gå försiktigt till våga och ej göra ingreppet större,
än faral), som hotar skogen, uppenbarligen bjuder. J)å denna fara icke egent¬
ligen kommer af afverkningen till husbehof, om ock medgifvas måste, att det
planlösa sätt, hvarpå sådan utverkning mångenstädes bedrifves, åstadkommer
stor skada, torde afverkningen af virke såväl till skogsägarens eget som till
annans husbehof inom länet icke böra inskränkas, Helst som ett band därutinnan
kan försvåra de redan nu i många fall ganska ogynnsamma lefnadsförhållanden,
hvarmed befolkningen har att kämpa. Frihet må äfven lämnas till utverkning
för flottningsanordningar, såsom till rännor, länsor med mera äfvensom till allmänt
behof, till exempel till järn vägsstängsel, enär utverkning för dessa ändamål är
mera till båtnad än till liien för orten. Någon tvekan att lämna eftergift i dessa
afseende!! må så mycket mindre råda, som, glädjande nog, allmogen allt mer
38
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
och mer kommit till insikt om skogens värde för jordbruket och såsom handels¬
vara och därför börjat visa förtänksamhet vid uttagning af träd till husbehof,
så att frisk och växtlig skog sparas till afsalu. Ej heller må afverkningsförbud
träffa torra träd, hvarmed förstås döda eller döende träd.
Det ligger i öppen dag, att ett noggrant öfvervakande af att skogen icke
anlitas i strid mot lagens syftemål är af behofvet påkalladt.
Härtill har kungl. kommittén gifvit ett uppslag i rätt riktning i det af
kungl. kommittén utarbetade förslaget om skogsvårdsstyrelse. Denna nya insti¬
tution, modifierad så, att den noga sluter sig till skogslagsförslaget för Väster-
norrlands och Jämtlands län, synes väl ägnad att handhafva kontrollen, så vidt
nämligen den får erforderliga medel ställda till sitt förfogande. Utan tillräckliga
medel kan skogsvårdsstyrelsen icke fylla nämnda uppgift eller i afsevärd mån
främja den enskilda skogshushållningen. Men äfven i detta stycke har kungl.
kommittén anvisat en god utväg, i det den upptagit den förut väckta tanken på
en skogsvårdsafgift.
Den jordägaren i § 1 af lagförslaget förbehållna rätten att till husbehof
med flera angifna ändamål afverka undermåligt virke lämnar i de flesta fall
honom tillräcklig frihet till afverkning i och för odlingsföretag, men då det är
tänkbart, att jordägaren önskar utföra större odlingsarbeten utan att finna använd¬
ning på ofvannämnda sätt för det undermåliga virke, som behöfver afverkas,
måste för dylikt fall rätt att annorledes disponera öfver virket honom lämnas.
Då det emellertid kan hända, att jordägaren under förebärande af odlingsafsikt
låter kalhugga stora områden och sälja virket till förbrukning af trävaruindu¬
strien, utan att därefter vidtaga någon som helst förbättringsåtgärd med marken,
erfordras stadgande^ som hindra ett dylikt tillvägagående från hans sida.
Skyldighet att utföra odling å ett afverkadt område måste vara förbunden
med viss för jordägaren kännbar påföljd i händelse af uraktlåtenhet. Ett vites¬
föreläggande i enlighet med hvad i Norr- och Västerbottenslagen är stadgadt kan lätt
eluderas såmedelst, att jordägaren afhänder sig marken till annan person. Att
göra vitet gällande äfven mot senare ägare kan, äfven om det med allmänna
rättsgrundsatser låter sig förenas, vara betänkligt, ty därigenom kunde en senare
ägare, som förvärfvat sig marken utan kännedom om densamma medföljande
förpliktelse och som är i saknad af förmåga att odlingsarbetet verkställa, komma
att lida stor skada. I lagförslaget har därför inrymts ett annat sätt att förmå
jordägaren fullgöra odlingsplikten, eller det att jordägaren skall ställa säkerhet
för odlingsarbetets fullbordande till belopp, motsvarande värdet af den skog,
däröfver lian, enligt medgifvande, får fritt förfoga. Vid uraktlåtenhet af odlings-
föreläggandet förverkas det belopp, för hvilket säkerhet ställts, till skogsvårds-
kassan, därifrån det sedan kan utgå till skogskultur. — Den risk, som jord¬
ägaren således löper, skall antagligen visa sig vara verksam i att stäfja försök
såväl att kringgå lagen som att undkomma lagens bud.
Vid uppgörande af de utaf vederbörande landsting godkända förslagen till
skogslagar för Västernorrlands och Jämtlands län framhölls det såsom ett
önskemål, att den utsyning af virke, som skulle ske, måtte försiggå utan egentlig
kostnad för skogsägaren, så att denne icke af lagen skulle lida större tryck än
af inskränkningen i hyggesfriheten. Då någon utsikt att få medel till kost¬
nadsfri utsyning icke yppades, söktes en utväg att åtminstone göra utsyningen
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
89
förknippad med möjligast minsta besvär, tidsutdräkt och tunga för skogsägaren;
och trodde man sig finna en tämligen tillfredsställande sådan i institutionen af
kommunala, af Konungens befallningshafvande förordnade tillsyningsman, hvilka
skulle verkställa utsyningen mot billig afgift. Därunder låg äfven en förhopp¬
ning, att utsyningstvånget skulle af allmänheten mottagas med mindre motvilja
än ett sådant i enlighet med Norr- och Västerbottenslagen.
Onekligen led institutionen af svaghet däri, att teoretisk insikt i skogs¬
vården ej kunnat hos tillsyningsmännen påräknas, men detta fel hade nog kunnat
i någon mån afhjälpas genom anordnande af instruktionskurser under forstligt
bildad mans ledning. Medelst skogsvårdsafgifter kan svårigheten undvikas, och
den kontrollerande myndigheten få medel till att närma sig önskemålet: utsy¬
ning genom forstligt bildad person utan skogsägarens betungande. —- Så mycken
kostnad må dock kunna påläggas honom, att han skall hålla förrättningsmannen
med mat och husrum medan förrättningen varar, eller gifva skälig ersättning
därför. Eu sådan förmån är för förrättningsmannen och för förrättningens gång
af ganska stor betydelse, enär, om han själf skall draga försorg om kost och
husrum, detta kan för honom blifva besvärligt och verka onödigt uppehåll i för¬
rättningen. För skogsägaren blifver gifvetvis denna skyldighet icke i nämnvärd
mån kännbar. Måhända också att skyldigheten för det med sig, att förrättnings-
mannens biträde icke missbrukas. Ansvaret för oloflig afverkning af undermåligt
virke är, enligt § 5 i lagförslaget, satt till böter och till förlust af det afverkade
virket, hvilket är underkastadt beslag. — Häri har en afvikelse skett från Norr-
och Västerbottenslagen samt från Jämtlands läns landstings förslag, enligt hvilka,
för att göra bestämmelserna verksamma på ett hastigt och kraftig sätt, ansvars-
påföljden inskränkts till förlust af det olofligen afverkade virket. Denna afvi¬
kelse är föranledd däraf, att det tvifvelsutan är riktigast, att den, som brutit
mot lagen, får sota därför, äfven om det afverkade virket blifvit undanskaffadt.
Rätten att göra beslag måste få gälla utan afseende å om virket kommit i annans
ägo eller besittning, emedan i annat fall den, som olofligen afverkat, helt lätt
kan utesluta beslagspåföljden genom att afhända sig virket till annan. Det kan
väl förefalla strängt, att till exempel en person, som i god tro köpt undermåligt
virke till industriell bearbetning, skall blifva utsatt för förlust af detsamma, men
denna stränghet är förestafvad af nödvändigheten att med kraft hindra olofliga
afverkningar och är dessutom icke större än i Norr- och Västerbottenslagens
bud, att olofligen afverkadt undermåligt virke, som påträffas å vissa platser, skall
tagas i beslag och dömas förbrutet, hvem än är till detsamma ägare. Den, som
köper undermåligt virke till annat än i § 1 angifvet ändamål, får se sig för och
fordra ^stämpling eller annat bevis om att virket med vederbörligt tillstånd fällts.
Från beslagsrätten bör dock undantagas virke, som finnes med annans
virke fritt flytande i flottled eller annat vattendrag, däri virke brukar framflottas;
detta för att förekomma störande rubbningar i flottningen, som ofta kan försiggå
endast under helt kort tid. Ligger åter det undermåliga virket på is eller är
det afskildt från annans virke genom bom eller dylikt eller är det efter flott-
ningens fullbordande upplagdt vid sågverk, pappersmassefabrik eller på annat
ställe, må beslag äga rum, därest laga hinder däremot eljest icke möter.
Då det väl icke får förutsättas, att skogsvårdsstyrelsens tillsyningsman
hafva tillräcklig insikt i utförande af mål inför domstol, och tillsyningsmännen
40
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
dessutom i första hand böra ägna sig åt hvad till deras uppgift egentligen hörer,
eller åt utsyning af virke och annan skogsvård, lärer det vara försiktigast att
låta åtalsrätt tillkomma endast allmän åklagare. Något olika ställer det sig med
rätten att göra beslag. Att icke tillstädja tillsyningsmännen denna rätt skulle
minska utsikten till ett snabbt och verksamt stäfjande af öfverträdelse!’ af lagen.
Tillsyningsmännen, hvilka hafva att med uppmärksamhet följa afverkningar af
undermåligt virke, få lättare än allmänna åklagaren kännedom om förelupna
olagligheter och blifva därför ofta i tillfälle att genom ett raskt ingripande hindra
den skyldige att få gagn af sin olagliga handling.
Det i § 19 af Jämtlands läns landstings förslag förefintliga och i kungl.
kommitténs förslag upptagna medgifvande, att i beslag taget virke må försäljas
innan det dömts förbrutet, är betingadt däraf, att, om det dröjer lång tid innan
beslagtaget virke dömes förbrutet, virket undergår betydande försämring och
slutligen kan förlora allt värde. Men om medgifvandet är nödvändigt till före¬
kommande af förlust, får det ej förglömmas, att, då det gäller en icke domfäld
parts rätt, det är en tydlig plikt att söka föryttra virket så fördelaktigt som
möjligt och bereda ägaren god tid att bevaka sin rätt. Detta kan väsentligen
vinnas med att kungörelsen om auktion å virket införes i mera spridd tidning
inom länet, så att den får större offentlighet, än om den uppläses allenast i
kyrka. Däremot synes det icke behöflig!, att ägaren personligen delgifves
underrättelse om auktionen. En ovillkorlig föreskrift därom skulle ej sällan
medföra uppskof eller dröjsmål med auktionens hållande utan att vara till mot¬
svarande nytta.
Ett annat ganska tillförlitligt och mera bekvämt sätt är att finna i före¬
skriften att, i öfverensstämmelse med hvad utsökningslagen innehåller rörande
underrättelse till kände inteckningshafvare om utsatt auktion å fäst egendom,
kallelse om auktionen skall tillsändas ägaren med posten i så god tid, att brefvet
kan komma honom till hända minst fjorton dagar före auktionen. För säkerhets
skull bör brefvet rekommenderas, hvarigenom äfven i postkvittot erhålles ett
bevisningsm edel.
Det är att vänta, att fall skola inträffa, då beslagtaget virke icke kan
dömas förbrutet, därför att icke kändt är, hvilken är ägare till virket eller har
afverkat detsamma; kan icke någon ställas till ansvar för förseelsen, äger domstol
ej heller förklara beslagtaget virke förbrutet. För sådan händelse måste finnas
föreskrift om huru med virket skall förfaras och värdet däraf disponeras. Kungl.
kommitténs förslag i detta afseende i § 11 är värdt erkännande; dock bör af
skäl att i förevarande förslag straffet drabbar afverkaren, som därför skall ställas
under åtal, meningen »vare lian sin rätt till detsamma förlustig» utbytas mot
»vare virket såsom förbrutet ansedt».
För att egga allmänna åklagarens och tillsyningsmännens nit i öfverva-
kandet af lagens efterlefnad är det lämpligt, att de tillerkännas större förmån
af åtal och beslag, än kungl. kommittén velat dem tilldela, hvarför åklagare¬
andelen bör höjas till två tredjedelar af värdet.
I lagförslaget ordas om skogsvårdsstyrelse, men då någon sådan i den uti
lagförslaget afsedda bemärkelse icke för närvarande finnes, tyckes fullständig¬
heten fordra, att i lagen inflyter föreskrift om att förordning därom skall af
Konungen meddelas.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
41
Förslag till lag angående vården af enskildes skogar inom Västernorrlands
och Jämtlands län.
§ 1.
Barrträd, som, efter hvad här nedan i § 2 sägs, är att anse såsom under¬
måligt, må icke afverkas annat än till skogsägarens eget eller annans husbehof
samt till flottuingsanordningar eller allmänt behof, allt inom det län, där skogs¬
marken är belägen, så framt icke trädet är torrt eller vederbörligt tillstånd, på
sätt i § 3 stadgas, är gifvet till trädets afverkning.
§ 2.
Mom. 1. Såsom undermåligt anses träd, som afverkadt ej håller uti någon
riktning minst nedannäranda mått i genomskärning på ett afstånd af 1,5 meter
från storändan, nämligen,
med bark: tallträd 25 cm. samt granträd 19 cm. inom Västernorrlands län
och 21 cm. inom Jämtlands län, eller utan bark: tallträd 21 cm. samt granträd
17 cm. inom Västernorrlands län och 19 cm. inom Jämtlands län.
Mom. 2. Virke af trädets öfre del må ej hänföras till undermåligt virke,
där det icke ådagalägges, att virket är taget af träd, som är undermåligt.
Mom. 3. Sparre, som är bildad så, att ursprungliga tjockleken vid 1,5 meters
längd från storändan icke kan utrönas, skall, för att icke anses undermålig,
hålla i omkrets vid sagda längd minst följande mått, nämligen
sparre af tall 61 cm. samt sparre af gran 49 cm. inom Västernorrlands
län och 55 cm. inom Jämtlands län.
§ 3.
Mom. 1. Afverkning af undermåliga träd med rätt till fritt förfogande
öfver virket, må, på sätt och villkor här nedan föreskrifvas, äga rum
1) om träden böra för skogens ordentliga vård och föryngring borttagas,
äro skadade eller undertryckta, stå å försumpad eller vattensjuk mark eller äro
af beskaffenhet, att vidare tillväxt af dem icke är att förvänta;
2) om trädens fällande erfordras för skogsmarkens uppodling.
Mom. 2. Vill skogsägaren afverka undermåliga träd, jämlikt lista punkten
i föregående mom., ingifve han därom skriftlig anmälan till skogsvårdsstyrelsen
inom länet, hvilken, därest något i nämnda punkt omförmälda fall föreligger
och laga hinder eljest ej möter, har att lämna tillstånd till afverkningen och
låta verkställa utsyning af virket. Öfver utsyning skall förrättningsmannen upp¬
göra instrument i tvenne exemplar, däraf han skall tillställa sökanden eller hans
ombud det ena exemplaret, innan han från förrättningsstället afreser, och insända
det andra exemplaret till skogsvårdsstyrelsen.
Mom. 3. Där jordägare vill, jämlikt 2:dra punkten af lista mom., för
skogsmarks uppodling fälla skog, göre han därom skriftlig anmälan till veder¬
börande tjänsteman hos skogsvårdsstyrelsen, hvilken det åligger att, så snart
lämpligen ske kan, å den uppgifna odlingsmarken anställa besiktning till ut-
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 49 Häft. 6
42
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
rönande af dess läge, storlek, beskaffenhet och tjänlighet till odling samt därefter
till skogsvårdsstyrelsen insända berörda anmälan tillika med besiktningsinstru-
mentet, innefattande uppgift å den tid, som anses för odlingens fullbordande
erforderlig, och värdet af den undermåliga skog, öfver hvilken jordägaren vill
erhålla rätt att fritt förfoga, jämte det yttrande i öfrigt, hvartill besiktningen
kan föranleda.
Finner skogsvårdsstyrelsen det tillämnade odlingsföretaget vara af beskaffen¬
het, att afverkning af undermåligt virke till fritt förfogande bör medgifvas, med-
dele skogsvårdsstyrelsen därtill tillstånd med utsättande af viss tid, inom hvilken
odlingen skall vara fullbordad; dock må tillstånd icke meddelas, förrän jord¬
ägaren till skogsvårdsstyrelsen aflämnat en med vederhäftig borgen försedd
förbindelse att, där odlingen icke varder inom föresätta tiden verkställd, till
skogsvårdsstyrelsen inbetala ett belopp, motsvarande värdet af de undermåliga
träd, öfver hvilka han begärt rätt att fritt förfoga. Hvad på grund af sådan
förbindelse till skogsvårdsstyrelsen inflyter, tillfaller den under skogsvårds-
styrelsens förvaltning stående skogsvårdskassa.
Mom. 4. Angående rätt att utan hinder af denna lag fritt förfoga öfver
undermåligt virke, som till följd af föreläggande vid laga skifte varder afverkadt,
skall i tillämpliga delar gälla hvad här ofvan är stadgadt.
Mom. 5. Undermåligt virke, som skogsägare enligt denna § erhållit till¬
stånd att afverka, äge han att till sin säkerhet få genom förrättningsmannens
försorg stämpladt med märke, som af skogsvårdsstyrelsen fastställes för hela
länet och om hvars utseende tillkännagifvande skall årligen i länskungörelserna
införas. Skogsvårdsstyrelsen äger ock, där den finner så nödigt, att i samman¬
hang med meddelandet af tillstånd till afverkning dylik stämpling föreskrifva.
§ 4.
För utsyning och stämpling af undermåligt virke samt för besiktning af
skogsmark i och för odling i enlighet med § 3 vare skogsägaren icke skyldig
vidkännas annan kostnad än att förse förrättningsmannen med kost och husrum
eller gifva ersättning därför med tre kronor för hvarje dag förrättningen å
stället upptager.
§ 5-
Den, som gör sig skyldig till öfverträdelse af hvad här ofvan finnes
stadgadt i fråga om afverkning af undermåligt virke, straffes med böter från
och med tio till och med femhundra kronor, hvarjämte det olofligen afverkade
virket, oafsedt om det kommit i annans ägo eller besittning, är underkastadt
beslag och dömes förbrutet; dock må beslag icke verkställas å virke, som finnes
med annans virke fritt flytande i flottled eller annat vattendrag, däri virke
brukar framflottas.
§ 6.
Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet, tillkomme allmän
åklagare och skogsvårdsstyrelsens tjänsteman, men rättighet att utföra åtal
allenast allmän åklagare; skolande förty skogsvårdsstyrelsens tjänsteman, som
gjort beslag, därom göra anmälan hos allmänna åklagaren.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
43
§ 7.
Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren säljas å
offentlig auktion så kungjord, som om auktion å utmätt lösegendom är stadgadt.
Virke, som tagits i beslag, må på nämnda sätt försäljas äfven innan det dömts
förbrutet, i hvilket fall dock fullständig af två trovärdige män bestyrkt förteck¬
ning, utvisande virkets mängd, dimensioner och beskaffenhet, först skall upp¬
rättas samt kungörelse om auktionen införas minst fjorton dagar förut i den
tidning i länets residensstad, däri allmänna påbud för denna stad vanligen med¬
delas, hvarjämte virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, skall
om auktionen underrättas genom bref, som auktionsförrättaren skall med posten
under rekommendation till honom afsända så tidigt, att det kan komma honom
till hända minst fjorton dagar före auktionen.
Försåldt virke stämplas med länsmärket.
§ 8.
, Af böter enligt denna lag tillfalla två tredjedelar åklagaren och en tredje¬
del skogsvårdskassan i det län, där afverkningen skett. Finnes särskild angif¬
vare, njute han hälften af åklagarens andel.
Medel, som influtit genom försäljning af förbrutet virke, fördelas med en
tredjedel till åklagaren, eu tredjedel till den, som beslaget verkställt, och en
tredjedel till skogsvårdskassan i det län, där afverkningen ägt rum, eller, om det
ej kan utrönas, till skogsvårdsstyrelsen i det län,hvarest beslaget skett.
Försäljes i beslag taget virke innan det dömts förbrutet, skall försäljnings¬
summan nedsättas i länets ränteri till dess frågan om virket är förbrutet blifvit
slutligen afgjord; och vare om nedsättning af sådana medel i bankinrättning lag,
som i § 138 af utsökningslagen sägs.
§ 9-
Är ägare af i beslag taget virke okänd eller vistas han utom riket, skall
kungörelse om beslaget genom åklagarens försorg införas tre gånger såväl i
allmänna tidningar som i tidning inom orten. Har ej inom sex månader efter
sista kungörandet ägaren till virket hos Konungens befallningshafvande sig
anmält, och har åtal emot den, som olofligen afverkat virket, ej inom den tid
anställts, vare virket såsom förbrutet ansedt; och förordne Konungens befallnings-
hafande härom så ock om virkets försäljning, där sådan ej redan ägt rum.
§ io.
Saknas medel till fulla gäldandet af böter, hvartill någon på grund af
denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.
§ 11.
Förordning om skogsvårdsstyrelse meddelas af Kungl. Maj:t.
44
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
§ 12.
Denna lag trädei* i kraft den
Det nya förslaget till lag angående vården af enskildes skogar inom
Yästernorrlands och Jämtlands län har påkallat ändring af kungl. kommitténs
förslag till förordning angående skogsvårdsstyrelse så till vida den länen rörer
för att förordningen skall väl sluta sig till lagens syfte och bestämmelser. —
Då de väsentligaste ändringarna finna förklaring i hvad som anmärkts mot
kungl. kommitténs förslag, har särskild motivering icke ansetts erforderlig.
Förslag till förordning angående skogsvårdsstyrelse inom Västernorrlands och
Jämtlands lun.
§ I-
I hvardera länet skall finnas en skogsvårdsstyrelse, bestående af tre med
skogsförhållandena inom orten förtrogna män, utsedda för tre år i sänder, en
såsom ordförande utaf Kungl. Maj:t och de öfriga af länets landsting.
Suppleanter till lika antal som ledamöterna utses för samma tid och på
enahanda sätt som desse.
Afgår ledamot eller suppleant under den för honom bestämda tjänst¬
göringstid, utses annan för den tid, som för den afgångne återstått.
§ 2.
För besluts fattande inom skogsvårdsstyrelsen fordras, att ordföranden eller
hans suppleant samt två ledamöter eller suppleanter för dem äro tillstädes.
Val inom styrelsen förrättas med slutna sedlar, och lotten skiljer mellan
dem, som erhållit lika röstetal. I öfrigt fattas besluten efter öppen omröstning,
och blifver den mening gällande, hvarom de fleste röstande sig förenat; äro
rösterna för olika meningar lika delade, gäller den mening, som biträdes af
ordföranden.
§ 3.
Hos skogsvårdsstyrelsen skall vara anställd såsom föredragande och sekre¬
terare en forstligt bildad man, hvilken fullgjort hvad som erfordras för vinnande
af anställning såsom tjänsteman i skogsstaten.
§ 4.
Skogsvårdsstyrelsen har till uppgift att inom länet
a) hålla tillsyn öfver skötseln och vården af enskildes skogar och i sådant
afseende låta genom sina biträden verkställa den utsyning och utstämpling af
virke samt besiktning å till odling afsedd mark, som, enligt lagen angående
Motioner i Andra Kammaren, No 144. 45
vården af enskildes skogar inom Västernorrlands och Jämtlands län, kunna
ifrågakomma;
b) söka befrämja den enskilda skogshushållningen genom utbredande af
kunskap i skogsskötseln;
c) förvalta länets skogsvårdskassa, hvilken bildas af skogsvårdsafgifter
och medel, som eljest enligt gällande föreskrifter inflyta, äfvensom af de belopp,
som af staten, landstinget, hushållningssällskapet eller annan kunna lämnas till
den enskilda skogsvårdens främjande;
d) i mån af tillgång lämna bidrag till arbeten för skogskultur och andra
åtgärder för befordrande af bättre skötsel af enskildes skogar;
e) antaga, förordna samt med omhänderhafvande medel aflöna dels sekre¬
teraren, dels ock erforderligt antal forstligt bildade tjänstemän och andra biträden
för de distrikt, i hvilka länet för skogsvården kommer att indelas, äfvensom
utfärda instruktioner för tjänstemän och biträden.
Har skogsägare för vården af sina skogar anställt forstligt bildad man,
må skogsvårdsstyrelsen åt denne uppdraga att under skogsvårdsstyrelsens öfver¬
inseende verkställa den utsyning och ^stämpling af undermåtligt virke, som
det eljest tillkommer skogsvårdsstyrelsen att ombesörja.
Skogsvårdsstyrelsen har dessutom att ställa sig till efterrättelse lagen angå¬
ende vården af enskildes skogar inom Västernorrlands och Jämtlands län samt
det reglemente, som för styrelsen och på dess förslag blifvit efter landstingets
hörande af Kungl. Maj:t meddela.
§ 5.
Medel från skogsvårdskassan få ej användas för skogar, tillhörande staten
eller allmänna boställen, ej heller häradsallmänningar, s. k. bespararingsskogar
eller städers och allmänna inrättningars eller stiftelsers skogar.
§ 6.
Ordförande och ledamot i skogsvårdsstyrelsen äfvensom revisor, hvarom
i § 7 här nedan förmäles, erhåller från skogsvårdskassan dels för hvarje sam¬
manträde ersättning efter klass 3 i resereglementet, dels ock det arfvode, som
efter förslag af landstinget af Kungl. Maj:t bestämmes.
§ 7.
Skogsvårdsstyrelsen åligger att före april månads utgång hvarje år afgifva
redovisning för sin förvaltning under näst föregående kalenderår; skolande vid
denna redovisning jämväl fogas en kortfattad framställning angående de enskilda
skogarnes i länet tillstånd och skötsel. Denna redovisning skall granskas af
revisorer, utsedde eu af Kungl. Maj.t och de öfriga af landstinget till det antal,
landstinget bestämmer. Revisionsberättelsen, vid hvilken skall fogas ofvan-
nämnda framställning angående de enskilda skogarnes tillstånd och skötsel och
däri ansvarsfrihet för styrelsen till- eller afstyrkes, skall tillika med framställ¬
ningen befordras till tryck och utdelas bland landstingets ledamöter minst en
månad före landstingets nästa lagtima sammanträde, hvarjämte ett exemplar skall
insändas till kungl. jordbruksdepartementet.
46
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
På landstinget ankommer att bevilja eller vägra skogsvårdsstyrelsen
ansvarsfrihet för styrelsens förvaltning under det år, revisionsberättelsen omfattar.
§ 8.
En hvar ledamot i skogsvårdsstyrelsen ansvarar gemensamt med de öfriga
för de medel, styrelsen under sin förvaltning haft, äfvensom för de säkerhets-
handlingar, mot hvilkas antaglighet han icke till protokollet gjort anmärkning.
Denna ansvarighet fortfar till dess förvaltningen blifvit af landstinget eller, om
klander anställes, af vederbörlig domstol godkänd, eller, ock till dess natt och år
efter räkenskapens aflämnande förflutit, utan att klander i laga ordning blifvit
anställdt.
Motiver till utkast till lag angående skogsvårdsafgifter för Västernorrlands
och Jämtlands län.
För att sätta skogsvårdsstyrelsen i tillfälle att fullgöra hvad som, enligt
förslaget till förordning angående skogsvårdsstyrelse, skall styrelsen åligga,
erfordras oundgängligen, att tillräckliga medel ställas till dess förfogande.
Den lämpligaste utvägen att bereda medel därtill har kung! kommittén
funnit i att pålägga exporten af trävaror en afgift, benämnd skogsvårdsafgift;
och har kungl. kommittén därför i sitt betänkande föreslagit, att skogsvårdsafgift
skall erläggas för trävaror och trämassa, som från landet utföres, med 10 öre
för hvarje kubikmeter fast mått af rundvirke, sågadt, tillhugget eller hyfladt
virke, stäfver, lådbräder och splittved samt famn- och kastved, med 50 öre för
hvarje ton kemiskt tillverkad torr trämassa, med 30 öre för hvarje ton mekaniskt
tillverkad torr trämassa, och för våt trämassa hälften af nyss angifna belopp.
Afgifterna skola uppbäras af vederbörande tulltjänsteman i exportorten och
redovisas till kungl. statskontoret, hvarefter afgifterna i enlighet med de grunder,
Kungl. Maj:t för fem år i sänder bestämmer, fördelas mellan länen efter den
virkesmängd, som för tillverkning af de utförda varorna blifvit inom de skilda
länen afverkad. Afgift skall enligt förslaget icke utgå för trävaror och trämassa,
som utföres från Gottlands, Västerbottens och Norrbottens län. För afgift, som
vid utförsel från ort inom annat än nämnda län erlagts för trävaror eller trä¬
massa, bevisligen härrörande från virke, afverkadt å ort, för hvilken lagen ej
gäller, åtnjuter exportören restitution på villkor och grunder, Kungl. Maj:t
föreskrifver.
För exporten år 1896 af oarbetade och hälft bearbetade trävaror äfvensom
till skeppad trämassa användt virke med fördelning efter virkets härstamning
skulle, enligt kungl. kommitténs beräkning, tab. U., exportafgift tillkommit Väster¬
norrlands län med 118,806 kronor och Jämtlands län med 110,646 kronor. Denna
beräkning säges af kungl. kommittén hvila på en af densamma uppgjord tab. X
öfver exporten samma år af oarbetade och hälft bearbetade trävaror med fördel¬
ning efter virkets härstamning samt exportdistrikt. I denna tabell redovisas,
enligt kungl. kommitténs påstående, för 86 % af rikets hela trävaruexport.
Tabellen redovisar dock allenast för 86 °/o af 1,700,980 kubikmeter af hela rikets
virkesexport, som uppgått till 6,680,640 kubikmeter, tab, F, och upptager icke
Motioner i Andra Kammaren, Ko 144.
47
någon export från hamnarne norr om Dalälfven. Huru kungl. kommittén kommit
till de särskilda summor, som skulle tillfalla Västernorrlands och Jämtlands län,
är ej möjligt att af de statitiska tabellerna finna. Beräkningen af de exportafgifter,
som skulle tillfalla de båda nämnda länen, synes därför för lös för att bibringa
en klar föreställning om huru länens inkomst af skogsvårdsafgifter skulle utfalla.
Fasthålles vid att skogsvårdsafgiften bör hafva till ändamål att bereda
medel till vården af den enskildes skog och till höjandet af skogshushållningen
just inom den ort eller det län, där skogen afverkats, så vill det synas, som om
den af kung], kommittén föreslagna grunden för afgiftens utgående ej vore väl vald.
Det låter sig nämligen icke göra att bestämma, huru mycket virke som från de
särskilda länen åtgått för tillverkning af utförda varor. Till exporten från Väster¬
norrlands läns hamnar föres råmaterial ej blott från samma län och Jämtlands
län, utan ock från Västerbottens och Norrbottens län samt från Finland, hvar¬
förutom sågade varor hämtas till samma hamnar från såväl de nordligaste bränne
länen som från Gäfleborgs län och Uppland. Råmaterialet särskiljes ej vid
sågverken efter produktionsorten, utan sammanblandas och kan ej förarbetas med
något som helst afseende å härstamningen, hvarför det ej är möjligt för expor¬
tören, äfven om han själf är sågverksägare, att angifva, huru mycket virke från
hvarje län eller ort som ingått i den utförda varan. Den medgifna rätten till
restitution i ofvan anmärkta fall blifver följaktligen mycket svår att tillämpa på
ett åsyftadt och rättvist sätt, helst det skall åligga exportören för tillgodonjutande
af denna förmån att bevisa, huru stor del af exporten härrört från virke afverkadt
å ort, för hvilken lagen ej gäller. Blifver det honom ej möjligt att förebringa
en fullt nöjaktig utredning härom, skall exportören ofta se sig tvungen vidkännas
en afgift, som rätteligen icke bort utgå. Men äfven om exportören skulle lyckas
att lämna tillfredsställande uppgifter i nämnda afseende, får han vidkännas
olägenhet af att under en tid afvara de utbetalda penningarna, för hvilka icke
någon ränteersättning ifrågasatts.
Kungl. kommittén har tänkt sig, att Kungl. Maj:t för skogsvårdsafgifternas
fördelning skulle få erforderligt material ur landshöfdingarnes embetsberättelse^
men det torde ej behöfva mer än påpekas, att uppgifterna i femårsberättelserna
om för industriellt ändamål afverkadt virke äro i hög grad ofullständiga och därför
näppeligen kunna bilda grundlag för en något så när rätt fördelning.
Då tanken på skogsvårdsafgift har sin rot i den åsikt, att den, som
afverkar skog och såmedelst minskar skogskapitalet för att genom försäljning eller
förarbetning däraf skaffa sig en inkomst, äfven bör hafva förpliktelse att lämna
något bidrag till skogens skyddande från förödelse och till skogshushållningens
främjande, synes den grundsats böra få göra sig gällande, att denna skyldighet
skall träffa icke allenast den, som exporterar virke, utan äfven den, som afverkar
eller förarbetar virke till förbrukning inom landet, såvidt nämligen förbrukningen
ej skall ske till husbehof eller till annat behof, hvartill, enligt landstingskom-
mittérades förslag till lag angående vården af enskildes skogar, afverkning må
ske fritt. I följd häraf bör skogsvårdsafgiften öfverflyttas från exporten till
afverkningen och få utgå efter den kvantitet virke af olika slag, som på skilda
platser inom länen värkligen afverkas. Härigenom skall svårigheten, för att ej
säga omöjligheten, för exportören att lämna erforderlig uppgift om virkets
härstamning bortfalla, och bestämmelse om restitution blifva obehöflig.
48
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
Fråga blifver då, efter Indika grunder skogsvårdsafgifter skola beräknas,
huru debiteringen och uppbörden af desamma skola ske och huru en effektiv
kontroll däröfver skall kunna ordnas.
I afseende å skogsvårdsafgifternas storlek har kungl. kommittén föreslagit,
att densamma skulle i lag fixeras. Häremot må först påpekas, att skogsvårds-
styrelsen, när den skall börja sin verksamhet, icke har några influtna skogsvårds¬
afgifter till förfogande, hvarför medel till organisationskostnader, aflöningar m. m.
måste på annat sätt anskaffas, måhända genom lån eller förskott, som måste
återgäldas. Denna omständighet kan påkalla, att skogsvårdsafgifterna i början
tilltagas så rundligt, att de lämna medel icke blott till erforderliga omkostnader,
utan äfven till bestämda ränte- och afbetalningar å lån eller förskott, som lämnats
skogsvårdsstyrelsen. Sedan sådan återbetalning skett, är det antagligt, att skogs¬
vårdsafgifterna kunna nedsättas till beloppen.
Då skogsvårdsafgifterna böra i möjligaste mån afpassas så, att de blifva
tillräckliga för det ändamål, de äro afsedda att befrämja, men erfarenhet för
närvarande saknas om de utgifter och kostnader, som däraf blifva en följd, tyckes
det äfven från den synpunkten vara betänkligt att eu gång för alla fastslå en
afgift, som kan visa sig blifva för stor eller för liten.
Blifver den för stor, kan öfverskottet öfver utgifterna visserligen besparas
och bilda ett afkomstgifvande kapital, men detta skulle uppenbarligen, synnerligast
under tryckta penningtider och låga försäljningspriser, medföra ett onödigt
betungande af den enskilde skogsägarens eller skogsförbrukarens ekonomi.
Komma åter inflytande afgifter icke att räcka till erforderliga omkostnader,
är det fara, att skogsvårdsstyrelsen icke kan fullfölja sina uppgifter äfvensom
att hela försöket att införa en bättre vård af enskildes skogar strandar.
Det får ej heller förbises, att värdeförhållandet mellan de olika slagen af
virke, såsom sågtimmer, pappersmassa, kolved, bjälkar, props och dylikt, ej ännu
vunnit nödig stadga för ett fullt rättvist bestämmande af skogsvårdsafgift för
hvarje slag; och dock är det af vikt, att skogsvårdsafgiften lämpas efter de olika
förhållanden i nämnda hänseende, som å skilda tider kunna blifva rådande, och
efter den erfarenhet om nettoförtjänsten och virkets användande för ena eller
andra ändamålet, som i framtiden kan vara att emotse.
Det kan äfven tänkas, att behofven af skogsvårdsafgifter inom de båda
länen, hvarom nu är fråga, eller Västernorrlands och Jämtlands län, kunna gestalta
sig väsentligen olika, och att därför en fixerad afgift för det ena länet icke skall
passa för det andra. Om dessa behof kan näppeligen någon tillförlitlig utredning
ske förr än skogsvårdsstyrelserna tillkommit och kändt blifvit, i hvilken omfattning
enskilde skogsägare komma att begagna sig af den i förslaget till förordning
om skogsvårdsstyrelser för länen dem medgifva frihet att låta närmaste tillsyn
öfver skogen utöfvas af egna forstligt bildade skogsförvaltare, som af dem aflönas,
och huru de öfriga enskilde tillhöriga skogsmarker böra i distrikt under omedelbart
inseende af skogsvårdsstyrelsens tjänstemän indelas.
Dessa skäl tala för att göra skogsvårdsafgiften rörlig, eller så att den
bestämmes af Kungl. Maj:t för viss kortare tid efter sig företeende omständigheter,
och att Västernorrlands och Jämtlands län i afseende å skogsvårdsafgifter få
utgöra särskilda områden.
Motioner i Andra Kammaren, Ko 144. 49
Debiteringen och uppbörden af skogsvårdsafgifterna efter de fastställda
grunderna torde lämpligast kunna öfverlämnas åt skogsvärdsstyrelserna genom
de tillsyningsman eller biträden, som skola tillsättas för de särskilda distrikt,
hvari länen i fråga om skogsvården skola indelas. Uppgifter om mängden af
olika slag af afverkadt virke skulle i så fall af den, som afverkat eller låtit
afverka afgiftspliktigt virke, eller den, som enligt bruk i orten försett virke med
ett märke för att särskilja det från annan tillhörigt virke, lämnas till veder¬
börande tillsyningsman inom distriktet för afgiftens uträknande och kontroll öfver
uppgifternas riktighet.
Vid uppbörden borde skogsvårdsstyrelsen äfven få påräkna biträde af
järnvägstjänstemän eller tulltjänstemän, i fall virket afsändes på järnväg eller
skall inlastas direkt i fartyg.
Äfven flottningsförenings styrelse bör vara skyldig att gå skogsvårds¬
styrelsen till banda vid uppbörd af afgift för virke, som i föreningens flottled
framföres. Denna uppbörd kan lätt försiggå i sammanhang med uppbärandet af
flottningskostnader och amorteringsafgifter och bör därför icke blifva nämnvärdt
betungande för flottningsföreningen.
I och för kontrollen öfver att skogsvårdsafgift varder behörigen erlagd,
bör skogsvårdsstyrelsen tillerkännas rätt att erhålla upplysning af järnvägs- och
tulltjänsteman samt af den, som äger, innehar eller drifver skogförbrukande
anläggning, och den, som idkar handel med afgiftspliktigt virke eller produkter
däraf. Det är möjligt, att bestämmelse om skogsvårdsafgiftens utgörande efter
mängd af afverkadt virke nödvändiggör en ökning af tillsyningsmännens antal
utöfver det, som skulle vara tillräckligt i händelse afgiften lades på exporten,
men kostnaden för denna ökning motväges däraf, att allt virke, som afverkas
för industriell förbrukning eller förarbetning, kommer att få draga afgift, ocli af
en jämnare och rättvisare fördelning af afgifterna.
I öfverensstämmelse med dessa i korthet angifna åsikter om föremålet för
skogsvårdsafgift samt sättet för afgiftens påförande och uppbärande m. in. hafva
landstingskommitterade uppgjort ett här efteråt intaget utkast till lag angående
skogsvårdsafgifter i Västernorrlands och Jämtlands län.
Uti 1 § af detta utkast angifves, att skogsvårdsafgift skall utgå för virke
af barrträd, tall eller gran, afverkadt för annat ändamål än till skogsägarens
eget eller annans husbehof samt till flottningsanordningar och allmänt behof,
allt inom det län, där skogsmarken är belägen. Hvarje län skall således, på
sätt förut antydts, komma att i fråga om skogsvårdsafgift bilda ett särskildt
område, hvilket är nödvändigt, då tillsynen öfver vården af enskildes skogar
inom länet tillkommer skogsvårdsstyrelsen inom samma län, och de omständig¬
heter, som böra blifva bestämmande för skogsvårdsafgiftens belopp, kunna vara
mycket växlande inom de särskilda länen.
Från afgiftsplikt har undantagits virke, som afverkas för de ändamål, för
hvilka afverkning, enligt förslaget till lag angående vården af enskildes skogar
inom länen, får ske fritt.
Till stadgandet i § 2, att Kungl. Maj:t skall bestämma afgiftens belopp
för olika slag af virke att gälla under en tid af högst fem år, har gjorts det
tillägg, att förslag till skogsvårdsafgifter skall uppgöras af länets skogsvårds-
styrelse, enär denna sitter inne med de bästa förutsättningarna för att bedöma
Bill. Ull Kikna. Blot. twx 1 Sami. ti A/il. 2 Band. B) Höft. 7
50
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
de verkliga behofven af skogsvårdsafgifter och följa industriens utveckling.
Öfver förslaget skall likväl landstinget höras för att förslaget skall få en mera
allsidig pröfning.
Det har förut nämnts, att uppgifter om afverkadt afgiftspliktigt virke böra
lämnas till skogsvårdsstyrelsens tjänstemän. Bestämmelse härom förekommer i
§ 3. Dessa tjänstemän, som skola med uppmärksamhet följa afverkningarna hvar
inom sitt distrikt, äro bäst i tillfälle att kontrollera uppgifternas riktighet såväl
till virkesmängd som till olika slag af virke. Då det virke, som afverkas till
afsalu eller till förarbetning vid sågverk eller andra industriella inrättningar,
vanligen åsättes ett af afverkaren eller köparen antaget virkesmärke, har, till
underlättande af kontrollen och möjligheten att utfå ålöpande skogsvårdsafgift,
det synts nödigt att i detta fall lägga nppgiftsskyldigheten på den, hvars märke
virket blifvit åsatt, i synnerhet som denne, jämlikt § 5, skall svara för afgiftens
behöriga inbetalande.
För att skogsvårdsstyrelsen och dess tjänstemän skola få rådrum att
uträkna och debitera den afgift, som för ett afverkadt parti virke skall utgå,
har i § 4 införts bestämmelse om tider, inom hvilka virkesuppgifter skola aflämnas.
Tiden är olika, allt eftersom virket skall löst framflottas, transporteras å
järnväg, direkt inlastas i fartyg eller transporteras i flottar, s. k. grimmor eller
ock på annat sätt framföras till skogförbrukande anläggning.
För virke, som skall flottas löst i flottled, skall virkesuppgiften lämnas
senast den lista juli. Allt virke är nämligen då till flottlederna framför dt, och
virkesägarne hafva efter afverkningarnes och intumningarnes afslutande haft
tillräcklig tid på sig att sammanföra uppifterna om sina afverkningars och
virkesköps omfattning.
Då virket skall å järnväg transporteras, kan en viss tid på året för
uppgifternas aflämnande icke bestämmas af de skål, att transporten kan företagas
när helst lägligt tillfälle därtill gifves. En viss tidsrymd för aflämnade uppgifters
kontrollerande bör dock skogsvårdsstyrelsen eller dess tjänsteman tillmätas,
därvid dock man måste iakttaga varsamhet, så att tidsrymden icke blifver
hindrande för virkestransporfen. Med hänsyn till inom länen rådande afverknings-
förhållanden, torde, utan fara för att verkligt men skall uppstå för afsändaren,
uppgiftstiden fastslås till senast fjorton dagar före afsändande^
För virke, som, utan att hafva flottats löst i flottled eller förts å jernväg,
skall inlastas direkt i fartyg eller medelst bogsering i flottar eller grimmor
transporteras till sågverk eller annan skogförbrukande industiell anläggning, kan
ingen tidsskillnad mellan uppgiftens aflämnande och virkets inlastande eller
bortförande uppdragas. Det händer nämligen ofta, att hamnarne blifva isfria,
och att fartyg inkomma ungefär samtidigt med att virkesafverkningen afslutas.
Inlastningen kan i så fall icke fördröjas utan kostnader för aflastaren. Vidare
brukar ofta efter kusten af Västernorrlands län afverkadt virke, som ej skall
passera flottled och därför blifver lätt disponibelt, så snart öppet vatten uppstår
bogseras till sågverken, för att ej afbrott i deras verksamhet skall uppstå. Man
måste därför nöja sig med att uppgiften skall aflämnas före inlastandet eller
bortförandet.
Om afverkadt virke framföres till en skogförbrukande anläggning på annat
sätt, än ofvan nämnts, t. ex. framköres direkt till såg eller pappersmassefabrik,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
51
går det ej heller för sig att i lag utsätta någon viss tid för uppgifternas afrin¬
nande, enär därigenom verksamheten vid sådana industriella anläggningar skulle
kunna på ett betänkligt sätt hindras. Det får därför öfverlåtas åt skogsvårds-
styrelsen att efter pröfning i hvarje särskildt fall utfärda för uppbörden och
kontrollen erforderliga bestämmelser; och möjlighet att härutinnan komma till
godt resultat står att finna däri, att skogsvårdsstyrelsens tjänstemän, hvar inom
sitt distrikt, hafva att göra sig noga underrättade om där rådande förhållanden
och därefter lämna styrelsen meddelanden till rättesnöre vid berörda bestäm¬
melsers utfärdande.
Med skogförbrukande anläggning afses ej blott såg- och hyfvelverk,
trämassefabrik samt anläggning för kolning i ugnar eller i mila af annat än affall
från afgiftspliktigt virke, utan äfven alla andra industriella, på fabriksmässigt
sätt drifna anläggningar, som i afsättaingsändamål förarbeta trä eller för fram¬
ställande af sin försäljningsvara förbruka trä, såsom snickerifabriker, glasbruk
och bryggerier. Till sådan anläggning skulle följaktligen icke räknas ångbåtar,
som eldas med trä, eller rörelse, som är att anse som handtverk, eller annan
sådan handtering. Ej heller skulle under lagrummet falla virke, som erfordras
för anläggning af industriella verk.
I enlighet med hvad förut uti de allmänna grunderna för lagutkastet fram¬
hållits, har uti §§ 5, 6 och 7 föreslagits ett samarbete mellan skogsvårdsstyrelsen
samt flottningsföreningar och vederbörande tull- och järnvägstjänstemän för
underlättande af uppbörden af skogsvårdsafgifter. För det besvär och ansvar,
järnvägs- och tulltjänstemännen därigenom få, torde billigheten bjuda, att de
erhålla någon godtgörelse i en viss procent af uppburna och till skogsvårds¬
styrelsen redovisade medel. För flottningsförenings styrelse blifver åter upp¬
börden icke förknippad med något sådant besvär, att ersättning därför bör utgå.
Beträffande tider för skogsvårdsafgifts inbetalande hafva dessa i § 5 satts
olika med, men i nära anslutning till hvad som om virkesuppgifters afrinnande
föreslagits. Då skogsvårdsstyrelsen måste hafva tid att beräkna afgifter för den
betydande mängd virke, som framföres löst i flottled, har tiden för uppbörd af
afgift för sådant virke satts senast till den 1 augusti, till hvilken tid flottnings¬
förenings styrelse kan utan svårighet uppbära skogsvårdsafgifterna.
För att vinna säkerhet för att skogsvårdsafgifterna komma att inflyta för
virke, som skall föras å järnväg eller inlastas direkt i fartyg, har här föreskrifvits,
att afgiften skall erläggas före virkets bortförande. Samma föreskrift har äfven
funnits böra gälla för virke, som transporteras i flottar eller grimmor.
Skyldighet att erlägga afgift, innan virke med järnväg bortföres, får icke
utgöra något hinder för jänvägstrafikens behöriga gång, hvarför i händelse af
uraktlåten likvid järnvägstjänstemannen kan uttaga afgiften i sammanhang med
fraktkostnaden.
För virke, som på annat sätt, än nu sagts, framföres till skogförbrukande
anläggning, må i fråga om tiden för afgiftens erläggande skogsvårdsstyrelsen
meddela den föreskrift, som för hvarje särskild anläggning kan finnas passande.
För skogsvårdsafgiftens erläggande skall i regel den svara, som vid tiden
för afgiftens betalande är ägare till virket eller öfver detsamma äger disponera,
men då virket lätt kan växla ägare, och det kan möta stora svårigheter för
skogsvårdsstyrelsen att få kännedom om verkliga ägaren, har ansetts nödigt
52
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
lägga betalningsskyldigheten på den, som låtit föi-se virket med det märke, han
använder till skiljande af sitt virke från annans virke, samt, i händelse virket
icke med sådant märke försetts, å den, som tagit eller tager sådan befattning
med virket, att det får antagas, att han äger förfoga öfver detsamma.
Till följd häraf kommer skogsvårdsafgiften merendels att drabba expor¬
tören eller idkaren af skogförbrukande industri, och det äfven om han skaffar
sig råmaterial för sin verksamhet genom inköp af virke, som enskilde skogsägare
afverkat. Betalningsskyldigheten kommer därför väsentligen att stanna på samma
personer som enligt kungl. kommitténs förslag.
För möjliggörande af god kontroll öfver afgifternas erläggande har i § 7
införts, att flottningsförenings styrelse äfven som järnvägs- och tulltjänstemän
skola gå skogsvårdsstyrelsen till hända med nödiga upplysningar.
De särskilda instruktioner, som för järnvägs- och tulltjänstemän blifva i
detta afseende behöfiiga, torde af kungl. järnvägsstyrelsen och kungl. tullstyrelsen
meddelas. Dessutom har ansatts erforderligt förelägga ägare eller innehafvare
af skogförbrukande anläggning äfvensom annan, som drifver handel med afgifts-
pliktigt virke eller produkter däraf, att förevisa den bokföring, däraf nödig upp¬
lysning för kontrollen kan erhållas. Det är klart, att skogsvårdsstyrelsen och
dess tjänstemän i detta fall böra förfara med urskilning och betrakta allt hvad
de vid granskning af bokföringen kunna få kännedom om utöfver det, som afser
kontrollen, såsom konfidentiellt meddelande. Vanligen torde virkesjournalen, där
sådan förts, lämna tillräcklig upplysning, hvarför den särskildt omnämnts, men
då sådan, såsom ofta är fallet, vid virkesbandel i mindre omfattning icke föres,
kan det blifva behöfligt, att afräkningsbok eller annan dylik del af bokföreningen
granskas.
För att skogsvårdsafgifterna skola kunna lätt och utan tidsutdräkt indrifvas,
bör på skogsvårdsstyrelsens begäran utmätning utan föregående dom eller utslag
få för dem verkställas af vederbörande utmätningsman. Något hinder härför
torde icke förefinnas, då en sådan förmån medgifvits med afseende å afgifter
till vissa försäkringsanstalter. En liknande rätt återfinnes äfven uti §§ 35 och
74 af väglagen, som tillerkänner länsman eller kronobetjäning rätt att mot lega
låta bättra brister i sommar- och vinterväghållning och därpå omedelbart hos
den försumlige uttaga legokostnaden.
Har den, hos hvilken utmätningen skett, anledning till anmärkning mot
skogsvårdsafgiften, står det honom öppet att öfver utmätningen sig besvära hos
öfverexekutor, som då pröfvar anmärkningen eller, om den finnes tvistig, hänvisar
saken till domstol.
Vid §§ 9, 10 och 11, som innehålla bestämmelser om straffpåföljd, åtals-
rätt samt fördelning och förvandling af böter, må anmärkas, att allmänna
åklagarens åtalsrätt bör blifva beroende af anmälan af skogsvårdsstyrelsen, för
att icke åklagaren af långt drif vit tjänstenit skall anställa åtal, oaktadt verkligt
behof af sådant tvångsmedel för rättelses vinnande icke förefinnes.
Det låter näppeligen sig göra att i lagen uppställa bestämmelser, fullt klara
och tydliga, beträffande alla de skiftande ändamål, för livilka afverkning af skog
kan äga rum, hvarför man, åtminstone till dess större erfarenhet vunnits, måste
nöja sig med att en del stadganden gifvas bredare drag. Mycket kommer därför
att hvila på skogsvårdsstyrelsens urskilningsförmåga och uppfattning om lagens
Motion er i Andra Kammaren, N:o 144.
53
syfte, men det är att hoppas, att skogsvårdsstyrelsen, sedan den fått göra sig
förtrogen med arten och omfattningen af samt verksamhetssättet för de särskilda
skogförbrukande industrierna, skall visa sig vuxen sill uppgift och förmå så
ordna, att tvistefrågor endast undantagsvis skola uppstå. Kan emellertid lagen
icke lämna allt, hvad man af densamma önskat, kan dock nayeket ernås och
därmed myeket godt för vården af enskildes skogar uträttas.
Utkast till lag angående skogs-vérdsafgifter i Västermrrlands och Jämtlands län.
§ 1-
Skogsvårdsafgift skall, efter hvad här nedan sägs, erläggas för virke af tall
och gran, som afverkats inom Västernorrlands och Jämtlands län, där ej afverk-
ningen skett till skogsägarens eget eller annans husbehof eller till flottnings-
anordningar eller till allmänt behof, allt inom det län, där skogsmarken är belägen.
§ 2.
Afgiftens belopp för olika slag af virke bestämmes af Kungl. Maj:t hvarje
gång för högst fem år på förslag af länets skogsvårdsstyrelse och efter lands¬
tingens hörande.
§ 3.
Den, som afverkat eller låtit afverka afgiftspliktigt virke, är skyldig att
till den skogsvårdsstyrelsens tjänsteman, inom hvilkens distrikt afverfcningen ägt
rum, skriftligen lämna sådan uppgift å mängden af hvarje afverkadt virkeslag,
som för afgiftens beräknande erfordras. Varder virke med märke försedt, skall
uppgiften lämnas af den, hvars märke virket åsatt®.
§4.
Uppgift å afgiftspliktigt virke, för hvilket stadgad afgift icke redan erlagts,
skall aflämnas:
a) om virke skall löst framflottas i allmän eller enskild flottled, före den
1 juli;
b) om virket skall på järnväg transporteras, fjorton dagar före dess
afsändande;
c) om virket skall inlastas direkt i fartyg eller transporteras i flottar eller
s. k. grimmor, innan virket inlastas eller transporten tager sin början; och
d) om virket framföre» till skogförbrukande anläggning på annat sätt, än
förut är sagdt, inom den tid, skogsvårdsstyrelsen äger bestämma.
§ 5.
Skogsvårdsafgift skall erläggas:
a) för virke, som löst framflottas i allmän eller enskild flottled, till skogs¬
vårdsstyrelsen eller, om den så bestämt, till vederbörande flottningsförenings
styrelse senast den 1 augusti det år, flottningen äger rum;
54
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
b) för virke, som skall å järnväg transporteras, till behörig järnvägstjänste¬
man, innan transporten tager sin början;
c) för virke, som inlastas direkt i fartyg eller transporteras i flottar eller
s. k. grimmor, till vederbörande tulltjänsteman eller till skogsvårdsstyrelsen,
innan virket inlastas eller transporten tager sin början; och
d) för virke, som framföres till skogförbrukande anläggning på annat sätt,
än här ofvan sägs, till skogsvårdsstyrelsen inom tid, som den äger bestämma.
För skogsvårdsafgiftens erläggande ansvarar: i det under mom. a omför-
mälda fall den, med hvars märke virket försetts; i fall, som omförmälas under
mom. b och c, den som afsänder virket, samt för virke, som omnämnes under
mom. d, den, som drifver den skogföx-brukande anläggningen.
Har i de under mom. b och c omförmälda fall skogsvårdsafgiften icke
inom utsatt tid guldits, vare jämväl mottagaren af virket ansvarig för afgiftens
erläggande.
§ 6.
Skogsvårdsafgift, som uppburits af annan än skogsvårdsstyrelsen, skall af
denne till styrelsen redovisas inom en månad efter uppbörden.
§ 7.
I och för kontrollen af skogsvårdsafgiftens behöriga erläggande äger
skogsvårdsstyrelsen att af flottningsföreningens styrelse äfvensom af järnvägs-
eller tulltjänsteman erhålla nödiga upplysningar.
För nämnda ändamål vare den, som drifver skogförbrukande anläggning,
äfvensom annan, som idkar handel med afgiftspliktigt virke eller produkter däraf,
skyldig att vid anfordran för skogsvårdsstyrelsen eller dess tjänsteman uppvisa
virkesjournal eller annan bokföring, däraf erforderlig upplysning kan erhållas.
§ B.
Stadgad skogsvårdsafgift, som ej inom föreskrifven tid erlägges, har veder¬
börande utmätningsman att på skogsvårdsstyrelsens begäran omedelbart uttaga
hos den tredskande. Af virke, för hvilket skogsvårdsafgift ej behörigen erlagts,
må i afbidan på utmätnings verkställande skogsvårdsstyrelsen genom dess tjänste¬
man genast taga i beslag så mycket, som i värde svarar mot oguldna afgiften.
§ 9-
Den, som underlåter aflämna föreskrifven virkesuppgift, äfvensom den, som
mot bättre vetande lämnar oriktig sådan uppgift, gör sig förfallen till böter från
och med tio till och med femhundra kronor. Den, éom sålunda sig förbrutit,
vare jämväl pliktig erlägga stadgad skogsvårdsafgift eller, därest han jämlikt
§ 5 vant för densamma ansvarig, dubbel afgift för det icke uppgifna eller oriktigt
uppgifna virket.
§ 10.
Åtal enligt denna lag utföres af allmän åklagare på anmälan af skogs¬
vårdsstyrelsen.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
55
Af böter enligt denna lag tillfaller en tredjedel åklagaren och två tredje¬
delar skogsvårdskassan i det län, inom hvilket uppgiften å virket lämnats eller
skolat lämnas.
§ 11.
Saknas medel till fulla gäldandet af böter, hvartill någon på grund af
denna lag fällts, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.
§ 12.
Skogsvårdsstyrelsen fastställer formulär för uppgifter om afgiftspliktigt
virke och meddelar i öfrigt de närmare föreskrifter, som för tillämpning af denna
lag finnas erforderliga.
Denna lag träder i kraft den----