Motioner i Andra Kammaren, N:o 117.
11
N:o 117.
Af herr K. A. Staaff, om skrifvelse till Konungen angående in¬
skränkning af ämbetsmäns rätt att vara styrelseledamöter
eller revisorer i aktiebolag.
Bland de förutsättningar, som mest bidraga till ett samhällstillstånd,
där den enskilde medborgaren känner sina rättigheter väl tryggade och skyd¬
dade, är en åt de viktigaste helt säkert den, att äga ett fullkomligt hederligt
ämbetsmannastånd. En mångfald historiska förhållanden, för hvilka här ej är
anledning att redogöra, har hos oss utbildat en god karaktär hos ämbets-
mannaståndet. Att tillståndet i detta afseende i forna tider varit helt annor¬
lunda är historiskt bekant, och däraf kan slutas, att vi ingalunda böra invagga
oss i den föreställningen, att det svenska ämbetsmannaståndets i det hela all¬
mänliga redbarhet skulle vara en naturlig och omistlig egenskap hos detsamma.
Det gäller tvärtom att i detta afseende väl akta uppå växlande tidsomständig-
heter och se till, att vi icke förlora hvad vi vunnit.
Härvid bör man då först göra sig redo för, hvad man begär, huru långt
man sträcker sina fordringar beträffande ämbetsmännen. Att en ämbetsman
tager mutor är belagdt med strängdt lagligt straff och med lika sträng dom
af den allmänna opinionen. Likaså om han tager obehöriga gåfvor eller
sportler. Men man misstager sig efter min uppfattning svårligen, ifall man
menar, att allt därmed är väl beställdt. Det finnes något annat, som ock är
af den högsta vikt, nämligen att ämbetsmannen ej kommer i en sådan ställ¬
ning, att han medelbart eller omedelbart främjar eller frestas att främja sina
enskilda intressen genom beslut eller åtgärder, dem han å ämbetets vägnar
fattar eller vidtager. Ju mera fri en ämbetsman står från privata intressen,
dess mera tilltror honom allmänheten en full och oinskränkt opartiskhet vid
ämbetsärendens behandling — vid råd, som han har att gifva eller vid af-
göranden som han har att fatta. Också stadgar vår allmänna lag, beträffande
Motioner i Andra Kammaren, N:o 117. 13
Det är alldeles visst och skall ej af någon med erfarenhet i frågan ut¬
rustad person kunna förnekas, att ämbetsmannaauktoriteten i vårt land är på
väg att minskas genom den allt för stora villighet, hvarmed ämbetmännen
ställa sina personer till stora affärsföretags förfogande.
Det är ej obekant, att i många fall ämbetsmannen ingalunda blir ord¬
förande eller styrelseledamot därför att han är aktieägare, utan han blir aktie¬
ägare därför att man vill hafva honom till ordförande eller ledamot i styrelsen.
Låt vara att i en del af dessa fall ett — låt oss säga — dekorativt
intresse spelat in. Så är väl händelsen med åtskilliga ämbetsmän, hvilka
såsom ej tillhörande administrationen svårligen kunna tänkas öfva något in¬
flytande på dess beslut. Men man skall uppsåtligen göra sig blind för att
ej förstå, att anställandet af ämbetsman såsom bolags förtroendemän i många
fall är framkalladt af en förhoppning att därigenom slå en sedermera vid
förefallande behof lätt användbar brygga till dem som hafva makten att främja
eller motsätta sig bolagets intressen och önskningar.
Att för Öfrigt understundom embetsmän, lockade af utsikten till lätt för-
värfvade biinkomster, låta förleda sig till att ingå i affärsföretag, dem de alls
ej förstå och hvilka sedan spela bankrutt med ty åtföljande offentlig skandal
för den oförsiktige ämbetsmannen, är ett faktum, som i själfva verket låter en
inskränkning i ämbetsmännens ifrågavarande nu obegränsade befogenhet i många
fall framstå såsom en skyddsåtgärd för dem själfva — och därigenom äfven
för deras ämbetes anseende.
Att man genom ett lagligt förbud för ämbetsmän — eller vissa af dem
— att öfvertaga förtroendeposter i aktiebolag skulle på något obehörigt sätt
inskränka deras medborgerliga frihet, kan jag ej erkänna. Om staten genom
en särskild legal konstruktion tillåter skapandet af en viss form af affärsföretag,
är det väl förenligt med dess makt och myndighet att från rättighet att del¬
taga i ledningen af sådana företag undantaga sina egna ämbetsmän.
Och affärslifvet skulle af ett dylikt förbud ingalunda skadas. Tvärt
om! För befordrande af ett sundt affärslif är det vida gagneligare, att de,
som ägna sig helt åt detsamma, också hufvudsakligen leda verksamheten här¬
inom, än att därtill dragas krafter, som utbildat sig för helt andra värf och
som i allmänhet ej kunna äga den utbildning och erfarenhet, som i det eko¬
nomiska lifvets praxis såväl som i all annan är erforderlig.
Men först och sist framhåller jag dock, att många ämbetsmäns — och
framför allt den högre administrationens — grannlaga ställning till de många¬
handa och med våldsam makt framträngande affärsintressena bör utesluta kom¬
binationen ämbetsman — affärsman. Och då den vanligaste formen af denna
kombination och tillika den, som med oförneklig lätthet kan bringas ur världen,
14
Motioner i Andra Kammaren N:o 117.
just är ämbetsmännens anställande såsom förtroendemän i aktiebolag, dristar
jag hemställa:
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter nödig utredning för
Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i lagen om
aktiebolag den 28 juni 1895, hvarigenom ämbetsmäns rätt
att vara styrelseledamöter eller revisorer i aktiebolag i lämplig
omfattning inskränkes.
Stockholm den 27 januari.
Karl Staaff.