Motioner i Andra Kammaren, N:o 115.
1
N:o 115.
Af herr K. A. Staaff, om skrifvelse till Konungen om afskaf ande
af penninglotterier m. m.
Att penningelotterier äro ett samhällsondt kan visserligen ej sägas vara
en allmänt erkänd sak, men att döma efter sistlidne Riksdags öfverläggningar
i ämnet torde dock denna mening bland den svenska representationens leda¬
möter vara tämligen rotfäst. Äfven de ledamöter, som vid riksmötet 1902
föreslogo inrättande af ett statslotteri, fotade sitt förslag hufvudsakligen på
den förmenta nationalförlust, som uppstode genom att man här i Sverige i
alla fall spelade på lotteri, och då sådant ej funnes inom landet, spelade i
utlandet, men knappast på penningelotteriers önskvärdhet i och för sig.
I själfva verket synes ej någon utförlig motivering vara af nöden för
att principiellt ådagalägga penningelotteriernas skadlighet. Det ligger ju i
öppen dag, att det förvärf några få lotterispelare göra är byggdt på förut¬
sättningen, att de många och de fleste spelare. göra ren förlust. Det är
vidare klart, att detta slags förvärfsförsök — som icke har något med arbete
och förnuftig beräkning att skaffa — moraliskt skadar, då det afvänder spela¬
rens håg och sinne från den redliga mödans väg till välstånd — d. v. s. från
den enda rätta och aktningsvärda vägen. Det är slutligen ett ovederlägglig^
faktum, att denna skadliga verkan i ett ej ringa antal fall blifver rent för-
därflig och leder till armod, elände, dryckenskap och brott.
Detta om resultatet för spelaren. Men resultatet för den allmänna
handelns och vandelns sundhet är icke bättre. Man må än så mycket söka
att vid inrättande af ett penningelotteri genom förnuftiga bestämmelser före¬
bygga det s. k. lotteriskojet, hindra det skall man aldrig lyckas. Lotterierna,
— jag menar de mera omfattande — framkalla med naturnödvändighet en
Bih. till TNksd. Prof. 1903. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 33 Höft. (N:i« 115-120.) 1
2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 115.
mängd detaljutmånglare af lottsedlar och dessa månglare äro sällan nogräknade
om medlen. De söka egga spellusten genom fagra prospekter, hvilka låta
hoppet om vinst hägra för den oerfarne i de mest skimrande färger, men som
oftast äro i hög grad bedrägliga. Framför allt gå de naturligtvis ut på att
söka fördölja den öfverväldigande stora sannolikheten af förlust och att söka
i uppenbar strid mot vetenskapens klara regler framhålla vinst — stor vinst
— som sannolik eller åtminstone synnerligen möjlig. Att allt detta ej kan
bidraga till sanning, redbarhet och sundhet i den allmänna handeln och van¬
del behöfver ej sägas.
Visserligen torde ett permanent statslotteri i ännu mycket större grad
än de penningelotterier, som då och då medgifvas för vissa särskilda företag,
hvilka betraktas såsom allmännyttiga, medföra de nu antydda vådorna. Men
klart är dock, att, i händelse dylika lotterier till förmån för särskilda företag
i allt för vidsträckt grad beviljas, farorna däraf kunna betydligt närma sig
till dem, som uppstå af ett permanent lotteri.
Vu hafva ju på senare tider de svenska lotterierna växt i en grad,
som väl må betecknas såsom oroande. Enligt en af Första Kammarens till¬
fälliga utskott n:o 2 i utlåtande n:o 2 vid senaste riksdag lämnad uppgift hafva
nämligen medgifvits
1889 ett premieobligationslån å nominellt 10 millioner kronor för teater-
byggnadskonsortiet och
1898 detta låns ökande med 3 millioner kronor, samt
1896—1900 lotterier å saramanlagdt 31,850,000 kronor för särskilda
ändamål däribland år 1901 ett premielotteri å ej mindre än 20 millioner
kronor för dramatiska teaterns byggnadskonsortium.
Att detta är för mycket, därom torde de principiella motståndarne till
lotterier vara ense. Men att döma efter vissa af statslotteriets anhängare vid
förra Riksdagen fällda yttranden, förefaller det som om äfven åtminstone åt¬
skilliga af dem bestämdt ogillade den utsträckning, i hvilken Kungl. Magt.
medgifvit penningelotteriers anordnande.
Vid sådant förhållande torde tiden vara inne att föra fram frågan om
penningelotteriers fullständiga afskaffande i vårt land.
Till stöd för en sådan åtgärd kan åberopas allt hvad ofvan blifvit sagdt
om sådana lotteriers skadlighet.
Till stöd för en motsatt åsikt torde väl anföras, att vissa allmänna
ändamål främjats och främjas genom lotterierna, hvilka ändamål måhända eljes
ej skulle kunna tillgodoses utan få ligga nere. För min del kan jag ej god¬
känna detta skäl. Om ett ändamål, för hvilket stort kapital är af nöden,
är godt och viktigt, synes mig den enda rätta vägen vara att öfvertyga an¬
tingen staten, därest det kan komma under statsändamålens kategori, eller
3
Motioner i Andra Kammaren, N:o 115.
den kapitalstarka delen af allmänheten, därest så ej är fallet, om dess godhet
och vikt, för att på sådant sätt vinna nödigt kapital. Att ett i sig godt
och viktigt ändamål ej skulle kunna ernås annat än genom samhällsfördärfliga
medel, skulle visa en osundhet i den allmänna uppfattningen, som bör mot¬
arbetas, icke främjas.
För min del är jag snarast böjd att sammanställa den tilltagande och
tyvärr genom släpphändta medgifvauden underblåsta böjelsen att tillita lotterier
såsom ett symptom på en hos oss i senare tider framträdande osundhet i
ekonomiska åskådningar. Denna osundhet yttrar sig efter mitt förmenande
på andra områden bland annat i en viss benägenhet till spekulation, som ej
står i rätt proportion till underlagets soliditet. Äfvenså i en viss benägenhet
att bedöma “störa" affärer efter en annan moralisk måttstock än smärre
ett synnerligen ödesdigert misstag, som ej alltid hämnar sig på de enskilde,
men alltid i större eller mindre grad på det allmänna.
Hvad jag här ofvan sagt är, såsom af sammanhanget torde framgå,
sagdt uteslutande om penningelotterier. Att konst- och industrilotterier samt
saklotterier för välgörande ändamål ej falla under samma dom som penninge¬
lotterier är efter min öfvertygelse obestridligt. G insternas ofantligt mycket
mindre — understundom ganska svårrealiserade — värde göra saklotterier till
något helt annat än penningelotterier, bland annat därutinnan, att den lott-
köpande publiken i det ena och det andra fallet blifver helt olika. Att en
välbergad medborgare — och den alldeles öfvervägande delen af välgörenhets-,
konst- och industrilotternas afnämare tillhöra helt visst den välbergade
klassen — vill på samma gång göra sig en möjlig vinst och uppmuntra
konst eller slöjd, behöfver ej vara något skadligt. Han kan nämligen utan
svårighet bära den sannolika förlusten, den spelar för honom ej annan roll än
en onödig utgift. Den utgör ej ett tärande sår i hans hushållning, som drifver
honom — såsom spelförlusten ofta drifver den fattige — till att spela mera
och mera.
Därest penningelotterier skulle afskaffas, borde detta tydligen ske genom
att upphäfva den myndighet, som nu möjliggjort deras florerande, d. v. s.
Kungl. Maj:ts hittills utöfvade myndighet att medgifva dylika lotteriers an¬
ställande.
Ett sådant upphäfvande åter erfordrar en af Kungl. Maj:t och Riks¬
dagen gemensamt beslutad lagstiftning, i ämnet, en lagstiftning, som antingen
kunde göras i form af en i 18 kap. strafflagen införd bestämmelse, hvilken
med straff beläde anställande af penningelotterier, eller ock genom att, med
upphäfvande i dess helhet af den nu af Kungl. Maj:t utfärdade förordningen
af den 6 augusti 1881, en särskild af de båda statsmakterna gemensamt be¬
slutad lag komma till stånd.
4
Motioner i Andra Kammaren, N:r 115.
I förra fallet kunde Kungl. Maj:t utan vidare fortfarande lagstiftta
angående andra lotterier än penningelotterier ock följaktligen äfven dispensera
från sina härom utfärdade bud. I senare fallet borde den nya särskilda lagen
innehålla noggrannt afpassade bestämmelser om en sådan dispensrätt beträffande
saklotterier.
Emellertid torde den utvägen att i en särskild af Kungl. Maj:t och
Riksdagen stadgad lag sammanfatta alla bestämmelser rörande lotterier vara
att anbefalla särskildt ur den synpunkten, att ej blott inhemska penninge¬
lotterier böra förbjudas utan äfven prohibitiva och repressiva åtgärder böra
vidtagas gent emot de försök att här i landet vinna afsättning för utländska
lotter, hvilkas stora omfattning utgör det starkaste skälet för anhängare af
tanken på ett statslotteri. Och det lärer i hög grad kunna intressera Riks¬
dagen att dylika prohibitiva och repressiva åtgärder blifva så stränga och
kraftigt verkande som möjligt.
Äfven synes mera ingripande kontroll i vissa fall vara af nöden i fråga
om de konst- och industrilotterier som varda tillåtna.
Med åberopande af de skäl och grunder jag här ofvan anfört hemställes,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla det Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riks¬
dagen framlägga förslag till lag om lotterier, hvarigenom
penningelotterier i vårt land helt och hållet afskaffas, fullt
verksamma åtgärder mot utländska lotters försäljning i
Sverige möjliggöras samt mindre lotterier för välgörande
ändamål äfvensom konst- och industrilotterier för särskilda
fall efter vederbörlig pröfning väl varda tillåtna, men i hän¬
delse lotteriet är af större omfattning ställas under effektiv
kontroll.
Stockholm den 27 januari 1903.
Karl Staaff.