•Motimer i Andra Kammaren, N:u 11.
5
X:o II.
Af lierr C. J. ödman, om skrifvelse till Konungen angående upp¬
häfvande af patronatsrätten.
Den nationella strömning, som utmärkt det flydda seklet och slutet
på det närmast föregående, har äfven brutit ned skrankorna mellan
forna klasser och stånd samt på nytt gjort till statens och folkets ägen-
dom hvad af offentliga rättigheter enskilde förut utöfvat, såsom särskilda
sina prerogativer. I kampen för den nationella tillvaron har det gällt
att låta alla dem, som buro tungan af arbetet för det allmänna bästa,
tao-a sin andel i dess omvårdnad och att sålunda utbreda känslan åt
samhörighet. Äfven här har lösen varit: Ett land och ett folk. Denna
utveckling, hvarunder de moderna samhällena vuxit upp och efterhand
frigjort sig från medeltida institutioner, har ej heller lämnat oss obe¬
rörda. Vi kunna visa på åren 1789, 1810 och 1866. Kanske har likväl
det hos oss skett i mindre måtto än annorstädes. Från äldre tider står
kvar en mängd spillror, hjärt afstickande mot samfundsskicket i öfngt
samt alstrande misstämning och stridigheter. Det kunde till äfventyr^
vara skäl att på nytt taga vid med röjningsarbetet, då nu åter på
folket i dess helhet ställas ökade kraf på uppoffringar för fosterlandet
såsom ett ingrepp af gemensamma fri- och rättigheter. Ej minst galler
detta om patronatsrätten, hvilken bland annat i alla de tre nordiska
grannländerna utdömts samt i Danmark och Norge följt med i fallet åt
de adliga privilegierna. . ... .
Emellertid har det sagts, att hos oss patronatsrätten ej till sitt
ursprung vore ett adligt privilegium och att, om från början det än
varit en offentlig rätt, den numera befunne sig iinder enskild ägo och
allenast förlikningsvis kunde sättas ur kraft. Såväl det ena som det
andra gäller dock äfven patronatsrättons förekomst i andra länder och
0
Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.
bär ej ^hindrat dem från att i det allmännas intresse afskaffa densamma,
just såsom en adlig företrädesrättighet, I striden för sin läras och
kyrkas intressen sökte prästerskapet därmed tillvinna sig understöd af
do förnämligare jorddrottarne i landet, och sedan adeln utbildat sig till
ett sarskudt högre stånd, kommo dess medlemmar i uteslutande besitt-
mng^ däraf. Att förhållandet utvecklade sig på samma sätt i Sverige,
harpa lämnas än i dag bevis af 1723 års Adel. Priv. § 7., som känne-
ecknar patronatsrätten såsom en frälse förmån. I Norge och Danmark
tiar jämväl patronatsrättens bestånd hållits för oförenligt med deras nu
gällande grundlagar. Hvad Norge angår, afgafs 1821 förklaring af detta
innehall under erinran om Konungens rätt att tillsätta ämbetsmän. För
anmarks del har patronatsrättens upphörande åter utan vidare ansetts
1 1849 års Grundlovs stadgande: enhver i lovgivniugen til adel¬
titel og rang knyttet forret er afskaffet.
Rätteligen förstådt, bör i Sverige beslutet 2/5 1810, att frälsejord
j k'esiHas af hvem som helst, hafva haft eu liknande verkan. I sär¬
skilda fall har det tvistats, huruvida patronatsrätt vore reell eller personell
T' följde viss ägendom eller viss släkt åt. 1 allmänhet har på senaste
tider man härvid förutsatt egenskap af den förra naturen och till och
med alldeles förnekat tillvaron af personella patronatsrätter. Så till vida
torde denna. uppfattning vara riktig, som patronus förutsattes skola
hafva sätesgård i församlingen och förty jämväl gemensamma intressen
med densamma i själavårdens behöriga handhafvande. Men icke var
dot meningen, att hvilken som helst skulle i egenskap af jordägare
kunna utöfva rättigheten. Där ej undantagsvis densamma förlänats åt
någon för hans person, var den gifven åt en viss släkt. Detta fram-
träder dess tydligare, där den icke utgjorde vederlag för särskilda upp-
o tf ringar . till förmån för kyrka, gudstjänst eller prästerskap, utan
exempelvis lämnades såsom belöning för tjänster mot riket och Konungen.
Likaså berättigad^ som det torde vara att, där släkt, i förutvarande be¬
sittning af patronatsrätt, afhändt sig sin jord i församlingen, betrakta
den skild från rättigheten att åtminstone för vissa fall med full af-
händelse räkna lika väsentlig förminskning af ägoväldet, lika litet lärer
rättigheten få gälla i händerna på man af annan ätt och allra minst på
nian af ofrälse börd, låt vara att på ett eller annat sätt han i allo eller
till liufvudgården blifvit innehafvare af förberörda släkts jordområde.
Redan den omständigheten, att med 1810 frälse jord, förut jämte frälse
börd villkor för patronatsrätts utöfvande, kan besittas af ofrälse man,
bolde emellertid hafva låtit förutsättningarna för patronatsrättens fortsatta
förekomst bortfalla.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 11. i
För dess saknad af laga bestånd tala dock än kraftigare skäl —
i det hela samma skäl, som en gång. föranledde adelns afstående från
behörigheten att ensam besitta frälse jord, som skapat det moderna sam¬
hället och som låtit rikets samtliga innebyggare tråda i utöfning af med¬
borgerliga rättigheter. Defogenheten att tillsätta präst i föi samlingen
är en offentlig rätt och såsom sådan en oafhändelig. Densamma kan
under tider, i hvilka församlingslifvet var svagt utveckladt och det be¬
stod en åtskillnad mellan högre och ringare med vårdnadsskyldighet
för de förra i förhållande till de senare, hafva af Konungen bortförlänats
till enskilde, men ej på evärdelig tid, och hinder för senare innehafvare
af statsmakten att i det allmännas intresse börda den åter. Tiden där¬
för är också säkerligen inne. Från kyrkligt håll har det betonats, att
patronatsrätten strider mot en ordnad .själavård och bereder församlings¬
lifvet stora olägenheter. Det kan ej häller vara den lutherska be¬
kännelsen till fromma, att i eu tid, då från folkets sida religiösa frågor
äro föremål för så stort allmänt intresse och i sammanhang därmed en
mängd sekteriska rörelser yppa sig och växa till i styrka, tillsättningen
af det statskyrkliga ämbetet skall ligga i händerna på särskilde samt i
följe med kreatur och andra inventarier gå med i försäljningen af ett
större eller mindre stycke jord. Det skall alstra förakt för statskyrkan
och dess ställföreträdare, och det skall framkalla misstanken, att liksom
själfva rättigheten är fal, är ock dess utöfning det, Icke. heller finnas
föreskrifter eller anstalter till förekommande däraf, att rättigheten öfver-
går till ovärdig person — eller — som skett — utöfvas af främmande
trosbekännare — en fara, som visserligen icke minskats genom den
fasta ägendomens indragande på spekulationsmarknaden under allt längre
drifven sönderstyckning och allt snabbare omsättning från ägare till
annan.
Denna senare omständighet förtjänar äfven från en annan syn¬
punkt beaktande. Så länge patronatsrätten gick i arf inom eu viss adlig-
ätt och var förbunden med stora jordbesittningar inom vederbörande
församling, kunde, fastän det länsherrliga förmynderskap, som rättig¬
heten innebär, ej längre stod i öfverensstämmelse med tidsförhållandena,
man lättare fördraga dess bestånd och utöfvande. För densamma vägde
dock gammal häfd samt minnen af eu längre tids samarbete för ortens
bästa under en följd af släkten. Så är dock numera icke händelsen,
och hvad som eu gång kanske var berättigad vård, kännes, sedan folket
vuxit till i medvetet människovärde och förmåga att själt handhafva
sina angelägenheter, numera allenast tryckande och förödmjukande.
^ Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.
^e11 ,.;U u“u *>’n .Pil frågan riktig, ligger redan däri tillräckligt laga
skäl lör ätt utan \ idaro afskaffa atörstodon af dylika rättighetor.
Äfven om man är ense därom, återstå dock visserligen åtskilliga
spörsmål att lösa. Det gäller, huruvida ersättning skall lämnas, efter
hvad grunder, i hvad ordning och af hvem, huru uppgörelse skall
åstadkommas i fråga om särskilda med rättigheten förbundna ekonomiska
förmåner, och om för framtiden församlingen skall blifva ett reo-alt
eller konsistoriel^ gäll.
De ofvan framlagda skälen för rättighetens afskaffande stå natur¬
ligen ej samman med en allmän lösningsskyldighet. Men en sådan kan
ju följa af särskilda omständigheter. Dels finnes ju i de forna danska
och norska provinserna Skåne, Halland och Bohuslän de s. k. lukrativa
patronatsrättigheterna och dels har för vissa fall vederlag lämnats i
utbyte vid förvärf af ej mindre sådana än äfven andra patronatsrättig-
lieter. o läge ju visserligen nära till hands att äfven här frisäga
sig från godtgörelse under påvisande af den långa tid, som patronats-
rätten njutits till godo, och, hvad särskilt anginge de lukrativa pa¬
tronatsrättigheterna, af den frihet från kontroll, hvarunder det tillåtits
dess innehafvare att förfoga öfver de kyrkans inkomster, som af dem
uppburits. Att i öfverensstämmelse härmed allmänt vägra ersättning,
stiede väl dock allt för mycket mot den hänsyn, som hos oss af gam¬
malt plägat tagas till enskild rätt vid kollision med allmän. A andra
sidan är det klart, ej blott att vederbörande patronus har att utgifva
allt det, som han i donna sin egenskap innehar, och sålunda bland annat
redovisa hvad af kyrkotionde och andra dylika medel han af före¬
trädaren mottagit eller rätteligen bort mottaga och därefter själf upp¬
burit, utan äfven att regelrätt detta bör ske utan något vederlag. Ty
i allmänhet äga innehafvare af lukrativ patronatsrätt här i landet icke
att annat än för kyrkans behof använda de dem jämte rättigheten
tillagda ekonomiska förmånerna. Allenast i mån sem de må kunna
styrka sig hafva rätt att för egen del tillgodogöra sig de senare, hafva
förty de befogade anspråk på lösen. De skola då för öfrigt också
hafva att ådagalägga, till hvad del öfverskott tinnes dem till godo med
hänsyn till den befintliga kassan och de årliga inkomsternas storlek
samt kyrkans behof. Alldeles utan afseende på hvad ställning de i
nyssnämnda afseende intaga, kunna de ju emellertid framkomma med
anspråk i anledning däraf, att de af egna medel haft utgifter för kyr¬
kans räkning. Det vore anspråk af liknande natur som det allmännas
anspråk på redovisning för uppburna inkomster.
Motioner i Andra Kammaren. N:o 11. i*
Huruvida själfva patronatsrättigheten skulle inlösas, vore också
att afgöra enligt ofvan utvecklade grundsatser. Därtill skulle ej vara
tillräckligt, att patronatsrättigheten varit gifven till belöning för hand¬
lingar, som inneburit ekonomiska uppoffringar, exempelvis till för¬
mån för kyrka eller prästerskap. Vederbörande innehafvare hade att
leda i bevis, att den gjorda uppoffringen varit ett aftaladt vederlag för
patronatsrättigheten. Däri lågo då tydligen äfven, att, där ej i för-
läningsbrefvet annan grund för inlösen vore stadgad, han ej heller finge
mera än hvad vederlaget styrktes hafva utgjort. Annat än penningen
hade han ej heller att utfå.
Med undantag för kostnader, som innehafvare af lukrativ patronats-
rätt förskjutit för kyrkans räkning af egna medel, skulle till sist er-
sättningskraf förfalla, så framt i den inledda rättegången patronus ej
kunde styrka sig behörigen åtkommit rättigheten.
Lämpligen lärer staten i första hand böra verkställa inlösen.
Sedan så skett, borde dock, om gället bevisligen icke förut varit regalt,
det lämnas församlingen viss tid att mot täckandet af statens samtliga
utgifter i det särskilda fallet få gället förklaradt konsistoriellt. Där
under nämnda förutsättning ingå kostnader uppstått, afgåfves utan
vidare sådan förklaring. L öfriga fall blefve gället regalt, dock med
skyldighet för staten att, där innehafvare af lukrativ patronatsrätt till
densamma öfverlämnat kyrkokassa och andra kyrkans tillgångar, för
deras särskilda ändamål utgifva desamma åt församlingen till den
del, som icke staten därför måst gälda lösen.
Själfva förfarandet torde till sist kunna få den form, att sedan
Kungl. Maj:t och Riksdagen i lag bestämt en viss dag, efter hvilken
patronatsrätt ej mera finge utöfvas i riket, förutvarande innehafvare
eller deras rättsägare hade en viss fatalietid, hvarigenom de ägde att
hos Kungl. Maj:t framställa ersättningsanspråk, hvarefter det stode ej
mindre dem än Kungl. Maj:t genom dess ombudsmän fritt att påkalla
anspråkens pröfning vid vederbörande hofrätt, under befogenhet för
ifrågakommande församling eller församlingar att i rättstvisten anmäla
sig såsom mellankommande parter.
Såsom af den föregående utvecklingen framgår, ser jag icke i de
adliga privilegierna något hinder för sakens allmänna genomförande.
Skulle eu annan mening göra sig gällande, lärer i allt fall ridder-
skapet och adelns bifall icke behöfva inhämtas beträffande andra
patronaterättigheter än dem, som befinna sig i frälse mans ägo, eller
rättare hos sådan frälse man, på hvilken genom arf rättigheten man
efter man behörigen öfvergått från dess förste innehafvare. Hvad i
Bih. till 1'iksd Prot. 1003. 1 Sami, 2 A/d. 2 Band. 5 Hä/t. 2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.
denna väg kan komma att ske af åtgärder eller i anledning af dem
inträffa synes emellertid icke böra uppehålla frågans lösning i öfrig!.
Så väl i dessa som i andra af mig berörda eller icke berörda under¬
ordnade delar lärer emellertid ett närmare bestämmande kunna ske
allenast i sammanhang med lagförslags utarbetande.
Jag inskränker mig därför till att vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen fram¬
lägga förslag till lag, hvarigenom patronatsrätten för¬
klarades upphäfd och det meddelades däraf påkallade
närmare bestämmanden rörande genomförandet.
Stockholm den 21 januari 1903.
Carl J. ödman.