FÖRLIKNINGS- OCH SKILJENÄMNDSKOM1TÉNS BETÄNKANDE.
X
BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG
AFGIFNA AF
DEN FÖR BEHANDLING AF FRÅGAN OM INRÄTTANDE AF
FÖRLIKNINGS- OCH SKILJENÄMNDER I TVISTER
MELLAN
ARBETSGIVARE OCH ARBETARE
I NÅDEK TILLSATTA KOMITÉ
STOCKHOLM
K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI
1901.
INNEHÅLL.
Underdånig skrifvelse..........- • • .................s'd- 1
Författningsförslag................... * s
Motiv.................................... * H
Beservationer:
Af herr Hedlund............................. 3
* herrar Göthberg, Kempe och Thor................... 3 SO
> herr Kjellgren............................. 5
Tabeller och kartor................................ 3 1^®
Bilaga: Förlikning och skiljedom i arbetstvister i utlandet............ 3 1—126
1•w-.-Vi,
' p, ■. ■ ■.
1 f: - : ■
■A
0T(.‘
få
Till Konungen.
r. *- i
. r*.r >.In '*■’ T;‘> .'>.>•) ' ■-.it ’ “.'/fl
•/;rl t’ • Vffar;;-. ': . ./«, . ■
V. n ,, - • .i.:.:--/ ; k i
,i! • -.ann l;. •• -in
:• ■• 'I •; •• .■ v..\ . Tk' ■ : v -'C. a.E:Yl
. l).:•. u ’ ' 1 •'■■ fe. . ■■ >' ■
I skrifvelse den 8 maj 1899 anhöll Riksdagen, det täcktes Eders
Kongl. Maj:t efter utredning' taga under öfvervägande frågan om inrät¬
tande af förliknings- och skiljenämnder uti intressetvister mellan arbets-
1*
2
gifvare och arbetare samt derefter för Riksdagen framlägga de förslag,
som kunde finnas påkallade.
Med anledning häraf uppdrog Eders Kongl. Maj:t den 19 i nämnda
månad åt undertecknade jemte dåvarande Landshöfdingen K. S. Hus¬
berg, hvilken förordnades till ordförande i komitén, att afgifva under¬
dånigt utlåtande och förslag till bestämmelser i fråga om inrättande af
förliknings- och skiljenämnder i tvister mellan arbetsgivare och arbetare.
Sedan Landshöfding Husberg utnämnts till statsråd och i anledning
deraf afgått ur komitén, har Eders Kongl. Maj:t den 8 sistlidne sep¬
tember till ordförande förordnat undertecknad Tham.
Efter det komitén numera afslutat sitt arbete, under hvars fort¬
gång komitén, med begagnande af den rätt Eders Kongl. Maj:t sär-
skildt medgifvit, tillkallat och hört sakkunnige och för ämnet intresse¬
rade personer, får komitén härmed underdånigst afgifva sitt betänkande,
innefattande förslag till Förordning angående medling i arbetstvister
jemte motiv äfvensom en af komiténs sekreterare Doktor Axel Raphael
utarbetad redogörelse angående förlikning och skiljedom i arbetstvister
i utlandet.
Inom komitén hafva meningarna icke varit eniga om det sätt,
hvarpå lagstiftningen bör å nu förevarande område inskrida. Såsom
framgår af de vid betänkandet fogade reservationer, hafva fyra leda¬
möter — undertecknade Göthberg, Kempe, Kjellgren och Thor — i
en väsentlig punkt varit af olika mening med komiténs öfriga ledamöter.
I afseende å den meningsskiljaktighet, som föreligger, torde komiterade
här få anmärka följande.
Komiténs samtliga ledamöter hafva varit ense derom, att lämplig
utväg att förekomma eller lösa tvister mellan arbetsgivare och arbetare
är i första hand att söka i särskilda nämnder för olika yrkesgrenar, på
förhand upprättade genom fri öfverenskommelse mellan arbetsgivare och
arbetare inom hvarje särskild näringsgren. Upprättandet af dylika
3
nämnder har emellertid, såväl hvad beträffar beslut om deras inrättande
som hvad angår deras organisation, ansetts böra helt och hållet bero
af de intresserade parterna och icke böra af lagstiftningen i vidsträck¬
tare mån beröras än genom föreskrifter om dels en viss tillskyndelse
från det offentligas sida till bildande af dylika nämnder, dels en i
någon mån underhjelpande verksamhet vid deras anordnande. Den till-
ärnade nya lagstiftningen kan emellertid icke stanna allenast vid detta.
Man måste förutsätta, att å en mängd arbetsområden sådana nämnder
icke komma till stånd, eller att af tillfälliga orsaker parterna i en utbru¬
ten arbetstvist icke äro benägna att anlita den nämnd, som för deras
yrkesgren tilläfventyrs kommit till stånd. För sådana fall har det synts
komiterade angeläget, att någon institution, på förhand anordnad genom
statens försorg och direkta åtgörande, funnes tillgänglig med uppgift
att söka verka för uppkommande tvisters biläggande. I fråga om den
institution, hvilken det sålunda gällt att bilda, hafva alla komiténs med¬
lemmar varit ense derom, att densamma vid sin verksamhet för upp¬
komna tvisters lösning icke skulle ega vidsträcktare befogenhet än som
läte sig fullt förena med de tvistande parternas fria sjelfbestämnings-
rätt. Men i fråga om det sätt, hvarpå sagda institution lämpligast
borde organiseras, hafva meningarna skilt sig. I det förslag, hvilket
nu framlägges såsom komiténs, har man tänkt sig, att de funktioner,
om hvilka här är fråga, skulle anförtros åt en ensam person, benämnd
förlikningsman, hvilken skulle af offentlig myndighet tillsättas för distrikt,
hvars område af Eders Kongl. Maj:t bestämdes. Reservanterna åter hafva
omfattat den meningen, att inom de distrikt, som på angifvet sätt
blefve bestämda, skulle för ändamålet finnas ej allenast den af offentlig
myndighet utsedde förlikningsmannen, utan ock särskilda af arbetsgif-
varne och arbetarne inom distriktet på förhand valda representanter,
hvilka skulle, med förlikningsmannen såsom ordförande, utgöra en all¬
män förlikningsnämnd för distriktet.
4
I afseende å den närmare innebörden, af den angifna skiljaktig¬
heten och de motiv, som för den ena eller andra åsigten varit bestäm¬
mande, tillåta sig komiterade hänvisa till hvad betänkandet och reser¬
vationerna derom innehålla, och få komiterade i öfrigt här allenast till-
lägga, att enär reservanternas förslag innefattar vissa bestämmelser, hvilka
icke synts kunna komma till stånd utan genom samfäld! beslut af Eders
Kongl. Maj:t och Riksdagen — så t. ex. stadgandet, att ingen utan
särskilda skäl eger afsåga sig val till bisittare i den allmänna förlik-
ningsnämnden, samt föreskrifter om vissa åligganden för kommunala
myndigheter — samma förslag betecknats såsom lag angående medling
i arbetstvister, medan deremot komiténs förslag, hvars innehåll icke
synts sträcka sig utöfver området för Eders Kongl. Majits lagstiftnings-
befogenhet, betecknats såsom förordning.
Underdånigst:
WILHELM THAM.
A. H. GÖTHBERG. HENRIK HEDLUND. FRANS KEMPE.
J. LI. KJELLGREN. WILHELM RESLOW. C. G. THOR.
HJALMAR WESSBERG.
U’:\. ■ ■£ > • ir- ' 'Otc'; -VtnrU •••: ' i.,! .■ ;
: c1 A xel llap häri.
Stockholm i februari 1901.
■‘”ffO r'ti ■ VL '
4
Förslag
■ : ■? 'ji ' ' .1 ■
till
förordning angående medling i arbetstvister.
. ' , . . . . . , : • : ’
§ i-
För de områden af riket, der Konungen finner sådant vara af för¬
hållandena påkalladt, skola förordnas särskilda förlikningsman med upp¬
gift att söka verka för lösning af tvister mellan arbetsgifvare och arbe¬
tare eller mellan olika grupper af arbetare.
§ 2. -iir
För hvarje särskild! af Konungen bestämdt distrikt förordnas en
förlikningsman samt en suppleant för denne.
"Ib b - ' b' ..i’" § 3.
Förordnande, som i § 2 omförmäles, meddelas, för distrikt som
består af ett helt län eller del af sådant, utaf Konungens befallnings¬
hafvande i länet.
Har Stockholms stad bestämts skola utgöra ett distrikt, förordnar
öfverståthållareembetet förlikningsman och suppleant för .denne.
Har distrikt blifvit på annat sätt bildadt, meddelas förordnandet af
den myndighet, Konungen för hvarje särskilt fall bestäflnmer.
§ 4-
I fråga om den tid, för hvilken förordnande att vara förliknings¬
man eller suppleant skall meddelas, så ock om hvad i öfrigt skall gälla
6
angående dylikt förordnande länder till efterrättelse hvad Konungen
derom särskild! föreskrifver.
§ 5-
Det åligger förlikningsman:
att med synnerlig uppmärksamhet följa arbetsförhållandena inom
distriktet;
att söka verka för att förliknings- och skiljenämnder, på förhand
upprättade genom öfverenskommelse mellan arbetsgifvare och arbetare,
må komma till stånd för särskilda inom distriktet befintliga närings¬
grenar ;
att tillhandagå med råd och upplysningar vid upprättandet af regle¬
menten för dylika nämnder;
att söka förskaffa sig de stadgar och reglementen, som gälla för
inom distriktet befintliga dylika nämnder, äfvensom att samla och hålla
förteckning öfver de handlingar, som i sådant afseende komma honom
tillhanda; samt
att, i de fall och på det sätt här nedan sägs, söka lemna sin med¬
verkan till biläggande af arbetstvister, som inom distriktet uppstått.
§ <>• ‘ ‘r. .j.,\
Har inom distriktet mellan arbetsgifvare och arbetare eller mellan
olika grupper af arbetare uppkommit tvist af den beskaffenhet, att den
medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse af större bety¬
denhet, bör förlikningsmannen genom personligt besök å den plats,
der tvisten utbrutit, eller på annat sätt träda i förbindelse med de
tvistande, göra sig noga underrättad om, hvari tvisten består, söka
förmå de tvistande att i afbidan på tvistens lösning icke vidtaga eller
vidhålla arbetsinställelse, anmoda dem att sammankomma till förhand¬
ling med hvarandra inför förlikningsmannen samt söka att under dessa
7
förhandlingar, hvilka anordnas på sätt lämpligast synes, åvägabringa
tvistens lösning.
§ 7.
i7 i* -H
Hvad i nästföregående paragraf är stadgadt afser icke arbetstvist,
som uppstått inom näringsgren, för hvilken förliknings- och skiljenämnd,
som i § 5 sägs, finnes upprättad, med mindre de tvistande å båda
sidorna påkalla förlikningsmannens mellankomst.
§ 8-
Skulle i tvist, som kommit under förlikningsmannens behandling,
de tvistande å endera sidan eller å båda underlåta att efterkomma till
dem af förlikningsmannen gjord anmodan att med hvarandra samman¬
komma till förhandling inför förlikningsmannen, skola de tvistande af
denne genom offentlig kungörelse kallas till sådan sammankomst.
; 11 • ^r §9- ' \;:-v
Den kallelse, som enligt nästföregående paragraf utfärdas, skall inne¬
hålla uppfordran till de tvistande att å bestämd tid och ort sammankomma
till förhandling inför förlikningsmannen. Kallelsen skall, efter förlik¬
ningsmannens bepröfvande, på lämpligt sätt kungöras, såsom genom
anslag å den ort, der tvisten eger rum, genom införande i tidning eller
genom uppläsning i kyrka. Särskild underrättelse om kallelsen skall
dessutom af förlikningsmannen skriftligen tillställas någon af de i tvisten
delaktige arbetsgifvarne så ock någon af de arbetare, som i densamma
hafva del.
§ 10.
Uteblir någondera parten från sådan sammankomst, till hvilken
offentlig kallelse utfärdats, har förlikningsmannen att sådant offentlig¬
8
göra genom tillkännagifvande, som kungores på sätt i nästföregående
paragraf omförmäles.
§ 11.
. »
De förhandlingar, som af förlikningsmannen anordnas med och
mellan de tvistande, skola i främsta rummet hafva till syfte att åväga¬
bringa en öfverenskommelse i enlighet med anbud eller förslag, som
under förhandlingarna kunna blifva framstälda från de tvistande sjelfva,
ankommande dervid på förlikningsmannen att, om och i den mån sådant
kan anses egnadt att befordra tvistens lösning, hemställa om de jemk-
ningar eller medgifvanden, som för ändamålet kunna synas lämpliga,
| 12. i •: ' -
Kan icke på sådant sätt enighet vinnäs, må förlikningsmannen upp¬
mana de tvistande att lemna en eller flere persöner, hvilkas utlåtande
de tvistande utfästa sig att efterkomma, uppdrag att, efter pröfning om
och i hvilken mån de från ena eller andra sidan framkomna påståen¬
dena må vara befogade och på hvilket sätt följaktligen den före¬
liggande tvisten rättast bör lösas, skilja de tvistande emellan. Till
dylikt uppdrag må förlikningsmannen utses, eller ock må de tvistande
annorledes, allt efter som de kunna öfverenskomma, bestämma om valet
af den eller de personer, åt livilka uppdraget skall lemnas.
§ In¬
välja de tvistande hänskjuta saken till sådant afgörande, som i §
12 sägs, har förlikningsmannen att, i den mån sådant finnes behöflig!,
söka utjemna de meningsskiljaktigheter, som kunna uppstå i fråga om
den eller de personer, åt hvilka det i nämnda paragraf omförmälda
uppdrag skall lemnas; och åligger det honom särskildt att på de tvi¬
standes vägnar lemna den eller dem, som blifvit utsedde, underrättelse
om uppdraget samt att i öfrigt tillhandagå med de åtgöranden, som
9
kunna verka dertill, att det af de tvistade önskade afgörandet må
komma till stånd. • * s
§ 14-
Utlåtande, hvarom förmäles i § 12, skall afgifvas skriftligen och
af detsamma ett exemplar genast och utan lösen till hvardera sidan
utlemnas.
§ 15-
I fräsa om den rättsverkan, som må tillkomma överenskommelser,
utfästelser eller andra beslut, som af de tvistande ingås eller fattas
under förhandlingar, hvilka enligt denna förordning ega rum, gäller, allt
efter beslutens innehåll och det sätt, hvarpå de tillkommit, hvad allmän
lag förmår. .. ..
§ 16-
Förlikningsmannen skall föra dagbok angående hvad som förefaller
i de tvister, hvilka blifva föremål för åtgärd enligt denna förordning.
Överenskommelser, utfästelser eller andra beslut, som af de tvistande
ingås eller fattas, så ock utlåtande, som enligt § 12 afgifves, skola i
nämnda dagbok fullständigt intagas eller densamma biläggas.
Inom två månader efter utgången af hvarje halfår skall förliknings¬
mannen till den myndighet, af hvilken han bli Vit förordnad, insända
berättelse angående det hufvudsakliga förloppet af de tvister, som under
det förflutna halfåret kommit under hans handläggning; och bör förlik¬
ningsmannen härvid foga redogörelse ej mindre för hvad som under
samma tid förefallit inom distriktet i afseende å upprättande, enligt
hvad i § 5 omförmäles, af förliknings- och skiljenämnder för särskilda
näringsgrenar och hans egna åtgärder i detta syfte än äfven för redan
upprättade dylika nämnders verksamhet, för så vidt han härom kunnat
förskaffa sig kännedom.
2*
10
Dessa berättelser och redogörelser skola af myndigheten inom en
månad efter mottagandet insändas till civildepartementet, som befordrar
desamma till trycket.
-U,'; § IT. ' . :
Förlikningsmannen åtnjuter af statsmedel godtgörelse för uppdraget
enligt de bestämmelser, som derutinnan kunna särskildt varda gifna. ,
§ 18.
Der sådant i särskildt fall finnes lämpligt, må den myndighet, som
förordnat förlikningsman för ett distrikt, ega att uppdraga åt annan än
förlikningsmannen eller dennes suppleant att i förlikningsmannens ställe
söka medla i arbetstvist, som inom distriktet uppkommit af sådan be¬
skaffenhet, som i § 6 sägs.
§ 19-
Omfattar utbruten tvist olika distrikt, för hvilka förlikningsman ej
förordnats af en och samma myndighet, eller tillhör ort, hvarest dylik
tvist uppstått, icke något förlikningsmannadistrikt, eger chefen för civil¬
departementet att, der sådant pröfvas lämpligt, för dylikt särskildt fall
utse lämplig person att i tvisten söka medla.
§20.
Om den, som enligt § 18 eller § 19 för särskildt fall förordnas,
gäller i tillämpliga delar hvad i denna författning är om förliknings¬
man stadgadt.
•. : ,; : '4J rr -;j. ' I . JyV'7 ('•
: ‘ ' , , . ’ “fl.-’-'‘•f-
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 190 .
MOTIV
1-
■/*... /
« r in
•b
• of:
O- .;*w i* t . ,i'r, tv
V ‘'*f> ••*'• ' -v
• ;5 ’0jrxry ii ' **■'<t? 1 • *;.*?••
ri : uy.u tf tf K{ *.f
:.. .-,kj ; ; ■ ^fv. -/h;h:,:V .‘.i. .
Allmän motivering.
• v.i:i'iI'•■; ■'! :b!-V' i . !-? " -u; < :'
De olägenheter, som åtfölja de moderna, af oenighet om arbets¬
villkoren framkallade arbetsinställelserna, vare sig dessa härröra från
arbetsgifvarne eller arbetarne, vare sig de med andra ord framträda
som stängningar eller strejker, torde vara alltför välbekanta för att här
mer än antydningsvis behöfva framhållås. Komitén vill också endast i
korthet erinra om de menliga följder i olika afseenden, som mer eller
mindre oskiljaktigt äro förknippade med dylika arbetsinställelser, och
hvilka icke allenast träffa de i den inställda verksamheten sysselsatta
och ledande sjelfva, utan äfven sträcka sig till utomstående personer
och näringsgrenar, ja, ofta beröra vigtiga intressen inom samhället i
dess helhet.
Sålunda kan redan fruktan för en arbetsinställelse förlama den
industriella företagsamheten och göra kapitalet obenäget att söka an¬
vändning inom näringslifvet, på samma gång som> den kan göra kund¬
kretsen tveksam att lemna order, som denna icke eger visshet om att
få utförda. En plötsligt utbruten arbetsinställelse kan i vissa industrier
medföra fara för explosioner och för produkters förfarande, om arbetarne,
utan hänsyn till pågående och oafslutad produktionsprocess, lemna
sitt arbete. Men äfven der sådana förhållanden icke föreligga, blifva
arbetsgifvarnes förluster tunga nog genom de menliga inverkningar
på råmaterial, maskiner och Övriga fasta kapital, som ett upphördt
användande ofta medför, genom de kostnader, som maskinernas igång¬
sättande på nytt ofta krafvel-, och genom den värdeminskning, för
hvilken ofullbordade tillverkningar utsättas. Utan att blifva godtgjorda
genom afsättningen af färdiga produkter utgå vissa allmänna omkost¬
nader, räntor och skatter utan hänsyn till det inställda arbetet, liksom
utgifterna för att hålla vissa inrättningar i gång, exempelvis ventila¬
tions- och pumpverk i grufvor, fortfarande måste bestridas. Det i in¬
ställda rörelser nedlagda kapital, som sålunda ligger räntelöst, uppgår
14
ofta till oerhörda summor; så t. ex. beräknades det i England under
1889, 1890, 1891 och 1895 års strejker och lockouter till resp. 14.5,
32, 9 och 7 mill. £. Och äfven om arbetsinställelsen endast är partiell
och en del af arbetarne fortfara med arbetet, blifva dessas prestationer
ofta sämre på grund af de störingar från de strejkandes sida, för Indika
de på ett eller annat sätt kunna blifva utsatta. Att anskaffa och
upplära nya arbetare kan ofta vara förenadt med stora svårigheter
och medför alltid tidspillan och extra kostnader. De utsigter att eröfra
nya afsättningsområden, som ett industriellt uppsving öppnar, försvinna,
när, såsom erfarenheten visar, ett dylikt uppsving på grund af arbetar-
nes mer eller mindre välgrundade fordringar på lönehöjning ofta fram¬
kallar strejker. Men äfven den gamla kundkretsen kan gå förlorad,
då dess beställningar icke längre kunna effektueras, och i alla händelser
försvåras konkurrensen med in- eller utländska medtäflare, der den icke
rent af omöjliggöres och företagen, hvilket särskilt, kan blifva fallet
med de mindre kapitalstarka, för alltid gå under.
Arbetsgifvarnes förluster af räntor och dylikt få för arbetarne sin
motsvarighet i mistad arbetsförtjenst. Under 114 6trejker och loc¬
kouter, som tunder åren 1870—1880 egde rum i England och hvilka
sammanlagdt varade 577 arbetsveckor, beräknas öfver 5 mill. £ i arbets¬
löner ha gått förlorade, hvarvid, liksom vid andra dylika beräkningar,
emellertid måste ihågkommas, att efter tvistens biläggande en stor del
af det inställda arbetet tages igen genom öfvertidsarbete eller genom
ökad anställning af arbetare, liksom att andra arbetare ofta blifvit an¬
ställda i stället för de strejkande eller utestängda eller att dessa kunnat
erhålla annat arbete, och att slutligen löneförlusten kan uppvägas genom
den lönehöjning, som en segerrik strid medför. Löneförlusterna under
1890 års engelska strejker utjemnades genom tillkämpad lönehöjning
på 40, under 1891 års på 100 arbetsveckor. Men å andra sidan har
arbetaren oftast förlorat sina små besparingar; hans bohag har må¬
hända vandrat till pantlånaren och han sjelf kan ha råkat i ockrare-
händer. Saknaden af arbete eller af regelbundet sådant demoraliserar,
särskildt genom frestelserna till uppehåll på värdshus och krogar.
Familjelifvet sättes i fara, och der tillräckligt understöd icke erhålles,
inställer sig nöd och elände i många former. Arbetstillfällena i yrket
kunna för alltid gå förlorade, vare sig de strejkande arbetarne ersatts
åt andra eller nyuppfunna maskiner trädt i deras ställe eller konsum¬
tionen vändt sig ifrån den tillverkning, i hvilken de varit anställda,
och funnit ersättning för sina behof på annat håll. Men äfven en
segerrik strejk kan blifva arbetarne dyrköpt, om de arbetsvillkor, arbets-
15
gifvare!! blifvit tvungen att medgifva, icke tillåta honom att i längden
fortsätta med rörelsen, eller om arbetarne vid vunnen framgång ytter¬
ligare och för mycket stegra sina anspråk.
Men utom de tvistande parterna sjelfva kunna äfven utanför stå¬
ende kännbart beröras af arbetets upphörande. Andra. industriella
företag, som äro konsumenter af de afstannade rörelsernas tillverkningar
såsom behöfligt råmaterial, kunna i saknad af detta, i sin ordning bli
tvungna att inställa sin produktion, sålunda beröfva sina innehafvare
inkomst och sina arbetare anställning. År 1898 stodo af de textil¬
arbetare, som i England måste gå sysslolösa, nära en tredjedel utanför
yrkets arbetstvister. Från 1897 berättas ett fall, der 3,000 kolgruf-
arbetare blefvo arbetslösa på grund af 30 maskinarbetares arbetsinstäl¬
lelse. Å andra sidan är det just de stora kolstrejkerna, som särskildt
sträcka sina förödande verkningar vida omkring och på det mest genom¬
gripande sätt beröra såväl de flesta andra industrier som den individu¬
ella konsumtionen. I allmänhet framkallar den uteblifna produktionen
af nödvändighetsartiklar prisstegringar, som särskildt drabba de fattigare
klasserna, medan å andra sidan den stora massans härigenom aftagande
köpkraft vållar prisfall på mindre oumbärliga akter och dermed svårig¬
heter och stockning^!’ för hithörande industrier. De af arbetsupphöran-
det, direkt berörda arbetarnes minskade inkomster bli otillräckliga att
dermed infria ingångna förbindelser; deraf förluster tor fordringsegarne
i form af oguldna hyror och uteblifven betalning för krediterade för¬
nödenheter. Arbetarne i andra företag beskattas för att bispringa de
i striden invecklade, och understödskassor, som endast bort anlitas vid
den oförvållade arbetslösheten, vid sjukdom, invaliditet och död, drabbas
af betänkliga åderlåtningar eller rent af utstånden. Fattigvården blir
nödsakad att inskrida på ett långt tidigare stadium än annars varit
behöfligt, och med ökade arbetsinställelser växer också fattigvårdstungan.
Om arbetarnes ekonomiska förluster i allmänhet genom arbetsin¬
ställelser kunna några siffror ur den utländska strejkstatistiken gifva eu
ytterligare föreställning. I 1897 års engelska maskinbyggarestrejk,
hvilken varade 30 veckor och i hvilken 31,000 maskinbyggare, 7,000
andra arbetare och 5,000 yrkeslärda handtverkare mer eller mindre fri¬
villigt indrogos, utbetalades 720,000 £ till de strejkande, och löneför-
lusten uppskattas till 2 mill. JP. För 1896, 1897 och 1898 års engelska
strejker (resp. 1,021, 956 och 674) beräknas antalet förlorade arbetsdagar
till 'resp. 3.75, 10.35 och 14.56 millioner. 1890 —96 års tyska strejker
med sammanlagdt 6,255 veckors varaktighet och ett deltagareantal åt
201,102 arbetare, beräknas 1m kostat arbetarne 6,173,039 mark.
16
Sålunda medför en arbetsinställelse af större omfång ett förlamande
af kapitalets och arbetets afkastningsförmåga, som sträcker sina verk¬
ningar långt utanför det egentliga stridsområdet och längre i den mån
de stridande parternas sammanslutningar tagit en större omfattning.
Med den växande solidaritetskänslan inom de klasser, de kämpande
tillhöra, blifva också konflikterna allt odesdigrare för samhällets ostörda
ekonomiska utveckling.
Det stannar emellertid icke alltid vid de rent ekonomiska olägen¬
heterna. En arbetsinställelse sätter rättssäkerheten i fara genom fre¬
stelsen för de strejkande eller utestängda arbetarne att uppträda med
våld eller hot mot dem, som fortsätta arbetet eller träd! i deras ställe.
Men ännu större faror hota samhällslugnet genom det försämrade för¬
hållande mellan skilda samhällsklasser, som strejker och stängningar
äro egnade att lemna efter sig. Förbittring och groll hos den förlorande
parten, öfvermod och misstroende hos segraren äro alltför ofta följderna
af striden. Klassmotsatserna skärpas, och genom hänvisning till en
förlorad arbetsstrid med dess sorgliga verkningar af mångfaldig art under¬
lättas för en omstörtande social partiriktning bemödandena att vinna
anhängare för nödvändigheten af det ekonomiska samhällets ombyggande
från grunden.
Med våra mindre utvecklade industriella förhållanden har den eko¬
nomiska intressemotsatsen mellan arbetsgifvare och arbetare i Sverige
ännu icke antagit den hotande och samhällsfarliga karakter, som den¬
samma inom flera af de större och äldre industristaterna uppvisar.
Arbetstvisterna hos oss medföra sålunda åtminstone icke alltid alla de
ofvan skildrade menliga följderna, men, af nedanstående siffror att döma,
utmynna de tillräckligt ofta i arbetsupphöranden af den varaktighet,
att deras förekomst äfven hos oss redan nu måste betraktas som ett
betänkligt störande af samhällets lugna utveckling. Så t. ex. beräknar
med ledning af från civildepartementet lemnade uppgifter Andra Kam¬
marens tredje, tillfälliga utskott vid 1899 års riksdag antalet förlorade
arbetsdagar endast för 15 strejker under åren 1896—98 till 175,600.
En annan, af dr David Bergström utskottet meddelad förteckning be¬
räknar för 86 strejker och 25 lockouter under åren 1895—98 antalet
förlorade arbetsdagar till omkring resp. 304,000 och 94,000. En af
träarbetaren O. Dalkvist uppgjord samt till redaktionen för »Svensk
statistisk Handbok» öfverlemnad .och sedermera i Ekonomisk Tidskrift
(1900, 1901) kompletterad tabell öfver svenska arbetsinställelser 1886—
1900 visar den årliga förlusten af arbetsdagar som följer:
17
År
|
Arbets¬
inställelser.
|
Deltagande
arbetare.
|
Förlorade
arbetsdagar.
|
1886..................
|
12
|
1,18,5
|
15,700
|
1887 ..................
|
4
|
300
|
4,300
|
1888..................
|
12
|
2,200
|
5,350
|
1889 ..................
|
22
|
2,379
|
36,190
|
1890.................
|
107 D
|
3,900
|
126,100
|
1891................
|
37
|
2,317
|
. 74,120
|
1892..........
|
16
|
1,346
|
105,900
|
1893..................
|
32
|
2,269
|
201,350
|
1894.................
|
18
|
768
|
4,790
|
1895 ..................
|
46
|
2,929
|
16,110
|
1896 ..................
|
50
|
4,600
|
195,200
|
1897 ..................
|
90
|
5,930
|
80,100
|
1898..................
|
134
|
16,700
|
184,000
|
1899...........
|
62
|
8,667
|
205,900
|
1900..................
|
104
|
10,290
|
331,600
|
Summa 746 65,780 1,335,710
Slutligen får komitén hänvisa till den af komiténs sekreterare ut¬
arbetade förteckning öfver 1859—1900 års strejker och lockouter, som
i tabellen 2 finnes upptagen. Denna tabell utvisar, att antalet arbets¬
inställelser inom vårt land för de olika åren varit följande:
År.
|
Antal.
|
År.
|
Antal.
|
År.
|
Antal.
|
1859—62 ......
|
—
|
1875 .............
|
3
|
1888 .
|
.............. 41
|
1863...............
|
1
|
1876 .............
|
1
3
|
1889
|
.............. 38
|
1864...............
|
—
|
1877 .............
|
1890 .
|
105
|
1865 ..............
|
1
|
1878
|
1
|
1891 .
|
.....:.......i- ' 63
|
1866...............
|
—
|
1879 .............
|
7
|
1892 .
|
.............. 26
|
1867 ...............
|
2
|
1880 .............
|
3
|
1893 .
|
.............. 53
|
1868...............
|
3
|
1881 .............
|
.. 10
|
1894 .
|
.............. 44
|
1869 ...............
|
4
|
1882 .............
|
4
|
1895 .
|
65
|
1870...............
|
1
|
1883 .............
|
5
|
1896
|
.............. 102
|
1871..............
|
5
|
1884 .............
|
6
|
1897
|
114
|
1872..............
|
8
|
1885 .............
|
.. 10
|
1898 .
|
163
|
1873 ...............
|
11
|
1886
|
.. 29
|
1899 .
|
............. 105
|
1874 ............
|
9
|
1887 ............
|
. 16
|
1900..
|
............ 133
Summa 1,195
|
*) “Deribland
|
ott 80-tal
|
mmdro och kortvarigare
|
inom jord!)
|
ruka n Urin gon.
|
|
3*
18
Att denna tabell angifver ett större antal strejker än som för
motsvarande år upptagits i den af Dalkvist uppgjorda torde bero
derpå, att i den senare endast sådana arbetsupphöranden äro medtagna,
för kvilka antalet såväl af de i tvisterna indragna arbetare som af för¬
lorade arbetsdagar var bearbetaren bekant. Förteckningen i tabell 2
upptar deremot samtliga konflikter, hvilka omtalats i de källor, som
stått komitén till buds, men måste å andra sidan, på grund af materialets
ofullständighet, för ett större antal lemna en del spörsmål, deribland
antalet förlorade arbetsdagar, obesvarade. En uträkning af dessa för¬
luster för de olika åren, der denna för mindretalet fall varit möjlig att
åstadkomma, har icke företagits, enär redan ett flyktigt studium af
denna förteckning torde, utan någon ytterligare utredning i siffror, be¬
kräfta den genom andra meddelanden vunna uppfattningen, att arbets¬
inställelserna äfven hos oss framkallat betydande förluster. Ihågkommas
måste äfven, att konflikternas öfriga icke mindre menliga verkningar
icke stå i nödvändigt sammanhang med deras varaktighet, utan kunna,
om också i mindre mån, inträda, äfven om arbetets upphörande endast
omfattat kortare tidrymder. Redan sjelfva antalet konflikter torde här
ega afsevärd betjulelse.
Om sålunda de olägenheter, som följa arbetsinställelserna i spåren,
visat sig vara af den för individer, industrigrenar och samhället i dess
helhet ödesdigra natur, som ofvan skildrats, är det förklarligt, att såväl
samhället som de af konflikterna direkt berörda parterna sjelfva känt
sig uppfordrade att söka efter medel för att råda bot för det onda.
Då arbetsinställelserna endast i den mån kunna komma att upphöra,
som deras anledningar, arbetstvisterna, sjelfva försvinna, hafva sträfvan-
dena riktat sig på att söka träffa anstalter för att förekomma eller bi¬
lägga arbetstvister. För hvad i detta afseende i utlandet under de
senaste årtiondena blifvit åtgjord!, har i en särskild bilaga lemnats en
utförligare redogörelse, och komitén kan här inskränka sig till att med
hänvisning till densamma angifva hufvuddragen af de i detta syfte till¬
komna institutionerna.
Hvad härvid först beträffar sjelfva beskaffenheten af de tvister,
dem dessa institutioner äro afsedda att reglera, kunna dylika tvister
vara af väsentligen olika innebörd. Tvister mellan arbetsgifvare och
arbetare — vare sig de för öfrigt ega ruin mellan en enda eller ett
flertal individer på hvardera sidan och sålunda äro, hvad man kallat,
antingen »individuella)) eller »kollektiva» — kunna nämligen afse antingen
19
bestämmelser i ett redan existerande arbetsaftal eller villkoren för upp¬
görande af ett nytt. och alltefter tvistens ena eller andra föremål tiar
man talat om rätts- eller intresse-tvister. Men en tvist om bestämmelserna
i ett redan existerande arbetsaftal kan i sin ordring vara af olika karakter.
Den kan vara af det innehåll, att den enligt gällande processuella regler
omedelbart skulle kunna göras till föremål för domstols pröfning. Den
innefattar i sådant fall ett påstående från ena partens sida, att det be¬
stående arbetsaftalet blifvit i ett eller annat hänseende brutet. I dylikt
fall föreligger ett rättsanspråk, som utan vidare kan göras till föremål
för domstols afgörande med åtföljande exekution. Der detta förhållande
eger rum, kan tvisten sägas vara eu rättstvist i inskränkt eller egentlig
bemärkelse. Men en rättstvist kan afse, icke den omedelbara tillämp¬
ningen af någon aftalsbestämmelse, utan tolkningen och tillämpningen
för framtiden af någon dylik bestämmelse. I sådant fall föreligger en
meningsskiljaktighet angående rättsförhållandets innehåll, men ännu icke
någon fullbordad rättskränkning af natur, att saken skulle kunna hän-
skjutas till domstol. Tvister af sistnämnda slag, vid hvilka ordet rätts¬
tvist har en vidsträcktare bemärkelse, stå till sin natur intressetvisterna
närmast; båda afse ett reglerande för framtiden af en nu uppkommen
tvistefråga. Att det i ena fallet är en eller flera punkter i arbetsaftalet,
men i det andra detta i sin helhet, som skall regleras, utgör endast
eu yttre, oväsentlig olikhet; i ena som i andra fallet gäller det att för
framtiden fixera något hittills mer eller mindre obestämdt, medan det
deremot vid rättstvisterna i inskränkt eller egentlig bemärkelse är fråga
om att med exekutiv laga verkan afdöma ett anspråk af tvistemåls na¬
tur. Om nu också alla arbetstvister förete det gemensamma draget, att
de samtliga — på grund af parternas tillhörighet till olika samhälls¬
klasser och dessas inbördes solidaritet — lätt nog kunna medföra i so¬
cialt afseende menliga verkningar och att sålunda med hänsyn härtill
speciella institutioner kunna beträffande dem alla vara af nöden för de¬
ras reglerande, så har likväl insigten om deras olika natur också fram¬
kallat olikheter i dessa inrättningars organisation, allteftersom, deras
syfte varit att behandla rättstvister i inskränkt och egentlig mening el¬
ler andra arbetstvister. Man har i förra fallet upprättat verkliga dom¬
stolar, endast derutinnan olika de allmänna, att — som garanti för tek¬
nisk sakkunskap samt ekonomisk och praktisk insigt i de resp. indu¬
striella förhållandena — bisittarno till lika antal rekryteras från arbets¬
givare- och arbetaresidan, att — med hänsyn till faran, att tvisten lätt
nog antal- eu social tvistefrågas dimensioner — större vigt lägges på
den förlikande verksamheten och att slutligen sjelfva förfarandet anord¬
20
nas på ett snabbare, enklare och billigare sätt än vid de allmänna dom¬
stolar^. Der det åter, som vid intressetvisternas reglerande, gällt att
efter de ekonomiska förhållandenas läge fastställa villkoren i ett blif¬
vande arbetsaftai eller, såsom vid omförmälda slag af rättstvister uti
vidsträcktare bemärkelse, att tolka någon bestämmelse i ett redan in¬
gånget. •— uppgifter, som ingalunda sakna ett visst samband med hvar¬
andra, då den, som fastställt ett aftal, ju också innehar åtskilliga för¬
utsättningar för att kunna tolka detsamma, hvarför äfven samma institu¬
tion ofta ansetts kunna fylla båda funktionerna, hafva olika länder
upprättat inbördes ganska olikartade institutioner, men i allmänhet icke
öfverlemnat dessa ärenden åt »industridomstolarne». Ett frångående af
denna princip att åt olika inrättningar uppdraga de olika tvisternas
reglering har på sin höjd endast så till vida egt rum, som man på vissa
håll ansett, att de institutioner, som reglera intressetvisterna och de
rättstvister, som med dem äro likartade, äfven skulle, åtminstone för¬
söksvis, kunna behandla rättstvisterna i egentlig och inskränkt mening,
eller på andra ställen, tvärtom, till industridomstolarna — men, väl att
märka, för sadana fall pa särskild! sätt konstituerade — öfverlemnat
äfven reglerandet af öfriga arbetstvister än de egentliga rättstvisterna.
Det är för öfrigt att märka, att institutionerna af båda slagen ofta äf¬
ven behandla tvister arbetare emellan, särskild! frågor till hvilket. af
olika yrken ett arbete rätteligen bör höra.
Som redan ofvan antydts, hafva dessa institutioner dels tillkommit
på privat väg, dels genom det offentligas försorg anordnats.
Bland de genom enskildas åtgöranden framkallade märkas först af
ena parten, arbetsgifvaren, för hans verk upprättade organ, tillkomna
på arbetsgifvarens ensidiga föranstaltande och enligt af honom medde¬
lade föreskrifter. Sådana äro de i Tyskland och Österrike flerstädes
förekommande »arbetareutskotten)) och deras partiella motsvarighet, »ex-
plikationskamrarne», på några ställen i Belgien. Dessa utskott och kam¬
rar, bestående än af arbetarerepresentanter enbart, än dessutom af om¬
bud för arbetsgifvaren, ega en tvåfaldig uppgift. På samma gång som
de utgöra ett slags förvaltningsorgan inom det resp. verket, så till vida
som de deltaga i arbetsordningens fastställande, i skötseln af de till ar-
betarnes gagn vidtagna inrättningarne o. s. v., fungera de derjemte som
en bemedlingsinstans för att förekomma eller bilägga tvister. Enskilda
arbetares önskningar och klagomål, som i ett större företag med tal¬
rika arbetare ha svårt att tränga fram till arbetsgifvaren, upptagas i
första hand af utskottet, och om de icke — hvilket emellertid ofta är hän¬
delsen — der erhålla en tillfredsställande lösning, framkomma de i hvarje
21
fall i ett mera utredt skick till arbetsgivare!! och sålunda med större
utsigter att vinna det afseende de förtjena.
Fotade på jemlikhetens grundval och upprättade genom överens¬
kommelser mellan båda parterna äro deremot de, företrädesvis i Eng¬
land, men för öfrigt äfven inom de flesta andra länder, ehuru i högst
olika utsträckning — stundom endast i någon enstaka industri — före¬
kommande privata förlikningsinstitutionerna. Med all olikhet i organi¬
sationens detaljer hvila de alla på den princip, att ett lika antal repre¬
sentanter för båda parterna genom ömsesidiga förhandlingar, stundom
med anlitande af en utanför ståendes bemedling, söka komma till en
fredlig uppgörelse i en föreliggande arbetstvist, — äfven, med parternas
ömsesidiga begifvande, i en egentlig rättstvist, — med frågans hänskju¬
tande, om detta ej lyckas, till en opartisk skiljeman. Från tillfälliga
underhandlingar mellan enskilda arbetsgivare och deputationer från des¬
sas egna arbetare utvecklar sig — som en följd af arbetsvillkorens ten¬
dens till likformighet åtminstone inom närgränsande verk inom samma
industri, den växande intressegemensamheten såväl å arbetsgivare- som
arbetaresidan inom yrket i dess helhet och den deraf framkallade sam¬
manslutningen för dessa intressens tillgodoseende och bevakande —
denna metod till förhandlingar mellan funktionärer för de resp. arbets¬
givare- och fackföreningarne inom yrket. De tillfälliga, ofta genom
någon utomståendes medling föranstaltade mötena mellan dessa repre¬
sentanter återkomma allt mera regelbundet, tills slutligen fasta institu¬
tioner, nämnder, tariflutskott o. s. v. stå färdiga för att enligt veder¬
börligen antagna stadgar fastställa villkoren för blifvande arbetsaftal,
medan subkomitéer eller föreningsfunktionärer åtminstone i första hand
söka bilägga de ur gällande aftal uppkommande tvisterna. Sin afsil¬
ning når organisationen genom bestämmelsen om frågans hänskjutande,
der de tvistandes representanter icke kunna enas, till på förhand ut¬
sedda skiljemän såsom sista instans. Hvad som sålunda upprättats för
det speciella yrket har, om ock på långt när ej i samma utsträckning,
för industrien i allmänhet inom ett visst område erhållit sin motsvarig¬
het uti de lokala institutioner, som, utan afseende på något bestämdt
yrke, men likaledes genom arbetsgivare- och arbetaresammanslutnin¬
gars försorg särskildt i England kommit till stånd.
Betraktade mera detaljerad!, uppvisa dessa inrättningar, som efter
den vanligen förekommande benämningen generellt kunna betecknas
med uttrycket »nämnder», i afseende på sitt verksamhetsområde vissa
olikheter. Somliga omfatta endast ett enda verk, andra yrket inom en
viss trakt, andra åter den resp. industrien inom hela landet. Och lika-
99
LJ imJ
ledes sätta de sig med hänsyn, till föremålet för sin verksamhet mer
eller mindre omfattande uppgifter före. Sålunda hafva dylika nämnder
stundom till uppgift icke allenast att på fredlig väg fastställa lönerna
och att bilägga arbetstvister i allmänhet, utan de fungera äfven såsom
upplysningsbyråer angående arbetsförhållanden m. m. dyl.
Med hänsyn till sättet för sin tillkomst bildas somliga nämnder ge¬
nom val af parternas resp. organisationer, medan i andra bisittarne väl¬
jas af arbetsgivare och arbetare vid de verk, hvilkas tvister nämnden
är afsedd att reglera. I de icke yrkesmässiga distriktsnämnderna fun¬
gera ofta jemte de ordinarie bisittarne särskilda sakkunnige, för till¬
fället utsedda af dessa senare eller af parterna sjelfva från den speciella
industri, i hvilken tvisten pågår. Såsom funktionärer ega nämnderna
ordförande, vice ordförande, skattmästare, sekreterare, revisorer samt
skiljedomare eller opartiske, hvilka samtliga, der deras antal är jemnt,
till hälften utses från hvardera sidan. För att handlägga tvister, som
beröra särskilda grenar af yrket, eller frågor, som äro alltför obetydliga
för att framläggas för nämnden i dess helhet, eller för att i första hand
undersöka alla frågor, innan de föreläggas nämnden, finnas subkomitéer,
»ständiga» eller »förenade utskott», »förlikningskomitéer» o. dyl.
Hvad tvisternas handläggning vidkommer, söker man i allmänhet
att komma till enighet genom minsta möjliga anlitande af apparaten
och att till en början icke taga densamma i dess helhet i anspråk.
Denna princip tillämpas dels genom att endast på bestämda tider tillåta
vissa framställningars ingifvande, t, ex. om löneändringar, dels genom
att fordra föregående utredning och förlikningsförsök på flera stadier,
innan tvisten framlägges för nämnden. Klagomålets framställande hos
förmannen, hos arbetsgifvaren, hos verkets arbetarerepresentant, hos
fackföreningens utskott beteckna de olika stadierna i försöken till rät¬
telses vinnande. Det är först, om detta misslyckas, som saken kommer
inför nämnden, hvilken stundom fordrar, innan den tar befattning med
frågan, skriftlig utfästelse af parterna att nöjas åt nämndens utslag, lika*-
som . det ofta är föreskrifvet, att arbetet icke får upphöra, innan saken
blifvit undersökt och utlåtande fallit. Den skriftliga framställning af
tvisten, som af hvardera parten framlägges, fullständigas af muntligt
bevismaterial, och nämnden eger för öfrigt att höra de personer och
infordra de dokument den aktar nödigt. De i omröstningen deltagande
bisittarne måste vara lika många å båda sidorna; enkel röstöfvervigt är
i allmänhet tillräcklig för frågans afgörande. Kan nämnden emellertid
icke enas, går tvisten, särskild när det gäller tolkningen eller tillämp¬
ningen af ingångna aftal, men deremot mera sällan i frågor om fast-
23
ställande af lönevillkor, till skiljedomare, antingen sjelfva medlemmar af
nämnden och ofta på förhand bestämda eller för tillfället utsedda utom¬
stående. Utslagen äro afsedda att gälla för en viss tid eller för en viss
tid efter uppsägning, hvilken senare stundom endast får ske på be¬
stämda tidpunkter.
Som juridiskt bindande kunna öfverenskommelserna och utslagen
uppfattas, för så vidt parternas ombud af sina hufvudmän varit lagligen
befullmäktigade att å deras vägnar ingå aftalen eller utfästa sig att nö¬
jas åt utslagen, eller såsom yrkesföreningars funktionärer varit dertill
berättigade för medlemmarnes räkning. Att den exekution, som häri¬
genom på laglig väg skulle kunna framkallas, blir af någon praktisk
betydelse, är emellertid sällsynt; faktiska förhållanden hindra i allmän¬
het dess realiserande. Så länge lagen hvarken kan tvinga arbetsgifva-
ren att fortfarande drifva rörelsen eller arbetaren att fortsätta arbetet
och då vanligen icke heller det skadestånd för kontraktsbrott, hvar¬
till parterna kunna ha förbundit sig eller som i alla händelser kan
ådömas den tredskande, på grund af bristande tillgångar kan utkräf-
vas, åtminstone icke af den ena parten, arbetarne, och heller icke lämp¬
ligen kan förvandlas i fängelse, så länge stanna de juridiska verknin-
garne af överenskommelser och utslag på detta område vid tomma hot.
Hvad som deremot i sjelfva verket bereder dessa utfästelser uppfyllelse,
är det faktiska inflytande, som parternas ombud ega öfver sina hufvud¬
män och fackföreningsstyrelsen öfver sina medlemmar. Bortser man
från allmänna opinionens trjmk, som stundom utöfvar ett icke obetyd¬
ligt inflytande, och från risken, att föreningen förlorar de medel, som
styrelsen kan i taka händer ur föreningskassan hafva deponerat att i
händelse af utfästelsens brytande tillfalla motparten — ett förfarings¬
sätt, som emellertid hittills föga användts, — så beror utfästelsens bin¬
dande verkan hufvudsakligast på de medel, styrelsen eger att gent¬
emot medlemmarne sätta sin vilja igenom, och deribland särskildt dess
befogenhet att dekretera uppstudsiga medlemmars uteslutande ur före¬
ningen. Hvad verkan detta åter kan utöfva beror i sin ordning på den
betydelse, medlemskap af förening kan ega för anställning i yrket. Eu
stark förening, som omfattar yrkets fasta arbetare, eger så godt som
monopol på arbetet inom detsamma, och för styrelsen i en sådan blir
det lätt att hindra en utvisad medlem att erhålla anställning, då arbets-
gifvarne af fruktan för de andras arbetsinställelse icke äro benägna att
gifva honom arbete och hans kamrater, af farhåga för att äfven de utvi¬
sas ur föreningen och dermed gå förlustiga det understöd, som den van¬
ligen också rika föreningen vid olika tillfällen kan bereda dem, icke
24
längre våga arbeta tillsammans med honom. Under sådana förhållan¬
den blir enskilda medlemmars tredska temligen lätt att öfvervinna. För¬
utsättningen är emellertid alltid, att den öfvervägande majoriteten står
på styrelsens sida; i annat fall mista dessa tvångsmedel sin styrka, lik¬
som deras användning icke heller kan komma i fråga i'en mindre stark
förening, som endast omfattar minoriteten af yrkets arbetare eller hvars
styrelse icke eger någon större myndighet. I senare fallet kan styrel¬
sen icke genomdrifva uteslutningen, och i det förra ntöfvar denna in¬
gen verkan på den tredskande, då han icke dess mindre bibehåller sin
anställning eller erhåller en ny hos eu annan arbetsgifvare. Det är
också i dylika små och svaga föreningar, som aftalsbrott och ohörsam¬
het mot utslag oftast förekomma, om man bortser från de fall, der om¬
bud för endast för tillfället förbundna arbetare gjort utfästelsen.
Utom nu skildrade privata institutioner för förekommande och, om
så erfordras, biläggande af arbetstvister känna England och Förenta
Staterna för lönefrågor, särskildt i jern- och kolindustrierna, slutligen
ännu en metod, som, utan att förutsätta något personligt inskridande
af parternas representanter, afser att af sig sjelf åvägabringa för båda
sidorna tillfredsställande löneändringar eller, som det uttryckts, åstad¬
komma »lönernas automatiska reglerande». Denna metod är den s. k.
»glidande skalan». På förhållandet mellan den lönehöjd, som vid en,
som normal ansedd, tidpunkt var den rådande, »standardlönen», och det
genomsnittspris, som den frambragta produkten samtidigt betingade,
»standardpriset», eller det s. k. »basisförhållandet» grundas en glidande
skala på sådant sätt, att lönerna med eu viss procent stiga eller falla
från »standardlönen» med vissa stigningar eller fall i »standardpriset».
Man har med en sådan ordning velat förekomma lönetvister under den
period, för hvilken skalan är afsedd att gälla, framkalla en känsla af
gemensamma intressen mellan parterna, sätta arbetsgifvaren i stånd att
för en viss tid framåt beräkna en del af produktionskostnaderna och
att på grund häraf med större trygghet kunna afsluta längre leverans¬
kontrakt samt slutligen låta löneändringarne försiggå småningom och
steg för steg. Systemet lider emellertid af vissa svagheter och har numera
icke, åtminstone icke inom England, samma spridning som förut. Det kan
icke så troget som överenskommelser mellan representanter i en löne-
nämnd följa marknadens fluktuationer och gör heller icke en dylik
institution öfverflödig, då tvister om andra arbetsförhållanden ju icke
falla inom dess räckvidd.
25
Hvad lagstiftningens åtgöranden beträffar, så hafva de i allmänhet ut¬
vecklat sig på tvenne linier, allteftersom de afsett egentliga rätts- eller
andra arbetstvister. I förra hänseendet märkas de i Danmark och Norge
förekommande » för likningskom missionerna», vid hvilka tvistemål i all¬
mänhet göras till föremål för förlikning, innan de behandlas inför
domstol; de för handtverkarnes tvister med sina biträden afsedda »handt-
verksrätterna» i Norge och »skrådomstolarne» i Tyskland och Österrike,
Nya Zeelands för arbetstvister i allmänhet afsedda, lokala förliknings-
nämnder och centrala skiljedomstol, och slutligen, som de vigtigaste af
hithörande institutioner, de efter Frankrikes föredöme i flera länder —
Belgien, några schweiziska kantoner, Italien, Tyskland, Österrike —
upprättade eller — som i Danmark — föreslagna »industridomstolarne»
(conseils de prud’hommes, Gewerbegerichte, Arbejdsretter o. s. v.). Sist¬
nämnda specialdomstolars kompetens sträcker sig stundom utanför den
egentliga industrien, liksom äfven vissa straffprocessuella, socialpolitiska
och andra förvaltningsfunktioner kunna vara dem uppdragna. Deras
bisittare väljas efter vissa behörighetsgrunder, till hälften från hvardera
sidan, af arbetsgivare och arbetare i de yrken, för hvilka den resp.
domstolen är afsedd att fungera; ordföranden utses än af bisittarne, än
af ortsmyndighet, än af regeringen. Hvarje tvistemål skall till en
början alltid göras till föremål för förlikning, för hvilket ändamål insti¬
tutionen ofta har eu »särskild» fåtaligare byrå, och det är först om
detta misslyckas, som tvisten kommer till afgörande inför den »allmänna»
byrån. Endast der tvisteföremålets värde öfverstiger en viss summa,
är vad till ordinarie domstol tillåtet.
Lagstiftningens verksamhet på intressetvisternas (och de oegentliga
rättstvisternas) område företer deremot en mera omvexlande karakter.
Medan den i vissa länder, som t. ex. i England, Nya Sydwales, några
af Förenta Staterna och Frankrike inskränkt sig till att lemna någon
för andra förvaltningsfunktioner afsedd myndighet i uppdrag att söka
föra de tvistande parterna tillsammans och dervid på allt sätt vara dem
behjelplig vid sakens biläggande eller eventuella hänskjutande till skilje¬
dom samt att i öfrigt verka för främjandet af privata förliknings- och
skiljeinstitutioner, har den på andra håll sökt lösa frågan genom upp¬
rättande af särskilda för det speciella syftet afsedda inrättningar. Så
är i Tyskland liksom enligt det danska förslaget äfven dessa tvisters
behandling uppdragen åt industridomstolarne, som för sådana ärendens
handläggning efter särskilda grunder sammansättas, och i Italien åt de
med industridomstolarne till »kollegier» samhörande förlikningsnämnderna.
Sjelfständiga förlikningsnämnder och skiljedomstolar, tillkomna genom
4*
26
arbetsgifvares och arbetares val, med af myndighet ofta utsedd ordfö¬
rande, träffas i Österrike för grufindustrien, i ett par schweiziska kan¬
toner, i de flesta af Förenta Staterna och i Englands australiska kolo¬
nier. En tredje grupp, hvars princip äfven ett finskt förslag upptagit,
bilda Belgien och Nederländerna, der arbetstvisternas reglerande endast
utgör ett af de mångfaldiga uppdrag, som särskilda permanenta repre¬
sentationer för industrien (industri- och arbetsråd, arbetskamrar, industri-
fullmägtige) är o afsedda att fylla.
Likaledes är dessa institutioners befogenhet synnerligen skiftande,
i Europa minst vidtgående. Parterna kunna här hvarken tvingas att
inställa sig eller att framlägga böcker och dokument eller att lemna
institutionens ledamöter tillfälle att undersöka förhållandena på arbets¬
platsen, ej heller äro utomstående skyldiga att under edlig förpligtelse
besvara till dem framstälda frågor rörande tvisten, hvilket allt deremot
i flere af Förenta Staterna och af Englands kolonier är fallet. Och
en djupgående skillnad visar slutligen den exigibilitet, som ingångna
öfverenskommelser och afkunnade utslag i olika länder medföra. Medan
de europeiska offentliga institutionerna i likhet med de privata icke ega
rättsliga tvångsmedel att göra utfästelsen att nöjas åt utslag och aftal
effektiv, utan stannat vid den moraliska verkan, som deras offentlig¬
görande i förening med ombudens inflytande på sina hufvudmän kan
medföra, har man i flera amerikanska och ett par australiska stater
tillerkänt dylika öfverenskommelser och utslag laga exekutiv verkan,
stundom till och med om de endast framkallats genom den ena partens
hänvändning till skiljedomstol. Längst har i detta afseende Nya Zeeland
gått. Från en lokal förlikningsnämnd kan här vädjas till den centrala
skiljedomstolen, som består af tre af guvernören utnämnda ledamötei',
af hvilka två utses på förslag af resp. arbetsgifvare- och arbetareföre¬
ningar och den tredje tages bland Högsta Domstolens ledamöter. För
så vidt denne sistnämnde lemna! tillstånd, att det af skiljedomstolen
afkunnade utslaget intages bland Högsta Domstolens handlingar, är
detsamma lagligt bindande och kan vid äfventyr af vite och till och
med af fängelse bringas till verkställighet. Fullständigast möjliga effek¬
tivitet åt detsamma har man sökt bereda genom stadgandet, att på
arbetaresidan endast föreningar, icke enskilda arbetare, betraktas såsom
parter i aftalet eller tvisten, vid hvilket förhållande utmätningen alltså
kommer att rikta sig mot föreningens kassa.
t
27
Tillser man härefter, hvad inom vårt land å nu ifrågavarande om¬
råde åtgjorts, så är härutinnan följande att anmärka. I lagstiftningsväg
har, såsom bekant, i detta ämne hittills intet vidtagits; inga speciella
yrkesdomstolar finnas hos oss upprättade, ej heller har eljest lagstift¬
ningen direkt ingripit för främjande af arbetstvister lösning. Hvad i
förevarande hänseende förekommit är uteslutande att finna i åtgärder,
som vidtagits af intresserade parter sjelfva. Allvarliga bemödanden att
söka genom inbördes samförstånd undanrödja uppkomna konflikter eller
att för framtiden i möjligaste mån förekomma sådana hafva framträdt
såväl från arbetsgifvarnes som från arbetarnes sida. Från att till en
början hafva tagit sig uttryck allenast i formlösa förhandlingar mellan
parterna i redan utbrutna tvister hafva dessa sträfvanden, om än blott spo¬
radiskt, antagit mera bestämda former, häntydande på en försiggående
utveckling af ett utaf särskilda normer regleradt förlikningsförfarande,
i många fall med särskildt framträdande syfte att på förhand förebygga
framtida konflikter. Man har sålunda, vid försök att bilägga redan ut¬
brutna stridigheter, i ett och annat fall begagnat sig af medling utaf
utomstående personer, hvilka antingen sjelfmant erbjudit sina tjenster
eller af de tvistande derom anmodats. Eller har man vid fall af utbru¬
ten tvist bildat en tillfällig nämnd, sammansatt af representanter, valde
af och bland de tvistande, med uppdrag att söka åstadkomma tvistens
lösning, dervid de tvistande understundom utfäst sig att ställa sig till
efterrättelse det förlikningsaftal, hvarom nämndens ledamöter kunde
enas. I andra fall — och detta innebär ett beaktansvärdt. steg i ut¬
vecklingen — har man lemnat i uppdrag åt opartiska utom tvisten stå¬
ende personer att utgöra en skiljenämnd, med uppdrag att efter tagen
kännedom ^ingående omständigheterna vid tvisten afgifva utlåtande om
befogenheten af de framkomna påståendena och huruledes alltså efter
nämndens uppfattning tvisten rättast borde lösas, dervid parterna jem¬
väl i regeln förklarat sig vilja efterkomma det utlåtande, som nämnden
komme att afgifva. Slutligen och såsom det betydelsefullaste af hvad
i detta ämne förekommit är att märka det sträfvande, som gjort sig gäl¬
lande att genom på förhand tillsatta permanenta nämnder söka för fram¬
tiden förebygga tvister eller, der de i allt fall komma att utbryta, un¬
derlätta deras snarast möjliga lösning. Man möter alltså hos oss mot¬
svarigheter, om än i begränsad omfattning och mindre utveckladt skick,
till de åtgärder eller inrättningar, som i utlandet genom de intresserade
parternas egna sträfvanden kommit till stånd.
Det torde finnas lämpligt att komitén här lemnar en redogörelse
för de fall inom vårt land, i hvilka, så vidt till komiténs kännedom
28
kommit, ett förlikningsförfarande egt rum under sådana förhållanden och
former, att de kunna sägas vara af intresse och betydelse för den ko-
mitén förelagda uppgiften. Komitén lemnar härvid alltså å sido alla de
händelser, då vid utbrutna tvister enighet ernåtts genom enskilda un¬
derhandlingar af alldeles formlös natur. Hvad som med iakttagande af
denna begränsning är att omförmäla är icke synnerligen mycket. Det
omfattar icke någon lång tid — ej ens två årtionden — och fallen äro
icke många. I anseende till källornas beskaffenhet kan icke heller an¬
tagas, att framställningen är fullständig. Hvad som kommit till komi-
téns kännedom är emellertid icke så obetydligt, att det icke kan lända
till ledning i ett eller annat hänseende för hvad som bör göras.
Såsom fall, i hvilka öfverenskommelse vunnits genom utomståendes
bemedling, har komitén antecknat följande.
En af väfver skor vid två större bomullsväfverifabriker i Norrköping
år 1890 företagen strejk för förbättrande af lönevilkoren bilades efter
tre veckor på det sätt, att de strejkande å möte, hvartill kallelse ut¬
färdats af stadens arbetareförenings direktion, uppdrogo åt en komité,
bestående af tre af samhällets mera framstående medlemmar, att å de
strejkandes vägnar underhandla med arbetsgifvarne. Redan till påföl¬
jande dag hade denna komité utverkat de af väfverskorna begärda löne¬
förbättringarna, hvarefter arbetet återupptogs.
Likaledes blef Stockholms hamnarbetares lönestrejk 1896 bilagd å ett
möte, der utom arbetsgifvarne och arbetarnes komiterade jemväl en del
skeppsredare, lastemottagare och skeppsklarerare voro närvarande, och
synes det sannolikt, att det gynnsamma resultatet berott på de sist¬
nämndes inflytande.
Icke mycket talrikare äro de fall, der arbetstvister bilagts genom
tillfälliga nämnder, sammansatta af representanter, valda åt och bland
de tvistande, och med uppdrag att föreslå eller afsluta förlikningsfördrag.
Bland dessa kunna knappast medräknas vare sig Göteborgs stufveri-
arbetares strejk är 1885, för hvars lösande visserligen en af 3 ombud
från hvardera sidan sammansatt »kompromiss» tillsattes och samman¬
trädde, men å hvars utgång den sålunda tillsatta nämnden antagligen
icke haft något synnerligt inflytande, och ej heller den stora lockouten
vid 15 tobaksfabrikör i Göteborg, Stockholm, Malmö och Linköping år 1896.
I denna senare lyckades visserligen parterna efter mer än 4 månaders
kamp att komma till fredlig uppgörelse derigenom, att dels cigarrfabri-
kantföreningens medlemmar dels ombud för arbetarne från de skilda
orter, striden afsåg, samtidigt sammanträdde å samma hotell i Stock¬
holm men å skilda rum, mellan hvilka underhandlingarna bedrefvos.
29
Förlikningen har alltså här tillkommit på ett så formlöst sätt, att den
i detta afseende icke nämnvärdt höjer sig öfver de förlikningar, som i
en mängd andra arbetstvister åstadkommits genom underhandlingar mel¬
lan parterna eller deras ombud.
Af mera intresse för det förevarande ämnet är då Stockholms sadel-
makares strejk år 1898, som efter 14 dagar bilades på sådant sätt, att
hvardera parten utsåg tre representanter i en »kompromissnämnd», hvil¬
ken efter tre timmars öfverläggningar enade sig om ett förlikningsför¬
slag, hvarigenom arbetarnes fordringar i hufvudsak godkändes, och hvars
bestämmelser samma och påföljande dag undertecknades af det stora
flertalet mästare. Bland de sålunda fastslagna bestämmelserna ingick
äfven, att för framtiden tvister skulle afgöras af en skiljenämnd, sam¬
mansatt af tre mästare och tre arbetare.
Genom förlikning medelst tillfällig nämnd af representanter, valde
inom de tvistande, afslutades jemväl den kamp, som Stockholms bageri¬
arbetare man kan säga under hela 1890-talet fört för förbättrande af
sina arbetsvilkor. De två första hufvuddrabbningarna 1890 och 1897,
hvilka afsågo hufvudsakligen kost- och logissystemets afskaffande, hade
förts med vexlande utgång, i det den första ledde till nederlag för ar-
betarne men den senare till seger. I ingendera hade emellertid något
förlikningsförfarande under mera utvecklade former eller något skilje¬
domsförfarande kommit till användning. I stridens sista skede dere¬
mot, som stod 1899 och hufvudsakligen gälde extra betalning för öfver-
tidsarbete, synas de föregående stridernas lärdomar ha burit frukt, i det
parterna nu efter endast fyra dagars lockout enade sig om ett sådant
förlikningsförfarande, att hvardera sidan utsåg tio ombud, som, försedda
med formlig fullmakt att med bindande verkan afsluta förlikningsför-
drag, gemensamt sammanträdde under ordförandeskap åt en derom af
de tvistande anmodad ledamot af kommerskollegium. Och efter två
veckors arbete lyckades den på detta sätt sammansatta förlikningsnämn-
den ena sig om ett aftal, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med arbe¬
tarnes fordringar, och hvari jemväl stadgades, att framtida arbetstvist
skulle hänskjutas till eu skiljenämnd, bestående af fem personer, af
hvilka parterna egde utse två hvardera och dessa fyra kalla den femte,
som dock ej finge tillhöra }^rket. Skulle enighet i valet af den femte
skiljemannen ej kunna uppnås de fyra af parterna utsedde skiljemän¬
nen emellan, skulle notarius publicus i Stockholm tillkallas såsom femte
skiljeman.
Af vida större betydelse än de nu omnämnda fallen af medling och
förlikning äro do fall, då arbetstvister i Sverige vunnit sin lösning ge¬
30
nom sakens hänskjutande till skiljenämnd. Och, hvad mera är, i dessa
fall kan man skönja en utveckling icke blott i afseende å freqvens utan
äfven med hänsyn till allt fastare och mera fulländade former.
Den första skiljedom i Sverige förekom år 1884 vid eu strejk vid
Inedals metallfabrik i Stockholm. I denna strejk, som utbrutit på grund
af missnöje med en förman, enades parterna efter få dagar att upp¬
draga pröfningen af anledningen till strejken åt en af fem personer be¬
stående »undersökningsnämnd», som efter formlig skriftvexling och munt¬
liga förhör i saken afgaf ett »slutomdöme», som i det hela utföll till
arbetsgifvarens favör. Arbetet hade upptagits, innan nämndens utlå¬
tande föll.
Ett ganska liknande förlopp erhöll en bland kolhuggarne vid Kropps
aktiebolags grufvor i Bjuf år 1886 utbruten strejk, der ett af tvisteäm¬
nena — om afskedande af en misshaglig förman — öfverlemnades till
undersökning af kronofogden i orten jemte 2 af honom utsedde bisit¬
tare, hvilka afkunnade ett utlåtande, deri arbetarnes fordran ogillades.
Här dröjde det nära en månad efter skiljedomens afkunnande, innan
samtliga arbetarne återgått till arbetet.
På ett för arbetarne förmånligt sätt skall deremot en år 1890
utbruten skomakarestrejk i Halmstad hafva lösts af en af sju personer
sammansatt skiljenämnd, inom hvilken omröstning skall hafva företagits
och dervid arbetarnes fordringar bifallits med fem röster mot två. De
tillgängliga uppgifterna äro dock ofullständiga och strejken synes hafva
varit af mindre betydelse.
Af stor betydelse i det svenska skiljeväsendets historia blef der¬
emot det nästföljande året, 1891, då de ännu i friskt minne lefvande
storstrejkerna vid Norbergs gruffält och bland Gefle brädgårdsarbetare
afslutades genom stridsfrågornas hänskjutande till skiljenämnder och
dessas tillsättande under former, som utvisa ett högre stadium af utveckling
och i mycket påminna om de stora sammandrabbningarna å utlandets
arbetsmarknader.
Den förstnämnda af dessa strejker, Norbergsstrejken, börjades den 2
februari 1891 vid K allmor agrufvan och afsåg under hela tiden endast
de vid denna grufva anstälde, till 85 man uppgående arbetarnes löne¬
förhållanden, ehuru, då desse ej kunde mot arbetsgifvarnes afslag
genomdrifva sina fordringar, arbetarne vid bolagets öfriga grufvor och
hyttor den 11 april gjorde gemensam sak med sina kamrater vid Kall-
moragrufvau, hvarigenom de strejkandes antal plötsligt ökades till
c:a 1,500. Såväl härigenom som genom myndigheternas åtgärd att
till stridsplatsen kommendera trupper blef denna strejk i ovanligt hög
31
grad föremål för allmänhetens uppmärksamhet., Ställningen såg verk¬
ligen ganska hotande ut och utsigterna för fredlig uppgörelse syntes
ej stora. Men å ett den 19 april i Upsala hållet möte mellan arbets-
gifvarne och 5 valda ombud för arbetarne beslöts enhälligt af delta¬
gare, att, under förutsättning att arbetet återupptagits senast den 22
april på morgonen, tvistefrågorna skulle hänskjutas till en skiljenämnd
af sju ledamöter, af hvilka parterna skulle utse hvardera tre, hvarjemte
föredraganden åt bergsärenden i kommerskollegium skulle anmodas att
blifva ordförande eller att i händelse af förfall utse annan i sitt ställe.
Med denna skiljenämnds utlåtande skulle parterna åtnöjas.
Det är bekant, hurusom arbetarne först — å möte den 20 april
— vägrade gå in på sakens hänskjutande till skiljedom, så länge här¬
för uppstäldes det vilkoret, att arbetet dessförinnan återupptoges, men
att de sedermera — den 22 april — ändrade sig och påföljande dag
återgingo till arbetet, hvarefter skiljenämndens bisittare valdes och
dess arbeten påbörjades.
Skiljenämnden, som för fullgörande af sitt uppdrag fann sig
behöfva företaga noggranna undersökningar på arbetsplatsen,, biet ej
färdig med sitt utlåtande förr än den 25 maj. Om innehållet i denna
skiljedom, hvilken i hufvudsak stälde arbetarne som vinnande part,
voro nämndens samtliga ledamöter eniga. Som parterna icke på för¬
hand öfverenskommit om någon viss tid för skiljedomens giltighet,
måste nämnden sjelf träffa bestämmelse i detta hänseende, hvarvid
berörda tid af särskild anledning sattes så kort som till den 1 septem¬
ber 1891 eller föga mer än 3 månader.
Brädgårdsarbetarestrejken i Gejle samma år företer stora likheter
med Norbergsstrejken. Äfven denna var en ren lönekamp, till en
början kämpad endast af dem, stridsfrågan gälde, nemligen Gefle 700
brädgårdsarbetare, men efter en tid omfattad jemväl af ett så stort
antal andra arbetare i staden, att de strejkandes antal sprang upp till
c:a 1,800. Liksom i Norberg kommenderades äfven här militär till
platsen och likaledes dröjde det icke heller här mer än några dagar
efter storstrejkens utbrytande, förr än stridsfrågan — den 2 juni 1891
— liänsköts till en nämnd, hvars utlåtande för de tvistande skulle ega
bindande kraft till den 1 april 1892. Arbetet återupptogs omedelbart
efter beslutets fattande. Hvardera parten insatte två bisittare i nämn¬
den. Då desse icke kunde ena sig om valet af ordförande, biet denne,
enligt parternas öfverenskommelse, utsedd åt Konungens befallnings¬
hafvande i länet. Äfven denna skiljedom utföll i hufvudsaklig öfverens-
32
stämmelse med arbetarnes Önskningar och afkunnades genom enhälligt
beslut af nämndens ledamöter.
I fråga om sistberörda båda strejker bör påpekas, att, ehuruväl de
båda slutades genom stridsfrågornas hänskjutande till af parterna fri¬
villigt utsedda nämnder, det var så långt ifrån, att statsmaktens orga¬
ner i detta afseende spelat en passiv roll, att det fastmer kan betviflas,
om uppgörelse på fredlig väg kunnat uppnås utan det energiska ingri¬
pande, som i båda fallen gjordes af Konungens befallningshafvande och
andra framstående personer i orten i afseende å parternas samman¬
förande till fredliga underhandlingar, hvilka utmynnade i skiljenämn¬
dernas tillsättande.
Man hade kunnat vänta, att, när utvägen att hänskjuta arbets¬
tvister till skiljeförfarande på ett så i ögonen fallande sätt vunnit
användning i Sverige i två fall på ett år, systemet inom kort skulle
vinna fast fot inom landet. Så blef dock ingalunda förhållandet. Något
skiljeförfarande i Sverige finnes nemligen härefter icke att anteckna
förr än 1898, under hvilket år emellertid två sådana fall förekommo.
Det mest betydande af dessa var strejken vid Kockums mekaniska
verkstad i Malmö, som utbröt den 2 augusti 1897 och först på nyåret
1898 upphörde, i det arbetet då återupptogs och saken hänsköts till en
skiljenämnd, så sammansatt, att parterna utsågo två bisittare hvardera
och, då dessa icke kunde ena sig om valet af ordförande, denne utsågs
af chefen för civildepartementet. Striden gälde äfven här en lönefråga.
Utlåtandet, som afgafs den 6 april 1898, ogillade i hufvudsak arbetar¬
nes fordringar.
Motsatt blef utgången i den andra skiljedomen år 1898, som afsåg
att slita en långvarig tvist mellan plåtslag ar emästar en A. Lothigius i Stock¬
holm och plåtslag er iarbetar nes fackförening, hvilken allt sedan augusti 1894
upprätthållit blockad af nämnde mästares verkstad. Denne hade under
tiden fört rättegång med fyra medlemmar i fackföreningen, hvilken nu
vägrade att upphäfva blockaden med mindre Lothigius med 1,000 kro¬
nor ersatte fackföreningen dess kostnader i målet. Skiljenämnden, af
hvars ledamöter parterna utsågo två hvardera och dessa fyra valde den
femte, förpligtade genom utlåtande den 7 juli 1898 Lothigius att till
fackföreningen betala 800 kronor, hvarjemte ett annat af föreningen
framstäldt anspråk bifölls.
Det såväl i afseende å omfattningen af den lösta arbetstvisten som
med hänsyn till utveckling i formelt hänseende mest betydande skilje-
förfarandet i Sverige har emellertid egt rum under den tid komiténs
$s
arbeten pågått, nemligen det, hvarigenom lockouten inom byggnadsfacket
i Stockholm år 1900 erhöll sin lösning.
Striden gälde här icke direkt en lönefråga, i det att ringa svårig¬
het förelåg att träffa öfverenskommelse om ackordsprisernas belopp.
Men den stridsfråga, som blef af ödesdiger natur, rörde fastslåendet af
de qvalifikationer, som skulle erfordras för att de olika grupperna af
arbetare inom facket skulle komma i åtnjutande af den såsom ordinarie
betraktade, och på samma gång högsta, timlönen inom hvarje grupp.
I afseende å formuleringen af bestämmelserna härom hade parterna
framstält olika förslag, hvarvid särskildt märkes, att arbetarnes förslag
innehöll, att, då meningsskiljaktighet uppstode mellan parter rörande
förefintligheten af berörda qvalifikationer, saken skulle afgöras genom
skiljenämnd, som skulle finnas upprättad parterna emellan. Någon
dylik bestämmelse innehöll icke arbetsgifvarnes förslag.
Skiljaktigheten i parternas uppfattningar i dessa afseenden kom
till synes vid försöken att upprätta nytt aftal mellan byggmästareföre¬
ningen och fackföreningarna inom byggnadsbranschen för tiden från
och med den 1 april 1900. Då underhandlingarna härom visade sig
fruktlösa, beslöto arbetsgifvarne lockout, som tog sin början den 17
maj. Inom kort utsträcktes lockouten till att omfatta icke blott de
egentliga byggnadsarbetarne, d. v. s. murare, byggnadssnickare, bygg¬
nadstimmermän, byggnadstegelbärare samt murarearbetsmän utan jemväl
målare, bleck- och plåtslagare, grundläggare m. fl.
Enligt de till arbetarnes »landssekreteriat» inkomna uppgifterna
utgjorde antalet utestängda arbetare omkring 4,000,
Förslaget om skiljedom utgick från leverantörerna af byggnads¬
material, som i sin affärsverksamhet ledo afbräck af tvisten. Detta
förslag väcktes den 21 maj. Det omfattades genast villigt af arbetare,
som den 30 maj utsågo sina två representanter i skiljenämnden. Den
5 juni hade förslaget antagits af samtliga i lockouten delaktiga arbets¬
givareföreningar, hvilkas båda representanter samma dag valdes af
arbetsgifvareförbundets styrelse. De sålunda valde enade sig inom kort
om val af ordförande, och den 13 juni höll skiljenämnden sitt konsti¬
tuerande sammanträde.
Parterna företräddes härvid af ombud, hvilka till en början på
fråga af nämnden uttryckligen förklarade, att deras komitonter förbunde
sig att underordna sig nämndens beslut i alla de frågor, som af båda
parterna hänskötes till nämndens afgörande, under förutsättning att af-
talet skulle gälla till den 1 april 1901, äfvensom att godkänna de pris¬
listor, som uppgjordos af nämnden sjelf eller af yrkesnämndor, valda
34
på sätt nämnden bestämde. En af skiljenämnden härefter framstäld
fråga, huruvida parterna i afvaktan på nämndens utslag vore villiga att
låta arbetet återupptagas den 18 juni på de gamla vilkoren, besvarades
genast jakande af arbetsgifvarnes ombud, men af arbetarnes ombud först
efter inhemtande af hufvudmännens beslut, som jemväl utföll jakande.
Inför nämnden ingicks förlikning af ombuden för utöfvarne af
målareyrket, hvadan dessa uteslötos från förhandlingarna. Beträffande
öfriga, endast medelbart af lockouten berörda yrken fann sig nämnden
i allmänhet ej kunna meddela något utlåtande, hvadan skiljedomen
endast gäller dem, hvilka tvisten ursprungligen afsåg.
Skiljedomen afkunnades den 27 juni. Dess innehåll kan betraktas
såsom ett stort framsteg för skiljedomsväsendet i Sverige. Ej blott
derför att det sätt, hvarpå de föreliggande tvistefrågorna löstes, utgör
ett vittnesbörd om, att äfven till utseendet skarpa och svårlösta arbets¬
tvister kunna biläggas, om parterna vilja underkasta tvistefrågorna en
opartisk pröfning, utan jemväl derför att skiljedomen lemnade ett dug¬
tigt bidrag till fastslåendet af fasta former i framtiden för skiljedoms-
väsendet, och detta på ett sätt, som i flera afseenden går just i den
riktning, utvecklingen jemväl i öfrigt tagit i vårt land.
Skiljedomen fastslår nämligen två slags skiljeinstitutioner, den ena
tillfällig och den andra permanent. Sedan i skiljedomens § 11 stad¬
gats, att samma dom skall gälla såsom aftal mellan de föreningar den¬
samma afser för tiden till den 1 april 1901, säges det vidare: »och får
under denna tid ingen arbetsinställelse — vare sig strejk (partiel eller
allmän) eller lockout — från någon parts sida företages, ej heller bloc¬
kad, vare sig mot arbetare eller arbetsplats, eg a rum, utan skola de
tvister, som kunna uppkomma, antingen rörande rätta tolkningen af
skiljedomens bestämmelser eller i fråga, som ej deruti beröres, ovil¬
korligen hänskjuta^ till en skiljenämnd, hvilken skall å yrkande från
någon af ofvan nämnda organisationer utses och bestå af fem ledamö¬
ter, af hvilka två väljas af hvardera parten och den femte af de så¬
lunda valda eller, om de ej kunna ena sig, af öfverståthållaren i Stock¬
holm».
De permanenta institutionerna utgöras deremot af s. k. förmed-
lingsnämnder, en för hvar och en af de fem yrkesgrenar, som skilje¬
domen afser. Hvarje sådan förmedlingsnämnd skall bestå af två af
arbetsgifvarnes och två af arbetarnes organisationer för hvarje yrkes¬
gren utsedda personer. Endast för den händelse att dessa fyra i något
särskildt fall ej kunna enas, må de utse femte man. Kunna de ej enas
om valet af denne, skall han utses af öfverståthållaren. För de fyra
35
ursprungliga ledamöterna utses jemväl lämpligt antal suppleanter, att
vid förfall eller jäf för de ordinarie inträda i deras ställe.
Tre olika slag af tvister höra enligt skiljedomen under förmedlings-
nämnds domvärjo. Först och främst skall af dylik nämnd afgöras tvist,
som' kan uppkomma derigenom, att arbetsgifvare anser viss arbetare
ej motsvara de i skiljedomen fastslagna qvalifikationer för åtnjutande
af den ordinarie timpenningen, utan bjuder lägre, dock till minst 80
procent af den ordinarie uppgående lön. Under förmedlingsnämnd hör
vidare meningsskiljaktighet om, huru stor del af ackordssumma skall
under arbetets gång utbetalas, samt slutligen tvist på den grund, att
arbetsgifvare under pågående ackordsarbete vill skilja arbetare från
detsamma, hvartill arbetsgifvare enligt skiljedomen är_ berättigad, om
arbetaren öfverträder i skiljedomen »gifna, å honom tillämpliga före¬
skrifter eller åsidosätter hvad till god ordning hör».
Det är ofvan antydt, att skiljenämnden vid början af sina arbeten
förbehöll sig att åt särskilda yrkesnämnder, valda på sätt nämnden be¬
stämde, uppdraga uppgörandet af prislistor, hvilka för parterna skulle
ega samma bindande verkan, som om de vore uppgjorda af nämnden
sjelf. På detta sätt uppgjordes samtidigt med nämndens arbeten och
under den närmaste tiden derefter ackordsprislistor för de fem af lock¬
outen omedelbart berörda yrkesgrenarne. De nämnder, sorn utförde
denna förrättning, hade samma organisation som nyss beskrifna för-
medlingsnämnder. I allmänhet lyckades härvid de af parterna sjelfva
utsedda ledamöterna uppnå enighet. Endast i fråga om ett par punkter
behöfde femte man utses.
Vid Kockums mekaniska verkstad i Malmö hade i början af ar 1900
uppstått tvist mellan bolaget och verkstadens grofarbetare dels om
höjande af timlönen från 24 öre till af arbetarne fordrade 28 öre och
borttagande af den för åtnjutande af samma timpenning faststälda
åldersgränsen af 55 år, dels ock på grund af missnöje bland arbetarne
med en förman. Om lönefrågans hänskjutande till skiljenämnd enades
parterna inom kort. Men då arbetarnes fordran, att äfven frågan om
den misshaglige förmannens afskedande skulle hänskjutas till samma
nämnd, af bolaget afslogs, tillgrepo arbetarne den 5 maj strejk, i hvil¬
ken 150 arbetare deltogo. Arbetet återupptogs dock redan den 14 i
samma månad, sedan bolaget förklarat sig villigt göra frågan om för¬
mannens afskedande till föremål för särskild undersökning. Sådan af-
hölls ock den 12 juni af bolagets verkställande direktör i närvaro af
den ifrågavarande förmannen, komiterade för ortens samverkande fack¬
föreningar samt några i bolagets tjenst anställda personer. Genom
36
denna undersökning, vid hvilken bland andra de arbetare, som fram¬
stäf klagomål mot förmannen, blefvo afbörda, åstadkoms sådan utred¬
ning, att arbetarne läto sina klagomål förfalla.
Den för lönefrågans afgörande beramade skiljenämnden blek ej
konstituerad förr än den 3 augusti. Den bestod af två af hvardera
parten utsedda ledamöter samt en af dessa vald femte ledamot, som
jemväl utsågs till ordförande. Från parterna ingåfvos Bkriftliga med-
gifvanden att underkasta sig nämndens beslut. Detta, som afkunnades
den 7 september, bestämde en timpenning af 26 öre. Yrkandet om
åldersgränsens borttagande afslogs. Löneförhöjningen skulle räknas
arbetarne tillgodo från och med den 1 föregående juli. Kostnaden för
skiljenämndens sammanträde skulle gäldas till hälften af hvardera
parten.
I slutet af juli månad 1900 anlitades skiljedomsförfarande i möbel¬
snickare facket i Göteborg i och för afgörandet af en tvist angående
tvenne arbetares anspråk på garanterad minimilön för ackordsarbete.
Såväl arbetsgifvaren som fackföreningen önskade sakens afgörande
genom skiljedom, och en sådan kom äfven till stånd genom en nämnd
af tre personer från hvardera sidan jemte en jurist såsom opartisk
sjunde man. Utslaget afgafs till arbetarnes förmån.
Slutligen kan antecknas ett den 8 febr. 1901 afgifvet skiljeutslag
i en tvist inom Bohusläns stenhuggerifack. Frågan gällde lönesänkning
och olycksfallsförsäkring. Skiljenämnden, som bestod af två represen¬
tanter för hvardera parten och en af dessa fyra utsedd opartisk, af-
gjorde försäkringsfrågan till arbetarnes förmån, men godkände i af¬
seende på lönenedsättningen endast delvis arbetsgifvarnes yrkande.
Ehuruväl den nu meddelade skildringen de i Sverige förekom¬
mande fall, då arbetstvister bilagts genom medling, förlikning eller
skiljedom på ett i någon mån formenligt sätt, icke, såsom redan fram¬
hållits, gör anspråk på fullständighet, är det dock visst, att deras antal
icke ar väsentligt större. Vid jemförelse med det stora antalet arbetar
tvister, som förekommit i vårt land under de senaste årtiondena, i
det derför påfallande, att förliknings- och skiljedomsväsendet hos oss
icke nått någon synnerlig utveckling. Detta omdöme gäller i än
högre grad systemet att på förhand tillsätta permanenta nämnder, till
hvilka alla inom vederbörande yrke utbrutna tvister skola hänskjutas.
Om än, såsom redan antydt, överenskommelser härom träffats vid be-
37
läggandet af åtskilliga arbetstvister, synas dessa beslut i allmänhet icke
hafva satts i verket eller åtminstone de sålunda tillsatta nämnderna
• icke hafva erhållit någon vidare betydelse.
Till komiterades kännedom ha — utom de redan omtalade, i Stock¬
holms byggnadsfack konstituerade — ej kommit mer än fyra dylika per¬
manenta förliknings- och skiljeinstitutioner, af Indika endast två ännu
synas hafva tillvunnit sig någon större betydelse, nemligen »Stockholms
målares förmedlingskomité» samt »tariffnämnden för Sveriges boktryc¬
kerier». <
Inom målareyrket i Stockholm hade länge arbetats för att genom
tillsättande af en permanent nämnd o undgå de oförsonliga striderna
mellan arbetsgivare och arbetare. År 1889 hade verkligen en dylik
nämnd utsetts, bestående af två ledamöter från hvardera sidan med en
yrket icke tillhörande ordförande. Men denna nämnd blef aldrig anlitad,
och dess mandat ansågs inom kort förfallet. Inom få år drefvos dock
parterna af det ålit mer trängande behofvet att ånyo försöka samma
utväg; och den 13 december 1895 hade Stockholms viålarea förmedlings¬
komité sitt konstituerade sammanträde.
Denna förlikningsinstitution är tillkommen genom formlig uppgö¬
relse mellan Stockholms målaremästareförening och Svenska måleriar¬
betareförbundets stockholmsafdelning. I den nu gällande urkunden
härom, en »ratifikation» af den 30 augusti 1899, heter det, att till för¬
verkligande af ett godt och rättvist förhållande mellan arbetsgifvare
och arbetstagare inom målareyrket skall en af dem »tillsatt förmedlings¬
komité utgöra det forum i första instans, som, då den derom blifver
anmodad, medlar i sådana frågor, hvilka röra aflöning och arbetstid,
samt söka bilägga tvister angående verkstäldt eller pågående arbete
äfvensom andra tvister, hvilka af de respektive organisationerna eller
deras ombud ej kunnat biläggas, utan för sådant ändamål blifvit till
komitén hänskjuta».
Förmedlingskomitén består af tre mästare och tre arbetare. Från
början hade meningen varit att härförutom hafva en ojäfvig ordförande,
men denna tanke är nu alldeles förkastad, då båda parterna anse, att
ingen, som ej sjelf utöfvar yrket och alltså är antingen mästare eller
arbetare, kan' bedöma de tekniska stridsfrågorna. Alla frågor afgöras
genom enkel majoritet inom hela komitén, så att, om eu mening kring
sig samlat hela den ena sidan och en röst från den andra, komiténs
beslut skall affatta» i enlighet härmed. Men då antalet medlemmar i
komitén är jemnt, finnes ingen garanti, att majoritet erhålles för någon
mening, hvadan just i de ömtåliga frågorna part lätt kommer att stå
38
mot part. För att i det längsta förekomma detta är nu visserligen
den proceduren föreskrifven, att, då vid första omröstningen majoritet
ej erhållits för något förslag, frågan skall hvila till nästa sammanträde,
till hvilket hvardera sidan genom sin sekreterare skall hafva uppgjort
medlingsförslag. Men om ej heller något af dessa förslag erhåller
majoritet, återgår ärendet till parternas organisationer.
Som af de ofvan citerade uttrycken i »ratifikationen» framgår, kunna
parterna svårligen sägas hafva förbundit sig att efterkomma komiténs
utslag. Enligt uppgift har det händt en enda gång, att komiténs ut¬
låtande, ehuru omfattadt af två ledamöter från hvardera sidan, blifvit
förkastadt af parternas organisationer, och då af båda. Men i detta
fall rörde det en så ömtålig fråga som tvång för hvarje yrket tillhö¬
rande mästare och arbetare i Stockholm att ingå som medlem i veder¬
börande organisation.
De frågor, som kunna komma under komiténs handläggning, äro
ej blott de individuella om tariffernas tillämpning i afseende å enskilda
fall, utan äfven de kollektiva om upprättande af tariffer. De senare
äro tydligen de ömtåligaste. Vid ett tillfälle för ungefär två år sedan,
då arbetarne fordrade 50 öres timpenning, men arbetsgifvarne ej bjödo
mer än 43 öre, skall det hafva lyckats komitén att genomdrifva ett
medlingsförslag om 45 öre. I de individuella tvisterna lära komiténs
medlingsförsök i allmänhet vara framgångsrika. Dock misslyckades
den, som bekant, i sina sträfvanden att bilägga den stora Wagnerska
blockaden sommaren 1898.
I motsats mot den nu skildrade förlikningsnämnden har tariffnämn¬
den för Sveriges boktryckerier att taga befattning endast med sådana
tvister, som röra tariffernas tillämpning i enskilda fall. Tarifferna upp¬
göras genom öfverenskommelse mellan »Allmänna svenska boktryckare-
föreningen» och »Svenska typografförbundet».
Tariffnämnden daterar sig från april 1897. Den är ursprungligen
tillsatt endast af arbetsgifvare och arbetare i Stockholm och kallades
följaktligen från början endast »tariffnämnden för Stockholms boktryc¬
kerier». Men då boktryckare och typografer å öfriga orter begagnade
sig af nämndens genast efter dess konstituerande gjorda erbjudande
att till behandling upptaga arbetstvister från hvilken ort i landet som
helst, antog den inom kort sitt nuvarande namn.
Från målarnes förmedlingskomité skiljer den sig vidare derigenom,
att den tjenstgör såsom en verklig skiljenämnd. Den består nemligen
ej blott af de af parterna utsedda bisittarne, tre från hvardera sidan,
utan äfven af en af dessa sistnämnda vald ordförande med rösträtt.
39
Den person, som hittills fungerat som sådan, är förste faktor vid ett
af hufvudstadens större boktryckerier. Ehuru någon formlig förbindelse
att underkasta sig nämndens utlåtande aldrig afgifvits, anses hänskju¬
tande af en tvist till nämnden innebära en sådan förbindelse; tvifvels¬
utan skulle part sjelf lida mest af vägran att efterkomma den härefter
fälda skiljedomen.
Nämnden har ordinarie sammanträde en gång i månaden och dess
tjenster lära flitigt användas.
Inom barberareyrket i Stockholm finnes sedan början af år 1899 en
förmedlingskomité med samma organisation som målarnes. Den hade
icke behöft anlitas förr än i juni 1900, då en uppkommen tvist angå¬
ende lydelsen af ny prislista för yrket bilades genom anlitande af
komitén. Tvisten hade redan ledt till strejk, hvilken dock blef af
endast en dags varaktighet, i det att biträdena redan samma dag, de
nedlagt arbetet, beslöto antaga ett af förmedlingskomitén under dagens
lopp utarbetadt förslag till frågans lösning. Arbetsgifvarnes förening
hade redan föregående dag förklarat sig villig att hänskjuta frågan till
komitén.
I februari 1900 tillsatte jemväl resp. föreningar inom tapetserare-
yrket i Stockholm en af tre mästare och tre arbetare bestående förmed¬
lingskomité, hvilken enligt sina stadgar ej har att taga befattning med
andra frågor än gällande prislistas tillämpning i enskilda fall och andra
dylika individuella tvistefrågor, och till hvilken mera omfattande tviste¬
frågor kunna hänskjutas endast genom särskildt beslut af vederbörande
föreningar och under förutsättning, att komitén vill åtaga sig ett dylikt
afgörande. Komitén har ännu ej behöft anlitas.
I sammanhang härmed förtjenar omnämnas, att i de stadgar för
Sveriges handtverks- och industri/örening ar ^ som antogos å centralstyrelsens
för samma föreningar årsmöte den 28 och 29 april 1898, finnes bland
organisationens ändamål upptaget bland annat, »att genom inrättande
af skiljomannainstitutioner inom alla yrken söka förebygga och bilägga
tvistigheter emellan arbetsgifvare och arbetare», på grund hvaraf i
samma stadgar jemväl föreskrifvits, att hvarje yrkesförening eller sek¬
tion skulle i sina stadgar intaga bestämmelser derom; att inom distriktet
(= länet) befintliga föreningar eller sektioner, som tillhörde samma
yrke, skulle gemensamt välja tre skiljomän, hvilka, tillsammans med
lika många från arbetarnes sida utsedda, skulle utgöra en förmedlings¬
komité, som i första instans hade att diskutera och afgöra föreliggande
tvistefrågor; att, om dessa skiljomän ej kunde enas, frågan jemte för-
medlingskomiténs uttalande i densamma skulle hänskjutas till de respek¬
40
tive, häri intresserade korporationers styrelser; samt att, om ej heller
dessa kunde bilägga tvisten, centralstyrelsen genast skulle ställa sådan
tvist under alla till samma yrke i riket hörande korporationers behand¬
ling och afgörande. I ett till ledning för de sålunda tillärnade skiljo-
mannainstitutioners arbeten af centralstyrelsen utarbetadt, i augusti 1898
offentliggjord!; reglemente återfinnas de ofvan citerade uttrycken i Stock¬
holms målares »ratifikation».
Komiterade finna sig vidare böra i detta sammanhang erinra om
hvad som förefallit vid denna och likartade frågors behandling inom
Riksdagen.
Uti en vid 1887 års A-riksdag i Andra Kammaren väckt motion
föreslog herr R. Gustafsson, att Riksdagen i skrifvelse till Kong! Maj:t
ville anhålla, att arbetareförsäkringskomitén måtte få i uppdrag att ut¬
arbeta förslag till inrättande af lagstadgade skiljedomstolar mellan ar¬
betare och arbetsgifvare.
I motiveringen till denna motion framhöll motionären, bland annat,
önskvärdheten deraf, att de lidanden, som åtfölja arbetsinställelser från
arbetarnes och ar b etsafstängning från arbetsgifvarnes sida, kunde af-
vändas eller åtminstone mildras derigenom, att användningen af detta
slags vapen i tvister mellan arbetsgifvare och arbetare komme att så
vidt möjligt undvikas. Bland de medel, som man i sådant syfte anlitat,
hade i andra länder »förliknings- och skiljenämnder för arbetare och
arbetsgifvare» samt »skiljedomstolar» visat goda resultat, särdeles de,
som icke stödde sig blott på frivilliga överenskommelser, utan på
»särskilda för ändamålet stiftade lagar». Med skäl kunde, enligt hans
mening, förutsättas, att man äfven i vårt land skulle hemta fördel af
dylika inrättningar.
Enär motionen icke blef behandlad före riksdagsupplösningen, för¬
nyade motionären sitt yrkande uti en vid 1887 års B-riksdag väckt
motion. Sedan Andra Kammarens andra tillfälliga utskott i sitt utlå¬
tande framlagt en historik öfver åtgärder, som inom England, Frankrike,
Italien, Belgien och Tyskland företagits i nämnda hänseende, kom
utskottet till afstyrkande utlåtande. De grunder, på hvilka utskottet
fann sig föranlåtet att afstyrka motionen, voro i hufvudsak följande.
Rättsskipningen i vårt land främjade frivillig öfverenskommelse mellan
arbetare och arbetsgifvare; och erfarenheten i vårt land hade icke visat
behofvet af att statsmakterna genom lagstiftning ingrepe i frågan, som
41
blefve i många hänseenden onödigt invecklad, om man lemnade fri¬
villighetens grund. På grund af bristande material hade utskottet icke
varit i tillfälle att underkasta frågan någon från faktiska omständig¬
heter utgående pröfning med hänsyn till svenska förhållanden; och vid
en lagstiftning i ämnet vore man hänvisad till stridiga teorier och en
i väsentliga punkter omtvistad utländsk erfarenhet. Om i det allsidiga
och lifligt kända behofvet af ro och fred jordmånen blifvit bearbetad
och förberedd, skulle det allmänna erkännandet af detta institut komma
af sig sjelf.
Andra Kammaren biföll utan diskussion detta utskottets afstyrkande
förslag.
Vid 1892 års lagtima riksdag föreslog herr E. Beckman uti en af
honom väckt motion, »att Riksdagen genom skrifvelse till Kongl. Maj:t
måtte anhålla om utredning rörande lämpligheten af en lagstiftning i
fråga om förliknings- och skiljenämnder mellan arbetare och arbets¬
givare, samt om framläggande för Riksdagen af de förslag, som med
anledning häraf må synas påkallade». I motionens syfte instämde 15
af kammarens ledamöter.
Till stöd för sin motion framhöll motionären arbetarens rätt att
ensam eller i förbund med andra nedlägga arbetet, naturligtvis alltid
under förutsättning, att han icke bröte något ingånget aftal och att
han icke genom hot eller våld kränkte andras frihet. Vidare framhöll
motionären, att det verkligen funnes tillfällen, då arbetaren, den sva¬
gare, i strejken hade enda medlet att skydda sin vara, arbetet, från
att sjunka i vanpris, samt att strejk stundom kunde äfven i andra af-
seenden för arbetaren vara enda utvägen att trygga eller bättra sin
ställning. Det syntes äfven motionären, som om det vore af mindre
vigt att förekomma eller straffa vissa missbruk i fråga om strejker, än
att så vidt möjligt hindra deras utbrott. Ty ehuru strejk och dess
motsvarighet från arbetsgifvarens sida, »stängning», under ofvan angifna
förutsättningar vore fullt berättigade, så innebure de dock alltid ett
krigstillstånd, och äfven det industriella kriget vore kostsamt och öde¬
läggande. Derför borde dessa vapen tillgripas endast i yttersta nödfall
och först när man på underhandlingarnas väg förgäfves sökt genom¬
drifva sina önskemål. Men ombuden skulle väljas under fredens dagar.
Sedan motionären antydningsvis framhållit, huru man i England, Ame¬
rika och Australien inrättat stående förlikning snämnder, afsedda för
arbetare och arbetsgivare, framhöll han nödvändigheten af dylika
nämnders införande äfven i vårt land.
6*'
42
Andra Kammarens första tillfälliga utskott tillstyrkte enhälligt bifall
till den väckta motionen.
Utom de här ofvan framhållna, af motionären anförda skäl, dem
utskottet till fullo gillade, framhöll utskottet till stöd för sitt tillstyrkande,
att frågan om förlikning genom skiljedom af tvister mellan arbetare och
arbetsgifvare sedan år 1886 upptagits på de allmänna svenska arbetare-
mötenas program, att samma önskemål var inryckt i flera fackförenin¬
gars program och stadgar, och att åtskillliga fall äfven i vårt land
lörekommit, då arbetstvister blifvit förlikta genom tillfälliga skiljenämnder
eller kompromisser.
Utskottets förslag afslogs af Andra Kammaren med 89 röster
mot 65.
De hufvudsakliga skäl, som under öfverläggningen i kammaren
anfördes mot bifall till införande af förliknings- och skiljenämnder, voro:
att de skulle kringskära våra näringar och göra det omöjligt för dem
att existera, enär dessa nämnder i hvarje fall skulle komma att i större
eller mindre mån understödja arbetarnes anspråk, dessa månde vara
huru obefogade som helst; att nämnderna i fråga också skulle komma
att få användning vid jordbruket, och att landtbrukaren kunde bli dömd
att åt sina arbetare betala mer än han hade råd till på grund af den
afkastning, som näringen gåfve; att nämnderna i fråga skulle verka
störande på förhållandet mellan arbetare och arbetsgifvare och deri
framkalla mycket betänkliga rubbningar ; att de skulle öppna ytterligare
ett ofantligt fält för agitatorer, hvilka skulle insättas i nämnderna, och
hvilka komme att med all kraft arbeta för att döda näringarna och
förqväfva allt, som gåfve hopp om utveckling; att förhållandena mellan
arbetare och arbetsgifvare borde afgöras genom det fria aftalet; att om
fråga vore att i allmänhet upprätta förliknings- och skiljenämnder,
kunde det hafva varit något att tänka på, men icke så i fråga om att
uteslutande hafva sådana för arbetare och arbetsgifvare; att förhållandena
hos oss icke vore likartade med dem i England in. fl. land med kolossala
industriella etablissement; och att vi borde se tiden an och taga närmare
kännedom om den sak, som vore i fråga.
Vid samma riksdag föreslog herr R. Klinckowström uti en inom
Första Kammaren väckt motion, n:o 4, »att Riksdagen ville för sin
del besluta en underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes, med
görligaste första, utse en komité af dertill lämpliga personer, för att
utreda den s. k. arbetarefrågan till alla dess delar, och på grund deraf
framställa de förslag till arbetsklassens förbättrade förhållanden, hvar¬
till ifrågavarande utredning kunde föranleda».
43
Bland andra af motionärerna angifna åtgärder, genom livilka rege¬
ring och Riksdag gemensamt eller hvar för sig skulle väsentligen kunna
förbättra arbetsklassens ekonomiska, sedliga och politiska tillstånd, fram¬
höll han särskildt frågan om organiserande af »förlikningsdomstolar å
yrkens och näringars alla områden, deri regeringen, genom sina lagliga
befullmägtigade ombud, skulle kunna deltaga och finna tillfälle att
göra sina åsigter gällande, till hela samhällets skydd, säkerhet och
bästa».
Vid behandling af denna motion, i den del hvarom här är fråga,
framhöll Första Kammarens första tillfälliga utskott, att då inom den
svenska lagstiftningen man dittills icke visat någon benägenhet för in¬
rättandet af specialdomstolar, utan hellre gått i motsatt rigtning, inrät¬
tandet af näringsdomstolar icke syntes hos oss kunna med utsigt till
framgång ifrågasättas, men ansåg sig utskottet böra tillstyrka motionen,
i hvad den anginge inrättandet af förliknings- och skiljenämnder till
biläggande af tvister mellan arbetsgivare och arbetare, enär dylika
nämnder visat sig i flera hänseenden synnerligen gagneliga och icke
kunde antagas hos oss blifva inrättade på enskild väg.
Första Kammaren afslog det hela utan votering på grund deraf,
att såväl utskottets hemställan som motionärens förslag voro allt för
omfattande och att man endast bitvis borde och kunde lösa arbetare¬
frågan.
Vid 1893 års riksdag förnyade herr E. Beckman sin vid föregående
årets riksdag väckta motion och framhöll uti motiveringen dertill, att
hans förslag icke afsåg s. k. näringsdomstolar, en institution som hade
till uppgift att med laga kraft afdöma rättstvister mellan arbetare och
arbetsgifvare, d. v. s. väsentligen mål rörande kränkning eller olika
tydning af redan ingångna arbetsaftal. Derefter framhöll han, att för¬
liknings- och skiljenämnder hade till mål att söka åvägabringa öfver¬
enskommelse i godo och i vissa fall meddela utslag, med eller utan
åliggande för parterna att rätta sig derefter, i intressetvister mellan arbets¬
tagare och arbetsgifvare, d. v. s. väsentligen tvister rörande arbetslön,
arbetstid och arbetssätt, personlig behandling och andra ämnen, som
kunde göras till föremål för aftal för framtiden.
Sedan Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott gifvit en fram¬
ställning om skilnaden mellan rättstvister och s. k. intressetvister samt
redogjort för förhållandena i Frankrike, Belgien, Schweiz, Österrike,
Tyskland, Italien, England och Nordamerikas Förenta stater, äfvensom
framstält en kortfattad historik öfver frågans läge i vårt land, kom
utskottet till ett afstyrkande utlåtande.
44
Det liufvudsakliga skal, på grund af hvilket utskottet afstyrkte
motionen, var, att motionären i sin motion uttryckligen förklarat sig ej
afse rättstvister, men att utskottet ansåg olämpligt, att lagstiftnings¬
åtgärder vidtoges för åstadkommande af förliknings- och skiljenämnder
utan att afseende äfven fästes vid detta slag af tvister.
Andra Kammaren biföll utskottets hemställan, men med ogillande
af motiveringen.
År 1895 föreslog herr David Bergström uti en inom Andra Kam¬
maren väckt motion, »att Riksdagen måtte i skrifvelse till regeringen
anhålla om utredning, i hvad mån en ändamålsenlig lagstiftning till
biläggande af rätts- och intressetvister mellan arbetare och arbetsgivare
må genom utveckling af gällande lag eller antagande af ny lag kunna
vinnas; samt anhålla, att regeringen ville, efter verkstäld utredning,
inför Riksdagen framlägga de förslag, hvartill utredningen kan föran¬
leda». I motionens syfte instämde sex af kammarens ledamöter.
Motionären anslöt sig fullständigt till den af 1893 års utskott ut¬
talade uppfattningen, att, när en utredning och eventuelt ett lagstift¬
ningsarbete på detta område skulle företagas, dessa borde omfatta såväl
rätts- som intressetvister mellan arbetsgivare och arbetare. Frågan
borde öfver!emnas till regeringens förberedande pröfning i hela dess
vidd, och detta syntes honom fördelaktigt ur flera synpunkter, icke
minst ur den, att Riksdagen då icke behöfde i förväg och i frågans
outredda skick göra något uttalande eller ens någon antydan om, huru
Riksdagen ansåg den bäst kunna lösas. I saknad af tillfyllestgörande
arbetsstatistik vore det motionären omöjligt att framställa någon öfver¬
sigt öfver de senare årens tvister mellan arbetare och arbetsgivare i
vårt land, öfver antalet arbetsinställelser och arbetsstängningar, öfver
antalet i tvisterna inbegripna arbetare och arbetsgivare, öfver de offer
af ekonomisk och annan art, som strejkerna och arbetsstängningarna
kostat de stridande parterna; men det hade erfarenheten lärt, att de
sätt, på hvilka dessa tvister vid den tiden löstes, icke vore till syn¬
nerlig fördel för vare sig de tvistande eller för samhället.
Andra Kammarens första tillfälliga utskott tillstyrkte enstämmigt
»att Andra Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och i hvil¬
ken utsträckning en lagstiftning för biläggande af tvister mellan arbe¬
tare och arbetsgivare må anses för vårt land behöflig och lämplig, samt
om framläggande för Riksdagen af de förslag, hvartill denna utredning
kan föranleda».
Såsom hufvudskål för sitt tillstyrkande framhöll utskottet, att frå¬
45
gan om lämpligaste sättet för biläggande af tvister mellan arbetsgi¬
vare och arbetstagare var en angelägenhet, som otvifvelaktigt påkallade
statsmakternas uppmärksamhet, att samhället hade stort intresse af att
dylika tvister i möjligaste mån förebyggdes, att samhällsintresset icke
kunde tillgodoses genom de tvistandes egna åtgärder, och att frågan
om behofvet af en lagstiftning till biläggande af omhandlade tvister
äfven i vårt land syntes utskottet väl förtjent af en närmare utredning.
Utskottet fann det vara en gifven fördel, om den ifrågasatta lagstift¬
ningen kunde vinnas genom en organisk utveckling af den nu bestående.
Andra Kammaren biföll utskottets tillstyrkande hemställan med 105
ja emot 85 nej.
Första Katnmarens första tillfälliga utskott afstyrkte i sitt utlå¬
tande bifall till Andra Kammarens beslut. Om ock den ifrågasatta lag¬
stiftningen varit nyttig i utlandet, der förhållandena i mycket vore
annorlunda och så omfattande, att arbetsgifvarne i regeln icke komme
i någon personlig beröring med sina arbetsledare, så utgjorde detta
enligt utskottets uppfattning icke tillräcklig anledning att införa sådan
nyhet i svensk lagstiftning, der förhållandena vore mindre och der i
allmänhet känslan af samhörighet mellan husbonden och hans under¬
hafvande ännu fortlefde. Nödig varsamhet syntes bjuda att icke inslå
på lagstiftningens väg, innan mera erfarenhet vunnits inom landet,
huruvida icke nämnder, tillkomna efter frivillig öfverenskommelse och
sammansatta efter hvad förhållandena för hvarje fall fordrade, kunnat
vara tillfyllest. Lagstiftning å förevarande område vore i mer eller
mindre mån ett bindande af kapitalets och arbetets fria samverkan.
Måhända vore den tid icke så långt aflägsen, då dessa nämnder finge
makt att, i vissa fall bestämma arbetslönens storlek med mera dylikt,
hvilket ledde in uti sådana samfundsförhållanden, som icke vore efter-
sträfvansvärda. Slutligen anmärktes, att skrifvelseförslaget icke inne-
hölle någon ledning för Kongl. Maj:t, samt att utredningen skulle till
en början afse undersökning, huruvida den ifrågasatta lagstiftningen
ansåges för landet behöflig, men att grunderna för den påtänkta lag¬
stiftningen förefölle i så hög grad oklara och sväfvande, att detta visade,
det åsigterna i frågan ej vunnit den stadga, att tidpunkten för en skrif-
velses aflåtande i ämnet då kunde vara inne.
Första Kammaren biföll utan diskussion utskottets afstyrkande
hemställan.
Uti eu vid 1897 års riksdag inom Första Kammaren väckt motion
föreslog herr Ljungberg, att eu lag om skiljemän i mål angående
arbetsinställelser måtte stiftas.
46
Uti motiveringen till denna motion framhöll motionären nödvän¬
digheten af att så snart möjligt vore bringa en strejk till afslutning,
och att man dåmera i flera andra länder ansett enda sättet att bilägga
stridigheterna mellan arbetsgifvare och arbetare vara att upprätta skilje¬
domstolar. Visserligen stadgades genom »Lag om skiljemän» den 28
oktober 1887 att i tvistemål en hvar af parterna kunde påkalla skilje-
aftal genom skiljemän. Ett tillägg till nämnda lag angående arbets¬
inställelse skulle måhända varit lämpligast; men då dithörande frågor vore
af ganska skiljaktig beskaffenhet emot dem i andra tvistemål, saknades
icke skäl, att en särskild lag om skiljemän i mål angående arbetsin¬
ställelser stiftades. Derjemte angaf motionären några hufvuddrag af
de föreskrifter, som han tänkt sig vara angelägna och kom redan del¬
vis voro antagna i andra länder.
Lagutskottet, till hvilket denna motion hänvisats jemte två motioner
om lagstiftningsåtgärder till skydd för ingångna arbetsaftal, den ena af
herr Ljungberg i Första Kammaren, den andra af herr Jakobson i Andra
Kammaren, behandlade alla tre motionerna i ett och samma betänkande,
enär utskottet ansåg motionerna hafva det syftet gemensamt att söka
så vidt möjligt vore förebygga eller åtminstone förminska de skadliga
verkningarna af arbetsinställelser till trots af ingångna arbetsaftal.
I sitt utlåtande framhöll lagutskottet bland annat, dels att skilje-
mänsinstitutet, hvilket för öfrigt icke torde hafva omfattats med det
förtroende eller visat sig medföra den praktiska nytta, som man vid stif¬
tande af gällande lag om skiljemän förväntat, icke borde påtvingas de
parter, som icke voro ense om att anlita denna utväg, dels ock att de
af motionären antydda särskilda bestämmelser syntes vara både för
stränga och opraktiska.-
Motionen föranledde ingen Riksdagens åtgärd.
Frågan, som sålunda upprepade gånger inom Riksdagen afslagits,
rönte slutligen ett gynnsammare mottagande vid 1899 års riksdag, der
ämnet bragtes å bane genom tre särskilda motioner, nämligen inom
Första Kammaren af herr Olof Björklund m. fl. samt inom Andra Kam¬
maren dels af undertecknad Göthberg, dels af herr David Bergström m. fl.
I de båda förstnämnda motionerna föreslogs:
»att Riksdagen måtte genom skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om utredning rörande lämpligheten af en lagstiftning i fråga om för¬
liknings- och skiljenämnder mellan arbetare och arbetsgifvare, samt om
framläggande för Riksdagen af de förslag, som med anledning häraf
må synas påkallade».
47
I den af herr Bergström m. fl. väckta motionen hemställdes:
»att Riksdagen måtte i skrifvelse till regeringen anhålla om utred¬
ning, i hvad mån en ändamålsenlig lagstiftning till biläggande af rätts-
och intressetvister mellan arbetare och arbetsgifvare må genom utveck¬
ling af gällande eller antagande af ny lag kunna vinnas, samt om
framläggande för Riksdagen af de förslag, hvartill denna utredning kan
föranleda».
Till stöd för den af undertecknad Göthberg väckta motionen an¬
fördes till en början, att större utsigt förefunnes att undgå de skadliga
arbetsinställelserna, om man i tid, d. v. s. redan under fredens dagar, och
innan lidelserna å ömse sidor inkräktat på den lugna besinningen,
ville utse opartiska medlare. I enlighet med denna uppfattning hade
i utlandet upprättats stående förlikningsnämnder, hvilka vore dels fri¬
villiga dels obligatoriska. De frivilliga nämndernas utlåtanden kunde
af den förlorande parten respekteras eller icke, allt efter hans fria
skön, hvaremot de obligatoriska vore utrustade med full dömande myn¬
dighet och dryga böter stadgade för försummelse att åtlyda deras domar.
Den sistnämnda principen hade sedan år 1894 med stor framgång an-
vändts i Nya Zeeland. Hörnstenen i förlikningssystemet vore emeller¬
tid, att tvistepunkterna förelädes förtroendemännen och å sammanträde
med dem gemensamt dryftades, hvarigenom en garanti vunnes mot
öfverilade steg. Samhället beginge en försummelse, om det icke under¬
sökte, i hvilket omfång och på hvad sätt förliknings- och skiljedoms-
väsendet äfven i vårt land kunde främjas på lagstiftningsväg. Utred¬
ningen häraf kunde dock ske endast genom regeringen.
I motiveringen till den af herr Bergström m. fl. framburna motio¬
nen framhölls, att under de fyra år, som förflutit, sedan Andra Kam¬
maren, enligt hvad ofvan förmäles, fattade beslut om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan om utredning i förevarande ämne, men
Första Kammaren afslog skrifvelse förslaget, åsigterna i frågan förän¬
drats till förmån för lagstiftning å hithörande områden. För att bedöma,
i hvad mån åtgärder från statens sida vore påkallade för biläggande
af arbetstvister, erfordrades utredning, i hvilken omfattning dylika
tvister förekommit i vårt land. Det gälde att få kännedom om antalet
arbetsinställelser, antalet i tvisterna inbegripna arbetsgifvare och arbe¬
tare, betydenheten af de offer, som arbetsinställelserna vållade de stri¬
dande parterna o. s. v. Då dessa offer icke vore små, skulle båda
parterna säkerligen gerna se, att staten gjorde hvad den kunde för att
så vidt möjligt nedbringa dessa offer. Inom arbetarekretsar hade man
sedan länge uttalat sig härför, och bland arbetsgifvare både frågan
48
om organiserade förlikningsdomstolar likaledes allvarligt diskuterats och
planer utarbetats. På grund häraf syntes tidpunkten nu vara inne för
staten att vidtaga någon åtgärd. Motionärerna ansåge det icke lämp¬
ligt att i förväg uttala sig om formerna och gränserna för en ev. lag¬
stiftning i ämnet, men ville dock uttala den uppfattningen, att densamma
borde omfatta såväl rätts- som intressetvister.
På grund af de sålunda väckta motionerna tillstyrkte hvardera
kammarens vederbörande tillfälliga utskott:
att kammaren måtte för sin del besluta, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes efter er¬
forderlig utredning taga under öfvervägande frågan om inrättande af
förliknings- och skiljenämnder i intressetvister mellan arbetsgivare och
arbetare samt derefter för Riksdagen framlägga de förslag, som kunde
finnas påkallade.
Riksdagen biföll hvad sålunda blifvit hemställdt och aflät till Kongl
Maj:t und. skrifvelse i ämnet den 8 maj 1899. Efter att hafva uttalat
sin öfvertygelse om lämpligheten af en lagstiftning angående förliknings-
och skiljenämnder till biläggande af tvister mellan arbetsgivare och
arbetare, anförde Riksdagen i nämnda skrifvelse hufvudsakligen följande.
Beträffande frågan, i huru vidsträckt mån sådana nämnder skäligen
kunde ifrågasättas till införande hos oss, funne Riksdagen, att, då rätts-
tvister mellan arbetsgivare och arbetare torde vara mindre vanliga i
vårt land och några särskilda skäl för bildande af specialdomstolar för
dessa tvister icke syntes föreligga, dylika tvister fortfarande borde till¬
höra de allmänna domstolarnes handläggning, der parterna ej ville för
tvistens slitande anlita lagen om skiljemän den 28 oktober 1887. Natur¬
ligtvis vore parterna alltid oförhindrade att åt hvilken som helst person
eller myndighet, om hvilken de kunde förena sig och som kunde vilja
mottaga förtroendet, uppdraga att söka bemedla förlikning dem emellan.
Riksdagen hölle således före, att inrättandet af de ifrågasatta förliknings-
och skiljenämnderna endast borde afse de s. k. intressetvisterna eller,
närmare bestämdt, sådana tvister, hvilka icke tillhörde domstols hand¬
läggning.
Lika litet som en arbetare kunde tvingas att, sedan den öfverens-
komna arbetstiden gått till ända, qvarstanna i arbetsgivarens arbete,
lika litet kunde en arbetsgivare tvingas att drifva ett verk eller en
affär under förhållanden, som han funne för sig ej förmånliga eller tör-
hända rent af förlustbringande. Verkställandet af den skiljedom, en
nämnd kunde fälla i tvist mellan arbetsgifvare och arbetare, måste så¬
ledes bero på parternas godkännande af densamma. Ett annat förhål¬
49
lande syntes icke vara med vår rättsuppfattning förenligt. Vore man
således ense om, att sådan skiljedom ej kunde gå i verkställighet
annorledes än efter parternas medgifvande, och vore det uppenbart, att
en förlikning förutsatte båda parternas biträdande af densamma, syntes
det ej heller böra ifrågasättas, att någon skulle kunna, mot sin vilja,
tvingas att deltaga i de af förliknings- eller skiljenämnd anordnade för¬
handlingar, hvilkas resultat han ju kunde vara på förhand besluten att
icke godkänna. En sådan rättighet att undandraga sig förhandlingar
inför förliknings- eller skiljenämnd syntes vara dess nödvändigare, som
framställda påståenden stundom kunde vara af den art, att någon för¬
handling om dem icke kunde medgifvas. Fullständig frivillighet syntes
således vara grunden för anlitandet af nämnden. Under sådan förut¬
sättning torde ock nämndens verksamhet blifva mest fruktbärande.
Vidare ville det synas lämpligt och ändamålsenligt, att, enligt före¬
dömet i de flesta främmande länder, förliknings- och skiljenämnder,
derest ett sådant institut infördes i vår lagstiftning, blefve åtminstone
delvis permanenta, hvarigenom deras auktoritet och opartiskhet skulle
främjas. ,
Riksdagen tänkte sig således en förliknings- och skiljenämnd möj¬
lig endast såsom en organisation, som vid intressetvister mellan arbets-
gifvare och arbetare erbjöde sin bemedling för åstadkommande af för¬
likning eller sin åtgärd för åstadkommande af skiljedom, utan att dock
part finge anses pligtig att antaga den erbjudna bemedlingen eller
ställa sig en meddelad skiljedom till efterrättelse.
Riksdagen föreställde sig, att i förliknings- och skiljenämnderna
borde ingå, förutom möjligen andra, arbetsgifvare och arbetare till lika
antal. Derigenom betryggade man, att båda sidornas sakkunskap och
omdöme blefve representerade i nämnderna. Ledamöter, som utsåges
på förhand, borde tillsättas på viss tid. Att närmare yttra sig an¬
gående nämndernas sammansättning syntes emellertid Riksdagen ej
lämpligt.
Denna Riksdagens skrifvelse föranledde, vid underdånig föredrag¬
ning, tillsättande af komitén.
Då komitén nu öfvergår till att redogöra för hvad som enligt
komiténs åsigt lämpligen bör å nu förevarande område hos oss från
det allmännas sida åtgöras, framställer sig närmast den frågan, huru¬
vida några särskilda domstolar böra upprättas för afdömande af sådana
7*
50
arbetstvister, som hafva karakter af rättstvister i inskränkt och egent¬
lig bemärkelse och hvilka alltså, med hänsyn till beskaffenheten af det
anspråk, som i dem föreligger, kunna enligt gällande processregler
göras till föremål för rättegång.
Såsom af förestående redogörelse framgår, bär man i utlandet flere¬
städes öfverlemnat dylika tvisters handläggning till särskilda institutio¬
ner eller speciella yrkesdomstolar. Ehuru komitén hvarken vill bestrida
giltigheten af de grunder, som härvid varit afgörande, eller att genom
upprättandet af dylika domstolar ett snabbare, enklare och billigare
förfaringssätt än hvad de allmänna domstolarne erbjuda kan ernås,
eller förneka, att det åsyftade resultatet — en förbättrad rättsskip¬
ning på det industriella området — ofta vunnits, eller ens påstå,
att icke motsvarande inrättningar skulle kunna blifva af betydelse äf¬
ven för svenska förhållanden, har komitén likväl icke ansett sig böra
i detta afseende förorda några särskilda åtgärder. Någon allmännare
önskan om speciella yrkesdomstolars upprättande kan icke sägas hafva
ännu gifvit sig tillkänna inom vårt land. Vid sådant förhållande, och
då en förändring uti ifrågavarande rättstvisters processuella handlägg¬
ning svårligen skulle kunna låta sig genomföra utan i sammanhang
med en mera omfattande revision af vårt processförfarande öfverhufvud,
har komitén icke ansett sig böra framlägga något förslag till anord¬
nande af särskildt rättegångsförfarande för detta slags tvister. Komitén
har härvid låtit sig bestämma jemväl af det förhållandet, att de arbets¬
tvister, som äro egentliga rättstvister, obestridligen äro af en vida
mindre social och ekonomisk betydelse än intressetvisterna. I regel
äro de hvad man kallat individuella arbetstvister: de ega i allmänhet
rum mellan en enskild arbetsgivare och en eller blott ett fåtal af dennes
arbetare. Medan intressetvisterna, hvilka oftast ega rum mellan ett
flertal intressenter å hvardera sidan och fördenskull i allmänhet utgöra
hvad man benämnt kollektiva tvister, i regeln innebära fara för och
medföra arbetsinställelser, kan detta knappast sägas vara förhållandet
med rättstvisterna. Det är icke dessa rättstvister, utan de från allmän
social synpunkt vida betydelsefullare intressetvisterna, hvilka framför
allt kräft uppmärksamhet. Icke ett ändradt eller nytt rättegångsför¬
farande — för frågor, hvilka egna sig för rättegång — har synts er¬
forderligt, utan det har i främsta rummet gällt att söka åstadkomma
för intressetvisterna särskildt lämpade institutioner, offentliga eller en¬
skilda, förlikande eller skiljande, af den beskaffenhet, att man må af
deras verksamhet i görligaste mån förvänta förebyggande af dylika
tvister eller, der de utbrutit, deras snarast möjliga lösning.
51
Hvad komitén till befrämjande häraf föreslår, med hänsyn framför
allt till sådana intressetvister, som äro af större och allmännare bety¬
delse — alltså till dem, som medföra fara för eller leda till arbetsin¬
ställelse — är emellertid af beskaffenhet att äfven kunna komma egent¬
liga rättstvister till godo. De medlings- och förlikningsförsök, som ko-
miténs förslag åsyftar, liksom ock det skiljeförfarande detsamma stäl¬
ler i utsigt, kunna komma till användning äfven vid tvister af rättslig
innebörd och torde jemväl blifva i sådant afseende anlitade, hvarigenom
ock behofvet af speciella industridomstolar bör blifva än mindre känn¬
bart. 1 det författningsförslag, som komitén framlägger, har det för¬
denskull ej heller gjorts behof att skilja mellan intressetvister och rätts-
tvister, om än det kan sägas, att det särskildt är till det förra slagets
tvister, som komiténs förslag hänför sig.
Innan komitén redogör för de former, under hvilka komitén tänkt
sig ett förliknings- eller skiljeförfarande af antydt syfte bäst kunna be¬
främjas, torde komitén böra här något närmare angifva den allmänna
karaktären af det framlagda förslaget och i sådant hänseende till be¬
svarande upptaga den frågan, huruvida den tillärnade nya lagstiftnin¬
gen bör byggas på grundvalen af de tvistande parternas fria sjelfbe-
stämningsrätt, sådan denna eljest inom vår lagstiftning i allmänhet gör
sig gällande, eller om man på förevarande område bör i en eller annan
form försöka sig på någon utsträckt användning af statens tvångsmakt.
Härvid möter i första rummet den frågan, huruvida parterna i en
ärbetstvist kunna tvingas att åvägabringa ett förliknings- eller skiljeför¬
farande. Denna fråga torde tvifvelsutan böra besvaras nekande. Par¬
terna i en intressetvist äro icke bundna vid hvarandra med något rätts¬
ligt band; frågan, huruvida de vilja med hvarandra ingå något nytt af¬
tal, måste tillhöra deras eget fria bedömande, men dermed synes det
ock böra vara öfverlemnadt åt deras eget afgörande, huruvida de för
åstadkommande af ett dylikt aftal skola med hvarandra ingå i något
som helst förliknings- eller skiljeförfarande. Och hvad beträffar de ar¬
betstvister, som äro egentliga rättstvister, synes det ej heller öfverens¬
stämma med vår rättsåskådning att söka i en eller annan form fram¬
tvinga ett dylikt förfarande.
Hafva emellertid parterna förmått sig att andraga sina yrkanden
inför en förlikningsinstitution och har inför denna ett förlikningsfördrag
dem emellan kommit till stånd, eller har eu sådan lösning af tvisten
val icke kunnat åstadkommas, men parterna, sedan alla försök i sagda
riktning visat sig fruktlösa, öfverlemuat pröfningen af sina anspråk åt
eu skiljeinstitution, hvars utlåtande de förbundit sig att efterkomma,
52
framställer sig den frågan: kan och bör staten försöka att genom några
särskilda åtgärder tvångsvis betrygga genomförandet af hvad sålunda
blifvit öfverenskommet eller bestämdt? Bör i sådant hänseende med
dylika överenskommelser och afgörelser förbindas någon särskild rätts¬
verkan utöfver den, som är att härleda ur vår lagstiftnings allmänna
grunder?
Att den rättsverkan, som enligt vår lagstiftning tillkommer de öf¬
verenskommelse!' och skiljeutlåtanden, genom indika uppkomna arbets¬
tvister ernå sin lösning, i allmänhet icke är synnerligen betydande, är
väl kändt. Tillser man närmare de fall, i hvilka en arbetstvist slutat
med en förlikning eller en skiljedom, skall man finna, att den rent ju¬
ridiska verkan af förlikningen eller skiljedomen icke är stor, i en mängd
fall så godt som ingen.
Man måste nämligen komma ihåg, att det ingångna arbetsaftalet
eller öfverenskommelsen, eventuellt åtagandet att efterkomma ett af tredje
man afgifvet skiljeutlåtande, måste, för att medföra någon rättslig ver¬
kan, vara ingånget antingen mellan parterna personligen eller å deras
vägnar af dertill behörigen befullmäktigade ombud. Hvar och en af
de arbetare, som på ena eller andra sättet vilja komma till eu uppgö¬
relse med en arbetsgivare och icke personligen afhandla med honom,
måste sålunda på ett juridiskt bevisligt sätt ha lemnat formligt uppdrag
åt ombudet att å hans vägnar afsluta aftalet eller att, om detta ej lyc¬
kas, åt en eller flera personer öfverlemna att genom ett utlåtande^ med
hvilket arbetaren förklarar sig vilja nöjas, skilja de tvistande emellan.
Det är endast, om dessa villkor uppfyllts, som aftalet eller skiljeutlå¬
tandet af domstol eller exekutiv myndighet kan anses bindande för eller
mot den enskilde arbetaren.
Redan en flyktig bekantskap med sättet för öfverenskommelsers
ingående och skiljedoms anlitande före eller under en arbetsinställelse
i Sverige visar emellertid, att nyssnämnda förutsättningar ytterst sällan
förefinnas. Det är en helt annan och vida formlösare metod, som vid
våra arbetstvister kommer till användning. Vanligen kommer en upp¬
görelse parterna emellan i lyckligaste fall och med minsta svårigheter
sålunda till stånd, att, sedan på ett möte af arbetarne några personer
— en strejkkomité eller fackföreningens styrelse — genom mötesbeslut
erhållit i uppdrag att på ett eller annat sätt söka komma till rätta med
arbetsgifvaren, eventuellt genom att hänskjuta afgörandet till en eller
flera personer, hvilkas utlåtande likaledes genom mötesbeslut förklaras
skola lända de tvistande till framtida efterrättelse, arbetsgifvaren äfven
förklarar sig villig att också för sin del låta tvisten i öfverensstämmelse
53
härmed regleras. Hvilka af de tvistande arbetarne, som deltagit i detta
mötesbeslut och som sålunda — förutsatt att detsamma, hvilket dock
torde vara temligen osäkert, finge betraktas såsom laga fullmakt för
ombuden att förfara som de gjort — vore rättsligt förpliktade att ställa
sig ombudens åtgöranden till efterrättelse, låter sig emellertid ej med
juridisk visshet utröna. Men så länge detta ej är fallet, saknas förutsätt¬
ningen för ett juridiskt bindande civilrättsligt aftal, hvars brytande
skulle påkalla statens rättshjelp.
Men äfven i de jemförelsevis få fall, der en rättsligen bindande
öfverenskommelse eller afgörelse kan visas hafva kommit till stånd, blir
den rättsliga effekten deraf jemförelsevis ringa. Ty hvilken rättshjelp
erbjuder staten till vidmakthållande och genomförande af hvad som
blifvit aftaladt eller afgjordt? Förlikningsaftalets eller skiljedomens
omedelbara innehåll kan exeqveras endast när det gäller betalning för
redan fullgjordt arbete, således endast i fråga om rättstvister i egentlig
mening. I alla andra fall, och alltså i de mest betydelsefulla, kan
exekutionen afse endast skadestånd för försummad prestation. Ty å ar-
betarnes sida gäller det ju utförandet af ett rent personligt arbete, som
omöjligen kan framtvingas. Arbetsgifvaren åter förpligtas genom aftalet
eller skiljedomen till detta arbetes tillgodogörande i och ersättande genom
inkomsterna af en affär, hvars fortsättande måste vara beroende af hans
egen fria vilja och hvilken det står honom fritt att nedlägga. Värdet af
den rätt till skadestånd, som må förefinnas, är åter skäligen obetydligt.
Hvad beträffar arbetsgifvarens rätt att af arbetarne erhålla skadestånd
för uraktlåtenhet att fullgöra arbete, är det ju tydligt, att denna rätt
blir så godt som illusorisk ej mindre på grund af insolvens hos ett stort
antal arbetare än äfven på grund af svårigheten att utkräfva skadestån¬
det af en stor och lättrörlig arbetareskara. Hvad åter arbetarne angår
kan ju visserligen rätten att af arbetsgifvarne utkräfva skadestånd inne¬
bära cn förmån, under förutsättning af arbetsgifvarens solvens. Men
äfven för arbetarne torde rätten till skadestånd blifva af föga värde i
jemförelse med de olägenheter i en mängd afseenden, som arbetsgifva¬
rens aftalsbrott må hafva tillskyndat honom.
Den rättsverkan, som tillkommer aftal eller skiljedomar uti arbets¬
tvister, är följaktligen, såsom sagdt, föga betydande. Kraften och ver¬
kan af dylika aftal och afgörelser är väsentligen att söka på ett helt
annat område än det juridiska, nemligen det moraliska. Bör 'då, kan
man fråga, den nu ifrågasatta nya lagstiftningen blifva stående vid det
ringa mått af juridisk verkan, som vår hittills varande lagstiftning er¬
bjuder, eller må man försöka att på ott eller annat sätt förstärka denna?
54
Det medel, hvarigenom sådant skulle åstadkommas, vore väl att söka
dels i anordningar, genom hvilka man ernådde, att de arbetsaftal, som
inginges, i regeln blefve afslutade under sådana former, som gjorde dem
rättsligen bindande, dels genom bestämmelser, som stadgade mer eller
mindre stränga påföljder för brytande af ingångna arbetsaftal. Komi-
terade tro icke, att man lämpligen bör försöka sig med någotdera.
Hvad beträffar påföljder för ifrågavarande slags aftalsbrott, så lärer ett
straffhot om fängelse eller tvångsarbete icke gerna kunna på allvar
diskuteras såsom användbart på våra förhållanden. En bestämmelse
om bötespåföljd kunde deremot ifrågasättas. Men oafsedt att en dylik
påföljd icke skulle kunna rättvisligen stadgas för detta slag utaf aftals¬
brott, utan att på samma gång göras gällande för allt annat brytande
af ingångna fördrag, tror komitén, att effekten af densamma skulle
blifva af föga gagn. Komitén befarar till och med, att bestämmelser
af dylik syftning snarare skulle vara egnade att motverka hvad man
på detta område vill vinna: åvägabringande af ett på inbördes samför¬
stånd grundadt godt förhållande mellan arbetsgivare och arbetare. Lärer
man nu icke böra försöka att genom strängare rättspåföljder betrygga
ingångna arbetsaftals helgd, så synes man ej heller hafva anledning att
inlåta sig på det vanskliga försöket att utfinna former för arbetsaftalen,
genom hvilka dessa i största möjliga omfattning skulle erhålla karak-
teren af verkligt bindande aftal. Ty då deras rättsverkan i allt fall
blefve så föga omfattande, som ofvan angifvits, så hade man genom
ett dylikt försök inlåtit sig på vidlyftigheter, som icke stode i skäligt
förhållande till det knappa slutresultat, som dermed ernåddes.
I viss mån annorlunda ställa sig de förhållanden, som nu berörts,
uti en del främmande länder. Lagstiftningen har der gått ganska långt
i att söka med rättsligt tvång åstadkomma och vidmakthålla uppgörel¬
ser uti arbetstvister. Sådant är förhållandet, på sätt framgår af redo¬
görelsen för den utländska lagstiftningen i ämnet, inom åtskilliga af de
Förenta Staterna samt de australiska kolonierna, särskilt Nya Zeeland.
Visserligen kan staten här ej utan vidare inblanda sig i tvisten, men
det beror å andra sidan på endast den ena parten, om tvistens hand¬
läggning kommer, att falla under statlig myndighets befogenhet, och
denna befogenhet är vidsträckt tillmätt. Lagen har sörjt för, att det
resultat, hvartill vederbörande statsmyndighet i sin behandling af tviste¬
frågan kommer — likasom de överenskommelser om arbetsvilkorens
reglerande parterna på annan väg ingått — genom statens tvångsmakt
bringas till utförande. Visserligen icke genom något, naturligtvis oge¬
nomförbart direkt påbud, att arbetsgifvaren skall drifva ett företag eller
55
arbetaren arbeta i detsamma på de af myndigheten fastställda villkoren,
men genom att stadga särskilda påföljder för underlåtenhet att vid före¬
tagets drifvande eller arbetets presterande efterkomma dessa villkor. Att
så kunnat ske, sammanhänger med den utveckling, som arbetarnes sam¬
manslutning i organisationer der uppnått och hvarpå lagstiftningen byggt.
Arbetsaftalet är der å arbetarnes vägnar ingånget af en såsom juridisk
personlighet inregistrerad fackförening; en skiljedom berör endast fack¬
föreningen eller de tvistande arbetarne såsom medlemmar af en sådan,
och för de böter eller viten, som olagligt handlingssätt i nyssnämnda af-
seenden medför, ansvarar föreningen, hvars ensak det sedermera blir att
komma till rätta med medlemmarne. Med nuvarande förhållanden vore en
sådan anordning hos oss fullkomligt otänkbar. Den ringa utveckling fack-
föreningarne i Sverige ännu uppnått — den 30 juni 1898 tillhörde af
landets samtliga 288,059 industri- och grufarbetare endast 58,340 eller
20,3 % sina resp. yrkesföreningar, — den obestämda rättsliga ställning
de ännu intaga, den afvoghet, med hvilken de flerstädes af arbetsgif-
varne omfattas, — allt detta gör dem för närvarande föga lämpliga att
bilda grundvalen för en effektiv lagstiftning angående arbetsaftalets helgd
och exekution af skiljedomsutslag i arbetstvister. Hvad de såsom mo¬
raliska faktorer i detta afseende kunna åstadkomma, är en annan fråga.
Men då hvarken de eller, såvidt komitén har sig bekant, några inrätt¬
ningar i öfrigt lämpa sig såsom organ, genom hvilka hos oss staten
på tvångets väg skulle kunna kraftigare än hvad nu är förhållandet
genomdrifva åtlydnad af en ingången öfverenskommelse eller ett af
tredje man afkunnadt utslag, måste lagstiftningen, åtminstone tills vi¬
dare, förklara sig oförmögen att uppfylla de icke sällan i detta afseende
från olika håll med icke ringa värme och förhoppningsfullhet framställda
anspråk och önskemål. Lika litet som staten trots alla de olägenheter,
som en arbetsinställelse medför, under nuvarande förhållanden och med
rådande uppfattning hos oss skulle kunna tvinga de stridande att söka
en uppgörelse i godo, lika litet eger han något osvikligt tvångsmedel
att, äfven om de slagit in på denna väg, förmå dem att åtnöjas med
de resultat, som på densamma genom den ena eller andra metoden blif¬
va fastslagna.
I öfverensstämmelse med den rådande europeiska uppfattningen i
allmänhet anser komitén sålunda, att på tvångets väg för närvarande
intet på detta område står att vinna. Hvarken kunna de tvistande
genom lagens makt tvingas att söka en uppgörelse inför någon slags,
offentlig eller enskild, förlikande eller skiljande, institution, eller finnes
det någon utsigt att åt de uppgörelser, till hvilka de på en alltigenom
frivillig väg kommit, gifva en ökad rättslig verkan utöfver den, som
enligt eljest gällande rättsregler må kunna tillkomma dem. Skall något
af värde kunna uträttas, måste det ske med parternas goda vilja, och
hvad staten kan göra är väsentligen att vädja till denna, såväl med
hänsyn till sjelfva anlitandet af förlikningsförfarandet som hvad beträffar
genomförandet och vidmakthållandet af den reglering, som under det¬
samma kan hafva ernåtts. Lyckligtvis saknar en sådan grund för den
tillärnade lagstiftningen inom vårt land icke utsigt att leda till gynn¬
samma och önskvärda resultat. Eu arbetskonflikt medför, som ofvan
visats, icke minst för parterna sjélfva alltför stora olägenheter för att
det icke skall ligga i deras eget intresse att förebygga eller åtminstone
så snart som möjligt upphäfva densamma. Och hvad juridiska tvångs¬
medel knappast förmå uträtta för genomförande af träffade överens¬
kommelser eller meddelade skiljeutslag, det åstadkommes i flertalet fall
genom det moraliska tryck, som ett rätt organiseradt och af den all¬
männa opinionen buret förlikningsväsende utöfvar på de tvistande.
Visserligen kan det tänkas, att ett förlikningsvis ingånget aftal eller
ett afkunnadt skiljeutlåtande lemnas utan afseende af parterna eller efter
kort tids förlopp af dem brytes. Och ofta hör man det påståendet, att
i verkligheten så merändels är och skall blifva förhållandet. Men dels
få vid sådana omdömen mången gång alla och en hvar sig förevitadt
hvad allenast enstaka individer brutit, dels må man betänka, att förlik¬
nings- och skiljeväsendet ännu icke hunnit den fasthet och stadgade
tillämpning det helt visst kan komma att erhålla. Bedömes saken
opartiskt, måste omdömet helt visst blifva det, att den moraliska tvåugs-
kraften redan visat sig i det stora flertalet fall innebära ett betydande
stöd för förlikningsaftal och skiljedomar och att den, då en gång sy¬
stemet vunnit fullt burskap i den allmänna uppfattningen, skall visa
sig utgöra för detsamma en pålitlig och bärkraftig grundval. Komitén
anser sig hafva så mycket större anledning till denna uppfattning, som
uti vårt land förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, hvad man
än må säga och lära om dess rent ekonomiska karakter, dock uppfattas
såsom i väsentlig mån ett personligt förhållande med alla de moraliska
band och förpligtelse^ som ur ett dylikt förhållande härflyta. Der en
sådan uppfattning är rådande, har man vid lagstiftning af nu ifråga¬
varande slag en god grund att bygga på, och man behöfver föga sörja
öfver, att man icke lyckas åstadkomma någon utsträckt och skärpt an¬
vändning af statens tvångsmakt, så mycket mindre som de juridiska
och de moraliska medlen för upprätthållande af förlikningar och skilje¬
domar på förevarande område nästan kunna sägas stå i omvändt för¬
57
hållande till hvarandra, och man fördenskull kunde löpa fara att, i
samma mån man litade till de förra, försvaga de senare, hvilket åter
skulle vara till ringa båtnad.
Man kunde tycka, att om en lagstiftning angående förliknings- och
skiljeförfarande i arbetstvister väsentligen har att bygga på parternas
egen försonlighet, innehållet af samma lagstiftning likasom ock den
verkan, densamma kan förväntas åstadkomma, måste blifva föga om¬
fattande. Att densamma till sitt innehåll blir skäligen begränsad är ju
gifvet; men komitén håller före, att dess verkningar det oaktadt kunna
blifva ganska gagneliga.
Hvad då beträffar den närmare beskaffenheten af de åtgärder, som
från nu angifna allmänna ståndpunkt kunna af det allmänna vidtagas
till befrämjande af arbetstvister lösning, så måste desamma framför
allt gå ut på att söka mellan de tvistande parterna åvägabringa en
ordnad, allsidig och väl ledd gemensam förhandling.
En arbetskonflikt medför, såsom ofvan nämnts, icke minst för par¬
terna sj elfva alltför stora olägenheter, för att det icke skulle ligga i
deras intresse att söka komma till rätta med hvarandra utan anlitande
af sådana kampmedel som strejk, lockout och dylikt. Men för detta än¬
damål kräfves ett ingående och i möjligaste mån lidelsefritt öfvervä¬
gande af de kolliderande intressena, deras allsidiga vägande emot hvar¬
andra, för att sålunda få utrönt, hvilkendera sidans anspråk är det
i såväl ekonomiskt som andra hänseenden mest berättigade. Det
gäller då blott att söka få ett sådant utrönande till stånd. Ett
sådant utrönande är i de flesta fall omöjligt att företaga af den ena
parten ensam, för hvilken alla de omständigheter, som betinga - och
stödja motståndarens anspråk, icke kunna vara fullständigt kända.
En gemensam förhandling, under hvilken de framställda fordringarna
allsidigt belysas och från olika synpunkter uttömmande debatteras, är
oundgänglig, om utan strid klarhet skall vinnas i frågan om, hvems
anspråk är det bäst grundade. Det är uteblifvandet eller det alltför
sena anordnandet af eu sådan förhandling, som i de allra flesta fall
framkallar arbetsinställelsen. Och att detta så ofta blir händelsen,
att regelbundna och ordnade förhandlingar parterna emellan ännu
äro jemförelsevis ovanliga företeelser inom vår industriella värld,
beror i sin ordning delvis på en viss motvilja hos arbetsgifvarne att
inlåta sig i underhandlingar med arbetarnes representanter, men äfven
8*
58
på båda parternas obenägenhet att genom att framställa förslag om
en dylik förhandling företaga en åtgärd, som af motståndaren kan tol¬
kas som en svaghet i den ekonomiska positionen. Ingen vill här gerna
taga första steget, och när sent omsider den titbrutna arbetsinställelsens
olägenheter tvinga vederbörande att under en eller annan form komma
tillsammans i och för förhandling, äro sinnena efter stridens förluster
och missräkningar alltför upphetsade och förbittrade, för att en upp¬
görelse utan stora svårigheter och slitningar skall lyckas komma till
stånd.
Det bästa sätt, hvarpå dylika förhandlingar kunna åvägabringas,
är otvifvelaktigt att söka deri, att inom särskilda arbetsgrenar nämnder,
innefattande representanter för både arbetsgifvare och arbetare, genom
fri öfverenskommelse mellan parterna tillsättas på förhand och medan
förhållandena äro fredliga, med uppgift att medelst öfverläggningar och
förhandlingar söka undanrödja anledningar till misshälligheter eller, der
tvister utbrutit, bilägga dem. Till dylika institutioner, hvilkas tillkomst
måste bero af parternas egen insigt om deras gagn och hvilkas organi¬
sation och verksamhetsuppgift naturligen böra vara öfverlemnade åt
parternas fria bestämmande, kan staten icke intaga annan ställning än
att möjligen söka uppmuntra till deras upprättande och lemna något
biträde vid deras anordnande. Derom får komitén tillfälle att nedan
vidare något yttra sig.
Men dylika institutioner finnas icke ännu hos oss i afsevärd om¬
fattning, och det torde kanske dröja länge, innan de allmännare komma
till stånd. Om nu en arbetshäst utbryter inom yrkesgren, der man icke
på angifvet sätt på förhand sörjt för ett ordnadt förhandlingsförfarande
i händelse af tvist, erbjuder sig ett tillfälle för det allmänna att direkt
mellankomma. Hvad de tvistande af sig sjelfva antingen alls icke eller
i bästa fall alltför sent kunna förmå sig till, att nämligen sammankomma
till den för uppgörelses vinnande oundgängliga förhandlingen, det bör
eu af staten tillsatt funktionär söka åstadkomma, och det är all anled¬
ning att antaga, att ett sådant försök skall lyckas. En sådan funktio¬
när, i besittning af lämpliga personliga egenskaper och utrustad med
den auktoritet, som ett offentligt uppdrag medför, skall möta ett helt
annat svar pa en inbjudan till förhandling' än det, som motpartens
ofta illa sedda ombud och representanter ännu i allmänhet ha att emotse.
En sådan förtroendeman, som tillträder sitt värf med grundliga insigter
i ekonomiska och industriella förhållanden, särskildt rörande det distrikt,
för hvilket han är satt att verka, som med vaket öga följer skiftnin¬
garna i förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare och som särskildt
59
genom personligt sammanträffande med parterna sökt sätta sig in i den
tvist, som föreligger, skall med sin af verksamheten ytterligare utveck¬
lade takt och grannlagenhet med lätthet kunna välja det ögonblick, då
han med hopp om framgång kan ställa en anmodan till parterna att
inför honom sammankomma till förhandling med hvarandra, för att möj¬
ligen komma till en uppgörelse, samt att, i afbidan på denna och för
att icke försvåra utsigterna för densamma, icke vidtaga eller vidhålla
arbetsinställelse. Riktas, utan någon slags offentlighet, från ett dylikt
förtroendeingifvande håll och innan ännu parterna hvar och en bitit sig
fast i sin ensidiga uppfattning af tvisten och genom hänsynslösa åt¬
gärder å motpartens sida blifvit ännu ovilligare att lyssna till hans an¬
dragande^ en sådan hemställan till de stridande, kan det knappast fela,
att densamma jakande blifver besvarad.
Emellertid får man icke förutsätta, att så alltid blir händelsen.
Endera parten, eller kanske båda, kan af vissa motiv — af okunnighet
om förhandlingens betydelse, af missriktad tilltro till sin saks styrka
eller, om det är arbetsgifvaren, af motvilja mot någon utanför ståendes
inblandning i en sak, som endast rör honom och »hans» arbetare — vara
så ovillig att inlåta sig på en dylik förhandling, att han nekande be¬
svarar den framställda anmodan. Denna har sålunda i den form, hvari
den framställdes, icke varit nog kraftig att påverka honom; det gäller
då att söka göra den mera effektiv och att öfvervinna de nyssnämnda
motivens inflytande genom andra. Detta vinnes genom att draga saken
inför allmänna opinionens domstol, inför hvilken den, som vägrar att
infinna sig till förhandling och der utveckla och försvara grunderna för
sitt anspråk, gifvetvis måste komma att anses drifva och förfäkta en
sjuk sak. Dermed äro allmänhetens sympatier förda öfver på motstån¬
darens sida, ett förhållande, som icke allenast är af moralisk, utan äfven
af ekonomisk betydelse, då de icke sällan taga sig uttryck i pekuniär!
understöd åt den, som i känslan af en rättfärdig sak icke ryggar till¬
baka för att med skäl och grunder försvara densamma. Det är af denna
farhåga för att få allmänna opinionen emot sig, som lagstiftningen här
bör begagna sig.
Om derför parterna — eller endera af dem — icke efterkomma
den af den offentliga myndigheten under mera enskild form till dem
riktade anmodan att sammankomma till förhandling, bör sådan kallelse
genom offentlig kungörelse framställas. Skulle åter detta ej leda till
afsedt resultat, må det officiellt bringas till allmänhetens kunskap, att
bemedlingsförsöket strandat på parts vägran att inlåta sig i förhand¬
lingar. Något längre gående tvång för att söka förmå vederbörande
60
till gemensam förhandling torde ej böra ifrågasättas. Å den offentliga
funktionärens sida är tills vidare ingenting att göra, förr än parten,
der han icke på stridens väg lyckats drifva sin sak igenom, af krigets
olägenheter föranledes att anlita den fredliga förhandlingens metod, då
det allmännas representant gifvetvis är oförhindrad att vidare egna sina
bona officia åt saken.
Har det deremot lyckats den offentliga funktionären att få parterna
— sjelfva eller genom representanter — tillsammans inför sig, gäller
det att anknyta till den villighet, de redan härvid ådagalagt, för att
söka komma till en fredlig uppgörelse. Att uppställa några bestämda
regler för det förfaringssätt, han härvid har att iakttaga, låter sig icke
på förhand göra. Man kan endast som en hufvudprincip framhålla, att
då hans framställningar och förslag för sitt förverkligande alltigenom
förutsätta parternas goda vilja, utan hvilken de måste stanna vid tomma
uttalanden, han måste noga akta sig för hvarje tillvägagående, som ens
kan framkalla skenet af, att han gentemot de tvistande vill åberopa
sig på något slags tvångsmakt, som han i sjelfva verket icke i minsta
mån besitter. För öfrigt kan man blott påpeka, att han har att tillse,
att tvistens föremål noga preciseras, att de framställda anspråken och
grunderna för desamma klart angifvas, och att skälen för motpartens
vägran att godkänna dem likaledes tydligen utvecklas, samt slutligen
att han, sedan anspråken på båda sidor bestämdt föreligga, bör hem¬
ställa, huruvida icke för öfverenskommelses vinnande jemkningar eller
medgifvanden äro möjliga, och dervid sjelf framställa förslag, som
för detta ändamål kunna synas lämpliga. Allt detta under lugn och
opartisk ledning med noga öfvervakande, att förhandlingarne röra sig
inom den föreliggande tvistefrågan, att för densamma oväsentliga om¬
ständigheter lenmas å sido och framför allt, att uttryck af personlig
bitterhet, såsom endast egnade att försvåra uppgörelsen, undvikas. Hufvud-
vilikoret för ett godt resultat är frågans lugna och alltigenom sakliga
behandling.
Lyckas det emellertid icke, trots alla försök, att leda de tvistande
in på den fredliga uppgörelsens väg, måste han förklara sin verksam¬
het som förlikningsorgan afslutad. Men innan han ser sig nödsakad
att lemna hela tvistefrågan åt dess öde, kan han som en ytterligare
utväg — men med samma frihet för parterna att nekande besvara
denna framställning som de föregående — hemställa till parterna att,
då det nu visat sig omöjligt för dem att genom egna medgifvanden
komma till en uppgörelse, men en slutlig fredlig lösning af frågan dock
ligger i bådas intresse, åt en eller flera personer uppdraga att efter
61
allsidig pröfning, om och i hvilken män de från ena eller andra sidan
framställda anspråken kunna vara befogade och på hvilket sätt följakt¬
ligen tvisten rättast bör lösas, skilja de tvistande emellan, för hvilket
syftes vinnande han derjemte har att erbjuda sig att, om så linnes be-
höfligt, söka utjemna de meningsskiljaktigheter, som kunna uppstå an¬
gående valet af ofvannämnda personer, och i öfrigt tillhandagå med
de åtgöranden, som kunna bidraga till, att det af de tvistande önskade
afgörandet verkligen kommer till stånd. Det förfaringssätt, han sålunda
hemställer till parterna att anlita, är hvad som i det allmänna språk¬
bruket redan erhållit benämningen »skiljedom)). Men ehuruväl i denna
hemställan enligt komiténs mening borde som ett ovillkorligt moment
ingå, att de tvistande på förhand utfäste sig att efterkomma de nämnda
personernas, de s. k. »skiljedomarnes» utlåtande, är det af skäl, som
redan förut utförligare framlagts, här ingalunda i allmänhet fråga
om eu »skiljedom» i ordets teknisk-juridiska mening och i den bety¬
delse, som uttrycket enligt 1887 års lag om skiljemän innebär. Här
är, utom i de mera sällan förekommande fall, att föremålet för striden
varit en fråga af tvistemåls beskaffenhet, hvarom förlikning kunnat
träffas, och parterna derjemte hvar och en för sig lagligen och på be¬
hörigt sätt förbundit sig att åtnöjas åt »skiljedomarnes» utslag, inga¬
lunda fråga om en juridiskt exigibel dom, utan, som ofvan visats, är
utslagets helgd endast moralisk, hvilket emellertid ingalunda innebär,
att densamma skulle vara fullständigt blottad på effektivitet. Äfven
här är den allmänna opinionen en faktor, som icke får lemnas ur räk¬
ningen. Man utsätter sig icke gerna för att inför denna makt stämplas
som löftesbrytare, och lika motvilligt underkastar man sig förödmju¬
kelsen att af denna opinion betraktas som maktlös i sitt förhållande
till de skaror, hvilkas förtroendemän och ledare man varit. Det ligger
sålunda t. ex. i arbetarerepresentanternas eget intresse att med alla de
maktmedel, som stå till deras rådighet — och dessa äro äfven hos oss
med vårt ännu föga utvecklade fackföreningslif redan nu icke obetyd¬
liga — söka förmå hufvudmännen att icke komma ombudens åtgärder
på skam. Den hittills hos oss vunna erfarenheten såväl från förliknings-
och skiljedomsväsendets som från öfriga öfverenskommelsers område,
angående hvilken den ofvan meddelade historiken afsett att lemna
bidrag, berättigar också till goda förhoppningar om ett lojalt tillväga-
gående för framtiden.
Men den offentliga myndighetens uppgift skulle icke vara afslutad
med nu angifna verksamhet vid hotande eller redan utbrutna arbets¬
tvister. Det inflytande på arbetsförhållandets lugna och ostörda utveck¬
62
ling, som på förhand genom arbetsgifvares ocli arbetares egen försorg
upprättade förliknings- och skiljenämnder inom olika näringsgrenar ut-
öfvat, har öfverallt visat sig vara af den gagneliga natur, att det, på sätt
ofvan framhållits, bör ligga i statens intresse att i sin mån främja upp¬
komsten af dylika inrättningar. Och i den funktionär, som fått i upp¬
drag att medverka vid de redan aktuella tvisternas reglerande, eger staten
ett synnerligen lämpligt organ att äfven tillvarataga denna nya uppgift.
Med den auktoritet på detta område, som detta organ besitter, skola dess
bemödanden att verka för dylika nämnders upprättande med så mycket
större sannolikhet krönas med framgång, som den rika, genom studium
af in- och utländska institutioners verksamhet alltjemt tillväxande erfa¬
renhet, som står honom till buds, med lätthet åvägabringar förslag,
som för vederbörande näringsgrenars behof visa sig användbara. Att
på förhand gifva några anvisningar angående sättet för tillvägagåendet
härvid torde icke befinnas lämpligt, då hvarje reglemente för en dylik
institution noga måste smyga sig efter den näringsgrens förhållanden,
detsamma är afsedt att reglera. Den brokiga mångfald, som stadgarne
för de hittills framgångsrikaste förliknings- och skiljenämnderna, de
engelska, förete, visar också, att nödig hänsyn måste tagas till de olika
industriernas vexlande kraf.
Hvad i öfrigt beträffar förhållandet mellan den från det allmännas
sida tillsatta förlikningsfunktionären samt de enskilda förlikningsnämn-
derna, håller komitén före, att dessa senares auktoritet skulle komma
att undergräfvas, om redan endera af de parter, som ingått öfverens¬
kommelse att hänskjuta uppgörelsen af sina tvister till en sådan privat
institution, vid någon anledning till tillfällig missbelåtenhet med den¬
samma eller när han befarade ett för sig ogynnsamt utlåtande i den
föreliggande tvisten, vore i tillfälle att med förbigående af denna in¬
stitution kunna påfordra statsfunktionärens ingripande. Den enskilda
institutionens olämplighet för sin uppgift bör först då anses konstaterad
och en annan utväg vara af nöden, när ingendera af parterna vill an¬
lita dess biträde i den pågående tvisten, utan båda begära det offent¬
ligas mellankomst, hvilken i sådan händelse, men icke förr, bör ställas
till deras förfogande.
Hvad staten på förevarande område hos oss kan åstadkomma blir
sålunda enligt komiténs åsigt upprättandet af ett det allmännas organ,
som, för uppgörelses åstadkommande, vid lämplig tidpunkt söker föra
de tvistande till en förhandling tillsammans och dervid genom fram¬
ställande af förslag om befogade jemkningar och tillmötesgåenden eller
om tvistens hänskjutande till tredje mans afgörande samt genom erbju¬
63
dande af sitt biträde härvid på allt sätt söker framkalla en dylik upp¬
görelse, och som vid sidan af denna sin verksamhet söker förmå
arbetsgivare och arbetare att sjelfva på förhand upprätta permanenta
inrättningar, genom hvilka på förhandlingens väg arbetstvister före-
kommas eller biläggas och arbetsförhållandets lugn och ostördhet beva¬
ras. Ett statens inskridande derutöfver låter sig icke genomföra utan
genomgripande förändringar på åtskilliga andra områden af lagstift¬
ningen, åtgärder, för hvilka hvarken åskådning eller förhållanden i
öfrigt här i landet ännu på långt när äro tillräckligt mogna.
Af det hittills sagda framgår, att komitén ansett ofvannämnda
uppgifter, hvilka skulle från det offentligas sida utöfvas, kunna fullt
effektivt tillvaratagas af en ensam person, en s. k. förlikningsman, som
skulle för visst distrikt förordnas. I denna mening hafva emellertid
icke alla komiténs ledamöter instämt. De, som härutinnan varit skilj¬
aktiga, hafva hållit före, att förlikningsmannen, på samma gång som
han hade att förrätta vissa åligganden på egen hand, för andra och
mera vigtiga, enkannerligen för den egentligen medlande verksamheten
vid utbrutna arbetstvister, behöfde vid sin sida hafva en, genom arbets-
gifvares och arbetares val tillkommen, af fyra bisittare — hälften från
hvardera sidan — bestående nämnd, såsom hvars ordförande han skulle
fungera.
Till stöd för denna senare uppfattning har gjorts gällande, att
förlikningsmannen, huru framstående egenskaper han än månde ega,
dock i allmänhet ej kunde antagas vara i besittning af så stor praktisk
utbildning och erfarenhet, att han ej väl behöfde rådgöra med personer,
som stode de industriella förhållandena och det praktiska lifvet när¬
mare; att, äfven om hans praktiska insigt vore den bästa möjliga, hans
sakkunskap och förfarenhet dock naturligen ej kunde vara så mång¬
sidig, att ej densamma i en mängd fall nogsamt tarfvade en komplet¬
tering; att i öfrigt hans verksamhet borde kunna kontrolleras och på
nära håll följas af lämplige sakkunnige, så att, om han vore i begrepp
att vidtaga någon mindre välbetänkt åtgärd, ett afvärjande i tid skulle
kunna ega rum. Med ett ökadt antal medlemmar inom institutionen
skulle företeelserna å näringslifvets område lättare kunna följas, fara
för arbetsinställelse tidigare upptäckas och tillfälle till personlig be¬
röring med parterna mer otvunget beredas. Utan en ur deras eget
val utgången nämnd skulle institutionen icke komma att omfattas med
64
tillräckligt förtroende hvarken af arbetsgivare eller arbetare. En af
regeringen eller högre förvaltningsmyndighet utnämnd och af densamma
mer eller mindre beroende funktionär, hvars kännedom om de särskilda
näringsgrenarnes förhållanden ofta måste vara ganska bristfällig, skulle
aldrig kunna ingifva parterna den tillit, att de, äfven om de hörsam¬
made hans inbjudning att sammankomma inför honom till förhandling,
skulle fästa synnerligt afseende vid hans förslag till mellanhafvandets
uppgörelse.
De anförda skälen hafva emellertid icke förmått rubba komiténs
öfvertygelse om obehöfligheten och olämpligheten af en dylik permanent
nämnd vid sidan af förlikningsmannen.
I afseende å denna nämnd vill komitén närmast framhålla, huru¬
ledes densamma icke kan komma till stånd utan med anlitande af en
synnerligen vidlyftig och särskilt för de kommunala myndigheter, som
vid valet skulle biträda, betungande valapparat. En blick på de be¬
stämmelser, som reservanternas förslag härutinnan upptager, torde ome¬
delbart gifva detta vid handen. Ej blott äro dessa bestämmelser gan¬
ska invecklade; tillämpningen af desamma skulle helt visst i många
fall gifva anledning till villrådighet och svårigheter. Tvifvelsutan hafva
reservanterna gjort hvad göras kunnat för att i möjligaste mån gifva
enkelhet och klarhet åt sitt förslag. Men de svårigheter, som derut¬
innan föreligga, hafva sin grund i ämnets egen beskaffenhet. För
komitén har det synts gifvet, att en så omfattande och invecklad val¬
procedur icke bör i detta ämne bringas till stånd, med mindre man i
gengäld ernår ett resultat, hvars gagn är satt utom allt tvifvel. I detta
hänseende är emellertid komitén långt ifrån att dela reservanternas
förväntningar.
En viss tvekan i detta hänseende uppkommer redan vid öfver¬
vägande deraf, att kanske i många fall deltagandet i det val, genom
hvilket nämnden utses, ej blir synnerligen talrikt. Reservanterna sjelfva
hafva i sitt förslag till och med måst räkna med den möjligheten, att
de väljande å endera sidan eller å båda helt och hållet uteblifva från
valet. Skulle nu så inträffa, att nämnden framginge ur ett val, hvari
allenast ett fåtal väljare deltagit, skulle nämnden i väsentlig mån blifva
i saknad af det allmänna erkännande, som efter reservanternas mening
väl skulle utgöra en väsentlig förutsättning för dess inflytande. Lik-
artadt skulle förhållandet blifva jemväl i det fall, att deltagandet i valet
väl varit lifligt nog, men att splittring egt rum mellan de väljande, så
att valets utgång å endera eller å båda sidorna, arbetsgifvarnes eller
arbetarnes, bestämts af en måhända knapp majoritet, i hvilket fall nämn-
66
den ingalunda blefve ett uttryck för en allmän åskådning och mening
inom de klasser, med hvars mellanhafvanden den skulle sysselsätta sig.
Om än i de hänseenden, som nu anmärkts, intet vore att erinra,
föreligga dock i allt fall enligt komiténs åsigt fullgoda skäl att draga
gagnet af den tilltänkta nämnden i tvifvelsmål. En väsentlig anled¬
ning till dennas inrättande skulle ju vara, att man derigenom förvärf¬
vare åt förlikningsinstitutionen en större praktisk läggning och sakkänne¬
dom, än som skulle tillkomma densamma, om den utgjordes af blott en
ensam person. Häremot vill komitén påpeka, att bisittarne i nämnden
endast äro representanter för distriktets arbetsgivare och arbetare i
allmänhet, men att, då endast två bisittare från hvardera sidan skulle
utses, medan de olika yrkena äro synnerligen talrika, det komme att
bero på en tillfällighet, huruvida den sålunda sammansatta nämnden i
en viss föreliggande arbetstvist förfogade öfver den speciella sakkun¬
skap, som för tvistens rätta bedömande kunde synas önskvärd. Hvilket
mått af särskild sakkunskap kunde man väl påräkna hos bisittare, må¬
hända tillhörande trävarubranschen, uti en tvist inom textilindustrien?
Reservanterna hafva ock sjelfva förutsatt, att nämnden, sådan den fram¬
går ur valet, icke kommer att eg a den sakkännedom, som reservan¬
terna anse angeläget att söka bereda densamma, och hafva fördenskull
genom bestämmelserna i § 11 af sitt förslag sökt finna en utväg att
afhjelpa denna brist genom att tillerkänna bisittarne i nämnden befo¬
genhet att i särskilda fall komplettera nämnden genom tillkallande af
sakkunnige. Mot denna utväg kan dock anmärkas, ej blott att ingen
säkerhet finnes för att densamma verkligen blir anlitad, utan ock att
det icke synes väl stämma öfverens med nämndens allmänna karaktär,
sådan denna i reservanternas förslag framträder, att göra tillvaron inom
desamma af ett så vigtigt element, som den särskilda sakkunskapen
enligt reservanternas uppfattning skulle utgöra, i väsentlig mån beroende
på något så ovisst som nämndens egen fullt fakultativa sjelfkomplette-
ring. Reservanternas förslag innefattar fördenskull icke någon trygghet
för, att särskild sakkunskap blir inom nämnden representerad. Allenast
det låter sig säga, att förlikningsinstitutionen, utvidgad att bestå af både
förlikningsman och bisittare, genom de senare får sig tillförd ett ökadt
mått af praktisk insigt och förfarenhet, men detta taget i sin allmän¬
het och Titan afseende å någon för olika näringsgrenar särskild sak¬
kännedom.
Den medverkan, som bisittarne i nämnden skulle vid tvistens hand¬
läggning lemna, kan således icke, i allmänhet sedt, anses vara någon
annan än den, som praktiska och rättrådiga män öfverhufvud äro egnade
y
66
att lemna, utan afseende å någon särskild sakkunskap. En sådan med¬
verkan är naturligen icke att förakta, men fråga är, om den verkligen
påkallas af institutionens uppgift, sådan denua, rätteligen fattad, bör
anses vara, och om ej snarare i åtskilliga fall denna uppgift kan blifva
motverkad derigenom, att institutionen göres till en så månghöfdad inrätt¬
ning, som reservanternas förslag innebär.
Enligt hvad förut framhållits, skulle den offentliga förliknings-
institutionens egentliga uppgift bestå i de tvistandes sammanförande till
förhandlingar inför densamma och derefter i dessa förhandlingars ledande
och förande på ett sådant sätt, att de så vidt möjligt kunde leda till
förlikning eller, om sådan visade sig omöjlig att åstadkomma, till sakens
hänskjutande till afgörande af skiljenämnd, hvars sammansättning helt
och hållet borde öfverlemnas åt parternas eget skön. Institutionens
hela uppgift går alltså ut på, icke ett bedömande af parternas skilda
anspråk från synpunkten af dessas materiella innebörd, utan fastmera
på att utöfva sådan inverkan på parterna, att dessa, med öfvergifvande
af alla oförsonliga stridsmedel, låta förmå sig till fredlig uppgörelse.
De egenskaper, på hvilka det härvid framför allt ankommer, äro rör¬
lighet, snabb uppfattning, opartiskhet och saklighet samt förmåga att
lämpa sig efter de olika situationer, som i dessa oändligt skiftande fall
äro tänkbara, och att på detta sätt genom takt och grannlagenhet så länka
förhandlingarna, att de, så vidt möjligt, leda till uppgörelse i godo i
någon form. Men med en sådan uppgift lyckas efter all antaglighet
en ensam person allra bäst, och det är svårt att inse, att det vid dess
utförande skulle lända honom till någon väsentligare nytta att hafva
vid sin sida flere eller färre representanter för ortens arbetsgifvare och
arbetare. Det kan fastmera vara att befara, att ett större antal medver¬
kande går i vägen för hvarandra, och att ett mindre väl valdt uttryck,
en misslyckad åtgärd af den ene lätt nog förderfva!’ hvad den andre
redan kan hafva uträttat. Den säregna karaktären af den ifrågavarande
institutionen såsom framför allt en medlande institution kunde härmed
förfelas, allra helst om i nämnden blifvit insatta personer, för hvilka
nämndens uppgift ej vore rätt klar, och hvilka deruti införde snarare
ett kampelement än ett förlikande.
Komitén kan ej finna annat, än att den utaf reservanterna intagna
ståndpunkten ytterst beror på, att reservanterna ej behörigen vidhållit
den uppfattning, som reservanterna dock i sjelfva verket dela med
komiténs öfriga ledamöter, nemligen att den ifrågavarande institutionens
uppgift bör vara medlande och förlikande, men icke beslutande. Vore
det så, att denna institution hade att, i ett eller annat afseende fatta
67
beslut i den sak, som komma under dess behandling-, då skulle visser¬
ligen krafvet på omfattande praktisk erfarenhet och särskild sakkänne¬
dom vara med allt fog framställdt. Men nämnden skulle icke enligt
reservanternas förslag ega någon dylik beslutanderätt. Ty dit kan komi-
tén knappast räkna den befogenhet, som reservanterna i § 51 af sitt
förslag tillerkänt nämnden att, om alla förlikningsförsök strandat, af¬
gifva ett utlåtande, om och i hvilken mån nämnden anser de från ena
eller andra sidan framkomna påståendena vara befogade och på hvilket
sätt följaktligen den föreliggande tvisten enligt nämndens åsigt rättast
bort lösas. Detta utlåtande, som icke skulle afgifvas med mindre alla
i nämnden ansåge sådant lämpligen böra ske och de alla vore ense om
utlåtandets innehåll, komme antagligen att afgifvas i ytterst få fall och
finge helt visst alltför ringa inflytande, för att någon synnerlig bety¬
delse skulle kunna tillmätas detsamma. I allt fall är naturligtvis detta
utlåtande af alltför sekundär betydelse för att för dess skull en så bredt
anlagd apparat, som den af reservanterna föreslagna nämnden, skulle
tillskapas. En annan situation, i hvilken ett inledt förlikningsförfarande
slutar med ett forndigt beslut, och detta visserligen af stor betydelse,
är den, då tvisten enligt parternas träffade öfverenskommelse hänskjutes
till skiljedom. Af skiljemännen bör visserligen fordras synnerlig prak¬
tisk erfarenhet och sakkunskap. Men enligt såväl reservanternas som
komiténs förslag skulle det ju stå de tvistande fullkomligt fritt att till
skiljemän utse livilka de helst ville; och för att tillgodose de tvistandes
behof att ega tillgång till personer, lämpliga att anlita för en eventuell
skiljedom, är den af reservanterna tilltänkta nämnden ingalunda af nöden.
Skiljemännen måste utses med noga hänsyn till just den föreliggande
tvisten, till behofvet af speciell sakinsigt i dithörande industriella för¬
hållanden, och för öfrigt till en mängd tillfälliga omständigheter. Bisit-
tarne i den en gång för alla utsedda nämnden skulle sannolikt i de
flesta fall icke anmodas att deltaga i någon skiljedömande verksamhet.
Ty älven om man ville förutsätta, att parterna såsom valmän förut
gifvit dem sina röster vid val till bisittare i den permanenta nämnden
— något som emellertid ingalunda behöfver vara fallet — så är det
derför alls icke gifvet, att de med fullt förtroende ville lägga afgöran-
det af den pågående tvisten i deras hand, detta icke ens om bisittar-
nes sakkunskap omfattade just vederbörande yrkesgren. Förtroendet
beror här på en mängd olika omständigheter, och sannolikheten, att
det skulle falla just på den permanenta nämndens bisittare, är icke sär¬
skilt stor. Men dermed bortfaller ock det skälet för en dylik nämnd,
att ur densamma lämpliga skiljedomare skulle kunna rekryteras.
68
Den omständigheten, att reservanternas ståndpunkt enligt komiténs
åsigt lider af en viss obestämdhet i fråga om uppfattningen af hvad
som rätteligen är den ifrågavarande institutionens uppgift, har medfört,
att reservanterna ej kunnat åt sin nämnd gifva den fasta ställning, som
man kunnat förvänta. Så t. ex. hafva reservanterna, som funnit, att
det första ingripandet i en arbetstvist icke gerna kan göras af en så
tungt arbetande mekanism som nämnden, utan uppdragit detta särskild t
åt förlikningsmannen, derutöfver gjort sammankallandet öfverhufvud utaf
nämnden beroende af vissa alternativa betingelser, hvilka samtliga kunna
tänkas uteblifva i en viss tvist. Äfven enligt reservanternas förslag
kan alltså mången tvist blifva handlagd och bragt till slut af förlik¬
ningsmannen utan nämnd, ett förhållande, som icke är egnadt att utgöra
bevis för den sistnämndas behöflighet eller, i händelse densamma skulle
tillsättas, öka dess prestige. Att, äfven sedan nämnden blifvit samman¬
kallad, dess befattning med saken plötsligt kan afbrytas, framgår af
hvad nyss ofvan sagts om de tvistandes fulla frihet att, om de besluta sig
för anlitande af skiljedom, till skiljemän välja hvilka de helst önska.
Faller deras val på andra personer än dem, som sitta i nämnden, torde
det befinnas, att nämndens tillkallande varit skäligen öfverflödigt och
effekten af dess biträde icke någon annan, än hvad förlikningsmannen
sjelf mäktat åstadkomma. Nämndens hela ställning enligt reservanter¬
nas förslag förefaller temligen prekär, och dess auktoritet såväl i allmän¬
hetens uppfattning som i den enskilda tvisten torde, jemväl i följd
häraf, blifva skäligen oviss.
Komitén tror sig hafva skäl till det antagandet, att, då reservan¬
terna gifvit åt den allmänna medlingsinstitutionen karaktären af en
nämnd, de härvid låtit leda sig af den erfarenhet, hvilken såväl inom
främmande länder som ock hos oss vunnits om gagnet af de enskilda
förliknings- och skiljenämnder, som efter öfverenskommelse mellan
arbetsgifvare och arbetare kommit till stånd för särskilda näringsgrenar.
Med de gagneligt verkningarna af dylika nämnder för ögonen bär det
onekligen legat nära till hands att bilda den offentliga och allmänna
institution, som det nu gällt att bringa till stånd, efter mönstret af
dylika enskilda nämnder. Men härvid hafva reservanterna förbisett den
grundväsentliga skilnaden mellan sistnämnda slags nämnder och den
nämnd, som deras förslag går ut på att skapa. De enskilda nämn¬
derna äro tillkomna på fritt initiativ af arbetsgifvare och arbetare inom
en viss yrkesgren. Deras anordnande är uttryck af en inom yrkes¬
grenen hos såväl arbetsgifvare som arbetare mognad önskan att på för¬
handlingens och den fredliga öfverenskommelsens väg komma till rätta
69
med de konflikter, som dem emellan .framdeles kunna uppstå. I valet
af bisittarne hafva inga andra deltagit än just de, som blifva parter i
eu eventuell konflikt. Af dessa förhållanden få de enskilda nämnderna
sin säregna karaktär och hemta deraf sin styrka. Vid sin verksamhet
hafva de stödet af den parternas villighet att förlikningsvis bilägga
sina tvistefrågor, hvilken just tagit sig uttryck i deras tillsättande.
Utsedde af parterna utan inblandning af utomstående, äro deras med¬
lemmar i fullaste mening parternas förtroendemän. Då de äro hänvisade
att följa förhållandena inom en ensam näringsgren, får deras arbete den
särskilda intensitet och det intresse, som begränsning i uppgift medför.
I besittning af speciell sakkunskap och med fullständig inblick såväl i
den ifrågavarande industriens förhållanden som i tvistens innebörd och
förhistoria, ega de en särskild och betydande auktoritet. Helt annat
blir förhållandet med nämnder, sådana som de af reservanterna före¬
slagna. Förgäfves skall man af dessa, tillkomna pa offentlig myndig¬
hets initiativ och framgångna ur samfällda val utan hänsyn till särskilda
yrken eller näringsgrenar, kunna vänta något motsvarande. Det är
angeläget att fasthålla den väsentliga skilnad, som härutinnan förefinnes
mellan den enskilda förlikningnämnden och den af reservanterna före¬
slagna allmänna. Det synes komitén vara fara värdt, att om reservan¬
ternas förslag i denna del blefve genomfördt, man derigenom skulle
bibringa allmänheten den uppfattningen, att den ena kunde vara unge¬
fär lika god som den andra, att derför den ena väl kunde fylla den
ändras plats och att derför, i den mån allmänna nämnder komme till
stånd, allt vore gjordt, som öfverhufvud å detta område vore att göra.
Men härmed hade man, låt vara mot sin vilja, motverkat uppkomsten
af enskilda nämnder och för vinsten af ett högst bristfälligt surrogat
åsidosatt det verkligt värdefulla. Och en dylik effekt kunde så mycket
mera befaras, som, i den mån allmänna nämnder komme till stånd men
visade sig icke kunna motsvara förväntningarna, dermed skulle kunna
uppstå misstro mot förliknings- och skiljenämndsväsendet öfverhufvud.
Angeläget synes det derför komitén vara att, när en allmän och
offentlig förlikningsinstitution skall åvägabringas, gifva åt denna en sådan
begränsning, som bäst står tillsammans med den naturliga begränsnin¬
gen af dess uppgift. Alla de fördelar, som den enskilda nämnden erbju¬
der, kunna icke ernås af en genom det offentligas försorg skapad insti¬
tution, huru donna än inrättas. Må man då begränsa densamma till
hvad den verkligen bör kunna på ett framgångsrikt sätt uppfylla. Detta
är framför allt att söka uti åvägabringande af eu lugn och opartisk
förhandling i tvisten samt i en fördomsfri och insigtsfull ledning åt
70
denna. Man må icke säga att uppgiften, sålunda begränsad, blir allt¬
för obetydlig. En stor del af de arbetsnedläggelser, som ega rum,
skulle helt visst kunna undvikas, om de dem föregående förhandlin¬
garna fördes med lugn, opartiskhet och saklighet. Det är i befordran¬
det häraf en offentlig förlikningsinstitution har sin främsta uppgift.
Men för denna uppgift är, såsom komitén framhållit, en hel nämnd
mindre egnad än en förlikningsman, stående utanför tvisten och utsedd
af offentlig myndighet under noggrann hänsyn till de egenskaper, som
äio för ett sådant uppdrag särskild t önskvärda. Skulle framtida erfaren¬
het visa, att institutionen och dess uppgift kan och bör utvidgas, må
sådant då ske. . I hvarje fall synes försigtigheten bjuda att icke nu
inlåta sig på vidlyftigheter, hvars gagneliga verkningar äro mer än
tvifvelaktiga.
Komité^ anser det sålunda lämpligast, att tills vidare åt en enda
person, en förlikningsman, jemte en suppleant för honom, uppdrages
den verksamhet, som inom ett visst distrikt å det allmännas vägnar
kan ifrågakomma beträffande arbetskonflikter förekommande och bi¬
läggande. Hvar detta bör blifva händelsen eller, med andra ord, hvilka
områden böra ingå såsom beståndsdelar i ett dylikt distrikt, kan icke
bestämdare angifvas, än att institutionen gifvetvis bör komma till stånd
för sådana trakter, der arbetstvister af större omfattning eller betyden¬
het kunna förväntas uppkomma, samt att distrikt icke bör göras större
än att förlikningsmannen lämpligen kan medhinna det honom ålig¬
gande uppdraget. En ledning för tillämpningen af denna princip torde
finnas i de på grundvalen af 1894—1900 års statistik öfver arbets¬
inställelser upprättade länskartor, som åtfölja betänkandet. Det här
vid hvarje ort, der arbetsinställelse förekommit, utsatta antalet arbets¬
inställelser, torde utgöra en fingervisning, å hvilka trakter äfven för
framtiden arbetsinställelser kunna vara att förvänta, och hvilka orter
sålunda höra till distrikt indelas. Att i öfngt t. ex. fordra samhörighet
till ett och samma län som vilkor för att ingå i samma distrikt, torde
vara mindre välbetänkt, då en arbetsinställelse ofta kan omfatta när¬
gränsande,. fastän till olika län hörande orter, beroende på att likartad
industri drifves inom ett område, som sträcker sig utanför länet i fråga.
Det vore under sådana förhållanden synnerligen olämpligt, om förlik¬
ningsmannen på grund af att vissa orter, dit arbetsinställelsen sträckt
sig-, läge utanför hans distrikt, icke finge taga befattning med de uti
dem pågående rörelserna, oaktadt dessa på det närmaste vore förbundna
med dem han egde att söka reglera. Det för distriktsindelningen af¬
görande måste sålunda bli, att naturliga industriella komplexer, om ock
71
tillhörande olika län, ingå som beståndsdelar i samma distrikt. Redan
detta talar för, att distriktsindelningen icke företages af de särskilda
länsstyrelserna, utan anordnas af en centralmyndighet. Att förhållandet
bör blifva sådant, påkallas dessutom af en annan omständighet, näm¬
ligen kostnadsfrågan. Förlikningsmannens ofvan angifna verksamhet
kommer antagligen att till den grad taga hans tid och krafter i an¬
språk, att man icke får begära, att han utan ersättning och endast
som eu hederspost skall utöfva sitt maktpåliggande uppdrag. Komitén
har också föreställt sig, att han bör erhålla lämpligt arfvode jemte
särskild ersättning för de resor, han för befattningens fullgörande blir
nödsakad att företaga. Fråga uppstår då, på hvem kostnaderna för
allt detta böra stanna. Med hänsyn till gagnet äfven för det allmänna
af att förlikningsmannainstitutionen flitigt anlitas, och då ett påbud att
kostnaderna för dess verksamhet skulle drabba de parter, som toge
dess biträde i anspråk, skulle minska dessas benägenhet härför, samt
eu bestämmelse om kostnadernas fördelning vare sig på distriktets
samtliga arbetsgivare och arbetare eller på vederbörande kommuner
eller landsting skulle vålla betydande svårigheter vid tillämpningen,
har komitén för sin del stannat vid den tanken, att kostnaderna höra
utgå af statsmedel. Men i sådant fall synes frågan om distrikts bil¬
dande böra för hela riket vara beroende på en enda myndighets pröf¬
ning, och detta på följande grunder. Det totalbelopp, som samman-
lagdt kunde komma att äskas för upprättandet af ett visst, af de olika
länsstyrelserna, hvar och en för sitt län, bestämdt antal distrikt, kan
riksdagen allt för väl, och särskildt medan saken ännu befinner sig på
försökets stadium, tänkas vilja i educera. En dylik reduktion komme
i så fall antagligen, då riksdagen saknar kännedom om graden af de
olika trakternas behof af distrikt, att drabba de olika länsstyrelsernas
kraf likformigt. En anordning, som framkallade ett dylikt tillväga-
gående, vore emellertid särdeles olämplig, då dessa behof, om ock för
alla de afsedda trakterna ovedersägligen förhanden, likväl kunna vara
för de olika trakterna mer eller mindre trängande, men det icke förty
kunde inträffa, att distrikt komme till stånd i trakter, der desamma
lättare kunde undvaras än på andra håll. För att medföra minsta möjliga
skada och drabba hvarje trakt i hela riket i den mån den lättast kan
bära densamma, måste reduktionen derför företagas från en central¬
punkt, derifrån förhållandena enhetligt kunna öfverses, och i så fäll
torde Kongl. Maj:t bäst vara i stånd att, med ledning af från resp.
länsstyrelser infordrade upplysningar och förslag, gifva det af riks¬
dagen till institutionens verksamhet i allmänhet beviljade anslaget den
72
mest gagnande användningen. Af dessa skäl anser komitén, att upp¬
rättandet af distrikt jemte bestämmandet af deras omfattning bör an¬
komma på KongL Maj:t.
Hvad deremot tillsättningen af förlikningsman beträffar, så torde
denna, såsom beroende på närmare kännedom om personer och andra
förhållanden inom distriktet, bäst företagas af vederbörande lokal¬
myndighet och sålunda böra öfverlemnas åt resp. länsstyrelse eller, be¬
träffande Stockholms stad, öfverståthållareembetet eller, der distrikt om¬
fattar delar af olika län, åt den myndighet, Kongl. Maj:t för hvarje
särskildt fall bestämmer.
För ytterligare utveckling af nu angifna grunder liksom för bets¬
ning af. öfriga, hittills ej berörda punkter i det framställda förslaget,
får komitén hänvisa till den nedan vid de särskilda paragraferna in¬
tagna specialmotivéringen.
' 'i. yi.Kd-H) - linie ,>r-, j ,-j -- r. ■- it;.; - ■
-fvNi-terb ^ , - ö;.<: ^
; . ' 1 J _ ■ "
•• ?>:d Qi :‘?s< JVrÅ-(Xr> i Moll Or/ .■ tilta lU'-- '“’h . s
■ U.\ ^)>aubih rargr.yi lita. "liydu;*- noll: ,}/,•••
vd tf' fjtrt V"' ii.'*</j H f M' [ ° t j-»ut •; biaii -1 >«I ? s f * 1 i
■ man-; iwt fin»*-. ■ 4 /<iip.n • • uro : ■ > iföl v . •>£>!•.• v - .»T t
byb-C -It, ■!
i j|."i jH.rb u>£u«lÄrj'i ,i.fb rUå »t dxk '‘■»'•'ii
■ i ovfi. iJ ■ 'ifi.-i i bo,! ■ : ■ . • > 'lits : tv ;.b«.*
' * / r i..;1’ • it Vi’ ;ivl ■ . . J , j y : . . ,
■i-fvö-; ? Vi'1 i 1 ■;>O'*;.. ii ,n'l" n
;I;V' i;f!r ■'1 .. -ÖV; ,■ VHVuShöUt i.; t .. ii:,'.
73
V'
p ■ i.'p; »
II.
Specialmotiv.
§ I-
1 • '=M i. i-'::;v i’ .• u ... \'d ' •>}' ,>*■<•< r j h-7 - .i toft v
i Såsom redan angifvits har komitén, med hänsyn till frågan hvar
förlikningsman böra tillsättas och Indika trakter af landet sålunda böla
indelas i förlikningsdistrikt, ansett, att förlikningsinstitutioner, åtmin¬
stone till en början, endast borde inrättas i sådana trakter, som visat
sig vara i behof deraf; och har förevarande paragraf i enlighet härmed
affattats. Det framgår af dess lydelse, att institutionen icke är afsedd
att komma till stånd för alla delar af riket. Af de senare ärelös arbets¬
inställelsestatistik framgår, att i vidsträckta trakter af landet någon
arbetsinställelse ännu icke förekommit och i anseende till industriens
ringa utveckling heller icke inom den närmare framtiden är att i någon
afsevärd mån befara; och då det af åtskilliga, icke minst ekonomiska
skäl, synes föga lämpligt, att staten tillsätter myndigheter med uppgift
att bekämpa ett samhällsondt på andra platser, än der detta onda redan
visat sig förefinnas, så har komitén ansett, att i industriellt hänseende
mindre utvecklade och i socialt afseende ännu fredliga områden till
en början icke böra göras till föremål för distrikts indelning.
Häremot kan nu invändas, att i sådan händelse en dylik trakt,
som helt oväntadt. hemsöktes af arbetsinställelse, komme att stå utan
förlikningsmyndighet, men att sådant borde förebyggas. Detta kunde
utan afsevärdt Ökade kostnader genomföras, om förlikningsmän visser¬
ligen endast tillsattes till ett antal, som motsvarade antalet större in¬
dustricentra i landet, men att med hvarje sådant centrum förenades så
stora delar af kringliggande bygd, att hela landet på sådant sätt.blefve
indeladt i förlikningsdistrikt. En sådan anordning vore emellertid syn¬
nerligen olämplig, då distrikten derigenom skulle blifva af ansenligt
10*
74
större omfång än önskligt vore. Som redan antydts, bör nämligen
området för förlikningsmannens verksamhet, för så vidt denna skall
eg a utsigter till framgång, icke vara större än att utöfvaren kan till¬
egna sig nödig personal- och lokalkännedom. Denna skulle antagligen
komma att felas honom, om det gällde arbetstvister i distriktets mera
aflägsna trakter, hvars förhållanden han, både på grund af mera sällan
förekommande behof af hans inskridande och emedan hans krafter för¬
nämligast toges i anspråk af hufvudortens rörelser, icke haft tillfälle
att tillräckligt sätta sig in uti. Han skulle sålunda, när han en gång
i denna trakt behöfdes, stå temligen främmande för den föreliggande
frågan, men icke förty hade den uppmärksamhet, han i alla händelser
måst egna dessa mera aflägsna bygder, inkräktat på den uppgift, som
hans verksamhet i främsta rummet bort tillgodose, reglerandet af för¬
hållandena i det egentliga distriktet. Olägenheten af att en oindelad
trakt vid uppkommande arbetstvist stode utan förlikningsmans med¬
verkan har synts komitén kunna
slagna bestämmelse.
Huru distriktsindelningen bör sättas i verket, huru distrikten
böra till areal, belägenhet och gränser faktiskt anordnas, derom har
komitén funnit sig icke kunna göra något närmare uttalande, än mindre
framlägga något förslag. Inga allmänna regler kunna uppställas i af¬
seende på areal eller folkmängd, likasom ej heller någon fordran, att
distrikt behöfver utgöras af ett sammanhängande område. Så t. ex.
bör enligt komiténs uppfattning distrikt kunna bildas af två eller till
och med flera närliggande städer med eller utan kringliggande lands¬
bygd, och om landsbygd ingår i ett sådant af städer öfvervägande
bestående distrikt, bör detta kunna sammansättas vare sig så, att ett
sammanhängande område vinnes, eller icke. Särskildt har komitén
såsom ett fall, som ofta kunde väntas uppkomma, tänkt sig det för¬
hållande, att angränsande landsbygd förenas med en stad, med hvars
industriella förhållanden densammas egen industri genom likhet i pro¬
duktions- och afsättningsvillkor står i ett naturligt samband, och hvars
arbetarerörelser i följd deraf ofta stå i vexelverkan med landsbygdens.
Att uppdela en stad i flera distrikt eller att låta del af stad utgöra
eller tillhöra distrikt, men låta annan del af staden stå utanför distrikts¬
indelningen, måste deremot enligt komiténs uppfattning anses olämpligt,
då arbetstvister i en stad ganska ofta, och kanske oftast, afse arbets¬
företag inom skilda delar af staden. Skulle i någon större stad, t. ex.
Stockholm eller Göteborg, förlikningsmannens uppgift visa sig blifva
alltför omfattande för att kunna behörigen medhinnas af honom och
afhjelpas genom den i § 19 före-
75
den för honom utsedde suppleanten, anvisar § 18 en lämplig utväg att
i mån af behof använda,
I sitt författningsförslag hafva reservanterna upptagit uttrycklig före¬
skrift derom, att distrikt kan bestå af en eller flera städer, af stad eller
städer jemte angränsande landsbygd eller ock allenast af landsbygd,
och härmed gifvit uttryck åt den tanken, att stadskommun bör i nu
ifrågavarande hänseende vara odelad. Att komiténs förslag icke inne¬
håller enahanda bestämmelse beror, såsom af det sagda framgår, icke
af någon meningsskillnad i sak, utan har sin grund deri, att då den
författning, komitén föreslår, enligt sitt innehåll har karakter af en
administrativ förordning, det funnits vara oegentligt att i densamma
intaga några regler angående de grunder, dem Kongl. Maj:t skulle vid
distriktsregleringen följa,
Huru denna reglering skall komma att gestalta sig, måste natur¬
ligen komma att bero på en omfattande, från de särskilda länen in-
hemtad utredning. Om en dylik utredning har komitén, i det läge
hvari detta ärende för det närvarande förelegat, funnit sig icke lämp¬
ligen kunna föranstalta. Att distriktsregleringen kan i åtskilligt blifva
olika, allteftersom till grund för den blifvande lagstiftningen tages
komiténs förslag eller det af reservanterna afgifna, har komitén här
velat anmärka.
Såsom föremål för den förlikande verksamhet, förslaget åsyftar,
hafva i denna paragraf upptagits ej allenast tvister mellan arbetsgifvare
och arbetare utan ock mellan olika grupper af arbetare. Tvister af
sistnämnda slag kunna, efter hvad erfarenheten gifver vid handen, vara
såväl till sin innebörd som sina verkningar fullt jemförliga med tvister
mellan arbetsgifvare och arbetare och fördenskull med skäl påkalla
enahanda ingripande från det allmännas sida.
§ 2.
Suppleant för förlikningsman är behöflig, icke blott för att vid
inträffande förfall tjcnstgöra i hans ställe, utan äfven emedan inom
distriktet flera arbetstvister kunna utbryta samtidigt och vara af den
art, att de hvar för sig taga en förlikningsmans hela tid i anspråk.
För distrikt, der ett större antal arbetstvister vore att befara, kunde
måhända mer än en suppleant vara af nöden. Komitén har emellertid
föredragit den utvägen att, såsom i § 18 föreslås, lemna den myndig¬
het, under hvilken distriktet hörer, befogenhet att på anmälan af den
ordinarie förlikningsmannen, eller när sådant eljest finnes behöflig!,
76
förordna annan att i särskild arbetstvist förrätta de förlikningsman
åliggande funktionerna.
§3. ■
För de skäl, som varit för komitén bestämmande i fråga om den
myndighet, af hvilken förlikningsman borde tillsättas, är i den allmänna
motiveringen redogjordt.
§ 4.
Uppdraget att vara förlikningsman torde endast böra meddelas för
viss begränsad tid samt kunna när som helst återkallas. I fråga om
ett värf af den grannlaga natur som detta äro misstag i afseende på
de personliga förutsättningarna för att utöfva detsamma allt för lätt
tänkbara. Icke heller är den möjligheten utesluten, att en person, som,
när han utsågs till förlikningsman, var fullt lämplig för uppgiften, inom
kort kommer i ett sådant förhållande till arbetsgifvare och arbetare
inom distriktet, att han icke längre på önskligt sätt kan fylla sitt värf.
Och att han sjelf inser sin olämplighet och handlar derefter, får icke
tagas för gifvet. Om på grund häraf den myndighet, som tillsatt för¬
likningsman, bör ega befogenhet att återkalla uppdraget, vore det
emellertid å andra sidan ej lämpligt, att förordnandet att bestrida eu
dylik befattning meddelades på obestämd tid, enär sådant, äfven om
uppdraget kunde när som helst återkallas, dock kunde tänkas i ett eller
annat fall försvåra ett ombyte, som eljest synes behöfligt.
I dessa hänseenden hafva reservanterna upptagit uttryckliga bestäm¬
melser, likasom ock i deras förslag en viss tid beBtämts för vidtagen
distriktsreglerings bestånd. Att i författningen intaga dylika föreskrifter
har för reservanterna blifvit behöfligt i och för närmare bestämning af
den ställning, som förlikningsmannen och den af reservanterna före¬
slagna allmänna distriktsnämnden böra intaga, hvar för sig och i för¬
hållande till hvarandra. För komitén åter, som icke föreslagit någon
distriktsnämnd, och enligt hvars förslag hithörande förhållanden skulle
kunna när som helst regleras såsom efter omständigheterna funnes
lämpligt, har det varit tillräckligt att, såsom i § 4 skett, allenast uttala,
att angående förevarande frågor skall gälla hvad Konungen, vid för¬
ordnande om distrikts upprättande eller eljest, kan fiuna skäligt före¬
skrifva.
>m!i oi »•■ rf i , , .• . ....... . ,, . ; : , ,
77
§ 5.
Komitén bär redan ofvan (sid. 58 och 62) som den andra vigtiga
sidan af förlikningsmannens verksamhet framhållit hans uppgift att be¬
fordra upprättandet af enskilda förliknings- och skiljenämnder, men på
samma gång antydt svårigheterna att i afseende på de stadganden,
han för dylika institutioner har att föreslå, binda hans tillvägagående
vid några på förhand gifna föreskrifter. Komitén vill här tillägga, att
det lika litet är möjligt att på förhand i någon författning angifva de
medel, genom hvilka förlikningsmannen bör söka framkalla det enskilda
initiativet på detta område; valet af dessa måste öfverlemnas åt hans
eget bepröfvande. När han hunnit sätta sig iris i sitt uppdrag, skall
han, om han är rätte mannen, äfven finna rätta sättet; Under sam¬
varon med de befolkningsklasser, med hvilka hans uppdrag sätter ho¬
nom i beröring, skall han finna osökta tillfällen till personliga fram¬
ställningar i detta syfte. Om så finnes nödigt, kan han befordra saken
genom anordnande af möten, på hvilka han kan sprida kännedom om
förliknings- och skiljeväsendets fördelar samt om de anstalter, som vid¬
tagits, och de resultat, som vunnits, såväl i vårt land som i främmande
länder. Der förutsättningarna för uppkomsten af dylika inrättningar
finnes, skall detta tillvägagående tvifvelsutan visa sig medföra goda
verkningar. I all synnerhet bör det blifva af nytta för de för saken
intresserade att hafva till hands eu person, som kan biträda med råd
och upplysningar och som eger ett samladt material af stadgar och
reglementen i hithörande frågor.
§ 6.
För förlikningsmannens inskridande till biläggande af arbetstvister
har komitén i denna paragraf ansett sig böra uppställa den begräns¬
ningen, att han icke bör direkt ingripa i eu uppkommen arbetstvist,
med mindre denna är af beskaffenhet, att den medfört eller synes hota
att medföra arbetsinställelse af någon större betydenhet. Ett inskri¬
dande, som sträckte sig derutöfver, har icke synts vara af behofvet
påkalladt och skulle dessutom kunna utöfva en ogynsam inverkan på
hela förlikningsväsendets utveckling. Vore nämligen förlikningsmannen
på grund af författningen tvungen att ingripa i alla möjliga, i anseende
till antalet deltagande arbetare obetydliga och med hänsyn till tvistens
föremål ovigtiga arbetstvister inom distriktet, skulle detta kunna leda
till, att sjelfva förlikningsinstitutionen komme i misskredit genom allt¬
78
för talrika inblandningar. Faran härför vore så mycket större, som,
efter hvad den nedan intagna förteckningen öfver svenska arbetsin¬
ställelser ger vid handen, en stor del af dessa just utgjorts af dylika,
såväl till anledning som till antal deltagare obetydliga och, så vidt af
källorna framgår, sig sjelfva temligen snart reglerande konflikter.
Någon annan begränsning i afseende på arten af de arbetstvister,
som borde påkalla förlikningsmannens mellankomst, har komitén der¬
emot icke ansett sig böra vidtaga, utan genom de i paragrafen använda
ordalag velat sätta förlikningsmannen i tillfälle att, så snart en arbets-
tvist medfört eller synes kunna medföra fara för större arbetsinställelse,
lemna sin medverkan.'j' Något undantag för egentliga rättstvister, äfven
om dessa kunna bli föremål för domstols behandling, har komitén alltså
icke föreslagit. Dylika tvister kunna alltså blifva föremål för förlik¬
ningsmannens inskridande, förutsatt att de innebära en fara af angifven
beskaffenhet.
Uttrycket »arbetsinställelse», som här användts, har måhända ännu
icke hos oss erhållit den betydelse, att icke hos en och annan kan
uppstå den föreställningen, att dermed endast afses arbetets nedläggande
från arbetarnes sida, d. v. s. strejk. Som emellertid i sjelfva uttrycket
icke ligger något hinder att derunder äfven innefatta lockout, har ko¬
mitén funnit sig oförhindrad att i detta sammanhang, der gifvetvis båda
slagen af arbetets upphörande afses, använda detta enligt sin egentliga
betydelse dem båda omfattande ord.
Att förlikningsmannen vid de försök att åstadkomma förlikning,
som han enligt paragrafen bör föranstalta, uteslutande har att räkna
med parternas goda vilja och icke eger att anlita något slags tvångs¬
medel för att bringa dem till en uppgörelse, har redan ofvan framhållits
såsom den för hans tillvägagående ledande principen. Ett frångående
af denna princip kunde måhända anses ligga i den uppmaning, han
enligt förslaget har att redan på detta skede i sakens behandling rikta
till parterna att i afbidan på tvistens lösning icke låta tillärnad arbets¬
inställelse komma till utbrott eller, om detta redan egt rum, att låta
arbetet på nytt upptagas. Mot en bestämmelse af dylikt innehåll skulle
tilläfventyrs kunna invändas, att i åtskilliga fall en dylik anmaning
från förlikningsmannens sida kunde innefatta en af omständigheterna i
tvisten alls icke rättfärdigad uppfordran att öfvergifva en position, som
måhända vore af betydelse för häfdandet af ett rättmätigt anspråk, och
att följaktligen genom förlikningsmannens förfarande härutinnan endera
parten, försatt i fara att mista allmänhetens sympatier genom att trots
en dylik vädjan fullfölja stridens väg, finge vidkännas ett obehörigt
79
tryck och en icke befogad inskränkning i sin frihet att på det för ho¬
nom förmånligaste sätt främja sin måhända fullt goda sak. Denna an¬
märkning kan dock ej vara afgörande för att frånkänna förliknings¬
mannen nu ifrågavarande befogenhet. Komiterade vilja visserligen icke
förneka, att i åtskilliga fall användandet af sådana kampmedel som
strejk och lockout kan vara af omständigheterna rättmätigt påkalladt.
Men för dylika händelser lärer väl en af förlikningsmannen framstäld,
men af vederbörande part icke åtlydd anmaning knappast kunna med¬
föra någon som helst skada för den part, till hvilken den riktas. Af¬
gjordt gagn deremot synes förlikningsmannens sträfvande till förebyg¬
gande af arbetsinställelse böra blifva i de säkerligen vida talrikare fall,
i hvilka tvisten för sin lyckliga lösning verkligen icke har behof af så
genomgripande medel som arbetsinställelse och der alltså undvikandet
af denna ytterlighet är lika gagneligt för de tvistande sjelfva som från
det allmännas sida önskvärd!.
§ 7.
Anledningen till att förlikningsmannens förhållande till de arbets¬
tvister, som enligt vederbörandes öfverenskommelse böra af enskild
förlikningsnämnd handläggas, blifvit så bestämdt, som i denna paragraf
formulerats, har redan i den allmänna motiveringen (sid. 62) angifvits.
§§ 8-10.
I dessa paragrafer skildras utförligt det i den allmänna motiveringen
(sid. 59 och 60) angifna medlet för förlikningsmannen att hos en mot¬
sträfvig part bereda gehör åt de bemedlingsanbud, till hvilka den förut
icke velat lyssna.
§ 11-
I denna paragraf hafva intagits de anvisningar, som synts kunna
gifvas i afseende på den roll förlikningsmannen har att utföra, så snart
hans kallelse till förhandling hörsammats af de tvistande. På sätt och
af skäl, som redan förut angifvits, måste han därvid icke blott noga
fasthålla, att hans uppgift ingalunda är skiljedomarens, utan endast
förlikarens, utan han bör jemväl förstå att, åtminstone till en början,
så vidt möjligt, fungera uteslutande som ledare af parternas egna för¬
handlingar. Hans roll är sålunda visserligen ganska tillbakadragen,
men derför icke mindre vigtig. Den innebär ingenting mindre än att
80
vid dessa meningsutbyten upprätthålla lugn, saklighet och reda — allt
förutsättningar af den största betydelse för att de tvistande må kunna
betrakta stridens föremål med, så vidt möjligt, opartiska ögon och
försonliga sinnen.
De föreskrifter, som i dessa afseenden kunna i författningen gifvas
förlikningsmannen, måste, såsom redan i den allmänna motiveringen
framhållits, naturligtvis inskränka sig till dylika allmänna anvisningar.
Några detaljerade förhållningsregler kunna icke lemnas för en verk¬
samhet under så olikartade förhållanden. Icke ens de anvisningar
rörande intagande af en mera passiv hållning, som gifvits i paragrafens
förra hälft, kunna uppställas såsom ovillkorliga föreskrifter. Omständig¬
heterna vid enskilda arbetstvister kunna vara sådana, att förliknings¬
mannen, om förhandlingarne skola leda till ett resultat, vid något visst
skede — kanske ganska snart — måste på ett mera aktivt sätt gripa
in i parternas öfverläggningar. Om t. ex. parterna mot hvarandra
endast uppställa ultimat och icke genom några ömsesidiga eftergifter
vilja tillmötesgå hvarandra, skulle förhandlingarne på detta sätt blifva
alldeles fruktlösa, om icke i förlikningsmanuens hand lades att, om och
när han pröfvade det gagneligt för förhandlingarnes fortskridande, sjelf
framställa lämpliga jemkningsförslag.
§ 12-
Hafva de i § 11 skildrade förhandlingarne icke ledt till något
resultat, är förlikningsmannens uppdrag såsom sådant afslutadt. Det
återstår honom emellertid ännu den möjligheten att kunna förmå de
tvistande att hänskjuta saken till afgörande genom skiljedom. Men
såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, måste parterna
lika mycket i detta afseende, som i fråga om begagnande af förliknings¬
mannens öfriga bona officia, ega sin fulla frihet. Vid sina försök att
öfvertala parterna att för tvistens biläggande anlita skiljedom, måste
förlikningsmannen sålunda noga fasthålla, att han för vinnande af detta
mål icke har några juridiska tvångsmedel till sitt förfogande, utan att
han endast kan anknyta till de tvistandes egen försonlighet och deras
intresse att icke ådraga sig ansvaret för fortsättande af en strid, som
kunnat lösas med fredliga medel. Men skola hans bemödanden ha ut-
sigter att krönas med framgång, får parternas frihet icke inskränkas till
att jakande eller nekande besvara frågan om de vilja begagna sig af
skiljedomare, utan den måste utsträckas derhän, att den äfven kommer
att afse valet af skiljedomare. I annat fall vore det fara värd t, att
81
skiljedom i allmänhet icke komme till stånd, ty första förutsättningen
härför är, att parterna hysa odeladt förtroende för den eller de personer,
som skola fungera såsom skiljedomare, att de på ett fullt tillfreds¬
ställande sätt kunna gå i land med uppdraget. Som redan ofvan (sid. 68)
antydts, beror emellertid ett sådant förtroende på en hel del olika om¬
ständigheter — insigter i den föreliggande tvistens tekniska sida, opartisk
ställning till de deri intresserade, frihet från personligt intresse af frågans
utgång, personlig auktoritet, sympatier hos de tvistande m. m. — ofta
vexlande för hvarje särskild tvist, och det vore en tillfällighet, om
detta förtroende skulle förefinnas för någon af utomstående utsedd person.
De tvistande måste således ega rätt att sjelfva träffa sitt val och de
måste ega den största möjliga frihet äfven härutinnan.
Förlikningsmannens anmaning till parterna att låta tvisten slitas
genom ett skiljeutlåtande bör, enligt komiténs förslag, alltid vara för¬
bunden med uppfordran till dem att förklara sig vilja ställa sig till ef¬
terrättelse det blifvande utlåtandet. Man kunde säga, att härmed upp¬
städa en alltför sträng fordran, att tillräckliga skäl icke föreligga att
sålunda på förhand, innan skiljedomstolen företar saken till behand¬
ling, ovilkorligen fordra en utfästelse att nöjas åt det utlåtande,
domstolen kan komma att afgifva; att ingen möjlighet borde lemnas
obegagnad för att åstadkomma en fredlig uppgörelse mellan parterna
sjelfva utan tredje mans afgörande, och att man för sådant ändamål
icke borde lemna obeaktadt det tänkbara förhållandet, att parterna väl
icke kunde förmås att på förhand afsåga sig sin handlingsfrihet i fråga
om underkastelse under en blifvande skiljedom, men deremot gerna
skulle önska ett formligt utlåtande af opartiska personer, som åtnjöte
deras förtroende, och, när en gång detta utlåtande läge framför dem,
komme att böja sig för detsamma. Komitén anser emellertid nu an¬
förda skäl mindre bindande. Vid det stadium i förhandlingarne, hvarom
nu är fråga, hafva redan fullt tillräckliga tillfällen erbjudits parterna
att höra andras meningar om tvistens rätta lösning och att pröfva de
förslag, som af motparten eller utomstående i detta afseende kunnat
framställas. Vid de hittills förda förhandlingarna inför förlikningsmannen
hafva de å ömse sidor haft tillfälle icke blott att framställa sina anbud
och förslag, utan äfven att i dem göra de jemkningar, hvartill omständig¬
heterna och den andra sidans motförslag kunnat gifva anledning. Hafva
de tvistande härvid företrädts af ombud, hafva dessa haft rikliga till¬
fällen att rådgöra med sina huvudman. Vidare bar, när dessa från
parterna sjelfva utgående jemkningsförslag visat sig fruktlösa, den
ojäfvige förlikningsmannen framställt sina förslag till medgifvanden och
n»
82
eftergifter. Af förslag, som af parterna kunnat pröfvas och antagas
eller förkastas, tiar det sålunda varit fullt tillräckligt. Hvad det nu
gäller är att få ett afgörande — genom något ännu oförsökt medel.
Och detta medel kan rimligtvis icke blifva annat än att parterna på
förhand förklara sig vilja ställa sig till efterrättelse den skiljedom, som
kommer att af kunnas af de af dem sj elfva utsedda skiljemännen.
Uttrycken »skiljedom», »skiljemän» o. d., som komitén i denna
motivering användt, förekomma icke i sjelfva författningsförslaget. Så¬
som redan i den allmänna motiveringen (sid. 61) påpekats, hafva dessa
uttryck genom lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 erhållit sin
speciellt juridiska betydelse och äro såsom lagtermer icke användbara
på utanför berörda lags räckvidd liggande förhållanden. I motiveringen
har komitén deremot icke haft anledning att undvika dessa uttryck,
hvilka, såsom redan antydts, enligt det gånge språksbruket hafva god
hemortsrätt på nu förevarande område. För öfrigt tror sig komitén
uti det i § 12 begagnade uttrycket »skilja de tvistande emellan» hafva
funnit en term, som, utan att förgripa sig på den vedertagna juridiska
terminologien, fyller behofvet att, med tillmötesgående af språkbruket,
klart framhålla, att förhandlingarne inför förlikningsinstitutionen i och
med tillämpningen af denna paragraf kommit i ett annat skede än som
i författningens föregående paragrafer skildrats.
§ 13.
Såsom af föregående paragraf framgår, bör det icke få utgöra nå¬
got hinder för tvistens hänskjutande till skiljedom, att parterna icke
önska anförtro detta uppdrag åt förlikningsmannen, vare sig såsom en¬
sam skiljeman eller såsom ordförande eller bisittare i en skiljenämnd.
Men äfven om förlikningsmannen sålunda blir utesluten från direkt
inflytande på sakens afgörande, kan han icke dess mindre fortfarande
vara till stort gagn för eu lycklig lösning af tvistefrågan genom att
lemna den medverkan, som i denna paragraf anges. Han kan med
skäl antagas vara i besittning af eu personkännedom, som kan sätta
honom i stånd att lemna anvisning på lämpliga kandidater till ledamot¬
skap i skiljenämnden, och genom den kunskap, han under sin hand¬
läggning af tvisten hunnit förvärfva såväl om denna som om de tvi¬
stande, bör han kunna vara skiljenämnden till nytta.
§ 14-
Denna paragraf tarfvar ingen särskild motivering.
83
§ 15-
De för denna paragraf bestämmande grunderna torde framgå ur
den ofvan (sid. 52 och följ.) utvecklade motiveringen.
§ 16-
Betydelsen för förlikningsväsendet i det hela af de här föreskrifua
redogörelserna torde ligga i öppen dag. Det är gifvet, att de, för att
komma till fullt afsedt gagn, höra samlas af någon centralmyndighet,
och har komitén i sådant afseende föreslagit Civildepartementet samt
intagit föreskrift derom, att de böra genom departementets försorg till
trycket befordras.
Förlikningsmannauppdraget kommer helt visst, såsom redan ofvan
framhållits, att blifva alltför mödosamt för att kunna skötas utan er¬
sättning såsom en kommunal hederspost. Om än afgörande skäl tala
emot att göra det till ett statsembete med sådan aflöning, att dess in¬
nehafvare skulle vara skyldig att åt detsamma egna hela sin arbets¬
kraft, så måste å andra sidan tillses, att godtgörelsen för detsamma
icke blir alltför knappt tillmätt. Till en dylik befattning böra nämli¬
gen, om möjligt, användas personer af mogen ålder, som genom före¬
gående framgångsrik sysselsättning på områden, som ställt dem i be¬
röring med arbetsgivare och arbetare, hunnit samla den för uppdra¬
gets skötande nödiga erfarenheten; men om alltför obetydligt arfvode
anvisas, torde svårighet uppstå att erhålla för uppdraget särskildt läm¬
pade personer. Något uttalande om ersättningens belopp har komitén
funnit sig icke kunna göra. Först sedan man efter särskild utredning
vunnit en bestämd uppfattning om de blifvande särskilda distriktens
belägenhet och storlek, kan förevarande kostnadsfråga upptagas till när¬
mare och slutligt bestämmande, då naturligen mängden af det arbete,
uppdraget karl väntas kräfva, kommer att blifva ganska olika i olika
distrikt. I öfverensstämmelse härmed har i författningen uti föreva¬
rande afseende intagits allenast ett allmänt förklarande, att förliknings¬
mannen eger åtnjuta godtgörelse för sitt uppdrag, under hänvisning i
öfrigt till bestämmelser, som derom kunna särskildt varda gifna.
Deremot synes det här böra uttalas, att ifrågavarande ersättning
skall utgå af statsmedel. Af skäl, som redan i den allmänna motivering
84
gen antydts, torde någon annan källa icke vara att påräkna. Ett åläg¬
gande för parterna att sjelfva bestrida dessa kostnader lärer icke be¬
finnas lämpligt, helst förlikningsmannen har att utföra åtskilligt arbete
utöfver det, som han egnar de till utbrott komna särskilda tvisterna.
Att åter låta kostnaden drabba samtliga arbetsgifvare och arbetare inom
distriktet skulle förutsätta en synnerligen vidlyftig beskattningsapparat,
som svårligen skulle kunna ordnas med full rättvisa. Hvad slutligen
beträffar utvägen att af vederbörande kommun eller landsting fordra
kostnaden i det hela eller bidrag till densamma, skulle äfven denna an¬
ordning vara egnad att, om dessas sjelfbestämningsrätt skulle bibehål¬
las oförkränkt, leda till stora praktiska svårigheter och för saken skad¬
liga förvecklingar. Det återstår då intet annat än att kostnaden i sin
helhet bestrides af statsverket, hvilken utväg heller icke kan sägas in¬
nebära något mot rättvisa och billighet stridande. Intresset för sam¬
hället i dess helhet, att den ekonomiska och sociala utvecklingens lugna
gång icke störes af arbetsinställelser, är, såsom redan vid flera tillfäl¬
len framhållits, af den betydelse, att det väl kan anses vara värdt de
antagligen icke afsevärda uppoffringar, det allmänna för deras förebyg¬
gande måste ikläda sig.
§§ 18-20.
Såsom redan under § 2 blifvit påpekadt, och då enligt förslaget
endast en suppleant för förlikningsmannen bör i hvarje distrikt tillsät¬
tas, kan det inträffa, att inom ett och samma distrikt flera arbetstvister
samtidigt pågå af den omfattning, att förlikningsmannen och hans sup¬
pleant icke kunna medhinna att utföra de på dem ankommande för¬
rättningar beträffande dessa tvister. För sådant fall har här föreslagits
den utvägen att gifva den myndighet, under hvilken distriktet lyder,
befogenhet att för särskildt fall uppdraga åt annan än förlikningsman¬
nen att i dennes ställe söka medla i uppkommen arbetstvist af den be¬
skaffenhet, som i § 6 sägs. Och likaledes är denna utväg afsedd
att anlitas för det fall, att i viss arbetstvist någon särskild person
kunde framför förlikningsmannen anses ega alldeles särskilda förutsätt¬
ningar för att kunna med framgång uppträda såsom medlare.
Af skäl, som under § 1 närmare utvecklats, har komitén icke
kunnat föreslå, att hela landet indelas i förlikningsdistrikt, utan
fastmera tänkt sig, att stora delar af detsamma komma att blifva oin¬
delade. Det är då icke utan sin betydelse, att såsom i § 19 jemväl
föreslagits, någon myndighet erhåller befogenhet att, om tvist af ifrå¬
85
gavarande slag å sådan ort utbryter, för detta särskilda fall förordna
dertill lämplig person att utföra de förlikningsmannen åliggande funk¬
tioner. Befogenheten att i sådant hänseende meddela förordnande har
ansetts lämpligen böra tilläggas chefen för civildepartementet, hvilken
jemväl skulle enligt förslaget utöfva enahanda befogenhet för det fall,
att utbruten tvist omfattade olika distrikt, för hvilka förlikningsman ej
förordnats af en och samma myndighet. För det fall åter, att en ut¬
bruten tvist sträcker sig till två eller flera distrikt, för hvilka förlik-
ningsmän förordnats af en och samma myndighet, har någon särskild
föreskrift icke varit behöflig, alldenstund, om i dylikt fall en enhetlig
behandling af tvisten finnes vara af nöden, myndigheten kan med til¬
lämpning af bestämmelsen i § 18 åstadkomma hvad i sådant hänseende
erfordras.
>;■ • '■ • ■■■ • • ,,j. ... ■
r'i’. ■■■.■; '.-i.;.'5r . Vjr» >■ ■ ;t ;
•- t 5 < « } , ..t ■ _•( ■ : i; 'r '
ir
>> .4;: ■ '< f 's-f >
* ' : I -
■F*? U '1
:i5v
'>1» lf■, ki-ui '...
v'!' > ' ’::J. . ’> Tv/li>}U -.T ö'■ r-'V«i:'vf
•*!-=• ' Kjvf :: ?<>'* ; . ;:|i i F; V-];, .i Fj,; r/sv'1 . .);•• ..in
" ’ ' • ■ . i'i ' ,:,-i O.') ■ ’ - ; • • 1 i ■' '''UT ,
ti -tf]- . !■, : . ] - > '
' , , ;; ‘ ■' K ■ ' " - ‘ >1 »N . C ... 1
i 'Vi!' • ■ -f‘0 ■ ’ 'ir - ;;;■ " >: '•••; f ta
s • • <f'.| ;.(■(. ii:'. • »V/ i.J- I, .f H ; v- ' , (■ ;, - ;n ;
RESERVATIONER,
„«V V
Vv
| ' t ‘
^ 7 l £
i
VI
'*•' ' ’■
■4
Reservation
af lierr Hedlund.
I det förlikningsförfarande, som beskrifves i förslagets ll:te och
12:te §§, förefinnes enligt undertecknads mening en lucka. Det har
nämligen understundom vid förhandling i arbetstvister visat sig tilltalande
för de tvistande att hänskjuta sin sak till bedömande af sakkunnige
utomstående, utan att de för den skull förbinda sig att underkasta sig
dessas utslag. Då de under nämnda vilkor valde förtroendemännens
mening föreligger, taga parterna den i öfvervägande. Den öfvar alltid
ett visst moraliskt inflytande, utan att formligen tvinga, och, kommande
från praktiskt och erfaret håll, kan uttalandet innehålla ett värdefullt
uppslag till lösning, hvarpå hvarken de tvistande sjelfve eller förlik¬
ningsmannen kommit att tänka. Sålunda kan det med eller utan för¬
ändring bilda lämplig grundval för en förlikning.
Den frihet, parterna förbehålla sig inför ett dylikt bedömande, kan
föranleda dem att lättare och tidigare anlita ett. sådant medel än att
tillsätta en skiljenämnd enligt § 12, för hvilken tiden vanligen är inne
först då man är trött på att strida och föredrager en uppgörelse, som
kanske går en emot, framför att fortsätta kampen.
Då förlikningsmannen icke bör lemna något medel oförsökt att
åvägabringa en uppgörelse, men lydelsen af de nämnda paragraferna
synes utesluta ett förslag från hans sida i sagda riktning, har under¬
tecknad ansett, att slutet af ll:te paragrafen bör antingen affattas i
allmännare ordalag, som medgifva ett sadant förslags framställande,
eller också förses med ett tillägg, innehållande särskild anvisning härom.
12*
90
Reservation
af herrar Göthberg, Kempe och Thor.
I det af komitén afgifna betänkandet har redan (sid. 63) blifvit
meddeladt, att komiténs medlemmar, som i allmänhet varit eniga om
de till grund för betänkandet liggande principfrågorna, i afseende å
eu mycket vigtig fråga, organisationsfrågan, delats i två fraktioner.
Komitén har i detta hänseende förordat, att den tilltänkta förliknings¬
institutionen skulle utgöras allenast af en af offentlig myndighet utsedd
förlikningsman.^ Undertecknade reservanter hålla deremot före, att, om
ifrågavarande ^institution skall kunna på ett tillfredsställande sätt fylla
de densamma åliggande värf, den bör utgöras icke blott af en på nyss-
berörda sätt tillsatt förlikningsman, utan jemväl af representanter för
distriktets arbetsgivare och arbetare, till lika antal utsedde från hvar¬
dera sidan.
Den olika lösning af organisationsfrågan, komiténs båda hälfter så¬
lunda förordat, torde i hufvudsak vara beroende på olika uppfattning
af begreppet medling. Hvilken uppgift majoriteten tänkt sig för den
blifvande förlikningsinstitutionen, framgår af dess yttrande å sid. 66,
der det beter: »Institutionens hela uppgift går alltså ut på, icke ett be¬
dömande af parternas skilda anspråk från synpunkten af dessas mate¬
riella innebörd, utan fastmera på att utöfva sådan inverkan på parterna,
att dessa, med öfvergifvande af alla oförsonliga stridsmedel, låta förmå
sig till fredlig uppgörelse. De egenskaper, på bvilka det härvid fram-
'•Tv' ^ ankommer, äro rörlighet, snabb uppfattning, opartiskhet och
saklighet samt förmåga att lämpa sig efter de olika situationer, som i
dessa oändligt skiftande fall äro tänkbara».
I dessa ord ligger icke allenast ett framhållande af den på annat
ställe uttalade, jemväl af reservanterna delade åsigten, att den offentliga
förlikningsinstitutionen icke bör erhålla någon beslutande- eller doms¬
rätt, utan äfven att institutionen vid sin inverkan på parterna icke skulle
ehöfva sjelf besitta eller åtminstone framkalla någ^on egen uppfattning
91
om det materielt rätta i tvisten, och att alltså vid organisationsfrågans
lösning ingen hänsyn behöfde tagas till att institutionen blefve så sam¬
mansatt, att den kunde bilda sig en sjelfständig uppfattning om, huru
en arbetstvist rätteligen borde lösas, och vid medlingen söka genom¬
drifva denna sin uppfattning.
Enligt vår tanke är emellertid en sådan åsigt icke riktig. Det är
väl möjligt att de egenskaper, koinitén anser såsom nödvändiga för in¬
stitutionen, i många fall kunna vara tillräckliga för åstadkommande af
eu förlikning, men de torde ingalunda vara tillfyllest för beståndet af
densamma. För tillvägabringande af en beståndande förlikning fordras
nemligen enligt vår uppfattning, att densamma skall vara grundad på
ett rättvist bedömande af parternas skilda anspråk. Ty låt ock så vara,
att en förlikningsman genom sitt liabila väsen och sin öfvertalnings-
förmåga lyckats förmå parterna till förlikning, så torde, om denna icke
varit grundad på ett rättvist bedömande af de materiella intressena,
den ena eller andra parten inom kort komma under fund med, att det
med denna förlikning var föga bevändt. Faran ligger deri, att endera
parten låtit öfvertala sig utan att vara öfvertygad, och det synes oss
väl djerft att våga hoppas, att den, som endast blifvit öfvertalad, i
längden skall stå fast vid den träffade förlikningen. Mera förenligt
med den menskliga naturen torde det då vara, att den, som en gång
låtit förleda sig att ingå på ett för honom ofördelaktigt aftal, nästa
gång skall, misstänksam som han blifvit, vara desto omedgörligare;
men en förlikningsinstitution, som verkar derhän, den strider mot sin
egen uppgift. Och om vid en förlikning ingen hänsyn af medlaren
tages till de materiella intressena, utan denne, såsom komitén uttrycker
sig, får till uppgift endast att »genom takt och grannlagenhet så länka
förhandlingarna, att de, så vidt möjligt, leda till uppgörelse i godo i nå¬
gon form» 1), så komme helt visst förlikningsinstitutionen att medföra
de största fördelarna för den part, som framstälde de längst gående
fordringarna och hade den hårdaste pannan att vidhålla dem. Det
skulle till och med kunna tänkas att förlikningsinstitutionen under sådana
förhållanden komme att uppmuntra till höga anspråk och gå den omed¬
görligare partens ärenden.
För att genom de förhandlingar, som skola bedrifvas af och inför
den tilltänkta förlikningsinstitutionen, ett värdefullt resultat med utsigt
om framtida bestånd skall kunna ernås, fordras alltså något mera än
de egenskaper, komiténs förslag är egnadt att tillförsäkra institutionen.
') Kursiveradt af reservanterna.
92
Denna måste fastmer så organiseras, att den erhåller all den sakkun¬
skap, som är behöflig för att kunna om striden och dess föremål bilda
sig eu objektiv och rätt uppfattning; eller, med andra ord: institutionen
måste vara så sammansatt, att den blir i stånd att sjelf bedöma saken
med samma sakkunskap och samma inträngande i tvistemålets verkliga
beskaffenhet, som om den hade att deröfver döma. En medling utan
denna förmåga kan svårligen blifva annat än ett öfvertalande till ömse¬
sidiga eftergifter i den gemensamma fridens namn. Men nu kan det
mycket väl tänkas, att det materielt rätta helt och hållet sammanfaller
med den ena partens anspråk, och att den löneförhöjning eller löne-
reduktion, som af den andra parten fordras, är helt och hållet obefogad.
Den förlikningsinstitution, som i dylikt fall sökte förmå den part, som
både rätten helt och hållet på sin sida, att i någon del gifva vika,
kunde på intet vis anses verka gagnande.
Den sakkunskap, som på dessa grunder måste fordras af förlik¬
ningsinstitutionen, är icke obetydlig. Först och främst handlar stri¬
den icke alltid om löneförmåner utan lika ofta om nya arbets¬
metoder, om tiden för arbetets bedrifvande, om öfvertidsarbete, om
ackord eller timpenning o. d. Vidare måste ihågkommas, att, för att
rätt kunna bedöma alla dessa saker, fordras kännedom om de inom
ifrågavarande industrigren förekommande, på varierande lokala förhål¬
landen och inrättningar beroende, olika arbetsanordningar samt till följd
deraf om värdet af det arbete, som utföres. Endast den, som har in¬
blick i allt detta, kan bilda sig en uppfattning om hvad som för en
hvar part är antagligt eller oantagligt, utförbart eller outförbar!.
Vid besinnande af allt detta torde tryggt kunna sägas, att en en¬
sam person, han må vara vald med aldrig så fin urskiljning, endast i
ett försvinnande fåtal tvister sjelf kan ega den nödiga sakkunskapen.
Helt olika blir förhållandet, om vid dennes sida ställas genom allmänna
val utsedda representanter för distriktets arbetsgivare och arbetare,
hvilka tillföra förlikningsinstitutionen icke blott sin praktiska och på
egen erfarenhet grundade kännedom om näringslivets läge och förhål¬
landen, utan äfven sin omedelbara uppfattning om de samhällsklassers
vilkor, som de representera. Redan härigenom, och oafsedt. om dessa
bisittare hafva specialkunskap i en förevarande tvist, torde så värde¬
fulla krafter tillföras den offentliga förlikningsinstitutionen, att den
ofta nog kan rätt bedöma ställningen och väl utföra sitt medlare-
värf.
Det torde emellertid oftare, än man på grund af bisittarnes få¬
talighet vid första påseende kunde förmoda, komma att inträffa, att
93
nämnden derjemte också förfogar öfver specialkunskap i de tvister, med
hvilka den får taga befattning. I många åt rikets olika delar är nem¬
ligen på grund af hvarje orts naturliga resurser ett eller annat yrke
förherskande, och man kan derför hafva skäl antaga, att de arbets¬
tvister, som utbryta inom de distrikt, till hvilka sådana trakter blifva
indelade, komma att till stor del falla inom distriktets hufvudyrke.
Men då det under sådana omständigheter äfven är att antaga, att
bisittarne i detta distrikts nämnd komme att tillhöra detta samma
yrke, komme eu sålunda sammansatt nämnd jemväl att förfoga öfver
specialkunskap i ett flertal af de tvister, som utbröte inom distriktet.
Då det emellertid är gifvet, dels att tvister förekomma, i hvilka
en sådan mera allmän sakkunskap, som är att påräkna hos bisittarne
blott och bart genom deras egenskap af representanter för distriktets
arbetsgivare och arbetare, icke är tillfyllestgörande för ett rättvist
bedömande af tvisten, dels ock att nämnden måste vara rustad för ett
lika sakrikt bedömande af tvister inom de yrken, som icke äro. repre¬
senterade i nämnden, ha reservanterna föreslagit ett medel, hvarigenom
nämnden i alla de fall, i hvilka den kände sig icke förfoga öfver den
för tvistens lösande erforderliga specialkunskap, kunde med sig förena
sådana krafter, hos hvilka dylik kunskap vore till finnandes. _ Reser¬
vanterna ha derför i § 11 i nedan afgifna lagförslag intagit stad¬
gande, att vid behandling af särskildt fall bisittarne i nämnden skulle,
der de så pröfvade lämpligt, ega tillkalla två eller fyra personer att
för detta fall jemte dem vara bisittare i nämnden. På sätt i special¬
motiveringen närmare påvisas, ha reservanterna vid affattande! af denna
paragraf så vidt möjligt sökt trygga, att detta kompletteringsval icke
komme att menligt inverka på den allmänna karakter, som i öfrigt af
oss ansetts som den för nämnden mest ändamålsenliga.
Det är en föga tungt vägande anmärkning mot nu omnämnda
kompletteringsval, då komitén (sid. 65) såsom ett skäl mot detta stad¬
gande anför, att tillvaron inom nämnden af ett så vigtig^ element som
den särskilda sakkunskapen härigenom i väsentlig mån blefve beroende
af något så ovisst som nämndens egen fullt fakultativa sjelf komplette¬
ring. Det synes nemligen uppenbart, att de, som erhållit förtroendet
att såsom bisittare handlägga inom distriktet utbrutna arbetstvister,
äfven böra kunna ombetros att bedöma, om de sjelfva ega erforderlig
sakkunskap i en anhängig tvist, eller om de behöfva tillkalla specia¬
lister.
Det nu anförda skälet för förlikningsinstitutionens organiserande
som nämnd — att densamma bör tillförsäkras sådan sakkunskap, att
94
den, fastän den ej utan parternas särskilda medgifvande får döma i
saken, dock blir i stånd att bedöma densamma och derför vid med¬
lingen kan, såsom den bör, intaga en rättvis ståndpunkt — är reser¬
vanternas hufvudskäl. Men härjemte kunna åtskilliga andra skäl anföras.
Först och främst torde sålunda böra framhållas, att en förliknings-
institution, som utgjordes allenast af en af offentlig myndighet tillsatt
person, icke skulle hafva utsigt att tillvinna sig vederbörande parters
förtroende i den omfattning, som erfordras för det lyckliga lösandet
af de institutionen åliggande, grannlaga uppgifterna. Redan genom
sättet för sin tillsättning komme denne tvifvelsutan att i parternas
ögon få karakteren af en embetsman. Hur väl han än fyllde sitt värf,
skulle denna egenskap dock följa honom och i mången ömtålig fråga
menligt inverka på det förtroende från parternas sida, han i sitt arbete
icke kan undvara. Lika rigtigt det må vara, att en person med de
qväll’fikationer, för hvilkas förefintlighet hans utnämning af offentlig
myndighet bör utgöra en borgen, göres till chef för och hufvudperson i
den offentliga förlikningsinstitutionen, lika nödvändigt synes det oss, att
han får vid sin sida bisittare, valda, väl icke af parterna i tvisten —
i hvilket fall institutionens opartiskhet sattes på spel — men af de
samhällsklasser, dessa partier tillhöra, och derför antagligen rekryterade
ur dessas led. På sådant sätt tillsatte besittare skulle komma parterna
att känna förtroende för institutionen på ett helt annat sätt, än om
denna utgjordes af en för dem mer eller mindre främmande embetsman.
Komitén yttrar (sid. 66), att en ensam person antagligen allra bäst
skulle lyckas med den uppgift, förlikningsinstitutionen komme att få,
och att det vore svårt att inse, att det vid dess utförande skulle lända
honom till någon väsentligare nytta att hafva vid sin sida flere eller
färre representanter för ortens arbetsgifvare och arbetare. Redan vid
det första skedet af institutionens arbeten, då det gäller (se § 6 i
komiténs förslag, § 42 i reservanternas) att sammanföra de tvistande
till förhandlingar, synes det reservanterna uppenbart, att folkvalda
bisittare äro nödvändiga, i det nämnden under dessa försök — ej
minst för tids vinnande, hvilket vid dylika tillfällen är synnerligen
vigtig! — bör fördela sina krafter så, att arbetsgifvarnes representanter,
hvilka måste förutsättas hafva lättast att vinna arbetsgifvarnes öra,
underhandla med dessa och samtidigt arbetarnes representanter med
arbetarne, hvilka äfven de hellre torde lyssna till sina egna represen¬
tanter, än till en förlikningsman. En ensam person kan deremot
omöjligen dela sig. Han måste, endast för att få parterna samman¬
förda, underhandla än med den ena, än med den andra parten, hvari-
95
genom tidsförlust uppstår, och ej heller är det, som ofvan nämnts,
tänkbart, att han på både arbetare och arbetsgifvare skulle kunna
utöfva samma inflytande som deras egna, af dem sjelfva valda repre¬
sentanter. Blott sålunda arbetet rätt fördelas, så behöfver man san¬
nerligen ej, såsom komitén, befara, »att ett större antal medverkande
gå i vägen för hvarandra». Ej heller kunna vi dela komiténs åsigt,
då den i omedelbar fortsättning yttrar »att ett mindre väl valdt uttryck,
en misslyckad åtgärd af den ene lätt nog förderfvar hvad den andre
kan hafva uträttat». Den, som, sedan .parterna sammanförts, skall
föra ordet vid förhandlingarna, är ju — lika väl enligt komiténs för¬
slag som enligt reservanternas — förlikningsmannen. Han ensam har
att utveckla den förhandlingsledande förmågan. Det är alltså han,
som i första rummet löper fara att genom illa valda uttryck eller
andra åtgärder hindra ett lyckligt resultat af förhandlingarna, icke
bisittarne, hvilka helt visst under de förhandlingar, som försiggå inför
hela nämnden, komme att spela en vida blygsammare roll, men som
deremot mellan dessa förhandlingar både kunna och böra söka inverka
på parterna i de punkter, der nämnden finner deras anspråk oberätti¬
gade. Bisittarne i nämnden skulle derför ej blott vid parternas sam¬
manförande utan äfven under arbetets fortgång kunna vara förliknings¬
mannen till direkt hjelp, förutom att de genom sin omedelbara erfaren¬
het om det industriella lifvet torde kunna gifva honom månget godt
råd och afhålla honom från mindre välbetänkta steg.
I nära anslutning till det nyss anförda torde här jemväl böra
framhållas, att en förlikningsnämnd medför äfven den fördelen, att
genom medlemmarnes beröring med såväl arbetsgifvare som arbetare
större möjlighet beredes förlikningsinstitutionen att erhålla snar kun¬
skap om en förestående arbetstvist, hvilket ju för ett framgångsrikt
arbete måste vara af stor betydelse.
Det torde slutligen kunna framhållas såsom ett företräde hos en
nämnd framför en ensam förlikningsman, att hos en nämnd, af hvars
ledamöter sannolikt alltjemt några komme att qvarstå från den ena pe¬
rioden till den andra, eu — om man så får säga — rättspraxis bättre
skulle kunna fortlefva, än om institutionen utgjordes af allenast en för¬
likningsman, allrahelst denne ej är skyldig att anteckna de grundsatser
i fråga om lösandet af arbetstvister, hvilka han tillämpat — förutsatt
att han öfver hufvud taget tillämpat några sådana, hvilket enligt komi¬
téns motivering ej synes kunna tagas för gifvet.
Väga de nu af reservanterna anförda skälen tyngre än de af
komitén till stöd för dess åsigt förebragta, och är det på grund häraf
96
angeläget, att det ansvarsfulla förlikarevärfvet icke anförtros åt blott
en ensam statsfunktionär, utan att denne får vid sin sida represen¬
tanter för de samhällsklasser, med hvilkas mellanhafvanden institutionen
har att taga befattning, så må man heller icke rygga tillbaka för de
medel, som äro nödvändiga för erhållandet af en dylik nämnd. Af
komiténs motivering vill det dock se ut, som om den härför nödiga
valapparatens förmenta tyngd varit ett af de hufvudmotiv, som för¬
mått den att söka en annan och beqvämare utväg för frågans lösning.
Reservanterna kunna emellertid icke finna annat, än att talet om
det stora besvär, som genom valet skulle åsamkas väljare och valför¬
rättare, är synnerligen öfverdrifvet. Hvad de förstnämnda beträffar,
har valet så organiserats, att det kan försiggå med ett rent af obe¬
tydligt besvär för åtminstone de flesta bland dem, på sätt reservanterna
i specialmotiveringen få tillfälle närmare utveckla. Ej heller för val¬
förrättare torde besväret blifva synnerligen betungande. Våra kommu¬
nala myndigheter äro numera så vana vid dylika förrättningar, att ett
val till förlikningsnämnder hvart tredje år ej kan anses innebära någon
betydande ökning af deras göromål. Dessutom ha kommunerna sjelfva
stort intresse af biläggandet af arbetstvister. De olägenheter, som upp¬
stå genom afbrott i industriens gång, beröra nemligen i flera afseenden
äfven kommunerna.
Härjemte anmärker komitén, att bestämmelserna om valet äro och
till följd af ämnets beskaffenhet måste vara så invecklade, att deraf
komme att föranledas villrådighet och svårigheter. Häremot vilja vi
endast framhålla, att sådana svårigheter uppstå vid alla valordningar
i början af deras tillämpning, men genom småningom utbildad och
stadgad praxis samt, der så pröfvas nödigt, lagändringar lösas de efter
hand. Reservanterna kunna icke finna något skäl, hvarför icke så skulle
kunna ske äfven i fråga om dessa val.
Komitén har slutligen i detta sammanhang påpekat, att deltagandet
i valen kanske i många fall ej blefve synnerligen talrikt, samt att
reservanterna gjort ett medgifvande i denna riktning, då de i sitt för¬
slag inryckt stadganden för det fall, att de valberättigade å endera
sidan eller å båda helt och hållet uteblefve från valet. Med fästad hän¬
syn till den stora lifaktighet, som på senare år rådt i afseende å såväl
arbetsgifvarnes som arbetarnes tillvaratagande af sina intressen, tro
sig reservanterna kunna våga det påståendet, att, fastän ofvannämnda
stadganden ej i en valordning böra saknas, ett sådant allt för långa del¬
tagande i valen ej gerna kan komma att inträffa, för så vidt en rätt
indelning af förlikningsdistrikt eger rum.
97
Komitén anför vidare, att äfven enligt reservanternas förslag mån¬
gen tvist kan bli handlagd och bragt till slut af förlikningsmannen en¬
sam, och att detta förhållande icke är egnadt att utgöra bevis för en
nämnds behöflighet. Komitén har obestridligen rätt i, att för smärre
tvister en förlikningsman är tillräcklig. Det kan till och med ifråga¬
sättas, huruvida för dylika smärre tvister någon förlikningsinstitution
alls behöfde inrättas. Men deraf följer ingalunda att förhållandet skall
vara enahanda äfven vid förlikning af de omfattande och betydelsefulla
tvister, som på det sista årtiondet börjat blifva allt oftare förekommande.
Det är för sådana vi tänkt oss en förlikningsinstitution, och då en nämnd,
vara af nöden.
Komitén anmärker vidare (sid. 68), att om parterna besluta sig
för skiljedom, nämndens befattning med saken plötsligt kan af brytas
derigenom, att parternas val af skiljedomare faller på andra än nämn¬
dens ledamöter, samt att det härvid komme att »befinnas, att nämndens
tillkallande varit skäligen öfverflödigt och effekten af dess biträde icke
någon annan, än hvad förlikningsmannen sjelf mäktat åstadkomma».
Härvid är dock att märka, att nämnden, i och med det att densamma
förmått parterna att hänskjuta tvisten till skiljedom, i väsentlig grad
lyckats i sina bemödanden, och att, då, såsom förut påpekats, parterna
måste anses ha större förtroende till de af dem sjelfva utsedda besit-
tarne än till den för dem mer eller mindre främmande förlikningsman¬
nen, det får antagas, att ett så godt resultat icke eller åtminstone icke
så hastigt ernåtts af den senare som af nämnden.
Komitén anför slutligen (sid. 68, 69), att då reservanterna gifvit
åt den allmänna medlingsinstitutionen karaktären af en nämnd, de låtit
leda sig af den förebild, de permanenta enskilda nämnderna gifvit,
utan att besinna den grundväsentliga olikhet, som måste finnas mellan,
å ena sidan, eu på statens initiativ tillkommen, alla inom sitt verksam¬
hetsområde representerade yrken afseende förlikningsnämnd och, å andra
sidan, berörda enskilda nämnder, hvilka tack vare dels sin förtroende¬
ställning hos parterna, dels sin speciella sakkunskap i de tvister, som
kunde blifva föremål för deras pröfning, egde en särskild och bety¬
dande auktoritet. Denna olikhet anser komitén vara af den art och
betydelse, att den finner sig kunna beteckna den offentliga nämnden
såsom »ett högst bristfälligt surrogat» i jemförelse med de enskilda
nämnderna, hvilka i komiténs ögon äro »det verkligt värdefulla». Af
hvad reservanterna hittills yttrat torde framgå, att vi icke anse de för¬
delar, som kunde väntas af en offentlig förlikningsnämnd, så obetydliga,
som komitén velat göra gällande. För bestämmande åter af det värde,
13*
98
som bör tillmätas de enskilda nämnderna vid deras jemförande med
den offentliga, anse reservanterna det nödigt att göra en skilnad mellan
de enskilda nämnder, som hafva karakteren af blott och bart förliknings-
nämnder, och dem, som på grund af mellan parterna träffad särskild
öfverenskommelse hafva befogenhet att, der så erfordras, afkunna en
för parterna bindande skiljedom. Hvad dessa senare beträffar, är det
ju gifvet, att de i kraft af berörda befogenhet kunna inom yrket vid
utbrytande arbetstvister spela en roll, hvilken aldrig kan tillkomma
den offentliga förlikningsnämnden.
I väsentlig mån olika blir deremot förhållandet, då arbetsgifvarne
och arbetarne inom enskilda yrkesgrenar vid tillsättande af nämnder
— låt vara permanenta — icke lemnat dem uppdrag att i händelse af
behof skilja parterna emellan. Sådana enskilda nämnder äro blott för-
likningsnämnder, och jemförd med dem blir den offentliga förliknings¬
nämnden minst lika betydelsefull och gagnelig. I saknad af något sär¬
skilt bemyndigande af parterna att vid uppkommande tvister fälla nå¬
gon skiljedom, äro nemligen dessa enskilda nämnder i afseende å sin
myndighet icke bättre stälda än den offentliga, och man har derför vid
jemförelsen dem emellan att taga hänsyn endast till nämndernas på
deras egna inre qvalifikationer beroende förmåga att lösa sina uppgif¬
ter. De två egenskaper, hvilka härvid i första rummet måste tagas i
betraktande, äro sakkunskap samt den opartiska och sjelfständigt ställ¬
ning, som kan tillkomma hvardera slaget af nämnder. Hvad den först¬
nämnda egenskapen beträffar, blir densamma, såsom förut visats, fullt
tillgodosedd genom förlikningsinstitutionens organiserande som nämnd
och densammas utrustande med befogenhet att komplettera sig medelst
inval af specialister. Men derjemte bör den offentliga förlikningsnämn¬
den egt företrädet af en mera opartisk och sjelfständig ställning, hvil¬
ken grundar sig på sättet för dess tillsättande, nämligen, beträffande
ordföranden, genom val af offentlig myndighet och, ifråga om bisit¬
tare, genom val af distriktets arbetsgivare och arbetare inom alla
yrken. Medan alltså de enskilda förlikningsnämnderna utgöras — kan
man säga — af förhandlingsutskott af de tvistande parterna sjelfva,
bör och kan den offentliga nämnden, sådan reservanterna tänkt sig
densamma, blifva en opartisk institution, inför hvilken parterna föra
sina underhandlingar. För öfrigt har ju den offentliga förlikningsnämn¬
den det företrädet framför de enskilda, att den omfattar alla yrken.
Den kan sålunda aldrig blifva ett surrogat för de senare.
Då reservanterna sålunda hafva en från komiténs i viss mån afvi¬
kande uppfaftning om betydelsen af enskilda nämnder, torde det vara
99
på sin plats att med några ord angifva, huru reservanterna kunnat (i
sin § 41) under samma ordalag som komitén (i sin § 5) föreslå stad¬
gande om skyldighet för förlikningsman att verka för upprättande af
enskilda förliknings- och skiljenämnder. För så vidt bär talas om
skiljenämnder, är ju visserligen öfverensstämmelsen med komiténs för¬
slag motiverad genom den ofvan af reservanterna i fullt samförstånd
med komitén framhållna betydelsen af sådana enskilda nämnder, hvilkas
mandat berättigade dem till ett dylikt namn. Deremot kunde reser¬
vanternas nyss utvecklade åsigt om de enskilda förlikningsnämndernas
ringare betydelse i jemförelse med den offentliga förlikningsnämnden
anses innebära den konseqvensen, att någon skyldighet för förliknings¬
mannen att verka för upprättandet af enskilda nämnder af sist anförda
kategori ej bort af oss föreslås. Vi äro emellertid af den åsigten, att
den offentliga och de enskilda förlikningsnämnderna visst ej behöfva
gå i vägen för hvarandra, utan att det fastmer under vissa förhållan¬
den kan vara af fördel för den förra att hafva enskilda nämnder vid
sin sida. I stora distrikt och under svåra förhållanden kan nemligen
arbetet så växa, att den allmänna nämnden ej skulle räcka till. Fin¬
nas vid sådana tillfällen enskilda nämnder, låt vara förlikningsnämnder,
bildade, så måste ju detta underlätta den allmänna nämndens arbete.
Vidare är, såsom erfarenheten ger vid handen, gränsen mellan förlik¬
nings- och skiljenämnder ej alltid i praktiken så lätt att uppdraga, som
man kunde förmoda. Såsom framgår af den sid. 36—39 meddelade
öfversigteu af de få permanenta nämnder, som hittills sett dagen i Sve¬
rige, kunna fall förekomma, då någon formlig förbindelse att under¬
kasta sig nämnds utlåtande väl aldrig afgifvits af de parter, som anlita
densamma, men nämnden i alla fall genom det arbete, den utför, och
de resultat, den uppnår, snarare visar sig vara en skiljenämnd än en
förlikningsnämnd. 'Det torde ock kunna tänkas, att mången enskild
nämnd, som vid sin första tillkomst af parterna endast gifvits karak-
teren af förlikningsnämnd, efter hand kan utveckla sig till och af par¬
terna befullmäktigas såsom en verklig skiljenämnd. På grund häraf
torde tillräckliga skäl föreligga att genom förlikningsmannen söka be¬
fordra bildandet af äfven enskilda förlikningsnämnder.
Vi anse sålunda:
att förlikningsinstitutionen först måste utreda innebörden af en ar-
betstvist och derom bilda sig eu sjelfständig uppfattning, samt deref-
100
ter, på grund af hvad som vid denna undersökning befunnits vara det
rätta, försöka att förlika parterna, hvaremot, om den inskränker sig till
att söka genomdrifva en förlikning, äfven då den ena eller andra partens
rätt kränkes, den kommer att förlora allt förtroende och göra mer
skada än gagn;
att för det sakliga och rättvisa bedömandet af parternas anspråk
en ensam person ej gerna kan tänkas vara tillfyllest;
samt att alltså arbetsgivare och arbetare må lemnas tillfälle att i
förlikningsinstitutionen insätta sina egna ombud, hvilka ej blott skulle
tillföra institutionen en större fond af sakligt vetande, utan äfven, enär
de äro valda på längre tid och af skilda yrken, böra kunna blifva både
sjelfständiga och opartiska ledamöter af nämnden.
I öfverensstämmelse med denna vår åsigt föreslå vi, att offentliga
förlikningsnämnder måtte i riket inrättas enligt de grunder, som framgå
af efterföljande lagförslag, för hvars särskilda stadganden motiv af oss
nedan anföras.
101
Förslag
till
lag angående medling i arbetstvister.
I trakt af riket, der förhållandena sådant påkalla, bör, på sätt här
nedan närmare sägs, förlikningsnämnd inrättas, afsedd att lemna
sin medverkan till lösning af tvister, hvilka inom området uppstå mellan
arbetsgifvare och arbetare eller mellan olika grupper af arbetare.
§ 2.
Beslut om upprättande af dylika nämnder samt om distrikt för dem
meddelas af Konungen.
§ 3.
Det distrikt, som skall utgöra nämnds verksamhetsområde, kan be¬
stå af en eller flere städer, af stad eller städer jemte angränsande
landsbygd eller ock allenast af landsbygd.
Distrikt kan omfatta delar af olika, till hvarandra gränsande län;
likaledes kan Stockholm jemte till staden gränsande del af Stockholms
län förklaras skola utgöra ett distrikt.
§ 4.
Distrikt, som består af ett helt län eller del af sådant, skall lyda-
under Konungens befallningshafvande i länet.
Har Stockholms stad bestämts skola utgöra ett distrikt, skall det
samma lyda under öfverståthållareembetet.
Har distrikt blifvit på annat sätt bildadt, bestämmer Konungen för
hvarje särskilt fall, under hvilken myndighet distriktet skall lyda.
102
§ 5.
Före juni månads utgång det år, under livilket denna författning trä¬
der i tillämpning, meddelar Konungen beslut, för hvilka trakter nämnder
skola upprättas, samt bestämmer deras distrikt. Nämnderna utses derefter
under samma år för de tre derpå närmast följande kalenderåren, och den
fastställda distriktsindelningen gäller utan ändring för samma tid. Skulle
under angifna treårsperiod visa sig erforderligt att inrätta nämnd för
trakt, som icke från början blifvit dertill indelad, må sådant ske, men
tiden för dylik nämnds verksamhet tilländagår med utgången af nyss¬
nämnda treårsperiod. Hvart tredje år, räknadt från det då denna för¬
fattning trädde i kraft, sker derefter på nytt distriktsindelning samt till¬
sättning af nämnder, hvarje gång för påföljande treårsperiod, och gäller
dervid i öfrigt hvad här ofvan blifvit sagdt.
§6.
Förlikningsnämnden skall bestå af den i nästföljande paragraf om¬
nämnde förlikningsmannen för distriktet såsom ordförande äfvensom
af bisittare, valde af arbetsgifvarne och arbetarne inom distriktet.
§ 7.
Så snart beslut angående bildande af förlikningsdistrikt blifvit med-
deladt, utser den myndighet, under hvilken distriktet enligt § 4 lyder,
för detsamma en förtroendeman, med benämningen förlikningsman, jemte
en suppleant för denne. Utom att vara ordförande i distriktets förlik-
ningsnämnd tillhör det förlikningsmannen att fullgöra de åligganden i
öfrigt, hvarom i denna författning närmare förmäles.
§ 8.
Förlikningsmannens uppdrag afser den tid, för hvilken förliknings-
nämnd tillsättes, åliggande honom jemväl att under tiden, intill dess
näiyndens uppdrag börjar, vidtaga de åtgärder i och för val af nämn¬
den, hvilka under tiden ifrågakomma och hvilka, enligt hvad nedan sägs,
på förlikningsmannen ankomma.
Har, när val af nämnd skall ega rum, till förlikningsman för stun¬
dande valperiod blifvit utsedd annan än den, som vid den tid, då valet
skall ske, är förlikningsman för distriktet, skola omförmälda åtgärder
103
vidtagas af den förlikningsman, hvilken har att tjenstgöra såsom ord¬
förande i den nämnd, som skall väljas.
§ 9.
Uppdrag att vara förlikningsman eller suppleant för honom kan när
som helst återkallas af den myndighet, som meddelat detsamma. Be¬
svär öfver beslut, hvarigenom förlikningsman tillsättes, eller genom
hvilket honom meddeladt uppdrag återkallas, må ej anföras.
§ 10.
Afgår förlikningsman eller suppleant före utgången af den tid, upp¬
draget afser, utses annan i hans ställe för den återstående tiden.
§ 11.
Bisittarne i nämnden skola vara fyra, valde två af arbetsgifvarne och
två af arbetarne. Vid behandling af särskildt fall ega bisittarne i nämn¬
den, der de så pröfva lämpligt och med röstöfvervigt. sådant besluta,
tillkalla två eller fyra personer att för detta fall jemte dem vara bi¬
sittare i nämnden.
§ 12-
I distrikt, som utgöres af större stad, eller i hvilket en större stad in¬
går, må, der sådant bestämmes af den myndighet, under hvilken distriktet
lyder, nämnden vara delad i afdelningar, hvilka hvar för sig hafva
att fullgöra hvad förlikningsnämnd åligger. Antalet bisittare i dylik
i afdelningar indelad nämnd bestämmes af sagda myndighet under iakt¬
tagande deraf, att hvarje särskild afdelning skall hafva fyra bisittare,
valda två af arbetsgifvare och två af arbetare. Arbetsfördelningen mel¬
lan de särskilda afdelningarna fastställes af myndighet, som ofvan sägs.
År nämnd delad i afdelningar, ankomme ock på nämnda myndighet
att, der så anses behöfligt, utse flere än en suppleant för förliknings¬
mannen samt förordna erforderligt antal af dessa att tjenstgöra såsom
ordförande å afdelning och att i sådan egenskap utföra öfriga å för¬
likningsman ankommande göromål.
§ 13-
Suppleanter för bisittarne i förlikningsnämnd utses till dubbelt så
stort antal som antalet bisittare; egande dock förlikningsmannen att,
104
der han så anser behöflig!, bestämma, att suppleanter skola utses till
större antal.
§ 14-
Afgår bisittare under den tid, för hvilken han blifvit vald, inträder
suppleant i hans ställe. Fyllnadsval anställes allenast i det fall, att un¬
der valperioden så många afgått, att qvarstående antalet bisittare icke
uppgår till det, som å hvardera sidan bör i nämnden minst vara.
§ 15-
Berättigad att deltaga i arbetsgifvarnes val af bisittare i nämnden
är hvar och en, som inom någon af distriktets kommuner idkar jord¬
bruk, bergsbruk, fabriksrörelse, handel, handtverk eller annan till all¬
män bevillning taxerad näring samt dervid såsom arbetsgivare syssel¬
sätter minst fem arbetare. För omyndig röstar förmyndaren eller,
der flere äro förmyndare, den, som desse bland sig utse. För bolag-
må bolaget eller dess styrelse, för oskift bo delegarne i boet och för
konkursbo konkursförvaltningen utse den person, som skall utöfva röst¬
rätten.
Valberättigad arbetsgivare eger vid valet eu röst samt derutöfvei
en röst för hvarje fullt femtiotal hos honom anstälde arbetare, dock
icke mera än tio röster. Utöfvar arbetsgifvare inom distriktet eller
inom någon af dess kommuner olika näringar eller har han eljest derstä¬
des skilda arbetsföretag, tillkommer honom särskild rösträtt för hvarje
af honom sålunda idkad näring eller utöfva dt arbetsföretag, för så vidt
närings- eller arbetsföretaget är särskild! för sig till allmän bevillning
uppskatta dt. Rösträtten utöfvas för hvarje särskild! företag inom den
kommun, der företaget är till allmän bevillning taxera dt.
§ 16-
Rätt att deltaga i arbetarnes val af bisittare i nämnden tillkommer en
hvar för det år, då valet eger rum, inom någon af distriktets kommuner
inantalsskrifven person, som fyllt 21 år, och som har till sysselsättning att
inom yrke eller näring inom distriktet mot aflöning utföra kroppsarbete.
Valberättigad arbetare har vid valet en röst och utöfvar rösträtten inom
den kommun, der han är inantalsskrifven.
105
§ 17-
För att deltaga i val af bisittare och suppleant i förlikningsnämnd
fordras för såväl arbetsgivare som arbetare att vara upptagen i den
särskilda, för valet upprättade vallängd, hvarom nedan i § 21 när¬
mare sägs. För fyllnadsval, hvarom i § 14 sägs, upprättas icke någon
särskild vallängd, utan länder dervid den för näst föregående ordi¬
narie val upprättade vallängd till efterrättelse.
§ 18.
För att kunna väljas till bisittare eller suppleant i förlikningsnämnd
fordras att vara svensk medborgare, att hafva uppnått 25 års ålder, att
råda öfver sig och sitt gods samt att vara mantalsskriven inom
distriktet.
Bisittare eller suppleant kan ej vara:
den, som till borgenärer all sin egendom afträdt och icke, på sätt
lag förmår, gitter visa, att han från deras kraf befriad är;
den, som är förlustig medborgerligt förtroende eller genom utslag,
hvilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till förlust af sådant för¬
troende, eller den, som är stäld under framtiden för brott, hvilket med¬
för nämnda påföljd;
den, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan eller
att i rikets tjenst vidare nyttjas.
För att kunna väljas till bisittare eller suppleant fordras icke att vara
arbetsgivare eller arbetare.
§ 19-
Ej må annan sådant uppdrag sig afsåga än embete- eller tjensteman,
som af sin befattning är hindrad att uppdraget fullgöra; den, som
efter de tre sistförflutna årens tjenstgöring såsom bisittare eller suppleant
är i ordning att derifrån afgå; den, som uppnått sextio års ålder, samt
den, som eljest uppgifver förhinder, hvilket godkännes af den myndig¬
het, under hvilken distriktet lyder.
§ 20.
Kommer bisittare eller suppleant, efter det han blifvit vald, i den
ställning, att han ej längre skulle varit valbar, frånträda- han sin be¬
fattning.
14*
106
§ 21.
Vallängd, särskild för arbetsgivare och särskild för arbetare, skall
vara före valet upprättad för hvarje kommun, som tillhör distriktet, och
skall upptaga de valberättigade, som inom viss förelagd tid anmält sig¬
ill deltagande i valet, samt, för arbetsgivare, det röstetal, som honom
tillkommer.
§ 22.
Vallängden upprättas för hvarje till distriktet hörande kommun, å
landet af kommunalnämndens ordförande och i stad af magistraten.
' ' - § 23.
Anmälan till vallängden skall af den valberättigade göras skriftligen
eller muntligen. Skriftlig anmälan må göras af flere samfäldt och må
med allmänna posten insändas. Göres anmälan skriftligen, skall den
vara af vittnen styrkt.
- ^ Vvö • . § 24.
Arbetsgivare skall vid sin anmälan uppgifva sitt för- och tillnamn
eller, der anmälan göres af förening, bolag eller annan samfällighet,
dennas antagna beteckning, och skall arbetsgivares anmälan derjemte
innefatta, för hvarje af honom inom kommunen utöfvadt, särskildt taxe-
radt närings- eller arbetsföretag, uppgift på den rörelse, som idkas,
platsen för dennas utöfning samt det antal arbetare, som i rörelsen
hafva anställning.
§ 25.
Arbetare skall vid sin anmälan uppgifva för- och tillnamn, födelseår
och födelsedag, sitt yrke äfvensom sitt hemvist, dervid särskildt upp¬
gives, om han vid senaste mantalsskrifning varit boende på annat ställe
inom kommunen.
_ V,.; § 26.
Behörigheten af den gjorda anmälan pröfvas derefter af kommunal¬
nämndens ordförande och magistraten, under jemförelse med årets man-
107
talslängder samt de upplysningar i öfrigt, som kunna vara tillgängliga.
Kommunalnämndens ordförande biträdes härvid af dertill lämpliga per¬
soner, som om kommunens förhållanden ega kännedom, och hvilka
kommunalnämnden utser. De, mot hvilkas anmälningar anmärkning
icke förekommer, uppföras derefter i vallängden, arbetsgivare för sig
och arbetare för sig.
§ 27.
Skulle inom någon kommun ingen anmälan till vallängden inkomma
från vare sig arbetsgifvare eller arbetare, eller göres dylik anmälan
allenast från endera sidan, skall kommunalnämndens ordförande eller
magistraten genast om detta förhållande underrätta distriktets förlik¬
ningsman, hvilken, derest det skulle visa sig, att inom distriktet i dess
helhet antingen alls ingen anmälan till vallängd skett eller dylik an¬
mälan ingått allenast från endera sidan, har att inberätta förhållandet
till den myndighet, under hvilken distriktet lyder.
Har inom en kommun anmälan till vallängden skett allenast från
endera sidan, skall dock vallängd för kommunen upprättas för den
sida, från hvilken anmälan gjorts.
§ 28.
Sedan längden blifvit upprättad, skall justering af densamma inför
kommunalnämndens ordförande eller magistraten ega rum, vid hvilket
tillfälle den, som anmält sig till vallängden, men icke blifvit deruti in¬
förd eller i öfrigt har att anmärka någon felaktighet i hvad längden
innehåller, eger att derom framställa anmärkning. Det åligger kommu¬
nalnämndens ordförande eller magistraten att öfver framstäld anmärk¬
ning genast besluta samt att, der anmärkningen godkännes, vidtaga
nödig rättelse i längden.
Före justeringstillfället skall vallängden vara under en tid af fjor¬
ton dagar på lämpligt ställe tillgänglig för den, som deraf vill taga
kännedom.
§ 29.
Vid valet afgifvas rösterna inom hvarje särskild, till distriktet hö¬
rande kommun inför kommunalnämndens ordförande eller magistraten.
Arbetsgifvarnes val af bisittare och suppleanter företages först,
derefter arbetarnes.
108
Omröstningen är sluten.
Valberättigad eger att på annan valberättigad öfverlåta utöfningen,
af sin rösträtt eller ock att aflemna sin valsedel genom ombud, hvil-
ket ombud må vara röstberättigad person eller annan. Uppdrag att
utöfva valberättigads rösträtt eller att för honom aflemna valsedel
meddelas genom fullmakt, som skall vara antingen skrifven och under-
skrifven af utställaren samt med dennes sigill försedd eller ock af
honom underskrifven och med två vittnens underskrift bestyrkt. Ej
ma någon utöfva rösträtt för mera än en röstberättigad; ombud, som
ofvan är nämndt, eger deremot aflemna valsedlar för flere än en röst¬
berättigad.
Aflemnas valsedel genom ombud, skall valsedeln vara inlagd i
ett försegladt konvolut, a hvilket fullmakt för valsedelns aflemnande
skall vara tecknad, och hvilket konvolut under omröstningen öppnas af
valförrättaren, hvilken uttager valsedeln och nedlägger densamma oöpp¬
nad i valurnan.
Ej må i ett och samma konvolut inneslutas valsedel af mera än
eu röstberättigad.
§ 30.
Valsedel skall upptaga namn på så många personer, som sam-
manlagdtKskola från den sida, för hvilken valet sker, väljas till bisit¬
tare och suppleanter i nämnden, utan att i valsedeln angifves, hvilka
af de å sedeln upptagna den väljande önskar till bisittare och hvilka
till suppleanter.
§ 31.
Finnes valsedel lyda å person, som icke är valbar, eller på flere
eller färre, än som vid valtillfället böra väljas, eller innefattar valsedel
någon tvetydighet i anseende till den eller de valdes namn, skall samma
sedel anses ogild.
§ 32.
Protokollet öfver förrättningen insändes tillika med de afgifna val-
sedlarne inom åtta dagar till distriktets förlikningsman, hvilken samman¬
räknar rösterna samt afslutar valet, hvars utgång af förlikningsmannen
meddelas de valda.
109
§ 33.
Af dem, som vid valet undfått röster, skola, till det antal, som
väljas skall, de förklaras valda till bisittare i nämnden, hvilka erhållit
högsta röstetalen, och de till suppleanter, som dernäst erhållit de flesta
rösterna. Vid lika röstetal skilje lotten.
Väljes någon å båda sidor till bisittare eller å båda sidor till
suppleant eller väljes han å ena sidan till bisittare ■ och å den andra
till suppleant, må på honom ankomma, på hvilkendera sidan han vill
qvarstå, derom han ofördröjligen bör göra anmälan hos förliknings¬
mannen. I fråga om fyllande af det vederbörliga antalet bisittare och
suppleanter å motsidan gäller hvad i § 14 stadgas.
§ 34.
Valet af bisittare och suppleanter i nämnden företages å eu och
samma dag inom alla till distriktet hörande kommuner. Det val, som
enligt bestämmelserna i § 5 hålles hvart tredje år, skall ega rum före
oktober månads utgång.
, ; § 35. 7: ■ ■
I god tid före valet skall förlikningsman genom kungörelse, som
uppläses i distriktets kyrkor och, der lämpligt tillfälle dertill gifves,
jemväl införes i tidning, tillkännagifva, när valet skall ega rum, huru
många bisittare och suppleanter dervid skola utses samt å hvilken dag-
förlikningsmannen kommer att företaga rösternas sammanräkning och
valets afsilande.
I kungörelsen skall förlikningsmannen jemväl erinra om hvad som
enligt nästföljande paragraf åligger kommunalnämnds ordförande och
magistrat att iakttaga.
Ett exemplar af denna kungörelse skall förlikningsmannen, sam¬
tidigt dermed att den i kyrkorna offentliggöres, tillsända enhvar kom-
munalnämndsordförande och magistrat inom distriktet.
§ 36.
Sedan den i föregående paragraf omförmälda kungörelse utfärdats,
tillkommer det kommunalnämnds ordförande och magistrat att hvar för
sin kommun genom kungörelse, hvilken offentliggöres på sätt i nästföre¬
gående paragraf omförmäles, tillkännagifva:
Ilo
när och å hvilket ställe inom kommunen valet skall ega ram;
huru många bisittare och suppleanter skola utses;
intill hvilken dag anmälan till vallängden emottages;
å hvilken dag och tid samt å hvilket ställe vallängdens justering
skall ega rum; samt
å hvilket ställe den upprättade vallängden skall, under den i § 28
angifna tid af fjorton dagar närmast före vallängdens justering, vara
till påseende framlagd.
År valet fyllnadsval enligt § 14, och skall följaktligen, enligt före¬
skriften i § 17, vid valet följas den vallängd, som för näst föregående
ordinarie val upprättats, eger tillämpning ej rum af hvad här ofvan
sagts om tillkännagifvande angående anmälan till vallängden och den¬
nas justering.
§ 37.
Skulle så inträffa, att inom något distrikt ingen anmälan till val¬
längd inkommit vare sig från arbetsgifvare eller från arbetare, eller att,
ehnru sådan anmälan från båda sidorna skett, inga röster från någon¬
dera sidan vid valet afgifvits, skall frågan om val af bisittare och supp¬
leanter i förlikningsnämnden för den period, som det utlysta valet af-
sett, vara förfallen, derest icke den myndighet, under hvilken distriktet
lyder, på framställning från båda sidorna finner skäligt förordna om
nytt val.
Har anmälan till vallängd skett allenast från arbetsgifvarnes sida
eller allenast från arbetarnes, skall det utlysta valet inställas, och frågan
om valet har för perioden förfallit, derest icke ofvannämnda myndighet
på framställning från den sida, från hvilken anmälan till vallängden
uteblifvit, finner skäligt förordna om nytt val.
Afgifvas vid valet röster allenast från endera sidan, skall dock
valet i hvad den sidan rörer genom sammanräkning af de afgifna
rösterna afslutas, ankommande på förenämnda myndighet att, på fram¬
ställning från den sida, som vid valet uteblifvit, och der så pröfvas
skäligt, förordna om nytt val.
Nytt val, hvarom i denna paragraf förmäles, afser allenast åter¬
stående delen af den tid, som det förut utsatta valet afsett.
§ 38.
Förordnas i fall, som i näst föregående paragraf sägs, om nytt val,
skall i afseende å detta lända till efterrättelse hvad ofvan finnes stad-
in
gadt om anmälan till vallängd, om dennas upprättande och justering
samt om sjelfva valförrättningen, dock att, derest i anledning af det
förut utlysta valet anmälan till vallängd skett antingen för endera sidan
eller för båda eller vid förra valet endera sidan afgifvit röster och följ¬
aktligen ledamöter och suppleanter i nämnden blifvit för samma sida
utsedde, den myndighet, som förordnar om det nya valet, eger före¬
skrifva, att hvad som redan åtgjorts skall ega bestånd jemväl i och för
det nya valet och detta med dertill hörande förberedande åtgärder såle¬
des blott afse att fylla hvad som vid förra valet blifvit underlätet.
§ 39.
År någon missnöjd med val till ledamot eller suppleant i förliknings-
nämnd, må han deröfver anföra besvär hos den myndighet, under hvil¬
ken distriktet lyder. För ändamålet eger klaganden att hos förlik¬
ningsmannen, som slutligen handlagt valet, äska protokollsutdrag, hvil-
ket genast eller inom högst två dagar derefter bör till klaganden ut-
lemnas; och skall han, vid förlust af talan, inom fjorton dagar efter
valets afsilning ingifva sina besvär till vederbörande myndighet, som
genom kungörelse, hvilken uppläses i distriktets kyrkor, utsätter viss,
kort tid, inom hvilken förklaring öfver besvären må ingifvas. Sedan
den tid tilländagått, meddelas utslag i målet. Öfver detta utslag må
besvär ej anföras.
Förelupen felaktighet vid de åtgärder, som föregått valet, må ej
öfverklagas utan i sammanhang med besvär öfver valet.
Besvär öfver valet må endast anföras af den, som finnes uppförd i
den för valet gällande vallängd.
§ 40.
>. ' ; * !■ 'UV.;: -v < . ■.’/ • - i,
Skulle af anledning, som i § 37 omförmäles, nämnd för distriktet
icke komma till stånd, tillkommer det dock förlikningsmannen att un¬
der den tid, för hvilken nämnden skolat utses, i tillämpliga delar full¬
göra hvad som efter här nedan gifna bestämmelser på honom ankommer.
§ 41.
Det åligger förlikningsmannen:
att med synnerlig uppmärksamhet följa arbetsförhållandena inom
distriktet;
112
att söka verka för att enskilda förliknings- och skiljenämnder, på för¬
hand upprättade genom öfverenskommelse mellan arbetsgifvare och arbe¬
tare, må komma till stånd för särskilda inom distriktet befintliga nä¬
ringsgrenar ;
att tillhandagå med råd och upplysningar vid upprättandet af regle¬
menten för dylika nämnder;
att söka förskaffa sig de stadgar och reglementen, som gälla för
inom distriktet befintliga dylika nämnder, äfvensom att samla och hålla
förteckning öfver de handlingar, som i sådant afseende komma honom
tillhanda; samt
att vid uppkommande arbetstvister inom distriktet, ensam eller i
förening med förlikningsnämuden, lemna sin medverkan till tvisternas
biläggande i de fall och på det sätt, här nedan sägs;
varande förlikningsmannen jemväl berättigad att äfven i andra fall
än vid utbruten tvist kalla nämnden till sammanträde för öfverläggning
angående frågor, som beröra det honom och nämnden tillkommande
uppdrag.
§ 42.
Har inom distriktet mellan arbetsgifvare och arbetare eller mel¬
lan olika grupper af arbetare uppkommit tvist af den beskaffenhet,
att den medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse af större
betydenhet, bör förlikningsmannen genom personligt besök å den plats,
der tvisten utbrutit, eller på annat sätt träda i förbindelse med de tvis¬
tande, göra sig noga underrättad om, hvari tvisten består, söka förmå
de tvistande att i afbidan på tvistens lösning icke vidtaga eller vid¬
hålla arbetsinställelse, anmoda dem att sammankomma till förhandlingar
med hvarandra inför förlikningsmannen eller nämnden samt söka att
under dessa förhandlingar, hvilka anordnas på sätt lämpligast synes,
åstadkomma tvistens biläggande.
§ 43.
Anser förlikningsmannen erforderligt, att förlikningsnämnden sam¬
mankallas för att gemensamt med honom vidtaga de åtgärder, som i
föregående paragraf omförmälas, eller påkallas nämndens medverkan
härvid från någondera af de tvistande parterna eller från båda, eller
yrkas vid utbruten arbetstvist nämndens sammankallande af någon dess
ledamot, har förlikningsmannen att gå i författning om nämndens sam¬
mankallande.
113
Hvad i §§ 42 och 43 är stadgadt afser icke arbetstvist, som upp¬
stått inom näringsgren, för hvilken enskild förliknings- eller skiljenämnd
finnes upprättad, med mindre de tvistande å båda sidorna påkalla för¬
likningsmannens eller nämndens åtgärd.
§ 45.
Skulle i tvist, som kommit under förlikningsmannens eller nämndens
behandling, de tvistande å endera sidan eller å båda underlåta att efter¬
komma till dem af förlikningsmannen eller nämnden gjord anmodan
att med hvarandra sammankomma till förhandling inför förlikningsman¬
nen eller nämnden, skola de tvistande genom offentlig kungörelse kallas
till sammankomst inför nämnden.
§ 46.
Den kallelse, som enligt nästföregående paragraf utfärdas och hvil¬
ken undertecknas af förlikningsmannen å nämndens vägnar, skall inne¬
hålla uppfordran till de tvistande att å bestämd tid och ort samman¬
komma till förhandling inför nämnden. Kallelsen skall, efter förliknings¬
mannens bepröfvande, på lämpligt sätt kungöras, såsom genom anslag
å den ort, der tvisten eger rum, genom införande i tidning eller ge¬
nom uppläsning i kyrka. Särskild underrättelse om kallelsen skall dess¬
utom af förlikningsmannen skriftligen tillställas någon af de i tvisten
delaktige arbetsgifvarne, så ock någon af de arbetare, som i densamma
hafva del.
i : • . ; *• : • i .t: -r.j 'j r *..i?i» •• f ; .•:)
§ 47.
Uteblir någondera parten från sådan sammankomst, som i § 45
sägs, har förlikningsmannen att sådant offentliggöra genom tillkänna¬
gifvande, som kungöres på sätt i nästföregående paragraf omförmäles.
§ 48.
De förhandlingar, som af förlikningsmannen eller nämnden anord¬
nas med och mellan de tvistande, skola i främsta rummet hafva till
syfte att åvägabringa en öfverenskommelse i enlighet med anbud eller
15*
114
förslag, som under förhandlingarna kunna blifva framstälda från de
tvistande sjelfva, ankommande på förlikningsmannen eller nämnden att,
om och i den mån sådant kan anses egnadt att befordra tvistens lösning,
hemställa om de jemkningar eller medgifvanden, som för ändamålet
kunna synas lämpliga.
§ 49.
Kan icke på sådant sätt enighet vinnas, må förlikningsmannen eller
nämnden uppmana de tvistande att lemna en eller flere personer, hvil-
kas utlåtande de tvistande utfästa sig att efterkomma, uppdrag att,
efter pröfning om och i hvilken mån de från ena eller andra sidan fram¬
komna påståendena må vara befogade, och på hvilket sätt följaktligen
den föreliggande tvisten rättast bör lösas, skilja de tvistande emellan.
Till dylikt uppdrag må utses förlikningsmannen eller nämnden, eller ock
må de tvistande annorledes, allt efter som de kunna öfverenskomma, be¬
stämma om valet af den eller de personer, åt hvilka uppdraget skall
lemnas.
§ 50.
Vilja de tvistande hänskjuta saken till sådant afgörande, som i § 49
sägs, har förlikningsmannen eller nämnden att, i den mån sådant finnes
behöflig^, söka utjemna de meningsskiljaktigheter, som kunna uppstå i
fråga om den eller de personer, åt hvilka det i nämnda paragraf om-
förmälda uppdrag skall lemnas; och åligger det särskildt förliknings¬
mannen att på de tvistandes vägnar lemna den eller dem, som blifvit
utsedde, underrättelse om uppdraget samt att i öfrigt tillhandagå med
de åtgöranden, som kunna verka dertill, att det af de tvistande önskade
afgörandet må komma till stånd.
§ 51.
Kan ej på sätt i § 48 omnämnes öfverenskommelse ernås, och vilja de
tvistande ej heller hänskjuta saken till sådant afgörande, som i § 49 för-
mäles, är dock nämnden berättigad att afgifva utlåtande, om och i hvil¬
ken mån nämnden anser de från ena eller andra sidan framkomna
påståendena vara befogade, och på hvilket sätt följaktligen den förelig¬
gande tvisten enligt nämndens åsigt rättast bort lösas. Dylikt utlåtande
115
må dock ej afgifvas med mindre alla i nämnden anse sådant lämpligen
böra ske och de alla äro ense om utlåtandets innehåll.
§ 52.
Utlåtande, hvarom förmäles i §§ 49 och 51, skall afgifvas skrift¬
ligen och af detsamma ett exemplar genast och utan lösen till hvardera
sidan utlämnas. Utlåtande, som afgifves på grund af bestämmelserna
i § 51, skall offentliggöras på sätt nämnden finner lämpligt.
§ 53.
I fråga om den rättsverkan, som må tillkomma öfverenskommelser,
utfästelser eller andra beslut, som af de tvistande ingås eller fattas under för¬
handlingar, hvilka enligt denna lag ega rum, gäller, allt efter beslutens in¬
nehåll och det sätt, hvarpå de tillkommit, hvad allmän lag förmår.
§ 54.
Förlikningsmannen skall föra dagbok angående hvad som förefaller i
de tvister, hvilka blifva föremål för åtgärd enligt denna lag. Öf¬
verenskommelser, utfästelser eller andra beslut, som af de tvistande
ingås eller fattas, så ock utlåtande, som enligt §§ 49 och 51 afgifves,
skola i nämnda dagbok fullständigt intagas eller densamma biläggas.
Inom två månader efter utgången af hvarje halfår skall förlik¬
ningsmannen till den myndighet, under hvilken distriktet lyder, in¬
sända berättelse angående det hufvudsakliga förloppet af de tvister,
som under det förflutna halfåret kommit under hans eller nämndens hand-:
läggning; och bör förlikningsmannen härvid foga redogörelse ej mindre
för hvad som under samma tid förefallit inom distriktet i afseende
å upprättande, enligt hvad i § 41 omförmäles, af förliknings- och skilje¬
nämnder för särskilda näringsgrenar och hans egna åtgärder i detta
syfte, än äfven för redan upprättade dylika nämnders verksamhet, för
så vidt han härom kunnat förskaffa sig kännedom.
Dessa berättelser och redogörelser skola af myndigheten inom en
månad efter mottagandet insändas till civildepartementet, som befordrar
desamma till trycket.
§ 55.
Förlikningsmannen och nämndens öfriga ledamöter åtnjuta för
förrättning och resa dagtraktamente och reseersättning och förliknings-
116
mannen derjemte ett i förhållande till uppdragets omfattning skäligt
arfvode, allt enligt de bestämmelser, som derutinnan kunna särskildt varda
gifna. Kostnaden för dessa ersättningar utgår af statsmedel.
K,od./tu .i i ; . o. § 56- ,, .= ;• , ..
Uppstår å ort, som icke tillhör något förlikningsdistrikt, tvist af
den beskaffenhet., hvarom i § 42 förmäles, eger chefen för civildeparte¬
mentet, der sådant pröfvas lämpligt, förordna, att förlikningsnämnd i
närbeläget distrikt skall i dylik tvist söka medla.
Denna lag träder i kraft den 1 Januari 190 .
r
f'
t-1
n jr
i
1
tf f!^
117
Specialmotiv.
§§ 1-3-
Af skäl, hvilka i den underdåniga skrifvelsen blifvit utvecklade, har
reservanternas skiljaktiga åsigt i organisationsfrågan ledt till att reser¬
vanternas förslag betecknats såsom lag angående medling i arbetstvister,
under det komiténs förslag kunnat betecknas såsom förordning. Men
berörda afvikande mening har äfven föranledt dels en olika uppställ¬
ning af åtskilliga punkter i de olika förslagen, dels — och särskild! —
att reservanterna i fråga om åtskilliga detaljfrågor måst föreslå mera
utförliga stadganden, än för komitén varit behöflig!. Såsom komitén
på några ställen i sin specialmotivering framhållit, bero sålunda dessa
afvikelser icke på någon olika uppfattning i sak. Fastmer ha alla ko¬
miténs medlemmar som oftast varit eniga i sin uppfattning angående
sättet för berörda detaljfrågors ordnande, ehuru endast reservanterna
haft anledning att i sitt författningsförslag gifva uttryck åt samma
uppfattning.
De tio första paragraferna af reservanternas förslag motsvara så¬
lunda §§ 1—4 i komiténs och hvila i det hela på så lika uppfattning
i de för dem grundläggande frågor, att reservanterna finna sig ej be¬
höfva till dessa paragrafer anföra några motiv i andra fall, än der en
verkligt afvikande åsikt föreligger, så mycket mer som komitén på
åtskilliga ställen meddelat en uttömmande motivering till komiténs och
reservanternas samstämmande uppfattning i ofvanberörda frågor.
Hvad §§ 1—3 i reservanternas förslag beträffar, förefinnes sålunda
ingen annan skiljaktighet vare sig från motsvarande stadganden i ko¬
miténs förslag eller från komiténs till samma stadganden anförda motiv,
än att den af komitén sid. 74, 75 anvisade utväg för ordnandet af för-
likningsinstitutionen i större stad i det fäll, att arbetet ej kan medhin¬
nas af en enda förlikningsmyndighet, ej är användbar vid den af reser¬
vanterna föreslagna lösning af organisationsfrågan. Denna fråga få
emellertid reservanterna tillfälle beröra under § 12.
118
§ 4.
Som den myndighet, hvilken har att utse förlikningsman, edligt
reservanternas förslag i en del fall, särskildt i fråga om besvär öfver
val af bisittare i nämnd, kan behöfva taga befattning med förliknings-
väsendets ordnande, ha reservanterna ansett sig böra uttryckligt angifva
berörda myndighet såsom styrande i förhållande till distriktet och detta
såsom lydande under myndigheten.
§ 5.
I fråga om tiden såväl för beslutad distriktsindelnings giltighet
som för förlikningsmannens mandat har komitén öfverlemnat bestäm¬
mandet häraf till Konungen för afgörande i hvarje särskildt fall och
endast i motiveringen till sin § 4 uttalat, att det ej vore lämpligt, om
förordnandet att bestrida förlikningsmannabefattning meddelades på
obestämd tid.
För ett tillfredsställande ordnande af de förlikningsnämnder, reser¬
vanterna föreslå, torde det emellertid vara nödigt att stadga icke blott
en viss, för hela landet gemensam distriktsindelningsperiod utan jemväl
en med denna sammanfallande mandatsperiod för förlikningsnämnderna.
Om nemligen distriktsindelningsperioderna icke sammanfölle med för-
likningsnämndernas mandatsperioder, skulle hinder uppstå för trakts
öfverflyttande från ett distrikt till annat. Och om dessa perioder icke
sammanfölle i olika län, skulle liknande hinder vållas för det fall, att
distrikt ansåges böra bildas af delar af olika län.
Hvad beträffar längden af berörda perioder, ha reservanterna ansett
tre år vara det lämpliga tidsmåttet, vägande jemnt mellan de i detta
afseende inverkande olika faktorerna, å ena sidan att icke belasta val¬
förrättare och väljare med onödigt täta val, och å ändra sidan att icke
upprätta distriktsindelningar och företaga val för så långa tidsperioder,
att de sålunda tillsatta nämnderna under periodens lopp icke komme
att passa för de förändrade förhållanden, som kunde hafva uppkommit
genom nya industriella anläggningar eller arbetarnes flyttningar från
en ort till annan in. m. dylikt.
§ 6- ... .
Denna paragraf innehåller hiifvudstadgandet om förlikningsinstitu-
tionens af oss ofvan motiverade organiserande som nämnd, bestående
119
— utom af den af offentlig myndighet utsedde förlikningsmannen så¬
som ordförande — af bisittare, valde af distriktets arbetsgivare och
arbetare.
Ännu i ett annat afseende innehåller denna paragraf ett uttryck, om
än i mera indirekt form, för reservanternas uppfattning i en vigtig prin¬
cipfråga. Då nemligen i slutet af paragrafen stadgats, att bisittarne i
nämnden skola väljas af arbetsgifvarne och arbetarne inom distriktet,
och härvid icke gjorts vare sig någon inskränkning till vissa yrken
eller någon uppdelning af olika yrken mellan flere förlikningsnämnder,
har här alltså lemnats ett uttryck för den uppfattningen, att den offent¬
liga förlikningsnämnden bör vara allmän, afseende alla inom dess verk¬
samhetsområde representerade yrken. Denna dess egenskap bär redan
förut af reservanterna angifvits såsom den hufvudsakliga förutsättningen
för nämndens opartiska och sjelfständiga ställning.
§§7-10.
I fråga om dessa paragrafer torde inga särskilda motiv behöfva
anföras. Reservanterna hafva endast att meddela, att de, fastän de i
§ 7 liksom komitén i sin § 2 föreslagit, att endast en suppleant för
förlikningsmannen borde förordnas, icke dela den af komitén i motive¬
ringen till dess § 2 uttalade åsigt, att vid utbrytande af flere arbets¬
tvister samtidigt inom ett distrikt flere förlikningsinstitutioner vore af
nöden, och att de fördenskull icke anse sådant särskildt stadgande,
som i komiténs 18 § föreslagits, behöflig!. Ett sådant samtidigt ut¬
brytande af arbetstvister å samma eller närbelägna orter torde nemligen
i regeln bero af samma orsaker och tvisterna derför kunna behandlas
af en och samma institution.
§ 11-
Denna paragraf är redan ofvan berörd i sammanhang med hvad
reservanterna yttrat till motivering af sitt förslag i allmänhet. Men
paragrafen är af den betydelse för den föreslagna institutionen i det
hela, att det torde vara nödigt att något närmare utveckla dess inne¬
börd och motiven för dess här föreslagna formulering.
Jemte bestämmelse om antalet bisittare i nämnden samt dessas
lika fördelning å arbetsgivare- och arbetaresidan, innehåller denna
paragraf stadgandet om det ofvan berörda kompletteringsval, hvarigenom
krafvot på specialkunskap i afseende å de i vissa tvister förekommande
120
säregna fackförhållandena kunde blifva behörigen tillgodosedt. Vid af¬
fattande! af detta förslag har det varit reservanternas ögonmärke att
så formulera detsamma, att, på samma gång sistberörda mål verkligen
nåddes, intet intrång gjordes vare sig på nämndens karakter af en
opartisk statsinstitution och ej heller på den principen, att den offent¬
liga myndigheten endast både att välja ordförande, och att sålunda
samtliga bisittare i nämnden borde vara folkvalda. Af dessa anlednin¬
gar måste å ena sidan parterna och å den andra förlikningsmannen
uteslutas från delaktighet i kompletteringsvalet, som alltså gjorts till
en bisittarne i nämnden ensamme tillkommande funktion. Vi hafva
derjemte föreslagit, att ifrågavarande val bör förrättas icke af de af
arbetsgifvarne valde bisittarne för sig och de af arbetarne utsedde för
sig, utan af alla fyra samfäld!. Skulle stadgandet gifvas motsatt inne¬
håll, kunde nemligen lätt inträffa, att endera eller båda sidornas repre¬
sentanter i nämnden gåfve vika för påtryckningar af motsvarande part
i tvisten. Men med paragrafens nu föreslagna formulering böra garan¬
tier hafva vunnits mot, att förlikningsnämnden förvandlas, till en tum¬
melplats för fortsatt kamp mellan de tvistande parterna sjelfva. Det nu
sagda utgör icke hinder för, att de nyvalde bisittarne kunna väljas så,
att af dem lika antal representerar hvardera parten. Reservanterna
vilja dock framhålla, att de lämpligaste kandidaterna vid detta fyllnads¬
val, som ju åsyftar införande af specialkunskap i nämnden, mången
gång torde vara att finna bland H. ex. verkmästare och arbetsförmän,
beträffande hvilka det ofta kan vara svårt att afgöra, om de böra räk¬
nas till arbetsgifvarne eller arbetarne.
Då reservanterna såväl nu som ofvan framhållit, att stadgandet
om ifrågavarande kompletteringsval tillkommit för att tillföra nämnden
den specialkunskap, af hvilken den kunde vara i behof, men i para¬
grafen ingen bestämmelse intagits om, att de, som skulle kunna till¬
kallas som bisittare, ovilkorligen borde vara specialister, har detta skett,
för att icke hindra inväljandet i nämnden af personer, hvilka icke
kunde betecknas som fackmän, men hvilkas inkallande likväl af andra
orsaker kunde anses gagneligt för tvistens biläggande.
Skulle förfall inträffa för någon af de på nu beskrifna sätt invalde
bisittarne i nämnden, torde falla af sig sjelf, att de ursprungliga bisit¬
tarne hafva att verkställa nytt val i den afgångnes ställe, hvadan re¬
servanterna icke ansett sig behöfva föreslå något särskildt stadgande
härom. För de ursprungliga bisittarne skola deremot enligt § 13 finnas
suppleanter att vid förfall inkalla. Och reservanterna anse stad¬
gandet i § 11, att bisittarne i nämnden skola vara fyra, valde två af
arbetsgifvarne och ’ två af arbetårne, innebära, att så under alla om¬
ständigheter skall vara förhållandet, så att, om. suppleanter till tillräck¬
ligt antal icke skulle vara att tillgå, nämnden icke kan upptaga tvist
till handläggning eller fortsätta behandlingen af redan anhängiggjord
sådan. (Se dock vidare § 13.)’-
, . j " ! ■ :r ■■■•:■ eV.-VVr-tod • - OC •' • * i; ■ . ■ ghi! < ■ :
§ 12. ' : u :'
Reservanterna äro eniga med majoriteten om att, derest någon
stad befinnes för stor, för att de på den offentliga förlikningsinstitutionen
ankommande funktioner inom densamma skulle antagas kunna med¬
hinnas af en enda dylik institution, svårigheten icke får afhjelpas
genom någon delning af staden, vare sig lokal eller med hänsyn till
olika yrken. Den enda rätta utvägen är, att endast en institution
inrättas och att denna ' får möjlighet att-'vid behof ' förstärka sina
arbetskrafter i så stor utsträckning, som är nödigt. Enligt majori¬
tetens förslag kan detta försiggå * ganska lätt, nemligen genom in¬
kallande, i viss föreskrifven ordning^ af suppleanter. Enligt re¬
servanternas förslag erfordras deremot något vidlyftigare föreskrifter.
Enligt förevarande paragraf ha nu reservanterna föreslagit^ att detta
skulle försiggå genom att bisittare redan från början valdes till så
stort, med fyra delbart tal, som ansåges erforderligt, och att, dessa
sedan fördelades på sektioner,' enhvar med fyra bisittare, enligt arbets¬
ordning, som kunde varda faststäld af den myndighet, under hvilken
distriktet lydde, ungefär så som förhållandet är med liofrätterna och
Stockholms, Göteborgs mv' fl. större städers rådstufvurätter. Hvad
beträffar förlikningsmännen, torde ej vara nödigt att redan vid val¬
periodens början träffa motsvarande anstalter, utan kan ordnandet
häraf göras af berörda myndighet, allt efter som erfarenheten an¬
visar. Det kan nemligen icke betraktas som afgjordt, att det skulle
behöfvas lika stort antal förlikningsmän som afdelningar af nämnd.
Ty visserligen är det å ena sidan sant, att de på förlikningsmannen
ankommande göromål blifva' mer tidsödande äh’bisittarnes (se § 41),
men å andra sidan kunna de, som utses till förlikningsmän, egna
vida mer tid åt sitt uppdrag än bisittarne, h vilka såsom praktiska
yrkesutöfvare säkerligen i flertalet fall ej kunna åt ifrågavarande
offentliga uppdrag egna mer än en mindre del af sin arbetstid. Hvil¬
ken resultat nu dessa hvarandra motverkande faktorer komma att
gifva, kali ej utrönas förr än i hvarje särskild! fall. 1 Och det är ju icke1
heller nödigt att på förhand stifta några regler härom, då vederbörande
122
myndighet alltid kan fylla behofvet genom tillsättande af tillräckligt
antal suppleanter. - ';i... .
I hvad nu yttrats ligger, att reservanterna tänkt sig, att af de per¬
soner, som i dylik större stad skulle vara ordförande å afdelningar af
förlikningsnämnd eller i öfrigt utföra de förlikningsman åliggande be¬
fattningar, endast en skulle betraktas som ordinarie och de öfriga som
suppleanter. Denna anordning synes nemligen reservanterna lämpligast
för arbetets ändamålsenliga ordnande.
’ v^n= vi' >■' « §§ 13, 14. ■ i: Vm- ■■
Som de val, hvarigenom bisittarne i nämnden skola utses, icke
kunna försiggå utan visst besvär för såväl väljare som valförrättare,
är det ett önskemål, att inga extra val behöfvas för fyllande af lediga
platser. För detta ändamål böra suppleanter utses i tillräckligt antal
och dessa hafva icke blott att tjenstgöra vid tillfälliga förfall för ordi¬
narie bisittare, utan äfven att, om sådan afgår under den tid, för hvil¬
ken han blifvit vald, inträda i hans ställe för den återstående tiden.
Reservanterna hafva tänkt sig, att dubbelt så stort antal suppleanter
som bisittare i allmänhet skulle visa sig tillfyllestgörande, och att
detta tal borde föreskrifvas såsom minimum. Men då det, till följd af
talrika flyttningar bland arbetarbefolkningen eller af andra orsaker,
inom ett eller annat distrikt kan befinnas önskligt, att ett ännu större
antal suppleanter utses, bör det stå förlikningsmannen, som i detta af¬
seende bäst bör känna ortens förhållanden, öppet att bestämma om
val af suppleanter till det antal, han anser nödigt. Om kungörande af
beslut härom hänvisas till §§ 35 och 36.
-?!».>: '< o !V. - - "!; : , U} '»* ' Mi U\V'"• "!'> J !i* • •• i.: . »f*. ? •
: ' . .: § is. . , ,-i
• -■ . ” *: . Lik' . '• -o-- i V
I öfverensstämmelse med den ofvan uttalade principen, att den
offentliga förlikningsinstitutionen borde vara allmän, afseende alla inom
distriktet utöfvade yrken, ha reservanterna i denna paragraf sökt att
på sådant sätt angifva de yrken, hvilkas utöfvare skulle vara berätti¬
gade till deltagande i arbetsgifvarnes val till bisittare i nämnden, att
ingen grupp af näringsidkare blefve derifrån utesluten. Vid det af
komitén enligt nådigt medgifvande anordnade möte med särskilda sak¬
kunnige, vid hvilket möte utkast till såväl majoritetens som minorite¬
123
tens förslag förelädes de sakkunnige och diskuterades, höjdes väl röster
för att från ifrågavarande val utesluta jordbruket, hvilket ansågs i
många afseenden intaga en sådan särställning, att dess utöfvare icke
kunde anses hafva samma intresse i lösningen af arbetstvister som ut-
öfvarne af andra yrken. Utom det intrång ett sådant uteslutande möj¬
ligen kunde anses göra på den nyssberörda grundsatsen, att nämnden
borde afse alla yrken, ha reservanterna ansett en sådan inskränkning
i afseende å omfattningen af nämndens uppgift olämplig. Jordbruks-
strejker hafva redan förekommit i vårt land, och ingenting garanterar,
att sådana icke kunna komma att uppstå i sådan omfattning, att staten
har allt skäl att taga hänsyn till dem likaväl som till arbetstvister inom
industrien. I alla händelser torde det svårligen kunna medföra någon
olägenhet för nämnden, att jordbrukare erhålla rösträtt, i det att dessas
deltagande i valen helt visst kommer att bestämmas af det intresse,
de verkligen känna sig ega i institutionens tillvaro.
Hvad nu vidare beträffar frågan, hvem som med afseende å rätten
att deltaga i valen skall betraktas som arbetsgivare, är det en sjelf-
klar sak, att dertill fordras icke blott att utöfva en niding, utan äfven
att i denna sysselsätta andra personer. De, hvilka utan biträde af
andra sjelfständigt utöfva något yrke, erhålla ingen valrätt vare sig å
arbetsgivare- eller arbetaresidan. Men reservanterna hafva ansett, att
äfven bland dem, som verkligen äro arbetsgivare, en inskränkning i
afseende å valrätten är nödvändig, så till vida att från rätten att del¬
taga i ifrågavarande val böra utestängas de arbetsgivare, hvilka i sitt
arbetsföretag endast hafva ett fåtal arbetare anstälda. Och detta af
det skälet, att endast derigenom en fast gräns kunnat erhållas mellan
arbetsgifvare och arbetare. Det torde nemligen ofta förekomma, att
arbetare, som förvärfvat något - litet kapital, sätta upp egen affär, i
hvilken de anställa en eller ett par andra arbetare, men efter några
år till följd af ogynnsamma konjunkturer eller andra orsaker måste
upphöra härmed för att åter sjelfva taga anställning hos andra. På
sådant sätt skulle en och samma person kunna under en period utöfva
rösträtt såsom arbetsgifvare och under en annan såsom arbetare, hvil-
ket icke kunde anses lyckligt för institutionen. Andra sätt att fixera
gränsen mellan arbetsgifvare och arbetare ha visserligen föreslagits,
såsom att för rösträtt å arbetsgifvaresidan borde uppställas den fordran,
att under visst antal år ha drifvit yrke såsom arbetsgifvare. Men det
af reservanterna föreslagna sättet torde vara det lämpligaste, så mycket
mer som en sådan begränsning som den föreslagna jemväl af en annan
anledning är behöflig.
124
:' Då nemligen reservanterna satt det föreslagna minimiantalet an¬
ställda arbetare så högt som till fem, har dervid ännu en annan faktor
spelat in, nemligen hänsynen till en rätt fördelning af de^ olika arbets-
gifvarnes inflytande på valet. För detta ändamål hafva Reservanterna
i första rummet föreslagit, att ifrågavarande rösträtt borde litöfvas ef¬
ter en graderad ;röstskala. Men huru än en sådan röstskala bestäm¬
mes, florde en begränsning af densamma såväl uppåt som nedåt vara
nödvändig, om eu rättvis maktfördelning skall erhållas. A ena sidan
måste nemligen tillses, att icke en eller ett ringa fåtal arbetsgivare,
om de än på grund af storleken af sina affärsföretag och antalet ! dem
anställda arbetare hafva ett mycket stort intresse att bevaka vid ifråga¬
varande val, få utöfva ett alldeles dominerande inflytande^ detsamma.
Men å andra sidan får icke heller rösträtten bestämmas så, att de små
arbetsföretagen, hvilkas innehafvare måste anses hafva mindre intressen
att bevaka, genom sin talrikhet ^sättas i tillfälle att beherska detsamma.
Det är tvifvelsutan en mycket svår sak att på ett rättvist och de
olika intresfeena jemnt afvägande sätt bestämma dessa proportioner.
För att något såP när utröna, hvilket resultat de af reservanterna före¬
slagna bestämmelserna i afseende såväl å röstskala som å dennas be¬
gränsning uppåt genom ett visst röstmaximum och nedåt genom fast¬
ställande af ett visst minimiantal anstälde arbetare såsom vilkor för
rösträtt skulle kunna väntas hafva, ha nämligen genom komiténs kansli
för vissa olika trakter inom landet, hvilka kunde anses såsom lämpliga
. förlikningsområden, ■ beräkningar upprättats öfver huru reservanternas
förslag, om det tillämpades i dessa, skulle gestalta sig. Dessa trakter
valdes så, att bland dem erhöllos distrikt, bestående dels af städer, dels
af städer med kringliggande landsbygd, och dels af enbart landsbygd.
Med ledning af tillgängligt statistiskt material gjordes härefter uträk¬
ning af det antal arbetsgivare, som inom hvart och ett af de sålunda
fingerade: distrikten skulle erhålla rösträtt, och det antal röster, som
skulle tillkomma hvarje särskild grupp af röstberättigade, om dessa
fördelades enligt den föreslagna röstskalan. Af dessa beräkningar har
framgått, att förhållandena äro väsentligen olika inom olika trakter af
landet. Det har sålunda visat sig, att . inom städer och å landsbygd
med gammal kultur de små arbetsföretagen, särskildt bland handtver-
kerierna, äro synnerligen talrika och under alla omständigheter komme
att utöfva ett afsevärdt inflytande å valen, samt att i dylika distrikt
antydda begränsning nedåt är alldeles nödvändig, derest ej de små ar¬
betsföretagen skola, alldeles dominera valen. I distrikt, som bestå af
landsbygd med jemförelsevis ny kultur, kan deremot hända, att, tack
vare: särskilda naturliga rikedomar, för dessas exploaterande uppstått
några mycket stora arbets företag, sysselsättande hvart och ett ett högst
betydligt antal arbetare, men att de små arbetsföretagen och särskildt
de små handtverkerierna icke nått den utveckling, att de komme att
kunna göra sig gällande vid samma val. Med det material, som stått
oss till buds, hafva de bästa resultaten erhållits med de af reservan¬
terna föreslagna bestämmelserna.
Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida det icke. vore riktigast, att,
både vid bestämmandet af det antal röster, som enligt röstskalan skulle
tillkomma enhvar arbetsgifvare, och i fråga om röstskalans, begränsning-
uppåt och nedåt, arbetsgifvare finge tillgodoräkna sig endast röstbe¬
rättigade arbetare. Denna tanke, som var reservanternas första, måste
dock tillbakavisas af praktiska skäl, emedan ett sådant stadgande skulle
allt för mycket tynga valapparaten, genom svårighet för arbetsgifvaren
att styrka, att hans arbetare hade rösträtt, och genom besväret för den
valförrättande myndigheten att pröfva arbetsgifvarens anspråk.
I fråga om sådana arbetsföretag, i hvilka vid olika årstider sys¬
selsättas olika antal arbetare, kan tvekan uppstå beträffande det antal
arbetare, arbetsgifvaren skall få tillgodoräkna sig vid' bestämmandet af
det honom tillkommande röstetal. Olika lösningar af detta spörsmål
kunna nog tänkas. Den teoretiskt riktigaste vöre antagligen att göra
en uträkning af medeltalet för senäste kalenderår. Som emellertid' en
sådan utväg skulle vålla särskildt den myndighet, som hade att upp¬
rätta vallängden, stort besvär, har det synts reservanterna lämpligast
att helt enkelt taga det antal, som vid vallängdens upprättande är sys¬
selsatt vid arbetsföretaget. Med denna uppfattning ha reservanterna
icke funnit något stadgande om saken beliöfligt, i det att-, då i uttryc¬
ket »hos honom anstälde arbetare» ingen tidsbestämmelse intagits, ingen
annan tid torde kunna afses än den för vallängdens upprättande.
Genom stadgandet, :att endast sådan arbetsgifvare, som innehar
till allmän bevillning taxerad näring, skall få utöfva rösträtt, uteslutes
från denna rätt staten, hvars intressen i detta afseende synas veder¬
börligen tillgodosedda genom att förlikningsmannen utses af offentlig
myndighet. Deremot torde kommunerna för sina arbetsföretag böra
tillerkännas rösträtt å arbetsgifvaresidan. Något hinder härför torde
icke heller förefinnas i paragrafens nu föreslagna formulering.
; ;!■ § 16- '
Äfven vid uppställandet af vilkoren för arbetarnes valrätt möta en
del svårigheter. Det- är sjelfklart, att för sådan valrätt i första rummet
126
bör Jordras att hafva till yrke att mot aflöning utföra kroppsarbete.
Men härjemte hafva reservanterna ansett det vilkoret höra uppställas,
att kroppsarbetet finner användning inom yrke eller näring. I motsatt
fall komme nemligen rösträtt att tillerkännas tjenstehjon och andra
med dem i detta hänseende likstälda, hvilkas förhållanden äro så olika
deras, för livilka förlikningsnämnderna äro afsedda, att deras deltagande
i valen till samma nämnder icke kan anses befogadt.
Deremot hafva reservanterna icke ansett sig böra för ifrågavarande
valrätt uppställa det vilkoret, att arbetare skulle vara fast anstäld hos
arbetsgifvare. Om ett sådant vilkor fordrades, skulle nemligen en stor
mängd personer utestängas från valrätt, ehuru de alldeles påfallande i
afseende å sina intressen gent emot den offentliga förlikningsinstitu-
tionen intaga samma ställning som de fast anstälda arbetarne. Ja,
reservanterna hafva icke en gång ansett sig böra uppställa den fordran,
att arbetare skulle behöfva hafva ens en tillfällig anställning hos ar¬
betsgivare. Det förekommer nemligen ej sällan, att arbetare — sär¬
skilt vissa slag af utearbetare, såsom hamnarbetare, grundläggare,
bergsprängare, .äfvensom murare och andra till byggnadsyrket hörande
arbetare--sammansluta sig till arbetslag under en ledare eller s. k.
»bas» och sjelfva taga utförandet af ett arbete på entreprenad mot viss
ersättning för det hela. Alla dessa betydande grupper af arbetare
skulle utestängas från valrätt, om för densamma uppstäldes fordran på
anställning hos arbetsgifvare.
Då såsom vilkor för valrätt å ifrågavarande sida härjemte uppstälts
dels uppnådda 21 års ålder, dels mantalsskrifning inom distriktet, har
detta naturligtvis skett för att från inflytande å valen utestänga dels
sådana, som på grund af minderårighet icke kunde anses besitta den
erforderliga mognaden, dels sådana, som icke kunde räknas till ortens
bofasta befolkning och derför icke kunde förutsättas ega vare sig ve¬
derbörligt intresse i valets utgång eller erforderlig kännedom om ortens
förhållanden. Orsaken, hvarför dessa fordringar uppstälts för arbe¬
tarne, men icke för arbetsgifvarne, är, hvad mantalsskrifningen be¬
träffar, att fordran på sådan nödvändigt måste vara fyld af arbetsföre-
tag, som sysselsätter minst 5 arbetare, samt i fråga om fordran å upp-
* nådda 21 års ålder, att en dylik fordran icke kan uppställas för kom¬
muner, bolag, m. fl. och icke behöfver uppställas för enskilda personer,
då ju omyndigs rösträtt enligt paragrafens stadgande skall utöfvas af
förmyndaren. Skulle arbetsföretag ha uppstått under tiden mellan
senaste mantalsskrifning och valet, torde intet skäl föréfinnas att vägra
127
dess idkare rösträtt, då ju sådan näringsidkare i alla fall på ett
bestående sätt bundit sin verksamhet vid distriktet.
Utr ■ ■ ,‘iV. • ■; ' . ■ ■" ■ ' ■■■' :
De i §§ 15 och 16 föreslagda stadgandena angående arbetsgifva-
res och arbetares rösträtt hafva påtagligen till följd, att en arbetare
kan hafva rösträtt, ehuru hans principal saknar sådan, hvilket blir för¬
hållandet, då den senare sysselsätter mindre antal arbetare' än fem. Å
andra sidan har, såsom under förra paragrafen påpekades, arbetsgivare
erhållit rätt att tillgodoräkna sig arbetare, som, på grund af att de
icke uppnått 21 års ålder eller icke äro mantalsskrifna inom distriktet,
sakna rösträtt. Dessa små oegentligheter anse emellertid reservanterna
vara utan all betydelse.
Med den affattning, som föreslagits för §§15 och 16, har valrätt
tillerkänts arbetsgivare och arbetare. Men vid arbetsföretag finnas
ofta anställda åtskilliga personer, som der åtnjuta aflöning, men hvilkas
sysselsättning icke kan rubriceras som kroppsarbete. Till denna kate¬
gori höra verkställande direktörer, disponenter, kontorschefer, ingeniö-
rer, ritare, kassörer, bokhållare och andra tjensteman samt verkmästare
och arbetsförmän, de senare för så vidt de icke sjelfva deltaga i
kroppsarbetet. Dessas utestängande från valrätten har synts reservan¬
terna motiveradt icke blott af det praktiska skälet, att tillerkännandet
af rösträtt åt dem bland de antydda tjensteinnehafvarne, som borde få
utöfva densamma å arbetsgifvaresidan, skulle blifva mycket svårfören¬
ligt med den graderade röstskala, reservanterna föreslagit för denna
sida, utan jemväl derför att det beträffande åtskilliga tjensteinnehafvare
kunde blifva svårt att afgöra, å hvilkendera sidan de borde få utöfva
rösträtt, ja, att de med hänsyn enbart till sin innehafvande befattning
icke intaga någon sådan mot vare sig arbetsgivare eller arbetare mot¬
satt ställning, som öfverhufvud kunde motivera deras deltagande i valen
till förliknings- eller skiljenämnder.
Reservanterna vilja slutligen endast påpeka, att hvarken svenskt
medborgarskap eller manligt kön ansetts böra utgöra vilkor för valrätt
vare sig å arbetsgivare- eller arbetaresidan. Hvad valbarheten beträf¬
far har deremot, såsom af § 28 framgår, det förra, men icke det senare
föreslagits som vilkor.
188
§ !"■
y-| ri ; > , • • v •• . . t • 1: 1 ■.; ■ • i • - ■ [ : ~ : ■
För erhållande af ordning och reda vid ifrågavarande val har det
synts reservanterna oundgängligen nödigt att före valen upprättas en röst¬
längd, angifvande samtliga röstberättigade samt, hvad beträffar arbets¬
givare, dessas röstetal. Särskild! bestämmandet af detta sistnämnda
kan nemligen föranleda meningsskiljaktigheter och fordra framläggan¬
det af bevis och en pröfning af dessa bevis, åtgärder, Indika icke beqväm¬
ligen kunna företagasvid valförrättningen, utan måste vara undangjorda på
förhand. De kommunala röstlängderna äro för detta ändamål af värde
endast såsom hjelpmedel för upprättande af den för detta val nödvän¬
diga, särskilda vallängden.
Då vilkoret för aktiv valrätt är att vara antecknad i denna val¬
längd, har densamma måst omnämnas redan i denna afdelning af för¬
fattningen. De detaljerade stadgandena om vallängdens upprättande
m. m. återfinnas i §§ 21—28.
Det i paragrafens senare punkt förekommande stadgandet, att för
fyllnadsval icke behöfver upprättas någon särskild vallängd, utan att
vid sådant val den vid näst föregående ordinarie val upprättade val¬
längden skall tjena till efterrättelse, innebär väl en oegentlighet, men
de förändringar, som under tiden, sedan sistberörda vallängd upprätta¬
des, kunna hafva egt rum genom flyttningar och dylikt, torde i regeln
icke vara af den omfattning och betydelse, att de skulle behöfva tvinga
till upprättandet af qn ny vallängd.
t Åt i. v ir:. r.,' ■> i
§§ i* *>. , :
■ s 4 :/ ; r.l": •/ '. . >• -i! u\r
Den för valrätt fordrade minimiåldern f af 21 år torde icke vara
tillräcklig såsom vilkor för valbarhet, för hvilken uppnådda 25 årsålder
synts, oss erforderlig, då före sistberörda ålder nödig mognad och erfaren¬
het för de på bisittare i nämnden ankommande uppgifter icke torde vara
att förutsätta. , i : >*• n ■ ... ,,
Den härjemte af oss uppstälda fordran på att vara mantälsskrifven
inom distriktet torde vara af ännu större betydelse såsom vilkor för
valbarhet än för valrätt, men torde de af oss i fråga om denna senare
angifna skäl här kunna åberopas. Härjemte lägger emellertid detta
vilkor hinder i vägen för, att en och samma person skulle kunna täl¬
jas till bisittare i mer än ett distrikt och sålunda för sig göra till ett
yrke den uppgift, till hvars lösande helt visst de äro bäst egnade,
hvilka såsom praktiska yrkesutöfvare hafva egen erfarenhet att tillföra
129
förlikningsinstitutionen. Och dessutom skulle ej en och samma person
kunna fullgöra sina skyldigheter såsom bisittare i flere förlikningsnämn-
der, i det fall då tvist samtidigt utbröte i dessas distrikt.
Deremot har det icke synts reservanterna ändamålsenligt att såsom
valbarhetsvilkor uppställa valrätt till nämnden d. v. s. att sjelf tillhöra
den sociala klass, till hvars representant man utses. För att motivera
detta torde vara tillfyllestgörande att hänvisa på de i Sverige såväl
som i andra länder utan statens medverkan tillsatta förliknings- och
skiljenämnder, i hvilka parterna mer än en gång invalt representanter
utom sina egna led. Reservanterna kunna icke finna något skäl att i
afseende å den offentliga förlikningsinstitutionen beröfva parterna en
handlingsfrihet, som visat sig vid valen till de enskilda nämnderna
kunna utöfvas utan den minsta olägenhet. Ett ytterligare skäl härför
är, att, såsom redan vid § 11 blifvit påpekadt, de lämpligaste kandida¬
terna vid valen till bisittare i nämnden mången gång äro att söka bland
verkmästare, arbetsförmän och andra, som genom sin sysselsättning ega
den yppersta sakkunskap, och som, på grund af att de icke äro vare
sig arbetsgivare eller arbetare, böra blifva opartiska medlemmar af för-
likningsnämnden. Att frånkänna dessa sistnämnda valbarhet skulle alltså
vara att från den offentliga förlikningsinstitutionen utesluta de krafter,
som kanske bäst skulle passa för dess säregna uppgifter.
Öfriga i dessa paragrafer förekommande stadganden torde icke
tarfva någon motivering.
§§ 21—28.
Dessa paragrafer, hvilka handla om den vallängd, hvars behöflig¬
het reservanterna under § 17 påvisat, tillsammans med §§ 29—40,
hvilka röra sj elfva valet, innehålla bestämmelserna om den valapparat,
som reservanterna ansett nödig för tillvägabringande af en på tillfreds¬
ställande sätt organiserad förlikningsnämnd. Af några af de sakkun¬
nige, hvilkas mening om de båda inom komitén utarbetade författnings-
förslagen inhemtades å ett särskildt möte. och hvilka anslöto sig till
tanken på förlikningsnämnd, uttalades, i syfte att förenkla valet, den
önskan, att arbetarnes val måtte få företagas genom anlitande af deras
organisationer eller dessas styrelser. Och vid början af komiténs arbe¬
ten var, i nyssnämnda syfte, förslag å bane att låta de väljande sjelfva
ombestyra valen genom af dem utsedde förtroendemän och detta hvad
arbetarne beträffar på sådant sätt, att valen förrättades å fabrikerna
och verkstäderna och endast de härvid förda valprotokollen insändes
IT*
ISO
till någon för hela distriktet gemensam myndighet. Men intetdera åt
dessa förslag har synts reservanterna antagligt, enär en sådan lösning
icke innebär några garantier för den opartiskhet och den kontroll,
hvilka aro nödvändiga vid en dylik förrättning, för att allas rätt må
blifva tillgodosedd. Och fastän dessa förslag skulle göra valapparaten
särdeles beqväm, torde den ändock, sedan den tillämpats någon tid, ge
anledning till så mycket missnöje och så många klagomål, att deråt
vållades långt mer olägenhet än af en till utseendet mer invecklad, men
genom hvilken reda och ordning vunnes och som innebure nödiga ga¬
rantier i ofvanberörda afseende.
Bland dessa garantier är den förnämsta, att valet förrättas af offent¬
lig myndighet. Och härtill lämpa sig naturligtvis de kommunala bäst.
Genom sin lokal- och personalkännedom ega de vigtiga förutsättningar,
särskilt för vallängdens upprättande på ett tillfredsställande sätt. Häraf
följer, att valen måste förrättas kommunvis. Men detta torde redan i
och för sig vara nödvändigt såväl från väljames som från valförrättar-
nes synpunkt.
Till följd af det stora antalet valberättigade å arbetaresidan samt
saknaden af någon för den valförrättande myndigheten på förhand till¬
gänglig uppgift om antalet hos hvarje arbetsgifvare anstälde arbetare
är det nödvändigt, att berörda myndigheter såsom material vid upp¬
rättandet af vallängderna erhålla uppgifter från dem, som önska be¬
gagna sig af sin valrätt. Med den formulering, reservanterna föresla¬
git på stadgandet i § 23, torde denna anmälan — på samma gång den
gör . valförrättare^ arbete ganska ringa — icke vålla de väljande syn¬
nerligt besvär, i det att den icke blott får insändas med allmänna
posten, utan jämväl göras samfäldt af flere. Till följd af detta med¬
gifvande kunna samtliga arbetare i en fabrik eller samtliga medlemmar
i eu fackförening fullgöra sina anmälningar genom antecknande af sina
namn å en för ändamålet uppgjord lista, som kringbäres af två perso¬
ner, hvilka derefter bevittna samtligas namnteckningar och ombesörja
listans insändande till vederbörande. Denna procedur torde kunna sä¬
gas uppfylla alla rimliga fordringar på beqvämlighet. Deremot ha re¬
servanterna icke velat gå så långt i detta afseende, som då det före¬
slagits, att anmälningar skulle få göras t. ex. af en föreningsstyrelse
för samtliga medlemmar i föreningen. Då nemligen på detta sätt lätt
kunde inträffa, att mycket flere valberättigade anmäldes, än som sedan
ämnade begagna sig af sin valrätt, skulle ett sådant medgifvande inne¬
bära ett alldeles onödigt ökande af de valförrättande myndigheternas
131
besvär. Det är detta reservanterna velat förekomma genom stadgandet,
att skriftlig anmälan skall vara af vittnen styrkt.
Det vid § 25 föreslagna stadgandet, att arbetare bör i 6in anmä¬
lan särskild! uppgifva, om han vid senaste mantalsskrifning varit bo¬
ende på annat ställe inom kommunen, är föranledt deraf, att den myn¬
dighet, som har att uppgöra vallängden, om den icke erhölle en dylik
ledning, skulle kunna — särskild! i distrikt med stor arbetarebefolk¬
ning — få svårighet att identifiera den anmälde.
Såsom man torde finna vid sammanställning af §§ 26 och 28, ha
reservanterna icke tänkt sig, att den, som önskade deltaga i valet, i
allmänhet behöfde styrka vare sig sin valrätt eller, i fråga om arbets¬
givare, det antal vid arbetsföretaget anstälde arbetare, han ansåge sig
berättigad att tillgodoräkna sig vid bestämmandet af det å honom belö¬
pande röstetal. Tillräckliga garantier i dessa afseenden torde ligga i
sjelfva proceduren för vallängdens upprättande och justering, i det att
enligt förslaget dessa förrättningar skulle utföras af en kommunal myn¬
dighet, som hade tillgång till årets mantalslängder, och hvilken, såväl
som de honom härvid biträdande personer, hvarom stadgas i § 26,
hade god kännedom om ortens förhållanden. Sedan vallängden upp¬
rättats, komme den att under 14 dagar hållas för granskning tillgäng¬
lig. Vid utgången af denna tid skulle en hvar, som anmält sig till
vallängden, ega att framställa anmärkningar mot hvad densamma inne-
hölle såväl i afseende å honom sjelf som andra anmälda. Vid denna
justeringsförrättning finge naturligtvis stridiga uppgifter efter befogen¬
het styrkas med bevis, som berörda myndighet hade att pröfva.
w §§ 29—40.
Att i landskommuner kommunalnämndens och ej kommunalstäm¬
mans ordförande, såsom i allmänhet vid val är brukligt, föreslagits till
valförrättare, har sin grund deri, att den förre redan vid vallängdens
upprättande tagit befattning med de till valet hörande frågor, hvadan
hans redan vunna erfarenhet torde böra tillgodogöras.
Liksom, enligt hvad ofvan påpekats, reservanterna sökt att så
långt, som möjligt varit, underlätta de valberättigades anmälningar till
vallängden, så har äfven i fråga om sjelfva valförrättningen den stör¬
sta möjliga hänsyn tagits till de röstandes beqvämlighet. I detta senare
fall ha dock, för vinnande af nödiga garantier i afseende dels å ett
från otillbörliga inflytelser fredadt val dels å reda och god ordning vid
132
detsammas förrättande, något längre gående försigtighetsmått befunnits
nödiga.
Det har sålunda först och främst synts reservanterna omöjligt att
tillåta, vare sig, såsom föreslagits, att en föreningsstyrelse finge rösta
å medlemmarnes vägnar och med tillgodoräknande dervid af så många
röster, som föreningen visade sig ega i vallängden införda medlemmar,
eller ens att, såsom i afseende å anmälan till vallängden medgifvits,
flere valberättigade finge samfäldt afgifva sina röster genom insändande
till valförrättaren af ett af dem samtliga undertecknadt votum. Det
synes nemligen reservanterna nödvändigt, att valet så anordnas, att den
röstberättigades egen åsigt så vidt möjligt må finna uttryck. Det af
reservanterna i § 29 afgifna förslaget att tillåta rösts afgifvande genom
röstsedels inläggande i ett med åtecknad fullmakt försedt, försegladt
konvolut, som aflemnas genom ombud, hvilket eger rätt medhafva så
många dylika konvolut som helst, torde innefatta det största möjliga
tillmötesgående mot krafvet på beqvämlighet vid valet. Och reser¬
vanterna ha icke funnit sig kunna biträda det förslaget, att sådana
konvolut (inlagda i ett ytterligare, med valförrättare^ adress försedt
dylikt) skulle få insändas med allmänna posten. Ett sådant medgif¬
vande kunde nemligen lätt leda till förvecklingar, i det att dels dylika
försändelser, som före valtillfället aflemnades i valförrättarens bostad,
kunde förkomma, dels den, som afsändt dylikt bref, som komnle för
sent, icke kunde erhålla bevis om, att så verkligen skett.
Det är tydligt, att hvarje sådant konvolut ej får innehålla mer än
eu röstsedel. Finge flere x-östsedlar inläggas i samma konvolut och
detta förses med fullmakt, undertecknad af flere röstande, kunde lätt
inträffa, att någon af dessa befunnes sakna valrätt, eller att de ^ilagda
valsedlarnes antal befunnes större än antalet af den å konvolutet teck¬
nade fullmaktens undertecknare. I detta fall skulle gifvetvis samtliga
i konvolutet inlagda valsedlar behöfva kasseras. Och det synes reser¬
vanterna vara en fördel, att lagen så affattas, att kasserandet af röst¬
sedlar i massa så vidt möjligt undvikes.
Reservanterna ha ej tänkt sig och derför ej föreslagit stadgande
om, att val skulle behöfva företagas efter namnupprop, utan synas
rösterna kunna få afgifvas när som helst under den för valförrättningen
bestämda tid. Naturligtvis bör härvid genom förprickning i vallängden
kontroll hållas å, att ingen valberättigad aflemna!' mer än en valsedel.
Det af reservanterna sålunda föreslagna valsättet synes så beqvämt,
att det torde vara onödigt att härutöfver medgifva, att i folkrika kom¬
muner valsedlar finge aflemnas i flere vallokaler.
133
Det är nödvändigt att förrätta val af bisittare och suppleanter
samtidigt, och på det i § 30 föreslagna sätt, såvida man icke vill, att
bisittarevalet och suppleantvalet skola förrättas på vidt skilda dagar.
Ty skulle det tillgå så, att skilda röstsedlar samtidigt afgåfves för val
af bisittare och val af suppleanter, kunde lätt inträffa, att en eller flere
af dem, som erhölle röster till suppleanter, redan blifvit vid samman¬
räkningen af de i och för val af bisittare afgifna rösterna befunnen
vald till bisittare, och att alltså samtliga de för val af suppleanter af¬
gifna röstsedlar, å hvilka något dylikt namn förekomme, måste kasseras.
Olägenheten afhjelpes ej, om samtliga namnen väl uppföras å samma
sedel, men med angifvande af, hvilka den väljande önskar till bisittare
och hvilka till suppleanter. Ty i sådant fall måste ändock samman¬
räkningen af dem, som erhållit röster till bisittare, ske först, och då
torde med allt skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke valsedel, som å
den för suppleantvalet afsedda del innehåller namn å person, som be-
finnes vald till bisittare, i denna del är ogiltig. Den i senare delen
af § 30 föreslagna bestämmelsen anses som ovilkorlig, så att valsedel,
som icke i detta afseende är affattad enligt paragrafens föreskrift, måste
kasseras.
Ett annat förhållande råder i det i senare stycket af § 33 omför-
mälda fall, att en och samma person blifvit vald både af arbetsgifvarne
och arbetarne. Det i § 29 förekommande stadgandet, att arbetsgif-
varnes val skall företagas först och derefter arbetarnes, afser nemligen
endast afgifvandet af röstsedlarne. Såsom valförrättning måste de
nemligen betraktas som fullkomligt samtidiga akter, och det skulle
innebära en orättvisa att tillerkänna någondera parten en sådan före¬
trädesrätt, att dess val skulle föredragas framför motpartens, om de
med sina val råkat falla på en och samma person, och detta oafsedt
om dentie af ena parten blifvit vald till bisittare och af den andra •
endast till suppleant. Den enda riktiga utvägen i detta fall synes vara
att låta den valde sjelf bestämma, hvilketdera valet han vill räkna sig
till godo.
Ehuru derom intet särskilt blifvit nämndt i någon af ifråga¬
varande paragrafer, torde det vara sjelfklart, att pröfningsrätt i fråga
om valsedels giltighet tillkommer såväl valförrättaren i hvarje särskild
kommun, hvilken har att taga sina åtgärder i detta afseende till proto¬
koll, som förlikningsmannen. I händelse af olika meningar dem
emellan har naturligtvis den senares företräde. För att icke minska
betydelsen af hans pröfning, höra, såsom i § 32 föreskrifvits, valsed-
134
lama insändas till honom. Äfven lian bör gifvetvis föra protokoll
öfver sin förrättning.
Beträffande tiderna för de olika, för förlikuingsinstitutionens anord¬
nande nödiga förrättningar hafva inga andra bestämmelser förslagits,
än att beslut om distriktsindelningen (§ 5) borde vara meddeladt före
juni månads utgång, samt att valet (§ 34) borde förrättas innan slutet
af oktober, allt i fråga om de ordinarie val, som förrättas hvart tredje
år. Som emellertid syftet med dessa båda bestämmelser är, att ett
lagakraftvunnet val skall föreligga innan den 1 januari det år, då nämn¬
dens mandat börjar, och reservanterna naturligtvis sökt i detta afseende
finna just de rätta tiderna för, att alla nödiga förrättningar skulle med¬
hinnas, torde det vara ändamålsenligt att här meddela en kronologisk
öfversigt af dessa förrättningar, med angifvande af de terminer, reser¬
vanterna för hvarje dylik förrättning tänkt sig såsom den sista.
1. Före juni månads utgång meddelar Kongl. Maj:t beslut om,
för hvilka trakter nämnder skola upprättas, samt bestämmer deras
distrikt (§ 5).
2. Så snart ske kan härefter, utser den myndighet, under hvilken
distrikt lyder, för detsamma eu förlikningsman jemte nödigt antal
suppleanter för honom (§ 7). I afseende å distrikt, som utgöres af
större stad, eller i hvilket en större stad ingår, meddelar nämnda myn¬
dighet, der sådant anses nödigt, beslut om nämndens delning i afdel-
ningar enligt § 12.
3. Förlikningsmannen bestämmer det antal suppleanter till bisittare,
* som bör utses (§ 13), äfvensom dag för valets förrättande ocl$ dag för
dess afsilande och utfärdar härom kungörelse (§ 35).
4. Vederbörande kommunala myndighet utfärdar kungörelse en-
ligt § 36.
De nu angifna förrättningarna böra vara afslutade före augusti
månads utgång.
5. Anmälningar till vallängden emottagas till och med den 15
september.
6. Vallängden upprättas under senare hälften af september.
7. Vallängden hålles till påseende framlagd den 1—14 oktober.
8. Den 15 oktober justeras vallängden.
9. Valet förrättas under senare hälften af oktober.
135
10. Rösterna sammanräknas och valet afslutas af förlikningsmannen
senast den 6 november.
11. Besvär få ingifvas till vederbörande myndighet senast den 20
november (§ 39).
12. Före november månads utgång uppläses i distriktets kyrkor
kungörelse om den tid, inom hvilken förklaring öfver anförda besvär
få ingifvas till samma myndighet.
13. Den 10 december tilländagår tiden för afgifvande af dylik
förklaring.
14. Om detta iakttagits, synes tillräcklig tid förefinnas för veder¬
börande myndighet att i god tid före årets slut meddela utslag öfver
anförda besvär.
För öfrigt innehålla dessa paragrafer endast detaljbestämmelser i
fråga om valet, hvilka icke torde tarfva någon särskild motivering.
§§ 41-55.
Dessa paragrafer innehålla i det hela alldeles samma stadganden
som §§ 5—17 i majoritetens förslag, endast med de afvikelser, som
föranledas af olikheten i organisation. Nya äro endast §§ 43 Och 51
i reservanternas förslag, af hvilka § 43 tillsammans med det sista
stycket af § 41 innehåller bestämmelserna om, i hvilka fall nämnden
kan blifva sammankallad.
I § 51 förekommer ett stadgande, som icke har någon motsvarig¬
het i majoritetens förslag, men hvilket innebär en möjlighet för förlik-
ningsinstitutionen att, der den så pröfvar skäligt, bringa sin uppfatt¬
ning om tvistens innebörd till allmänhetens kännedom. Hafva nämligen
parterna sammankommit inför nämnden till förhandlingar, utan att vare
sig enighet uppnåtts eller tvistens lösning hänskjutits till skiljeaf-
görande, och har nämnden under dessa förhandlingar vunnit en sådan
inblick i tvistens detaljer och parternas ställning till hvarandra, att
samtliga dess ledamöter enats om, hvilken af parterna som bär skulden
till, att ingen uppgörelse vunnits, och hur tvisten rätteligen bort lösas,
då torde den äfven böra ega rätt att derom afgifva sitt utlåtande. Ett
sådant utlåtande bör komma att af allmänheten uppfattas som eu opar¬
tisk och på grund af sakkunskap tillförlitlig vägledning för dess opinion
136
om saken. Ock den möjligheten synes alls ej utesluten, att den part,
som bär skulden till förlikningsförfarandeis misslyckande, åtminstone
efter någon tid skall se sig nödsakad att gifva efter för trycket af en
på en sådan objektiv grund hvilande allmän opinion.
För att emellertid nämndens utlåtande skall erhålla den tillbörliga
auktoriteten hafva reservanterna ansett, att det icke bör få afgifvas,
med mindre nämndens samtliga ledamöter anse sådant lämpligen böra
ske och äro ense om utlåtandets innehåll. Endast en skiljaktig röst
skulle naturligtvis högst väsentligt försvaga utlåtandets betydelse och
göra, att detsamma förlorade sin för den allmänna opinionen väg¬
ledande verkan.
§ 56.
Denna paragraf motsvarar § 19 i komiténs förslag. Orsaken till,
att icke något mot komiténs § 18 svarande stadgande af reservanterna
föreslagits, är redan angifven under § 7.
137
Reservation
af herr Kjellgren.
Då jag, som i det hela delar den af herrar Göthberg, Kempe och
Thor i ofvan anförda reservation uttalade ståndpunkt, i åtskilliga frågor
hyser en från deras afvikande mening, har jag sett mig förhindrad att
obetingadt instämma i samma reservation.
Visserligen anser jag i likhet med nämnde komitéledamöter, att
den offentliga förlikningsinstitutionen helst bör utgöras af en fullständig
nämnd; och jag instämmer helt och hållet i hvad af dem anförts gent
emot komiténs åsigt, att en ensam förlikningsman skulle vara tillräcklig
för en sådan uppgift. Men jag gillar icke den organisation, som af
nämnda reservanter föreslagits för ifrågavarande nämnder. Den af dem
föreslagna organisation innebär nämligen enligt min öfvertygelse icke
tillräckliga garantier för, att icke till bisittare i nämnderna utses sådana
personer, att samma nämnder blifva till mera skada än gagn.
De senaste årens arbetstvister hafva i detta afseende tillräckligt
tydliga lärdomar att gifva. Det är omisskänneligt, att upphofvet till
dessa tvister endast allt för ofta varit att söka, icke bland arbetarne
sjelfva eller i något förutvarande missnöje hos dem, utan hos personer,
hvilka opåkalladt infunnit sig och hos dem inplantat läror, som hastigt
slagit rot och burit frukt i antydda tvister. Då dessa personer här¬
under förstått förskaffa sig en ledareställning hos arbetarne, är det allt
skäl att befara, att de af de sistnämnde, som omfattat samma läror,
skola, om förlikningsnämnder komma att under statens medverkan in¬
rättas, göra hvad i deras förmåga står för att få se berörda sina ledare
såsom sina representanter i nämnderna. I den mån detta skulle lyckas,
har den nya institutionen erhållit en sådan sammansättning, att den,
långt ifrån att kunna uträtta något nyttigt, fastmer måste blifva till
skada, i det att på detta sätt sammansatta nämnder omöjligen skulle
kunna erhålla den förmåga att opartiskt bedöma en arbetstvist och i
18*
138
densamma åstadkomma en på rättvis grund hyllande förlikning, som
hos dem måste förefinnas, om de öfverhufvud skola kunna intaga en
medlareställning mellan parterna och hos dem båda vinna det förtro¬
ende, utan hvilket nämndernas förlikningsförsök icke hafva någon ut¬
sigt att krönas med framgång. Fastmer skulle, om de agitatorer, hvilka
såsom ledare för arbetarne visat sig utgöra ett hinder för förlikning,
kunde vinna plats som bisittare i af staten anordnade nämnder, den ökade
maktställning, de på detta sätt vunnit, och det tryck på motparten,
sålunda sammansatta nämnder kunde utöfva, än ytterligare försvåra
åstadkommandet af förlikning och underblåsa den misstämning, som
redan tyvärr visat sig här och hvar finnas mellan arbetsgifvare och
arbetare.
För att inse vigten af, att de offentliga förlikningsnämnderna er¬
hålla en opartisk och för båda parterna förtroendeingifvande samman¬
sättning, är det nödvändigt att göra klart för sig, hvilken betydelse de
verkligen komma att erhålla. Ty äfven om, såsom komitén varit enig
om att uttala, dessa nämnder icke kunna erhålla någon dömande befo¬
genhet, komme de dock faktiskt genom sin af statsmakten dem förlä¬
nade auktoritet och genom sin inverkan på den allmänna opinionen
att spela en mycket betydande roll. Förlikningsnämnden skulle nemligen
få befogenhet dels att kalla parterna inför sig till förhandlingar, för
hvilket ändamål nämnderna skulle hafva till sitt förfogande medel, som i
verkligheten komme att visa sig synnerligen kraftiga, i det att part,
som vägrade infinna sig, skulle inför den allmänna opinionen framstå
såsom tredskande och oförsonlig, dels ock att vid de förhandlingar, till
liVilka part sålunda måhända blifvit tvingad, lägga sin auktoritet i våg¬
skålen till förmån för någon viss lösning af tvisten och att söka förmå
part att ingå på uppgörelse i denna form, vid äfventyr för parten att
i allmänhetens ögon bära skulden till, att ingen förlikning kommit till
stånd. Under sådana omständigheter är det ju af yttersta vigt, att
staten vid organiserandet af förlikningsnämnderna sörjer för tillfyllest¬
görande garantier för, att nämnderna komma att bestå af personer med
förmåga att, oförvillade af partilidelser och ensidiga doktriner, opartiskt
bedöma en förhandenvarande tvist. Sker ej detta, hotar fara, att part,
som ingalunda varit obenägen för uppgörelse i godo, skall inför den
allmänna opinionen stämplas som oförsonlig och skyldig till förliknings-
försökens misslyckande, derför att han icke velat inställa sig inför en
nämnd, som saknat hans förtroende, eller vägrat underkasta sig en af
densamma föreslagen, för honom oantaglig förlikning.
De garantier, jag i detta afseende anser nödiga, gälla bestämmelserna
139
om såväl valrätten som valbarheten; och då det skulle innebära en
orättvisa att i detta afseende uppställa vilkor för endast den ena parten,
böra ifrågavarande bestämmelser gälla både arbetsgivare och arbetare.
Hvad först valrätten beträffar måste uppställas den fordran att under
tillräcklig tid — jag föreslår tre år, inberäknadt det, under hvilket
valet förrättas — hafva inom distriktet utöfvat den för valrätt förut¬
satta verksamhet. Först härigenom vinnes trygghet, att de väljande
verkligen tillhöra ortens bofasta arbetsgivare- och arbetarebefolkning,
så att de ega, å ena sidan, vederbörligt intresse i valens utgång och,
å den andra, tillräcklig lokal- och personalkännedom för ett rätt utöfvande
af valrätten. För tryggande af den för detta val nödiga mognaden bör
härtill läggas krafvet på 25 års ålder, icke blott 21 år, såsom af ofvan-
nämnde reservanter föreslagits. Sistberörda fordran torde emellertid icke
lämpligen kunna uppställas i afseende å arbetsgivare, då bland dessa ju
befinna sig kommuner, bolag och andra, å hvilka en dylik bestämmelse
icke är användbar. Hvad deremot beträffar de arbetsgivare, som
äro fysiska personer, torde bestämmelsen sakna betydelse, i det att det
mera sällan torde förekomma, att person af lägre ålder än 25 år sjelf¬
ständigt utöfvar yrke eller näring.
Men det är isynnerhet vid uppställandet af villkoren för valbarhet,
som de af mig såsom nödiga ansedda garantierna äro till finnandes.
I detta afseende torde 30 års ålder vara den minsta, som bör fordras
för såväl arbetsgifvarnes som arbetarnes representanter. Men det
hufvudsakliga är, att till bisittare eller suppleant icke må få väljas
någon, som icke såsom praktisk utöfvare tillhör och tillräcklig tid till¬
hört något af de yrken, hvilkas förhållanden kunna göras till föremål
för nämndens handläggning. Endast om detta vilkor fasthålles, står
en garanti att vinna mot, att i nämnderna insättas personer, som med
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare icke hafva annat att
skaffa än såsom uppviglare och orostiftare. Då nu ifrågavarande villkor
fylles af dem, som, enligt hvad ofvan föreslagits, skulle erhålla valrätt
inom distriktet, torde dessa i första rummet böra förklaras valbara,
enhvar å den sida, der han är valberättigad. Men då, såsom af reser¬
vanterna i motiveringen till §§15 och 16 påpekats, dessa paragrafer icke
tillerkänna valrätt åt sådana vid arbetsföretag anstälde, i berörda moti¬
vering närmare angifna personer, hvilka icke kunna rubriceras som
kroppsarbetare, men desse, såsom jemväl af samma reservanter med
allt fog framhållits, torde få anses som särdeles lämpliga kandidater
till bisittare i förlikningsnämnderna, så måste, om valrätt i allmänhet
uppställes som villkor för valbarhet, ett undantag härifrån göras i af-
140
seende å ifrågavarande personer, hvilka böra få väljas till bisittare af
hvilkendera sidan som helst.
Det är emellertid icke endast såsom ledamöter i nämnden som
arbetarnes ofvanberörda ledare kunna bereda sig tillfälle att förskaffa
sig ett sådant inflytande på nämndens förhandlingar, att tvistens dra¬
gande inför samma nämnd måste kännas som ett olidligt tvång för
motparten. Kunna de utan dennas samtycke (eller utan nämndens en¬
hälliga medgifvande) få uppträda som ombud för sitt parti, äfven i de
fall då de icke med hela sin lefnadsställning tillhöra detta, d. v. s. äro
anstälda såsom arbetare vid det arbetsföretag tvisten gäller, så komma
de helt visst att förskaffa sig ett sådant inflytande på ifrågavarande
förhandlingar, att en fredlig uppgörelse omöjliggöres. Af denna anled¬
ning ser jag mig föranlåten föreslå nedan angifna tillägg till reser¬
vanternas § 48. .
Af sistberörda ändring föranledes eu mindre redaktionsändring
i ^ 49.
Den enligt § 11 i reservanternas förslag bisittarne i nämnden
medgifna rätt att för särskildt fall till ledamotsskap i nämnden inkalla
särskilda personer anser jag vara af den grannlaga natur, att för beslut
härom bör fordras enhälligt beslut af förutvarande bisittare.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag yrka bifall till det af hrr
Göthberg, Kempe och Thor afgifna förslag, med den afvikelse att §§
11, 15, 16, 18, 48 och 49 i samma förslag erhålla följande lydelse:
§ 11-
Bisittarne i nämnden skola vara fyra, valde två af arbetsgifvarne
och två af arbetarne. Vid behandling af särskildt fall ega bisittarne i
nämnden, der de så pröfva lämpligt och enhälligt sådant besluta, till¬
kalla två eller fyra personer att för detta fall jemte dem vara bisittare
i nämnden.
§ 15.
Berättigad att deltaga i arbetsgifvarnes val af bisittare i nämnden
är hvar och en, som inom någon af distriktets kommuner under de
två sista åren före det, då valet förrättas, idkat och fortfarande der¬
städes idkar jordbruk, bergsbruk, fabriksrörelse, handel, handtverk eller
annan till allmän bevillning taxerad näring samt dervid såsom arbets¬
givare sysselsätter minst fem arbetare. För omyndig röstar förmyn¬
daren eller, der flere äro förmyndare, den, som desse bland sig utse.
141
För bolag må bolaget eller dess styrelse, för oskift bo delegarne i boet
och för konkursbo konkursförvaltningen utse den person, som skall
utöfva rösträtten.
Valberättigad — — — — —--— — — — — — — —
— — — — taxeradt.
§ is.
Rätt att deltaga i arbetarnes val af bisittare i nämnden tillkommer
en hvar för det år, då valet eger rum, inom någon af distriktets
kommuner mantalsskrifven person, som fyllt 25, år och som under de
två sista åren före det, då valet förrättas, haft och fortfarande har till
sysselsättning att inom distriktet mot aflöning utföra kroppsarbete.
Valberättigad arbetare har vid valet en röst och utöfvar rösträtten inom
den kommun, der han är mantalsskrifven.
§ 18.
För att kunna väljas till bisittare eller suppleant i förlikningsnämnd
fordras att vara svensk medborgare, att hafva uppnått 30 års ålder
samt att råda öfver sig och sitt gods. Härjemte fordras, för att kunna
af arbetsgifvarne väljas till bisittare eller suppleant, att sjelf vara be¬
rättigad att inom distriktet såsom arbetsgifvare deltaga i samma val,
och för att kunna af arbetarne utses till dylik befattning, att sjelf inom
distriktet såsom arbetare ega sådan valrätt.
Vid arbetsföretag inom distriktet anstälda, till kroppsarbetare icke
hänförliga personer må dock, derest de innehaft dylik anställning under
de två sista åren före det, då valet förrättas, samt uppnått 30 års ålder
och råda öfver sig och sitt gods, kunna af vare sig arbetsgifvare eller
arbetare utses till bisittare eller suppleanter i nämnden.
Bisittare eller suppleant kan ej vara:
den, som till borgenärer all sin egendom afträdt och icke, på sätt
lag förmår, gitter visa, att han från deras kraf befriad är;
den, som är förlustig medborgerligt förtroende eller genom utslag,
hvilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till förlust af sådant för¬
troende, eller den, som är stäld under framtiden för brott, hvilket med¬
för nämnda påföljd;
den, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan
eller att i rikets tjenst vidare nyttjas.
142
§ 48.
De förhandlingar — — — — — — — — — — — -— — —
— — — — — lämpliga.
Vid ifrågavarande förhandlingar må de tvistande, der de så önska,
låta sig företrädas af ombud. Till sådant ombud må dock, såvida icke
motparten dertill samtycker eller nämnden genom enhälligt beslut sådant
medgifver, icke utses annan person än den, som sjelf är arbetsgifvare
eller arbetare.
§ 49.
Kan icke på sådant sätt, som i föregående paragraf sägs, enighet
vinnas, må förlikningsmannen eller nämnden uppmana de tvistande att
lemna en eller flere personer, hvilkas utlåtande de tvistande utfästa sig
att efterkomma, uppdrag att, efter pröfning om och i hvilken mån de
från ena eller andra sidan framkomna påståendena må vara befogade,
och på hvilket sätt följaktligen den föreliggande tvisten rättast bör
lösas, skilja de tvistande emellan. Till dylikt uppdrag må utses förlik¬
ningsmannen eller nämnden, eller ock må de tvistande annorledes, allt
efter som de kunna öfverenskomma, bestämma om valet af den eller
de personer, åt hvilka uppdraget skall lemnas.
De af mig nu föreslagna afvikelserna från ofvannämnda förslag
anser jag vara af den betydelse, att, derest icke dylika garantier åstad¬
kommas för förlikningsnämndernas värdiga och opartiska sammansätt¬
ning, jag ser mig föranlåten att hellre ansluta mig till det af komitén
afgifna förslag.
TABELLER
ÖFVER
1859-1900 ÅRS ARBETSINSTÄLLELSER I SVERIGE
MED TILLHÖRANDE KARTOR FÖR ÅREN 1894—1900.
-L* edanstående förteckning öfver arbetsinställelser i Sverige under åren
1859—1900 är grundad på fullständig genomgång af olika dagliga tid¬
ningar (hufvudsakligen Göteborgs-Posten, Stockholms Dagblad och Social¬
demokraten, för vissa arbetsinställelser äfven andra), minst en för olika
delar af perioden. För att så noggrannt som möjligt bestämma den tid¬
punkt, då de svenska arbetsinställelserna togo sin början, har undersök¬
ningen förts så långt tillbaka som till år 1859. Då under åren 1859—1862
ingen arbetsinställelse i källorna förekommit samt under 1863 och 1865
endast en för hvardera året, torde det få antagas som säkert, att arbets¬
inställelser före 1859 varit en temligen sällsynt företeelse, och siffrorna
visa också, att deras egentliga tid först börjar med 1870-talet.
I afseende på antalet arbetsinställelser liksom hvar dessa inträffat
torde förteckningen, åtminstone för de två senaste årtiondena, vara
temligen fullständig. De deri ofta förekommande, med hänsyn till
deltagareantal och varaktighet obetydliga inställelserna häntyda på,
att knappast någon dylik undgått att, om ock helt flyktigt, blifva före¬
mal för tidningspressens uppmärksamhet. Att denna ofta endast varit
af dylik summarisk beskaffenhet, har deremot medfört en stor ofull¬
ständighet i andra afseenden. De använda källorna besvara endast
ganska ofullständigt en del andra vigtiga frågor: tiden för arbets¬
inställelsernas början och slut, deras anledning och antalet i dem del¬
tagande arbetare samt deras resultat för dessa. Ett kompletterande
af dessa felande uppgifter hade emellertid kräft ett oerhördt arbete,
som derjemte ingalunda varit påkalladt af det syfte, som ytterst legat
till ^ grund för uppgörandet af en dylik förteckning, att nämligen söka
erhålla ett statistiskt bekräftande stöd för den uppfattning af arbets¬
inställelsernas betydelse, som framkallat det komitén lemnade uppdraget.
145
Att detta syfte uppnåtts redan genom förteckningen, sådan den i sitt
obearbetade skick; föreligger, lärer icke kunna bestridas. Hur ofull¬
ständiga de i densamma förekommande uppgifterna än äro och hur
otillräckligt ljus deras sammanställning än skulle kasta öfver andra
hithörande vigtiga frågor, så torde de likväl ådagalägga, att arbets¬
inställelserna i Sverige både i afseende på varaktighet och antal del¬
tagande arbetare varit af afsevärd betydelse, pa samma gång som den
stigande tendens, som siffrorna för de olika årens inställelser i det stora
hela förete, icke ger anledning att, under för öfrigt oförändrade för¬
hållanden, för den närmaste framtiden förmoda något aftagande i kon¬
flikternas vare sig antal eller omfattning eller varaktighet.
Förteckningens offentliggörande har emellertid derjemte haft ett
annat syfte. Trots sin ofvannämnda ofullständighet torde densamma
kunna tjena till en första vägledning för den kommande forskare, som
i detalj ämnar skildra de svenska arbetsinställelsernas historia. För
denne är nämligen det tidsödande arbete redan undangjordt, att behöfva
genomgå åtminstone en daglig svensk tidning för en period af icke
mindre än 42 år. Han har nu endast att, sedan han af förteckningen
inhemtat, under hvilken tidrymd en viss arbetsinställelse pågick, i ortens
tidningar eller genom andra der befintliga källor ytterligare fullständiga
förteckningens fragmentariska uppgifter.
Det bör slutligen anmärkas, att — der i anmärkningskolumnen
konflikten icke är angifven såsom lockout — med arbetsinställelse öfver¬
allt menas strejk, att af förkortningarne S. betyder seger och N. neder¬
lag, båda från arbetarnes synpunkt, samt K. kompromiss mellan de från
arbetare och arbetsgifvare framställda anspråken, och att den å kartorna
vid hvarje ort utsatta siffran angifver det antal arbetsinställelser, som
under perioden 1894—1900 inom orten inträffat.
1 A. R.
it)*
146
• ') '*1Ö f.- •• i y'f * i
? • i?.»; rii . iC"
Tab. 1. Arbetsinställelser i Sverige
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
—
|
|
>* -. 'i. .* r • ■ ;*• •
|
M
OC
|
|
i
|
l-i
£
|
|
jjjjjj
|
P
|
So
|
|
M
|
|
1870
|
h*
00
Kl
b*
|
So
|
w
00
os
|
M
QC
•Gl
tf*
|
M
00
—J
|
, , ' ' , : .. - • >
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Stockholms stad...........................
|
|
|
|
|
|
|
1
|
|
|
|
3
|
|
o
|
1
|
2
|
|
|
Stockholms län...........................
|
—
|
—
|
_
|
_
|
_
|
__
|
_
|
_
|
_
|
|
|
|
|
|
|
Upsaln » .........................
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
'-
|
—
|
,—
|
—
|
—
|
—
|
1
|
i
|
|
___
|
_
|
1
|
Södermanlands > ..............
|
—
|
—
|
—
|
—
|
_
|
__
|
_
|
_
|
_
|
l
|
|
|
|
|
|
|
|
Östergötlands » ..........................
|
—
|
—
|
—
|
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
i
|
1
|
_
|
1
|
|
Jönköpings » ........... .........
|
—
|
r—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—.
|
—
|
—
|
' —
|
—
|
—
|
—
|
_
|
_
|
_
|
|
Kronobergs > ....................4......
|
—
|
—
|
_
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
—I
|
—
|
_
|
—
|
_
|
i
|
_
|
_
|
Kalmar »
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
_
|
_
|
_
|
_
|
|
_
|
_
|
.
|
_
|
|
Gotlands > .........................
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
_
|
_
|
_
|
h ■■
|
|
_
|
_
|
_
|
_
|
|
Blekinge > ..................
|
—
|
—
|
—
|
—-
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
_
|
_
|
_
|
_
|
_
|
_
|
Kristianstads, ; » ...........................
|
—
|
-*
|
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
_
|
_'
|
_
|
_
|
__
|
_
|
_
|
_
|
_
|
Malmöhus > ............
|
—
|
—
|
—
|
—
|
1
|
_-
|
|
|
|
|
|
|
i
|
2
|
i
|
O
|
1
|
Hallands » .......
|
_
|
—
|
. _
|
_
|
_
|
_
|
_
|
_
|
_
|
_
|
_
|
|
|
|
|
|
|
Göteborgs och Bohus » ...................'
|
‘—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—-
|
—
|
_
|
1
|
1
|
i
|
_
|
_
|
2
|
3
|
2
|
|
Elfsborgs j ..... .. ._____
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
_
|
—:
|
_
|
_
|
1
|
|
|
|
|
|
|
|
Skaraborgs » .............,'............
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
_
|
_
|
_
|
_
|
__
|
_
|
|
_
|
_
|
|
Vermlands > ................
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
_
|
_
|
_
|
_*
|
_
|
_
|
_
|
|
1
|
|
|
Örebro » ...........................
|
—
|
_-
|
—
|
—
|
—
|
—
|
_
|
_
|
_
|
_
|
_
|
_
|
_
|
_
|
|
|
|
Vesta anlands » ...........................
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
_
|
_
|
_
|
_
|
_
|
_
|
1
|
_
|
_
|
|
Kopparbergs » ..................
|
—
|
—
|
—
|
—
|
_
|
—
|
_
|
_
|
__
|
_
|
_
|
_
|
_
|
1
|
|
|
|
Gefleborgs »
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1
1
|
1
|
1
|
Vesternorrlands » ...................
|
_
|
_
|
_
|
_
|
_
|
_
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Jemtlands » ...........................
1 Vesterbottens »
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
—
|
—
|
—
|
|
—
|
—
|
Norrbottens >
|
—
|
—
|
—
|
_
|
—
|
—
|
—
|
—
|
'■-
|
_
|
_
|
_
|
_
|
_
|
_
|
_
|
_
|
Summa
|
-i-
|
-i
|
—
|
1
|
_|
|
i
|
|
2
|
»1
|
4
|
l|
|
5
|
8
|
11*
|
9
|
3
|
1 Orten för 1 arbetsinställelse ej angifven i källorna.
147
OÖJ9!
, ;ybnr
under åren 1859—1900, länsvis.
f.' ' 1 ' ’ ■ '.-'fÅYl
1876
|
M
OD
“J
|
| 1878
|
1879
|
M
|
$
Hl
|
| 1882
|
1883
|
1884
|
—
|
1886
|
1887
|
1888
|
M
£
SÖ
|
So
s
|
M
é
|
1892
|
00
60
|
1894
|
M
i
|
jjj*
|
1897
|
1898
|
1899
|
it
|
Årliga
medel¬
talet
för
1894—1900
|
|
2
|
|
|
|
4
|
2
|
2
|
2
|
i
|
9
|
5
|
12
|
10
|
10*
|
3
|
2
|
9
|
10
|
16
|
26
|
14
|
24
|
18
|
19
|
18,1
|
—
|
—
|
—
|
—
|
1
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
2
|
1
|
5
|
i
|
—
|
2
|
2
|
1
|
4
|
1
|
4
|
3
|
3
|
2,5
|
—
|
—
|
—
|
1
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—-
|
1
|
1
|
2
|
—
|
1
|
2
|
—
|
—
|
—
|
2
|
—
|
3
|
3
|
1
|
6
|
2,1
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1
|
3
|
4
|
3
|
3
|
1
|
2
|
7
|
1
|
6
|
2
|
2
|
3,o
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
1
|
1
|
—
|
1
|
—
|
—
|
—
|
2
|
1
|
14
|
5
|
1
|
5
|
—
|
8
|
8
|
14
|
11
|
9
|
5
|
7,8
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
1
|
—
|
1
|
—
|
i
|
—
|
—
|
—
|
2
|
4
|
—
|
—
|
3
|
—
|
1
|
2
|
4
|
8
|
3
|
—
|
2,5
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1
|
2
|
1
|
1
|
—
|
—
|
3
|
—
|
3
|
3
|
1,6
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
1
|
—
|
3
|
2
|
—
|
1
|
1
|
—
|
1
|
2
|
3
|
2
|
2
|
1,5
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2
|
3
|
0,8
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1
|
3
|
1
|
1
|
—
|
1
|
—
|
3
|
2
|
5
|
4
|
8
|
3,2
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2
|
1
|
—
|
2
|
2
|
2
|
5
|
4
|
2
|
4
|
5
|
3,4
|
|
—
|
1
|
_
|
1
|
—
|
—
|
2
|
2
|
3
|
3
|
2
|
6
|
8
|
22
|
15
|
7
|
11
|
18
|
19
|
29
|
33
|
38
|
17
|
26
|
25,7
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1
|
1
|
3
|
1
|
—
|
1
|
1
|
1
|
1
|
1
|
4
|
4
|
4
|
2,8
|
|
|
|
|
|
1
|
1
|
—
|
1
|
2
|
9
|
—
|
5
|
3
|
10
|
6
|
3
|
7
|
1
|
4
|
5
|
11
|
11
|
7
|
13
|
7,2
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
—
|
—
|
—
|
|
—
|
—
|
—
|
1
|
1
|
—
|
2
|
1
|
—
|
—
|
—
|
4
|
1
|
3
|
1,2
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
1
|
1
|
—
|
—
|
2
|
5
|
1
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1
|
2
|
1
|
—
|
—
|
3
|
2
|
—
|
1
|
1
|
3
|
1
|
1
|
3
|
3
|
2
|
2,0
|
|
X
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1
|
2
|
2
|
1
|
8
|
1
|
-
|
1
|
1
|
2
|
2
|
1
|
6
|
3
|
4
|
2,7
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2
|
5
|
—
|
—
|
—
|
1
|
3
|
1
|
3
|
1
|
r
|
1,4
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1
|
1
|
1
|
1
|
—
|
1
|
—
|
—
|
—
|
2
|
5
|
1
|
4
|
1,7
|
'_
|
_
|
_
|
3
|
1
|
—
|
—
|
—
|
—
|
2
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
2
|
—
|
1
|
2
|
3
|
2
|
7
|
9
|
5
|
7
|
5,0 *
|
_
|
_
|
—
|
1
|
—
|
1
|
|
—
|
—
|
—
|
2
|
1
|
4
|
5
|
6
|
7
|
3
|
1
|
—
|
—
|
1
|
6
|
7
|
4
|
7
|
3,6
|
1
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
3
|
1
|
1
|
0,7
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2
|
—
|
2
|
1
|
0,7
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1
|
2
|
1
|
2
|
—
|
—
|
1
|
1
|
1
|
—
|
1
|
1
|
4
|
5
|
4
|
2,2
|
1
|
31
|
1
|
7>
|
3
|
10
|
4
|
5
|
6
|
10
|
29
|
16
|
41
|
38
|
105
|
63
|
26
|
53
|
44
|
65
|
102
|
114
|
163
|
105 1133
|
103,7
|
<: vVv. Y
148
Tab. 2. Förteckning öfver arbetsinställelser i Sverige under åren 1859—1900.
Ort.
|
Län.
|
Yrke.
|
Början
|
Slut
|
Antal
del¬
tagande
arbetare.
|
‘i; 1 *904—(-
Arbetarnes syfte.
|
Resul¬
tat
för
arbe-
tarne.
|
Anmärkningar.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
-
|
1*
|
|
t'
|
|
|
|
- . •. ' -
|
|
|
|
1859
|
|
|
|
|
|
|
|
1800
|
>
|
|
|
|
|
|
\ . • • . . .
Wf ' i. ■ . .
|
1861
|
|
|
|
|
|
|
|
1862
|
|
|
|
|
|
|
|
1863
|
|
|
|
■ \ ■ ' \
|
Helsingborg..
|
|
|
|
|
|
|
N.
|
|
■ >-V
|
|
|
1864
|
|
|
:
|
|
|
|
1865
|
|
|
|
|
Stockholm.............
|
—
|
Stenhuggare
|
10 April
|
12 April
|
—
|
—
|
N.
|
|
|
•
|
|
1866
|
|
|
|
|
|
|
|
1867
|
|
|
|
' ' . |
|
Gefle...................
|
Geileb.
|
|
|
|
|
|
|
|
Uddevalla..............
|
Göteb.
|
Hamnarbetare
|
2 Aug.
|
—
|
—.
|
—
|
—
|
|
|
|
j-, • ■ i.
|
1868
|
|
|
|
|
Trollhättan............
|
Elfsb.
|
Pappersmassarbetare
|
17 Mars
|
—
|
_
|
Hindra lönesänkning.
|
N.
|
|
Göteborg............
|
Göteb.
|
Yarfsarbetare
|
3 April
|
—
|
|
_
|
_
|
■
|
Eskilstuna..........*.
|
Söderm.
|
—-
|
—
|
—
|
—'
|
Kortare arbetstid.
|
N.
|
|
|
|
|
1869
|
|
|
. ,
|
.
|
Mölndal....
|
Göteb.
|
Fabriksarbetare
|
6 Febr.
|
—
|
_
|
Hindra löneafdrag.
|
S.
|
|
Stockholm .........
|
|
|
7 Juli
|
|
|
|
|
|
»
|
|
Timmermän
|
18 Ang.
|
|
i
|
Lönehöjning.
|
|
-
|
>
|
—*
|
Brädgårdsarbetare
|
24 >
|
—
|
—
|
—
|
—
|
-
|
|
>' i
|
|
1870
|
|
|
|
- i
|
Skutskär...........
|
Ups.
|
Sågverksarbetare
|
18 Maj
|
—
|
—
|
—
|
—
|
•
|
|
|
x c..i" % ’ T'*■' ■
|
1871
|
|
|
|
|
Stockholm ....*.......
|
—
|
Tobaksarbetare
|
15 April
|
—
|
_
|
Annat aflöningssätt.
|
N.
|
|
i
|
_
|
|
07 Juli
|
|
|
|
|
|
Skutskär.*.............
|
Ups.
|
J Sågverksarbetare
|
25 Aug.
|
_
|
, _
|
Lönehöjning.
|
N.
|
|
Istad...........
|
Malin.
|
Tobaksarbetare
|
29 »
|
__
|
_
|
»
|
N.
|
|
Motala...........
|
Ö. G.
|
Verkstadsarbotare
|
18 Okt.
|
22 Nov.
|
_
|
Hindra löneafdrag, mot
|
-N.
|
|
|
|
|
|
|
|
förman.
|
|
|
|
|
|
1872
|
|
|
|
|
Lund..........
|
|
|
93 b>hr
|
|
|
|
|
|
Stockholm ......
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Göteborg............
|
|
|
9 Maj
|
|
6—700
|
|
K.
|
|
>
|
|
|
16 »
|
30 Maj
|
|
|
Helsingborg........
|
|
|
|
|
|
|
Yestcrås..............
|
Yestcrås
|
Tobaksarbetare
|
18 Maj
|
_
|
_
|
_
|
K.
|
•
|
149
Ort.
|
Län.
|
Yrke.
|
Böljan
|
Slut
|
Antal
del¬
tagande
arbetare.
|
Arbetavnes syfte.
|
Kesul-
tat
för
arbe-
tarne.
|
Anmärkningar.
|
Falun ..................
|
Kopp.
|
Grufarbetare
|
8 Juni
|
- it**
|
|
|
|
|
Motala.................
|
Ö. G.
|
Verkstadsarbetare
|
16 Okt.
18
|
73
|
850
|
|
N.
|
|
Helsingborg...........
|
Malm.
|
Varfsarbetare
|
21 Febr.
|
—
|
100
|
—
|
—
|
|
|
—
|
J ärnvägsarbetare
|
24 Mars
|
—
|
-.
|
■ ' ------
|
—
|
. . >..v •♦mti
|
Stockholm ............
|
—
|
Målare
|
25 April
|
- .
|
—
|
v,.* —i—
|
—
|
|
Göteborg...............
|
Göteb.
|
Stufvare
|
13 Maj
|
Xr—$ '
|
2-300
|
-r-1-
|
K.
|
|
» ...............
|
*
|
Angslupsbesättning
|
28 »
|
. —
|
—f
|
•• .-rf?-
|
N.
|
|
» ...............
|
->
|
Skomakare
|
2 Juni
|
3 Juni
|
—
|
• ' -
|
S.
|
. j; :»r
|
Edsvalla...............
|
Yärml.
|
Bruksarbetare
|
10 Juli
|
—
|
—
|
------
|
—
|
|
Stockholm ............
|
—
|
Bagare
|
22 »
|
—
|
7-800
|
■ rs-
|
S.
|
|
Yexiö..................
|
Kronob.
|
J ärn vägsarbetare
|
29 Aug.
|
—
|
—
|
■
|
—
|
|
Forssa-Näsviken......
|
Gefleb.
|
>
|
1 Sept.
|
|
—
|
—
|
N.
|
|
Sundsvall..............
|
V. N.
|
Skomakare
|
19 »
18
|
1
T*
I>
|
|
|
K.
|
|
Kropp..................
|
Malm.
|
Kol grufarbetare
|
2l Jan.
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
Malmö—Ystad .......
|
|
Järnvägsarbetare
|
29 »
|
•' - .
|
50—60
|
.-
|
—
|
|
Stockholm ...........
|
—
|
Gasarbetare
|
15 Febr.
|
- '
|
—
|
--
|
—
|
|
Göteborg..............
|
Göteb.
|
Skräddare
|
15 Mars
|
.-
|
—
|
• ■ • •TT! ,
|
K.
|
|
Kropp..................
|
Malm.
|
Kolgrufarbetare
|
21 Maj
|
.-
|
- -
|
. .... :--‘ •«;i
|
.• T
|
|
Göteborg...............
|
Göteb.
|
Målare
|
30 Juni
|
5 Juli
|
....-
|
—
|
K.
|
|
Horrköping............
|
Ö. G.
|
Mek. verkstadsarbetare
|
11 Nov.
18
|
175
|
|
|
. t*'.
|
|
Kropp.................
|
Malm.
|
Kolgrufarbetare
|
27 Mars
|
—
|
400
|
—
|
N.
|
|
Gelie...................
|
Gefleb.
|
Brädgårdsarbetare
|
29 Maj
|
3 Juni
|
. -
|
K.
|
|
Upsala—Gefle.........
|
L>.
|
J ärn vägs arbetare
|
29 Juli
18
|
176
|
|
|
|
|
Indalsälfven...........
|
Jämtl.
|
Flottningsarbetare
|
21 Juni | —
1877
|
150
|
*—■—
|
|
Kontraktsbrott.
|
Stockholm ............
|
_ .
|
Snickare
|
1 Febr.
|
|
53
|
—
|
N.
|
|
» ............
|
—
|
Fortifikationsarbetare
|
1 Aug.
|
|
100
|
. -
|
N.
|
|
?
|
—
|
Järnvägsarbetare
|
21 > | —
1878
|
160
|
|
N.
: )
|
|
Helsingborg...........
|
Malm.
|
Hamn arbetare
|
18 April | —
1879
|
300
|
■
|
N.
|
|
Rörsj ömark on.......
|
|
Kanal arbetare
|
15 Mars
|
19 Mars
|
—
|
Lönehöjning.
|
K.
|
|
Sundsvall..............
|
V. N.
|
Sågverksarbetaro
|
27 Maj
|
5 Juni
|
4.000
|
»
|
N.
|
|
Hudiksvall............
|
Gefleb.
|
»
|
3 Juni
|
—
|
—
|
—
|
|
|
Bergvik och Marma
|
>
|
T>
|
5 »
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
Skutskär...............
|
Ups.
|
>
|
6 »
|
—
|
—
|
—
|
—’
|
|
Söderhamn............
|
GeHeb.
|
|
13 *
|
—
|
-■
|
—
|
—
|
|
Tjurkö .................
|
Blk.
|
Stenhuggare
|
12 >
1*
|
13 Juni
180
|
500
|
Lönehöjning.
|
N.
|
|
Norrskcdike .........
|
Sthlm.
|
Grufarbetaro
|
6 Mars
|
9 Mars
|
—
|
Lönehöjning.
|
N.
|
|
Helsingborg...........
|
Malm.
|
V arfsarbotare
|
30 .
|
—
|
80—90
|
» •
|
S.
|
|
. Ljusdal................
|
Gefleb.
|
Järnvägsarbetare
|
21 Juli
|
—
|
400
|
t
|
N.
|
|
150
Ort.
Län.
|
Yrke.
|
Början
|
Slut
|
Antal
del¬
tagande
arbetare.
|
Arbetarnes syfte.
|
Resul¬
tat
för
arbe-
tarne.
|
Anmärkningar.
|
|
Stensprängare, grund-
|
1
9 Juni
|
381
14 Juni
|
4-500
|
Lönehöjning.
|
S.
|
|
_
|
läggare, jordschaktare
murare
Snickare o. timmermän
|
13 »
|
18 »
|
500
|
>
|
K.
|
t»iV: ,
Anton Nyströms förslag
|
Hall.
|
Hamnarbetare
|
15 »
|
17 >
|
400
|
•'/■.'■u1, t
.. ; ‘"i .
|
|
om sombudsföremr».
|
Göteb.
|
Murare
|
27 >
|
29 >
|
300
|
>
|
N.
|
|
Jönk.
|
Målare
|
5 Juli
|
6 Juli
|
30—40
|
» ' ‘ ’ > "•
|
S.
|
|
Ö. G.
|
Byggnadsarbetare
|
13 »
|
—
|
—
|
> ■ '
|
K.
|
|
—
|
Snickare
|
8 Aug.
|
13 Okt.
|
—
|
Bättre arbetsvillkor
|
K.
|
|
Jämtl.
|
Flottningsarbetare
|
13 >
|
—
|
—
|
Lönehöjning.
|
__
|
|
V. N.
|
Sågare
|
8 .
|
—
|
—
|
|
_
|
|
—
|
Målare
|
31 »
|
—
|
—
|
■ --• ■ ■
|
—
|
|
_
|
Vagnmakare
|
V
23 April
|
■(82
|
|
Lönehöjning.
|
|
|
—
|
Skomakare
|
13 Maj
|
-1 '*
|
—
|
|
|
Ö. G.
|
J ernvägsarbetaro
|
3 Okt.
|
—
|
—
|
_
|
_
|
|
Göteb.
|
Spårvägspersonal
|
5 Dec.
|
7 Dec.
|
—
|
Hindra arbetares afsk.
|
K.
|
|
Jönk.
|
Bobinfabriksarbetaro
|
1É
20 Febr.
|
m
27 Febr.
|
|
Hindra lönesänkning.
|
K.
|
|
Malm.
|
Cementfabriksarbetaro
|
9 April
|
11 April
|
-
|
Förkortad .arbetstid.
|
|
|
—
|
Skräddare
|
2 Maj
|
—
|
—
|
Lönehöjning.
|
_
|
|
—
|
Bleck- och plåtslagare
|
23 Juli
|
2 Aug.
|
—
|
Bättre arbetsvillkor.
|
K.
|
Försl. om skiljenämnd.
|
Malm.
|
Mek. verkstadsarb.
|
24 Sept.
|
26 Sept.
|
800
|
Annan arbetsanordn.
|
—
|
Malm.
|
Bleck- och plåtslagare
|
It
28 Jan.
|
fil
10 Febr.
|
|
Mot kontrollsystem.
|
|
|
>
|
Mek. verkstadsarbetare
|
9 Febr.
|
18 »
|
100
|
Mot verkmäst. anordn.
|
N.
|
|
—
|
Metallarbetare
|
25 April
|
—
|
156
|
>
|
|
Inedal; undersöknings-
|
Ö. G.
|
Skräddare
|
10 Maj
|
|
85
|
|
|
komité.
|
—
|
Bagare
|
26 Okt.
|
—
|
—
|
Arbetares afsked.
|
_
|
|
Göteb.
|
Brädgårdsarbetare
|
10 Nov.
|
—
|
—
|
Hindra lönesänkning.
|
_
|
|
Malm.
|
Jern vägsarbetare
|
18
20 April
|
85
2l April
|
100
|
Lönehöjning.
|
N.
|
|
Gefleb.
|
Sågare
|
13 Maj
|
11 Juni
|
—
|
Hindra lönesänkning.
|
'_
|
|
Göteb.
|
Bleck- och plåtslagare
|
26 »
|
2 >-.>
|
—
|
Lönehöjning o. kortare
|
K.
|
|
Malm.
|
Byggnadsarbetare
|
20 Juli
|
|
|
arbetstid.
Lönehöjning.
|
|
|
Yärml.
|
Tändsticksarbetaro
|
17 »
|
21 Juli
|
—
|
Viss tolkning af aftal.
|
N.
|
|
|
Bagare
|
23 »
|
29 >
|
37
|
Mot hushållerskans an-
|
N.
|
Reinholds bageri.
|
Götob.
Jönk.
|
Stufvare
Bagare
|
17 Aug.
5 >
|
31 Aug.
|
—
|
ordning.
Monopol på arbete.
|
S.
|
Jnderhandling8komité.
|
Gefleb.
|
Boktryckare
|
13 Okt.
|
—
|
—
|
Lönehöjning.
|
_
|
|
Malm.
|
Slagtare
|
21 >
|
—
|
—
|
Kamraters lönehöjn.
|
_
|
|
Göteb.
|
Färgare
|
18
1 Mars
|
86
9 Mars
|
_
|
Lönehöjning o. kortare
|
s.
|
|
—
|
Tändsticksarbetaro
|
n »
|
, _
|
|
arbetstid.
Lönehöjning.
|
|
|
—
|
Byggnadsarbetare
|
—
|
—
|
—^ .
|
■ ■ •
|
|
—
|
Grundläggare
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
Stockholm .........
> .........
Halmstad ..........
Göteborg............
Jönköping..........
Linköping..........
Stockholm .........
Qvitsle .............
Svartvik............
Stockholm .........
Stockholm ..........
» ..........
Norrköping..........
Göteborg..... ......
Forserum ..........
Lomma..............
Stockholm..........
> ..........
Malmö...............
Malmö...............
» ...............
Stockholm.........
Norrköping.........
Stockholm..........
Göteborg............
Malmö—Trelleborg
Hudiksvall.........
Göteborg............
Helsingborg ........
Karlstad.............
Stockholm..........
Göteborg............
Eksjö ..............
Hudiksvall...........
Malmö................
Göteborg.............
Stockholm ...........
151
Ort.
|
Län.
|
Yrke.
|
Början
|
Slät
|
Antal
del¬
tagande
arbetare.
|
Arbetarnes syfte.
|
Resul¬
tat
för
arbe-
tarne.
|
Anmärkningar.
|
Brogård ...............
|
Skarab.
|
Jordbruksarbetare
|
9 April
|
10 April
|
|
Inspektörens afsked.
|
N.
|
|
Stockholm............
|
—
|
Byggnadsarbetare
|
16 »
|
—
|
—
|
—
|
. -
|
|
Skromberga...........
|
Malm.
|
Kolgrufarbetare
|
21 >
|
—
|
100
|
Lönehöjning.
|
. -
|
|
Skenån................
|
f
|
Jordarbetare
|
7 Maj
|
—
|
—
|
»
|
—
|
|
Stockholm............
|
|
Stutvare
|
12 »
|
12 Mai
|
400
|
»
|
S.
|
|
Gärda..................
|
Göteb.
|
Spinnare
|
10 >
|
11 »
|
—
|
t o. kort. arbete!
|
—
|
|
Göteborg..............
|
»
|
Spårvägspersonal
|
15 >
|
;.yr.i-‘ ,
|
—t ■
|
|
—
|
|
KarlsYik...............
|
V. N.
|
Angsågare
|
-T+-
|
—
|
_
|
_
|
_
|
|
Löfholmen o. Storfors
|
Yärml.
|
Sågare
|
5 Juni
|
. -—•
|
—
|
Lönehöjning.
|
_
|
|
Luleå—Ofoten .......
|
Norr b.
|
J er n vägsarbetare
|
15 »
|
17 Juni
|
—
|
» i ,
|
N.
|
|
|
|
|
|
18 »
|
|
|
K.
|
|
> ..............
|
.*
|
Brädgårdsarbetare
|
_
|
_
|
|
K.
|
|
»
|
*
|
.»
|
5 Juli
|
8 Juli
|
—
|
Löneh.n. o. mor bränsle.
|
N.
|
|
Stockholm............
|
—
|
Kakelugnsmakare
|
|
8 »
|
2-300
|
Hindra lönesänkning.
|
K.
|
|
Enköping..............
|
Ups.
|
Tegelarbetare
|
6 Juli
|
-' •
|
250
|
—
|
—
|
|
Göteborg..............
|
Göteb.
|
Färgare
|
19 Juli
|
14 Aug.
|
4-500
|
Hindra arbetares af
|
N.
|
Lockout.
|
|
|
|
|
|
|
skedande.
|
|
|
Stockholm............
|
—
|
Byggnadsarbetare
|
24 »
|
26 Juli
|
—
|
Lönehöjning.
|
N.
|
|
Sundsvall .............
|
V. N.
|
Sjåare
|
28 »
|
—
|
—
|
»
|
—
|
|
Bjuf....................
|
Malm.
|
Grufarbetare
|
3 Aug.
|
9 Sept.
|
—
|
Annan arbetsanord-
|
N.
|
Krono! jämte två opar-
|
|
|
|
|
|
|
ning, mot fogden.
|
|
fiska undersöka.
|
Göteborg..............
|
Göteb.
|
Tobaksarbetare
|
1 Maj
|
1 Aug.
|
—
|
Mot verkmästaren.
|
Nr
|
|
Nerike ................
|
Örebro
|
Kanalarbetare
|
25 Aug.
|
3 Sept.
|
100
|
Lönehöjning.
|
N.
|
|
Stockholm.....
|
—
|
Svarfvare
|
—
|
30 »
|
—
|
»
|
S.
|
|
Charlottenberg.......
|
Yärml.
|
Smältare
|
22 Nov.
|
—
|
18
|
_
|
—
|
|
Skromberga...........
|
Malm.
|
Kolgrufarbetare
|
30 »
|
1 Dec.
|
142
|
Föreningsrätt.
|
N.
|
|
|
|
|
1887
|
|
|
|
|
Ystad..................
|
Malm.
|
Sockerraffinadsarbet.
|
11 Febr.
|
12 Febr.
|
12
|
Mot Sockermästaren.
|
N.
|
|
Örebro ................
|
Örebro
|
Kanalarbetare
|
—
|
—
|
40
|
Lönehöjning.
|
N.
|
|
Lidköping.............
|
Skarab.
|
Tänds ticksarbetare
|
15 Mars
|
—
|
200
|
Hindra lönesänkning.
|
—
|
|
Upsala.................
|
Ups.
|
—
|
—
|
—
|
—
|
........
|
|
|
Företaga..............
|
Yärml.
|
Sågverksarbetare
|
20 Maj
|
26 Maj
|
50
|
Lönehöjning.
|
K.
|
|
Örebro.................
|
Örebro
|
Dräneringsarbetare
|
27 »
|
—
|
300
|
»
|
—
|
|
Luleå..................
|
Norrb.
|
Jern vägsarbetare
|
8 Juli
|
—
|
170
|
—
|
—
|
|
Stockholm ............
|
—
|
Kolbärare
|
7 »
|
—
|
400
|
Förkortad arbetstid.
|
—
|
|
» ...........
|
—
|
Vapenfabriksarbetare
|
11 >
|
20 Juli
|
250
|
Mot Förmän.
|
N.
|
Karlsvik.
|
Karlsvik...............
|
V. N.
|
Sågverksarbetare
|
21 .
|
—
|
—
|
Hindra lönesänkning.
|
N.
|
|
Stockholm ............
|
—
|
Byggnadsarbetare
|
1 Aug.
|
—
|
20
|
Utfående af lön.
|
S.
|
|
» ............
|
—
|
Målare
|
2 ,
|
—
|
16
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
Sagån .................
|
Yestm.
|
Sänkningsarbotare
|
10 »
|
. —r
|
50
|
»
|
N.
|
|
Luleå..................
|
Norrb.
|
Bagare
|
20 »
|
27 Aug.
|
—
|
|
N.
|
|
Stockholm............
|
—
|
Bleckslagare
|
16 Sept.
|
19 Sept.
|
,,--,
|
Hindra lönosänkning.
|
N.
|
|
Billesholm ............
|
Malm.
|
Grufarbetare
|
Dec.
|
|
' —
|
Bättre arbetsanordn.
|
—
|
|
|
|
|
1888
|
|
|
|
|
Hjerpen ...............
|
Jemtl.
|
Trämassefabriksarb.
|
—
|
—
|
70
|
Lönehöjning.
|
S.
|
|
Gellivare..............
|
Norrb.
|
Grufarbetare
|
9 Maj
|
11 Mai
|
600
|
|
K.
|
|
Stockholm............
|
—
|
Kakel ungsmakare
|
—
|
—
|
—
|
it
|
|_4-
|
|
»
|
—
|
Byggnadssnickaro
|
—
|
_
|
- '
|
•rrv »
|
—
|
|
»
|
—
|
Murare
|
Juni
|
—
|
—
|
|
S.
|
|
' ............
|
—
|
Tegellossare
|
|
—
|
—
|
»
|
—
|
|
152
Ort.
|
Län.
|
Yrke.
|
Början
|
Slut
|
Antal
del¬
tagande
arbetare.
|
Arbetames syfte.
|
Resul¬
tat
för
arbe-
tarne.
|
Anmärkningar.
|
Linköping ............
|
Ö. G.
|
Murare
|
|
■_i :
|
|
Lönehöjning.
|
s.
|
|
Ko ...................
|
V.N.
|
Angsågsarbetare
|
22 Maj
|
—
|
35
|
’ c » -
|
—
|
|
Dragsmark............
|
Göteb.
|
Grufarbetare
|
Juni
|
—
|
40
|
Ändrad aflöningstid.
|
s.
|
|
Göteborg..............
|
»
|
Spårvägspersonal
|
9 >
|
—
|
—
|
Bättre arbetsvillkor.
|
K.
|
|
Stockholm...........
|
—
|
Byggnadsarbetare
|
26 Juni
|
— ■
|
—
|
Lönehöjning.
|
S.
|
|
» ............
|
—
|
Gipsrörare
|
26 »
|
—
|
—
|
|
—
|
|
> ...........
|
—
|
Murare
|
20 >
|
21 Juni
|
30
|
> i
|
s.
|
|
Hernösand—Sandslån
|
V. N.
|
Varfsarbetare
|
19 »
|
—
|
100
|
|
s.
|
|
Stockholm ............
|
—
|
Byggnadsarbeterskor
|
4 Juli
|
7 Juli
|
: ' —
|
' » V
|
■ s.
|
|
» ............
|
—
|
Timmermän o. snickare
|
—
|
7 *
|
---.
|
-*--•
|
N.
|
|
Mora ..................
|
Kopp.
|
J emvägsarbetare
|
2 »
|
—
|
30
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
Stockholm............
|
—-
|
Bleckslagare
|
19 »
|
27 Juli
|
—
|
|
s.
|
|
Hernösand...........
|
V. N.
|
Mek. verkstadsarbetare
|
25 .
|
-
|
25
|
Afsk. nattarbete.
|
N.
|
|
Nyåker ...............
|
Ups.
|
Tegolbruksarbetaro
|
25 >
|
|
—
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
Röbo ..................
|
»
|
»
|
23 »
|
23 Juli
|
—
|
>
|
s.
|
|
Rådanefors............
|
Göteb.
|
Bruksarbetare
|
24 .
|
—
|
*■ -
|
Afsk. mattslipade glas i
arbetslokalen.
|
|
|
Göteborg ......... ..
|
»
|
Mudderarbetare
|
—
|
18 Aug.
|
120
|
Lönehöjning.
|
N.
|
|
>
|
»
|
Murerihandtlangare
|
—
|
—
|
60
|
——
|
—
|
|
Halmstad ............
|
Hall.
|
Hattfabriksarbetare
|
10 Aug.
|
15 Aug.
|
50
|
Lönehöjn.J mot förmän.
|
K.
|
|
Stockholm............
|
—
|
Byggnadsarbetare
|
12 »
|
12 »
|
30
|
Annan uppmätning.
|
s.
|
|
Malmö ...............
|
Malm.
|
|
27 »
|
29 »
|
50
|
Lönehöjning.
|
s.
|
|
>
|
»
|
»
|
30 »
|
8 Sept.
|
T-
|
Lättare arbetsbörda.
|
K.
|
|
Vadstena—Ödeshög..
|
Ö. G.
|
Jernvägsarbetaro
|
6 Sept.
|
' -*'
|
|
Annan • tolkning af
ackordsaftal.
|
“
|
Våldsamheter.
|
Malmö ...............
|
Malm.
|
Valsqvarnarbetare
|
Okt.
|
—
|
90
|
Förmans afskedande.
|
S.
|
|
Stockholm............
|
—
|
Angbåtsbesättning
|
>
|
—
|
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
Malmö ...............
|
Malm.
|
Skräddare
|
Aug.
|
—
|
|
—
|
—
|
Våldsamheter.
|
Nybro..................
|
Kalmar
|
Tändsticksarbetare
|
Okt.
|
—
|
50—60
|
Hindra lönesänkning.
|
—
|
|
Sundsvall ............
|
V. N.
|
Plåtslagare
|
6 Aug.
|
—
|
|
—
|
—
|
. ., Y;. r v '
|
Sundbyberg .........
|
Sthlm.
|
Hattfabriksarbetare
|
Nov.
|
—
|
50
|
Hindra lönesänkning.
|
—
|
pr'\y
|
Malmö ...............
|
Malm.
|
Hamnarbetare
|
l)ee.
|
—
|
|
Lönehöjning.
|
'.—
|
|
Degerfors ............
|
Örebro
|
Jornverksarbetare
|
—
|
■ ;--1
|
• -
|
|
N.
|
|
Göteborg ............
|
Göteb.
|
Kolbärare
|
|
—
|
—
|
»
|
|
Gälla ..................
|
Hall.
|
Angsågsarbetare
|
—
|
—
|
—
|
-a.
|
• -
|
|
Bångbro ...............
|
Örebro
|
Grufarbetare
|
—
|
—
|
--
|
--
|
—
|
|
Höganäs...............
|
Malm.
|
Murare
|
1!
|
iS9
|
|
Lönehöjning.
|
N.
|
|
Lomma ..............
|
Malm.
|
Cementfabriksarbetare
|
15 Mars
|
6 April
|
4—500
|
Arbetets ordn. på annat
sätt; föreningsrätt.
|
K.
|
Lockout.
|
Ystad..................
|
»
|
** Målare
|
1 April
|
6 v
|
19
|
Lönehöjning.
|
S.
|
|
Halmstad ............
|
Hall.
|
»
|
5 »
|
7 >
|
'■ ' -
|
i
|
S.
|
|
Nyland ...............
|
V. N.
|
Formare
|
—
|
8 »
|
—
|
»
|
N.
|
|
Stockholm............
|
—
|
Målare
|
1 April
|
19 i
|
400
|
»
|
S.
|
|
Byske..................
|
Yesterb.
|
Elfrensningsarbotare
|
i »
|
—
|
150
|
» • ' 4
|
—
|
|
Luleå ..................
|
Norrb.
|
Jern v ägsarb e tar o
|
i »
|
-
|
—
|
Utfå inneståendo lön.
|
—
|
|
Linköping ............
|
Ö. G.
|
Skräddare
|
25 »
|
—
|
—
|
—
|
—
|
Kronofogden medlar.
|
Skönvik ...............
|
V. N.
|
Sågverksarbetaro
|
27 y>
|
• -
|
—
|
Lönehöjning.
|
K.
|
Eskilstuna...........
|
Böd.
|
Målare
|
127 »
|
—
|
25-30
|
Bättre arbetsvillkor.
|
—
|
|
1 Jönköping ............
|
Jönk.
|
Skräddare
|
i 24 *
|
i i
|
I -
|
Lönehöjning.
|
—
|
1
|
153
|
—
|
.....;
|
|
|
Antal
del¬
tagande
|
|
|
|
Ort.
|
Lön. i
|
Yrke. ]
|
Böljan
|
Slut
|
Arbetarncs syfte.
|
tat
för
|
Anmärkningar.
|
|
|
|
|
|
arbetare.
|
|
tarno.
|
|
|
Norrb.
|
Malm arbetare
|
0 Maj
|
|
|
Utfå inneståendc lön.
|
—
|
|
|
Stlilm.
|
Angsågsarbctare
|
2 >
|
—
|
40
|
Lönehöjning.
|
— '
|
|
|
Blk.
|
Skomakare
|
0 »
|
G Maj
|
|
s.
|
■r.'*S‘ *
|
|
Örebro
|
Bruksarbetare
|
12 »
|
__
|
40
|
Lönehöjning.
|
—
|
•• 1 ‘ - J ' ' ■ !
|
|
Jönk.
|
Stenhuggare
Hyttarbetaro
|
14 »
|
22 Maj
22 »
|
500
|
>
|
K.
|
• jr-, V i •
|
Domnarfvct .........
|
Kopp.
|
17 »
|
- .
|
Annat aflöningssätt.
|
K.
|
|
Lund ..................
|
Malm.
|
Mek. vcrkstadsarbotare
|
—
|
—
|
—
|
Lönehöjning.
|
•r
|
■ •
|
Matfors ...............
|
Vi N.
|
Bruksarbetare
|
25 Maj
|
. ' —
|
200
|
Annat aflöningssätt.
|
.-.rf
|
|
Götoborg ............
|
Götcb.
|
Skoarbetare
|
25 >
|
—
|
—
|
Lönehöjning.
|
s.
|
.
|
Stockholm............
|
—
|
Murare.oeh tegelbärare
|
31
|
25 Juni
|
500
|
Bättre arbetsvillkor.
|
N.
|
... c. ;
|
Sundsvall ............
|
V. N.
|
Målaro
|
. -
|
• —
|
—
|
Lönohöjning.
|
., T—
|
i?t : C./l
|
Göteborg ...........
|
Götcb.
|
>'
|
•1 Juni
|
28 Juni
|
5—G00
|
■ . » . . .
|
N.
|
. ... .
|
Rönneholm.............
|
Malm.
|
Torffabriksarbctarc
|
7 »
|
,—
|
40
|
■ ■* #j<- < . i
|
- -
|
. , lil. ,
|
|
_
|
Bryggare
Skomakare
|
19 ::
|
—
|
—
|
• ,'••• '»., ».HVIT 'J -
|
S.
|
|
|
_
|
7 Ang.
|
—
|
—
|
—
|
—
|
' .
|
2> .........
|
_
|
Bleckslagare
|
G »
|
24 Aug.
|
—
|
Bättre lönevillkor.
|
s.
|
■ ' .'i»-
|
|
|
Sjåare
Skomakare
|
24 >
|
24 >
|
—
|
Lönehöjning.
|
s.
|
!■>.>.
|
» ...........
|
_
|
11 Sept.
|
—
|
.-
|
|
■
|
.... . i t 7.
|
|
Götcb.
|
Tobaksarbetaro
|
3 >
|
11 Sept.
|
—
|
» ; Afskaffa
|
K.
|
.. ....- f
|
|
|
|
|
|
plikter.
|
|
' H;}i» »f' }■’ j •
|
|
V< X.
|
llamnarbetarc
|
11 *
|
11 >
|
—r»
|
Lönehöjning.
|
S.
|
|
|
__
|
Tunnbindare
|
30 »
|
—
|
12
|
»
|
s.
|
|
|
_ .
|
Tobaksarbetaro
|
5 Ok t.
|
—
|
—
|
Mot förman.
|
—
|
|
|
Malm.
|
Möbelsnickaro
|
15 >
|
20 Okt.
|
—
|
Kortare arbetstid
|
K.
|
|
» ........... ....
|
.-V
>
|
Gjutare
Spinnerskor
|
15 >
»
|
—
|
“T' .
|
Lönehöjning.
.
|
S.
|
|
|
_
|
Tunnbindare
|
21 »
|
.-
|
—
|
»
|
-V
|
• ,'H - ,,c
|
Lund .................
|
Malm.
|
Skomakare
|
Nov.
|
—
|
— ■_
|
—
|
—
|
Lockout.
|
|
|
|
1890
|
|
|
|
|
Fagervik..............
|
V. N.
|
Sågverksarbetare
|
15 Jan.
|
28 Jan.
|
200
|
Lönehöjning.
|
s.
|
■ ::?&{?.
|
Eskilstuna ............
|
Säd.
|
Smeder
|
29 >
|
12 Febr.
|
140
|
Mot verkmästare.
|
s.
|
Va ' C
|
Kloten ...............
|
Örebro
|
Gr uf arbetare
|
4 Febr.
|
7 »
|
400
|
Lönehöjning.
|
K.
|
• i ' • .■■■ i . . •
|
Ortviken..............
|
V. N.
|
Sågverksarbotare
|
4 >
|
3 Mars
|
—
|
»,
|
S.
|
j|10t)^l.‘.-fllv H.
|
Göteborg ............
|
Götob.
|
Bryggare
|
22 »
|
23 Febr.
|
150
|
»
|
K.
|
|
|
Malm.
|
Sockorbruksarbetare
|
2*2 »
|
23 »
|
300
|
|
s.
|
|
|
Stblm.
|
»
|
4 Mars
|
5 Mars
|
100
|
Hindra arbetares afsk.
|
K.
|
. . . *!•: ’:C •'/*
|
|
Malm.
|
Grufarbotare
|
4 >
|
12 .
|
440
|
Dito; föreningsrätt.
|
N.
|
jirf-r ■
|
Ludvika...............
|
Örob.
|
Bruksarbetare
|
3 »
|
—
|
—
|
Bättre arbetsvillkor.
|
N.
|
|
|
Kopp.
Malm.
|
Sågverksarbetare
|
12 .
|
15 Mars
|
100
|
Lönohöjning.
|
N.
|
|
|
Tändsticksarbotare
|
17 »
|
19 »
|
100
|
|
N.
|
|
Rosenlund ...........
|
Göteb.
|
Spiuneriarbetare
|
17 »
|
18 >
|
120
|
»
|
S.
|
|
|
Malm.
|
Murare
|
1 April
|
—
|
—
|
|
—
|
Lockout.
|
|
»
|
Skomakare
|
31 Mars
|
—
|
100
|
Hindra lönesänkning.
|
—
|
Karlskrona............
|
Blk.
|
Tobaksarbotare
|
31 »
|
- *
|
30
|
Mot verkmästaren.
|
—
|
Bemedling.
|
|
('). G.
|
Bomullsväfvaro
|
2 April
|
20 April
|
4—500
|
Lönohöjning.
|
K.
|
|
Malm.
|
Skräddare
|
1S »
|
23 >
|
—
|
—
|
K.
|
|
|
Elfsb.
|
Boktryckare
|
17 »
|
18 »
|
—
|
Faktors afskedandc.
|
N.
|
|
|
Göteb.
|
Skräddare
|
24 »
|
—
|
—
|
—
|
.-
|
|
Eilipstad...............
|
! Ventil.
|
Skomakare
|
18 .
|
—
|
—r
|
Lönohöjning.
|
' -t-
|
Oroliglioler; benved 1.
|
Malm.
|
By gg nåd 88 nickare
Skomakare
|
30 5
|
7 Juli
|
1G0
|
1 Bättre arbetsvillkor.
|
S.
|
Strömstad ............
|
| Götcb.
|
30 »
|
—
|
—
|
|
—
|
|
20*
154
Ort.
|
Län.
|
Yrke.
|
Början
|
Gärda..................
|
Göteb.
|
Färgare
|
10 Maj
|
Stockholm............
|
—
|
Skräddare
|
2 »
|
Johannishus
|
Blk.
|
J ordbruksarbetare
|
5 »
|
Norrköping .........
|
Ö. G.
|
Skomakare
|
»
|
Eskilstuna ............
|
Söd.
|
Plåtslagare
|
6 »
|
Gärda...............
|
Göteb.
|
Grynfabriksarbetare
|
■ 6 »
|
Kristianstad .........
|
Krist.
|
Skräddare
|
6 >
|
Helsingborg .........
|
Malm.
|
Hamnarbetare
|
9 »
|
Karlstad.......
|
Yerml.
|
Skomakare
|
_
|
Stockholm............
|
—
|
>
|
9 Maj
|
Karlskrona...
|
Blk.
|
»
|
6 »
|
Börgöl ____
|
Ö. G.
|
Dyarbetare
|
2 >
|
Sundsvall ..
|
V. N.
|
Skräddare
|
_
|
Örtofta ........
|
Malm.
|
Byggnadsarbetare
|
_
|
Helsingborg ..
|
»
|
Skomakare
|
_
|
Sundsvall
|
V. N.
|
Murare
|
_
|
Tanto .................
|
Stblm.
|
Sockerbruksarbetare
|
14 Maj
|
Ystad.......
|
Malm.
|
Skomakare
|
_
|
Yesterås..........
|
Yestm.
|
|
_
|
Halmstad ......
|
Hall.
|
|
17 Maj
|
Stockholm..........
|
—
|
Bagare
|
19 »
|
» ...........
|
—
|
Gjutare
|
»
|
|
—
|
Mek. verkstadsarbetare
|
19 >
|
Jönköping ........
|
Jönk.
|
Tändsticksfabriksarb.
|
19 >
|
Göteborg ............
|
Göteb.
|
Smeder
|
21 »
|
Oscarström............
|
Hall.
|
J utefabriksarbetare
|
22 >
|
Munksjö...............
|
Jönk.
|
Pappersfabriksarbet.
|
22 »
|
Jönköping .........
|
»
|
Litografer
|
22 »
|
» ............
|
»
|
Spinnare
|
23 »
|
Skara..................
|
Skarab.
|
Murare
|
_
|
Sundsvall ......
|
V. N.
|
Bagare
|
28 Maj
|
Mora— Yenernbanan
|
Yerml.
|
J emvägsarbetare
|
3 Juni
|
Helsingborg .........
|
Malm.
|
Målare
|
15 »
|
Sturefors .........
|
Ö. G.
|
Jordbrukare
|
9 »
|
Minnesberg............
|
Malm.
|
Bruksarbetare
|
14 »
|
Stockholm............
|
—
|
Tobaksarbetare
|
20 i
|
Fagervik............
|
Kalm.
|
J ordbr uksarb etare
|
26 »
|
Ahlby och Elfsta ...
|
Sthlm.
|
|
30 .
|
Enebyhof ......
|
|
>
|
7 Juli
|
Hafskuren ......
|
Göteb.
|
Byggnadsarbetare
|
5 >
|
Brenäs .........
|
Ö. G.
|
Jordbruksarbetare
|
_
|
Tisenhult ...
|
»
|
s
|
_
|
Hättorp .........
|
|
»
|
12 Juli
|
Stora Lund ......
|
»
|
|
12 » -
|
Störa Yxhult...
|
»
|
|
12 >
|
Hägerstalund.......
|
Sthlm.
|
»
|
16 »
|
Dylta ..................
|
Örebro
|
Bruksarbetare
|
18 »
|
Göteborg ... ......
|
Göteb.
|
Tobaksarbetare
|
_
|
Godegård ............
|
Ö. G.
|
Jordbruksarbetare
|
18 Juli
|
Sundsvall ............
|
Y. N.
|
Plåtslagare
|
—
|
Mariedara ............j
|
Ö. G.
|
J ordbr uksarbotare
|
23 Juli
|
Slut
|
Antal
del¬
tagande
arbetare.
|
Arbetarnes syfte.
|
Resul¬
tat
för
arbe-
tarne.
|
Anmärkningar.
|
23 Maj
|
213
|
Bättre arbetsvillkor.
|
N.
|
|
—
|
—
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
1-
|
—
|
Kortare arbetstid.
|
—
|
|
23 J uni
|
— ;
|
Lönehöjning.
|
S.
|
|
—
|
—
|
Kortare arbetstid.
|
_
|
|
—
|
—
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
13 Maj
|
450
|
Bättre arbetsvillkor.
|
N.
|
|
|
—
|
» T>
|
K.
|
|
—
|
43
|
_.
|
_
|
|
9 Maj
|
—
|
Lönehöjning.
|
S.
|
|
—
|
100
|
—
|
—
|
i
|
13 Maj
|
—
|
Lönehöjning.
|
K.
|
Lockout.
|
—
|
60
|
>
|
_
|
'
|
20 J uni
|
—
|
>
|
K.
|
|
l l i
|
150
|
Lönehöjning.
|
S.
|
|
14 Juni
|
_
|
|
S.
|
|
1 Okt.
|
—
|
»
|
K.
|
Skiljenämnd.
|
2 Juli
|
800
|
Mot kost- och logisy-
|
N.
|
_
|
_
|
stemet m. m.
Lönehöjning.
|
|
|
31 Maj
|
700
|
»
|
N.
|
Bolinders.
|
20 »
|
500
|
» '1 .
|
S.
|
|
—
|
—
|
Bättre behandling.
|
_
|
|
27 Maj
|
—
|
Lönehöjning.
|
K.
|
; • .• .<
|
—
|
250
|
—
|
_
|
|
22 Maj
|
—
|
—
|
—
|
|
—
|
—
|
—
|
_
|
|
28 Maj
|
—
|
—
|
N.
|
|
—
|
—
|
Bättre arbetsvillkor.
|
—
|
|
—
|
-
|
Lönehöjning.
|
— ’
|
|
14 Juni
|
15
|
>
Kortare arbetstid.
|
N.
|
|
—
|
—
|
Bättre arbetsvillkor.
|
•: —i '
|
|
|
—
|
90
|
Lönehöjning.
|
—
|
- •• 5
|
27 Juni
|
—
|
Bättre arbetsvilkor.
|
s.
|
|
—
|
25
|
Kortare arbetstid.
|
z
|
|
8 Juli
|
—
|
Lönehöjning.
|
N.
|
|
|
—
|
Kortare arbetstid.
|
s.
|
|
|
—
|
;> • »
|
s.
|
|
—
|
—
|
Bättre arbetsvillkor.
|
—
|
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
—
|
■ -
|
—
|
_:
|
|
16 Juli
|
—:
|
—
|
|
|
19 >
|
—
|
Kortare arbetstid.
|
K.
|
|
21 Juli
|
—
|
Lönehöjning.
|
-'
|
|
—
|
Bättre arbetsvillkor.
|
S.
|
|
28 »
|
|
Lönehöjning.
|
s.
|
|
23 »
|
|
Kortare arbetstid.
|
s.
|
|
155
Ort.
|
Län.
|
Yrke.
|
Böljan
|
Slut
|
Antal
del¬
tagande
arbetare.
|
Arbetarnes syfte.
|
Resul¬
tat
för
arbe-
tarne.
|
Anmärkningar.
|
Göksholm ............
|
Örebro
|
Jordbruksarbetare
|
29 Juli
|
30 Juli
|
|
Kortare arbetstid.
|
K.
|
|
i Löfstaholm............
|
Sthlm.
|
S>. ■ .
|
28 »
|
29 »
|
—
|
» >
|
S.
|
|
1 Venngarn ............
|
»
|
1
|
»
|
—
|
—
|
» »
|
S.
|
|
Säbylund ............
|
Örebro
|
>
|
>
|
—
|
—
|
» # >
|
S.
|
|
1 Fogelstad ............
|
Säd.
|
J
|
6 Aug.
|
—
|
—
|
—:— ••
|
—
|
|
i Norrköping............
|
Ö. G.
|
Plåtslagare
|
—
|
—
|
—
|
—
|
N.
|
|
> ............
|
, »
|
Sotare
|
**-
|
—
|
—
|
—
|
N.
|
|
j Frötuna ...............
|
Örebro
|
Jordbruksarbetare
|
Aug.
|
—
|
—
|
Bättre arbetsvillkor.
|
S.
|
: • • . ' ' •
|
j Skönnarbo ............
|
Ö. G.
|
» .
|
—
|
|
—
|
• 0)
|
—
|
|
| Arboga ...............
|
Vestm.
|
Snickare
|
Aug.
|
14 Sept.
|
—
|
» T>
|
K.
|
|
Bergkvara ............
|
Kalm.
|
Jordbruksarbetare
|
16 >
|
17 Aug.
|
—
|
•. » »
|
N.
|
|
Malmö ...............
|
Malm.
|
Mek. verkstadsarbetare
|
13 >
|
—
|
—
|
» T>
|
S.
|
|
Nanberg ...............
|
Örebro
|
J ordbr uksarb etaro
|
22 »
|
—
|
—
|
Kortare arbetstid.
|
—
|
|
Ryholm ..............
|
Skarab.
|
|
22 »
|
—
|
—
|
■» »
|
N.
|
|
Locknevi ............
|
Kalm.
|
»
|
T>
|
—
|
—
|
--
|
N. f
|
.•>
|
Sandviken ............
|
V. B.
|
Angsågsarbetare
|
—
|
3 Sept.
|
—
|
—
|
N.
|
|
Frötuna ...............
|
Örebro
|
Jordbruksarbetare
|
8 Sept.
|
- -
|
—
|
Genomdrifva aftal.
|
—
|
|
Skutskär____
|
Ups.
|
Angsågsarbetare
|
14 »
|
20 Sept.
|
2,000
|
Hindra lönesänkning.
|
S.
|
|
Malmö.................
|
Malm.
|
Cigarrarbetare
|
16 »
|
25 »
|
—
|
Lönehöjning.
|
K.
|
|
Visby..................
|
Gotl.
|
Skomakare
|
29 »
|
—
|
—
|
»
|
r-r*
|
Lockout.
|
Halmstad .............
|
Hall.
|
Hattfabriksarbetare
|
8 Okt.
|
9 Okt.
|
—
|
Mot verkmästaren.
|
N.
|
Stockholm ............
|
—
|
Kakelugnsmakare
|
11 »
|
—
|
|
Hindra lönesänkning.
|
■-.
|
|
Staffans torp ..........
|
Malm.
|
Sockerbruksarbetare
|
19 »
|
20 Okt.
|
300
|
Lönehöjning.
|
S.
|
|
Ystad..................
|
|
Tobaksarbetare
|
22 *
|
—
|
13
|
>
|
K.
|
|
Lund ..................
|
|
Handsksömmerskor
|
—
|
22 Okt.
|
—
|
|
S.
|
|
Ljungsgård............
|
>
|
Grufarbetare
|
4 Nov.
|
19 Jan.
|
90
|
Rättvis, arbetsanordn.
|
•. r^r-
|
|
Arlöf ..................
|
»
|
Sockerbruksarbetaro
|
8 »
|
9 Nov.
|
400
|
Lönehöjning.
|
s.
|
|
Göteborg..............
|
Göteb.
|
Stufvare
|
8 »
|
9 T>
|
—
|
v
|
N.
|
|
Glimminge ...
|
Krist.
|
Torfströfabriksarbet.
|
16 Dec.
|
—
|
—
|
>
|
—
|
|
Stockholm............
|
--
|
Kakelugnsmakare
|
13 »
|
16 Dec.
|
—
|
|
S.
|
|
Helsingborg .........
|
Malm.
|
Lossare
|
17 »
|
19 »
|
—
|
Arbetares afsked.
|
N.
|
|
Malmö ................
|
»
|
Skomakare
|
10 Nov.
1*
|
1 Febr.
91
|
|
Verkstäders upprätt.
|
N.
|
|
Karlskrona............
|
Blk.
|
Sotare
|
21 Jan.
|
—-
|
—
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
Kallmora .............
|
Vestm.
|
Grufarbetare
|
2 Febr.
|
—
|
85
|
Hindra lönesänkning.
|
—
|
|
Hagfors ...............
|
Verml.
|
Träskrufarbetarc
|
T>
|
—
|
—
|
Hindra arbetares afsk.
|
—
|
Lockout.
|
Göteborg ............
|
Göteb.
|
Tobaksarbetare
|
22 »
|
20 Maj
|
300
|
Strojkbrytares afsked.
|
N.
|
Alnarp ..............
|
Malm.
|
Jordbruksarbetare
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
Göteborg ............
|
Göteb.
|
Snickare
|
Febr.
|
_
|
—
|
—
|
—
|
Polismästaren medlar.
|
> ............
|
|
Spårvägspersonal
|
2 Mars
|
9 Mars
|
—
|
Konduktörs afsked.
|
—
|
Tärnögård ............
|
Mai m.
|
Jordbruksarbetare
|
—
|
—
|
—
|
Kortaro arbetstid.
|
■ -
|
|
Bibel ..................
|
Skarab.
|
Grufarbetare
|
—
|
12 Mars
|
60
|
Lönehöjning.
|
N.
|
|
Sundsvall ............
|
V. N.
|
Målaro
|
10 Mars
|
20 »
|
—
|
1
|
K.
|
|
Lund .................
|
Malm.
|
Handsksömmorskor
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
Helsingborg...........
|
»
|
Spårvägspersonal
|
18 Mars
|
—
|
—
|
Lönehöjning.
|
--
|
|
Itån ge dal a ............
|
Elfsb.
|
Jordbruksarbetare
|
23 »
|
—
|
—
|
1 Nedsätta i skyldigheter
|
|
|
Stockholm............
|
—
|
Gipsarbetare
|
—
|
—
|
—
|
1 Hindra lönesänkning.
|
S.
|
|
Norrköping............
|
0. G.
|
Jordschaktaro
|
8 April
|
—
|
—
|
|
—
|
Landshöfdingon med¬
lar; skiljenämnd.
|
Norberg...............
|
Vestm.
|
Grufarbotaro
|
13 »
|
23 April
|
800
|
Sympatistrojk, bättre
arbetsvillkor.
|
s.
|
Norrköping............
|
Ö. G.
|
llamnarbotare
|
»
|
—
|
—
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
Eskilstuna ............
|
Söd.
|
Skräddare
|
—
|
—
|
—
|
• - "
|
|
|
156
Ort.
|
Län.
|
Yrke.
|
Början
|
Slut
|
Antal
del¬
tagande
arbetare.
|
Arbetarhes syfte.
|
Ilesul-
tat
för
arbe-
tarne.
|
Anmärkningar.
|
Sundsvall ............
|
V. N
|
|
|
|
|
|
|
|
Stockholm ............
|
|
Skräddare
|
6 Maj
|
—
|
1,300
|
Lönehöjning.
|
|
|
» ............
|
—
|
Skomakare
|
o »
|
—
|
125
|
|
|
|
Vcstervik ............
|
Kalmar
|
Variearbetarc
|
i »
|
_
|
40
|
•> .
|
-
|
|
Skönvik...............
|
V. N
|
Sågverksarbetare
|
8 .
|
—
|
150
|
|
___
|
|
Norrköping............
|
0. G.
|
Skomakare
|
—
|
|
_
|
Arbetarnes klassificer.
|
_
|
|
Hejdeholm............
|
|
|
|
|
10
|
|
|
|
Simrishamn-Tomelilla
|
Krist.
|
J ernvägsarbetare
|
0 Maj
|
_
|
|
Lönehöjning.
|
N.
|
* • ” *«■ • .
|
Eskilstuna..........
|
Säd.
|
Skomakare
|
—
|
23 Maj
|
—
|
Föreningsrättens crk.
|
S.
|
t . :
'■ ' - J
|
Halmstad .......
|
Hall.
|
Snickare
|
12 Maj
|
. -
|
45
|
Lönehöjning.
|
K.
|
Lockout.
|
Sturehult ............
|
Skarab.
|
J ordbruksarbetare
|
_
|
__ .
|
|
»
|
s.
|
• : .!8 i ■
|
Hjollö...............
|
>
|
»
|
—
|
—
|
_.’
|
>
|
S.
|
.....
|
Almnäs ...............
|
|
|
20 Maj
|
--
|
150
|
Kortare arbetstid.
|
_
|
|
Rcfvelsta ............
|
Vestm.
|
|
_
|
_
|
|
__
|
_
|
1
|
Karlstad...............
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Kalmar .......
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Stockvik............
|
V. N.
|
Sågverksarbetare
|
__
|
_
|
• _
|
Bättre arbetsvillkor.
|
|
.
|
Karlsvik.....
|
>
|
- 'U.-* i /
|
—
|
|
- •
|
Lönehöjning.
|
|
|
Gefle........
|
Gefleb.
|
Brädgårdsarbetare
|
22 Maj
|
3 Juni
|
500
|
• ‘ T>
|
s.
|
Skiljenämnd.
|
i Biby .................
|
Säd.
|
Jordbruksarbetare
|
21 »
|
—
|
- -
|
Kortare arbetstid.
|
|
|
Sundbyberg
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Linköping .
|
Ö. G.
|
Skomakare
|
_
|
_
|
__,
|
Prislista.
|
_
|
|
Eskilstuna .......
|
Söd.
|
Kopparslagare
|
22 Maj
|
-4-4
|
—
|
Lönehöjning.
|
■ -i-i
|
|
Upsala ..............
|
Ups.
|
Kakelugnsmakare
|
—
|
—
|
-
|
—
|
—
|
. . *. »:■»' •.
|
Kubiken borg . .
|
Y. N.
|
|
|
|
|
|
|
|
Norberg..........
|
Vestm.
|
Gru farb e ture
|
11
|
_
|
• i—i
|
Prislista, hindra arbe-
|
_
|
; .
|
|
|
|
|
|
|
tares afsked.
|
|
|
Hernösand—Sollefteå
|
V. N.
|
Jernvägsarbetare
|
—
|
—
|
—
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
Marsvinsholm.....
|
Malm.
|
Mjölkerskor
|
11 Juni
|
11 Juni
|
—
|
» -
|
s.
|
|
Landskrona .
|
'»
|
Murare
|
_
|
28 v
|
_
|
■ >
|
N.
|
|
Ruuthsbo ____
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Helsingborg
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Vexiö............
|
Kronob.
|
Tändsticksarbetare
|
2 Juli
|
_\ * y
|
200
|
Lönehöjning.
|
_
|
|
Geflo ........
|
|
|
|
|
|
|
N.
|
|
Lund ............
|
Malm.
|
|
—
|
|
—
|
Föreningsrättens häfd.
|
|
r. '--5
|
Norrköping........
|
Ö. G.
|
—
|
—
|
—
|
23
|
Annan atlöningstid.
|
.. ,—i
|
|
Åstad .............. .
|
Malm.
|
Sockerbruksarbetare
|
4 Juli
|
21 Aug.
|
112
|
Föreningsrättens häfd.
|
N.
|
Borgmästaren medlar.
|
Moholm _____
|
Skarab.
|
J ordbruksarbetare
|
15 »
|
—
|
—
|
Bättre arbetsvillkor.
|
. -
|
|
Lysekil ............
|
Göteb.
|
St om åkare
|
—
|
—
|
20
|
Arbetares afsked.
|
_
|
|
■Ystad ...............
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Skutskär........
|
Ups.
|
Brädgårdsarbetare
|
3 Aug.
|
_
|
_
|
_
|
_
|
|
Göteborg ......
|
Göteb.
|
Tapetserare
|
3 ■>
|
—
|
—
|
Qvinliga arb. afsked.
|
—
|
|
Malmö ......
|
Malm.
|
Kolbärare
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
Lysekil ............
|
Göteb.
|
Stenhuggare
|
—
|
—
|
60
|
Bättre arbetsmaterial.
|
- -
|
|
Landskrona
|
Malm.
|
Skräddare
|
12 Okt.
|
—
|
—
|
Lönehöjning.
|
—
|
V _• ■r.! .
|
Arlöf ...........
|
»
|
Lossningsarbetare
|
—
|
—
|
- _
|
|
N.
|
|
Norberg...........
|
Vestm.
|
Grufarbetare
|
OO
53
c
<
|
April
|
6 ä 700
|
Mot kontraktsbestära.
|
—
|
|
|
|
|
1892
|
|
|
|
•j t- •i
|
|
|
|
10 Maj
|
|
|
|
|
|
|
|
|
10 Maj
|
|
|
|
|
Norrköping............
|
Ö. G.
|
Skomakare
|
|
16 Nov.
|
—
|
-—
|
—
|
. Vr •..■
|
157
■
Ort.
|
Län.
!
|
Yrke.
|
Början
|
Slut
|
Antal
del¬
tagande
arbetare.
|
Arbetar nes syfte.
|
llcsul-
tat
för
arbe-
tarne.
|
Anmärkningar.
|
Karlskrona............
|
Blk.
|
Skomakare.
|
|
|
|
_
|
_
|
|
Helsingborg .........
|
Malm.
|
Jernarbetare
|
—
|
- •
|
—
|
—
|
—
|
|
Göteborg ............
|
Göteb.
|
Skomakare
|
17 Maj
|
—
|
—
|
Prislistas underskrift.
|
S.
|
|
Eskilstuna ............
|
Söd.
|
Målare
|
19 »
|
23 Maj
|
--
|
..' IS-
|
|
Hököpinge............
|
Malm.
|
Byggnadsarbetare
|
10 >
|
21 '»
|
150
|
Lönehöjning.
|
S.
|
|
Malmö ...............
|
»
|
Hamnarbetare
|
0 Juni
|
—
|
30
|
Hindra lönesänkning.
|
—
|
|
> ...............
|
>
|
Korgmakare
|
-T-
|
0 Juni
|
—
|
Lönehöjning, kortare
|
—
|
.r>rw./’v
|
Östersund ...........
|
Jämtl.
|
Vattenledningsarbetaro
|
15 Juni
|
—
|
—
|
s.
|
|
Lunda qvarn .......
|
Söd.
|
Agräfvaro
|
17
|
_
|
_
|
arbetstid.
Lönehöjning.
|
—
|
s *
|
Gällö ..................
|
Skara!).
|
Justerare och utlastare
|
20
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
Sandslån..............
|
V. N.
|
Flottningsarbetare
|
22
|
|
300
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
Gotland ...............
|
Gotl.
|
Kanalarbetaro
|
10 5
|
’ —
|
90
|
? , . * , .c, ■. ;
|
—
|
|
Stockholm........ ...
|
|
Bryggeriarbetare
|
29
|
— .
|
—
|
>
|
K.
|
|
Valla (Solaön).........
|
Söd.
|
Tegelarbetare
|
25 »
|
—
|
—
|
•. % . .
|
;
|
|
Vexiö..................
|
Kronob.
|
Tändsticksfabriksarb.
|
—
|
12 Aug.
|
—
|
Föreningsrättens häfd.
|
N.
|
..a It
|
Malmö ...............
|
Malm.
|
Bomullsspinncriarb.
|
5 Aug.
|
12 a
|
—
|
Bättre behandling.
|
—
|
f ftli^
|
Ädelfors...............
|
Kronob.
|
Grufarbetare
|
12 »
|
24 »
|
,-
|
Lönehöjning, kortare
|
K.
|
|
Helsingborg .........
|
Malm.
|
Murare
|
13 Sept.
|
|
22
|
arbetstid.
Lönehöjning.
|
_
|
|
Göteborg ............
|
Göteb.
|
. • »
|
25 -
|
1 Okt.
|
8
|
Ickc-föreningsmcdleras
|
S.
|
|
Söråker ...............
|
V. N.
|
Sågverksarbetare
|
20 »
|
2 Jan.
|
60
|
afskedande.
Utfå lön.
|
s.
|
|
Göteborg ...........
|
Göteb.
|
Byggnadsarbetare
|
22 Nov.
|
—
|
17
|
Lönehöjning.
|
—
|
‘••..••iöe.-r'
|
Hernösand............
|
V. N.
|
Typografer
|
30 s
|
—
|
.-
|
|
—
|
|
Svärta (Luleå) ......
|
Norr b.
|
Malm utkörare
|
7 Doc.
|
, - —
|
—r
|
»
|
-r—
|
|
Malmö ...............
Stockholm............
|
Malm.
|
Typografer
Tapetserare
|
11?
22 Jan.
30 3
|
93
|
—
|
Lönehöjning.
Ackordsarb:s afskaff.
|
|
. .* " J, •
Lockout.
|
Helsingborg .........
|
Malm.
|
Jordschaktaro
|
28 »
|
—
|
100
|
» »
|
|
■
|
Kristianstad .........
|
Krist.
|
Tapetserare
|
2 Febr.
|
—
|
—
|
Bättre behandling.
|
—
|
|
Oscarström............
|
Hall.
|
Jutearbetaro
|
1 »
|
0 Febr.
|
560
|
Bättre lönevillkor.
|
K.
|
|
Lund ..................
|
Malm.
|
Typografer
|
7 >
|
—
|
. -
|
—
|
s.
|
|
Motala ...............
|
Ö. G.
|
»■
|
—
|
14 Febr.
|
—
|
—
|
|
Vestervik ............
|
Kalm.
|
Stenhuggare
|
7 Febr.
|
- -
|
'■ '-
|
—
|
—
|
|
Kristianstad .........
|
Krist.
|
Tapetserare
|
—
|
—
|
—
|
Bättre behandling.
|
—
|
|
Norrköping............
|
Ö. G.
|
Tvpografer
|
—
|
—
|
- '
|
Kortare arbetstid.
|
—
|
|
Helsingborg .........
|
Malm.
|
>
|
1 Mars
|
2 Mars
|
—
|
s.
|
|
Vcrnamo...............
|
Jönk.
|
Sågverksarbetare
|
2 »
|
—
|
30
|
, --
|
N.
|
|
Götoborg ............
|
Göteb.
|
Stufvare
|
7
|
10 Mars
|
—
|
Icke-föreningsmedlems
|
N.
|
|
:>
|
Typografer
|
14 »
|
20
|
|
afskedando.
Bättre lönevillkor.
|
S.
|
|
Malmö ...............
|
Malm.
|
Yllofabriksarbotaro
|
G April
|
—
|
130
|
Kortare arbetstid.
|
S.
|
|
Jönköping ............
|
Jönk.
|
Typografer
|
27 Mars
|
15 April
|
—
|
Lönehöjning.
|
|
Forsorum ............
|
»
|
Bobinarbctaro
|
27 ■>
|
20 Mars
|
—
|
D
|
K.
|
|
| Vonersborg............
|
Klibb.
|
Typografer
|
—
|
7 April
|
67
|
Arbetares afsked.
|
—
|
|
j Sundsvall ...........
|
V. N.
|
Stenarbetare
|
30 Mars
|
15 3
|
Lönehöjning.
|
K.
|
|
Stockholm...........
|
—
|
Typografer
|
5 April
|
7 >
|
—
|
5>
|
S.
|
|
|
—
|
Tapetserare
|
11 »
|
12 >
|
—
|
i>
|
8.
|
|
Grängesberg ........
|
Kopp.
|
Grufarbetare
|
10
|
11 v
|
—
|
■ %
|
N.
|
|
Ystad..................
|
Malm.
|
Murare
|
10 »
|
11 »
|
' -
|
»■
|
S.
|
|
Stockholm ............
|
—
|
Typografer
|
1 1 >
|
17 »
|
—
|
Ändradt arbetssätt.
|
s.
|
|
158
Ort.
|
Län.
|
Yrke.
|
Början
|
Slut
|
Antal
del¬
tagande
arbetare.
|
Arbetarnes syfte.
|
Resul¬
tat
för
arbe-
tarne.
|
Anmärkningar.
|
Göteborg ............
|
Göteb.
|
Skräddare
|
17 Mars
|
19 April
|
15
|
Lönehöjning.
|
s.
|
|
Helsingborg .........
|
Malm.
|
»
|
17 »
|
20 »
|
_
|
>
|
S.
|
|
Göteborg ..........
|
Göteb.
|
Typografer
|
24 ■»
|
_
|
_
|
|
|
|
Eskilstuna .
|
Söd.
|
Skräddare
|
1 Maj
|
20 Maj
|
32
|
|
K.
|
|
Stockholm.....
|
;_
|
Skomakare
|
2 '»
|
26 Aug.
|
70
|
Annan giltighetstid för
|
K.
|
|
Saltsjöbaden .........
|
Sthlm
|
Tnnnelsprängningsarb.
|
3 »
|
4 Maj
|
100
|
prislista.
Lönehöjning.
|
|
|
Resta .................
|
Örebro
|
Statare
|
1 » ' '
|
1 »
|
—
|
D:o; Kortare arbetstid.
|
N.
|
|
Karlshult ...
|
Ö. G.
|
Torfmossarbetare
|
5 »
|
—
|
50
|
Bättre arbetsvillkor.
|
|
|
Göteborg ...........
|
Göteb.
|
Kakelugnsmakare
|
13 :»
|
13 Maj
|
34
|
Bättre lönevillkor.
|
S.
|
|
»
|
»
|
|
1 Tn ni
|
98 Rnnt
|
700
|
|
|
Lockout.
|
Kungsgården .........
|
Gefleb.
|
■ Tegelarbetare
|
27 >
|
28 Juni
|
15
|
Bättre lönevillkor.
|
s.
|
Fiskeby ..............
|
Ö. G.
|
Pappersbruksarbetarc
|
IT Juli
|
—1
|
—
|
Arbetares afskedande.
|
|
|
Stockholm ............
|
—
|
Skomakare
|
19 »
|
26 Aug.
|
SO
|
Ändradt aflöningssätt.
|
K.
|
|
Eskilstuna ............
|
Söd.
|
Poliskonstaplar
|
15 »
|
—
|
—
|
Bättre lönevillkor.
|
|
|
Gellivare...............
|
Norrb.
|
Malmutkörare
|
10 »
|
23 Juli
|
150
|
|
N.
|
|
Saltsjöbaden .........
|
Sthlm.
|
Byggnadsarbetare
|
27 .
|
_
|
|
r ■ i> t>
|
|
|
Skåne............
|
Malm.
|
Handskmakare
|
1 Aug.
|
15 Aug.
|
130
|
Lönehöjning.
|
s.
|
|
Malmö ____
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Stockholm ......
|
|
|
|
21 »
|
|
|
|
|
»
|
—
|
Målare
|
12 Aug.
|
_
|
Bättre lönevillkor.
|
|
|
Nyköping ......
|
Söd.
|
Byggnadsarbetare
|
10 »
|
—
|
—
|
Mot förman.
|
_
|
|
Stockholm........
|
—
|
Tapetserare
|
21 .
|
—
|
—
|
Bättre lönevillkor.
|
_
|
|
Vikbolund ..........
|
Ö. G.
|
Jernvägsarbetare
|
1 Sept.
|
5 Sept.
|
30
|
Arbetares afskedande.
|
s.
|
|
Svedala ........
|
Malm.
|
Sockerfabriksarbetare
|
2 Okt.
|
—
|
200
|
Lönehöjning.
|
N.
|
|
Göteborg ............
|
Göteb.
|
Sotare
|
10 .
|
19 Okt.
|
—
|
Arbetares anställning.
|
N.
|
|
Venersborg.....
|
Elfsb.
|
Tändsticksarbetarc
|
13 »
|
22 »
|
—
|
Ändradt arbetssätt.
|
N.
|
|
Delaryd ............
|
Kronob.
|
Fl o ttn in gsarb e tar e
|
10 Nov.
|
—
|
20
|
Lönehöjning.
|
S.
|
|
Helsingborg .....
|
Malm.
|
Skomakare
|
»
|
_
|
16
|
Arbetares afsked.
|
|
|
Kristinehamn........
|
Vorml.
|
Boktryckare
|
2 Dec.
|
4 Dec.
|
|
Lönehöjning.
|
s.
|
|
|
|
|
1894
|
|
|
|
•
|
\exiö ............
|
Kronob.
|
Tändsticksarbetare
|
—
|
8 Mars
|
—
|
Kortare arbetstid.
|
K.
|
|
Stockholm.........
|
—
|
Målare
|
10 Mars
|
12 >
|
—
|
Arbetares afsked.
|
S.
|
|
» ...... .....
|
—
|
Yagnsmålaro
|
2 April
|
—
|
—
|
Bättre Lönevillkor.
|
_
|
|
Göteborg-Boråsbanan
|
Elfsb.
|
»Tippare o. gropare»
|
2 »
|
—
|
—
|
Lönehöjning.
|
_
|
|
Stockholm......
|
—
|
Sadelmakare
|
18 »
|
22 April
|
—
|
Kortare arbetstid.
|
s.
|
|
Kalmar ........
|
Kalm.
|
Kakelugnsmakare
|
18 .
|
—
|
—
|
Bättre lönevillkor.
|
|
|
Svedala ............
Stockholm.....
|
Malm.
|
Murare
|
23 »
|
25 April
|
33
|
Lönehöjning.
|
s.
|
|
Helsingborg
|
Malm.
|
Sockerarbetare
|
1 Maj
|
|
|
|
|
|
Teckomatorp ...
|
|
|
3 »
|
|
|
|
|
|
Stockholm .....
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Saltsjöbaden ..
|
Sthlm.
|
Kypare
|
5 »
|
6 Maj
|
_
|
Bättre lönevillkor.
|
K.
|
|
Malmö ...............
|
Malm.
|
Varfsarbetare
|
3 •>
|
7 »
|
—
|
Arbetares afsked.
|
s.
|
|
V arberg.........
|
Hall.
|
Mekan. verkstadsarb.
|
_
|
9 .
|
30
|
|
N.
|
|
Karlshamn .....
|
Blk.
|
|
|
14 »
|
|
|
|
|
Ydinge .......
|
Malm.
|
Tegelarbetare
|
14 »
|
|
_l
|
|
|
Stripa..........
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Kroppstaden ........
|
Verml.
|
Träraassearbetaro
|
|
|
_
|
Hindra lönesänkning.
|
S.
S.
|
|
Lund ... ...........
|
Malm.
|
Bleckslagare
|
20 April
|
18 Maj
|
11
|
Bättre lönevillkor.
|
K.
|
|
Malmö .............
|
|
V arfsarbetare
|
17 »
|
—
|
61
|
Arbetares afsked.
|
|
|
159
Ort.
|
Län.
|
Yrke.
|
Början
|
Slut
|
Antal
del¬
tagande
arbetare.
|
Arbetarnes syfte.
|
Resul¬
tat
för
arbe¬
tande.
|
Anmärkningar.
|
Eslöf .................
|
Malm.
|
Skomakare
|
|
27 Maj
|
|
|
s.
|
|
Malmö ...............
|
|
»
|
1 Juni
|
—
|
2
|
Hindra lönesänkning.
|
—
|
|
Lund ...............
|
T>
|
Timmerman
|
—
|
4 Juni
|
—
|
Bättre arbetsvillkor.
|
s.
|
|
Landskrona .........
|
»
|
Tobaksarbetare
|
7 Juni
|
—
|
11
|
—
|
—
|
|
Eskilstuna ............
|
SÖd.
|
Slipare
|
28 Maj
|
Maj 1895
|
—
|
Bättre lönevillkor.
|
■*—
|
Halling.
|
Gefie ..................
|
Gofieb.
|
Plåtslagare
|
—
|
28 Maj
|
—
|
»
|
s.
|
|
Stockholm...........
|
i-
|
Stensättare
|
18 Maj
|
21 »
|
40
|
>
|
s.
|
|
Malmö ...............
|
Malm.
|
Lossare
|
25 Juni
|
27 Juni
|
60
|
Arbetares afsked.
|
s.
|
|
Landskrona............
|
>
|
Handtlangare
|
2 Juli
|
—
|
16
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
Eslöf ..................
|
|
Murare
|
30 J uni
|
—
|
—
|
>
|
—
|
|
Malmö ...............
|
»
|
»
|
5 Juli
|
—
|
—
|
Arbetares afsked.
|
—
|
|
Helsingborg ........
|
>
|
Plåtslagare
|
—
|
2 Juli
|
—
|
Lönehöjning.
|
s.
|
|
Ystad .................
|
|
Sjömän
|
—
|
—
|
—
|
Annat aflöningssätt.
|
—
|
|
Ystad—Gersnäs......
|
Krist.
|
Jem va gsarb etar e
|
11 Juli
|
—
|
100
|
»
|
• —,
|
|
Stockholm............
|
—
|
Murare
|
30 >
|
12 Aug:
|
25
|
Lönehöjning.
|
N.
|
|
Svedala ...............
|
Malm.
|
Sockerbruksarbetare
|
31 »
|
--
|
2-300
|
»
|
—
|
|
Hudiksvall............
|
Gefleb.
|
Målare
|
—
|
—
|
17
|
Bättre arbetsvillkor.
|
—
|
|
Karpalund ............
|
Krist.
|
Murare
|
—
|
12 Aug.
|
—
|
Bättre lönevillkor.
|
K.
|
|
Stockholm............
|
• •--
|
Plåtslagare
|
10 Aug.
|
Juli 1898
|
—
|
»
|
S.
|
Lothigius; blockad;
|
|
|
|
|
|
|
|
|
skiljenämnd.
|
Göteborg ............
|
Göteb.
|
»
|
—
|
—
|
—
|
Bättre arbetsvillkor.
|
—
|
|
Stockholm............
|
—
|
Möbelsnickare
|
24 Sept.
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
Henriksberg ........
|
Sthlm
|
Impregneringsarbetare
|
5 Nov.
|
—
|
22
|
Bättre lönevillkor.
|
—
|
|
Sulitelma ............
|
Norrb.
|
Grufarbetare
|
11 Dec.
|
—
|
—
|
Hindra lönesänkning.
|
—
|
|
Stockholm ...........
|
—
|
Väfverskor
|
27 »
|
27 Dec.
|
150
|
Bättre arbetsvillkor.
|
s.
|
|
|
|
|
1895
|
|
|
|
|
Edsvalla .............
|
Yerml.
|
Bruksarbetare
|
2 Jan.
|
6 Jan.
|
—
|
Hindra lönesänkning.
|
K.
|
|
Engelholm............
|
Krist.
|
Garfvare
|
8 »
|
'-
|
—
|
Bättre arbetsvillkor.
|
|
■
|
Ödåkra ...............
|
Malm.
|
Sockerarbetare
|
19 »
|
—
|
12
|
Lönehöjning.
|
—
|
■
|
Hybo ..................
|
Gefleb.
|
Sågvcrksarbetaro
|
—
|
—
|
—
|
Hindra lönesänkning.
|
' -
|
‘ 1 ■
|
Beateluud ...........
|
0. G.
|
Timmerarbetare
|
25 Jan.
|
—
|
70
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
Stockholm ............
|
—
|
Skomakare
|
8 Febr.
|
10 Pebr.
|
117
|
Afsk. pliktsystem.
|
N.
|
|
Charlottenberg ..
|
Verml.
|
Bruksarbetare
|
5 Mars
|
—
|
—
|
Lönehöjning.
|
■
|
|
Helsingborg .........
|
Malm.
|
Målare
|
ii »
|
• -
|
40
|
|
|
|
Stockholm............
|
—
|
Tunnbindare
|
25 »
|
■-
|
—
|
Hindra lönesänkning.
|
|
i
|
Hvilan ...............
|
Krist.
|
Mekan. verkstadsarb.
|
28 »
|
' -
|
50
|
Arbetares afsked.
|
|
|
Stockholm...........
|
—
|
Bagare
|
3 April
|
5 April
|
—
|
Förmans afsked.
|
S.
|
|
Malmö ...............
|
Malm.
|
Skräddare
|
4 »
|
—
|
Öl
|
Prislista.
|
-
|
|
Landskrona .........
|
D
|
S ko nåtl erskor
|
8 »
|
—
|
30
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
Eslöf ................
|
»
|
Skomakare
|
9 »
|
—
|
25
|
Skydda orostiftare.
|
s.
|
Lockout.
|
1> ............
|
»
|
Murare
|
7 »
|
10 April
|
10
|
Lönehöjning.
|
S.
|
|
Stockholm............
|
—
|
Målaro
|
18 »
|
19 >
|
—
|
Båtpengar.
|
S.
|
|
»
|
—
|
Skräddare
|
18 »
|
22 »
|
—
|
Bättre lönevillkor.
|
s.
|
|
Lund ..................
|
Malm.
|
Grofarbetarc
|
—
|
—
|
—
|
■-
|
|
|
Stockholm ........
|
—
|
Målare
|
30 Mars
|
4 Maj
|
—
|
Lönehöjning.
|
8..
|
Malmö ...............
|
Malm.
|
Handtlangare
|
0 Maj
|
24 ..
|
—
|
»
|
K.
|
Fråga om skiljenämnd.
|
Stockholm ............
|
—
|
llamnarbetaro
|
13 .
|
15 »
|
2-300
|
»
|
K
|
Göteborg ...........
|
Götob.
|
Skomakare
|
14 .
|
14 »
|
150
|
Verkstädors inrättande
|
S. 1
|
Skutskär..............
|
• Ups.
|
Stufvare
|
—
|
—
|
—
|
Hindra lönesänkning.
|
—
|
|
Haddebo...............
|
Örebro
|
Jornbruksarbetaro
|
13 Maj
|
—
|
150
|
Hyra för bostäder.
|
—
|
. \
|
Motala ...............
|
Ö. G.
|
Pappersbruksarbetaro
|
20 »
|
|
40
|
Mot förman.
|
—
|
•
|
160
j
Ort.
|
Län.
i
|
Yrke.
|
Början
|
Slut
|
Örebro ..............
|
Örebro
|
Målare
|
5 Juni
|
|
j Hvbo ..................
|
Goileb.
|
Angsågsarbetare
|
13 tf
|
22 Juli
|
Helsingborg .........
|
Malm.
|
Murare
|
21 >
|
19 »
|
Limhamn .........
|
»
|
Lossare
|
|
__
|
Gustafsbcrg .
|
YormL
|
Sågverksarbetare.
|
|
— .'
|
Upsala ...............
|
Ups.
|
Plåtslagare
|
28 Juni
|
4 Juli
|
! Malmö ...............
|
Malm.
|
Spårvägspersonal
|
G Juli
|
G >
|
i Norrköping..........
|
Ö. G.
|
Brädgårdsarbctarc
|
8 tf
|
ib »■
|
Stockholm ............
|
—
|
Målare
|
L2
|
10 tf
|
Malmö ..........
|
Malm.
|
Bleckslagare
|
15 :
|
—
|
Stockholm...........
|
—
|
F osfatfabriksarbetare
|
—
|
10 Juli
|
»
|
—
|
Vaddfabriksarbetaro
|
17 Juli
|
- . T—'
|
Jönköping ............
|
Jönk.
|
Grundläggare
|
IG »
|
18 Juli
|
Malmö ...............
|
Malm.
|
Armaturfabriksarb.
|
10 ■!»
|
—
|
Holsingborg .........
|
|
Muraro
|
18 »
|
23 Sept.
|
Borghamn ............
|
Ö. G.
|
Stenhuggare
|
20 . »
|
__
|
] Hollby ...............
|
Vcstm.
|
Tegelbruksarbetare
|
20 ><
|
. ■-
|
i Norrköping..... ......
|
Ö. G.
|
Snickare
|
3 Aug.
|
21 Sopt.
|
Malmö ...............
|
Malm.
|
Sadelmakare
|
31 Juli
|
3 Aug.
|
Bjuf ..................
|
|
Kolgrufarbctarc
|
31 tf
|
7 »
|
Stockholm ............
|
—
|
Instrumentarbetare
|
14 Aug.
|
21 ,
|
Eskilstuna ............
|
Söd.
|
Slipare
|
19
|
1 Jan.
|
Stockholm............
|
—
|
Gasarbetarc
|
19 ■ »
|
26 Aug.
|
T> ............
|
—
|
Boktryckare
|
19 tf
|
—
|
Södertelje ............
|
Sthlm
|
Spinnerskor
|
2 Sept.
|
7 Sept.
|
Gärda..................
|
Göteb.
|
Gjutare
|
7
|
24 »
|
Malmö ...............
|
Malm.
|
Pianoarbetaro
|
7 T>
|
5 Okt.
|
Stockholm ............
|
—
|
Tegelbärare
|
17 tf
|
—
|
Norrköping...........
|
Ö. G.
|
Typografer
|
23 »
|
—
|
Gefle .................
|
Gefleb.
|
Möbelsnickare
|
1 Okt.
|
20 Okt.
|
Eskilstuna ............
|
Söd.
|
Slipare
|
30 Sept.
|
._ .
|
Stockholm ............
|
—
|
Ångbåtsbesättning
|
2 Okt.
|
—
|
Malmö ...............
|
Malm.
|
Bomullspinnare
|
1 »
|
20 Okt.
|
Norrköping............
|
Ö. G.
|
Hamnarbetare
|
8 »
|
—
|
Stockholm ............
|
—
|
Möbelsnickare
|
9 »
|
25 Febr.
|
Göteborg ............
|
Göteb.
|
Skonåtlerskor
|
24 »
|
—
|
Lysekil ...............
|
Tf
|
Saltare
|
11 Nov.
|
—
|
Halmstad ............
|
Hall.
|
Skräddare
|
—
|
—
|
Norrköping............
|
Ö. G.
|
Bagare
|
1 Doc.
|
Jan.
|
Malmö ...............
|
Malm.
|
Byggnadsarbotare
|
7 »
|
9 dec.
|
|
|
|
1896
|
Norrköping............
|
Ö. G.
|
Typografer
|
1 Jan.
|
2 Jan.
|
Stockholm............
|
—
|
Murare
|
5 »
|
15 » 1
|
Karlshamn............
|
Blk.
|
Stenhuggare
|
14 .
|
—
|
Stockholm............
|
~
|
Målare
|
9 Mars
|
9 April
|
Eskilstuna ............
|
Söd.
|
Låssmodcr
|
_
|
_
|
Helsingborg .........
|
Malm.
|
Skräddare
|
18 Mars
|
25 Mars
|
Stockholm ............
|
—
|
A n gturbinarbcture
|
21 tf
|
20 tf
|
Antal
del¬
tagande
arbetare
Arbctarnes syfte.
Resul¬
tat
för
arbe-
tarnc.
Anmärkningar
200
13
40
30
25
60
350
4
300
26
2
8.
26
250
60
20
70
200
60
100
Föreningsrättens häfd.] —
Hindra lönesänkning, j N.
Lönehöjning. . S.
Prislista.
Lönehöjning.
tf. .-tf'- i
Utfå innestående lön. j
Lönehöjning.
Mot förman.
Lönehöjning
Annan aflöningsdag. |
Bättrelöncvillkorm. ro.
Arbetares afskedande. |
Lönehöjning.
Verkstadsreglemcnte. (
Lönehöjning.
Vägra ursäkt hos verk¬
mästaren.
Lönehöjning.
Utfå lön.
Arbetares afsked.
Lönehöjn.; motförman
tf tf
Lönehöjning.
K.
S.
K.
S.
N.
K.
S.
s.
N.
S.
S.
s.
s.
s.
K.
K.
K.
Skiljenämnd skall till¬
sättas.
Lockout.
Lockout.
Förmans afsked.
|
K.
|
|
Lönehöjning.
|
K.
|
Lockout (hos Svensson)
|
Hindra lönesänkning.
|
—
|
|
Lönehöjning.
|
.—
|
|
Mot kost- o. logisy¬
|
K.
|
|
stemet; kort. arbotst.
|
|
|
Lönehöjning.
|
S.
|
|
Lönetariff.
|
S.
Q
|
|
Arbetsg. lemna verktyg.
|
N.
|
|
Prislista.
|
N.
|
Soc-dem. distriktssty-
|
|
|
rels. medlingsförsök.
|
Lönehöjning.
|
. - •
|
|
v:?'’
|
S.
|
, M
|
» tf.
|
K.
|
|
161
Ort.
|
Län.
|
Yrke.
|
Början
|
Slut
|
Antal
del¬
tagande
arbetare.
|
Arbetarnes syfte.
|
Resul¬
tat
för
arbe¬
tare.
|
Anmärkningar.
|
|
Vestal.
|
Grofarbetare
|
28 Mars
|
|
5
|
Föreningsrätt.
|
|
Lockout.
|
|
Krist.
|
Sänkningsarbetare
Brädg&rdsarbetare
S uperfosfatarbetare
1 er nsän ^arbetare
Tunnbindare
|
—
|
—
|
—
|
Lönehöjning; bvgg-
|
|
|
|
|
1 April
|
2 April
|
60
|
mästarens afsked.
Lönehöjning; kortare
|
K.
|
|
|
Malm.
|
28 Mars
|
31 Mars
|
30
|
arbetstid.
Lönehöjning.
|
N.
|
,,*.ilezett.-Q
|
|
|
9 April
|
15 April
|
—
|
Hindra lönesänkning.
|
S.
|
|
|
_
|
7 »
|
29 »
|
22
|
Lönehöjning.
|
S.
|
|
|
Malm.
|
Skomakare
|
—
|
11 »
|
—
|
:--
|
s.
|
|
|
|
Vagnmakare
Dekorationsmålare
|
9 April
|
—
|
—
|
Lönehöjn.; föreningsr.
|
—
|
|
|
Malm.
|
—
|
19 Maj
|
-.
|
Lönehöjning.
|
s.
|
Blockad.
|
|
>
|
Grofarbetare
|
4 April
|
9 April
|
—
|
T)
|
s.
|
|
Gefle ..................
|
Gefleb.
|
Mekaniska arbetare
|
13 »
|
—
|
170
|
—
|
—
|
Blockad.
|
|
Malm.
|
Filhuggare
|
13 •»
|
10 Maj
|
7
|
Lönehöjning.
|
s.
|
Karlskrona............
|
Blk.
|
Murare
|
14 >,
|
16 April
|
—
|
|
s.
|
|
|
Krist.
|
»
|
15 »
|
2 Maj
|
10
|
*
|
s.
|
|
|
Malm.
|
Kenhållningsarbetare
|
—
|
19 >
|
—
|
t>
|
K.
|
|
Visby..................
Kalmar ...............
|
Gotl.
Kalm.
|
Skräddare
Gjutare
|
21 April
23 »
|
25 »
|
—
|
»
Hindra lönesänkning.
|
K.
|
■.....
Blockad.
|
|
Ö. G.
|
Murareliandtlangare
|
1 Maj
|
—
|
80
|
Prislista.
|
—
|
|
|
»
|
Murare
|
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
|
.
|
Skomakare
|
,7--
|
2 Maj
|
—
|
Prislista.
|
s.
|
|
T> ............
|
»
|
Skräddare
|
4 Maj
|
-^
|
|
|
|
Halmstad ............
|
Hall.
|
Skomakare
|
1 >
|
7 Maj
|
—
|
Lönehöjning.
|
K.
|
|
|
Örebro
|
Järnvägsarbetare
|
5 »
|
G »
|
—
|
—
|
N.
|
|
|
_
|
Hamn arbetare
|
8 >
|
20 »
|
500
|
Bättre arbetsvillkor.
|
K.
|
|
|
Söd.
|
Skräddare
|
7 »
|
- ■
|
—
|
Lönehöjning.
|
|
|
|
Sthlm.
|
Stenhuggare
|
—
|
—
|
—
|
Prislista.
|
—
|
|
Hufvudsta ............
|
»
|
»
|
—
|
|
—
|
»
|
|
|
|
|
• »
|
—
|
—
|
—
|
|
—
|
|
Eskilstuna ............
|
Söd.
|
Byggnadssnickare
|
—
|
—
|
—
|
»
|
|
|
|
»
|
Grofarbetare
|
—
|
—
|
—
|
»
|
—
|
|
Luleå................
|
Norr!).
|
Skräddare
|
—
|
16 Maj
|
—
|
—
|
S.
|
|
|
V. N.
|
»
|
—
|
19 >
|
-"
|
—
|
—
|
|
I Skåne..................
|
Malm.
|
Handskmakare
|
19 Maj
|
23 Juni
|
—
|
—
|
s.
|
Lockout.
|
|
_
|
Itenhällningsarbetare
|
24 .»
|
29 Maj
|
137
|
Lönehöjning.
|
s.
|
|
|
Söd.
|
Slipare
|
25 »
|
2 Juli
|
36
|
a
|
K.
|
|
Köping ...............
|
Vestm.
|
Hamnarbetarc
|
r-
|
20 Maj
|
/-
|
|
K.
|
|
|
Malm.
|
Cigarrarbetaro
|
■—
|
4 Juni
|
—
|
|
S.
|
|
|
Krist.
|
Kakelugnsmakare
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
Eskilstuna ............
! Stockholm ............
' Lyckåkor ............
Tranås ...............
|
Söd.
Malm.
Jönk.
Malm.
|
Jordschaktaro o. grund¬
läggare,
ltörarbctarc
Murare
Stolarbotaro
Byggnadsarbetare
Tobaksarbctaro
|
20 Maj
4 Juni
3 »
3 »
28 Maj
|
2 Juli
24 »
5 Juni
15 »
|
300
250
225
125
|
Lönehöjning; kortare
arbetstid.
Prislista.
,
»
|
K.
S.
K.
K.
|
|
|
3 Juni
|
4 Juni
|
—
|
»
|
S.
|
|
|
Götob.
|
Gjutare
|
0 »
|
19 »
|
—
|
|
K.
|
Lock.d. 1 juli; 150 äril
|
|
Ö. G.
|
Byggnadssnickaro
|
9 »
|
11 Juli
|
43
|
»
|
S.
|
|
Gefleb.
|
Kolningsarbetarc
|
8 »
|
—
|
—
|
|
—
|
|
|
Malm.
|
Murarehandlangaro
|
—
|
11 Juli
|
—
|
i »
|
s.
|
’
|
Åstorp ...............
|
Krist.
|
Tunnbindare
|
13 Juni
|
—
|
14
|
Föreningsrätt.
|
—
|
|
21*
162
Ort.
Län.
|
Yrke.
|
Början
|
Slut
|
Antal
del¬
tagande
arbetare.
|
Arbetarnes syfte.
|
Resul¬
tat
för
arbe-
tarne.
|
Anmärkningar.
|
|
Toffelmakare
|
18 Juni
|
|
|
Prislista.
|
|
|
Blk,
|
Murare
|
22 »
|
—
|
—
|
»
|
_
|
|
Sthlm.
|
Renhållningsarbetare
|
29 »
|
3 Juli
|
60
|
Bättre arbetsvillkor.
|
s.
|
|
Göteb.
|
Bagare
|
—
|
28 Juni
|
—
|
—
|
s.
|
|
Yestm.
|
Hamnarbotare
|
29 Juni
|
—
|
—
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
Yerml.
|
Vattenledni n gsarb.
|
30 »
|
* -J
|
100
|
»
|
—
|
|
—
|
Sadelmakare
|
Juli
|
5 Juli
|
—
|
--
|
—.
|
|
Malm.
|
Konstgödningsarbetare
|
6 »
|
17 »
|
50-60
|
JjönehÖjning.
|
s.
|
|
»
|
Målare
|
G »
|
15 '»
|
—
|
».
|
s.
|
|
Göteb.
|
Förgyllare
|
—
|
21 >
|
—
|
‘‘ ---
|
K
|
|
Malm.
|
Gjutare
|
—
|
29 »
|
—
|
Bättre lönevillkor.
|
K.
|
|
»
|
Järnvägsarbetare
|
21 Juli
|
22 »
|
—
|
»
|
K.
|
. •
|
Göteb.
Ö G
|
Tobaksarbetare
»
|
15 Aug.
15 »
15
|
29 Nov.
|
}11-1200
|
Minimilön, foreningsr.
|
K.
|
Social-demokrat. par-
|
Malm.
Jönk.
|
Möbelsnickare
|
15 »
1 »
|
17 Aug.
|
1
50
|
Bättre arbetsvillkor.
|
S.
|
tistyrelsen medlar.
|
Malm.
|
Slagtare
|
25 Juli
|
—
|
17
|
|
■ —
|
|
—
|
Hamnarbetaro
|
4 Aug.
|
4 Aug.
|
—
|
»
|
s.
|
|
Malm.
|
Järnvägsarbetare
|
f> »
|
—
|
—
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
—
|
Smeder
|
it »
|
—
|
10
|
Bättre behandling.
|
—
|
|
Ö. G.
|
Ylleväfvare
|
10 >
|
—
|
—
|
Mot verkmästaren.
|
—
|
|
Malm.
|
Hamn arbetare
|
17 »
|
19 Aug.
|
200
|
Prislista.
|
K.
|
|
—
|
Spårvägsanläggare
|
27 »
|
1 Sept.
|
—
|
Hindra förmans afsked.
|
N.
|
|
Malm.
|
Väfvare
|
29 »
|
—
|
95
|
Hindra ackordsaflö-
|
—
|
..
|
Krist.
|
Bleckslagare
|
2 Sept.
|
2 Sept.
|
25
|
ning.
Lönehöjning; kortare
|
K.
|
|
_
|
Expressbyråarbetare
|
1 »
|
_
|
__
|
arbetstid.
Utfå lön.
|
__
|
|
—
|
Kolspetsfabriksarb.
|
10 >
|
—
|
—
|
Bättre lönevillkor.
|
—
|
Lockout.
|
Malm.
|
Benhållningskuskar
|
11 .
|
11 Okt.
|
—
|
Föreningsrätt; utfå
|
S.
|
|
»
|
Murare
|
_
|
20 >
|
_
|
innestående lön.
|
|
|
—
|
Stenhuggare
|
21 Sept.
|
— ,
|
—
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
Söd.
|
Järnarbetare
|
15 »
|
15 Dec.
|
15
|
Föreningsrätt.
|
s.
|
Blockad (hos Swalin).
|
—
|
Snickare
|
v>—
|
—
|
—
|
Hindra lönesänkning.
|
—
|
|
;-
|
Åkare
|
1 Okt.
|
12 Okt.
|
1000
|
Prislista.
|
K.
|
|
__-
|
Omnibuspersonal
|
15 .
|
18 »
|
—
|
Lönehöjning.
|
N.
|
|
Öreb.
|
Gjutare
|
Nov.
|
24 Mars
|
20
|
Vägran att utföra
|
S.
|
|
,_
|
Telefonarbetare
|
_
|
16 Nov.
|
_
|
strojkbrytarearbeto.
Lönehöjning.
|
K.
|
Stockholms fackför-
|
Malm.
|
’ '**)’> '}V':
Stenhuggare •
Sockerbruksarbetare
|
_
|
_
|
|
|
|
eningsstyrelser medl.
|
|
|
7 Nov.
|
80-90
|
Lönehöjning.
|
K.
|
|
—
|
Bokbindare
|
7 Nov.
|
—
|
—
|
Hindra föreståndares
|
—
|
|
Malm.
|
Sockerbruksarbetare
|
u »
|
12 Nov.
|
|
afsked.
Lönehöjning.
»
|
|
|
—
|
Mek. mangeltillverkare
|
12 M
|
16 >
|
—
|
S.
|
|
Malm.
|
Hamnarbetare
|
16 >
|
:-
|
—
|
|
' -
|
|
>
|
Sockerarbetare
|
19 >
|
21 Nov.
|
600
|
Hindra lönesänkning.
|
K.
|
|
Krist.
|
>
|
29 Dec.
|
|
- ■'!
|
-A m'. 'j fi tf'
|
~
|
|
Stockholm ..
Karlskrona..
Löfsta........
Göteborg ..
Vesterås... .
Filipstad.....
Stockholm ..
Landskrona
Göteborg . ...
Landskrona ..
Hörby—Eslöf..
Göteborg .....
Stockholm .v,„
Linköping .....
Malmö ........
Jönköping .....
Landskrona
Stockholm.....
Hörby—Eslof..
Stockholm.....
Norrköping.....
Helsingborg ..
Stockholm.....
Helsingborg ..
: Kristianstad
!
| Stockholm ..
i
( Helsingborg
Stockholm .
Nyköping .
1 Stockholm .
I
| Hellefors
| Stockholm .
| Malmö ____
I Trelleborg .
: Stockholm .
Jordberga ..
Stockholm ..
Helsingborg
Lyckåker ..
Karpalund ..
|
|
|
|
|
Antal
|
|
Ke8ul-
|
|
|
|
|
|
|
|
tat
|
|
Ort.
|
Län.
|
Yrke.
|
Början
|
Slut
|
del¬
tagande
|
Arbctarnes syfte.
|
för
|
Anmärkningar.
|
|
|
|
|
|
arbetare.
|
|
tarne.
|
|
|
Göteb.
|
Spårvägspersonal
|
29 Dcc.
|
2 Jan.
|
|
Hindra arbetares af-
|
s.
|
|
|
|
|
|
|
sked; lönehöjning.
|
|
|
|
|
|
1897
|
|
|
J;|/
|
; r-ut
|
|
Malm.
|
Yllefabriksarbetaro
|
30 Jan.
|
—
|
70
|
Hindra löneafdrag.
|
|
... •
|
|
Kopp.
|
Gjutare
|
9 Febr.
|
10 Febr.
|
—
|
|
s.
|
|
Göteborg .. .........
|
Göteb.
|
Bagare
|
22 »
|
27 >
|
—
|
Afskaffa kost- o. logi-
|
—
|
|
|
|
|
|
|
systemet.
|
s.
|
|
Kristianstad .........
|
Krist.
|
i' ^
|
20 *
|
9 Mars
|
—
|
D:o; lönehöjn.
|
|
|
Malm.
|
Handtlangare
|
—
|
—-
|
—
|
---
|
■*rw
|
|
|
Ö. G.
|
Skräddare
|
24 Febr.
|
24 Febr.
|
—
|
Hindra lönesänkning.
|
S.
|
|
Göteborg ............
|
Göteb.
|
Målare
|
—
|
5 Mars
|
—
|
Hindra söndagsarbete.
|
K.
|
Lockout; Fackutskott,
medlar. :u •
|
Stockholm............
|
|
Telefonister
|
9 Mars
|
31 »
|
—
|
Lönehöjning.
|
N.
|
Allmänhetens komité;
|
|
|
|
|
|
|
|
söker medla.
|
|
Kopp.
Göteb.
|
Stabbläggare
|
4—
|
7 »
|
—
|
T- •
|
K.
|
|
|
Skomakare
|
—
|
20 »
|
—
|
Föreningsr.; prislista.
|
S.
|
Lockout.
|
|
Jönk.
|
Sågverksarbetare
Grundläggare
|
15 Mars
|
—
|
30
|
Afskaffa ackordsarbete.
|
|
|
Upsala ...............
|
Ups.
|
20 »
|
30 Mars
|
40-50
|
Mot förman.
|
s.
|
|
|
Ö. G.
|
Väfverskor
|
—
|
—
|
—
|
Förmans afsked.
|
s.
|
|
Helsingborg ........
|
Malm.
|
Glasbruksarbetare
|
|
—
|
—
|
Lönehöjning.
|
—
|
KW, i -
|
|
T>
|
Skomakare
|
—
|
— '!
|
—
|
»
|
K.
|
"■ ■
|
Vexiö—Tingsryd
|
Kronob.
|
Järnvägsarbetare
|
30 Mars
|
•: :
|
60-70
|
Annat betalningssätt.
|
—
|
|
|
Malm.
|
Varfsarbetare
|
3 April
|
3 April
|
—
|
Lönehöjning.
|
s.
|
|
|
Ö. G.
|
Trikotsömmerskor
|
B »
|
3 >
|
'-i-
|
Mot föreståndaren.
|
N.
|
tf-
|
Lomma ...............
|
Malm.
|
Båtförare
|
—
|
18 >
|
—
|
Lönehöjning.
|
K.
|
|
Klippan ...............
|
Krist.
|
Pappersbruksarbetare
|
17 »
|
28 >
|
—
|
>
|
K.
|
•JU*1 cl
|
Helsingborg .........
|
Malm.
|
Ångtegelbruksarbetare
|
19 »
|
23 Maj
|
50
|
T>
|
K.
|
Lockout. ‘1
|
|
Jönk.
|
Handtlangare
|
18 »
|
20 April
|
|
—
|
N.
|
Oorganiserade.
|
|
Krist.
|
Glasbruksarbetare
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
Vägran att erkänna
fackföreningen.
|
Linköping ............
|
Ö. G.
|
Bryggare
|
20 April
|
—
|
—•
|
Kortare arbetstid.
|
|
Ystad..................
|
Malm.
|
Träarbetare
|
20 >
|
21 Maj
|
70
|
Lönehöjning.
|
s.
|
|
Malmberget .........
|
Norrb.
|
Malmlastare
|
26 >
|
21 Juni
|
700å2000
|
• bil, » : .!»- ;r
|
—
|
|
Karlskrona............
|
Blk.
|
Skomakare
|
3 >
|
24 Maj
|
59
|
Lönehöjning.
|
S.
|
|
Lysekil ...............
|
Göteb.
|
Stenhuggare
|
—
|
• t
|
— ‘
|
K.
|
Lockout.
|
|
Ö. G.
|
Hamnarbetare
|
—
|
5 Maj
|
—
|
Prislista.
|
8.
|
|
|
|
Skomakare
|
1 Maj
|
—
|
25
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
j Vexiö—Tingsryd ...
|
Kronob.
|
Järnvägsarbetare
|
29 April
|
30 April
|
—
|
' *
|
K.
|
|
Stockholm.........
|
—
|
Hyrkuskar *
|
9 Maj
|
10 Maj
|
45 —50
|
t> ; hindra
arbetares afsked.
|
K.
|
|
............
|
—
|
Brädgårdsarbetaro
|
10 »
|
27 »
|
50
|
Prislista.
|
K.
|
|
! Göteborg ............
|
Göteb.
|
Tunnbindare
|
—
|
—
|
—
|
»
|
|
|
Skutskär...............
! Stafsnäs ...............
|
Ups.
Yerml.
|
Sågverksarbetare
Gjutare
|
10 Maj
|
11 Maj
|
40
|
Lönehöjning.
Hindra arbetares afsk.
|
s.
|
: .- a».fint/.
|
Härnäs ...............
|
Gette b.
|
Brädgårdsarbetaro
|
“r—
|
16 Maj
|
85
|
Ordnad arbetstid.
|
8,/
|
|
|
_
|
Bagare
|
5 Juli
|
8 Juli
|
—
|
Afsk. kost- o. logisyst.
|
K.
|
|
|
|
|
|
|
kortare arbetstid.
|
|
|
|
Vestm.
|
Skomakare
|
15 Maj
|
—
|
: —
|
Prislista.
|
—
|
|
Upsala ...............
|
Ups.
|
Handtlangare
|
20 »
|
21 Maj
|
—
|
Lönohöjning.
|
N.
|
|
Godo ..................
|
Goflob.
|
Murare
|
22 ’»
|
—
|
—
|
—
|
|
|
Nacka..................
|
Sthlm.
|
Stabbläggare
|
|
, i—
|
—1
|
—
|
|
|
Kvarnby..............
|
Vostcrb.
|
KritbrukSarbetare
|
19 Maj
|
. —
|
60
|
Lönehöjning.
|
|
|
164
Ort.
Län.
|
Yrke.
|
Början
|
Slut
|
Antal
del¬
tagande
arbetare.
|
Arbetande syfte.
|
Resul¬
tat
för
arbe-
tarne.
|
Anmärkningar.
|
Gefleb.
|
Ullspinn are
|
|
|
|
Afskaffa ackordsarbete.
|
|
Stadsfullmäkt. medla.,
|
Kronob.
|
Järnrägsarbetare
|
4 Juni
|
—
|
20
|
Lönehöjning.
|
—
|
Statens arbetare.
|
Malm.
|
Garfvare
|
—
|
—
|
'
|
__
|
_
|
|
Hall.
|
Bagare
|
9 Juni
|
11 Juni
|
—
|
Bättre arbetsvillkor.
|
K.
|
|
Malm.
|
Sockerfabriksarbetare
|
12 »
|
14 >
|
200
|
Lönehöjning.
|
K.
|
•
|
|
Bagare
|
—
|
‘-
|
- ‘
|
Afskaffa kost* o. logi¬
systemet.
|
—
|
|
Göteb.
|
Stenhuggare
|
11 Juni
|
4 Juli
|
160
|
Aftals genomförande.
|
K.
|
|
Malm.
|
Skräddare
|
16 .
|
1 »
|
21
|
Hindra hemarbetets
återinförande.
|
|
Lockout.
, v ! \ - .41
|
—
|
Smeder
|
14 >
|
25 Juni
|
—
|
Prislista.
|
K.
|
|
Ö. G.
|
Plåtslagare
|
21 »
|
—
|
20
|
|
|
|
Malm.
|
Skonåtlerskor .
|
—
|
27 Juni
|
100
|
—■
|
K.
|
|
Jönk.
|
Jornvägsbromsare
|
24 Juni
|
—
|
—
|
Bättre arbetsvillkor.
|
|
|
Ö. G.
|
Tunnbindare
|
28 »
|
10 Aug.
|
13
|
Lönehöjning; kortare
arbetstid.
|
s.
;
|
|
Kalm.
|
Kakelugnsmakare
|
■ y—
|
—
|
—
|
Prislista.
|
s.
|
|
Gefleb.
|
Målare
|
5 Juli
|
9 Aug.
|
130
|
Lönetariff.
|
s.
|
|
Malm.
|
Gasarbetare
|
—
|
30
|
Förmans afskedande.
|
—
|
|
»
|
J ern vägsarbetarc
|
1 Juli
|
—
|
300
|
Bättre arbetsvillkor.
|
—
|
. . .
|
Ö. G.
|
Bleck- och plåtslagare
|
_8 »
|
10 Aug.
|
—
|
Lönehöjning.
|
s.
|
|
»
|
Yllearbetare
|
7 »
|
14 Juli
|
3-400
|
Prislista.
|
K.
|
|
»
|
Bleck- och plåtslagare
|
—
|
7 ,
|
-
|
» ■
|
s.
|
|
Gefleb.
|
Byggnadssnickare
|
9 Juli
|
28 »•
|
37
|
Lönehöjn.,kort. arbetst.
fackfören:8 rätt till arb.
|
s.
|
|
V. N.
|
Sågverksarbetare
|
—
|
8 »
|
. — .
|
—
|
—
|
|
/! »
|
>
|
|
• —
|
—
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
»
|
>
|
8 Juli
|
—■
|
-’’ '
|
> ; fackförenings
rätt till arbete.
|
—
|
|
Malm.
|
Jernvägsarbetare
|
2 •
|
5 Juli
|
.-
|
Lönehöjning.
|
K.
|
|
Göteb.
|
Stenhuggare
|
_
|
—
|
150
|
»
|
—
|
|
Malm.
|
Hamnarbetare
|
—
|
22 Juli
|
—
|
—
|
s.
|
|
—
|
Sjömän och hamnarb.
|
26 Juli
|
—
|
—
|
Bättre arbetsvillkor.
|
|
|
Jönk.
|
Jordschaktare
|
26 >
|
—
|
40-50
|
Hindra lönesänkning.
|
—
|
|
V. N.
|
Sågverksarbetare
|
28 >
|
8 Aug.
|
150
|
Lönehöjning.
|
K.
|
|
Malm.
|
Båt- o. pannplåtslagare
|
2 Aug.
|
7 Jan.
|
155
|
>
|
N.
|
(Kockum). Skiljedom.
|
—
|
»
|
30 Juli
|
—
|
40
|
• -
|
—
|
|
Malm.
|
Hamnarbetaro
|
29 »
|
31 Juli
|
, -*»/. ..
|
Endast arbeta m. fack-
* föreningsmedlemmar.
|
K.
|
|
y
|
Jernvägsarbetare
|
—
|
—
|
—
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
|
Sockerbagare
|
7 Aug.
|
_
|
15
|
Lönehöjning; kortare
arbetstid.
|
—
|
|
Malm.
|
J ernvägsarbetare
|
|
....
|
—
|
Lönehöjning, »
|
—
|
|
Krist.
|
»
|
5 Aug.
|
|
--
|
»
|
_
|
|
Vesterb.
|
Sågverksarbetare
|
|
|
52
|
|
K.
|
|
Malm.
|
V al sq värn arb otare
|
—
|
11 Aug.
|
60
|
Verkmästarens afsked.
|
S.
|
|
Krist.
|
Tegelarbetare
|
—
|
—
|
—
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
—
|
Bryggare
|
13 Aug.
|
15 Aug.
|
v.—■ '
|
Annat arbetssätt.
|
s.
|
|
Malm.
|
Möbelsnickare
|
14 .
|
9 Okt.
|
—
|
Lönehöjning; annat be¬
talningssätt.
|
s.
|
|
|
Grundläggare
.V '
|
18 »
|
20 Aug.
|
15
|
Upprätt, f. skymd, be¬
handling.
|
8.
|
|
Gefle ........
Alfvesta.....
Helsingborg
Halmstad
Helsingborg
Stockholm ..
Malmön .....
Helsingborg
Stockholm:.,,........;
Linköping ............
Eslöf ..................
Halmstad—Nässjö ...
Norrköping............
Kalmar .............
Gefle ................
Helsingborg .......
Malmö—Trelleborg
Linköping ..........
Norrköping..........
; Gefle
Domsjö ____
Jorfved
Hörneborg ,
Kontinentalbanan
Hjelmdal .........
Trelleborg.........
Stockholm .........
Eksjö ...............
Alnö .........
Malmö ............
Stockholm .........
Ystad ...............
Helsingb.—Landskr.
Stockholm...........
Malmö—Trelleborg.
Simrishamn ........
Löfstaholm...........
Helsingborg ........
Engelholm...........
Stockholm...........
Helsingborg ........
Stockholm .
165
Ort
|
Län.
|
Yrke.
|
Början j
|
Sint
|
Antal
del¬
tagande
arbetare.
;
|
Arbetarnes syfte.
|
Bosul-
tat
för
arbe-
tarne.
|
Anmärkningar.
|
Norrköping............
|
Ö. G. j
|
1
Yllearbetare
|
■
19Aug. |
|
29 Aug.
|
_
|
Prislista.
|
s.
|
|
Landskrona .........
|
Malm. j
|
Grofarbetare
|
2 » i
|
15 Okt.
|
—
|
—
|
—
|
|
Ljung..................
|
Ö. G.
|
Tegclbruksarbetare
|
25 >
|
1 Sept.
|
80
.
|
Lönehöjning; förmans
återtagande.
|
N.
|
: • . V V
|
Malmö ...............
|
Malm.
|
Angbåtsbesättning
|
28 »
|
|
—
|
Kortare arbetstid.
|
—
|
|
Stockholm............
|
|
Byggnadstimmermän
|
20
|
1 Sept.
|
—
|
Lönehöjning.
|
8.
|
|
Helsingborg ..... ...
|
Malm.
|
Hamnarbetare
|
7 Sept.
|
8 >
|
—
|
»
|
K.
|
|
! 'Gefle ..................
|
Gefleb.
|
Bagare
|
—
|
18 »
|
12
|
Bättre kost.
|
8.
|
|
Göteborg ............
|
Göteb.
|
Tapetserare
|
—
|
—
|
—
|
—
|
. -
|
|
| Land ..................
|
Malm.
|
Murerihandtlangaro
|
16 Sept.
|
|
.T---
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
1 Karlshamn ............
|
Blk.
|
Möbelsnickare
|
27 >
|
1 Mars
|
—
|
it
|
8.
|
|
ÖfYedsklostor.........
|
Malm.
|
Stonbrytare
|
20 >
|
—
|
50
|
■ --■■
|
—
|
Fackföreningsstyrol-
sen medlar.
|
Stockholm ............
|
—
|
Bryggeriarbeterskor
|
29 >
|
—
|
200
|
Lönehöjning.
|
K.
|
Helsingborg ........
|
Malm.
|
Tapetserare
|
11 Okt.
|
—
|
|
»
|
—
|
Lockout.
|
! Malmö ...............
|
»
|
Stenhuggare
|
11 >
|
6 Nov.
|
8
|
jh. ,
|
N.
|
Sandvik...............
|
Kalm.
|
»
|
—
|
|
—
|
•• . “t-
|
—
|
|
Hjelmedal ............
|
Göteb.
|
>
|
—
|
|
—
|
—
|
—
|
|
Stockholm............
|
—
|
Akeriarbetare
|
20 Okt.
|
25 Okt.
|
200
|
Lönehöjning.
|
8.
|
|
Gustafshamn .........
|
V. N.
|
Sågverksarbetare
|
' -4—
|
—
|
-*
|
—
|
—
|
|
Eskilstuna ............
|
Söd.
|
Gelbgjutare
|
18 Okt.
|
24 Okt.
|
- .
|
Arbetares afsked.
|
K.
|
,..., r
|
Göteborg ............
|
Göteb.
|
Gjutare
|
19 >
|
—
|
.
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
Malmö ...............
|
Malm.
|
Kakelugnsarbetare
|
|
—
|
—
|
Fönsters insättande.
|
—
|
|
i Örobro ...............
|
Örebro
|
Byggnadsarbetare
|
30 Okt.
|
|
—
|
Hindra lönesänkning.
|
—
|
.
|
Fiskeby ...............
|
Ö. G.
|
Pappersarbeterskor
|
12 Nov.
|
15 Nov.
|
30—40
|
Lönehöjning.
|
8.
|
|
1 Lund ................
|
Malm.
|
Bokbindare
|
—
|
30 >
|
17
|
»
|
8.
|
|
Malmö ...............
|
■>
|
Yllearbetare
|
11 Dec.
|
11 Dec.
|
40
|
Hindra löneafdrag.
|
S.
|
|
Mohög ...............
|
V. N.
|
Gjutare
|
20 >
|
25 Apr.
|
4
|
Afsk. ackordsarb. m. m.
|
—
|
|
1 Gefle ..................
|
Gefleb.
|
Bagare
|
21 >
|
-—
|
—
|
Lönehöjning; kortare
arbetstid.
|
—
|
|
j Uddevalla ............
|
Göteb.
|
Haranarbetare
|
1898
|
|
Hindra löneafdrag.
|
|
Lockout.
|
Stockholm ............
|
_-
|
Bergsprängare
|
1 Jan.
|
-
|
—
|
Afskaffa ackordsarbete.
|
—
|
|
| Göteborg..............
|
Göteb.
|
Sjömän
|
-
|
|
—
|
Vägr. att utföra strejk-
brytarearbete.
|
—
|
Lockout.
|
Elfkarloö ............
|
Ups.
|
Sågverksarbetare
|
—
|
—
|
—
|
Arbetares återtagande.
|
—
|
|
Kungsgården .........
|
Kopp.
|
! Valsverksarbetare
|
10 Jan.
|
—
|
—
|
; Lönehöjning.
|
—
|
|
: Stockholm ............
|
Sömmerskor
|
14 >
|
—
|
8
|
I Hindra lönesänkning.
|
—
|
|
Karlskrona...........
|
Blk.
|
Murare
|
1 -
|
—
|
—
|
> »
|
—
|
|
Svartön................
|
Norrb.
|
Plåtslagare
|
| 18 Jan.
|
22 Jan.
|
—
|
Arbetares återtagande.
|
N.
|
|
j Landskrona..........
|
Malm.
|
Hamnarbetare
|
1 19 »
|
20 »
|
—
|
Lönehöjning.
|
S.
|
|
i Lund .................
|
j >
|
Hvitgarfvoriarbetare
|
24 .
|
12 Apr.
|
—
|
Lönehöjning; kortare
arbetstid,
|
K.
|
|
Motala................
|
Ö. G.
|
Klädesväfvcrskor
|
28 j
|
28 Jan.
|
i 50
|
Verkmästarens afsked;
lönehöjning.
|
K.
|
|
Grinda ...............
|
i Söd.
|
J ordbruksarbetarc
|
1!) >
|
20 »
|
|
; Arbetares afskedande.
|
N.
|
|
Lysekil................
|
Göteb.
|
Stenhuggare
|
—
|
7 Fobr.
|
• 78
|
1 Undgå viss stenbeh.dl.
|
—
|
Lockout.
|
Höganäs..............
|
Malm.
|
Grufarbetare
|
i 31 Jan.
|
31 Jan.
|
36
|
! Lönohöjning.
|
—
|
|
j Norberg—Blackborg
|
Vestm.
|
Järnvägsarbetare
|
28 .
|
—r
|
40
|
*
|
—
|
Lockout.
|
Ullrik.................
|
V. N.
|
Sågverksarbetare
|
1 10 Febr.
|
—
|
40
|
j Föreningsrätt.
|
—
|
! Gefle..................
|
Gefleb.
|
Velocipedarbetaro
|
[ 24 Jan.
|
1
|
40
|
| Bättre arbotsvillkor.
|
—
|
| Lockout.
|
166
Ort. ■'
|
Län.
|
Yrke.
|
1 Början
1
|
Slut
|
Antal
del¬
tagande
arbetare.
|
Arbetarnes syfte.
i
|
Resul¬
tat
för
arbe¬
tarn e.
|
Anmärkningar.
|
1
Göteborg..............
|
Göteb.
|
Färgare
|
21 Febr.
|
—
|
400
|
j Lönehöjning, kortare
arbetstid.
|
i
|
..
|
Nässjö..................
|
Jönk.
|
Skomakare
|
21 »
|
—
|
30
|
Lönehöjning.
|
1 _
|
|
Helsingborg...........
|
Malm.
|
Guramiarbetaro
|
24 »
|
—
|
60
|
»
|
_
|
|
|
Trelleborg............
|
»
|
Målare
|
28 »
|
—
|
9
|
»
|
■ -'Jil
|
|
)
|
»
|
Gummiarbetare
|
—
|
■ -'
|
-■„
|
Föreningsrätt.
|
—
|
|
Jönköping ............
|
Jönk.
|
Bagare
|
—
|
—
|
30
|
Afskaffa kost- och logi¬
systemet.
|
|
no. ji". vt
|
Skromberga..........
|
Malm.
|
Grufarbetare
|
—
|
—
|
—
|
Lönehöjning m. m.
|
s.
|
|
Y estervik..............
|
iJalm.
|
Stenhuggare
|
8 Mars
|
1 1 Mars
|
|
Föreningsrätt.
|
s.
|
Lockout.
|
Yenersborg............
|
Elfsb.
|
Skomakare
|
16 »
|
—
|
160
|
■ > '
|
N.
|
| Hedestrand............
|
Göteb.
|
Stenhuggare
|
16 »
|
—
|
27
|
• » ; ändr. lönesätt.
|
|
|
Borås.................
|
Elfsb.
|
Bagare
|
16 »
|
—
|
20
|
Kortare arbetstid.
|
_
|
flin-...' S.»,.
|
i Förslug»..............
|
Verml.
|
Sulfitfabriksarbetaro
|
22 >
|
16 Juni
|
132
|
Mot kontrakt; hindra
arbetares afsked.
|
_
|
|
|
Malm
|
|
|
|
|
|
|
|
Norrköping .........
|
Ö. G.
|
Murare
|
_
|
—
|
_
|
—
|
. ,
|
|
Engelholra............
|
Krist.
|
»
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
Linköping ............
|
Ö. G.
|
Snickare
|
28 Mars
|
20 Juni
|
7
|
Hindra lönesänkning.
|
N.
|
|
Linköping ...........*.
|
Ö. G.
|
Murare
|
29 »
|
—
|
13
|
Mot förman.
|
_
|
|
V. Klagstorp.........
Upsala ...............
|
Söd.
Up8.
|
Kalkbro ttsarbetare
Bagare
|
28 »
1 April
|
• —■
|
38
|
Hindra lönesänkning.
|
—
|
|
Stockholm ............
|
—
|
Vagnsmålaro
|
4 »
|
—
|
—
|
' 4- .
|
-si».
|
|
• ............
|
|
Plåtslagerihandtlang.
|
4 »
|
5 April
|
20
|
Lönehöjning.
|
N.
|
...
|
Avesta ...............
|
Kopp.
|
Elektr. kraftöfverfö-
ringsarbetaro
|
1 »
|
4"»
|
350
|
'■*
|
N.
|
. . ./i 8*.'-:
|
Stockholm ............
|
—
|
Y ågfabriksarbetare
|
5' »
|
3 Maj
|
12
|
Kort. arb.-tid, lönehöjn.
|
S.
|
ö:
|
Malmö ...............
|
Malm.
|
Skoarbetare
|
4 »
|
|
—
|
Lönehöjning.
|
|
|
Borås..................
|
Elfsb.
|
Träarbetare
|
6 »
|
18 April
|
75
|
Föreningsrätt.
|
S.
|
|
Hästholmen .........
|
Ö. G.
|
Grofarbetaro
|
15 »
|
—
|
50
|
Lönehöjning.
|
_
|
|
Malmö .....
|
Malm.
|
Chokoladarbctare
|
16 »
|
29 April
|
12
|
|
S.
|
|
Örebro ...............
|
Öreb.
|
Murare
|
18 »
|
—
|
100
|
»
|
—
|
|
Karlshamn............
|
Blk.
|
Målare
|
19 »
|
24 April
|
—
|
>
|
S.
|
|
Olofström ............
|
»
|
Bleckslagare
|
21 »
|
—
|
29
|
Föreningsrätt.
|
—
|
Lockout.
|
Kjeflingo...............
|
Malm.
|
Cementgjutare
|
—
|
—
|
32
|
j-*/ :_a_—
|
__
|
|
Säbyholm ............
|
»
|
Smeder
|
—
|
—
|
—
|
Kortaro arbetstid.
|
_
|
|
Göteborg ...........
|
Göteb.
|
Åkare
|
25 April
|
|
—
|
Lönehöjning m. m.
|
—
|
|
Halmstad—Nässjö ...
|
Jönk.
|
Järnvägsarbetare
|
27 »
|
|
—
|
» föreningsrätt.
|
—
|
|
Skärblacka............
|
Ö. G.
|
Pappersbruksarbetare
|
26 »
|
»JO April
|
150
|
|
K.
|
|
Halmstad ............
|
Hall.
|
Träarbetare
|
2 Maj
|
4 Maj
|
30
|
»
|
S.
|
\ b*e -/-..ri"- ••
|
Höganäs...............
|
Malm.
|
Kolarbetare
|
3 »
|
ii »
|
400
|
»
|
N.
|
|
Örebro ...............
|
Öreb.
|
Skoarbetare
|
1 »
|
16 >
|
74
|
»
|
S.
|
|
Falun ..................
|
Kopp.
|
» • •
|
2 »
|
30 »
|
—
|
»i;
|
s.
|
iwu ’
|
Veinge—Markaryd...
|
Hall.
|
Järnvägsarbetaro
|
—
|
—
|
—
|
»
|
—
|
|
Stockholm............
|
—
|
Bergssprängare
|
9 Maj
|
24 Maj
|
—
|
Afsk. ackordsarb. in. in.
|
k. ;
|
|
Jönköping ............
|
Jönk.
|
Skräddare
|
--
|
7 »
|
—
|
—
|
s.
|
|
Vesterås..............
|
Vestm.
|
»
|
—r
|
9 a
|
--
|
--- •
|
s.
|
|
Stockvik...............
|
V. N.
|
Sågverksarbetare
|
11 Maj
|
18 »
|
—
|
Afskaffa kontrakt.
|
s.
|
|
Alingsås...............
|
Elfsb.
|
Bryggare
|
'-
|
11 »
|
•2-j
|
Lönohöjning.
|
s.
|
',r.i • .
|
Vestervik ............
|
Kalm.
|
Typografer
|
11 Maj
|
16 »
|
— •
|
Aftal med organisation.
|
s.
|
|
Engelholm............
|
Krist.
|
Tegelarbetare
|
—
|
—
|
50-60
|
Lönehöjning.
|
—i-
|
|
Stockholm ... ........
|
—
|
Cementarbetare
|
17 Maj
|
21 »
|
8
|
»
|
s.
|
|
167
Orjfc.
|
Län.
|
Yrke.
|
Böljan
|
Slut
|
Antal
del¬
tagande
arbetare.
|
Arbetarnes syfte.
|
Resul¬
tat
för
arbe-
tarne.
|
Anmärkningar.
|
Furulund .............
|
Malm.
|
Yllefabriksarbetare
|
18 Maj
|
19 Sept.
|
200
|
|
K.
|
|
Tranås ................
|
Jönk.
|
Väfvare
|
|
;;a_ri
|
20
|
Lönehöjning.
|
;. —
|
|
Stockholm ............
|
—
|
Gjutare
|
20 Maj
|
—
|
112
|
Ej arbeta med strejkbr.
|
|
Blockad (Atlas).
|
Norrköping............
|
Ö. G.
|
Stenarbetare
|
20 2
|
24 Juli
|
-•
|
' . ■?.-/
|
, —
|
.
|
Karlskrona............
|
Blk.
|
Byggnadssnickare
|
23 »
|
11 Juni
|
83
|
Lönehöjn.; förenrsrätt.
|
K.
|
Lockout.
|
Hörningsholm........
|
V. N.
|
Sågverksarbetare
|
20 »
|
24 Maj
|
40
|
» 'f j.j,;/- -
|
S.
|
:
|
Stockholm ............
|
'A—
|
Gräfningsarbetaro
|
25 X
|
15 Nov.
|
50-60
|
»J ' • •
|
|
Blockad (Lundberg).
|
»
|
—
|
Byggnadssnickare
|
—
|
—
|
— •
|
Hindra arbetares afsk.
|
|
|
Källskär..............
|
Gefleb.
|
Sågverksarb etarc
|
27 Maj
|
1 Juni
|
—
|
—
|
S.
|
|
Helsingborg..........
|
Malm.
|
Smeder
|
—
|
ii »
|
60-70
|
Lönehöjning; kortare
|
S.
|
|
1 Lomma ...............
|
»
|
Tegelarbetare
|
31 Maj
|
i »
|
100
|
arbetstid.
Lönehöjning.
|
s.
|
|
; Fiskeby................
|
Ö. G.
|
Pappersarbetare
|
1 Juni
|
21 »
|
200
|
»
|
N.
|
. -.t
|
! Gefle .............
|
Gefleb.
|
Hamnarbetare
|
3 »
|
10 >
|
- .
|
Fackförenings mono-
|
K.
|
Borgmästaren ordlek*.
|
» (Bomhus, Ave-
ström)...............
|
»
|
Brädgårdsarbetare
|
|
|
12—1300
|
pol på arbete.
Ej arbeta med strejkbr.
|
f
|
vid underhandi.
|
Lomma ...............
|
Malm.
|
Besättningskarlar
|
—
|
|
.---
|
Lönehöjning.
|
■ -7
|
|
Varberg ...............
|
Hall.
|
V attenledningsarbetare
|
—
|
-r»f.
|
70
|
» ■
|
|
|
Dala—Helsingeban.
|
Gefleb.
|
Grusarbetare
|
4 Juni
|
4, Ju ni
|
50
|
»
|
S.
|
. :• ;-8n '
|
Islinge.................
|
Sthlm
|
Lossningsarbetaro
|
—
|
9 »
|
—
|
Ökad arbetsstyrka.
|
;■ —
|
|
Tegefors...............
|
Jemtl.
|
Sågverksarbetare
|
,—
|
31 Maj
|
—
|
Lönehöjning.
|
rr-
|
|
Hagalund .............
|
Sthlm
|
Repslagare
|
13 Juni
|
31 Juni
|
4
|
» .
|
s.
|
|
i Stockholm ............
|
.r-
|
Stenstötare
|
13 »
|
16 »
|
80
|
|
K.
|
|
j Gofle ..................
|
Gefleb.
|
Kakelugnsmakare
|
14 »
|
—
|
40
|
» föreningsrätt.
|
|
|
Landskrona ...
|
Malm.
|
Garfvare
|
15 »
|
12 Dec.
|
17
|
» kort. arbetstid.
|
K.
|
Lockout.
|
Kontinentalban.......
|
.. »
|
Byggnadsarbetare
|
11 »
|
—
|
--
|
Annat betalningssätt.
|
|
|
Stockholm ........
|
—
|
Postkuskar
|
16 »
|
20 Juni
|
—
|
Lönehöjning; kortare
|
N.
|
|
» ............
|
|
Sadelmakare
|
20 Juni
|
6 Juli
|
no
|
arbetstid.
Lönehöjning.
|
K.
|
|
Malmö.................
|
Malm.
|
Kollossare
|
20 »
|
21 Juni
|
30
|
Hindra maskin, ändr.
|
S.
|
|
Alby ..................
|
V. N.
|
Jordarbetare
|
17 >
|
: -i-i
|
70
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
Malmön ...............
|
Göteb.
|
Stenhuggare
|
u—
|
....- i
|
—
|
—mr ’■
|
|
|
Göteborg .............
|
>
|
Packhusarbetarc
|
20 Juni
|
20 Juni
|
—
|
Lönehöjning.
|
N.
|
|
Kil a fors ...............
|
Gefleb.
|
Utlastare
|
21 >
|
-t
|
|
.. :-r- ,
|
_t
|
|
Göteborg .............
|
Göteb.
|
Tunnbindare
|
|
|
-
|
Prislistas underskrift.
|
|
|
Glumslöf...............
|
Malm.
|
Tegelbruksarbetare
|
—
|
28 Juni
|
|
»
|
S.
|
|
Stockholm ............
|
—
|
Byggnadstiramermän
|
26 Juni
|
—
|
-•
|
Lönehbjning; kortaro
|
|
|
Malmberget ..........
|
Norrb.
|
Kakelugnsmakare
|
|
,
|
|
arbetstid.
|
|
|
Örebro.................
|
Örebro
|
Skomakare
|
|
—
|
|
—
|
|
|
Trelleborg ............
|
Malm.
|
Stenhuggare
|
1 Juli
|
21 Juli
|
_
|
Lönehöjning.
|
s.
|
|
Malmö.................
|
»
|
Tunnbindare
|
f) »
|
—
|
—
|
Prislistas underskrift.
|
—
|
■ • r
|
Vätö ...................
|
Sthlm
|
Stenhuggare
|
—
|
—
|
—
|
■-.
|
—
|
|
Sörvik.................
|
V. N.
|
S&gverksarbetaro
|
|
8 Juli
|
—
|
—T-
|
N.
|
|
Vestcrvik ............
|
Kalm.
|
Stenhuggare
|
0 Juli
|
—
|
—
|
Hindra arbetares afsk.
|
—
|
|
Stockholm ............
|
—
|
Sadelmakare
|
11 »
|
—
|
25
|
Lönohöjn.; fören:srätt.
|
—
|
Lockout.
|
» ...........
|
f—
|
Tegellossare
|
12 »
|
18 Juli
|
300
|
»
|
K.
|
|
Nässjö.................
|
Jönk.
|
Skoarbetare
|
11 »
|
23 »
|
—K' 1
|
Hindra lönosänkning.
|
8.
|
Lockout.
|
Stockholm ............
|
—
|
Byggnadsarbete™
|
16 »
|
»
|
19
|
Lönehöjning.
|
|
|
Eskilstuna ............
|
Söd.
|
Byggnadssnickare
|
14 »
|
15 »
|
100
|
|
S.
|
|
|
»
|
Metallarbetare
|
18 »
|
12 Jan.
|
15
|
Prislista.
|
S.
|
|
168
Ort.
|
Län.
|
Yrke.
|
...... ■
Början
|
Slut
|
Antal
del¬
tagande
arbetare.
|
Arbetarnes syfte.
|
Resul¬
tat
för
arbe-
tarne.
|
Anmärkningar.
|
Löfsta..................
|
Ups.
|
Bruksbönder
|
|
|
|
Lönehöjning.
|
|
'a'.’ >*
|
Lemneå ...............
|
0. G.
|
Jordbrukarbetaro
|
14 Juli
|
16 Juli
|
12
|
Kortare arbetstid.
|
N.
|
|
Svartö ................
|
Norr b.
|
Malmlastare
|
23 *
|
—
|
: i. 'i—
|
Lönehöjning.
|
—
|
‘i-.l1 ■»' '
|
Karlsfors .............
|
Kopp.
|
Sågverksarbetare
|
20 .
|
i-i.
|
—
|
|
—
|
|
Malmö ......J.v;'i.'i...
|
Malm.
|
Lossningsarbetare
|
25 a
|
4 Okt.
|
240
|
»
|
K.
|
|
Ocke ..................
|
Jemtl.
|
Sågverksarbetare
|
25 »
|
3 Aug.
|
50
|
» föreningsrätt.
|
S.
|
|
Helsingborg _____; ..
|
Malm.
|
Grofarbetare
|
26 »
|
6 Okt.
|
100
|
»
|
K.
|
|
Stockholm ............
|
—
|
Målare
|
28 >
|
—
|
—
|
Underhandi. gen. för»
troendeman.
|
|
Blockad.
|
Klockhammar.........
|
Örebro
|
Torpare
|
—
|
—
|
—
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
Malmö —Trelleb.-ban.
|
Malm.
|
Gruslastare
|
4 Aug.
|
4 Aug.
|
50
|
»
|
_
|
!
|
Helsingborg .........
|
»
|
Åkare
|
|
—
|
—
|
»
|
S.
|
i
|
Norrköping .........
|
Ö. G.
|
Chokoladarbetare
|
—
|
14 Aug.
|
--
|
Yerkmästarens afsked.
|
S.
|
i
|
Gofle ..................
|
Gefleb.
|
Möbelsnickare
|
15 Aug.
|
25 »
|
25
|
Bättre lönevillkor.
|
s.
|
Lockout.
|
Karlstad...............
|
Yerml.
|
Sågverksarbetare
|
13 »
|
u »
|
—
|
Minimilön.
|
N.
|
|
Marma—Gysinge.....
|
Kopp.
|
Flottningsarbetarc
|
15 a
|
16 a
|
—
|
Lönehöjning.
|
s.
|
|
Malmö..................
|
Malm.
|
Lådarbetaro
|
|
9 Sept.
|
—
|
K.
|
Lockout.
|
Örebro ................
|
Örebro
|
Bleckslagare
|
1 Aug.
|
20 Jan.
|
—
|
Arbetares afsked.
|
K.
|
Blockad.
|
Arboga.................
|
Vestm.
|
Bleckslagare
|
1 »
|
20 a
|
—
|
Arbetares afsked.
|
K.
|
|
Varberg ...............
|
Hall.
|
Yattenledningsarb.
|
—
|
23 Aug.
|
—
|
■ i--
|
N.
|
|
Östersund ............
|
Jemtl.
|
Möbelsnickare
|
1 Sept.
|
5 Sept.
|
9
|
Afskaffa kostsystem.
|
8.
|
Lockout.
|
Jönköping ............
|
Jönk.
|
Målare
|
2 »
|
5 »
|
45
|
Lönehöjning.
|
S.
|
|
Nyfors ................
|
Sthlm
|
Byggnadsarbetare
|
3 »
|
—
|
8
|
Hindra lönoafdrag.
|
—
|
|
Ljusna .................
|
Gefleb.
|
Flottningsarbetare
|
5 »
|
12 Sept.
|
—
|
Lönehöjning.
|
K.
|
|
Stockholm ............
|
—
|
Korkarbetare
|
12 a
|
22 a
|
13
|
Annat sorteringssätt
|
S.
|
|
Landskrona ...........
|
Malm.
|
Marmorarbetare
|
9 »
|
29 a
|
14
|
Lönehöjning.
|
s.
|
' I: -
|
Malmö.................
|
»
|
Smeder o. kopparslag.
|
12 >
|
—
|
40
|
Hindra lönesänkn.
|
—
|
j
|
Stockholm ............
|
—
|
Förgyllare
|
15 »
|
19 Sept.
|
—
|
Prislista.
|
s.
|
|
Örebro ................
|
Örebro
|
Skomakare
|
12 >
|
16 »
|
70
|
»
|
8.
|
|
j Ystad............
|
Malm.
|
Skräddare
|
13 »
|
- .
|
—
|
>
|
—
|
|
■ Stockholm...........
|
—
|
Skomakare
|
20 »
|
1 Okt.
|
75
|
Arbetsordning.
|
K.
|
|
Eskilstuna ............
|
Söd.
|
Metallarbetare
|
3 Okt.
|
16 Nov.
|
33
|
Lönehöjning; prislista.
|
K.
|
Öfverenskommelse om
skiljed. för framtiden.
|
Helsingborg..........
|
Malm.
|
Handsksömmerskor
|
—
|
5 »
|
60-70
|
Lönehöjning.
|
K.
|
Göteborg .............
|
Göteb.
|
Bagare
|
7 Okt.
|
9 Okt.
|
—
|
Förmans afsked.
|
8.
|
Blockad.
|
; Stockholm ............
|
—
|
Bergssprängare
|
22 a
|
8 Nov.
|
—
|
Lönehöjning.
|
S.
|
|
Malmö ...............
|
Malm.
|
Bokbindare
|
24 »
|
7 a
|
-•
|
»
|
S.
|
|
Göteborg ............
|
Göteb.
|
Smeder
|
_
|
_
|
—
|
—
|
—
|
|
Svedala ...............
|
Malm.
|
Sockerarbetare
|
1 Nov.
|
15 Nov.
|
300
|
Lönehöjning.
|
8.
|
|
Malmö ...............
|
»
|
Kakelugnsmakare
|
5 »
|
—
|
10
|
Fönster i nvbyggnad.
|
—
|
|
Arvika ..............
|
Yerml.
|
Cigarrarbetare
|
—
|
—
|
—
|
Mot verkmästaren.
|
—L
|
|
Helsingborg .........
|
Malm.
|
Bagare
|
11 Nov.
|
11 Nov.
|
—
|
Arbetstidens regler.
|
s.
|
: ' ,
|
Hvetlanda ............
|
Jönk.
|
Bänksnickare
|
7 »
|
—
|
40 (c:a)
|
Bestämd aflöningsdag.
|
—
|
. • i
|
Utansjö ..............
|
V. N.
|
Cellulosaarbetare
|
14 »
|
17 Nov.
|
50
|
Hindra löneafdrag.
|
N.
|
!
|
1 Stockholm ............
|
—*
|
Byggnadshandtlangare
|
—
|
—
|
—
|
Hindra strejkledarens
trakasser.
|
—
|
|
Karlshamn............
|
Blk.
|
Sockerbruksarbetare
|
18 Nov.
|
21 Nov.
|
80 (c:a)
|
Lönehöjning.
|
N.
|
-
|
Eskilstuna ............
|
Söd.
|
Bokbindare
|
19 »
|
26 a
|
105
|
> kortare
arbetstid.
|
S.
|
' ^ ■
' tv-».
|
Ulfvik..................
|
V. N,
|
Sågverksarbetare
|
20 »
|
—
|
—
|
Lönehöjning.
|
—
|
* 'r‘ M
|
j Lund .................
|
Malm.
|
Typografer
|
—
|
15 Dec.
|
7
|
Prislista.
|
s.
|
I
|
169
Ort.
|
Län.
|
Yrke.
|
Början
|
Slut
|
Antal
del¬
tagande
arbetare.
|
Arbetames syfte.
|
Resul¬
tat
för
arbe-
tarne.
|
Anmärkningar-.
|
Stockholm ............
|
|
Njrsilfverarbetare
|
6 Dec.
|
|
|
Lönehöjning.
|
|
|
Malmberget .........
|
Norrb.
|
Malmlastare
|
|
—
|
—
|
Hindra lönesänkning.
|
• '*4
|
|
Göteborg ............
|
Göteb.
|
Sotare
|
—
|
—
|
4
|
Mot verkmästaren.
|
|
|
Helsingborg .........
|
Malm.
|
Tapetserare
|
—
|
-
|
|
Anslutn. till förbundet.
|
t--
|
Blockad. . r> 1-
|
Nässjö..................
|
Jönk.
|
Skomakare
. . , . J X
|
14 Dec.
18
|
99
|
|
Föreningsrätt; hindra
lönesänkn.
' i
|
|
. *_«!• >U- )Jc .
|
Kolsva ...............
|
Yestm.
|
Maskinarbetare
|
ii Jan.
|
17 Jan.
|
78
|
Föreningsrätt; hindra
arbetares afsked.
|
K.
|
|
Vexiö..................
|
Kronob.
|
Tän ds ticka ar b etare
|
2 »
|
—
|
—
|
Hindra lönesänkning.
|
—
|
<■"'') •
|
Tranås ...............
|
Jönk.
|
Stolfabriksarbetare
|
0 »
|
12 Jan.
|
26
|
Föreningsrätt.
|
8.
|
- fi>.
|
Sundsvall ............
|
V. N.
|
Byggnadsmålare
|
3 »
|
3 Mars
|
—
|
Hindra lönesänkning.
|
8.
|
|
Östersund .........
|
Jemtl.
|
Snickare
|
0 »
|
11 Jan.
|
—
|
■7 Jr t:‘i4 i >
|
S.
|
iiu' f!'*
|
Stockholm ............
|
'-
|
Grundläggare
|
22 >
|
—
|
-r-
|
Föreningsrätt.
|
. ;t—
|
|
» .............
|
'•-
|
Isupptagaro
|
27 «.
|
29 Jan.
|
75
|
Lönehöjning.
|
s.
|
... ’
|
Skråmforsen .........
|
Örebro
|
Byggnadsarbetare
|
28 »
|
—
|
200 (c:a)
|
■ff ■ ■ T> .
|
|
.* ÄKtaJd ! i
|
Malmö ...............
|
Malm.
|
Skomakare
|
1 Febr.
|
14 Febr.
|
120
|
Kortare arbetstid.
|
8.
|
. .. -it"» 1 f-titoki
|
Stockholm ............
|
—
|
Isupptagaro
|
0 »
|
—
|
13
|
Lönehöjning.
|
|
• -y:* ,
|
Engolholm ............
|
Krist.
|
Mekan. arbetare
|
6 »
|
—
|
—
|
3>
|
—
|
Lockout.
|
Landskrona ........
|
Malm.
|
Stenhuggare
|
0 >
|
6 Mars
|
16
|
Förmånsrätt till arbete.
|
8.
|
Blockad.
|
Jösse Ny ............
|
Verml.
|
Gruskörare
|
• ••—
|
—
|
' -
|
Lönehöjning. 3
|
—
|
|
Ramsjö ...............
|
Gefleb.
|
Skogsafverkningsarb.
|
■ •*—
|
—
|
-•
|
—.— "t
|
—
|
|
Vii.....................
|
Norrb.
|
Byggnadsarbetare
|
18 Febr.
|
—
|
600
|
Lönehöjning.
|
—
|
i".|
|
Stockholm ............
|
—
|
Filare
|
21 >
|
—
|
17
|
Ändradt arbetsbetvg.
|
*-
|
|
Visby ..................
|
Gotl.
|
Bagare
|
—
|
15 Mars
|
—
|
Föreningsrätt.
|
8.
|
Blockad.
|
Norrköping...........
|
Ö. G.
|
Plåtslagare
|
—
|
—
|
-T-
|
■■■' ■,’t^-
|
—
|
» '* t
|
Sundsvallsdistriktet
|
V. N.
|
Brädgårdsarbetare
|
ö April
|
20 Juni
|
1500 (c:a)
|
Föreningsrätt.
|
N.
|
Lockout.
|
Oscarsström .........
|
Hall.
|
J utefabriksarbetare
|
4 >
|
—
|
230
|
•.. tf ■!.•
|
N.
|
>
|
Helsingborg .........
|
Malm.
|
Skonätlerskor
|
23 Febr.
|
1 6 Mars
|
100 (c:a)
|
Lönehöjning.
|
K.
|
|
Malmö ...............
|
.»
|
Svarfvare
|
27 .>
|
—
|
20
|
Hindra ackordsarbete.
|
—
|
!
|
Stockholm ............
|
|
Apoteksutkörare
|
1 Mars
|
—
|
20 (c:a)
|
Lönehöjning.
|
|
|
Halmstad ... ........
|
Hall.
|
Hattfabriksarbetare
|
8 »
|
—
|
—
|
• .
|
|
r ■ ‘ j
|
Bodum ...............
|
V. N.
|
Angsågsarbetaro
|
0 :»
|
. -
|
70 (c:a)
|
Hindra arbetares afsk.
|
.. • '/-
|
|
Stockholm ............
|
—
|
Byggnadsarbetare
|
23 >
|
25 Mars
|
—
|
»
|
K.
|
t.-a-, i
|
Norrköping............
|
Ö. G.
|
Skräddare
|
4 April
|
25 April
|
70 (c:a)
|
Ny prislista.
|
S.
|
Lockout.
|
Halmstad ............
|
Hall.
|
Bagare
|
5 >
|
—
|
—
|
Föreningsrätt; aftals
håll.
|
|
Blockad.
|
Bollnäs ...............
|
Gefleb.
|
Målare
|
—
|
...—
|
—
|
Ny prislista.
|
|
1 •' 1 ’ I
|
Helsingborg .........
|
Malm.
|
Gummiarbotaro
|
8 April
|
|
500
|
Lönehöjning.
|
.«
|
Lockout.
|
Halmstad ............
|
Hall.
|
Byggnadssnickare
|
10 »
|
17 April
|
118
|
|
K.
|
|
Malmö ..............
|
Malm.
|
Stenhuggare
|
—
|
—
|
—
|
Prislista.
|
i 8.
|
|
|
»
|
Korgmakare
|
10 April
|
19 Juni
|
—
|
|
K.
|
1 ■AV.... |
|
Linköping ............
|
Ö. G.
|
Tunnbindare
|
—
|
—
|
—
|
Ny prislista.
|
f K
|
|
Motala ..............
|
, »
|
. »
|
‘—
|
15 Juli
|
—
|
. »
|
K.
|
r.n l.'
|
Skonninge ............
|
»
|
»
|
—
|
—
|
—
|
»
|
K.
|
|
Norrköping............
|
»
|
Kakelugnsmakare
|
—
|
13 April
|
—
|
Bättre lönevillkor.
|
i 8.
|
|
Stockholm ............
|
|
Grundläggare
|
28 April
|
10 Muj
|
2000
|
Lönehöjning.
|
K.
|
|
|
|
10 »
|
. _
|
|
■ ? 1 -
|
L . —
|
|
Arvika ...............
|
Verml.
|
»
|
|
—
|
|
Hindra arbetares afsk.: —
|
|
Stockholm ............
|
—
|
Hyrkuskar
|
21 April
|
26 April
|
60
|
Lönehöjning.
|
8.
|
■V 0
|
Kalmar................
|
Kolm.
|
Murare
|
—
|
—
|
—
|
Aftals hållande.
|
|
|
22’
170
Ort.
|
Län.
|
Yrke.
|
Början
|
Slut
|
Antal
del¬
tagande
arbetare.
|
Arbetande syfte.
|
Resul¬
tat
för
arbe-
tarne.
|
Anmärkningar.
|
Malmö.................
|
Malm.
|
Benhållningsarbetare
|
21 April
|
28 April
|
|
Hindra arbetares afsk.
|
K.
|
|
Umeå .................
|
Vesterb.
|
Vattenledningsarb.
|
—
|
—
|
100 (c:a)
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
Hudiksvall............
|
Gefleb.
|
Bagare
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
Eskilstuna ............
|
Söd.
|
Byggnadsarbetare
|
25 April
|
—
|
—
|
Hindra lönesänkning.
|
—
|
|
Motala...............
|
Ö. G.
|
Skomakare
|
1 Maj
|
8 Maj
|
—
|
Prislista.
|
S.
|
|
Stockholm ............
|
—
|
Målare
|
3 »
|
—
|
400
|
—
|
—
|
Lockout.
|
|
|
Bagare
|
7 »
|
12 Maj
|
|
Bättre arbetsvillkor.
|
K.
'
|
Lockout; skiljedom;
framtida tvist bör sli¬
tas genom dylik.
|
Enköping .............
|
Ups.
|
Grofarbetare
|
8 Maj
|
9 »
|
80—90
|
Lönehöjning.
|
K.
|
Göteborg .............
|
Göteb.
|
Kakelugnsmakare
|
9 »
|
—
|
—
|
—
|
|
Karlshamn...........
|
Blk.
|
Målare
|
15 »
|
17 Maj
|
—
|
Lönehöjning.
|
K.
|
i j
|
Luleå..................
|
Norrb.
|
Skräddare
|
16 >
|
17 »
|
—
|
Prislista.
|
S.
|
|
Malmö.................
|
Malm.
|
Kalkbrottsarbetare
|
24 »
|
—
|
30
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
Karlskrona............
|
Blk.
|
Målare
|
23 »
|
Okt. 1900
|
—
|
Ny prislista.
|
s.
|
Blockad.
|
Klagstorp .............
|
Malm.
|
Kalkbrottsarbetare
|
23 »
|
31 Maj
|
200
|
Bättre arbetsvillkor.
|
K.
|
Lockout.
|
Tranås.................
|
Jönk.
|
Byggnadsarbetare
|
23 >
|
—
|
30
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
Söderhamn......
|
Gefleb.
|
Målare
|
—
|
—
|
—
|
_
|
'i
|
Luleå ..................
|
Horrb.
|
Stenarbetare
|
8 Juni
|
—
|
35
|
Lönehöjning; uppsäg¬
ningstid.
|
—
|
Blockad.
|
Kristianstad.........
|
Krist.
|
Murare
|
10 Juni
|
11 Juni
|
200
|
Annan betalningstid.
|
S.
|
|
Teleborg.............
|
Kronob.
|
Byggnadssnickare
|
26 Maj
|
—
|
10
|
Lönehöjning.
|
—
|
Lockout.
|
Svartön .......
|
Norrb.
|
Kol- o. stufveriarb.
|
19 Juni
|
—
|
200
|
|
—
|
*,j«.:• v j*
|
Kalmar ..............
|
Kalm.
|
Kakelugnsmakare
|
—
|
—
|
43
|
|
|
|
Norrköping...........
|
Ö. G.
|
Stenhuggare
|
2 J uli
|
—
|
—
|
. —-
|
—
|
Blockad.
|
Göteborg...........
|
Göteb.
|
Korkskärare
|
2 »
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
|
Dala—Helsingeban...
|
Kopp.
|
Tippare
|
7 »
|
—
|
70
|
Lönehöjning.
|
|
I.W -
|
Elmhult—Sölvesborg
|
Blk.
|
Järnvägsarbetare
|
10 »
|
12 Juli
|
30
|
Bättre arbetsvillkor.
|
N.
|
|
Haparanda............
|
Norrb.
|
Skräddare
|
—
|
—
|
—
|
Hindra lönesänkning.
|
■-
|
1
|
Kvitsle ................
|
V. N.
|
--
|
19 Juli
|
21 Juli
|
96
|
-L
|
N.
|
|
Göteborg..............
|
Göteb.
|
Åkare
|
17 »
|
19 »
|
250
|
Bättre arbetsvillkor.
|
K.
|
|
Karlshamn........
|
Blk.
|
Träarbetare
|
—
|
3 Aug.
|
70
|
Lönehöjning.
|
K.
|
Lockout.
|
Venersborg............
|
Elfsb.
|
Mekaniska arbetare
|
19 Juli
|
21 Juli
|
—
|
-k< ■
|
N.
|
■ . .1
|
Tranås ................
|
Jönk.
|
Träarbetare
|
2 Aug.
|
24 Sept.
|
146
|
Lönehöjning.
|
N.
|
|
Sundbyberg ...........
|
Sthlm
|
»
|
—
|
—
|
|
Utfå aflöning.
|
—
|
Blockad.
|
Kristianstad .........
|
Krist.
|
Garfvare
|
—
|
'-
|
—
|
Lönehöjning; kortare
arbetstid.
|
—
|
|
Uddevalla ............
|
Göteb.
|
Tunnbindare
|
12 Aug.
|
9 Sept.
|
47
|
Lönehöjning.
|
N.
|
■
|
Gröndal ...............
|
Sthlm
|
Bergssprängare
|
10 »
|
16 Aug.
|
—
|
|
K.
|
Blockad.
|
Malmö.................
|
Malm.
|
Tapetserare
|
1 Sept.
|
9 Sept.
|
73
|
Lönehöjning.
|
S.
|
|
Stockholm ............
|
—
|
Glödlampsarbetare
|
5 »
|
6 »
|
—
|
i
|
K.
|
■> |
|
Göteborg..............
|
Göteb.
|
Tapetserare
|
14 »
|
30 »
|
60
|
Bättre arbetsvillkor.
|
K.
|
‘ j
|
Bureå................
|
Vesterb.
|
Stufvare
|
—
|
—
|
100 (e:a)
|
Lönehöjning.
|
—
|
1
|
Helsingborg ..........
|
Malm.
|
Bokbindare
|
—
|
21 Sept.
|
—
|
Kortare arbetstid.
|
K.
|
!
|
Stockholm ..........
|
—
|
Snickare
|
19 Sept.
|
21 »
|
36
|
Ej arbeta med ickefack-
föreningsmedlem.
|
S.
|
i
|
Göteborg .............
|
Göteb.
|
Bryggare
|
|
15 Okt.
|
—
|
Lönehöjning; före¬
ningsrätt.
|
S.
|
Boykott.
|
Lund ..................
|
Malm.
|
Snickare
|
3 Sept.
|
17 Sept.
|
—
|
—
|
K.
|
|
Stockholm ............
|
—
|
Bokbindare
|
16 Okt.
|
8 nov.
|
700
|
Lönehöjning; m. m.
|
S. 1
|
|
Helsingborg ..........
|
Malm.
|
Benhållningsarbetare
|
—
|
—
|
- 1
|
—
|
_ 1
|
|
Karlstad...............
|
Verral.
|
Baga ro
|
10 Okt. I
|
13 Okt.
|
—
|
—
|
s.
|
|
171
Ort.
|
Län.
|
Yrke.
|
Början
|
Slut
|
Antal
del¬
tagande
arbetare.
|
Arbetarnes syfte.
|
Resul¬
tat
för
arbe-
tarne.
|
Anmärkningar.
|
Bjuf ...................
|
Malm.
|
Murare
|
10 Okt.
|
|
50
|
Lönehöjning.
|
. 'ptTrr
|
'.Vin..:
|
Örobro ................
|
Örebro
|
Manufakturbiträden
|
—
|
—
|
—
|
-r-, •
|
—
|
|
Visby ..................
|
Gotl.
|
Typografer
|
17 Sept.
|
.. f—
|
—
|
Bättre lönevillkor.
|
. •—:
|
|
Stockholm ...........
|
—
|
Byggnadstimmermän
|
17 Okt.
|
—
|
—
|
Arbetares afsked.
|
—
|
|
Tingsryd...............
|
Kronob.
|
Tolfelfabriksarbetare
|
21 >
|
—
|
20
|
—
|
|
|
Strömstad ............
|
Göteb.
|
Skomakare
|
16 »
|
25 Okt.
|
—
|
Lönehöjning.
|
s.
|
|
Kristianstad .........
|
Krist.
|
Garfvare
|
, —
|
19 *
|
—
|
• -t'—fn
|
s.
|
|
Stockholm ............
|
—
|
Tegellossare
|
—
|
—
|
—
|
Lönehöjning.
|
|
|
» ............
|
—
|
Nysilfverarbetare
|
—
|
4 Nov.
|
—
|
|
—
|
Lockout.
|
Staffanstorp .........
|
Malm.
|
Sockerarbetare
|
4 Nov.
|
10 »
|
250
|
Lönehöjning.
|
K.
|
Oxelösund .. .•........
|
Söd.
|
Vattenledningsarb.
|
6 »
|
7 »
|
150
|
Annan lönebetalnings-
tid.
|
|
|
Gefle ..................
|
Gefleb.
|
Bokbindare
|
20 »
|
20 ».
|
—
|
Lönehöjning.
|
K.
|
. • ' .
|
Norrköping............
|
Ö. G.
|
Sotare
|
21 .
|
] 2 Jan.
|
—
|
»
|
8.
|
»■ ».Uit.i-
|
Stockholm ............
|
—
|
Litografer
|
|
27 Dec.
|
80
|
|
S.
|
|
Limhamn ............
|
Malm.
|
Murare
|
9 Dec.
|
20 Jan.
|
’-
|
Hindra arbetares afsk.
|
K.
|
|
Stockholm............
|
—
|
Bergsprängare
|
r-
|
—
|
—
|
1 , t, . -TT
|
—
|
Blockad.
|
Sundbyberg .........
|
Sthlm
|
»
|
- 18
|
100
|
|
|
1»*,.
|
T>
|
Landskrona .........
|
Malm.
|
Hamn arbetare
|
20 Jan.
|
11 Maj
|
—
|
Föreningsrätt.
|
S.
|
Lockout.
|
Stockholm ............
|
_
|
Sotare
|
25 >
|
—
|
—
|
. »
|
—
|
Blockad.
|
Gellivare..............
|
N. B.
|
Bryggeriarbetare
|
22 »
|
7 Febr.
|
—
|
Bryggmästarens afsk.
|
K.
|
>
|
Strömstad ............
|
Göteb.
|
Stenhuggare
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
Engelholm...........
|
Krist.
|
Kakelugnsmakare
|
—
|
—
|
—
|
> i : :—?r* •
|
. ■ Tf
|
|
Marieberg ............
|
V. N.
|
Sågverksarbetare
|
—
|
. -
|
—
|
• -T—r—-
|
—
|
i.: -Tf?'i
Lockout; skiljedom.
|
Eskilstuna ............
|
Söd.
|
Gevärsfaktoriarbetare
|
7 Febr.
|
5 Okt.
|
20 (c:a)
|
Hindra lönesänkning.
|
K.
|
Kvarnsveden .........
|
Kopp.
|
Byggnadsarbetar e
|
10 »
|
- '
|
4-500
|
|
N.
|
Lockout.
|
Helsingborg .........
|
Malm.
|
Skomakare
|
17 »
|
—
|
—
|
—
|
—
|
Malmö..................
|
»
|
»
|
23 »
|
1 Mars
|
200
|
Mot förmän.
|
N.
|
»
|
Arvika ...............
|
Verml.
|
Mek. verkstadsarb.
|
3 Mars
|
—
|
47
|
Lönehöjning.
|
—
|
Blockad.
|
Klagstorp ............
|
Malm.
|
Kalkbrottsarbetare
|
2 »
|
—
|
151
|
>
|
—
|
»
|
Falun..................
|
Kopp.
|
Kappsömmerskor
|
10 »
|
16 Mars
|
20 (c: a)
|
>
|
S.
|
|
Ronneby...............
|
Blk.
|
Bagare
|
10 »
|
21 »
|
6
|
Hindra nattarbete;
prislista.
|
S.
|
|
Visby..................
|
Gotl.
|
Stenhuggare
|
22 »
|
14 April
|
—
|
Prislista.
|
K.
|
|
Helsingborg .........
|
Malm.
|
Sjömän o. eldare
|
23 »
|
—
|
60—70
|
>
|
—
|
|
Karlshamn ............
|
Blk.
|
Målaro
|
2 April
|
—
|
20 (c:a)
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
Linköping ............
|
Ö. G.
|
Träarbetare
|
2 »
|
24 Maj
|
9
|
Löneaftals hållande.
|
K.
|
|
Landskrona .........
|
Malm.
|
Skräddare
|
3 >
|
9 April
|
—
|
Verkstäders inrätt.;
lönehöjning.
|
S.
|
Lockout.
|
Glumslöf...............
|
»
|
Tegelarbetare
|
4 »
|
28 Maj
|
—
|
-r-r
|
—
|
Lund—Eslöf .........
|
|
Jernvägsarbetaro
|
5 »
|
—
|
200
|
Annat betalningssätt.
|
---
|
Blockad.
|
Stockholm............
|
—
|
Sotare
|
—
|
—
|
—
|
Föreningsjätt.
|
—
|
Strömma...............
|
Blk.
|
Bomullsspinnare
|
7 April
|
24 April
|
300 (c:a)
|
Lönohöjning; före¬
ningsrätt.
|
K.
|
|
Borås ..................
|
Elfsb.
|
Bagare
|
—
|
—
|
8
|
--
|
T -
|
|
Norrtelje .............
|
Sthlm
|
»
|
—
|
—
|
-*
|
Kortare arbetstid.
|
|
|
|
Söd.
|
Jordbruksarbotaro
|
—
|
;-
|
-- '
|
-—
|
|
I Bohuslän...............
|
Göteb.
|
Stenhuggare
|
17 April
|
Jan.
|
2000 (o:a)
|
Hindra lönesänkning.
|
K.
|
Lockout; skiljedom.
|
i Karlshamn ............
|
Blk.
|
Skräddare
|
18 »
|
25 April
|
15
|
Lönehöjning.
|
K.
|
|
172
■■
Ort.
■
.....................
|
• •.!
Län.
r :
|
Yrke.
|
Början.
|
Slut.
|
Antal
. del¬
tagande
arbetare.
|
Arbetarnes syfte.
|
Resul-
tat
för
arbo-
tarne.
|
Anmärkningar.
:
|
Lund ..................
|
Malm.
|
Skräddare
|
18 April
|
19 April
|
|
Lönehöjning.
|
s.
|
|
Helsingborg .........
|
|
Sömmerskor
|
10 »
|
24 >
|
30 (c:al
|
|
K.
|
|
Kalmar ...............
|
Kalm.
|
Målare
|
17 »
|
23 Maj
|
_
|
‘ »
|
K.
|
|
Stockholm............
|
—
|
Tunnbindare '
|
22 »
|
9 Juli
|
25 (c:a)
|
-»
|
S.
|
Lockout.
|
Yätö ..................
|
Sthlm
|
Stenhuggare
|
19 W
|
3 Maj
|
|
Hindra lönesänkning.
|
—
|
V1 fl' 1
|
Stockholm ............
|
—
|
Volocipedarbetare
|
20 ,
|
4’ >
|
34
|
Lönehöjning.
|
K.
|
|
» ............
|
—
|
Hyrkuskar
|
29 i
|
—
|
175
|
• •'-£'* '
|
■
|
|
Strömstad ............
|
|
|
|
|
10
|
|
|
|
Landskrona ...........
|
Malm.
|
Hamnarbetaro
|
_
|
_
|
.. »r l ^__•
|
|
|
Karlstad...............
|
Verml.
|
Skräddare
|
3 Mai
|
9 Maj
|
37
|
Lönehöjning.
|
s.-7
|
|
Norrköping ..........
|
Ö. G.
|
Skomakare
|
2 »
|
7 >
|
|
Ändrad prislista.
|
s.
|
* ■ : xni • ‘
|
Södertelje ............
|
Sthlm
|
J utefabriksarbetarc
|
3 >
|
5 »
|
500
|
Strejkbrytares afsked.
|
s.
|
|
Karlskrona...........
|
Hlk.
|
Skomakare
|
4 ,
|
8 »
|
60—70
|
Ändrad prislista.
|
K.
|
|
Östersund.............
|
Jemtl.
|
Skräddare
|
4 »
|
7 />
|
45 (c:a)
|
Lönehöjning.
|
K.
|
■ i? * v:
|
Motala ................
|
Ö. G.
|
Skomakare
|
30 April
|
7 Juni
|
40
|
|
s.
|
: < /f! * H’Jr.
|
Linköping ............
|
»
|
»
|
4 Maj
|
28 Maj
|
50
|
»
|
8.
|
n-fj.
|
Malmö..............i.
|
Malm.
|
Grofarbetare
|
5 »
|
14 >
|
140
|
Lönehöjning; förman
|
s.
|
Kockum; skiljedom. ,
|
|
|
|
|
|
|
mindre befog.
|
|
|
Göteborg..............
|
Göteb.
|
Skomakare
|
3 »
|
4 >
|
—
|
Annan prislista.
|
S.
|
1
|
Gefle ..................
|
Gefleb.
|
»
|
7 ^
|
— ;•(*’
|
! 35
|
Lönehöjning.
|
—
|
1
|
Falu...................
|
Kopp.
|
»
|
9 »
|
|
30
|
—
|
_
|
|
\isby..................
|
Gotl.
|
1 'J- ’ » '
|
1 >
|
1 1
|
-'Jj -
|
Annan prislista.
|
_
|
T -.N-P,
|
Engelholm......
|
Krist.
|
Byggnadsarbetare
|
9 »
|
—
|
—
|
Godtgörelse för aftals-
|
—
|
Blockad.
|
|
|
, .. -t
|
|
|
|
brott.
|
|
|
Stockholm ............
|
|
2>
|
17 »
|
18 Juni
|
4000 (c.a)
|
Lönehöjning.
|
K.
|
Lockout; skiljedom.
|
Göteborg..............
|
Göteb
|
Sadelmakare
|
-
|
8 »
|
—
|
>
|
K.
|
|
| Upsala.................
|
Ups.
|
Skomakare
|
12 Maj
|
25 Maj
|
—
|
Ändrad prislista.
|
S.
|
rnd-.j- ,,<■
|
Örebro ................
|
Örebro.
|
Kakelugnsmakare
|
8 5>‘ -
|
15 '»
|
—
|
Lönehöjning.
|
S.
|
s-a! - ...1
|
Malmö ..............
|
Malm.
|
V attenlodningsarb.
|
17 »
|
21 »
|
250
|
Lönehöjning; hindra
|
N.
|
■-.rur
|
|
|
|
|
|
|
ackordsarbete. ■
|
|
|
! ’ ................
|
»
|
Vagnmakare
|
18"»
|
23 »
|
20 (c:a)
|
Lönehöjning.
|
S.
|
■
|
t Stockholm ............
|
—
|
Stenhuggare
|
•-i—
|
18 Juni
|
—
|
.-—
|
K.
|
Lockout.
|
» ............
|
—
|
Cementarbetare
|
■isi
|
18 ^
|
200
|
• t - i"
|
_
|
Lockout.
|
Öfvcr-Kalix...........
|
Norrb.
|
Flottningsarbetare
|
27 Maj
|
|
- 1
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
Sala —Gysinge—Gefle
|
Gefleb.
|
J ärn v ä gsar betare
|
28 ■»
|
--
|
100 (c:a)
|
T> ,V ’’*•
|
N.
|
1
|
Arlöf ..................
|
Malm.
|
Mekan. vorkstadsarb.
|
30 »
|
4 Juni
|
500 (c:a)
|
Aftals uppfyllande.
|
S.
|
i
|
Lund ..................
|
i>
|
Smeder
|
30 »
|
3 >
|
—
|
Andrad prislista.
|
. _
|
|
1 Stockholm ...........
|
—
|
Bagare
|
1 Juni
|
9 >
|
20 (c:a)
|
js ■ ’ i •
|
s.
|
|
Åstorp.................
|
Krist.
|
Tunnbindare
|
5 V
|
15 Sept.
|
40
|
Lönehöjning.
|
s.
|
Lockout; blockad.
|
j Surte ..............
|
Elfsb.
|
Glasbruksarbetare
|
3 »
|
6 Juni
|
250 (c:a)
|
Ändrad arbetsanord-
|
N.
|
|
i Konneby...............
|
Blk.
|
Skomakare
|
_
|
|
30 (c:a)
|
ning.
Lönehöjning.
|
S.
|
|
» ....
|
|
|
|
6 Juni
|
18
|
|
|
|
j Sandviken ............
|
V. B.
|
Sågverksarbetare
|
7 Juni
|
12
|
290
|
Bibehåll, af kontrakts-
|
N.
|
|
|
|
|
|
|
|
tid; lönehöjning.
|
|
|
; Lanna o. Strömsborg
|
Örebro.
|
Stenhuggare
|
31 Maj
|
4 Juli
|
75
|
Ändrad prislista.
|
_
|
Lockout.
|
Göteborg..............
|
Göteb.
|
Smeder
|
11 Juni
|
—
|
15
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
Ala.....................
|
Gefleb.
|
Kolningsarbetaro
|
13 >
|
—
|
35 (c:a)
|
7> "r-'-"
|
__
|
|
Vesterås...............
|
Yestm.
|
Metallarbetare
|
19 »
|
2 Juli
|
_
|
—
|
_
|
Blockad.
|
Stockholm ............
|
—
|
Barberare
|
21 »
|
22 Juni
|
—
|
Lönehöjning.
|
K.
|
|
............
|
|
Spårvägsarbetare
|
23 >
'
|
3 Juli
|
••V.
|
Arbetares återtagande.
|
K.
Ji i
|
i • ■> /'
|
173
'•i: Ort.
|
Län.
|
Yrke.
|
Början.
|
Slut.
|
Antal
del¬
tagande
arbetare.
|
Arbetarnes syfte.
|
Resul¬
tat
för
arbe-
tarne.
|
Anmärkningar.
|
Stockholm ............
|
|
Snickare
|
3 Juli
|
—
|
30 (c:a)
|
Olycksfallsförs.; löne¬
höjning m. m.
|
IV.;)-
|
Lilla Tanto.
|
> ............
|
—
|
Repslagare
|
5 »
|
29 Sept.
|
|
Lönehöjning.
|
K.
|
|
| Göteborg..............
|
Göteb.
|
Smeder
|
4 .
|
13 Aug.
|
250
|
»
|
—
|
Lockout.
|
Lund ..................
|
Malm.
|
Gjutare
|
•2 >
|
16 Juli
|
31
|
i
|
S.
|
|
Korsnäs ...............
|
Kopp.
|
Sågverksarbetare
|
5 »
|
—
|
200 (c:a)
|
*-r ' ■
|
|
|
Trelleborg............
|
Malm.
|
Murare
|
3 *
|
-_
|
30
|
Arbetares afsked.
|
--
|
|
Malmö.................
|
,
|
Korkarbetare
|
9 >
|
29 Aug.
|
6
|
Lönehöjning.
|
s.
|
|
Upsala.................
|
Ups.
|
Målare
|
10 »
|
■- •
|
—
|
Minimilön.
|
K.
|
Förmcdlingsnämnd.
|
Nynäsbanan ..........
|
Sthlm.
|
Jernvägsarbetare
|
11 >
|
—
|
150
|
Utfå aflöning.
|
|
|
Halmstad..............
|
.Hall.
|
Murare
|
11 >
|
7 Aug.
|
80 (c:a)
|
Lönehöjmng m. m.
|
K.
|
t
|
Gefle ..................
|
Gefleb.
|
Tobaksarbeterskor
|
14 »
|
—
|
190
|
Bättre arbetsförhåll.
|
|
Stockholm ............
|
—
|
Åkare
|
IT >
|
20 Juli
|
275 (c:a)
|
Lönehöjning.
|
K.
|
|
Trelleborg ............
|
Malm.
|
Skomakare
|
12 »
|
23 >
|
|
|
K.
|
Lockout.
|
Luleå ..................
|
Norrb.
|
Bagare
|
27 »
|
26 Aug.
|
31
|
Prislista.
|
K.
|
|
Skutskär...............
|
Ups.
|
Yagnslastaro
|
27 »
|
28 >
|
—
|
Lönehöjning.
|
K.
|
|
Stockholm.............
|
Stenhuggare
|
—
|
—
|
—
|
Hindra lönesänkning.
|
• -
|
Blockad.
|
Norrköping............
|
Ö. G.
|
Träarbetare
|
30 Juli
|
7 Sept.
|
160
|
Lönehöjning.
|
K.
|
|
Stockholm.............
|
—
|
Tapetserare
|
3 Aug.
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
Sörvik.................
|
V. N.
|
Stabbläggare
|
31 Juli
|
—
|
14
|
Lika__daglön.
|
—
|
Lockout.
|
Farhult o. Svantorp
|
Malm.
|
Byggnadsarbetare
|
2 Aug.
|
11 Aug.
|
—
|
—
|
K.
|
] Kvinerstatorp.........
|
Örebro.
|
Stenhuggare
|
15 Juli
|
16 »
|
120 (c:a)
|
Lönehöjning.
|
S.
|
|
Göteborg..............
|
Göteb.
|
Bleckslagare
|
10 Aug.
|
12 Dec.
|
»
|
S.
|
|
» .............
|
»
|
Murare
|
14 »
|
—
|
450 (c:a)
|
Bättre J arbetsvillkor.
|
—
|
|
Johannedal o. Nacka
|
V. N.
|
Sågverksarbetare
|
15 >
|
18 Aug.
|
70 (c:a)
|
Lönehöjning.
|
K.
|
|
Kappelshamn.........
|
Gotl.
|
Stenhuggare
|
—
|
10 Not.
|
30
|
Prislistas iakttagande.
|
—
|
Blockad.
|
Göteborg..............
|
Göteb.
|
Tunnbindare
|
20 Aug.
|
17 Sept.
|
Lönehöjning.
|
—
|
|
Johannedal............
|
V. N.
|
Sågverksarbetare
|
21 »
|
30 »
|
—
|
Arbetares återtagande.
|
S.
|
|
Kristianstad..........
|
Krist.
|
Träarbetare
|
25 >
|
16 »
|
60 (c:a)
|
Lönehöjning.
|
K.
|
|
Vexiö..................
|
Kronob.
|
Murare
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
Göteborg..............
|
Göteb.
|
Möbelsnickare
|
29 Aug.
|
17 Nov.
|
160
|
Lönehöjning.
|
S.
|
Lockout.
|
Upsala ...............
|
Ups.
|
»
|
3 Sept.
|
—
|
30 (c:a)
|
—
|
1
|
i Hcde8unda............
|
Getleb.
|
Tipparo
|
1 >
|
4 Sept.
|
50 (c:a)
|
»
|
K.
|
]
|
j Malmö ...............
|
Malm,
|
Sadelmakare
|
4 >
|
18 Okt.
|
25
|
»
|
K.
|
1
|
j Göteborg ............
|
Göteb.
|
Sotare
|
10 v
|
10 >
|
28
|
» m. m.
|
K.
|
j
|
| Stockholm ............
|
—
|
Hamnarbotare
|
10 »
|
11 Sept.
|
40
|
Arbetares återtagande.
|
K.
|
|
( Göteborg ............
|
Göteb.
|
Tapetserare
|
15 >
|
28 Nov.
|
80 (c:a)
|
Lönehöjning; mindre
antal lärlingar.
|
N.
|
1
|
Karlskrona............
|
Blk.
|
Bokbindare
|
17 -
|
24 Sept.
|
—
|
Föreningsrätt; pris¬
lista.
|
S.
|
|
Söderhamn............
|
Getleb.
|
Bagare
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
Blockad.
|
Halmstad ...........
|
Hall.
|
t
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
>
|
j Varberg ...............
|
»
|
»
|
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
i Vestervik ............
|
Kalm.
|
»
|
|
—
|
—
|
—
|
|
»
|
S Skutskär...............
|
Ups.
|
Utlastare
|
18 Sept.
|
20 Sept.
|
100
|
Lönehöjning.
|
8.
|
|
| Skifarp ...............
|
Malm.
|
Byggnadsarbetare
|
18 »
|
20 .
|
120
|
|
8.
|
|
Lindefors ............
|
Kronob.
|
Glasbruksarbetare
|
—
|
—
|
—
|
Bättre arbetsvillkor.
|
—
|
|
Sandvik ...............
|
*
|
»
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
Lund ..................
|
Malm.
|
Sadolmak. o. tapetsor.
|
1 Okt.
|
12 Nov.
|
30
|
Lönehöjning.
|
8.
|
|
Kramfors ............
|
V. N.
|
Skräddare
|
1 >
|
—
|
—
|
Prislista.
|
—
|
|
Fingermansholmon...
|
N. B.
|
Ångsågsarbotaro
|
—
|
—
|
—
|
---
|
—
|
|
Helsingborg .........
|
Malm.
|
Korg- o. piskarbetare
|
—
|
—
|
—
|
Arbetares afsked.
|
N.
|
|
174
Ort.
|
Län.
|
Yrke.
|
' ",T;t
Början.
|
Slut.
|
Antal
del¬
tagande
arbetare.
|
Arbetames syfte.
|
Resul¬
tat
för
arbe-
tarne.
|
Anmärkningar.
|
Hömingsholm ......
|
V. N.
|
Sågverksarbetare
|
20 Okt.
|
24 Okt.
|
100
|
Hindra lönesänkning.
|
K.
|
|
Järla ..................
|
Sthlm.
|
Läderfabriksarbetare
|
23 »
|
27 »
|
65
|
Hindra lönesänkning;
|
—
|
Lockout.
|
|
|
•. -t w>ch
|
|
u - - •' ■
|
|
uppsägningstids iakt-
|
|
|
|
|
|
|
|
|
tagande m. m.
|
|
|
Kristianstad .........
|
Krist.
|
Bagare
|
31 »
|
—
|
—
|
y-
|
—
|
Lockout.
|
Malmö.................
|
Malm.
|
Spår vägsperson al
|
INov.
|
2 Nov.
|
—
|
Lönehöjning.
|
S.
|
|
Upsala ................
|
Ups.
|
Bokbindare
|
12 »
|
—
|
30
|
>
|
_
|
|
Örebro ................
|
Örebro.
|
Skoarbetare
|
16 i
|
—
|
135
|
>
|
—
|
Lockout.
|
Gefie ..................
|
Gefleb.
|
Byggnadsträarbetare
|
17 »
|
21 Nov.
|
—
|
Hindra löneafdrag.
|
—
|
|
Borås..................
|
Elfsb.
|
Gjutare
|
a„• >
|
—
|
--.
|
Timlön; kortare ar-
|
—
|
Lockout.
|
|
|
|
|
■ t t ’ '
|
|
betstid.
|
|
|
Arlöf .................
|
Malm.
|
Mek. verkstadsarbetare
|
28 >
|
—
|
—
|
Hindra lönesänkning.
|
■ - ,
|
|
Halmstad ............
|
Hall.
|
Boktryckare
|
—
|
—y .
|
—
|
—
|
—
|
|
Sundsvall ............
|
V. N.
|
Tunnbindare
|
10 Dec.
|
28 -Jan.
|
—
|
Prislista.
|
s.
|
Lockout
|
Göteborg..............
|
Göteb.
|
Gasarbetare
|
21 >
|
28 Dec.
|
80
|
Lönehöjning.
|
N.
|
|
..vilU ■'•Jifi»'-'
> ti■ <*
„e- i,,'
uWhult- solvesbo,
BANAN
EN6ELH0LM
FÄREKÖP•
OLOFSSTRÖM
FAR HULT
HÖGANÄS,
LVqKÅK?R
ÖDAKRA* :
RONNEBY
STRÖMMA
ÅSTORP
KARLSKRONA
Fl NJA SJÖN
• KLIPPAN
KARLSHAMN
HELSlVl6B0R6 ---
QLUMSLÖF* SKROM BE
/ - X
Y#SA8YH0LM
K RISTI ANSTÅ!
KARPALUND» •
ESLOF
LANDSKRONA
^ KEFLIN6E •
HORBY
3 LOMMAW • LUND
/ARLÖfE55™^5
MALM^^» HVILAN /
V-2 [ Ll MHAMN
OVEDS
.OSTE
ITORP • SVEDALA
V. KLAi
SKIFARP
JORDBEI
YSTAD
TRELLEBÖI
OCH
MALMÖHUS, KRISTIANSTADS
BLEKIN6E LÄN.
C"
STRÖK/ISTAI
HALLANDS LAN
PELLHAMN
ElMEOAL
VARBER6
MALMO Hg'
LYSEKIL
DDEVALLA
VISBY
HALMSTAD
• to
OSCARSTROM
oÖTEBORS
-fS
GÖTEBORGS och BOHUS LÄN
GOTLANDS LÄN ✓yW,
o
VERMLANDS LÄN.
VANERSB0R3
IHARLOTTEN BERO
JÖSSE NV
ARVIKA
FILIPSTAD
SURTE
FORSHA0A
BORAS
stafnas
OSVALLA
KARLSTAD
KARLSVIK
j ELFSBORGS
OCH SKARABORGS LÄN
178
FISKEBY
MOTALA
LJUNG
NORRKOPINI
99
SKARBLACKA
SKENNIN0E
• LINKÖPING
'borghamn
JÖNKÖPING
EKSJ
VESTERVIK
NÄSSJÖ
HVETLANOA
ALFVESTA
VAXJO
• * Ä LINOEFORS
SANDVIK
KALMAR
ÖSTERGÖTLANDS
JÖNKÖPINGS
KALMAR och
KRONOBERGS
LÄN
179
SKUTSKÄR
HAR na:
iLFKARLEi
.AVESTA
UPSALA
8 •
VÄTÖ
LO F STA
NORRTÄLGE
ENKÖPING
VESTERÅS
ARBOGA
IFRÖSUNl
■ UNDSYI
ICKHOW
na <
e JÄRLA1
SODERTÄLGE *
* NYNÄSBANAN •
KOLS VA
1
KÖPING
• 1
STOCKHOLMS STAD
samt STOCKHOLMS, UPSALA
och VESTMANLANDS LÄN.I
180
• RAMSJÖ
HUDIKSVAL1
HYBO
SO o erhamn;
BOLLNÄS • 2 •
\KILAF0RS » •
•A / MARMA
sandarne/
ALA /
.LJUSNE
OALA-HELS.-BÅNAN
VALBO
iÄFLE
n
IESUNQA
TALUN ».
KARLSFOR:
KVARNSVEDEN
KLÖSTE
»HÄLLEFORS
KLOCKHAMMAR
ESKILSTUNA
1*t
KVINERSTATORP
OREBRO
LANNA
HALLSBERG
HADDEBO •
NYKOPNIG
ARNO
OXELÖSUND
6AFLEB0RGS och
^KOPPARBERGS LÄN
SÖDERMANLANDS och
ÖREBRO LÄN.
181
JEMTLANDS,
VESTERNORRLANDS
\OCH VEST ERBOTTENS LÄN
SANDVIKEN
BURE
KVARNBYN
UMEA
BODUM
TEGEF0R3
JERFED1
OCKE
• 1
HÖRNEB0R6
DOMSJÖ
• Östersund
MARIEBER9
/KglkMFORS é-l
/ /UTANSJÖ
__/ ULPyiK/
hernosani
/ JOHANNED^Ij^n,
/ GUSTAFS BERG
ÖkcMa/
kl no /
UNDSVALL
iRVIK
84*
182
NORRBOTTENS LÄN.
MALMBER9ET
ÖFVER KALIX
1
SVARTA
1
HAPARAN OA
1
LULE
SVARTO
2
\o
BILAGA
TILL
FÖRLIKNINGS- OCH SKIUENÄMNDSKOMITÉNS BETÄNKANDE.
FÖRLIKNING OCH SKILJEDOM I ARBETSTVISTER
I UTLANDET
EN*REDOGÖRELSE
AF
AXEL RAPHAEL
KOMITÉNS SEKRETERARE.
STOCKHOLM
K. I,. DEC K M ANS BOKTRYCKERI
IDOL
§
INNEHÅLL.
England...................
I.’ Lagstiftningen............
II. Privata åtgärder...........
1. Allmän karakteristik........
2. Historik och nuvarande omfattning .
3. Organisation och arbetssätt.....
4. Resultat..............
De Engelska kolonierna...........
Nya Zeeland............■ . . .
Nordamerikas Förenta Stater.........
I. Lagstiftningen............
II. Privata åtgärder...........
Frankrike..................
I. Lagstiftningen............
II. Privata åtgärder ...........
Belgien...................
I. Lagstiftningen............
II. Privata åtgärder...........
Nederländerna................
Schweiz...................
Tyskland..................
I. Lagstiftningen............
II. Privata åtgärder...........
Italien . ..................
Österrike ..................
I. Lagstiftningen............
II. Privata åtgärder...........
Danmark..................
Norge....................
Finland...................
sid. 1
» »
» 8
T> »
> 11
» 15
> 28
» 30
» 34
» 42
» »
» 48
» 62
» »
» 63
» 66
» >
» 71
* 74
» 78
» 81
D »
» 90
> 95
> 97
> :■>
> 104
> 105
» 118
• 120
: -Ou''Vohiid
:•.!{»•■ ' s ;•< .' t o i fa i: i•' - .iiLofi ■ .. ,>j , ‘A.gViyXiJ
i'-;t-A .n ''' f w,.:! •' ’\.r.
r ■ i 1, , V i 't ».■*}„. ' 7 .♦ * it » {-• , r I . . . V; . { "t • • .
England1)
I. Lagstiftningen.
Liksom på kontinenten är det i England först med arbetsförhållan¬
dets reglerande genom fritt aftal parterna emellan, som arbetsinställel¬
ser och stängningar i någon större utsträckning blifva möjliga och som
på samma gång behofvet infinner sig för de tvistande att genom
fredlig förhandling och, som en sista utväg, genom anlitande af en
utomståendes afgörande reglera sitt mejlanhafvande. Den äldre tiden
känner icke detta moderna sätt att lösa arbetstvister, beroende på att
anledningarne till dylika tvister genom statens ingripande qväfvas i sin
första uppkomst. Arbetsvillkoren äro antingen i lag bestämda eller fast¬
ställas de af statsmyndigheterna eller af skrånas föreståndare.
Den engelska lagstiftningen på detta område börjar med 1350 års
»Statute of Labourers», bekräftadt 1360 af parlamentet och riktadt mot
de genom 1349 års pest starkt decimerade fria arbetarnes höjda löne-
fordringar. Här liksom i skråordningar från samma tid tillhållas arbe-
tarne att tjena sina arbetsgivare för de före pesten öfliga lönerna; i
London skulle alla löneregleringar företagas af borgmästaren. 1360
stadgades som straff för statutets öfverträdande fjorton dagars fängelse
och brännmärkning; 1388 bekräftades och skärptes de föregående la-
garne; till och med betalandet eller mottagandet af eu lön, som öfver¬
steg den lagliga, blef vid äfventyr af höga böter förbjudet, hvilket för¬
bud i afseende på betalandet emellertid 1416 och 1427 upphäfdes. År
1389 trädde i stället för de i lagen fixerade lönerna deras bestämmande
genom fredsdomarne, ehuru vid sidan deraf lönereglering genom lag
på vissa områden kom till förnyad användning under 15:de och 16:de
årh. och skråföreståndarnes inflytande stundom äfven gjorde sig gäl-
*) För förhållandena i England och Förenta Staterna före 1888, so Raphacl, Arbetsgivare och ar¬
betare. 1888; 1 ' ! ' . ' ' > '■ > '1 1 . i ’ i
1
2
lande. Men lönernas reglerande genom offentlig myndighet blir slutli¬
gen den allena använda metoden. Enligt 1562 års, 1601 ytterligare
utvidgade, s. k. »lärlingslag» skulle lönerna för alla slags arbetare årli¬
gen fastställas af fredsdomarne i förening med sheriffen och magistra¬
terna samt med biträde af sakkunnige. Myndigheternas beslut härut¬
innan jemte motiv skulle vid äfventyr af böter insändas till »Court of
Chancery» och sedermera offentliggöras i de särskilda distrikten. Aftal
om högre löner äro ogiltiga, betalandet af sådana straffas med fängelse
och böter, mottagandet med längre tids fängelse.
Med ändrade ekonomiska förhållanden, särskildt storindustriens upp¬
komst, började denna egentligen för handtverket afsedda lärlingslag
småningom blifva mindre användbar, och dess tillämpning hade slutli¬
gen alldeles upphört, långt innan den år 1814 formligen upphäfdes.
Andra arbetsförhållandet reglerande bestämmelser hade ej satts i stäl¬
let. Arbetsgivare och arbetare voro sålunda hänvisade att, oberoende
af lagstadganden och myndigheters ingripande, på det fria aftalets väg
komma till enighet rörande arbetsvillkoren. Den industriella revolution,
hvars förlopp i England faller i slutet af föregående och början af in¬
nevarande sekel och som kännetecknas af handtverkets och hemindu¬
striens undanträngande af fabrikssystemet, väckte med sina kriser, sina
lokala industriella förskjutningar och försvinnande eller minskade arbets¬
tillfällen och deraf framkallade lönenedsättningar rikliga anledningar till
arbetstvister. Från arbetarnes sida yrkas nu vid fyrfaldiga tillfällen
en återgång till lönereglering genom myndigheter, och med århundra¬
dets början framställas önskningar — och detta äfven af arbetsgifvarne
— om upprättande genom statens medverkan af förlikningsnämnder,
sammansatta af förtroendemän från båda parterna med, som sista in¬
stans, en skiljedomare, hvars utslag skulle ega rättslig uttvingbarhet.
Men med den nu rådande motviljan mot statens ingripande på det eko¬
nomiska området kunde dylika önskningar icke leda till något resultat.
Det enda lagstiftaren ville inlåta sig på var inrättningar för afdöman-
det af tvister på grund af redan bestående arbetsaftal, sålunda egent¬
liga rättstvisters afgörande, ehuru han å andra sidan icke ville förbjuda
sådana institutioners användning äfven för reglerandet af framtida aftal.
Stadganden med hänsyn härtill utfärdades redan 1747 och 1758, vidare
speciallagar 1800, 1803, 1804 och 1813, i hvilka samtligas ställe slut¬
ligen trädde 1824 års allmänna »Arbitration»-lag (5 Georg IV, cap. 96).
Enligt denna lag skall i en industriell rättstvist på endera partens
andragande fredsdomaren bland vederbörande industris arbetsgifvare och
arbetare till lika antal utse 4—6 personer, bland hvilka parterna välja
8
hvardera en skiljedomare (»referee») med full myndighet att afgöra tvi¬
sten. Kommer enighet domarne emellan ej till stånd, kunna andra skil¬
jemän utses och fredsdomaren sjelf i sista instans afgöra saken. I § 3
föreskrifves uttryckligen, att utan både mästares och arbetares ömsesi¬
diga samtycke ingen domare eger föreskrifva lön eller pris på arbete,
hvarmed arbetaren i framtiden skall betalas, och i alla händelser kunde
en sådan reglering endast vara bindande för dem, som »varit verkliga
parter i processförfarandet». Utslaget kan genomdrifvas vid äfventyr
af utmätning eller, der denna är resultatlös, af fängelsestraff, hvilket
senare äfven omedelbart kan åläggas, om domstolen finner detsamma
vara parten mindre betungande än utmätning.
Lagen undergick åtskilliga förändringar 1837, 1845 och 1846, men
förblef fortfarande en död bokstaf, beroende, enligt uttalande inför 1856
års underhuskomité, dels på motvilja att, alldeles som i ett brottmål,
inställa sig inför fredsdomaren, dels på misstroende till de för tillfället
utsedda och oerfarna skiljedomarne, hvilka dessutom såsom utvalda bland
af fredsdomaren föreslagna personer i arbetarnes ögon ansågos stå ar-
betsgifvarne alltför nära.
Lagstiftningens nästa etapp, 1867 års lag, Lord St. Leonard’s Act
(30 § 31 Vict., cap. 105), afsåg att på oficiell väg upprätta förliknings-
nämnder efter mönstret af de privata, som vid denna tidpunkt börjat
bildas. I utförandet af sin afsigt misstog man sig emellertid grundligt
på förebilderna. Dessas hufvuduppgift var och är, som längre ned skall
visas, reglerandet af de framtida arbetsvillkoren. Men långt ifrån att
i analogi härmed de nya nämndernas kompetens utsträcktes till eu dy¬
lik reglering, upphäfde den nya lagen tvärtom densamma genom att i
§ 4 utesluta den ofvannämnda bestämmelsen i § 3 af 1824 års lag, att
en sådan reglering kunde försiggå, för så vidt båda parterna dertill
samtyckte. De meningsskiljaktigheter, mellan arbetsgivare och arbetare,
som de nya nämnderna (»equitable councils of conciliation») afse att
bilägga, beröra sålunda endast tvister på grund af bestående arbets-
aftal. I sådant afseende ger lagen K. Maj:t eller statssekreteraren för
inrikes dep:t bemyndigande att på ansökan bevilja arbetsgivare och ar¬
betare inom ett yrke tillstånd att upprätta en nämnd. En dylik nämnd
kan bestå af 2—10 för ett år valda medlemmar jemte en ordförande,
som icke får tillhöra yrket. Valberättigad är hvar och en, som har
eget hushåll och såsom arbetsgivare eller arbetare bott på platsen i 6
månader, hvarjemte en arbetare för valrätts erhållande måste hafva ar¬
betat 7 år i yrket. Nämnden eger med ofvannämnda undantag samma
4
kompetens som skiljedomaren i föregående lagar, och dess utslag ega
samma slags laga kraft som de enligt dessa afkunnade domar.
Men Lord St. Leonard’s Act blef icke af större praktisk betydelse
än 1824 års lag. Anledningen angafs inför 1891—94 års kongl. arbe-
tarekomité vara den bristande elastieiteten i dess föreskrifter. Lagen
specificerade alltför minutiöst nämndernas sammansättning och uppställde
vissa qvalifikationer med hänsyn till bostadsort, hvilka i åtskilliga fall
komme att utesluta arbetarnes mest betrodde män. Det privata förlik¬
nings- och skiljeförfarandet hade emellertid efter Mundellas och
Kettles framträdande på 1860-talet fått en hastigt växande användning
och popularitet. Lagstiftaren fann derför sin hufvu duppgift numera
vara, icke så mycket att genom det allmännas medverkan skapa nämn¬
der, som fastmera att bereda ingångna öfverenskommelser och afkun¬
nade utslag rättslig exigibilitet. Mundellas »Arbitration (Masters’ and
Workmen) Act» af år 1872 (35 § 36 Vict., cap. 46) förutsätter sålunda,
att arbetsgivare och arbetare- genom skriftlig öfverenskommelse kunna
till ständig skiljedomare utse en nämnd eller ett råd eller vissa perso¬
ner, antingen redan på förhand bestämda eller som längre fram böra
utses, till hvilka skiljedomare kan öfverlåtas såväl domsrätt enligt 1824
års lag och dömande myndighet i tvister i allmänhet, som kunna upp¬
komma på grund af bestående aftal, som äfven — och detta i motsats
mot 1824 och 1867 års lagar — myndighet att bestämma löner, arbets¬
tid och andra arbetsvilkor. Öfverenskommelsen, i hvilken för öfrigt ar¬
betsvillkorens innehåll och tiden för deras giltighet kunna angifvas, blir
bindande för båda parterna, så snart arbetsgifvaren lemna! arbetaren ett
tryckt exemplar af densamma och arbetaren icke inom 48 timmar der¬
efter tillkännager sin vägran att godkänna den. Skiljedomstolens ut¬
slag ega samma exekutiva verkan som utslag enligt 1824 års lag,
kunna sålunda vid äfventyr af utmätning eller fängelse bringas till verk¬
ställighet.
Men äfven 1872 års lag stannade liksom sina föregångare på pap¬
peret, och den hade, äfven om den kommit till användning, icke blif-
vit af större betydelse, då arbetsaftalen i de flesta yrken endast ingin-
gos antingen på kort tid eller tills vidare, men i båda fallen med kort
uppsägningstid. Någon säkerhet för aftalens längre giltighet och der¬
med minskade anledningar till tvister vid deras uppgörande kunde så¬
lunda icke vinnas genom 1872 års lag.
Det förgick sedermera en längre följd af år, innan lagstiftaren på
nytt tog befattning med intressetvisternas reglering. För tvister, som
uppkomma på grund af redan bestående arbetsaftal, sålunda egentliga
5
rättstvister, skapade deremot 1875 års lag nytt forum genom att för be¬
handling af sådana hänvisa parterna till grefskapsrätterna (sheriffrät¬
terna i Skottland och civilrätterna i Irland). Understiger tvisteföremå-
lets värde 10 pund sterl., eg a de rätt att anlita den »summariska juris¬
diktion», som utöfvas af fredsdomarne (i London af Lord Mayorn och
åldermännen), der den ej, som i större städer och folkrikare distrikt, är
lagd i särskild myndighets hand. Emellertid äro de privata institutio¬
nerna för framtida arbetsaftals reglerande äfven starkt anlitade för egent¬
liga rättst.visters afgörande. Likaledes blef 1889 års allmänna skilje¬
domslag (Arbitration Act) med sitt syfte att reglera förfarandet i sådana
tvister, hvilkas biläggande genom skiljedom öfverenskommits mellan
parterna, tillämplig äfven på arbetstvister. I följd af sina stränga, rent
juridiskt bindande bestämmelser (vanligt processuellt förfarande, vitt¬
nens hörande på ed, böckers infordrande m. m.) kunde den emellertid
här icke få samma betydelse som i handelstvister, och den synes heller
icke i arbetstvister ha blifvit anlitad.
Det var först 1891—94 års stora kungl. arbetarekomité, tillsatt för
att undersöka förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, båda si¬
dornas föreningar samt arbetsvillkoren, som, — sedan den konstaterat,
att de privata institutionerna verkat i hög grad välgörande, men inga¬
lunda vunnit insteg inom hela det industriella området, — i maj 1894
föreslog vissa lagstiftningsåtgärder i syfte att öka de privata inrättnin-
garnes effektivitet såväl som deras antal. I afseende på rättstvister
hemställde komitén, att, då de nu tillgängliga rättsliga institutionerna
af åtskilliga skäl synnerligen sällan anlitades, särskildt å arbetarnes
sida, och då de privata nämndernas utskott icke förmådde nog hastigt
afgöra den mängd dylika tvister, som till dem hänskötes, municipal-
och grefskapsråden måtte bemyndigas att upprätta specialdomstolar
för särskilda distrikt eller yrken, mer eller mindre efter de franska
»conseils de prud’hommes» som mönster. Beträffande intressetvis¬
ternas behandling borde något af statsdepartementen utrustas med
en lämplig stab af tjenstemän med tillräckliga medel att förskaffa sig,
samla och sprida upplysning rörande frivilliga förlikningsnänmders verk¬
samhet samt att genom råd och bistånd främja deras hastigare och all¬
männare upprättande. Likaledes borde något statsdepartement på an¬
modan af intresserade parter eller af lokala förlikningsnämnder bemyn¬
digas att utse en lämplig person att fungera som skiljedomare antingen
ensam eller i förening med lokala nämnder eller med bisittare, tillsatta
af vederbörande arbetsgifvare och arbetare.
6
Enskilda förslag (af Hartland, Bryce, Butcher, Lubbock), delvis
byggda på komiténs utlåtande, framställdes redan under 1894 oek 1895
års parlamentssessioner, men först 1896 inkom regeringens bill i äm¬
net, hvilken med ett par förändringar godkändes och utfärdades som
lag (Conciliation [Trades Disputes] Ant) den 7 aug. 1896 (59 & 60 Vict.,
cap. 30).
I denna 1896 års lag lemnas de privata nämnderna fortfarande
fullkomligt oberoende; lagens afsigt är endast att befordra deras till¬
växt och trefnad. Icke förty betraktades af deras anhängare det statliga
inskridandet, huru obetydligt det än kan förefalla, såsom i viss mån
skadligt eller åtminstone onödigt. Mundella, eu af det privata förlik-
ningsväsendets fäder, ansåg, att lagen skulle göra intrång på dettas
ostörda utveckling och att en laglig reglering vore öfverflödig; ju starkare
arbetarnes organisationer blefve, dess lättare skulle de komma till rätta
med arbetsgifvarne. Och i samma anda uttalade sig Pickard, en af
kolgrufvearbetarnes chefer.
Lagens innehåll är nu följande.
I. Först i hvad afser nämndernas registrering.
Hvarje nämnd, som antingen upprättats före lagens antagande eller
sedermera upprättas och som afser att genom förlikning eller skiljedom
bilägga tvister mellan arbetsgifvare och arbetare, eller hvarje förening
eller korporation, som genom skriftlig öfverenskommelse mellan arbets¬
gifvare och arbetare eger rätt att handlägga dylika tvister, kan vända
sig till handelsdepartementet (Board of Trade) för att inregistreras under
denna lag.
Ansökan därom måste vara åtföljd af afskrift af nämndens regle¬
mente och arbetsordning, äfvensom af andra upplysningar, som departe¬
mentet skäligen kan begära.
Departementet skall föra ett register öfver nämnderna och dervid
beträffande hvarje inregistrerad nämnd införa dess namn och hufvud¬
säte äfvensom andra lämpliga upplysningar. Hvarje inregistrerad nämnd
är berättigad att genom skriftlig ansökan bli utstruken ur registret.
Hvarje inregistrerad nämnd skall lemna upplysningar och berättelse
om sina förhandlingar, äfvensom de dokument i öfrig!, som departe¬
mentet skäligen kan infordra.
Har departementet fått veta, att eu inregistrerad nämnd upp¬
hört att existera eller att vara verksam, skall det afföra densamma ur
registret.
Om angående förhandlingssättet för att åstadkomma förlikning inför
en inregistrerad nämnd icke annorlunda öfverenskommits mellan parterna,
7
skola förhandlingarne föras i enlighet med de för den resp. nämnden
gällande föreskrifterna härutinnan.
II. Handelsdepartementets befogenhet i fråga om arbetstvister.
Om en tvist pågår eller hotar att utbryta mellan en arbetsgivare eller
en klass af arbetsgifvare och en klass af arbetare eller mellan olika klasser
af arbetare, eger departementet utöfva följande befogenheter, nämligen att
a) undersöka tvistens orsaker och närmare omständigheter (hvarvid
departementet dock icke kan framtvinga vittnesmål eller dokument eller
affordra ed på afgifna utsagor);
b) vidtaga de mått och steg, som departementet till tvistens bi¬
läggande anser lämpliga för att föra tillsammans parterna sjelfva eller
deras representanter under ordförandeskap af en genom ömsesidig öfver¬
enskommelse bestämd eller af departementet, någon person eller korporation
utsedd opartisk;
c) på ansökan af vederbörande arbetsgifvare eller arbetare och med
hänsyn till befintligheten af inrättningar, som för förlikningsverksamheten
i distriktet eller industrigrenen äro användbara, äfvensom med hänsyn
till sakens läge i öfrigt, utnämna en eller flere personer att fungera
såsom medlare eller förlikas;
d) på båda parternas anhållan utnämna en skiljedomare.
Har tvisten genom förlikning eller skiljedom blifvit bilagd, skall
ett protokoll upprättas öfver de ingångna villkoren, undertecknas af
parterna eller deras representanter och en afskrift deraf lemnas departe¬
mentet till förvaring.
III. 1889 års »Arbitration Act» skall icke längre komma till an¬
vändning vid förlikningsnämnders handläggning af tvister, utan skola
dylika förhandlingar föras i öfverensstämmelse med denna »Förliknings¬
lag» eller med den resp. nämndens stadgar eller med de regler, om
Indika parterna enat sig.
IV. Finner handelsdepartementet, att ett distrikt eller en industri¬
gren saknar inrättningar, till hvilka tvister kunna hänskjutas, kan det
förordna en eller flera personer att undersöka förhållandena i distriktet
eller industrigrenen, äfvensom att underhandla med arbetsgifvarne och
arbetarne samt, om departementet anser det lämpligt, med lokala myndig¬
heter och korporationer angående upprättandet af en förlikningsnämnd
för distriktet eller industrigrenen.
V. Departementet skall tid efter annan inge berättelse till parla¬
mentet angående sin verksamhet. De för lagens verkställighet nödiga
utgifterna bestridas af allmänna medel. Slutligen förklaras 1824, 1867
och 1872 års ofvannämnda lagar upphäfda.
8
Ur de rapporter om sin befattning med förlikningslagens genom¬
förande, som handelsdepartementet intill mars 1900 afgifvit, må
följande data meddelas. Från augusti 1896 till juni 1899 hade departe¬
mentet haft under behandling 67 tvister. 26 af dessa hade bilagts
genom förlikare eller genom underhandlingar, ledda af departementets
representanter, 15 genom skiljedom, 7, deribland den stora striden inom
maskinbyggeriet, genom parternas egna förhandlingar. I 7 hade ingen
uppgörelse kommit till stånd, och med 12 hade departementet, då det
icke ansåg sig något kunna uträtta, vägrat att taga befattning. I 18
fall hade hänvändning till* departementet skett från båda parterna, i 13
endast från arbetsgifvarne, i 30 endast från arbetarne, i 6 hade departe¬
mentet inskridit af eget initiativ.
Under perioden hade 19 nämnder låtit registrera sig, deraf 9 yrkes-
nämnder, 9 distriktsnämnder och en s. k. allmän nämnd (Industrial
union of employers and employed.) Antalet nämnder, som under 1898
varit i verksamhet, hade deremot utgjort 51, deraf 49 yrkes- och 2
distriktsnämnder. Det torde vara osäkert, huruvida någon starkare
ökning i inregistreringen är att förvänta, då lagen icke utsätter något
vite för uraktlåtenhet och å andra sidan inga särskilda förmåner äro
förknippade med att ställa sig påbudet till efterrättelse.
II. Privata åtgärder.
1. Allmän karakteristik.
Med »skiljedom» (arbitration) förstår den engelske terminologien
afgörandet genom en eller flera opartiska personer af en tvist, i hvilken
parterna sjelfva icke kunna enas., »Förhandling» (negotiation, stundom
äfven kallad conciliation) är deremot parternas underhandling med hvar¬
andra för att på så sätt komma till en fredlig uppgörelse. »Medling»
(mediation, conciliation) är slutligen en utomståendes medverkan i
syfte att afvärja en hotande brytning mellan parterna eller, om brytningen
redan egt rum, att så snart som möjligt föra dem åter tillsammans,
utan att han sjelf uppträder som skiljedomare eller afkunnar ett utslag,
hvilket emellertid icke utesluter, att han stundom framställer och till
och med offentliggör förslag, huru parteraa böra komma sams.
9
Dessa olika principer att bilägga tvister komma nu till uttryck i
en mångfald af mer eller mindre komplicerade former. Börjar man
med den mest primitiva typen och fortsätter uppåt till den mest genom¬
förda organisationen, skulle ordningen enligt den ofvannämnda arbetare-
komiténs uppställning bli följande:
1. Underhandlingar mellan individuella arbetsgifvare och deputa-
tioner från eller representanter för deras egna arbetare.
2. Underhandlingar mellan individuella arbetsgifvare l och fack¬
föreningsfunktionärer å deras arbetares vägnar.
3. Underhandlingar mellan funktionärer för fackföreningar och
för arbetsgifvareföreningar.
4. Tillfälliga möten, ofta tillkomna på någon utomstående medlares
eller förlikares föranstaltande, för behandling af löne- och andra allmänna
frågors ordnande för framtiden (sålunda intresse-tvister), mellan delegerade
för arbetsgifvare- och för fackföreningar, med, om möjligt, på samma
gång ett »ständigt (eller förenadt) utskott» för att afgöra lokala, mindre
tvister, som röra tolkningen af redan bestående aftal och sålunda oftast
gälla enskilda verk och personer (alltså rättstvister i vidsträckt be¬
märkelse och icke endast sådana, som afse att utbekomma en viss i ar-
betsaftalet utfäst prestation).
5. Mer eller mindre regelbundna och periodiskt återkommande
möten mellan sådana delegerade för afgörande af löpande ärenden.
6. Bildandet af »förenade utskott» eller »lönenämnder», till lika delar
sammansatta af arbetsgifvare och arbetare och sammanträdande på mer
eller mindre regelbundet återkommande tider för afgörandet af allmänna
frågor, med vederbörligen godkända stadgar och vanligen med en ständig
subkomité för att afdöma mindre och lokala rättstvister. Nämnden
eller utskottet kan omfatta en hel industri eller särskilda distrikt af
industrien eller ett enda verk.
7. Hänskjutning af särskilda tvister till en af båda parterna god¬
känd skiljedomare.
8. intagande i stadgarne af principen om hänvisning till skilje¬
dom af frågor, i hvilka nämnden eller utskottet icke kan enas. Detta
kan afse antingen alla frågor eller endast en viss klass, och skilje¬
domaren (eller skiljedomarne) kan vara permanent eller utsedd för
tillfället.
Efter hvilken grund den ena eller andra af dessa metoder kommer
till användning, är svårt att ange. I allmänhet torde emellertid de
industrier, dér organisationen å endera sidan endast är i sin början,
2
10
föga avancerat, utöfver det stadium, der arbetsgifvarne förhandla med
deputationer från sina egna arbetare utan inblandning från utomstående
fackföreningsfunktionärer. Ett skäl dertill är, att en arbetsgifvare icke
utan fog saknar lust att afhandla en fråga rörande sitt verk med
funktionärer för en förening, som efter hans uppfattning endast repre¬
senterar en helt ringa del af fackets arbetare. Och vidare är det van¬
ligen så, att, der arbetarne äro föga organiserade, arbetsgifvarne äro
det ännu mindre, så att det sålunda på båda hållen saknas byggnads¬
grund för de mera genomförda institutioner, genom hvilka i åtskilliga
organiserade yrken allmänna frågor afgöras.
Å andra sidan är det icke så alldeles gifvet, att industrier endast
på den grund, att de äro kraftigt organiserade, använda den formelt
mest utvecklade metoden. Permanenta institutioner af det slag, som
ofvan omförmälts, äro långt ifrån allmänna. Vanligare — och detta
till och med inom de bäst organiserade och högst utvecklade förenin-
garne, såsom i Northumberlands och Durhams kolindustrier — är, att
allmänna frågor behandlas på speciella möten mellan delegerade för¬
häda parterna, och mindre och lokala tvister afgöras genom förhandling
antingen direkt mellan arbetsgifvaren och hans arbetare eller mellan
de olika föreningarnes funktionärer eller mellan fackföreningens för¬
troendemän och vederbörande arbetsgifvare.
Hvad särskilt skiljedomsinstitutionen, som en gång ansågs såsom
systemets höjdpunkt, beträffar, så har densamma, som längre fram ut¬
förligare skall visas, på senare tiden förlorat betydligt i terräng i
England. Deremot kan utomståendes medverkan såsom förlikare eller
medlare glädja sig åt en större popularitet, särskildt der parternas
organisation, om ock påbörjad, ännu ej nått sin högsta fulländning.
Der denna åter förefinnes, uppgöra vederbörande sitt mellanliafvande
helst och bäst utan främmande inblandning, endast genom de resp.
organisationernas funktionärer.
Hvad institutionernas verksamhetsområde angår, så kan det inträffa,
att det afgörande, hvartill en gemensam fast institution i afseende på
löner och arbetstid kommer, utöfvar ett inflytande, som sträcker sig
längre än till dess eget distrikt och blir en norm äfven för utomstå¬
ende verks överenskommelser. Institutionen gör i detta afseende tjenst
såsom arbetsbörs.
Beträffande slutligen de för de mindre, lokala rättstvisterna, liksom
ofta för frågornas förberedande handläggning i allmänhet afsedda in¬
stitutionerna, så förefinnas de under namnen »ständiga» eller »förenade
11
utskott», dels vid sidan af nämnderna ock dem underordnade, dels fri¬
stående, der nämnder ännu icke funnit användning eller upphört att
finnas. ■ > ' ■ .
2. Historik och nuvarande omfattning.
. • f r•; •. i,. ■ i »' i j! «Vj } “it • (v >> | rf
De privata engelska förliknings- och skiljenämndernas historia kan
indelas i tre perioder: tiden före 1860 med tillfälliga yrkesnämnder,
perioden mellan 1860 och 1889 med yrkesnämnder af mera permanent
karakter och tiden efter 1889, dä vid sidan af yrkesnämnderna distrikts-
nämnder för lokala tvister i allmänhet börja uppträda. För tiden före
1860, hvars försök för öfrigt endast ega historiskt intresse, medgiver
utrymmet emellertid icke någon redogörelse.
De mera permanenta nämndernas historia börjar med upprättandet
af Nottinghams förliknings- och skiljenämnd för strumpväfveri- och
vantindustrien år 1860. Denna industri hade under några år lidit af
beständiga strejker och lockouter, och förhållandena mellan arbets¬
givare och arbetare voro af synnerligen ovänlig natur. År 1860 hade
det inom eu af industriens branscher förekommit tre strejker, af hvilka
en varat 11 veckor och planer på en allmän lockout inom industrien
påtänktes. Det var då, som eu af fabrikanterna, Mundella, föreslog
bildandet af eu nämnd delvis efter mönstret af de franska »conseil de
prud’hommes», och förmådde några andra arbetsgivare att samman¬
komma med arbetarnes ledare till en fredlig förhandling. Det mötte i
början stora svårigheter att öfvervinna misstroende och fiendtliga tänke¬
sätt å båda sidor, men resultatet blef i alla fall ^upprättandet af en
förliknings- och skiljenämnd (Board of conciliation and arbitration), som,
oaktadt namnet »arbitration», åtminstone sedan 1864 hufvudsakligast
genom förliknings- och förhandlingsförfarande parterna emellan, utan
anlitande af någon utslagsröst, med synnerligen stor framgång verkade
under ett qvartsekel och lyckades framkalla vänskapligt förhållande
och ömsesidigt förtroende mellan arbetsgivare och arbetare. Mot slutet
af 1880-talet började emellertid nämndens funktionssätt visa sig mindre
tilltalande för en del nya, af ökad maskinanvändning framkallade arbe¬
tarekategorier, och utan att direkt afskaffas, upphörde den småningom
att anlitas, ehuru planer på dess återupplifvande under senaste åren
varit å bane.
12
Några år efter Mundellas försök, men fullständigt oberoende af
detsamma infaller 1864 bildandet genom Kettle af byggnadsindustri-
nämnden i Wolwerhampton, likaledes resultatet af en längre tids strejker
och arbetstvister. I motsats mot Mundellas nämnd intog det egentliga
skiljedomsförfarandet här en mera framskjuten plats. En arbetsordning,
undertecknad af »skiljedomarne» samt i ett tryckt exemplar delgifven
arbetaren före hans anställning och af honom utan protest mottagen,
utgör normen för det mellan parterna gällande aftalet. Tvister om
tolkningen af aftalets bestämmelser afgöras likaledes af nämnden (d. v. s.
parternas representanter) eller, vid lika röstetal, af »den opartiske».
En jemförande skildring visar följande grunddrag i de af Mundella
och Kettle skapade institutionerna, innan de under årens lopp modifierade
sig efter hvarandra. De bestodo båda af ett lika antal — hos Mundella
10, hos Kettle 6 — representanter för arbetsgifvare och arbetare, och
sammanträdde en gång i qvartalet, men för öfrigt vid behof. Båda
afgjorde så väl villkoren för framtida arbetsaftal som tvister på grund
af olika tolkning af bestående. Medlemmarne funktionerade utan arvode.
Hos Mundella hade emellertid hvarje part en sekreterare, af hvilka
arbetsgifvarne aflönade sin med 10 £ om året och arbetarnes af dem
erhöll ersättning för tidsspillan. I Mundellas nämnd valde bisittarne en
ordförande, som vid lika röstetal hade utslagsrösten, medan hos Kettle
denna tillkom en af dem utsedd utomstående »opartisk». Båda nämn¬
derna hade ett af resp. 4 och 2 medlemmar bestående förberedande
undersöknings- eller förlikningsutskott, till hvilket tvistefrågan först
skriftligen måste inlemnas. Först om förlikning här icke kunde uppnås,
kom saken till nämnden, som afgaf definitivt utslag. Detta hade par¬
terna i Mundellas nämnd på förhand förbundit sig att efterkomma; i
arbetsaftalet hade .nämligen intagits den bestämmelse, att arbetsgifvare
och arbetare äro förpligtade att till nämnden hänskjuta såväl alla tvister
på grund af ingångna aftal som ock reglerandet af villkoren för de
framtida. Hos Kettle är aftalens helgd derutöfver juridiskt garanterad
genom att 13 sect,. i 1824 års ofvannämnda lag om utmätning och
fängelse här kommer till användning.
Efter dessa båda mönster och med sammansmältning af deras
olika grundprinciper — förlikning och skiljedom — ha sedermera löne-
nämnder eller »förenade utskott» upprättats i en hel del yrken i olika
trakter af England. Åtskilliga af dem ha visserligen endast fört en
kort tillvaro, men flertalet synes kunna glädja sig åt en fastare grundad
ställning. I de redogörelser som Labour Departements’ Chief Labour
Correspondent årligen afgifver rörande inträffade strejker och lockouter,
13
omtalas nämnder och förenade utskott under 1890-talet ha varit i
verksamhet i följande industrier och på följande orter:
i byggnadtiyrkena i allmänhet i Birmingham, Bristol, Chatham, Co-
ventry, Exeter,' Oxford, Reading, Wolwerhampton, bland murafne i
Dundee, bland rörarbetarne, bland skiffertäckarne i Edinburgh och Leith,
bland snickarne och timmermännen i Bath, Dundee, Edinburgh och Leith,
Falkirk, Potteries och New Castle, blaud målarne i New Castle och Sun¬
derland;
i ^ru/industrien i Cleveland, Cumberland, Durham, the Federated
Districts, Forest of Dean, Mid- och East-Lothian, Northumberland, S.
Staffordshire och East Worcester, S. Wales, S. Yorkshire, W. Yorkshire;
i jern- och stålindustrien: i masugnsbranschen i Cleveland och Cum¬
berland, i jernmanufakturindustrien i Midlands, N. England, W. Skottland
och S. Wales, i stålbranschen i Darlington, i spiksmide! i Birmingham;
i maskin- och s&sppsbyggeriet vid Wear, Tee, Tyne, Clyde och på
nordöstra kusten;
i andra mståWbranscher: inom gelbgjuteriet, tillverkningen af sängar
och sängdelar, velocipedställ, gas- och elektricitetsapparater, vatten-
ledningsapparater, förställare, likkistbeslag, samt inom skruf- och bult-
industrien i S. Staffordshire och koppar- och messingsindustrien i Bir¬
mingham ;
i tazt/Zindustrien: bland bomullsspinnarne i West Riding, grofspin-
narne och garnfärgarne i Bradford, garnfärgarne i Halifax, fiudders-
field, Leicester och West Riding, bland väfvarne i N. och N. Ö. Lan-
cashire samt i garneringsindustrien i Leicester och spetsindustrien i
N ottingham;
i skomakeri: en allmän nationell konferens (från 1892) samt för
öfrigt nämnder i Birmingham, Bristol, Glasgow, Hinckley, Kettering,
Kingswood, Leeds, Leicester, London (på 3 sektioner), Northampton,
Norwich, Rushden, Ö. Skottland, Stafford;
i strump-väfveriet i Nottingham och Leicester;
i skrädderiet i Aberdeen, Liverpool, London och Manchester;
i keramiken i Staffordshire;
i teyeZ-industrien i Bridgewater;
bland ioi-lämparne och -lossarne i Cardiff och Newport;
bland boktryckare i Glasgow;
bland sättarne i London;
bland yas-arbetarne i New-Castle.
Antalet yrkesnämnder, som under åren 1894—98 behandlat tvister,
14
utgjorde enligt Labour Correspondents uppgifter 80. Af dessa hade 10
(deribland Northumberlands, Durhams och »de förenade distriktens»
kolnämnder) upphört att fungera före ingången af 1898; af de åter¬
stående 70 hade 49 under 1898 varit i verksamhet. Under samma år
hade dessutom 2 nya bildats, men deremot 3 upphört.
År 1889 betecknas, som redan angifvits, af ett nytt drag i institu¬
tionens utveckling, — upprättandet, i större industricentra utan någon
särskildt förherrskande industri, af lokala distriktsnämnder utan an¬
slutning till något bestämdt yrke. Initiativet härtill har nästan alltid
tagits af ortens handelskammare, ofta i förening med »yrkesrådet»
(delegerade från de särskilda fackföreningarne på platsen).
Början gjordes af Londons handelskammare, dertill direkt föranledd
af den stora dockstrejken. Å 1889 tillsatte denna kammare en särskild
komité för att uppgöra ett förslag till förlikningsförfarande. Förslaget
hänsköts sedermera till arbetaremöten, till hvilka Londons samtliga
fackföreningar egde att sända ombud, och blef här antaget. Nämnden
blef fullständigt organiserad först 1890, men organisationskomitén kom
redan förut att taga befattning med åtskilliga tvister. Londons exempel
följdes under samma år af handelskamrarne i Bristol, Hull, Leeds,
Manchester och Wolwerhampton. Under 1891 tillkommo 5 nya nämnder,
och under 1892 ytterligare 5 andra. Under 1890-talet hade det funnits dy¬
lika lokala nämnder i Aberdeen, Birmingham, Blackburn, Bradford, Bristol,
Derby, Dewsbury, Dublin, Exeter, Halifax, Hull, Keighley, Leeds, Leicester,
London, Macclesfield, Manchester, Morley, Newport, Northumberland,
Plymouth, Ulster, Wakefield, Walsall, Wolverhampton och Yeadon.
Emellertid hade under åren 1894—98 veterligen endast 4 (Aberdeens,
Halifax’, Liverpools och Londons) och under 1898 endast 2 (Aberdeens
och Londons, resp. 3 och 4 gånger) bilagt någon tvist.
Institutionen tyckes sålunda icke omfattas med någon större tillit,
antagligen beroende på dess otillräckliga sakkunskap i de speciella
yrkestvister den är afsedd att handlägga. Den långt öfvervägande
majoriteten af nämndernas bisittare torde i de flesta fall sakna kompetens
att bedöma frågornas tekniska innebörd.
15
3. Organisation och arbetssätt.
Föremålet för alla dessa nämnders och utskotts verksamhet anges
i stadgande temligen likalydande. Lönernas fastställande på fredlig väg
och biläggande af tvister, som kunna uppkomma mellan arbetsgivare
och arbetare i yrket eller på orten i fråga förekommer nästan alltid,
men stundom angifvas äfven andra syften. Sålunda afser Londons
nämnd icke allenast »att framkalla fredliga metoder för att afgöra arbets¬
tvister och att förekomma strejker och lockouter i allmänhet», utan äfven
»att samla upplysningar om löner och andra arbetsvillkor på andra platser
med liknande industriella förhållanden som Londons, särskildt på platser,
vare sig inom eller utom de Förenade konungarikena, som konkurrera
med London». Liknande uttryck förekomma i Leicester- och Newport-
nämndernas stadgar. Emellertid begränsa andra institutioner uttryck¬
ligen sin befogenhet genom att angifva vissa punkter, till hvilka den¬
samma icke sträcker sig. Särskildt gäller detta om »de förenade ut¬
skotten». Sålunda utesluta t', ex. Durhams och Northumberlands kol¬
industriers »förenade utskott» från sin domvärjo »grefskapsfrågor eller
sådana, som beröra yrket i dess helhet». N. och N. O. Lancashires ut¬
skott i väfveriet skall »behandla i deras preliminära skede alla yrkestvister,
som kunna uppstå inom distriktet och derigenom söka bevara godt för¬
stånd mellan arbetsgivare och arbetare», men »eger icke att komma till
något bindande afgörande i någon sak, som blifvit hänskjuten till dess
behandling». Der, som i skoindustrien, en nationell »konferens» anordnats
vid sidan af de lokala nämnderna, utgör den förra en vadeinstans från
de senare. Slutligen äro vissa förenade utskott afsedda för »demarcation-
disputes», d. v. s. tvister mellan arbetarekorporationer i närgränsande
yrken till hvilket yrke ett arbete rätteligen bör höra. Dylika utskott
förekomma t. ex. vid Tee, Tyne och Clyde för att uppdraga gränserna
mellan skeppstimmermäns och -snickares företrädesrätt till ett visst arbete.
Nämndernas och utskottens sammansättning är så till vida enahanda,
som de alla bestå af ett lika antal representanter för arbetsgifvare
och arbetare. Den vigtigaste olikheten ligger i det förhållande, att i
vissa nämnder bisittarne äro representanter för och utses af de resp.
fackorganisationerna, medan de i andra representera oorganiserade
individer eller grupper å båda sidorna. Så t. ex. bestå de förenade
utskotten i Durhams och Northumberlands kolindustrier samt i Clevelands
masugnsbransch liksom nämnden i Nottinghams spetsindustri af repre¬
sentanter för resp. yrkesföreningar. Deremot består skotska jeru-
manufakturindustrinämnden af eu arbetsgifvare- och eu arbetarerepre¬
16
sentant för hvarje verk, som förenat sig om nämnden, och om två
eller flera verk tillhöra samme egare, har hvart och ett af dem anspråk
på att vara representeradt i densamma. En del lokala distriktsnämnder
består antingen helt och hållet eller delvis af medlemmar, valda af
handelskammaren å ena sidan och yrkesrådet å den andra, i en annan
del komma representanterna för kapital och arbete från andra håll, —
en enda allmän yrkesorganisation eller flera speciella sådana. Londons
nämnd består af 12 representanter för arbetsgifvarne, valda af handels¬
kammaren, 12 för arbetarne, valda af de olika yrkenas i stadgarne för¬
utsatta »förlikningsutskott», samt ytterligare af Lordmayorn, ordföranden
för Londons grefskapsråd och 2 af nämndens arbetarebisittare utsedda
representanter för Londons arbetareorganisationer. För val af arbetarnes
bisittare äro Londons 6—700 olika yrken fördelade i 12 grupper, som
hvardera utser en bisittare. Valet förrättas genom elektorer; hvarje
till gruppen hörande fackförening utser en elektor, om medlemsantalet
uppgår till 200—500, 2 för antalet 500—1,000 och 3, om det öfver-
skjuter 1,000. Mindre föreningar kunna sammansluta sig för att uppnå
minimisiffran 200.
I några fall är bisittarnes antal icke bestämdt; i andra vexlar det
från 3 till 14 å hvardera sidan. 6 torde emellertid vara den vanligaste
siffran. I N. Englands jern- och stålmanufakturnämnd liksom i V. Skott¬
lands stålnämnd finnes å hvardera sidan en representant för hvarje
verk, som är med nämnden förenadt, och nämnden för Wears skepps¬
byggeri består af 3 representanter från hvarje arbetaresektion och
arbetsgifvarerepresentanter till ett lika stort antal som summan af
de förra.
Stadgarne för några lokala nämnder (såsom t. ex. Bristols, Halifax’,
Londons, Manchesters) föreskrifva, då den tekniska sakkunskapen här ofta
brister, tillsättandet af tillfälliga bisittare jemte de ordinarie förundersöknin¬
gen af någon speciell tvist. Sådana personer skola vara sakkunnige i den
industri, der tvister uppkommit. De väljas till lika antal af de ordinarie
representanterna eller af de tvistande parterna.
Ehuru sålunda kapitalets och arbetets lika rätt till representation
utgör en hufvudprincip i fråga om institutionernas sammansättning, bär
det likväl i de flesta fall befunnits nödigt att jemka på denna princip
för att bereda en utväg för sakens afgörande i händelse af lika röster
på båda sidor. I detta syfte innehåller flertalet stadgar bestämmelser
om tillsättandet af en tillfällig eller permanent funktionär under be¬
nämningen »skiljedomare» eller »opartisk» (»arbitrator», »referee»,»umpire».
Termerna tyckas för öfrigt användas i olika betydelse i olika trakter).
17
I andra fall lemnas afgörandet åt ordföranden och i ännu andra finns
det tre skiljedomare i stället för en.
En permanent ordförande med utslagsröst och ofta utsedd för ett
år i sender trätfas först och främst i de »förenade utskotten», t. ex.
kolindustriernas, der man, då det endast gäller smärre, lokala, personliga
frågor, egentliga rättstvister, mindre drar sig för att lägga afgörandet
i en utomståendes hand. Men en dylik permanent skiljedomare före¬
kommer äfven i åtskilliga nämnder, t. ex. i jernmanufakturbranschernas
och i Walsalls, på hvilket senare ställe han hvarken får vara arbets¬
givare eller arbetare. I nämnderna i Londons skoindustri och Wolwer-
hampton utser deremot hvarje sida en skiljedomare och dessa båda
välja eu opartisk.
För tillfället utsedda opartiske förekomma t. ex. i Durhams förenade
utskott, der, om en fråga hänskjutes till skiljedom och skiljedomarne
icke kunna enas om valet af en opartisk, grefskapsrättens domare an¬
modas att utse en sådan, hvaremot i Northumberland den opartiske i
så fall utses af utskottets ordförande. I Staffordshires keramiknämnd
utsåg den permanente opartiske en »referee», för så vidt bisittarne ej
kunde enas om valet. På andra ställen utse nämndens eller utskottets
båda halfvor för tillfälliga behof hvar sin skiljedomare, och dessa båda
välja den opartiske. I Wears skeppsbyggerinämnd är valbarheten såväl
till skiljedomare som till opartisk inskränkt till vissa särskild! på för¬
hand på listor uppförda personer. I jern- och stålnämnderna skall en
särskild skiljedomare för hvarje gång utses, hvartill den permanente
»refereen» (skiljedomaren i nämndens förenade utskott för »mindre frågor»)
emellertid är valbar. I nästan alla lokala distriktsnämnder gäller slut¬
ligen som regel, att de skola bistå de tvistande vid utseende af skilje¬
domare för de till dem hänskjutna tvisterna.
Nämndernas ordinarie förvaltning besörjes i allmänhet af en ord¬
förande, eu vice ordförande, en (någon gång två) skattmästare, två
(stundom endast en) sekreterare. Ordföranden utses af nämndens ena
halfva, vice ordföranden af den andra; likaledes väljer hvarje halfva en
sekreterare. I vissa nämnder utses ordförande för hvarje särskild!,
sammanträde. Några stadgar omtala äfven revisorer.
Åtskilliga nämnder ega, som redan antydts, »ständiga» eller »före¬
nade utskott» för att handlägga tvister, som beröra särskilda grenar af
yrket, eller frågor, som äro alltför obetydliga för att framläggas inför
nämnden i dess helhet (»full board»), eller rent af för att undersöka
alla frågor, innan de föreläggas nämnden. Sålunda väljer N. Englands
jern- och stålnämnd inom sig ett ständigt utskott af förutom nämndens
3
18
ordförande och vice ordförande, 10 representanter för arbetsgifvarne (af
livilka likväl endast 5 ega yttra sig eller rösta) och 5 för arbetarne.
Alla frågor måste i första instans hänskjutas till detta utskott, som är
befogadt att afgöra dem, för så vidt de icke angå en allmän löne¬
höjning eller -sänkning eller val af en skiljedomare. Midlands jern-
nämnds samt S. Stoffordshires och O. Worcestershires grufnämnds
utskott hafva ett något mindre antal medlemmar. Stadgarne för Lon¬
dons förlikningsnämnd förutsätta upprättandet af särskilda »förliknings-
komitéer» för behandling af tvister i yrken, som idkas i hufvudstuden
och äro förenade med nämnden.
Utom på särskilda möten för handläggning af tvistefrågor, hvilka
möten i de förenade utskotten med deras sysselsättning med de många
lokala småfrågorna, — Durhams kolutskott hade år 1890 att behandla
1019 sådana — kunna ofta nog återkomma, utan att frågorna derför
med nödig snabbhet afgöras, sammanträder flertalet nämnder för af-
görandet af ordinarie ärenden, såsom val o. dyl., på bestämda tider,
olika för olika nämnder, en eller två gånger om året, en gång i qvar-
talet o. s. v., till och med en gång i månaden. Sekreterarne sända i
allmänhet en viss tid förut kallelse med föredragningslista. Ett minimi¬
antal närvarande är ofta erforderligt för ärendes behandling eller besluts
fattande.
Hvad tvisternas handläggning vidkommer, så söka de flesta stad¬
gar att lägga en viss dämpare på rätten att i deras första stadium
bringa dem inför nämnden eller utskottet. Denna princip tillämpas
dels genom att uppställa vissa tidsbestämmelser för sakernas behand¬
ling, dels genom att fordra föregående utredning och förlikningsförsök,
innan tvisten framlägges inför nämnden eller utskottet. Sålunda bestämma
Northumberlands och Durhams kolutskott villkoren för framställningar
om löneändring, särskild! inom hvilka tider dylika må göras och
motpartens svar derå afgifvas, liksom den tid, som måste förflyta,
innan en afgjord fråga kan på nytt af utskottet tagas under ompröf¬
ning. I Clevelands masugnsutskott måste hvarje arbetare, som har ett
klagomål att anföra, framlägga det för utskottet för den fackförenings-
filial (»lodge») han tillhör. Gillas det af detta, måste saken föreläg¬
gas fackföreningens allmänna råd eller exekutiva utskott, men filialens
utskott måste först skicka en deputation till vederbörande arbetsgifvare
för att söka bilägga tvisten, innan den hänskjutes till exekutiva utskot¬
tet. I S. Wales’ grufindustris och Cumberlands masugnsbranschs före¬
nade utskott kan ingen vädjan göras till utskottet, innan ett försök skett
att afgöra saken på ort och ställe mellan vederbörande arbetsgifvare
19
och arbetare. Enligt stadgarne för N. Englands och V. Skottlands jern-
ocli stålnämuder måste en arbetare först framlägga sitt klagomål för
förmannen eller förvaltaren och, om han dermed icke erhaller rättelse,
framställa saken för verkets arbetarerepresentant, som då eger att pröfva
tvisten och söka bilägga den. Stadgarne innehålla bestämmelser an¬
gående tid och sätt för dylika förlikningsförsöks anställande, och det
är först sedan dessa misslyckats, som ett protokoll öfver saken upp-
sättes och undertecknas af verkets arbetsgifvare och arbetarerepresen¬
tanter samt tillstädes nämndens två sekreterare. I Midlands’ jern- och
stålnämnd tillhör det verkets representanter att, om möjligt, söka bilägga
alla tvister; misslyckas de, skall saken hänskjutas till en subkomite,
hvilken, om det behöfs, i sin ordning eger föranstalta ett nämndmöte.
I Birminghams och Wolwerhamptons byggnadsnämnder kan ingen ändring
i arbetsvillkoren göras, utan att meddelande derom af endera parten
skett före eu viss dag på året. Om motparten icke godkänner denna
ändring, skall detta tillkännagifvas före ett annat bestämdt datum, hvar¬
efter saken hänskjutes till nämnden. Till strumpväfverinämnden måste
alla besvär ingifvas skriftligen en vecka innan de skola behandlas, och
hvarje förslag till löneändring måste meddelas en månad förut. I Lon¬
dons skonämnd skall arbetaren först anföra sitt klagomål hos arbets-
gifvaren; leder detta ej till önskadt resultat, har han att anmoda fack¬
föreningens representant att besöka arbetsgifvaren; hjelper ej heller
detta, skall det omtvistade arbetet (eller en del af detsamma) märkas af
arbetsgifvaren och representanten och för granskning uppvisas inför
undersökningskomitén. De lokala nämndernas förfaringssätt är tem-
ligen likartadt; som typiskt exempel kan Brådt ordnämndens anföras.
Så snart det här kommer till sekreterarnes kunskap, att någon allvar¬
sammare arbetssvårighet uppstått, är det deras skyldighet att genast för¬
anstalta ett enskildt möte af nämnden för att öfverväga lämpligheten
af att dess tjenstår erbjudas de tvistande. Anses ett dylikt erbjudande
lämpligt, skola sekreterarne skriftligen inbjuda de tvistande till en fred¬
lig förhandling med hvarandra i handelskammarens lokal. Bisittarne i
nämnden (eller utskottet, om ett dylikt är upprättadt) skola. närvara,
om båda parterna så önska. Kunna de tvistande icke af sig sjelfva
komma till enighet, kan nämnden inbjuda dem att — i syfte att mot¬
taga dess råd, bemedling eller bistånd — hänskjuta sina resp. andra-
ganden till nämnden. Eller bör nämnden, om de tvistande föredraga
detta, biträda dem i att utse skiljedomare. Leeds’och Yeadons nämnd-
stadgar föreskrifva, att hvarje inblandning i en tvist skall undvikas, om
sannolikhet föreligger, att parterna af sig sjelfva skola komma till eu
20
uppgörelse. Birminghams, Newports och Wolwerhamptons nämnder
synas icke vidtaga några åtgärder, innan de anmodas derom, åtmin¬
stone af en af de tvistande parterna.
Misslyckas alla föregående förlikningsförsök, framlägges tvisten
inför nämnden eller utskottet i dess helhet eller för undersöknings- eller
sektionskomiten, der en sådan existerar. I afseende på undersöknin¬
gen och reglerandet af tvisterna äro bestämmelserna temligen vexlande,
men i flertalet fall äro hufvuddragen följande.
En skriftlig framställning af tvisten framlägges af parterna inför
nämnden; på några håll fordras, innan nämnden börjar sin undersökning,
skriftlig utfästelse af parterna på förhand att nöjas åt nämndens utslag.
Muntligt bevismaterial bör som regel framläggas å ömse sidor till stöd
för de skriftliga påståendena; nämnden eger för öfrigt att inkalla de
vittnen eller infordra de dokument den aktar nödigt. När nämnden
slutat sin undersökning, skrides det till omröstning, hvarvid så många
af den ena sidans möjligen större antal bisittare höra afhålla sig från
deltagande, att antalet blir lika å båda sidorna. Hvilka bisittare, som
sålunda icke fa rösta, bestämmes genom lottning eller genom öfverens¬
kommelse. År en bisittare direkt intresserad i målet, bör han afhålla
sig från omröstningen, från ^hvilken i sådant fall äfven en bisittare från
motsidan träder tillbaka. År i N. Englands jernnämnd en bisittare
frånvarande, afhåller sig en af motsidan från omröstningen. I Midlands
röstar i sådant fall sidans sekreterare. Enkel röstöfvervigt är i allmänhet
tillräcklig för att afgöra frågan; i Wears skeppsnämnd måste emellertid
3 i af de närvarande vara öfverens om utslagets lydelse. Votering sker
stundom genom handuppräckuing, för så vidt icke sluten omröstning yrkas.
En ofta återkommande föreskrift är att arbetet icke får upphöra,
innan saken blifvit undersökt och utslaget fallit och att utskottet eller
nämnden bör göra allt hvad på dem ankommer för att förebygga, att
strejk eller lockout dessförinnan inträffar. »Arbetaren kan utan att bli
lidande derpå fortsätta med sitt arbete, ty utslaget har retroaktiv ver¬
kan från den dag, då hans besvär anmäldes», heter det i den skottska
jernnämndens stadgar, hvilka liksom N. Englands och Londons skoin¬
dustris nämnder bestämma, att, om arbetet upphör, innan utslaget fallit,
nämnden bör vägra att taga befattning med tvisten och att afbrottets
inträffande skall tagas i betraktande vid sakens senare behandling.
Kan nämnden emellertid icke komma till något afgörande, går
tvisten enligt de flesta stadgar till skiljedom. I byggnadsnämnderna
skall förlikning inom en viss tid träffas; i motsatt fall hänskjutes saken
till skiljedomare eller till eu opartisk. Enligt stadgarne för Durhams
21
kolutskott skola tvister om lönevillkor för arbetare i nya ådror gå till
skiljedom. När det i jern- och stålnämnderna är fråga om en allmän
löneändring, skall ett nämndmöte hållas, vid hvilket »referee’n» (skilje¬
domaren i »förenade utskottet») presiderar och saken, om man ej kan
enas, hänskjutas till en skiljedomare. Enligt stadgarne för Londons
skonämnd skall hvarje till skiljedomarne öfverlemnad fråga afhandlas
inför dem af nämndens ordförande och vice ordförande eller af två
andra representanter för parterna. Enligt föreskrifterna för Notting-
hams spetsnämnd bör den opartiske (»the assessor») vara närvarande
vid skiljedomarnes (»the referees’») alla möten för att erhålla nödigt bevis¬
material och får icke afköra någon bevisning annat än i deras närvaro.
Kunna skiljedomarne icke afgifva ett utslag inom sju dagar, skall den
opartiske göra det inom nya sju. I de flesta lokala distriktsnänmder
stadgas — i öfverensstämmelse med hela deras karakter af rena
bemedlingsinstitutioner (»mediation boards») — att nämnden icke kan
konstituera sig som skiljedomstol annat än på båda parternas uttryckliga,
skriftligen uttalade önskan, utan skall i främsta rummet erbjuda de
tvistande sin medverkan i valet af skiljedomare, utsedda bland nämn¬
dens egna ledamöter eller på annat sätt. I Walsalls nämnd bestämmer
ordföranden, af hur många personer hvarje part skall representeras vid
förhöret. Wolwerhamptons stadgar fordra, att hvarje hänskjutande af
en tvist skall vara undertecknadt af hvarje sidas ansvarige represen¬
tant och ställdt till sekreterarne samt angifva tvistens innebörd och
innehålla tydligt medgifvande, att, om förlikning icke kommit till stånd
inom en efter ordförandens uppfattning skälig tid, tvisten skall hän¬
skjutas till skiljedom.
Den utsedde skiljedomaren håller i N. Englands jernnämnd session
på tid och ort, som af honom bestämmes. Någon tid förut sänder don
part, som begärt skiljedomare, till honom och hvarje medlem af nämn¬
den en tryckt sammanfattning af de grunder, på hvilka hans anspråk
framställes; motparten afger sitt svaromål. Vid sessionen äro nämn¬
dens medlemmar närvarande och ega rätt att yttra sig. Förhandlin-
garne försiggå temligen formlöst. Hvarje part har sin advokat, sak¬
kunnige höras och uppgifter om pris och löner få som bevismaterial
obehindradt framläggas. Skälig tid efter förhandlingarnes slut sänder
skiljedomaren sitt tryckta utslag till hvarje ledamot af nämnden.
Att skriftlig utfästelse att, underkasta sig skiljedom stundom fordras
af parterna, innan nämnden företar något förlikningsförsök, har redan
omnämnts. 1 byggnadsyrkena måste arbetsreglementen o. dyl. tryckas
och anslås på en synlig plats i verkstäderna eller på arbetsställena inom
22
14 dagar efter det eu ändring- öfverenskommits eller ett utslag afkun-
nats. Mottagandet af ett tryckt exemplar gäller som bevis för öfverens-
kommelsen och för underkastelse under skiljedomen, för så vidt icke ett
skriftligt kontrakt ingåtts mellan parterna. Nämndens eller skiljedoma¬
rens utslag anses binda båda parterna för en viss tid eller för en viss
tid (6, 3, 1 månad) efter skedd uppsägning, hvilken stundom endast
får ske på bestämda tidpunkter.
Öfver att öfverenskommelserna och utslagen hållas i hälgd vaka de
representanter för parterna, hvilka genom sina inbördes förhandlingar
framkallat desamma, sålunda, särskildt för arbetare, i allmänhet de resp.
fackföreningarnes funktionärer. Då dessa emellertid enligt 1871 års
Trade Unions Act icke å sina föreningars vägnar kunna ansluta lagligt
bindande aftal om arbetsvillkoren, ha de af dem ingångna öfverenskom¬
melserna endast moralisk verkan, hvilken icke för ty i åtskilliga fall
framkallar fullt ut samma kraftiga resultat som ett med rättslig helgd
omgärdadt aftal eller utslag. I industrier, der arbetarnes organisation
är stark och omfattar de flesta arbetarne i yrket eller distriktet och der
en betydande myndighet och en fullständig kontroll öfver fondernas an¬
vändning ligger i centralstyrelsens hand, är den makt, med hvilken
föreningens styrelse kan förmå sina medlemmar att ställa sig de ingångna
öfverenskommelserna till efterrättelse, nästan lika stark som vore den
lagens egen. Der en fackförening har så godt som monopol på ett
yrke, kunna enskilda medlemmar, som icke vilja foga sig efter öfver¬
enskommelserna, genom att uteslutas ur föreningen faktiskt utestän¬
gas från yrket, då hvarken deras kamrater vilja arbeta med dem eller
arbetsgifvarne ge dem arbete. »Tredskande grupper af arbetare kunna
få veta, att, för så vidt de icke, innan de strejka, underställa sina be¬
svär rätt forum eller icke godkänna ett aftal eller ett utslag, åstadkom¬
met genom centralstyrelsens och arbetsgifvarnes gemensamma beslut,
de 1) komma att afskedas af sina arbetsgivare, 2) ingen annan arbets¬
givare i yrket kommer att använda dem, 3) deras egen förening icke
allenast kommer att vägra dem understöd vid deras arbetslöshet och
möjligen utesluta dem ur föreningen, utan äfven förse deras arbetsgi¬
vare med arbetskraft i deras ställe.» Ett sådant tillvägagående livilar
emellertid på den förutsättningen, att det är majoritetens uppfattning,
för hvilken stj^relsen sålunda gör sig till tolk, och det kan icke tilläm¬
pas, om uppgörelsen är majoriteten emot. Och det förutsätter vidare
utvecklade organisationer å ömse sidor och en icke obetydlig admini¬
strativ befogenhet hos centralstyrelsen. Ju svagare organisationen är
och ju lättare individer och grupper kunna undandraga sig centralmyn¬
23
dighetens inflytande, dess mindre effektiv är denna moraliska helgd. Om
missnöjda arbetare veta, att uteslutning ur föreningen och afskedande från
nuvarande arbetsgivare icke omintetgör deras utsigter till annan an¬
ställning i yrket, bli de lätt nog frestade att handla efter eget hufvud.
Och detsamma gäller om den arbetsgifvare, som vet, att han kan få
arbetare, vare sig han håller öfverenskommelsen eller icke.
En annan, ehuru hittills mera sällan förekommande garanti för att
överenskommelser och utslag efterkommas, är det belopp, som parter¬
nas representanter i taka händer kunna hafva nedsatt att i händelse af
utfästelsens brytande tillfalla motparten, såsom fallet t. ex. var efter
1895 års stora skoarbetarestrejk, då hvardera sidans föreningsombud
deponerade 1,000 pund sterl. såsom säkerhet för det ingångna aftalets
hållande, en åtgärd, som för öfrigt enligt en på våren 1900 träffad öf¬
verenskommelse är afsedd att förnyas. I ett dylikt förfaringssätt lig¬
ger såväl för styrelsen som för medlemmarne en ytterligare maning att
verka för och iakttaga ordhållighet.
Några stadgar innehålla föreskrifter om att förhandlingarne skola
föras hemligt utom i hvad bisittarne anse lämpligt att offentliggöra. I
Staffordshires keramiknämnd skall utslaget undertecknas af den opartiske
och skiljedomarne samt utfärdas såsom deras gemensamma utslag, och
ingen må yppa, huruvida de dömande varit eniga i sin uppfattning el¬
ler icke. I Lancashires väfnadsutskott skola de båda sidornas represen¬
tanter meddela sina hufvudmän de allmänna resultaten af diskussionerna,
men i öfrigt skola utskottens förhandlingar betraktas som strängt pri¬
vata och konfidentiella. Detta afser alla debatterade frågor, gjorda fram¬
ställningar och uttryckta meningar, hvilka endast på utskottets föran¬
staltande eller med dess tillstånd må meddelas någon utomstående el¬
ler pressen. Ingen utskottsmedlems namn eller andel i diskussionen må
anföras vid något offentligt möte. Bradfords nämnd publicerar en årlig
redogörelse, men intet referat af förhandlingarne vid någon tvist skall
deri intagas utan båda parternas samtycke, och andra lokala distrikts-
nämnder låta bisittarne sjelfva för hvarje gång afgöra, om förhandlin¬
garne böra offentliggöras eller icke. Enligt vissa stadgar kan minori¬
teten fordra att få en redogörelse för sin uppfattning publicerad; om
intet afgörande kommer till stånd, offentliggöres på vissa håll en re¬
dogörelse från båda sidorna.
Flertalet nämnder hafva synnerligen få och enkla regler om den
ekonomiska grund, på hvilken de äro fotade, och åtskilliga sakna till
och med helt och hållet föreskrifter i detta afseende.
24
Endast ett fåtal nämnder torde uppehållas genom regelbundna be¬
stämda bidrag. I de båda ofvannämnda jern- och stålnämnderna afdrages,
att ingå som bidrag, 1 penny hvar 14:de dag från arbetslöner, som uppgå
till minst 2 sh. 6 p. pr dag, och hvarje firma betalar ett lika stort belopp
som dessa afdrag från firmans arbetare sammanlagdt. I Midlands’ be¬
tala i qvartalet arbetsgifvarne 1 sh. 6 p. för hvarje puddlings- etc. ugn
och 3 sh. för vissa slags större ugnar, arbetare med 3 sh. 6 p. om da¬
gen 4 p., med mindre 2 p. I Staffordshires keramiknämnd skall ingen
arbetsgivare eller arbetare utan nämndens samtycke vara berättigad att
anlita densamma, för så vidt han icke tillhört den från början af det
löpande arbetsåret; deremot saknas bestämmelser om bidragens belopp
och om sättet för deras utdebitering.
Flertalet stadgar innehålla endast föreskrifter om betalningen för
nämndens eller utskottets verkliga omkostnader. Stundom delas dessa
lika på båda sidorna, i andra fall betalar hvarje sida sina egna utgif¬
ter, ehuru den opartiskes omkostnader ibland äfven här fördelas lika.
Stundom delas allmänna omkostnader lika, men hvarje part betalar sin
egen sekreterare och andra särskilda utgifter; stundom är det endast
den förlorande parten, som får betala skiljedomskostnaderna. I vissa di-
striktsnämnder upptagas afgifter af de personer, som anlita nämnden;
beloppen fastställas af nämnden och sättas i allmänhet lika för båda
parterna. I Plymouthnämnden är detta emellertid endast fallet i den
händelse, att intet utslag afkunnas; i annat fall betalar den förlorande
parten hd af hela afgiftsbeloppet och den vinnande hd.
Sekreteraren (eller sekreterarne), stundom äfven revisorerna, erhålla
i åtskilliga nämnder arvode; jern- och stålnämnderna torde vara de enda,
som derutöfver betala andra medlemmar. I dessa nämnder erhåller bi¬
sittare 10 sh. för hvarje nämndsammanträde (i en nämnd äfven för ut¬
skottsmöte); räcker sammanträdet mer än eu dag, derutöfver 3 sh. 6 p.
för hvarje natt jemte fri jernvägsresa i andra klass. Arbetaremedlem-
marne få dessutom ersättning, om de genom sammanträdena försumma
nattskift, och godtgörelse för afförande af klagomål vid de verk de
tillhöra.
Ett par stadgar föreskrifva, att bankräkning skall hållas i de två
skattmästarnes namn och att alla checker skola af dem undertecknas.
Stundom skola utanordningar för betalning undertecknas af ordföranden
och vice ordföranden. Plymouths nämnd fordrar deponering af par¬
terna af ett skäligt belopp, innan den tar befattning med tvisten. Om
en medlem af Nottinghams spetsindustriförening icke betalar aflöning i
öfverensstämmelse med utslaget, måste han godtgöra alla omkostnader
25
för en ny undersökning af frågan jemte löneskilnaden från den dag, då
klagomålet ingafs; å sin sida får en arbetare, som icke ställer sig ut¬
slaget till efterrättelse, betala hälften af undersökningskostnaderna. Par¬
ternas båda föreningar ansvara för dessa viten.
Upplösning af en nämnd eller ett utskott måste föregås af upp¬
sägning en viss tid förut, och likaledes måste förslag till stadgeändring
ingifvas en viss tid före deras företagande till behandling och afgörande,
hvartill stundom dessutom särskilda sammankomster äro erforderliga.
Hittills ha skildrats de olika engelska metoderna för förekom¬
mande, biläggande och, om så erfordras, afgörande af arbetstvister i
allmänhet. Beträffande lönetvister känner England emellertid i vissa
industrier ännu en metod, som, utan att förutsätta någon särskilt in¬
skridande personlig institution, afser att af sig sjelf åvägabringa för båda
sidorna tillfredsställande löneändringar eller, som det uttryckts, åstad¬
komma »lönernas automatiska reglerande». Denna metod är den s. k.
glidande skalan.
En glidande skala kan i korthet definieras som en anordning, en¬
ligt hvilken lönerna med en viss procent stiga och falla med vissa stig¬
ningar och fall i priset på den af arbetarne frambragta produkten. Un¬
dantagsvis kan den bestämmande faktorn vara priset på andra produkter;
så t. ex. rätta sig lönerna i Clevelands jerngrufvor efter priset, icke på
malmen, utan på det ur densamma åstadkomna tackjernet.
En sådan skala tillkommer på följande sätt. Med ledning af ett
visst antal arbetsgifvares böcker utrönes af dertill af arbetsgifvare och
arbetare tillkallade offentliga revisorer eller siffergranskare (public ac-
countants) dels genomsnittspriset, »standardpriset», på den normerande
industriprodukten vid en viss, för arbetsförhållandena som normal an¬
sedd tidpunkt, dels den lönehöjd, »standardlönen», som samtidigt var
gällande, hvilken emellertid naturligtvis icke behöfver vara lika vid alla
de under skalan lydande verken, då ju olika arbetsskicklighet, verkets
läge m. fl. omständigheter utöfva sitt vanliga inflytande vid lönehöjdens
bestämmande. Skalan afser nämligen väl att göra löneändringarne, men
deremot icke sjelfva lönerna lika. På förhållandet, »basisförhållandet»,
mellan dessa båda nyssnämnda faktorer, »standardpriset» och »standard-
lönen», grundas nu skalan, som, för att taga ett exempel, 1877 i Dur-
hams kolindustri får följande utseende. När priset på kol pr ton vex-
lar mellan 5 sh. 8 p. och 6 sh. 4 p., betalas standardlönen. Niir pri¬
set ställer sig mellan 5 sh. 8 p. och 5 sh. 4 p., reduceras standardlö¬
4
26
nen med 5 °!o, faller den från 5 sh. 4 p. obegränsadt nedåt, blir re¬
duktionen 7V* % å standardlönen. Omvändt, när priset håller sig mel¬
lan 6 sh. 4 p. och 7 sh., ökas standardlönen med 5 °/o, och nya 5 °/o:s
ökning tillkommer för hvarje 8 p:s stigning i försäljningspriset. Ökningen
blir sålunda
med priset 6 sh. 4 p. t. o. m. 7 sh.
» )) 7 sh. » 7 sh. 8 p.
T> » 7 sh. 8 p. » 8 sh. 4 p.
o. s. v.
De gängse försäljningsprisen utrönas af revisorerna efter bestämda,
för öfrigt i olika skalor ganska vexlande mellantider, — 6, 4, 3, 2, 1
månad, ja, till och med 14 dagar. Skalan är afsedd att gälla för en viss
tid eller ock tills vidare; uppsägningstiden är i allmänhet tre månader.
De industrier, der en dylik löneregleringsmetod med utsigt till
framgång kan användas, äro emellertid endast sådana, der tillverk-
ningarne äro af en viss enkel, osammansatt beskaffenhet och kostna¬
derna för det ingående råmaterialet på samma gång äro något så när
konstanta eller ock der tillverkningen består i tillgodogörandet af sjelfva
råmaterialet. De näringar i England, der glidande skalor på grund
häraf förekomma, äro sålunda endast jern- och stålbranschen, kol- och
jerngrufvor samt kalkstensbrott. Men af alla de skalor, som i dessa
näringar på olika håll under längre eller kortare perioder varit i verk¬
samhet, voro vid 1900 års början endast följande ännu gällande: i S.
Wales’ och Monmouths kolgrufvor, i Daltons jerngrufvor (en firma), i
Staintons kalkstensbrott (en firma); för masugnsarbetarne i Askam och
Millom (en firma), Barrow in Furness (en firma), Cleveland och Durham,
Cumberland och N. Lancs, Ulverston (en firma), N. och S. Stafford-
shire; för jernarbetarne i N. England, Midlands, S. Lancs och S. Yorks,
V. Skottland; för jern- och stålarbetarne i S. Wales och Monmouth,
för stålarbetarne i Consett och Jarrow, Barrow (en firma), Eston (en
firma), Middlesbrough (två firmor).
De fördelar man med detta system velat vinna anges vara följande.
Det förekommer lönetvister under en viss period, det framkallar en
känsla af gemensamma intressen mellan arbetsgifvare och arbetare, det
sätter arbetsgifvaren i stånd att för en viss tid framåt beräkna en del
af produktionskostnaderna, nämligen lönerna, och att på grund häraf
med en viss trygghet afsluta längre kontrakt med kunderna, det låter
löneändringarne försiggå småningom och steg 'för steg i stället för
plötsligt och språngvis.
5 %
10 ®
15 »
27
Att skalornas varaktighet trots allt detta ofta varit, ganska kort,
ja, att systemet, af ofvanstående data att döma, i England — och detta
i motsats mot Förenta Staterna — på det hela taget misslyckats, synes
i främsta rummet bero på svårigheterna att finna ett tillfredsställande
grundpris. Vid uppställandet eller ändrandet af skalans basis uppstå
ofta tvister på grund af den ena eller andra partens fordran, att andra
omständigheter än genomsnittslöner och försäljningspris från en före¬
gående period skola komma under öfvervägande. Såsom sådana om¬
ständigheter kunna andragas: förändringar i råmaterialets pris eller
arbetsmarknadens läge eller arbetslönerna i andra distrikt och samma
industrier eller konkurrens med andra distrikt och andra länder. En
prisstegring innebär ingalunda alltid en ökad profit, men det är väl
denna, som bör vara afgörande vid löneökningen. Inför arbetare¬
kommissionen yttrade också ett vittne från arbetsgifvaresidan i jern- och
stålbranschen, att med hänsyn till alla dessa faktorer en permanent
glidande skala, grundad endast på produktens pris, vore en omöjlighet
och att för öfrigt hvilken skala som helst redan efter få års förlopp
behöfde revideras. Å andra sidan tyckas arbetarne vara benägna att
anse, att den glidande skalan icke arbetar nog hastigt för att låta dem
fullt ut draga fördel af en uppåtgående rörelse i prisen. Denna upp¬
fattning förklarades inför komitén ofta bero på det förhållande, att de
genomsnittspris arbetsgifvarne erhålla ofta ingalunda öfverensstämma
med dagens, i tidningarne angifna marknadsnoteringar, detta på den
grund, att t. ex. i kolbranschen arbetsgifvarne i allmänhet ingå långa
kontrakt, för 3 å 4 månader framåt, ja, för leverans på utlandet för
ännu längre tid. Men det är med ledning af dessa kontrakt, ställda
på stora kolmängder, som revisorerna få fram det genomsnittspris, som
skall bestämma den nya periodens löner, men hvilket sålunda ofta blir
betydligt lägre än för tillfället gällande notering. Härtill kommer eu
annan omständighet. Skalan afser alltid en kommande period. Upp¬
står då eu plötslig höjning i priset, kunna ibland flera månader förflyta,
innan någon lönehöjning inträder. Under tiden kunna arbetarne i andra
distrikt, der skalan icke gäller, erhålla lönehöjning — deraf misstämning
bland skalans arbetare. Nu är det visserligen sannt, att dessa i sin
ordning ha det bättre ställdt vid prisfall, så mycket mer som lönesänk¬
ningar här icke försiggå så hastigt som i andra distrikt. Men kom¬
pensationen blir icke fullständig, ity att prisfall stundom också kan medföra
den ödesdigra påföljden, att produktionen inskränkes och en del arbetare
afskedas. För öfrigt kunna särskildt kolarbetarne få ännu en anledning till
missnöje med skalan. Kolproduktionen omfattar flera olika sorters kol; ofta
28
stiger priset på en sort, medan det faller på en annan; en del arbetare
anse sig dermed och icke utan fog förfördelade. Också är systemet
här mindre populärt än bland jernbranschens arbetare.
Skalans anpassningsförmåga efter förhållandena blir naturligtvis
större, dels ju större antalet är af de normerande prisändringarne
(större sålunda i 1890 års S. Wales’ skala, der hvarje l1/* pennys
prisändring influerade på lönerna, än i 1877 års ofvannämnda Durham-
skala, der löneändring inträdde först, om prisändringen uppgick till 8
pence), dels ju oftare skalans revision försiggår. Men den granskning
af arbetsgifvarnes böcker, som detta förutsätter, kostar i ett stort distrikt
åtskillig tid och möda. Och i hvilket fall som helst kan en glidande
skala aldrig så troget som överenskommelser mellan parterna i en
lönenämnd följa marknadens fluktuationer. Och slutligen gör en skala
heller icke en lönenämnd eller ett förenadt utskott öfverflödigt, då
dels dessa inrättningar fortfarande äro af nöden för att öfvervaka skalans
genomförande, dels alla andra föremål för arbetstvister, arbetstid, verk-
stadsreglementen o. d. falla utanför skalans räckvidd.
4. Resultat.
I hvad mån det ena eller andra sättet att reglera arbetstvister på
senaste tiden kommit till användning i England, visar nedanstående
tabell öfver de arbetstvister, som under år 1896—1898 ledt till strejk
eller lockout, äfvensom antalet deraf direkt och indirekt berörda arbetare:
Reglerandet skedde
|
1896
|
1897
|
1898
|
tvister
|
arbetare
|
tvister
|
arbetare
|
tyister
|
arbetare
|
genom skiljedom...................................
|
19
|
10,276
|
14
|
9,756
|
14
|
3,390
|
genom medling eller förlikning
genom direkt öfverenskommelse mellan par-
|
26
|
9,935
|
27
|
9,544
|
29
|
16,127
|
terna eller deras representanter ............
genom återupptagandet af arbetet utan för-
|
637
|
136,844
|
624
|
187,048
|
495
|
206,926
|
handling ..............
|
114
|
30,587
|
76
|
15,207
|
71
|
17,590
|
genom anställning af andra arbetare .........
|
107
|
7,250
|
105
|
4,307
|
96
|
9,616
|
genom verkets stängning ........................
|
19
|
3,159
|
7
|
1,673
|
_
|
|
oreglerade...........................
|
4
|
139
|
11
|
2,732
|
6
|
258
|
Summa
|
926
|
198,190
|
864
|
230,267
|
711
|
253,907
|
29
Af tabellen framgår, att det långt öfvervägande antalet tvister
bilagts genom direkta förhandlingar mellan parterna och deras repre¬
sentanter i nämnder eller förenade utskott och endast ett ringa antal
genom utomståendes medverkan såsom medlare eller skiljedomare. Siff¬
rorna bestyrka en redan sedan några år tillbaka gjord iakttagelse, att
särskildt skiljedom på sista sidan förlorat kredit i England, åtminstone
hvad de större konflikterna, intressetvisterna, beträffar, medan förfa¬
randet deremot ganska flitigt användes vid reglerandet af rättstvisterna,
de egentliga såväl som de oegentliga, något som emellertid icke af
tabellen framgår, då dessa mera sällan leda till arbetsinställelser. För¬
klaringen härtill torde först och främst ligga i svårigheten att finna
lämpliga skiljedomare. Antingen är skiljedomaren en för industrien i
fråga främmande person, och det kostar då tid och besvär att sätta
honom in i alla de omständigheter, som måste tagas i öfvervägande
vid afgörandet af en omfattande arbetstvist, eller eger han på något
sätt förbindelser med den industriella verlden, och då blir han lätt nog
hos den ena eller andra parten utsatt för misstanke för partiskhet.
Men oafsedt detta tillkommer en ännu vigtigare omständighet — par¬
ternas oenighet om de förutsättningar, som böra läggas till grund för
utslaget. Arbetsgifvarne anse, att lönerna böra stiga och falla med
priset på produkterna eller att lönesatsen åtminstone icke i något fall
får regleras så, att den icke lemnar arbetsgifvaren en viss minimal
profit, utan hvilken kapitalet skulle lemna industrien. Arbetarne å sin
sida yrka, att dessa fordringar måste underordnas en annan, den näm¬
ligen, att arbetaren måste kunna lefva af sitt arbete, att sålunda alltid
en »living wage» ur af kastningen först måste utgå. Eu skiljedomare,
som icke inskränker sig till att »klyfva tvisten», måste bestämma sig
för endera af dessa förutsättningar; hvilken han väljer beror, om också
omedvetet, på inflytelser från den samhällsklass han tillhör. Denna
har nu nästan alltid varit den icke kroppsarbetande (af de 240 utslag
i intressetvister, som S. och B. Webb för åren 1803—1897 antecknat,
har blott ett enda afkunnats af en arbetare som skiljedomare). Häraf
arbetarnes alltmer växande misstro till skiljedomsförfarande t.
I ett yrke, Norra Englands jernmanufakturindustri, har emellertid
detta förfarande alltsedan 1869 visat vackra prof på_ lyckosam använd¬
ning. 20 gånger under 28 år har skiljedom här anlitats, när det gällt
att fastställa vilkoren för framtida löneaftal, och hvarje gång ha par¬
terna underkastat sig utslagen. Men detta enda exempel bekräftar
blott ytterligare hvad ofvan blifvit framställdt, ty just i denna enda
industri äro arbetsgifvare och arbetare eniga om de förutsättningar, på
30
grund af hvilka lönerna skola bestämmas och från hvilka skiljedomaren
sålunda har att utgå. Det är här en fastslagen tradition, så godt som
en öfverenskommelse parterna emellan, att lönerna skola rätta sig efter
produktens försäljningspris. Hvad skiljedomaren har att göra kommer
sålunda tolkningen eller tillämpningen af ett redan ingånget aftal tem-
ligen nära och erbjuder, sedan väl de afgörande siffrorna föreligga i
utredt skick, inga störe svårigheter än ett skiljedomsförfarande i vanliga
rättstvister.
De engelska kolonierna.
Af Kanadas sju provinser hade ända till 1900 endast tre antagit
lagar för att underlätta biläggandet af industriella tvister. Ontarios
»Trades Arbitration Acta» af 1873 blef emellertid fullständigt resultatlös,
beroende på stadgandet, att den deri omtalade nämnden icke var be¬
fogad att träffa bestämmelser i afseende på arbetslön. En förändring
härutinnan vidtogs 1890, då genom arbetsgifvares och arbetares öfver¬
enskommelse nämnden kunde beklädas med en sådan befogenhet. Har
lagen sedermera verkat är mig emellertid icke bekant.
I Nova Scotia tillkom 1888 en skiljedomslag för grufvorna. Två
skiljedomare skulle väljas af arbetarne, en af arbetsgifvarne; dessa tre
utsågo en fjerde. Nämnden var beslutmässig med tre ledamöters när¬
varo. Utslaget hade en viss juridiskt bindande verken: båda parterna
kunde, om de icke ställde sig detsamma till efterrättelse, utsökas för
ett belopp, motsvarande 14 dagars arbetslöner.
1890 antogs en ny lag. En arbetsgifvare kan icke afskeda någon
arbetare eller sänka lönerna, så snart arbetarne i skrifvelse till kommis¬
sarien för offentliga arbeten och grufvor begärt skiljedom. Arbetarnes
beslut om skrifvelse skall ha fattats på ett på minst 5 arbetares initiativ
och 3 dagar förut utlyst möte. Kommissarien eger fästa det afseende
vid skrifvelsen han för godt finner, men äro båda parterna öfverens
om skiljedom, skall sådan ega rum. Nämnden består numera af fem
medlemmar, af hvilka guvernören utser två att fungera tills vidare och
hvardera parten en för hvarje särskildt fall, hvarefter dessa sistnämnde
två välja den femte. Nämnden eger att under edlig förpliktelse till
tystlåtenhet taga kännedom om arbetsgifvarens böcker och räkenskaper.
Så snart till arbetsgifvarens kännedom kommit, att skiljedom skall ega
31
rum, skall fian i en statsbank deponera de sista 14 dagarnes löner
jemte ytterligare ett lika stort belopp. Vilja arbetarne icke underkasta
sig utslaget, tillfaller det förra beloppet arbetsgifvaren efter afdrag af
skiljedomskostnaderna. År det åter arbetsgifvaren som tredskas, erhålla
arbetarne det senare beloppet. Vid äfventyr af 14 dagars löneförlust
får strejk icke företagas, innan arbetarne derom underrättat kommis¬
sarien och han derom afgifvit utlåtande.
British Columbias Act af april 1894 talar om en kommissarie för
arbetsförliknings- och skiljenämnder, sammansatta af personer, före¬
slagna af de tvistande och tillsatta af guvernören med en medlem af
högsta domstolen såsom president i förlikningsnämnden. Ett utslag är
icke bindande, för så vidt icke parterna på förhand utfäst sig att nöjas
åt detsamma.
1893 väcktes förslag att upprätta en förliknings- och skilje¬
nämnd i förening med en då tilltänkt arbetsstatistisk byrå, men kom
först till utförande 1900, då efter mönstret af 1896 års engelska »con-
ciliation act» eu allmän förlikningslag för hela Kanada antogs. Den
enda mera väsentliga afvikelsen från den engelska förebilden är, att
guvernören på en förlikares (eller förlikningsnämnds) framställning och
med de tvistandes skriftliga medgifvande kan angående tvisten låta
anställa en officiell undersökning, hvarvid såsom vid annan dylik under-
sökningsmyndigheten eger att afhöra vittnen under edlig förpligtelse.
Permanenta privata institutioner funnos åtminstone icke i början på
1890-talet, men åtskilliga tvister afgjordes genom tillfälliga skiljedom¬
stolar eller förlikningsnämnder, särskildt i graf- och byggnadsindustrierna.
De australiska kolonierna uppvisa som helhet en intressant motsats
i afseende på en vigtig princip i förliknings- och skiljedomsförfarandet.
Medan ett par af kolonierna i sin lagstiftning fasthålla vid moderlandets
ännu herrskande uppfattning, att utslagen icke hafva någon juridiskt
bindande verkan, hafva två andra nyligen vidtagit lagar, som vid rättslig
ans var spåföljd söka förmå parterna att ställa sig de afkunnade utslagen
till efterrättelse. Nya Sydwales och Queensland qvarstå på den
gammalengelska åskådningen; Sydaustralien och Nya Zeeland hafva slagit
in på nya banor och i detta afseende till och med uppträdt som för-
gångsmän för den öfriga industriella verlden.
En skiljedomslag fanns i Nya Sydwales redan 1887, och samma
år hade likaledes i Victoria upprättats en förlikningsnämnd mellan ar-
betsgifvarnes förening och »Trades Hall Council», representanten för
koloniens samtliga fackföreningar. Försöket misslyckades emellertid,
32
då en del af dessa dock icke gillade företaget, men de fAdiska repre¬
sentanterna för den tilltänkta institutionen lyckades i alla fall att på
underhandlingens väg förekomma en del tvister. Likaledes ha nämnder,
tillkomna på fackföreningarnes initiativ, här och hvar med framgång
fungerat, så t. ex. bland sjömännen under ett par år, bland Sydaustra-
liens skomakare, i byggnadsindustrien. Äfven tillfälliga förliknings-
komitéer, ofta tillkomna genom Trades Hall Councils försorg, lyckades
då och då i sina bemödanden.
Med ledning af de förslag, som den efter 1890 års stora strejk
i Nya Sydwales tillsatta kongl. komitén för strejker uppgjort, antog
denna stat en ny skiljedomslag 1892. Denna indelar kolonien i 5 in¬
dustridistrikt med en förlikningsnämnd för hvarje; medlemmarne, två
från hvardera sidan, utses för två år af guvernören på vederbörande
arbetsgifvare- och arbetareförbunds förslag. För särskilda tvister kunna
på parternas önskan specialkomitéer utses. För hvarje distrikt utses
en >clerk of awards» att mottaga ansökan (endera partens eller bådas)
om förfarandets öppnande, sammankalla nämnden och inkalla vittnen.
Kan nämnden icke åstadkomma förlikning, skall »the clerk» anmäla detta
hos presidenten i skiljenämnden, som består af tre medlemmar, en från
hvardera partsidan och en tredje utomstående såsom ordförande. Denne
utses af regeringen bland två af de båda andra medlemmarne föreslagna
kandidater. Utslaget är bindande endast för så vidt båda parterna
frivilligt underkasta sig detsamma.
Denna lag förblef så godt som en död bokstaf. Till 1894 års
slut hade endast ett förlikningsförsök och ett skiljedomsförfarande egt
rum. I 8 fall hade arbetarne föreslagit hänskjutande till nämnd, men
mött afslag från arbetsgifvarne. I 6 andra fall hade underhandlingarne
börjats, men arbetsgifvarne vägrat att underkasta sig utslaget. Parlamentet
indrog slutligen 1895 allt anslag till institutionens fortsatta verksamhet,
och sjelfva lagen upphörde att gälla med mars 1896.
Fn hufvudorsak till denna utgång torde, som redan antydts, ha
legat i arbetsgifvarnes motvilja att anlita lagen. 1890 års stora strejk
hade sammanfört arbetsgifvarne till starka förbund, medan striden' å
andra sidan betydligt försvagat fackföreningarne. De förra saknade så¬
lunda all anledning att förhandla. Situationen skildras träffande i en
redogörelse öfver lagens resultat sålunda: »frivillig underkastelse
under ett skiljedomsutslag är i och för sig ett utmärkt medel,
när parterna äro ungefär lika starka, men systemet nekar att tjenst-
göra, när omständigheterna — t. ex. alltför stor tillgång på arbets¬
marknaden, stora reservfonder och bättre organisation på ena sidan —
33
stegra den ena partens stridsduglighet och minska den andras. Hvarje
förlikningsförslag stöter på hinder hos den mäktigare parten och blir
utan resultat».
Lagstiftningsarbetet har sedermera återupptagits, men först 1899
åstadkommit ett nytt resultat, och detta väsentligt olika de föregående.
Den nya lagen af den 1 maj 1899 har i åtskilliga punkter en frivillig
karakter i likhet med 1896 års engelska »Conciliation Act», som syn¬
barligen tjenat som förebild, ehuru skiljedomares och myndigheters
befogenhet i afseende på tvisters undersökning är betydligt vidsträck¬
tare än i England.
Lagen bemyndigar regeringen att, för den händelse en tvist eller
en meningsskiljaktighet mellan arbetsgivare och arbetare antingen
redan uppstått eller är att befara, vidtaga följande åtgärder. Först och
främst kan hon utan vidare närmare låta undersöka tvistens orsaker
och alla dermed förbundna omständigheter. Dernäst kan hon, i syfte
att åstadkomma uppgörelse, på lämpligt sätt och genom personligt samman¬
träffande, föranstalta förlikningsförhandlingar mellan de stridande, hvilka
förhandlingar skola föras under ledning af en genom parternas över¬
enskommelser eller genom regeringens förordnande bestämd ordförande.
Kan på detta sätt ingen uppgörelse komma till stånd, skall på endera
partens andragande en offentlig formlig undersökning af tvistens orsak
inledas, hvilken undersökning skall förrättas af en domare ur högsta
eller distriktsdomstolen eller af presidenten i den lägre domstolen. Och
slutligen kan på endera eller båda parternas begäran en förliknings-
nämnd bildas och på bådas en skiljedomare tillsättas. Hvarje skilje¬
domare och hvarje af regeringen till offentlig undersöknings förrättande
förordnad person är befogad att inkalla vittnen att höras under edlig
förpligtelse; likaledes ega sådana myndigheter liksom hvarje af skilje¬
domaren skriftligen dertill befullmäktigad person att besöka och under¬
söka alla de lokaler och platser, der ett arbete skall förrättas, och
att dervid pröfva hvarje omständighet och hvarje föremål, som i något
hänseende kan för tvistens biläggande vara af betydelse, handelsböcker
härifrån dock undantagna. Med några få undantag bestridas alla kost¬
nader af staten, och de nödiga medlen utanordnas årligen af parla¬
mentet.
Slutligen har Queensland sedan sept. 1892 likaledes en förliknings¬
lag, som bemyndigar regeringen att i hvarje distrikt tillsätta en förlik-
ningsnämnd, hvari en af kommunalmyndighet föreslagen fredsdomare
eger säte. Så snart en tvist om framtida arbetsaftal uppstår, kan hvarje
part påkalla nämndens bistånd. Båda parterna hafva att vid 5 sins vite
5
34
inställa sig inför honom. Nämnden skall söka bringa en förlikning
till stånd.
Af helt annan karaktär än den nu skildrade lagstiftningen äro Syd-
australiens och Nya Zeelands lagar, båda från 1894, den senare något
modifierad 1895, 1896 och 1898. De utgå först och främst från den
förutsättningen, att i alla tvister af den betydenhet, att statens inskri¬
dande är befogadt, arbetarne äro organiserade i föreningar. Och vi¬
dare erkänna de, att båda parterna ega anspråk på, att utslagen hållas
i helgd. I detta afseende innebära de en brytning med föregående lag¬
stiftning såväl som med moderlandets uppfattning, sådan denna fått sitt
uttryck i 1871 års Trade Union’s Act (jfr ofvan sid. 22). Denna hin¬
drar fackföreningarne såväl att utöfva juridiskt tvång på sina medlem¬
mar som att ingå rättsligt bindande aftal med andra föreningar eller
personer i allmänhet. Men erfarenheterna i kolonierna hade visat, att
på överenskommelser utan garanti för sitt bestånd icke mycket vore
att bygga. Ett ansvar för kontraktsbrott, lagdt på den enskilde arbe¬
taren, vore utan praktisk betydelse. Fackföreningarne voro de enda,
som kunde öfvertaga detsamma.
De båda lagarne äro i princip hvarandra tern ligen lika, dock tyc¬
kes den sydaustraliska hafva nöjt sig med ringare tvångsmedel än Nya
Zeelands. Enligt den förra är nämligen endast den person skyldig att
underkasta sig utslaget, som på förhand uttryckligen förpligtat sig der¬
till, antingen personligen eller såsom medlem af en arbetsgivare- eller
arbetareförening, hvilken i sin ordning, genom att frivilligt ha låtit in¬
registrera sig, har underkastat sig ett blifvande utslag. Har underka¬
stelse på ena eller andra sättet icke skett, kan domstolen endast afgifva
en rapport i frågan. För öfrigt synes den sydaustraliska lagen endast
ha kommit till högst ringa användning. Till 1897 hade domstolen en¬
dast haft att afgifva en rapport om en mindre garfveristrejk. Overk¬
samheten förklaras emellertid till en del af att förhållandena i kolonien
under dessa år varit ovanligt lugna.
Af större intresse såsom den hittills renaste typen af obligatoriskt
skiljedomsförfarande, på samma gång som den redan praktiskt varit i
tillämpning, är deremot Nya Zeelands synnerligen utförliga lag. Den
förtjenar af dessa båda anledningar en närmare redogörelse, om ock
utrymmet icke medgifver något ingående i detaljer.
Lagens obligatoriska karakter visar sig först och främst i skyldig- ,
heten för hvarje tvistande part att på motpartens stämning inställa sig
inför en förlikningsinstitution, enskild eller offentlig, och, om uppgö¬
relse här icke kommer till stånd, sedermera inför en skiljedomstol. Och
35
vidare i skyldigheten att vid laga ansvar ställa sig uppgörelsen eller
utslaget till efterrättelse.
I motsats mot förhållandet i Sydaustralien inskrider staten sålunda
icke af eget initiativ, utan kräfver för sin mellankomst endera partens
hemställan. Den fordrar heller icke ovillkorligt anlitande af offentliga
organ, utan nöjer sig med tvistens hänskjutande till privata förliknings-
och skiljeinstitutioner, hvilka de offentliga för öfrigt till och med söka
framkalla. Hufvudsaken är, att förlikning eller skiljedom kommer till
stånd, likgiltigt, om det sker på enskild eller offentlig väg. De på den
förra åvägabragta aftalen och utslagen erhålla samma rättsliga uttving-
barhet som de genom statsmyndigheter framkallade. Och staten tar
slutligen endast befattning med tvister i sådana industrier, der inregi¬
strerade fackföreningar finnas. En sammanslutning af fem »arbetare»
är emellertid tillräcklig för att bilda en sådan förening, och för öfrigt
kan,:; på sätt längre fram angifves, en förening göra oorganiserade ar¬
betares tvist med sin arbetsgivare till sin.
Med »arbetare» förstås en hvar, man eller qvinna, öfver 21 år, som
mot aflöning, icke öfverstigande 150 pund sterl., är sysselsatt med kropps-
eller själsarbete i någon industri; med »industri» endast yrkesmässig
bearbetning af råämnen jemte grufdrift. Kramhandel och sjöfart t. ex.
falla sålunda utom lagens räckvidd.
Mot uppfyllande af vissa villkor angående styrelse, byrå, redovis¬
ning för medels handhafvande m. m. erhålles inregistrering såsom för¬
ening af hvarje dylik sammanslutning, företagen i syfte att reglera för¬
hållandet mellan arbetare och arbetsgivare eller mellan vare sig arbetare
eller arbetsgivare inbördes eller för att »lägga restriktiva villkor på
ledandet af någon näring eller affär». Inregistreringen bereder förenin¬
gen juridisk personlighets rätt, sålunda rätt att köpa, besitta och afyttra
fastighet, att kära och svara inför domstol och att indrifva resterande med¬
lemsbidrag samt, derutöfver, rätt att deltaga i val till bisittare i offent¬
lig förlikningsnämnd och skiljedomstol. Då alla dessa förmåner icke
tillkomma icke-inregistrerade sammanslutningar, men dessas medlemmar
icke dess mindre, på sätt nedan närmare angifves, stå under lagens
räckvidd, äro för industriens män alla skäl förhanden att bilda registrerade
föreningar, något som också allt mera synes blifva fallet och hvartill
äfven myndigheterna sjelfva vid flera tillfällen uppmanat vederbörande.
Det står så väl arbetsgifvare som arbetare fritt att efter ansökan
få inregistreringen af sina resp. föreningar upphäfd; dock får detta ej
medgifvas, så länge förliknings- eller skiljedomsförfarande, deri förenin¬
gen är part, pågår; ej heller befriar upphäfvandet korporation eller in¬
36
divid från de förpliktelser en öfverenskommelse eller ett utslag kan
medföra. Arbetare kunna för öfrigt endast efter tre månaders uppsäg¬
ning utträda ur sina föreningar.
De för tvisternas reglerande afsedda offentliga organen äro af två
slag: sex förlikningsnämnder (en i hvarje distrikt) och en skiljedomstol.
Hvarje förlikningsnämnd har 4—6 bisittare, som, till hälften' hvardera,
väljas af inregistrerade arbetsgivare- och arbetareföreningar i di¬
striktet. Valförrättare är en s. k. »domstolssekreterare» (clerk of awards).
Nämnden utser sjelf någon utomstående »opartisk» till ordförande, hvil¬
ken emellertid endast vid lika röstetal å båda sidorna deltar i voterin-
garne. Skiljedomstolen består af 3, af koloniens guvernör utnämnda
medlemmar, af hvilka 2 utses på förslag af resp. arbetsgivare- och ar¬
betarekorporationers styrelser och den tredje, domstolens ordförande,
bland Högsta Domstolens ledamöter. Utnämningen gäller för 3 år. Af-
håller sig någondera sidan från val till nämnd eller domstol, utser gu¬
vernören representanter för dess räkning. Gäller det, vare sig i nämnd
eller domstol, en mer än vanligt komplicerad fråga, kunna parterna hvar¬
dera utse en sakkunnig att med samma befogenhet som ordinarie bi¬
sittare behandla frågan.
Så snart endera parten instämt motparten inför nämnd eller dom¬
stol, äro, vid äfventyr af straff, för så vidt icke myndigheten godkän¬
ner åtgärden, arbetarne förbjudna att inställa arbetet och arbetsgifvarne
att inställa rörelsen. Arbetet bör ostördt och på samma villkor som
förut fortgå. Och rätten till arbetsinställelse är ytterligare kringskuren.
För att förebygga möjligheten af att arbetare kunna afskedas eller ar¬
betsgivare öfverges af sina arbetare, emedan endera sidan fått känne¬
dom om att motsidan ämnar begära förlikning eller skiljedom, är det
stadgadt, att nämnden (eller domstolen) är kompetent att upptaga tvi¬
sten, äfven om arbetsförhållandet parterna emellan upphört, så vida icke
sex veckor mellan upphörandet och stämningen förflutit. Myndigheten
kan härigenom, då tvisten kommer att falla under dess kompetens, de¬
kretera arbetets återupptagande. Stadgandet har framkallats genom er¬
farenhet från Sydaustralien, der i ett fall en arbetsgivare, som fått känne¬
dom om sina arbetares afsigt att anlita skiljedom, helt tvärt afskedade dem
och sedermera bestred domstolens befogenhet att upptaga saken med
den invändningen, att någon tvist mellan honom och hans arbetare icke
förelåg. »Det är sannt, att jag hade en tvist med vissa personer, men
de äro icke längre anställda hos mig.»
Fn industriell tvist kan hänskjutas till en förlikningsnämnd a) an¬
tingen på grund af en »industriell öfverenskommelse», deri kontrahen¬
37
terna varit 1) enskilda arbetsgifvare och fackföreningar eller 2) arbets¬
givareföreningar och fackföreningar eller b) genom stämning af någon
»part» i en industriell tvist. Såsom »parter» anses likaledes de under 1)
och 2) angifna kategorierna. Den enskilde arbetsgivaren har sålunda
att i tvister med sina arbetare möta representanter för fackorganisationen
såsom sin motpart i förhandlin garn e.
En d)dik »industriell öfverenskommelse», som, utom förekommandet
eller biläggandet af en industriell tvist, äfven kan afse fråga, som be¬
rör ett redan utfördt eller till utförande ämnadt arbete eller arbetsgi¬
vares eller arbetares i någon industri privilegier, rättigheter eller skyl¬
digheter, eger bindande kraft för en viss tid, som dock ej får utsträc¬
kas öfver 3 år. En afskrift af öfverenskommelsen skall inom 30 da¬
gar inlemnas i Högsta Domstolens byrå i distriktet. Öfverenskommel¬
sen är bindande, icke blott för de egentliga parterna, utan äfven för
hvarje enskild person, som under dess giltighetstid är eller blir med¬
lem af den resp. korporationen eller såsom arbetsgifvare tillkännager
sin anslutning till öfverenskommelsen. Denna skall för öfrigt angifva
hvad som skall betraktas som brott mot densamma. Tvångsmedlen för
öfverenskommelsens genomförande äro desamma som de för genom¬
drifvande af hörsamhet mot skiljedomstols utslag stadgade, nedan an¬
gifna.
I och för tvistefrågans utrönande ega såväl nämnder och skilje¬
domstol som enskilda medlemmar af desamma befogenhet att när som
helst mellan solens upp- och nedgång besöka arbetsplats, der något,
som hänskjuta till nämnd eller domstol, förehafves, inspektera hvarje
derstädes pågående arbete och förhöra der anställd person i hithörande
frågor. De kunna vid äfventyr af fängelse framtvinga vittnesinställelse,
beedigade vittnesutsagor och framläggande af böcker och papper eller
beedigade förklaringar af parterna sjelfva. Finner myndigheten det
styrkt, att vissa delar af böcker eller dokument icke beröra den före¬
liggande tvisten, behöfva sådana delar icke företes. På det att allmän¬
heten må erhålla fullständig kännedom om tvistens beskaffenhet, äro
förhandlingarne i regel offentliga, men myndigheten kan, efter eget skön
eller på endera partens anhållan, förklara dem hemliga. Af juridiskt
biträde får part endast med motpartens begifvande begagna sig. Parts
uteblifvande hindrar icke sakens upptagande till behandling och af¬
görande.
Förlikningsnämnden, hvilken utgör första instansen för tvistens
handläggning, skall framställa alla sådana förslag, som äro egnade att
framkalla en billig och rättvis uppgörelse. Kan en sådan emellertid ej
38
komma till stånd, skall nämnden inom två månader efter stämningen
afgöra frågan »i enlighet med dess beskaffenhet och rättsliga innebörd».
Men detta utlåtande är ej bindande. Den vinnande parten måste, der
motparten ej nöjes åt detsamma, vädja till skiljedomstolen för att be¬
reda det rättslig exigibilitet.
Skiljedomstolen eger att definitivt afgöra tvisten. Obetydliga eller
uppenbart ogrundade anspråk kan han afvisa och derjemte ådöma kä¬
randen att betala rättegångskostnaderna. Han kan lemna eu nämnd i
uppdrag att undersöka saken och derom inkomma med redogörelse. Han
eger fullständig frihet i bevispröfningen. Utslagen, hvilka böra afkun-
nas inom eu månad efter tvistens upptagande till behandling och vid
hvilkas affattning tekniska uttryck, om möjligt, böra undvikas, skola
afgifvas »i öfverensstämmelse med billighet och godt samvete» samt tyd¬
ligen angifva hvad någon deraf berörd part eller person har att göra
eller underlåta. Domstolen är uttryckligen bemyndigad att föreskrifva
en minimilön och att, sjelf eller genom resp. förlikningsnämnd, fast¬
ställa lönebelopp derunder för den arbetare, som icke är i stånd att nå
upp till detta minimum. Lagens ordalydelse lemnar domstolen för öf-
rigt rätt att fastställa fullständiga och detaljerade arbetsreglementen, en
rätt, hvaraf han äfven vid flera tillfällen begagnat sig, dock under sam¬
vetsgranna försök att härvid ställa sig den resp. näringens välgrundade
sedvänjor och bruk till efterrättelse.
För att förebygga, att de parter, som ursprungligen instämt eller
instämts inför domstolen, skola komma i en sämre ställning och arbeta
under ogynnsammare villkor än sina konkurrenter, som stått utanför
tvisten, kunna äfven andra personer och föreningar, för hvilkas rörelser
eller arbetsprestationer domstolen anser samma villkor böra gälla som
för de ursprungligen tvistandes, indragas i processen eller ock seder¬
mera särskilt instämmas och förpligtas att ställa sig utslaget till efter¬
rättelse. Sålunda kunna såväl branschens samtliga arbetsgivare i
distriktet eller till och med i hela landet som alla vederbörande fack¬
föreningar och oorganiserade arbetare inkallas och underkastas utslagen.
Det har till och med ålagts en vinnande fackförening att tillse, att
nya arbetsgivare ställa sig utslagets bestämmelser till efterrättelse,
vid äfventyr att, om föreningen härvid gör sig skyldig till försummelse,
samtliga arbetsgivare äro fria från förpligtelsen att lyda utslaget. Med
en sådan anordning blir det omöjligt för en arbetsgivare att genom
användande af endast oorganiserade arbetare, hvilka sålunda icke kunna
instämma honom inför nämnd eller domstol, ställa sig utanför de regler
arbetsgifvarne i branschen i allmänhet måste underkasta sig. En däm¬
39
pare är härigenom lagd på den illojala konkurrensen, och det blir först
nu, då produktionsvillkoren gjorts lika för alla, den lojale och rättsinnige
arbetsgifvaren möjligt att, åtminstone ohindrad af inhemska konkurrenter,
ställa sig utslaget till efterrättelse. De långvariga striderna inom sko¬
industrien före lagens tillkomst hade synnerligen klart illustrerat be-
hofvet af dylika, alla likartade företag omfattande arbetsregleringar;
öfverenskommelse!' och utslag, som genom frivillig förlikning eller
skiljedom åstadkommits, hade slutligen förr eller senare förlorat sin
giltighet genom enskilda arbetsgifvares obenägenhet att anlita sådana
regleringsmetoder eller foga sig efter de af de öfriga yrkesidkarne
antagna villkoren. De illojala konkurrenternas lönenedpressningar och ut-
svettningssystem hade till sist tvingat de lojala arbetsgifvarne att, om också
motvilligt, följa exemplet. I detta afseende har lagen nu framkallat en
bättre sakernaB ordning, och den stäfjar derjemte den illojala konkur¬
rensen i ett annat hänseende, då farhågan att genom arbetsförhållandenas
behandling inför nämnd eller domstol produktionsförfalskningar kunna
komma till allmänhetens kunskap minskar vissa arbetsgifvares benägen¬
het att anlita dylika.
En dylik likställighet i produktionsvillkoren innebär för öfrigt icke
någon absolut likhet, utan utslagen kunna efter domstolens skön lämpas
efter förhållandena i distriktet eller i landet i allmänhet eller med
hänsyn till individer eller näringar — allt för att tillförsäkra alla
»fair play». Sålunda vägrade domstolen t. ex. att fastställa samma
löneliöjd för samtliga gjuterier inom kolonien, emedan detta skulle
framkalla betänkliga förskjutningar inom denna industri och allvarsamt
skada en del yrkesidkare. De arbetsgivare, som önska drifva sina
rörelser på andra villkor än de, som reglera näringen i allmänhet,
måste emellertid visa goda skäl härför.
Ett utslag af skiljedomstolen kan icke af någon annan domstol
ändras eller upphäfvas. Dess giltighetstid kan emellertid endast be¬
stämmas till högst två år. En hvar, som under denna tid ingår i en
förening, som är bunden af utslaget, måste ställa sig detsamma till
efterrättelse.
Utslagets bindande karakter innebär naturligtvis icke något tvång
för vederbörande part att fortfarande drifva näringen eller arbeta i
densamma. Tvånget ligger endast i skyldigheten att, om han vill göra
detta, det måste ske med iakttagande af de i utslaget fastställda vill¬
koren. Lika litet som rörelsen t. ex. får drifvas i strid med arbetare¬
skyddslagstiftningens bestämmelser, lika litet får en afvikelse från
utslagets föreskrifter ega rum.
40
Som säkerhet för att detta icke blir fallet, skall i utslaget eller i
en under dettas giltighetstid på ena partens begäran af domstolen ut¬
färdad förklaring angifvas hvad som skall anses utgöra ohörsamhet
mot utslaget och hvilken summa — dock icke öfverstigande 500 pund
sterl. — skall utgöra det högsta bötesbelopp för sådan förbrytelse.
Ordinarie domstols vanliga befogenhet att ådöma fängelse för »van¬
vördnad)) mot dess beslut kan derjemte komma till användning. På
domstolens pröfning, hvilken för öfrigt kan ega rum när som helst
under utslagets giltighetstid, beror emellertid, huruvida utslaget skall
vinna tillämpning och straff för ohörsamhet mot detsamma verkligen
utkräfvas. Motpartens mer eller mindre försonliga uppträdande synes
influera på bötesbeloppets bestämmande; der arbetarne på grund af
arbetsgifvarens ohörsamhet mot ett utslag väckt åtal utan att först
söka uppgörelse i ogodo, har domstolen ådömt motparten nästan endast
nominella böter. A andra sidan kan en sådan tillämpning af utslaget,
om behofvet så skulle fordra, gång på gång upprepas, tills benägen¬
heten för tredska är vederbörande betagen.
För att utslaget skall vara utmätningsgildt fordras ytterligare, att
det blifvit intaget i Högsta Domstolens handlingar.
Räcka en förenings tillgångar icke till att gälda det ådömda be¬
loppet, kan utmätning ske hos dess medlemmar, dock endast för ett
belopp af högst 10 pund sterl. per medlem.
Hvad lagens verkningar beträffar, så synes densamma ha framkallat
en del, mer eller mindre välgrundad!, missnöje på åtskilliga arbets-
gifvarehåll. Sålunda har man härifrån framhållit, att till arbetarebisit-
tare i nämnder blifvit utsedda, icke de försonligaste elementen, utan
de mest energiska strejkledarne, med bl. a. den påföljd, att af 31 af
fackföreningarne till nämnder hänskjuta tvister icke mindre än 23 gått
vidare till skiljedomstolen. Man anser också, att lagen, långt ifrån att
främja försonlighet, fastmera framkallat en mängd tvister, då det näm¬
ligen ligger i fackföreningames intresse att få så många frågor som
möjligt angående en affärs skötsel underkastade domstolens afgörande.
Antalet tvister har emellertid i sjelfva verket icke varit så betydande.
Sedan okt. 1894, då lagen började träda i kraft, till 1899 års utgång
ha 16 tvister definitivt reglerats af nämnder och omkring 50 kraft
domstolens afgörande. I Aucklands industriellt högt utvecklade distrikt
(femtedelen af kolonien) hade från okt. 1894 till okt. 1898 endast 2
tvister förekommit. Domstolens utslag om företräde till arbete för
fackföreningsmedlemmar bär väckt missbelåtenhet, grundade, som de
41
uppgifvas vara, på lagens, för öfrigt numera ändrade rubrik — »en lag
för att uppmuntra bildandet af industriella föreningar». Men motivet
till domstolens tillvägagående har icke varit detta, utan hittillsvarande
sedvänja inom den resp. näringen. Der en sådan sedvänja icke före-
funnits, har ett sådant företräde heller icke dekreterats, utan endast
likställighet för fackföreningsmedlemmar och utomstående fastställts.
Man befarar alltjemt, att domstolens ordförande, på hvars utslagsröst
saken hänger, med all sin stora juridiska förmåga ofta nog kommer
att sakna de speciella yrkesinsigterna. Bristen härpå synes emellertid
icke hafva varit så ödesdiger, då arbetsgifvarne i allmänhet icke blott
frivilligt underkastat sig utslagen, utan äfven utan olägenhet visat sig
kunna fortsätta med rörelsen. Af nedanstående siffror1) att döma synes
någon industriell tillbakagång icke hafva framkallats genom lagens an¬
tagande, och efterfrågan på arbetare är ännu alltjemt (jan. 1901) syn¬
nerligen lifaktig. Man har framhållit, att öfverenskommelses brytande
eller ohörsamhet mot utslag träffar arbetsgifvaren hårdare än motparten,
då den förre, men deremot naturligtvis icke fackföreningen (och den
enskilde medlemmen är icke part i saken), till och med kan ådömas
fängelse, medan å andra sidan utmätning ända till 500 pund sterl. kan
bli betydelselös mot den fackförening, som saknar förmögenhet eller
icke kan indrifva medlemsbidrag. Den förra invändningen saknar icke
fog; på den senare kan deremot svaras, att fackföreningarne i allmänhet
ega tillgångar och att större delen af medlemmarne är väl situerad.
Slutligen har man klagat öfver kostnaderna för institutionen; arvodena
till nämnderna uppgå till afsevärda belopp, och man har till och med
velat finna, att arbetarebisittarne med tanke på arvodena framkalla
tvister. Kostnaderna för lagens tillämpning hade emellertid under
1896 —1899 uppgått till 4,400 pund sterl., deraf för året 1898—1899
till 1,359. Jemför man härmed de summor, som arbetsinställelserna
före lagens tillkomst slukat — skoarbetarne utgåfvo 6,000 pund sterl.
för en enda strejk — så torde institutionens verksamhet knappast vara
för dyrt betald, detta icke ens om den nyssnämnda beskyllningen om
arvodenas lockelse skulle befinnas grundad.
Ty det afgörande för lagens lämplighet för koloniens förhållanden
9
I inregistrerade verkstäder
år. anställda arbetare.
1895 ................................................... 29,879
189G .................................................... 32,387
1897 ................................................... 3(5,918
1898 .................................................... 39,672
1899 ................................................... 45,305
6
42
blir dock till sist, att, på samma gång som industriens utveckling icke
tagit någon skada af den nya ordningen, arbetsinställelser så godt som
upphört.
Missnöjet med lagen tyckes heller icke ega några djupare rötter;
de efter 1894 föreslagna förändringarne, livilka samtliga inneburit ett
konseqventare genomförande af lagens principer, hafva utan opposition
antagits. Och i parlamentet är det likväl icke lönearbetarne, utan jord-
brukarne, som äro de rådande.
Nordamerikas Förenta Stater.
I. Lagstiftningen.
För de resultat förliknings- och skiljeförfarandet hittills uppnått i
den nordamerikanska unionen, hvilka visserligen icke på långt när
kunna mäta sig med det gamla moderlandets, hafva arbetarnes orga¬
nisationer, trots sin svaghet jemförd med de engelska, varit af stor be¬
tydelse, såväl hvad beträffar upprättandet af privata institutioner som
på grund af de lagstiftningsåtgärder de genom sin agitation framkallat.
Detta gäller först och främst den utan hänsyn till yrke grundade stora
orden »Arbetets Riddare» (Knights of the Labor), som under 1880-talet
beherskade den amerikanska arbetare verld en. I ordens första offentliga
manifest af 1882 uppställdes bl. a. såsom en programpunkt »propaganda
i syfte att öfvertala arbetsgifvarne att begagna skiljedom såsom medel
att lösa alla de svårigheter, som kunna uppstå mellan dem och deras
arbetare, så att förhållandena må förbättras och strejker göras onödiga».
I de talrika konflikter, i hvilka orden sedermera mellankom, sökte den
på allt sätt arbeta för detta syfte, och den 8 mars 1886 skref den
förste chefen, Powderly, »att det verkställande utskottet sedan den 1
januari genom skiljedom reglerat 350 tvister, som derförutan skulle ut¬
mynnat i lika många strejker». Men äfven sedan ordens betydelse
under 1890-talet ansenligt aftagit och arbetarnes ledning öfvergått i
andra händer, ha ordens arftagare, fackföreningarne och deras för¬
bund, särskildt »the American Federation of Labor», i detta afseende
43
fullföljt samma syften. Dessa sträfvanden lyckades småningom få ut¬
tryck i lagstiftningen. Först i Pennsylvania, hvars guvernör för öfrigt
redan 1878 utsändt Weeks att studera de engelska nämndernas verk¬
samhet. På dennes rapport i ämnet grundades 1883 års »Wallace
Act», lagstiftningens första frukt i Förenta Staterna. Från 1886 er¬
höll rörelsen ett ökadt uppsving genom presidenten Clevelands budskap
till kongressen. Cleveland föreslog här frivillig skiljedom i arbetskon¬
flikter. Men i stället för att hänskjuta sakernas ordnande till personer,
valda under stridens hetta, borde det bildas en arbetskomité af 3 per¬
soner med uppdrag bl. a. att studera och lösa alla tvister mellan kapi¬
tal och arbete. Fruktan att förlora allmänhetens sympati skulle, för
så vidt komitén blefve lämpligt organiserad, förmå parterna att hän-
vända sig till komitén och underkasta sig dess utslag. Den skulle längre
fram kunna förse parterna med skiljedomare och för öfrigt genom sina
undersökningar kunna lemna lagstiftarne värdefullt material.
Sedermera har knappt något år förgått, utan att eu eller flera af
staterna lagstiftat på detta område. Sålunda hafva lagar vidtagits af
Pennsylvania (1883 och 1893), North Dakota (1883), Jowa, Kansas,
New-York (alla 1886—1887), Massachusetts (1886 — 1888, 1890), Colorado
(1887), Michigan (1889), Montana (1887 och 1895), Missouri (1889), Ca-
lifornia (1891), New-Jersey (1892, 1895), Ohio (1893—1894), Louisiana
(1894), Connecticut, Illinois, Minnesota, Wisconsin (alla 1895), Utah
(1896), Indiana, Idaho, Colorado (alla 1897) samt Unionen sjelf (1888
och 1898). För de härigenom framkallade institutionerna skall här i
korthet redogöras, för de mera verksamma och betydande något ut¬
förligare.
Californias statsnämnd (lagen känner för öfrigt äfven lokala nämn¬
der) träder i verksamhet på arbetsgifvarens eller flertalet arbetares
hemställan. Den består af en representant för arbetsgifvarne, en för
arbetarne samt en tredje. Utslaget är bindande för de parter, som
förenat sig om hänskjutande till nämnden, för 6 månader eller med 60
dagars uppsägning eller för annan öfverenskoinmen tid.
Colorados kommissarie för arbetsstatistik skall, för så vidt verket i
fråga sysselsätter minst 25 arbetare, på hänvändning af arbetsgifvaren
eller 15 arbetare söka medla och kan för detta ändamål inkalla vittnen.
Jowas grcfskapsdomstol för frivillig skiljedom inskrider på hem¬
ställan af 4 firmor, som använda minst 5 arbetare (eller af 1 firma,
sysselsättande minst 20) och 20 arbetare. Den utses till lika antal af
båda parterna. Om bisittarne ej kunna enas, kunna de genom enliäl-
44
ligt val utse en opartisk, hvars utslag i underställda punkter är de¬
finitivt.
Kansas' likartade domstolar inskrida på hemställan af 2 firmor eller
5 arbetare. De bestå af 2 arbetsgivare och 2 arbetare samt en af
grefskapsdomaren utsedd opartisk. Afgörandet är definitivt i hänskjuta
frågor.
Louisianas statsnämnd skall i verk på minst 20 arbetare söka
medla i hvarje allvarsam tvist, anställa undersökning och offentliggöra
en rapport om ansvarigheten för tvistens utbrott. Den inskrider på
hemställan af arbetsgivaren eller af flertalet bland arbetarne och består
af 2 arbetsgivare och 2 arbetare, utsedde af guvernören på förslag af
deras resp. förening eller styrelse, samt en femte. Utslaget skall offent¬
liggöras och tagas till protokoll. Nämnden kan vid äfventyr af vite
inkalla vittnen och infordra dokument.
I Maryiand skall en domare eller fredsdomare eller en af de tvis¬
tande sjelfva utsedd nämnd på 2 eller 4 skiljedomare, hälften från
hvardera sidan, på arbetsgivares och arbetares hemställan inskrida,
för så vidt tvisten rör ett bolag med korporationsrätt, i hvilket staten
är intresserad såsom aktieegare eller fordringsegare och dep:t för all¬
männa arbeten föreslår skiljedom. Utslaget är bindande i under¬
ställda mål.
Massachusetts statsnämnd skall söka medla i hvarje allvarsam tvist
som rör etablissemang med minst 25 arbetare, samt derjemte fungera
som skiljedomstol på endera partens begäran och under villkor att
arbetet fortsättes. Den består af eu arbetsgivare, en medlem vald
af en arbetareorganisation, och en tredje, utsedd af de båda andra.
Kunna dessa ej inom 30 dagar enas om valet, utses han af guvernören.
Bisittarne utses för 3 år, dock skall årligen val af en bisittare förrättas.
Dessutom kan nämnden inkalla sakkunnige. Utslaget, som skall afgifvas
inom 3 veckor och offentliggöras, är bindande för de båda parter, som
förenat sig om hänskjutande!, för 6 månader eller med 60 (lagars upp¬
sägning. Nämnden är bemyndigad att höra vittnen på ed och under¬
söka räkenskaper. Slutligen kan nämnden, om den så finner lämpligt,
föranstalta eu undersökning af tvistens orsaker och fastslå hvar ansvaret
ligger. Medlemmarne erhålla 5 dolk för hvarje dags tjenstgöring samt
reseersättning.
Lokala nämnder, tillkomna genom parternas öfverenskommelse,
bestå af eu arbetsgifvare, en arbetare och en tredje, eller bildas de
på sätt parterna sjelfva önska. Bisittare erhålla 3 dolk pr. daglig tjenst¬
göring, dock må ett skiljedomsförfarande ej räcka längre än 40 (lagar.
45
Michigans statsdomstol, tillsatt af guvernören, om lian så pröfvar
lämpligt, skall söka medla i hvarje allvarsam tvist och på båda par¬
ternas hemställan fungera som skiljedomare. Den består af 3, af gu¬
vernören tillsatta kompetenta personer. Utslaget är bindande genom
parternas tysta medgifvande. Domstolen eger vid vitespåföljd inkalla
vittnen, undersöka dokument o. s. v.
Missouris kommissarie för arbetsstatistik och -inspektion kan medla
i hvarje tvist, der icke strejk eller lockout pågår, och kan till en skilje¬
nämnd med sig förena 2 arbetsgivare och 2 arbetare i likartade indu¬
strier. Utslaget skall offentliggöras, men är icke bindande. Nämnden
kan inkalla vittnen.
Montanas statsnämnd kan på arbetsgifvares eller flertalet arbetares
hemställan inskrida i tvister i verk, som använda minst 20 arbetare.
Den består af en arbetsgivare, en arbetare och en icke direkt intres¬
serad medborgare. Utslaget är bindande för parter, som förenat sig
om hänvändandet,. för 6 månader eller med 60 dagars uppsägning.
Dessutom kunna lokala nämnder bildas genom parternas öfverens¬
kommelse.
I Nebraska har arbetskommissarien endast att undersöka arbets¬
inställelserna.
Af New-Yorks institutioner, med hvilka New-Jerseys förete stor
likhet, skall statsnämnden söka medla i hvarje allvarsam tvist och fun¬
gera som skiljenämnd på båda parternas hemställan eller såsom andra
instans efter vad från lokalnämnd. Den består af en medlem af en
arbetareorganisation och af en medlem af hvardera af de två stora
politiska partierna (i N. Jersey: två andra personer). Nämnden kan
inkalla vittnen såsom en »court of record» (d. v. s. domstol, hvars
precedensfall ega kraft af lag). Parterna måste ha förbundit sig att
hörsamma utslaget och fortsätta affären eller arbetet utan lockout eller
strejk, ända tills domen fallit. Hvarje medlem af nämnden åtnjuter
3,000 dolk om året. Deremot eger nämnden icke såsom i Massachusetts
att i sin redogörelse öfver tvister angifva hvilken part ansvaret för
tvistens utbrott träffar, en bestämmelse, som emellertid i Massachusetts
tycks ha verkat synnerligen välgörande.
Lokalnämnderna bestå af en (i N. Jersey två) af arbetsgivare och
af arbetare hvardera valda bisittare samt af en af dessa utsedd tredje
(eller femte). Utslaget är bindande, der icke vad sker till statsnämnden.
North Dakotas jordbruks- och arbetskommissarie medlar för verk
på minst 25 arbetare på anhållan af arbetsgivare eller arbetare; kan
inkalla vittnen.
46
Ohios statsnämnd skall söka medla i hvarje allvarsam tvist och
kan offentliggöra sin uppfattning af ansvarigheten för striden. Den
fungerar som skiljenämnd, der tvisten rör verk med minst 25 arbetare,
på hemställan af arbetsgifvaren eller flertalet af arbetarne, och består
af en arbetsgifvare, en arbetare och eu tredje. Utslaget skall offent¬
liggöras; vissa personer kunna inkallas som vittnen. Lokalnämnd, till¬
kommen genom parternas öfverenskommelse, har samma sammansättning
som statsnämnden och kan likaledes inkalla vissa personer som vittnen.
Utslaget har den bindande kraft, hvarom parterna öfverenskommit.
En lokalnämnd i Pennsylvania inskrider på endera partens hemstäl¬
lan. Hvarje part utser 3 medlemmar, och grefskapets distriktsdomstol
3 (eller, om någon part icke väljer, 6); nämnden, som uttryckligen för¬
klaras behörig att äfven tolka bestående aftal, skall sanktioneras af dom¬
stolen. Utslaget är bindande, så snart det inom en viss tid blifvit in-
registreradt hos ordinarie domstol, och nämnden kan framtvinga vitt¬
nesmål.
För arbetstvister i allmänhet inom Unionen kan en lokal skilje¬
nämnd med båda parternas begifvande komma till stånd; den skall be¬
stå af 3 opartiska personer, en från hvardera sidan och den tredje ut¬
sedd af de två andra. Nämnden kan vid vitespåföljd inkalla vittnen
och skall offentliggöra sitt utslag. En annan lag ger arbetskommissa-
rien i uppdrag att undersöka alla arbetstvister, som kunna »beröra be¬
folkningens i de olika staterna välfärd». Slutligen finns en tredje uni¬
onslag från 1898 för tvister mellan jernvägs- eller transportbolag för
mellanstatlig handel och deras arbetare. Enligt en lag från 1888 i sam¬
ma ämne skulle ett antal kommissarier med arbetskommissarien som ord¬
förande kunna medla i dylika tvister och med båda parternas samtycke
en skiljedomstol på 3 personer döma. Enligt § 2 i den nya lagen skola
ordföranden för den mellanstatliga handelskommissionen och arbetskom¬
missarien på endera partens begäran, snarast möjligt, sätta sig i för¬
bindelse med parterna och söka förlika dem eller, om detta ej lyckas,
åstadkomma tvistens hänskjutande till eu skiljedomstol. Denna skall
enligt § 3 bestå af 3 personer, af b vilka en väljes af den direkt intres¬
serade arbetsgifvaren, en af den organisation arbetarne tillhöra eller,
om de tillhöra mer än en, af den, som närmast representerar arbetare
af samma grad och klass samt anställda i likartade arbeten som de tvi¬
stande. Angår tvisten två eller flera klasser arbetare, som höra till olika or¬
ganisationer, böra alla dessa deltaga i valet. Tillhör flertalet arbetare icke
någon organisation, skola de inom sig utse en komité, som å deras väg¬
nar deltar i valet af skiljedomare. De två sålunda utsedda skiljedo-
47
marne välja den tredje, men kunna de ej inom 5 dagar om valet enas,
utses han af de båda i § 2 nämnda myndigheterna. Medlem af dom¬
stolen erhåller 10 dolk pr dag, dock må årliga kostnaderna för dom¬
stolen icke öfverstiga 40,000 dolk
Domstolen kan infordra dokument och vid vitespåföljd framtvinga
vittnesmål. Parternas samtycke att hänvända sig till domstolen måste
afgifvas skriftligt och innehålla följande bestämmelser: utslaget skall af-
kunnas inom 30 dagar, under hvilken tid sakens, tvisten omedelbart
föregående läge ej må förändras, dock skall ingen arbetare kunna tvin¬
gas att förrätta personligt arbete; utslaget skall inlemnas till en »cir-
cuitB-domstol och bevismaterialet skall betraktas som fullständigt; par¬
terna skola underkasta sig utslaget, hvilket skall kunna genomdrifvas
af en »court of equity», dock skall ingen arbetare kunna tvingas att
fullgöra ett tjensteaftal; utslaget är bindande för 3 månader eller med
en månads uppsägning; nytt utslag mellan samma personer får ej af-
kunnas inom ett år.
Medan skiljedomsförfarandet pågår, får ingen arbetsgifvare afskeda
någon af motsidan, utom »för oduglighet, kränkning af lag eller för¬
summelse af skyldighet», ej heller efter utslaget, utom på nyssnämnda
grunder, utan efter 30 dagars uppsägning; likaledes får en arbetare
icke utan efter 30 dagars uppsägning lemna tjensten »utan rättmätig
anledning». Dessa redan i och för sig svårtillämpliga bestämmelser för¬
svagas ytterligare genom frånvaron af hvarje ansvarspåföljd utom en
obestämd »skyldighet att lemna skadestånd» och genom ett uttryckligt
erkännande af arbetsgifvarens rätt att reducera arbetareantalet, »när af¬
fären efter hans mening sådant kräfver». Åtskilligt är sålunda här
gjordt beroende af parternas hederskänsla och goda vilja.
De flesta af dessa amerikanska lagar tyckas emellertid hafva föga
uträttat; några verkliga resultat torde endast hafva åstadkommits ge¬
nom New-Yorks och särskilt Massachusetts’.
Af de 1,650 strejker, som inträffade i New-York under åren 1889—-
94, hade endast 77 gifvit nämnden anledning att inskrida. 1896 var
antalet tvister 246, nämnden inskred i 18. 14 af dessa ledde under¬
handlingar med båda parterna till ett lyckligt resultat; i ett fall för¬
måddes parterna att gå till skiljedomstol, i ett annat lyckades nämnden
medla. I de återstående 12 kunde nämnden icke åstadkomma förlik¬
ning. I 3 af dessa afgaf nämnden fullständig rapport om tvisten.
48
Från Massachusetts kunna följande siffror anföras. Af 120 tvister
under åren 1887—90 hade nämnden vägrat att taga befattning med 26.
I 23 hade den förklarat sig oförmögen att slita tvisten; 29 bilades
genom dess inskridande, och 42 löstes genom skiljedom.
Af 102 tvister under 1891—93 begärde parterna skiljedom i 53
fall; i 84 inskred nämnden sjelfmant. Den afböjde 32 strejker och
bragte 32 andra till att upphöra, men inskred förgäfves i 38.
1894 sysselsatte nämnden sig med 39 konflikter. 17 fall förliktes
utan arbetets upphörande, i 16 kom det ej till strejk, och i 7 bragtes
den till slut.
1895 sysslade nämnden med 32 tvister, af hvilka 17 bilades genom
dess försorg, 2 utan densamma. I de öfriga 13 kunde nämnden ingen¬
ting uträtta.
Af 34 fall under 1897 reglerade nämnden lönesatserna i 12 och
åstadkom förlikning i 5.
1898 behandlade nämnden 22 fall; i 1 åstadkom den förlikning, i
5 afgaf den skiljedom.
II. Privata åtgärder.
Det tomrum, som dessa många mer eller mindre overksamma lagar
sålunda lemnat öppet åt parternas egen verksamhet, har denna visser¬
ligen här och hvar sökt att fylla, men hittills heller icke med någon
synnerlig framgång. Den industriella organisationen synes i allmän¬
het ännu icke hafva nått den utveckling, att fredliga underhandlingar
mellan föreningar å ömse sidor — för att icke tala om förenade ut¬
skott — blifvit vanliga. Mera varaktiga resultat förekomma derför en¬
dast sporadiskt.
Ett af de tidigaste försöken var 1870 skofabrikanternas tillsättande
af en komité på 5 personer att sammanträda med en komité för »the Knights
of St. Crispin» för att uppgöra en löneskala för det följande året. Detta
var den första förliknings- eller skiljenämnden i Massachusetts, och det
gällde en industri, som mer än någon annan hemsökts af konflikter.
Under någon tid arbetade metoden tillfredsställande. 1871 samman¬
trädde nämnden på nytt för att bestämma en ny skala, men nu började
svårigheter. 1872 lemnade fabrikanterna ordens hemställan obesvärad.
Strejk utbröt, orden upplöstes, en ny »liga» bildade 1875 en ny nämnd,
men ligan försvann snart i sin tur. 1876 följde ordens återupplifvande
och dermed äfven nämndens. För att förebygga de föregående vansk¬
49
ligheternas återupprepande bestämdes det, att ingen strejk finge för¬
klaras utan samtycke såväl af nämnden som af alla arbetare i vederbö¬
rande verk. Under 13 månader bilade nämnden öfver 100 tvister. Den
bestod emellertid endast af representanter för arbetarne, en för hvardera
af yrkets 11 grenar, och valda för ett år. I mål, hänskjutna till nämn¬
den såsom skiljedomstol, var utslaget definitivt, i andra fall kunde väd¬
jas till den lokala grenen (lodge) af orden. Nämnden sammanträdde
vid behof, vanligen två gånger i veckan; medlemmarne erhöllo ersätt¬
ning för faktiskt förlorad arbetstid med 30 cents i timmen. Med or¬
dens upplösning på 1880-talet synes emellertid institutionen ha försvun¬
nit, men dess verksamhet lär ha gjort propaganda för principen.
Efter sin anslutning till »Arbetets riddare» vunnos hattmakarne i
Danbury äfven för densamma. Parternas båda föreningar ingingo vissa
aftal med hvarandra, och ett skiljeutskott vakar öfver genomförandet.
Ett annat tidigt förlikningsförsök förekommer i Pittsburgs jern-
distrikt. För att qväfva de rika anledningarne till lönetvister, som jern-
prisens beständiga fluktuationer framkallade, upprättades här 1865 på
initiativ af »the sons of Vulcan» en glidande skala, — den äldsta ve¬
terligen kända. Den egde, med någon förändring genast i början, be¬
stånd i 7 år. På grund af att den icke hade något löneminimum, följde
emellertid misshälligheter, som kommo till uttryck i den stora strejken
1874—5. Efter arbetarnes fastare sammanslutning kommo, för indu¬
striens olika branscher, nya skalor till stånd. Som typen på dessa kan
betraktas den för en del stång] ernverk i och omkring Pittsburg sedan
1892 gällande. Årligen i juni månad ingå under medverkan af en utom¬
stående »adjuster» arbetsgifvarne och arbetarnes utskott ett för ett år
gällande aftal angående skalan, hvilket för öfrigt äfven kan beröra andra
frågor. Lönen bestämmes efter de två närmast föregående månadernas
stång]ernpris. »Adjustern», som sjelf är jernarbetare och sålunda sak¬
kunnig, erhåller för hvarje tvåmånadsperiod verificerade uppgifter om
prisen och bestämmer jemte en komité af tre personer, deribland en af
fackföreningens tjenstemän, huruvida lönerna för nästa period skola hö¬
jas eller sänkas. Uppstå inom komitén tvifvel om uppgifternas riktig¬
het, ega medlemmarne tillgång till de böcker och räkningar, på hvilka
uppgifterna anges vara grundade.
Uppkommer på junisammanträdet tvist om aftal et eller om arbets¬
villkoren i allmänhet, utvecklas frågan af arbetsgifvaren inför »adjustern»,
som har att begifva sig till fabriken och söka bilägga tvisten.* Miss¬
lyckas detta, går saken till någon af arbetsgifvarens eller fackförenin¬
gens tjenstemän, hvilken vanligen lyckas åstadkomma uppgörelse. Kom¬
7
50
mer på sammanträdet en öfverenskommelse ej till stånd, stängas veder¬
börande fabriker, medan underkandlingarne pågå; strejk inträder dock
ej, förrän de tvistandes representanter afbrutit. förhandlingarne. Sedan
1892 har endast en strejk förekommit. Systemet synes ha verkat till¬
fredsställande, ehuru den nyssnämnda bestämmelsen om fabrikernas
stängning anses böra upphäfvas såsom skadlig för båda parterna.
Af samma anledning som i jerndistrikten kommo skalor till använd¬
ning i Pennsylvanias kolgrufvor från 1867. De gällde i 2 år; en 1870
utbruten strejk bilades genom antagandet af en ny skala, som dock en¬
dast egde bestånd till 1871. Systemet öfvergafs emellertid ingalunda;
det spred sig tvärtom till alla koldistrikt. Liksom i jernindustrien har
basisprisets fastställande vållat ganska betydande strejker, men antalet
små och ofta förekommande lönekonflikter har ansenligt reducerats.
I 1871 års strid i kolindustrien kom skiljedom veterligen första
gången till användning; dess lyckliga resultat i England manade till
försök. Det första misslyckades; det andra utslaget ställde parterna sig
till efterrättelse. På samma sätt underkändes det första skiljedomsut-
slaget i Ohio, men ett nytt godkändes. Tillfällig skiljedom med un¬
derkastelse under utslaget kan äfven antecknas från boktryckarne i Mil-
waukee 1886 och Chicago 1887.
De mera permanenta skiljedomsinrättningarne framkallades först af
de ofvannämnda kriserna i jern- och kolindustrien omkring Pittsburg.
Resultatet af en af Weeks föranstaltad konferens af arbetsgivare och
arbetare 1879 blef upprättandet af en skiljenämnd efter Wolverhamp-
tons och Middlesboroughs mönster. Ett förberedande utskott skulle ut¬
reda och söka medla; sedan gick saken till nämnden; vid lika röstetal
kunde en opartisk enhälligt utses. Men nämndens verksamhet blef ej
långvarig. Redan i första frågan om bestämmandet af basispriset i en
skala kunde enighet ej åstadkommas; arbetarerepresentanterna hade
nämligen infunnit sig med imperativt mandat från sina valmän och voro
obenägna att frångå en gång mottagna order. Och det var åt samma
anledning, som en annan skiljedomstol i Pittsburgs grannskap, i She-
nangodalen, heller icke kom att uträtta något. Då man i båda fallen
icke hade säkrat sig en utväg ur svårigheterna genom att ena sig om
skiljedomare på förhand, innan saken var drifven till sin spets, var ne¬
derlaget gifvet.
Andra nämnder omtalas i skoindustrien i Cincinnati och i Paterson
(New-Jersey), den senare en allmän nämnd, som i främsta rummet be¬
handlar individuella rättstvister.
51
Den intressantaste och verksammaste skiljedomsföreteelsen synes
emellertid vara nämnden i Straiton & Storms cigarrfabrik i New-York.
Här hade redan från 1876 genom upprättande af en understödsförening
grundats ett fastare förhållande mellan arbetsgifvare och arbetare, och
jordmånen var sålunda beredd för den nämnd, som 1879 kom till stånd.
Den var fördelad på två sektioner, cigarrmakarnes och emballerarnes.
Hvarje sektion invalde en delegerad från den andra, firman var repre¬
senterad i båda. Cigarrmakarnes bestod af 4 cigarrmakare, valda af
15 elektorer, utsedda från 3 arbetareafdelningar, 1 emballerare, 3 af
firman utsedda förmän och 1 medlem af firman. Emballerarnes sektion
bestod af 2 emballerare, utsedda af 7 elektorer, 1 cigarrmakare och 1
medlem af firman. 1884 upphörde denna sektionsindelning. Nämnden
bildas nu genom val af 40 elektorer, af hvilka 15, 11, 7 och 7 utses
resp. af de 4 arbetarekategorierna: cigarrmakarne, rullarne, inpackarne
och emballerarne. Valbara äro endast sådana arbetare, som varit i fir¬
mans tjenst 6 månader före valet, inpackare måste dessutom ha fyllt
21 år. Valrätt ega blott sådana, som varit anställda 4 veckor före valet.
En vecka efter valet skola elektorernas olika klasser inom sig välja
sina representanter i nämnden. Denna skall bestå af 14 medlemmar,
d. v. s. 3, 2, 1 och 1 från de resp. 4 klasserna samt 2 medlemmar af
firman och 5 förmän. Ledigheterna fyllas af den resp. klassens dele¬
gerade.
Majoritetens i nämnden beslut är bindande för båda parterna. Vid
lika röstetal i en hufvudfråga och efter fem omröstningar derom utser
hvarje medlem af nämnden en person att som adjungerad deltaga i
nämndens val af en skiljedomare. Arbetarne välja dessa adjungerade
bland sina resp. branschers delegerade, firman bland med henne före¬
nade personer. Skiljedomaren anses vald med majoriteten af de 27 af-
gifna rösterna.
Om firman skulle finna, att nämnden icke längre motsvarar sitt än¬
damål, skall den underrätta ordföranden och sekreteraren, att den icke
längre vill vara bunden af nämndens beslut. Tre månader efter ett
sådant meddelande upphörn nämndens funktioner att vara bindande och
nämnden sjelf upplöses. På samma sätt skola arbetarne, om Vs af dem
begär nämndens afskaffande, votera derom; om 2/3 af antalet röstar ja,
har nämnden 3 månader derefter upphört att existera.
Huruvida dessa sistnämnda bestämmelser ännu kommit till använd¬
ning, är mig obekant. Nämndens verksamhet har under en längre följd
af år präglats af stor harmoni och tidtals lyckats uppnå idealet för dy¬
lika institutioner, — att göra sig sjelf obehöflig. 1897 uppgaf en för¬
52
fattare, att någon strejk icke förekommit hos Straiton & Storm sedan
1879, oaktadt andra cigarrfabriker ofta varit deraf hemsökta.
Från 1893 omtalas permanenta nämnder bland tegelarbetarne och
murarne i Boston, från 1896 i byggnadsindustrien i Pittsburg.
Frankrike.
I. Lagstiftningen.
Medan lagstiftningens medverkan till biläggande! af intressetvister
mellan arbetsgivare och arbetare i Frankrike är af ganska sent datum,
har deremot rättstvisternas handläggning här tidigare än i något annat
land blifvit föremål för särskild! processuellt förfaringssätt. Det är i
Frankrike, som de första moderna industridomstolarne, »les conseils
de prud’hommes», inrättats, och det är dessa franska institutioner,
som tjenat till förebilder för de specialdomstolar för arbetstvister, som
sedermera antingen redan kommit till stånd i åtskilliga andra länder
eller hvilkas upprättande, såsom i England (jfr ofvan sid. 5), åtminstone
haft förespråkare. Ja, till och med för upphofsmannen till de särskilda
engelska nämnderna för intressetvisters biläggande, Mundella, har, som
redan (sid. 11) visats, »les conseils» tjenat till vägledning.
I Frankrike inrättades den första »nämnden» af detta slag redan
1806 i Lyon; genom lagar af 1809—10 blef institutionen allmän. Orga¬
nisationen, som under tidernas lopp varit föremål för åtskilliga föränd¬
ringar, är för närvarande följande. Nämnderna upprättas af handels¬
ministern på kommunalmyndighetens andragande eller åtminstone med dess
gillande efter andra förvaltningsmyndigheters hörande. De bestå till
lika antal af arbetsgivare och arbetare — minst 3 af hvardera klassen
— samt af president och vice president. Ministern bestämmer efter
lokala förhållanden hvilka industrier domstolen bör omfatta, samt an¬
talet medlemmar, hvilka till hälften väljas af arbetsgifvarne, till hälften
af arbetarne. Valrätt tillkommer arbetsgivare, som fyllt 25 år och
sedan minst 5 år tillbaka utöfvar sitt yrke, och arbetare, som uppnått
samma ålder, sedan minst 5 år arbetat i yrket och innehar fast bostad
inom det tilltänkta domstolsdistriktet. Valet sker genom sluten omröst¬
ning. Medlemmarne i nämnden välja sedermera inom sig för ett år
53
presidenten och vice presidenten, af hvilka den ene måste vara arbets¬
givare, den andre arbetare. Presidenten utnämner en sekreterare.
Nämnden förnyas till hälften hvart tredje år. Bisittarne kunna erhålla
godtgörelse. Ursprungligen voro nämnderna endast fabriksdomstolar,
men praxis har för längesedan utsträckt deras kompetens till industrien
i dess helhet. De afdöma alla tvistemål, som omedelbart härröra ur
det egentliga arbetsförhållandet och äfven, tvister arbetare emellan, för
så vidt dessa tvister ha sin grund i ett gemensamt arbetsförhållande,
men deremot t. ex. icke ersättningsanspråk vid olycksfall. Huruvida
ortens ordinarie domstolar ha att afvisa hos dem instämda mål med
hänvisning till nämnden, är omtvistadt. Nämnderna hafva dessutom en
inskränkt straffpolismyndighet jemte andra administrativa befogenheter
(rätt att besöka arbetsplatser m. m.). Hvarje tvistemål behandlas först
inför »den särskilda byrån» (le bureau particulier), bestående af ordföranden,
en arbetsgifvare och en arbetare, som skall söka bilägga saken i godo.
Misslyckas detta, kommer den inför »den allmänna byrån» (le bureau
général), sammansatt af ordföranden samt minst två arbetsgifvare och
två arbetare. Denna afgör definitivt i mål, der tvisten gäller ända till
200 francs värde, derutöfver är vad till handelsdomstolen tillåtet.
Antalet nämnder var 1846: 68, 1898:156. Under perioden 1879— •
1888 var årliga medeltalet till den särskilda byrån instämda mål 41,028,
af hvilka 18,231 förliktes och 8,982 afskrefvos. Af de 11,948, som
kommo inför den allmänna byrån, afskrefvos 6,722; 87 % af alla in¬
stämda tvistemål blefvo sålunda förlikta.
Under de senaste åren har man emellertid iakttagit ett visst stilla¬
stående i institutionens utveckling. Sedan 1891 hafva endast 13 nya
nämnder tillkommit. Antalet af de särskilda byråerna behandlade mål
hade från 1894 och 1895 års siffror, 51,666 och 51,460, för 1896 endast
stigit till 51,683 och i de af de allmänna byråerna handlagda hade till
och med en minskning egt rum (från 16,186 och 15,926 till 15,754.)
Det har å andra sidan väckt uppmärksamhet, att vad till handelsdom¬
stolen är stadt i tillväxt. År 1895, som redan hade en högre siffra än
föregående år, vädjades det i 700 mål, af hvilka i 279 utslaget upp-
häfdes; 1896 voro motsvarande siffror 864 och 459.
Sedan 1886 äro reformförsök å bane, gående ut på nämndernas
upprättande af municipal-, arrondissements- och generalråden, valrättens
utsträckande, nämndernas kompetens utvidgad till alla arbetstvister och
rätt att definitivt afgöra tvister ända till 500 francs, annan vade-
instans o. s. v.
54
Lagstiftningens inskridande på intressetvisternas (eller, riktigare
angifvet, de kollektiva arbetstvisternas) område daterar sig först från
1892. Försök och planer att taga statens medverkan i detta hänseende
i anspråk hade likväl långt tidigare varit å bane. Den år 1848 för
några, månader nyförvärfvade koalitionsrätten framkallade arbetsinstäl¬
lelser på åtskilliga håll. En regeringskommission i Paris liksom på
flera ställen i landsorten sammanförde representanter för de tvistande
parterna till fredlig förhandling inför sin generalsekreterare och lycka¬
des förekomma eller bilägga flere strejker. Under 1864 års debatt i
lagstiftande kåren om koalitionsrätten framlades ett lagförslag om obli¬
gatorisk förlikning. Arbetare eller arbetsgivare, som enligt uppgjord
plan upphört med arbete eller kommit sådant att upphöra, utan att
förut hafva hänskjuta tvisten till förlikning, straffas med böter
(16—200 tres) och 1—6 års förlust af politiska rättigheter. Förliknings-
försöket skall ega rum inför de personer, om hvilka parterna kunnat
enas eller, om så ej blifvit händelsen, inför »le conseil de prud’hommes»
eller, om ej ett sådant existerar, inför en af arbetsgivare och arbetare
till lika antal sammansatt, af presidenten för handelsdomstolen bildad
komité. Strandar försöket af en eller annan anledning, skall i ett pro-
• tokoll i. korthet intagas, att parterna ej kunnat enas. Förslaget vann
emellertid ej regeringens gillande. Till något resultat ledde lika litet
ett annat förslag om obligatorisk förlikning, som 1872 framkom i ett
uttalande af civilingeniörernas förening om koalitionsrätten. Men för¬
likningstanken vann i alla fall terräng; åtskilliga arbetarekongresser
sysselsatte sig med frågan, och 1886 kom den åter upp på den parla¬
mentariska dagordningen för att — och detta för öfrigt endast tills
vidare — först i lagform derifrån försvinna. Den 27 december 1892
promulgerades lagen om förlikning och skiljedom.
Enligt denna lag kunna arbetsgifvare, arbetare eller andra mot
aflöning anställda personer, mellan hvilka en kollektiv tvist om arbets¬
villkor uppkommit, hänskjuta densamma till en förlikningskomité och,
om denna ej kan enas, till en skiljenämnd. Uttrycket »kollektiv» inne¬
bär motsatsen till »individuell»; tvisten skall sålunda beröra flera arbetare,
men med denna inskränkning kan den vara såväl en intresse- som en
rättstvist. Deremot är lagen icke tillämplig på tvister mellan staten
såsom arbetsgifvare och dess arbetare; förslag i detta hänseende vunno
icke majoritet i deputerade kammaren.
Förlikningsförfarandet tillgår som följer. Parterna kunna, tillsammans
eller hvar för sig, personligen eller genom ombud, tillställa fredsdoma-
55
ren i kantonen eller en af kantonerna, der tvisten eger rum, ett skriftligt
meddelande, innehållande:
1) namn, ställning och adress på undertecknarne eller på dem, som
representera dem;
2) tvistens föremål jemte en kort redogörelse för de af parten till
grund för hans anspråk åberopade motiven;
3) namn, ställning och adress på de personer, hvilka anbud om
förlikning eller skiljedom bör tillställas;
4) namn, ställning och adress på delegerade, valda, bland de i
tvisten intresserade, af undertecknarne för att bistå eller representera
dem, hvilka delegerades antal dock ej må öfverskrida 5. Andra bestäm¬
melser i fråga om valet af delegerade anges icke, utan står det i veder-
börandes fria skön att härvid förfoga efter godtfinnande.
Fredsdomaren lemnar enligt art. 3, med angifvande af dag och
timma, ett skriftligt erkännande att han mottagit ofvannämnda medde¬
lande, hvilket han inom 24 timmar derefter kostnadsfritt delgifver mot¬
parten, genom rekommenderadt bref eller genom anslag å dörrarne till
de kantoners fredsdomare- och de kommuners märlokaler, inom hvilka
tvisten uppstått.
Senast inom tre dagar efter mottagandet af detta delgifvande böra
enligt art. 4 de i tvisten intresserade afgifva sitt svar till fredsdomaren;
deras tystnad betraktas som afslag.
År svaret jakande, skola de i detsamma angifva namn, ställning
och adress på de delegerade de utsett att bistå eller representera dem,
dock må antalet delegerade ej öfverskrida 5.
Kan, på grund af att de personer, till hvilka delgifvandet riktats,
äro aflägset boende eller frånvarande eller i följd af nödvändigheten att
rådfråga hufvudman, associerade eller förvaltningsråd, svar icke inom tre
dagar afgifvas, böra representanterna för nämnde personer inom tre
dagar tillkännagifva, hur lång tid är af nöden för svars afgifvande.
Dylikt tillkännagifvande meddelar fredsdomaren motpartens represen¬
tanter inom 24 timmar.
Har förslaget antagits, inbjuder enligt art. 5 fredsdomaren snarast
möjligt parterna eller de af dem utsedda representanterna att samman¬
träda såsom en förlikningskomité.
Sammanträdena ega rum i närvaro af fredsdomaren, hvilken för
förhandlingarnes ledning står till komiténs förfogande.
Vare sig enighet kommer till stånd eller icke, skall resultatet af
komiténs förhandlingar intagas i ett af fredsdomaren uppsatt och af
parterna eller deras representanter undertecknadt protokoll.
56
Kan enighet icke uppnås, vidtager skiljedomsförfarandet.
Fredsdomaren inbjuder parternas delegerade att utse hvardera sidan
en eller flera eller ock en gemensam skiljedomare. Skiljedomare bör
vara fransk medborgare af mankön.
Kunna skiljedomarne icke enas i fråga om tvistens lösning, kunna
de utse en ny skiljedomare eller opartisk att skilja dem emellan. Kunna
de icke enas hvarken i afseende på tvistens lösning eller i fråga om
valet af den opartiske, skall detta i protokollet angifvas och den opar¬
tiske utnämnas af presidenten i civildomstolen. Den opartiske tager
plats som skiljedomare bland de öfriga, och saken afgöres nu med enkel
röstöfvervigt. Det af skiljedomarne redigerade och undertecknade ut¬
slaget tillsändes fredsdomaren.
Ofvan omförmälda protokoll och utslag förvaras i original i freds¬
domarens kansli, hvarifrån ett exemplar utan lösen tillställes hvardera
parten samt ett tredje genom prefekten insändes till handelsministern.
Har arbetsinställelse redan utbrutit och parterna sjelfva icke tagit
något initiativ, eger fredsdomaren, der han så pröfvar iämpligt, på sätt
ofvan i art. 3 angifvits, inbjuda dem eller deras representanter att inom
tre dagar meddela honom
1) tvistens föremål jemte en kortfattad redogörelse för anspråkens
motivering;
2) samtycke eller vägran att anlita förlikning och skiljedom;
3) namn, ställning och adress på de af parterna, om så pröfvas
nödigt, utsedde delegerade, hvilkas antal dock icke å någondera sidan
må öfverskrida fem.
Under omständigheter, analoga med dem i art. 4 omförmälda, har
den till tre dagar bestämda fristen ytterligare förlängas.
Antages denna fredsdomarens hemställan, förfares, som om inbjud¬
ningen utgått från någon af parterna sjelfva.
Begäran om förlikning och skiljedom, afslag eller uteblifvet svar
från motparten samt förlikningskomitens eller skilj edomarnes utslag-
skola af fredsdomaren meddelas mären i hvar och en af de kommuner,
till hvilka tvisten sträcker sig, och skola af märerna anslås å den för
offentliga kungörelser afsedda plats. Dylika anslag kunna för öfrigt
äfven göras af parterna sjelfva och äro befriade från stämpelafgift.
Detta offentliggörande är det enda medlet lagen känner att förmå
parterna såväl att anlita förlikning och skiljedom som att ställa sig
utslagen till efterrättelse, ehuru naturligtvis den helgd, som art. 1780
och följ. i Code Civil genom rätt till skadestånd bereder ingångna ar-
betsaftal utgör ännu en garanti för aftalets hållande.
57
Slutligen bestämmer lagen, att de för komiténs och skilj edomarnes
sammanträden nödiga lokalerna jemte lyse och eldning kostnadsfritt
böra lemnas af vederbörande kommun, att komiténs och skilj edomarnes
utgifter fastställas af prefekten samt att alla enligt lagen utställda hand¬
lingar äro stämpelfria och blifva kostnadsfritt inregistrerade.
Angående lagens verkningar, lemnar nedanstående tabell en del
upplysningar.
Hänvändningar till förlikning.
Å r.
|
Antal
ar-
bets-
instäl-
lelser.
|
Antal
hän-
vänd-
nin-
gar.
|
Hän-
vänd-
nin-
gar
%
|
Begärda af:
*
|
Resultat:
|
Ac-
cepte-
ringar
%
|
Ar¬
bets-
gif-
varne.
|
Arbe¬
tare.
|
Båda
par¬
terna.
|
Freds¬
doma¬
ren.
|
Väg¬
ran af
arbets¬
gif¬
varne.
|
Väg-
rån af
arbe¬
tare.
|
Väg¬
ran af
båda
par¬
terna.
|
Hän-
vänd-
ningen
accep¬
terad.
|
1893 ...........
|
634
|
109
|
17,19
|
5
|
56
|
2
|
46
|
35
|
6
|
i
|
54
|
8,36
|
1894 ............
|
391
|
101
|
25,83
|
4
|
Öl
|
2
|
44
|
24
|
4
|
i
|
72
|
18,41
|
1895 ...........
|
405
|
84
|
20,74
|
2
|
46
|
3
|
34
|
31
|
—
|
2
|
49
|
12,10
|
1896 ............
|
476
|
104
|
21,86
|
4
|
57
|
4
|
39
|
41
|
3
|
—
|
60
|
12,60
|
1897 ............
|
356
|
88
|
24,71
|
4
|
46
|
1
|
37
|
20
|
2
|
3
|
63
|
17,60
|
1898 ............
|
368
|
94
|
25,54
|
3
|
57
|
2
|
32
|
32
|
1
|
5
|
60
|
16,30
|
1899 ............
|
740
|
197
|
22,62
|
1
|
112
|
4
|
80
|
65
|
1
|
13
|
107
|
14,45
|
Summa
|
3,370
|
778
|
23,08
|
23
|
425
|
18
|
312
|
245
|
17
|
25
|
465
|
13,79
|
Af de 3,370 arbetsinställelser (strejker och lockouter), som under år
1893—99 inträffade, hade sålunda i 778 (eller i omkring 23 %) In¬
vändning till förlikning egt rum och af dessa endast i 465 hänvänd-
ningen accepterats af båda parterna. Det är sålunda endast i 13.79 %
af samtliga arbetsinställelser man lyckats få parterna tillsammans i
en komité.
Orsaken till detta, förväntningarna föga motsvarande resultat har
man i främsta rummet velat finna i förfarandets tillfälliga organisation.
Komitén bildas först, när tvisten väl är i full gång och sinnena redan
blifvit upphetsade. Men vidare tyckes lagen icke ha vunnit arbetsgif-
varnes sympatier. Endast 23 gånger under sju år ha arbetsgifvarne
8
58
gjort hemställan om förlikning, men deremot ganska ofta afslagit arbe-
tarnes förslag i samma syfte. Af 778 framställningar att anlita förlik¬
ning hafva arbetsgifvarne afslagit 245, således nära en tredjedel, medan
afslag från arbetarne endast förekommit i 17 fall och de sjelfve före¬
slagit hänvändning i 425. Och endast i 18 fall bar anlitandet af be¬
medling utgått från båda parterna.
Det frambålles vidare som olämpligt, att det skall bero på freds-
domarnes egen ompröfning, om de skola erbjuda sin bemedling. Följ¬
den har blifvit, att de, antagligen dels af farhåga, att en vägran att an¬
taga densamma skulle blottställa deras auktoritet, dels på grund af
trägna, ordinarie, rent juridiska göromål, som hvarken medgifva dem tid
eller förutsättningar att följa med industriella frågor, i det långt öfver¬
vägande antalet fall förhållit sig passiva. Af periodens 3,370 arbets¬
inställelser ha de endast i 312 gjort hemställan om komités bildande.
Förslag ha också framkommit att öfverflytta deras befattning med för¬
likningslagens tillämpning på arbetsinspektörerna. Att parterna inga¬
lunda äro obenägna att lyssna till en utomståendes uppmaning att för¬
handla, visar det förhållande, att fredsdomarne af nyssnämnda 312 fall
endast i 25 mött afslag från båda parterna.
Under perioden både för öfrigt 438 förlikningskomitéer varit i verk¬
samhet, af hvilka 183 lyckades bilägga den till dem hänskjutna tvisten;
från 24 hänvisades densamma till skiljedom. I 137 fall vägrade man att
anlita skiljedom; i 76 utgick vägran från arbetsgifvarne, i 11 från ar¬
betarne, i 50 från båda parterna.
Af de 778 tvister, i hvilka lagen kommit till användning, både den
lyckats åstadkomma en fredlig lösning i 307. Af periodens 3,370 ar¬
betsinställelser utgör detta 9.n %.
De jemförelsevis obetydliga resultat lagen hittills åstadkommit an¬
ses bero på dels, såsom redan framhållits, att nämnderna icke äro på
förband tillsatta och permanenta, utan först bildas sedan konflikten väl
utbrutit och sedermera endast afse denna, dels att bänvändandet till
förlikning är frivilligt. I förra afseendet framställdes under 1890-talet
åtskilliga förslag, gående ut på, dels (Lebons och de Muns) att åt ar-
betsgifvarnes och arbetarnes eget initiativ öfverlemna bildandet af per¬
manenta förlikningskomitéer och skiljedomstolar, dels (Mesureurs och
Michebns) att efter belgiskt mönster genom statens medverkan inrätta
permanenta arbetsråd eller arbetskamrar, hvilka, med ett lika antal ar¬
betsgivare- och arbetarebisittare, skulle fungera dels såsom en repre¬
sentation för industrien att i industriella frågor såväl af regeringen råd¬
59
frågas som äfven af eget initiativ afgifva förslag, dels såsom förliknings-
och skiljenämnder i arbetstvister. Intet af dessa förslag ledde till nå¬
gon åtgärd, delvis beroende på svårigheten att med de franska fack-
föreningarnes ännu svaga utveckling åvägabringa lämpliga valkorpora¬
tioner i och för arbetarnes val.
I afseende på obligatoriskt förlikningsförsök väckte Mesureur som
handelsminister redan 1896 ett förslag i sådan riktning, hvilket äfven
tillstyrktes af deput. kammarens arbetsutskott. Det upptogs på nytt i
januari 1899 af Bovier-Lapierre, Ferry och Dutreix. Vid utbrott af
kollektiva tvister mellan arbetsgifvare och arbetare skulle parterna vara
skyldiga att, vid äfventyr af högst 15 frcs’ böter, anlita en förliknings-
nämnd under fredsdomarens presidium, hvilken äfven skulle konstituera
nämnden. I öfrigt skulle 1892 års lag lemnas oförändrad; bildandet af
en skiljenämnd efter förlikningsförsökets strandande skulle fortfarande
vara fullkomligt frivilligt.
I juni 1899 väcktes i senaten förslag att i tvister mellan grufegare
och deras arbetare fredsdomaren skulle vara skyldig att erbjuda sin
bemedling.
Det starkare intresse för arbetets organiserande i lagligt fastställda
former och under medverkan såväl af statliga organ som af arbetsgif-
vares och arbetares yrkes föreningar, som utmärker den nuvarande fran¬
ska regeringens socialpolitiska sträfvanden alltsedan Millerands inträde
såsom handels- och industriminister i densamma, har nyligen bl. a. äf¬
ven kommit till uttryck i tvenne åtgärder, som, den ena indirekt, den
andra direkt, afse arbetstvisters reglerande. Den 17 september 1900
utfärdades, sedan frågan alltifrån 1895 stått på dagordningen, en för¬
ordning ang. inrättande af arbetsråd, och den 15 november aflemnades
till deput. kammaren ett på arbetsråden baseradt regeringsförslag ang.
»fredligt biläggande af tvister rörande arbetsvillkoren».
De nya arbetsråden (les conseils du travail) utgöra en utveckling
af det år 1891 upprättade »högre arbetsrådet» (le conseil superieur du
travail), afsedt att utreda industriella frågor och deröfver afgifva utlå¬
tanden eller utarbeta lagförslag. De lokala arbetsråden, som nu skola
inrättas öfverallt, der behof af dylika förefinnes och hvilkas distrikt be¬
stämmes efter föreliggande industriella förhållanden, skola för sitt resp.
distrikt tjena det högre arbetsrådet till organ, men derjemte utöfva en
viss sjelfständig verksamhet. De böra sålunda lemna upplysning om
60
arbetsförhållandena, på högre arbetsrådets uppdrag deltaga i officiella
enquéter, åstadkomma utredningar angående de olika orternas arbets¬
tid och arbetslön, föreslå åtgärder mot arbetslöshet och fördelning af
offentligt understöd till olika socialpolitiska institutioner i distriktet samt
slutligen hvarje år afgifva berättelse angående arbetareskyddet.
Hvarje arbetsråd består af särskilda, för de olika yrkena bildade
sektioner; hvarje sektion har 6—12 medlemmar, hälften arbetsgifvare,
hälften arbetare, till lika antal valda af de resp. kategoriernas yrkes-
föreningar. Bisittare ur industridomstolen kunna dessutom insättas i
sektionen, detta dock endast i den händelse de väljande yrkesförenin-
garne icke äro tillräckligt utvecklade. Valbara äro alla i distriktet bo¬
satta arbetsgifvare och arbetare af båda könen, som fyllt 25 år och ega
fulla medborgerliga rättigheter. Hvarje sidas yrkesförening väljer sär¬
skild!. Valet afser två år.
Sektionen sammanträder minst hvar tredje månad, rådet in pleno en
gång om året. Vid val af ordförande och sekreterare i sektion bör
båda bisittareklassernas lika rätt tillgodoses.
Till dessa »arbetsråd» är det nu, som det nya förliknings- och skilje-
domsförslaget organiskt ansluter sig, på samma gång som det synes
fattat sin uppgift på ett mera ingående och praktiskt sätt än den nu
gällande lagen. Dess innehåll är i sina hufvuddrag följande.
I hvarje industriell eller merkantil rörelse, som sysselsätter mer än
50 arbetare, skall ett tryckt meddelande, som vid hvarje arbetares an¬
ställning honom delgifves, innehålla uppgift, huruvida tvister inom ver¬
ket mellan arbetsgifvare och arbetare skola, på sätt nedan sägs, hän-
skjutas till skiljedom eller icke. 1 förra fallet innebär anställning i rö¬
relsen, att vederbörande efter tre dagars förlopp underkastat sig lagens
bestämmelser.
Det enda obligatoriska för dessa rörelser är sålunda tvånget att
delgifva dylika meddelanden. För rörelser och byggnadsföretag, som
ingå leveransaftal med staten eller som behöfva koncession af staten
(deribland nya grufföretag), skall deremot i aftalet eller koncessionshand-
lingen en bestämmelse intagas, att vederbörande arbetsgifvare är skyl¬
dig att hänskjuta arbetstvister till skiljedom. Departement och kom¬
muner kunna i dylika af dem ingångna aftal och lemnade koncessioner
intaga en sådan bestämmelse.
Förlikningsförfarandet tillgodoses på följande sätt. I alla nu nämnda
rörelser skola arbetarne bland sig välja förtroendemän eller arbetareut¬
skott. Arbetarne indelas, efter yrken eller territoriellt, i grupper eller
61
valkretsar om 50—150 valmän; hvarje valkrets utser en representant i
utskottet jemte en suppleant för denne. Valrätt tillkommer en hvar,
manlig eller qvinlig arbetare, som fyllt 18 år och eger fransk medbor¬
garrätt; för valbarhet erfordras 25 års ålder. Det sålunda bildade ar¬
betareutskottet har till uppgift att såsom arbetarnes representanter fram¬
ställa deras klagomål och besvär inför arbetsgifvaren eller dennes ställ¬
företrädare. Tillfälle bör vara utskottet beredt såväl att på en bestämd
dag i veckan kunna göra dylika framställningar som att en gång i må¬
naden kunna förhandla med arbetsgifvaren.
Vägrar arbetsgifvaren att godkänna de framställda besvären, bör
utskottet på någon arbetaregrupps begäran inlemna dem skriftligen, och
arbetsgifvaren har att inom 48 timmar likaledes skriftligen besvara de¬
samma. Vidhåller han här sin vägran, skall han samtidigt meddela
namnen på de af honom utsedda skiljedomarne (eller skiljedomaren),
hvarefter arbetarne inom nya 48 timmar skola delgifva honom namnen
på de af dem utsedda, hvilka för öfrigt kunna sammanfalla med ar-
betsgifvarens.
Har arbetsgifvaren icke gjort ofvannämnda meddelande inom 48
timmar eller har skiljedom icke fallit inom 6 dagar efter det arbetarne
utsett sina bisittare i domstolen, ega arbetarne rätt att vidtaga strejk.
Härvid måste emellertid ett bestämdt förfarande iakttagas. Beslut,
om strejk bör ega rum, skall fattas medelst sluten omröstning bland de
vid val till arbetareutskott röstberättigade och hvarje röstsedel innehålla
orden »för strejken» eller »mot strejken». Beslutet fattas genom enkel
röstöfvervigt, hvilken emellertid icke får understiga en tredjedel af de
röstberättigades antal, i motsatt fall kan ny omröstning påföljande dag
anställas. Har strejk beslutats, skall emellertid hvar sjunde dag ny om¬
röstning angående dess fortsättande företagas. Arbetet upptages, om
icke beslutet förnyas.
Har strejken sålunda kommit till utbrott, skall tvisten gå till skilje¬
domstol, hvilken i detta fall utgöras af vederbörande sektion i distrik¬
tets arbetsråd.
De af skiljedomstol (af ena eller andra slaget) afkunnade utslagen
gälla såsom aftal mellan de tvistande parterna för en tid af sex måna¬
der och hafva återverkande kraft från den dag förfarandet öppnades
eller arbetet återupptogs.
Förslaget innehåller straffbestämmelser för att garantera frihet vid
val till arbetareutskott och oförfalskad omröstning angående strejkfrågan
äfvensom utskottsmedlemmars och skiljedomares oberoende i utöfvandet
af sina funktioner.
62
Då ohörsamhet mot skiljedomsutslag betraktas som aftalsbrott, äro
inga egentliga straffpåföljder, såsom böter eller fängelse, dermed för¬
bundna, men då förslaget anser sig ännu icke kunna räkna på yrkes-
föreningarne såsom garanter för utslagens hållande, har detsamma icke
förty måst vara betänkt på,något slags straffhot för att framkalla ve-
derbörandes hörsamhet. Förslaget har i detta afseende stannat vid för¬
lust af valrätt och valbarhet till yrkeskorporationerna (fackföreningssty¬
relser, handelskamrar, arbetsråd, industridomstolar, handelsdomstolar,
högre arbetsrådet) för högst tre år, vid iteration för sex år.
Det kan icke bestridas, att detta Millerands förslag innebär åtskil¬
liga praktiska uppslag. Visserligen är, hvad arbetsgifvarne beträf¬
far, dess anlitande af tvånget föga starkare än den nu gällande la¬
gens. Arbetsgifvaren eger i allmänhet fortfarande sin fullständiga
frihet att underkasta sig skiljedom eller icke, och det är på honom
det i de flesta fall beror, om lagen skall komma till användning eller
icke. Men med den ännu rådande franska uppfattningen lärer för¬
slaget med utsigt till framgång icke kunnat sträcka sig längre. Å andra
sidan komma antagligen anmärkningar att göras, att detsamma gått för
långt i begränsningen af arbetarens frihet i detta afseende. Vill ar¬
betsgifvaren tillämpa lagen i sin rörelse, har arbetaren egentligen en¬
dast att rätta sig derefter, ty valet mellan att underkasta sig lagens
bestämmelser eller gå miste om anställning är i sjelfva verket intet val.
Man får emellertid antaga, att arbetaren i allmänhet icke har något
emot en dylik underkastelse. Deremot kan en annan bestämmelse i
förslaget medföra ett kännbarare tvång. Då förslaget betraktar samt¬
liga arbetare inom en rörelse såsom en enhet, en intressegemensam-
het, blir minoriteten i den vigtiga frågan, om arbetet skall nedläggas
eller icke, tvungen att rätta sig efter majoritetens beslut. En arbets¬
villig minoritet blir sålunda nödsakad att upphöra med arbetet. Men
man får å andra sidan komma ihåg, att de arbetsvilliga, som för öfrigt
till och med kunna utgöra majoriteten, redan nu faktiskt kunna tvingas
till arbetsinställelse, om på grund af tekniska förhållanden arbetet helt
och hållet måste upphöra i trots af att de egentligen strejkande endast
utgöra ett fåtal. Det frihetsintrång minoriteten likaledes utsättes för
t. ex. genom ett fackföreningsbeslut om strejk i syfte att förbättra ar¬
betsvillkoren, anses för öfrigt redan nu af de franska domstolarne som
ett mindre ondt än att majoritetens naturliga rätt att genomdrifva sin
mening icke finge göra sig gällande. I bestämmelsen om frågans upp¬
63
tagande till förnyad behandling hvar sjunde dag ligga slutligen också
möjligheter för minoriteten att till sist få sin åsigt igenom.
Mera odeladt bifall torde deremot möta förslagets skarpa betonande
af förlikningsförsökens betydelse samt af vigten af direkta och perma¬
nenta förbindelser mellan arbetsgifvare och arbetare. Antagligen efter
belgiska och tyska föredömen har förslaget upptagit tanken om arbetare¬
utskott eller permanenta förtroendemän att inför arbetsgifvaren fram¬
ställa arbetarnes önskningar och besvär. »Huru många strejker», heter
det i motiven, »hafva icke endast derför kommit till utbrott, att arbe-
tarne icke hade auktoriserade talemän, som kunde inför chefen trovär¬
digt framställa deras anspråk och meddela sina hufvudmän svaren, eller
emedan arbetarne icke hade det förtroende, att deras fordringar sannings¬
enligt skulle framföras af verkmästaren eller ingeniören! Strejken före¬
föll dem som det enda medlet att rikta chefens uppmärksamhet på dem,
något som också förklarar, att arbetarne i så många fall först formulerat
sina anspråk, sedan de nedlagt arbetet.»
Samma försigtighet som i afseende på tvångets användning i fråga
om lagens tillämpning öfverhufvud iakttar förslaget äfven i fråga om
skiljedomstolsutslagens genomförande. Här är det icke tal om något
vare sig civil- eller straffrättsligt ansvar för aftalsbrott, och den förlust
af valrätt och valbarhet till alla dessa industriella korporationer, som
vederbörandes ohörsamhet ådrager dem, torde icke komma att väga så
synnerligen tungt som motiv för ett lojalt iakttagande af ett utslag.
Det ringa tvång förslaget i det stora hela ålägger arbetsgifvarne
torde emellertid båda godt för dess slutliga upphöjande till lag, hvilket
utan tvifvel måste betraktas som ett bestämdt framsteg i det franska
förliknings- och skiljedomsväsendets utveckling.
II. Privata åtgärder.
Tillfälliga förlikningskomitéer hade i åtskilliga fall genom fackför-
eningarnes försorg blifvit upprättade, till och med ännu innan dessa
genom 1884 års lag blifvit rättsligt erkända. Sålunda reglerade år 1878
byggnadsmålarne i Paris genom båda parternas komitéer sin lönetariff.
1881 bildades »bokindustriarbetarnes» förbund, med utsträckning
öfver hela landet och indeladt i lokalsektioner under en central komité.
Enligt dess stadgar skola, vid utbrottet af en tvist och innan strejk
tillgripes, vederbörande sektions arbetare derom underrätta centralkomi-
tén, som skickar ett ombud till platsen för att undersöka förhållandena
64
och söka komma till en uppgörelse med arbetsgifvarne. Åro arbetarnes
anspråk ogrundade, söker ombudet förmå arbetarne att återtaga dem;
om strejk det oaktadt förklaras, lemnar centralkomitén de strejkande
intet understöd. Systemet synes ha åstadkommit goda resultat. I öfver¬
ensstämmelse med dess princip ha flera lokalföreningar (i Marseille, Pa¬
ris, Rouen, Nizza, Alger) åstadkommit upprättandet af förlikningsnämn-
der med delegerade från båda parterna. På andra ställen (i Mmes,
Lyon, Lille) ha deremot försöken strandat på arbetsgifvarnes motstånd.
I september 1895 bildades emellertid af 9 delegerade från boktryckare-
och förläggareföreningen och 9 från arbetareförbundet en komité för
att ordna vissa förhållanden inom yrket. I maj 1897 har komitén upp¬
gjort grunddragen till ett reglemente, hvari med hänsyn till uppkom¬
mande meningsskiljaktigheter åtgärder äro bestämda för att förebygga
arbetsinställelse. I de vigtigaste industricentra böra blandade komitéer
upprättas att fungera såsom förliknings- och skiljenämnder.
Tillfällig, på privat väg åstadkommen medling och skiljedom har
likaledes några gånger visat sig verksam. Sålunda bilades 1891 års
omnibusstrejk i Paris genom bemedling af municipalrådets utskott, lika¬
ledes grufstrejken i Pas de Calais samma år genom prefektens. Verklig
skiljedom afgjorde deremot de två strejkerna i Carmaux under 1892.
1 den första utsågo arbetarne tre skiljedomare och arbetsgifvarne tre.
Dessa sex kunde emellertid icke enas, tre opartiske måste utses — en
af hvardera parten , och den tredje på parternas begäran af ministern
för allmänna arbeten. De opartiske, som förhandlade i närvaro af skilje-
domarne, hvilka fingo utveckla sin uppfattning af tvisten, egde full
frihet att förskaffa sig alla möjliga slags upplysningar. Den slutliga öfver-
läggningen egde rum mellan de opartiske allenast. Utslaget accepterades.
I den andra strejken dröjde det mer än två månader, innan arbets¬
gifvarne ville samtycka till skiljedom, men ändtligen antogs till skilje¬
domare republikens nuvarande president, dåvarande konseljpresidenten
Loubet. Utslaget utföll till arbetsgifvarnes förmån; arbetarne vägrade
i början att ställa sig detsamma till efterrättelse, men tvungos snart
dertill af allmänna opinionens tryck.
Slutligen hafva en del permanenta nämnder genom privat initiativ
upprättats, den första i pappersindustrien 1874 såväl för individuella, som
för kollektiva tvister. Den bestod af 8 medlemmar från hvardera sidan;
alla närvarande ega delta i öfverläggningen, men i beslut endast ett
lika antal från båda sidorna. Resultaten hafva varit goda; 1892 upp¬
lystes det, att sedan nämndens grundande ingen strejk egt rum i pappers¬
industrien.
65
En likartad nämnd bildades 1877 af Rouens typografer; äfven den
bär verkat tillfredsställande.
I arbetsreglemente för Paris’ tvättindustri 1891 (liksom för Bou-
lognes 1892) omtalas förliknings- och skiljenämnder, och parterna för¬
binda sig att underkasta sig utslaget. Resultatet har varit tillfreds¬
ställande.
I »konstindustrien» fungerar sedan 1892 en synnerligen genomförd
skiljeinstitution, organiserad efter en »conseil de prud’hommes», sålunda
med en särskild förliknings- och en allmän dömande byrå. Kan enig¬
het inom den senare ej åstadkommas, afgöres tvisten åtta dagar der¬
efter af en permanent opartisk. Organisationen anses arbeta vida
snabbare än »les conseils de prud’hommes».
Likaledes har syftet att åvägabringa en snabbare rättsskipning
1894 framkallat en »blandad komité» hos Paris’ perukmakare, ehuru
densamma äfven handlägger kollektiva tvister i allmänhet. Parterna
förutsättas tillhöra yrkesföreningar; utomstående tvistande kunna endast
af sitt resp. laga forum hänvisas till komitén. Om med förkastande af
komiténs utslag en part instämmer sin motpart till domstol, skola rätte¬
gångskostnaderna genom yrkesföreningarnes försorg godtgöras svaranden.
Sedan 1892 fungerar till allmän belåtenhet en nämnd för regle¬
randet af de synnerligen invecklade lönetarifferna i handväfveriet i
Cholet. Den tillsättes genom medelbara val; arbetsgifvarne utse 20
och hvardera fackföreningen 10 elektorer. Dessa 40 välja samfäldt
bisittare; för att förklaras vald fordras minst 3/t af de afgifna rösterna.
Sålunda har på åtskilliga håll genom organisationernas försorg ett
förliknings- och skiljeförfarande kommit till stånd, ehuru detsamma ännu
endast fått en synnerligen ringa spridning, oaktadt en del föreningar
(1897: 444 af arbetsgifvarnes 1,212, 25 af de 147 »blandade» och 648
af arbetarnes 1,588) i sina stadgar upptagit bestämmelser i detta syfte.
De förhoppningar man hyst, att de genom 1892 års lag bildade tillfälliga
nämnderna skulle utveckla sig till ständiga, ha icke förverkligats. Det
öfvervägande motståndet mot nämnders upprättande kommer från ar¬
betsgifvarne. Att en lag efter mönstret af 1900 års ofvannämnda för¬
slag härutinnan skulle komma att framkalla en annan sakernas ordning,
torde emellertid icke vara osannolikt.
9
66
Belgien.
T. Lagstiftningen.
Med den franska lagstiftningen i allmänhet infördes äfven »conseil
de prud’hommes» i Belgien 1810; den senaste lagen är af 1889 och
som derigenom de belgiska reformsträfvandena på detta område, i motsats
mot de franska, tills vidare fått sin afslutning, skall för lagens innehål]
något utförligare redogöras.
En nämnd kommer till stånd genom en speciallag, hvilken äfven
bestämmer det distrikt nämnden bör omfatta. Särskilda nämnder för
vissa industrier eller industrigrupper kunna upprättas i ett distrikt under
förutsättning, att industrierna äro af tillräcklig betydenhet, eller ock
kunna särskilda »kamrar» inrättas i en och samma nämnd. Antalet med¬
lemmar liksom nämnds och kammares sammansättning i öfrigt bestämmes
af konungen efter hörande af distriktets kommunalråd och provinsrådets
permanenta utskott. Hvarje nämnd består af minst 6 medlemmar och
4 suppleanter, förutom ordförande och vice ordförande, för så vidt icke
dessa väljas bland medlemmarne, och hvarje kammare af minst 4 med¬
lemmar. Medlemmar och suppleanter väljas till lika antal af arbets¬
givare och arbetare. Vallistorna uppgöras af kommunalmyndighet.
Valrätt tillkommer arbetsgifvare och arbetare, som äro belgiska under¬
såtar, fyllt 25 år, inom den blifvande nämndens distrikt under minst 4
år utöfvat sitt yrke samt, om myndighet så påfordrar, bott derinom
minst 1 år. Förmän räknas som arbetare; för brott straffade personer,
konkursgäldenärer och personer af kändt dåligt rykte kunna icke upp¬
föras på vallista. Valbara äro valberättigade, som fyllt 30 år, äfven¬
som f. d. arbetsgifvare och arbetare, som uppfylla öfriga villkor för
valrätt; dock får från denna kategori liksom från förmän och skeppare
högst fjerdedelen af totalantalet medlemmar i nämnden rekryteras. Värds¬
husvärdar och utminutera^ af spritdrycker äro icke valbara. Två ar¬
betsgifvare, tillhörande samma firma, två arbetare från samma verkstad
eller två närbeslägtade personer kunna icke samtidigt sitta i samma
nämnd. Arbetsgifvare och arbetare utse på särskilda möten genom
sluten omröstning sina representanter. Halfva antalet af dessa afgår
hvart tredje år, men kan återväljas. Ordföranden och vice ordföranden,
af hvilka den ene måste vara arbetsgifvare och den andre arbetare,
utses — i motsats mot i Frankrike, der de väljas af nämnden sjelf —
af konungen, antingen bland nämndens egna medlemmar eller bland af
67
arbetsgivare och arbetare föreslagna kandidater. De särskilda kamrarne
välja deremot sjelfva dessa funktionärer. Hvarje nämnd utser inom
sig för hvarje qvartal en förlikningsbyrå, bestående af eu arbetsgivare
och en arbetare, hvilka kunna återväljas. Byrån, som i närvaro af
nämndens sekreterare sammanträder minst en gång i veckan, söker för¬
lika alla tvistemål; misslyckas detta, går saken till nämnden. Denna
sammanträder minst två gånger i månaden och är beslutmässig endast,
om ett lika antal ■— två — arbetsgifvare och arbetarerepresentanter
infunnit sig. Ordföranden och vice ordföranden medräknas endast, om
de utsetts bland nämndens medlemmsr. Hindras nämnden att förhandla
på grund af medlems frånvaro från två på hvarandra följande samman¬
träden, straffas den uteblifvande med 26—200 francs’ böter eller med
3—8 dagars fängelse eller med bådadera.
Inom nämndens kompetens falla sådana tvister mellan arbetare eller
mellan arbetare och arbetsgifvare, som stå i samband med arbete eller
aflöning. I motsats mot förhållandet i Frankrike sträcker sig nämndens
kompetens till tvister icke allenast inom den egentliga industrien, utan
äfven inom graf- och masugnsdriften samt hafsfiskerinäringen. Utan
att hindra sakens behandling vid ordinarie domstol kunna nämnderna
derjemte ådöma straff — dock endast till högst 25 frcs’ böter — för
kontraktsbrott och för beteende, som kan leda till ett störande af
lugnet på arbetsplatsen. Vad kan inom 8 dagar göras till första in¬
stansens civildomstol i distriktet. Mål, som ligga utanför nämndernas
kompetens, såsom t. ex. tvister arbetsgifvare emellan, kunna — i olik¬
het mot i Frankrike — med båda parternas medgifvande behandlas
af dem. Deras utslag äro definitiva, för så vidt tvistens värde icke
öfverstiger 200 frcs; i andra mål kan vädjas till handelsdomstolen eller,
om det gäller grnfmål, till första instansens civildomstol.
Sekreteraren inkallar parterna och deras vittnen med en dags stäm-
ningstid. Uteblir endera parten, afkunnas tredskodom; dock kunna par¬
terna i vissa fall inställa sig genom ombud, hvaremot sakförare icke
få användas. En (eller flera) af nämndens bisittare kan på uppdrag
besöka arbetsplatsen för att vinna bekräftelse på anförda omständigheter
och, om så erfordras, afhöra vittnen.
Kostnaderna för nämnden bestridas af samtliga under dess dom-
värjo lydande kommuner i förhållande till antalet i hvarje kommun
använda arbetare; likaledes tillhandahållas domstols-och fängelselokaler
af kommunal myndighet. Rättsbetjentes aflöning samt ersättning till
vittnen och sakkunnige bestämmas af konungen. Sekreterares arvoden
(600—1,700 frcs) betalas af regeringen och upptogs i 1891 års stat till
68
23,400 frcs. Bryssels nämnd kostade 1890: 4,994.30 (mot beräknade
5,775) frcs.
Antalet nämnder uppgick 1899 till 32 och handlagda tvister till
8,245, hvaraf vid förlikningsbyråerna anhängiggjorts 8,209. Af dessa
hade 5,134 (eller 63 %) blifvit förlikta. Läggas härtill de 403, som
förlikts inför nämnderna, höjes procenten förlikta mål till omkring 67.
Ett organ för intressetvisternas reglerande var en af de första
frukterna af det sociala lagstiftningsarbete, till hvilket den i anledning
af 1886 års arbetareoroligheter tillsatta stora arbetarekomitén gaf im¬
pulsen och som sedermera — särskilt jemfördt med det föregående
»låt-gå»-systemet —• med ovanligt allvar alltjemt pågått. En Jag af
den 16 aug. 1887, kompletterad genom en kongl. förordning af 1893,
inrättade i Belgien »industri- och arbetsråd», hvilkas uppgift emellertid
ingalunda är uttömd med dylika tvisters förekommande och biläggande,
utan hvilka derutöfver dels utgöra representationer för vederbörande
yrken att öfverlägga om och till regeringen framställa önskningar med
afseende på yrkets gemensamma intressen, sålunda bildande ett slags
»små industriella parlament», dels fungera såsom administrativa under¬
söknings- och upplysningsbyråer.
Ett dylikt råd upprättas af konungen, antingen af eget initiativ
eller på framställning af kommunalråd eller af intresserade, arbetsgi¬
vare eller arbetare, på hvarje plats, der nyttan af att ett råd kommer
till stånd är konstaterad, och det delas i så många sektioner, som det
på platsen finnes särskilda industrier af den betydenhet, att de böra i
rådet representeras. Inom samma sektion förenas likartade industrier;
så t. ex. bilda linne-, bomulls-, hamp- och juteväfveriet i Bryssel stadens
3:dje sektion. Rådet är sålunda afsedt att vara »uttrycket för den in¬
dustriella verksamheten i ett visst förvaltningsområde». Då konungen
emellertid eger att till gemensam förhandling sammankalla flera sek¬
tioner, vare sig de tillhöra samma eller olika orter, är den administra¬
tiva enheten i viss mån genombruten af den industriella.
Hvarje sektion består af ett lika, af konungen bestämdt antal
(6—12), den resp. industrien tillhörande »arbetsgivare» och »arbetare»,
i den betydelse, som dessa ord ega enligt lagen om »les conseils de prud'-
hommes». Hvarken valbar eller valberättigad till bisittare i sektion är
den, som genom dom frånkänts valrätt, den, som till borgenärer all
sin egendom afträdt och ej från deras kraf befriad är, den, som håller
69
hus, der otukt bedrifves, den, som ådömts straff för stöld, bedrägeri,
missbruk af förtroende eller kränkning af sedligbeten. Valbarhet till
arbetarebisittare betingas dessutom af fyllda 30 års ålder och valrätt.
I öfrigt sammanfalla villkoren för valrätt och valbarhet på det hela
taget med motsvarande bestämmelser i lagen om J>prud’hommes». År-
betsgifvarne äro emellertid i regel sjelfskrifna bisittare, och val på
denna sida eger endast rum, om deras antal i distriktet är större än
det af konungen för sektionen bestämda. År det deremot mindre, kom¬
pletteras det genom tillkallande af arbetsgivare i likartade industrier
från närgränsande plats. Mandatet gäller för 3 år.
Sektionen sammanträder på kallelse af provinsrådets permanenta
utskott åtminstone en gång om året, men derjemte på arbetsgifvarnes
eller arbetarnes begäran. Om en arbetskonflikt uppstått och omstän¬
digheterna så påfordra, kan provinsens guvernör eller borgmästare eller
sektionens ordförande dessutom sammankalla sektionen.
Rådet sammanträder på konungens kallelse för att afgifva utlåtande
om de frågor eller förslag af allmänt intresse för industrien eller ar¬
betet, som ban finner lämpligt att till rådet hänskjuta, och han kan
dessutom, såsom redan omnämnts, till gemensam förhandling samman¬
kalla flera sektioner, vare sig de tillhöra samma eller olika orter.
I kallelse till sammanträde skola alla till behandling förekommande
ärenden angifvas, och inga andra få komma under öfverläggning. Åro
arbetsgifvare och arbetare icke till lika antal närvarande, afhålla sig
från voteringen så många af de yngste på den fulltaligare sidan, att
antalet på båda sidor blir lika. Sammanträdena ega rum inom slutna
dörrar, men sektionen eller rådet kan besluta protokollens offentlig¬
görande.
Regeringen kan utse en kommissarie att närvara vid rådets sam¬
manträden för att lemna upptysningar och deltaga i förhandlingarne.
Den kommun, der institutionen har sitt säte, är skyldig att förse
densamma med nödiga lokaler.
Dagtraktamente lemnas bisittare för sammanträde i rådet och för
deltagande i flera sektioners gemensamma förhandlingar.
Sedan regeringen förgäfves väntat i två år på framställning från
annat håll om bildandet af råd, beslöt don att sjelf gripa verket an, och
upprättade 1889 17 råd samt sedermera årligen några. Från veder¬
börande intresserade sjelfva togs fortfarande icke något initiativ; man
kunde tvärtom iakttaga en viss motvilja mot institutionen såväl å kom¬
munalrådens som i synnerhet å arbetsgifvarnes sida, hos hvilka senare
70
den bl. a. visade sig uti afhållande från valen. För att stäfja detta
har också 1897 framkommit ett förslag att göra deltagande i valen
obligatoriskt. Emellertid fanns det i april 1899: 78 råd, delade i 310
sektioner.
Om rådens verksamhet som industriella parlament och förvaltnings¬
organ medgifver utrymmet icke någon redogörelse. Det skall endast
nämnas, att de vid åtskilliga tillfällen blifvit tagna till råds, så t. ex.
vid 1891 års undersökningar om arbetslöner m. m. och om handels-
traktaternas förnyande. Stundom är infordrande af deras utlåtande i
lag föreskrifvet, såsom t. ex. angående tillämpningen af vissa bestäm¬
melser i 1889 års lag om qvinno- och barnarbete.
Sektionernas verksamhet som förlikningsnämnder, hvarom lagen
endast stadgar, att sektionen med lämpliga medel skall söka bilägga
konflikter och att, om enighet icke uppnås, öfverläggningen tages till
protokoll, hvilket sedan offentliggöres, har icke motsvarat förvänt-
ningarne. Under de första åren synes förlikning endast ha åvägabragts
i 7 konflikter af 100, och längre fram blef resultatet ännu mera ned¬
slående. De allra sista årens verksamhet framgår af följande tabell:
År.
|
Arbetsinställelser
|
Förlikningsförsök
lyckats strandat
|
S:a
|
1896 ....................................
|
................. 181
|
5
|
6
|
11
|
1897 ....................................
|
.................. 147
|
6
|
4
|
10
|
1898 ....................................
|
121
|
5
|
3
|
8
|
1899 (jan.—mars) .........
|
.................. 24
|
1
|
0
|
1
|
Af 1898 års 121 arbetsinställelser räckte emellertid endast 29 längre
än 6 dagar, och af dessa 29 voro endast 23 af någon större betydelse
och endast för 17 funnos sektioner att tillgå. Största delen af kon¬
flikterna betraktades sålunda af myndigheterna såsom alltför obetydliga
för att bli föremål för inskridande. Parterna sjelfva hade visserligen
kunnat begära sektionssammanträde, men på grund af det omständliga
förfarande, som lagen kräfver för sammankallandet, hade konflikten
redan varit afslutad, innan sektionen kunnat komma i verksamhet.
Alldeles gifvet hade detta varit fallet på strejkplatser, der ännu ingen
sektion fanns att tillgå; att upprätta eu sådan kräfver nämligen minst
42 dagar.
Sektionens sammanträden återkomma för öfrigt alltför sällan — de
regelbundna endast en gång om året — för att personlig bekantskap
representanterna emellan — det första villkoret för godt förstånd och
ömsesidigt tillmötesgående — skall kunna uppkomma. Vidare utesluta
71
bestämmelserna om bofasthet i valkretsen ofta arbetsgifvare, som äro
starkt intresserade i konflikten. Slutligen är sektionsindelningen icke
tillräckligt genomförd. Då man ofta bildat äfven små valkretsar, har
man icke kunnat erhålla specialsektioner för hvarje yrke, utan nödgats
sammanslå mer eller mindre närslägtade. Man har sålunda t. ex. i
Saint-Nicolas en sektion för beklädnadsindustrien i allmänhet, inne¬
fattande skomakare, skräddare, hattmakare, tvättare, skinnberedare m. fl.
Till och med i Bryssel innefattar träindustriens sektion 9 skilda yrken :
byggnadssnickare, timmermän, konstsnickare, stolmakare, tillverkare af
rotting- och korkmöbler, kransågare, träsvarfvare- och skulpterare, låd¬
tillverkare. Då nu medlemsantalet i sektionen är högst 12, men ofta
derunder, kan det inträffa, att ett yrke blir alldeles utan representant
och tvisten sålunda blir underkastad handläggning af personer utan
teknisk sakkunskap. Denna måste på ett eller annat sätt hemtas uti¬
från; detta befordrar i sin ordning icke förtroendet till sektionens ut¬
låtande.
Alla dessa omständigheter ha inverkat hämmande på förliknings-
verksamheten, och i stället för att blifva en hufvudsak, har denna
kommit i andra rummet. Sektionerna ha enligt Morrisseaux’, general¬
direktörens för arbetsbyrån, yttrande blifvit: »rådgifvande korporationer,
som stundom syssla med förlikning».
II. Privata åtgärder.
Bland privata institutioner intaga de af grufingeniören Julien Weiler
i Mariemonts och Bascoups kolgrufvor 1875—6 upprättade ett synner¬
ligen framstående rum.
En oaktadt föregående harmoniska förhållanden plötsligt utbruten
strejk i Mariemont gaf Weiler anledning till ett ingående studium af
särskildt. de engelska metoderna för arbetstvisters förekommande och
biläggande och bibringade honom den öfvertygelsen, att det var bristen
på tillräcklig beröring arbetsgifvare och arbetare emellan, som hindrade
en del klagomål, berättigade såväl som oberättigade, att framkomma
och omedelbart blifva afhjelpta i stället för att undertryckta föda miss¬
förstånd och bitterhet i sinnena. Beröringen parterna emellan hade
hittills endast förmedlats genom icke allenast oansvariga, utan ofta till
och med för missförhållandenas fortvaro intresserade tjensteman. Men
skulle det onda helt och hållet med roten uppryckas, vore det icke nog
med förlikningsnämnder för generella frågor efter Mundellas och Kettles
72
anvisningar; äfven — och detta utgör det originella i hans system —
de spörsmål, som endast röra individer, men som genom det sätt,
hvarpå de ordnas, i längden inverka fullt ut lika afgörande på stäm¬
ningen hos arbétaren, kräfde en intimare beröring, ökade tillfällen till
sammanträffande arbetsgifvare och arbetare emellan. Det gällde att så
uttömmande som möjligt, dels förklara hvarför en anordning vidtagits
så och icke annorlunda, dels afhöra och bemöta den deraf träffades
skäl för en ändring, som skulle passa konom bättre.
På denna princip har Weiler uppbyggt sitt förlikningssystem med
tredubbla, i hvarandra ingripande lägre och högre organ, allteftersom
frågan afser en individ, en viss grupp af arbetare eller hela verket.
Första instansen är »explikationskammaren» för det särskilda yrket
på den särskilda arbetsplatsen eller verkstaden. Maskinkonstruktionen
t. ex. som sysselsätter smeder, svarfvare, filare, kopparslagare, snickare
och modellörer, handtlangare o. s. v., summa 9 grupper, får sålunda
9 kamrar. Hvarje kammare består af 6, af resp. arbetare valda repre¬
sentanter, hvilka bland sig utse en ledare. Dessa 6 sammanträda en
gång i qvartalet med lika många af arbetsgifvarne (d. v. s. de två
bolagen) utsedde förmän eller ombud. Likaledes bilda alla kamrarne
en »centralkammare», som har ett gemensamt sammanträde i slutet af
hvarje qvartal.
Sammanträdena hållas vid sjelfva arbetsplatsen eller grufvan å tid,
som bäst passar de intresserade, till och med under det arbetet pågår,
så att tidsförlusten blir den minsta möjliga. Då kammaren är fåtalig
och derigenom lätt att få tillsammans, kan tvisten omedelbart efter sin
uppkomst tagas under behandling, medan ännu alla afsevärda omstän¬
digheter, särskilt — hvad som är af stor vigt vid tvister i grufvor —
arbetsplatsens beskaffenhet, med lätthet kunna utrönas. Som ordförande
fungerar arbetsgifvaren eller hans ombud. Här behandlas nu arbets¬
förhållandena och inträffade olycksfall under det gångna qvartalet. Hvar
och en af de närvarande eger framställa sina anmärkningar, men endast
arbetsgifvaren eller hans representant fatta beslut.
Angår en fråga deremot en hel grupp af arbetare, t. ex. i eu viss
grufva eller i uppfordrings- eller reparationsverket, hänskjutes den till
andra instansen, »förlikningsbyrån», som består af en arbetare ur gruppen,
en af bolaget tillsatt tjensteman och den redan omförmälda nämndens v
två sekreterare. Byrån söker bilägga tvisten och får endast på båda
parternas begäran afkunna en dom, om hvilken dessutom alla bisittarne
måste vara eniga.
73
Från byrån kan emellertid vädjas till tredje insatsen, »förliknings-
nämnden», som för öfrigt först upprättades 1888 och som dessutom har
att behandla verkets allmänna arbetareangelägenheter. Den består af 6
arbetsgifvare- och 6 arbetarerepresentanter. De förra utses af bolaget
bland dess högre tjenstemän; hvar och en af de senare väljes genom
6 från hvardera af de 6 grupper, hvari arbetarne indelats, utsedda
elektorer. Samtidigt utses på båda sidorna suppleanter. Valet gäller
för två år, men nytt val af halfva antalet sker årligen. För valrätt till
elektor fordras af arbetare minst 21 års ålder och anställning vid
grufvan sedan 6 månader, för valbarhet ökas dessa tidsbestämmelser
till resp. 30 och 5 år. Representanten måste tillhöra den grupp, som
utser honom. Nämnden väljer årligen ordförande och vice ordförande,
den ene från arbetsgifvare-, den andre från arbetaresidan, samt likaledes
från hvarje sida en sekreterare.
Nämnden sammanträder vid behof. Parterna kunna inställa sig
genom — högst 3 — ombud från den grupp de tillhöra; ombuden ega
att deltaga i öfverläggningen. Vid behandlingen af en allmän fråga
måste nämnden vara fulltalig; i annat fall är den beslutmässig, redan
om Vs af hela antalet äro närvarande. Endast ett lika antal å båda
sidor eger rätt att deltaga i besluten. Ordföranden eger ingen utslags-
röst. Vid lika röstetal hänskjutes tvisten till bolagets styrelse. Någon
utomståendes skiljedom har man icke velat anlita.
De slutliga utslagens helgd är helt och hållet moralisk. De binda
parterna för tre månader, så till vida som samma fråga icke förr än
efter denna tids förlopp ånyo kan bringas inför nämnden. Arbetet får
icke upphöra, medan undersökningen pågår. Bolaget betalar alla om¬
kostnaderna, deribland åt hvarje representant 2 tres pr sammanträde
jemte ersättning för tidsspillan, önskar någon af parterna nämndens
upplösning, bör han derom underrätta motparten, hvarefter nämnden
efter tre månader upplöses.
Sedan 1888 ända till och med 1896, dit mina uppgifter sträcka
sig, har i Mariemont ingen strejk förekommit och i Bascoup endast en,
som varade i tre dagar. Strejkanledningar hafva qväfts genom för¬
handlingar i resp. institutioner. Icke ens arbetarnes deltagande i 1891
års politiska storstrejk, som åsyftade den allmänna rösträttens eröfrande,
rubbade det goda förhållandet. Arbetarnes meddelande, att deras ar¬
betsinställelse endast framkallats af politiska hänsyn, besvarades af sty¬
relsen efter strejkens slut med erkännande af det korrekta och lojala
sätt, hvarpå arbetarne under strejken gått till väga.
10
74
Efter W eilers föredöme lia nämnder 1887 upprättats bland Bryssels
skräddare och skomakare såväl för kollektiva, som individuella tvister.
1893 bildades en nämnd i Bollinckx’ mekaniska verkstad i Bryssel, 1894
i Plets skifferbrott i Allez (Namur) och i Simonis’ klädesfabrik i Verviers.
Ett mera sjelfständigt system, men som medfört icke mindre goda
resultat, upprättades 1893 af disponenten Emile Lewy i kolgrufvorna i
Påturages och Wasmes. Här förekommer ett utskott, bestående ute¬
slutande af arbetarerepresentanter, utsedda för ett år; dock ega nya
val af halfva antalet rum hvart halfår. Alla arbetarne ega deltaga i
valet. Detta utskott eger att mottaga arbetarnes klagomål och remit¬
terar dessa sedermera till styrelsen. Endast de böter, hvilkas ådö-
mande utskottet gillat, kunna utkräfvas.
De utlåtanden utskottet afgaf visade sig vara af den betydelse, att
Lewy gaf de två utskottsledamöter, som utsetts med de flesta rösterna,
plats i bolagets förvaltningsråd. Den förmedling, som härigenom åväga-
bragtes mellan utskottet och styrelsen, visade sig synnerligen välgörande.
Icke nog med att ett fredligt förhållande upprättades; arbetarnes intresse
för ordning och sparsamhet med material ökades och omkostnaderna
minskades med några tusen francs i månaden.
Nederländerna.
Efter fem års parlamentariska förhandlingar antogs i Nederlän¬
derna, med 1887 års belgiska lag om industriråd som förebild, den 2
maj 1897 en lag om »arbetskamrar».
Genom kungl. förordning och på ministerns för allmänna arbeten
förslag upprättas, der det pröfvas nödigt, en arbetskammare för ett
eller flera yrken inom en eller flera kommuner.
Kammarens uppgift är att sysselsätta sig med arbetsgifvares och
arbetares gemensamma intressen genom att
1) insamla upplysningar i arbetare frågor;
2) i frågor, som röra arbetets intressen, lemna utlåtanden åt de¬
partementschefer samt provinsiella och kommunala myndigheter, vare
sig på deras begäran eller af eget initiativ;
3j lemna utlåtanden åt intresserade på deras begäran genom att åt
dem uppsätta kontrakt och överenskommelser;
4) förekomma och bilägga tvister i arbetarefrågor och söka att,
om så kräfves, åstadkomma skiljedom mellan parterna. Då emellertid
75
§§ 153 och 166 i författningen uttryckligen förbjuda rättstvisters af¬
görande genom tillfälliga, icke för lifstid tillsatta domare, är det endast
intressetvister, som kunna komma under en kammares behandling.
Den kungl. förordning, som upprättar en kammare, bestärpmer äfven
omfånget af dess domvärjo, dess säte, det eller de yrken, som deri skola
representeras, och antalet bisittare.
Likaledes upplöses genom kungl. förordning en kammare, om han
handlar i strid med sina åligganden och vägrar att vidtaga rättelse
härutinnan. Inom två månader måste en ny kammare väljas, och om
äfven denna handlar lagstridigt, upphäfves kammaren helt och hållet.
En kammare består till lika delar af arbetsgifvare, valda af de ar¬
betsgivare, som utöfva det eller de yrken, som representeras i kamma¬
ren, och af arbetare, valda af arbetare i samma yrken.
Kammaren sammanträder minst 4 gånger om året och dessutom
så ofta ordföranden pröfvar nödigt eller begäran derom i motiverad
skrifvelse framställes af den nedan nämnda byråns två öfriga medlem¬
mar eller af minst en tredjedel af kammarens. I sistnämnda fall bör
ordföranden sammankalla kammaren inom högst 14 dagar efter det han
derom anmodats.
Medlemmar af kammaren kunna endast vara: nederländska med¬
borgare, män eller qvinnor, som uppnått 30 års ålder och under det
senast förflutna kalenderåret varit som arbetsgifvare eller arbetare sys¬
selsatta i ett yrke, representeradt i kammaren och utöfvadt inom kam¬
marens distrikt. Äro de myndiga, men hafva de ännu icke uppnått 30
års ålder, böra de för valbarhets erhållande hafva varit sålunda syssel¬
satta under 3 kalenderår af den tioårsperiod, som föregår valet.
I yrken, der arbete icke förrättas under hela året, bestämmer för¬
valtningsmyndighet, hur stor del af året som skall betraktas som
helt år.
Kammarens ledamöter utses för 5 år, men kunna återväljas.
Valrätt till kammare tillkommer en hvar nederländsk medborgare,
som uppnått 25 års ålder och inom kammarens distrikt som arbetsgif¬
vare eller arbetare varit sysselsatt i ett i kammaren representeradt yrke
under det sistförfluten året eller, der del af år betraktas som helår,
under denna del.
Det åligger chefen eller direktören för en rörelse, i hvilken på
vallista upptagna valberättigade äro anställda, att tillse, att desse erhålla
tillfälle att under minst två på hvarandra följande timmar deltaga i valet
samt att tillkännagifvande derom, med angifvande af dessa timmar, två
dagar före valet finnes på en synlig plats inom verkstaden anslaget.
76
Kammarens byrå består af en ordförande och två medlemmar. Kam¬
marens arbetsgifvare- och arbetarerepresentanter välja, hvarje sida inom
sig, den representant, som, vexelvis med motsidans, för ett halfår be¬
kläder ordförandeskapet. De två medlemmarne utses hvardera af och
bland de båda sidornas representanter.
Kammaren utser en aflönad sekreterare bland två af byrån före¬
slagna personer. År sekreteraren icke medlem af kammaren, eger han
endast rådgifvande röst.
Om i ett i kammaren representeradt yrke en tvist hotar att utbryta
eller redan har utbrutit, kan endera eller båda parterna i skriftlig an¬
hållan hos kammaren begära en förlikningsnämnds mellankomst. År
yrket icke i kammaren representeradt, kan en dylik anhållan likväl
framställas, och finnes ingen kammare i kommunen upprättad, kan hem¬
ställan göras hos kammaren i en angränsande kommun. Men i intet
fall kan en kammare af eget initiativ inskrida, utan den måste afvakta
endera partens anmodan.
Sedan kammarens byrå mottagit en dylik anmodan, skall den, om
den finner tvisten vara af enkel beskaffenhet, söka bilägga densamma.
Lyckas ej detta eller är den af svårare art, skall den så snart som möj¬
ligt hänskjutas till kammaren.
Anser denna, att en mellankomst kan förekomma eller bilägga
tvisten, skall den tillsätta eu förlikningsnämnd, bestående af en ord¬
förande och ett jemnt antal medlemmar, hvaraf halfva antalet bör till¬
höra arbetsgifvare- och halfva arbetaresidan af kammarens ledamöter.
Ordföranden bör söka förmå de tvistande att förbinda sig att icke, utan
att förut hafva inhemtat hans mening, inställa arbetet eller afskeda någon
i tvisten deltagande.
Nämnden sammanträder så ofta ordföranden anser det nödigt. Vid
lika röstetal på något sammanträde, från hvilket ledamot är frånvarande,
uppskjutes afgörandet till nästa sammanträde. Utfalla rösterna äfven
här eller vid ett fulltaligt besökt första sammanträde lika, eger ord¬
föranden i allmänhet utslagsröst. Undantaget afser det fall, att omröst¬
ningen angår innehållet af den rapport, som efter undersökningens slut
delgifves parterna och i hvilken nämnden skall uttala sin uppfattning af
tvisten och hur densamma bör biläggas. Minoriteten kan, om den så
önskar, få sin uppfattning i rapporten intagen. För öfrigt kan nämnden
besluta, att rapporten i sin helhet eller i utdrag skall offentliggöras.
Hänskjuta parterna tvisten till en skiljedomstol, äro äfven qvinnor
valbara till skiljedomare. Utslaget eger ingen juridiskt bindande verkan.
77
Utom i trängande fall skola alla kallelser till sammanträden i
kamrar eller byråer delgifvas medlemmarne minst 48 timmar före sam¬
manträdet. Kallelsen skall innehålla uppgift på alla vid sammanträdet
förekommande ärenden; andra kunna endast med samtycke af två tredje¬
delar af de närvarande blifva föremål för öfverläggning.
Ingen öfverläggning i kammare kan ega rum, der ej minst halfva
antalet bisittare från hvardera sidan är tillstädes. I omröstning får
endast ett lika antal från hvardera sidan deltaga. Minoriteten eger rätt
att afgifva ett särskildt utlåtande.
Inom tid och på sätt ministern för allmänna arbeten bestämmer
skall kammaren årligen genom byrån till honom insända berättelse,
hvilken i sin helhet eller i utdrag meddelas generalstaterna.
På byråns begäran skall den kommun, der kammaren har sitt säte,
kostnadsfritt ställa till dennas, dess byrås och dess förlikningsnämnders
disposition nödiga lokaler jemte belysning och uppvärmning. Kamma¬
rens medlemmar och sekreterare samt förlikningsnämndens ordförande
erhålla ersättning för de resor de inom kammarens distrikt nödgas före¬
taga samt för bevistande af sammanträden. Beloppen bestämmas af
konungen. Dessa ersättningar jemte omkostnaderna för sekreterarens
kansli och för offentliggörandet af förlikningsnämndens rapporter —
för så vidt sättet för detta godkänts af ministern för offentliga arbeten
— utgå af allmänna medel.
Ingen ersättning lemnas för sammanträde å söndag eller allmänt
erkänd hvilodag.
Vid upprättandet af en kammare bestämmes, i hvad mån lagen inom
kammarens distrikt skall vara tillämplig på arbetsgifvare och arbetare i
yrken, utöfvade af staten eller under ledning af staten, någon provins
eller kommun, eller under »polders,» eller »marschscaps’»0) förvaltning.
Af ofvanstående redogörelse framgår, att kamrarnes liksom de bel¬
giska industrirådens egentliga betydelse ligger i deras egenskap af
sociala upplysningsbyråer. Såsom förlikningsinstitutioner torde de få
svårare att finna användning. Hos 27 kamrar hade under 1899 endast
29 tvister anhängiggjorts, af hvilka blott 3 voro förknippade med ar¬
betsinställelse och de flesta endast berörde 1 eller 2 arbetare. Lycko¬
samt resultat åstadkoms endast i 10 fall, af hvilka 2 voro strejker. I 9
fall ville kammaren icke upptaga frågan till behandling.
I mars 1900 funnos 62 kamrar, deraf 8 i Amsterdam o. s. v. samt
24 på lika många mindre platser.
') De genom pumpning, afdikning o. dyl. åtgärder torrlagda sankmarkerna.
78
Ett fåtal privata förlikningsinstitutioner förekomma äfven, den
mest utvecklade i van Markens jäst- och sprittillverkning i Delft. Lik¬
som i Mariemont och Påturages finnes här för att gemensamt förhandla
om arbetsangelägenheter en nämnd (Kern) på 24 tjenstemän och 24
arbetare. För att arbetarne ännu mera otvunget skulle kunna uttala
sig, var man emellertid för några år sedan betänkt på att införa skilda
öfverläggningar för hvarje part. Likaledes planerades då en skilje¬
domstol med 2 af arbetsgifvarne och 2 af arbetarne valda bisittare.
Nämnden är delad i tre afdelningar: 1) de högre tjenstemännens
råd, 2) mästarnes och tjenstemännens kammare med 6 valda ledamöter
och 2 äldste, 3) arbetskammaren med 4 äldste och 12 af arbetarne ut¬
sedde medlemmar. Som ersättning för tidspillan erhålla de sistnämnda
26 flor. årligen. Nämnden eger beslutanderätt i alla frågor, som ute¬
slutande angå personalens intressen. Sålunda har nämnden t. ex. be¬
stämt, att en viss procent af yngre arbetares löner tills vidare bör
innestå; den har afslagit styrelsens hemställan om lönernas utbetalning
på måndagar i stället för på lördagar m. m.
Dessutom har handelskammaren i Haag föreslagit, att handels-
kamrarne med adjungerande af ett lika antal arbetsgivare och arbetare
böra fungera som förliknings- och skiljedomsorgan.
S e h w e i z.
Efter franska förebilder hafva »conseil de prud’hommes» under
de två senaste årtiondena vunnit insteg i åtskilliga schweiziska kom¬
muner såsom i Genöve (1882—83, 1897), Neuchåtel (1885), Lausanne
(1888), Basel-Stadt (1889), Luzern (1892), Bern (1894), Ziirich (1895),
Freiburg (1899) och möjligen ännu flera. I Genéve äro samtliga nä¬
ringar indelade i tio grupper, för hvar och en af hvilka en »conseil»
är upprättad. Hvarje sådan består af 15 arbetsgifvare och 15 arbetare,
hvilka väljas för två år af de den resp. gruppen tillhörande yrkes-
idkarne och arbetarne. Bisittarne utse inom sig ordförande och sekre¬
terare jemte deras ställföreträdare. Staten bestrider omkostnaderna.
Nämndernas kompetens är endast civilrättslig, men omfattar alla ur
arbets- och lärlingsaftal härrörande tvister. Vad, som endast är tillåtet i
79
tvister af öfver 500 francs’ värde, sker till »le ckambre d’appel», en
särskild, af 6 bisittare från hvarje klass (jemte en ordförande) bestå¬
ende domstol. Derjemte ha nämnderna vissa socialpolitiska förvaltnings-
funktioner sig uppdragna; de utse inom sig kommissioner, som öfver-
vaka den tekniska undervisningen och lärlingsaftalens uppfyllande samt
besörja arbetsinspektion. Deras verksamhet skildras som tillfredsställande.
I Neuchåtel beror deras upprättande på kommunernas beslut; hittills
har emellertid endast en nämnd kommit till stånd. I Basel-Stadt äro
samtliga näringar delade i 10 grupper, på hvilka hvar och en komma
12 domare.
För arbetstvister reglerande i allmänhet upprättades, genom en
federation af arbetsgivare- och arbetareföreningar, en förliknings- och
skiljeinstitution i staden Ziirich 1889; den synes emellertid icke hafva
egt något längre bestånd. Luzerns, Berns och Zurichs industridom¬
stolar ega att uppträda som medlare vid arbetsinställelser. I maj 1897
antog kantonen Basel-Stadt en lag om förlikningsnämnder. Vid hotande
eller redan utbruten arbetsinställelse skall regeringen på endera partens
anhållan eller, i vigtiga fall, af eget initiativ tillsätta en förliknings-
nämnd under ordförandeskap af en medlem af regeringsrådet eller en
tredje opartisk. I nämnden skall dessutom sitta ett lika antal arbets¬
givare och arbetare från vederbörande industri eller andra sakkunnige
från samma industrigren. Gäller arbetsinställelsen en enda rörelse,
kan rådet uppdraga bemedlingen åt en af sina medlemmar eller åt en
tredje opartisk, utan bisittare. På grund af förlikningsnämndens rapport
skall regeringsrådet i kantonens tidning offentliggöra meddelande
a) om nämndens medverkan afslagits af endera eller båda parterna,
med angifvande af motiven till afslaget;
b) om en förlikning kommit till stånd, med upptagande af de vä¬
sentliga punkterna i den ingångna öfverenskommelsen;
c) om förlikningsförslaget afslagits, med angifvande af dess inne¬
håll och de väsentliga motiven för afslaget.
Ett försök att genom — som det emellertid vill förefalla, ofull¬
ständiga — tvångsmedel reglera dylika frågor bildar slutligen den i
mars 1900 i Genöve antagna lagen »om fastställande af tariffer mellan
arbetare och arbetsgivare och om biläggande af tvister rörande arbets¬
villkoren».
För så vidt icke öfverenskommelse annorlunda bestämmer, regleras
arbetsvillkoren inom yrket af sedvänjan. Tariffer och villkor för an¬
ställning fastställas inom hvarje yrke a) genom öfverenskommelse
mellan vederbörande arhetsgifvare och arbetare enligt denna lags be-
80
stämmelser; b) så vida uppgörelse härigenom ej kommer till stånd,
genom skiljedom, sedan förlikningsförsök inför statsrådet (kantonens
högsta förvaltningsmyndighet) visat sig fruktlöst. Skiljedomstolen ut-
göres af industridomstolarnes »centralkommission» i förening med dele¬
gerade för arbetsgifvare och arbetare.
Befogade att fastställa sådana tariffer och villkor äro först och
främst de arbetsgifvare- och arbetareföreningar, kvilkas stadgar god¬
känts af statsrådet; stadgarne måste emellertid godkännas, så vida de
icke innehålla något, som strider mot lag och särskildt mot arbetets
frihet, så vida de när som helst på majoritetens begäran kunna ändras
och så vida de medgifva hvarje yrkesman fritt inträde i föreningen.
Finnes ej dylik förening i yrket, tillkommer den nämnda oefogenheten
yrkets i Genfeve sedan mer än 3 månader bofasta arbetsgifvare och
arbetare.
Dylika föreningar ega att sammankalla sina medlemmar till gemen¬
samma möten, på hvilka genom sluten omröstning 7 delegerade från
hvarje sida utses. Valbara äro endast de, som minst 18 månader ar¬
betat i Geneve, schweiziska medborgare i främsta rummet, främlingar
endast, om de förra ej finnas i tillräckligt antal.
De delegerade fatta såsom tariffkommission sina beslut med
röstpluralitet. De fastställda tarifferna och villkoren gälla för högst
fem år och förnyas sedermera år efter år, så vida icke uppsägning ett
år före utgångstiden skett; dock kunna kortare giltighets- och upp¬
sägningstider bestämmas. Kan delegationen icke enas, eger på endera
partens begäran ett medlingsförsök rum inför statsrådet. Kan heller
icke här ett beslut ernå s/4 majoritet, sändes protokoll öfver utgången
till industridomstolarnes centralkommission. Vid tvister i oorganiserade
yrken inkallar statsrådet sjelf de tvistande till förhandling. Vägrar en
part att utse delegerade eller uppstå svårigheter vid valet, tillkännager
statsrådet på nyssnämnda sätt, att medlingsförsöket strandat.
Centralkommissionen eger att inom 6 dagar kalla de delegerade
till en gemensam förhandling och utser nya sådana i de uteblifnas
ställe. Den sålunda af kommissionen och de delegerade bildade skilje¬
domstolen fattar sina beslut med enkel röstöfvervigt. I yrken, der
tariffer hittills icke funnits, skola sådana emellertid först sex månader
efter antagandet träda i kraft, så vida icke båda parterna godkänna en
kortare tid.
Så länge en tariff gäller, får ingen allmän arbetsinställelse i syfte
att ändra densamma å någondera sidan beslutas. Visar sig i följd af
81
produktionssättet en ändring eller komplettering nödig, förfares härvid
som vid tariffens fastställande. • ... r
Äfven vid andra tvister och konflikter, som kunna medföra arbets¬
inställelse, kommer ofvannämnda förfarande till användning;' '
Hvarje uppmaning till arbetets upphörande i syfte att bryta mot
tariffen eller mot någon bestämmelse i lagen bestraffas särskildt såsom
polisförbrytelse, oafsedt det i allmänna strafflagen bestämda straffet
jemte det ansvar, som gällande civil- eller straffrättsliga bestämmelser
i öfrigt kunna medföra. Äfven förläggare och boktryckare kunna här¬
för bestraffas. 1 1 ■ 1 r- : ”>' .. 5
Huru förfaras skall, om de tvistande icke rätta sig efter de å de¬
ras vägnar ingångna öfverenskommelserna, angifver lagen emellertid
icke. Densamma har för öfrigt — såsom en fara för koalitionsfriheten
och en hämsko på föreningarnes verksamhet för arbetsvillkorens för¬
bättrande — mottagits med så föga sympati af de organiserade arbe¬
tare, att de sökt anlita »referendum» (allmän folkomröstning) för att
få den förkastad, hvilket försök dock misslyckats.
:-L'. •]•; •,/ •' ‘r/.P. • ' JT*r i ->.>.» i• U&l
T yskland.
- j ‘ f ■ v i * i
I. Lagstiftningen.
I den del af Rhenländerna, som 1807 införlifvades med Frankrike,
infördes 1808 äfven de franska »conseils de prud’hommes»; de vunno,
om ock i något förändrad gestalt, småningom efterföljd i vissa andra
preussiska landsdelar, och i tyska handtverkskretsar började man på
1840-talet att önska deras allmänna införande. 1869 års näringsord-
ning gjorde emellertid kommunalmyndigheterna till eu första instans
för hithörande mål, ehuru för enskilda orter industriella specialdom¬
stolar kunde träda i stället. På 1880-talet blefvo äfven de nybildade
skräna (die Innungen) kompetenta domstolar i dylika frågor, och här
och hvar i riket fungerade derjemte sedan längre tid tillbaka verkliga
industridomstolar. Denna brokiga organisation visade sig emellertid i
flera afseenden otillfredsställande, och sedan frågan ända från 1873
stått på dagordningen, fick den ändtligen sin lösning genom 1890
års lag.
it
82
Enligt denna lag är den industriella domsrätten i främsta rummet
anförtrodd åt industridomstolarne (die Gewergerichte). Dessa upprättas
genom »lokalstatut», för en eller flera kommuner eller för ett vidsträck¬
tare »kommunalförband» (amf, krets), af kommunalmyndighet, der denna
finner det lämpligt, eller, på ansökan af vederbörande arbetsgivare och
arbetare, af landscentralmyndigheten, detta likväl endast i det fall, att
vederbörande kommuner, trots en till dem riktad anmodan, vägra att
upprätta en domstol. Lokalstatutet, före hvars utfärdande arbetsgifvare
och arbetare j vederbörande näringar skola höras, måste inom sex må¬
nader sanktioneras af högre förvaltningsmyndighet.
Domstolen består af ordförande, vice ordförande och minst 4 bi¬
sittare. De båda förra, hvilka hvarken få vara arbetsgifvare eller ar¬
betare, men för hvilka för öfrigt i lagen inga särskilda qvalifikationer
äro föreskrifna, tillsättas för minst ett år af magistraten eller, der sådan
ej finnes, af kommunalrepresentationen. Så vida de icke bekläda någon
stats- eller kommunalsyssla, skall deras val bekräftas af högre förvalt¬
ningsmyndighet. Bisittarne, som till hälften utses bland arbetsgifvarne
(eller med dem likställda förmän eller ställföreträdare) och till hälften
bland arbetarne, väljas för 1—6 år genom omedelbara val och sluten
omröstning af arbetsgifvarne resp. arbetarne.
Valrätt tillkommer en hvar 25 år gammal, till lekmannabisittare i
»Schöffengericht»0) valbar person (sålunda t. ex. ej qvinnor), som sedan
minst ett år haft bostad eller sysselsättning inom domstolens distrikt.
Personer, för hvilka domstolen icke utgör laga forum, ega hvarken val¬
rätt eller valbarhet. Valbarhet sakna derjemte hvarje till »Schöffe»
icke kompetent person, den, som icke uppnått 30 års ålder, den, som
under året närmast före valet åtnjutit fattigunderstöd, och den, som icke
bott eller varit sysselsatt i distriktet minst 2 år.
Vägran; att mottaga uppdrag att vara bisittare kan endast god¬
kännas på vissa af lagen anförda grunder. Ersättning för bevistande
af sammanträde samt — der sådan förekommer — för resa kan icke
tillbakavisas.
Domstolen förhandlar och besluter, om minst 2 bisittare utom ord¬
föranden äro närvarande. Lokalstatutet kan bestämma ett större antal;
dock måste antalet arbetsgifvare och arbetare alltid vara lika.
En sekreterare skall vara anställd; rättens bud och ärenden kunna
kommunala tjenstemän besörja. *)
*) Första instansens domstolar för smärre brottmål.
88
En domstol kan delas i särskilda kamrar för olika slags yrken,
hvilken anordning emellertid ännu endast i fem städer genomförts.
Krefeld och Aachen ha hvardera en kammare för textilindustrien, Mag-
deburg en för bygnadsyrket; öfriga yrken i dessa städer sortera under
en gemensam kammare. Hamburgs domstol har 7 och Berlins 8 kamrar.
Inom domstolens sakliga kompetens falla endast tvister mellan ar¬
betsgivare och deras arbetare eller mellan arbetare hos samme arbets¬
givare, för så vidt på sådana arbetare (gesäller, biträden, fabriksarbe¬
tare och lärlingar) Tit. 7 i näringsordningen är tillämplig. De i apo¬
tek och handel äfvensom i under armé- och marinförvaltningen stående
verk anställda arbetarne äro uteslutna. Till arbetare räknas äfven verk¬
mästare, förmän o. dyl., för så vidt deras årliga arbetsförtjenst icke öf-
verstiger 2,000 mark. Dessa tvister skola derjemte afse a) inträde i,
fortsättning af eller upplösning af arbetsförhållandet, utlemnande af eller
innehåll i arbetsbok eller arbetsbetyg; b) på arbetsförhållandet grundade
prestationer eller skadeståndsanspråk eller med afseende på arbetsför¬
hållandet utfästa viten; c) de sjukförsäkringsbidrag arbetaren har att
erlägga; d) anspråk, som på grund af ett gemensamt öfvertaget arbete *
väckas af arbetare hos samme arbetsgifvare mot hvarandra.
Domstolens kompetens kan för öfrigt inskränkas till vissa slags
industriella rörelser eller till rörelser inom en viss del af kommunen.
Tvister mellan skråmedlemmar och deras lärlingar liksom mellan dem
och deras gesäller eller arbetare falla utanför industridomstolens kom¬
petens och afdömas af resp. en särskild skråmyndighet (die Innungs-
spruchbehörde) och skråskiljedomstolen (das Innungsschiedsgericht), hvil-
kas utslag emellertid en månad efter afkunnandet kunna öfverklagas
vid ordinarie domstol. Deremot är denna icke ens genom parternas
öfverenskommelse behörig att upptaga mål, som faller under industri¬
domstolens pröfning, ehuru det å andra sidan synes vara parterna
medgifvet att på förhand träffa aftal om tvistens hänskjutande till
»skiljemän».
Der ej industridomstol finnes upprättad, är ordinarie domstol laga
forum för tvister af ofvannämnda slag; dock kan hvarje part hänskjuta
vissa dylika tvister till kommunalstyrelsen, hvars utslag vinner laga
kraft, der ej inom 10 dagar saken instämmes till ordinarie domstol.
Förfarandet inför industridomstol sammanfaller i allmänhet med det
vid första instansens domstolar (die Amtsgerichte) brukliga; dock är
ett betydligt större utrymme lemnadt åt domarens processledande verk¬
samhet. Hvarken advokater eller juridiska rådgifvare få användas som
rättegångsfullmäktige eller biträden. Domstolen skall framför allt söka
84
åstadkomma förlikning. Ordföranden kan framtvinga personlig instäl¬
lelse genom utsättande af ända till 100 marks vite. Vittnes eller sak¬
kunnigs beedigande eger rum endast på parts begäran eller om dom¬
stolen pröfvar nödigt. Vad (»Berufung») är endast tillåtet, om tviste-
föremålets värde öfverstiger 100 mark; besvär (»Beschwerde») deremot
oafsedt värdet. Kostnaderna för domstolen bestridas i allmänhet af kom¬
munen, i grufdistrikten — der domstolarne för öfrigt endast afse gruf-
arbetarne — af ,staten. Rättegångsafgifterna äro mycket lågt satta:
för ett tvisteföremål ända till 20 marks värde: 1 mark, till 100: 3 mark
o. s. v.; högst 30 mark. Fullständig frihet från afgifter kan äfven i
statutet fastställas.
Utom sin egentliga rättsskipande uppgift ega industridomstolarne
att på stats- eller kommunalmyndighets uppdrag inkomma med utlåtande
i industriella frågor, liksom äfven af eget initiativ afgifva yttranden i
angelägenheter, som beröra dem underställda yrken.
Antalet industridomstolar uppgick 1896 till 284, hvilka voro i verk¬
samhet i distrikt med sammanlagdt 16,349,409 invånare (eller 31.27 % af
♦ rikets befolkning). 68,728 tvister hade under året anhängiggjorts, deraf
År 1893.
af arbetare mot arbetsgivare............
|
63,462 =
|
92.2
|
%\
|
|
|
|
af arbetsgivare mot arbetare............
|
5,176 =
|
7.5
|
»J
|
37,386 =
|
99.45
|
%
|
af arbetare mot arbetare.....................
|
160 =
|
0.3
|
))
|
221 =
|
0.56
|
»
|
Af dessa reglerades
|
|
|
|
|
|
|
genom förlikning.........................
|
30,798 =
|
45.6
|
»
|
14,865 =
|
42.9
|
|
» talans nedläggande, uteblif¬
|
|
|
|
|
|
|
vande m. in...............................
|
16,485 =
|
24.4
|
»
|
6,720 =
|
19.3
|
»
|
» ■ erkännande .................................
|
775 =
|
l.i
|
y>
|
727 =
|
2.i
|
»
|
» tredskodom ..................i...;.-......
|
5,207 =
|
7.7
|
»
|
3,766 =
|
10.9
|
»
|
» andra utslag .............................
|
14,291 =
|
21.2
|
|
8,579 =
|
24.8
|
»
|
Dessutom afgåfvo domstolarne 28 utlåtanden enligt uppdrag och
24 hemställanden af eget initiativ.
Jemte industridomstolarne hade under 1898 öfver 700 skråskilje¬
domstolar varit i verksamhet.
Såsom redan i ofvanstående siffror antydes, hafva de nya special-
domstolarne icke vunnit odeladt bifall hos samtliga vederbörande intres¬
senter. Åtskilliga kommuner och landscentralmyndigheter hafva ännu
icke ändrat den afvisande hållning de genast från början intogo mot
institutionen. Som skäl för den bristande sympatien anges vanligen
85
den obetydliga industriella utvecklingen eller den ringa förekomsten af
industriella tvister å den ifrågavarande orten. Dock torde äfven andra,
icke öppet uttalade motiv, såsom rädsla för kostnaderna eller för ökadt
socialdemokratiskt inflytande på arbetarne, ligga bakom. De anförda
skälen torde emellertid knappast vara fullt berättigade. Den ringa före¬
komsten af rättstvister inför ordinarie myndighet bevisar icke, att ju
icke behof af den speciella rättsskipningen förefinnes. De med det all¬
männa processförfarandet förbundna kostnaderna och tidspillan, äfven¬
som det ringa förtroendet att erhålla sakkunnigt utslag afhålla intres¬
senterna från att inställa sig inför allmän domstol eller magistrat, äfven
i de fall, der ett rättsligt afgörande kunde förefalla dem önskvärdt.
Myndigheternas obenägenhet att upprätta industridomstolar är derför
egnad att framkalla ett icke obetydligt missnöje. För öfrigt underhål-
les i viss mån denna obenägenhet af den bristande öfverensstämmelsen
i uppfattningen af institutionens gagn hos de olika parterna. Hos ar¬
betarne synas industridomstolarne kunna glädja sig åt ett år efter år
växande förtroende, men deremot ställa sig många arbetsgivare fortfa¬
rande synnerligen afvoga mot dem. På detta håll befarar man först
och främst svårigheter för disciplinens upprätthållande och arbetarnes
ohörsamhet mot utslagen, i den händelse dessa gå dem emot. Men
man klagar äfven öfver ensidigt arbetarevänliga utslag liksom öfver att
socialdemokratiska bisittare från partiledare mottaga instruktioner an¬
gående sina vota och att de för dessa dragas till ansvar inför partiet.
Dylikt har också under de första åren obestridligen förekommit. Emel¬
lertid hafva klagomålen i detta afseende på senare tiden så godt som
upphört, och män synes i allmänhet vara tillfreds med bisittarnes till-
vägagående.
Huruvida de behandlade målens antal fortfarande befinner sig i till¬
växt, torde på grund af institutionens korta tillvaro ännu vara för ti¬
digt att afgöra. Skulle så vara händelsen, får detta emellertid inga¬
lunda betraktas som ett ogynsamt förhållande. Om det nu en gång är
så, att tvister på detta område icke kunna undvikas, så är det bättre,
att de komma till afgörande inför domstol, än att de förbli ouppgjorda
och arbetaren t. ex. får lefva i den föreställningen, att hans välgrun¬
dade anspråk trampas under fotterna. Har sålunda på någon plats de
instämda målens antal vuxit, sedan en industridomstol kom till stånd,
så bevisar detta endast, att arbetarne fattat förtroende för institutionen.
I detta afseende är det också karakteristiskt, att på platser, der indu¬
stridomstolar finnas, de af arbetarne uttagna stämningar ne äro betyd¬
ligt talrikare än arbetsgifvarnes, medan deremot på orter utan dylika
86
domstolar arbetsgifvarne jemförelsevis mycket oftare förekomma som
kärande. Det ligger nära till hands att antaga, att arbetarne på sist¬
nämnda platser af misstroende till den afgörande myndigheten afhålla
sig från att utkräfva sin rätt. ./
I de djupa lagren synes sålunda belåtenheten med institutionen
vara allmän, hvilket ytterligare bekräftas af åtskilliga från arbetarehåll
till 1899 års riksdag ingifna framställningar om densammas vidare ut¬
veckling och konsoliderande, bl. a. genom ett allmännare upprättande
af domstolar. Af dessa framställningar vunno följande vederbörande
riksdagsutskotts tillstyrkande.
1. I kommuner med öfver 20,000 invånare skall landscentralmyn-
dighet vara skyldig att på hemställan af vederbörande arbetsgifvare eller
arbetare upprätta en domstol.
Ändringen motiveras af utskottet med att nämnda myndighet f. n.
icke begagnar sig af sitt initiativ och att kommunalmyndigheterna i
fråga om inrättande af domstolar ofta låta påverka sig af institutionens
motståndare. »Det finns, tyvärr, öfverallt arbetsgifvare, som ännu icke
arbetat sig fram till erkännande af arbetsgifvares och arbetares sociala
likställighet och derför söka hindra industridomstolars upprättande.
Dessa arbetsgifvare anse sig för alltför förnäma för att låta sig dömas
af en domstol, der äfven arbetare erhållit säte eller att sitta tillsam¬
mans med en arbetare i en sådan rätt.»
2. Domstolens sakliga kompetens bör utvidgas derhän, att inom
densamma äfven falla skadeståndsanspråk på grund af lagstridiga an¬
teckningar i arbetsböcker, arbetsbetyg, sjukkasseböcker och qvittenskort
från invaliditets- och ålderdomsförsäkringsanstalter, äfvensom på grund
af lagstridigt qvarhållande af dylika papper.
3. Slutligen bör kommunalmyndigheten, utan att afvakta veder-
börandes hemställan, uppgöra listor på de vid domstolsval röstberätti¬
gade. Polismyndigheter och sjukkassor inom domstolens distrikt för-
pligtas att på begäran lemna kommunalmyndigheten de för uppgörande
af dylika listor nödiga upplysningarne och särskildt att bereda dem till¬
gång till medlemsförteckningar och yrkesanmälningar. Listan skall
fyra veckor före valdagen vara en hvar tillgänglig, hvarom kungörelse
skall utfärdas. Den, som före valdagen styrkt sin valrätt, skall på listan
upptagas.
87
Lagstiftningens befattning med intressetvisternas reglerande härle¬
der sig först från 1890 års lag, enligt hvilken industridomstolarne äf¬
ven fungera såsom förliknings- och skiljenämnder i dylika tvister, för
så vidt dessa afse villkoren för arbetets fortsättande eller återuppta¬
gande. Domstolen kan — ehuru lagen på många håll tolkas i motsatt
riktning — af eget initiativ eller på endera partens hemställan inskrida,
och skall göra det, om både vederbörande arbetsgifvare och arbetare
anhålla derom och tillika utse representanter att föra deras talan inför
domstolen. För så vidt arbetsgifvarnes antal icke öfverstiger 3, föra
de sjelfva sin talan. Endast personer, som sjelfva äro indragna i tvi¬
sten, ha fyllt 25 år, åtnjuta medborgerligt förtroende och råda öfver
sitt gods, kunna vara representanter. Dessas antal skall i regeln icke
öfverstiga 3, men domstolen kan tillkalla ett större antal och afgör för
öfrigt, huruvida representanterna äro behörigen legitimerade. Val af
organiserade arbetsgifvare- och arbetareföreningar torde i regeln an¬
ses som tillräcklig legitimation; i annat fall fordras, att valet egt rum
på ett i tidningarne utlyst offentligt möte.
När industridomstolen fungerar som förlikningsnämnd, skola som
bisittare, utom ordföranden, inkallas minst 4 ledamöter, hälften arbets¬
gifvare och hälften arbetare. Domstolen kan dessutom tillkalla särskilda
förtroendemän för parterna och måste göra det, om båda parterna derom
anhålla och tillika anmäla de personer de önska utsedda. För vinnande
af fullständig opartiskhet få, i motsats mot förfaringssättet vid de en¬
gelska enskilda nämnderna, hvarken bisittarne eller förtroenderhännen
vara invecklade i tvisten. Finnes det icke bland bisittarne tillräckligt
många arbetsgifvare eller arbetare, som uppfylla detta villkor, tillkalla
representanterna för den respektive sidan det felande antalet.
Domstolen skall nu först och främst söka få saken utredd genom
att förhöra representanterna eller, om så kräfves, utomstående vittnen.
Äfven enskild bisittare eller förtroendeman eger att genom ordföranden
framställa frågor till dessa personer. Sedan följa förhandlingarne, un¬
der hvilka domstolen på allt sätt bör söka åstadkomma förlikning. Kom¬
mer en sådan till stånd, skall den underskrifvas af samtliga medlem-
marne af domstolen och representanterna för båda parterna samt offent¬
liggöras. Uppnås ingen enighet, bör domstolen dock icke underlåta att
verka för att tvisten bilägges i godo och kan i detta syfte med enkel
röstpluralitet afkunna ett utslag. Åro rösterna lika å ömse sidor, är
ordföranden icke skyldig att afgifva utslagsrösten, utan kan afhålla sig
från att rösta och endast fastslå, att en skiljedom icke kommit till stånd.
Vare sig utslag afkunnas eller icke, bör ordföranden sörja för förhand-
88
lingarnes och resultatets offentliggörande. I förra fallet afkunnas ut¬
slaget för parterna med uppmaning att inom en bestämd tid afge för¬
klaring, huruvida de vilja acceptera detsamma; uteblifvandet af en så¬
dan förklaring betraktas som afslag. Detta offentliggörande är det enda
medlet att förskaffa utslaget hörsamhet.
Denna tyska metod att ordna intressetvisternas reglerande har va¬
rit föremål för en ganska ingående kritik. Man har först och främst,
äfven här som t. ex. i Frankrike, framhållit som en brist, att domsto¬
len alldeles för sent griper in i stället för i tvistens första stadium och
först på anmodan af båda parterna. Men hvad viktigare är: man har
ogillat den nära förbindelsen mellan två så i grunden olika institutio¬
ner som eu industri dom stol och en förlikningsnämnd. Den senare kan
visserligen, såsom engelsk erfarenhet visar, med framgång arbeta på
den förras gebiet och genom praktisk behandling bringa en hel del
rättstvister ur verlden, men deremot är den förra såsom alltför juri¬
diskt anlagd och genomsyrad föga skickad att med tillfredsställande re¬
sultat öfvertaga den senares funktioner. Ett af de förnämsta skälen
till denna tyska sammankoppling eller att derigenom lättare skaffa för-
likningsnämnderna insteg och förtroende i industriverlden, betyder föga,
ty industridomstolarne äro sjelfva temligen nya skapelser. Men denna
förbindelse medför nu en olämplig sammansättning af förlikningsnämn-
den. Det finns ingen säkerhet för att sakkunskapen i den respektive
industriens ekonomiska och tekniska förhållanden blir tillräckligt repre¬
senterad i nämnden. Det är ordföranden, som, såvida lokalstatutet ej
annorlunda bestämmer, inkallar bisittarne, men ingenting garanterar, att
hans val faller på personer ur samma industri som de tvistande. Då
de i tvisten intresserade betraktas som inkompetenta och då ett dylikt
intresse kan förefinnas hos domstolens samtliga bisittare ur samma in¬
dustri som den, der tvisten pågår, blir ordföranden tvungen att inkalla
utomstående; bisittarne och förtroendemännen måste nämligen vara bo¬
satta inom domstolens distrikt. Sålunda kan t. ex. alltför väl en snic¬
kare- eller en skomakaregesäll komma att få behandla tarifftvister inom
ett boktryckeri. Och för öfrigt kan den nödiga sakkunskapen äfven
brista hos ordföranden sjelf, ty valbarheten är här inskränkt till per¬
soner, bosatta inom domstolens jurisdiktion, — en brist, som blir så myc¬
ket ödesdigrare, som bisittarne endast genom ordföranden få framställa
frågor till parternas representanter. Härigenom uppdrages en för upp¬
lysningars vinnande menlig gräns, i rak motsats mot förfarandet i Eng¬
land, der t. ex. vid ett tillfälle ordföranden sjelf — det var för öfrigt
89
Kettle — uppmanar en representant att fråga motparten »in på ben¬
piporna». Men äfven om sakkunskapen förefinnes, får man alltid komma
ihåg, att hvarken bisittarne eller ordföranden här, som fallet är i England,
af parterna kunna betraktas såsom deras verkliga förtroendemän. Ordfö¬
randen har utsett bisittarne för den ifrågavarande tvisten, och ordfö¬
randen sjelf är förtroendeman för magistraten, kommunalstyrelsen eller
högre administrativ myndighet, men icke för parterna, Som Brentano
anmärker: »man kan knappast antaga, att arbetsgifvare och arbetare,
som lidelsefullt kastat sig in i strider, på hvilkas utgång deras väl och
ve beror, godvilligt skola efterkomma ett utslag, som afkunnas af eu
person, som icke är deras förtroendeman». Icke förty kunna utslagen
ganska lätt komma till stånd, ty, äfven om ordföranden nedlägger sin
röst, behöfs det endast, att t. ex. en arbetare förenar sig med arbets¬
givare. Ett dylikt utslag lär knappast kunna räkna på hörsamhet
hos den förlorande parten. Men ingenting kan lättare bringa hela in¬
stitutionen i misskredit än dylika overksamma utslag.
Beroende på dessa eller andra skäl, deribland antagligen äfven in¬
stitutionens nyhet, synas af nedanstående statistik att döma, de tyska
industridomstolarne ännu icke ha förskaffat sig något synnerligen stort
förtroende på intressetvisternas område, ehuru det visserligen befinner
sig i tillväxt. Särskild! tyckes Berlins domstol kunna glädja sig åt ett
ökadt anlitande äfven i större arbetsinställelser, och den har, i synner¬
het på allra sista tiden, förmått parterna både att — och detta till och
med före arbetsinställelsens vidtagande — vända sig till domstolen och
att ställa sig utslagen till efterrättelse.
De tyska industrido mstolarnes verksamhet som förlikning snämnd er:
.
År
|
Arbets¬
inställelser
(minst)
|
Anmodan¬
den att fun¬
gera
|
Uppnådda
överens¬
kommelser
|
Afgifna skil¬
jedomar.
|
Underkast,
under skilje¬
domar
|
Vägran att
under¬
handla.
|
Fruktlösa
bemedlings-
försök
|
1893
|
116
|
5
|
3
|
|
|
|
2
|
1894
|
131
|
16
|
7
|
3
|
1
|
4
|
2
|
1895
|
204
|
19
|
13
|
3
|
—
|
2
|
—
|
1896
|
483
|
42
|
18
|
14
|
2
|
9
|
8
|
I syfte att främja domstolarnes användning såsom förlikningsnämn-
der har 1899 års vederbörande riksdagsutskott likaledes gjort följande
hemställanden.
12
90
, , i För att upphäfva den ofvan (sid. 87) antydda osäkerheten i fråga
om domstolens befogenhet bör i lagen uttryckligen intagas, att, äfven
om anmodan endast kommit från ena parten, ordföranden derom bör
göra meddelande till en eller flera af de honom såsom motpartens för¬
troendemän bekanta personerna och tillika söka åvägabringa, att äfven
den andra parten påkallar förlikningsnämnden.
Äfven i andra fall vid inträffade intressetvister bör ordföranden
söka åvägabringa förlikningsnämndens påkallande och på lämplig anled¬
ning fästa parternas uppmärksamhet på densamma.
Slutligen skulle ordföranden vara befogad att, vid högst 100 marks
vite för uteblifvande, inkalla och höra i tvisten delaktiga personer.
II. Privata åtgärder.
Försök att äfven i Tyskland upprätta enskilda förliknings- och
skiljeinstitutioner hafva icke saknats, men de synas hittills, utom hos
boktryckarne, icke hafva krönts med någon synnerlig framgång. 1873
föranstaltade »Verein fur Socialpolitik)) en utredning af frågan och
gjorde hos riksdagen framställning om »skyndsamt åvägabringande af
ett normalstatut för förlikningsnämnder, hvarigenom dessas utslag kunde
göras exigibla». Äfven fackföreningarne voro gynnsamt stämda för
sådana nämnder, och omkring 1870 lär ett tiotal sådana hafva varit i
verksamhet; uppgifterna om desamma äro emellertid både torftiga och
motsägande, och några mera betydande resultat synas de i alla händelser
icke hafva åstadkommit. Detta gäller deremot åtminstone till en viss
grad om institutionerna i boktryckeriindustrien, hvilka efter en 30-årig,
för öfrigt ganska vexlande historia numera tyckas ha eröfrat fast mark
inom yrket. Åtminstone 1869 funnos på många håll skiljedomstolar
för lönetvister på grund af bestående tariff. 1870 blef Leipzigs dom¬
stol tillika »tariffkommission)), d. v. s. den erhöll i uppdrag att äfven
åvägabringa ändringar i tariffen, och efter 1873 års strejk inrättades i
detta syfte en gemensam organisation för hela Tyskland. En »förlik-
ningsnämnd», bestående af 12 arbetsgivare och 12 arbetare, utsedda
för 3 år, egde att som »tariffrevisionskommission» behandla förslag till
ändringar i lönetariffen; dock skulle dess beslut underställas arbetsgivare
och arbetare i de 12 »hufvudorterna», men endast för att oförändrade
antagas eller förkastas. Vidare afgjorde nämnden tvistefrågor om löne¬
höjningar för en särskild plats, och slutligen utgjorde den högre instans
för vad från »skiljenämnderna». I hufvudorten i hvar och en af de 12
91
kretsar, i hvilka riket blifvit indeladt, var nämligen en skiljenämnd upp¬
rättad, bestående af 3, af ortens arbetsgivare och arbetare, bland dem
sjelfva från hvardera sidan valda bisittare, för att reglera de ur gäl¬
lande. arbetsaftal uppkommande tvisterna.
Öfverenskommelsen blef emellertid icke allmänt vedertagen, och
hvarken anställdes val öfverallt eller blefvo de afkunnade utslagen alltid
hörsammade. Organisationen kunde endast hålla sig till okt. 1878, då
i dess ställe trädde en »tariffrevisionskommission» ensamt, bestående af
24 medlemmar och lika många suppleanter. Men saknaden af den
mera utvecklade organisationen gjorde sig småningom gällande, och
1886 återupplifvades den förra förlikningsnämnden — nu under namnet
»tariffkommission» —- liksom de gamla skiljenämnderna. I valen till
dessa institutioner skulle dock endast de deltaga, som erkände den nu
öfverenskomna tariffen och arbetade enligt densamma. Denna »tariff-
gemensamhet», som sålunda upprättades mellan arbetsgifvare och ar¬
betare, fick en viss sjelfständig ställning gentemot de särskilda sidornas
föreningar. Men icke heller nu kunde institutionen i sin helhet genom¬
föras; de tryckta tiderna framkallade misshälligheter, och 1891 års
strejk bortsopade än en gång den gemensamma organisationen, och
först 1896 års underhandlingar framkallade nya institutioner, som ändt-
ligen, efter de hittills uppnådda resultaten att döma, synas komma att
medföra ett mera varaktigt samarbete mellan parterna. »Tariffgemen-
samheten», numera indelad i 9 kretsar, återupplifvades och erhöll som
organ »tariffutskottet» och »tariffnämnden». Det förra, som består af
1 arbetsgifvare och 1 arbetare från hvardera af de 9 kretsarne, har
till uppgift att fastställa tariffen och bestämma hvad som till dess ge¬
nomförande kräfves. Besluten fattas med absolut röstöfvervigt, hvar¬
vid likväl minst 3 bisittare från hvardera sidan böra ha röstat ja. Verk¬
ställande myndighet är »tariffnämnden», bestående af 3 bisittare från
hvardera sidan jemte suppleanter. Utskottets båda ordförande inneha
samma funktioner inom nämnden. Utskottet bestämmer, i hvilken af
kretsarnes hufvudorter nämnden för tre år i sender skall ha sitt säte.
Tvister angående tariffens tolkning afgöras af »skiljedomstolarne»,
som böra finnas på alla hufvudorter äfvensom, på hemställan af två
»tarifftrogna» arbetsgifvare eller arbetare, på större platser. För så vidt
icke besluten fattats med minst Va röstöfvervigt, kan vad eg a rum till
tariffnämnden.
Hur organisationens omfattning ökats, visa följande siffror. Tariffen
egde giltighet i
92
maj 1897 på 469 platser med 1,631 firmor och 18,340 arbetare
» 1898 » 647 » » 2,030 » » 22,468 b
» 1899 b 880 b b 2,704 » b 27,449 b
Siffrorna för 1899 vill emellertid en annan uppgift på grund af
bristfälliga meddelanden i den förra ha ökade till 3,482 firmor och
32,491 arbetare.
Utom bland boktryckare ha äfven i några andra yrken lokala
tariffaftal med öfvervakande verkställighetsorgan kommit till stånd. Så
t. ex. förekomma i rak- och bordknifsbranscherna i Solingen dylika
aftal mellan arbetsgifvare- och arbetareföreningarne ända från 1872.
En förlikningskammare med 7 medlemmar från hvardera sidan afgör
uppkomna tvister och bestämmer, hvilka åtgärder i anledning deraf
böra vidtagas. Efter mönstret af denna kammare upprättades en dylik
1888 i filhuggeriindustrien i Remscheid och 1892 i bandindustrien i
Berg. Ur murare- och timmermansstrejken i Berlin i juni 1899 fram¬
gick en BtariffgemensamhetB i murareyrket. En kommission af 9 re¬
presentanter från hvardera sidans föreningar erhöll i uppdrag att reg¬
lera, utom åtskilliga arbetsvillkor, äfven mellan parterna uppkommande
tvister._ Mot kommissionens utslag kan inom 3 dagar vädjas till Berlins
industridomstols förlikningsnämnd. Innan utslaget blifvit definitivt, får
stängning icke ega rum, och sedermera, först då detsamma icke hör¬
sammas. Kommissionen sammanträder hvarje höst för att bestämma
arbetsvillkoren för följande byggnadsperiod.
Dylika institutioner planeras äfven bland timmermännen och handt-
langarne.
Utom dessa på fullständig jemnlikhet och lika beslutanderätt för
båda parterna grundade institutioner eger Tyskland under namn af
BArbeiterausschtisseB (BÅltestenkollegienB, BBerathungskommissionen»,
BVertrauensmännerkonferenzenB, BArbeitervertretungenB) äfven i en del
rörelser inrättningar, som, frivilligt upprättade af arbetsgifvaren i likhet
med Weilers BexplikationskamrarB i Mariemont (se ofvan sid. 71), afse
att genom arbetarerepresentanter bringa arbetarnes önskningar till
principalens kännedom och derigenom förekomma eller bilägga tvister.
Vid sidan af denna sin verksamhet såsom bemedlingsinstans utöfva de
derjemte vissa förvaltnings funktioner, deltaga i arbetsordningens fast¬
ställande, i skötseln af de till arbetarnes gagn vidtagna inrättningarne
(Barbetsgifvarnes välfärdsinrättningaro), i afgörandet af klagomål från
93
ena eller andra sidan — verkmästarnes öfver arbetarne eller arbetarnes
öfver dåligt material, bristfälliga maskiner, partiskhet vid arbetes för-
% delning, vissa anordningars skadlighet m. m. Sammanfattningen af
alla dessa, arbetarnes inflytande på rörelsens skötsel garanterande an¬
ordningar har erhållit den träffande benämningen »det konstitutionella
systemet inom industrien».
Dylika arbetareutskott ville redan det nationalekonomiska utskottet
i 1848 års nationalförsamling i Frankfurt ha införda som obligatoriska
i hvarje verkstad. 1891 års »Novelle» till näringsordningen, som till¬
erkänner arbetarne rätt att yttra sig öfver arbetsordningen för verket,
anser denna föreskrift uppfylld genom utlåtande af ett af dem genom
omedelbara val och sluten omröstning utsedt arbetareutskott. Och vi¬
dare stadgas, att föreskrifter om hvad arbetarne hafva att iakttaga vid
begagnandet af de till deras bästa vidtagna, med verket förbundna in-
rättningarne endast kunna utfärdas med godkännande af ett ständigt
arbetareutskott. Deremot är sjelfva institutionens upprättande helt och
hållet frivilligt.
År 1890 funnos enligt Sering omkring 40 dylika utskott, det
äldsta, från 1861, i Peters mekaniska väfveri i Neviges-Elberfeld; an¬
talet torde emellertid under senaste årtiondet ansenligt ha vuxit, och
utskott förefinnas till och med i åtskilliga kommuners och staters verk;
så t. ex. i Berlins gasverk, i Karlsruhes gas- och vattenverk m. fl. in¬
rättningar, vid de bayerska jernvägarne, vid åtskilliga grufvor o. s. v.
Sering har sökt klassificera utskotten i tre grupper. 1 den första
sätter > han dem, som endast verka som medlare vid tvister mellan ar¬
betsgivare och arbetare eller mellan arbetare inbördes; deras hufvud-
sakliga uppgift är för öfrigt att framställa arbetarnes önskningar. Dit
höra bland annat utskotten i statens grufvor och jern vägs verkstäder
samt i några kommunala verk. De bestå uteslutande af arbetare och
ega endast en rådgifvande myndighet, detta äfven i fråga om välfärds-
inrättningarne. Den andra gruppen, som ofta utvecklat sig ur arbetare-
komitéerna för dessa inrättningar, eger deremot beslutanderätt i afse¬
ende på dessas förvaltning; de ega dessutom att fatta bindande beslut
i förefallande tvister och utöfva derjemte en viss disciplinär myndighet,
så till vida som de i vissa fall kunna ådöma arbetarne ordningsstraff.
I den tredje gruppen fungera utskotten som fullständiga parlamenta¬
riska representationer. De öfverlägga med arbetsgifvarne om arbets-
aftalet, öfverenskomma om fabriksordningens lydelse, förvalta välfärds-
inrättningarna och fatta sjolfständiga beslut i alla frågor, som röra för¬
hållandet till arbetsgivaren eller arbetarnes välbefinnande. De utöfva
94
kort sagdt, en vidsträckt lagstiftande, förvaltande och medlande verk¬
samhet.
I de båda sistnämnda grupperna bestå utskotten icke alltid ute-
slutande af arbetarnes representanter; arbetsgifvaren förbehåller sig
stundom att sjelf närvara eller att bland tjenstemännen utse ett fåtal
ombud med rösträtt som de egentliga representanterna, liksom besluten
i de flesta fall skola underställas honom. Valet af arbetarerepresen¬
tanterna afser vanligen ett år. Valbarheten är ofta beroende på en
längre tids anställning vid verket. Stundom äro äfven arbeterskor
valbara. Vid valet tages för öfrigt äfven hänsyn till verkets olika
branscher. Bisittarne erhålla stundom godtgörelse. Utskottet eger
sjelf att fastställa sin arbetsordning och utse sin ordförande.
Bland det fullt utvecklade utskottets uppgifter intager fabriksord-
ningens uppgörande främsta rummet; välfärdsinrättningarnes förvaltning
under arbetsgivarens kontroll ger sedermera det bufvudsakliga inne¬
hållet åt dess verksamhet. Derjemte utgör det besvärsinstans för ådömda
straff, hvartill slutligen kommer dess funktion såsom det forum, dit
arbetarne kunna vända sig med sina klagomål. För att vinna största
möjliga förtroende äro förbandlingarne åtminstone i vissa utskott offent¬
liga, och hvarje närvarande arbetare kan begära ordet och framställa
sina besvär. Före vigtiga frågors afgörande i utskottet få på vissa
båll valmännen tillfälle att yttra sig, liksom de äfven före nya val er¬
hålla berättelse om utskottets verksamhet.
Persiennefabrikören Freese i Berlin — jemte två andra stora ar¬
betsgivare, Oechelhäuser och Rösicke, en af arbetareutskottens varmaste
förespråkare — sammanfattar på grund af en sextonårig praktisk erfa¬
renhet och ett ingående studium af systemet de för ett lyckligt resultat
af ett utskotts verksamhet bestämmande principerna sålunda:
pyval åtminstone till en tredjedel böra årligen företagas; arbets¬
gifvaren bör få utse högst en tredjedel af bisittarne; utskottet bör sjelf
utse sin ordförande; verkets ledare bör vara närvarande vid samman¬
trädena, hvilka böra vara offentliga och ega rum minst en gång i
qvartalet; välfärdsinrättningarne böra stå under utskottets förvaltning;
hvarje arbetare bör ega rätt att vid sammanträde personligen få fram¬
ställa sina önskningar och klagomål.
95
italien.
Deri italienska lagen om »Probi viri» (Prud’hommes) af den 15
juni 1893, resultatet af tioåriga parlamentariska förhandlingar, förenar
efter den tyska lagens föredöme, med hvilken den för öfrigt i åtskilliga
detaljer öfverensstämmer, rätts- och intressetvisternas reglerande hos
en enda institution, »collegio dei probi viri».
Ett kollegium kan upprättas på orter, der industriella företag före¬
finnas, för en bestämd industrigren eller för grupper af beslägtade in¬
dustrier för att reglera tvister i dessa industrier mellan arbetsgifvare
och arbetare eller mellan dessa inbördes. Upprättandet beslutes af
konungen på justitie- och industriministrarnes förslag efter hörande af
handelskamrarne, de lagligen erkända arbetareföreningarne och de
kommunalråd, i hvilkas områden kollegiet skall vara verksamt. Kolle¬
giet består af en ordförande och 10—20 bisittare. Åro valmännen flera än
500, utnämnes derjemte en ställföreträdare för ordföranden. Dessa
båda utnämnas af konungen på industriministerns förslag bland dömande
funktionärer och till fredsdomare kompetenta personer, så vida dessa
icke ega valrätt vid bisittareval. Bisittarne väljas till hälften hvardera
af arbetsgifvarne och arbetarne bland den respektiva sidans kandidater.
Inom kollegiet bildas en förliknings nämnd (ufficio di conciliazione)
och en industridomstol (giuria). Den förra består af minst 1 arbets¬
gifvare och 1 arbetare jemte ordföranden eller någon af vice ordfö¬
randena. I allvarsamma tvister kan ordföranden inkalla ett ytterligare
antal bisittare, dock alltid lika många från hvardera sidan. Industri¬
domstolen består af ordföranden eller hans ställföreträdare samt 2
arbetsgifvare och 2 arbetare.
Inom förlikningsnämndens kompetens falla de industriella intresse¬
tvisterna i allmänhet, inom industridomstolens de rättstvister, hvilkas
föremåls värde icke öfverstiger 200 lire. Genom parternas öfverens¬
kommelse kan domstolen dock äfven i andra mål fungera såsom skilje¬
domstol. Alla industriella tvister — äfven de, för hvilka ordinarie
domstol utgör laga forum — måste först göras till föremål för förlik¬
ning vid förlikningsnämnden, hvilken, om förlikning icke uppnås, på
parts önskan till protokollet afger ett utlåtande. Den part, till hvars
förmån detta lyder, eger rätt till kostnadsfritt rättegångsbiträde för att
göra sitt anspråk gällande. *
96
Vad från industridomstolen eger icke rum, utom för så vidt den¬
samma är inkompetent eller öfverskridit sin befogenhet.
I och för valens förrättande uppgöras årligen i mars af kommunal¬
utskottet, utan afseende på kön, listor för arbetsgivare- och för arbetare¬
sidan. På den förra listan upptagas äfven direktörer och förvaltare
vid företag, som sysselsätta minst 50 arbetare, på den senare äfven
verkmästare. Arbetare upptagas endast, om de minst ett år utöfvat
yrket och ett hälft år bott i kollegiets distrikt. För valrätt fordras 21
års ålder, italienskt statsborgarskap och medborgerliga rättigheter. Val¬
barhet tillkommer på listan upptagna valmän, som uppnått 21 års ålder,
kunna läsa och skrifva, minst ett år utöfvat yrket och ett år bott inom
kollegiets distrikt. Valbara äro derjemte — för så vidt de i öfrigt
uppfylla valbarhetsvillkoren — personer, som icke längre utöfva yrket;
dock får högst en fjerdedel af den resp. sidans bisittare bland sådana
personer utses. Hvarken valrätt eller valbarhet ega a) utvisade och
under förmynderskap ställda personer; b) för vissa förbrytelser straffade,
så länge de icke fullständigt återfått medborgerligt förtroende; c) de,
som erhållit »laglig varning» och stå under polisuppsigt; d) de, som
åtnjuta fattigunderstöd; e) de, hvilkas konkurs icke är nedlagd.
Sedan kollegiet konstituerats, välja genom sluten omröstning ar-
betsgifvarne en vice ordförande bland arbetarne och dessa en bland
arbetsgifvarne. Vidare utser hvarje sida inom sig halfva sitt antal att
vara bisittare i förlikningsnämnden och 2 att vara det i industridom¬
stolen. Dessa val förnyas hvart halfår. Bisittarne i kollegiet äro ut¬
sedda för 4 år, dock skall hvart annat år nytt val af halfva antalet
företagas.
Kan på grund af medlems uteblifvande en session icke ega rum,
uppskjutes sakens handläggning till nästa session, och måste saken äfven
då af samma anledning uppskjutas, anmäles den försumlige för veder¬
börande myndighet, anses hafva afsagt sig uppdraget och kan derjemte
ådömas ända till 50 lires böter. Parterna kunna i sådan händelse äfven
hänskjuta tvisten till ordinarie domstol.
Kollegiet kan slutligen på giltiga skäl af konungen på industri¬
ministerns hemställan upplösas.
Kostnaderna för institutionen bestridas af handelskamrame, till
hvilka äfven rättegångsafgifterna ingå.
Först. 1895 började kollegier att upprättas; vid årets slut funnos
10, men intet hade ännu kommit i full verksamhet. 1897 funnos 59,
97
deraf dock endast 28 i verksamhet. Endast i 1 strejk af årets 217
hade ett kollegium inskridit och åvägabragt lönehöjning.
Bland privata institutioner upprättades en skiljenämnd efter 1892
års strejk bland Milanos boktryckare. Af större betydenhet var en
dylik bland Comos sidenväfvare, grundad år 1883, ända till 1888 äfven
uppgörande allmänna löneaftal och åtminstone ännu 1893 i verksamhet
beträffande enskilda lönetvister rörande tolkning af de särskilda tarif¬
ferna. Denna »giuria» består af 78 medlemmar, deraf 30 arbetsgivare,
utsedda af handelskammaren och sidenväfvarnes förening, och 48 arbe¬
tare, 21 år fyllda och för ett år valda af ett utskott från de lokala
hjelpkassorna, hvilkas flesta medlemmar äro väfvare. »Giurian» utser
inom sig ett »presiderande utskott» af 3 medlemmar från hvardera sidan,
af hvilka 6 hvar och en i tur och ordning för 2 månader fungerar som
ordförande. Skiljenämnden (collegio arbitrale degli otto) består af 4
bisittare från hvardera sidan, utsedda medels lottning bland hela »giurian»,
och har till ordförande en medlem af det presiderande utskottet, vald
för 2 månader, vexelvis från hvardera sidan. Klagomål gå först till
detta utskott, som söker bilägga dem; lyckas ej detta, hänskjutas de
till skiljenämnden, som är beslutmässig, om jemte ordföranden 2 arbets¬
givare och 2 arbetare äro närvarande.
Mellan 1883 och 1892 hade »giurian» behandlat 543 tvister, deraf
43 instämda af arbetsgivare mot arbetare, 421 af arbetare mot arbets¬
givare, 43 af förmän mot arbetare, 36 af arbetare mot förmän. 465
hade bilagts af förlikningsnämnden och 78 afdömts af skiljenämnden.
Österrike.
I. Lagstiftningen.
•
Äfven i Österrike inrättades genom 1869 års lag efter franskt före¬
döme industridomstolar, dock endast för fabriksmässigt drilla rörelser,
men lagen hade föga framgång. Endast fyra domstolar kommo till
13
98
stånd. 1883 och 1885 års »Noveller» till näringsordningen hänsköto
hithörande tvistemål till resp. tvångsskrånas »skiljedomsutskott» och
särskilda »skiljedomskollegier».
Ett skrås skiljedomsutskott — flera skrän kunna föröfrigt förena
sig om ett utskott — afser att reglera de mellan skråmedlemmarne och
deras arbetare ur arbets-, lärlings- och löneförhållanden uppkommande
tvisterna. Utskottets behörighet beror antingen på de tvistande parter¬
nas skriftliga förbindelse att underkasta sig utskottets dömande myn¬
dighet eller på att svaranden efter stämning inställer sig inför detsamma.
Det består af ett lika antal bisittare från arbetsgifvarnes och arbetar-
nes sida jemte en ordförande, hvilken bisittarne med absolut röstöfver-
vigt bland sig utse. Bisittarnes antal och val, deras funktionstid m. m.
regleras af ett af skråförsamlingen antaget och af myndighet bekräftadt
reglemente. Tvisten kan regleras genom förlikning eller genom skilje¬
dom. Vid den- förra fungera 2, vid den senare 4 bisittare utom ord¬
föranden, hvilken vid lika röstetal har utslagsrösten. Utslagen äro på
vanligt sätt exigibla, kunna inom 8 dagar efter afkunnandet vid ordi¬
narie domstol öfverklagas, men gå icke dess mindre genast i verk¬
ställighet.
I industrier, som icke tillhöra skrän, kunna för tvister mellan
arbetsgivare och arbetare, på hemställan af ett större antal personer
från endera sidan och med myndighets godkännande, med ofvannämnda
utskott analoga »skiljedomskollegier» upprättas.
År 1896 tillkom med 1890 års tyska lag som förebild en ny lag
om industridomstolar.
Enligt denna lag upprättas särskilda domstolar (Gewerbegerichte)
för att afdöma rättstvister mellan industrien och samfärdseln tillhörande
arbetsgifvare och arbetare, äfvensom mellan sådana arbetare inom samma
rörelse. För tvister mellan militärförvaltningarne och deras arbetare
äro de icke behöriga. Upprättandet sker genom justitieministern, i
samråd med inrikes-, handels- eller jernvägsministrarne, dels på orter,
der domstolar redan förut enligt 1869 års lag funnits, i stället för dessa, dels
på platser, der vederbörande ministrar, efter inhemtadt utlåtande af landt-
dagen, anse behofvet af domstol förefinnas. Landtdagar, landtdagsutskott,
distrikts- och kommunalrepresentationer, handels- och industrikamrar,
yrkesinspektörer, skrän äfvensom andra industriella korporationer och
föreningar kunna göra hemställan om domstolars upprättande. Domsto¬
lens distrikt kan omfatta en eller flera kommuner eller delar af kom¬
muner, liksom domstolen kan vara behörig för alla eller endast för
vissa kategorier af distriktets rörelser. En inom domstolens behörighet
99
fallande tvist kan icke genom parternas öfverenskommelse dragas un¬
der annat forum, utom i livad angår den frivilliga underkastelse under
skrånas skiljedomsutskott, hvarom skråmedlemmarne och deras arbetare
kunna enas. Utan hänsyn till tvisteföremålets värde äro domstolarne
behöriga att upptaga lönetvister, tvister om inträde i, fortsättning och
upplösning af arbets- eller lärlingsförhållanden, tvister om derur här¬
rörande prestationer och skadeståndsanspråk, särskildt på grund af
löneafdrag och öfverenskomna viten, tvister om utlemnande af eller
innehållet i arbetsböcker eller arbetsbetyg, äfvensom om arbetares er¬
sättningsanspråk på grund af försenadt utlemnande af arbetsbok, på
grund af vägran att införa föreskrifna anteckningar i dylik bok eller
på grund af olagliga sådana i densamma, .slutligen tvister på grund af
medlemskap i understödskassor, för så vidt de icke höra under försäk-
ringsanstalters eller hjelpkassors skiljedomstolar.
Som arbetare anses verkmästare och förmän, kroppsarbetare i all¬
mänhet, inbegripet daglönare, personer, som utanför arbetsplatsen för
arbetsgifvares räkning äro sysselsatta med bearbetning eller förarbet¬
ning af råmaterial eller halffabrikat, slutligen alla i handel anställda
biträden.
Domstolen består af en ordförande, jemte, om så behöfves, en
ställföreträdare, och minst 10 bisittare, jemte erforderligt antal supple¬
anter, från hvardera valkorporationen, arbetsgifvarnes och arbetarnes.
Ordföranden och hans ställföreträdare utnämnas af justitieministern
bland personer, kompetenta och skickade till domaresysslor. Deras
aflöning bestämmes för hvarje särskildt fall af ministern. Bisittarne
jemte deras suppleanter väljas halfva antalet af arbetsgifvarne, halfva
af arbetarne. Arbetsgifvarnes valkorporation består af innehafvarne af
de rörelser, som drifvas inom domstolens domvärjo, arbetarnes af samt¬
liga dithörande manliga och qvinliga arbetare, som fyllt 20 år och
minst ett år inom landet varit i arbete. Lärlingar äro icke valberätti-
gade. Ordföranden aflägger domareed samt leder och fördelar domsto¬
lens arbeten. Kontroll öfver domstolen utöfvas af presidenten i distrik¬
tets ordinarie underrätt. Äfven bisittarne förbinda sig före tillträdet af
sina funktioner edligen att samvetsgrannt och opartiskt utöfva sina
åligganden. De utses för 4 år och erhålla ersättning för skäliga ut¬
lägg och för genom funktionernas utöfning förlorad inkomst. Hvart
annat år afgår halfva antalet från hvarje sida. Kommer, sedan val
tvenne gånger blifvit utlyst, ingen valförrättning till stånd, skall för¬
valtningsmyndighet insända vallistorna till ordinarie underrätt med an¬
gifvande af de personer, som myndigheten anser för de lämpligaste att
100
bekläda bisittaresyssla. Underrätten kan entlediga en bisittare, om om¬
ständigheter inträda eller blifva bekanta, som upphäfva hans valbarhet,
om han gör sig skyldig till grof kränkning af sina åligganden, särskild^
om han trots flera gånger ådömda viten uteblifver från sessioner, om
en bisittare på arbetsgifvaresidan upphör med det företag, på grund af
livilket han varit valbar, eller en på arbetaresidan upphör att vara ar¬
betare eller tre månader varit anställd i ett företag, för hvilket indu¬
stridomstolen icke är laga forum. Besvär öfver dylikt entledigande kan
anföras hos öfverlandsrätten.
För det processuella förfaringssättet gälla i allmänhet de för baga¬
tellförfarandet vid distriktsdomstolarne fastställda reglerna. I tvister
ända till 50 flor:s värde är utslaget definitivt; går värdet deröfver, är
vad tillåtet. Användande af advokater vid vadedomstolar är icke obli¬
gatoriskt.
Under tiden från d. 1 juli 1898 (då lagen började tillämpas) till d.
31 dec. samma år hade 3 industridomstolar för samtliga och 1 (i Wien)
för en del rörelser i resp. distrikt varit i verksamhet. 2,944 mål hade
blifvit instämda, deraf 48 af arbetsgifvare, 2,792 af arbetare och 104
af lärlingar. 2,257 hade afsett löner, 424 inträde i arbets- eller lär-
lingsförhållande, 387 skadeståndsanspråk på grund af sådant förhållande,
478 arbetsbok eller intyg. Tvister reglerades genom tredskodom eller
erkännande i 342 fall (12,i %), genom annan dom i 345 (12,3 %), genom
förlikning i 1,009 (35,8 %; motsvarande siffra för Tyskland är 45,o), på
annat sätt i 1,121 (39,8 %).
Den 1 febr. 1900 skulle ytterligare 4 domstolar träda i verksamhet.
Regeringsförslag om 5 domstolar i Böhmen och 2 i Steiermark hafva
nyligen framlagts för de resp. kronländernas landtdagar.
Normer för intressetvisternas reglerande ha de österrikiska stats¬
makterna under 1890-talet gjort flera försök att på lagstiftningens
väg uppställa, men utom för en del af näringslifvet har något resultat
ännu ej uppnåtts. Ett regeringsförslag af år 1891 afsåg att tillämpa
den sedan 1883 för handtverken gällande tvångsorganisationens princip
äfven på storindustrien och att samtidigt genom de nya institutionerna
skapa organ för förlikningsförfarandet. I detta syfte innehöll förslaget,
att för hvarje fabrik skulle upprättas ett »arbetareutskott» af delegerade
från alla i företaget sedan ett år tillbaka anställda myndiga arbetare.
101
De delegerade sjelfva skulle minst 3 år ha varit så anställda. Utskot¬
tet skulle ega petitions- och besvärsrätt i frågor rörande löneaftalet,
medverka vid arbetsordningens handhafvande samt slutligen välja dele¬
gerade till arbetarnes i vederbörande rörelse »associations»-församling.
I hvarje fabriksmässigt drifven rörelse skulle nämligen upprättas två
»associationer» (Genossenschaften), arbetsgifvarnes och arbetarnes, den
förra bestående af samtliga myndiga arbetsgifvare, den senare af dele¬
gerade från arbetareutskotten. Associationerna skulle, utom att de på
uppdrag finge afgifva utlåtanden, inom lagens ram debattera sina eko¬
nomiska intressen och deröfver fatta beslut samt välja bisittare till den
»förlikningsnämnd», som i hvarje industri skulle upprättas. Förslaget
föll i Abgeordnetenhaus, men gaf anledning till en 1893 afslutad syn¬
nerligen omsorgsfull enquöte, ur hvilken bl. a. framgick, att tvångs-
associationen i allmänhet endast kunde påräkna ringa sympatier bland
arbetsgifvarne, medan deremot arbetarne och yrkesinspektörerna uttalade
sig till förmån för obligatoriska arbetareutskott. Det nya förslag rege¬
ringen afgaf i okt. 1894 kastade emellertid hela tvångsprincipen öfver
bord och uppställde endast frivilliga arbetareutskott och förliknings-
nämnder. Arbetsgifvaren skulle fortfarande som hittills kunna upprätta
arbetareutskott, men reglementet skulle föreläggas vederbörande närings-
myndighet, som hade att deröfver höra de i företaget sysselsatta arbe¬
tarne eller deras förtroendemän, äfvensom yrkesinspektören, och på
grund af dessas utlåtanden sanktionera reglementet eller icke, liksom
på samma sätt ändringar i detsamma skulle vidtagas. Vid handhaf¬
vande af näringsföreskrifter skulle näringsmyndigheten, innan den vid-
toge ett beslut, som berörde i ett företag anställda arbetare, kunna in¬
fordra arbetareutskottets uttalande deröfver. Myndigheten egde att
öfvervaka reglementets tillämpning och att upplösa utskottet. I val till
utskott skulle som arbetare deltaga verkmästare och förmän.
Förlikningsnämnden skulle upprättas af förvaltningsmyndighet efter
yrkesinspektörens, handels- och industrikamrarnes samt de af den resp.
nämnden eventuelt berörda handtverkareskrånas hörande, hvaremot de i
storindustrien anställda arbetarne icke skulle få yttra sig.
Men icke heller detta förslag blef antaget, och det enda, som i
lagstiftningsväg hittills på detta område kommit till stånd, är 1896 års
lag om associationer med dithörande förlikningsnämnder i grufdriften.
I hvarje grufdistrikt skall i regeln upprättas en af grufegarne och
grufarbetarne bestående »association». Dennas uppgift är att främja
kooperativa sträfvanden, förmedla arbete, genom förlikningsnämnd och
skiljedomstol utjemna tvister mellan arbetsgifvare och arbetare, årligen
102
till grufmyndighet insända berättelse om sin verksamhet samt afgifva
utlåtanden och framställa förslag i associationen rörande frågor.
Associationen består af två »grupper», den ena sammansatt af gruf-
egarne, den andra af arbetarne. Hvarje grupp har sin särskilda stämma,
i grufegarnes deltaga alla medlemmarne personligen eller genom ombud,
i arbetarnes endast deras delegerade, för hvarje verk en för hvart
100-tal arbetare.
I öfverensstämmelse med ett af myndighet godkändt reglemente
väljer hvarje stämma ett utskott på 5—9 medlemmar och utskottet
sedermera en ordförande, som tillika är hela gruppens ordförande. De
båda utskotten bilda tillsammans associationens »stora utskott» med en
särskild ordförande. Denne utses, inom eller utom associationen, af
»styrelsens» fyra medlemmar, af hvilka två väljas från hvarje grupp.
Valet till ordförande måste vara enhälligt, i annat fall utses han af
bergsstyrelsen. På samma sätt sker valet af vice ordföranden, hvilken
dock måste vara medlem af associationen. Har någon af styrelsens
egna medlemmar blifvit utsedd till ordförande, väljer den resp. gruppen
en annan i hans ställe.
Det är nu detta »stora utskott», som fungerar som »förliknings-
nämnd» i sådana tvister, som beröra samtliga arbetare eller grupper af
arbetare vid ett eller flera af till associationen hörande verk. För¬
handling inför nämnden skall ega rum på hemställan af någon af grup¬
perna, arbetsgifvarnes eller arbetarnes, eller om bergsstyrelsen i distrik¬
tet i samråd med lägre förvaltningsmyndighet i syfte att förhindra eller
bilägga en arbetsinställelse det påfordrar. I förhandlingen deltager —
utom ordföranden, som tillsättes af stora utskottet eller, om grupperna
derom ej kunna enas, af förvaltningsmyndighet — ett lika antal bisit¬
tare från hvardera af associationens båda grupper. Förhandlingen på¬
går, ända tills enighet mellan förtroendemännen uppnås eller visar sig
omöjlig. Vägra den ena eller andra sidans förtroendemän att deltaga
i förhandlingen, skall densamma afbrytas, och detta af ordföranden
med angifvande af anledningen offentliggöras. Kommer enighet öfver¬
hufvud icke eller endast i vissa punkter till stånd, skall nämnden med
röstöfvervigt afge ett utslag angående de stridiga punkterna. Ett så¬
dant utslag tillställes parterna med uppmaning att inom en viss tid
förklara, om de ställa sig detsamma till efterrättelse. Efter denna tids
förlopp har nämnden att utfärda ett af samtliga medlemmarne underteck-
nadt offentligt tillkännagifvande, innehållande utslaget, parternas för¬
klaring angående detsamma och, der förlikning kommit till stånd, den¬
nas innehåll. Stå i fråga om utslags afgifvande båda gruppernas samt¬
103
liga röster mot hvarandra, kan ordföranden afhålla sig från att rösta
och endast konstatera, att ett utslag icke kommit till stånd. Har hvar¬
ken förlikning eller utslag kommit till stånd, skall ordföranden äfven
offentliggöra detta.
Medan förlikningsnämnden sålunda handlägger kollektiva tvister är
den af »styrelsens» fyra medlemmar bestående »skiljedomstolen» laga
forum för sådana arbetstvister mellan arbetsgifvaren och den enskilde
arbetaren, som, medan arbetsförhållandet varar eller inom 30 da¬
gar efter dess upplösning, till domstolen instämmas och hvilka parterna
enas om att låta af domstolen afgöras.
Hade lagen redan under 1895 varit i verksamhet, skulle den om¬
fattat 27 grufdistrikt och 482 verk med öfver 145,000 arbetare, hvilkas
löner sammanlagdt uppgingo till öfver 53 null. gulden.
Vid den enda arbetsinställelse, vid hvilken lagen hittills kommit
till användning, nämligen vid den stora böhmisk-märiska kolstrejken i
början på 1900, misslyckades institutionen att åstadkomma uppgörelse.
Nämnderna i de fyra af strejken berörda distrikten inkallades, men en¬
hällighet i fråga om val till ordförande uppnåddes ingenstädes, utan
denne måste öfverallt utses af bergsstyrelsen. Med de inom nämnderna
rådande starka dissonanserna var heller ingen ordförande benägen att
afkunna ett utslag.
Till ömsesidig belåtenhet fungerade institutionen deremot i nov.
vid en arbetstvist i statens qvicksilfververk i Laibach.
Den saknad af särskilda förlikningsinstitutioner, som Österrike så¬
lunda i det stora hela ännu alltjemt företer, har med nödvändighet
framkallat ett starkare anlitande än på andra håll af närstående redan
befintliga organ, — yrkesinspektörer och näringsmyndigheter. Särskildt
synes yrkesinspektörernas medlande verksamhet hafva varit af ganska
afsevärd betydelse. De mångfaldiga önskemål, med anledning af hvilka
både arbetsgivare och arbetare vändt sig med andraganden till inspek¬
törerna, hade utan dessas mellankomst antagligen ofta resulterat i strejk
eller stängning. Särskildt visa nedanstående siffror den stora andel in¬
spektörernas bemedling haft i beviljande af arbetarnes framställningar,
då 1896 icke mindre än 30 % af dessa geuom dylik bemedling beviljats.
104
1895: 189(3:
Arbetsgifvarnes andraganden..................... 2,739 2,540
deraf vid arbetsinställelser.................. 27 121
arbetarnes andraganden .............................. 6,522 6,742
deraf vid arbetsinställelser.................. 24 v 151
deraf beviljade........................... 1,607 2,057
I fråga om redan utbrutna arbetsinställelser äro resultaten deremot
mindre lysande. Af 1894 års 159 arbetsinställelser slutade 36 genom
yrkesinspektörers, 16 genom yrkesinspektörers och näringsmyndigheters
samt 19 genom näringsmyndigheters bemedling. Bemedlingen berörde
af de 44,075 i inställelserna deltagande arbetarne 36,934 (eller 84%),
deraf näringsmyndigheters ensamt endast 3,684. Inspektörernes med¬
ling lyckades, helt och hållet eller delvis, beträffande 7,163 af de 33,250
arbetare,% för hvilka de intervenerade, myndigheternas deremot beträf¬
fande 2,363 af 3,684.
II. Privata åtgärder.
Dessa inskränka sig, så vidt det är mig bekant, till — utom en
tarifförlikningsnämnd från jan. 1896 i boktryckeriindustrien — ett 50-tal
arbetareutskott, som, enligt 1893 års ofvannämnda enquéte och en
privatenquéte af 1895, under den närmast föregående tiden, och några
sedan flera årtionden, varit i verksamhet, ehuru inemot hälften seder¬
mera lära upphört att fungera. En del hade emellertid åstadkommit
ganska hugnande resultat, såväl såsom förvaltningsorgan för åtskilliga
af det resp. verkets inrättningar till arbetarnes bästa som ock i egen¬
skap af bemedlingsinstans. Förvaltningssbestyren hade vanligen varit,
utskottets första uppgift; först senare hade detsamma visat sig kompe¬
tent att befordra ett godt förhållande mellan arbetsgivare och arbe¬
tare, i främsta rummet beroende på att arbetarnes verkliga förtroende¬
män erhållit plats i utskottet. Beträffande arbetsgifvarnes deltagande
voro alla möjliga former representerade: arbetsgivaren eller hans ställ¬
företrädare satt som ordförande, eller ordföranden och en del af bisittarue
utnämndes af verkets styrelse, eller fingo arbetarne sköta utskottet helt
och hållet ensamma.
105
Danmark.
Redan på 1850-talet debatterades i Danmark frågan om fabriks-
domstolar. I sitt betänkande af 1878 framlade 1875 års arbetarekom¬
mission ett fullständigt förslag om »arbetsrätter», bvilkas bisittare skulle
af »byråden» i städerna utses bland arbetsgivare och arbetare och jemte
polisdomaren afgöra tvister på grund af bestående arbetsaftal, hvarvid
de för kontraktsbrott äfven skulle kunna ådöma böter. De skulle dess¬
utom utgöra forum i vissa brottmål, nämligen angående våld och hot
för att förmå annan att nedlägga eller hindra arbete samt angående
förstöring af arbetsverktyg eller arbetsmaterial, för hvilka förbrytelser
de skulle vara behöriga att ådöma fängelsestraff. Sedermera antog
1892 års industrimöte efter ett inledningsföredrag af försäkringsdirektö-
ren, nuvarande inrikesministern Bramsen, en resolution af innehåll, att
kommun och kommunalförbund måtte enligt särskild lag beredas till¬
fälle att upprätta industri- och handtverksdomstolar för att afgöra tvister
på grund af bestående arbetsaftal och sådana domstolar derjemte erhålla
karakter af »enighetskamrar» för att utjemna eller förekomma hotande
konflikter mellan arbetsgifvare och arbetare. I detta syfte var det också,
som Bramsen i dec. 1893 i Folketinget framställde ett fullständigt lag¬
förslag, som efter åtskilliga ändringar af tinget antogs och öfversän-
des till Landstinget, men här icke under sessionen kom till slutlig be¬
handling. I sin af Folketinget godkända form framställdes det emeller¬
tid på nytt vid 1894—5 års riksdag, men blef hvarken då eller
under 1895 — 6 års session, då det än eu gång af regeringen framlades,
föremål för Landstingets afgörande. Efter 1896 har frågan icke i
denna sin vidd varit föremål för riksdagens behandling.
Bramsens förslag — i den form det 1894 öfversändes till Lands¬
tinget — behandlar först »arbetsrätterna» och definierar till en början
uttrycken »arbetare» och »arbetsgifvare». Med arbetare skola förstås
personer af båda könen — lärlingar och tjenare undantagna — som
mot aflöning förrätta kroppsarbete för näringsidkare i handverk, fabriks¬
drift, jernvägs-, väg- och vattenbyggnad samt liknande verksamhet, i
handel och vid befordran till lands af personer och gods. Med »arbets¬
gifvare» förstås vederbörande näringsidkare.
Med justitiedepartementets samtycke kan kommunalstyrelsen upp¬
rätta en arbetsrätt, om arbetsgifvare och arbetare i en kommun hos
styrelsen göra ansökan om upprättande af en dylik rätt för att afgöra
14
106
antingen alla eller de i ett eller flera uttryckligen angifna yrken före¬
kommande arbetstvister af viss beskaffenhet inom kommunens område.
Inom samma amt (overövrighedskreds) kunna flera kommunalstyrelser
under samma förhållanden och på samma sätt som en enskild gemen¬
samt upprätta en arbetsrätt.
För arbetsrättens verksamhet fastställer kommunalstyrelsen ett regle¬
mente, som skall godkännas af justitiedep:t och icke utan dess samtycke
sedermera kan förändras. I reglementet skall angifvas, för hvilket
område arbetsrättens dömande myndighet skall gälla och om arbets¬
rätten skall omfatta alla arbetstvister, om den skall vara delad i sär¬
skilda fackliga afdelningar eller om den endast är upprättad för ett
eller flera uttryckligen bestämda yrken. Ett normalreglemente skall
utfärdas af justitiedep:t.
Inom tre månader efter ansökans emottagande skall kommunal¬
styrelsen fatta beslut angående densamma och, om detta innebär afslag,
derom, med angifvande af skälen, underrätta sökandena. Afslaget kan
öfverklagas hos justitiedep:t, som definitivt afgör, huruvida en rätt
skall komma till stånd och i så fall fastställer dess reglemente. Be¬
träffande arbetsrätter, som sålunda upprättas af dep:t, kan detta, inom
samma amt, besluta eu utvidgning af deras distrikt, dock får i så fall
afståndet till rättens säte icke från någon punkt inom distriktet öfver¬
stiga 2 f/2 mil.
Der en arbetsrätt finnes, har denna uteslutande befogenhet att
behandla och afgöra arbetstvister, uppkomna i rörelser, hvilkas arbets¬
platser är o belägna i den eller de kommuner, som arbetsrätten omfattar
och hvilka i följd af den fackliga begränsningen — för så vidt en sådan
är uppdragen — höra under dess domvärjo.
Arbetsrätten afgör tvister, som röra sig om mindre belopp än 200
kr. och afse a) tillträdandet och upphörandet af ett arbetsförhållande,
b) de ömsesidiga prestationerna i ett sådant, c) böter och ersättnings¬
belopp, som kunna vara bestämda för försummelse eller kontraktsbrott,
och d) anspråk, som arbetarne göra gällande mot andra arbetare i an¬
ledning af arbete, som de gemensamt öfvertagit. Deremot är arbets¬
rätten icke behörig för tvister angående böter och ersättning, som kunna
vara bestämda för det fall, att en arbetare, sedan ett arbetsförhållande
upphört, ingår ett nytt sådant med en annan arbetsgifvare eller upp¬
rättar en själfständig verksamhet.
Hvad sammansättningen beträffar, så skall en arbetsrätt bestå af
en ordförande och det i reglementet fastställda antalet bisittare, hvilket
alltid skall vara ett jemnt tal, ej understigande 4. Består en rätt af
107
flera afdelningar, kan hvarje afdelning hafva sin ordförande. För hvarje
ordförande skall det finnas minst 1 suppleant och för hvarje bisittare
minst 2 sådana.
Valbara till bisittare äro endast män med infödingsrätt, hvilka fyllt
21 år, råda öfver sitt gods och under de senaste två åren haft sin
verksamhet inom rättens område. Har någon sin verksamhet i en krets
och bostad i en annan och finnes det i båda arbetsrätt, är arbetsplatsen
afgörande såväl för valbarhet som för valrätt. Valbarhet tillkommer
icke den, 1) som under sistförflutna året mottagit fattigunderstöd, som
icke blifvit återbetaldt eller efterskänkt, 2) som af en arbetsrätt blifvit
dömd för arbetskontraktsbrott, för så vidt han icke gjort rätt för sig,
3) som är straffad, utan att ha erhållit »hedersupprättelse)) eller 4) som
är under tilltal för en i den allmänna meningen vanärande handling.
Ordföranden och hans ställföreträdare utnämnas af konungen (en¬
ligt det ursprungliga förslaget: af amtstyrelsen) för 4 år, måste ega
bostad inom vederbörande amtstyrelses område och hvarken vara arbets¬
givare eller arbetare. Bisittare och deras suppleanter väljas till lika
antal bland arbetsgivare och arbetare sålunda, att arbetsgifvarne välja
arbetsgifvarne och arbetarne arbetarne genom särskilda val, hvilka för¬
siggå direkt och med sluten omröstning. Valen gälla för 3 år, för så
vidt icke reglementet bestämmer en längre tid, hvilken dock icke får
öfverskrida 5 år.
Valrätt tillkommer personer af båda könen, för så vidt de höra
under arbetsrättens domvärjo, 1) när de fyllt 22 år, 2) under loppet af
det sistförflutna året haft bostad eller verksamhet inom rättens distrikt
och 3) efter anmälan hos vederbörande kommunalstyrelse blifvit upp¬
tagna på vallistorna. I öfrigt gälla för valrätt samma villkor som för
valbarhet. De närmare bestämmelserna om val, valförrättning, vallistor¬
nas uppgörande och framläggande till granskning m. m. fastställas i
reglementet.
Upprättas en arbetsrätt för alla arbetstvister inom distriktet och
icke för särskilda fack eller med afdelningar för sådana, kan det i regle¬
mentet bestämmas, att utöfvarne af särskilda slags verksamheter kunna
välja en eller flera af bisittarne.
Med hänsyn till valrätt och valbarhet betraktas som arbetsgivare
också dessas ställföreträdare och de, som tekniskt leda verksamheten
eller en del af densamma.
Besvär öfver val ingifvas inom 14 dagar till vederbörande kommu¬
nalstyrelse, som bär att förklara sådana val för ogiltiga, som strida
mot lagen eller reglementet.
108
Om alla arbetsgivare eller arbetare afhålla sig från deltagande i
valet eller de afgifva sina röster på någon, som icke är valbar, eller
de valde vägra att mottaga valet, skall inom en månad företagas nytt
val för att gorå rätten fulltalig. Ställa sig derefter på nytt samma hin¬
der i vägen för rättens fulltalighet, skola de bisittare och suppleanter,
som äro lagligen valde och som mottagit valet, för så vidt deras antal
uppgår till minst halfva antalet af hela det antal, som hade bort väljas,
utgöra rätten.
Namnen på rättens medlemmar kungöras på i reglementet angif-
vet sätt.
Ordföranden i rätten erhåller dagtraktamente, hvars storlek bestäm¬
mes i reglementet och som utgår af allmänna medel. Bisittarne äro
oaflönade, men äro berättigade att få sina reseutlägg i anledning af
sammanträden enligt räkning godtgjorda af rätten. De äro dessutom
förpligtade att mottaga den godtgörelse för tidsspillan, som regle¬
mentet fastställer.
Kommer någon medlem af rätten i den ställning, att han icke
skulle vant valbar, om densamma förefunnits före valet, skall han från¬
träda sin befattning, om amtsstyrelsen godkänner hans egen eller ord¬
förandens hemställan, att han bör afgå.
De, i allmänna strafflagen intagna bestämmelser om embetsbrott äro
tillämpliga på ordförande och bisittare i en rätt i deras verksamhet
som domare.
Ordföranden och hans ställföreträdare afgifva en skriftlig edlig för¬
säkran inför justitiedep:t, innan de tillträda sin befattning; bisittarne
edfästas af ordföranden såsom domare enligt denna lag.
Bätten afkunnar utslag efter röstpluralitet, och utslag kan afkun-
nas, när 3 medlemmar, deribland ordföranden, utgöra rätten, så vida
icke reglementet för alla eller vissa mål bestämmer ett större antal.
Likaledes kan reglementet fastställa, efter hvilka regler ordföranden
bör inkalla de särskilda bisittarne; dock skola arbetsgifvare och arbe¬
tare alltid till samma antal deltaga i afgörandet.
Stämning och inkallande sker enligt reglerna för »Gassteretssager»
(d. v. s. enligt ett i flera afseenden enklare och snabbare processuellt
förfarande). Förhandling inför rätten försiggår muntligen; af proceduren
intagas endast parternas påståenden i protokollet. Parterna skola in¬
ställa sig personligen utan biträde af tredje man; endast på grund af
sjukdom, bortovaro eller absolut förhinder kan en arbetsgifvare inställa
sig genom en annan arbetsgifvare, en arbetare genom en annan arbe¬
tare, från samma yrke.
109
Ordföranden söker vid första sammanträdet att åvägabringa förlik¬
ning, och detta kan förnyas på hvilket senare stadium som helst af
förliandlingarne. Om parterna vid det första sammanträdet, som hålles
af ordföranden allena, till protokollet förklara, att de, om förlikning
icke kommer till stånd, afstå från att tillkalla bisittare för sakens af¬
görande, kan ordföranden redan vid detta sammanträde eller senare af¬
kunna utslag, sedan lian förvissat sig om, att parterna riktigt förstått
betydelsen af en sådan förklaring.
Rätten leder förhandlingarne på sätt den lämpligast finner och af-
gör, om och för hur länge uppskof kan beviljas. Särskildt åligger det
ordföranden att vägleda parterna till att afgifva tydliga förklaringar om
sakens sammanhang, och han är berättigad att i detta afseende ställa
frågor till parterna. Skall bevisning upptagas, kan detta efter rättens
närmare anordning ske genom vittnens eller synemäns afhörande i rät¬
ten, hvarvid deras utsagor icke behöfva tagas till protokoll. Aro vitt¬
nen eller synemän icke skyldiga att inställa sig inför ordinarie domstol
i orten och vägra de att inställa sig inför arbetsrätten, kunna vittnena
höras och syn försiggå efter reglerna i allmänhet och utsagorna fram¬
läggas inför rätten.
Den part, som uteblifver utan laga förfall eller inställer sig genom
en person, som enligt denna lag icke får användas som ombud inför
rätten, kan anses som uteblifven, så vida icke rätten uppskjuter saken
för att gifva honom tillfälle till laglig inställelse. Den part, som ute¬
blir, kan af rätten anses som hafvande erkänt riktigheten af motpartens
framställning af sakens faktiska sammanhang; dock kan rätten, innan
den låter denna verkan inträda, uppskjuta saken för att gifva den ute-
blifne tillfälle att inställa sig. Uteblifva båda parterna, afskrifves målet.
Vad från arbetsrätt eger icke rum. Rättens dom, som afkunna^
efter en fri pröfning af hvad som efter parternas förklaring och den
bevisföring, som egt rum, måste anses för sakens faktiska sammanhang,
affattas skriftligen och förses med motiv såsom underrätts dom. I
domen intagas på vanligt sätt bestämmelser om rättegångskostnad,
liksom rätten kan utöfva rättegångspoliti efter vanliga regler.
I reglementet kunna för öfrigt upptagas närmare bestämmelser om
förfarandet inför arbetsrätten samt om de afgifter och kostnader par¬
terna hafva att erlägga till rättens kassa, hvilka dock bortfalla, om för¬
likning ingås vid första sammanträdet.
Den kommun, i hvilken eu arbetsrätt har sitt säte, skall ställa
lämplig lokal till dess förfogande. Do kostnader en arbetsrätt kan
medföra utöfver dess inkomster bestridas af statskassan.
no
I afd. B) behandlar förslaget »enighetskamrarne».
Förefinnes mellan samtliga eller flera till samma fack hörande
arbetsgifvare och deras arbetare inom en arbetsrätts område bristande
öfverensstämmelse angående arbetslön och andra villkor för arbetsför¬
hållandets fortsättande eller återupprättande, kan arbetsrätten påkallas
som enighetskammare för att utjemna denna bristande öfverensstäm¬
melse. Sker anmodan derom från båda parterna, skall den efterkom¬
mas, och parterna utnämna då hvar för sig från sitt eget fack delege-
gerade, som skola förelägga saken för arbetsrätten. Det kan icke väl¬
jas flere än 3 delegerade för hvarje part, såvida icke rätten eller dess
reglemente medgifver ett större antal, men det skall alltid vara lika
många delegerade från hvarje sida. Rätten afgör, huruvida de delege¬
rade böra anses för tillräckligt legitimerade; dock skall det i detta hän¬
seende icke framställas några invändningar, om hvardera sidans repre¬
sentanter ömsesidigt erkänna hvarandra som representanter.
Påkallar blott den ena parten rätten som enighetskammare, skall
ordföranden derom underrätta en eller flera personer, som honom veter¬
ligen tillhöra motsidan, med uppmaning till dem att åvägabringa en
motsvarande hemställan från denna sida om sakens behandling i enig-
hetskammaren. Likaledes bör ordföranden, om ingendera af parterna
påkallar rätten som enighetskammare, genom hemställan till dem begge
söka förmå dem att göra det, så framt han finner sådan hemställan för
saken gagnelig.
Endast med ordförandens medgifvande och efter skriftlig anmodan
till honom från båda parterna kan en enighetskammare taga befattning
med en enskild arbetsgifvares förhållande till sina arbetares arbetsvillkor.
Kammarens förhandlingar äro icke offentliga, men parternas dele¬
gerade eg a rätt att öfvervara dem, så länge kammaren icke upptagit
saken till skiljedomsbehandling.
Om samtliga delegerade hos arbetsrättens ordförande anhålla, att
ordförandeskapet i kammaren måtte beklädas af en bestämdt angifven
man och denna anhållan är åtföljd af vederbörandes skriftliga sam¬
tycke att mottaga uppdraget, skall en sådan anhållan efterkommas.
Föreligger ingen dylik anhållan, skall rätteos ordförande fungera såsom
kammarens.
När en arbetsrätt fungerar som enighetskammare, skall den bestå
af kammarens ordförande och 2 bisittare från hvardera sidan, så vida
icke reglementet bestämmer ett större antal. Inlemna båda parternas
delegerade, omedelbart efter det de blifvit godkända såsom sådana, till
rättens ordförande en gemensam lista, innehållande namnen på de bi-
in
sittare och suppleanter, som de önska tillkallade, skola de sålunda upp¬
gifva tillkallas som bisittare. I annat fall bestämmer kammarens ord¬
förande Indika bisittare och suppleanter, som skola tillkallas.
Kammaren kan besluta att komplettera sig med förtroendemän för
parterna, och sådana utses med röstöfvervigt af de tillkallade bisittarne.
En af samtlige delegerade till ordföranden ställd anhållan, att namn-
gifna personer skola tillkallas som förtroendemän, skall efterkommas.
Till förtroendemän kunna såväl män som qvinnor väljas, och det
är icke nödvändigt, att de äro vare sig arbetsgivare eller arbetare,
om de i öfrigt uppfylla de villkor, som äro uppställda för att kunna
väljas till bisittare i en arbetsrätt, med hvilka de i alla afseenden skola
anses likställda i kammaren. Arbetsgifvarnes och arbetarnes förtroen¬
demän skola alltid väljas till lika antal.
Hvarken bisittare eller förtroendemän få vara omedelbart intresse¬
rade i sakens utgång; huruvida sådant intresse föreligger, tillkommer
uteslutande kammarens ordförande att afgöra.
Finnes bland bisittarne icke ett tillräckligt antal icke-intresserade
arbetsgivare eller arbetare, ersättas de felande genom förtroendemän,
som väljas af resp. arbetsgifvarnes eller arbetarnes delegerade.
Sedan kammaren sålunda blifvit behörigen sammansatt, gör ordfö¬
randen härom anteckning i protokollet, hvilket på särskildt utlyst sam¬
manträde underskrifves af honom sjelf och af de närvarande bisittarne,
förtroendemännen och delegerade.
Tvistepunkterna mellan parterna fastslås efter afhörande af båda
parternas delegerade, och förklaringarna tagas på ordförandens föran¬
staltande till protokoll med angifvande af de förhållanden, som för
bedömande af tvistepunkterna böra komma under öfvervägande. Kam¬
maren är berättigad att — såvida hemställan derom göres, innan sa¬
ken upptagits till skiljedomsförhandling — genom ordföranden tillkalla
sådana personer, som anses kunna gifva kammaren upplysningar i så¬
dant hänseende.
Utom ordföranden är hvarje bisittare och förtroendeman berättigad
att framställa frågor såväl till de delegerade som till de personer, som
inkallats att lemna upplysningar.
När förhållandena blifvit upplysta från båda sidorna, skall det ge¬
nom gemensam förhandling beredas hvar och en af parterna tillfälle
att uttala sig om motpartens framställning och om de tillkallade per¬
sonernas utsagor.
Derefter vidtager under ordförandens ledning försök att åvägabringa
enighet mellan de delegerade. Kommer öfverenskommelse till stånd,
112
skall dennas ordalydelse underekrifvas af ordföranden, bisittarne, förtroen¬
demännen och de delegerade samt offentliggöras på sätt, som bestämts
i sjelfva öfverenskommelsen.
Kommer öfverenskommelse icke till stånd, gör kammaren saken
till föremål för skiljedomsutslag, hvilket skall uttala sig om samtliga
de tvistefrågor, som förelegat, och derefter angifva hvad kammaren
anser för ett rättvist och tillrådligt reglerande af desamma. Beslutet
om detta utslags lydelse fattas med enkel röstöfvervigt, men om alla
bisittare och förtroendemän å den ena sidan stå mot alla å den andra,
får ordföranden icke rösta, utan skall endast konstatera, att på grund
af lika röstetal skiljedom icke afkunnas.
Afkunnas deremot ett utslag, skall dettas ordalydelse meddslas
båda parternas delegerade med uppmaning till dem att inom en be¬
stämd tid förklara, huruvida de på sina hufvudmäns vägnar vilja un¬
derkasta sig detsamma. Afgifves ingen sådan förklaring, anses detta
likbetydande med ett afslag. Efter fristens förlopp skall tillkännagif¬
vande meddelas i de för offentliga kungörelser på platsen bestämda
tidningar och för öfrigt i andra, af dem, som afkunnat utslaget, be¬
stämda tidningar. Tillkännagifvandet skall innehålla såväl utslaget och
deras namn, som afkunnat detsamma, som ock de förklaringar, som af-
gifvits af parterna angående deras underkastelse eller icke-underkastelse.
Uppnås hvarken öfverenskommelse eller skiljedomsutslag, skall kam¬
marens ordförande tillkännagifva detta på det sätt och i den form, som
han sjelf bestämmer, hvarefter kammaren är att betrakta som upplöst.
Om sedermera samtliga delegerade rikta en gemensam skriftlig
hemställan till amtsstyrelsen, att denna måtte utnämna en bestämdt an-
gifven skiljedomare, hvars utslag man vill underkasta sig, och amts¬
styrelsen efterkommer denna anmodan, skall skiljedomaren på begäran
erhålla tillgång till alla de af kammaren införskaffade upplysningarne.
Utslaget skall offentliggöras på sätt han bestämmer.
Förtroendemän erhålla på begäran ersättning för tidsspillan och
resekostnader, som om de vore bisittare. Personer, som tillkallas för
att lemna kammaren upplysningar, erhålla på begäran ersättning för
tidsspillan, om ordföranden så finner skäligt.
Alla kostnader för en arbetsrätts verksamhet som enighetskammare
bestridas — om kammaren upplöses på den grund, att hvarken öfver¬
enskommelse eller skiljedomsutslag kunnat uppnås — af parterna på
så sätt, att hvarje parts delegerade äro solidariskt ansvariga för hälf¬
ten. Beloppen kunna på ordförandens begäran indrifvas genom utmät¬
ning. Afkunnas utslag eller åvägabringas öfverenskommelse, betalar
113
den eller de kommuner, för livilka arbetsrätten är upprättad, hälften
af kostnaderna i målet och parterna efter ofvan angifna grund den
andra hälften. Hafva flera kommuner förenat sig om eu arbetsrätt, bi¬
draga de i proportion till kammarens omkostnader.
I smides- och maskinarbetarnes, murarnes, snickarnes, timmermän¬
nens, målarnes, skräddarnes, skomakarnes, tapetserarnes och typogra¬
fernas fack funnos på 1890-talet sedan längre eller kortare tid tillbaka
privata förlikningsnämnder och öfverenskommelser, att strejk eller
stängning icke finge eg a rum, innan förlikning försökts. Den 26 april
1896 ingicks, samtidigt med biläggandet af en större arbetsinställelse,
mellan »arbetsgivareföreningen af 1896» å ena sidan och »utskottet för
de samverkande fackföreningarna» samt »förvaltningsutskottet för de
samverkande fackförbunden i Danmark» å den andra, en öfverenskom¬
melse, att, intill dess enighet kunde uppnås mellan de båda sidornas
organisationer om en fast arbetaredomstol, ett gemensamt utskott (Fasl-
lesudvalg) skulle upprättas, till hvilket arbetsgivareföreningens styrelse
och förbundens förvaltningsutskott hvar och en skulle välja 2 medlem¬
mar inom och 1 utanför sin organisation och dessa 6 samfäldt välja
en ordförande. Utskottet hade att afgöra, huruvida, vid uppkommande
tvister mellan till de båda organisationerna hörande föreningar och rö¬
relser, kränkning egt rum af bestående öfverenskommelser mellan ar¬
betsgivare- och arbetareorganisationerna i vederbörande j7rken eller af
den nu ingångna öfverenskommelsen. Utskottet skulle i dessa frågor
endast i det fall ega att afkunna dom, att de, efter att hafva förhand¬
lats mellan de resp. organisationernas styrelser, af en af dessa båda
parter hänvisats till utskottet; dock skulle utskottet äfven kunna be¬
handla andra spörsmål, som båda parterna enats om att hänskjuta till
dess afgörande.
Under den stora lockouten i byggnad syrkena sommaren 1899 blef
utskottet i tillfälle att yttra sig, huruvida lockouten innebure en kränk¬
ning af ingången öfverenskommelse. Utskottet besvarade frågan så¬
lunda, att beträffande 7 af de 9 kärande fackförbunden lockouten vore
stridande mot de emellan parterna träffade aftalen, då densamma icke
ansåges vara i öfverensstämmelse med de förutsättningar, från hvilka
kärandena kunde haft fog att utgå vid öfverenskommelsernas ingående.
Utskottets försök att såsom enighetskammare bilägga sjelfva lockouten
— hvarvid de i Bramsens förslag uppställda reglerna i allmänhet till¬
it
114
lämpades — misslyckades emellertid, men ur de förhandlingar, genom
livilka lockouten omsider bragtes till slut, framgick den 5 sept. 1899
en öfverenskommelse mellan »Dansk arbetsgivare- och mästareförening»
och »De samverkande fackförbunden» af följande innehåll.
Alla föregående överenskommelser, bl. a. om skiljedomsregler, bi¬
behållas med nedanstående modifikationer. De båda organisationerna
erkänna hvarandras rätt att resp. dekretera eller godkänna arbetsin¬
ställelse; dock får ingen lockout eller strejk dekreteras eller godkännas
af någon af parterna, förrän den beslutats med minst 3m af de afgifna
rösterna på ett enligt organisationens stadgar dertill behörigt möte.
Att man har för afsigt att förelägga ett sådant möte förslag om arbets¬
inställelse, skall meddelas den andra organisationens förvaltningsutskott
i särskild skrifvelse minst 14 dagar, innan inställelsen är afsedd att
taga sin början, och på samma sätt skall mötets beslut delgifvas mot¬
parten minst 7 dagar före samma tidpunkt. Hvarje part förbinder sig
att icke godkänna eller understödja någon strejk eller lockout, så framt
den utbrutit i strid med denna bestämmelse. Som strejk eller lockout
anses, om verkstäder eller arbetsplatser systematiskt undandragas arbe¬
tare eller efterhand stängas genom hufvudorganisationens eller någon
under densamma hörande organisations medverkan eller med dess ut¬
talade eller stillatigande godkännande, sedan densamma från motparten
erhållit meddelande derom Som kränkning af öfverenskommelse skall
äfven anses, om organisationer, som stå utanför de två ofvannämnda
hufvudorganisationerna eller anmält sitt utträde ur dem, under strid
med någon af dem eller af de under dem hörande organisationerna
understödjas af någon genom öfverenskommelsen förpligtad part.
De överenskommelser, som komma att ingås mellan de två huf¬
vudorganisationerna, skola under vederbörande hufvudorganisationers
ansvar efterlefvas af alla under dem hörande organisationer.
Efter fastställande af vissa regler för arbetets ordnande m. m.
framhålles vidare önskvärdheten af likartade skiljedomsstadganden i
alla yrken för afgörande af yrkestvister. Anses någon underordnad
organisation eller någon enskild arbetare eller arbetsgivare hafva
kränkt den nu ingångna öfverenskommelsen, skall frågan — om det
icke i bestående aftal eller i denna öfverenskommelse finnes andra reg¬
ler eller om användningen af dessa regler icke ledt till någon uppgö¬
relse — först göras till föremål för behandling af hufvudorganisatio-
nernas förvaltningsutskott. Uppnås derigenom icke en tillfredsställande
lösning, kan hvar och en af hufvudorganisationerna genom sitt utskott
bringa frågan inför Köpenhamns »Landsover- samt Hof- og Stadsret»
115
såsom laga domstol i käromål mot den andra liufvudorganisationen
såsom svarande å dens vägnar, som anses hafva brutit öfverenskom-
m elsen.
Anses en af hufvudorganisationerna hafva brutit öfverenskommel-
sen, kan frågan härom af den andras utskott likaledes instämmas inför
nyssnämnda domstol.
Denna öfverenskommelse undertecknas af utskotten för de resp.
hufvudorganisationerna med bindande verkan för samtliga under dem
hörande föreningar och rörelser. Dessa kunna icke genom att utträda
ur sina hufvudorganisationer lösa sig från de förpligtelse^ på hvilka
de genom öfverenskommelsen ingått.
Detaljbestämmelserna i afseende på arbetets ordnande få icke stå
i strid med bestämmelserna i nu ingångna öfverenskommelse. Anser
någon af hufvudorganisationerna, att detta är händelsen, kan den hän¬
skjuta frågan till Hot- og Stadsrätten, sä länge tvisten icke kan hänvi¬
sas till en permanent skiljedomstol, inför hvilken det genom lag blifvit
stadgadt samma vittnespligt som inför ordinarie domstol. En sådan
skiljedomstol skall bestå af 7 medlemmar, af hvilka hvar och en af
parterna väljer 3 utanför vederbörande organisationsstyrelse och ordfö¬
randen utses af dessa 6 bland landets jurister. Så snart* domstolen
blifvit upprättad, inträder den i alla de funktioner, som enligt öfver¬
enskommelsen tillhöra Hof- og Stadsretten.
Någon tid efter denna öfverenskommelses afsilande kom den af-
sedda skiljedomstolen till stånd, och sedan densamma utsett en lagfaren
man till ordförande, infriade konseljpresidenten sitt vid förlikningens
ingående afgifna löfte att inför riksdagen framlägga ett lagförslag an¬
gående vittnespligt inför på dylikt sätt organiserade domstolar. Försla¬
get antogs af riksdagen, och den under d. 3 april 1900 sanktionerade
lagen är af följande innehåll.
Om en centralförening af arbetsgivare och en centralförening af
arbetare ingått öfverenskommelse angående ordnandet af arbetsförhål¬
landena i industri och handtverk samt dermed beslägtade verksamheter
och det i denna öfverenskommelse blifvit bestämdt, att frågor om öfvor-
enskommelsens hållande, som väckas af den ena organisationen mot
den andra, skola afgöras genom skiljedom, kan det genom kungl. för¬
ordning stadgas, att vittnesförhör till ledning för skiljedomstolens be¬
slut på följande sätt anordnas.
För att ett dylikt stadgande skall kunna gifvas, skall domstolen
emellertid hafva sitt säte i Köpenhamn och ordföranden uppfylla lagens
116
föreskrifter för att kunna anställas som fast domare i ordinarie dom¬
stol. Innan ordföranden kan fungera, skall justitieministern hafva lem-
nat sitt erkännande, att lian uppfyller detta vilkor.
Vittnesförhöret sker inför skiljedomstolens ordförande på den plats
i Köpenhamn och på den tid han bestämmer. Protokollföringen om-
besörjes af honom genom antaget biträde. »Rättsvittnen» (d. v. s. de
två funktionärer, som i allmänhet vid dansk rättsskipning måste vara
närvarande för att intyga protokollets öfverensstämmelse med förhand-
lingarnes verkliga förlopp), tillkallas icke.
Skyldighet att inställa sig som vittne åligger invånare i staden
Köpenhamn, Köpenhamns amts norra och södra »Birk» samt Fredriks-
bergs och Amagers »Birk». I öfrigt tillämpas i afseende på vittnesför¬
höret och vittnespligten lagens allmänna bestämmelser derom i civilmål
med bl. a. följande afvikelser:
1. De utslag, som afkunnas af domstolens ordförande, kunna öfver-
klagas hos »Hof- og Stadsretten» i enlighet med Överklagande af ut¬
slag, afkunnadt af ordinarie underrätt.
2. Vittnen kunna instämmas »med Aftens Varsel» (d. v. s. dagen
förut).
3. Slamning delgifves i Köpenhamn af »Hof- og Stadsrettens»,
i »Birkerne» af dessas stämningsmän.
4. Det kan icke tilläggas det af ordföranden hörda vittnet full
beviskraft utom för de mål, som höra under domstolens afgörande; i
öfrigt anses den af vittnet afgifna »förklaringen» såsom afgifven inför
domstol.
Till upplysning i mål, som föreligga domstolen till afgörande, kan
vittnesförhör utanför Köpenhamn och ofvannämnda »Birker» anställas
enligt reglerna för »Gaesterets behandling» efter stämning, uttagen af
den part, som har intresse af vittnesförhöret. När stämningen inne¬
håller anteckning af skiljedomstolens ordförande, att vittnet skall höras
till bruk för domstolen, bortfaller den vanliga fordran vid vittnesförhör
eller att förlikning först skall vara försökt i hufvudsaken.
Stadgandet om vittnesförhör vid en skiljedomstol kan genom kungl.
förordning upphäfvas, om vederbörande centralorganisationer eller den
af dem öfverenskomna domstolen undergår väsentliga förändringar eller
om ordföranden icke längre uppfyller de villkor, som äro bestämda för
att vara domare i en ordinarie domstol, eller om stadgandet ger anled¬
ning till missbruk.
Vederbörande centralorganisationer äro skyldiga att ofördröjligen
117
meddela justitieministern hvarje förändring, som vidtages i den af dem
ingångna öfverenskommelsen.
Skiljedomstolen har hittills (jan. 1901) behandlat tre käromål, i
hvilka arbetsgivareföreningen instämt de samverkande fackförbunden
för aftalsbrott. Utslaget afgafs i alla tre till kärandens förmån, och i
två dömdes svaranden till betydande böter. Fackförbunden ha emeller¬
tid utan protest ställt sig utslagen till efterrättelse.
Att bilägga industriella rättstvister liksom civilmål i allmänhet afse
slutligen de i Danmark (liksom i Norge) redan i förra århundradet in¬
rättade »förlikningskommissionerna». 1795 års förordning föreskrifver,
att, innan något tvistemål upptages till behandling vid domstol, det i
allmänhet skall göras till föremål för förlikning genom dertill ut¬
sedda kommissarier. Undantag äro endast vexelmål, mål, som anhängig-
göras på föranstaltande af öfverordnad offentlig myndighet, sjö- och
handelsrättsmål, som kräfva skyndsam behandling, samt vissa andra
tvister, hvarjemte i vissa mål förlikningsförsöket försiggår inför sjelf va
domstolen.
förlikningskommissionen består i Köpenhamn af en öfverrätt.s-
assessor, en af magistratens medlemmar (eller en af dess tjenstemän) och
en stadsfullmäktig. I andra städer liksom i landssocknarne har kommis¬
sionen två medlemmar, valda antingen af kommunalstyrelsen och amts-
rådet eller af detta ensamt. Kommissarierna åtnjuta ingen fast lön,
men uppbära utanför Köpenhamn sportler. De äro fritagna från alla
öfriga kommunala uppdrag, när andra dertill lämpliga personer kunna
anskaffas. Advokater kunna hvarken vara medlemmar af kommissionen
eller få ens biträda parterna. Dessa böra iakttaga personlig inställelse
inför kommissionen; den part, som inställer sig genom ombud, måsto,
om saken sedermera kommer inför domstol och motparten det yrkar,
betala rättegångskostnaderna och bota för onödig tvist. Uteblir sva^
randen och saken på kärandens yrkande hänskjutes till ordinarie dom¬
stol, får svaranden, utan hänsyn till målets utgång, svara för alla rätte¬
gångskostnader.
I stad sitter kommissionen eu gång i veckan, på landet en gång i
månaden. Svaranden bör instämmas i stad en dag och på landet 4
dagar före inställelsedagen. För att främja förlikningen ega förhand-
118
lingarne rum inför slutna dörrar. Ett mål kan endast en gång upp¬
skjutas och måste nästa gång afgöras, återtagas eller hänskjutas till
domstol.
Det står parterna fritt att antaga eller förkasta kommissionens för¬
likningsförslag, men om detta införts i kommissionens protokoll och
både af parterna och af kommissionens ledamöter såsom vittnen under-
skrifvits, så eger det laga kraft. Detsamma gäller om kommissionens
utslag, om denna med parternas samtycke fungerar som skiljedomare.
Af de omkr. 225,000 mål, som i Danmark under åren 1886—90
inkommo till förlikningskommissionen, förliktes eller återtogos omkr.
3 3, endast 1 3 fullföljdes vid ordinarie domstol.
Norge.
De nyssnämnda danska förlikningskommissionerna ega äfven sin
motsvarighet i Norge, — dock med vissa afvikelser. Sålunda väljas
bisittarne af förlikningsdistriktets röstberättigade invånare bland några
af kommunalstyrelsen föreslagna personer och åtnjuta sportler och rese¬
ersättning; domare och sakförare äro valbara utanför det distrikt, der
de fungera; inställelse genom ombud medför ingen påföljd, om mot¬
parten gör sig skyldig till detsamma o. i s. v. Slutligen ha de norska
kommissionerna sedan 1869 en viss dömande myndighet i vissa skuld-
fordringsmål.
År 1888 var det i Norge endast 12 % af inför kommissionen be¬
handlade mål, som fullföljdes inför ordinarie domstol.
En art speciella industridomstolar eger Norge i de s. k. »handt-
verksrätterna)).
Enligt lagen af d. 15 juni 1881 skall det i allmänhet i de norska
städerna finnas »handtverksrätter» att afdöma alla de mål mellan mästare
och deras gesäller, arbetare och lärlingar, som härröra från det mellan
dem bestående arbets- eller lärlingsförhållandet, äfvensom de skade-
ersättningsanspråk, som en handtverkare framställer mot annan handtver¬
kare eller fabrikant, som i arbete antagit någon, som olofligen lemuat
läran. I städer, der enligt konungens efter kommunalstyrelsens hörande
fattade beslut handtverk srätter icke böra finnas, handläggas sådana mål
af de allmänna polisdomstolarne.
119
En handtverksrätt består af underdomaren (förut: en ledamot af
polisdomstolen) eller, i Kristi ärna, en ledamot af »byretten» och som
bisittare eu handtverkare och en gesäll eller handtverksarbetare. Magi¬
straten qch »Formandskabet» utse före hvarje års utgång bland de
skattskyldiga ett utskott af minst 4 handtverkare och 4 gesäller eller
handtverksarbetare, hvilka efter kallelse af rättens ordförande skola
fungera i densamma. Valet afser 2 år; dock skall nytt val af halfva
antalet hvarje år eg a rum. V-
Förhandlingarne försiggå såsom vid polismål i allmänhet. Sålunda
kan tvisten muntligen instämmas. Parterna kunna inställa sig genom
ombud, dock icke genom sakförare. Inställer sig den ena parten per¬
sonligen, torde domaren kunna ålägga äfven den andra personlig in¬
ställelse, så att, om denne utan laga förfall uteblifver, den förres fram¬
ställning lägges till grund för afgörandet. Rätten skall söka bemedla
förlikning mellan parterna, så vida saken icke redan förevarit hos för-
likningskommissionen, förhöra parterna, föranstalta vittnesförhör och
1 allmänhet besörja sakens utredning, dock kan domaren icke mot en
parts vilja tillvarataga hans intressen. Domen bör vara afkunnad inom
3 dagar, efter det målet först förekommit, så vida icke domstolen be¬
står af flera ledamöter, då längre tid anses medgifven.
Afvikelser från behandlingen i polismål äro deremot följande.
1) Den syn, hvartill målet kan ge anledning, företas af rätten
sjelf, och den revision af densamma (»overskjpn»), som af part kan
påfordras, företas af 4, af rättens ordförande utsedda män, om möjligt
2 handtverkare och 2 gesäller eller handtverksarbetare.
2) Vittnesmål böra upptagas vid handtverksrätt, för så vidt dylik
finnes på platsen.
3) Der vad är tillåtet (d. v. s. der tvistens värde uppgår till 1000
kr. eller tillstånd att vädja erhållits), eger det rum till Högsta Domsto¬
len, der saken företages till behandling omedelbart efter det den in¬
kommit utan hänsyn till den vanliga indelningen af Högsta Domstolens
arbeten i »sessioner».
Bisittare och synemän erhålla ingen godtgörelse. Hvarken rätts-
eller stämningsafgifter erläggas i någon instans.
Enligt § 6 i stadgarne för det år 1897 upprättade Kristiania Ar-
beidskontor eger kontoret, som till sitt hufvudsyfte afser att vara en
arbetsanvisningsanstalt, att. derjemte genom sin tillsyningskomité reg¬
lera arbetstvister. Komitén utses af kommunalstyrelsen och består af
eu ordförande (med två suppleanter) samt sex medlemmar (med sex
120
suppleanter), af hvilka hälften skall utgöras af arbetsgifvare och hälften
af arbetare. Minst en månad före valet böra inom kommunen befint¬
liga organisationer af arbetsgifvare och arbetare genom kungörelse i
tidningarne uppmanas att föreslå de personer inom sina resp., grupper,
som de önska skola ifrågakomma vid valet. De valde fungera i 2 år.
Komitén skall efter endera eller båda parternas anmodan söka bilägga
uppkommen arbetstvist, vare sig denna ledt till arbetsinställelse eller
icke. Åro de tvistande ense om att underkasta sig komiténs skiljedom,
är komitén skyldig att fungera som skiljedomstol.
Under 1899 togs komitéus förlikande verksamhet i anspråk vid en
strejk af Kristiania stads gaturenhållningsarbetare. På komiténs hem¬
ställan återupptogs arbetet, i afvaktan på de framställda anspråkens
beviljande.
Finland.
Enligt näringsförordningen af d. 31 mars 1879 skola idkare af
näringsyrken i städerna antingen alla gemensamt eller ock i högst
trenne grupper efter handel, fabriksindustri och handtverk bilda förenin¬
gar för vården om angelägenheter, som röra de yrken, hvilka af för¬
eningens medlemmar utöfvas. Dessa föreningars verksamhet handhaf-
ves närmast genom fullmäktige, hvilka, utom öfriga åligganden, äfven
böra söka bilägga oenighet och tvister, som emellan yrkesidkare och
deras arbetare uppkomma. Vid behandling af sådana frågor förstärkes
antalet fullmäktige med hälften eller närmaste tal derutöfver, valda
bland välfrejdade och myndiga arbetare i staden. Hafva arbetare bland
näringsyrken i staden i laga ordning inom sig bildat förening till ömse¬
sidigt understöd, förrättas valet af föreningens medlemmar; i annat fall
eg a fullmäktige sjelfva att utse ofvannämnda antal arbetare. De så¬
lunda förstärkta fullmäktige skola upptaga samt söka förlika eller, om
detta ej lyckas, efter billigbetsgrunder pröfva och afgöra omförmälda
tvistigheter. Den part, som icke nöjes åt fullmäktiges utslag, eger
inom 14 dagar efter detsammas afgifvande instämma motparten till
laga domstol; i annat fall bär utslaget vunnit laga kraft och är utmät-
ningsgildt.
Denna institution af förstärkta fullmäktige lärer emellertid enligt
den nedannämnda komiténs uppgift ytterst sällan, om ens någonsin, ha
121
kommit till användning-, antagligen i främsta rummet beroende på att
hittillsvarande förhållanden i Finland icke plägat påkalla förlikning och
skiljedom, men sannolikt äfven på att nämndens organisation icke synts
erbjuda tillräcklig garanti för att kunna funktionera till ömsesidig be¬
låtenhet. Från arbetarehåll har också mot en sålunda sammansatt för-
likningsnämnd anmärkts, att arbetarne icke kunde vara villiga att under¬
kasta sig dess afgörande, då deras representanter blott utgjorde Vs af
hela medlemsantalet.
Den i jan. 1898 af senaten tillsatta »näringslagskomiténs» betän¬
kande af den 17 juni 1899 innehåller äfven föreskrifter om industri¬
tvisters handläggning, hvilken förslaget öfverlemnat till »industrifullmäk¬
tige». Betänkandet uppställer olika grunder för dessas tillsättande i stad
och på landsbygden.
För att handhafva vården om angelägenheter, som röra de å orten
bedrifna näringsyrkena, skola —- vid sidan af handelsfullmäktig^ —
industrifullmäktige finnas i hvarje stad. Antalet lämpas efter ortens
storlek, dock med iakttagande af att detsamma, oberäknadt ordföran¬
den, utgör ett med 2 och 8 delbart tal samt icke understiger 6.
Första gången bestämmes antalet af den fabriks- och handtverksför-
ening eller mot densamma svarande yrkesförening med annat namn,
som bestått på grund af 1879 års näringsförordning. Uppstår framde¬
les fråga om ändring af antalet, afgöres frågan af de valberättigade.
Industrifullmäktige utses till ena hälften af fabriksegare, handt¬
verkare och andra idkare af industriellt yrke, äfvensom af medlemmar
i styrelser för bolag, hvilka å orten bedrifva industriell rörelse; till
andra hälften af tekniska biträden, verkmästare, yrkesarbetare (dock
ej lärlingar) och sådana fabriksarbetare, som äro anställda enligt per¬
sonligt kontrakt eller med viss uppsägningstid.
Fullmäktige väljas för tre år. Af hvardera gruppen afgår årligen
en tredjedel. Första och andra året bestämmes genom lottning, hvilka
fullmäktige skola afgå. Aflider fullmäktig eller afgår han för bortflytt¬
ning till annan ort eller af annat giltigt skäl, innan tiden för hans
uppdrag utlupit, ega öfriga fullmäktige inom den grupp, till hvilken
den afgångne hört, utse annan valbar person till fullmäktig för åter¬
stoden af berörda tid.
För valrätt fordras, utom att sålunda vara industriell arbetsgifvare
eller arbetare, att vara å orten mantalsskrifven finsk medborgare, att
hafva uppnått myndig ålder, att hafva vid årets uppbörd erlagt utskyl-
der till kommunen på grund af skattören, att icke vara i konkurstill-
16
122
stånd eller under förmyndare ställd samt att icke vara förlustig med¬
borgerligt förtroende.
För valbarhet fordras utöfver nu anförda villkor att hafva uppnått
25 års ålder.
Qvinna, som råder öfver sig och sitt gods och i öfrigt uppfyller
ofvannämnda villkor, tillkommer enahanda valrätt och valbarhet som man.
För val af fullmäktige låter magistraten uppgöra en vallängd för
hvardera gruppen, arbetsgivare och arbetare, af valmännen. Arbets-
gifvarne äro skyldiga att på magistratens begäran öfver de hos dem
anställda biträden och arbetare aflemna förteckningar, hvilka jemte
stadens taxeringslängd tjena till ledning vid vallängdernas uppgörande.
Utgifterna för detta uppgörande bestridas af kommunen.
Vallängderna böra vara för granskning tillgängliga minst 14 dagar
före valet, hvilket skall eg a rum i november eller december å dag,
som af magistraten bestämmes, och minst 14 dagar förut i vanlig ord¬
ning kungöras. Anmärkning mot vallängd bör till magistratens pröf¬
ning framställas senast 3 dagar före valet.
Valet förrättas inför magistraten och sker med slutna sedlar. En
hvar af de väljande tillkommer en röst. Valberättigad må utöfva sin
valrätt genom annan valman, dock må icke någon på grund af full¬
makt rösta för flera än en valberättigad. De, som erhållit de flesta
rösterna, förklaras af magistraten till fullmäktige valda. Mellan dem,
som erhållit lika röstetal, skiljes genom lottning. Om valets utgång
underrättas stadsfullmäktige af magistraten.
Den, som blifvit till fullmäktig vald, må ej afsåga sig uppdraget,
så framt han icke uppnått 60 års ålder eller såsom fullmäktig tjenst-
gjort de två senaste valperioderna eller han visar sådant hinder, som
af magistraten godkännes.
Stadsfullmäktige å orten utse för industrifullmäktige, men ej bland
dem, för hvarje år en ordförande, förfaren i allmänna värf. Valbarhet
till fullmäktig är ej ett villkor för valbarhet till ordförande. Tillika
utse stadsfullmäktige bland industrifullmäktige sjelfva en vice ordfö¬
rande för året. Den, som fyllt 60 år eller de två senaste åren varit
ordförande, är berättigad att afsåga sig detta uppdrag. Anföres annat
skäl för afsägelse, ankommer det på stadsfullmäktiges pröfning, om
skälet må godkännas.
Industrifullmäktige fastställa för sig arbetsordning och antaga
nödigt kanslibiträde. Ej må beslut fattas, der ej utom ordföranden
minst halfva antalet fullmäktige är tillstädes. Falla vid omröstningen
lika röster mot hvarandra, gäller den mening ordföranden omfattar.
123
Industrifullmäktige (liksom handels fullmäktige) tillhör att verka för
näringarnes å orten utveckling samt i sådant afseende dels sjelfva vid¬
taga de åtgärder, som å fullmäktige kunna ankomma, dels hos statens
eller kommunens myndigheter framställa förslag om åtgärder i berörda
syfte; att lemna utlåtanden och upplysningar om näringsverksamheten
å orten, då sådana af statens eller kommunens myndigheter äskas; att,
då fullmäktige finna det för vigtigare frågors utredning erforderligt,
till öfverläggning med sig inkalla representanter för sådana å orten
bildade föreningar, som egna sig åt näringarnes intressen, samt att vid
behof äfven på annat sätt samverka med dessa föreningar.
Industrifullmäktige ensamt åligger: att vaka deröfver att minder¬
årige arbetare och lärlingar erhålla den allmänna skolundervisning, som
dem författningsenligt tillkommer; att genom särskild tillsyn förvissa
sig om att lärlingarne varda tillbörligen utbildade i yrket samt i öfrigt
behandlas enligt lag och aftal; att verka för handtverksskolans å orten
ändamålsenliga skötsel och för dess utveckling i teknisk riktning samt,
så vidt möjligt, befordra uppkomsten af folkskolor för särskilda slag af
yrken; att gifva erforderlig medverkan åt statens yrkesinspektion; att
efter inhemtadt yttrande af fackföreningarne å orten fastställa villkoren
och ordningen för granskning af lärlingarnes yrkesskicklighet samt
vidtaga de för denna granskning i öfrigt behöfliga åtgärder; att hålla
förteckning öfver samtliga lärlingsaftal, som hos fullmäktige anmälas;
samt att utse tillsyningsman öfver lärlingsväsendet och bestämma den
ersättning, som dem bör tillkomma.
Fullmäktiges handläggning af industritvister försiggår på föl¬
jande sätt.
Först hvad beträffar intressetvister.
Har mellan yrkesidkare och hans arbetare uppstått oenighet till
följd af yrkanden från endera sidan på förändring af arbetstid, aflöning
eller andra bestämmelser i gällande arbetsaftal och önska båda partena
eller någondera af dem, att industrifullmäktige må söka tvisten bilägga,
äro fullmäktige skyldige att sådant ärende utan dröjsmål antingen sjelfva,
i egenskap af förlikningsnämnd, handlägga eller ock till en särskild
förlikningsnämnd öfverlemna. Äfven i denna nämnd föres ordet af
fullmäktiges ordförande, och skall nämnden, utom honom, utgöras af
minst tvenne arbetsgivare och lika många arbetare, hvilka fullmäktige
inom eller utom sig utse.
Förlikningsnämnden eger af båda parterna inhemta fullständiga
upplysningar om de yrkanden, som föranledt oenigheten, och om grun¬
derna för desamma. Har endast den ena parten anmält ärendet hos
124
fullmäktige, vare dock äfven den andra parten skyldig att, sjelf eller
genom ombud, hos nämnden på kallelse sig infinna.
Finner nämnden, att de yrkanden, som framkallat oenigheten,
sakna allt fog, uppmanas vederbörande part af nämnden att från de¬
samma afstå. I annat fall uppgör nämnden ofördröjligen förliknings¬
förslag, innehållande sådana eftergifter från endera eller båda parternas
sida, som äro förestafvade af billighet. Detta förslag skall, skriftligen
affattadt, för parterna uppläsas. Blir förelaget af dem antaget, hvarom
de senast dagen efter uppläsandet böra underrätta nämndens ordförande,
tillkommer detsamma giltigheten af ett ömsesidigt aftal.
Medan ärende af anförd art är hos förlikningsnämnd anhängigt,
får hvarken yrkesidkare eller de arbetare saken angår uppsäga dem
emellan gällande arbetsaftal. Sker det ändå, är sådan uppsägning utan
laga verkan.
Med afseende på rättstvisterna heter det, att har mellan yrkesid¬
kare och hans arbetare uppkommit tvist angående rätta tolkningen åt
bestämmelser i ordningsregler eller annat arbetsaftal och hafva båda
parterna hos industrifullmäktige anmält sig åstunda tvistens afgörande
genom skiljedom, bör sådant mål antingen af fullmäktige sjelfva, i egen¬
skap af skiljenämnd, upptagas eller ock af dem omedelbart öfverlemnas
till en särskild skiljenämnd, så sammansatt, som ofvan om förliknings¬
nämnd är sagdt. Skiljenämnd eger pröfva, hvad i målet enligt aftal
och lag rätt är. Dess dom skall omedelbart lända båda parterna till
efterrättelse.
Hvad landsbygden beträffar skola för angelägenheter rörande den
större industrien inom hvarje län, för tre år i sender, utses tio industri¬
fullmäktige, till ena hälften bland arbetsgivare, till den andra bland
biträden och arbetare.
Valbara äro i den förra gruppen: egare af industriella verk, som
sysselsätta minst 20 arbetare, äfvensom medlemmar i styrelser för
industriella bolag; i den senare gruppen: tekniska biträden, verkmästare
och arbetare, som vid dylika; verk äro anställda enligt personligt kon¬
trakt eller med viss uppsägningstid. Valbarhet inträder vid 25 års
ålder.
Första gången och äfven framdeles till dess sådan valordning, som
nedan säges, blifvit stadfästad, utses dessa fullmäktige af Tndustristy-
relsen1), sedan yrkesinspektörerna, hvar för sitt område, härtill upp-
') Industristyrelsen är ett centralt embetsverk, som bl. a. eger att föreslå åtgärder till
industriens förkofran. Det består af en öfverintendent och två intendenter jemte underordnade
tjensteman.
125
gjort.-'förslag, ock med iakttagande af att olika delar af länet varda
representerade; Derjemte eger industristyrelsen att till ordförande för
fullmäktige i hvarje; län kalla en i allmänna värf förfaren, inom länet
bosatt man.. ! , i, ,v.,, , ,«
'De sålunda .utsedde fullmäktige äro berättigade att i sinom tid
derest . det för länet pröfvas lämpligt, uppgöra förslag till en valord-
ning, enligt hvilken de valbare arbetsgifvarne och arbetarne sjelfva ega
välja industrifullmäktige. I sådan valordning böra, beträffande valrätt
och valbarhet, de för fullmäktigeval i stad gällande grunderna tilläm¬
pas. Till öfverläggning härom böra ombud för fackföreningar på lan¬
det, derest sådana inom länet kommit till stånd, af fullmäktige inkallas.
Valordningen insändes genom industristyrelsen till senaten för pröfning
och stadfästelse.
^Län kan, der så finnes nödigt, af Industristyrelsen delas i tvenne
områden, hvart och ett med det antal fullmäktige, som ofvan sagdt är.
Länets industrifullmäktige hafva främst till uppgift att verka för
biläggande af oenighet mellan arbetsgivare och arbetare. För detta
ändamål tillsättes en förlikningsnämnd, angående hvars sammansättning
och förfarande bestämmelserna om förlikningsnämnd i stad lända till
efterrättelse, dock att till ordförande i nämnden äfven annan än full¬
mäktiges ordförande kan utses, hvarförutom såväl för honom som för
ledamöterna i nämnden äfven suppleanter böra väljas. Der så är behöf-
ligt, höra flere än en sådan nämnd, för längre eller kortare tid, tillsättas.
Likaså skola fullmäktige utse skiljenämnd eller skiljenämnder för
länet. Om ordförande för sådan nämnd samt om suppleanter gäller
hvad om förlikningsnämnd är stadgadt och angående nämndens öfriga
sammansättning, äfvensom dess ändamål och domsrätt, hvad om skilje¬
nämnd i stad är bestämdt.
Part, som vill anlita förlikningsnämnd, skall anmäla detta hos
nämndens ordförande, hvars boningsort bör vara genom fullmäktiges
försorg de industriella inrättningarne meddelad, och eger ordföranden
utan dröjsmål sammankalla nämnden till lämplig ort för ärendets hand¬
läggning.
För öfrigt åligger det länets industrifullmäktige, hvilka på ordfö¬
randens kallelse sammanträda å ort, som han bestämmer, företrädesvis
länets residensstad, att till embetsverk afgifva yttranden rörande indu¬
striella frågor, då sådant önskas; och äro fullmäktige berättigade att
genom industristyrelsen ingå till senaten med framställningar om åt¬
gärder till gagn för näringarne i länet samt jemväl till guvernören af¬
låta förslag i dylikt syfte.
17
126
Fullmäktige och deras ordförande, äfvensom förliknings- och skilje¬
nämndernas ordförande och ledamöter i länen (deremot icke i stad) er¬
hålla af allmänna medel dagtraktamente under förrättningstiderna samt
resekostnadsersättning enligt grunder, som af senaten fastställas, och
godtgörelse för nödiga expenser. I de fall, då ersättning för förrätt¬
ning skall, enligt skiljenämnds dom eller vederbörande6 åtagande inför
förlikningsnämnd, af 'parterna eller endera af dem gäldas, böra nödiga
handlingar härom till länsstyrelsen insändas och berörda ersättning för
kronans räkning uppbäras.
f
t