16
Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
N:o 8.
Ank. till B.iksd. kansli den 11 april 1902, kl. 3 e. m.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, angående
en af herr E. G. Tf. Åkerlund väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj.t angående förenkling af arbetsmetoderna
inom den civila och ecklesiastika förvaltningen m. m.
Med anledning af en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 106,
hvari herr E. G. H. Åkerlund hemställer: »att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kongl. Maj.t anhålla, att Kongl. Maj.t genom lämpliga, opartiska personer
täcktes låta utreda, huruvida icke förenklingar uti arbetsmetoderna skulle kunna
införas och åtskilligt mera arbete än nu presteras utaf vissa tjensteinnehafvare
inom vår civila och ecklesiastika förvaltning och derigenom en del befattningar
efter hand indragas, samt om icke den grannlaga ställning, statens embets-
och tjenstemän intaga i samhället, hr öfver inskränkning uti rätten för dem
att egna sig åt privata uppdrag, och att Kongl. Maj:t sedermera ville för
Riksdagen framlägga resultatet af den verkstälda utredningen, äfvensom för¬
slag till de åtgärder, som i anledning af densamma kunnat finnas erforderliga'!),
biföll Andra Kammaren, med afslag å sitt fjerde tillfälliga utskotts ut¬
låtande, den i ärendet väckta motionen.
Sedan detta beslut blifvit Första Kammaren delgifvet, har denna
hänvisat ärendet till sitt tillfälliga utskott n:o 2.
Andra Kammarens utskotts yttrande i ärendet är af följande lydelse:
»Till förberedande behandling af utskottet har blifvit hänvisad eu
inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 106, hvari herr E. G. H. Åker¬
lund hemställer, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
17
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
att Kongl. Maj:t genom lämpliga, opartiska personer täcktes låta utreda,
huruvida icke förenklingar uti arbetsmetoderna skulle kunna införas och
åtskilligt mera arbete än nu presteras utaf vissa tjensteinnehafvare inom
vår civila och ecklesiastika förvaltning och derigenom en del befattningar
efter hand indragas, samt om icke den grannlaga ställning, statens embets-
och tjensteman intaga i samhället, krafvel- inskränkning uti rätten för
dem att egna sig åt privata uppdrag, och att Kongl. Maj :t sedermera ville
för Riksdagen framlägga resultatet af den verkstälda utredningen, äfven-
som förslag till de åtgärder, som i anledning af densamma kunna finnas
erforderliga.»
Såsom stöd för sin hemställan anför motionären följande:
»Den finansplan, som i förening med härordningsförslaget af Kongl.
Maj:t framlades för 1901 års Riksdag, synes visserligen gifva vid handen,
att landet utan allt för stor tunga skall mäkta bära kostnaderna för vårt
nya försvarsverk under goda tider, äfven derest, såsom troligt är, dessa
kostnader komma att vida öfverstiga de beräknade. Men få äro väl de,
som verkligen tro, att uti ifrågavarande finansplan kalkylerade intägter
också skola inflyta under ekonomiskt brydsamma tider, och att vårt folk
äfven då skall utan yttersta ansträngning förmå bära de helt visst stadigt
stigande försvarsbördorna, så framt icke betydliga lättnader kunna beredas
uti öfriga statsutgifter. Det synes, som om man inom mycket intresserade
och högt stående kretsar icke heller skulle vara främmande för en viss
oro i detta hänseende, men egnar väl dock näppeligen någon tanke åt
undersökning, huruvida icke genom förstärkt- hushållning inom stats¬
förvaltningen i öfrigt medel skulle kunna sparas till fyllande af de luckor,
som kunna uppstå i försvarsbudgeten, utan tyckes hafva för afsigt att
föreslå ytterligare skuldsättning såsom lämpligt botemedel. Att Kongl.
Maj:t ej heller egnat vidare uppmärksamhet deråt, huruvida förenklingar
och besparingar inom vår civila och ecklesiastika förvaltning lämpligen
kunde vidtagas, synes mig framgå deraf, att Kongl. Maj:t äfven nu har
för afsigt att medelst dyrtidstillägg befria ett stort antal af landets
embets- och tjensteman från vanliga medborgares bekymmer, på samma
gång dessa måste bereda sig på allt större utgifter till försvarsverket
utan att under för handen varande konjunkturer i allmänhet kunna skönja
utsigter till ekonomisk förkofring — snarare motsatsen — och ehuru
aflöningsförmånerna för eu ingalunda ringa del statstjenare ej länge sedan
förbättrades utan höjda anspråk på dem från statens sida, samt någon
noggrann och fullt opartisk undersökning icke försiggått, om det ej utan
Bill. till Biksd. Prof. 1902. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 6 Käft. 3
18 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
men för statsförvaltningen kunde gå för sig att efter kand indraga eu del
mindre kräfvande ordinarie befattningar och på så sätt åstadkomma medel
till löneförbättringar i de tvifvelsutan många fall, då sådana påkallas af
billighet och rättvisa, utan att vår numera ändock så tyngda budget be-
höfde för detta ändamål än vidare betungas.
Att en sådan åtgärd borde kunna vidtagas och derigenom väsent¬
liga besparingar uppstå, förefaller så mycket sannolikare, derest man af
officiella handlingar och på annat sätt erhållit någon kännedom om de
stundom ganska vidtomfattande och fordrande privata värf, ett ingalunda
obetydligt antal af statens embets- och tjensteman handhafva Ad sidan
af sina statstjenster.
Ehuru jag icke eger uttala något som helst klander emot dem, b vilka
jemte sina befattningar i statens tjenst vetat förskaffa sig sådana der
privata förvärf och sålunda »tjena två herrar», eftersom detta ju ingalunda
är dem förmenadt, vågar jag likväl framhålla, att det visserligen bör vara
staten angeläget, det samtliga dess embets- och tjensteman må åtnjuta så
pass rundliga löneförmåner under tjenstetiden och så rikliga pensioner efter
väl afslutadt värf, att de icke med skäl kunna förebära knappa lönevilkor
såsom tvingande orsak att söka extra inkomster å annat håll, och att derför
äfven rättelse bör ske, i fall missförhållanden härutinnan råda, men att
staten också då bör kräfva, det all rimlig arbetstid egnas dess tjenst. Det
kan nemligen icke vara gagneligt för staten, att dess funktionärer låta
engagera sig uti en mängd enskilda affärsföretag, bvilka till och med kunna
bero af och konkurrera med sådana statens verk och inrättningar, bvilkas
vård blifvit dem ombetrodd, helst de väl främst — synnerligen sedan de
stigit till högre poster — borde söka stå utanför affärslifvets mångahanda
frestelser för att städse utan alla sidoinflytelser kunna besluta och döma
uti dem förelagda ärenden. Om det gängse mångsyssleriet fortfarande får
ega rum, kan man med skäl befara, att det anseende för omutlig redbar¬
het, opartiskhet och sjelfständighet, landets embets- och tjensteman härtill-
dags så allmänt åtnjutit och städse böra åtnjuta bos Sveriges folk, kan lida
afbräck, hvilket vore så mycket betänkligare, som ett embets- och tjenste-
mannastånd, till hvilket folket med odelad aktning' och tacksamhet kan
se upp, helt visst är egnadt att främst bland samhällsklasser uppehålla
och främja aktning för lag och rätt i landet.
Jag vågar förmena, att, om det nyväckta försvarsintresset bos Sveriges
folk skall kunna fortbestå, man i främsta rummet måste tillse, det skatte¬
bördorna icke blifva så olidliga, att de gängse sympatierna förbytas till
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N;o 8. 19
ovilja, samt att det derför är fullt ut lika angeläget att allvarligt under¬
söka, om och hvarest besparingar i statsutgifterna kunna vidtagas, som
att uppleta nya skattekällor, hvilka ju ändock skola fyllas af Sveriges
folk. En noggrann och opartisk undersökning af inom vår statsförvalt¬
ning rådande förhållanden skulle för visso ådagalägga, att förenkling uti
arbetsmetoderna mångenstädes kunde åvägabringas, att vida mera arbete
flerstädes utan någon som helst öfveransträngning skulle kunna presteras
och dymedelst åtskilliga befattningar befinnas umbärliga; den skulle vidare
konstatera det olämpliga deruti, att statens ordinarie embets- och tjenste¬
man befatta sig med och använda en dryg del af sin arbetstid på privata
affärsföretag, äfven då dessa alls icke haft med deras enskilda ekonomi
att skaffa, samt slutligen möjliggöra, att en rättvis lönereglering, lämpad
efter det vederbörande ålagda arbetet och ansvaret, kunde komma till
stånd utan statsverkets vidare betungande.»
Utskottet bar ansett, att det ej skulle sakna intrssse för nu före¬
liggande frågas bedömande att lemna en öfverblick af dess utveckling och
behandling i svenska Riksdagen. I viss mån torde det kunna sägas, att
frågan om förenkling i statsförvaltningen och dermed följande förminskning i
statsutgifterna stått på dagordningen så länge som Sverige egt en riks¬
dag. Utskottet tillmäter sig sålunda ingalunda att kunna lemna någon
ens tillnärmelsevis fullständig historik öfver frågan, utan vill endast erinra
om några data från jemförelsevis senare tid. 1807—1810 års Riksdag
anhöll om tillsättande af en komité för att afgifva förslag till indragning
af umbärliga embeten och tjenster. 1812 och 1815 års Riksdagar fattade
likartade beslut. Ett beslut af 1817—1818 års urtima Rikdag ledde 1819
till tillsättande af en komité, som afgaf sitt betänkande år 1822, bvilket
åter både till följd en kongl. skrifvelse den 4 mars 1823. Frågan be¬
handlades jemväl med vexlande resultat vid riksdagarne 1823, då ett
särskildt utskott tillsattes, hvars betänkande med en skrifvelse öfverlem-
nades till Konungen, 1840 till 1841 (riksdagsskrivelse), samt vid riks¬
dagen 1856—1858. På grund af riksdagsskrivelsen den 25 april
1857 tillsattes en komité, som afgaf sitt betänkande den 26 maj 1859.
Frågan kom åter upp vid den sista ståndsriksdagen 1865—1866, men
afslogs.
20 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
Vid första riksdagen under vårt nuvarande statsskick väcktes åter
förslag af motionären från.föregående år, herr A. A. Andersson från Öster¬
götlands län. Motionen remitterades till statsutskottet. Utskottet afstyrkte
i mycket bestämda ordalag motionärens hemställan, och dess utlåtande
blef utan debatt bifallen i båda kamrarne.
Äfven följande år, 1868, väcktes i Andra Kammaren en motion i
liknande syfte, som dock äfven omfattade en annan fråga. Motionären
var den i vår riksdagshistoria så kände herr A. W. Björck, hvilken redan
föregående året framstält ett likartadt förslag, som lemnades obesvaradt.
Motionen, som är 24 qvartsidor stark, innehöll en fullständig utredning. Såsom
ärendets vigt kräfde, hänvisades motionen till behandling af ett sårskildt
utskott. Resultatet blef efter någon skiljaktighet mellan kamrarnes beslut
och derpå följande sammanjemkning en skrifvelse (n:o 89) till Kongl.
Maj:t med anhållan bland annat, att Kongl. Maj:t ville taga i öfver¬
vägande, om icke, till åstadkommande af besparing samt större enkelhet
och reda i förvaltningen vissa förvaltande, centrala embetsverk kunde
sammanslås och särskild! statens förvaltning ordnas så, att den på flera
embetsverk fördelade vården om statens fonder, kassor och fastigheter
sammanfördes, för hvartdera af dessa slag för sig, till en gemensam för¬
valtning, med jemväl fästadt afseende derpå, att statsverkets tillstånd i
dess helhet måtte kunna, när så erfordrades, med lätthet öfverskådas samt
formerna för behandlingen af de till landtförsvars- och sjöförsvarsdeparte¬
menten hörande ärenden måtte kunna inrättas på ett sätt, som åstadkomma
närmare samband mellan krigsstyrelsens särskilda förvaltningsgrenar.
Konungen infordrade med anledning häraf embetsverkens utlåtan¬
den, men någon komité tillsattes ej.
Också togs frågan åter upp i Andra Kammaren vid 1869 års
riksdag genom en och vid 1870 års riksdag genom tre motionärer. Dessa
önskade alla, ehuru med något olika formulering, att vinna förenkling
vid ärendenas behandling inom embetsverken och förminskning i statens
utgifter derför. Ärendet afslogs 1869 i Andra Kammaren och hänvisades
1870 i båda kamrarne till tillfälliga utskott, men förföll genom Första
Kammarens beslut.
År 1871 väcktes inom Andra Kammaren ej mindre än fyra mo¬
tioner i samma syfte som de nyssnämnda, och dessa, som behandlades
af tillfälliga utskott, ledde till eu riksdagsskrivelse (n:o 69) med anhållan,
att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, om icke hos de till stats¬
förvaltningen hörande embetsverk och myndigheter eu förenklad anordning
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 21
af göromålen skulle kunna åvägabringas, på samma gång befordrande
större skyndsamhet vid ärendenas behandling och medgifvande nedsätt¬
ning i kostnaderna genom indragning af möjligen obehöfliga tjenster,
samt att Kongl. Maj:t behagade hos kommande Riksdagar göra de fram¬
ställningar i ämnet, hvartill Kongl. Maj:t funne förhållandena föranleda.
Till någon direkt påföljd ledde väl ej den nämnda skrifvelsen,
men i densamma uttryckta grundsatser synas ej dess mindre hafva burit
frukt i åtskilliga förändringar och förenklingar såväl i de äldre embets-
verken som i flera nyinrättade.
Den allmänna uppmärksamheten rigtade sig så småningom äfven
på något annat, som framstod som ett missförhållande inom åtskilliga
grenar af förvaltningen, nemligen att det föreföll, som att för litet tid
egnades åt de egentliga tjenstegöromålen och för mycket åt »bisysslor»,
andra tjenster, som förenades med den egentliga. Detta förhållande be¬
rodde väl oftast på att den med den egentliga statstjensten förenade
lönen ej räckte till anständig bergning åt tjenstemannen och hans familj.
Sedan åtskilliga motioner i nu antydda syfte under olika riksdagar blifvit
afslagna eller förfallit, aflat Riksdagen 1895, med föranledande af en
motion af herr A. Hedin, en skrifvelse (n:o 93) med anhållan om utred¬
ning, dels i hvilka fall och i hvilken omfattning statstjenster af olika
lönegrader då vore förenade med andra tjenstebefattningar, för hvilka
lön eller arfvode erhölles, dels ock i hvad ordning och efter hvilka grun¬
der frågan om tillstånd till sådan förening af tjenster af vederbörande
pröfvades, samt med anledning af denna utredning vidtaga och till Riks¬
dagens kännedom meddela de åtgärder, som kunde anses lämpliga till
förebyggande af missbruk genom tjensters förening. Den 3 december
1897 utfärdades eu kongl. kungörelse angående sättet för sökande af
tillstånd till förening af statstjenst med annan tjenstebefattning, för hvilken
lön eller arfvode erhålles.
Eu inskränkning i embets- och tjensteman sysslande med privata
angelägenheter af inkomstbringande art afsågs med de motioner, som
från 1895 under årens lopp väcktes med begäran om en skrifvelse till
Kongl. Maj:t angående utredning om embets- och tjensteman dagliga
arbetstid, men som förföllo. Först vid 1900 års riksdag ledde detta upp¬
repade förslag till en skrifvelse (n:o 95), hvari anhölls, att Kongl. Maj: t
täcktes låta verkställa och till Riksdagen öfverlemna utredning i fråga
om nu gällande bestämmelser och praxis beträffande statens embets- och
tjensteman dagliga tjenstgöringstid. Dertill fogade regeringen enligt
22 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
statsrådsprotokollet den 8 juni 1900 några speciella föreskrifter och an
visningar, särskildt angående frågan, i hvilken mån de befintliga tjenste-
lokalernas beskaffenhet å skilda håll anses lägga hinder i vägen för en
eljest måhända önskvärd koncentrering af embets- och tjenstemännens
arbete till tjensterummen. Den 9 augusti 1901 var den begärda utred¬
ningen färdig och har sedan dess blifvit tryckt och i Riksdagen utdelad.
Utskottet skulle måhända ej utan fog på förevarande motion kunna
lämpa det omdöme, som 1867 års statsutskott (n:o 74) fälde om en till
dess behandling hänvisad, likartad motion: »Utskottet har, då motionären
ej ens antydt, hvilka embeten han ansåge öfverflödiga och onyttiga eller
hvilka tjenstebefattningar enligt hans åsigt borde indragas, icke kunnat
häråt egna någon pröfning, helst den för en så omfattande förändring
af statsförvaltningen, som motionären synes hafva afsett, nödiga utred¬
ningen icke skulle kunna af utskottet medhinnas». Och egentligen är
väl en sådan föregående utredning nödig för att pröfva, huruvida det på¬
stående, hvarpå motionären stödjer sin hemställan, är rigtigt eller icke.
Emellertid har utskottet ändock, så vidt sig göra låtit, tagit
motionärens förslag i närmare öfvervägande och funnit detsammas syfte
i flera afseenden behjertansvärdi
Det synes utskottet, som om just i den del af statstjensten, som
motionärens framställning afser, kunde vidtagas en och annan förenkling,
som skulle leda åtminstone dertill, att ej embets- och tjenstemännens
antal ökades i samma mån, som folkmängden tillväxer.
Det förefaller ock, som om i vissa fall de privata bisysslorna
skulle vara i lika hög grad hinderliga för embets- och tjenstemäns be¬
höriga förvaltning af sin statskonst som föreningen af statstjenster, och
ej minst torde detta vara fallet i fråga om de högre statsembetena.
Utskottet kan detta oaktadt ej tillstyrka motionen. Det har nem¬
ligen i innevarande års statsverksproposition (statsrådet och chefens för
finansdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet) funnit, att Kongl.
Maj:t redan nästlidne 25 oktober till statens embetsverk och myndigheter
aflåtit ett cirkulär, hvarigenom dessa bland annat åläggas att, hvart för
sin förvaltningsgren, före utgången af instundande maj månad till Kongl.
Maj:t inkomma med utredning, huruvida under vissa förutsättningar för
tiden efter 1902 ändringar i vederbörande lönestater kunna anses böra
Föräta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 28
ega ruin, dervid tillika borde komma under öfvervägande, huruvida genom
förenklingar i förvaltningen tillfälle kunna beredas till indragning af
tjenster, som genom de förändrade anordningarne kunde afvaras. Kongl.
Maj:t har sålunda i denna del redan tillmötesgått den säkerligen ganska
allmänna mening, som funnit uttryck i motionens första del.
Beträffande motionens andra del, nemligen hemställan om en ut¬
redning, »om icke den grannlaga ställning, statens embets- och tjensteman
intaga i samhället, krafvel- en inskränkning i rätten för dem att egna sig
åt privata uppdrag», finner utskottet, oaktadt sin ofvan uttalade åsigt om
dylika uppdrags kinderligket för statstjenstens behöriga förvaltning, den
frågan ej kunna åtminstone för närvarande göras till föremål för en ut¬
redning utöfver hvad i sådant syfte redan skett; snarare borde väl målet
kunna vinnas på annat sätt. Medgifvas måste ock, att det torde vara
särdeles vanskligt att förbjuda embets- och tjensteman, som för sina stats-
tjenster använda hvad som kan anses vara normal arbetstid, att egna
större eller mindre del af sin berättigade ledighet åt enskildt aflönad
verksamhet. Härvid torde ock böra ihågkomma, att arbetsförmågan är
högst olika hos olika personer.
På grund af hvad som anförts, finner sig utskottet böra hemställa,
att herr Åkerlunds förevarande motion ej må till någon Andra Kamma¬
rens åtgärd föranleda.»
Utskottet har, vid öfvervägande af detta ärende, icke kunnat annat
än i hufvudsak instämma uti Andra Kammarens utskotts afstyrkande ut¬
låtande, och får till följd deraf hemställa,
att Första Kammaren icke måtte bifalla ifråga¬
varande motion.
Stockholm den 11 april 1902.
På utskottets vägnar:
HJ. PALMSTIERNA.