Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Köl) Utlåtande N:o 20,
1
N:o 20.
Ank. till Riksd. kansli den 6 maj j902,. kl. 2 e. m.
Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8, i
anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.
Maj.t angående åtgärder i fråga om importen af och
rörelsen med artificiella sötämnen.
Med anledning af två inom Andra Kammaren af herrar Ej. Sjövall
och H. Pantzarhielm väckta motioner har för sin del Andra Kammaren i
enlighet med hemställan af sitt andra tillfälliga utskott beslutat: »att
Riksdagen i skrifvelse till Kongl, Maj-.t anhåller, det täcktes Kongl. Maj:t
låta utreda, hvilka särskilda åtgärder beträffande importen af och rörelsen
med artificiella sötämnen böra vidtagas, samt derefter för Riksdagen fram¬
lägga förslag till de närmare bestämmelser, hvartill denna utredning må
föranleda ».
Sedan detta beslut blifvit Första Kammaren delgifvet, bär denna
hänvisat ärendet till sitt tillfälliga utskott n:o 1.
Andra Kammarens utskotts yttrande i ärendet är af följande lydelse:
»Andra Kammaren har till sitt andra tillfälliga utskott hänvisat
dels en af herr Ej. Sjömil väckt motion, n:o 144, hvari hemställes, Motionerna
»att Riksdagen i skrifvelse till Konungen behagade anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t för Riksdagen framlägga förslag till en sackarinlag»;
dels en af herr E. Pantzarhielm, med instämmande af åtta andra leda¬
möter af kammaren, väckt motion, n:o 151, hvari motionären föreslår Riks¬
dagen »att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t
låta utreda, huruvida äfven i vårt land särskilda åtgärder beträffande
Bill. till Riksd. Brok 1902. 8 Sami, 2 Afd. 1 Band. 14 Höft. (Ko 20) 1
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N-.o 20.
importen af och rörelsen med artificiella sötämnen böra vidtagas, i ändamål
att bättre tillgodose såväl statens ekonomiska intressen som ock industriens
och landtbrukets behof af skydd mot en illojal konkurrens, äfvensom
allmänhetens berättigade kraf på säkerhet mot förfalskning af inåt och
dryck i det dagliga lifvet, samt derefter för Riksdagen framlägga förslag
till de närmare föreskrifter derom, hvartill denna utredning må föranleda.»
Motionernas Herr Sjövall framhåller till stöd för sin motion faran af den alltjemt växande
motivering, användningen af sackarin, hvilken, derigenom att den minskar sockerförbruk¬
ningen, både skadar sockerindustrien och reducerar statsinkomsterna, samt erinrar
om följande yttrande ur komitébetänkandet af den 23 maj 1900 angående revision
af gällande förordning för försäljning af vin och maltdrycker:
»Under komiterades arbeten har till deras kännedom kommit, att sackarin
i stor utsträckning användes vid tillverkning af maltdrycker. Då detta måste
anses såsom ett missbruk, till olägenhet för den konsumerande allmänheten,
hvilket icke borde vara tillåtet, har det synts komiterade vara af vigt, att lag-
stadganden kunde åstadkommas till förhindrande deraf, och hafva komiterade
derför ansett sig böra härigenom fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet
å detta förhållande.»
Motionären återger äfven ett yttrande rörande samma angelägenhet af förste
provinsialläkaren i Vestmanlands län i dennes förra året afgifna årsberättelse.
Deri framhålles först den ständigt ökade användning sackarinet erhåller, och till
slut heter det: »Om icke sackarintillsats till födoämnen bör anses som förfalskning,
bör det åtminstone vara föreskrifvet, att varans beredning dermed på något sätt
finnes angifvet vid dess försäljning.»
Efter att hafva gjort ett utdrag ur en tidningsartikel, rigtad mot sackarinets
användning vid svagdrickstillverkningen, hvari bland annat säges, »att barnen i
fattiga familjer dricka lystet den sötaktiga brygden och undergräfva tidigt sin
helsa», yttrar motionären vidare:
»Att sackarin är helso vådligt, om det njutes i större mängd, hvartill det
genom sin stora sötmehalt ovilkorligen förleder, tyckes sålunda vara ganska allmänt
erkändt, och man borde derför redan af detta skäl vara pligtig skydda konsu¬
menterna deremot. Nästan alla europeiska stater hafva också just af detta skäl
vidtagit skyddsåtgärder gent emot konstgjorda sötämnen, dels genom tillverknings-
förbud, dels genom höga införseltullar och skarpa, stränga förbehåll vid försäljning
deraf inom landet. Sackarin är icke något näringsämne, utan en krydda, ett
njutningsmedel. I denna sin egenskap uppträder det, i likhet med en del andra
på kemisk väg framstälda sötningsmedel, i illojal konkurrens med sockret. An¬
vändes det nemligen i stället för socker, så att konsumenten får betala en vara
efter sockrets pris, så får konsumenten sackarin, men får betala för socker. Det
är af detta skal, som det är och måste stämplas såsom ett förfalskningsmedel.»
Motionären anser derför, att likasom vi redan ha en margarinlag, så bör
nu en sackarinlag komma till stånd, hvarjemte han anser nödigt att åsätta sacka¬
rinet tillverkningsskatt för att i detta afseende likställa det med sockret. En
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.-o 1) Utlåtande Ko 20.
B
eventuell invändning, att i vårt land ännu icke förekommer någon tillverkning
af sackarin, och att derför tillverkningsskatten skulle vara öfverflödig, bemöter
motionären dermed, att vi, genom att redan nu åsätta accis, böra förhindra till¬
komsten af sackarinfabriker. Han finner högst troligt, att, sedan numera i Tyskland
kraftiga åtgärder dels redan vidtagits och dels ytterligare påtänkas gent emot
användningen af sackarin, denna vara i vida större cjvantiteter än hittills kommer
att leta sig väg till vårt land och der vinna en sådan afsättning, att det skall
visa sig lönande att här upprätta sackarinfabriker, så framt ej i tid åtgärder
vidtagits att hindra detta.
Frågans statsfinansiella sida belyses af motionären med bland annat följande
yttrande:
»Sockret beskattas, emedan det inbringar staten stora belopp, men det
beskattas icke derför att det är ett näringsämne, utan derför att det derjemte är
eu krydda, ett njutningsmedel. Nu tränger sackarinet in, emedan det är billigare,
men det är billigare såsom krydda, ej såsom näringsmedel. Genom sackarinets
användning i stället för socker undandrages statskassan ganska stora summor.»
Äfven påpekas, att sackarinpriset är stadt i nedåtgående och att denna pris-
nedsättning tenderar att öka förbrukningen.
Till sist söker motionären visa, hurusom äfven landtbruket i riket blir lidande
på den tilltagande sackarinförbrukningen, i det en betydande areal — af motio¬
nären uppskattad till 2,700 tunnland — uttränges från betodling genom den
minskning i sockerförbrukningen, som sackarinet förorsakar.
Herr Pantzarhielm lemnar först dels en framställning af skilnaden mellan
de olika sockerarterna å ena sidan och de artificiella sötämnena å den andra, dels
en historik öfver de artificiella sötämnena, deruti framhållande sackarinet som
det vigtigaste bland dessa.
Efter att ha framhållit, att sackarinet är fullständigt värdelöst som närings¬
ämne, fortsätter motionären:
»Då raffinerad sackarin, enligt fabrikanternas uppgift, är ända till 550
gånger sötare än socker, så är tydligt, att, sedan produktionen af detta sötämne
tagit en stor och starkt tillväxande utveckling (se bil. 1) samt uppnått en afsevärd
användning icke minst inom maltdrycksfabrikationen, detta, synnerligast i länder
med en betydligare maltdrycks- och hvitbetssockerindustri, väckte bekymmer såväl
hos fabrikanterna som de korn- och hvitbetsodlande landtmännen. När härtill
kom, att statsverken gingo miste om tull eller skatt för det af sackarinet undan¬
trängda sockret, samt allmänheten på ett illojalt sätt bjöds på en i näringshänseende
värdelös fabriksvara i stället för en god och närande jordbruksprodukt, så sökte
man snart i de flesta kulturländer att genom mer och mindre stränga lagar stäfja
eller förhindra sackarinets användning, hvarjemte man genom importförbud eller
höga tullar sökte skydda sig mot detsamma.»
Sedan motionären redogjort för det tyska lagstiftningsarbetet på detta område,
öfvergår han till förhållandena här i landet med afseende på sackarinfrågau och
yttrar härvid bland annat:
»I Sverige räknas sackariuet till medicinalierna och får tullfritt införas —
4
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N.-o 20.
dock endast af apotekare. Lagstiftarens mening med detta påbud torde icke
kunna missförstås, men detsamma har af de privilegierade importörerna tolkats
på ett så fördomsfritt sätt, att tiden verkligen får anses vara inne att ändtligen
sätta eu gräns för ett geschäft, som hufvudsakligen går ut på att förfalska närings-
och njutningsmedel till förfång för den mera ärlige fabrikanten af sådana varor
samt till förlust och skada för allmänheten, staten, jordbruket och sockerindustrien.»
Efter att ha konstaterat svårigheten att erhålla'en tillförlitlig uppgift rörande
storleken af sackarinimporten, anslår motionären denna, på grund af hvad han »på
enskild väg varit i tillfälle att inhemta», till omkring 15,000 kg. Uti en derefter
lemnad beräkning rörande den areal, å hvilken genom sagda import betodling
förhindras, utgår han emellertid från den mängd sackarin, som inregistrerats år
1900 — värde 86,412 kr., hvilket efter ett pris af 18 kr. pr kg. gör 4,800 kg.—
och får nämnda areal till 1,263 tunnland. Skulle sackarinimporten, såsom motionären
antager, uppgå till 15,000 kg., så skulle »bortåt 4,000 tunnland jord undandragas
förmånen att odla sockerbetor».
Motionären beräknar, att hvarje kilogram tullfritt importeradt sackarin kostar
staten indirekt något öfver 54 kronor.
Härefter redogöres för ett större antal undersökningar, som blifvit verkstälda
i ändamål att utröna förekomsten af sackarin i olika i handeln gängse uärings-
och njutningsmedel, företrädesvis drycker, och hvilkas resultat föreligger uti
fjorton motionen åtföljande bilagor. Sitt omdöme om detta resultat sammanfattar
motionären i följande ord:
»Af dessa undersökningar framgår, att sackarinet i vårt land har eu ganska
vidsträckt användning vid tillverkning af malt- och läskedrycker. Det relativt
billiga priset på detta surrogat — sackarin är 14 gånger billigare än socker ■—
förleder, synes det, ganska allmänt den mindre nogräknade fabrikanten att till
allmänheten utbjuda eu vara, som han försett med origtig etikett. Ett af malt
beredt svagdricka är en sund och närande dryck, men tillverkas det af sackarin
och bränd stärkelse, så torde rent vatten böra föredragas.»
Sedan motionären ytterligare förfäktat »det berättigade i att beskatta de
artificiella sötämnena på liknande sätt som sockret, med hvilket de redan under
en följd af år allvarsamt konkurrerat» och framhållit, att erfarenheten i andra
länder »ledt till den öfvertygelsen, att genomför andel af ett tillräckligt tull- och
skatteskydä är möjligt blott i förbindelse med en inskränkning i handeln med
sötämnen, hvarigenom myndigheterna — såsom förhållandet är t. ex. med marga¬
rinet — sättes i stånd att öfvervcika ej blott dessa ämnens bringande i den inländska
rörelsen, utan ock rörelsen sjelf-», afslutar han sin framställning sålunda:
»En inskränkning i sötämnesrörelsen betingas dessutom oafvisligen af andra
grunder, livilka falla inom lifsmedelslagstiftningens område. Visserligen anses
förtärandet af sötämne i de små qvantiteter, som kunna komma i betraktande
för den enskilde förbrukaren, af den medicinska vetenskapen ofarligt för helsan.
Men å andra sidan sakna de artificiella sötämnena allt näringsvärde. Närings-
ocli njutningsmedel, vid hvilkas tillverkning sådana ämnen användas, hafva således
ett mindre näringsvärde än de, hvilkas sötma åstadkommits med rör- eller bet¬
socker, och fördenskull synes det i sin ordning, att förbrukaren skyddas mot
bedrägeri i fråga om de ämnen, som vid varans tillverkning användts.»
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande Ko 20. 5
Utom förutnämnda fjorton bilagor rörande undersökningar beträffande
förekomsten af sackarin i olika närings- och njutningsmedel åtföljes herr
Pantzarhielms motion af ytterligare tre bilagor, hvari lernnas uppgifter
rörande Tysklands såväl tillverkning som import och export af sackarin,
äfvensom redogörelse för i flera länder gällande bestämmelser angående söt-
ämnesnäringen, hvarefter till sist fullständigt återgifves det förslag till lag
om sötämnen, som för närvarande föreligger i tyska riksdagen. Samtliga
dessa bilagor, som äro för frågan mycket belysande, stödja sig på officiella
uppgifter, och utskottet återkommer till dem längre fram i sitt betänkande.
Såsom motionärerna framhållit, har i utlandet sackarinfrågan redan Utländsk lag-
länge varit föremål ej blott för mycken uppmärksamhet, utan äfven för stiJtnm<f-
lagstiftning.
Utskottet, som haft tillfälle att jemföra de herr Pantzarhielms motion
åtföljande bilagor, hvilka belysa denna utländska lagstiftning, med de offi¬
ciella handlingar, hvarur de äro hemtade, anser lämpligt att först i sam¬
mandrag återgifva några af de i olika länder gällande bestämmelserna.
Belgien tyckes vara det land, som vidtagit de strängaste åtgärderna mot
tillverkningen och bruket af artificiella sötämnen.
Genom kongl. förordningen den 21 augusti 1897 förbjudes införsel, tillverkning,
transport, innehafvande och försäljning af sackarin och liknande ämnen äfvensom
af varor, tillsatta med dylika sötämnen. Enda undantaget från detta förbud
galler apotekare, hvilka ega rätt att importera artificiella sötämnen, dock icke i
större myckenhet än 100 gram åt gången och först sedan de för hvarje särskild!
tillfälle inhemtat finansministerns medgifvande. Endast mot läkarerecept får
dylikt sötmedel utlemnas, hvartill kommer, att det åligger apotekaren att föra
särskildt register, som skall utvisa, hvilken tullkammare som vid importen utfärdat
förpassningen, dennas datum och nummer, myckenheten importerad vara äfvensom,
i mån af förbrukning, dagen, då försäljning eger rum, den försålda myckenheten
och receptets nummer.
För att i möjligaste mån förekomma lagöfverträdelser föreskrifves dessutom,
jemte andra förhållningsregler, att särskildt tillsatta kontrollörer tid efter annan
skola granska registren och undersöka den qvantitet sackarin in. in., som finnes
qvar på apoteken.
Som häraf synes, har Belgien strängt och konseqvent genomfört den tanken,
att konstgjorda sötämnen endast böra få användas efter läkares föreskrift och mot
för hvarje gång uppvisadt recept.
Äfven Italien har — ända sedan år 1889 — både tillverknings- och införsel¬
förbud, dock med förbehåll, att tillstånd till införsel för farmaceutiskä ändamål
kan meddelas.
fi
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N.-o 20.
Icke heller i Grekland får införsel ega rum annat än för farmaceutiskt bruk,
och äfven detta blott med finansministerns särskilda tillstånd samt ej i större
myckenhet än 320 gram årligen för samma apotek.
I Österrike—Ungern förbjuder en förordning af den 20 april 1898 försälj¬
ning af sackarin, sackarinpreparater och liknande artificiella sötämnen, äfvensom
användning af dylika sötämnen vid den yrkesmessiga tillverkningen af lifsmedel,
dock med undantagsbestämmelser till förmån för sådana personer, som af läkare
förbjudas att förtära socker.
Mindre sträng än i Belgien, tillåter lagstiftningen här drog- och materialvaru-
grosshandlare att importera artificiella sötämnen och att afyttra dem till apotekare
samt sådana bagare och konditorer, som af myndigheterna erhållit tillstånd att
tillverka och försälja med sackarin sötade varor.
Apotekarne ha här icke blott rätt att expediera sötämnen mot läkarerecept,
utan sådant recept behöfver icke ens för hvarje gång af kunden företes, endast
denne kan styrka, att läkaren meddelat honom föreskrift, att han t. ex. bör an¬
vända sackarin i stället för socker vid beredning af lifsmedel inom hushållet.
Vid utlemnandet af sackarin på sådan grund åligger det emellertid apotekaren
att föra särskild anteckningsbok, hvari skall noteras reqvirentens namn, tiden
för sackarinets expedierande, den form, hvarunder det utlemnats, samt qvantiteten,
läkareföreskriftens datum och läkarens namn.
De något friare former för sackarinets användning vid vissa sjukdomar,
som den österrikiska lagstiftningen, jemförd med den belgiska, företer, kan möj¬
ligen ha framtvingats af hänsyn till de många inom Österrike belägna bad- och
kurorterna, hvilka, som bekant, utgöra tillflyktsorter för sjuka från både Europa
och andra verldsdelar.
Tyskland, der sackarinfabrikation bedrifves, har sedan år 1898 en lag, som
förbjuder sackarins och andra artificiella sötämnens användning vid tillverkning
af Öl, svagdricka, vin, likörer, fruktsafter in. in. samt ålägger deklarationstvång,
då sackarinet tillsättes andra närings- och njutningsmedel.
Det har emellertid visat sig omöjligt att öfvervaka denna lags efterlefnad,
och på grund häraf föreligger sedan någon tid i tyska riksdagen ett lagförslag,
hvilket, med ledning af den erfarenhet, som vunnits vid tillämpningen af 1898
års lag, söker att undvika med denna lag förenade olägenheter.
Detta förslag, som ännu ej slutbehandlats af tyska riksdagen, och hvilket
är byggdt på samma principer som den österrikisk-ungerska lagstiftningen, inne¬
håller förbud mot artificiella sötämnens användning vid yrkesmessig tillverkning
af alla närings- och njutningsmedel utom sådana, som äro afsedda för personer,
hvilka enligt läkareföreskrift icke få förtära socker. Emellertid skulle nämnda
undantagstillverkning enligt förslaget endast få försiggå under strängaste kontroll
och enligt närmare bestämmelser, som förbundsrådet egde meddela.
Tillverkuingsskatt och tull voro i regeringsförslaget upptagua till 80 mark
för ett kilogram kemiskt rent sötämne, men detta belopp har af den komité,
som haft frågan under förberedande behandling, nedsatts till 60 mark, dock med
det tillägg, att då i marknaden införes sötämne, som är mera än 550 gånger
sötare än socker, skola för sådant sötämne tillverkningsskatt och tull höjas
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.o 1) Utlåtande K-o 20.
7
med 5 mark för hvarje ytterligare femtiofaldigt öfverskridande af sockrets sötma.
Sistnämnda tillägg grundar sig derpå, att numera tillverkas sötämnen, som äro
ända till 700 gånger sötare än socker.
Enligt ifrågavarande lagförslag skulle öfverträdelser af lagen straffas med
intill sex månaders fängelse och 1,500 marks böter, hvilket sträft' vid upprepande
af vissa slag af förseelser skulle kunna skärpas med ända till tre års fängelse.
I Frankrike tillverkas artificiella sötämnen, men införsel af dylika har länge
varit förbjuden, och enligt lag ha de fått användas endast för farmaceutiska och
medicinska ändamål.
Dock måtte hittills gällande bestämmelser icke varit tillfyllestgörande eller
deras efterlefnad icke kunnat öfvervakas, ty enligt uppgift i facktidskriften
»Journal des fabricants de sucre» i dess nummer för den 2 dennes promul-
gerades den 30 nästlidne mars en ny lag, som ytterst skarpt begränsar använd¬
ningen af de artificiella sötämnena, och enligt hvilken dessas tillverkning blir
underkastad en noggrann och ständig kontroll från skattemyndigheternas sida.
Med öfvervakningen förenade kostnader skola fabrikanterna ikläda sig.
Tillverkningen är enligt denna nya lag underkastad noggrann bokföring, och
minutförsäljning får ega rum endast å apoteken och mot läkarerecept. Till
öfvervakande af att apotekarne icke öfverskrida sin befogenhet äro de ålagda att
notera namnet å läkaren, som ordinerat sötämnet, dettas myckenhet och kundens
namn.
Hvad beträffar ifrågavarande sötämnens användning för industriel bruk
— härmed afses antagligen i hufvudsak framställning af mat- och dryckesvaror
för personer, som af läkare förbjudits att förtära socker — skall densamma reg¬
leras igenom på administrativ väg utfärdade bestämmelser.
Öfverträdelser af denna lag straffas med böter, som kunna uppgå till
10,000 francs.
Äfven i Spanien, Portugal, Ryssland, Rumänien m. fl. stater finnas
mer eller mindre stränga bestämmelser mot bruket af konstgjorda söt-
ämnen, och i Storbritannien och i Norge är deras användning vid maltdryeks-
tillverkningen förbjuden.
Då utskottet öfvergår till att skärskåda de åtgärder, som i vårt land
vidtagits rörande de artificiella sötämnenas användning har det endast att kon¬
statera, att densamma regleras blott genom en tulltaxebestämmelse — n:o 16
i tulltaxan af den 4 juni 1897 — hvaraf framgår, att sackarinet här räknas
till medicinalierna och får tullfritt införas af apotekarne samt, efter medicinal¬
styrelsens, vetenskapsakademiens eller vederbörande universitetsfakultets
hörande, af vetenskapsmän och, efter kommerskollegii pröfning, af närings¬
idkare, som styrka sig kafva behof af dylika ämnen för åstadkommande af
sina tillverkningar.
Frågans
ställning i
vårt land.
B Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.o 1) Utlåtande N:o 20.
Såsom den ene motionären, herr Pantzarhielm, antyder, måste man antaga
meningen med denna anordning hafva varit den, att ifrågavarande sötämnen
här, på samma sätt som i så många andra länder, borde kommit till användning
endast för farmaceutiska och medicinska ändamål. Om så varit afsigten,
har emellertid den vidtagna åtgärden att åt apotekarne ensamt anförtro
handeln med denna vara, utan några som helst närmare ordningsföreskrifter,
afsedda att reglera handeln dermed, visat sig fullständigt resultatlös.
Långt från att begagnas endast för farmaceutiska och medicinska
ändamål hafva de artificiella sötämnena i vårt land funnit en vidsträckt
användning vid tillverkningen af allehanda närings- och njutningsmedel.
Huru stor denna användning faktiskt är, kan omöjligen under för handen
varande förhållanden med någon säkerhet uppgifvas. Icke ens tullverkets
statistik upptager myckenheten importerade sötämnen, utan endast värdet.
Detta värde uppgick år 1900, enligt den officiella statistiken, till 86,412
kronor och år 1901, enligt uppgift, som från kongl. generaltullstyrelsen
stälts till utskottets förfogande, till 86,897 kronor. Dessa siffror skulle
kunna tyda på, att förbrukningen af sackarin här i landet icke vore stadd
i någon raskare tillväxt. Då det emellertid för utskottet uppgifvits, att
sackarinprisen de senaste åren varit fallande, torde man böra med
försigtighet draga slutsatser af den omständigheten, att den summa, som
utgifvits för landets saekarinimport år 1901, icke öfverstiger motsvarande
belopp för år 1900 med mera än 485 kronor.
Härtill kommer ett annat förhållande, som ännu ytterligare försvårar
erhållandet af eu tillförlitlig uppgift rörande den myckenhet sackarin, som
i landet förbrukas, nemligen den lätthet, hvarmed ifrågavarande artikel
kan införas utan att blifva föremål för tullverkets in regi stering. En hvar
resande, som har något intresse af att från utlandet medföra artificiella
sötämnen, torde, utan ringaste risk för upptäckt från tullmyndigheternas
sida, kunna insmuggla qvantiteter, som få anses betydande, då man
betänker, att 1 kilo kemiskt rent sackarin, hvad söthalten beträffar, mot¬
svarar 550 kilo socker. Dylik oregistrerad införsel kan äfven med lätthet
ega rum per post, och anmärkningsvärd! i detta afseende är, att i Finland alla
postförsändelser, betecknade som »prof utan värde», numera, innan de till¬
ställas adressaten, få passera tullverket, emedan utländska firmor tagit sig
för att i en mängd mindre försändelser af sagda slag fördela större mängder
sötämne för att undandraga varan förtullning. I Finland draga artificiella
sötämnen en tull af 108 kronor (150 finska mark) per kilo.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.-o 1) Utlåtande Nio 20.
9
Den omständigheten, att i vårt land varan är tullfri, gör väl äfven,
att den stora allmänheten knappt anser sig begå någon förseelse genom
att undandraga dess import tullverkets registering. Man resonerar
antagligen så: staten blir ej fattigare genom detta tillvägagående, man
förskaffar sig endast sjelf en förtjenst, som eljest skulle tillfalla den redan
förut af monopol tillräckligt gynnade apotekaren.
Fastän man sålunda på grund af många omständigheter icke kan
uppgifva några bestämda statistiska siffror angående den omfattning, i hvil¬
ken i vårt land sackarin kommer till användning i närings- och njutnings¬
medel, kan man emellertid på andra vägar med visshet konstatera, att denna
användning är högst betydlig. Synnerligen belysande äro i detta afseende
bilagorna 4—17 i herr Pantzarhielms motion, hvilka innehålla redogörelser
för analyser vid en mängd olika kemiska stationer.
Sålunda visa bil. 4—14 resultaten af undersökningar vid elfva
kemiska stationer och laboratorier å icke mindre än 284 olika profver af
närings- och njutningsmedel, inköpta i olika landsdelar. Af dessa 284
profver innehöllo 138 eller 48,o % sackarin. Ser man efter huru det
förhåller sig med sackarintillsatsen å de olika slagen af undersökta varor,
så visar det sig, att sackarin förekom i 4,5 % af undersökt Öl, i 46,2 % af
svagdricka, i 5,s 7° af saft samt i 69,i 7° af socker- och ckampagnedricka,
äppelöl, goodtemplarmjöd och lemonad. Af lemonaden ensamt voro ej
mindre än 75,5 % af undersökta prof sackarinhaltiga. Samma sötmedel
har äfven befunnits förekomma i bakverk.
Ofvannämnda undersökningar verkstäldes mot slutet af år 1898, men
att döma af analyser å svagdricka, utförda i början af innevarande år Adel
zy fn o tekniska laboratoriet i hufvudstaden, äro förhållandena nu ingalunda för¬
bättrade. Resultatet af dessa analyser ter sig enligt herr Pantzarhielms
motion, bil. 17, sålunda:
»De undersökta profvens antal är 96. Profven voro uttagna af offentliga
myndigheter samt försedda med certifikat om detta förhållande. Profven voro
fördelade öfver hela landet i proportion till det inom de olika länen befintliga
antal bryggerier, och voro % af profven från rena svagdricksbryggerier samt %
från bryggerier, som tillverka både Öl och svagdricka.
59 stycken eller ungefär 61 % innehöllo en tillsats af sackarin.»
Att sackarinet och dermed jemförliga sötämnen numera äfven i vårt land
vunnit en vidsträckt användning vid tillverkning af närings- och njutnings¬
medel, anser utskottet sålunda stål dt utom allt tvifvel. Huruvida detta åter är
Fåll. till lineal, rent. 1902, S Sami. 2 A fä. 1 Band. 14 Höft. 2
Utskottets
uttalande.
io
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 1) Utlåtande N-.o 20.
ett missförhållande, som tarfvar rättelse och kontroll, eller om man helt enkelt
bör anse det som en fördel, att billiga sötämnen ställas till befolkningens
förfogande, derom kunna ju möjligen vid första påseendet råda olika
meningar.
Emellertid vill det synas utskottet, som om talande skäl förelåge att
närmare skärskåda, huruvida icke såväl statsfinansiella intressen som ock
hänsyn till industriens och landtbr likets kraf kunde göra ett ingripande
från statsmakternas sida önskvärdt. Dertill kommer, som den ej minst
vigtiga sidan vid denna frågas behandling, att det bör tillses, om icke
allmänheten har behof af skydd mot sådant missbruk af sackarinet och
liknande sötämnen, som rent af kan stämplas som förfalskning. Redan
det förhållandet, att snart sagdt alla kulturstater funnit sig föranledda till
en mer eller mindre kraftig lagstiftning i ämnet, tyder på att man här¬
bar att göra med eu angelägenhet af vigt.
Sackarinet i Då från många håll och ej minst af den ene motionären, herr Sjövall,
samtärt afge- f^am^Uits, att bruket af sackarin skulle vara förenadt med helsovådBga
följder, har utskottet funnit lämpligt att egna någon uppmärksamhet äfven
åt denna sida af saken. Genom att taga del af bland annat den officiella redo¬
görelsen för eu debatt, som i ämnet förts inom den komité, hvilken haft
förutnämnda tyska lagförslag under förberedande behandling, hade utskottet
visserligen kommit till den uppfattningen, att förtärandet af sackarin i
smärre doser icke kunde vara åtminstone i någon afsevärd grad helso-
vådligt. Under sagda debatt yttrades oemotsagdt af en bland representan¬
terna för de förbundna regeringarna:
»Kejserliga medicinalstyrelsen har upprepade gånger uttalat sig derhän,
att helsoskadliga verkningar icke vore att befara genom förtärandet af
sackarin, och den kung!, preussiska vetenskapliga deputationen för medi-
cinalväsendet har helt nyligen häröfver afgifvit ett utförligt betänkande,
som utmynnar i den slutsatsen, att för lif och helsa menliga verkningar
af sackarin hitintills icke kunnat uppvisas, åtminstone ej för sådana
mängder, som rimligtvis kuncfe komma i fråga att tillsätta matvaror och
drycker i ändamål att söta dem.»
Oaktadt detta uttalande från officiella utländska auktoriteter, har
emellertid utskottet, i anledning af åtskilliga påståenden i motsatt rigtning
inom vårt land, ansett önskvärdt att i frågan erhålla ett offentligt uttalande
från vårt lands främsta helsovårdsmyndighet och i sådant syfte, i enlighet
med 46 § riksdagsordningen, genom regeringen vändt sig till kongl.
medicinalstyrelsen, från hvilken erhållits nedanstående yttrande:
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N.o 20.
11
Till Riksdagens Andra Kammares tillfälliga utskott n:o 2.
Sedan I, för utredning beträffande två inom Riksdagen väckta motioner, af¬
seende den ena skrifvelse till Kougl. Maj:t angående förslag till sackarinlag och
den andra skrifvelse till Kougl. Maj:t angående åtgärder i fråga om importen af
och rörelsen med artificiella sötämnen, uti skrifvelse till Kougl. Maj:t den 19
februari 1902 gjort framställning om erhållande från kongl. medicinalstyrelsen af
svar på följande spörsmål:
»Kan det anses vetenskapligt konstateradt, att sackarin och dermed jem-
förliga ämnen, använda såsom försötningsmedel för hvarjehanda njutnings- och
näringsämnen, äro helsomenliga, och i så fall i hvad mån?
har Kougl. Maj:t genom nådigt bref den 21 i samma månad anbefalt medici¬
nalstyrelsen att meddela Eder det svar, hvartill Eder skrifvelse kunde gifva an¬
ledning.
På grund häraf får kongl. styrelsen, som inhemtat yttrande i ärendet från
o. o. professorn i farmakologi vid Kongl. Karolinska mediko-kirurgiska institutet
0. G. San tesson, med hufvudsakligt stöd af den utaf honom lemnade utredning
och i öfverensstämmelse med hans slutomdöme, uttala don mening, att i regel
— hos icke särskildt känsliga personer — sackarin och dermed jemförliga ämnen
(dulcin, krystallos), använda såsom försötningsmedel för hvarjehanda njutuings-
och näringsämnen, ej äro att betrakta såsom helsomenliga.
E. o. professorn Santessons ofvanberörda yttrande öfverlemnas härhos.
Stockholm den 17 mars 1902.
Klas Linroth.
Anton Holmberg.
Till Kongl. Medicinalstyrelsen.
Med anledning af Kongl. Maj:ts nådiga bref af den 21 sistlidne februari
bär kongl. styrelsen den 12 mars 1902 af undertecknad infordrat utlåtande öfver
frågan:
»Kan det anses vetenskapligt konstateradt, att sackarin och dermed jem-
förliga ämnen, använda såsom försötningsmedel för hvarjehanda njutnings- och
näringsämnen, äro helsomenliga, och i så fall i hvad mån?»
Till svar härå får jag vördsamt anföra följande:
Med ledning af den rikhaltiga literaturen öfver sackarinets verkningar
och användning må först framhållas, att detta ämne icke är något gift, utan ett
ämne närmast att likställa med oskyldigare kryddor. Både djur (mindre hund)
och menniskor hafva intagit 5 gram på en gång utan menliga följder; en person
har till och med intagit deum mängd sackarin dagligen under 14 dagar, eu
annan 1—2 gram dagligen under 24 dagar utan att få några obehag deraf. De
häremot stridande uppgifterna från en fransk kommission (1888) hafva säker¬
ligen haft sin grund deri, att vissa af dess försöksdjur (hundar) vägrade äta den
af sackarin starkt söta födan, magrade af och dogo — af svält, ej af sackarin.
12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande Ko 20.
Redan af det nu sagda framgår, att de talrika laboratoriiförsök (utanför
mennisko- och djurkroppen, in vitro), vid hvilka sackarinet befunnits störa mat¬
smältningsvätskornas verkan på vissa näringsämnen, i regel icke hafva någon
betydelse med hänsyn till förhållande i digestionskanalen hos lefvande menni-
skor och djur. Den störande verkan af sackarin beror härvid väsentligen på
dess sura reaktion. De små mängder sackarin, som i regel intagas, spela i här
berörda hänseende en vida mindre skadlig roll, än hvad sur föda, syrligt vin o. d.
kunna göra.
Af större vigt är frågan, huruvida sackarinet, intaget i små doser under
lång tid, kan anses vålla skada till helsan. Häröfver föreligga talrika försök och
iakttagelser såväl på friska som sjuka (särskild! sockersjuka) personer.
Enligt Scäkoiosky, Kornauth in. fl. fördraga försöksdjur rätt stora doser
sackarin äfven under lång tid utan ringaste skadlig verkan på näringstillståndet
eller i öfrig!. Jessen bär anstalt försök på 5 män, 2 gossar och 2 flickor, hvilka
intagit först 0,1 och senare 0,2 gram sackarin dagligen under 2—3 månader
utan obehag. Adducco och liosso förklara, att menniskor utan skada fördraga
stora doser äfven under lång tid. Léhmann anser sackarinet för en alldeles
oskadlig krydda, mot hvilken ur hygienisk synpunkt intet finnes att invända.
Hvad sockersjuka personer beträffar, synas äfven de i regel val fördraga
sackarin. Stuts,er bär observerat en sådan patient, som intog små mängder
sackarin under ett hälft år utan skadliga följder. Jones har med framgång
gifvit många diabetiker och personer, lidande af fettsot, sackarin utan skada;
han varnar blott mot större doser, som lätt alstra matleda. Dr Lanclergren har
låtit diabetspatienter under åratal (nu 3 år) dagligen använda små doser sackarin
i stället för socker till inåt, kaffe, té o. d., utan att patienterna deraf erfarit några
obehag. Det har till och med rekommenderats att använda sackarin vid artificiel
uppfödning af späda barn samt vid tarmåkommor hos barn i fall, då socker ej
väl fördrages. c. Koorden (1901), eu läkare, som beträffande behandling af dia¬
betes besitter en ofantlig stor erfarenhet, tillåter utan betänkande sina diabetes¬
patienter att använda sackarin till att försöta mat och dryck.
Andre forskare medgifva visserligen, att sackarin i regel är oskadligt, men
framhålla äfven, att af och till fall förekomma, då medlet synes medföra obehag —
eu länge ihållande, söt och äcklande eftersmak, som plågar vederbörande och som
ej sällan medför afsmak äfven för sjelfva födan ■— alltså aptitlöshet; härtill
komma ibland uppstötningar, kräkningar och diarrhe. Kaunyn (1898), den fram¬
stående tj^ske klinikern, låter visserligen sina diabetespatienter, om de önska något
sött till maten (då de oj få socker), taga 0,1 gram sackarin på dagen, men fram¬
håller tillika, att äfven dessa små doser hinna störa matsmältningen, v. Jakscli
(1897), ställer sig ungefär på samma ståndpunkt. Redan tidigare fann Worms
(1888), att, medan diabetiker nästan alltid väl fördraga sackariu, vissa individer
röna obehag deraf redan efter förtärandet 0,1 gram dagligen under 8—10
dagar.
I alla händelser gifva uppgifterna i litteraturen vid handen, att det endast
är vissa särskildt känsliga individer, mest sjuke, som röna obehagliga biverkningar
af sackarin i små doser under längre tid — som alltså förete ideosynkrasi mot
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande No 20.
13
medlet i fråga. Dylik egendomlig känslighet förekommer såväl gent emot andra
läkemedel som mot vissa slag af föda och kryddor —• t. o. m. mot vanligt
socker.
Ett par undersökningar af Bornstein (1898 och 1900) gå ut på att visa, att
sackarin skulle i någon mån nedsätta tillgodogörandet af födan. Försämringen
är dock obetydlig, och försöken gifva rum för allvarliga anmärkningar, hvarför
de torde kunna lemnas utan afseende.
Någon säker erfarenhet om huruvida ett genom många år utsträckt dagligt
intagande af små mängder sackarin, t. ex. i sockerdricka, svagdricka, Öl, bakverk,
konfekt m. m., kau verka skadligt på förut friska, ej särskildt känsliga personer,
föreligger visserligen icke, och sådan erfarenhet torde vara snart sagdt omöjlig
att åvägabringa, då man, om rubbningar i helsan småningom inträda, svårligen
torde kunna bestämdt påstå, att desamma berott på sackarinet och ej möjligen
på andra, icke beaktade skadliga inflytelser. Skulle man emellertid på grund
häraf, för säkerhets skull, förklara sackarin för helsomenligt eller ur helsosyn-
punkt misstänkt, torde samma dom drabba talrika andra kryddor och tillsatser
till vår föda.
Då lagstiftningen ej lägger hinder i vägen derför, kunde man möjligen
tänka sig, att vissa födoämnen eller drycker skulle kunna försättas med så mycket
sackarin, att skada deraf kunde vållas i ett större antal fall. Häremot torde
dock ligga tillräckligt korrektiv i den omständigheten, att dylika födoämnen och
drycker skulle blifva så äckligt söta, att allmänheten icke skulle förtära dem,
hvarjemte — äfven om sackarin är billigt •— producenterna naturligen ej ha
intresse att tillsätta mer af detta ämne, än som behöfves för att gifva eu angenäm
söt smak åt varan. Faran för att allmänheten i mat, dryck och njutningsartiklar
skulle komma att intaga skadliga mängder sackarin är derför ringa eller ingen.
Ur annan synpunkt än helsomenlighetens kan möjligen anledning finnas
till en undantagslagstiftning beträffande sackarin. Så t. ex. torde bruket af
sackarin i artiklar, som allmänt antagas innehålla socker eller annat närande,
till priset dyrare försötningsmede], lätt komma att medföra, att köparen ej deri
erhåller den näring, som han åsyftat och för hvilken han ej sällan får betala.
Det voro derför måhända lämpligt att i lag bestämma, att med sackarin försatta
varor, för att få i riket försäljas, skola bestämdt angifvas såsom sackarinhaltiga.
Dermed skulle äfven den fördelen vinnas, att de — helt visst jemförelsevis få —
personer, som enligt vunnen erfarenhet ej tåla sackarin, skulle kunna undvika
detsamma.
Hvad angår andra, med sackarin likstälda för sotning smedel — dulcin, kry¬
stallos in. fl. — föreligger ännu väl liten erfarenhet, för att man skulle kunna
om dem uttala sig mera bestämdt, v. Noorden anser dessa ämnen oskadliga och
användbara vid diabetes. Dulcin hargifvits åt sockersjuka i dos af 0,4 gram pr dag
utan skadliga biverkningar. I stora doser (0,3 gram för hvarje kilo kroppsyigt)
har dulcin hos hund alstrat gulsot och utmärgling (Aldehoff). Denna erfarenhet,
som bragt Naunyn att intaga en reserverad hållning äfven mot dulcinet, torde
emellertid på grund af de stora doserna (motsvarande 21 gram om dagen för
en menniska om 70 kilo) sakna all praktisk betydelse. — Äfven kry stallos har
14
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande Ko 20.
Sackarinet
och stats¬
finanserna.
användts af diabetiker som försötningsmedel under lång tid och Utan obehag
(Ländergr en). Rörande verkan af ghjein har jag ingen upplysning att lemna.
Om jag i mitt slutomdöme vågar uttala en mening äfven om dulcin och
krystallos, så sker det med en viss reservation med hänsyn till den vida mindre
erfarenheten, rörande dessa ämnens verkningar. De spela för öfrigt ännu eu
mycket obetydlig roll, jemförda med sackarinet.
Såsom slutomdöme tillåter jag mig sålunda anföra:
att i regel — hos icke särskildt känsliga personer —
sackarin och dermed jernförliga ämnen (dulcin, kry stallos),
använda såsom försötningsmedel för hvarjehanda njutnings-
och näringsämnen, ej åro att betrakta såsom helsomenliga.
Remisshandlingarna återgå.
Stockholm den 15 mars 1902.
Vördsammast
C. G. Santesson
e. o. professor i farmakologi vid
Karolinska Institutet.
Af såväl detta yttrande som af de förut återgifna uttalandena af tyska
läkaremyndiglieter framgår, att sackarinet, hvilket bland de artificiella
sötämnena intager den ojemförligt främsta platsen, icke kan sägas vara i
och för sig helsomenligt.
Men oafsedt detta finnas, såsom utskottet redan antydt, flera andra
skäl som tala för att åtgärder i af motionärerna åsyftad rigtning vidtagas.
Om här voro fråga om ett näringsmedel, som i värde vore jemförligt
med socker, skulle man ju helsa detsamma välkommet, men det oaktadt
skulle staten tvingas att i skatte- och tullhänseenden något så när likställa
de båda ämnena. Statsmakterna ha nemligen ordnat det så, att socker¬
fabrikationen lemnar statsverket högst afsevärda inkomster, som icke utan
känbara olägenheter kunna i någon högre grad minskas, och derför skulle
det säkerligen kunna betraktas som en naturlig följd af på detta område
bestående förhållanden, om åtgärder vidtoges för att hindra en starkare
nedgång i skatteinkomsten — detta, som sagdt, äfven om fråga vore om
ett ämne, som med afseende på näringsvärde motsvarade sockret. Då det
emellertid här gäller ett ämne, som fullständigt saknar näringsvärde, och
som enligt utskottets förmenande rent af inbjuder till missbruk af ganska
betänklig art — hvilket utskottet strax närmare vill beröra — anser
utskottet så mycket större skäl föreligga för statsmakternas ingripande.
Ännu torde man med någon rätt kunna säga, att sackarinanvändnin-
gen i vårt land icke fått sådan omfattning, att några större olägenheter i
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (K. o 1) Utlåtande*N:o 20.
15
nyss berörda afseende kunna anses hafva inträdt. Obestridligt torde emel¬
lertid vara, att ju större kännedom befolkningen får om tillvaron af ifråga¬
varande billiga socker-surrogat, desto större skall dess användning blifva.
Detta är ett förhållande, som erfarenheten i utlandet tydligt bekräftar.
Jemte dessa rent statsfinansiella hänsyn måste äfven beaktas, att
en mera betydlig saekarinförbrukning gör intrång på sockerindustriens
berättigade intressen. Denna industri bar, delvis genom statsmakternas
medverkan, bragts till eu hög grad af utveckling. Tusentals menniskor
ha af densamma sin bergning, och mycket betydande kapital äro deri nedlagda.
Dertill kommer, såsom redan motionärerna framhållit, att det icke är blott
rent industriella intressen, som bär äfventyras. Äfven jordbruket beröres
i hög grad af denna fråga. Stora delar af vårt land egna sig i hufvud¬
saklig grad åt en lönande betodling, som gifvetvis äfven måste förminskas,
i fall en tilltagande saekarinförbrukning minskade sockeromsättningen.
Titan att på något vis ingå på frågan om tullskydd eller icke
tullskydd i allmänhet, anser utskottet, att bär föreligga starka skäl för vid¬
tagande af åtgärder till skydd för landets sockerindustri mot hvad utskottet
icke tvekar att beteckna som illojal konkurrens. Som sådan måste nemligen
betraktas, att artificiella sötämnen, bvilka icke ega något som helst närings¬
värde, användas vid tillverkning af närings- och njutningsmedel, utan alt
detta på något sätt angifves.
Härmed bar utskottet kommit in på förhållanden, som vid denna
frågas behandling synas förtjena det allra största afseende.
Enär sackarinet erhålles till så betydligt billigare pris än socker —
nemligen då hänsyn tages till sötbalten per vigtenhet — är det ett lätt
förklarligt sakförhållande, att en del näringsidkare vid tillverkningen af
varor, för bvilka erfordras sötmedel, härtill skola använda sackarin i stället
för socker. Då nu allmänheten köper dessa varor i tanke att de inne¬
hålla socker, uppstår ett tvåfaldigt missförhållande, nemligen dels hvad
utskottet förut betecknat med uttrycket illojal konkurrens mellan olika
näringsidkare, dels att allmänheten lockas att köpa en vara, som utgifves
vara något annat än den i verkligheten är.
Sålunda är det icke blott sockertillverkaren, som genom sackarin-
handeln utsättes för illojal konkurrens, utan det är tillika alla näringsidkare,
bvilka för sina tillverkningar behöfva sötämnc och härtill använda det
dyrare, men äfven närande sockret. Genom att begagna billigare och,
med afseende på näringsvärde, sämre ingredienser blir den mindre samvets¬
granne näringsidkaren i tillfälle att sälja sina varor billigare och derigenom
Sackarinet
och närings-
lifvet.
16
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande K:o 20.
Saclcarinét
och allmän¬
heten.
utvidga sin kundkrets på sin ärligare konkurrents bekostnad. Men då äfven
den sistnämnde vill lefva, tvingas lian ofta att slutligen slå in på samma
dåliga väg som medtäflaren. Enligt fullt trovärdiga meddelanden, som
kommit utskottet till banda, är svagdriekstillverkningen redan med stora
steg inne på samma farliga väg.
I samband härmed må här antydas de olägenheter, som kunna uppstå
för den för vårt land så ytterst vigtiga nykterhetsrörelsen, om svagdricka!
och öfriga icke berusande läskedrycker genom sackarintillsats försämras.
Också har, såsom den ene motionären, herr Sjövall, framhåller, maltdrycks-
komitén vidrört sackarinfrågan i sitt betänkande.
Beträffande det förhållandet, att allmänheten genom saekarinmissbruket
förledes att köpa en mindervärdig vara och en vara, som utgifves för
något annat än den är, vill utskottet här framhålla, att man i förevarande
fall icke med fog kan säga, att denna sak må allmänheten sjelf sköta
om. Ilär är det nemligen för allmänheten omöjligt att kontrollera, när
den blir bedragen eller icke. Endast genom kemisk analys, verkstäld af
fullt sakkunnig person, kan med säkerhet utrönas, om matvaror eller
drycker blifvit sötade med sackarin. Utskottet finner derför yrkandet, att
statsmakterna skola ingripa till allmänhetens skyddande i berörda afseende,
fullt befogadt och v ill i samband härmed erinra om att liknande ingri¬
pande tidigare befunnits lämpligt i fråga om smör- och margarinhandelns
ordnande.
Utskottet kan ej underlåta att särskild! framhålla, hvad man skulle
kunna benämna en försvårande omständighet, som är förbunden med miss-
bruk af ifrågavarande slag — den nemligen, att det oftast är den mindre
bemedlade, som utsättes för att bli offer för detta missbruk. lian tvingas
att köpa billigast möjligt, och derför blir det han, som mera än andra
kommer att köpa sackarintillsatta varor, kvilka lian dock, om hänsyn
tages till näringsvärdet, får betala lika dyrt, ja, ofta dyrare, än hvad
andra få betala för varor, beredda med socker. Man har kallat sackarinet
»den fattiges socker» och sagt, att detta ej bör onödigt fördyras. Härpå
torde med allt skäl kunna svaras, att den mindre bemedlade icke bör rent
af förledas att använda sina blygsamma inkomster till förvärf af varor
utan näringsvärde. lian bör i stället, om möjligt, skyddas mot bedrägliga
näringsidkare.
Beträffande åter den stundom hörda invändningen mot åtgärder i den
rigtning, som motionärerna åsyfta, att det mestadels är sjuka personer som
använda sackarin och liknande ämnen, samt att dessa derför böra hållas i
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 1) Utlåtande N:o 20. 17
ett lågt pris, torde endast behöfva framhållas, att en verksam lagstiftning
mot missbruk på detta område icke behöfver onödigt försvåra erhållandet
af sackarin på apoteken, och att sackarinets starka sötma gör, att äfven
om en hög tull, eller eventuel! skatt, åsättes detsamma, priset dock icke
behöfver blifva relativt högre än sockrets.
Slutligen anser sig utskottet böra framhålla nödvändigheten af att de
åtgärder, som skola vidtagas, icke låta vänta på sig för länge. De allt¬
mera skärpta stadganden, som på detta område göras gällande i utlandet,
kunna ganska lätt få den följd, som herr Sjövall i sin motion påpekat,
nemligen att de utländska sackarinfabrikanterna ännu mera än hitintills
försöka att göra vårt land till afsättningsområde för sina produkter.
I detta sammanhang vill utskottet erinra derom, att förutnämnda
tyska lagförslag gifvetvis tagit hänsyn till exporten, i ty att deri bestäm¬
mes, att hvad som utföres är skattefritt.
Äfvenså håller utskottet före, att den möjligheten visst icke är ute¬
sluten, att inom landet kunna uppstå fabriker för tillverkning af sackarin
och andra artificiella sötämnen. Men när så skett, eller då sackarinaffärerna
på grund af andra förhållanden fått en större omfattning än livad ännu
är händelsen, ökas äfven svårigheterna att få till stånd en tillfredsställande
lagstiftning, ty då förstoras de ekonomiska intressen, som komma i strid
med hvarandra. Derför anser utskottet, att hvad som skall göras, bör
göras snart.
I frågans nuvarande skede kan utskottet dock icke uttala sig detaljerad!
om de åtgärder, som äro erforderliga. Om i Belgien, Österrike-Ungern, Tysk¬
land eller Frankrike mönstret skall sökas för de åtgöranden, som i vårt
land skola vidtagas, detta kan afgöras först efter eu verkstad! allsidig ut¬
redning, hvilken tager hänsyn till alla berättigade intressen, så att inga
dylika blifva lidande genom den ifrågasatta lagstiftningen.
Utskottet hyser alltså den uppfattningen, att, såväl af statsfinansiella
hänsyn som af hänsyn till industriens och jordbrukets berättigade intressen
samt i ändamål att skydda allmänheten mot förfalskning af närings- och
njutningsmedel, statsmakterna böra vidtaga åtgärder beträffande rörelsen
med sackarin och andra artificiella sötämnen, och hemställer derför i
anledning af herrar Hj. Sjö valls och H. Pantzarhielms motioner» hvad
som redan i det föregående meddelats.
Snara åt¬
gärder be-
höfliga.
Utskottets
hemställan.
Bill. till Biksd. Prof. 1902. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 14 Häft.
3
18
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 1) Utlåtande N:o 20.
Först i den tulltaxa, som trädde i kraft den 21 juni 1892, är sackarin
omnämdt och då liksom sedermera med tillägget: »hänföres under apoteks¬
varor». Dermed har sackarin blifvit fritt till införsel såväl af apotekare
och under vissa betingelser vetenskapsmän till begagnande för vetenskapliga
ändamål som ock, efter kommerskollegii pröfning, af näringsidkare, som
styrka sig hafva behof af dylika varor för åstadkommande af sina till¬
verkningar. Sackarin importerades säkerligen i någon män äfven på den
tiden, men det skedde sannolikt ännu då i en så inskränkt omfattning,
att anledning icke ansågs förefinnas att specificera detta sötnadsämnes
import. Det är nemligen först i 1898 års importredogörelse, som sackarin
finnes i den officiella statistiken särskildt omnämdt; men från och med
sagda år och till och med 1900, det sista år för hvilket Sveriges import
är känd, har enligt kommerskollegii handelsberättelser värdet af det till
Sverige importerade sackarin varit:
år 1898 ......... kr. 69,878
» 1899 ......... » 166,612
» 1900 ......... » 86,412.
Trots denna import lärer icke ansökan af någon näringsidkare i
kommerskollegium hafva gjorts om att tullfritt få införa sackarin, utan
synes så godt som hela denna import hafva skett genom apotekare; men
att desse icke ensamt såsom lake- eller sundhetsmedel afyttrat sackarin
tyckes tydligt framgå af de undersökningar å olika slag af närings- och
njutningsmedel, såsom maltdrycker, fruktsafter, konfektyrer in. m., som
ådagalagt, att sackarin ej sällan varit vid dylika artiklars framställning här
i landet användt. Så länge den konsumerande allmänheten icke desto
mindre af tillverkarne ej erhåller ringaste kännedom om sackarins tillsättning
vid beredningen af deras produkter och således har all anledning att tro
sötman härröra af socker, torde dylik sackerintillblandning på sätt och
vis kunna anses som förfalskning, men med ännu mera skäl kan den
konkurrens, för hvilken sådana tillverkare af närings- och njutningsämnen,
som icke använda sackarin, genom andras sackarin-tillsats utsättas,
anses illojal, och då hvarje illojal konkurrens bör genom lagstiftning så
vidt möjligt motverkas, anser utskottet det vara högeligen önskvärdt, att
sackarins användning i näringarne genom artificiella sötämnens beläggande
med hög tull och möjligen äfven andra åtgärder blefve så försvårad, att
någon anledning till dess missbrukande i nyss berörda syfte ej längre
kunde förefinnas.
Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N.-o 1) Utlåtande N.-o 20. 19
Ett ytterligare skäl för sackarins beläggande med hög tull finner
utskottet i det intrång, som det nu tullfria sackarinet vållar vår socker¬
tillverkning och derigenom medelbart äfven sockerbetsodlingen. Härvid för¬
biser utskottet icke, att den import af sackarin, som enligt den officiella
statistiken hittills egt rum, icke i och för sig är egentligen oroväckande;
men det synes utskottet högst sannolikt, att, om ock den af något för
utskottet okändt skäl under 1900 vida mindre sackarin-importen än under
1899 pekar i en motsatt rigtning, tillsättning af det i förhållande till sin
oerhörda sötma synnerligen billiga sackarinet kommer att hastigt växa
med näringsidkames ökade kännedom om sistnämnda förhållande, och
utskottet delar derför Andra Kammarens åsigt, att tiden är inne att så
fort som möjligt få en utredning beträffande hvad som bör göras till före¬
kommande af en genom sackarins användning vållad ej blott illojal kon¬
kurrens, utan äfven inskränkning i sockertillverkning och betodling med
deraf härrörande minskning i statens inkomster.
Med den måttliga användning, som sackarin i vårt land ännu tyckes
hafva, kan utan tvifvel någon tillverkning deraf för närvarande här icke
löna sig, men skulle sackarin komma att beläggas med en hög tull, kan
förhållandet snart blifva ett annat, i synnerhet om användningen af sackarin
hinner blifva mera allmän, innan nog stränga åtgärder för dess hämmande
blifva vidtagna, och det synes derför utskottet sjelfklart, att, om det åsyf¬
tade målet skall kunna nås, sackarins beläggande med tull måste åtföljas
af en motsvarande accis å dess tillverkning inom landet.
Utskottet har också den uppfattning, att Andra Kammaren i uttrycket
»rörelsen med artificiella sötämnen» inbegripit frågan om accis på till¬
verkningen, och under förutsättning af denna uppfattnings rigtighet får på
ofvan anförda och äfven andra af Andra Kammarens utskott redan med¬
delade skäl utskottet hemställa,
att Första Kammaren måtte biträda Andra Kam¬
marens i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 6 maj 1902.
På utskottets vägnar:
UICII. ÅKERMAN.