Ändra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 10.
1
N:0 10.
Ank. till Riksd. kansli den 11 mars 1902, kl. 2 e. in.
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4,
med anledning af en af herr G. T. Lind väckt motion
angående indragning af kronofogdetjenslerna.
Till utskottet har till förberedande behandling blifvit hänvisad en af
herr C. T. Lind afgifven motion, n:o 95, hvari motionären hemställer,
»att Riksdagen ville för sin del besluta att till Kongl. Maj:t aflåta skrif¬
velse, innefattande begäran om utredning af frågan, och att Kongl. Maj:t
derefter måtte till Riksdagen afgifva proposition om indragning af krono-
fogdetjensterna, samt att kronofogdarnes tjensteåligganden öfverflyttas till
länsmännen, i sammanhang hvarmed nödiga ändringar uti hithörande för¬
fattningar torde komma att föreslås».
Såsom skäl för denna sin hemställan anför motionären hufvudsakligen
följande:
Svenska allmogens länge närda önskan att vinna en förbättring i ut-
sökningsväsendet hade visserligen i någon mån förverkligats genom anta¬
gandet af den nu gällande utsökningslagen. Den gamla indelningen af
landsstatstjensterna lade dock ett hinder i vägen för den önskade förenk¬
lingen och skyndsamheten. Under landshöfdingeembetet såsom öfverexekutor
sorterade såsom underexekutorer kronofogdarne, till hvilka alla ansökningar
om verkställighet af domar och utslag samt om indrifning af utskylder
borde ställas. Kronofogdarne remitterade dock i regel dessa förrättnings-
åtgärder till länsmännen, hvilka åter remitterade en stor del af ärendena
Bill. till Iliksd. Prof. 1902. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 7 Haft. (N:o 10). 1
2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 10.
till fjerdingsmännen, hvarigenom i landskommunerna man fortfarande stode
på ungefär samma punkt som vid nya utsökningslagens införande.
Det borde, enligt motionärens åsigt, vara uppenbart, att kronofogden
vore en hindrande mellanhand för ärendenas nödiga fortgång, då han i
regel aldrig sjelf verkstälde förrättningarne. Då kronans uppbördsstämmor
i allmänhet vore förlagda till en plats inom hvarje kommun, der länsman¬
nen sjelfskrifvet vore närvarande, vore det naturligare och enklare, att denne
tjensteman äfven verkstälde uppbörden.
Det funnes icke något af de tjenstegöromål, som ålåge kronofogden,
hvilket icke skulle kunna öfverlemnas till länsmannen, och den senare
blefve icke derigenom betungad, då han nu i de allra flesta fall endast
vore ett verkställighetsorgan för kronofogden. Grenom länsmännens insät¬
tande till utmätningsman inom hvar sina distrikt skulle ärendenas skynd¬
samma handläggning befordras. Kronofogdarne lade icke heller hand vid
det som hörde till polisväsendet, och gröfre brottmål lades redan nu i hän¬
derna på särskild! qvalificerade personer.
Såväl enskilda personer som kommunalstyrelser skulle spara mycket
besvär och tid, om de Unge vända sig direkt till länsmännen med begäran
om exekutiva åtgärder och redovisning. Om länsmannen inom sitt distrikt
blefve underexekutor åt kronouppbördsman, skulle icke allenast allmänheten
blifva bättre och hastigare betjenad, utan länsstyrelsen finge äfven den för¬
delen att hastigare kunna erhålla indrifna uppbörds- och bötesmedel, då ju
derigenom såväl det allmännas som den enskilde personens medel sluppe
att passera genom kronofogden som mellanhand.
Mot länsmans lämplighet i åsyftade hänseendet torde icke med fog
kunna göras någon invändning, då han redan nu i regel är utmätningsman,
och det naturligtvis skulle stadgas åligganden för honom att ställa borgen
för omhänderhafvande medel. Icke heller borde förändringen medföra någon
drygare utgift för statsverket, enär genom kronofogdelönerna medel skulle
vinnas till höjande af länsmännens nu ganska låga aflöningar, samt ändock
en bespaidng göras i utgifterna för utsökningsväsendet.
Ehuru motionären bildat sig en bestämd åsigt om behofvet af krono-
fogdetjensternas indragning och länsmännens insättande till underexekutorer
och uppbördsman, tilltrodde han sig dock icke att afgifva något detaljerad!
förslag för förändringens genomförande, utan inskränkte sig till förut an-
gifna skrifvelseförslaget.
Andra Kammurens Tillfälliga Utshotts (N:o 4) Utlåtande N:o 10. 3
Såväl under gamla ståndsrepresentationens tid som efter represen¬
tationsförändringen hafva vid Riksdagen flera gånger väckts förslag i lik¬
nande syfte, utan att dessa förslag likväl lyckats vinna Riksdagens bi¬
fall. Den af Kongl. Maj:t under år 1873 tillsatta komitén för af¬
gifvande af förslag till lönereglering för landsstaten hemstälde dock i
sitt år 1875 afgifna betänkande, att häradsskrifvarebefattningarne måtte
indragas samt kronofogde- och länsmanstjensterna sammanslås till en
tjenstemannaklass, kronofogdarnes, hvilka tjenstemän skulle, med biträde
af s. k. fogdefullmäktige, bestrida kronofogdarne och länsmännen för¬
ut åliggande göromål. Komiténs förslag i detta afseende blef dock
aldrig föremål för någon Kongl. Maj:ts framställning till Riksdagen.
Senast vid 1888 års riksdag fördes åter frågan på tal af herr A. E. Pet¬
tersson i Hamra.
Statsutskottet, som förberedde frågan, hemstälde med anledning af
motionen, »att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj: t
täcktes låta verkställa utredning, huruvida icke kronofogdebefattningarna må
kunna indragas, och de åligganden, som nu ankomma på kronofogdarne,
öfverfiyttas på länsmännen eller andra landsstatstjenstemän, samt till Riks¬
dagen inkomma med det förslag, en sådan utredning kan föranleda».
Vid frågans behandling i kamrarne bifölls utskottets utlåtande af A.n-
dra Kammaren, hvaremot Första Kammaren afslog detsamma, mot hvilket
nio af kammarens ledamöter i utskottet reserverat sig. Såsom skäl för sitt
tillstyrkande anförde statsutskottet hufvudsakligen följande:
att den tryckta ekonomiska ställning, hvari landet befunne sig, manade
till iakttagande af sparsamhet på statshushållningens alla områden;
att kronofogdarne intoge eu egendomlig mellanställning emellan läns¬
styrelserna å ena och länsmännen å andra sidan, hvaraf föranleddes för
kronofogdarne en del tjensteåligganden, bestående endast deruti, att de till
länsmännen i och för verkställighet öfversände de order, kronofogdarne
sjelf ve mottagit från länsstyrelserna, och å andra sidan till länsstyrelserna
inberättade, hvad länsmännen uti sina till kronofogdarne insända rapporter
meddelat, hvilken mellaninstans måhända varit af behofvet påkallad, innan
landets kommunikationsväsende nått sin dåvarande utveckling, liksom det
förr ock kunde vara af vigt för allmänheten, att en embetsmyndighet funnes,
högre stäld och mera upplyst än länsmännen, men närmare verkande och
lättare att anlita än länsstyrelsen;
att, sedan jernvägsnätet mera utvecklats, en resa till residensstaden i
en mängd fall ej vore mera kostsam och besvärlig än förr eu resa till
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o IV.
kronofogden i orten, hvarjemte, hvad kommunikationen mellan de ifråga¬
varande myndigheterna anginge, intet skäl förefunnes, för att icke i alla
förekommande fall länsstyrelserna skulle kunna direkt meddela sig med läns¬
männen och desse med länsstyrelserna;
att genom förändringen mångskrifveri skulle undvikas, och snabbhet
i ärendenas gång befordras;
att äfven i andra hänseenden de förändrade tidsförhållandena verkat
minskande på kronofogdetjensternas ursprungliga betydelse, såsom exem¬
pelvis i fråga om rotering, ränta och tionde å jord, skattläggning och för¬
medling, vårdande af statens fasta egendomar m. m.;
att såväl kronofogdarne som länsmännen i allmänhet icke vore af
sina tjenstegöromål fullt sysselsatte, hvadan det vore antagligt, att läns¬
männen utan svårighet skulle kunna medhinna att, förutom sina förutva¬
rande tjänsteåligganden, utföra jemväl den del af kronofogdarnes, som på
de respektive länsmansdistrikten kunde ankomma, hvadan frågan endast
blefve, om länsmännen kunde anses fullt kompetente att öfvertaga de med
kronofogdetjensterna förenade göromålen;
att länsmännen numera besutte en icke ringa grad af praktisk duglig¬
het och hade derjemte förvärfvat sig fackbildning i vida högre grad, än af
dem författningsenligt fordrades, hvilket framginge deraf, att länsmännen
redan nu verkstälde en stor del af de förrättningar, som enligt kronofog¬
darnes instruktion borde utföras af dem, såsom förhållandet vore med ut-
mätningsförrättningar och i ganska många fall jemväl med syneförrättningar,
hvartill komme, att kronofogdarne sällan uppträdde som åklagare, hvilkas
kall nästan uteslutande sköttes af länsmännen;
att kronofogdarne väl sjelfve besörjde och redovisade kronouppbörden,
men att länsmännen i regeln verkstälde de mången gång vida besvärligare
restindrifningarne;
att länsmännen egde färdighet att hålla uppbördsstämmorna, och att,
då de naturligtvis skulle förpligtas att ställa uppbördsborgen, någon befo¬
gad anmärkning' beträffande kronans säkernet för uppbördsmedlen icke
kunde framställas;
samt att den omständigheten, att de exekutiva fastighetsauktionerna icke
lämpligen kunde anförtros åt länsmännen, hvilka derför icke egde tillräcklig
lagkunskap, dock icke i och för sig borde utgöra något hinder för indrag¬
ning af kronofogdetjensterna, helst denna svårighet torde genom lagför¬
ändring kunna undvikas.
De skäl för kronofogdetjensternas indragning, och med dessa tjen-
5
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 10.
ster förenade göromåls öfverflyttande på länsmännen, som anförts af 1888
års statsutskott, ega, enligt utskottets åsigt, ännu sin giltighet och torde
till och med hafva vunnit i styrka under de fjorton år, som förflutit, sedan
frågan sist behandlades af Riksdagen.
Enligt utskottets förmenande, har till och med det enda skäl, som af
1888 års statsutskott anfördes såsom i någon män talande mot förslaget,
eller att de exekutiva fastighetsauktionerna icke lämpligen skulle kunna
uppdragas åt länsmännen, numera bortfallit, då ju länsmännen på många
orter faktiskt förordnas att förrätta dylika auktioner, utan att någon olägen¬
het deraf försports. Dessutom äro länsmanstjensterna mångenstädes redan
nu så eftersökta, att allt flera juridiskt bildade personer anmäla sig som sökande.
Dertill kan läggas, att här föreslagna förändring icke torde kunna
verkställas, med mindre länsmännens löner komme att höjas, hvithet åter
helt säkert skulle verka derhän, att fullt kompetenta personer komme att
aspirera på länsmanstjensterna, för hvilka ju ock kompetensvilkoren under
denna förutsättning torde böra höjas.
Härmed sammanhänger en fråga, som måste utöfva ett stort inflytande
på föreliggande spörsmåls bedömande, nemligen den ekonomiska sidan
af saken, eller med andra ord, huruvida någon besparing för statsverket
kunde vara att vinna på den ifrågasatta förändringen, hvilken fråga är så
mycket vigtigare, som utredning redan pågår i statskontoret om förhöjning
af länsmännens löner.
Skulle, genom en öfverflyttning af kronofogdarnes göromål på länsmän¬
nen, samtidigt vinnas en förbättring af länsmännens löneförhållanden, och
en besparing ändock åstadkommas för statsverket, vore ju detta ett ytterligare
skäl för här åsyftade förändring. Och utskottet håller före, att så kan ske.
Enligt de bestämmelser, som äro gällande sedan den 31 maj 1878,
åtnjuta kronofogdarne en lön af 3,000 kronor jemte 1,000 kronor i tjenst-
göringspenningar och 300 kronor i expensmedel äfvensom ett ålderstillägg
af 500 kronor efter 10 års tjenstgöring. Under år 1901 ställer sig staten
för kronofogdarne sålunda:
Lön, tjenstgöringspenningar och expensmedel för 117
kronofogdar_________________________________________________________ Kr.
Ålderstillägg åt 65__________________________________________________ »
eller tillhopa Kr.
503,100: —
32,500: —
535,600: —
Länsmännen åtnjuta nu i löneinkomster: 900 kronor i lön, 600 kronor
i tjenstgöringspenningar samt 100 kronor i expensmedel eller tillhopa 1,600
Bill. till Riksd. Prof. 1902. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 7 Käft. 2
6
Ändra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 10.
kronor med ett ålderstillägg af 300 kronor efter 10 års tjenstgöring. Om
länsmännens löner i följd af den nu föreslagna förändringen skulle höjas med
ett belopp, som kunde anses utgöra en skälig ersättning för det ökade arbetet,
och äfven om för förändringens genomförande skulle erfordras ytterligare
arbetskrafter vid länsstyrelserna, synes det dock utskottet, som om genom
förändringen en ganska afsevärd besparing skulle uppkomma för statsverket, på
samma gång som en väsentlig förenkling i administrationen och större skynd¬
samhet i uppbörds- och exekutionsväsendet å landet skulle kunna vinnas.
I vårt grannland Norge bar man redan genomfört en dylik förenk¬
ling, i det att kronofogdarne der äro stälda »på amortering» och ersättas af
s. k. amtsekreterare.
Kronofogdetjensternas borttagande skulle visserligen erfordra förän¬
dringar i några andra författningar, såsom exempelvis i fråga om s. k.
borgerlig vigsel m. m., men denna fråga torde väl samtidigt af Kongl.
Maj:t tagas i öfvervägande. Det synes emellertid utskottet, som om ett
blifvande förslag borde stödja sig på den fullständiga utredning, som alle¬
nast Kongl. Maj:t kan åstadkomma, hvarför utskottet icke kan dela motio¬
närens åsigt, att Riksdagen på förhand bör alltför trångt uppdraga grän¬
serna för det blifvande förslaget.
På grund af hvad bär ofvan anförts, hemställer utskottet,
att Andra Kammaren ville för sin del besluta,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
det täcktes Kongl. Maj:t låta verkställa utredning af
frågan om indragning af kronofogdetjensterna och öf¬
verflyttning af kronofogdarnes tjensteåligganden till
länsmännen, samt att Kongl. Maj:t derefter ville för
Riksdagen framlägga de förslag, hvartill utredningen må
kunna föranleda.
Stockholm den 11 mars 1902.
På utskottets vägnar:
JULIUS CENTERWALL.
Sthlm 1902, Iduns Kung!. Hofboktryckeri.