Statsutskottets Utlåtande N:o 51.
23
iV:« i» i.
Ank. till Riksd. kansli den 18 april 1902, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse af rätt till bearbetande af mar mor fyndigheter å
kronojord.
(I. A.)
Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden för den 7 mars 1902 har Kongl. Maj:t uti en till
Riksdagen samma dag aflåten proposition (n:o 72) föreslagit Riksdagen
att för tiden intill den 15 maj 1903 medgifva, att Kongl. Majrt finge
dels åt svenske män bevilja tillstånd att mot den årliga afgäld
och under de vilkor i öfrigt, Kongl. Maj:t bestämde, å kronojord inom
visst å marken utstakadt område under en tid för hvarje gång af högst
tio år med andras uteslutande med arbete belägga och sig tillgodo¬
göra anträffade marmorfyndigheter, med rätt för koncessionsinnehafvaren
att, derest Kongl. Maj:t efter upplåtelsetidens utgång pröfvade ny upp¬
låtelse af området böra ske, ega företrädesrätt till öfverenskommelse om
fortsatt arbete med fyndighetens tillgodogörande på de vilkor, Kongl.
Maj:t då på grund af sig företeende omständigheter kunde finna godt
bestämma,
dels ock åt sådan koncessionsinnehafvare för den tid, hvarunder
koncessionen beviljats, upplåta erforderlig mark för vägar samt för
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 51.
anläggning af verkstäder och arbetarebostäder, med skyldighet för kon-
cessionsinnehafvaren att för sålunda åt honom upplåtna förmåner gälda
visst årligt arrende, som bestämdes genom särskild uppskattning före
upplåtelsens medgifvande.
Af förenämnda statsrådsprotokoll inhemtas, hurusom uti en till
Kongl. Maj:t ingifven skrift löjtnanten vid Norrbottens regemente
Eugen Ekenman, musikdirektören vid samma regemente A. W. Sundgrén
och folkskolläraren A. Forsen i Luleå anhållit om beviljande af kon¬
cession för sökandena och de svenske män, hvilka förenade sig med
dem, att under en tid af tio år, med andras uteslutande, på de vilkor
Kongl. Maj:t täcktes bestämma, bearbeta och tillgodogöra sig två till
läge närmare beskrifna, å en ansökningen bifogad karta utmärkta
marmorfyndigheter, belägna å odisponerad kronomark i Juckasjärvi
socken af Norrbottens län ofvan odlings- och skogsgränsen, den ena
omkring 12 kilometer och den andra omkring 2 kilometer från den
under anläggning varande statsbanan Gellivare—Riksgränsen.
Efter remiss hade kammarkollegium i detta ärende hört berg¬
mästaren i norra distriktet samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Norrbottens län. Bergmästaren hade dervid tillstyrkt bifall till ansök¬
ningen under vissa antydningsvis föreslagna vilkor, och Kongl. Maj:ts
befallningshafvande hade i hufvudsak anfört följande: Då bearbetandet
af fyndigheter 'af ifrågavarande art icke lämpligen kunde ske af staten,
utan måste anses böra öfverlemnas åt den enskilda företagsamheten
samt den sökta koncessionen icke afsåge längre tid än tio år, hade
Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke principielt något att erinra emot
bifall till ansökningen. Såvida förbud stadgades för dem, som uppe-
hölle sig vid marmorbrotten, att innehafva hundar, syntes bearbetandet
af marmorfyndigheterna icke komma att medföra skada eller intrång
för de nomadlappar, som med sina renar kunde färdas der förbi. Under
pågående jern vägsarbete inom Gellivare och Juckasjärvi socknar hade
nemligen visat sig, att de hundar, som jernvägsarbetarne haft hos sig,
förföljt och skingrat lapparnes renhjordar, hvarför lapparne nödgats så-
vidt, möjligt undvika att komma i närheten af jernvägslinien. Såsom
vilkor för koncessionens erhållande syntes böra bestämmas, dels att
koncessionen icke finge öfverlåtas åt andra än svenske män, dels att
sökandena skulle styrka, det de förfogade öfver ett tillräckligt kapital
för marmorfyndigheternas bearbetande, angående hvilket kapitals stor¬
lek Kongl. Maj:ts befallningshafvande dock i ärendets nu befintliga
skick icke vore i tillfälle att framställa något förslag, dels ock att
sökandena i arbetskostnader årligen skulle nedlägga ett visst belopp,
Statsutskottets Utlåtande N:o Si.
25
som skäligen syntes kunna fastställas till 1,000 kronor för hvarje fyn¬
dighet. Sökandena syntes vidare böra förpligtas att till staten erlägga
viss afgift för tillgodogörandet af marmorn. Denna afgift borde rätt¬
visligen bestämmas efter den nettoinkomst, som kunde vid bearbetan¬
det erhållas. Med hänsyn dock till svårigheten att erhålla fullständig
och säker kännedom om nettoinkomsten syntes afgiften böra bestämmas
efter annan grund. Till följd af obekantskap med ifrågakomna marmor¬
arts egenskaper och beskaffenhet äfvensom för hvilka ändamål den
kunde användas, vore Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke i tillfälle
att härutinnan afgifva något förslag. Då emellertid, derest marmorn
icke kunde användas annat än till förfärdigande af bordsskifvor ocli
mindre prydnadsföremål, någon vinst å brytningen sannolikt icke komme
att uppstå samt koncession icke begärts för längre tid än tio år, syntes
det kunna ifrågasättas, huruvida icke det skulle vara tillräckligt för
staten att bestämma en viss afgift för marmorblock af större kubik¬
massa, hvilken afgift borde utgå i stegrad proportion allt efter som
blocken inneliölle större kubikmassa.
För egen del hade kammarkollegium i utlåtande den 10 decem¬
ber 1901 anfört: Då, på sätt Kongl. Maj:ts befallningshafvande fram¬
hållit, bearbetandet af fyndigheter af nu ifrågavarande beskaffenhet
icke lämpligen syntes kunna ske af staten, utan höra öfverlemnas åt den
enskilda företagsamheten, förestälde kollegium sig, att någon mera all¬
varlig betänklighet icke borde möta för upplåtelse åt enskilde af rätten
till ifrågavarande fyndigheters tillgodogörande under en tidrymd af icke
större omfattning än den i ansökningen ifrågastälda, under förutsättning
att för upplåtelsen stadgades, bland andra, sådana vilkor, att kronan till¬
försäkrades skälig ersättning. Kollegium hade härvid icke förbisett, att
kännedom saknades rörande såväl omfånget och beskaffenheten som
värdet och betydelsen af marmorfyndigheter inom de i ansökningen af-
sedda och kringliggande trakter, men ansåge kollegium denna brist ej
utgöra tillräckligt skäl för afslag å framställningen. Beträffande de
vilkor, som kunde böra för upplåtelsen stadgas, vore kollegium, med
hänsyn till ärendets outredda skick, icke i tillfälle att nu framlägga
bestämdt förslag i de afseenden, hvari det tillkomme kollegium att i
detta ärende iakttaga kronans rätt. Enahanda skulle antagligen för¬
hållandet blifva med de sakkunniga myndigheter, hvilkas yttranden i
ärendet kunde finnas erforderliga. Kollegium hade emellertid ansett
sig i detta sammanhang hafva anledning erinra, dels att den afgift, som
Kongl. Maj:ts befallningshafvande föreslagit skola erläggas för tillgodo¬
görandet af marmorn, syntes böra beräknas på sådant sätt, att deri in-
Bih. till IliJcsd. Prot. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 34 Häjt. 4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 51.
ginge äfven ersättning för nyttj anderätten till sjelfva marken, dels ock
att, då behof antagligen skulle uppstå af nödiga vägar till fyndorterna
från station å den under anläggning varande jernvägen, bland vilkoren
syntes böra intagas bestämmelse angående rätten att anlägga och be¬
gagna sådana vägar.
Ett detaljeradt förslag till upplåtelsevilkor ansåge kollegium icke
kunna åstadkommas utan att underhandlingar med sökandena föregått,
men syntes sådana underhandlingar icke lämpligen böra igångsättas
förr än frågan, huruvida bearbetandet af marmorfyndigheter uti ifråga¬
varande trakter skulle upplåtas till enskilde, blifvit i princip löst. Riks¬
dagens samtycke till upplåtelsen syntes emellertid böra inhemtas, och
detta samtycke syntes — i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad
som skett i fråga om upplåtelse af rätt att bearbeta apatitfyndigheter
inom Norrbottens län — kunna lemnas på det sätt, att Kongl. Maj:t
erhölle Riksdagens för viss tid gällande medgifvande att för någon be¬
stämd tidrymd, vare sig denna borde inskränkas till den i ansökningen
föreslagna af tio år eller kunde anses böra utsträckas, samt på de vilkor
i öfrig!, Kongl. Maj:t kunde finna skäligt föreskrifva, bevilja koncession
till marmorfyndigheters bearbetande. Med anledning åt förevarande
framställning hade kollegium derför hemstält, det täcktes Kongl. Maj:t
dels i proposition föreslå Riksdagen att för den tid, som kunde finnas
lämplig, medgifva Kongl. Maj:t rätt att åt svenske män bevilja tillstånd
att under viss tid bearbeta och sig tillgodogöra marmorfyndigheter å
kronomark inom Norrbottens län emot årlig afgäld och de vilkor i
öfrigt, som Kongl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma, dels ock, der¬
est sådant medgifvande erhölles, uppdraga åt kammar- och kommers¬
kollegierna att till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till de vilkor,
som rörande nu ifrågavarande upplåtelse kunde anses skäliga, hvilket
förslag derefter skulle af Kongl. Maj:t pröfvas.
Uti en annan, jemväl till Kongl. Maj:t ingifven ansökning hade
vidare grufegarne A. A. Wedin i Luleå och j. A. Falk i Boden, fabrikören
N. J. Larsson i Luleå och handelsagenten H. Leufstedt i Gellivare an¬
hållit om tillstånd att under en tid af åtta år från och med den 23
oktober 1901 få för försäljning inom riket eller export bryta, för bygg¬
nads- och bildhuggeriändamål användbar marmor inom en af Falk upp¬
täckt, å oafvittrad kronomark å berget Arasvare å norra stranden af
sjön Vastenjaure i Qvickjocks kapellförsamling af Norrbottens län be¬
lägen och å en ansökningen bifogad karta närmare angifven fyndighet
af kornig kalksten.
Kammarkollegium, som anbefalts att efter vederbörandes hörande
Statsutskottets Utlåtande N:o 51.
27
afgifva yttrande i detta ärende, hade med utlåtande den 31 december
1901 öfverlemnat inhemtade yttranden ej mindre af bergmästaren i norra
distriktet, hvilken tillstyrkt bifall till ansökningen under enahanda vilkor,
som af honom i afseende å den af E. Ekenman m. fl. gjorda ansök¬
ningen föreslagits, än äfven af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norr¬
bottens län, hvilken myndighet, då ifrågakomma trakt, som vore belägen
ofvan odlings- och skogsgränsen, icke berördes af nomadlapparnes flytt¬
ningsvägar och ansökningen icke afsåge rätt att med andras uteslutande
tillgodogöra sig ifrågavarande fyndighet, som icke lämpligen kunde
göras till föremål för behandling omedelbart af kronan, förklarat sig
icke hafva något att erinra emot, att ansökningen vunne afseende, der¬
vid Kongl. Maj:ts befallningshafvande vidare anfört, bland annat, att,
äfven om bredden af det område, som å kartan utmärkts såsom ut¬
görande föremål för ansökningen, vore väsentligt mindre än dess längd,
hvilken utgjorde omkring 14 kilometer, området syntes vara allt för
stort tilltaget; att det syntes nödvändigt, att sökandena närmare angåfve
gränserna för det område, de önskade bearbeta; att sökandena syntes
böra såväl förebringa någon utredning angående kostnaderna för fyndig¬
heternas bearbetande som ock styrka, det de förfogade öfver nödigt
kapital för dessa kostnaders bestridande; samt att såsom vilkor för
koncessionens erhållande borde bestämmas, dels att koncessionen icke
finge öfverlåtas på andra än svenske män, dels att koncessionen skulle
förfalla, derest fyndigheterna icke inom viss tid från upplåtelsen gjorts
till föremål för verklig bearbetning, dels att koncessionshafvarne vid
koncessionens förlust skulle inom viss tid efter hvarje års utgång be¬
hörigen styrka, att de under nästföregående år å fyndigheternas be¬
arbetning nedlagt visst belopp, dels ock att koncessionshafvarne skulle
vara skyldige att vid enahanda äfventyr inom viss tid i årlig afgäld till
Kongl. Maj:t och kronan såsom jordegare erlägga vissa procent af netto¬
inkomsten, dock minst 100 kronor.
För egen del hade kammarkollegium i tillämpliga delar åberopat
hvad kollegium angående den af E. Ekenman m. fl. gjorda ansökningen
i sitt ofvanberörda utlåtande anfört och hemstält.
Öfver båda de nu ifrågavarande framställningarna hade kommers¬
kollegium den 4 nästlidne februari afgifvit utlåtande och dervid anfört,
att kollegium icke hade någon närmare kännedom om de ifrågavarande
marin orfyndigheternas omfattning och beskaffenhet, men att det ville
synas kollegium, att åt den enskilda företagsamheten lämpligen borde
kunna öfverlåtas fyndigheternas tillgodogörande mot viss afgäld till
kronan och på de vilkor i öfrig!, som funnes böra föreskrifvas, och an¬
28
StafsutsJcotteh' Utlåtande N:o 51.
gående hvilka kammar- ock kommerskollegierna borde, sedan Riksdagens
tillstånd till sådana upplåtelser, hvarom nu vore fråga, utverkats, erhålla
uppdrag att afgifva bestämdt förslag.
I likhet med de i förevarande ärenden hörda myndigheter funne
departementschefen det icke böra ifrågasättas att för kronans räkning
bearbeta ifrågavarande marmorfyndigheter. Då deras tillgodogörande
emellertid icke kunde anses annat än önskvärd, syntes honom ända¬
målsenligt, att desamma i den utsträckning, som vid närmare pröfning
kunde finnas lämplig, upplätes åt enskilde mot bestämd afgäld till kronan
och under de vilkor i öfrig!, Kongl. Maj:t efter vederbörandes hörande
kunde finna skäligt föreskrifva. Härtill borde emellertid Riksdagens
medgifvande inhemtas. Då det icke syntes osannolikt, att flera ansök¬
ningar i liknande syfte som de nu gjorda komme att framställas, borde
detta medgifvande icke inskränkas endast till nu ifrågavarande marmor¬
fyndigheter, utan gälla sådana å kronojord belägna fyndigheter i all¬
mänhet, på sätt vid 1893 års riksdag medgifvits i fråga om upplåtelse
af rätt till bearbetande af apatitförekomster. I hufvudsak borde dervid
samma allmänna vilkor uppställas, som i afseende å berörda rätt till
apatitbrytning stadgats, dock med de skiljaktigheter, att dels koncessions-
tiden, som vid apatitbrytning vore satt till 30 år, syntes beträffande
marmorfyndigheters bearbetande böra bestämmas till tio år, och dels
att upplåtelse af kronan tillhöriga vattenfall jemte mark för kraftledning
icke syntes vid nu ifrågavarande industri behöfva ifrågakomma. Der¬
emot borde åt Kongl. Maj:t förbehållas rätt att medgifva upplåtelse jem¬
väl af mark till vägar samt till nödiga verkstadsbyggnader och arbetare¬
bostäder. På Kongl. Maj:ts pröfning i hvarje särskildt fall borde, såsom
departementschefen redan antydt, bero att efter sig företeende omstän¬
digheter bestämma afgäldens belopp samt föreskrifva de särskilda vilkor,
som kunde finnas erforderliga. Beträffande den tid, för hvilken Riks¬
dagens medgifvande borde inhemtas, ansåge departementschefen åt¬
minstone nu icke böra ifrågasättas, att densamma skulle omfatta mera
än ett år eller samma tid, som af Riksdagen 1893 bestämdes i afseende
å apatitkoncessioner och som nu gälde i fråga om upplåtelse af kronans
jordegareandel i grufva. I likhet med hvad beträffande sistnämnda slag
af upplåtelser redan hos innevarande års Riksdag begärts, borde emeller¬
tid tidpunkten för utgången af nu ifrågavarande medgifvande bestämmas
till den 15 maj 1903.
Då, på sätt under ärendets behandling framhållits, bearbetande af
marmorfyndigheter icke lämpligen kan ske för kronans räkning, utan
Statsutskottets Utlåtande N:o 51.
29
torde böra öfverlemnas åt den enskilda företagsamheten och då de för
upplåtelse af rätt till bearbetande af sådana fyndigheter nu föreslagna
vilkor öfverensstämmer med dem, som vid 1893 års riksdag uppstäldes
för rätt till apatitbrytning, finner sig utskottet böra tillstyrka Kongl.
Maj:ts ifrågavarande framställning och hemställer alltså,
att Riksdagen må för tiden intill den 15 maj 1903
medgifva, att Kongl. Maj:t må ega
dels åt svenske män bevilja tillstånd att mot den
årliga afgäld och under de vilkor i öfrigt, Kongl.
Maj:t bestämmer, å kronojord inom visst å marken
utstakadt område under en tid för hvarje gång af
högst tio år med andras uteslutande med arbete be¬
lägga och sig tillgodogöra anträffade marmorfyndig-
heter, med rätt för koncessionsinnehafvaren att, derest
Kongl. Maj:t efter upplåtelsetidens utgång pröfvar
ny upplåtelse af området böra ske, ega företrädes¬
rätt till öfverenskommelse om fortsatt arbete med
fyndighetens tillgodogörande på de vilkor, Kongl.
Maj:t då på grund af sig företeende omständigheter
kan finna godt bestämma,
dels ock åt sådan koncessionsinnehafvare för den
tid, hvarunder koncessionen beviljats, upplåta erfor¬
derlig mark för vägar samt för anläggning af verk¬
städer och arbetarebostäder, med skyldighet för kon-
cessionsinnehafvaren att för sålunda åt honom upp¬
låtna förmåner gälda visst årligt arrende, som be¬
stämmes genom särskild uppskattning före upplåtel¬
sens medgifvande.
Stockholm den 18 april 1902.
På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.