Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
1
N:o 3.
Ank. till Eiksd, kansli den 11 februari 1902, kl. 3 e. m.
Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitie¬
departementet.
(l:a U. A.)
Ordinarie anslag.
Nedre justitierevisionen.
l:o) 1 den till Riksdagen den 14 januari innevarande år aflåtna pro¬
positionen angående statsverkets tillstånd ock behof kar Kongl. Maj:t uti
punkten 1 under andra hufvudtiteln föreslagit Riksdagen att medgifva, att
i den för nedre justitierevisionen faststälda stat måtte upptagas aflöning för
ytterligare en kanslist med — förutom ålderstillägg med 500 kronor efter
fem och med ytterligare 500 kronor efter tio år ■— lön 1,500 kronor
ock tjenstgöringspenningar 1,200 kronor, eller sammanlagdt 2,700 kronor.
Till statsrådsprotokollet öfver justitiedepartementsärenden den 11
januari detta år har statsrådet och chefen för justitiedepartementet meddelat,
att nedre justitierevisionen i skrifvelse den 16 sistlidne november anmält
för departementschefen, att registratorn i justitierevisionsexpeditionen och
den å registratorskontoret anstälde kanslisten i en till nedre justitierevi¬
sionen stäld skrift erinrat, hurusom till följd af bestämmelserna i lagen om änd¬
ring i vissa delar af rättegångsbalken den 14 juni 1901, hvilka bestäm-
Bih. till Rilcsd. Prot. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 3 Häft. (N:o 3.) 1
Angående
anslag till
arbetsbiträde
vid nedre
justitie-
revisionens
registrators-
kontor.
[!•]
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
melser komme att tillämpas i fråga om fullföljd af talan mot utslag eller
beslut, som meddelades efter den 1 januari 1902, göromålen å registrators-
kontoret komme att högst väsentligt ökas. Sålunda skulle det, bland
annat, åligga registratorn att i revissionssaker emottaga inkommande revi-
sionsskillingar och öfver dem föra särskild förteckning samt inleverera
desamma till statskontoret. Vidare' komme skriftvexlingen i revisions-
saker, hvilken hittills i stor utsträckning egt rum vid af parterna begärda
muntliga förhör, att uteslutande försiggå å registratorskontoret, hvarigenom
upprepade besök derstädes af parter eller deras ombud samt ökade anteck¬
ningar i diariet föranleddes. Beträffande besvärsmålen finge registratorn
till åliggande att tillhandahålla klagandeparter eller deras ombud de hand¬
lingar, som skulle kommuniceras, att efter verkstäld kommunikation mot¬
taga delgifningsbevis och de återstälda handlingarna samt inkommande
förklaringar, att härom göra nödiga anteckningar i diariet, att tillse, huru¬
vida meddelade föreskrifter blefve inom rätt tid fullgjorda, samt att hålla
förteckning öfver dem, som genom anmälan hos Kongl. Maj:t stälde om¬
bud för mottagande af besvärshandlingar. Under den tid, besvärhandlingarna
vore uttagna för kommunikation, skulle från besvärsakten frånskilda hand¬
lingar förvaras å registratorskontoret med särskilda anteckningar om de
mål, till hvilka de hörde. I och för uttagande af kommunikationshand-
lingar, inlemnande af delgifningsbevis, återställande af besvärshandlingar
samt ingifvande af förklaringar med mera komme tillströmningen å
registratorskontoret af parter eller deras ombud att än ytterligare ökas.
Med hänsyn till hvad sålunda blifvit framhållet, hade bemälde tjensteman
anhållit, att nedre revisionen ville hos Kongl. Maj:t göra framställning om
lönetillökning för registratorn och kanslisten med vissa uppgifna belopp
samt om anställande å registratorskontoret af ytterligare en ordinarie
tjensteman eller kanslist med samma löneförmåner, som tillkomme den
nuvarande kanslisten.
Enligt hvad departementschefen vidare meddelat, hade nedre revisionen,
under erinran, bland annat, att enligt nu gällande stat den å registrators¬
kontoret anstälde kanslist vore berättigad till 1,500 kronor i lön och 1,200
kronor i tjenstgöringspenningar samt dessutom till två ålderstillägg, hvart-
dera å 500 kronor, för sin del, jemte det den begärda löneförhöjningen
åt registratorn och nuvarande kanslisten förordats, anfört, att anställandet
af ytterligare en tjensteman å registratorskontoret syntes med hänsyn till
ofvanberörda ökning i göromålen vara alldeles oundgängligt, och att för
vinnande af en lämplig fördelning af göromålen å kontoret det syntes
vara högligen önskvärd!, att det nya biträdet blefve en ordinarie tjenste¬
man, som mera odeladt kunde egna sitt arbete åt registratorskontoret än
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
3
en amanuens; och hade nedre revisionen alltså hemstält, att åtgärd måtte
vidtagas för åstadkommande af sådan ändring i nu gällande stat för
justitierevisionsexpeditionen, att för en andre kanslist uppfördes 1,500
kronor i lön och 1,200 kronor i tjenstgöringspenningar jemte två ålders-
tillägg, hvartdera å 500 kronor.
Departementschefen har för egen del anfört, att då förslag om dyr-
tidstillägg till vissa embets- och tjensteman äfven för år 1902 komrne att
af Kongl. Maj:t Riksdagen föreläggas, och vid det förhållande, att utred¬
ning vore anbefald i fråga om ny lönereglering för statens embets- och
tjensteman i allmänhet, framställningen om förhöjning i aflöningen åt
registratorn och kanslisten icke syntes böra för närvarande föranleda vidare
åtgärd.
Men då till följd af den nya lagstiftningen om fullföljd af talan göro-
målen å registratorskontoret i justierevisionsexpeditionen otvifvelaktigt skulle
blifva för framtiden i så väsentlig män ökade, att förstärkning af de der¬
städes ständigt tillgängliga arbetskrafterna vore oundgängligen nödig, borde
ytterligare en kanslist der anställas. Beträffande aflöningsförrnånerna för
den sålunda tillkommande kanslisten syntes anledning saknas att föreslå
någon afvikelse från hvad som gälde för den förutvarande kanslist¬
befattningen.
Hvad sålunda anförts, synes utskottet gifva vid handen, att tillämp¬
ningen af den nya lagstiftningen angående fullföljd af talan kommer att
medföra, att göromålen å nedre justitierevisionens registratorskontor icke
obetydligt ökas, och torde det då icke kunna undvikas, att ytterligare
arbetsbiträde der anställes och nödiga medel dertill anvisas. Då emeller¬
tid tillräcklig erfarenhet ännu icke vunnits om den verkan uti ifråga¬
varande afseende, som berörda lagändringar i verkligheten komma att
medföra, synes det icke lämpligt att redan nu inrätta en ny ordinarie
befattning, hvadan utskottet anser, att de erforderliga medlen nu böra å
extra stat anvisas.
På grund häraf hemställer utskottet,
att Riksdagen må, med anledning af Kongl. Maj:ts
förevarande framställning, på extra stat för år 1903 an¬
visa 2,700 kronor till bestridande af de utgifter för an¬
ställande af ytterligare ett arbetsbiträde vid nedre justi¬
tierevisionens registratorskontor, som föranledas af till-
lämpning af den nya lagstiftningen om fullföljd af talan.
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Angående 2:o) Uti punkten 2 under denna hufvudtitel har Kongl. Maj:t i stats-
'ZingTfarf- verkspropositionen föreslagit Riksdagen att medgifva, att i staten för nedre
vodet för *««justitiere visionen, i stället för nu upptagna 1,200 kronor tjenstgörings-
«cd™M>s«ie-penningar och 200 kronor renskrifningspenningar åt hvardera af två ärna-
revisionen. nuenser, måtte upptagas för en hvar af dem tjenstgöringspenningar 1,200
[2.] kronor, arfvode 1,500 kronor och renskrifningspenningar 300 kronor, hvar¬
igenom deras aflöning skulle ökas med 1,600 kronor, eller för båda sam-
manlagdt 3,200 kronor.
Beträffande denna framställning har departementschefen till ofvan
åberopade statsrådsprotokoll anfört följande.
I proposition den 14 januari 1897 hade Kongl. Maj:t föreslagit Riks¬
dagen att bevilja, jemte löner till två nya justitieråd och två nya kon¬
stituerade revisionssekreterare, jemväl aflöningar till två i följd af berörda
ökning af revisionssekreterarnes antal erforderliga konstituerade protokolls¬
sekreterare, nemligen till hvardera arfvode 2,500 kronor, tjenstgöringspen¬
ningar 1,200 kronor samt renskrifningspenningar 300 kronor, således till¬
hopa 4,000 kronor eller samma aflöning, som, ålderstillägg oberäknade,
utginge till ordinarie protokollssekreterare. Riksdagen hade emellertid
besluta att endast i så måtto bifalla Kongl. Maj:ts framställning i sist¬
nämnda afseende, att till hvardera af två amanuenser i nedre justitierevi-
sionen, hvilka skulle uppehålla protokollssekreterares tjenstgöring, bevilja¬
des 1,200 kronor såsom tjenstgöringspenningar och 200 kronor såsom ren¬
skrifningspenningar. Denna aflöning, renskrifningspenningarne inräknade,
uppginge till allenast 400 kronor mer än hvad öfriga amanuenser i em-
betsverket erhölle, men understege med 2,600 kronor hvad protokolls-
sekreterarne med alldeles enahanda tjenstgöring uppbure.
Också hade de två amanuenser, som med nämnda aflöning förordnats
att tills vidare uppehålla protokollssekreterares tjenstgöring å de nyinrät¬
tade rotlarne, redan i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 17 oktober 1899
anfört, att då deras utgifter för utskrift af expeditioner med mera visat
sig öfverstiga de anslagna renskrifningspenningarne med omkring 100 kro¬
nor om året, den aflöning, de åtnjöte såsom tillförordnade protokollssekre¬
terare, i verkligheten uppginge till allenast omkring 1,100 kronor eller
ungefär 100 kronor mera än hvad amanuensarfvodet i nedre justitierevi-
sionen utgjorde. Uppenbarligen vore denna aflöning allt för knappt till¬
mätt och kunde ingalunda anses stå i skäligt förhållande till det arbete,
som de meddelade förordnandena kräfde. Härtill komme, att någon utsigt
till befordran till ordinarie protokollssekreterarebefattningar på grund af
uppnådd pensionsålder hos förutvarande protokollssekreterare icke före-
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
5
funnes förr än efter omkring tio års förlopp. De hade derför anhållit,
att åtgärd måtte vidtagas för anvisande af medel till sådan fyllnad i deras
aflöning såsom tillförordnade protokollssekreterare, att denna skulle komma
att utgöra skälig ersättning för deras arbete.
Nedre revisionen hade vid öfverlemnande till Kongl. Maj:t af om-
förmälda skrifvelse anfört, att då den för uppehållande af protokolls-
sekreteraretjenstgöringen å de nya rotlarne anslagna aflöning vore otill¬
räcklig för tillgodoseende af äfven de anspråkslösaste lefnadsbehof och
det vid sådant förhållande icke billigtvis kunde förvägras innehafvarne
af ifrågavarande befattningar att för sin utkomst egna sig åt tjenstgöring
äfven inom andra verk, samt i följd häraf de revisionssekreterare, å hvilkas
rotlar protokollssekreteraretjenstgöringen uppehölles af tillförordnade proto¬
kollssekreterare, icke skäligen kunde af de till deras biträde anstälde proto¬
kollssekreterare utkräfva samma arbetsmängd, som af ordinarie protokolls¬
sekreterare presterades, ville nedre revisionen uttala önskvärdheten deraf,
att för arbetets jemnare fördelning och gång inom nedre justitierevisionen
åt de två protokollssekreterarne måtte beredas en sådan aflöning, att deras
arbete i nedre revisionens tjenst måtte kunna tagas i anspråk i lika ut¬
sträckning, som i fråga om de ordinarie protokollssekreterarne vore fallet.
Berörda framställning hade Kongl. Maj:t ej funnit föranleda annan
åtgärd än den, som kunde varda till beredande af dyrtidstillägg åt vissa
statens tjensteman vidtagen.
Emellertid hade nya klagomål alltjemt försports öfver otillräcklig¬
heten af den aflöning, som anslagits åt de två tillförordnade protokolls¬
sekreterarne, och öfver de för arbetet menliga följderna deraf. Såsom
nedre revisionen i sin ofvannämnda skrifvelse den 16 sistlidne november
påpekat, hade numeri ännu ett skäl tillkommit, som talade för höjande
af de två tillförordnade protokollssekreterarnes aflöning. Med anledning
af hvad lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken den 14 juni
1901 stadgade rörande besvärsmålens handläggning måste nemligen större
anspråk än förut komma att ställas äfven på protokollssekreterarnes arbets¬
krafter, i det att den så kallade veckomålsmottagningen inom nedre revi¬
sionen komme att medföra väsentligt ökade göromål, hvarför ock nedre
revisionen ansett de tillförordnade protokollssekreterarnes framställning om
höjning af deras aflöning vara ännu mera än förut förtjent att tagas
i öfvervägande.
Med afseende å det anförda ansåge departementschefen frågan om
förbättrande af de två tillförordnade protokollssekreterarnes vilkor icke
längre kunna undanskjutas och funne sig derför böra föreslå, att, på det
deras aflöning måtte i afbidan på en allmännare lönereglering i väsentlig
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
män förbättras, Kong].. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att medgifva den
nu ifrågasatta ändringen i nedre revisionens stat.
Af livad sålunda anförts har utskottet icke blifvit öfvertygadt om, att
den ifrågasatta arfvodestillökningen för ifrågavarande begge såsom protokolls¬
sekreterare tjenstgörande amanuenser är af förhållandena nödvändiggjord,
helst någon erfarenhet icke ännu kunnat vinnas angående den ökning i
nämnda tjenstemäns åligganden, som må kunna föranledas af de i stats¬
rådsprotokollet omförmälda lagändringar. Utskottet får derför hemställa,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke må
af Riksdagen bifallas.
Angående 3:o) Kong! Maj:t har uti punkten 3 under denna hufvudtitel i stats-
tjenstgörings- verkspropositionen föreslagit Riksdagen att medgifva, att i staten för nedre
penningame justitierevisionen nu upptagna tjenstgöringspenningar 200 kronor för en
JtZnTi ^dre^var af fem vaktmästare måtte förhöjas med 100 kronor till 300 kronor,
justitie- eller således för dem samtliga med sammanlagdt 500 kronor.
revisionen.
I afseende å detta förslag har till merberörda statsrådsprotokoll departe¬
mentschefen anfört följande.
Enligt hvad nedre justitierevisionen anmält, hade de vid embetsverket
anstälda ordinarie vaktmästarne erinrat, att, enär vid tillämpning från
och med början af år 1902 af ofvan omförmälda lag den 14 juni 1901 ut¬
färdande och delgifvande af berättelser i revisionssaker ej vidare komme
att ega rum, i följd deraf ej heller parter eller ombud blefve kallade till
förhör för att ingifva och åberopa handlingar i sådana rättegångsmål; vid
fastställande af stat för justitierevisionsexpeditionen hade emellertid tagits
i beräkning, att vaktmästarne genom kallelsepenningar hade en extra in¬
komst, och med hänsyn härtill bestämts, att deras tjenstgöringspenningar
skulle utgå med allenast 200 ki’onor, under det högsta domstolens samt
öfriga embetsverks vaktmästare finge 300 kronor för år räknadt; af en till
nedre revisionen öfverlemnad uppgift för åren 1898, 1899 och 1900 fram-
ginge, att vaktmästarnes inkomst i medeltal uppgått, för delgifning af be¬
rättelser till 557 kronor och för kallelser till förhör till 494 kronor eller
tillhopa till 1,051 kronor, i följd hvaraf nedre revisionens fem ordinarie
vaktmästare, mellan hvilka berörda medel lika fördelades, genom dessa
kallelsepenningars upphörande komme att lida en minskning i extra in¬
komster af omkring 210 kronor för dem hvar; härtill komme, att revisions-
sekreterarnes antal, som år 1876, då nu gällande stat antogs, uppgick
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
7
till 11, under de senare åren stigit till 14, samt att vaktmästarne, som
bland annat hade till åliggande att hvarje morgon klockan omkring
nio infinna sig i bestämd ordning hos de revisionssekreterare, hvilka
för dagen hade föredragning i högsta domstolen, för att afhemta hand¬
lingar, fått sin uppassningsskyldighet sedan år 1876 betydligt ökad
genom den på sista åren inträffade ökningen i revisionssekreterarnes
föredragningsskyldighet i anledning af högsta domstolens tjenstgöring
på två rum under maj och oktober månader samt dessutom sammanlagdt
sex veckor å ett tredje rum; på grund häraf hade vaktmästarne anhållit,
att nedre revisionen ville söka utverka, att redan från och med år 1902
måtte åt en hvar af nämnda fem ordinarie vaktmästare beredas ett till¬
skott i deras tjenstgöringspenningar af 200 kronor, så att dessa derefter
finge utgå med sammanlagdt 400 kronor.
Då en sådan höjning af de vid embetsverket anstälda vaktmästarnes
tjenstgöringspenningar måste anses vara af förhållandena särdeles på¬
kallad, hade nedre revisionen hemstält, att i sådant afseende erforderlig
åtgärd måtte vidtagas.
Enär, på sätt af det ofvan anförda framginge, ifrågavarande fem
vaktmästares tjenstgöringspenningar, med hänsyn till en för dem be¬
räknad extra inkomst, bestämts till ett belopp, som med 100 kronor
understege tjenstgöringspenningarne för vaktmästarne i de flesta öfriga
embetsverk, men omförmälda extra inkomst numera komme att i det
närmaste upphöra, ansåge departementschefen billigheten fordra, att tjenst¬
göringspenningarne hädanefter skulle utgå med lika belopp till vakt¬
mästarne i nedre revisionen som i flertalet öfriga embetsverk, eller med
300 kronor, och således höjas med 100 kronor.
Visserligen lärer det icke kanna förnekas, att, på samma gång ifråga¬
varande vaktmästare till följd af de i statsrådsprotokollet angifna om¬
ständigheter komma att få vidkännas minskning i sina af tjensten här¬
flytande extra inkomster, de ock af samma orsaker få åtnjuta viss lindring
i afseende på göromålen; men då berörda inkomster lära hafva blifvit
tagna i beräkning vid afvägandet af dessa vaktmästares aflöningsförmåner
och dervid föranleda att tjenstgöringspenningarna för dem blifvit satta
100 kronor lägre än för vaktmästarne vid andra, med det nu ifrågava¬
rande jemförliga embetsverk, synes de extra inkomsternas nästan full¬
ständiga upphörande böra medföra, att tjenstgöringspenningarna höjas med
föreslaget belopp.
Utskottet får derför hemställa,
8
Statsutskottets Utlåtande lS:o 3.
att Kong! Maj:ts nu ifrågavarande framställning
må af Riksdagen bifallas.
Vid bifall till hvad utskottet här ofvan hemstält, kommer anslaget
till nedre justitierevisionen, nu upptaget till 150,400 kronor, att höjas med
500 kronor eller till 150,900 kronor.
Svea hofrätt med derunder lydande justitiestat.
Angående 4: o) I statsverkspropositionen har under denna hufvudtitel uti punkten
tjenstgöring$- 4 föreslagits, att Riksdagen måtte medgifva, att i staten för Svea hofrätt
'hofrätt» mec^ derunder lydande justitiestat upptagna tjenstgöringspenningar 200
postema i kronor för en hvar af tio vid hofrätten anstälda hofrättsposter måtte för-
Svea hofrätt, höjas med 100 kronor till 300 kronor, eller således för dem samtliga med
[4.] sammanlagdt 1,000 kronor.
I fråga om denna framställning inhemtas af statsrådsprotokollet föl¬
jande.
Beträffande aflöningen åt de vid Svea hofrätt anstälda tio så kallade
hofrättsposter hade hittills varit rådande enahanda förhållande, som förut
i nämnda statsrådsprotokoll vore i fråga om nedre justitierevisionens vakt¬
mästare omförmäldt, eller att deras tjenstgöringspenningar, med hänsyn
till den för dem påräknade inkomst af så kallade kallelsepenningar, utgått
med allenast 200 kronor, under det att motsvarande betjente vid Göta
hofrätt och hofrätten öfver Skåne och Blekinge, för hvilka nyssnämnda
inkomst ej ansetts kunna i nämnvärd mån komma i betraktande, åtnjutit
300 kronor i tjenstgöringspenningar.
I skrifvelse till Kongl. Maj:t den 31 sistlidne oktober hade Svea hof¬
rätt anfört, att från och med år 1902 lagen om ändring i vissa delar af
rättegångsbalken den 14 juni 1901 komme att föranleda betydande
minskning i hofrättsposternas berörda särskilda inkomst dels till följd af
upphörandet af de i 22 kapitlet rättegångsbalken föreskrifna skriftliga
berättelser i vissa mål, dels ock i anledning af den genom lagen gjorda
inskränkning i parternas rätt att hos hofrätt påkalla muntligt förhör i
vademål, hvilken rätt i Svea hofrätt dittills begagnats i synnerligen stor
utsträckning. Enligt uppgjord beräkning skulle sammanlagda inkomsten
af förhörskallelser och afgifter för berättelsers tillställande hafva under
åren 1898—1900 uppgått till omkring 2,000 kronor årligen eller således
till ungefär 200 kronor för hvarje hofrättspost. Då denna inkomst från
och med år 1902 komme att nedgå i så väsentlig mån, att densamma
Statsutskottets Utlåtande JS:o S.
9
icke vidare borde kunna såsom ordinarie aflöningsförmån tagas i beräkning,
hade hofrätten hemstält om vidtagande af den åtgärd, som erfordrades,
för att de till hofrättsposterna vid hofrätten anslagna tjenstgöringspenningar
måtte komma att förhöjas åtminstone med 100 kronor. Oaktadt den
minskning i hofrättsposternas göromål, som, på sätt ofvan vore nämndt,
blefve en följd af den nya lagen, hade hofrätten ansett sig icke kunna
föreslå en nedsättning af vaktbetjeningens antal, enär hofrätten utvidgats
med två ordinarie divisioner utan att tillökning i den ordinarie vakt-
betjeningen dervid egt rum, samt såväl denna omständighet som äfven
hufvudstadens fortgående utvidgning medfört, att vaktbetjeningens tjenst¬
göring för embetsverket i väsentlig grad ökats.
Departementschefen har anfört, att han, på enahanda grund, som af
honom blifvit i fråga om höjande af vaktmästarnes i nedre justitierevisio-
nen tjenstgöringspenningar anförd, ansåge en höjning med 100 kronor i
hofrättsposternas vid Svea hofrätt tjenstgöringspenningar böra föreslås.
Under åberopande af hvad utskottet i näst föregående punkt anfört
beträffande föreslagen löneförhöjning åt vaktmästarne vid nedre justi-
tierevisionen, hvilket eger tillämpning jemväl angående nu ifrågavarande
hofrättsposter, får utskottet hemställa,
att Kong! Maj:ts förevarande framställning må af
Riksdagen bifallas.
5:o) Uti punkten 5 under denna hufvudtitel har Kong! Maj:t föreslagit-4"5®*?*/<5r'
< i o o o vultninosfcostm
Riksdagen att medgifva, att i staten för Svea hofrätt med derunder lydande nadsbidrag i
justitiestat måtte, under förutsättning att särskildt aflåten proposition med anle<*<lin? af
förslag till lag om domsagas kansli med mera blefve af Riksdagen bifallen,kanslibiträden
för hvarje domsaga, der förvaltningskostnadsbidrag för närvarande utginge,*
detsamma höjas med 300 kronor, och för domsaga, der förvaltningskostnads- hofrätt.
bidrag ej egde rum, sådant bidrag upptagas med likaledes 300 kronor, och [5.]
att således för samtliga 57 domsagor under hofrätten förvaltningskostnads-
bidragen höjas med sammanlagdt 17,100 kronor.
Denna framställning har blifvit af utskottet öfverlemnad till samman¬
satt stats- och lagutskott, som deröfver framdeles lärer komma att afgifva
utlåtande; hvilket utskottet härmed skolat för Riksdagen
anmäla.
Bill. till fli/esd. Prof. 1902. 4 Sami. 1 Afd. .3 Höft.
2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
åkning/ 6:o) ^01ln^ Maj:t har under denna hufvudtitel i punkten 6 föreslagit
arfvodena till Riksdagen att medgifva, att de i staten för Svea hofrätt med derunder ly-
tingstålkar. (]aJKle jugtitiestat för tingstolkar anslagna arfvoden, tillhopa 1,100 kronor,
[6-] måtte höjas till 3,000 kronor, att utgå enligt de i statsrådsprotokollet an¬
gifva bestämmelser och sålunda ökas med 1,900 kronor.
Af åberopade statsrådsprotokollet inhemtas i detta ämne följande.
I nu gällande riksstat funnes under ordinarie anslaget för Svea hof¬
rätt med derunder lydande justitiestat enligt särskilda kong! bref den 5
oktober 1860, den 29 september 1863 samt den 15 mars och den 12 april
1872 uppförda arfvoden till tolkar i vissa tingslag i domsagorna inom
Norrbottens län, nemligen
inom Piteå domsaga:
till en tolk i Arvidsjaurs sockens tingslag ................................. 50 kronor
» » » » Arjepluogs lappmarks » 50 »
inom Luleå domsaga:
till en tolk i Jockmocks lappmarks tingslag............................... 50 kronor
inom Kalix domsaga:
till en tolk i Ofver-Kalix tingslag................................................. 50 kronor
» » » » Gellivare lappmarks tingslag ............... 50 »
inom Torneå domsaga:
till en tolk i Neder-Torneå och Carl Gustafs tingslag.............. 200 kronor
» » » » Öfver-Torneå tingslag och Pajala tingslag........... 350 »
» » » » Juckasjärvi lappmarks tingslag och Enontekis
lappmarks tingslag .................................................................. 300 »
Tolken i Öfver-Torneå och Pajala tingslag vore skyldig att tjenstgöra
äfven i Korpilombolo tingslag inom samma domsaga, och den för Neder-
Torneå och Carl Gustafs tingslag anstälde tolk hade att tjenstgöra äfven
inom Neder-Kalix tingslag i Kalix domsaga, derest hans biträde af doma¬
ren derstädes påkallades.
Enligt de för tolkarnes tjenstgöring meddelade bestämmelser vore de
skyldige att såväl vid de ordinarie tingen som vid urtima ting och extra
förrättningar tillhandagå med tolkning i finska och lappska språken eller
i tingslag utom lappmarkerna endast i förstnämnda språk; och vore de för
förrättningar, som ej egde rum å det vanliga tingsstället, berättigade att
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
11
af andra hufvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar bekomma
ersättning enligt fjerde klassen i gällande resereglemente, dervid resan be¬
räknades från tingsstället i orten och dit åter. Tolkarne tillsattes, på sätt
om en del af dem uttryckligen stadgats, af vederbörande domare. Denna
anordning hade emellertid, på sätt den 17 oktober 1900 af dåvarande de¬
partementschefen vid framläggande inför Kong! Maj:t af förslag till lag om
tolks anställande vid domstol anförts, åtminstone på senare tid mindre väl
motsvarat sitt ändamål, i det svårighet mött att finna lämpliga personer,
villiga att mot det obetydliga arfvode, som erbjudits, åtaga sig berörda
uppdrag. Departementschefen hade derför tillkännagifvit sin afsigt att fram¬
deles föreslå Kongl. Maj:t att för afhjelpande af denna brist till Riksdagen
göra framställning om förhöjning i anslaget till allmänna tingstolkar.
Då departementschefen nu, sedan Kongl. Maj:t den 4 januari 1902
besluta proposition till Riksdagen om antagande af förberörda lagförslag,
tilläte sig upptaga denna fråga, ville han erinra, hurusom i ett af Kongl.
Maj:t under år 1900 afgjordt besvärsmål angående ersättning till en till¬
fällig tolk, som tjenstgjort vid särskilda syneförrättningar inom Torneå
domsaga, statskontoret i infordradt utlåtande anfört, att, då statskontoret
af inkomna handlingar och räkenskaper inhemtat, dels att af de till arf-
voden åt tingstolkar anslagna medel, tillhopa 1,100 kronor, för hvardera
af åren 1897, 1898 och 1899 besparats 1,000 kronor, dels ock att Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län af anslaget till rese- och
traktamentspenningar under senare åren utbetalat till ett stort antal till¬
fälliga tingstolkar rese- och traktamentsersättning för resor från deras
hemvist till de ordinarie tingsställena, hade statskontoret ansett sig böra
från Kongl. Maj:ts bemälde befallningshafvande infordra upplysning om
anledningen till berörda förhållanden. I anledning häraf hade Kongl. Maj-.ts
befallningshafvande upplyst, dels att under åren 1897, 1898 och 1899
ordinarie tingstolkar icke varit tillsatta i Arvidsjaurs, Öfver-Kalix, Gelli-
vare, Neder-Torneå och Carl Gustafs, Öfver-Torneå, Pajala, Juckasjärvi
och Enontekis tingslag, hvilket. berott derpå, att vederbörande domhafvande
icke kunnat till tingstolkar erhålla fullt lämpliga och dugliga personer,
helst som, äfven om sådana vissa tider inom tingslaget funnits, de ej velat
för det arfvode, som bestodes, underkasta sig de skyldigheter, som ålåge
en ordinarie tingstolk, dels ock att användningen af de af domhafvandena
förordnade tillfälliga tolkar varit afsevärd, särskilt inom Torneå och
Kalix domsagor, och hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande af infordrade
upplysningar ansett framgå, att anslagen till tingstolkar måste högst väsent¬
ligt höjas, derest anledning skulle gifvas till antagande, att personer, åt
hvilka det vigtiga uppdraget att tolka vid tingen kunde anförtros, kunde
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
vinnas mot åtnjutande af fasta arfvoden. Statskontoret hade vidare anfört,
att da bestämmelserna om ersättning åt tingstolkar enligt resereglementet
icke vore a tillfälligt förordnade tolkar tillämpliga, men den omständighet,
att ordinarie tingstolk ej kunnat erhållas, ej borde föranleda, att vare sig
de enskilda parterna eller domaren skulle nödgas bestrida kostnaden för
tolks anlitande, statskontoret ansåge sig böra framhålla behofvet af ändrade
bestämmelser i fråga om ersättning åt tingstolkar.
I anledning af hvad sålunda förekommit hade Kong!. Maj:ts befall¬
ningshafvande i Norrbottens län anmodats att inkomma med utredning
och utlåtande, i hvad mån höjning af arfvodena till ordinarie tingstolkar
inom länet kunde anses erforderlig.
Med sitt på grund häraf afgifna utlåtande hade Kong! Maj:ts be¬
fallningshafvande öfverlemnat yttrandena af vederbörande domhafvande.
Af dessa hade häradshöfdingen i Piteå domsaga upplyst, att i Arvids¬
jaurs sockens tingslag, der två lagtima ting årligen hölles och särskild!
sammanträde för tings afsilande i allmänhet ej varit erforderligt, tings¬
tolken under femårsperioden 1896—1900 bort uppehålla sig vid tingsstället
minst sex dagar årligen, hvartill borde läggas minst tre till fyra dagar
för tolkens resor till och från tingsstället. Då målen i följd af den allt
lifligare rörelsen i orten sannolikt komme att tilltaga i antal och betyden¬
het, ansåges särskilda slutting inom en ej aflägsen framtid regelmessigt
blifva af behofvet påkallade. Tillika borde erinras derom, att då det nu
utgående arfvodet, 50 kronor, år 1860 bestämdes, endast ett lagtima ting
om året förrättades. Vid dessa förhållanden, och derest för bedömande
af beloppet af den ersättning för resor och tidspillan, som skäligen borde
tillkomma tingstolken, de i gällande resereglemente angående tingstolk
gifna bestämmelser lades till grund, syntes det till tingstolken i Arvids¬
jaur utgående arfvode numera vara för lågt tilltaget och böra, för er¬
hållande af fullt lämplig och kunnig person, höjas till minst 100 kronor.
Hvad anginge Arjepluogs lappmarks tingslag, der allenast ett lagtima
ting om aret hölles och särskild! slutting i allmänhet ej erfordrades, hade
under ofvannämnda femårsperiod lagtima tingen upptagit en tid af två
och på senare tid tre dagar om året. Om till nämnda tid lades allra
minst två dagar för tolkens resa från och till tinget, hade han för sin„
befattning alltså måst tillsätta inalles minst fyra till fem dagar om året
äfvensom vidkännas kostnader för skjuts till och från tingen. Ehuru med
afseende å hvad sålunda anförts det för närvarande till tingstolken i Arje-
pluog utgående arfvode, 50 kronor, icke kunde anses oskäligt lågt, borde
likväl framkallas, att fyrtio år förflutit från det arfvodet bestämdes, och
att priset på det aflönade arbetet under nämnda tid otvifvelaktigt på så
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
13
godt som alla områden stigit. I följd häraf och då, för att till tingstolk-
befattningen måtte kunna erhållas fullt lämplig och kunnig person, det
vore af vigt, att arfvodet ej vore för knappt tilltaget, syntes det vara
både billigt och med rättskipningens intresse öfverensstämmande, att arf¬
vodet jemväl för tingstolken i Arjepluog höjdes i någon män, eller till
75 kronor.
Bäst syntes dock både kronans och tolkarnes intressen blifva tillgodo¬
sedda, derest arfvodena till tingstolkarne för hvarje gång utginge enligt
resereglementet.
Häradshöfdingen i Luleå domsaga hade meddelat, att det visserligen
icke ofta förekomme något mål eller ärende, deri den i Jockmock anstälde
tolkens biträde behöfde anlitas, men att han alltid måste finnas tillstädes
under de ordinarie rättegångsdagarne; och då dessas antal för närvarande
vore minst fyra och kunde väntas blifva större, syntes det blifva erforder¬
ligt, för att skicklig person skulle kunna erhållas till befattningen, att det
nuvarande arfvodet, 50 kronor, höjdes åtminstone till 75 kronor. Vid
senaste lagtima ting hade inträffat, att tingstolken, som innehaft ifråga¬
varande befattning från år 1875, afsagt sig densamma under antydan, att
arfvodet icke för honom utgjorde full ersättning för tidspillan.
Häradshöfdingen i Kalix domsaga hade anfört, att, hvad först anginge
tingstolken i Gellivare, hade vid den tid, då anslag till hans aflöning först
beviljats, ett lagtima ting årligen hållits och detta hade räckt i allmänhet
tre eller fyra dagar. Urtima tingen inom detta tingslag hade då ej heller
varit ofta påkommande. Nu deremot hölles årligen två lagtima ting,
hvilka påginge, aldrig mindre än åtta, men oftast nio till tio dagar. I
regel förrättades urtima ting med häktade och för handläggning af mål,
som anginge öfverträdelser af författningarna angående försäljning af sprit¬
drycker samt öl och vin med mera, hvar tredje vecka, hvarje gång van¬
ligen under två dagar, men ofta längre. Det vore sjelfkärt, att under
sådana förhållanden icke någon lämplig och pålitlig person kunde eller
ville för den nu anslagna årslönen af 50 kronor åtaga sig tingstolkbefatt-
ningen. Med de dryga lefnadskostnader, som nu vore rådande i Gelli¬
vare, kunde ingen fullt duglig tingstolk der erhållas under en årslön af
allra minst 600 kronor.
Äfven inom Öfver-Kalix tingslag hölles visserligen numera två lag¬
tima ting om året, men tingen vore för närvarande af kort varaktig¬
het, i allmänhet två dagar, sluttingsdagarne oräknade. Af urtima ting
förekomme endast ett eller annat, stundom intet under året. Ehuru det
visserligen med den ökade samfärdsel, som jernvägen till Morjärv Lomme
att medföra, vore att motse, att målens antal vid de lagtima tingen komme
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
att ökas och urtima tingens antal växa,, syntes dock för närvarande ej
någon ökning af lönen för ordinarie tingstolken inom detta tingslag böra
ifrågakomma.
Hvad slutligen beträffade Neder-Kalix tingslag, syntes det numera, se¬
dan Neder-Torneå och Neder-Kalix tingslag kommit att tillhöra olika
domsagor, vara högst olämpligt, att ordinarie tingstolken för Neder-Torneå
tingslag med tingsställe i Haparanda tjenstgjorde äfven inom Neder-Kalix,
hvars tingsställe vore beläget i Neder-Kalix kyrkostad på sex mils afstånd
från Haparanda. Neder-Kalix häradsrätt hade ofta behof af tingstolkens
biträde, Stundom hvarje dag under de lagtima tingen, som i allmänhet
påginge sex dagar, slut tings daga rne oräknade. Under tingen förekomme
vanligen ett eller flera extra sammanträden för ransakningar med häktade,
och urtima ting mellan de ordinarie vore ej sällsynta. Derför syntes nö¬
digt, att för Neder-Kalix tingslag lön på stat ansloges till en ordinarie
tingstolk. Denna lön kunde, om kompetent person skulle erhållas, icke
sättas lägre än till 100 kronor. För denne tingstolk syntes kännedom om
lappska språket ej erforderlig.
Slutligen hade häradsliöfdingen i Torneå domsaga anfört, att en hvar,
som vore förtrogen med förhållandena inom våra finskspråkiga bygder,
hvaraf Torneå domsaga helt och hållet bestode, nogsamt torde inse, att
tolkbefattningen vid rättsförhandlingarna inom denna domsaga vore ett
uppdrag, som på den person, åt hvilken det anförtroddes, stälde stora for¬
dringar. Obekant med finska språket, som ju i allmänhet domaren måste
antagas vara, blefve han vid rättsförhandlingarna i hög grad beroende af
qvalifikationerna hos den honom biträdande tolken, ej allenast beträffande
de rättsökande utan äfven i förhållande till häradsnämnderna, hvari endast
undantagsvis en eller annan talade svenska. Sålunda kunde, i saknad af
kontroll från domarens sida och utan tillfälle för denne att verksamt ut¬
öfva processledningen, ett måls utredning och en parts på rättegången
grundade anspråk genom eu vårdslös eller mindre samvetsgrann tolkning,
okunnighet eller bristande uppmärksamhet från tolkens sida i hög grad
äfventyras. Man behöfde ju blott betänka, hurusom vid återgifvande af
ett på finska språket aflagdt vittnesmål den minsta nyansering af orda¬
lagen deri kunde åt vittnesmålet gifva en förändrad betydelse. Såväl in*
den allmänna rättssäkerhetens som ur domarens egen personliga synpunkt
måste det derför vara af synnerlig vigt att till tolk söka erhålla den der¬
för lämpligaste personen. För att på ett tillfredsställande sätt fylla befatt¬
ningen måste af tolken fordras stor samvetsgrannhet, snabb uppfattning,
förmåga ej mindre att i koncentrerad form återgifva den muntliga rätts-
förhandlingens innehåll än äfven att från ettdera af de båda språken
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
15
korrekt och omedelbart öfversätta handlingar och skriftliga inlagor med mera.
Dessa egenskaper förutsatte, förutom en viss bildningsgrad och intellektuel
begåfning, framför allt eu genom ständig och trägen öfning förvärfvad
vana vid rättsförhandlingarna och deras korrekta återgifvande, känne¬
dom i den juridiska terminologien, lokal- och personalkännedom inom
domsagan med mera, något som endast kunde ernås genom att tolken en
längre tid åtföljde domaren på olika embetsförrättningar och inom olika
tingslag. Dessa omständigheter och den erfarenhet, häradshöfdingen under
sin vistelse i domsagan vunnit, hade föranledt honom att låta tolkbefatt¬
ningen så mycket som möjligt bestridas af en och samma person inom
hela domsagan och under eu längre tidsföljd; och säkerligen kunde endast
derigenom den till tolk använda personen vinna den för befattningen
nödiga erfarenhet och mångsidiga utbildning. Till följd af embetsgöro-
målens stora mängd och domsagans betydliga omfattning hade i allmän¬
het den domhafvanden åliggande arbetsbörda måst fördelas på två personer
samt på grund deraf, förutom den till tolk vanligen använda personen,
annan tillfällig tolk ofta inåst anlitas. Med de i förhållande till de under
senare tider stegrade lefnadskostnaderna och arbetsförtjensterna opropor¬
tionerligt låga fasta arfvoden, som funnes å stat uppförda till tolkbefatt¬
ning inom de särskilda tingslagen, syntes det vara omöjligt att till ett
sådant uppdrag erhålla lämpliga och fullt qvalificerade personer inom de
särskilda tingslagen, synnerligast som mängden af förrättningar betydligt
ökats under senare åren. Med säkerhet syntes kunna påstås, att inom
lappmarkssocknarna några till tolkbefattningen lämpliga personer, som varit
villiga att mot den ersättning, som åt tillfälliga tolkar bestodes, biträda
med tingstolkning, icke varit att tillgå, då de enda personer, som kunnat
tänkas hafva varit till uppdraget kompetente, nemligen prester och skol¬
lärare, till följd af sin tjenst icke kunnat påräknas vid alla de tillfällen,
då tolk behöfts. En tillfredsställande lösning af tolkfrågan syntes sålunda
erfordra, att en till tolk lämplig person anstäldes för hela domsagan med
ett fast årligt arfvode jemte reseersättning. I betraktande af såväl nöd¬
vändigheten att till uppdraget erhålla en fullt qvalificerad person, villig
att helt egna sig åt uppdraget, som ock de stegrade lefnadskostnaderna,
syntes det fasta anslaget icke böra sättas lägre än 1,500 till 2,000 kronor
årligen, under förutsättning att tolken dessutom åtnjöte reseersättning
efter fjerde klassen i resereglemente!. Utom den sålunda anstälda ordi¬
narie tolken, syntes, med hänsyn till hvad förut anförts, vara nödvändigt
att vid behof få anlita extra ordinarie tolkar, hvilka då såsom ersättning
för sitt uppdrag lämpligen borde åtnjuta reseersättning enligt fjerde klassen
i resereglemente!. Det borde slutligen framhållas, att behofvet af tolk
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
inom Torneå domsaga föranleddes af de allmänna språkförhållandena å
orten och icke allenast deraf, att en enskild part tillfälligtvis saknade
kunskap i landets språk.
I sitt ofvanberörda utlåtande hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande
vitsordat, att behof af tolk förefunnes inom Arvidsjaurs, Arjepluogs, Jock-
mocks, Ofver-Kalix, Neder-Kalix och Gellivare tingslag äfvensom i samt¬
liga tingslag inom Torneå domsaga. Då förhållandena inom länets sär¬
skilda domsagor vore väsentligen skiljaktiga, blefve såväl tingstolkarnes
arbete som den ersättning, för hvilken lämpliga tingstolkar kunde erhållas,
väsentligen olika. Den domsaga inom länet, der tingstolk mest anlitades,
vore Torneå domsaga, hvars invånare till allra största delen vore finsk¬
talande. Tingstolks biträde vore derför nödvändigt vid samtliga härads¬
rätter inom domsagan äfvensom vid de allra flesta urtima ting och andra
förrättningar, som hölles af domare med biträde af nämnd, äfvensom vid
en hel del andra af domaren företagna förrättningar. Då behofvet af
tingstolk så ofta förekomme, syntes det vara till stor fördel för rättsskip¬
ningen, om en tingstolk anstäldes för hela domsagan. Vid häradsrätterna
inom Kalix domsaga förekomme ej behofvet af tingstolk så ofta, utom vid
Gellivare lappmarks häradsrätt. Då tingstolken inom Torneå domsaga
kunde antagas blifva mycket upptagen, syntes en särskild tingstolk behöfva
anställas vid Neder-Kalix häradsrätt, och det syntes ej lämpligt, att en
tingstolk anstäldes för hela Kalix domsaga, då för tolkarne vid Öfver-
Kalix och vid Neder-Kalix häradsrätter erfordrades kunskap endast i finska
språket men för tolken vid Gellivare häradsrätt jemväl i lappska. Icke
heller syntes skal förefinnas att för Arvidsjaurs och Arjepluogs tingslag
anställa gemensam tolk. Då afstånden inom länets domsagor vore högst
betydliga, och det icke vore visst, att kunnige tingstolkar kunde i när¬
heten af tingsställena erhållas, syntes det vara nödvändigt, att tingstolkarne
utöfver de arfvoden, de kunde erhålla, tillerkändes rätt till ersättning enligt
resereglementet för sina inställelser, då de påkallades. I öfrigt ville Kongl.
Maj:ts befallningshafvande såsom eget utlåtande åberopa hvad domhafvan-
dena i frågan anfört och lifligt tillstyrka bifall till deras samtliga fram¬
ställningar.
Departementschefen har förklarat sig anse af hvad sålunda förekom¬
mit framgå, att tolkbefattningarna i förenämnda domsagor icke kunde
med nuvarande anordningar på ett tillfredsställande sätt uppehållas. Då
emellertid det fortfarande behofvet af ständigt tolkbiträde i dessa dom¬
sagor borde få anses ådagalagdt, syntes icke böra ifrågasättas någon annat,
än att ständiga tolkar borde vara der anstälda. Men då erfarenheten
visat, att de ständiga tolkbefattningarna på senare tid af brist på lämp¬
i
Statsutskottets Utlåtande N:o S. 17
liga sökande till största del stått obesatta, ansåge departementschefen det
blifva nödvändigt, att godtgörelsen åt tolkarne höjdes. Att härvid införa
den ifrågasatta anordningen, att tolkarne skulle för hvarje särskild ordi¬
narie förrättning erhålla ersättning enligt resereglementet, syntes dock ej
vara att förorda. Utan rubbning i nu gällande föreskrifter om tolks rätt
till ersättning enligt resereglementet i vissa fall, borde alltså för när¬
varande vidtagas allenast den åtgärd, att — med de för tingslagen i
Torneå domsaga anslagna arfvodens förenande till ett arfvode åt en för
hela domsagan gemensam tolk — de fasta arfvodena ökades och derjemte,
pa de af vederbörande domhafvande och Kongl. Maj:ts befallningshafvande
anförda skäl, arfvode anslås till en särskild tingstolk för Neder-Kalix
tingslag med skyldighet att tolka i finska språket. I fråga om de härför
erforderliga beloppen syntes skäl ej förefinnas att afvika från domhafvan-
denas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande biträdda förslag, dervid af de
af domhafvanden i Torneå domsaga alternativt och under förutsättning
af ersättning enligt resereglementet föreslagna belopp det högre borde vid
bortfallande af nämnda förutsättning förordas.
Hvad af domhafvanden i sistnämnda domsaga hemstälts om rätt att
anlita extra ordinarie tolkar, hvilka skulle ega uppbära ersättning enligt
resereglementet, syntes åtminstone för närvarande icke föranleda vidare
åtgärd.
De förordade förändringarna skulle föranleda, att i staten för Svea
hofrätt med derunder lydande justitiestat arfvode till tingstolkar uppför¬
des med följande belopp, nemligen:
för eu allmän tolk i Arvidsjaurs sockens tingslag 100 kronor, för en
allmän tolk i Arjepluogs lappmarks tingslag 75 kronor, för en allmän
tolk i Jockmocks lappmarks tingslag 75 kronor, för en allmän tolk i Öfver-
Kalix tingslag 50 kronor, för en allmän tolk i Neder-Kalix tingslag med
skyldighet att tolka i finska språket 100 kronor, för en allmän tolk i
Gellivare lappmarks tingslag 600 kronor samt för en för samtliga tings¬
lag inom Torneå domsaga gemensam allmän tolk 2,000 kronor, hvilka
arfvoden borde utgå under enahanda vilkor, som för utbetalningen af de
fasta tolkarfvodena hittills varit gällande.
Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion (n:o 115) har
herr G. Kronlund föreslagit, att Riksdagen antingen ville medgifva, att den
af Kongl. Maj:t föreslagna, inom samtliga tingslag i Torneå domsaga
gemensamma allmänna tolken måtte få jemte det af Kongl. Maj:t före¬
slagna arfvodet 2,000 kronor uppbära ersättning för resor i och för tolk¬
uppdraget efter fjerde klassen i resereglementet eller ock, derest denna
Bill. till Rilcsd. Prot. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 3 Häft. 3
Angående
en inom
Andra Kam¬
maren väckt
motion.
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
hemställan icke vunne bifall, att Riksdagen måtte höja det föreslagna tolk-
arfvodet till 3,400 kronor.
Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för dessa sina förslag
får utskottet hänvisa till sjelfva motionen, hvari dels finnes anfördt det
af motionären i egenskap af domhafvande i Torneå domsaga uti frågan
afgifna yttrande, som återfinnes uti statsrådsprotokollet, dels ock ytter¬
ligare motivering är af motionären förebragt för det nu framstälda förslaget.
Den utredning i förevarande ämne, som i statsrådsprotokollet lem-
nats, synes utskottet utvisa hehöfligheten af förhöjning i de nu till all¬
männa tingst ölkar vid ifrågavarande häradsrätter anvisade anslag; och
har utskottet icke funnit skäl till erinran mot de af Kongl. Maj:t i sådant
afseende föreslagna belopp.
Hvad deremot det af motionären framstälda förslag angår, finner
utskottet visserligen, att förhållandena inom Torneå domsaga synas i sär¬
skild! hög grad betinga, att goda tingstolkar der böra finnas att tillgå,
samt äfven att, till följd af domsagans stora utsträckning och föga utveck¬
lade kommunikationer, resorna blifva långa och för tolken förenade med
betydliga utgifter. Men då Kongl. Maj:t vid pröfning af anslagsbehofvet
för anställande af tolk inom denna domsaga ansett sig kunna stanna vid
ett fast arfvode af 2,000 kronor med bibehållande af de hittills gällande
bestämmelserna angående allmän tingstolks rätt till ersättning enligt rese-
reglementet, finner utskottet sig icke höra förorda medgifvanden i fråga
om ersättning till tolk inom denna domsaga utöfver hvad Kongl. Maj:t
nu ifrågasatt. Då det emellertid synes utskottet icke vara omöjligt, att
genom anställande af mer än eu tingstolk i denna domsaga, tingstolkens
resor må kunna till sin längd inskränkas, och alltså de utgifter, en tolk
får vidkännas på grund af tingsresor, kunna i någon mån nedbringas,
samt till följd häraf större lätthet uppstå att för den anvisade ersättningen
erhålla nödigt tolkbiträde, har utskottet, för att lemna möjligheten till
dylik anordning öppen, ansett föreskriften om en för samtliga tingslag
inom Torneå domsaga gemensam tolk böra utgå och arfvodet, beträffande
denna domsaga, afse en eller flera tolkar.
På grund häraf hemställer utskottet,
att Riksdagen må, med afslag å herr Kronlunds
ofvanberörda motion, besluta, att i staten för Svea hof¬
rätt med derunder lydande justitiestat uppföres arfvode
till tingstolkar med följande belopp, nemligen:
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
19
för en allmän tolk i Arvidsjaurs sockens tingslag
100 kronor; för en allmän tolk i Arjepluogs lappmarks
tingslag 75 kronor; för eu allmän tolk i Jockmocks
lappmarks tingslag 75 kronor; för en allmän tolk i
Öfver-Kalix tingslag 50 kronor; för en allmän tolk i
Neder-Kalix tingslag med skyldighet att tolka i finska
språket 100 kronor; för en allmän tolk i Gellivare lapp¬
marks tingslag 600 kronor samt för en eller flera all¬
männa tolkar i tingslagen inom Torneå domsaga 2,000
kronor, hvilka arfvoden böra utgå under enahanda vil¬
kor, som för utbetalningen af de fasta tolkarfvodena
hittills varit gällande;
samt alltså öka de i förevarande stat för tings-
tolkar nu anslagna arfvoden, tillhopa 1,100 kronor,
med 1,900 kronor, till 3,000 kronor.
Göta hofrätt med derunder lydande justitiestat.
7:o) Kongl. Maj:t har i punkten 7 under andra hufvudtiteln i stats-Angående för-
verkspropositionen föreslagit Riksdagen att, under förutsättning att ofvan”nadsbtdråg
omförmäida proposition med förslag till lag om domsagas kansli med mera t anledning af
blefve af Riksdagen bifallen, öka anslaget till Göta hofrätt med derunder“ktZliibiträ^
lydande justitiestat sålunda, att för hvarje domsaga, der förvaltningskost- dm i dom-
nadsbidrag för närvarande utginge, detsamma höjdes med 300 kronor, och ^d^Göta
att för domsaga, der förvaltningskostnadsbidrag ej egde rum, sådant bidrag hofrätt.
upptoges med likaledes 300 kronor, och att alltså öka anslaget med samman- [7.]
lagdt 13,500 kronor.
• Ifrågavarande framställning har af utskottet blifvit öfverlemnad till
sammansatt stats- och lagutskott för utlåtandes afgifvande till Riksdagen;
hvilket utskottet härmed skolat
anmäla.
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Hofrätten öfver Skåne och Blekinge med derunder lydande
justitiestat.
Angående för- 8:o) Kongl. Maj:t har i punkten 8 under denna hufvudtitel föreslagit
”nadtbidråg Riksdagen att, under förutsättning att propositionen med förslag till lag
i anledning af om domsagas kansli med mera blefve af Riksdagen bifallen, öka före-
kandi? varande anslag sålunda, att för hvarje domsaga uppfördes ett förvaltnings-
biträden i kostnadsbidrag af 300 kronor, eller med sammanlagdt 5,100 kronor.
domsagorna
under hof-
rätten öfver Jemväl nu ifrågavarande framställning har öfverlemnats till samman-
Srlekinge* sa^ stafs' och lagutskott, som deröfver lärer komma att framdeles afgifva,
j-gj utlåtande; h vilket utskottet härmed får hos Riksdagen
anmäla.
Fångvården.
Angående ny 9:o) Kong!. Maj:t har i statsverkspropositionen uti punkten 9 under
^föi^vUea denna hufvudtitel föreslagit Riksdagen dels att medgifva:
fångvårds- ej mindre att det i statsrådsprotokollet öfver justitiedepartements-
betjente. trenden den 11 januari innevarande år angifna förslag till aflöningsstat
L9,J för de betjente vid fångvårdsanstalterna, hvilkas aflöning utginge af det å
riksstaten uppförda bestämda anslaget till fångars vård och underhåll,
finge tillämpas från och med år 1903; med förklarande tillika, att, i stället
för de genom kongl. kungörelserna den 2 juni 1882 och den 30 maj 1890
meddelade bestämmelser, skulle för aflönings åtnjutande å denna stat. gälla:
att den vaktbetjente vid läns- och kronocellfängelserna nu tillkom¬
mande andel af arbetsinkomsten vid dessa fängelser skulle till statsverket
indragas;
att vaktkonstapel skulle vara skyldig underkasta sig den vidsträcktare
tjenstgöringsskyldighet, som af fånggevaldigergöromålens möjligen skeende
öfverflyttning å vaktkonstaplarne kunde föranledas;
att tjensteinnehafvare skulle vara skyldig att mot ersättning för flytt¬
ningskostnaden låta sig förflytta till tjenst inom samma grad vid annan
fångvårdsanstalt;
att tjenstgöringspenningarne finge vid tjenstledighet på grund af läkare-
betyg under loppet af ett och samma kalenderår åtnjutas af tjensteinne-
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
21
häfvare under högst femton dagar vid ledighet för svag helsas vårdande
och under högst två månader vid ledighet för sjukdom; dock med iakt¬
tagande, att nämnda förmån icke finge åtnjutas för mer än samman-
lagdt två månader hvarje år och icke mer än en gång under fortlöpande
ledighet, samt att i tiden för sökt ledighet för helsans vårdande finge
göras den jemkning, som af förhållandena kunde påkallas och af den
sökandes helsotillstånd medgåfves;
att med nu stadgadt undantag tjenstgöringspenningarne finge upp¬
bäras endast för den tid, tjensteinnehafvaren verkligen tjenstgjort;
att tjensteinnehafvare under tjenstledighet såväl för sjukdom som
under högst femton dagar af kalenderåret för svag helsas vårdande egde
uppbära hela lönen, men att den, som eljest undfinge ledighet, kunde för-
pligtas att under ledigheten afstå så mycket af lönen, som för tjenstens
uppehållande erfordrades;
att för tillträde till ålderstillägg tjenstetiden skulle beräknas frän
början af kalenderåret näst efter det, hvarunder utnämning till tjensten
egt rum, med iakttagande att för löntagare, som blifvit transporterad,
denna beräkning skulle omfatta tjenstgöringen i likartad befattning vid
olika fångvårdsanstalter, samt för ordinarie gevaldiger, som transporterades
till vaktkonstapel, hans tjenstgöring som ordinarie gevaldiger, och att lön¬
tagare finge tillgodoräkna sig den tid, som före den nya lönestatens ut¬
färdande förflutit från hans utnämning till tjensten;
att tjensteinnehafvare skulle vara förpligtad att vid uppnådd pensions¬
ålder med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från
tjensten afgå, fångvårdsstyrelsen dock obetaget att låta med afskedet anstå,
derest och så länge den pensionsberättigade pröfvades kunna i tjensten på
ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kunde finnas villig att i
densamma qvarstå; samt
att tjensteinnehafvare, som inginge på den nya staten, skulle vara
underkastad de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunde
varda stadgade; : ,
än äfven att af förslagsanslaget till fångars vård och underhåll finge
från och med år 1903 till en hvar af de nuvarande vaktmästarne vid
länsfängelserna i Linköping och Malmö samt kronohäktet å Långholmen,
så länge dessa eller andra likartade vaktmästarebefattningar af dem inne-
innehades, utbetalas fyllnadsersättning för mistad inkomst af fängelsearbetet
med 100 kronor för år;
samt att af samma anslag finge årligen från och med år 1902 till en
hvar af de å ordinarie stat uppförda, af bestämda anslaget till fångars
vård och underhåll aflönade vaktbetjente, som vore gift eller efter upp¬
förandet å berörda stat ingått gifte, ehuru detsamma sedermera på grund
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
af dödsfall eller af annan anledning upplösts, och som icke på kronans
bekostnad åtnjöte förmånen af fri bostad och vedbrand, intill dess han af
sådan förmån kunde komma i åtnjutande, utgå hyresersättning och anslag
till inköp af femton kubikmeter barrved; dock med iakttagande, att hyres-
ersättnings högsta årliga belopp icke finge öfverstiga 250 kronor, att hyres-
ersättningarna i medeltal icke finge öfverstiga 200 kronor årligen till
hvarje vaktbetjent samt att hyresersättningarna och vedanslagen skulle
efter de å olika orterna gällande hyror å bostadslägenheter och pris å ved
bestämmas;
dels ock att såsom följd häraf öka bestämda anslaget till fångars vård
och underhåll med 55,950 kronor.
Bifölles hvad sålunda hemstälts, komme bestämda anslaget till fångars
vård och underhåll, som nu utgjorde 503,800 kronor, att ökas till 559,750
kronor och följaktligen fångvårdsanslaget i sin helhet, som nu utgjorde
1,697,445 kronor, att upptagas till 1,753,395 kronor.
Af åberopade statsrådsprotokollet inhemtas i detta ämne följande.
I skrifvelse till Kong!. Maj:t den 28 september 1900 och särskilda
skrivelser den 27 september 1901 hade fångvårdsstyrelsen anfört hufvud¬
sakligen följande.
Före 1883 hade all aflöning till vaktbetjente vid rikets fångvårds-
an stalt er utgått af förslagsanslaget till fångars vård och underhåll. Den
hade för vaktkonstaplarne vid centralanstalterna utgjorts af 550 kronor i
lön och 80 kronor i beklädnadsersättning, tillsammans 630 kronor, och
för konstaplarne vid länens fängelser af 500 kronor i lön och 60 kronor
i beklädnadsersättning, tillsammans 560 kronor, hvarjemte åt hvarje kon¬
stapel hade beståtts ålderstillägg med 50 kronor efter fem och ytterligare
50 kronor efter tio års tjenstgöring. Vid tjenstledighet på grund af läkare¬
betyg hade jemlikt kong!, cirkuläret den 9 november 1860 afdrag å lönen
icke egt rum under de första två månaderna, och derefter hade sådant
afdrag gjorts endast till belopp af högst en fjerdedel af lönen. Af 1882
års Riksdag hade aflöningen för en del af bevakningspersonalen vid fång-
vårdsanstalterna blifvit Överflyttad till bestämda anslaget till fångars vård
och underhåll. Å den stat, som i sådant hänseende af Riksdagen antagits,
hade uppförts, bland annat, aflöning till 200 vaktkonstaplar vid central¬
anstalterna och 150 vid länens fängelser. För de förre hade aflöningen,
med inräkning deri af den förra beklädnadsersättningen, som alltså in-
dragits, blifvit bestämd till 650 kronor och för de senare till 600 kronor,
af hvilka belopp 350 kronor skulle utgå som lön och återstoden, respektive
300 och 250 kronor, som tjenstgöringspenningar. Ålderstilläggen hade
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
23
behållits vid oförändrade belopp, men vid bestämmelsen om tiden för deras
åtnjutande hade i staten gjorts den förändring i ordalydelsen, att de skulle
utgå, icke efter fem och tio års tjenstgöring, utan efter fem och tio år.
Beträffande tjenstgöringspenningarne hade bland vilkoren för den nya af-
löningens åtnjutande stadgats, att de finge uppbäras endast för den tid,
tjensteinnehafvaren verkligen tjenstgjort. Nämnda förändring i uttrycket
angående ålderstilläggen hade föranledt den föreskrift i kongl. brefvet den
8 december 1882, att tiden för åtnjutande af ålderstillägg skulle för de
betjente, som derefter anstäldes i fångvårdens tjenst, räknas, icke från
anställningsåret, utan från början af kalenderåret näst efter det, under
hvilket de erhållit konstitutorial å tjensten och derigenom uppförts såsom
ordinarie med lön å bestämda anslaget. Härigenom och genom föreskriften
angående tjenstgöringspenningarne hade den nya lönestaten i vissa af-
seenden inneburit en verklig försämring af vaktbetjeningens lönevilkor.
Men detta hade ansetts mer än uppvägas derigenom, att vaktbetjeningen
genom dess uppförande å ordinarie stat skulle vinna för egen del pensions-
rätt samt för hustru och barn delaktighet i civilstatens pensionsinrättning.
Verklig förbättring i vaktbetjeningens löneförmåner hade inträdt först
år 1890. Hvad särskild! anginge vaktkonstaplarne, hade aflöningen för
de å ordinarie stat uppförda då blifvit af Riksdagen faststäld till 400
kronor som lön och 300 kronor som tjenstgöringspenningar eller tillsam¬
mans 700 kronor för konstapel vid central fångvårdsanstalt och till 400
kronor som lön och 250 kronor som tjenstgöringspenningar eller tillsam¬
mans 650 kronor för konstapel vid läns- eller kronohäkte, hvarjemte de
begge ålderstilläggen höjts till 75 kronor hvartdera. Tillika hade Riks¬
dagen medgifvit, att af förslagsanslaget till fångars vård och underhåll
finge årligen till en hvar af de å ordinarie stat uppförde vaktbetjente,
som vore gift eller enkling med familj och icke på kronans bekostnad
åtnjöte förmånen af fri bostad och vedbrand, intill dess han af sådan för¬
mån kunde komma i åtnjutande, utgå hyresersättning och anslag till inköp
af 12 kubikmeter ved; dock med iakttagande, att hyresersättnings högsta
årliga belopp skulle utgöra 150 kronor och vedanslagets 35 kronor, att
hyresersättningarna i medeltal icke finge öfverstiga 125 kronor årligen
till hvarje vaktbetjent, samt att hyresersättningarna och vedanslagen borde
efter de å olika orterna gällande hyror å bostadslägenheter och pris å
ved bestämmas.
Enahanda löneförmåner som de, hvilka genom Riksdagens nämnda
beslut tillerkändes ordinarie vaktbetjente vid de fångvårdsanstalter, som
afsåges med den af Riksdagen antagna lönestaten, hade sedermera blifvit
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
af Kong! Maj:t enligt kong], bref den 28 november 1890 medgifna jemväl
åt motsvarande ordinarie betjente vid de öfriga fångvårdsanstalterna.
Förutom nämnda löneförmåner hade, på grund af kongl. bref den 5
december 1855 och den 3 december 1861, en hvar vaktkonstapel, som
genom berömlig tjenstgöring gjorde sig deraf förtjent, årligen tilldelats
gratifikation till belopp af öfver hufvud omkring 75 kronor, hvarjemte
vaktkonstaplarne vid länens fängelser åtnjöte en mindre andel i förtjensten
å fångarnes arbeten. Beloppet af denna andel vore synnerligen vexlande
såväl vid de olika fängelserna som vid hvarje fängelse för sig. Det hade
för enskilda konstaplar utgjort från några få kronor ända inemot 100
kronor per år. Medelbeloppet för konstapel vore enligt styrelsens skrifvelse
till Kongl. Maj:t den 29 september 1899 omkring 25 kronor. Under sista
tiden hade medelsiffran dock i följd af någon ökning i allmänhet af arbets¬
inkomsten i fängelserna stält sig något högre.
Summan af den inkomst, hvartill vaktkonstapel efter uppnådda två
ålderstillägg öfver hufvud kunde komma, utgjoi'de alltså, med frånräkning
af bostad och vedbrand eller anslag dertill men med inberäkning af grati¬
fikation till belopp af 75 kronor, vid central fångvårdsanstalt 925 och vid
läns- eller kronohäkte, efter beräkning af 25 kronor i arbetsinkomst, 900
kronor för år, motsvarande, efter afdrag af 50 kronor om året till skatter
och afgift till civilstatens pensionsinrättning, 2 kronor 40 öre och 2 kronor
33 öre för dag. Redan då styrelsen år 1890 skulle bestämma de belopp,
som borde i hyres- och vedanslag tillerkännas å ordinarie stat uppförde
vaktbetjente, Indika enligt Riksdagens beslut egde uppbära dylikt anslag,
hade det visat sig nödvändigt att, till efterrättelse af de rörande detta
anslag meddelade bestämmelser, sätta detsamma för hvarje konstapel icke
obetydligt lägre, än som motsvarade i orterna gällande pris å för vakt¬
betjente lämpliga bostadslägenheter och å ved. Detta missförhållande hade
numera genom den ansenliga höjning i hyres- och vedpris, som efter
nämnda tid öfverallt inom landet inträda så tilltagit, att lämpliga konstapel¬
lägenheter inom ej allt för långa afstånd från fängelserna år 1899 be¬
tingade i medeltal en årlig hyresafgift af inemot 190 kronor, samt att
medelpriset för den åt vaktbetjente beräknade qvantitet af 12 kubikmeter
ved, räknadt för barrved, då utgjorde i det närmaste 56 kronor. Och
sedan 1899 hade bostads- och ved prisen ingalunda nedgått, utan snarare
i allmänhet ytterligare stigit. Summan af nämnda belopp, 246 kronor,
öfverstege med 86 kronor sammanlagda beloppen af den medgifna medel-
hyresersättningen, 125 kronor, och det nästan undantagslöst med 35 kronor
utgående vedanslaget. Då emellertid allmänt klagades, att berörda ved-
qvantitet vore för knappt beräknad, och att derutöfver ytterligare er¬
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
25
fordrades flere kubikmeter, kunde det belopp, som konstapel måste sjelf
tillskjuta till bostadshyra och ved, uppskattas till öfver hufvud 100 kronor
lör år. Droges detta belopp jemte ofvan till 50 kronor beräknade skatter
och pensionsålder från förenämnda årsinkomster 925 och 900 kronor,
återstode af den förra inkomsten 775 och af den senare 750 kronor för
år, motsvarande för dag respektive 2 kronor 12 öre och 2 kronor 5 öre,
som skulle räcka till för uniforms- och andra kläder samt föda med flere
utgifter åt konstapeln och familjen, hvilken vid den ålder, konstapeln efter
uppnåendet af nämnda inkomstsumma hunnit, vanligen ökats med flere
medlemmar, af hvilka dock i de flesta fall ännu ingen kunde på något
sätt bidraga till familjens hjelp.
Dessa siffror vore beräknade i genomsnitt för de konstaplar, som
uppbure hyres- och vedanslag. För enskilda bland dem stälde sig för¬
hållandet betydligt sämre. I en och annan af landsortsstäderna uppginge
den årliga hyreskostnaden till 250 kronor, i Göteborg till 275 kronor och
i Stockholm, der dock, efter det Riksdagen anvisat ett extra anslag till
uppförande af en vaktkonstapelsbyggnad vid länsfängelset, samtliga vakt-
konstaplarne i en snar framtid antagligen skulle få kostnadsfria bostäder
i kronans hus, ända till 325 kronor.
Då konstapel uppbure i hyresanslag högst 150 kronor, kunde han
alltid, Stockholm frånsedt, nödgas till hyresafgiftens betäckande af annan
tillgång tillskjuta 100 å 125 kronor, hvartill komme det belopp, hvarmed års-
utgiften för ved öfverstege derför anslagna 35 kronor.
Ännu känbarare, då den inträffade, vore den nedsättning i aflöningen,
som vaktkonstapel, enligt hvad ofvan nämnts, måste vidkännas, då han
nödgades för sjukdom taga tjenstledighet. I dylika fall afknappades af¬
löningen till den grad, att för konstapel, som efter långvarig tjenst upp¬
nått ofvan angifna högsta inkomstsumma, deraf för de dagliga utgifterna,
som kunde ökas med extra kostnader i följd af sjukdomen, endast åter¬
stode 1 krona 58 öre å 1 krona 64 öre för dagen. Drabbade då dertill
en dylik olycka eu vaktkonstapel, som äfven fått vidkännas dryga utgifter
för bostad och vedbrand, reducerades hans inkomst så, att nära nog nöd
inträdde.
Beträffande för öfrigt bostads- och vedanslagens otillräcklighet samt
vaktbetjentes skyldighet att vid sjukdomsfall afstå tjenstgöringspenningarne,
tilläte sig styrelsen fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet å de särskildt djup¬
gående följder, som härledde sig ur det närvarande förhållandet i berörda
begge afseenden.
Styrelsen hade i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 24 januari 1899 an¬
gående uppförande af en vaktbetjentsbyggnad vid länsfängelset i Stockholm
Bill. till Rilcsd. Prof. 1902. 4 Samt. 1 Afd. 3 Häft. 4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o S.
visat, hurusom konstaplarne derstädes för att skaffa sig något bidrag till
sina stora utgifter till bostadshyror och vedbrand nödgades i sitt hem
mottaga främmande personer såsom »inneboende». Det vore otvifvelaktigt,
att vid sådant förhållande konstaplarne och deras familjer skulle i väsentlig
mån gå förlustige det helsosamma inflytande, som ett väl ordnadt hemlif
vore egnadt att utöfva. Eu annan följd af hyresanslagets otillräcklighet
vore, att konstaplarne derigenom frestades att hyra sig bostäder, hvarhelst
sådana kunde billigast erhållas. På detta sätt förlorades den med hyres-
ersättningens införande jemväl för fångvården afsedda fördelen, att dessa
betjente skulle kunna skaffa sig bostäder inom sådana afstånd från fängel¬
serna, att deras tjenstgöring icke blefve deraf lidande. Och konstaplarne
sjelfve gingo genom de långa utstånden till sina hem till stor del för¬
lustige den välbehöfliga hvila från tjenstcn, som fristundernas tillbringande
i hemmen borde bereda. Slutligen vore med hänsyn till den afgörande
betydelse, som prisfrågan måste ega vid valet af bostad, den fara för
handen, att dertill komme att hyras en lägenhet, som vore för trång för
familjens behof, osund och kanske dertill belägen bland en i följd af
ekonomiskt betryck eller af andra anledningar sjunken omgifning, från
hvars inflytande det vore af vigt att hålla konstaplarne fria.
Till följd af storleken af det afdrag, som skulle göras i aflöningen vid
tjenstledighet för sjukdom, uppstode det förhållande, att konstapel, hellre
än att genom tjenstledighet ådraga sig ökade ekonomiska bekymmer, van¬
ligen vid begynnande ohelsa ansträngde sig till det yttersta för att hålla
sig qvar i tjensten. Det vore tydligt, att härigenom mången, som, i fall
han i rätt tid kommit i åtnjutande af den behöfliga ledigheten, borde
blifvit fullt återstäld, nu i stället, i synnerhet vid upprepade dylika fall,
måste genom öfveransträngning och helsans gradvisa försämring i förtid
utslitas. Hvad i detta afseende sagts i fråga om vaktkonstaplarne gälde
i lika grad äfven för öfriga till fångvårdens vaktbetjente räknade befatt-
ningshafvande, nemligen fanjunkare och underofficerare vid de centrala
fångvårdsanstalterna samt vaktmästare och förste vaktkonstaplar vid de
nuvarande läns- och kronocellfängelserna. Af uppgifter, som styrelsen an¬
gående vaktbetjentes helsotillstånd infordrat från läkarne vid de särskilda
fångvårdsanstalterna, framginge, att af de vid de centrala fångvårdsanstal¬
terna anstälde SO ordinarie underofficerare 9 stycken, eller 30 procent, af
de vid läns- och kronofängelserna anstälde 32 ordinarie vaktmästare eller
förste vaktkonstaplar 14 stycken, eller ungefär 44 procent, samt af de vid
samtliga fångvårdsanstalterna anstälde 350 ordinarie vaktkonstaplarne 156
stycken, eller ungefär 44 procent, lede af nervösa åkommor eller annan
sjuklighet eller svaghet, som kunde anses föranledd eller påverkad af
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
27
tjenstgöringens ofvanberörda beskaffenhet. Nu påpekade slag af missför¬
hållande hade för betjente vid statens jernvägar, hvilkas lönevilkor jemväl
i öfrigt syntes vara i allmänhet något förmånligare än fångvårdsbetjeningens,
i afsevärd mån förebyggts dels derigenom, att af deras arfvoden endast en
femtedel betraktades som tjenstgöringspenningar, och dels genom det stad¬
gande i reglementet för tjensteman och betjente vid statens jernvägar den
15 oktober 1897, att under loppet af ett och samma år fullt arfvode finge
utgå för dylik betjent vid ledighet för enskilda angelägenheter intill 15
dagar och vid ledighet för sjukdom eller svag helsas vårdande under
högst 45 dagar. Dervid vore dock den inskränkning gjord, att, då ledig¬
het åtnjötes såväl för enskilda angelägenheter som för sjukdom eller svag
helsas vårdande, sammanlagda antalet dagar, för hvilka betjent egde upp¬
bära dylikt arfvode, icke finge öfverstiga 45. Jemväl för betjente vid post¬
verket, hvilkas lön jemte dem tillkommande maximitraktamente motsvarade
en sammanlagd årsinkomst af 1,230 och med tillägg af intjent ålderstillägg
1,330 kronor, vore medgifvet, att, der i följd af ansträngande tjenstgöring
eller andra särskilda orsaker någon hvilotid ansåges böra dem tilldelas,
sådan betjent finge med bibehållande jemväl af traktamentet undfå ledig¬
het intill 15 dagar af kalenderåret.
Med afseende slutligen å den år 1*882 meddelade föreskriften om
tjenstetidens beräknande för ålderstillägg först från och med början af året
näst efter det, då konstapel konstituerades, hade, till följd af den efter
nämnda tid nödvändiggjorda ökning af kon stapelsstyrkan vid länens fän¬
gelser till 179 man, det missförhållande inträdt, att vid dylikt fängelse
såsom extra anstäld vaktkonstapel icke kunde befordras till ordinarie förr
än i allmänhet efter sex och understundom sju å åtta år. Då tillträdet
till hvardera ålderstillägget härigenom fördröjdes med motsvarande tid,
gjorde detta, efter beräkning af 75 kronor för hvarje dylikt tillägg, en
afsaknad i inkomst för konstapel af tillsammans 900 kronor. Härtill
komme, att konstapel under nämnda väntetid icke kunde komma i åtnju¬
tande af hyres- och vedanslag.
Af den sålunda lemnade utredningen angående vaktkonstaplarnes
aflöningsförmåner ansåge styrelsen obestridligen framgå, att dessa vore
efter nuvarande lefnadsförhållanden allt för knappt tillmätta och i vissa
fall afgjordt otillräckliga. För personer af den samhällsklass, hvarur
konstapelskåren rekryterades, hade emellertid, i samma mån som lefnads-
kostnaderna på alla områden betydligt ökats, tillfällen till riklig förtjenst
i stigande grad öppnat sig. Fn vanlig duglig arbetare i städerna kunde
nu bereda sig en inkomst, betydligt öfverstigande en vaktkonstapels alla
förmåner.
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Det hade derför också, särskildt under senare tid, visat sig förenadt
med allt större svårighet att finna lämpliga personer, som vore villiga att
inträda i och fortfarande egna sig åt bevakningstjensten vid fångvården.
Såsom ett bland många exempel härpå kunde meddelas, hurusom vid in¬
spektion under år 1901 af ett bland rikets mera betydande länsfängelser,
derifrån anmälan till styrelsen upprepade gånger ingått om omöjligheten
af att till vaktbetjente kunna för nuvarande aflöning anskaffa kompetenta
personer, befunnits, att der såsom extra vaktkonstapel tjenstgjorde en 16-
årig yngling, hvilken af länsstyrelsen i tjensten antagits redan mer än ett
år förut, således som 15-årigt barn.
För att fångvården skulle kunna ej mindre fortfarande till vaktbejente
förvärfva och i sin tjenst behålla dugliga och för sin grannlaga uppgift
passande personer än äfven våga förvänta, att dess betjente skulle kunna
med normala krafter och bevaradt intresse sköta sina åligganden under
hela den tid, staten af sina tjenare fordrade det, tilläte sig styrelsen förnya
sin förut gjorda framställning om förbättrande af fångvårdsbetjentes för¬
måner; och ville i sådant hänseende styrelsen uttala sig för, att dels vakt-
betjentes egentliga aflöning i någon man höjdes, dels anslagen åt dem till
bostadshyror och ved sattes i närmare motsvarighet till de utgifter, vakt¬
betjente för dessa ändamål verkligen finge vidkännas, dels ock att rättig¬
het å nyo lemnades dem att vid tjenstledighet på grund af läkarebetyg
under viss kortare tid uppbära full lön.
Såsom förut nämnts, inginge i löneförmånerna för vaktbetjente vid
länens fängelser viss andel i inkomsten af fångarnes arbeten. Rörande
detta förhållande borde erinras, att enligt grunderna i kongl. blefven den
26 augusti 1856 och den 14 november 1873 staten icke toge någon
befattning med fångarbetet vid nämnda fängelser, utan att detta öfver-
lemnats åt fängelseföreståndarne, indika hölle derför nödiga verktyg och
inventarier samt drefve arbetet på sitt ansvar eller förlag med biträde af
bevakningspersonalen. Härför samt för bestyr med arbetets redovisning,
deri dock jemväl vaktmästaren och förste vaktkonstapeln deltoge, åtnjöte
fängelseföreståndaren eu tredjedel af årsinkomsten intill 2,000 kronor och
en sjettedel af inkomsten deröfver å straff- och tvångsarbetsfångars ar¬
beten samt en tredjedel af inkomsten å det arbete, som af fängelse- och
ransakningsfångar uträttades. Bevakningspersonalen uppbure en sjettedel
af inkomsten intill 2,000 kronor och en tolftedel af inkomsten deröfver å
straff- och tvångsarbetsfångarn es arbeten enligt den fördelning, som Kongl.
Maj:ts befallningshafvande eller tillsyningsmämnen funne skäligt fastställa,
med iakttagande deraf, att vid fängelse med mer än en vaktbetjent ingen
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
29
af bevakningspersonalen finge tilläggas större belopp, än som motsvarade
hälften af vakt b etj eningens andel.
Berörda andelar vore synnerligen vexlande såväl vid de olika fängel¬
serna som vid hvarje fängelse för sig allt efter tillgången till arbete samt
tilloppet af fångar och deras arbetsduglighet och skicklighet i yrken, som
lämpade sig att i fängelserna bedrifvas. Af inverkan i detta afseende
vore ock, att, sedan i följd af ändringarna i straffen för vissa brott genom
lagen den 20 juni 1890 samt till följd af utsträckningen i tiden för en-
rumsstraffet genom lagen den 29 juli 1892 antalet fångar med långa
strafftider betydligt ökats i länens fängelser, styrelsen, med öfvergifvande
af den gamla grunden för fångarnes fördelning å de olika fängelserna
allenast med hänsyn till länet eller orten, hvari brottet begåtts, i allt
större utsträckning förordnat om fångarnes försändande efter kön och
strafftidens längd till vissa, för olika fångkategorier anvisade fängelser.
Det vore påtagligt, att denna mera systematiska fångfördelning, hvilken
med den nyaste tidens utvecklade kommunikations väsen kunde utan svå¬
righet än vidare fullföljas, måste synnerligen underlätta fångbehandlingen
och vara till gagn för fångvården. Men ofvan påpekade oegentlighet af
ojernnt fallande arbetsinkomster ökades härigenom än ytterligare, enär,
till förfång i detta afseende för tjensteinnehafvare vid flertalet af länens
fängelser, de fångar, som dömts till de längsta strafftiderna och hvilkas
arbete följaktligen kunde med jemförelsevis största vinst tillgodogöras,
droges derifrån till ett fåtal andra fängelser.
Konstaplarnes arbetsinkomst vexlade, såsom redan vore nämndt, från
några få kronor till inemot 100 kronor per år för konstapel. Mellan de
olika vaktmästarnes och förste konstaplarnes ifrågavarande sportler före-
komme skiljaktigheter på flera hundratal kronor. Och hvad fängelse-
föreståndarne anginge, visade sig berörda oegentlighet än mera i ögonen
fallande. Förutom nu påpekade missförhållanden hade det nuvarande
systemet för arbetenas bedrifvande vid länens fängelser, hvilket till sin
natur vore sådant, att det ofta stälde den enskilda fördelen i strid mot
statsintresset, just derigenom visat sig medföra äfven andra djupt gående
och för eu rätt fångvård hinderliga oegentligheter, som det vore angeläget
få för framtiden aflägsnade.
För att, hvad anginge bevakningspersonalen, bana väg för en för¬
ändring af nämnda system, hade styrelsen redan år 1889 gjort fram¬
ställning om sådant vilkor för åtnjutande af de då föreslagna nya lönerna
för bevakningspersonalen, att vaktbetjente vid länens fängelser skulle vara
pligtige att underkasta sig den reglering eller indragning af dem för när¬
varande tillkommande andel i arbetsinkomsten vid dessa fängelser, hvilken
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
framdeles kunde varda beslutad. Sådan föreskrift både ock, efter de före¬
slagna lönernas beviljande, blifvit af Kongl. Maj:t utfärdad i kungörelse
den 30 maj 1890.
Då, såsom visats, en reglering af vaktbetjentes aflöningsförmåner nu
vore af största behof påkallad, ville styrelsen, på det regleringen af vakt¬
betjentes löneförmåner måtte nu på en gång kunna fullt genomföras och icke,
i hvad anginge afskrifningen af vaktbetjentes på arbetsinkomsten beroende
sportler, ställas på framtiden, uttala sig derför, att, oberoende af den ut¬
gång, som i öfrigt kunde komma af styrelsen framstäldt förslag om ändring
i bestämmelserna rörande arbetets bedrifvande och arbetsinkomstens dispo¬
nerande vid länens fängelser till del, i allt fall den andel i arbetsinkomsten,
som enligt nu gällande grunder tillfölle vaktbetjeningen vid länens fängelser,
måtte till statsverket indragas och särskild hänsyn dertill tagas vid den
nya regleringen.
För att åt konstaplarne vid dessa fängelser bereda ersättning för
nämnda inkomst och derjemte någon verklig löneförhöjning, ansåge sty¬
relsen aflöningen till dem böra höjas från dess nuvarande belopp, ut¬
görande i lön och tjenstgöringspenningar 650 kronor, till 800 kronor för år.
Vaktkonstaplarne vid de centrala fångvårdsanstalterna, hvilka, enär arbetet
derstädes helt och hållet öfvertagits af staten, icke heller åtnjöte någon
del i inkomsten derå, uppbure, såsom förut nämnts, i lön och tjenstgörings¬
penningar tillsammans 700 kronor för år. Någon verklig skilnad i arten
af tjenstgöring för dessa begge konstapelsgrupper funnes icke, och lika
maktpåliggande arbete kräfdes af den ena som den andra. Det kunde
derför ock så mycket mindre vara skäl att för dem behålla olikhet i af¬
löningen, som deras sammanslagning till en löneklass skulle medföra den
fördel, att derigenom hindret bortfölle för förflyttning, i mån af sig före¬
teende omständigheter och behof, af konstaplar från den ena till den
andra af berörda fängelsegrupper. Styrelsen föresloge derför, att aflöningen
jemväl för vaktkonstaplarne vid de centrala fångvårdsanstalterna sattes
till ofvannämnda belopp, 800 kronor för år.
Den nya aflöningen borde lämpligen för samtliga konstaplar fördelas
med 450 kronor som lön och 350 kronor som tjenstgöringspenningar.
Alderstilläggen skulle behållas oförändrade med 75 kronor hvartdera
eller tillsammans 150 ki*onor. Härigenom skulle pensionen, som nu för
konstapel utgjorde högst 550 kronor, kunna komma att uppgå till 600
kronor.
En följd af den nu föreslagna höjningen i vaktkonstaplarnes aflöning
vore, att aflöningen måste i proportion höjas jemväl för öfriga vaktbetjente
vid fångvården.
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
31
Nu ifrågavarande vaktbetjente åtnjöte för närvarande enligt den af
Riksdagen antagna lönestat följande aflöning:
|
|
Tjenst-
|
|
Älderstiliägg
|
|
Lön
|
göringa-
|
Summa
|
|
|
|
|
pennin-
|
|
Efter
|
Efter
|
|
|
gar
|
|
5 år
|
10 år
|
Fanjunkare ......................................................
|
600
|
400
|
1,000
|
100
|
100
|
Underofficerare................................................
|
500
|
300
|
800
|
100
|
100
|
Vaktmästare......................................................
|
500
|
300
|
800
|
100
|
100
|
Förste vaktkonstapel ....................................
|
500
|
300
|
800
|
75
|
75
|
hvarjemte de med undantag af en eller annan, som uppbure hyresersätt-
ning, hade fria bostäder och vedbrand, äfvensom en hvar af dem, om han
gjorde sig deraf förtjent, tilldelades gratifikation till belopp af omkring
100 kronor och deröfver för år.
Dessutom åtnjöte, som nämnts, vaktmästarne och förste vaktkonstaplarne
vid länens fängelser andel i arbetsinkomsten. Denna hade för dem upp¬
gått till följande belopp under åren 1891—1899:
Vid länsfängelset och kronohäktet
|
1891
kr.
|
1892
kr.
|
1893
kr.
|
1894
kr.
|
1895
kr.
|
1896
kr.
|
1897
kr.
|
1898
kr.
|
1899
kr.
|
å Långholmen...........................
|
339
|
340
|
357
|
396
|
334
|
307
|
401
|
457
|
474
|
i Stockholm..............................
|
249
|
271
|
242
|
278
|
358
|
319
|
272
|
228
|
226
|
i Upsala ....................................
|
172
|
125
|
75
|
125
|
no
|
115
|
100
|
200
|
190
|
i Nyköping ..............................
|
38
|
36
|
37
|
32
|
26
|
31
|
42
|
28
|
48
|
i Eskilstuna..............................
|
no
|
80
|
89
|
71
|
144
|
180
|
203
|
196
|
113
|
i Linköping..............................
|
83
|
115
|
112
|
175
|
267
|
362
|
368
|
490
|
550
|
i Norrköping ...........................
|
120
|
85
|
101
|
119
|
137
|
128
|
139
|
163
|
153
|
i Jönköping.............................
|
162
|
167
|
159
|
147
|
53
|
97
|
87
|
117
|
153
|
i Vexiö....................................
|
184
|
239
|
168
|
84
|
107
|
108
|
70
|
63
|
120
|
i Kalmar..................................
|
62
|
73
|
74
|
151
|
193
|
213
|
220
|
234
|
212
|
i V estervik .............................
|
32
|
51
|
24
|
41
|
39
|
65
|
78
|
36
|
34
|
i Visby.....................................
|
60
|
35
|
40
|
26
|
45
|
120
|
105
|
75
|
78
|
i Karlskrona .........................
|
171
|
55
|
91
|
157
|
160
|
129
|
144
|
128
|
in
|
i Karlshamn.............................
|
48
|
28
|
25
|
32
|
27
|
32
|
32
|
12
|
18
|
i Kristianstad...........................
|
30
|
25
|
30
|
23
|
51
|
71
|
127
|
198
|
202
|
i Malmö .................................
|
206
|
297
|
276
|
276
|
351
|
365
|
434
|
424
|
376
|
i Ystad.......................................
|
102
|
66
|
39
|
68
|
64
|
59
|
103
|
72
|
81
|
32 Statsutskottets Utlåtande N;o 3.
Vid iänsfängelset och kronohäktet
|
1891
kr.
|
1892
kr.
|
1893
kr.
|
1894
kr.
|
1895
kr.
|
1896
kr.
|
.1897
kr.
|
1898
kr.
|
1899
kr.
|
i Halmstad..........................
|
197
|
80
|
40
|
11
|
16
|
13
|
49
|
31
|
18
|
i Värk er g .............................
|
40
|
121
|
24
|
8
|
4
|
26
|
35
|
59
|
26
|
i Uddevalla ............................
|
24
|
25
|
21
|
11
|
17
|
30
|
16
|
27
|
27
|
i Venersborg ........................
i Mariestad, der enligt den
af Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande faststälda fördel¬
ning vaktmästaren tillde¬
lats i proportion till den
öfriga bevakningen mindre
andel i arbetsinkomsten än
i allmänhet vid andra fän-
|
91
|
133
|
98
|
95
|
176
|
223
|
204
|
198
|
222
|
gehör ....................................
|
45
|
56
|
47
|
40
|
49
|
61
|
73
|
78
|
74
|
i Karlstad.....................
|
145
|
165
|
143
|
160
|
139
|
145
|
121
|
163
|
160
|
i Örebro ..............................
|
151
|
151
|
102
|
163
|
177
|
203
|
192
|
234
|
275
|
i Vesterås ..............................
|
55
|
70
|
85
|
90
|
190
|
234
|
250
|
289
|
294
|
i Falun...................................
|
173
|
195
|
159
|
185
|
219
|
215
|
218
|
199
|
237
|
i Godo. ......................................
|
267
|
238
|
234
|
280
|
300
|
277
|
256
|
271
|
222
|
i Hudiksvall..........................
|
16
|
41
|
65
|
36
|
47
|
79
|
93
|
180
|
168
|
i Hernösand............................
|
no
|
75
|
120
|
134
|
164
|
170
|
168
|
157
|
140
|
i Sundsvall ...........
|
160
|
145
|
158
|
119
|
132
|
125
|
142
|
108
|
138
|
i Umeå...................................
i Östersund, der förhållandet
i förevarande afseende varit
detsamma, som ofvan an¬
märkts för fängelset i Marie-
|
31
|
55
|
39
|
19
|
27
|
50
|
38
|
35
|
52
|
stad, .....................................
|
42
|
27
|
46
|
27
|
49
|
92
|
52
|
66
|
.52
|
i Luleå..................................
|
7
|
10
|
12
|
24
|
22
|
17
|
150
|
150
|
174
|
i Haparanda.............................
|
7
|
17
|
14
|
5
|
8
|
5
|
34
|
42
|
27
|
Enligt ofvan afgifna förslag skulle aflöningen med begge ålders-
tilläggen för fängelsekonstapel uppgå till 950 kronor. För att ej kon¬
stapel, som nått denna lön, vid befordran skulle blifva lidande, måste
följaktligen näst högre aflöningsklass börja med 950 kronor. Styrelsen
föresloge i anledning häraf, att aflöningen utom ålderstillägg måtte höjas
för underofficerare och för förste vaktkonstaplar vid de mindre betydande
af fängelserna i länen till 950 kronor. Vid de öfriga cellfängelserna
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
33
nemligen länsfängelserna i Stockholm, Upsala, Linköping, Jönköping, Yexiö,
Kalmar, Karlskrona, Kristianstad, Malmö, Venersborg, Mariestad, Karl¬
stad, Örebro, Vesterås, Falun, Gefle, ILernösand och Luleå samt de nu¬
varande kronohäktena å Långholmen och i Sundsvall, af hvilka fängelser
de i Hernösand, Sundsvall och Luleå för närvarande i stället för vakt¬
mästare hade förste konstaplar, skulle i staten upptagas aflöning till vakt¬
mästare till belopp, som med afseende å deras nuvarande rätt till arbets¬
inkomst borde sättas till 1,100 kronor för hvar. Då emellertid härigenom
vaktmästarne vid länsfängelserna i Linköping och Malmö samt de begge
vaktmästarne vid kronohäktet å Långholmen skulle tillskyndas nedsättning
i sina under senare tider åtnjutna inkomster med mera än 100 kronor
hvar, ansåge styrelsen rättvist, att de nuvarande innehafvarne af dessa
befattningar medgåfves att under sin tjenstetid som vaktmästare årligen
uppbära ersättning af förslagsanslaget till fångars vård och underhåll för
mistad inkomst med åtminstone 100 kronor hvar.
Berörda aflöningar, 950 kronor och 1,100 kronor, borde uppdelas
med 550 kronor som lön och med återstoden, således 400 kronor af den
förra och 550 kronor af den senare aflöningen, som tjenstgörings-
penningar. Härvid tilläte sig styrelsen emellertid påpeka, att, då vakt¬
mästare och förste vaktkonstaplar för närvarande äfven vid tjenstledighet
för sjukdom åtnjöte större eller mindre del af dessa befattningshafvandes
andel i arbetsinkomsten, en eller annan af dem skulle, om sådant ej på
annat sätt förekommes, vid dylik ledighet blifva lidande genom det
stora belopp, hvarmed tjenstgöringspenningarne enligt styrelsens förslag
skulle ingå i aflöningen. Men detta skulle rättas genom styrelsens nedan-
nämnda förslag om medgifvande intill viss tid vid sjukdomsfall af full
aflöning utan afkortning åt samtliga de olika klasserna af vaktbetjente.
Ålderstilläggen skulle behållas vid sina nuvarande belopp, nemligen för
förste vaktkonstapel 75 kronor för hvartdera tillägget, eller tillsammans
150 kronor, samt för underofficerare och vaktmästare 100 kronor för
hvartdera ålderstillägget, eller tillhopa 200 kronor. Härigenom skulle
pensionen kunna komma att uppgå till 700 kronor mot för närvarande
650 kronor för förste konstapel och till 750 mot för närvarande 700
kronor för underofficerare och vaktmästare.
Livad slutligen anginge fanjunkarne, syntes, vid det förhållande, att
aflöningen med ålderstillägg för underofficerarne, bland hvilka vanligen
de derför lämplige valdes vid tillsättande af fanjunkare, skulle komma
att uppgå till 1,150 kronor, aflöningen till fanjunkare böra sättas till
1,200 kronor, så fördelade, att 650 kronor utgjorde lön och 550 kronor
tjenstgöringspenningar, hvartill skulle komma ålderstillägg till nuvarande
Bill. till Rilcsd. Prot. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 3 Haft. 5
34
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
belopp eller 100 kronor för hvardera ålderstillägget, tillsammans 200
kronor. Pensionen skulle i sådant fall kunna uppgå till 850 kronor mot
för närvarande 800 kronor.
A den af Riksdagen antagna lönestat för de betjente vid fångvårds-
anstalterna, hvilkas aflöning utginge af det bestämda anslaget till fångars
vård och underhåll, vore för närvarande uppförda 5 fanjunkarelöner, 30
underofficerslöner, 17 vaktmästarelöner, 16 förste vaktkonstapelslöner, 200
vaktkonstapelslöner för de centrala fångvårdsanstalterna och 150 dylika
löner för länens fängelser. Af förste vaktkonstapelslönerna skulle 13 qvar¬
stå och 3 förvandlas till vaktmästarelöner.
Under bibehållande, med sistnämnda undantag, af berörda antal
aflöningar å nämnda stat, skulle bifall till styrelsens förslag föranleda
ökning i denna stat med följande belopp, nemligen:
för 5 fanjunkare med 200 kr. för hvar................... 1,000 kr.
» 30 underofficerare » 150 » » » 4,500 »
» 20 vaktmästare » 300 » » » 6,000 »
» 13 förste vaktkonstaplar » 150 » » » 1,950 »
» 200 vaktkonstaplar vid centrala fångvårdsanstalterna med
100 kr. för hvar ................................................ 20,000 »
» 150 vaktkonstaplar vid länens fängelser med 150 kr. för
hvar........................................................................................... 22,500 »
summa kronor 55,950.
Men då den vaktbetjente vid länens fängelser nu tillkom¬
mande andel i arbetsinkomsten vid dessa fängelser skulle till
statsverket indragas såsom inkomst å förslagsanslaget till fån¬
gars vård och underhåll, skulle efter beräkning af denna andel
till dess totalbelopp i jemnt tal för år 1899 ........................... kr. 14,350: —
statens verkliga utgiftsökning för aflöningar till de af bestämda
anslaget aflönade vaktbetjente kunna uppskattas till ............ kr. 41,600: —
Hvad härefter anginge de belopp, hvartill hyresanslagen borde ökas,
ville styrelsen, då härvid efter medels anvisande till en vaktbetjentbyggnad
vid länsfängelset i Stockholm de höga hyresprisen i hufvudstaden icke
behöfde tagas i betraktande, uttala sig derför, att maximigränsen för
hyresanslagen sattes till det för lämpliga vaktbetjentlägenheter i några
landsortsstäder uppgifna högsta hyresbeloppet 250 kronor. Då föreskrift
om ett högsta medelbelopp för de utgående hyresersättningarna medförde
den olägenhet, att, till undvikande af detta belopps öfverskridande, jemk¬
ning tid efter annan måste göras i redan beviljade hyresanslag, ansåge
styrelsen dylik föreskrift icke vidare böra meddelas.
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
35
Beträffande vedanslaget tilläte sig styrelsen, med hänsyn till hvad
ofvan derom anförts, föreslå, att det måtte utgå för en qvantitet af 15
kubikmeter barrved och efter beräkning af i orterna gällande pris för
dylik ved. Såväl hyres- som vedanslagen borde, till undvikande af årligen
erforderlig pröfning af beloppen, bestämmas hvarje gång för en tid af
fem år. Derjemte ville styrelsen med hänsyn till det motbjudande för gift
barnlös vaktbetjent att i händelse af hustruns död behöfva, med afyttring
af sitt bo, flytta in i gemensamt rum för ogifta dylika betjente, tillstyrka,
att hyres- och vedanslag måtte fortfarande få utgå i de enstaka fall, då
barnlös vaktbetjent blir enkling.
Hvad slutligen anginge det föreslagna medgifvandet åt vaktbetjente
att vid ledighet på grund af läkarebetyg få till någon viss tid uppbära
full aflöning, ansåge styrelsen lämpligt, att, med utsträckning af denna
förmån jemväl till ledighet för svag helsas vårdande, tjenstgörings-
penningarne Ange under loppet af samma kalenderår af vaktbetjent
behållas vid sådan ledighet intill högst 15 dagar och vid ledighet
för sjukdom under högst 2 månader, med iakttagande dock, att nämnda
förmån icke finge under året åtnjutas för sammanlagdt längre tid än 2
månader och icke mer än en gång under fortlöpande ledighet. Derjemte
borde, till undvikande af de rubbningar i bevakningstjenstgöringen, som
kunde uppstå, om flere vaktbetjente vid samma fängelse samtidigt sökte
ledighet för helsans vårdande, vara till styrelsen öfverlemnadt att i af¬
seende å tiden för sådan ledighet göra den jemkning, som af förhållandena
vid fångvårdsanstalterna påkallades och *af den sökandes helsotillstånd
kunde medgifvas.
Genom bifall till styrelsens förslag skulle hyresanslaget till
de å ordinarie stat uppförda vaktbetjente komma att ökas med
omkring .......................................................................... kr. 10,265: —
och vedanslagen med omkring..................................................... » 5,635: —
Beträffande utgiftsökningen vid tjenstledighet för vaktbetjente,
hade styrelsen för ett år, 1898, beräknat, att, under förutsättning
att full lön skulle utgått vid de tjenstledigheter för sjukdom,
som då åtnjutits af vaktbetjente, detta år skulle hafva upp¬
kommit en ökning i utgift af 1,733 kronor 21 öre. Då emeller¬
tid bifall till förslaget i denna del säkerligen skulle föranleda,
att konstaplarne vid inträffande sjukdom mera allmänt begag¬
nade sig af rätten till tjenstledighet, borde sistnämnda siffra
Transport kr. 15,900: —
36
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Transport kr. 15,900: —
betydligt höjas. Styrelsen ansåge sig dock dervid böra påpeka,
att, om ock rättigheten till full lön intill 2 månader för vakt-
betjent på grund af läkarebetyg skulle för de särskilda fallen
medföra utgiftsökning, ett sådant medgifvande dock säkerligen
skulle i det stora hela innebära besparing, derigenom att dels
konstaplarnes helsa komme att mindre slitas, så att de mera
allmänt kunde tjena ut sin tid i fångvården utan att på äldre
dagar för ofta ganska lång tid behöfva ersättas med vikarier,
dels ock framstälda kraf på semesterledighet och pensionsålderns
nedsättande för vaktbetjentskåren genom berörda medgifvande
kunde anses hafva förlorat sitt berättigande. Styrelsen ansåge
sig emellertid böra för ändamålet beräkna en utgiftsökning af kr. 4,000: —
Summa kronor 19,900: —
Förut hade beräknats ökning i följd af den föreslagna höj¬
ningen i den egentliga aflöningen med ....................................... kr. 41,600: —
Hela utgiftsökningen till de å bestämda anslaget uppförda
vaktbetjente skulle alltså kunna uppskattas till........................ kr. 61,500: —
Härvid tilläte sig emellertid styrelsen fästa uppmärksamheten derå,
att, i händelse de nu framlagda förslagen skulle vinna framgång, deraf
rättvisligen skulle följa, att motsvarande förbättring i löneförmånerna
äfven borde beredas de få vid centralfängelserna för qvinnor och några
andra fångvårdsanstalter anstälda ordinarie manliga vaktbetjente, hviska
åtnjöte aflöning af det till Kongl. Maj:ts disposition stående förslags¬
anslaget till fångars vård och underhåll, samt att någon mindre löne¬
ökning jemväl borde tillerkännas de ordinarie qvinliga vaktbetjente. Lika¬
ledes borde de anslag af ved in natura, som enligt af Kong!. Maj:t fast-
stälda stater å sistnämnda anslag utginge till de å ordinarie stat uppförde
vaktbetjente, hvilka åtnjöte fria bostäder, höjas till öfverensstämmelse med
de kontanta vedanslagen till sådana, som hyrde sig bostäder. I sakens
natur läge ock, att de af förslagsanslaget aflönade extra vaktbetjente, som
utöfver de ordinarie erfordrades vid fångvårdsanstalterna, likasom de nu
för sin tjenstgöring uppbure arfvoden, motsvarande de ordinaries lön och
tjenstgöringspenningar, skulle för framtiden åtnjuta aflöning till de för¬
höjda belopp, hvartill lönen och tjenstgöringspenningarne vid de ordinarie
tjensterna blefve satta. Detta vore så mycket mera nödvändigt, som,
enligt hvad ofvan visats, fångvården derförutan icke kunde påräkna att
för rekrytering af sin bevakningskår finna dugliga och lämpliga personer.
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
37 .
Enligt i styrelseris kameralbyrå gjord beräkning skulle den sålunda be-
höfliga utgiftsökningen till omförmälda af förslagsanslaget aflönade ordi¬
narie och extra vaktbetjente kunna uppskattas till omkring 17,500 kronor
för år.
Styrelsens på ofvan anförda skäl redan under år 1900 framlagda
förslag till förbättring af vaktbetjentes aflöningsförmåner, hvilket förslag
grundade sig icke på de för tillfället så betydligt stegrade lefnadsom-
kostnaderna för alla samhällsklasser, utan på en under alla förhållan¬
den numera inträdd nödvändighet af förbättring i aflöningsvilkoren för
vaktbetjente, hade hittills icke föranledt annan åtgärd, än att Riksdagen
år 1901 medgifvit dyrtidstillägg för samma år åt statens tjenare enligt
vissa af Riksdagen föreskrifna grunder. Men då enligt dessa grunder
dyrtidstillägget inom den inkomstgräns, för hvilken det medgifvits, icke
utginge med mera än 10 procent af aflöningen och icke tillfölle tjenste-
innehafvare, i hvilkas aflöning inginge bostadsförmån in natura, hade
följden, hvad vaktbetjentspersonalen anginge, blifvit, dels att den stora
delen deraf, som fått sig fria bostäder upplåtna, icke alls kommit i åt¬
njutande af dylikt tillägg, dels ock att de andre, hvilka för närvarande
åtnjöte hyresersättning och vedanslag med belopp, som med i medeltal
omkring 100 kronor understege utgiften för dessa behof, erhållit som dyr¬
tidstillägg högst inemot 100 kronor, således ungefärligen blott hvad som
motsvarade bristen i de nuvarande hyres- och vedanslagen, men deröfver
ingenting till täckande af det öfriga behofvet.
Häraf framginge, att det nu beviljade dyrtidstillägget icke kunde för
den öfvergående tid, för hvilken det vore afsedt eller kunde utsträckas,
ens tillnärmelsevis fylla det af styrelsen för fortgående framtid påvisade
behof.
I anledning af hvad sålunda anförts, hade styrelsen framlagt följande
fullständiga förslag till ny aflöningsstat för de betjente vid fångvårds-
anstalterna, hvilkas aflöning utginge af det å riksstaten uppförda bestämda
anslaget till fångars vård och underhåll.
.38
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
|
|
|
Tjenst-
|
|
Älder8tillägg
|
|
|
Lön.
|
göringspen-
|
Summa.
|
|
|
|
|
|
ningar.
|
|
efter 5 år.
|
efter 10 år.
|
1
|
fanjunkare..................
|
650
|
550
|
1,200
|
100
|
100
|
4
|
d:o .................
|
2,600
|
2,200
|
4,800
|
100
|
100
|
1
|
vaktmästare ..............
|
550
|
550
|
1,100
|
100
|
100
|
19
|
d:o ...............
|
10,450
|
10,450
|
20,900
|
100
|
100
|
1
|
underofficer ...............
|
550
|
400
|
950
|
100
|
100
|
29
|
d:o ...............
|
15,950
|
11,600
|
27,550
|
100
|
100
|
1
|
förste vaktkonstapel
|
550
|
400
|
950
|
75
|
75
|
12
|
d:o
|
6,600
|
4,800
|
11,400
|
75
|
75
|
1
|
vaktkonstapel............
|
450
|
350
|
800
|
75
|
75
|
349
|
d:o ...........
|
157,050
|
122,150
|
279,200
|
75
|
75
|
1
|
fånggevaldiger..........
|
500
|
—
|
500
|
—
|
—
|
57
|
d:o ...........
|
28,500
|
—
|
28,500
|
—
|
—
|
|
Summa kronor
|
—
|
—
|
377,850
|
—
|
—
|
Sedan departementschefen sålunda redogjort för fångvårdsstyrelsens
utredning och förslag, har han för egen del förklarat, att han ansåge
sig böra biträda hvad fångvårdsstyrelsen hemstält, utom hvad anginge
framställningen om upphäfvande af föreskriften om ett högsta medelbelopp
för de utgående hyresersättningarna, hvilken föreskrift lämpligen syntes
böra bibehållas med den jemkning, att medelbeloppet, då maximum å
hyresersättriingen höjdes till 250 kronor, bestämdes till 200 kronor; och
ansåge han äfven, att de nya bestämmelserna i fråga om hyresersättning
och vedanslag borde, på sätt fångvårdsstyrelsen ock föreslagit, med hänsyn
till nödvändigheten att snarast möjligt komma de sämst lottade bland
vaktbetjente till hjelp i deras betryckta ställning, vinna tillämpning för
tiden redan från början af år 1902.
Fångvårdsstyrelsen hade vidare' hemstält, att fånggevaldigersgöromålen
måtte öfverfiyttas å fängelsekonstaplarne, och i anledning deraf föreslagit,
att vaktkonstapel skulle vara skyldig underkasta sig den vidsträcktare
tjenstgöringsskyldighet, som af en sådan öfverflyttning kunde föranledas.
Frågan om berörda öfverflyttning hade ännu ej kommit i skick att slut¬
ligen kunna för Jvongl. Maj:t framläggas; men för att hålla möjligheten
öppen af frågans lösning i öfverensstämmelse med fångvårdsstyrelsens för¬
slag, borde det af styrelsen ifrågasatta stadgande intagas såsom vilkor för
åtnjutande af lön å den nya staten. Såsom ännu ett dylikt vilkor borde,
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
39
i öfverensstämmelse med kongl. kungörelsen den 31 mars 1900, uppställas
skyldighet att vara underkastad blifvande förändrade bestämmelser i fråga
om pension.
Sedan departementschefen härefter hemstält om aflåtande till Riks¬
dagen af framställning utaf det innehåll, Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande
förslag utvisar, har han vidare meddelat, att hvad fångvårdsstyrelsen i
öfrigt den 27 sistlidne september anfört i fråga om reglering eller för¬
bättring af aflöningsvilkoren för eu del tjensteman vid fångvårdsanstalterna,
i sammanhang med indragning till statsverket af tjenstemännens andel i
arbetsinkomsten vid vissa fängelser, syntes, med afseende å den af styrel¬
sen sedermera i skrifvelse den 11 december 1901 väckta fråga om för-
ändradt system beträffande fångfördelningen och å den anbefalda utred¬
ningen om lönereglering för statens embets- och tjensteman i allmänhet,
för närvarande icke höra föranleda någon åtgärd.
Ehuru vid bifall till ofvan gjorda hemställan förslagsanslaget till fån¬
gars vård och underhåll komme att få vidkännas ökade utgifter, ansåge
departementschefen det dock icke finnes tillräckligt skäl att nu föreslå
någon höjning af detta anslag. Då nemligen i följd af indragning till
statsverket af hela arbetsinkomsten vid fängelserna väsentligen större in¬
komster skulle tillfalla detta anslag, syntes man fastmera böra afvakta den
tid, då frågan om sådan indragning komme till slutligt afgörande.
Beträffande anslaget till fångvårdsstyrelsen, förslagsanslaget till åiders-
tillägg för en del vid fångvårdsstyrelsen och fångvården anstälde embets-
och tjensteman samt reservationsanslaget till vård och underhåll af läns-
och kronohäkten funnes icke anledning att nu ifrågasätta någon för¬
ändring.
Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt, till utskottet hän -Angående en
visad motion (n:o 129) har herr J. Johansson i Noraskog föreslagit, för-™?"1 Andra
utom i afseende å af Kongl. Maj:t under åttonde bufvudtiteln föreslagenuäe/w motion.
lönereglering för de ecklesiastika konsistoriernas tjensteman, derom utskot¬
tet kommer att i annat sammanhang sig utlåta, jemväl, att, med anledning
af öfriga af Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen föreslagna ändringar i
vissa lönestater, statsutskottet måtte, der så lämpligen ske kunde, formulera
förslag till de ifrågasatta aflöningsförmånernas, särskildt ålderstilläggens,
fördelning efter de aflöningsgrunder, hvilka angifvits i statskommissarien
Chr. L. Tenows särskilda mening i statskontorets protokoll för den 22
oktober 1901, så att Riksdagen måtte blifva i tillfälle att derom fatta
beslut; samt
40
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla, att vid
uppgörandet af förslag till nya löneregleringar eller till partiella ändringar
i lönestater det system af, bland annat, en lägre begynnelselön, men många
och oftare återkommande ålderstillägg, måtte i större eller mindre utsträck¬
ning tillämpas, för hvilket i motionen blifvit redogjordt.
Enligt hvad den af motionären framlagda motivering och det åbe¬
ropade, vid motionen fogade protokollet i statskontoret utvisa, skulle
grundtanken i det nya förslaget vara, att under alla förhållanden ett
sådant aflöningssystem borde föredragas, »som med en lägre begynnelselön,
genom många, ofta återkommande ålderstillägg småningom stegrat aflö-
ningen utöfver den gräns, som i allmänhet hittills inom de särskilda
tjenstekategorierna utstakats för det högsta lönebelopp, en tjensteman
inom kategorien kan ernå».
I fråga om hvad i motionen för öfrigt anföres tillåter sig utskottet
att hänvisa till sj elfva motionen.
Kongl. Maj:ts föreliggande färslag till reglering af lönerna för vissa
fångvårdsbetjente finner sig utskottet böra i hufvudsak biträda. Hvad
särskildt beträffar förslaget om att vaktbetjeningen vid länens fängelser
icke vidare skola åtnjuta andel af inkomsten af fångarnes arbete, har ut¬
skottet så mycket hellre velat biträda Kongl. Majds förslag i denna del,
som utskottet, i öfverensstämmelse med den af statsutskottet vid nästlidna
års riksdag uttalade åsigt, anser att ingen del af inkomsten utaf fångar¬
nes arbeten vid länsfängelserna och kronohäktena bör tillfalla fångvårds¬
personalen.
I afseende å bestämmandet af beloppen af de nu föreslagna af-
löningarna samt deras fördelning i lön, tjenstgöringspenningar och ålders¬
tillägg har utskottet haft att taga under öfvervägande jemväl det i
ofvanberörda motion framstälda förslag, hvilket är angifvet skola innefatta
ett alldeles nytt aflöningssystem för statens tjensteman i allmänhet samt
alltså har en mycket vidsträckt innebörd och i sin tillämpning skulle
medföra vidt gående konseqvenser. Förslaget bör derför bedömas från
en mera allmän synpunkt. Det har då, vid öfvervägande, så vidt detta
nu varit möjligt, af de på frågan inverkande omständigheter, synts ut¬
skottet vara ganska antagligt, att ett sådant aflöningssystem, som motio¬
nären förordat, skulle, åtminstone i det stora flertalet fall, icke lända till
verklig båtnad vare sig för statsverket eller för tjenstemännen sjelfva.
Sålunda till exempel torde det, till följd af bestämmelsen om en lägre
begynnelselön än den nuvarande, icke vara tillämpligt på vissa slag af tjenster.
I synnerhet lärer detta få anses vara fallet med afseende å de tjenster,
Statsutskottets Utlåtande N:o
41
för Indika lönerna redan nu äro bestämda till så låga belopp, att de icke
torde kunna under de första tjensteåren sättas än lägre, derest de skola
befinnas tillräckliga för lefnadsbehofvet. Ej heller synes det föreslagna
systemet vara lämpligt vid de ordinarie tjenster, hvilka af tjensteman
pläga uppnås först vid en så pass framskriden ålder, att de få antagas i
allmänhet hafva flera år förut bildat familj och alltså vid tjenstens er¬
hållande redan få vidkännas betydliga utgifter för familjens underhåll.
Den i motionen uttalade förhoppningen, att genom ett dylikt aflönings-
system tjenstemännens behof af biförtjenster skulle minskas och de nu
hörda klagomålen öfver låga löner tystna, kan utskottet icke dela, utan
håller före, att snarare motsatsen skulle komma att ega rum, åtminstone
hvad de yngre ordinarie tjenstemännen beträffar.
Utskottet bär dock ej härmed velat förneka, att det föreslagna nya
aflöningssystemet möjligen i vissa fall kan vara tillämpligt; men då Kongl.
Maj:t icke lärer underlåta att taga jemväl detta system under öfvervägande,
innan förslag till reglering af andra stater för Riksdagen framläggas, anser
utskottet sig icke kunna biträda motionärens förslag om skrifvelse i ämnet
till Kongl. Maj:t.
Hvad nu ifrågavarande af Kongl. Maj:t föreslagna aflöningsstat för
vissa fångvårdsbetjente angår, finner sig utskottet, med hänsyn till hvad
i statsrådsprotokollet anförts till stöd för de förhöjningar och förändringar,
samma stat innehåller, hvilka utskottet finner vara lämpligt afpassade med
hänsyn till nuvarande tidsförhållanden, böra tillstyrka bifall till Kongl.
Maj:ts förevarande förslag. Då alltså utskottet icke anser sig böra ifråga¬
sätta nedsättning i de föreslagna begynnelseaflöningarna och någon för¬
ändring i ålderstilläggens belopp eller tiderna för deras intjenande icke synes
kunna lämpligen vidtagas, afstyrker utskottet tillämpning på förevarande
stat af det i ofvanberörda motion föreslagna aflöningssystem.
I fråga om de för aflöningens åtnjutande föreslagna bestämmelser har
utskottet funnit sig böra göra följande erinringar.
Kongl. Maj: t har föreslagit, att tjenstgöringspenningarne skulle få vid
tjenstledighet på grund af läkarebet\*g under loppet af ett och samma
kalenderår åtnjutas af tjenstinnehafvare under högst femton dagar vid
ledighet för svag lielsas vårdande och under högst två månader vid ledig¬
het för sjukdom; dock med iakttagande, att nämnda förmån icke finge
åtnjutas för mer än sammanlagdt två månader hvarje år och icke mer
än en gång under fortlöpande ledighet. Berörda tider af två månader
hafva synts utskottet alltför långt tillmätta och har utskottet ansett dem
böra nedsättas till 45 dagar i likhet med hvad som. enligt reglementet
den 15 oktober 1897 gäller för betjente vid statens jern vägar, då de åt-
Bih. till Riksd. Prål. 1902. 4 Samt. 1 Afd. S HäjX 0
42
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
njuta ledighet vare sig enbart för sjukdom eller för svag helsas vårdande
eller ock såväl af nämnda orsaker som för enskilda angelägenheter. Der¬
emot har det synts vara mindre lämpligt och lätt ledande till oegentlig-
heter att föreskrifva, att dylik förmån icke får åtnjutas mer än en gång
under fortlöpande ledighet. Denna nu föreslagna bestämmelse har icke
någon motsvarighet i ofvanberörda reglemente för j er n v ägsp ers o nal eu, och
har utskottet ansett sig böra ur sitt förslag utesluta nämnda inskränkning
i rätten till tjenstgöringspenningars åtnjutande.
I öfrigt har utskottet fäst sin uppmärksamhet vid, att vissa andra
bestämmelser än de nu föreslagna äro, angående åtnjutande af aflöning
under ledighet på grund af sjukdom, ifrågasatta i de framlagda förslagen
till aflöningsstater för post- och telegrafstaten; men då det synes vara
önskligt, att likartade föreskrifter i förevarande afseende må varda, i den
män så lämpligen ske kan, i de olika lönestaterna intagna, har utskottet
ansett, att möjlighet härtill bör beredas och att således i aflöningsvilkoren
för fångvårdsstaten bör intagas föreskrift om att tjensteinnehafvare, som
ingår på den nya staten, skall vara underkastad de förändrade bestäm¬
melser, som kunna varda stadgade i fråga om åtnjutande af lön och tjenst-
göringspenningar under ledighet på grund af sjukdom.
I afseende å rätt till ålderstillägg har utskottet funnit önskligt, att
bestämmelse intages, att tjenstinnehafvare skall under mer än fyra femte¬
delar af den tjenstetid, som erfordras för att vinna rätt till tillägget, hafva
med godt vitsord bestridt sin egen eller, på grund af förordnande, annan
tjenst inom fångvården.
Utskottet har vidare ansett, att den pensionsålder, vid hvilken tjenst¬
innehafvare skall vara skyldig att från tjensten afgå, bör för fullständig¬
hetens skull i bestämmelserna uttryckligen angifvas, och har utskottet
derför i förslaget inryckt de stadganden i afseende å pensionsålder, som
för närvarande gälla enligt beslut vid 1882 års riksdag och kongl. brefvet
den 12 juni samma år.
Slutligen har utskottet ansett det föreslagna medgifvandet för de nu¬
varande vaktmästarne vid länsfängelserna i Linköping och Malmö samt
kronohäktet å Långholmen att åtnjuta fyllnadsersättning med 100 kronor
årligen af förslagsanslaget till fångars vård och underhåll böra gälla endast
så länge de qvarstå i sina nu innehafda befattningar och alltså icke gälla
äfven för den händelse, de skulle förflyttas till annan likartad tjenst, till
följd hvaraf utskottet uteslutit sistnämnda bestämmelse.
Hvad Kongl. Maj:ts förslag i öfrigt vidkommer, har utskottet icke
funnit något att emot detsamma erinra.
På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa:
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
43
a) att med anledning af Kong! Maj:ts förevarande
framställning och med afslag å herr Johanssons ofvan-
herörda motion, i hvad den afser nu ifrågavarande stat,
Riksdagen må,
dels medgifva,
ej mindre att från och med år 1903 må tillämpas
följande aflöningsstat för de betjente vid fångvårds-
anstalterna, hvilkas aflöning utgår af det å riksstaten
uppförda bestämda anslaget till fångars vård och under¬
håll, nemligen:
|
|
Lön.
|
Tjenst-
görings-
penningar.
|
Summa.
|
Ålders
efter
5 år.
|
tillägg
efter
10 år.
|
1
|
fanjunkare ...........'
|
650
|
550
|
1,200
|
100
|
100
|
4
|
eko ............
|
2,600
|
2,200
|
4,800
|
100
|
100
|
1
|
vaktmästare............
|
550
|
550
|
1,100
|
100
|
100
|
19
|
eko ............
|
10,450
|
10,450
|
20,900
|
100
|
100
|
1
|
underofficer............
|
550
|
400
|
950
|
100
|
100
|
29
|
eko ............
|
15,950
|
11,600
|
27,550
|
100
|
100
|
1 förste vaktkonstapel
|
550
|
400
|
950
|
75
|
75
|
12
|
eko
|
6,600
|
4,800
|
11,400
|
75
|
75
|
1 vaktkonstapel.........
|
450
|
350
|
800
|
75
|
75
|
349
|
(ko .........
|
157,050
|
122,150
|
279,200
|
75
|
75
|
1
|
fånggevaldiger ......
|
500
|
—
|
500
|
-—
|
—
|
57
|
d:o ......
|
28,500
|
—
|
28,500
|
—
|
—
|
|
Summa kronor
|
—
|
—
|
377,850
|
—
|
—
|
med förklarande tillika, att, i stället för de genom kong!
kungörelserna den 2 juni 1882 och den 30 maj 1890
meddelade bestämmelser, skall för aflönings åtnjutande
å denna stat gälla:
att den vaktbetjente vid läns- och kronocellfängel-
serna nu tillkommande andel af arbetsinkomsten vid
dessa fängelser skall till statsverket indragas;
att vaktkonstapel skall vara skyldig underkasta sig
den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet, som af fång-
44
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
gevaldigergöromålens möjligen skeende öfverflyttning å
vaktkonstaplarne kan föranledas;
att tjensteinnehafvare skall vara skyldig att mot
ersättning för flyttningskostnaden låta sig förflytta till
tjenst inom samma grad vid annan fångvårdsanstalt;
att tjenstgöringspenningarne må vid tjenstledighet
på grund af läkarebetyg under loppet af ett och samma
kalenderår åtnjutas af tjensteinnehafvare under högst
femton dagar vid ledighet för svag helsas vårdande och
under högst fyrtiofem dagar vid ledighet för sjukdom;
dock med i akttagande, att nämnda förmån icke får åt¬
njutas för mer än sammanlagdt fyrtiofem dagar hvarje
år, samt att i tiden för sökt ledighet för helsans vårdande
må göras den jemkning, som af förhållandena kan på¬
kallas och af den sökandes helsotillstånd medgifves;
att med nu stadgadt undantag tjenstgöringspennin¬
garne få uppbäras endast för den tid, tjensteinnehafvaren
verkligen tjenstgjort;
att tjensteinnehafvare under tjenstledighet såväl för
sjukdom som under högst femton dagar af kalenderåret
för svag helsas vårdande eger uppbära hela lönen, men
att den, som eljest undfår ledighet, kan förpligtas att
under ledigheten afstå så mycket af lönen, som för
tjenstens uppehållande erfordras;
att i afseende på tillträde till ålderstillägg skall
iakttagas, att tjenstetiden skall beräknas från början af
kalenderåret näst efter det, hvarunder utnämning till
tjensten egt rum; att tjenstinnehafvare skall under mer
än fyra femtedelar af den tjenstetid, som erfordras för
att vinna rätt till tillägget, hafva med godt vitsord be-
stridt sin egen eller, på grund af förordnande, annan
tjenst inom fångvården; att för löntagare, som blifvit
transporterad, denna beräkning skall omfatta tjenst-
göringen i likartad befattning vid olika fångvårdsanstalter,
och för ordinarie gevaldiger, som transporterats till vakt-
konstapel, hans tjenstgöring som ordinarie gevaldiger,
samt att löntagare må tillgodoräkna sig den tid, som
före den nya lönestatens utfärdande förflutit från hans
utnämning till tjensten;
att tjensteinnehafvare skall vid uppnådda 65 lefnads-
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
och 85 tjenstår, derest löntagaren minst 20 år inne¬
haft ordinarie tjenst på fångvårdens stat, vara förpligtad
att med oafkortad lön såsom pension å allmänna in-
dragningsstaten från tjensten afgå, fångvårdsstyrelsen
dock obetaget att låta med afskedet anstå, derest och
så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i tjensten
på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och
kan finnas villig att i densamma qvarstå; samt
att tjensteinnehafvare, som ingår på den nya staten,
skall vara underkastad de förändrade bestämmelser, som
kunna varda stadgade så väl i fråga om pension som i
fråga om vilkoren för åtnjutande vid tjenstledighet af
lön och tjenstgöringspenningar;
än äfven att af förslagsanslaget till fångars vård
och underhåll må från och med år 1903 till en hvar
af de nuvarande vaktmästarne vid länsfängelserna i
Linköping och Malmö samt kronohäktet å Långholmen,
så länge dessa vaktmästarebefattningar af dem inne-
hafvas, utbetalas fyllnadsersättning för mistad inkomst
af fängelsearbetet med 100 kronor för år;
samt att af samma anslag må årligen från och
med år 1902 till en hvar af de å ordinarie stat upp¬
förda, af bestämda anslaget till fångars vård och under¬
håll aflönade vaktbetjente, som är gift eller efter upp¬
förandet å berörda stat ingått gifte, ehuru detsamma
sedermera på grund af dödsfall eller af annan anledning
upplösts, och som icke på kronans bekostnad åtnjuter
förmånen af fri bostad och vedbrand, intill dess han
af sådan förmån kan komma i åtnjutande, utgå hyres-
ersättning och anslag till inköp af femton kubikmeter
barrved; dock med iakttagande, att hyresersättnings
högsta årliga belopp icke får öfverstiga 250 kronor, att
hyresersättningarna i medeltal icke få öfverstiga 200
kronor årligen till hvarje vaktbetjent samt att hyres¬
ersättningarna och vedansiagen skola efter de å de olika
orterna gällande hyror å bostadslägenheter och pris å
ved bestämmas;
dels ock att såsom följd häraf öka bestämda anslaget
till fångars vård och underhåll med 55,950 kronor.
46
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
b) att hvad uti ofvan berörda motion föreslagits i
fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t i der uppgifvet
syfte icke må af Riksdagen bifallas.
Bifalles hvad utskottet sålunda under moment a) i denna punkt hem¬
stält, kommer bestämda anslaget till fångars vård och underhåll, som nu
utgör .......................................................................................... kronor 503,800: —
att ökas till .............................................................................. » 559,750: —
och följaktligen fångvårdsanslaget i sin helhet, som
nu utgör ........................................................................... » 1,697,445 :—
att upptagas till ..................................................................... » 1,753,395: —
Ersättning åt domare, vittnen och parter.
Ang. rätt till 10:o) Kongl. Maj:t har i punkten 10 under denna hufvudtitel före-
anåjnciettae slagit Riksdagen att, under förutsättning att särskildt afl åtel) proposition
anslag, med förslag till lag om tolks anlitande vid domstol blefve af Riksdagen
[10.] bifallen, medgifva, att af förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen
och parter finge utgå den kostnad, som kunde enligt sagda lag drabba
statsverket.
Denna framställning har af utskottet öfverlemnats till sammansatt
stats- och lagutskott; hvilket utskottet härmed skolat för Riksdagen
anmäla.
Angående en ll:o) Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt, till utskottet
^Kammaren hänvisad motion (n:o 28) har herr J. Bengtsson i Bjernalt, med hvilken
täckt mo^on. åt skil liga af kammarens ledamöter instämt, föreslagit, att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta verk¬
ställa utredning om och i hvad mån det kunde finnas skäligt, att staten
bidroge till rese- och traktamentsersättning åt tjenstförrättande nämnde¬
män, samt till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill denna ut¬
redning kunde gifva anledning.
Angående de skäl, som föranledt denna framställning, har i motionen
anförts följande:
Uti en vid förlidet års riksdag väckt motion, n:o 68, hade motionären
hemstält, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att ledamot i härads¬
rätt, i likhet med skiftesgodeman och ledamot af egodelningsrätt, för sin
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
47
ordinarie tjenstgöring tillerkändes dagtraktamente med 4 kronor 50 öre
för hvarje förrättningsdag, som han personligen deltoge i rättens förhand¬
lingar, jemte reseersättning enligt femte klassen af gällande resereglemente
till och ifrån förrättningsstället samt att för detta ändamål under andra
hufvudtiteln ansloges ett förslagsanslag af 350,000 kronor.
Denna motion hade varit förutom af motionären undertecknad af ej
mindre än fjorton ledamöter af Andra Kammaren, hvilka alla förklarat
sig instämma i motionens syfte.
Statsutskottet, som haft motionen till behandling, hade emellertid af-
styrkt bifall till densamma efter att hafva hänvisat till hvad 1898 års
statsutskott yttrat angående en liknande motion.
Vid ärendets behandling i Andra Kammaren hade till förmån för
motionen uppträdt flera talare, deribland två ordinarie ledamöter af stats¬
utskottet, livilka reserverat sig mot utskottets hemställan.
1 rättvisans och billighetens intresse hade dessa talare ansett sig böra
yrka bifall till motionen, men då densamma gent emot statsutskottets af¬
styrkande syntes hafva föga utsigt att gå igenom i oförändradt skick, både
en af reservanterna, herr Ivar Månsson, föreslagit, att Riksdagen täcktes i
skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa, det Kongl. Maj:t måtte låta utreda, om
och i hvad mån det kunde finnas skäligt, att staten bidroge till rese- och
traktamentsersättning åt tjenstförrättande nämndemän, och för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.
Vid anstäld votering hade detta förslag erhållit 93 röster, under det
att 90 röster tillfallit utskottets hemställan, som sålunda segrade med alle¬
nast 3 rösters öfvervigt.
Med anledning häraf och då en skrifvelse till Kongl. Maj:t i före¬
liggande fråga borde kunna lemna en värdefull ledning och tjena till upp¬
slag för "kommande arbeten i denna fråga, ville motionären, under åbe¬
ropande af den motivering, som anförts till stöd för hans omförmälda
motion vid 1901 års riksdag, nu framställa ofvan angifna förslag.
Sedan statsutskottet nästlidet år afgaf yttrande angående berörda,
af motionären då gjorda framställning, har icke något förekommit, som
kunnat gifva utskottet anledning att frångå sin då i detta ämne uttalade
uppfattning; och då utskottet alltså icke anser den ifrågasatta förändringen
önskvärd, kan utskottet ej heller finna lämpligt, att framställning i ämnet
aflåtes till Kongl. Maj:t.
På grund häraf och med hänsyn till hvad utskottet vid riksdagarne
1898 och 1901 i frågan yttrat, anser utskottet sig böra afstyrka motionä¬
rens nu förevarande förslag och hemställer derför,
48
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
att herr Bengtssons nu ifrågavarande motion icke
må vinna Riksdagens bifall.
(kriga ordinarie anslag.
Angående 12:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att det å andra hufvud-
Ut'n^åmiag bibeln uppförda förslagsanslag till skrifmaterialier och expenser, ved m. m.
fil! *ör jemnancle. A hufvudtitelns slutsumma måtte ökas med 45 kronor
från 64,262 kronor till 64,307 kronor.
Beträffande öfriga ordinarie anslag har Kongl. Maj:t icke föreslagit
någon förändring.
Utskottet hemställer,
att samtliga de ordinarie anslagen under denna
hufvudtitel, hvilka här ofvan icke blifvit omförmälda,
må i riksstaten för år l!J03 upptagas till oförändrade
belopp, dock att anslaget till skrifmaterialier och expenser,
ved in. m. må få till beloppet jemkas i den mån, som
för jemnande af hufvudtitelns slutsumma kan finnas
erforderligt.
Angående 13:o) Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt, till utskottet
en‘n\°-a hänvisad motion (n:o 44) har herr A. W. Styrlander föreslagit, det ville
Kammaren Riksdagen i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes utarbeta och för
viieM motion.Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser om rätt för fjerdingsmän att
af statsmedel uppbära ersättning för digifning af tjenstestämningar i brott¬
mål eller åtminstone för det biträde, som de vid dylika delgifningar måste
anlita.
Motionären har till stöd för denna framställning anfört följande.
Bland de missförhållanden, som syntes tarfva snar rättelse, vore onek¬
ligen det förhållandet, att fjerdingsmännen, som oftast vore klent aflönade,
nödgades af egna medel bekosta en hel mängd resor inom sina distrikt,
hvilka rätteligen borde ersättas af staten eller andra personer. Så vore
framför allt förhållandet med resor för delgifning af stämningar i brott¬
mål, hvilka i stora distrikt vållade fjerdingsmännen stora besvär och kost¬
nader samt dessutom extra utgifter till biträden. Ty äfven om fjerdings¬
männen kunde anses vara skyldige att för sin oftast knappt tillmätta lön
sjelfva delgifva stämningar, måste det dock enligt motionärens förmenande
anses i hög grad orättvist, att de skulle bekosta de biträden, som de oftast
behöfde anlita för att få dylika stämningar delgifna. Kostnader för brott-
målsstämningars delgifvande borde ju i sista hand betalas af de sakfälde,
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
49
men då dessa dels ofta saknade medel och dels ofta slutdömdes först efter
lång tids förlopp, syntes det motionären vara statens pligt att i första
hand utgifva ersättning för dylika stämningar, som utfärdades af statens
organ, med skyldighet dock för den sakfälde att till staten återbära för¬
skjutet- belopp. Helt säkert funnes det flera områden, der staten borde
medgifva fjerdingsmännen ersättning för åt staten utfördt arbete, men han
bulle före, att det nu berörda vore det, der rättelse i främsta hand borde ske.
Enligt lagen angående fjerdingsmansbestyrets utgörande den 29
september 1899 tillkommer det vederbörande kommun att tillse, att inom
kommunen a-nstäld fjerdingsman varder försedd med skälig aflöning. Enligt
den samma dag utfärdade instruktionen för fjerdingsman skall dem åligga,
bland annat, att efter förmans uppdrag delgifva stämningar i brottmål
m. m., egande fjerdingsman, då ersättning för sådana handräckningar enligt
författningarna bestås, densamma åtnjuta. Då den åt fjerdingsmännen
anslagna lön lärer få anses vara afsedd att utgöra ersättning för de uppdrag,
för hvilka fjerdingsmännen ej från annat håll uppbär betalning, synes det
böra blifva kommunens och fjerdingsmannens sak att öfverenskomma om
ett sådant aflöningsbelopp, att fjerdingsmännen må anse sig deraf ersatt
för sitt arbete, och anser sig utskottet derför icke böra tillstyrka, att en
skrifvelse i det af motionären angifna syfte till Kongl. Maj:t aflåtes.
Utskottet hemställer på grund häraf,
att herr Styrlanders ifrågavarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.
Extra anslag'.
Angående
14:o Kongl. Maj:t har i punkten 12 under denna hufvudtitel för ^-lagberedning.
slagit Riksdagen att på extra stat för år 1903 bevilja 50,000 kronor till ^9 ]
bestridande af kostnaderna för en lagberedning.
Till ofvanberörda statsrådsprotokoll har departementschefen lemnat
följande redogörelse för lagbyråns verksamhet under det senaste året.
»Lagbyrån var under förra hälften af januari månad 1901 sysselsatt med
att i förslaget till lag om inteckning i fartyg och dermed sammanhän-
Bili. till llilcsd. Prof. 1902. 4 Samt. 1 Afd. 3 Haft. 1
50
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
gande lagförslag företaga de jemkningar, som föranleddes af högsta dom¬
stolens vid granskning af förslagen framstälda anmärkningar. Derefter
blef ett under föregående år utarbetadt förslag till lag om sameganderätt
å nyo öfversedt och i vissa delar omarbetadt, hvarjemte motiv till samma
lagförslag uppsattes. Från omkring midten af mars månad till vår¬
sessionens slut var lagbyrån upptagen med upprättande af förslag till
lagstiftning å den internationella arfsrättens område, hvilket arbete vid
sessionens slut så fortskridit, att förberedande utkast till lag i ämnet
blifvit uppgjordt. Detta arbete upptogs å nyo efter semestern och blef
under september månad afslutadt. Under tiden hade dock en af lag¬
byråns ledamöter från den 15 maj varit upptagen med utarbetande dels
af förslag till förordning om registrering af svenska fartyg äfvensom till
andra administrativa författningar, som af lagstiftningen om fartygs-
hypotek föranleddes, dels af förslag till ny arbetsordning för rikets hof¬
rätt er jemte étt flertal andra författningar, hvilka föranleddes af den under
året antagna lagstiftningen angående fullföljd af talan. Under oktober
månad, då lagbyrån bestod allenast af två ledamöter, utarbetades dels
förslag till bestämmelser om häktningstids afräknande från ådömdt straff,
dels förslag till ändrade stadgan den om afsöndrad lägenhets ansvarighet
för intecknad gäld. Sedan med början af november månad eu tredje
ledamot inträdt i lagbyrån, påbörjades utarbetande af förslag till lag¬
stiftning i internationel äktenskapsrätt, och detta arbete fortsattes till
midten af december månad. Derefter har en ledamot varit sysselsatt med
vidtagande af jemkningar dels i förslag till lag om ändrad lydelse af 17
och 31 kapitlen rättegångsbalken, dels i förslag till lag om tolks anlitande
vid domstol, hvilka jemkningar föranledts af högsta domstolens vid gransk¬
ning af nämnda lagförslag framstälda anmärkningar. Lagbyråns öfriga
ledamöter hafva under samma tid dels uppgjort förslag till ändring i be¬
stämmelserna om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet, dels
ock varit sysselsatta med utarbetande af förslag till ändring i vissa §§ i
skiftesstadgan.»
Härefter har departementschefen anfört följande.
Lagbyrån, som ansåges tillhöra justitiedepartementets kansli, stode
under departementschefens omedelbara ledning och hade att enligt hans
anvisningar biträda vid utredande af lagstiftningsfrågor och upprättande
eller revision af lagförslag. Beträffande lämpligheten af denna anord¬
ning af lagarbetet hade, som bekant, vid särskilda tillfällen yppats olika
meningar.
I sådant afseende hade vid föredragning inför Kongl. Maj:t den 13
januari 1894 af de frågor, som rörde regleringen af andra hufvudtitelns
stat, dåvarande chefen för justitiedepartementet anfört följande:
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
51
»Sedan under en längre tid före 1871 arbetet med uppgörande,
granskning och omarbetning af lagförslag hufvudsakligen varit anför¬
tro dt åt särskilda komitéer, föreslogs i proposition till nämnda års Riks¬
dag, att för inrättande inom justitiedepartementet af en lagbyrå, be¬
stående af tre ledamöter, hvilken skulle åligga att under justitiestats-
ministerns ledning utarbeta lagförslag, sådana granska och med anledning
af förekomna anmärkningar omarbeta äfvensom i högsta domstolen före¬
draga frågor om stiftande, upphäfvande, ändring eller förklaring af lagar
och författningar, måtte å justitiestatexpeditionens stat uppföras anslag till
3 ledamöter i en dylik lagbyrå med visst belopp till hvarje.
Såsom skäl för denna framställning åberopades i statsrådsprotokollet
bland annat: att det icke sällan inträffat, att utarbetade lagförslag, såsom
förhållandet särskildt varit med två angifna sådana, vid deras i grundlag
föreskrifna granskning i högsta domstolen blifvit på anförda skäl afstyrkta,
hvarefter regeringen, om ej frågan skulle helt och hållet falla, vore satt
i valet att antingen, med förbiseende af åsigterna hos den myndighet,
som i frågan borde antagas hafva den grundligaste insigten, till Riks¬
dagens godkännande framlägga förslaget i hufvudsakligen oförändradt
skick eller ock låta detsamma undergå en mer eller mindre genomgripande
omarbetning; att ju större och vigtigare dessa lagförslag voro och ju flera
frågor samtidigt fordrade snar lösning, desto otillräckligare måste de kraf¬
ter befinnas, som till ett sådant arbete voro inom justitiestatsexpeditionen
tillgängliga; att vissa uppgifna vigtiga delar af lagstiftningen redan voro
under bearbetning och att äfven andra inom den närmaste framtiden
borde underkastas en sådan; samt att derför med skäl kunde ifrågasättas,
om icke den förändrade anordning lämpligen borde vidtagas, att, i stället
för tillsättande af särskilda komitéer för enstaka lagfrågors behandling,
upprättandet af samtliga de lagförslag, som ifrågakommo, äfvensom dylikas
omarbetning, der sådan i följd af gjorda erinringar funnes nödig, i sin
helhet, så vidt ske kunde, utfördes af samma personer.
I det svar, Riksdagen, der fråga jemväl blifvit väckt om tillsättande
af en stadigvarande lagkomité eller lagberedning, afgaf å Kong!. Maj:ts
framställning, anförde Riksdagen hufvudsakligen: att, om frågan närmast
gälde åstadkommande af förslag till någon mera omfattande afdelning af
den allmänna lagen, såsom ny civillag eller rättegångsordning, uppdraget
borde anförtros åt en institution sådan som den under de tidigare decen¬
nierna af vårt nuvarande statsskick tillsatta lagkomité eller lagberedning;
att emellertid något på lagstiftningen så ingripande uppdrag ej syntes
böra för den närmaste framtiden ifrågakomma, då dels behofvet af vissa
mindre omfattande lagförändringar, i afseende på hvilka särskilda komitéer
52
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
verkstält förarbeten, mer och mer erkändes påkalla snar åtgärd, dels åt¬
skilliga andra partiella lagförändringar torde erfordra tidigare lösning, än
som förmenades kunna medgifva, att de sattes i sammanhang med utarbe¬
tandet af exempelvis ny civillag; att under sådana förhållanden det syntes
ej kunna nekas, att det af Kongl. Maj:t framstälda förslag i sina grunder
hade afgjordt företräde framför den ordning, som under senare tider be¬
gagnats för lagarbeten, och, så länge fråga vore om sådana arbeten af
mindre omfattning eller utarbetande af författning sförslag inom den eko¬
nomiska lagstiftningen, jemväl framför en lagkomité eller lagberedning;
att emellertid Riksdagen ej kunnat förbise, att inom ej särdeles lång tid
förhållandena torde hafva ändrat sig derhän, att en lagkomité borde till¬
sättas; samt att under sådana omständigheter Riksdagen med hufvudsakligt
gillande af Kongl. Maj:ts förslag dock ansett, att Kongl. Maj:t icke borde
i afseende på organisationen af den föreslagna lagbyrån vara bunden vid
visst antal ledamöter eller vid visst aflöningssätt för hvarje, utan ega fri¬
het att med begränsning af utgifterna inom ett gifvet anslagsbelopp ordna
arbetena på det sätt, som Kongl. Maj:t i hvarje fall kunde finna mest
ändamålsenligt för vinnande af ett i möjligaste mån godt och skyndsamt
resultat, samt att i följd häraf anslaget icke borde uppföras på ordinarie
stat. Riksdagen biföll för ty Kongl. Maj:ts förslag på det sätt, att till Kongl.
Maj:ts disposition stäldes för år 1872 ett extra anslag af 20,000 riksdaler
att användas för fullgörande af de uppdrag, som varit afsedda i Kongl.
Maj:ts förslag om inrättande af en lagbyrå.
Enahanda anslag utgick sedermera under åren 1873 och 1874.
Då till 1874 års Riksdag gjordes nådig framställning om, att anslaget
till lagbyrån skulle fortfarande utgå, anmärkte vid ärendets föredragning
inför Kongl. Maj:t föredragande departementschefen, att den tid syntes
närma sig, då större afdelningar af civillagen eller rättegångsordningen
borde göras till föremål för lagstiftningsarbetet, och att det vore vid detta
tidsmoment, som Riksdagen ansett uppdraget med nyssnämnda arbete böra
öfverflyttas på en' institution sådan som den under de tidigare decennierna
af vårt nuvarande statsskick tillsatta lagkomité eller lagberedning. Skilnaden
emellan en lagbyrå och en institution sådan, som Riksdagen afsett, läge i
främsta rummet i den senares frihet från det omedelbara inflytande, som
chefen för justitiedepartementet kunde utöfva på en inom detsamma förlagd
lagbyrå. I stället för att de genom en lagbyrås verksamhet tillkomna för¬
slag alltid skulle anses i någon män bära pregeln af åsigterna hos vexlande
departementschefer, förmenades de från eu lagberedning utgångna försla¬
gen deremot vara ett rent och oblandadt uttryck af ledamöternas egna,
på studier och erfarenhet grundade omdömen. Den vigt och betydelse å
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
53
andra sidan, som tillkomme ett från lagbyrån utgånget förslag, såsom
varande i viss mån ett regeringens förslag, måste hos den fristående in¬
stitutionen vinnas på annat sätt, företrädesvis genom dess sammansättning,
hvilken följaktligen kräfde ett större antal arbetande ledamöter och per¬
sonal i allmänhet, såsom äfven syntes af det sätt, hvarpå lagkomitén och
lagberedningen varit sammansatta, i det att i dessa institutioner i allmän¬
het varit minst fem arbetande ledamöter jemte en sekreterare förutom
större eller mindre antal granskande ledamöter, som vid särskilda tider
fö re funnits; och läge häri den andra olikheten mellan de båda slagen af
institutioner för lagarbeten. Vid valet mellan dessa två nödgades departe¬
mentschefen, med afseende särskildt å de utmärkta förarbeten, som före-
funnes i lagkomiténs och lagberedningens förslag, fortfarande gifva före¬
trädet åt en lagbyrå.
Riksdagen åter ansåg, att frågan om inrättande af en lagkomité eller
lagberedning för det större lagarbetet icke borde undanskjutas, och be¬
viljade således nödigt anslag för en dylik institution.»
Till följd af Riksdagens senast omförmälda beslut hade nya lag¬
beredningen med 1875 års ingång trädt i verksamhet. Denna institu¬
tion hade sedermera egt bestånd intill slutet af år 1894, då den aflösts
af den nuvarande lagbyrån. Förändringen hade vidtagits på initiativ af
dåvarande chefen för justitiedepartementet, som till stöd för sitt förslag
åberopat, bland annat:
att, sedan ordförandeplatsen i beredningen blifvit genom landshöf-
dingen Bergströms frånfälle ledig, flera personer erhållit erbjudande att
öfvertaga sagda befattning, men att de alla afböjt erbjudandet, hvilket
förhållande synts vara föranledt hufvudsakligen af den osäkra ställning,
hvari beredningen kommit derigenom, att det vid nästföregående riksdag
för beredningen begärda anslag med stor pluralitet afslagits i Andra Kam¬
maren och först efter gemensam omröstning af Riksdagen beviljats; samt
att de svårigheter, som sålunda mött att finna för ordförandeplatsen
lämplig person, villig att densamma öfvertaga, och den omständigheten,
att flera af den sjelfständigt arbetande beredningen afgifna lagförslag i
följd af Riksdagens kamrars skiljaktiga beslut förfallit, hos departements¬
chefen stadgat den öfvertygelsen, att lagstiftningsarbetet under den när¬
maste framtiden skulle bäst främjas genom dels de redan färdiga försla¬
gens förande fram till ett slutligt afgörande, dels i öfrigt utarbetande af
partiella, mindre omfattande lagförslag, hvilka sannolikt lättare än de större
skulle tillvinna sig Riksdagens bifall; och att departementschefen derför
ansåge tillrådlig en återgång til! den anordning, som åren 1872—1874
varit antagen, eller, med andra ord, det förberedande lagstiftningsarbetets
54
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
öfverlemnande till en under justitiedepartementet lydande och således
under chefens för samma departement ledning stäld lagbyrå.
Den omedelbara följden af lagberedningens utbytande emot lagbyrån
hade varit inställandet af det påbörjade arbetet för revision af handels-
balken.
Liksom under den tid, då nya lagberedningen egt bestånd, anmärk¬
ningar rigtats emot denna institution, så hade å andra sidan ingalunda
saknats yrkanden, att lagbyrån borde ersättas med en lagberedning. I
sjelfva verket ansåge departementschefen hvardera institutionen ega sina
särskilda företräden, som under vissa förhållanden och för vissa uppgifter
gjorde den lämpligare än den andra. Redan af 1871 års Riksdag hade
uttalats, på sätt i ofvan anförda statsrådsyttrande erinrats, att, då fråga
närmast vore om åstadkommande af förslag till någon mera omfattande
afdelning af den allmänna lagen, uppdraget borde anförtros åt eu lag¬
beredning, men när det gälde lagförändringar, i afseende å hvilka för¬
arbeten förelåge, eller i allmänhet arbeten af mindre omfattning, en lag¬
byrå egde företrädet. Motsvarande uppfattning hade äfven vid flera andra
tillfällen gjort sig gällande och vunne jemväl stöd i erfarenheten. Utan
tvifvel erfordrades också en vida starkare organisation än lagbyråns, då
fråga vore om mera omfattande lagarbeten, hvilka hvart för sig kräfde
längre tid. Med afseende å dylika arbeten kunde icke heller den ofta
åberopade omständigheten, att förslag, som utarbetats i en lagbyrå, bättre
återgåfve departementschefens uppfattning, anses falla tungt i vågskålen
till förmån för en dylik institution. Det skulle nemligen endast sällan
inträffa, att en departementschef vore i tillfälle att med oafbruten upp¬
märksamhet följa ett sådant arbete och derå utöfva verksamt inflytande
under hela tiden från arbetets första planläggning, till dess detsamma,
efter undergången granskning i högsta domstolen, förelädes Riksdagen.
Upplysande vore, åt t, såsom ofvan antydts, arbetet på revision af handels-
balken icke ansetts kunna lämpligen fortsättas af lagbyrån, när denna —
sedan tillfälliga hinder befunnits möta mot lagberedningens bibehållande
-— med början af 1895 trädde i verksamhet.
Som bekant, hade lagbyrån under sin sjuåriga tillvaro dels be¬
handlat en mängd mindre omfattande lagfrågor, deribland åtskilliga af
synnerligen grannlaga beskaffenhet, dels, på grundval af äldre lagarbeten,
upprättat förslag angående äkta makars egendomsförhållanden samt an¬
gående flera vigtiga delar af rättegångsordningen. De utarbetade lag¬
förslagen hade med få undantag rönt ett gynsamt emottagande inom Riks¬
dagen, hvilket kunde få anses utgöra ett bevis, att lagbyrån på ett till¬
fredsställande sätt fylt sin vigtiga uppgift. Med allt erkännande häraf
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
55
trodde departementschefen dock tidpunkten vara kommen att taga i öfver¬
vägande, huruvida icke lagbyrån borde utbytas emot eu lagberedning.
Sedan departementschefen uttalat sin förhoppning att inom kort
komma i tillfälle att för Kongl. Maj:t framlägga ett med anledning af
högsta domstolens utlåtande jemkadt förslag till lag om bevisning inför
Tätta och om resning, med hemställan, att detta förslag måtte genom pro¬
position föreläggas Riksdagen till antagande, har han vidare anfört, att
om denna hemställan vunne bifall, komme genom sagda propositions af¬
låtande arbetena för införande, på äldre förslags grundval, af partiella för¬
bättringar i rättegångsordningen att hafva tills vidare, åtminstone i det
väsentliga, vunnit sin utslutning. Man syntes dä böra — i afvaktan på
lämplig tidpunkt för upptagande af frågan om en mera genomgripande
processreform — snarast möjligt tillgodose det trängande behofvet af re¬
vision, i större sammanhang, af vår civillagstiftnings hufvuddelar. Äldre
bestämmelser, som icke längre svarade emot rättsuppfattningen eller tids¬
förhållandena, borde utmönstras, känbara luckor fyllas, det nutida sain-
fundslifvets kraf tillfredsställas samt reda och ordning bringas i den stun¬
dom nästan förvirrande mångfalden af stadganden, som tillkommit å vidt
skilda tider och uppburits af vidt skilda syften. För en dylik uppgift
egnade sig, enligt hvad förut framhållits, cn lagberedning ojemförligt
bättre än en lagbyrå.
Under den närmaste framtiden komme lagbyrån hufvudsakligen att
vara sysselsatt med upprättande af förslag till sådana bestämmelser på
den s. k. internationella privaträttens område, som erfordrades för att möj¬
liggöra Sveriges anslutning till de på internationel konferens i Haag år
1900 utarbetade konventionsförslag. Detta arbete kunde med full visshet
antagas vara slutfördt före innevarande års utgång. Hänsynen till det¬
samma lade således icke något hinder i vägen för att låta en lagbered¬
ning med 1903 års början aflösa lagbyrån. Jemväl i ett annat afseende
syntes nämnda tid vara lämplig för påbörjande af lagberedningens verk¬
samhet. Vid årets slut borde det nemligen vara möjligt att öfverskåda
det. första, resultatet af och utsigterna för det under nästlidna år påbörjade
skandinaviska samarbetet på obligation srättens område och att med led¬
ning deraf lättare bedöma, huruvida familjerätten eller förmögenhetsrätten
borde i första hand blifva föremål för lagberedningens verksamhet.
o Anslaget till lagbyrån både, som nämndt, under åren 1872—1874
utgått med 20,000 kronor årligen. 1 yttrande till statsrådsprotokollet be¬
träffande statsregleringen för år 1875 hade justitiestatsministern erinrat,
att lagkomitén och äldre lagberedningen i allmänhet bestått af minst fem
arbetande ledamöter jemte sekreterare och ett antal tid efter annan in-
56
Statsutskottens Utlåtande N:o 3.
trådande s. k. granskande ledamöter, samt uttalat den uppfattning, att för
en lagberedning, hvilken borde bestå af fem ledamöter jemte sekreterare,
skulle första året, hvarunder någon verksamhet för granskande ledamöter
ej syntes behöfva förekomma, erfordras minst 40,000 kronor. Också hade
Riksdagen beviljat för år 1875 sistnämnda belopp för en lagberedning.
Samma belopp hade äfven utgått under åren 1876—1884 och 1886 —
1892, men nedsatts för år 1885, i anledning deraf att en disponibel be¬
sparing å mera än 10,000 kronor uppkommit, till 60,000 kronor samt för
åren 1893 och 1894 till 35,000 kronor. Lagberedningen hade regelmessigt
bestått af ordförande, tre ledamöter jemte byråchefen för lagärenden och
hade under de första tio åren hos sig haft anstäld eu sekreterare.
Aflöningen till ordföranden hade i allmänhet utgått med 10,000 kro¬
nor, men under lång tid, då ordföranden tillika uppburit annan lön, med
vida lägre belopp. Ledamöterna hade uppburit 7,000 kronor; en förut¬
varande expeditionschef hade dock åtnjutit 7,500 kronor och åtskilliga
ordinarie häradshöfdingar, som bibehållit en del af häradshöfdingelönen,
lägre belopp å lagberedningens stat. Sekreteraren hade erhållit olika be¬
lopp, högst 5,800 kronor. Då presidenten Berg år 1883 afgått från ord¬
förandebefattningen, hade han förordnats att fortfarande deltaga i lag¬
beredningens förhandlingar, emot ett årligt arfvode af 3,000 kronor; detta
förordnande hade fortfarit till år 1893. I den år 1894 beslutna lagbyrån,
hvars årsanslag utgjort 25,000 kronor, hade ledamöternas aflöning bestämts
enligt hufvudsakligen samma grunder som för ledamöterna i lagberednin¬
gen. De hade sålunda i allmänhet uppburit 7,000 kronor, en förutvarande
expeditionschef dock 7,500 kronor, hvarjemte ordinarie häradshöfdingar
bibehållit en del af sin lön.
När det gälde att afgöra, huru stor personal för en blifvande lag¬
beredning erfordrades och i sammanhang dermed hvilket belopp borde
för lagberedningen anslås, kunde man tydligen ej för framtiden påräkna,
vare sig att ordföranden från eu annan befattning hemtade sin hufvud-
sakliga löneinkomst, eller att ett sådant biträde som presidenten Berg,
enligt hvad ofvan anförts, under flera år efter sin afgång från ordförande¬
befattningen lemnade nya lagberedningen, komme att stå till buds. Vidare
hade de senaste årens erfarenhet gifvit vid handen, att byråchefen för
lagärenden icke annat än undantagsvis kunde hafva tillfälle att deltaga i
beredningens arbeten och att han följaktligen icke borde vara ledamot af
densamma. Vid dessa förhållanden, och då lagberedningens stat icke
syntes böra vara grundad på den förutsättningen, att dess ledamöter upp-
bure lön äfven på annat håll, syntes det belopp, som i allmänhet varit
anslaget för nya lagberedningen, icke kunna anses tillräckligt för att
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
57
trygga en tillfredsställande sammansättning af den nu ifrågasatta bered¬
ningen.
Lagberedningen syntes helst böra bestå af ordförande, fyra arbetande
ledamöter och sekreterare, hvarjemte granskande ledamöter borde vara
förordnade för att tid efter annan inkallas. Då atlöningarna för ord¬
föranden, de arbetande ledamöterna och sekreteraren icke i något fall syntes
kunna sättas lägre än de för nya lagberedningen i allmänhet bestämda,
befunnes den för dessa aflöningar erforderliga summan, under beräkning
af fyra ledamöter, uppgå till minst omkring 43,000 kronor. Omkring
5.000 kronor beräknades åtgå till lokalhyra, vaktmästares aflöning, böckers
inköp och bindning, tryckning och öfriga expenser. Då ett belopp borde
vara disponibelt för godtgörelse åt granskande ledamöter äfvensom åt
personer, hvilka såsom sakkunniga adjungerades vid särskilda frågors be¬
handling, syntes slutsumman för första året, hvarunder några större kost¬
nader för granskande ledamöter ej borde förekomma, böra sättas till
50.000 kronor.
Detta anslag syntes, i öfverensstämmelse med hvad förut i motsva¬
rande fall varit vanligt, böra uppföras å extra stat, ehuru onekligen deri
härigenom uppkommande osäkerheten i beredningens ställning skulle göra
det svårare än eljest att för beredningen vinna de lämpligaste krafterna.
Med hänsyn till de skäl, som sålunda af departementschefen anförts,
finner utskottet sig böra förorda Kongl. Maj:ts förslag, att lagbyrån skall
från och med år 1903 utbytas mot en lagberedning, afsedd att utarbeta
sådana lagförslag, som omfatta större afdelningar af civillagstiftningen.
Författningsförslag af mindre omfattning eller mindre invecklad natur
torde alltså, liksom förut varit brukligt, komma att utarbetas inom justitie¬
departementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli.
I afseende å det för lagberedningen för år 1903 begärda anslagets
belopp har utskottet icke velat föreslå någon förändring, men anser sig
böra uttala den mening, att vid lagberedningens organiserande må tagas
under öfvervägande, huruvida icke antalet ledamöter må kunna inskränkas,
exempelvis genom åläggande för någon af ledamöterna att bestrida jemväl
sekreteraregöromålen. Möjlighet till en dylik inskränkning torde före¬
finnas i den omständigheten att, såsom i statsrådsprotokollet angifvits, vid
affattandet af vidlyftigare lagförslag ytterligare ett antal granskande leda¬
möter skola inkallas.
Utskottet hemställer,
att Riksdagen må, med bifall till Kongl. Maj:ts
Bih. till Riksd. Prat. 1902. 4 Samt. 1 Afd. H Haft. 8
58
Statsutskottets Utlåtande 1V:o 3.
förevarande framställning, på extra stat för år 1908
bevilja 50,000 kronor till bestridande af kostnaderna för
en lagberedning.
Angående
straffregistret.
[13.]
15:o) Kong! Maj:t har föreslagit Riksdagen att för bestridande af de
utaf tillämpning af lagen om straffregister föranledda kostnader för ama¬
nuenser, inskrifning med mera vid justitiedepartementets afdelning åt
Kong! Maj:ts kansli å extra stat för år 1903 anvisa ett belopp af 4,000
kronor.
Departementschefen har erinrat, hurusom i proposition till 1900 års
Riksdag Kongl. Maj:t, i sammanhang med framläggande af förslag till lag
om straffregister, föreslagit att ordinarie anslaget till justitiedepartementets
afdelning af Kongl. Maj:ts kansli måtte för straffregistrets omhänder-
hafvande ökas dels med aflöning till en kanslist 2,700 kronor, dels ock
med förhöjning i anslaget till amanuenser, vikariatsersättningar, renskrif-
ning med mera 2,000 kronor, samt att statsutskottet i sitt med anledning
häraf afgifna utlåtande yttrat, att utskottet visserligen funnit det vara
obestridligt, att ökning i arbetskrafter måste i någon mån beredas justitie¬
departementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli till följd af de med straff¬
registrets handhafvande förenade ökade göromålen, men att det torde
vara omöjligt att, innan denna nya gren af statsförvaltningen fått under
några år vara i verksamhet, med någorlunda visshet bestämma angående
mängden eller beskaffenheten af de arbetskrafter, som kunde finnas för
densamma erforderliga; och hade utskottet icke ansett det under sådana
förhållanden vara lämpligt att redan då inrätta en ny ordinarie befattning
eller att höja å justitiedepartementets stat anvisade ordinarie anslag.
Utskottet hade funnit det vara rigtigare, att den anslagsökning, som syntes
böra medgifvas, tillsvidare uppfördes å extra stat. Hvad nämnda anslags¬
ökning beträffade, hade utskottet ansett densamma för det dåvarande
kunna något nedsättas under hvad Kongl. Maj:t föreslagit. Utskottet
både nemligen icke kunnat finna, att under den första tiden efter straff-
registrets uppläggande — då detsamma ännu måste innehålla jemförelsevis
få uppgifter och då äfven ett färre antal förfrågningar, än sedermera an¬
tagligen blefve fallet, torde inkomma, samt till svar å de allra flesta af
dessa endast torde behöfva meddelas, att ingen uppgift funnes att ur re¬
gistret meddela ■— arbetet, som af detta register förorsakades, skulle blifva
så betydande, att för detsamma skulle fordras, förutom byråchefen för
statistiska ärenden samt extra tjensteman och skrifbiträden, en person med
sådana aflöningsförmåner som den af Kongl. Maj:t ifrågasatte kanslisten;
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
59
utan hade utskottet ansett, att jemväl dennes befattning kunde utan olä¬
genhet utbytas mot en amanuens^ enst. På grund af denna förändring
borde ett anslag af 3,000 kronor vara tillräckligt för att möta de med
straffregistrets förande förenade kostnader för amanuensarfvoden, skrif-
biträden med mera.
Enligt utskottets i öfverensstämmelse med denna uppfattning gjorda
hemställan hade Riksdagen besluta att för bestridande af de utaf tillämp¬
ning af lagen om straffregister föranledda kostnader för amanuenser, ren-
slcrifning med mera vid justitiedepartementets afdelning af Kongl. Maj:ts
kansli å extra stat för år 1901 anvisa 3,000 kronor.
På sätt protokollet öfver justitiedepartementsärenaen den 11 januari
1901 utvisade, hade, enligt hvad departementschefen nu vidare anfört, då¬
varande chefen för justitiedepartementet i fråga om erforderligt anslag till
bestridande af de af lagen om straffregister föranledda kostnader, yttrat,
att, om ock det för ändamålet å extra stat för år 1901 anvisade anslag
af 3,000 kronor vore otillräckligt, sedan göromålen med straffregistret
uppnått större omfattning, departementschefen likväl, vid det förhållande
att lagens tillämpning inträdt först med början af år 1901 och sålunda
tillräcklig erfarenhet ännu saknades för bedömande, i hvad mån höjning i
anslaget kunde för år 1902 anses erforderlig, hemstälde, att för ändamålet
för år 1902 måtte å extra stat anvisas ett belopp af 3,000 kronor; och
hade en i öfverensstämmelse med denna hemställan aflåten proposition
blifvit bifallen af Riksdagen. Af sålunda anvisade 3,000 kronor hade
1,500 kronor användts till aflöning åt en amanuens, 800 kronor till aflö¬
ning af en vaktmästare, hvilkens anställande varit nödvändigt till följd
deraf, att för den statistiska byrån och straffregistret utrymme saknades
inom kanslihuset, samt återstoden till extra utgifter.
Då göromålen med straffregistret ännu ej syntes hafva nått den om¬
fattning, som framdeles vore att förvänta, och kostnaden för desammas
bestridande sålunda icke heller nu kunde med full visshet beräknas, ansåge
departementschefen tiden ännu ej vara inne att derför äska anslag å
ordinarie stat. Erfarenheten under det sistförfluten året hade dock redan
gifvit vid handen, att handhafvandet af straffregistret, med den omfattning
det numera uppnått och helt säkert inom den närmaste tiden komme att
uppnå, icke kunde med nu tillgängliga arbetskrafter uppehållas, med mindre
byråchefen för statistiska ärenden, hvilken vore för straffregistrets förande
ansvarig, åt detsamma egnade större del af sin egen arbetstid, än i längden
vore Dförenligt med ett behörigt utförande af hans öfriga embetsgöromål.
År 1901 hade inkommit mer än 4,000 straffuppgifter angående 3,550
sakfälda personer. Alla straffuppgifter måste underkastas en sorgfällig
60
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
granskning, hvarvid tillsåges, om de vore för straffregistret användbara.
Om en straffuppgift icke vore i behörig ordning aflat!ad, måste antingen
ny straffuppgift infordras eller, der felet vore mindre betydande, rättelse
åstadkommas genom inheintande af upplysningar, hvarefter anteckning å
uppgiften verkstäldes. Antalet skrivelser, som aflåtits för något af dessa
ändamål, utgjorde mera än 1,000.
Utdrag af straffregistret hade begärts i 1,909 fall. I 153 af dessa fall
(deraf 30 under förra och 123 under senare halfåret) hade de personer,
om hvilka upplysning begärts, förekommit i straffregistret. I hvarje sådant
fall uppsattes en konceptexpedition, upptagande redogörelse för de straff¬
domar, som öfvergått personen i fråga. Vanligen vore dessa expeditioner
föga invecklade, men då öfverrätt ändrat underrätts beslut i vissa delar
och faststält det i andra, blefve expeditionens uppsättande stundom med
ganska stora svårigheter förenadt och tidsödande.
Hvarje månad inkomme uppgifter från fångvårdsstyrelsen om verk-
stälda straff. Ur dessa uppgifter gjordes anteckningar å vederbörliga
straffuppgifter. Detta arbete kräfde synnerlig noggrannhet och fordrade
äfven ganska mycken tid. Den senast inkomna uppgiften (för november
1901) upptoge mera än 100 personer, om hvilka anteckning skulle göras.
Oafsedt den fortgående ökningen af antalet sakfälde och deraf följande
ökning i antalet uppgifter från underrätterna, komme redan år 1902 an¬
talet uppgifter från öfverrätterna att ökas. Enligt öfvergångsstadgandet i
lagen om straffregister skulle nemligen uppgift från högre rätt icke insändas
i mål, hvaruti före den 1 januari 1901 lägre domstol dömt såsom i 1 §
af lagen om straffregister sades. Derför hade under år 1901 jemförelse¬
vis få uppgifter från hofrätterna och justitierevisionen inkommit.
Alla ärenden diariifördes, och i diariet skedde anteckning om vidtagna
åtgärder, om dag då skrifvelse eller svar expedierats med mera.
Upprättandet af rättsstatistiken hade långt ifrån att underlättas genom
straffregistrets införande, tvärtom visat sig medföra ökadt arbete i följd af
nödvändigheten att efter hand ur de inkommande straffuppgifterna, innan
dessa kunde i straffregistret inläggas, göra de anteckningar, som för
statistiskt ändamål erfordrades.
Då i någon mån ökadt anslag för straffregistrets handhafvande på
grund af anförda förhållanden kunde anses blifva för år 1903 ound¬
gängligen nödigt, men ökningen syntes kunna för den närmaste tiden be¬
gränsas till 1,000 kronor, hemstälde departementschefen om aflåtande af
nu ifrågavarande framställning.
Då arbetet med straffregistrets förande samt affattandet af uppgifter
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
61
ur detsamma uppenbarligen blifver under de närmaste åren allt mer om¬
fattande, synes någon förhöjning af det till ersättande af detta arbete
afsedda extra anslags belopp vara' erforderlig, men håller utskottet före,
att för år 1903 en höjning af anslaget med 600 kronor eller till 3,600
kronor må vara tillfyllestgörande. Utskottet hemställer derför,
att Kong! Maj:ts förevarande framställning må af
Riksdagen på det sätt bifallas, att Riksdagen, för be¬
stridande af de utaf tillämpning af lagen om straffregister
föranledda kostnader för amanuenser, renskrifning med
mera vid justitiedepartementets afdelning af Kongl. Maj:ts
kansli, å extra stat för år 1903 anvisar ett belopp af
3,600 kronor.
16:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att till ökadt arbetsbiträde Angående
åt justitiekanslersembetet för år 1903 på extra stat anvisa ett belopp aD^U®'' It
3,500 kronor. justitie-
Departementschefen har förklarat sig anse, att beträffande det af sist- ämbetet'
lidet års Riksdag å extra stat beviljade anslag å 3,500 kronor till det af j-^ j
lagen angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken föranledda ökade
arbetsbiträde åt justitiekanslersembetet, för närvarande och innan någon
erfarenhet vunnits angående anslagets tillräcklighet, icke borde föreslås
vare sig anslagets öfverförande på ordinarie stat eller höjning af beloppet.
Utskottet hemställer,
att Riksdagen må, med bifall till Kongl. Maj:ts ifråga¬
varande framställning, på extra stat för år 1903 till
ökadt arbetsbiträde åt justitiekanslersembetet anvisa ett
belopp af 3,500 kronor.
17:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att för år 1903 till Anafiende
arfvoden åt krigshofrättens ordförande och militäre ledamöter på extra stat kHo^of-
anvisa 3,250 kronor. [Tö]
Departementschefen har erinrat, att Kongl. Maj:t den 1 april 1901
förordna! en komité med uppdrag att företaga en revision af strafflagen
för krigsmakten och förordningen om krigsdomstolar och rättegången der¬
städes, samt förklarat sig anse, att vid sådant förhållande frågan om krigs¬
hofrättens organisation icke lämpligen kunde för närvarande för Riksdagen
framläggas.
62
Stalsutskottets Utlåtande N:o 3.
Utskottet hemställer,
att Riksdagen må, med bifall till hvad Kongl. Maj:t
i förevarande afseende föreslagit, till arfvoden åt krigs-
hofrättens ordförande och militäre ledamöter på extra
stat för år 1903 anvisa ett belopp af 3,250 kronor.
anslå ii"Itu 18:o) Kongl. Maj:t har i punkten 16 under denna hufvudtitel före-
byggnader slagit Riksdagen att å extra stat för år 1903 anvisa till byggnader med
m. m. för «imera för en tvångsuppfostringsanstalt å kronodomänen Bona ett belopp
fostrings- åt 136,000 kronor.
anstalt. Enligt hvad af ofvanberörda statsrådsprotokoll inhemtas, är nu ifråga-
[16.] varande förslag framstäldt under förutsättning af Riksdagens bifall till
särskildt aflåtna propositioner dels med förslag till lag om ändrad lydelse
af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen, lag angående verkställighet af dom¬
stols förordnande om tvångsuppfostran samt lag, innefattande vissa be¬
stämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige, dels om upp¬
låtande af vissa delar af kronodomänen Bona till anordnande af en af
staten inrättad tvångsuppfostringsanstalt för ett hundra elever.
Öfver nu ifrågavarande framställning kommer utlåtande att afgifvas,
sedan sig visat, huruvida de i ofvanberörda särskilda propositioner framstälda
. förslag vinna Riksdagens bifall; hvilket utskottet härmed skolat för Riks¬
dagen
anmäla.
Angående 19:o) Uti punkten 17 under andra hufvudtiteln har Kongl. Maj:t före-
resesiipendter.giagit Riksdagen att till resestipendier åt ordinarie domare eller dem, som
vid domstolarne beredde sig för domarekallet, på extra stat för år 1903
bevilja ett anslag af 6,000 kronor.
Departementschefen har till statsrådsprotokollet erinrat om följande
omständigheter.
Med hufvudsakligt bifall till Kongl. Maj:ts proposition i ämnet anvisade
1901 års Riksdag på extra stat för år 1902 ett anslag af 6,000 kronor till
resestipendier åt ordinarie domare eller dem, som vid domstolarne beredde
sig för domarekallet. Beviljandet af detta anslag skedde under förutsätt¬
ning, att stipendiernas utdelande komme att ske enligt vissa af Riksdagen
angifna grunder, nemligen att ett belopp af 2,000 kronor för sex månaders
utrikes vistelse samt i proportion derefter för längre eller kortare tid skulle
anses under vanliga förhållanden tillräckligt, samt att Kongl. Maj:t inom
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
63
sålunda uppdragna gränser efter sig företeende förhållanden bestämde såväl
stipendiernas belopp och antal som ock tiden för vistelsen utomlands.
I anledning häraf föreslcrefs i kungörelse den 14 sistlidne juni: att
ansökan om resestipendium skulle vara stäld till Kongl. Maj:t samt ingifvas
till justitiedepartementet inom utgången af år 1901; att i ansökningen
borde angifvas dels ändamålet med resan och planen för densamma, dels
ock den derför beräknade tid och det stipendiebelopp, som söktes; att an¬
sökningen skulle vara åtföljd af de intyg, sökanden ville åberopa; att ut¬
sedd stipendiat skulle anträda sin resa under loppet af år 1902; att stipen¬
diet skulle af statskontoret utbetalas med hälften, då stipendiat under år
1902 anmälde sig vara färdig att afresa, och med andra hälften, då stipen¬
diat efter återkomsten till fäderneslandet med intyg, utfärdadt i justitie¬
departementet, styrkte, att han fullgjort de för stipendiets åtnjutande med¬
delade bestämmelser; att stipendiat skulle, så snart han anländt till i rese-
planen angifven utrikes ort, insända skriftlig underrättelse derom till
justitiedepartementet; samt att efter fulländad resa stipendiat skulle hos
justitiedepartementet ofördröjligen anmäla sin hemkomst och senast inom
sex månader derefter till samma departement aflemna berättelse om hvad
han under vistelsen i utlandet iakttagit i de ämnen, som utgjort föremål
för resan, eller ock af trycket utgifva en afhandling öfver dessa ämnen
eller något af dem. Häruppå hade åtskilliga ansökningar om stipendier till
ett sammanlagdt belopp af 7,400 kronor inkommit.
Departementschefen ansåge enahanda skäl som föregående år tala för
fortsatt beviljande af anslag för nämnda ändamål; och mot de af Riksdagen
uttalade förutsättningar beträffande grunderna för stipendiernas utdelande
syntes icke något vara att erinra.
Emot beviljandet af anslag till stipendier af ifrågavarande slag jemväl
för år 1903, att utgå under de för innevarande års stipendier bestämda
vilkor, har utskottet icke funnit något att erinra, och hemställer,
att Riksdagen må, med bifall till Kongl. Maj:ts nu
ifrågavarande framställning, till resestipendier åt ordi¬
narie domare eller dem, som vid domstolarne bereda
sig för domarekallet, på extra stat för år 1903 bevilja
ett anslag af 6,000 kronor.
20:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att till ersättande af
förskott, som statskontoret utbetalt för vissa i ofvanberörda statsråds¬
protokoll omförmälda ändamål, på extra stat för år 1903 anvisa ett belopp
af 41,435 kronor.
Angående
förskott af
statskontoret.
[18.]
64
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Departementschefen har till berörda statsrådsprotokoll anmält, att
statskontoret i skrivelser till Kongl. Maj:t den 2 och 10 december 1901
meddelat uppgift å sådana förskottsvis bestridda utgifter, hvilka, jemlikt
meddelade föreskrifter, skulle till ersättande anmälas; och upptoge denna
uppgift för andra hufvudtiteln dels 19,434 kronor 16 öre, utgörande kost¬
nader, som, jemlikt kongl. brefven den 27 oktober 1899, den 29 mars
och den 27 oktober 1900 samt den 24 maj, den 11 och den 18 oktober
1901, föranledts af komitén för vidtagande af en revision af gällande
legostadga och utarbetande af lagbestämmelser till beredande af skydd
för arbetsaftal, dels ock 22,000 kronor, som enligt kongl. brefven den 1
juni 1900 och den 28 juni 1901 utgifvits för en statistisk utredning an¬
gående utsträckning af valrätten till Riksdagens Andra Kammare.
Berörda förskott uppginge alltså tillhopa till 41,434 kronor 16 öre.
För undvikande af öretal i riksstaten hade ersättningsbeloppet höjts till
41,435 kronor.
Utskottet hemställer,
att Riksdagen må, till ersättande af ifrågavarande
förskott, å extra stat för år 1903 anvisa 41,135 kronor.
Ängående giro) Kong]. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, till beredande af
' [ig 1 ^dyrtidstillägg för år 1902 åt en del tjensteman och betjente i justitie-
L ' ’J departementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli samt till justitiedeparte¬
mentet hörande embetsverk och kårer, å extra stat för år 1903 anvisa
såsom förslagsanslag ett belopp af 80,000 kronor.
Öfver denna framställning kommer utskottet att framdeles afgifva
utlåtande; hvilket utskottet härmed skolat för Riksdagen
anmäla.
Angående* 22:o) Kongl. Maj:t har i punkten 20 af denna hufvudtitel föreslagit
° nimz°cifaiRiksdagen att, till beredande för år 1902 af ökning i tjenstgöringspen-
tjenstgörings-ningarna för vaktmästare vid nedre justitierevisionen och hofrättsposter
vecZmättrareriv^ Svea hofrätt på extra stat. för år 1903 anvisa 1,500 kronor.
nedre Justite- Departementschefen har i fråga härom åberopat, hvad i statsråds-
rhorråttspmterProtokollet anförts under nedre justitierevisionen och under Svea hofrätt
i Svea boträtt.meå derunder lydande justitiestat.
[20.]
Statsutskottets Utlåtande N:o 3,
65
Med hänsyn till hvad utskottet i fråga om ökning i tjenstgörings-
penningarne med 100 kronor för ifrågavarande vaktmästare och hofrätts-
poster här ofvan vid punkterna 3:o och 4:o anfört, och då de till följd
af ändrade lagbestämmelser uppkomna omständigheter, som ansetts böra
föranleda nämnda, af utskottet tillstyrkta löneförhöjningar, förefinnas äfven
under innevarande ar, anser sig utskottet böra tillstyrka bifall jemväl till
Kongl. Maj:ts nu föreliggande förslag och hemställer derför,
att Riksdagen må, med bifall till Kongl. Maj:ts före¬
varande förslag, till beredande för år 1902 af ökning
i tjenstgöringspenningarna för vaktmästare vid nedre
iustitierevisionen och hofrättsposter vid Svea hofrätt, pa
extra stat för år 1903 anvisa 1,500 kronor.
Stockholm den 11 februari 1902.
På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.
Reservationer:
vid punkten l:o) (angående anslag till arbetsbiträde vid nedre justitie-
revisionens registratorskontor) af herrar C. Persson och D. Persson;
vid punkten 11 :o) (angående väckt motion om skrifvelse till Kong!.
Maj:t angående bidrag af staten till rese- och traktamentsersåttning åt
nämndemän) af herrar H. Andersson, O. Larsson, D. Persson, 1. Mänsson,
S. O. Nyländer och G. Odqvist.
Bill. till Rilcsd. Prof. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 3 Höft.
9
66
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Bil.
Tabell öfver ordinarie anslagen under
1902 års
riksstat
anslår:
|
|
Anvisning
i kontant.
|
|
Kronor.
|
Ö.
|
17,000
|
_
|
35,800
|
—
|
6,000
|
—
|
182,700
|
—
|
18,800
|
—
|
150,400
|
—
|
674,787
|
—
|
476,913
|
|
208,713
|
—
|
11,100
|
—
|
55,000
|
—
|
1,697,445
|
|
84,000
|
|
12,000
|
—
|
18,000
|
—
|
135,000
|
—
|
64,262
|
—
|
4,500
|
—
|
3,852,420
|
—
|
Justitie-
Departementschefen...............................................................................................................
Departementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli ............................................................
Departementschefens ombud för tillsyn öfver skrifters allmängörande, förslagsanslag ...
Högsta domstolen..................................................................................................................
J ustitiekanslersexpeditionen...................................................................................................
Nedre justitierevisionen. Nuvarande belopp .....................................................................
Okas för höjning af tjenstgöringspenningarne för fem vaktmästare med ..................
Svea hofrätt med derunder lydande justitiestat. Nuvarande belopp ..............................
Ökas för höjning af tjenstgöringspenningarne för tio hofrättsposter med ..................
» » af de för tingstolkar anslagna arfvoden.............................................
Göta hofrätt med derunder lydande justitiestat..................................................................
Hofrätten öfver Skåne och Blekinge med derunder lydande justitiestat ........................
Krigshofrätt en.........................................................................................................................
Alderstillägg, förslagsanslag ................................................................................................
Fångvården:
Fångvårdsstyrelsen ............................................................................................................
Fångars vård och underhåll:
Bestämdt anslag. Nuvarande belopp ........................................................................
Ökas till följd af ny aflöningsstat för de betjente vid fångvårdsanstalterna, hvil-
Förslagsanslag...............................................................................................................
Alderstillägg för en del vid fångvårdsstyrelsen och fångvården anstälde embets- och
Vård och underhåll af läns- och kronohäkten, reservationsanslag ...............................
Ersättning åt personer, menigheter och allmänna inrättningar för dern genom nya
Medikolegala besigtningar, förslagsanslag .........................................................................
Rese- och traktamentspenningar, förslagsanslag ...............................................................
Ersättning åt domare, vittnen och parter, förslagsanslag..............................................
Skrifmaterialier och expenser, ved m. m., förslagsanslag. Nuvarande belopp...............
Ökas för jemnande af hufvudtitelns slutsumma med ...................................................
Extra utgifter, reservationsanslag.......................................................................................
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
67
IA11. A.
riksstatens Andra hufvudtitel.
departementet.
1,000:
1,900:
....................................................................... 503,800: —
kas aflöning utgår af detta anslag, med...... 55,950: — 559,750: —
............................................................................... 1,039,145: —
tjensteman, förslagsanslag............................................................
strafflagens införande frångångna bötesandelar, förslagsanslag
150,400’:' —
500: —
674,787: —
2,900: —
59,500: —
1,598,895: —
65,000: —
30,000: —
64,262: —
45: —
Summa
Förslag till
blifvande
riksstat:
|
Anvisning
i kontant.
|
|
Kronor.
|
Ö.
|
17,000
|
_
|
35,800
|
—
|
6,000
|
—
|
182,700
|
—
|
18,800
|
—
|
150,900
|
—
|
677,687
|
|
476,913
|
—
|
208,713
|
—
|
11,100
|
—
|
55,000
|
|
1,753,395
|
|
84,000
|
—
|
12,000
|
—
|
18,000
|
—
|
135,000
|
—
|
64,307
|
_
|
4,500
|
—
|
3,911,815
|
—
|
68
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.
Bil. Litt. B.
Tabell öfver extra ordinarie anslagen under riksstatens
Andra hufvudtitel.
|
Kronor
|
Ö.
|
Justitiedepartementet.
Till bestridande af kostnaderna för en lagberedning.........................
|
50,000
|
|
För bestridande af de utaf tillämpning af lagen om straffregister för¬
anledda kostnader för amanuenser, renskrifning in. m. vid justitie¬
departementets, afdelning af Kongl. Maj:ts kansli...........................
|
3,600
|
|
Till ökadt arbetsbiträde åt justitiekanslersembetet .................................
|
3,500
|
—
|
» bestridande af de utaf tillämpning af den nya lagstiftningen om
fullföljd af talan föranledda kostnader för ökadt arbetsbiträde vid
nedre justitierevisionens registratorskontor.......................................
|
2,700
|
|
» arfvoden åt krigshofrättens ordförande och militäre ledamöter.....
|
3,250
|
_
|
» resestipendier åt ordinarie domare eller dem, som vid domstolarne
bereda sig för domarekallet....................................................
|
6,000
|
|
» ersättande af utaf statskontoret utbetalda förskott....................
|
41,435
|
_
|
» beredande för år 1902 af ökning i tjenstgöringspenningarne för
vaktmästare vid nedre justitierevisionen och hofrättsposter vid
Svea hofrätt .......................................................................................
|
1,500
|
|
Summa
|
111,985
|
—
|
Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri A. B., 1902.