Lagutskottets Utlåtande N:o 9.
I
mo o.
Auk. till Riksd. kansli den 17 februari 1902, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af vackt motion om ändrad lydelse af
11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen.
Uti en inom Andra Kammaren afgifven, till förberedande behandling
af lagutskottet hänskjuten motion, n:o 66, har herr 0. Persson i Killebäcks»
torp anfört följande:
»Sist i kapitlet om fridsbrott i allmänna strafflagen förekommer be¬
stämmelse om straff för den, som å allmän plats för oljud eller far öfver¬
dådigt fram eller eljest kommer förargelse åstad, hvarjemte bestämmes,
att, der våld mot annan sker å sådan plats, denna omständighet skall vid
straffets bestämmande för våldet anses såsom försvårande. Detta lagrum
har sålunda en vidsträckt tillämpning. Frågan om en gernings föröfvande
å allmän plats kan dessutom vara af betydelse för bestämmande af ger-
ningens straffbarhet, såsom förhållandet är vid fylleri, som enligt 18 kap.
1 5 § strafflagen endast är straffbart, om den druckne i sådant tillstånd
träffas å väg, gata eller annat allmänt ställe. Derför är det af stor betydelse,
att omfattningen af begreppet allmän plats är otvetydig, så att detsamma
Bih. till Riksd. Prof. 1902. 7 Sami. 8 Käft. (N:o 9.) 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 9.
dels icke gifves olika tolkning vid tillämpning af 11 eller af 18 kap.,
dels ock icke kan af en domstol gifvas annan betydelse än af en annan.
Erfarenheten har emellertid visat, att meningarna om hvad med allmän
plats förstås äro mycket delade. Till och med af Kongl. Maj:ts å sär¬
skilda tider gifna utslag framgår, hurusom ställen af samma natur ansetts
den ena gången vara, den andra gången icke vara allmän plats. Dit har
i ett fall vid fråga om våld ej hänförts utskänkningslokal å gästgifvare¬
gård i stad; men i annat fall vid fråga om fylleri har källarlokal i stads¬
hus funnits dertill hänförlig. Det vill synas, som om man vid rättskip¬
ningen under senare tiden i allmänhet funnit behof af eu mera vidsträckt
tolkning af begreppet. Och detta med rätta. Dock torde det vara svårt
att med den begränsade omfattning, hvartill de i lagen gifna uttryck gifva
anledning, kunna inom begreppet »allmän plats» inrymma alla de ställen,
som äro dertill att räkna eller äro dermed fullt jemförliga. Säi-skildt synes
det mig vara af vigt, att samma uttryck gifvas å de särskilda ställen i
lagen, der fråga om betydelsen af »allmän plats» kan uppstå, så att icke
olika uttryckssätt gifva anledning till antagande af annan mening å det
ena stället än å det andra.
Af gifven anledning anser jag det böra särskildt framhållas, att ban¬
tåg och fartyg samt bangård och båtbrygga äro med allmän plats lik-
stälda. Dit torde ock böra hänföras för allmänheten tillgängligt förlustelse-
ställe och annat ställe, dit allmänheten eger tillträde.
Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten å det allt för ringa straff,
som är stadgadt för fylleriförseelse. Väl torde med hänsyn dertill, att
annars oförvitliga personer kunna oförmodadt råka illa ut, det nu stad¬
gade minimum böra bibehållas; men deremot torde maximum böra höjas.
Icke utan anledning har fylleri i lagen upptagits bland sedlighetsbrott,
och fylleristens uppträdande är i allmänhet för sedligheten i vidsträckt
bemärkelse störande. Ett medel att i någon mån minska de nu allt för
talrika och af samma person upprepade fylleriförseelser torde vara att höja
straffets maximum till 50 kronor.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag vördsamt hemställa, att
Riksdagen behagade för sin del besluta följande förändrade lydelse af 11
kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen.
11 kap. 15 § strafflagen.
»Gör man oljud eller oväsende, eller far öfverdådigt fram, så att
annan deraf skadas kan, eller kommer eljest förargelse åstad, å allmän
Lagutskottets Utlåtande N:o 9.
3
väg, gata eller torgplats, eller der allmän marknad eller auktion hålles;
straffes med böter högst ett hundra riksdaler. Lag samma vare, der
någon genom oljud, oväsende eller annorledes åstadkommer förargelse å loan¬
tåg eller fartyg, derå resande allmänneligen befordras, eller å sådant ställe å
bangård, dertill resande (eller andra) allmänneligen ega tillträde, eller å brygga,
som plägar anlöpas af fartyg, hvarom nyss är sagdt, eller å förlustelseställe,
som är för allmänheten upplåtet, eller å plats,. der offentligt föredrag hålles
eller annan allmän sammankomst egen rum än här förut i detta kap. är
nämnd, eller å allmänt rum å källare, värdshus eller annat näringsställe.
Våldförer man annan å sådant ställe, som nu sagdt är; då skall den
omständighet, vid straffets bestämmmande för våldet, såsom försvårande
anses.
18 kap. 15 § strafflagen.
Öfverlastar sig någon af starka drycker så, att af hans åtbörder eller
orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken är, och
träffas han i sådant tillstånd & ställe, som i 11 kap. 15 § är nämndt; straf¬
fes, för fylleri, med böter, högst femtio riksdaler.»
Ofvanberörda lagrum lyda för närvarande sålunda:
11 kap. 15 §.
»Gör man oljud eller oväsende, eller far öfverdådigt fram, så att
annan deraf skadas kan, eller kommer eljest förargelse åstad, å allmän
väg, gata eller torgplats, eller der allmän marknad eller auktion hålles;
straffas med böter, högst ett hundra riksdaler. Våldförer man annan å
sådant ställe, som nu sagdt är; då skall den omständighet, vid straffets
bestämmande för våldet, såsom försvårande anses.»
18 kap. 15 §.
»Öfverlastar sig någon af starka drycker så, att af hans åtbörder
eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 9.
Av, och träffas han i sådant tillstånd å väg, gata eller annat allmänt
ställe; straffes, för fylleri, med böter, högst tjugo riksdaler.»
Mellan dessa lagrum förefinnes alltså i fråga om de lokala betin¬
gelserna för straffbarhetens inträdande den åtskilnad, att, medan sådant
förargelseväckande beteende, som i 11 kap. 15 § omförmäles, är straff¬
bart, derest detsamma förekommer å allmän väg, gata eller torgplats eller
der allmän marknad eller auktion hålles, ansvar för fylleri deremot kan
ådömas, om någon i synbarligen berusadt tillstånd träffas å väg, gata eller
annat allmänt ställe. Såsom lagutskottet år 1895 vid behandling af eu
då väckt motion i ämnet erinrade, eger denna skiljaktighet i lagrummens
affattning sin historiska förklaring i deras olika ursprung. Föreskriften i
11 kap. 15 § är sålunda hemtad från äldre lagberedningens förslag till straff¬
balk och motsvarar missgerningsbalkens stadgande om vägafrid. Bestäm¬
melsen i 18 kap. 15 § åter har sin förebild i förordningen emot fylleri
och dryckenskap den 16 november 1841, i hvilken 1 § innehöll ett detta
lagrum motsvarande stadgande samt 7 § såsom exempel å allmänt ställe
upptog värdshus, näringsställen och krogar. Sådana platser som de senast
omförmälda kunna helt naturligt icke innefattas under uttrycken i 11
kap. 15 §. Jemväl i öfrigt erbjuder stadgandet i 18 kap. 15 § genom
sin allmänna affattning möjlighet till en vidsträcktare användning än
bestämmelsen i 11 kap. 15 §. Rörande båda paragrafernas tolkning
har emellertid praxis varit något vacklande, så att det för närvarande
icke torde kunna anses fullt otvifvelaktigt, huru långt hvartderas tillämp¬
lighet sträcker sig.
Motionären har nu för ifrågavarande lagrum föreslagit en ändrad
lydelse, i syfte att området för bådas tillämplighet måtte blifva lika och
utsträckas till att gälla ett flertal närmare angifna allmänna eller der¬
med jemförliga platser.
Ytterligare har motionären framstäf det med förenämnda fråga
icke omedelbart sammanhängande förslaget, att det högsta bötesbelopp,
som för fylleri må kunna ådömas, måtte höjas från tjugo till femtio
kronor.
Innan utskottet öfvergår till att uttala sin uppfattning i föreliggande
ämnen, vill utskottet tillåta sig omnämna, att hufvudsakligen ena¬
handa lagändring, som åsyftas i den förra delen af motionärens fram¬
ställning, för närvarande jemväl i annan ordning blifvit ifrågasatt. Upp¬
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 9.
slaget härutinnan har gifvits af kongl. jernvägsstyrelsen, som i skrifvelse
till Kongl. Maj:t den 25 februari 1901 under anförande, att esomoftast
klagomål försports öfver att personer, hvilka såsom passagerare fär¬
dats å statens jernvägar, under resorna såväl derigenom, att de varit
af starka drycker öfverlastade, som ock genom annat opassande upp¬
förande besvärat medpassagerare samt tillstält ofog och oordningar på
tågen och vid stationerna, förklarat sig hålla före, att vissa ändringar i
allmän lag äfvensom andra åtgärder vore af nöden, för att de öfverkla-
gade olägenheterna måtte kunna förebyggas, samt i detta syfte bland annat
hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta proposition om
sådan förändrad lydelse dels af 11 kap. 15 § strafflagen, att de förargelse¬
väckande gerningar, som i sagda lagrum afses, må blifva straffbara äfven
i fall de föröfvas å statens jernvägars bantåg eller bangårdar med vänt-
salar och plattformer, dels af 18 kap. 15 § samma lag, att fylleri, som
föröfvas å nyssnämnda ställen, varder underkastadt det i detta lagrum
stadgade ansvar. Derefter har den af förvaltningarna för landets enskilda
jernvägar bestående jernvägsföreningen i skrifvelse till Kongl. Maj:t an¬
hållit, att de bestämmelser, som i berörda syfte kunde komma att af
Kongl. Maj:t meddelas i afseende å statens jernvägar, matte förklaras ega
tillämplighet äfven å enskildes jernvägar. Öfver dessa båda framställ¬
ningar hafva yttranden inhemtats från öfverståthållareembetet och Konungens
befallningshafvande i rikets alla län, hvilka myndigheter antingen tillstyrkt
bifall till framställningarna eller i allt fall förklarat sig mot sådant bifall
icke hafva något att erinra. Dervid har af en del myndigheter jemväl
förordats ytterligare utsträckning af tillämplighetsomradet för ifrågavarande
straffbestämmelser. Särskildt öfverståthållareembetet har i sadant afseende
ansett böra i allmän lag uttryckligen stadgas, att till de ställen, som
omförmälas i förberörda lagrum, skola hänföras jemväl dels sådana för en
hvar tillgängliga lokaler, der spritdrycker, vin, maltdrycker eller kokadt
kaffe m. fl. tillagade, icke sprithaltiga drycker tillhandahallas allmänheten,
dels teatrar, konsertsalar, cirkusbyggnader och andra lokaler, der offent¬
liga tillställningar med vederbörligt tillstånd gifvas, dock endast medan
tillställningarna pågå eller publiken samlar sig till eller aflägsnar sig från
dessa och allenast i fråga om de delar af lokalerna, dit allmänheten har
tillträde.
I likhet med motionären och de myndigheter, hvilka, såsom ofvan
nämnts, yttrat sig i ämnet, finner utskottet goda skäl föreligga att taga
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 9,
under öfvervägande behofvet af en omarbetning utaf ifrågavarande bestäm¬
melser. Oförnekligt synes nemligen vara, att desamma icke fylla ända¬
målet att bereda skydd mot störande uppträden å sådana för allmän¬
heten upplåtna eller eljest mer besökta platser, der dylika uppträden
kunna anses vara särskilt förargelseväckande. Beträffande ett flertal
ställen och lokaler, hvilka antingen icke alls eller endast med tvekan
kunna inordnas under nu gällande föreskrifter, torde kunna påstås, att
derstädes bedrifvet ofog af den art, hvarom fråga är, gör fullt ut lika
stort intrång på allmänhetens berättigade fridskraf, som om liknande ofog
förekommer å platser, der straff för detsamma nu är uttryckligen stadgadt.
Exempelvis a bantåg synes dessutom skydd för allmänheten vara särskildt
pakalladt med hänsyn till svårigheten eller omöjligheten för dem, som
der utsättas för ett fridsstörande beteende, att undandraga sig obehagen
af detsamma. Ej heller lärer numera någon anledning förefinnas att olika
bestämma gränserna för tillämpningen af ofvannämnda båda lagrum, livil-
kas syfte och uppgift torde enligt nuvarande rättsuppfattning med hvar¬
andra ganska nära sammanfalla.
Ehuru utskottet sålunda ansluter sig till den åskådning, som motio¬
nären i dessa hänseenden velat göra gällande, anser sig utskottet dock icke
böra tillstyrka Riksdagen att antaga det af motionären framlagda lag¬
förslag. Att i detta ämne åstadkomma bestämmelser, bvilka från alla syn¬
punkter vore tillfredsställande, torde nemligen utgöra en fråga af den
beskaffenhet, att densamma lämpligen bör i första hand öfverlemnas till
Kongl. Maj:t för erhållande af en grundligare och mer allsidig pröfning,
än utskottet tilltror sig att deråt kunna egna. En särskild anledning att
till Kongl. Maj:t hänskjuta utarbetandet af lagförslag i ämnet synes ut¬
skottet. dessutom ligga deri, att i sådant fall jemväl de till Kongl. Maj:t
redan inkomna förslag till vissa lagändringar i förevarande syfte, i hvad
desamma ga utöfver motionärens framställning, samtidigt kunna komma
under bedömande.
Hvad derefter angår motionärens hemställan om utsträckning af hög¬
sta gränsen för det ansvar, som kan ådömas för fylleriförseelse, torde i all¬
mänhet en sådan lagändring visserligen icke vara af något större behof på¬
kallad, Lagtillämpningen har nemligen visat, att redan det straffmaximum,
som för närvarande finnes stadgadt, endast jemförelsevis sällan ansetts böra
adöinas, och att det vanliga straffet för ifrågavarande förseelse hållits vid
eller nära strafflatitudens minimigräns. Emellertid förekomma dock stun¬
dom fall, då vid gång efter annan upprepade fylleriförseelser det nu be¬
Lagutskottets Utlåtande N:o 9.
7
stämda högsta straffmåttet icke gifver domaren tillfälle att nog kraftigt
inskrida och då det alltså vore önskvärdt, att böter till högre belopp
kunde ådömas. En sådan utvidgning af strafflatituden synes dessutom
ega fog för sig jemväl från den synpunkten, att på grund af penning¬
värdets fall de fastslagna bötesbeloppen, hvilka qvarstått oförändrade, se¬
dan strafflagen år 1864 tillkom, icke torde kunna antagas numera vara
af samma verkan som vid den tiden. Utskottet finner sig ock så mycket
mindre förhindradt att förorda en lagändring i angifvet syfte, som det
icke lärer behöfva befaras, att en utsträckning af det nu föreskrifna hög¬
sta straffmåttet skulle föranleda dertill, att straffet för fylleriförseelser i
vanliga fall komme att i praxis erhålla någon väsentlig förhöjning ut¬
öfver hvad hittills ansetts skäligt och billigt. Emellertid torde det böra
öfverlemnas till Kongl. Maj:t att i första hand taga under ompröfning,
hvar gränsen lämpligen bör sättas för den alltså ifrågasatta utsträckningen
af skalan för bötesansvaret.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande
motion, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen fram¬
lägga förslag dels till ändring af 11 kap. 15 § och 18
kap. 15 § strafflagen, i syfte att erhålla sins emellan
öfverensstämmande, förtydligade och, i den mån sådant
kan befinnas behöfligt och lämpligt, vidgade bestäm¬
melser om de platser, hvarå, och de förhållanden, hvar¬
under sådant förfarande eller beteende, som i dessa
lagrum omförmäles, må anses straffbart, dels till sådan
ändrad lydelse af sistnämnda paragraf, att högre bötes¬
straff än det nu stadgade må kunna för fylleriförseelse
ådömas.
Stockholm den 17 februari 1902.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.