12
Lagutskottets Utlåtande N:o 55.
X:o .5*5.
Ank. till Riksd. kansli den 6 maj 1902, kl. 7 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående noggrannare bestämmelser rörande bok¬
föringsskyldighet.
Uti eu inom Andra Kammaren väckt, till behandling af lagutskot¬
tet hänvisad motion, n:o 2, har herr E. O. V. Wavrinskv anfört föl¬
jande :
»Det torde icke bestridas, att bokföring verkar uppfostrande. Den
gifver väckelser till sparsamhet och omtanke, utvecklar ordningssinnet
och ansvarskänslan.
Redan af dessa skäl är det angeläget, att enkel och lättfattlig
bokföring får eu så vidsträckt användning som möjligt i vårt land, der
de nj^ssnämnda egenskaperna icke äro utvecklade i någon synnerligen
hög grad.
Något allmänt bokföringstvång kan ej ifrågasättas. I privatlifvet
måste bokföringen vara ett frivilligt åtagande, som dock kan, i vid¬
sträcktare mån än nu är fallet, vinna insteg genom en väckande under¬
visning på detta område inom skolorna.
Deremot stadgar lagen med rätta sådant tvång för handels- och
näringsidkare, ehvad det är enskild man, bolag eller förening.
Bestämmelserna härom innefattas i §§ 1 och 2 af kongl. förord¬
ningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar.
Lagutskottets Utlåtande N:o 55. 13
1 den förra af dessa paragrafer gifves on generel beteckning för dem,
som bokföringsskyldighet åligger, och i den senare angifvas de slag af
näringsidkare, hvilka falla under den i § 1 gifna allmänna beteckningen.
Dessa bestämmelser lyda sålunda:
§ 1.
En hvar, som i den ordning särskilda författningar innehålla, i stad
eller på landsbygden, till sitt yrke gjort att i gross eller i minut handel
såsom näring idka eller att varor till försäljning tillverka eller bearbeta,
vare, ehvad det är enskild man, bolag eller förening, pligtig ordentliga
handelsböcker föra, såsom här nedan sägs. — Lag samma vare för
enkelt bolag, som blifvit i handelsregistret infördt, så ock för aktiebolag,
ändå att det ej idkar sådant yrke, som nu är sagdt.
§ 2.
Under stadgandet i första punkten af 1 § inbegripas: de, som
penniugehandel och bankrörelse drifva; de, som för egen räkning eller
i kommission in- eller utrikes varor uppköpa, för att dem åter utsälja;
de, som i kommission varor till utsägning emottaga; de, som för in-
eller utrikes sjöfart skepp eller fartyg bygga eller utrusta, för att dem
på frakt upplåta eller försälja; de, som mot sjö- eller eld- eller annan
skada försäkring öfvertaga; Kikare af apoteksrörelse; idkare af bok¬
tryckeri- och bokförlagsrörelse; idkare af gröfre eller finare smidesbruk
och af verk för tackjernsblåsning och jerngjuteri; idkare af fabriker
och manufakturverk; idkare af de borgerliga yrken, som hafva till ända¬
mål att lifsmedel eller drycker till försäljning bereda; och de, som till
sitt yrke gjort att på beting öfvertaga uppförande och bättrande af hus
och byggnader. •— Undantagne äro: jordbrukare och idkare af de näringar,
hvilka med jordbruket sammanhänga eller såsom föremål för husflit
äro att betrakta; idkare af grufvedrift och bergsmannahandtering, handt¬
verkare, som hufvudsakligen på beställning varor förfärdiga; och de,
som, utan biträde af andra än hustru och barn, mångleri- eller annan
sådan mindre handelsrörelse idka, eller lifsmedel, drycker eller andra
varor till försäljning bereda.
I motion n:o 2 inom Andra Kammaren tillät jag mig i fjol anföra
tvifvelsmål om att denna lag, med den utveckling handels- och närings-
lifvet på de sista 50 åren tagit, vore tillfyllestgörande och på anförda
14
Lagutskottets Utlåtande N:o 55.
skal yrka en revision af denna lag i berörda afseende, för att få bok¬
föringsskyldigheten utsträckt.
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskott erkände i sitt utlåtande
häröfver, n:o .17, att de anmärkningar, åt hvilka jag i berörda afseende
gifvit uttryck, egde befogenhet. Utskottet säger: I betraktande af de
principer, som lågo till grund för 1855 års förordning, kan det synas
ganska egendomligt, att man bland bokföringspligtiga rörelser icke åter¬
finner industrier med så kolossal omfattning som t. ex. trävarurörelsen
samt grufdriften och bergsmannahandteringen. Orsaken härtill är helt
visst att söka i den omständigheten, att nämnda förvärfsgrenar ur¬
sprungligen varit binäringar till jordbruket och för ett halfsekel sedan
ännu ej löst sig från sitt samband dermed och antagit en fullt stor-
industriel karakter. På liknande sätt torde det låta sig förklara, att
exempelvis 1850-talets i afseende på omfånget blygsamma värdshus¬
rörelse ej uppfördes bland bokföringspligtiga handteringar, enär man
säkerligen ej då kunde föreställa sig, att ur densamma skulle inom kort
utveckla sig sådana millionföretag som våra dagars väldiga hotell- och
restaurationsaffärer.
Ensamt dessa få exempel, till hvilka flera motsvarigheter torde
finnas, synas emellertid ådagalägga, att bestämmelserna i § 2 af 1855
års förordning angående handelsböcker och handelsräkningar ej längre
kunna anses i allo tidsenliga, utan att de böra i vissa delar lämpas
efter nu rådande förhållanden, så vida det syfte, man genom nämnda
förordning ville uppnå, skall kunna i afsedd grad vinnas.
Denna uppfattning godkände kammaren enhälligt.
Första Kammarens andra tillfälliga utskott fann »industriens och
näringarnas utveckling möjligen påkalla någon modifikation af förord¬
ningen». Hvad utskottet menar med modifikation är ej så lätt att af¬
göra. Men då utskottet förut i samma sats erinrat om att skyldigheten
att föra böcker enligt utskottets mening icke lärer vara inskränkt till
endast dem, som i förordningens 2 § särskildt uppräknas såsom bok-
föringsskyldige, torde man vara berättigad draga den slutsatsen, det
utskottet gör ett medgifvande åt Andra Kammarens uppfattning.
Utskottet tillägger, att behandlingen af fråga härom synes böra
ega rum i annan ordning än genom tillfälligt utskott. Det är denna
anvisning jag härmed stält mig till efterrättelse, då jag afskilt denna
fråga från de öfriga — om revision och kontroll — hvilka jag i nyss¬
nämnda motion n:o 2 behandlade.
Det understöd jag sålunda rönt för min framställning om utsträck¬
15
Lagutskottets Utlåtande N:o 55.
ning af bokföringsskyldigheten gäller emellertid endast det område, som
begränsas af § 1 af kongl. förordningen af 1855.
Men jag har i min åberopade motion vågat ifrågasätta en ytter¬
ligare* utsträckning, nemligen till hvar och en, som till förvaltning mot¬
tager annans medel eller egendom-
Härom hafva ingendera kammarens utskott närmare uttalat sig.
Jag anser dock denna fråga så vigtig, att den förtjenar att tagas i
öfvervägande.
Antalet förmyndare, kassaförvaltare och andra redovisningsskyldige
stiger, och de missbruk, som bedrifvas vid dessa förvaltningar, äro i
oroväckande tillväxt.
Bokföringspligten skulle helt visst tjena till att erinra de ombe¬
trodda om deras ansvar, och bokföringen, om aldrig så enkel, att ställa
framför deras ögon detta ansvars betydelse samt afhålla många bland
dem att indraga de anförtrodda medlen i deras egna atfärer. Och
staten bör väl med största omsorg egna sig åt att genom klok lagstift¬
ning förekomma brott, göra det lätt för samhällets medlemmar att handla
rätt och försvåra för dem att handla orätt.
Lagen tvingar köpmän till bokföring, under ansvar i händelse af
obestånd, i deras kreditorers intresse. Kunna de ej göra rätt för sig
och hafva brustit i fullgörandet af sin bokföringsskyldighet, straffas de.
Deras kreditorer äro dock i regeln köpmän, som välja sina risker och
handla med beräkning, ja, till och med kunna af gäldenären-redovisaren
fordra säkerhet för redovisningen. Huru mycket större skäl är det
icke då, att samma kraf, som ställes på köpmän i deras kreditorers
intresse — att de skola föra räkenskapsböcker — ställes på förvaltare
af förmyndaremedel, fattiges och åldriges försörjningsmedel af olika
slag m. m. d., då fordringsegarne i dessa fall äro så hjelplösa varelser
som omyndiga, fattiga och ålderstigna. Det är i det senare fallet ej
mindre vigtigt än i det förra att hålla reda på hvart pengarne taga
vägen.
Att bokföringen skulle afhålla personer med brottsliga anlag från
missbruk af det förtroende de erhållit, vågar jag ej påstå. Men min
erfarenhet, och en icke ringa sådan såsom tjensteman i en försäkrings¬
bransch, der redbarheten sättes på prof, har lärt mig, att de allra flesta
förskingringar orsakas af lättsinne, bristande känsla af ansvar och
bristande kontroll. Ingen, som vill gälla för att vara hederlig karl,
drar sig gerna för att taga vård om andras egendom eller medel — det
är en hederssak — men om förmågan att motsvara förtroendet svarar
mot den goda viljan, dermed är icke så noga.
16
Lagutskottets Utlåtande N.o 55.
År det nu för mycket begärdt, att den, som åtager sig sådant
ansvar, för bok öfver sin förvaltning?
Huru långt bokföringstvånget bör utsträckas eller livilka kategorier
böra upptagas bland de i § 2 bär ofvan uppräknade, vågar jag emeller¬
tid icke bedöma. Att den kongl. förordningen af 1855 i berörda af¬
seende kräfver en revision, synes mig emellertid på anförda grunder
ovedersägligt.
Jag hemställer derför vördsamt, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, hvilka
noggrannare bestämmelser angående bokföringsskyldighet äro af ut¬
vecklingen påkallade, och för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill
utredningen kan föranleda.»
Gällande lagstiftning angående bokföringsskyldighet torde, åt¬
minstone i den mån densamma afser enskilda personer, kunna sägas
hvila på den uppfattningen, att dylik skyldighet bör åligga dem, hvilka
på grund af beskaffenheten utaf deras verksamhet kunna antagas
behöfva i någon större utsträckning anlita krediten. Det allmänna för¬
troendet är en grundval för omsättningen, och skydd mot missbruk af
detta förtroende är derför ett vigtigt samhällsintresse. En förutsätt¬
ning för beredande af sådant skydd är emellertid, att, då en närings¬
idkare kommer på obestånd och måste inställa sina betalningar, tillfälle
gifves att inhemta tillförlitlig och fullständig upplysning, huru han be¬
gagnat det honom lemnade förtroendet, samt hvad anledningen är till
det obestånd han iråkat. Då ordentligt och ändamålsenligt förda han-
delsböcker i detta hänseende bereda den säkraste kännedomen, är bok¬
föring öfver rörelsen för näringsidkaren en skyldighet oj blott mot
honom sjelf, utan äfven mot det allmänna.
Denna åskådning synes utskottet rigtigt angifva de allmänna
gränser, inom hvilka bokföririgstvång är berättigad^ men utanför hvilka
detsamma icke bör sträckas. Med allt erkännande af bokföringens be¬
tydelse såsom manande till ordning och eftertanke kan det, såsom äfven
motionären framhållit, icke ifrågasättas, att dylikt tvång skulle före-
skrifvas för enskilda personer, som stå utom affärslifvet. Sådant skulle
utgöra ett intrång i den enskilda sjelfbestämningsrätten, hvartill från
allmän synpunkt icke funnes tillräcklig anledning. Hufvudsakligen sam¬
ma erinran torde kunna framställas mot motionärens förslag, att bok-
IT
Lagutskottets Utlåtande N:o 55.
föringspligt skulle åläggas en hvar, som till förvaltning mottoge annans
egendom, särskildt om med detta förslag åsyftas, att förvaltning af an¬
nans egendom skulle för den, som mottagit sådant uppdrag, medföra
skyldighet till bokföring äfven rörande hans egna ekonomiska ange¬
lägenheter. En dylik bestämmelse, hvilken skulle innebära en högst
väsentlig utsträckning af ifrågavarande förpligtelse, är enligt utskottets
åsigt hvarken lämplig eller med hänsyn till dem, hvilkas medel sålunda
skulle skyddas, af något verkligt behof påkallad. Af motionärens fram¬
ställning synes framgå, att han i synnerhet afsett sådana personer, omyn¬
diga, ålderstigna eller fattiga, hvilka äro urståndsätta att sjelfva till¬
varataga sina intressen. Den förvaltning, om hvilken sålunda är fråga,
torde emellertid i regel vara af den beskaffenhet, att gällande stad-
ganden angående förmyndares och gode mäns åligganden derå äro till-
lämpliga, samt en redovisningsskyldighet, hvilken förutsätter räken-
skapsföring rörande de omhänderhafda medlen, alltså redan är före-
skrifven. Det ansvar, som är förenadt med vårdslöst eller oredligt
handhafvande af egendom, som man fått sig anförtrodd, synes ock göra
ett allmänt stadgande om bokföring i dylika fall mindre behöfligt.
Utskottet, som alltså ansluter sig till den uppfattning, på hvilken
gällande lagstiftning i förevarande ämne är byggd, finner deremot,
i likhet med motionären, anmärkningar i vissa hänseenden kunna
framställas mot det sätt, hvarpå denna uppfattning för det närvarande
är genomförd. Af hvad utskottet ofvan anfört om syftet med bokförings¬
skyldigheten torde framgå, att detta syfte skulle bäst tillgodoses deri¬
genom, att dylik skyldighet ålades dem, hvilka bedrifva rörelse af större
omfattning, oafsedt den yrkesställning de i öfrigt intoge. En föreskrift
af detta innehåll torde dock knappast kunna blifva af tillräcklig tydlig¬
het och bestämdhet, och det har derför ansetts nödigt att närmare an¬
gifva de slag af näringsidkare, hvilka bokföring åligger. Den uppräk¬
ning af särskilda yrken, som 2 § af ifrågavarande förordning i detta
ändamål innehåller, lärer emellertid på grund af de ändrade förhållan¬
den, som uppstått efter tiden för förordningens tillkomst, numera vara
i viss mån föråldrad och ofullständig. I densamma upptages nemligen
icke en del näringar, hvilka i våra dagar ofta bedrifvas i så stor om¬
fattning, att bokföringsskyldighet borde förefinnas. Motionären har i
sådant afseende omförmält några exempel, och äfven andra dylika torde
kunna anföras. Det synes derför vara lämpligt och behöfligt, att nämnda
bestämmelser underkastas ompröfning i ändamål, att förutom nu upp¬
räknade näringsgrenar jemväl andra, som kunna anses med hänsyn till
betydelse för affärslifvet vara med dem likstälda, måtte, i den mån de
Bih. till Likså. Prot. 1902. 7 Sand. 44 Höft. 3
18 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.
utöfvas i afsevärd omfattning, få sig ålagd skyldighet att föra handels-
böcker.
Att, liksom jordbruket, de näringar, hvilka med jordbruket sam¬
manhänga, äro fritagna från bokföringspligt, synes utskottet rigtigt, men
bestämmelsen härom, sådan den för närvarande är affattad, lärer i till-
lämpningen hafva gifvit anledning till skiljaktiga åsigter angående frå¬
gan, hvilka näringar i förekommande fall böra anses på sådan grund
vara undantagna. Stadgandets mening torde vara, att undantaget afser
endast sådana näringar, hvilka utgöra verkliga binäringar. År deremot
en näring i och för sig af den beskaffenhet och omfattning, att den är
hänförlig under bestämmelserna om bokföringsskyldighet, torde dylik
skyldighet böra åligga näringsidkaren, äfven om näringen står i när¬
mare eller fjermare samband med jordbruk. Att med bestämdhet an¬
gifva gränsen härutinnan lärer möta synnerliga svårigheter, men det
torde i allt fall förtjena att tagas under öfvervägande, huruvida ett för¬
tydligande skulle kunna åstadkommas och enhet i rättstillämpningen
derigenom vinnas.
Med hänsyn till hvad sålunda anförts och då en revision af be¬
stämmelserna i ämnet i syfte att gifva desamma en tydligare och mer
tidsenlig affattning torde jemväl i andra afseenden kunna icke utan skäl
ifrågasättas, får utskottet hemställa,
att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande
motion, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes taga under öfvervägande, om och i hvad
mån gällande bestämmelser angående utsträckningen
af skyldigheten att föra handelsböcker kunna erfordra
utvidgning eller förtydligande, samt för Riksdagen
framlägga förslag till de lagbestämmelser, hvartill för¬
hållandena kunna anses föranleda.
Stockholm den 6 maj 1902.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTR. TRYCKERI 1902.