Lagutskottets Utlåtande N:o 50.
1
N:o 50.
Ank. till Riksd. kansli den 6 maj 1902, kl. 7 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående klyfning och styckning af samt afsöndring
från lotshemman af skattenatur.
Lagutskottet har till förberedande behandling mottagit eu af herr
E. G. H. Åkerlund inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 105, hvari
anförts följande:
»I § 30 af lagen den 27 juni 1896 om hemmans klyfning, ego¬
styckning och jordafsöndring är stadgadt, att genom samma lag ändring
ej göres i hvad om lotshemman af krono- eller skattenatur är särskildt
stadgadt, och enahanda bestämmelse återfinnes i äldre författningar om
hemmans klyfning och jordafsöndring, deribland kongl. förordningen den
19 december 1827, den äldsta i detta ämne befintliga författning.
Lagen den 30 december 1898, angående ändring i ofvan åberopade
lagrum, gör ej heller någon ändring i denna bestämmelse, utan afser
endast rekognitionshemman.
Granskar man nu hvad åberopade lagbestämmelse innehåller, så fin¬
ner man, att de inskränkningar, som äro gällande i afseende å rättigheten
att stycka lotshemman af krono- och skattenatur, återfinnas i fråga om
skattehemmanen i kongl. förvaltningen af sjöärendena samt kongl. kam-
markollegii kungörelse den 15 september 1823, grundad å kongl. bref-
vet den 19 augusti samma år, och, hvad lotshemmannen af krononatur
Bih. till Riksd. Prot. 1902. 7 Sami. 42 Häft. (Näs 50, 51.) 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 50.
angår, i kongl. förordningen den 9 juli 1862 angående lotshemman och
boningsplatser för lotsar. 1 den förra författningen medgifves skatteköp
af kronolotsheminan, dock endast för lotsar, och andra åboer än sådana
torde då. ej heller hafva funnits å dessa hemman, dock under vilkor att
skatterättigheten ginge förlorad, om lotsningsskyldigheten ej fullgjordes,
och att sådana kronohemman och lägenheter icke finge klyfvas eller min¬
dre delar derifrån afsöndras.
I ofvan åberopade kongl. förordning stadgas i § 2 mom. 6, att krono-
lotshemman ej få klyfvas, hvarjemte i § 4 upprepas det i kongl. förord¬
ningen och reglementet den 16 maj 1827 § 161 meddelade stadgande,
att gamla lotshemman, som af ålder varit skatte, och de, som blifvit till
skatte sålda, skola fortfarande som förut fullgöra sina lotsskyldigheter,
derför skatterättigheten är borgen.
Någon tillämpning af bestämmelsen, att skatterättigheten skall vara
borgen för lotsskyldighetens fullgörande och således förloras, om lots-
ningen ej fullgjordes, torde i ytterst få fall hafva förekommit och kan
åtminstone numera ej ifrågakomma. De flesta lotshemman i Stockholms
län äro antingen af frälsenatur eller ock sådana, som varit skatte innan
de blefvo lotshemman, och å dessa äro enligt faststälda överenskommelser
särskilda boningsplatser likasom å frälsehemman åt lotsarne afsätta, men
dock finnas mångenstädes i landet sådana lotshemman, som varit krono-
lotshemman och skattesålts efter 1823 och hvilka således ej få klyfvas
och hvarifrån egostyckning eller jordafsöndring ej heller får ske. Af denna
egenskap äro bland andra tre mantal Tjockö i Stockholms, Jolö n:o 1
i Blekinge, Iduinlevik i Nyköpings, Tovrö och Idö i Kalmar och Björkö i
Göteborgs län m. fl.
Ifrån åtskilliga af dessa hemman begäres ofta jordafsöndring, men
Konungens befallningshafvande, kammarkollegium och Kongl. Maj:t
hafva sammanstämmande, med afseende å skatteköpebrefvens innehåll, af-
slagit sådana ansökningar. Om nu, såsom afsedt var, den genom 1823
års författning i sammanhang med beviljande af rättigheten till skatteköp
af kronolotsheminan i ämnet stadgade inskränkning, så länge hemmanen
egdes af lotsar, var till förmån för dessa eller lotsväsendet, så är förhål¬
landet numera motsatt.
I de flesta fall egas skattelotshemmanen af andra personer. Af
Tjockö lotshemman t. ex. tillhöra numera endast några få heinmansdelar
lotsar.
Aro nu andra personer än lotsar egare af de ifrågavarande hem¬
manen, och klyfning, styckning eller afsöndring af dessa hemmansdelar ej
får ega rum, så försvårar detta förhållande gifvetvis för lotsarne tillfälle
Lagutskottets Utlåtande N:o 50.
3
att förvärfva boningsplatser. Lotsarne äro nemligen då hänvisade att an¬
tingen köpa en ostyckad heminansdel eller ock förvärfva nyttjanderätt till
mark på viss tid och nödgas under sådana osäkra eganderättsförhållanden
uppföra åbyggnader åt sig.
Äro åter lotsarne egare till hemmansdelarne, så är det gifvetvis för
dem ock en fördel att kunna till andra personer afyttra mindre områden,
hvarå efterfrågan är stor, åtminstone i Stockholms skärgård.
På dessa skäl tillåter jag mig föreslå, att Riksdagen i skrifvelse till
Kongl. Maj:t ville anhålla, det täcktes Kong]. Maj:t låta utarbeta och före¬
lägga Riksdagen förslag till de ändringar uti gällande lag och författ¬
ningar, hvilka kunna finnas erforderliga för att samtliga egare af lots¬
hemman af skattenatur må komma i åtnjutande af samma rätt att sina
hemman klyfva, stycka och derifrån afsöndra jord, som öfriga enskilda
jordegare enligt lagen af den 27 juni 1896.»
I förestående motion har herr C. Sandquist instämt.
Den genom äldre författningar meddelade bestämmelsen, att skatte-
köpta kronolotshemman icke få klyfvas eller afsöndringar från dem verk¬
ställas, har, enligt hvad äfven motionären omförmält, lemnats orubbad af
gällande lagstiftning angående hemmansklyfning och jordafsöndring, och
hvad sålunda finnes stadgadt torde ega motsvarande tillämpning i fråga
om det på senare tider införda institutet egostyckning. Nämnda hemman
intaga alltså i förhållande till andra under enskild eganderätt varande
hemman härutinnan en undantagsställning, hvilken lärer ega sin förklaring
i hänsyn till de dessa hemman åliggande särskilda förpligtelse!’ till det
allmänna. För afgörande, huruvida detta undantag fortfarande bör ega
bestånd, eller om detsamma, såsom motionären ifrågasatt, numera må
kunna upphöra, torde det derför i främsta rummet vara af vigt att tillse,
i hvad mån på berörda hemman hvila några allmänna bördor, hvilkas ut¬
gående skulle kunna äfventyras, derigenom att dylika styckningsåtgärder
medgåfves.
4 § i förordningen angående lotshemman och boningsplatser för
lotsar den 9 juli 1862 innehåller beträffande de skyldigheter, som åligga
lotshemman af skattenatur, följande:
»1. Kronans gamla lotshemman, som af ålder varit skatte, äfvensom
de, hvilka sedermera blifvit till skatte försålda, böra hädanefter, såsom
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 50.
förut, sina skyldigheter för lotsningens besörjande fullgöra, hvarför skatte-
rättigheten alltid är borgen.
2. Skulle, efter skedd anmälan af vederbörande distriktschef, lots-
direktören pröfva egaren af sådant hemman icke sjelf vara till lots tjenlig,
skall samme egare, vid skatterättighetens förlust, till lotsningens förrättande
anskaffa vederbörligen examinerad och skicklig lots; ankommande likväl
på lotsdirektören att, om den af skatteegaren föreslagne finnes oduglig,
annan tjenlig lots utse och förordna---
3. Uti det i förestående mom. 2 förutsatta fall åligger skatteegaren
att ej mindre åt den antagne lotsen på något vid sjökusten beläget och
beqvämt ställe uppsätta en stuga med nödiga uthus, förse honom med
mulbete för en ko samt tillåta honom att på egorna hemta vedbrand och
nyttja fiske till husbehof, än ock i öfrig! lemna lotsen sådana förmåner,
som för dennes utkomst af vederbörande Vår Befallningshafvande, sedan
distriktschefen blifvit hörd, pröfvas oundgängliga, allt emot de friheter
och förmåner, skatteegaren för lotsningens skull åtnjuter; börande, i hän¬
delse härvid värdet af de lotsen tilldelade förmåner befinnes öfverskjuta
värdet af lotshemmansfriheterna, ersättning för sådant öfverskott skåtte-
egaren af lotsverkets medel tillerkännas. — —».
Af berörda stadganden lärer framgå, att ifrågavarande hemman, oaf-
sedt huruvida de innehafvas af lotsar eller icke, fortfarande till lotsverket
hafva åtskilliga förpligtelser, för hvilkas fullgörande skatterättigheten är
borgen. Den möjligheten, att genom försummelse af dessa åligganden skatte¬
rättigheten skulle kunna förvei’kas, torde ej heller, såsom motionären an¬
tagit, vara utesluten, och om någon tillämpning af bestämmelsen härom
under senare år icke förekommit, lärer sådant hafva berott derpå, att
vederbörande lotshemmansegare icke gjort sig skyldige till någon tredska,
på grund af hvilken dylik åtgärd varit erforderlig.
För fullgörandet af nämnda förpligtelser utgör det oförnekligen en
ganska stor trygghet, att i fråga om lotshemman klyfning, styckning eller
afsöndring icke får ega rum. Hvad afsöndringar vidkommer, taga de¬
samma icke del i de allmänna bördor, som åligga stamhemmanet, och
dettas förmåga att utgöra dylika bördor nedsättes sålunda i den mån af¬
söndringar verkställas. Klyfning eller styckning af ett hemman åter inne¬
bär visserligen icke, att någon hemmansdel frigöres från deltagande i hem¬
manets skyldigheter till det allmänna, men uppenbart är i allt fall, att det
blir förenadt med större svårigheter och besvär att utkräfva dessa skyl¬
digheter, om desamma fördelas på skilda fastighetslotter. Särskild! skulle
det för vederbörande lotsar vara en väsentlig olägenhet, om de skulle nöd¬
gas vända sig till ett flertal delegare i hemmanet för utfående af de
Lagutskottets Utlåtande N:o SO. 5
naturaprestationer, medelst hvilka lotsheinmansskyldiglieterna oftast full¬
göras.
Vid jemförelse med de fördelar för lots verket, som den nuvarande
anordningen alltså innebär, torde någon vidare betydelse icke böra till¬
mätas det af motionären åberopade förhållandet, att i de fall, då andra än
lotsar äro egare af ifrågavarande hemman, förbudet mot klyfning, styck¬
ning eller afsöndring kan medföra svårighet för lotsarne att förvärfva egna
boningsplatser. De i ämnet meddelade bestämmelserna afse nemligen att
sätta lotsverket i stånd att bereda i tjenst varande lotsar bostäder och
andra förmåner, men icke att lemna lotsar tillfälle att med eganderätt för¬
värfva bostadslägenheter för sig och sina efterkommande. I många fall,
då lotsars barn icke fortsätta i samma yrke, skulle dylika upplåtelser under
eganderätt kunna försvåra anskaffandet af lämpliga bostäder åt tjenstgörande
lotsar. Någon större vigt lärer ej heller böra tillerkännas den af motio¬
nären likaledes framhållna omständigheten, att det för lotsar, som äro
egare af lotshemman, skulle vara fördelaktigt, om de finge bereda sig in¬
komst genom försäljning af jordområden från hemmanen. En sådan för¬
del är icke med dessa hemman åsyftad, och dylik försäljningsrätt kan icke
utan olägenhet medgifvas.
Så länge lotsväsendet är ordnadt efter samma grunder som nu, samt
anskaffningen och aflöningen af lotsar fortfarande står i nära beroende af
lotshemmansinstitutionen, torde förberörda stadganden sålunda från det
allmännas synpunkt vara förtjenta af att bibehållas. En annan fråga,
hvilken icke nu föreligger, är, huruvida ej i sammanhang med förändrade
anordningar beträffande lotsväsendets organisation lotshemmanen borde i
förevarande hänseende likställas med andra hemman.
Det har för öfrigt förekommit, att befrielse från lotsningsskyldighe-
ten på vissa vilkor blifvit. i administrativ ordning medgifven, i samband
hvarmed ofvan berörda undantagsbestämmelser torde hafva upphört att ega
tillämpning för de sålunda frigjorda hemmanen.
På ofvan anförda skäl får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke må till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 6 maj 1902.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.