Lagutskottets Utlåtande N:o 17.
1
N:o 17.
Ank. till Rikstl. kansli den 25 februari 1902, kl. 8 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
18 kap. 16 § strå,flor/en.
Till handläggning af lagutskottet liar från Andra Kammaren hän¬
visats en af herrar J. Nydal och E. G. Åkerlind inom nämnda kammare
väckt motion, n:o 87, af följande lydelse:
»Allt kraftigare och bestämdare krafvel’ det allmänna rättsmed¬
vetandet skärpta straffbestämmelser i fråga om djurplågeribrott,
På intet område torde det emellertid vara svårare att åstadkomma
eu fullt effektiv och på samma gång rättvis lagstiftning. Eu handling,
som i ett gifvet fall och utöfvad under' då för handen varande för¬
hållanden måste betraktas såsom straffvärdt djurplågeri, kan i ett annat
fall och under andra förhållanden vata berättigad, ja, till och med en pligt.
Hvarje specialiserande i lagen om djurplågeribrott är derför farligt.
Och dess bättre har den lagstiftande inagten i Sverige eu sådan erfaren¬
het af de lagskipande myndigheterna, att den utan tvekan kan åt de
senares afgörande öfverlemna, när i de speciella fallen straffvärdt djur¬
plågeri föreligger eller icke. Det lider intet tvifvel, att med den samvets¬
grannhet, som utmärker den svenska domarekåren, och med den varsam¬
het, med hvilken vår allmänna åklagaremagt utöfvas, skulle såväl de
Bill. till Riksä. Prof. 1902. 7 Sami. 14 Höft. (No 17.)
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 17.
speciella djurskyddsvännerna som öfriga samhällsmedlemmar kunna känna
sig tillfredsstälda med eu lagstiftning, som inrymde åt domstolarne
makten att inom väsentligt vidgade gränser karakterisera brott och be¬
lägga straff.
Vär na gällande djurplågerilagstiftning, som återtinnnes i 18 kap.
16 § strafflagen, lyder sålunda: ‘Visar någon i behandling af egna eller
andras kreatur uppenbar grymhet, straffes med böter. Aro omständig¬
heterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader
dömas.'
Det är icke bland djurvännerna i vårt land mer än eu mening
derom, att denna paragraf är synnerligen otillfredsställande. Vid upp¬
repade tillfällen ha dess restriktioner lagt hinder för domstolarne att
såsom djurplågeri bestraffa förseelser, Indika varit synnerligen upprörande.
Jag behöfver endast erinra om det på sin tid så mycket omtalade
Widtfska cirkus-djurplågeriet, som undgick straff — emedan det icke kunnat
visas vara uppenbar grymhet'.
Och här i Andra Kammaren berättade år 1888 herr Wretlind
följande, högst betecknande episod : 'Eu schåare (i Göteborg) hade tagit
sig för att öfvergjuta en råtta med petroleum och sedan tända eld på
densamma, hvarefter råttan fick springa omkring, och han fröjdade sig
åt hennes plågor, lian blef anklagad för djurplågeri, hvilket ju var
fullt berättigadt. Men han skrattade inför polisdomaren, emedan han
visste, att han ej kunde dömas för djurplågeri, på den grand att djuret
ej var husdjur. Polisdomaren kom då på den fyndiga idén att döma
honom till straff — för ovarsamt handhafvande af elden'.
En rå menniska, som tillfredsställer sina lägsta drifter, sitt usla
begär att plåga en lefvande, kännande varelse, undgår, om denna varelse
icke är ett husdjur, helt och hållet straff derför. Och likväl visar hon
en likaså brottslig vilja, likaså farliga tendenser som den, hvilken på
enahanda sätt behandlar ett husdjur.
Man må icke invända, att ' genom utsträckning af strafflagens
bestämmelser jemväl till andra djur än husdjur omöjliggör man månget
behandlingssätt af de vilda djuren, som icke kan anses fördömligt, exempel¬
vis jagt och fiske.
Detta blir ingalunda händelsen. Lika visst som jagtens och
fiskets näringsfång kunna utöfvas på ett sätt, som icke öfverensstämmer
med humanitetens lagar, lika visst kunna de idkas så, satt de skäligen
icke böra karakteriseras såsom straffvärda.
Lagutskottets Utlåtande N:o 17. °
Men att i detta fall i lagstiftningen uppdraga gränsen mellan
straffvärdt och icke straffvärdt är alldeles omöjligt. Derför bör lagen så
atfattas, att domaren, som får för sig framlagda de närmare omständig¬
heterna, kan skilja den straffvärde från den, hvilken handlat sedligt och
oklanderligt. 7 . . , , ,
Och jag upprepar än eu gång: den lagstiftande makten i varf lånt
har sådan erfarenhet af de lagskipande myndigheterna, att den icke skä¬
lmen har anledning att hysa tvekan att i dessa myndigheters hander
lägga afgörande!, när i de speciella fallen straff bör åläggas eller icke.
Slutligen vill jag påpeka ett ytterligare stöd för min uppfattning,
att straff för djurplågeri äfven bör åläggas dem, Indika utöfva sådant
mot djur, som icke äro husdjur.
’ Genom ett cirkulär af den 4 november 1892 till domkapitlen, direk¬
tionerna öfver Stockholms stads undervisningsverk och Nya elementar¬
skolan samt öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor bär Kong .
Maj:t fäst 'skolföreståndares och lärares, särskild! lärames i kristendoms-
kunskap och naturkunnighet, uppmärksamhet på angelägenheten deraf,
att ungdomen erhåller en rätt insigt i menniska™ förhållande till djurverlden
samt i de skyldigheter, som menniskan i följd deraf har emot såväl de
vilda som de'tärna djuren, i syfte att derigenom ungdomens medkänsla
för djuren må väckas samt all onödig grymhet mot dem undanrödja .
’ Härmed har Kongl. Maj:t tydligt uttalat sig anse, att menniskan
har pligter såväl mot de vilda som mot de tama djuren.
Att under sådana förhållanden stadga straff för pligtöfverträdelser
är endast en enkel konseqvens af hvad som redan af Kongl. Maj:t ut¬
talats som eu oemotsäglig princip.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag Vördsamt föreslå,
att Riksdagen måtte besluta, att 1.8 kap. 16 § strafflagen skall erhålla
följande förändrade lydelse: .. 7. ,
Misshandel af djur straffas med böter. Aro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till fängelse dömas.» '
1 motionens syfte hafva herrar C. J. Öberg, 8. H. Kvarnzelius,
Johan Ericsson. J. Persson, C. J. Hammarström, E. Norman, J. E. Nordin
i lättna, Halvar Eriksson, P. Olsson och J. Nordin i Hammerdal instämt,
4 Lagutskottets Utlåtande N:o 17.
L8 kap. 16 § strafflagen lyder för närvarande sålunda:
»Visar någon i behandling af egna eller andras kreatur uppenbar
grymhet; straffes med böter. Åro omständigheterna synnerligen försvå¬
rande; må till fängelse i högst sex månader dömas.»
Denna lydelse härleder sig från lagen den 29 juni 1900, genom
hvilken sista punkten i paragrafen tillädes. Dessförinnan hade berörda
lagrum undergått förändring genom lagen den 20 juni 1890, som upp-
häfde den enligt detsammas ursprungliga lydelse stadgade begränsningen
af bötesbeloppet till högst 100 riksdaler.
De förändringar, som efter strafflagens tillkomst vidtagits i före¬
varande paragraf, hafva alltså endast afsett straffmåttet för den deri om-
förmälda förseelse. Rörande sjelfva brottsbegreppet qvarstå deremot fort¬
farande samma bestämmelser, som från början varit gällande.
Förslag till skärpta stadganden jemväl härutinnan hafva emellertid
flere gånger och senast år 1899 varit föremål för bedömande af Riks¬
dagen utan att dock till någon dess åtgärd föranleda. De önskningsmål,
hvillca dervid framstälts af dem, som förordat lagändring i ofvannämnda
syfte, hafva i hufvudsak varit de samma, som genom förevarande motion
å nyo blifvit för Riksdagen framlagda, nemligen dels att straffskyddet
måtte utsträckas till att gälla ej blott, såsom nu är fallet, egna eller
andras kreatur, utan djur i allmänhet, dels ock att såsom straffbart djur¬
plågeri skulle blifva att anse äfven sådan misshandel, hvilken icke kunde
betecknas såsom uppenbar grymhet.
Lagutskottet, som vid afgifvande af yttranden öfver dessa förslag
under de senare åren städse ansett sig förhindradt att till desamma tilb
styrka bifall, intager jemväl nu i frågan eu liknande ståndpunkt, Med
allt behjertande af det vackra syftemålet att så mycket som möjligt
skydda djuren mot obehöflig! lidande kan nemligen utskottet icke finna
annat, än att de nuvarande bestämmelserna i ämnet, så som desamma
vid domstolar ne tillämpas, fortfarande utgöra ett rigtigt och lämpligt ut¬
tryck för hvad enligt gällande uppfattning bör som straffbart djurplågeri
anses. Betraktelsesättet rörande det grannlaga spörsmålet, under Indika
förutsättningar man må kunna tillfoga djuren lidande, utan att sådant
skall böra betecknas såsom en osedlig och fördömlig handling, liar under
tidernas lopp mycket utvecklats i rigtningeu af ett allt mildare beteende
mot djuren, men en så långt utsträckt skyddslagstiftning som den af
motionärerna föreslagna skulle i allt fall icke uppbäras af det allmänna
rättsmedvetandet.
Lagutskottet Utlåtande N:o 17. 0
Hvad sålunda först angår framställningen derom, att djur i all¬
mänhet skulle göras till föremål för straffrättsligt skydd, torde det vara
otvifvelaktigt, att eu bestämmelse i sådant afseende, hvilken skulle om¬
fatta jemväl den lägre stående, med hänsyn till fysisk utbildning och
känslolif svagt utrustade djurverlden, komme att stå i bestämd strid mot
gängse föreställningar. Att någon inskränkning i detta hänseende är
erforderlig, synes utskottet uppenbart. Utskottet håller oek före,
att det i lagen nu förefintliga uttrycket »egna eller andras kreatur»
på ett ganska nöjaktigt sätt angifver de djur, för Indika lagligt
skydd är erforderligt och bör ifrågakomma. Såsom förut blifvit af
lagutskottet vid behandling af hithörande ämnen framhållet, lärer
nemligen ordet »kreatur» icke böra tolkas så begränsad!, att dermed
skulle förstås blott s. k. husdjur, utan detsamma innebär enligt utskottets
åsigt endast, att det djur, mot hvilket misshandeln föröfvas, skall vara ett
husdjur eller dermed likartad! djur. Orden »egna eller andras» lära icke
heller förorsaka någon obehörig inskränkning, då de torde afse äfven
sådana vilda djur, som fångade eller tämda någon tid tillhört eu person,
och domstolame i allmänhet jemväl vid tolkning af stadgandet ansett,
att en person, som fångat ett vildt eller satt sig i besittning af ett
herrelöst djur, i och med fångandet eller besittningstagande! varit att
betrakta såsom blifven egare af djuret och alltså kunnat straffas äfven
för sådan grym behandling af detsamma, som egt rum omedelbart der¬
efter. Utaf de djur, Indika skäligen kunna omfattas af lagstiftningen i
ämnet, torde sålunda redan enligt gällande bestämmelser inga andra böra
anses vara från straffrättsligt skydd uteslutna än de vilda djur af eu
viss högre utveckling, Indika ännu åtnjuta sin frihet. Dessa djur kunna
emellertid helt naturligt endast i sällsynta fall blifva utsatta för djur¬
plågeri, då det nemligen icke gerna torde kunna ifrågasättas att under
detta begrepp hänföra det större eller mindre lidande, som jagt och fiske,
på sedvanligt sätt bedrifna, för djuren medföra.
Vidkommande derefter förslaget, att orden »uppenbar grymhet»
måtte utbytas mot ordet »misshandel», skulle eu sådan lagändring enligt
utskottets förmenande från flere synpunkter vara olämplig, bn viss hård¬
het mot djuren är mången gång förbunden jemväl med sådant använ¬
dande af desamma, hvilket måste erkännas såsom fullt lofligt och be-
rättigadt, och det lärer derför icke kunna förordas att gifva ifrågavarande
stadgande en affattning, genom hvilken stratihotet skulle kunna anses
vara utsträckt till hvarje behandlingssätt, som .för djuren medförde lidande.
Lagutskottets Utlåtande N:o 17.
6
Till hvilka svårigheter och hvilket godtycke eu sådan bestämmelse i till-
lämpningen måste föranleda, torde vara alltför uppenbart att behöfva här
närmare angifvas. Den nuvarande beskrifningen å brottsbegreppet inne¬
bär härutinnan en lämplig och nödig begränsning, hvilken, på samma
gång den utesluter ett alltför ensidigt tillgodoseende af djurskyddsintres-
set, dock medgifver ådömande af straff i de fall, der enligt gällande
uppfattning och föreliggande förhållanden sådan påföljd bör förekomma.
Med den tolkning af förevarande lagrum, hvilken i praxis utbildat sig,
torde det numera få anses gifvet att detsamma är tillämpligt ej blott på
de gröfsta fallen af djurplågeri,, då någon plågar endast för det nöje,
som beredes honom genom det plågade otfrets|smärta, utan äfven på
hvarje annat rått och hänsynslöst plågande af beskaffenhet att fördömas
af flen sunda naturliga sedlighetskänslan. Den i lagen uppstäda förut¬
sättningen, att grymheten skall vara uppenbar, torde äfven vara väl¬
betänkt såsom ett uttryck derför, att strafftillämpningen bör så mycket
som möjligt frigöras från individuel uppfattning och ställas i beroende
af hvad det allmänna rättsmedvetandet krafvel'. Ett lofligt begagnande
af djurens arbetskraft eller nödvändigt agande af desamma kan stundom
för allt för känsliga sinnen framstå såsom djurplågeri, men bör naturligt¬
vis i allt fäll icke medföra någon straffpåföljd.
Mot motionärernas hemställan i sistberörda hänseende torde äfven
kunna erinras, att uttrycket »misshandel», såsom egentligen afseende ett
positivt handlande, möjligen skulle kunna föranleda tvekan derom, huru¬
vida djurplågeri i annan, mer negativ form vore straffbart. Eu sådan
begränsning, hvilken ginge utöfver hvad för närvarande gäller, lärer emel¬
lertid icke vara af motionärerna åsyftad och ej heller skäligen kunna
förordas.
Utskottet, som alltså icke kan tillstyrka bifall till det. af motionä¬
rerna framlagda lagförslag, vill tillika, i öfverensstämmelse med hvad af
tidigare års lagutskott i sådant afseende yttrats, uttala sin tvekan, huru¬
vida rättelse af ännu rådande missförhållanden i afseende å djurens be¬
handling bör sökas genom straffrättsliga åtgärder. Det rigtiga och till
målet bäst ledande medlet synes utskottet vara att i samband med sti¬
gande upplysning och bildning söka hos allmänheten framkalla med¬
känsla för djuren samt ogillande af onödig hårdhet mot desamma. Det
af motionärerna omförraälda cirkuläret torde alltså hafva varit ett steg i
den rätta rigtningen, och likaså hafva djurskyddsföreningarne härutinnan
i många fall utöfvat eu förtjenstfull verksamhet. Oförnekligen har också
Lagutskottets Utlåtande N:o 17. ‘
en stor och alltjemt fortgående förbättring i fråga om djurens behandling
hos oss egt rum. I den mån denna utveckling kan leda derhän, att en
utvidgning af det nuvarande området för begreppet straffbart djurplågeri
kommer att uppbäras af det allmänna rättsmedvetandet, torde en föränd¬
ring af gällande bestämmelser i detta ämne vara behöflig och lämplig
samt utan svårighet kunna åvägabringas, men derförutan lärer en sådan
lagändring hvarken kunna teoretiskt försvaras eller, praktiskt sedt blifva
af någon väsentligare inverkan för det åsyftade ändamålets vinnarn e.
På grund af hvad sålunda anförts, heinställei utskottet,
att förevarande motion icke må till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 februari 1902.
På lagutskottets vägnar.
CARL B. HASSELROT.
Reservation
af herr Lindhagen, med hvilken herrar Zetterstraml och Gusshig instämt:
»Det straffrättsliga begreppet djurplågeri har i gällande lag
samma affattning, som i förordningen den 21 december 1851 angående
ansvar för misshandel af djur. Denna förordning tillkom på förslag åt
samma års riksdag, hos hvilken flere framställningar i ämnet egt lum.
I dessa ifrågasattes såsom föremål för lagstiftningen »husdjur», »eget
eller annan tillhörigt husdjur» eller blott »djur». Lagutskottet yttrade
om sitt förslag, hvilket äfven blef Riksdagens, följande: »Detsamma
afser såväl egna som andras kreatur d. v. s. alla de djur, som man i
hemmet vårdar. De kunna benämnas lins- eller hemdjur och på så sätt
har utskottet sökt medla mellan de väckta förslagen i denna del.»
Häraf framgår sålunda, att de vilda djuren skyddas af lagen
endast när de infångats och vårdas såsom hemdjur. Ett infångande af
ett vildt djur för annat ändamål såsom för att blott pina detsamma ställei
detta djur utan skydd mot uppenbart grym behandling.
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 17.
Det bör emellertid ej kunna ifrågasättas annat, än att det all¬
männa rättsmedvetandet ogillar en dylik behandling äfven när den drabbar
ett vildt djur. Vid sådant förhållande föreligger följaktligen eu lucka i
strafflagens ifrågavarande bestämmelse.
Hvad åter angår de förmenade praktiska svårigheterna för straff-
skyddets utsträckning till vilda djur, äro dessa svårigheter i stort sedt
hvarken större eller mindre än dem, som uppstå vid lagens tillämpning
på hemdjuren. Det måste i båda händelserna ställa sig så, att lagen
vinner tillämpning endast i de fall, der någon enligt den allmänna me¬
ningen i orten uppenbart öfverskrider måttet af hvad man der i allmänhet
tillåter sig mot djuren. Vid detta afgörande måste derför äfven tillbörlig
hänsyn tagas till den allmänna meningen om de högre och lägre djur-
slagens olika ställning till denna fråga.
Utskottet framhåller, att i detta ämne ligger företrädesvis vigt på
eu stigande upplysning och mindre på straffrättsliga åtgärder. Detta är
dock eu sanning, som eger motsvarande tillämpning på alla områden,
der strafflagen ingriper. Och då utskottet tillägger, att af förstnämnda
anledning en stor och alltjemt fortgående förbättring i djurens behandling
hos oss egt rum, är detta derföre blott eu ytterligare anledning att äfven
i förevarande fall tillämpa den allmänna rättsgrundsatsen, att strafflagens
föreskrifter böra hålla jemna steg med det allmänna rättsmedvetandets
utveckling.
På grund häraf får jag föreslå, att Riksdagen ville för sin del
antaga följande ändrade lydelse af 18 kap. 16 ^ strafflagen:
Visar någon i behandling af djur uppenbar grymhet; straffes med
böter. Aro omständigheterna synnerligen försvårande; må till fängelse i
högst sex månader dömas’.»
Herrar Sö-renssou, Leman och Redelitis hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1902.