Lagutskottets Utlåtande N:o 15.
1
N:o 15.
Ank. till Riksd. kansli den 24 februari 1902, kl. 1 e. in.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Köngl.
Maj:t angående förvandlingen af böter i fall af bristande
tillgång till deras gäldande.
Vid nästlidet års riksdag väckte herr N. Andersson i Pettersborg
en motion i syfte att åstadkomma sådan förändring i gällande lag, att
underrätt vid ådömande af böter måtte i utslaget fastställa äfven det
fängelsestraff, kvilket, om den dömde saknade tillgångar till böternas
gäldande, skulle å förseelsen följa.
Till stöd för detta förslag anfördes:
På senare tiden hade åtskilligt blifvit åtgjordt till lagarnes och
rättsprocedurens förenkling; det förefölle ganska märkvärdigt, att lagen
om böters förvandling stode orubbad qvar med sina många och långa
omvägar med åtföljande mångskrifveri. Då en person af underrätt dömts
till böter och domen vunnit laga kraft, blefve proceduren vanligen följande:
Rätten insände bötesförteckningen till Konungens befallningshafvande,
derifrån den öfversändes till kronofogden, hvilken i sin tur öfversände
den till länsmannen, soin slutligen uppdroge åt fjerdingsmannen att
affordra den dömde böterna. Ku kunde det hända, att denne ville och
Bill. till Biksdf Prof. 7 Sami. 13 Höft. (Näs 15, 16.) 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 15.
kunde betala bötesbeloppet, men i de flesta fall nekade kan och saknade
äfven utmätningsbara tillgångar. Med fjerdingsmannens påskrift: »Sak¬
nar utmätningsbar tillgång» vandrade så bötesförteckningen samma väg
tillbaka till kronofogden, som hade att hos Konungens befallnings¬
hafvande anhålla om böternas förvandling. Sedan sådan förvandling af
Konungens befallningshafvande verkstälts, hade handlingarne att passera
samma väg tillbaka till fjerdingsmannen, som för andra gången affordrade
den dömde bötesbeloppet. Betalades icke heller denna gång, skulle fjer¬
dingsmannen vända sig till länsmannen för erhållande af fångförpass-
ning. Derefter komme den dömde att föras till fängelset, såvida han
icke nu, såsom ofta hände, beqvämade sig till att betala. Gjorde han
det, hade han genom sin tredska förorsakat kronobetjeningen och
Konungens befallningshafvande mycket onödigt besvär. Detta kunde
enligt motionärens åsigt undvikas, om den rätt, som ådömde böterna,
också egde att utsätta det fängelsestraff, som vid bristande tillgång
hos den dömde följde på förseelsen i fråga.
Lagutskottet, till hvars behandling denna motion hänvisades, ytt¬
rade bland annat, att det, efter utskottets uppfattning, väl vore oförnek¬
ligt, att det nuvarande tillvägagångssättet för förvandling af böter i
många fall föranledde onödig omgång och långsamhet i straffexekutionen,
men att den af motionären föreslagna åtgärden ur principiel synpunkt
vore mindre egentlig och ej heller städse skulle leda till önskadt resultat,
hvartill komme, att densamma efter mångas uppfattning skulle medföra
en verklig skärpning af bötesstraffet. I den allmänna rättsåskådningen
vore nemligen detta straff i alla afseenden väsentligt lindrigare och för
den dömde mindre nedsättande än fängelsestraffet. Skulle nu domstolen
i det utslag, hvarigenom böter ådömdes, tillika, låt vara endast såsom
eventuel påföljd, utsätta det fängelsestraff, hvartill vid bristande tillgång
böterna skulle förvandlas, komme detta att för den allmänna uppfattningen
te sig såsom ett likställande af de båda straffarterna, hvilket innebnre
stegring af det med bötesstraffet förenade obehag. Den utaf motionären
åsyftade, enligt utskottets tanke önskvärda förenklingen af proceduren
för bötesförvandling kunde sålunda efter utskottets uppfattning ej vinnas
genom förändring i den af motionären angifna rigtningen, utan måste
på helt annat sätt åvägabringas; och hemstälde utskottet på grund häraf
om afslag å motionen.
Utskottets hemställan blef af båda kamrarne utan votering
bifallen.
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 15.
Frågan om förändrade bestämmelser angående förvandlingen af
böter i fäll af bristande tillgång till deras gäldande har vid innevarande
riksdag åter bragts å bane af samme motionär, hvilken uti en inom
Ändra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion, n:o 58, anför:
»Hänvisande till motiveringen i min motion n:o 55 vid föregående
årets riksdag om skrifvelse till Kong!. Maj:t angående bestämmelse om
underrätts skyldighet att vid ådömande af böter i utslaget fastställa det
emot bötesbeloppet svarande förvandlingsstraffet, får jag ännu en gång
besvära Riksdagen med en framställning i ämnet.
Föregående års lagutskott underkände icke min motivering, men
kunde ej gå med på den förändring, jag föreslagit, Jag kan icke tillmäta
utskottets skäl för afstyrkande någon afgörande betydelse, dels emedan
ett afsevärdare bötesbelopp för mindre bemedlade alltid är liktydigt med
fängelse, och dels att dét ej är mera nedsättande för den förmögnare,
att allmänheten får veta, att det endast är den ekonomiska ställningen,
som räddar honom från den skam, hvilken drabbar den fattige endast
för det häri är fattig och ej kan erlägga böterna.
Så vill jag denna gång inskränka mig till att föreslå, att Riks¬
dagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om framläggande af
sådant förslag till ändring i gällande lag, att ådömda böter skola, om
den dömde saknar tillgångar, förvandlas genom annan myndighet; än
nu sker.»
*
Uti den föreliggande motionen har icke af motionären angifvits
något sätt för vinnande af en förenkling af det nuvarande förfarandet
vid bötesförvandling, vid hvithet förhållande motionärens framställning
synes utskottet vara till innebörden allt för obestämd att lämpligen kunna
läggas till grund för något Riksdagens uttalande i ämnet.
Någon särskild anledning att påkalla Kongl. Maj:ts uppmärksam¬
het å föreliggande fråga torde ej heller finnas, då densamma redan
lärer utgöra föremål för behandling inom den af Kongl. Maj:t tillsatta
komitén för utarbetande af förslag till ändring i vissa delar af gällande
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 15.
strafflagstiftning, och det ändringsförslag, som kan anses erforderligt,
sålunda torde vara att på denna väg emotse.
Utskottet hemställer alltså,
att nu ifrågavarande motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 24 februari 1902.
På lagutskottets vägnar.
CARL B. HASSELROT.