Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.
1
N:o 1.
Ant. till Riksd. kansli den 14 februari 1902, kl. 3 e>. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
tillägg till §16 regeringsformen.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, n:o 46, har herr A. W. Styrlander hemstält, att Riks¬
dagen ville för sin del besluta, att till § 16 regeringsformen måtte
göras ett så lydande tillägg:
»samt skydde allas rätt att förskaffa sig hjelp i rättegången vid
åtal inför dömande och förvaltande myndigheter».
Nämnda paragraf har följande lydelse:
»Regeringsformen.
§ 16.
Konungen bör l ätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och
orätt hindra och förbjuda, ingen förderfva eller förderfva låta, till lif,
ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd
är, och ingen afhända eller afhända låta något gods, löst eller fast, utan
ransakning och dom, i den ordning, Sveriges lag och laga stadgar före¬
skrifva; ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen från ort till
annan förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar
och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han derigenom icke
störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen
Bill. till RUcscl Prof. 1902. 3 Samt. 1 Käft. (K-o 1.) 1
2 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.
läte en hvar blifva dömd af den domstol, hvarunder han rätteligen hörer
och lyder.»
Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande.
Genom 15 kapitlet rättegångsbalken vore, beträffande brottmål, som
handlades af domstol, sörjdt för att tilltalade personer finge anlita hjelp
i rättegången, och det vore till och med i 9 § samma kapitel stad¬
gadt, att den, som af rätten fått lof att rättegängssaker drifva, vore
skyldig att utan betalning hjelpa de fattiga för rätta, då domaren det
pålade. Lagen hade till och med fastslagit den grundsatsen, att till
ombudsman finge brukas hvem som helst, till hvilken sakegare hade
förtroende, blott han vore oberyktad, ärlig, redlig och förståndig.
Emellertid funnes en hel mängd åtal, som handlades och afgjordes af
administrativa myndigheter, och Indika åtal kunde medföra ganska stränga
straff, såsom suspension under längre eller kortare tid, afsättning och
dylikt, hvilka straff ofta kunde träffa den tilltalade mycket hårdare än
de straff, som ådömdes af domstolarne. Man hade allmänt hyst den
uppfattningen, att vid ransakningen i dylika mål eu tilltalad skulle
vara berättigad att anlita biträde, men man hade under sista tiden fått
erfarenhet af att dels olika åsigter om denna rätts förefintlighet gjort
sig gällande och dels en dylik rätt förvägrats en tilltalad. Så både
under år 1901 en stationsinspektor i ett af de södra jernvägsdistrikten,
hvilken tilltalats för eu förseelse, tillåtits anlita biträde vid det förhör,
som inför distriktsförvaltningen hållits, hvaremot i ett annat distrikt en
konduktör, som stälts under förhör för en förseelse, vägrats rätt att
vid förhöret anlita biträde, ehuru biträdet före förhörets början med¬
delat vederbörande, att hans klient komme att fullständigt erkänna för¬
seelsen, och att biträdets uppgift endast vore att söka framhålla de
förmildrande omständigheter, som möjligen kunde förefinnas. När admi¬
nistrativa myndigheter tilldelats en så stor bestraffningsrätt, som t. ex.
jernvägsstyrelsen och distriktsförvaltningarna nu hade, syntes det ock
vara rättvist, att den i vårt land erkända grundsatsen, att alla för brott
tilltalade vore berättigade att anlita hjelp i sjelfva rättegången, borde
vara utsträckt jemväl till dessa mål, helst statens tjenare eljest måste
komma att finna sig sämre lottade i detta afseende än andra medborgare.
Det borde, enligt motionärens åsigt, vara en särskild skyldighet för
staten att tillse, att alla dess tjenare tillförsäkrades en rätt, som det
helt säkert icke skulle falla någon in att bestrida andra medborgare.
Man skulle helt säkert invända, att det här icke vore fråga om rätte¬
gångar i vanlig bemärkelse, men då den administrativa myndighetens
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.
3
dom grundade sig på det förhör, som hållits med den tilltalade, och
till och med på berättelser af andra personer, som icke ens hörts på
ed, syntes denna invändning sakna allt berättigande. Lika litet berätti¬
gande hade den invändningen, att disciplinen skulle totalt äfventyras,
om de tilltalade finge använda biträden. Den som ledde förhöret, skulle
naturligtvis pröfva biträdets lämplighet och skulle under alla omstän¬
digheter ega rätt att afskeda oredliga, oärliga och oförståndiga biträden,
hvarförutom den tilltalade ju alltid sjelf skulle vara tillstädes och svara,
när så påkallades. Dessutom syntes näppeligen disciplinen bättre kunna
upprätthållas än genom de underordnades visshet om deras saks fullt
opartiska och rättvisa behandlande. Den af motionären påkallade rätten för
tilltalade af alla slag att vid ransakningen anlita biträde syntes slutligen
vara en så naturlig och dyrbar rättighet, att densamma borde genom
grundlag fastslås.
Vidare har motionären anhållit, att, derest det skulle befinnas
lämpligare, att det ifrågasatta tillägget till § 16 regeringsformen finge
annan lydelse än motionären föreslagit eller att stadgandet infördes på
annat ställe i grundlagen, konstitutionsutskottet behagade gifva det¬
samma den lydelse och plats, som utskottet kunde finna vara lämpligare.
I motionärens förslag åsyftas tydligen att få inför domstol eller
administrativ myndighet åtalad persons rätt att begagna biträde i rätte¬
gången uttryckligen erkänd såsom en allmän medborgerlig rättighet
samt att få bestämmelser härom införda i grundlag. Då utskottet
emellertid funnit en sådan grundlagsändring hvarken behöflig eller
lämplig, får utskottet såsom grund för denna sin åsigt anföra följande.
Under det andra länders grundlagar innehålla mer eller mindre
omfattande och detaljerade stadganden om dylika s. k. allmänna
medborgerliga rättigheter, har deremot, hvad Sverige angår, 1809 års
regeringsform endast helt allmänt befattat sig med föreskrifter i berörda
hänseende. Om man frånser grundlagstadgandena om tryckfrihet och
om befogenhet att genom biträde af justitieombudsmannen erhålla rätts-
hjelp mot kränkningar, tillfogade den enskilde genom statens embets-
och tjenstemän, äro de bestämmelser, hvilka garantera de s. k.
allmänna medborgerliga rättigheterna, korteligen sammanfattade i § 16
regeringsformen. Detta lagrum afser emellertid blott att gifva ett all¬
mänt uttalande om det rättsskydd, som den enskilde medborgaren bör
4
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.
vara tillförsäkrad, och hänvisar till den allmänna lagstiftningen såsom
bestämmande detta rättsskydds omfattning och de närmare garantierna
för dess åtnjutande. Konungen bör nemligen, enligt paragrafens orda¬
lydelse, ingen förderfva eller förderfva låta, till lif, ära, personlig frihet
och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen afhända
eller afhända låta något gods, löst eller fast, utan ransakning och dom, i
den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskrifva, så ock låta en hvar
blifva dömd af den domstol, hvarunder han rätteligen hörer och lyder.
För öfrigt må erinras derom, att paragrafen är ett arf från vår
äldsta rätt, der den egde sin motsvarighet i den gamla konungaeden,
och att dess hufvudsakliga innehåll alltifrån frihetstidens början
funnits i våra regeringsformer upptaget. Sin egentliga betydelse i vår
nu gällande regeringsform eger paragrafen såsom utgörande en karak¬
teristik i korta och kärnfulla ordalag af den allmänna rättsåskådning,
hvilken ligger till grund för de enskilde medborgarnes rättsställning i
vårt land. Konstitutionsutskottet vid 1809 års riksdag afgaf rörande
denna paragraf ett yttrande, som torde tjena att belysa dess karakter
och innebörd. Sedan nemligen vid nyssberörda riksdag en ledamot af
presteståndet mot förslaget till ifrågavarande paragraf anmärkt, att den
borde »såsom ett echo från förflutna barbariska tider» alldeles utgå,
besvarade konstitutionsutskottet denna anmärkning på följande sätt:
»Denna § är ock visserligen ej ny. Den är redigerad i öfverensstäm¬
melse med 2. § i 1720 års Regerings-Form och utgör en del af den
gamla Habeas Corpus, som Britten så högt värderar. Men Utskottet
har trott, att en god lag ej föråldras, och att, om äfven den personliga
säkerheten skulle under eu välviljande Regent njutas ostörd, utan att
vara genom Grundlagen befästad, skall Nationen dock känna sig
mera trygg för en framtid, mera oberoende af växlande Grundsattser i
styrelsen, då hon ser genom ett uttryckligt stadgande bevarade hvarje
individs personliga rättigheter, dess lif, dess frihet och välfärd.»
Deremot har paragrafen aldrig afsett att lemna en uttömmande redo¬
görelse för de medborgerliga rättigheterna. Sådana rättigheter som
yttrandefrihet och församlingsfrihet äro derstädes icke med ett ord be¬
rörda; och ännu mindre finner man der uttryck för åtskilliga mera
speciella rättsregler af straffrättslig och processuel innebörd, huru vig¬
tiga dessa än må vara för den enskilde medborgaren, t. ex. kriminal-
processens hufvudregel, att ingen må dömas ohörd. Paragrafen öfver-
lemnar åt den allmänna rättsordningen, åt »Sveriges lag och laga stad¬
gar», att gifva bestämmelser i dessa afseenden. Det skulle, enligt ut¬
skottets mening, vara en mjmket betänklig sak att genom mer eller
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1. 5
mindre lyckligt affattade tillägg till § 16 regeringsformen rubba den
grundtanke, hvilken sålunda uppbär densamma. Ty lätteligen skulle
sådana tillägg kunna vålla misstydning med afseende å de medborger¬
liga rättigheter, som icke finnas i paragrafen omförmälda.
Men om den af motionären föreslagna bestämmelsen sålunda icke
lämpligen kan eller bör i § 16 regeringsformen införas, så gifves,
enligt utskottets mening, ej heller något skäl att å annat ställe i re¬
geringsformen intaga bestämmelser af sådant innehåll och syfte som
i motionärens förslag afses, enär dylika bestämmelser såsom varande
af straff- eller processrättslig natur tillhöra annat lagstiftningsområde
än grundlagens. Men om och på hvilket sätt lagstadganden af annan
natur än grundlag skulle kunna gifvas af det uti motionen afsedda
innehåll, är ett spörsmål, hvarå utskottet saknar befogenhet att inlåta sig.
På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, får utskottet hemställa,
att herr Styrlanders ifrågavarande motion icke
måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.
Stockholm den 14 februari 1902.
På utskottets vägnar:
HUGO BLOMBERG.
Reservation:
af herr Johnsson mot vissa delar af utskottets motivering.
Herrar friherre Wrangel von Brehmer och Waldenström hafva begärt
få här antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom
utskottet.
Herr Behm har anhållit om anteckning å utlåtandet derom, att
han ej deltagit i ärendets afgörande.
Bill. till Biksd. Prot. 1902. 3 Sami. 1 Höft.
2