Riksdagens Skrifvelse N:o 26.
3
N:o 26.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 5 april 1902.
— — _ — Andra Kammaren den 8 — . —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om
ändring af 15 § i lagen angående sparbanker den 29
juli 1892.
(Lagutskottets utlåtande n:o 26.)
Till Konungen.
Vid innevarande riksdag kar af enskild motionär gjorts fram¬
ställning om ändring af 15 § i gällande sparbankslag i syfte att öfver¬
skott å vinst, som af sparbanksrörelse uppkommer, må i vidsträcktare mån,
än för närvarande i allmänhet är fallet, komma vederbörande insaltare till godo.
Sparbankerna, bvilkas ändamål är att af allmänbeten till förräntande
mottaga penningar och genom räntans läggande till bufvudstolen. dem
ytterligare förkofra, kafva utan tvifvel varit af stor betydelse för höjande
af sparsamheten och det allmänna välståndet i vårt land, och oaktadt
befintligheten af andra penninginstitut, bvilkas verksamhet delvis drifves
efter samma principer, torde med hänsyn dertill, att dessa senare dock
alltid i någon mån åsyfta vinst, hvaremot enligt sparbankslageii sparbanks
stiftare eller desses rättsinnehafvare ej få tillgodonjuta andel i den vinst,
som å rörelsen kan uppkomma, sparbankerna äfven under nuvarande
förhållanden ej vara öfverflödiga, utan tvärtom förtjena lagstiftarens synner¬
liga uppmärksamhet.
4 Riksdagens Skrifvelse N:o 26.
I svårigheten att på förhand noga beräkna inkomster och utgifter
ligger möjligheten, att vinst å sparbanks rörelse, ehuru egentligen ej af-
sedd, ofta uppstår, och uppkomsten af vinst torde, derest den ej uppgår
till oskäligt belopp, vara bevis på eu klok ledning af sparbanks rörelse.
Enligt 15 § i sparbankslagen skall, sedan af sådan vinst i första hand
bildats en reservfond, afsedd att skydda banken mot ogynsamma kon¬
junkturer och oförmodade förluster, öfverskottet användas på sätt i para¬
grafen ytterligare stadgas. Beträffande de ändamål, hvartill sådant spar¬
banks vinstöfverskott får användas, bör, enligt Riksdagens mening, i första
rummet ifrågakomma främjandet af sådana intressen, som med spai’banks-
väsendet ega verklig gemenskap och för detsamma äro af betydelse eller
närmast väckande och underhållande hos insättarne af håg till ökad
sparsamhet, under det att tillgodoseendet af andra ändamål, visserligen
välgörande eller allmännyttiga, men för sparbankerna i allt fall mer eller
mindre främmande, först i andra hand bör ifrågakomma.
Otvifvelaktigt torde emellertid vara, att sparbankernas vinstöfver¬
skott ganska ofta användas på ett sätt, som ej står i öfverensstämmelse
med den af Riksdagen sålunda uttalade uppfattning'. Riksdagen, som
tagit kännedom om de i statistiska centralbyråns berättelser förekommande
nPPgifter rörande sparbanker och särskildt om de belopp af vinstöfver-
skottet, som af de olika sparbankerna för hvarje år disponerats i öfverens¬
stämmelse med 15 §:s senare del, har funnit det påfallande, hurusom
ofta under rubriken »anslag» förekomme afsevärda belopp, under det
vederbörande sparbanks inlåningsränta för samma tid varit ganska låg.
Och af nämnda anslag torde i allmänhet det minsta beloppet komma det
ändamål till godo, som enligt lagens mening och sakens natur borde vara
det främsta, nemligen befordrande af intresse för sparsamhet hos mindre
bemedlade insättare. Syftet med beslut rörande användningen af vinst¬
öfverskott torde till och med någon gång hafva varit att bereda lättnader
i skattebördor, hvilket syfte icke skäligen lärer böra anses vara innefattadt.
under begreppet välgörande och allmännyttiga ändamål. Någon större
garanti mot fattande af sådana beslut synes ej ligga i Konungens befall-
ningshafvandes skyldighet att pröfva desamma, enär denna pröfningsrätt
är af ganska obestämd natur och i allmänhet tillämpas såsom afseende
allenast beslutets formella laglighet.
En inskränkning i rätten att för allmännyttigt eller välgörande
ändamål disponera sparbanks Aunst anser Riksdagen alltså önskvärd. Riks¬
dagen föreställer sig, att af sådan inskränkning i allmänhet skall blifva
5
Riksdagens Skrifvelse iV:o 26.
eu följd, att, om utdelning af tilläggsränta på grund af praktiska svårig¬
heter ej kan ifrågakomma, en sparbank, å hvars rörelse vinst uppstått,
i hvarje fall kan i form af högre inlåningsränta bereda insättarne ökade
fördelar. Sparbankerna kunna härigenom äfven bättre blifva i stånd att
upptaga täflan med andra penninginstitut, som alltmera genom höjning
af räntesatser samt inrättande af former för inlåningsrörelse, hvilka stå
sparbankernas nära, söka draga till sig äfven de besparingar, för hvilkas
samlande sparbankerna särskild! äro afsedda.
Rörande bestämmandet af den begränsning, som i nu förevarande
afseende synes Riksdagen böra ifrågakomma, vill Riksdagen icke närmare
uttala sig. Möjligen skulle ett stadgande, att ej mera än hälften af eu
sparbanks behållna årsvinst får till allmännyttigt och välgörande ändamål
användas, härutinnan uttrycka ett lämpligt mått af lagstadgad inskränk¬
ning. Äfven torde kunna ifrågasättas en bestämmelse derom, att använ¬
dande af sparbanks vinst till välgörande eller allmännyttiga ändamål ej
får förekomma, så länge sparbankens inlåningsränta väsentligt understiger
den i andra penninginstitut vid tillfället gällande.
På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen hemställa, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af 15 § i lagen om sparbanker den 29
juli 1892, att genom ytterligare begränsning af rätten att för välgörande
eller allmännyttigt ändamål använda å sparbanksrörelse uppkommen vinst
insättarnes intressen blefve bättre tillgodosedda.
Stockholm den 8 april 1902.
Med undersåtlig vördnad.