RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1902. Första Kammaren. N:o 37.
Lördagen den 17 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 10 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial n:o 94, med
förslag till de återstående stadgandena i det nya reglementet för
riksgäldskontoret.
Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial n:o 93, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i en
fråga rörande statsregleringen för år 1903, biföll kammaren hvad
utskottet i detta memorial hemstält.
Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och lag¬
utskottets den 15 och 16 innevarande månad bordlagda memorial
n:o 11, angående anvisande af ersättning till sammansatta stats- och
lagutskottets kansli samt gratifikation åt dess vaktbetjening, biföll
kammaren hvad utskottet i detta memorial hemstält.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 15 och
16 innevarande maj bordlagda betänkande n:o 39, med förslag till
den af Riksdagen faststälda bevillningssummans utgörande, biföll
kammaren hvad utskottet i detta betänkande hemstält.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 14 och 15 i
denna månad bordlagda memorial n:o 89, med förslag till åtskilliga
stadganden, som böra införas i det nya reglementet för riksgälds¬
kontoret, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial bp.msta.lt,
Första Kammarens Prof. 1902. N:o 37.
1
N:o 37.
2
Lördagen den 17 Maj.
Föredrogs å nyo statsutskottets den 14 och 15 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 92, i anledning af Kongl Maj:ts
proposition angående tillgodogörande af kronan tillhörig vatten¬
kraft i Göta eif vid Trollhättan.
Herr Svedelius: Jag tillåter mig hemställa, att kammaren
måtte medgifva, att utlåtandet föredrages punktvis, men att vid
l:a punkten debatten får röra sig om alla tre punkterna på en
gång.
Härtill lemnade kammaren sitt bifall.
Ang. tillgodo- Punkten a).
görande af
kronan tillhö- p[err Svedelius: Då jag hatt förtroendet att såsom ordförande
ngZ Troll- i den s. k. vattenfallskomitén deltaga i den förberedande behand-
huttan. lingen af föreliggande fråga, kan jag icke annat än för min ringa
del uttala min tillfredsställelse med det resultat, hvartill utskottet
kommit, och den välvilja, hvarmed utskottets majoritet, bestående
af alla Första Kammarens ledamöter, omfattat densamma.
Utskottet säger på sid. 49: »utskottet finner det nu för första
gången för Riksdagen framlagda förslaget i fråga om tillgodo¬
görande af staten tillhörig vattenkraft vara af synnerligen stor
betydelse, då härvid är att taga i betraktande ej allenast att stats¬
kassan kan, genom att de ansenliga kapitaltillgångar, som ligga i
statens obegagnade vattenfall, göras fruktbärande, beredas en af-
sevärd tillökning i inkomsten, utan äfven att dessa vattenfalls
tillgodogörande måste ur såväl nationalekonomisk som politisk
synpunkt vara af framstående vigt.»
Ja, utan tvifvel är det så förhållandet, och jag tillåter mig
särskildt betona, att enligt min öfvertygelse är den största vigten
för statsverket icke att söka i den direkta afkomst, som genom
den föreslagna afgiften per hästkraft skulle tillfalla statsverket,
utan just i den störa nationalekonomiska betydelse, som skulle
ligga deri, att man får tillgodogöra sig dessa rika kraftkällor,
kraftkällor som enligt det föreliggande förslaget uppgå till icke
mindre än 70,000 turbinhästkrafter eller 65,000 elektriska häst¬
krafter tillsammans. Det är gifvet, att just i nationalekonomiskt
hänseende möjligheten att kunna draga nytta af så stora kraft¬
tillgångar, särskildt i en sådan trakt som cfen ifrågavarande, skall
vara af den allra största betydelse. Utskottet har också slutat
med att i de allra hufvudsakligaste delar tillstyrka bifall till
Kongl. Maj:ts förslag. Det är dock några anmärkningar och er¬
inringar, som utskottet har gjort deremot, och det är egentligen
det, som föranledt mig att begära ordet.
Jag vill då först fästa mig vid frågan om den tid, hvarunder
ifrågavarande vattenkraft skulle upplåtas åt det enskilda bolag,
som derom gjort framställning och hvilket just nu föranledt den
kongl. propositionen. Enligt Kongl. Maj:ts framställning skall den
Lördagen den 17 Maj.
3
N:o 37.
afgift, som Trollhättans elektriska kraftaktiebolag bör erlägga för
tillgodogörande af kronan tillhörig vattenkraft i Göta eif vid
Trollhättan, bestämmas att med oförändradt belopp utgå under 50
år, räknadt från och med det kalenderår, då afgift först erlagts.
I öfverensstämmelse med hvad innevarande Riksdag besluta i af¬
seende å tillstånd för utförande af elektriska anläggningar, anser
emellertid utskottet, att berörda tidsperiod bör bestämmas till
40 år.
Inom vattenfallskomitén har enhälligt den åsigten gjort sig
gällande, att vid öfverlåtande af kronan tillhörande vattenfall till
enskildes begagnande en tid af i allmänhet 50 år borde bestämmas.
Komitén har ansett såsom en regel, att kronan icke bör afhända
sig eganderätten till vattenfall, men deremot lemna dem till be¬
gagnande under så pass lång tid, att full trygghet skulle finnas
att hinna amortera derpå nedlagda kostnader. Om den tiden för
mycket inskränkes, måste ju gifvetvis följden blifva den, dels att
det blir mindre säkerhet och trygghet i dispositionen af kraft¬
tillgången, dels ock att, derest sådan kraft skall till andra ut¬
hyras, hvilket säkerligen blir förhållandet vid alla stora anlägg¬
ningar, man måste beräkna _ vida högre pris, således betunga in¬
dustrien med högre kostnad, i fall tiden är kort mot om tiden är
lång, så att amorteringen kan ske med mindre årlig kostnad.
Det är sant, såsom utskottet säger, att innevarande års Riks¬
dag har vid afgörande af lagförslaget beträffande elektriska led¬
ningar på sammanjemkningens väg kommit till ett beslut om 40
år. Första Kammaren beslöt 50 år i enlighet med det förelig¬
gande förslaget, Andra Kammaren 30 år, hvarefter en samman-
,jemkning till 40 år åstadkoms. Nu har utskottet stält sig på
samma ståndpunkt, och det kan icke nekas, att åtminstone för
närvarande, då den frågan är i så färskt minne, det kan vara
fullt konseqvent att så göra. Jag har derför icke annat yrkande
att nu göra, men på samma gång ville jag lemna eu upplysning
om orsaken, hvarför en längre tid har ansetts och fortfarande,
inom den s. k. vattenfallskomitén åtminstone, anses böra bestäm¬
mas såsom normerande.
Vidare innebär Kongl. Maj:ts förslag att, derest endera kon¬
trahenten senast 5 år före utgången af nämnda tidsperiod så på¬
yrkar, afgiften skall för en följande lika lång tidsperiod å nyo i
angifven ordning bestämmas och sålunda förfaras vid förloppet af
hvarje förfluten period. I enlighet med hvad utskottet här ofvan
anfört i afseende å tiden för den första öfverenskommelsen, skulle
dessa tidsperioder komma att omfatta 40 år.
Ja, det är ju i full konseqvens med den nyssomnämnda be¬
stämmelsen.
Emellertid vill jag i sammanhang med detta äfven påpeka
hvad som afhandlats och föreslås rörande ingeniör Stridsbergs
ifrågasatta arrendering af en del af vattenkraften vid Trollhättan,
som förekommer under punkt c). Der föreslår utskottet äfven¬
ledes, att tiden mätte bestämmas till 40 år, och det är gifvet, att
And. tillgodo¬
görande af
kronan tillhö¬
rig vattenkraft
vid Trollhät¬
tan.
(Forts.)
N:o 37,
4
Lördagen den 17 Maj.
Ang. tillgodo-
görande af
kronan tillhö¬
rig vattenkraft
vid Trollhät¬
tan.
(Forts.)
detta är i full konseqvens med det förra. Men jag vill dock på¬
peka, att förhållandena ställa sig väsentligt olika i fråga om denna
upplåtelse. De Stridsbergska önskningarna om tillgodogörande af
vatten afse en helt ringa qvantitet, ett tillskott till en redan förut
befintlig anläggning, och det resonnement jag nyss. tillät mig
göra angående amorteringen är der icke fullt tillämpligt. Derför
kan jag väl tänka mig, att det kan finnas något mera fog för
både den nedsättning, som nu af utskottet ifrågasatts här och
kanske äfven i någon mån för den reservation, som från Andra
Kammarens sida är framkommen, att tiden skulle bestämmas till
20 år. Jag menar dermed naturligtvis icke, att jag skulle vilja
tillstyrka detta, men jag vill nämna det, derför att jag föreställer
mig, att all sannolikhet finnes för att kamrarne åtminstone i fråga
om att lemna vattenkraft till Stridsbergs anläggning komma att
stanna i olika beslut endast i afseende på tiden 40 och 20 år. Jag
föreställer mig att, då en sammanjemkning der bör kunna komma
till stånd, det sker genom att bestämma 80 år. Och jag tror, att
en sådan sammanjemkning der är mera, så att säga lokalt, lämp¬
lig på sådant sätt, än om en likadan sammanjemkning i den stora
frågan om det elektriska kraftaktiebolaget skulle ske, der Andra
Kammarens utskottsledamöter hafva föreslagit 20 år första perioden
och likaledes 20 år följande perioder. Skulle der en sammanjemk¬
ning förekomma, synes det mig vara af stor vigt att icke bestämma
på samma sätt, ty der föreligger, såsom jag nyss nämnde, nöd¬
vändighet att tänka sig en amortering i fråga om den första an¬
läggningen. Derför synes eu sammanjemkning der böra ske så,
att 40 år bibehålies för den första perioden, men att de följande
tidsperioderna minskas till 20 är i likhet med Andra Kammarens
reservanters förslag.
Jag har alltså ansett mig redan nu böra fästa uppmärksam¬
heten på den stora skiljaktigheten mellan dessa anläggningar, ty
vid Stridsbergs anläggning kan icke någon lång amorteringstid
behöfva ifrågakomma. Der är det endast "fråga om ett tillskott af
kraft till en anläggning, som han redan har förut, då deremot vid
den stora frågan om Trollhättans elektriska kraftaktiebolags öfver-
tagande af öfverstå fallet lång amorteringstid erfordras, enär be¬
tydliga kostnader måst der nedläggas, och således den första pe¬
rioden der böra vara tillräcklig.
Utskottet säger vidare:
»I öfverensstämmelse med den i herr Lindhagens ofvannämnda
motion uttalade mening, har utskottet ansett, att kronan bör till¬
försäkras rätt att, derest sådant fem år i förväg påyrkats, vid
hvarje af ofvan angifna tider, då afgifternas belopp skola regleras,
till sig lösa bolagets anläggningar efter värdering af fem gode
män, tillsatte i enlighet med bestämmelserna i § 12 af hilagda
förslagskontrakt; och torde denna rätt böra på lämpligt sätt
tryggas.»
Denna inlösningsfråga förekommer icke i Kongl. Maj:ts pro¬
position. Jag kan ju icke neka, att det finnes ganska mycket fog
Lördagen den 17 Maj.
5
If:o 37.
för att en sådan inlösningsrätt betingas kronan, ehuru man måste Ang. taigodo-
komma i håg, att förhållandena der äro helt annorlunda än i all .görande af
mänhet vid kronan tillhörande vattenfall, i tv att kronan här en-rigTattenkraft
dast eger vattnet, men icke någondera stranden. Vestra stranden vid Troiihät-
eges af det bolag, som ifrågasätter att få förhyra vattenkraften. tan.
Inlösen för kronans räkning skulle således här innebära inlösen (Forts.)
äfven af den strand, som bolaget eger, då deremot under andra
förhållanden, om kronan eger vanlig vattenrätt — d. v. s. både
strand och vatten — eu sådan inlösen faller sig mera naturlig, så¬
som omfattande allenast de byggnader och anläggningar som ut¬
föras. Men jag vill icke heller i detta fall motsätta mig en sådan
inlösen. Dock synes det mig alldeles nödvändigt, såvida icke den
industri, som här beräknas skola uppväxa, skall blifva alltför
mycket lidande derpå, att kronan da öfvertager de förpligtelse!’,
som bolaget iklädt sig. Det är icke möjligt, att industriella an¬
läggningar skola kunna komma till stånd på så lösa förutsätt¬
ningar, att, om kronan skulle begagna sig af sin inlösningsrätt,
den industriella anläggningen icke längre skulle vara säker att få
vattenkraft för sin drift. Vore detta förhållandet, skulle säker¬
ligen ingen våga vidtaga några anordningar eller nedlägga stora
kapital på industriella anläggningar, utan vattenkraften skulle
komma att ligga obegagnad. Derför synes det mig nödvändigt,
att med en sådan kronans inlösningsrätt äfven följer förpligtelse
för kronan att med viss begränsning i tid öfvertaga de förplig¬
telse^ som bolaget iklädt sig mot tredje man. Jag vill dock med
tanken på den invändningen, som kanske kommer att göras, att
bolaget möjligen skulle kunna ikläda sig s. k. perpetuella för¬
pligtelse^ som det kunde vara betänkligt för staten att öfvertaga,
medgifva, att en lämplig begränsning då borde kunna göras, såsom
t. ex. att kronan icke skulle vara skyldig att öfvertaga andra
förpligtelse!' än sådana, som sträcka sig till högst 20 år efter
eftertagande!. Med en uppsägningstid af 5 år förut skulle indu¬
striella anläggningar sålunda vara tryggade i 25 år, äfven om af-
talet varit träffadt kort före uppsägningen från statens sida, och
dermed synes mig tillräcklig garanti vara lemnad för att indu¬
strien skulle kunna begagna sig häraf. Man må nemligen ihåg¬
komma, att dessa industriella anläggningars tillkomst icke kommer
att rätta sig efter de nyss omtalade perioderna, vare sig 40 eller
20 är, utan kan komma till stånd när som helst under perioden,
och blir således enda rättesnöret för dem den tid då uppsägning
eger rum. Med ett sådant eftertagande af skyldigheter och en
sådan begränsning från statens sida har jag för min del ingen
invändning att göra mot utskottets förslag, hvilket icke synes mig
innehålla någon hindrande bestämmelse mot sådant vilkor för in¬
lösen, hvadan enligt mitt förmenande, derest Riksdagen fattade
sitt beslut i enlighet med förslaget, Kongl. Maj:t skulle kunna
hafva fria händer att i detta hänseende handla efter omständig¬
heterna.
N:o 87.
G
Lördagen den 17 Maj.
Ang. tillgodo¬
görande af
kronan tillhö¬
rig vattenkraft
vid Trollhät¬
tan.
(Forts.)
I utskottets betänkande förekommer vidare på sid. 50:
»Beträffande öfverenskommelsen mellan kronan och bolaget bar
utskottet velat ifrågasätta, huruvida icke bolaget borde ställa nöj¬
aktiga garantier för att bolaget fullgör sina förbindelser i afse¬
ende å anläggningens solida anordnande, dess underhåll m. m.»
Denna passus i utlåtandet synes mig vara alldeles obehöflig,
då i det föreliggande förslaget till kontraktsuppgörelse i § 2 före¬
kommer följande stadgande:
»Bolaget bygger, bekostar och vidmakthåller sin anläggning,
allt under den kontroll och med den påföljd för underlåtenhet att
ställa sig gifna föreskrifter till efterrättelse, som af Kongl. Maj:t
närmare bestämmes.»
Det synes således, som om redan i det föreliggande förslaget
tillräcklig hänsyn tagits till hvad utskottet här påpekat.
Då jag härmed berört de egentliga invändningar och anmärk¬
ningar, som från utskottets sida gjorts, och då dessa, såsom jag
tagit mig friheten framhålla, icke synas vara af någon betänklig
beskaffenhet och endast föranledt mig att göra de erinringar som
jag har gjort, har jag, herr grefve och talman, icke annat yr¬
kande att göra än på bifall till utskottets förslag.
Herr Wijk: Såsom herrarne lätt kunna inse, har denna frå¬
gas förberedande behandling varit ganska kinkig, och på afdel-
ningen gjorde vi allt för att komma till ett gemensamt förslag.
Det visade sig emellertid snart omöjligt, då ledamöter från Andra
Kammaren stälde sig på Konungens befallningshafvandes stånd¬
punkt, yrkande på förnyad undersökning, huruvida ej kraftstatio¬
nen kunde förläggas på östra sidan. Dä kronan icke egde marken,
måste aftal träffas med strandegarne; huruvida öfverenskommelse
med kanalbolaget blifver lättare än med enskilde, är nog tvifvel¬
aktigt, i synnerhet om den nya kanalen skall förverkligas och för¬
läggas på östra sidan. Nu har den föregående högt ärade talaren
egentligen icke framstält mer än en anmärkning, nemligen rö¬
rande det förhållandet, att, om staten inlöser här emotsedda an¬
läggningar, den äfven här bör blifva skyldig att binda sig vid de
kontrakt, bolaget uppgjort. Orsaken hvarför vi i denna sak voro
mycket betänksamma var den, att man kunde tänka sig, att bo¬
laget komme att uppgöra perpetuella kontrakt, som sedan blefve
bindande för staten. Det var egentligen detta vi fruktade. Går
man i den rigtning, hvarpå den siste ärade talaren häntydde, att
man här skulle binda sig blott för viss bestämd tid, ligger deri
egentligen icke någon fara. Hvad samme talare yttrade om det
öfverflödiga i en punkt i utskottets motivering, enligt hvilken
bolaget skulle vara skyldigt lemna garanti för anläggningens so¬
liditet, så får jag erkänna, att den ärade talaren har rätt häruti,
då en dylik bestämmelse är intagen i § 2 i kontraktet, men å
andra sidan, då detta nu står här, kan det icke göra skada. Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.
Lördagen den 17 Maj.
7
N:o 37.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad ut¬
skottet i nu föredragna punkt hemstält.
Punkterna b) och c).
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 14 och 15 i
denna månad bordlagda memorial n:o 12, i fråga om ändringar i
bankoreglementet, biföll kammaren hvad utskottet i detta memo¬
rial hemstält.
Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 13 och 14 inne- ifrågasatt in-
varande maj bordlagda utlåtande n:o 9, i anledning af väckt mo- ^^tiond
tion angående ändring i § 75 riksdagsordningen. valmetod vid
utskottsval
Herr Tamm, Hugo: Jag finner fullkomligt väl, att under m. m.
de omständigheter och med den uppfattning, konstitutionsutskottet
hade när betänkandet afgafs, detsamma är fullkomligt öfverens¬
stämmande med denna uppfattning, så att i detta fall bär jag
icke ringaste anledning att göra anmärkning mot konstitutions¬
utskottets sätt att behandla frågan. Men det synes mig hafva
kommit i helt annat läge efter den frågas behandling och utgång,
som legat före under senaste tvenne dagar, hvarunder man allmänt
förklarat sig för detta s. k. proportionella valsätt i de fall, der
det vore tillämpligt, och man kan här med full rätt åberopa sig
på hvad konstitutionsutskottet erkänt, nemligen det förhållande,
att rättvisa och billighet tala för att de olika meningsgrupperna
inom kamrame blifva i förhållande till sin styrka företrädda inom
utskotten. Det erkännes också af utskottet, att detta skulle bi¬
draga till att riksdagsärendenas utredning vunne i allsidighet
och fullständighet. Trots detta förklarar utskottet sedermera,
att det icke kan finna »att något behof af ifrågavarande val¬
metod vid nu omhandlade val för närvarande hos oss föreligger»,
och detta på den grund att, såsom utskottet vidare säger, »den
omständigheten, att ledamöterna i Riksdagens ständiga och sär¬
skilda utskott utses till lika stort antal från båda kamrarne, synes
utskottet, då man tager i betraktande de nuvarande grunderna
för de båda kamrarnes sammansättning, utgöra en borgen för att
olika partimeningar åtminstone i regel skola komma att inom
dessa Riksdagens vigtigaste utskott blifva företrädda.»
Utskottets sista skäl är: »dessutom kan enligt utskottets för¬
menande icke med fog påstås, att under de senare åren något
majoritetsförtryck vid utskottsval inom Riksdagen gjort sig gäl¬
lande, utan torde benägenhet från majoritetspartiers sida i all-
N:o 87.
8
Lördagen den 17 Maj.
Ifrågasatt in
förande af
proportionel
valmetod vid
utskottsval
m. m.
(Forts.)
-mänhet visats att tillmötesgå andra partiers billiga anspråk på
att i sin mån blifva representerade i vederbörande utskott.»
Jag vill i förevarande fäll icke särskildt kriticera detta ut¬
skottets uttalande, men jag bär så länge sjelf suttit i utskott och
så länge varit med i nksdagslifvet, att det är mig omöjligt act
undgå att känna såsom en bestämd olägenhet, att när t. ex.
Första Kammaren i något utskott insatt representanter för en
mening och Andra Kammaren för en annan mening, vid ärendets
slutbehandling inom kamrarne ofta inträffar, att ingen funnits,
som kunnat redogöra för eller framhålla de skäl, som för mot¬
sidan varit bestämmande. Utskottsbehandlingen är dock af den
vigt. för uppfattandet af skäl och af stämningen på andra sidan,
att jag alltid tyckt det vara en stor brist, att en annan uppfatt¬
ning än den hos majoriteten i Andra Kammaren rådande icke fått
göra sig företrädd inom dess utskottshalfva, hvilket också fram¬
kallar en viss stämning, så att säga, eller misstämning mellan
båda kamrarne, då den ena sidan haft svårare att förstå uppfatt¬
ningen. å den andra, än om denna äfven, på det sätt jag angifvit,
varit i utskottet företrädd. Det var t. ex. en lång tid friherre
Klinckowström här alltid gjorde sig till tolk för Andra Kammarens
uppfattning i statsutskottsfrågor. Sedan han är borta, förefaller mig
ofta, som om Andra Kammarens mening i statsutskottsfrågor icke här
framlägges såsom tillbörligt vore, och detta oaktadt vi sedermera
sett, att vid voteringarne flere följt denna mening. Det kan ju icke
vara annat än en fördel, om utskotten kunde så sammansättas, att
just inom hvardera kammaren, den andras majoritets uppfattning
genom ledamöter i utskotten framställes, så att fullständig känne¬
dom derom vinnes. Jag är öfvertygad, att många kantigheter och
många misstydningar derigenom skulle kunna undvikas.
Men, säger utskottet, detta valsätt behöfves icke, emedan åt¬
minstone under senare tid majoriteten icke begagnat sig af något
majoritetsförtryck. Jag har dock varit med om tider, då det
onekligen legat så, att någon annan än den af majoriteten i en¬
dera kammaren företrädda. meningen icke kunnat göra sig gällande
alls; den har rent af varit utesluten från någon vidare utskotts¬
behandling, hvilken skötts ensamt af denna majoritet. Jag med¬
gifter gerna, att denna tid nu är öfver, men den kommer säker¬
ligen . åter, då en fråga verkligen blifver brännande. Då komme
lätteligen det gamla bruket att åter införas.
Nu vill jag gerna erkänna, att inom begge kamrarne och sär¬
skildt i denna under senare år, såsom utskottet säger, visat sig
mycken välvilja, mycket tillmötesgående vid insättande af repre¬
sentanter af olika meningar i de flesta af utskotten, men jag fäster
uppmärksamheten på att det är skilnad, om en majoritet väljer
in någon af minoritetens medlemmar i ett utskott och om minori¬
teten sjelf väljer sin representant; i det förra fallet intages han
så att säga på nåd. Det är icke alltid sagdt, att den af majori¬
teten välde är den, som minoriteten anser bäst lämpad att i ut¬
skottet föra dess talan. Således, här kommer han in på nåd, men
Lördagen den 17 Maj.
9
N:o 37.
genom det proportionella valsättet skulle han komma in med rätt. ifrågasatt in¬
letta, gör för mig en stor skilnad, och det är icke alls från parti- förande af
synpunkt jag säger detta, utan just emedan jag tror, att billig- [ZmPPvid
het och rättvisa tala derför och att en fullständig och allsidig ut- utskottsval
redning på detta sätt bäst skulle komma föreliggande ärenden m. m.
till del. (Forts.)
Då nu utskottets fyra reservanter, såsom rigtigt är, uteslutit
vissa val, för hvilka proportionelt valsätt icke, såsom i motionen
är föreslaget, skulle komma i fråga, utan detta skulle inskränkas
hufvudsakligen till val för ständiga utskott, får jag för min del,
herr grefve och talman, anhålla om bifall till den af de fyra re¬
servanterna, friherre Barnekow m. fl., afgifna reservationen, tilläg¬
gande endast detta, att enligt min uppfattning det skulle se un¬
derligt ut, åtminstone om de personer, som varit med om den uti
den förra frågan beslutade skrifvelsen och der visat sig så starkt
förorda de proportionella valens välgörande verkan, första gången
förslag om detta valsätts införande i Riksdagen förekommer, skulle
säga: der vilja vi icke hafva det. Jag anhåller således om bifall
till reservationen.
Herr Berg, Gustaf Axel: I utskottet deltog jag i första
behandlingen af detta ärende och uttalade dervid min stora sym¬
pati för motionen. Sedermera hänvisades det framlagda lagför¬
slaget till en komité; och då ärendet slutligen afgjordes, var jag
icke i utskottet tillstädes. Om jag varit det, skulle jag utan tve¬
kan slutit mig till den af friherre Barnekow m. fl. afgifna reser¬
vationen.
Föregående ärade talare har nu granskat utskottets motive¬
ring, och jag skall dertill icke lägga mycket. Jag vill blott för
min del konstatera, hurusom utskottet i början af denna motive¬
ring uttalar mycket sympatiska känslor för en sådan valmetod,
som föreslagits, men att utskottet sedan vid sitt afstyrkande åbe¬
ropar de gamla skälen emot detta förslag, hvilka förekommit vid
föregående tillfällen, då det varit å bane. Det är nu en vana man
har i en del utskott att taga till »fjerdingen», då man vill afslå
något framstäldt förslag; man söker upp de gamla motiven och
åberopar dem, äfven om de icke mera äro tillämpliga. De äro icke
så synnerligen starka, de motiv som utskottet här anfört. Det
första uttalar, att man icke funnit något praktiskt sätt att lösa
denna fråga. Ja, förhållandet var kanske sådant, då motivet förra
gången användes, men nu är saken den, att den här framlagda
proportionella valmetoden varit granskad af tvenne våra förnämsta
valteknici. I utskottet föredrogs äfven ett utlåtande af den ene
af desse, hvaruti uttalas, att ifrågavarande proportionella val¬
metod är fullt användbar och ovanligt enkel. Det är ju ett godt
vitsord, detta.
Det andra af iitskottets skäl är, att valsättet skulle förorsaka
mycken tidsutdrägt. Mina herrar, vi veta, huru vi i allmänhet
bruka använda tiden vid riksdagens början; och om utskottsvalen
Nso 37.
10
Lördagen den 17 Maj.
Ifrågasatt in¬
förande af
proportionel
valmetod vid
utskottsval
m. in.
(Fort9.)
■ skuller taga en eller annan timme längre tid, än nu är fallet, tror
jag icke, att vi behöfde lägga det synnerligen tungt på vårt poli¬
tiska samvete.
Sedermera säger utskottet, att behof af förändradt valsätt
inom Riksdagen föreligger icke för närvarande. Det kan ju så
vara; härom har herr Tamm redan yttrat sig, och jag lemnar den
frågan å sido; men jag har velat påpeka, att den tid kan komma,
då i någon kammare kunna finnas två partier, det ena omfattande
51 % af kammarens ledamöter, det andra 49 %; det mångtaligare
partiet kan då, om det så vill, besätta alla utskottsplatser, och det
mindre, de 49 / af kammaren, får icke en enda.
Så säger slutligen utskottet, att partimotsättningarna i Riks¬
dagen skulle skärpas genom denna metod. Något sådant kan jag
dock icke föreställa mig; tvärtom tror jag den skulle bidraga till
utjemning af dessa motsättningar, då ju båda partierna finge till¬
fälle att göra sig gällande. Särskilda skall jag nu bedja få på¬
peka, att enligt reservationen detta valsätt skulle vara inskränkt
till de i 37 och 50 §§ riksdagsordningen afsedda utskottsval; så¬
ledes icke, såsom i motionen föreslås, tillämpligt vid alla val.
Vidare skulle tillämpningen göras beroende derpå, att en femte¬
del af kammarens ledamöter begärde användning af detta valsätt,
således fakultativt. Slutligen får jag påpeka, att genom denna
reservation föreslås borttagande af det gamla stadgandet, att ut¬
skottsval kunna ske genom elektorer, något som sällan om någon¬
sin torde hafva förekommit och som måste anses antiqveradt.
Till sist vill jag blott liksom herr Tamm tillägga, att ett
bifall till reservationen tyckes mig vara den enklaste konseqvens
af gårdagens beslut i rösträttsfrågan; och jag frågar: huru skulle
det te sig, om, sedan i fråga om valen till Andra Kammaren man
sagt sig vilja stödja och skydda minoritetens rätt gent emot majo¬
riteten, man skulle i förevarande fall säga: här behöfves icke nå¬
got skydd för minoriteten?
Herr grefve och talman, jag anhåller om bifall till den af
herrar friherre Barnekow och Boethius in. fl. framlagda reservationen.
Herr Nyström, Carl: Jag får säga, att jag tycker det
skulle vara betänkligt, om Första Kammaren vid denna tid af
riksdagen och med så glest besatta bänkar skulle taga sig för
att göra en grundlagsändring af mycket ingripande beskaffenhet
och af stor vigt för riksdagsarbetet. Denna sak är icke att till¬
råda, och jag får äfven ytterligare påpeka, att utskottet kan icke
gifva mycken ledning i den vägen, ty så som utskottet varit upp¬
taget af arbetet med rösträttsfrågan, veta herrarne alltför väl, att
icke tid fans qvar för att vederbörligen utreda och utöfva kritik
öfver den föreliggande motionen. Dessa omständigheter synas mig
peka åt samma håll, nemligen att kammaren icke bör i dag fatta
beslut i denna sak.
Här är icke fråga om en skrifvelse, utan om en grundlags-
text, som skulle fastslås. Men härtill kommer ytterligare, att det,
Lördagen den 17 Maj,
11
N:o 37.
som herrarne med så ofullständig förberedelse nu skulle afgöra, är ifrågasatt in-
en särdeles krånglig fråga; den, som vill försöka, sätta sig in i
densamma, skall ofta nog se sig tvungen att gripa till räkne- ZimetodVid
täflan. Under sådana förhållanden kan det icke komma i fråga utskottsval
att framlägga alla de skäl, som från sakkunnige personer fram- m. m.
stälts mot den ena eller den andra af dessa metoder. Historien (Forts)
om dessa proportionella valsätt är en labyrint, ett virrvarr af för¬
slag; det ena framträder efter det andra, och de efterkommande
kritisera och bevisa ohållbarheten af de föregående. Och särskildt
må nämnas, att det förslag i ämnet, som framstälts af herr
E. Svensén och som tyckes hafva legat till grund för den förelig¬
gande motionen eller i alla händelser har med denna åtskilligt
gemensamt, redan blifvit föremål för en kritik af ganska allvar¬
sam beskaffenhet. Det kan icke falla mig in — äfven om jag dertill
hade tid och förmåga — att söka leda herrarne i denna labyrint
af förslag, kritiker och motförslag, ty ni skulle icke hafva tåla¬
mod att följa mig. Det är nog att säga, att anmärkningarna mot
alla de föreslagna valsätten hafva varit så många och så väsent¬
liga, att man måste komma till den slutsatsen, att den rätta for¬
men för det proportionella valsättet ännu icke är funnen; och till
och med den svenske författare (I. Flodström), hvilken så sent
som år 1900 behandlat denna fråga och som dock synes hafva goda
förhoppningar om nämnda valsätt, har i hufvudsak åtnöjt sig
med att gifva en mycket öfvertygande kritik öfver de många för¬
slagen och beräkningarna och gifvit jemförelsevis litet rum åt posi¬
tiva uttalanden.
Nu har anmärkts, att herr Carlsons förslag icke är qvistigt,
utan ganska enkelt. Men jag får fråga herrarne, huru många det
är, som förstå det, så enkelt det än påstås vara, utan att hafva
bifogade exempel att gå efter, och dessa exempel kunna ju icke
införas i grundlagen, utan der skulle blott stå de nakna föreskrif¬
terna, med hvilka man utan ledning af exempel finge reda sig så
godt man kunde.
Jag tror visserligen, att en analys af de många konkurrerande
förslagen skulle kunna vederlägga åtskilligt af hvad som här an¬
förts till förordande af motionen, men detta blefve, som nämndt,
ett alltför vidlyftigt och alltför tålamodsfrestande anförande. Men
eu sak måste jag i detta sammanhang framhålla. Alla hithörande
förslag — äfven motionärens — hafva ett gemensamt och genomgå¬
ende fel, det att de förutsätta en partisammanhållning och en val¬
styrelse af vida strängare och mera ingripande art än den nu hos
oss rådande. Icke nog med att partilistor skola vara utarbetade
på förhand; namnen på dessa skola ock införas i en rang- eller
värdeordning, som är af betydelse för valets utgång och derför
måste vara i förväg på det noggrannaste bestämd. Och ingen
ändring tillätes, ty då rubbas systemet. Man har icke en gång
lof att med uteslutande af en partikamrats namn insätta på listan
namnet af eu framstående man, hvars val man särskildt önskar,
om hans namn skulle stå äfven på en annan lista (t. ex. hans eget
N:o 37.
12
Xördagen den 17 Maj.
Ifrågasatt in¬
förande af
proportionel
valmetod vid
utskottsval
m. m.
(Forts.)
•partis). Ty detta är enligt det proportionella valsystemet i all¬
mänhet icke medgift-et. Så kallade »panacherade» (brokiga) val¬
sedlar betraktas af proportionalisterna med oblida ögon.
Och ytterligare en sak måste särskildt framhållas. Från olika
håll kommer det allmänna omdömet, att med detta system skulle
partimotsättningarna skärpas och således ingen frid och vänskap
inträda, såsom man låtit oss hoppas; och äfven förslagsställaren
företräder denna mening, då han säger: »Fastmer torde detta valsätt
leda till större sammanhållning än hittills kring bestämda parti¬
listor»; och i konstitutionsutskottets utlåtande förekommer följande
yttrande: »utskottet kan icke heller underlåta att uttala farhåga
för att, »derest en proportionel valmetod vid utskottsval blefve till-
lämpad, partimotsättningarna inom Riksdagen och utskotten lätt
skulle komma att blifva skarpare än hittills varit fallet». Lik¬
nande omdömen upprepas på så många håll, att den varning de
innebära icke bör ringaktas. Skarpare partimotsättning, mera
tyrannisk partiledning, det är detta, som är gemensamt för alla
dessa system.
Det är karakteristiskt, att i Danmark 1890 införts denna ord¬
ning för utskottsval. Men den ordning, Danmark införde så sent
som 1890 och med ledning af erfarenheten, af den långa, vidlyf¬
tiga erfarenheten från många länder och olika tider, är icke den,
som herr Carlson föreslagit i sin motion, icke den, som föror¬
dats af två föregående talare.
Jag skall be att i afseende å hvad herr Tamm anfört få
säga, att han framhöll, att maj'oriteten kunde komma att för
mycket beherska utskottsvalen, och minoriteten blefve då icke
representerad. Han sade vidare, att han många år suttit i ett
mycket vigtigt utskott, men hans närvaro der och hans stora in¬
flytande der äro väl tillräckliga exempel på att majoriteten icke
varit alltför strängt förherskande. Han säger, att detta valsätt
skulle medföra, att åtskilliga kantigheter afslipades, men de blifva
i stället såsom nämnts mera skärpta, mera tillspetsade och större
vid de proportionella valen. Hvarje parti väljer isoleradt för sig,
man behöfver icke fästa afseende vid de andra partierna, inga sam-
manjemkningar förekomma, och då är det väl antagligt, att hvarje
parti utser sina skarpaste stridskämpar, och således blir det en
högst betydande skärpning af kantigheterna. Han påminde om
att minoriteten under närvarande förhållanden blefve vald på nåd.
Ja, det är väl icke så farligt med den saken. Ty nu komma vi
till det argument, som kanske i denna meningsstrid är det vigti-
gaste och som utgör ett bevis på att en förändring i valmetoden
är mindre nödvändig i vårt land än i något annat land, nemligen
att utskotten äro sammansatta från båda kamrarne.
Då utskotten äro sammansatta från båda kamrarne, en anord¬
ning som är en heder för vår konstitution och vårt samfundslif,
är det naturligt, att den ensidighet man här fruktar är i allra
väsentligaste män förebyggd. Endast denna omständighet, hvilken
så väsentligt skiljer våra förhållanden från utlandets, torde inne-
Lördagen den 17 Maj.
13
N:o 37.
bära en tillräcklig anledning att icke så ifrigt och utan öfverty- ifrågasatt ni¬
gande skäl yrka på förändringar i riksdagsordningen till förmån
för den proportionella valmetoden i föreliggande fall. _ valnetoTvid
Herr Berg yttrade, att utskottets motivering icke vore till- utskottsval
fredsställande. Detta vill jag, ehuru jag sjelf varit med derom, m. m.
medgifva. Den borde hafva innehållit sidor fulla af vederlägg- (Forts.)
ningar och rättelser, men det fans icke tid att skrifva dessa sidor,
och icke heller antog man, att det skulle blifva tid att läsa dem
eller att mycket diskutera saken. Herr Berg sade vidare, att herr
Carlsons metod blifvit godkänd af en kännare. Om jag ej miss¬
tager mig, är här fråga om en kännare, en mycket framstående
teoretiker, som sjelf försökt sig på en del förslag i den vägen,
hvilka dock i sin tur ansetts mindre praktiska.
Ytterligare en sak. Den föreslagna valmetoden föranleder en
betydlig tidsutdrägt. Valen för de ordinarie utskotten af medlem¬
mar och suppleanter från båda kamrarne, alltså tillsammans 20
val, skulle efter det nya systemet erfordra ett högst betydligt an¬
tal sammanräkningar och uträkningar. Valsedlarne skola sam¬
manräknas, valqvoten för hvarje val uträknas och valsedlarne sor¬
teras i flockar. Derefter skall bestämmas, hirra många platser
hvarje grupp eger att besätta, och, såsom följd häraf, hvilka inom
hvarje grupp blifvit valda. Derefter skall företagas en »subsidiär
utfyllnad af proportionsvalet, hvilket i de flesta fall torde blifva
af nöden.» Slutligen skall den ordning bestämmas, efter hvilken
de valda skola å en lista uppföras. Allt detta för hvart och ett af
de 20 valen. Det blefve, såsom man finner, en rätt vidlyftig. och
invecklad apparat. Tidsutdrägten blefve afsevärd, och möjlig¬
heterna för felräkning ej få.
Herr Berg antog, också han, att genom denna metod skulle
partimotsatserna förmildras. Till hvad jag förut härom yttrat an¬
håller jag att få tillägga följande. Hvad man mest behöfver frukta
i afseende å partimotsatsernas skärpning är den fåtaligaste flocken,
den som eventuelt blott får insätta en ledamot i hvart utskott.
Herrarne påminna sig, att herr Carlsons exempel utgå från val¬
männens indelning i tre grupper, hvilkas representation i utskottet
blir beroende på deras numeriska styrka, jemförd med den s. k. val¬
qvoten. Med valqvoten menas den siffra, som utmärker det antal
ledamöter, som har rätt till en representant. I det af honom
anförda exemplet hafva 23 ledamöter sålunda rätt till besättande
af en plats i utskottet. Men herrarne skola icke föreställa sig,
att valqvoten vid alla utskottsval är så hög som 23. Jag har
gått igenom protokollen för utskottsvalen under de senaste fem
åren och dervid inhemtat, att t. ex. för val till statsutskottet är
Första Kammarens valqvot mycket låg, understundom (med ute¬
slutande af bråk) 10 samt understundom 11 o. s. v., hvilket bety¬
der, att en grupp så liten som på 10 eller 11 skulle få välja en
ledamot i utskottet. Fn så liten grupp befinner sig antagligen på
en af flyglarna, den högra eller den venstra, och detta betyder i
sin ordning, att de insätta i utskottet en ytterlighetsman, som icke
N:o 37.
14
Lördagen den 17 Maj.
Ifrågasatt in¬
förande af
proportionel
valmetod vid
utskottsval
m. m.
(Forts.)
■förmår uträtta mycket vid utredningar eller voteringar, men som
skall sättas in för att göra lifvet surt för de andra. Detta kan
icke annat än leda till otrygghet uti och upplösning af utskottets
arbeten, och man kan knappt tänka sig den tidsutdrägt och de olä¬
genheter, som deraf skulle blifva en följd. I värsta fall leder det
till uttröttning och eftergift, och då är resultatet ännu beklagli¬
gare. J ag har i detta fall hört en liknelse, som man med förkär¬
lek upprepat: »vi skola sätta in en gädda i karpdammen» — det
torde nog komma att ske vid alla utskottsval med en dylik val¬
ordning — och det kan nog blifva bra för gäddan, men huru tref-
ligt karparne, hvilka oupphörligen skola ansättas och jagas af gäd¬
dan, komma att få det, det blir en annan sak. Utskottsarbetet
skulle med all säkerhet Idifva förbittradt, försenadt och sämre
än nu.
Som sagdt, dä man har en garanti och dertill en så utmärkt
garanti, som ligger deruti, att båda kamrarne sätta in hvar sin
utskottshalfva, synes det mig, som man dermed kunde låta sig
nöjas eller åtminstone vänta till dess vi få ett sådant förslag till
proportionella val, som kan blifva föremål för allmänt erkännande
i stället för ogillande kritik. Under arbetet med den föreslagna
förändring i värt statsskick, som varit på tal under dessa dagar
och som blifver en följd af Riksdagens skrifvelse, kan det icke
undgås, att icke frågan om den proportionella valmetoden blifver
föremål för särskild utredning, hvars resultat måste komma äfven
ett sådant förslag, som det nu föreliggande om proportionella
utskottsval, till godo, och i stället för att nu kasta oss in på
kanske föråldrade metoder och fastslå dem i grundlagen, skulle den
föreliggande frågan kunna draga nytta utaf de mera moderna rön
och erfarenheter, hvartill man under utredningen af rösträttsrefor-
men kan komma.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Trygger: Herr Berg hade ett yttrande, som jag tror
innebära ett visst öfverskattande af den seger, hvilken i går vans
af den majoritet han tillhör. Han sökte nemligen göra gällande,
att vi i går skulle hafva beslutat oss för proportionella val, och
eftersom vi beslutat oss för sådana i afseende på Riksdagens sam¬
mansättning, skulle konseqvensen bjuda, att vi beslöte oss för
enahanda bestämmelser i fråga om utskottens sammansättning.
Jag bestrider påståendet i dess förra del. Första Kammaren har
icke fattat något beslut i den rigtningen och icke heller den
Andra Kammaren, såvidt jag rigtigt uppfattat dess beslut, utan
Riksdagen har begärt en utredning af frågan, och nog vet jag, att
det större i sig innefattar det mindre, men att det mindre skulle
innefatta det större, den tanken är för mig främmande. Deraf att
vi begärt en utredning angående den proportionella valmetoden
vid riksdagsmannaval följer alltså icke, att vi skola besluta oss
för en liknande valmetod beträffande utskottsval. Detta i afseende
å den nämnde talarens argumentation.
Lördagen den 17 Maj.
15
N:o 37.
Hvad derefter sjelfva saken beträffar, är äfven jag tilltalad ifrågasatt in¬
åt utsigten att få Riksdagens utskott sammansatta på ett sådant
sätt, att minoriteten kan göra sig gällande. Särskildt i utlandet, ^åimtoTlid
der proportionella val i detta fall tillämpas, är det tilltalande att utskottsval
se, Hurusom i de komitier, Hvilka hafva att utreda frågorna, mi- m- «•
noriteten får tillfälle att göra sig hörd. Men, mina herrar, vi få (Forts.)
dock icke förbise, att detta gäller komitier, tillsatta af eu kam¬
mare, och att således de, hvilka hafva majoritet i kammaren,
äfven hafva majoritet inom den förberedande komitén och att
alltså komitéutlatandena blifva rittryck för majoritetens önskningar,
om än minoriteten blir i tillfälle att göra gällande sina anmärk¬
ningar och önskningar först i komitén och sedan vid den blifvande
diskussionen inom kammaren. Men hos oss, hvarest ledamöterna
i de ständiga eller särskilda utskotten tillsättas från begge kam¬
rarna, ställer sig saken ganska annorlunda. Den proportionella
valmetoden, genomförd hos oss, skulle kunna hafva till följd, att
den största gruppen inom utskottet blefve den, som inom båda
kamrarne representerade minoriteten.
Under alla omständigheter är frågan ingalunda utredd. Trots
den auktoritet, som kan ligga i det tillstyrkande? som nu här
kommit reservanternas förslag till del, undrar jag, om icke kam¬
maren skall finna det ganska betänkligt att besluta en grundlags¬
förändring, som blifvit behandlad af en förberedande komité af utskot¬
tet, under det att utskottet hade fullt upp att göra med rösträttsfrå¬
gan, och som sedan — jag tror mig icke träda sanningen för när, om
jag säger detta — på en half timme behandlades i konstitutions¬
utskottet. Sjelf var jag icke närvarande när detta ärende slut¬
ligen handlades, men jag har erfarit, att frågan i en handvändning
afgjordes. Jag klandrar icke utskottet derför, tv jag vet huru
strängt upptaget utskottet varit af den stora rösträttsfrågan, men
jag skulle klandra — nej, i kammaren tillåter jag mig ej att
klandra, men jag skulle finna det egendomligt, om kammaren skulle
anse sig kunna nu bifalla den föreslagna grundlagsförändringen.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Moberg: Jag skall icke vid denna sena tid af riksdagen
upptaga kammarens tid genom att ingå i någon vidlyftigare ut¬
läggning af den föreliggande frågan eller genom något bemötande
af hvad den ärade representanten på göteborgsbänken yttrat, huru
frestande det än skulle vara, utan jag vill inskränka mig till att
förklara, att jag, som låtit anteckna mig som reservant, hufvud¬
sakligen på de af herr Hugo Tamm nyss anförda skäl, inom ut¬
skottet yrkat bifall till den mening, som uttalas i den af friherre Bar-
nekow m. fl. afgifna reservation. Gent emot den siste talaren an¬
håller jag få säga, att utskottet icke kunnat bestämma sina sam¬
manträden eller öfverläggningar efter de tider, då herr Trygger kun¬
nat vara närvarande; och om det än är sant, att frågans slutliga
afgörande skedde på en ganska kort stund, så vill jag deremot
upplysa om att uti den subkomité inom utskottet, som hade att
16
Lördagen den 17 Maj.
tf so 87.
Ifrågasatt in¬
förande af
proportionel
valmetod vid
utskottsval
m. m.
(Forts.)
■förbereda detta ärende, detsamma vidlyftigt afhandlades, hvadan
förslaget, som dessutom då det första gången behandlades inom ut¬
skottet var föremål för en längre öfverläggning, ingalunda afgjor-
des så hastigt och lustigt, som samme ärade talare sökte göra troligt.
Då man skall bedöma en sak, huruvida den är antaglig eller
icke, bör man framför allt anföra några skäl, men gent emot den
ifrågavarande motionen har den talare, som senast uppträdt mot
densamma, icke haft annat att anföra, än att det icke torde vara
lämpligt att nu antaga densamma, utan att man borde besinna sig.
Någon argumentation i sak har han ej förebragt, och hvad herr
Nyströms anmärkningar angår, äro de sådana, att jag tror de
kunna lätteligen vederläggas. Jag vill dock ej upptaga tiden
vidare, utan anhåller att få yrka bifall till friherre Barnekows
m. fl. reservation.
Herr Östberg: Det sätt för tillsättande af de ständiga ut¬
skotten, som reservanterna föreslagit, måste ju vara synnerligen
tilltalande särskildt för de många af kammarens ledamöter, som
vid behandlingen af konstitutionsutskottets föregående betänkande
uttalat sig för denna princip vid val till Riksdagens Andra Kam¬
mare. Emellertid då detta förslag nu framkommit så sent under
riksdagen och det icke kunnat vara möjligt för kammarens leda¬
möter att sätta sig in i denna ganska svåra och vidlyftiga fråga,
måste det gifvetvis väcka betänkligheter att nu förklara sig be¬
nägen att till ^vilande antaga det af reservanterna framlagda för¬
slaget. Särskildt kan man vara mycket oviss, huruvida den sär¬
skilda metod, som är föreslagen, kan anses lämplig. Det försäkras
visserligen, att den blifvit pröfvad och godkänd af sakkunnig
person, men åtminstone gäller det för mig, att jag borde varit i
tillfälle att sjelf något närmare taga kännedom om densamma och
jemföra den med andra metoder, som kunna komma i fråga. Jag
tror derför, att det bästa, man vid detta tillfälle skulle kunna
gorå, vore att aflåta en skrifvelse till Kong! Maj:t angående ut¬
redning i ärendet, och denna skrifvelse skulle då helt naturligt
sluta sig till den skrifvelse, som är beslutad i fråga om val till
Riksdagens Andra Kammare. Jag skulle derför föreställa mig,
att man lämpligen borde kunna hemställa, att Riksdagen måtte
besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
måtte låta verkställa utredning, huruvida den proportionella val¬
metoden lämpligen må kunna vinna tillämpning vid tillsättande af
de ständiga utskotten inom Riksdagen, samt till Riksdagen afgifva
det förslag, hvartill utredningen kan föranleda. Och anhåller jag
om proposition på detta förslag.
Herr Blomberg: Jag skulle icke hafva tagit mig anledning
yttra mig rörande detta ärende, om icke det senast framlagda för¬
slaget föranledt mig dertill.
Det förefaller mig, som om Riksdagen sjelf hade mycket större
förutsättningar att kunna bedöma det lämpligaste sättet att an-
Lördagen den 17 Maj.
17
N:o 87.
ordna val till utskotten än Kongl. Maj:t. Enligt min mening ifrågasatt in-
måste sålunda hvarje skrifvelse i den nu föreslagna rigtningen ■^0ro"r*01^
anses synnerligen olämplig. valmetod vid
utskottsval
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr >»• m-
talmannen, att i afseende på förevarande utlåtande yrkats: l:o)att
hvad utskottet hemstält skulle bifallas; 2:o) att kammaren, med
afslag å utskottets hemställan, skulle antaga det förslag, som inne¬
fattades i den af friherre Barnekow med flere vid utlåtandet af-
gifna reservation; och 3:o) af herr Östberg, att Riksdagen måtte
besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
måtte låta verkställa utredning, huruvida den proportionella val¬
metoden lämpligen må kunna vinna tillämpning vid tillsättande
af de ständiga utskotten inom Riksdagen, samt till Riksdagen af¬
gifva det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till ut¬
skottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontra¬
proposition dervid antagits bifall till det här ofvan under 2:o) upp¬
tagna yrkande, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i sitt
utlåtande n:o 9, röstar
J a;
Den, det ej vill röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och antages det för¬
slag, som innefattas i den af friherre Barnekow med flere vid ut¬
låtandet afgifna reservation.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 49;
Nej — 31.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 13 och 14 i
denna månad bordlagda utlåtanden:
n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 26 kap. 1 § rättegångsbalken, och
n:o 59, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående begränsning af rösträtten vid aktiebolagsstämma,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Första Kammarens Prof. 1902. N:o 37.
2
Nso 37.
18
Lördagen den 17 Maj.
Ifrågasatt lag¬
stiftning för
tryggande af
arbetarnes
föreningsrätt.
(Forts.)
Föredrogs å nyo lagutskottets den 13 ock 14 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 60, i anledning af väckt motion om skrif¬
velse till Kongl. Maj:t angående lagstiftning för tryggande af
arbetarnes föreningsrätt.
Herr Andersson, Axel Gustaf: Efter utskottets utlåtande
kade det kanske varit lämpligast att låta denna fråga begrafvas
i stillhet, men eu omständighet gör, att jag anhåller att få taga
kammarens tid en stund i anspråk.
Talet om föreningsrättens kränkande synes hafva vunnit sin
egentliga utbredning efter o den störa konflikten inom Sundsvalls
sågverksdistrikt år 1899. Åtminstone är det den, som oftast i tal
och skrift framhålles såsom bevis på arbetsgifvares hänsynslös¬
het, särskildt, såsom bekant, nu för kort tid sedan i samband med
denna fråga. Få af dem, som anföra exemplet, lära dock veta,
hvad striden då egentligen gälde. I)å jag var en af dem, som på
arbetsgifvarnes sida ledde iinderhandlingarne med arbetarnes om¬
bud, och då jag håller för troligt, att det icke är sista gången
denna fråga i en eller annan form kommer att föreläggas Riks¬
dagen, har jag ansett det icke vara ur vägen att få i kammarens
protokoll intagna några korta utdrag af ett öppet bref, som under
konflikten från arbetsgifvarne tillstäldes arbetarn e. Det har fått
en värdefull belysning af tilldragelser här i hufvudstaden under
de senaste dagarne. Det heter i detta öppna bref bland annat:
»Vår vigtigaste anmärkning mot »Svenska sågverks- och brädgårds-
arbetareförbundet» är den socialistiska ledningen. Vi inse mer än
väl, att någon fred emellan arbetsgivare och förbundet under en
sådan ledning aldrig blefve möjlig. Äfven om för industriens lugna
utveckling än så betungande och konkurrensen på verldsmarknaden
än så försvårande ekonomiska eftergifter gjordes af arbetsgifvarne,
skulle ledningen, sedan den ansett sig hafva vunnit den makt, den
erkänt vara rörelsens mål, söka använda organisationen för ända¬
mål, främmande för arbetsgifvarnes och arbetarnes mellanvarande,
och säkerligen vid den mest ogynsamma tidpunkt vidtaga åtgärder,
ruinerande för den industri, på hvilken såväl vår som våra arbetares
existens beror. — — — — — — — — — — — —
Hvarje svensk man står det visserligen fritt att tillhöra en af
lagen ej förbjuden förening och han kommer derigenom i åtnjutande
af de fördelar, som hans förening kan tillförsäkra medlemmarne
inbördes, men någon rätt emot utom föreningen stående, de må
vara arbetare eller arbetsgifvare, medför föreningen ej.
_ De arbetare, som ansett sig fortfarande böra tillhöra det
socialistiska arbetareförbundet, hafva vi icke kunnat hindra att
qvarstå och således ej kunnat kränka deras föreningsrätt, men denna
deras rätt får ej så ensidigt tydas och utöfvas, att den blir ett
tvång för utomstående eller så, att vi beröfvas vår rätt att skydda
vår industri mot faror och att ej använda arbetare, hvilkas an¬
ställning medför sådana. Det blir således tydligen arbetarnes
Lördagen den 17 Maj.
19
3ST:o 37.
ensak att välja emellan förbundet och dess förutsatta fördelar ifrågasatt lag-
eller anställningen med dess förmåner. — — — — — — stiJtn'ns fSr
tryggande af
Yi hafva vidare mot förbundets organisation anmärkt förbudet föreningsrätt.
för lokalafdelning att sjelf få underhandla med sin arbetsgifvare (Forts.)
och saknaden af annan bestämmelse om slitande af icke förlikta
tvister emellan afdelning och vederbörande arbetsgifvare än genom
våldsamma och förlustbringande medel. — — — — — —
Om förbundet, såsom en del andra liknande förbund enligt referat
i pressen nyligen gjort, utgår ur den socialistiska landsorganisa¬
tionen samt tillåter lokalförenings direkta underhandling med arbets-
gifvaren och icke förlikta tvisters slitande genom skiljenämd, till¬
satt efter af arbetsgifvarne och arbetarne gemensamt antagna
grunder, hafva vi intet emot, att arbetarne qvarstå i förbundet.
Skulle förbundet ej kunna förmås till en dylik omorganisation,
hafva vi intet emot, att arbetare, som stå utom förbundet eller
derur utgå, bilda med hvarandra och andra dylika sammanslut¬
ningar samverkande föreningar under annan än socialistisk ledning
samt fotade på skilj edomsprincipen.»
Jag tror, att ingen lugnt dömande skall vilja påstå, att ar¬
betsgifvarne vid detta tillfälle kränkt någons rätt, men väl häfdade
de sin rätt och många sina arbetares rätt gent emot ett parti, som
sammanblandar det fackliga med det politiska och vill göra den
fackliga sammanslutningen till medel för politiska mål, som på
sitt program upptagit den mindre arbetsduglighetens premiering
och yrkesskicklighetens dödande, ett parti, hvars fanor äro ut¬
styrda med frihetens emblem, men styrda af partityranniets hand.
Att en arbetsgifvare, som säger till en person, som vill hos
honom hafva anställning: jag vågar icke för min egen, min in¬
dustris och mina öfriga underhafvandes säkerhet hafva i min
rörelse anstälda personer, som jag vet på förhand hafva förbundit
sig att på kommando af utomstående med eller mot sin vilja even¬
tuel söka komma denna industri till lits, att han, säger jag, skulle
derför kunna dömas till straff, det lär väl vara och bör väl också
förblifva en orimlighet. Om det är klokt af arbetsgivare!! att så
handla, är en sak — derom har jag nu icke att yttra mig — men att
det skulle vara straffbart, det torde väl i sjelfva verket till och
med motionären med bästa vilja haft något svårt att intala sig.
Herr talman, jag har intet annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad ut¬
skottet i förevarande utlåtande hemstält.
N:o 37.
20
Lördagen den 17 Maj.
På framställning af herr vice talmannen beslöts, att behand¬
lingen af det på dagens föredragningslista återstående ärendet
skulle uppskjutas till ett kommande sammanträde.
Upplästes och godkändes sammansatta stats- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelser till Konungen:
n:o 125, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition till
Riksdagen med förslag till lag om domsagas kansli, till lag om
ändrad lydelse af vissa paragrafer i konkurslagen, till lag angå¬
ende ändrad lydelse af 27 § i lagen om boskilnad den 1 juli 1898,
till lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen den 18 september
1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse,
så ock angående undansättande af egendom i död makes bo, samt
till lag angående ändrad lydelse af 11 och 12 §§ i förordningen
den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning, dels
ock Kong]. Maj:ts under förutsättning af bifall till nämnda pro-
Eosition i statsverkspropositionen gjorda framställningar angående
öjning af anslagen till rikets hofrätter; samt
n:o 126, i anledning af dels Kongl. Mairts proposition med för¬
slag till lag om tolks anlitande vid domstol, dels ock Kongl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning om rätt till använ¬
dande af anslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter.
Herr Fränekel erhöll på begäran ordet och yttrade: Då jag
icke hade tillfälle att yttra mig vid gårdagens förhandlingar an¬
gående rösträttsfrågan, beder jag endast att få till protokollet an-
tecknadt, att jag röstade för herr Billings skrifvelseförslag.
Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr vice talmannen beslöts, att stats¬
utskottets memorial n:o 94 skulle sättas främst på föredragnings¬
listan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 12,53 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Måndagen den 19 Maj.
21 N:o 37.
Måndagen den 19 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Justerades protokollet för den 11 och 12 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial n:o 95, i an¬
ledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om Kongl. Maj:ts
proposition angående tillgodogörande af kronan tillhörig vatten¬
kraft i Göta eif vid Trollhättan.
Upplästes för justering konstitutionsutskottets förslag till Riks- skrifceite-
dagens skrifvelse n:o 138, till Konungen, i anledning af Kongl. ^‘ädct valrätt
Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse af § 57 re- till Andra
geringsformen samt af §§ 13, 14, 16, 17, 19 och 25 riksdagsord- Kammaren.
ningen.
Friherre von Kraemer: Jag får för min del yrka, att Första
Kammaren ej måtte bifalla det nu föredragna skrifvelseforslaget
oförändradt, utan uttala en önskan om den förändringen, att uti
detsamma må intagas de motiv, som Första Kammaren anförde
i den af densamma i enlighet med Biskop Billings förslag antagna
skrifvelsen; dock under medgifvande af att följande ord i slutet
af motiveringen: »anordnad vare sig med medelbara eller omedel¬
bara val, eller med tillämpning af graderad röstskala, eller andra
bestämmelser, som må vara egnade att åt de nu representerade
bibehålla ett skäligt inflytande på afgörandet af landets angelägen¬
heter» uteslutas, så att motiveringen så till vida blefve lika med den,
Andra Kammaren för sin del godkänt; men att i stället efter orden
»propotionel valmetod» skall tilläggas: eller på ett särskiljande af
valrätt och valbarhet, så att, under det att valrätten gjordes all¬
män, för valbarhet stadgades några särskilda vilkor.
Man invänder naturligtvis, att all motivering är, genom kam¬
rarnes i fråga om densamma olika beslut, förfallen; men det är
just detta, som jag ej tror vara för sakens lyckliga fortgång be¬
främjande, och det är derför, som jag vill hemställa, att utskottet
N:o 37.
22
Måndagen den 19 Maj.
Skrifvelse- ville än en gång taga saken i betraktande och föreslå återinföran-
{°träckt valrätt motiveringen på sätt jag nu tagit mig friheten föreslå. Om
‘ 'till Andra detta sedan blefve kammarens beslut finge detsamma Andra Kam-
Kammaren. maren meddelas och der tagas i betraktande.
(Forts.) På grund af hvad jag nu haft äran anföra, yrkar jag åter-
remiss af det föredragna skrifvelseförslaget.
Herr vice talmannen: Utan att inlåta mig på något bemö¬
tande af den förre ärade talarens argumentation, tillåter jag mig
fästa uppmärksamheten på den sena timme, hvarunder riksdags-
arbetet nu pågår, och hemställer jag derför, att kammaren under
sådana förhållanden icke måtte bifalla yrkandet om återremiss. Ett
bifall till detta yrkande torde vara så mycket mindre påkalladt,
som vederbörande uti såväl Första som Andra Kammarens moti¬
vering för den af båda kamrarne antagna klämmen samt jemväl
uti de under öfverläggningarne i öfrigt fälda uttalandena torde
hafva tillräcklig ledning för de fortsatta arbeten, som kräfvas för
att föra denna fråga framåt.
Under sådana förhållanden, herr grefve och talman, tillåter
jag mig yrka bifall till skrifvelseförslaget i det skick, som det nu
befinner sig.
Häri hördes flere ledamöter instämma.
Herr Behm: Jag får yrka afslag på den af friherre von
Kr rem er gjorda framställningen på den grund, att någon enighet
emellan kamrarne icke har kunnat träffas annat än med afseende
å sjelfva det beslut, hvartill Riksdagen slutligen har kommit.
Man skulle ju visserligen kunna taga med en del af början af det
förslag till motivering, som antagits, men dels är denna del ganska
litet sägande, och dels ligger den hufvudsakliga vigten uti den
sista punkten af förslaget, utaf hvilken Andra Kammaren dock
endast antagit en del, eller till och med ordet valmetod, under det
att Första Kammaren godkänt hela punkten. Då man icke kan
gå till väga så, som Andra Kammarens representanter inom utskot¬
tet hafva påyrkat, nemligen att man skulle medtaga hela den i
biskop JBillmgs förslag förekommande motiveringen, med uteslu¬
tande endast af de ord, som Första Kammaren för sin del ensam
godkänt, enär genom denna uteslutning af principielt vigtiga utta¬
landen Första Kammarens mening skulle blifva i väsentligt afseende
förvanskad, så kan jag icke förstå, att man här kan förfara lämpligare
än att, på sätt utskottet gjort, uteslutande hålla sig till sjelfva
klämmen.
Friherre von Krremer: Jag kan naturligtvis, herr grefve och
talman, lätt förutse, att mitt förslag skall blifva afslaget i denna
riksdagens sena timme, men jag vill dock yttra ett par ord för
att rättfärdiga mitt framläggande af detta förslag.
23
N:o 37.
Måndagen den 19 Maj.
Det synes ml
nu uti denna skri!
af båda kamrarne godkända klämmen, sä kommer regeringen, som tin ^nijra
naturligtvis tager kännedom om den motivering, som ursprungligen Kammaren.
antogs i Första Kammaren, och den motivering, som ursprungligen (Forts.)
antogs i Andra Kammaren, det vill säga samma motivering som
den, ”hvilken antogs i Första Kammaren, med uteslutande af några
ord' att, vid jemförelse mellan de båda motiveringarna, finna, att
ingenting annat återstod, än att det nya förslaget borde vara grun-
dadt på allmän valrätt och proportionella val, det vill såga. vara
o-rundadt på två saker, om hvilka vi ej hafva någon praktisk er¬
farenhet och hvilkas verkan är oss fullkomligt obekant.
Men i hvilken ställning befinner sig då den Riksdag, som skall
antaga ett sådant förslag, grundadt på två alldeles obekanta fak¬
torer? Jo, kommer man att då säga: Riksdagen har fått precis
hvad den begärt; det är ingen annan rad än att antaga förslaget,
det vill säga den skall störta sig i detta fullkomligt obekanta.
Om åter de ord få tilläggas, som jag tagit mig friheten här
föreslå, så återstår ett tredje alternativ. Möjligen kunde denna
utväg tillvinna sig vederbörandes uppmärksamhet i någon man,
och det nya förslaget då visserligen grundas på en obekant faktor,
den allmänna valrätten, men den andra faktorn, valbarheten, vore
inskränkt till något modifieradt mer eller mindre liknande hvad
som nu gäller. Det skulle då åtminstone komma att ingå en be-
kant qvantitet i en möjligen blifvande författningsändring. — Det
närmast till hands liggande exemplet på ett sådant särskiljande
af valrätt och valbarhet är det nu gällande sättet för Första Kam¬
marens bildande: i landstingen eller stadsfullmäktige har hvar och
en ledamot dervid valrätt; men på långt när icke alla landstingens
eller statsfullmäktiges ledamöter äro valbara.
Fullkomligt öfvertygad att mitt förslag afslås, yrkar jag dock
fortfarande återremiss i och för detsammas tagande i betraktande.
nemligen, att om man skrifver på det sätt, som Skrifvelse-
ilse är föreslaget, och således endast intager valrätt
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes
jemlikt de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först
på godkännande af det nu föredragna skrifvelseförslaget samt vidare
derpå, att detsamma skulle visas åter till utskottet; och förkla¬
rades den förra propositionen, hvilken förnyades, vara med öfver-
vägande ja besvarad.
Upplästes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse, n:o 139, till Konungen, angående tryck¬
frihetsförordningens föreskrifter om boktryckerier och om tillsynen
öfver tryckta skrifters offentliggörande.
N:o 37.
24
Måndagen den 19 Maj.
Vid föredragning af statsutskottets den 17 innevarande månad
bordlagda memorial n:o 94, med förslag till de återstående stad¬
gande^ i det nya reglementet för riksgäldskontoret, biföll kam¬
maren hvad utskottet i detta memorial bemstält.
. Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
n:o 127, angående beräkning af statsverkets inkomster;
n:o 128, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition i fråga om
användande under år 1903 af behållning å ett för år 1902 anvisadt
anslag till åtgärder för att befrämja tillgodogörandet af den i
landets torfmossar befintliga bränsletillgång;
n:o 129, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning af en till förra hospitalshemmanet Staflösa n:o 3 i Öster¬
götlands län hörande lägenhet;
n:o 130, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af vissa delar af kronodomänen Bona till anordnande af
en af staten inrättad tvångsuppfostringsanstalt;
n:o _ 131, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning af viss del af Vadstena kronoäng i Östergötlands län;
n:o 132, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter smeden Gustaf
Pettersson från Björktorp;
n:o 133, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till begrafningsplats för grufsamhället vid Kiruna järn¬
vägsstation af viss del utaf den vid afvittringen inom Jukkasjärvi
socken till kronopark afsätta mark;
n:o 134, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
godkännande af uppgjordt förslag i fråga om uppförande vid Up-
sala hospital för Upsala läns räkning af en vårdanstalt för sinnes¬
sjuke; samt
n:o 144, angående statsregleringen för år 1903 och sättet för
anvisande af vissa anslagsbelopp.
Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse, n:o 137, till Konungen, angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst.
. Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
. j110 135, i anledning af väckt motion med förslag dels till lag,
innefattande särskilda bestämmelser i afseende å vissa bolag, dels
till lag angående ändring af vissa paragrafer i lagen om aktie¬
bolag den 28 juni 1895;
Måndagen den 19 Maj.
25 N:o 37.
n:o 136, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående handel med konstgjorda gödselmedel; och
n:o 145, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 26 kap. 1 § rättegångsbalken.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riks¬
dagens skrivelser till Konungen:
n:o 140, angående patientafgiftema vid upptagningsanstalter
för sinnessjuka;
n:o 141, angående qvinnors anställande vid yrkesinspektionen;
n:o 142, angående åtgärder för åstadkommande af en bättre
fiskerivård för Ostersjö- och sötvattensfisket; samt
n:o 143, angående åtgärder i fråga om importen af och rörelsen
med artificiella sötämnen.
Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att statsutskottets
memorial n:o .95 skulle sättas främst på föredragningslistan till
morgondagens sammanträde.
Kamrarne åtskildes kl. 2,54 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
N:o 87. 26
Tisdagen den 20 Maj.
Tisdagen den 20 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.
Justerades protokollet för den 13 i denna månad.
Upplästes ^följande ingifna läkareintyg:
Hem brukspatron M. Nisser är tills vidare af sjukdom förhind¬
rad att deltaga i riksdagsarbetet.
Stockholm 19 maj 1902.
Edv. Alin.
Med. D:r.
Upplästes och godkändes bankoutskottets förslag till Riks¬
dagens skrivelser:
n:o 149, till Konungen, med öfverlemnande af reglemente för
riksbankens styrelse och förvaltning, samt
n:o 150, till fullmäktige i riksbanken, med öfverlemnande af
reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial:
n:o 96, angående öfverlemnande till Kong! Maj:t af det nya
reglementet för riksgäldskontoret; och
n:o 97, angående den nya riksstaten; äfvensom
sammansatta bevillnings- och lagutskottets utlåtande och me¬
morial:
n:o 1, öfver väckt motion i anledning af Kong! Maj:ts pro¬
position med förslag till ändrad lydelse af § 57 regeringsformen
samt §§ 13, 14, 16, 17, 19 och 25 riksdagsordningen; och
n:o 2, angående anvisande af ersättning åt utskottets
sekreterare.
Tisdagen den 20 Maj.
27 N:o 37.
Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial n:o 95, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i
fråga om Kongl. Maj:ts proposition angående tillgodogörande af
kronan tillhörig vattenkraft i Göta eif vid Trollhättan, biföll
kammaren hvad utskottet i detta memorial hemstält.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande sam¬
mansatta stats- och lagutskottets den 15 och 16 innevarande må¬
nad bordlagda utlåtande n:o 10 i anledning af dels väckta förslag
om inskränkning i inmutningsrätten, dels ock Kongl. Maj:ts pro¬
position angående upplåtelse af den kronan tillkommande jord-
egareandel i grufva.
Punkten I.
Herr Åkerman: I början af mars innevarande år mottog
kommerskollegium en nådig skrifvelse, i hvilken Kongl. Maj:t an-
befalde kommerskollegium att, efter hörande af bergmästaren i
norra distriktet och Konungens befallningshafvande i Norrbottens
län, inkomma med underdånigt utlåtande, huruvida icke skäl kunde
vara att för Norrbottens län göra inskränkning i inmutningsrät¬
ten. Bergmästaren afstyrkte inmutningsrättens inskränkande, hvar¬
emot Konungens befallningshafvande tillstyrkte, icke alldeles hvad
som i dessa motioner föreslagits, men att inmutningsrätten skulle
upphäfvas beträffande jernmalmsfyndigheter, medan den skulle bi¬
behållas för öfriga mineralfyndigheter. Kommerskollegium sökte
bemöta Konungens befallningshafvandes betänkligheter i den här
frågan, och i underdånigt utlåtande af den 7 april tillstyrkte
kommerskollegium, att ingen inskränkning af inmutningsrätten i
Norrbottens län skulle ega rum.
Sedan afhördes intet i saken, förrän nu ifrågavarande, jemnt
en månad derefter eller den 7 maj dagtecknade motioner inkommo.
Till förevändning för motionernas aflemnande så sent under riks¬
dagen anfördes, att inmutningsrättens upphäfvande i Norrbottens
län' skulle stå i något förment samband med den kongl. propo¬
sition, hvari medgifvande för Kongl. Maj:t begärts att under tiden
till den 15 maj 1903 få för en tid af högst 20 år upplåta begag¬
nandet af kronans jordegareandel i grufva. I öfngt åberopade
motionärerna inga andra motiv för sina motionär än Konungens
befallningshafvandes utlåtande, hvilket i sin helhet blifvit i mo¬
tionerna intaget. Motionerna utmynna i en hemställan, att inom
Norrbottens län inmutning å kronojord, som ej under ständig be¬
sittningsrätt innehafves eller är till boställe anslagen, må få ske
endast för kronans räkning.
Utskottet refererar i sitt utlåtande såväl bergmästarens som
Konungens befallningshafvandes och kommerskollegii yttranden
och säger derefter: »Af de handlingar, för hvilkas hufvudsakliga
Om inskränk¬
ning i inmut¬
ningsrätten.
N:o 37. 28
Tisdagen den 20 Maj.
Om inskränk■
ning i minut-
ningsrätten.
(Forts.)
innehåll utskottet sålunda redogjort, finner utskottet framgå, att
i afseende å malmfyndigheters inmutning och hvad dermed sam¬
manhänger synnerligen betänkliga missförhållanden inom Norr¬
bottens län gjort sig gällande och ännu förefinnas, hvilka torde
böra föranleda, att det tages under öfvervägande, huruvida icke
genom ändrade lagbestämmelser eller på annat sätt de anmärkta
missförhållandena må kunna aflägsnas och deras återupprepande
förebyggas . Detta och vidare hvad som säges i nästa punkt: »för
att åtminstone i någon mån motverka, att de faktiska förhållan¬
dena hinna gestalta sig ännu mer otillfredsställande och inveck¬
lade än för närvarande» är utskottets enda motiv för dess instäm¬
mande i motionärernas hemställan, så när som på att tiden in-
skränkes till den 15 maj 1903. För längre tid skulle nu icke af¬
brott ske i inmutningsrätten, men till den 15 maj 1903 skulle
emellertid kronan ensam ega att göra inmutningar å viss krono¬
jord i Norrbottens län.
Jag kan för min del icke förstå annat, än att det varit den
sena timmen i förening med den omständigheten, att äfven under
densamma all uppmärksamhet varit egnad åt den vigtiga fråga,
vi under de senaste dagarne behandlat, som gjort, att utskottet
icke ens fäst så mycket afseende vid hvad kommerskollegium ytt¬
rat, att det sökt att i ringaste mån bemöta de skäl, som kommers¬
kollegium anfört för att icke någon inskränkning af inmutnings¬
rätten borde komma till stånd.
De missförhållanden, om hvilka Konungens befallningshafvande
erinrat och hvilka återfinnas på sid. 4 och 5 i det nu föreliggande,
litograferade betänkandet, äro egentligen följande fyra: dels att
ommutningar så ofta förekomma uppe i Norrbottens län — fyn-
digheter, som förut inmutats, inmutas igen, för att på detta illojala
sätt bevara rätten till en fyndighet —, dels att mutsedlar uttagas
å redan, inmutade fyndigheter i syfte att åstadkomma penning¬
utpressningar under förmenande, att de, som förut inmutat, icke
bevarat sin rätt till inmutningarna, dels att mutsedlar användas
såsom värdepapper, dels ock att försök göras att öfverlemna in¬
mutningar till utländingar.
Hvad de tre första kategorierna af svårigheter beträffar, är
efter mitt förmenande och enligt kommerskollegii yttrande, såsom
herrarne kunna finna af det sammandrag deraf, som återgifvits å
sid. .9 i det litograferade betänkandet, det öfverskott af sådana
svårigheter, som under några år förekommit inom Norrbottens län,
helt och hållet beroende på de undantagsförhållanden, i hvilka
sagda län, hvad inmutningar och grufdrift beträffar, befunnit sig
allt efter utfärdandet af den kongl. kungörelsen af den 19 augusti
1889. Genom denna blef nemligen, såsom herrarne veta, förbjudet
att erhålla utmål på inmutningar, som efter densammas kungö¬
rande. gjordes på kronojord, hvilken ej under ständig besittnings¬
rätt innehafves eller är till boställe anslagen. I stället för att
man annars i regel inom tre år, efter det inmutning gjorts, måste
begära utmål, har man efter nämnda kungörelses utfärdande vis-
Tisdagen den 20 Maj.
29 N:o 87.
serligen fått begära, men icke kunnat få sig beviljadt utmål i
Norrbottens län förr än den 1 december 1901, då det ändtligen
åter blef fritt att lägga utmål. Till följd häraf skola också i som¬
mar icke mindre än 800 utmål läggas, hvilket förhållande vållat,
att jemte bergmästaren och den ordinarie grufingeniören två extra
grufingeniörer fått sig ålagdt att deltaga i utmålsläggningarna.
Det är nyssnämnda bedröfliga förhållande, hvilket Täckt mer än 12
år, som der uppe vållat större svårigheter med afseende å inmut¬
ningar, än som annars ega rum. Att personer, som gjort inmut¬
ningar, vilja använda dem som handelsvara, förekommer öfverallt
i riket och är helt naturligt, men det har icke så stor räckvidd,
när en inmutning icke existerar mer än tre år, utan sedan an¬
tingen omsättes i utmål eller går förlorad.
Det är, som sagdt, till följd af 1889 års kungörelse, som alla
svårigheter af de tre första kategorierna uppstått. Klart är nem¬
ligen, att för dem, som i 12 års tid hafva skyldighet att försvara
inmutningar, utan att derunder få idka någon rigtig grufdrift,
omkostnaderna blifva en tunga, som de söka att göra så lindrig
som möjligt för sig, och det kan då äfven hända, att några i stäl¬
let för att lojalt göra försvarsarbeten eller till Konungens befall¬
ningshafvande inbetala den afgift, hvarmed arbetsskyldigheten kan
få ersättas, försöka bevara sin rätt genom ommutning, hvilket för¬
faringssätt, om det lyckas, ställer sig vida billigare. Sådana om-
mutningar äro emellertid förenade med störa risker, ty om om¬
mutning göres å en fyndighet, innan den blifvit fritt fält igen,
är ommutningen fullständigt värdelös. En inmutning på icke fritt
fält har noll eller intet värde, när den inför råtta bestrides, och
mången inmutning inom Norrbottens län torde nog också på denna
grund komma att visa sig värdelös. Dröjer deremot inmutningens
egare öfver året, till dess fyndigheten blir fritt fält igen, löper
han risken, att andra kunna komma före honom och taga af honom
inmutningen. Efter hvad både bergmästare och Konungens be¬
fallningshafvande sagt, lära nu visserligen ommutningar inom
Norrbotten hafva försiggått i en oskälig omfattning, men detta
förhållande är naturligtvis någonting, som kommer att afslutas
med instundande sommar, då, som sagdt, alla dessa inmutningar
under densamma skola blifva föremål för vidare behandling i och
för utmålsläggning.
Detsamma är äfven förhållandet med svårigheterna af andra
slaget. Äfven sådana tyckas hafva förekommit i större omfatt¬
ning inom Norrbottens län än på andra håll till följd deraf, att
man så lång tid måst nöja sig med endast mutsedlar. Tydligt är
ju nemligen, att ju äldre inmutningar äro, desto lättare måste det
vara att hos mindre nogräknade inmutningsegare väcka farhågor
om försummade skyldigheter, särdeles i aflägsna och öde trakter, dit
det är svårt att komma, och att derpå grunda utpressningar, som
lättare möjliggöras, ju längre man genom nekad utmålsläggning
förhindrats från grufarbete och tvingats förblifva på inmutnings-
stadiet.
Om inskränk¬
ning i inmut-
ningsråtten.
(Forts.)
N:o 37. 30
Tisdagen den 20 Maj.
Om inskränk¬
ning i inmut-
ningsrätten.
(Forts.)
Hvad det tredje slaget anmärkta missförhållanden beträffar,
är det ju naturligt, att, när utmål ej få läggas, mutsedlar skola
blifva en handelsvara i högre grad, än som kan komma i fråga,
när man inom tre år får utmål och derefter kan böria rio-tie:
grufdrift.
Alla svårigheter af dessa tre första kategorier blifva emeller¬
tid, såsom redan omnämts, afhjelpta i sommar, om allt får hafva
sin lugna gång, ty utmål komma då att läggas, der sådana för¬
fattningsenligt kunna medgifvas, och dermed är man af med allt
det omskrifna mutsedels-krånglet.
Det fjerde slaget missförhållanden, att inmutningar utbjudas
till utländingar, får man väl icke säga hafva på annat sätt att
fora med kungörelsen af år 1889, än att, om icke denna mellan-
ommit, utmål blifvit lagda för länge sedan och det således varit
grufvor, som utbjudits, i stället för blott mutsedlar. Då emeller¬
tid, som vi veta, utländingar icke få hafva grufrörelse här i
landet, är det naturligtvis icke till enskilde grufegare, som öfver-
låtelserna skulle ske, utan till personer, hvilka vilja bilda aktie¬
bolag, svenska aktiebolag, hvari dock i sjelfva verket utländingar
äro aktieegare. Men häremot förefinnes det efter mitt förmenande
ingen annan hjelp än just den, som i början af riksdagen an¬
visades i en motion af herr finger, och hvilken äfven blifvit af kom¬
merskollegium påpekad. Det är ju gifvet, att det vore högst önsk¬
värd^ att i Norrbotten, en gränsprovins, som det är, man icke
måtte få stora utländska intressen. Det medgifver jag såväl
som någon annan; men medlet för vinnande af detta önskemål är
visst icke att göra någon suspension i inmutningsrätten, utan
sagda mål torde endast kunna nås genom hvad som för detta år
dess värre blifvit försummadt, nemligen att man medelst lag¬
ändring hindrar utländingar att ens vara delegare i sådana aktie¬
bolag, som hafva grufrörelse vare sig i Sverige öfver hufvud
taget eller åtminstone inom Norrbotten. Om den tanken blifvit
fullföljd, hade utan fråga ett uti nu ifrågavarande hänseende
synnerligen verksamt medel blifvit uppnådt, ty då hade alla
dessa, som i sommar få utmål och, såsom vi veta, till icke ringa
del tänka att få öfverlåta sina fyndigheter till aktiebolag, varit
hindrade att göra det till utländingar. Men att söka förekomma
detta genom inmutningsrättens suspenderande, det vore enligt
mitt förmenande att alldeles skjuta öfver målet och fullkomligt
gagnlöst.
Jag har nu sökt framhålla, hurusom, derest saken får hafva
sin naturliga gång utan ett sådant der kraftigt ingripande som
suspenderande af en lagparagraf, allting bör af sig sjelft komma
att gestalta sig bra der uppe, med undantag dock i afseende å
öfverlåtandet till utländingar, till förhindrande hvaraf emellertid,
efter hvad jag nyss sökt visa, den föreslagna suspensionen icke
kan vara i ringaste mån verksam hvad nu förefintliga inmutade
områden och utmål beträffar. Hvad åter blifvande inmutningar
angår, så är det ju lätt att se, att det mesta redan bör vara in-
Tisdagen den 20 Maj.
31
X:o 37.
mutadt der uppe; det har naturligtvis efter hand blifvit mindre
qvar att uppleta, och sträfvandet att hindra öfverlåtelser till ut-
ländingar borde väl egentligen hafva gått derpå ut, att man skulle
tillsett, det utländingar icke få taga det stora och myckna, som
redan finnes för handen.
Öfvergå vi nu till de olägenheter, som ett upphäfvande af in-
mutningsrätten kan komma att medföra, och hvilka utskottet icke
med ett enda ord berört, ligger det ju först och främst i öppen
dag, att det skall vara en stor olägenhet förbunden med, att ingen
har särskildt intresse i att å ifrågavarande områden uppleta malm¬
tillgångar. Det må väl alltid få räknas som en olägenhet, att
hvad vår svenska jord i sig innesluter af malm icke skall få
blifva kändt; och när i början på 1880-talet inom Riksdagen fråga
var om att upphäfva inmutningsrätten i sin helhet för att i stället
öfvergå till koncessionssystemet, föll ju hela det förslaget just på
grund af att man ansåg, att det efter upphäfvande af inmutnings¬
rätten icke skulle finnas tillräcklig sporre till malmfyndigheters
uppletande. Framför allt måste detta ju gälla för en sådan trakt
som Norrbottens län, ty der det är så glest bebygdt och öde¬
marker intaga en så väsentlig del af landet, der är det klart,
att denna sporre behöfves mycket bättre än i mera befolkade
trakter.
Utom denna allmänna olägenhet, hvilken ju icke kan få så
stor betydelse, om, såsom utskottet föreslagit, suspensionen skulle
komma att begränsas till blott ett år, finnas äfven andra menliga
följder af inmutningsrättens upphäfvande, som komma att göra
sig gällande, äfven om suspensionen inskränkes till ett år. Om
t. ex. efter upphäfvande af enskildes inmutningsrätt någon på¬
träffar en fyndighet, törs han ju icke tala om detta för någon
annan, om något hopp skall finnas, att, när inmutningsrätten äter
blir frigifven, han skall få något gagn af sin upptäckt, ty får
blott en annan reda derpå, lära första dag, då inmutning åter
får ske, flera ansökningar om inmutning å fyndigheten vara att
förvänta, och i sådant fåll får ju enligt grufstadgan, huru många
sökandena än må vara, den ene icke bättre rätt än den andre, om
icke någon kan styrka, att han är den, som upptäckt fyndigheten.
Har emellertid upptäckaren icke vågat omtala sitt fynd för någon,
men folk ändå fått reda derpå, har han icke tillfälle att styrka,
att det är han, som upptäckt fyndigheten, utan andra sökande
kunna lika väl säga sig vara upptäckare, hvarigenom han kommer
att gå förlustig en större eller mindre del af sin rätt. Detta
kommer således säkerligen att medföra mycket trassel, som icke
skulle ifrågakomma, om allt finge utveckla sig på ett naturligt sätt.
I sammanhang med frågan om olägenheterna af inmutnings¬
rättens upphäfvande för Norrbottens län vill jag vidare erinra
kammaren, hurusom för några få år sedan en skrifvelse till Kongl.
Maj: t inlemnades från eu mängd bruksegare här i landet, i hvilken
skrifvelse det framhölls, huru önskvärdt det skulle vara, att en
genomgående undersökning af landets jernmalmsfyndigheter egde
Om inskränk¬
ning i inmnt-
ningsrätten.
(Forts.)
N:o 37.
Om inskränk¬
ning i inmut¬
ning srätten "
(Forts.)
32 Tisdagen den 20 Maj.
ruin, emedan det ansågs vara en så betänklig brist på jernmalm,
att denna brist till och med gjorde det omöjligt att under de då
rådande goda tiderna framställa så mycket jern, som annars skulle
låtit sig göra. Det var visserligen utan fråga en mycket stor
öfverdrift, som gjorde sig gällande i denna skrifvelse, och det der
talet har sedan dess förstummats; men nog har det i hög grad
förvånat mig, att en af de personer, samme ärade vän, som på den
tiden kanske ifrigast förde sådant tal, nu motionerat, att mmut-
ningsrätten' skall upphäfvas i Norrbottens län, och det icke blott
för ett år, utan tills vidare.
Mig synes det vara sjelf klart, att det är högst önskvärdt
åtminstone att få reda på fosforfattig jernmalm, vare sig det är
i den ena eller andra landsdelen sådan förefinnes; och om också
den ojemförligt minsta delen af jernmalmen der uppe är fosfor-
fattig, äro dock, såsom herrarne veta, fyndigheter med sådan jern¬
malm der upptäckta, och det är ju ingen omöjlighet, att ännu
andra sådana, som hittills äro okända, skulle kunna i Norrbotten
påträffas, om inmutningsrätten finge ostörd fungera.
Nu hafva såväl motionärerna som utskottet så till vida, gått
utöfver hvad Konungens befallningshafvande tänkt sig, som han
velat inskränka inmutningsrättens upphäfvande till blott jern¬
malm, under det att det in: deremot gäller allt slags malm. Vidare
hade Konungens befallningshafvande icke, såsom motionärerna och
utskottet, ifrågasatt, att kronan skulle få bibehålla inmutnings-
rätt, om sådan förvägrades enskilde. Detta synes mig vara ett
ytterligare fel i motionerna och utskottets hemställan samt lemna
ett nytt prof på den socialism, för hvilken motionären i Andra
Kammaren tyckes vara en så ifrig förespråkare genom sitt fort¬
satta kämpande för att kronan skall söka lägga under sig snart
sagdt allt möjligt. Det synes mig vara minst sagdt mindre honnett
af kronan att sjelf bibehålla inmutningsrätt, der den nekar andra
sådan, och jag mäktar dessutom icke inse, hvad kronan kan hafva
för gagn af att bibehålla inmutningsrätt å dess egen mark, då
sådan rätt är förmenad alla andra. Tages inmutningsrätten bort
i dess helhet, hvilket jag skulle anse rimligare, ehuru jag, såsom
herrarne hört, ingalunda vill vara med om det heller, är ju kro¬
nans rätt i allt fall bibehållen. Ingen kan då inmuta på kronans
mark, och kronan har således sina fyndigheter lika väl bevarade,
utan att man behöft gå ända derhän att bevilja kronan inmut¬
ningsrätt, men icke andra.
Af de skäl jag nu anfört ber jag, herr grefve och talman,
att få yrka afslag å utskottets hemställan.
Herr Bohnstedt: Den föregående ärade talaren, som ju är
eu auktoritet inom bergshandteringen, har här uttalat, att hvarken
motionen eller utskottets förslag bör af kammaren bifallas. Jag
ber då att få fråga honom, hvad han tror, att bergshardteringens
idkare egentligen hysa för åsigter i denna fråga. Åtminstone
alla, hvilkas meningar härutinnan jag hört, hafva sagt: motionen
Tisdagen den 20 Maj.
33 N:o 37.
intresserar oss, och vi önska den af allt hjerta framgång. Frågan
är då: hvem skall man tro? För min del anser jag — jag ber
om ursäkt, att jag säger det till herr generaldirektören —, att
det, som i praktiken erfarne män anse vara rätt, äfven är det,
som bör här få bestämma vårt beslut.
Den föregående talaren yttrade, att redan en stor del af
fyndigheterna i Norrbottens län äro inmutade — det vill säga:
det skulle icke vara så mycket qvar att inmuta. Det tror jag
icke, att han eller någon annan vet. Det har sagts af personer,
som äro mycket initierade i norrländska förhållanden, att visser¬
ligen mycket blifvit inmutadt, men att det i allt fall återstår
mycket ännu, fast detta kanske icke ligger så i öppen dag som
det redan inmutade.
Jag skall be att få lemna några uppgifter angående de
qvantiteter jernmalm, som kunna anses vara inmutade i Norr¬
bottens län. Mina källor äro professor Nordenström och stats-
geologen Svenonius; och dessutom har jag en del uppgifter äfven
från ett annat tillförlitligt håll. Om jag då börjar med de stör¬
sta, så är malmarean å de inmutade fyndigheterna inom Kiiruna-
vaara-Luossavaara, enligt professor Nordenströms uppgift, omkring
430.000 qvadratmeter, inom Gellivaara omkring 200,000 qvadrat-
meter och inom Svappavaara omkring 50,000 qvadratmeter — den
sistnämda fyndigheten har förut uppgifvits omfatta endast 38,000
qvadratmeter, men efter den justering, som förebragtes när det
förra året var fråga om Svappavaara-banan, skulle Svappavaara
innehålla c:a 50,000 qvadratmeters malmarea. Dessa fyndigheter
skulle efter de gjorda beräkningarne innehålla tillsammans 530
millioner ton malm. Nu tror jag väl icke ändå, att herrar aktie-
egare i Kiirunavaara-Luossavaara skulle vara belåtna med professor
Nordenströms uppgift, att dessa fyndigheter skulle innehålla endast
340 millioner ton, ty efter de upplysningar, som lemnats, tror jag,
att de beräknat endast dessa fyndigheter till 570 millioner ton.
Om jag lägger i hop denna sista siffra, med tontalet för Gelli¬
vaara och Svappavaara, så skulle resultatet blifva omkring 750
millioner i stället för de nyss af mig uppgifna 530 millioner ton.
Dessutom finnes det en massa andra fyndigheter, bland dem
gruffältet Mertainen, hvars malmarea ej är känd; men då det in¬
betalda och inregistrerade aktiekapitalet är 5,000,000 kronor, torde
det vara en högst betydande fyndighet. Vidare malmfältet Leve-
fäniemi, som omnämndes i fjol, när det var fråga om Svappavaara-
banan. Dess malmarea var då icke känd, och jag vet icke om
den nu är det, men det uppgafs från tillförlitligt håll, att der
vore att påräkna minst 70 millioner, högst 120 millioner ton malm.
Vidare hafva vi Tuollavaara, Koskulls kulle och Nakerijoki m. fl.
samt slutligen Ruotevaara med endast det en malmarea af 300,000
qvadratmeter. Om vi nu lägga i hop endast dessa af mig upp¬
räknade fyndigheter, så tror jag, att man kan säga, att det redan
nu finnes inmutade fyndigheter med omkring 800 millioner, ja, kanske
1.000 millioner ton malm (jernmalm). Dessutom finnes clet en hel
Första Kammarens Prat. 1902. N:o 37. 3
Om inskränk¬
ning i inmut-
ningsrätten.
(Forts.)
Xso 37.
34
Tisdagen den 20 Maj.
Om inskränk¬
ning i inmut¬
ning sr ätten.
(Forts.)
del inmutade kopparfyndigheter samt zink- bly- och silfverfält.
Jag vill blott nämna bland kopparfyndigheterna Ku okula och
Nautanen och Sjangeli, bland zink- silfver- och blyfyndigheterna
Alkavaara och Silpatjokko och Nasafjell.
Då man således redan nu har så stora fyndigheter inmutade,
så tyckes det icke vara behöfligt att nu söka upp mera, ty ju
mera malm man söker Tipp, desto mera kommer detta att trycka
på priset på malmen. En tid af lugn vore nog till nytta och
reda, och tror jag, att litet hvar af oss har en känsla af att allt
icke är fullt väl bestäldt deruppe, och att man skulle önska, att
förhållandena blefve bättre ordnade med afseende å såväl gruf-
spekulationen som öfriga grufaffärer i Norrbotten.
Detta är ju ett skal och, som mig synes, ett mycket godt
skäl för den af mig väckta motionen att upphäfva inmutnings-
rätten.
Den föregående talaren åberopade såväl bergmästarens som
Konungens befallningshafvandes i Norrbottens län utlåtanden.
Bergmästaren säger i sitt utlåtande, att han visserligen ej insåge,
att det funnes något skäl för att inskränka inmutningsrätten.
Men han tillägger dock, att det visserligen kan vara sant att
inmutningsrätten mången gäng blifvit använd på ett sätt, som
tydligen icke kunde vara i öfverensstämmelse med afsigten med
nu gällande grufstadga. Ja, när sådana förhållanden äro rådande,
kan man ju ändå säga, att han erkänner, att här behöfver någon¬
ting göras; de fel, som begås, bör man på något sätt försöka
rätta. Han föreslår då, att man, för att försöka råda bot för de
oskick, som han sjelf säger äro rådande, skall höja stämpelafgiften
för mutandei från 10 kronor till 50 kronor.
Konungens befallningshafvande håller deremot före, att ett
varaktigare och bättre resultat skulle vinnas genom inmutnings-
rättens inskränkande.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande säger vidare, att det visser¬
ligen icke är gagneligt att för vissa provinser inom landet hafva
undantagslagar, gällande blott för en eller annan provins, men,
att det dock gifves förhållanden, som kunna göra, att undantags¬
lagar ega sitt fulla berättigande. Vidare säger Kongl. Maj:ts
befallningshafvande på ett annat ställe, »beträffande jernmalms-
fyndigheterna torde så rika och mäktiga fyndigheter vara kända
och uppdagade, att man för tillgodoseende af den nuvarande
svenska jernindustriens kraf icke torde behöfva draga försorg om
att flera fyndigheter skola upptäckas. Ej heller torde vara att
befara, att den malmexport, som man antager skola ega rum,
kommer att lida någon inskränkning genom inmutningsrättens
upphäfvande.
Från statens sida eller för tillgodoseendet af den svenska
jernindustriens kraf torde derför icke förefinnas någon särskild
anledning att i Norrbotten uppmuntra personer till ansträngningar
att uppleta nya jernmalmsfyndigheter.»
Tisdagen den 20 Maj.
35
N:o 87.
Äfven håller Konungens befallningshafvande före, att en reg¬
lering af inmutningsrätten skulle kunna medföra åtskilligt gagn
och förhindra de påtagligaste yttringarne af den osunda spekula¬
tionen. Konungens befallningshafvande får dock på samma gång
erinra, att inmutningarna redan skett i så stor skala och att ut¬
mål äro lagda eller komma att läggas öfver de rikaste malm¬
fälten, så att rikliga tillfällen till spekulation fortfarande före¬
finnas och utbjudande af rika malmtillgångar fortfarande kan
ifrågakomma i stor skala.
Af hvad som här andragits framgår tydligen, att Konungens
befallningshafvande är af den åsigten, att åtminstone beträffande
jernmalmsfyndigheterna vore det rigtigast att suspendera inmut¬
ningsrätten.
I kommerskollegii yttrande står —- såsom äfven den föregående
talaren omnämnde — att man hör fortfarande behålla inmutnings¬
rätten, på det att man må kunna skaffa så mycket fosforfri malm
som möjligt i dagen. Det skulle nemligen behöfvas för vår sven¬
ska jernhandtering. Det är nog sant, men jag her att få fram¬
hålla en sak, som jag anser vara lika vigtig som att framleta
nya fyndigheter af fosforfri malm; och det är att skaffa den
svenska jernhandteringen möjlighet att begagna den malm, som
finnes, ty med de fraktförhållanden, som för närvarande äro
gällande, är det till stor del omöjligt, och inom de gjorda inmut-
ningarne finnes så stora qvantiteter god malm, att det är fullt
tillräckligt för vårt lands behof under en lång följd af år. Såsom
exempel ber jag få nämna Trrollavaara, som eges af en del svenska
bruksegare, men hvars malm icke kan tillgodogöras, derför att
jernvägsfrakten är för hög. Det synes mig således icke behöflig!
att för den svenska jernindustrien nu leta reda på nya malm¬
fyndigheter, då man icke kan draga nytta af de redan befintliga
på annat sätt, än att man uppe i Norrbotten gör nya anlägg¬
ningar, hvilket naturligtvis är svårt för en näring, som redan
lågt ned sitt kapital på andra håll.
För exporten torde behof af nya inmutningar äfvenledes icke
förefinnas.
Då frågan redan lärer vara afgjord i Andra Kammaren, är
det kanske icke lönt, att jag fortsätter; utan jag skall be att på
de skäl, som jag här anfört, och på de skäl, som äro i utskottets
betänkande andragna, få yrka bifall till utskottets förslag. Tiden,
som i motionen ansågs böra vara »tills vidare», har ju ritskottet
inskränkt till ett år, och det är ju allt, som behöfves, när Kongl.
Maj:t sjelf tänkt taga hand om frågan och den då ligger i särdeles
göda händer. Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Friherre Tamm: Då denna motion framkom, måste jag fråga
mig: hvad kan egentligen anledningen vara till att denna motion
nu kommit att se dagen? Den siste talaren omnämnde, att de
svenske bruksegarne voro så intresserade af motionen och önskade
densamma framgång. Jag har visserligen icke talat vid svenska
Om inskränk¬
ning i inmut¬
ningsrätten.
(Forts.)
K:o 37.
36
Tisdagen den 20 Maj.
Om inskränk¬
ning i inmut-
ningsrätten.
(Forts.)
bruksegare på sista tiden om denna motion, men det skulle för¬
våna mig, om de svenske bruksegarne på två år sadlat om till
den grad. Ty vid deras gemensamma sammanträde för två år
sedan uttalades en mycket stor fruktan för att den malm, som då
fans, icke skulle räcka till. Man önskade derför, att allt måtte
göras för att befordra upptäckandet af ny malm, och att man
måtte ställa så till, att den kunde blifva åtkomlig för svenska
bruksegare.
Nu är denna motion af så inskränkt beskaffenhet, att den
icke af ser att omfatta annat än Norrbotten och kronans egen
jord. Men -— är inmutningsrätten bra, behöfves den i allmänhet,
så kan jag verkligen icke inse, hvarför det området och denne
särskilda jordegare skulle befrias från det intrång, som inmutnings¬
rätten lägger på jordegare i öfrigt. När det vid 1884 års riksdag
— hvilket den förste talaren redan omtalat — var fråga om in-
mutningsrättens upphäfvande eller dess bibehållande i den grufve-
stadga, som då förelåg till behandling, så blefvo båda kamrarne
ense om att inmutningsrätten vore af den heliga beskaffenhet, att
jordegarne icke finge sätta sig deremot; den måste finnas, på det
att personer, som endast på det sättet kunde skaffa sig inkomster,
skulle vara i tillfälle härtill. Med inmutningsrättens tillhjelp
upptäcktes sålunda malm, som sedermera komme den svenska
brukshandteringen till godo.
Det är visserligen sant, att det finnes ett annat område, på
hvilket inmutningsrätten icke gäller. Det är i afseende å sten-
kolsfyndigheter. Der är det i stället koncessionssystemet, som
tillämpas. Men hvarför? Jo, derför att stenkolsfyndigheter före¬
komma på ett så helt olika sätt mot malmer, att i afseende å de
förra icke kan tillämpas den inmutningsrätt, som är lämplig i
afseende å mineralmalmer, men icke för stenkolsmalmer.
Är det nu verkligen rätt att, om också blott för en kort tid,
inskränka inmutningsrätten å kronojord? Den föregående talaren
omförmälde, huru stora de malmtillgångar äro, som redan är upp¬
täckta, och uppgaf, att de för en mycket lång framtid vore till¬
räckliga för Sveriges behof. Javäl, om man åsatte malmen en så
hög exporttull, att man icke kunde utföra någon malm från Norr¬
botten, så skulle den nog vara tillräcklig för den svenska bergs-
handteringen. Men så länge detta icke sker, så är den faktiskt
oåtkomlig för det svenska behofvet, men användbar endast för
utländingen, och rätt märkvärdigt är, att några verkstäder kunna
tåla vid de frakter, hvilka den siste talaren förklarade vara så
höga, att malmerna icke kunna blifva användbara för den svenska
j ernhandteringen.
En anledning till motionen och en anledning till utskottets
tillstyrkande af densamma är, att det icke är väl bestäldt i Norr¬
botten med afseende å inmutningarne och den osunda spekulation,
som deraf blir en följd. Jag skulle vilja fråga alla dem, som äro
boende inom sådana orter, som äro malmförande, om de icke stän¬
digt äro utsatta för obehag genom dessa malmletare och om icke
Tisdagen den 20 Maj.
37
N:o 37.
af detta malmletande följer en spekulation, som för jordegarne är Om inskränk-
högst obehaglig, och i många fall äfven kanske en osund spekula- 'Jättm'
tion, som således blir föliden af den inmutningsrätt, som man ^
anser höra bevaras åt hela det öfriga Sverige. Jag åtminstone
har gjort sådana erfarenheter, och jag var derför år 1884 — det
får jag erkänna — af den åsigten, att hela inmutningsrätten borde
upphäfvas. Men Riksdagen ville icke så. Jag måste derför under¬
ordna mig under Riksdagens beslut och ställa mig på den stånd¬
punkt, som statsmakten i detta hänseende förklarade vara Sveriges
lag, och då det synes mig obilligt och orätt, att blott en enda
ort skall blifva föremål för en sådan Riksdagens välvilja, som
här är i fråga, så anhåller jag att få förena mig i yrkandet på
afslag.
Herr Unger: Jag skall be att få tillkännagifva, att jag in¬
stämmer i kommerskollegii afstyrkande utlåtande och att jag i
hufvudsak också instämmer i hvad kommerskollegii chef här förut
anfört. Jag delar äfven i mångt och mycket Kongl. Maj:ts.be-
fallningshafvandes i Norrbottens län uppfattning, och jag kan icke
Eå de skäl, som anförts i dess utlåtande, komma till det slut,
vartill utskottet kommit. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Norrbottens län har åtminstone icke tillstyrkt en sådan lag, som
här blifvit föreslagen.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande uttalar till en början, att
det icke är gagneligt eller nyttigt, vare sig för Norrbottens län
eller landet i dess helhet, att undantagslagar stiftas, men med-
gifver dock, att förhållandena kunna vara sådana, att det kan
vara erforderligt. Så talas det om missbruk med mutsedlar, som
herr Åkerman berörde och som, såsom han äfven antydde, består
deri, att man omvexlande sönar och nratar. De hafva sin hufvud-
sakliga anledning i den ukas, som förbjöd läggande af utmål och
som räckte i 11 år. Det är för öfrigt någonting, som förekommer
i alla bergslagsbygder, der det idkas grufdrift.
Sedan talar Kongl. Maj:ts befallningshafvande om att inmut¬
ning kan komma att omfatta fyndigheter, som under en lång
framtid hafva ringa eller intet värde. Ja, det kan ju hända, men
jag kan icke förstå, att det kan medföra några större olägenheter,
att man inmutar fyndigheter, som icke hafva något värde. De,
som göra det, lägga väi icke ned större kostnader derpå, än de
kunna bära, kan jag tänka mig.
För öfrigt säger Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att den
»osunda spekulationen har ock medfört en del andra betänkliga
missförhållanden af allehanda slag, hvilka åstadkommit skada i
stor utsträckning. En del af dessa missförhållanden måste dock
betraktas vara af öfvergående natur, hvarför de icke torde kunna
anses berättiga till några särskilda lagstiftningsåtgärder».
Vidare säger Kongl. Maj:ts befallningshafvande att, det väl
är en allvarlig sak, att fyndigheter utbjudas åt utländingar, men
Kongl. Maj:ts befallningshafvande säger tillika: »Att råda full-
N:o 87.
38
Tisdagen den 20 Maj.
Om inskränk¬
ning i inmut-
ningsråtten.
(Forts.)
ständig bot för den osunda spekulationen och öfriga betänkliga
missförhållanden torde enligt Konungens befallningshafvandes åsigt
knappast vara möjligt. En del af det anmärkta torde vara oskilj¬
aktigt förbundet med all grufverörelse. Det synes dock Konungens
befallningshafvande, som om en ändrad lagstiftning angående de
aktiebolag, som drifva grufdrift, skulle kunna undanrödja en hel
del af farorna.» Men att sådan lag, som den nu föreslagna, skulle
undanrödja en del af farorna, säger icke Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande.
För öfrigt har Kongl. Maj:ts befallningshafvande, såsom förut¬
sättning för att denna lagstiftning skulle vara ändamålsenlig,
föreslagit att man skulle göra skilnad mellan jernmalm och andra,
dyrbarare malmer, som kunna finnas i Norrbotten, men som icke
finnas i öfverflöd, helst som de äro temligen svåra att upptäcka;
och såsom ett andra vilkor säger Kongl. Maj:ts befallningshafvande
vidare: »Hvad angår frågan, huruvida det är lämpligt att i hän¬
delse af inmutningsrättens upphäfvande göra någon skilnad emellan
kronojord och enskild mark, synes det Konungens befallningshaf¬
vande, som om icke några skäl tala för en dylik skilnad.» Men
nu har utskottet det oaktadt föreslagit en sådan skilnad. Det är
blott på kronans mark man icke får muta, men på enskilda per¬
soners mark får man muta så mycket man vill. Jag kan icke
finna det ringaste skäl för detta. Skulle det verkligen vara så,
att man anser, att kronan gör en så stor egendomsförlust på att
inmutningar ske å dess mark, så måste man väl ock anse, att
enskilde jordegare göra förlust och lida intrång, då det mutas å
deras mark, och hvarför skulle icke då enskilde njuta lika skydd
mot inmutningar som kronan. Denna omsadling af åsigter i fråga
om grufdrift å kronojord är så mycket mera anmärkningsvärd,
som förut varit tillåtet att på kronans mark fritt muta, utan att
kronan ens haft anspråk på någon jordegareandel. Denna upp¬
muntran till inmutning å kronojord är nu borttagen derigenom att
kronan sjelf tillgodogör sig sin jordegareandel.
Vidare har Kongl. Maj:ts befallningshafvande en annan förut¬
sättning för lagstiftning i nu ifrågakommet syfte. Kongl. Maj:ts
befallningshafvande säger nemligen: »Under förutsättning, att in-
mutningsrätten upphäfves beträffande jernmalmsfyndigheter, torde
det vara nödvändigt att taga under ompröfning, om icke några
lagstiftningsåtgärder kräfvas med afseende å det förhållande, att
säkerligen en del utmål komma att blifva sönade och en mängd
inmutningar blifva utan verkan», hvarigenom det för mången skulle
uppstå stora rättsförluster. Det är ju alldeles uppenbart, att om
denna förordning kommer som en blixt från en klar himmel, blifva
fyndigheter, som man hållit på att försvara i många år, ohjelpligt
sönade. Detta är ju ett ytterligare bevis på hvilken våldsam
åtgärd det är att komma med ett lagförslag, sådant som det nu
föreliggande, utan att iakttaga några af de förutsättningar, som
Kong! Maj:ts befallningshafvande föreslagit, nemligen att skilnad
göres mellan jernmalm och andra malmer, att enskild mark ställes
Tisdagen den 20 Maj.
39
Nso 37.
i paritet med kronans och att inmutningar å sönade grufvor undan- Om
tagas från det ifrågasatta mutningsförbudet. Da är det icke
mycket skäl qvar att företaga en sådan förändring.
Så talas det om att det är en betänklig sak med den graf-
hausse, som -nu är rådande i Norrland. Ja, det har redan den
siste talaren berört, att i alla bergslager, der större grufdrift
idkas, stundom blifver bausse, likasom i andra affärer. Vi både
i början af 1870-talet en sådan i mellersta Sveriges bergslager,
mot hvilken denna är eu småsak. Då mutades och sonades och
mutades om igen, grufvor såldes och köptes, penningar förlorades
och vunnos om bvartannat. Men följden af allt detta biel, att
under de åren upptäcktes en mängd värdefulla grufvor, som sedan
lemnat ett godt stöd åt bruksrörelsen. Men icke är det skäl att,
när en sådan bausse kommer, blifva så hetsig, att man stiftar
undantagslagar och suspenderar inmutningsrätten. Jag tror verk¬
ligen icke, att Första Kammaren vill vara med om sådan våldsam
åtgärd, utan få väl grufspekulanterna i Norrbotten, likasom andra
affärsmän, rida ut stormen si elfva. , T „
Ja, det kan vara tillräckligt yttradt om denna sak. J ag tor-
menar att det icke öfverensstämmer med kammarens traditioner
att så bär obetänkt, till följd af ett hugskott, eller två, Titan
vidare utredning komma fram med en lag som denna. Det är
mycket tvifvelaktigt, om den skulle vara ens till någon nytta, och
in dubio non est agendum.
Jag yrkar för min del afslag.
ning sr ätten.
(Forts.)
Herr Bandqvist: Då jag deltagit i behandlingen af denna
fråga inom utskottet, bar jag ansett mig höra yttra några ord.
Alla medgifva, att grufspekulationen på ett afskräckande sätt
tagit öfverhand längst uppe i Norrland och att densamma måste
anses till det mesta osund. Det torde derför vara en allmän
önskan att få denna spekulation stäfjad, som redan nu medför sa
väsentliga olägenheter. Visserligen hafva kommerskollegium och
här i dag dess generaldirektör sökt reducera vigten af dessa
olägenheter och möjligen äfven till en del lyckats deri; men jag
kan ej instämma i den från detta håll uttalade tron, att de blif¬
vande utmålsläggningarne skulle kunna afhjelpa alla dylika olä-
^enheter
ö Här bär framhållits, att en suspension af inmutningsrätten
äfven skulle medföra sina olägenheter. För min del kan jag
emellertid ej finna, att man lyckats uppvisa några dylika olägen¬
heter af mera nämnvärd art. Det har sagts, att man derigenom
skulle beröfvas en tillräckligt kraftig sporre till eftersökande åt
nya fyndigheter; men uppe i Norrland finnas ju redan så manga
kända betydande gruffält, att man ej gerna kan behöfva befara
någon brist eller förlust, om genom inmutningsrättens suspende¬
rande under ett år man under denna tid hindrade ytterligare
forskningar efter malmförekomster.
N:o 37.
40
Tisdagen den 20 Maj.
nZa^tZui- .. +Dessut°m to/de, d,et. vara att lägga märke till, att man all-
ningsrätten. mänt ansett grufspekulationen just i Norrbotten vara farligare än
(Forts) annorstädes; och det är derför man föreslagit att begränsa in-
mutnmgsrättens suspension till Norrbotten.
Huru det nu än må vara med den saken, så har i allt fall
inom utskottet. gjort sig gällande den tanken, att redan i år något
borde atgöras i denna sak; och då man ej haft tid på sig för att
bestämma, hvilka åtgärder böra definitivt vidtagas, har det ju varit
klokt att söka skaffa sig ett rådrum. Det är af det skäiet, som
utskottet framlagt sitt förslag utan att egentligen inlåta sig på
sakens inre kärna. Enligt mitt förmenande är detta utskottets
förslag — vi skola derigenom få någon tid på oss — ganska
klokt; och ber jag derför att få yrka bifall till detsamma.
Herr vice talmannen: Herr grefve och talman! Mina herrar!
Huru den ärade talaren på örebrobänken kunde kalla denna fråga
ett hugskott hos en eller två personer, har jag mycket svårt att
första, ty frågan daterar sig icke från den 7 maj, utan från början
af denna riksdag, då en hel del ledamöter af kamrarne eller åt¬
minstone af Andra Kammaren, representerande Norrbottens och
der nedanför liggande län, hos vederbörande departementschef
gjorde framställning derom, att åtgärder måtte vidtagas i syfte
at^ lnskränka inmutningsrätten inom Norrbotten. Detta föran¬
ledde de undersökningar, som sedermera blifvit af regeringen an-
bjdklda och hvilka ännu icke vunnit sitt slut. Under sådana
förhållanden lär det väl dock vara svårt att säga, att motionerna
i ämnet grunda sig endast på ett hugskott i riksdagens sista
timme. Nej, de grunda sig icke på något hugskott; de grunda
sig på en önskan, att, då regeringen på grund af den omgång
som för frågans utredning kräfves, icke blifvit i tillfälle att in¬
komma med proposition i ämnet, man dock icke skulle låta tiden
gå sig ur händerna. Det är derför man vidtagit åtgärden att
väcka dessa motioner.
Ser man då till anledningen till dessa motioner, så är den
visserligen icke någon småaktig afund — icke något småfnask i
fråga om den enes eller andres små intressen. Här gäller det
statens intresse; det är den grundton, som genomgår motionerna
och genomgår sträfvandena att få ordning i dessa norrländska
grufförhållanden, och för den saken torde det icke behöfvas någon
vidlyftig utläggning. De förhållanden, som på sista tiden yppats
inom Norrbotten, vittna allt för tydligt om att inom denna lands¬
del böra tills vidare träffas andra åtgärder än inom öfriga delar
landet, ty eljest är fara värdt, att landet i dess helhet indrages
i svårigheter, ur hvilka det kanske icke har sig så lätt att komma.
Detta är grunden för motionerna. Och, mina herrar, då vi veta,
hvilka stora bolagsbildningar vi redan hafva i Norrbotten och se
huru snart sagdt dag för dag nya bolag framträda för att exploa¬
tera malmtillgångarne derstädes, — jag har t. ex. i dag
sett i tidningen notis om registrering af två nya dylika bolag,
Tisdagen den 20 Maj.
41
N:o 37.
hvilka starta, det ena med minimikapital af 3,000,000 kronor och Om inskränk-
maximikapital af 9,000,000 kronor samt det andra med minimi-nin? ‘ ,nmut-
kapital åt 2,500,000 kronor och maximikapital af 7,500,000 kronor mn9‘ra*te"-
— ja, då kan man med skäl fråga sig, hvar detta allt skall sluta. or 8'
Fins det möjlighet att exploatera alla dessa malmfyndigheter och
så på en gång göra dem fruktbärande? Nej, det är icke möjligt.
Yi ha redan ordnad och planlagd en malmfångst af fosforrika
malmer, större än hvad under närmaste tiden kan konsumeras.
Jag vill i detta afseende hänvisa till en uppgift, som under mars
1901 stod att läsa i den tyska tidskriften »Stahl und Eisen». Der
fans uppgjord en beräkning öfver konsumtionen af fosforhaltiga
malmer eller rättare af malmer med hög fosforhalt, och denna be¬
räkning visade, att för det dåvarande konsumtionen utgjorde
1.700.000 ton för år. Nå väl, mina herrar, huru mycket brytes
och kommer inom den närmaste tiden att brytas i Sverige af
dessa malmer? Jo, ett gammalt bolag bryter mellan 600,000 och
800.000 ton om året, medan två andra bolag, i Norrbotten, lära
komma att bryta omkring 2,000,000 ton och säkerligen önska
bryta mera. Yi ha sålunda redan der en brytningsqvantitet af
sammanlagdt 2,800.000 ton emot en konsumtion i hela verlden af
1.700.000 ton — detta efter uppgift i »Stahl und Eisen». Huru
skall man då kunna tillgodogöra den malm, som ytterligare kom¬
mer till? Ja, naturligtvis går väl utvecklingen derhän — vi få
hoppas det åtminstone — att malmkonsumtionen undan för undan
skall stiga; men den kan ej göra det med ens.
De nya bolag, som för enahanda ändamål redan äro startade
och af hvilka ett stort bolag, som herrarne väl känna till, har
säte på andra sidan Kölen, medan åtskilliga andra arbeta i Norr¬
botten, — dessa bolag göra mer än väl till fyllest icke blott för
att tillgodose den närmaste tidens behof af malm, utan kanske ock
för att skaffa svenska staten bekymmer. Ty en vacker dag, då
dessa bolag ej kunna föra igenom sin grufbrytning så, som af-
sedt varit, hvilken blir det då, som i sista hand får på ett eller
annat sätt träda emellan? Jo, svenska staten; det veta vi mer än
väl. Det är för att på ett tidigare stadium förekomma detta, som
dessa motioner framkommit; och det är denna synpunkt, som
verkligen gör hela frågan vida allvarligare, än den vid första
påseendet vill förefalla. Det är statens stora intresse, det gäller,
och icke några småintressen.
Teoretiskt sagdt kan det ju vara rigtigt att, såsom här fram¬
hållits, man ej bör beröfva spekulationen möjlighet att göra sig
gällande eller beröfva en eller annan person tillfälle att skapa sig
vinst medelst inmutningsrätten; men, mina herrar, individens rätt
får vika för det helas, och vår pligt måste det vara att tillse,
att det hela ej tager skada. Och den saken kunna vi hafva i
vår hand genom att på ett sundt och förnuftigt sätt ordna in-
mutningsväsendet och andra dithörande frågor deruppe. Men
taga vi ej saken om hand i tid, stå vi der en vacker dag inför gå¬
tor, som kanske blifva svåra att lösa.
>':o 73.
42
Tisdagen den 20 Maj.
Om inskränk- Hvad den svenska jernhandteringens idkare beträffar, för¬
ning i mmut- håller det sig nog så, som den högt aktade talaren på stockholms-
”!(Forts T' bänken yttrade, att för två år sedan rådde stor oro för huru
or s' man skulle kunna anskaffa malmer; men han vet också lika väl
som jag eller kanske bättre än jag, att de expeditioner, som ut¬
sändes i syfte att undersöka, huruvida i Norrbotten funnes malmer,
lämpliga att användas för mellersta Sveriges jernhandtering, i det
hela misslyckades. Resultatet af undersöknmgarne blef, att der
ej funnes vare sig många eller stora fyndigheter, som kunde
under nuvarande tillverkning sförhållanden tillgodogöras af meller¬
sta Sveriges bruksägare — tyvärr, må jag säga. Men detta visar
ock, att hela denna fråga i sjelfva verket icke mycket berör dessa
bruksegare. Nej, mina herrar, hela exploateringen af malmer der
uppe berör tills vidare endast exporten; och för dem, som önska
och hoppas och tro, att vårt land en dag skall kunna sjelft till¬
godogöra sig sina rika råämnen — för dem bör det väl dock vara
en pligt att söka få lagstiftningen derhän, att icke detta omöjlig-
göres genom en osund spekulation på ett område, som man kan
beherska, om man vill det.
Med hänsyn härtill vågar jag påstå, att motionerna fram¬
kommit i rätt tid; och jag vågar hoppas, att vår regering skall
taga frågan i sin hand och leda densamma till ett godt slut. Det
kan ju hända, att utvägar gifvas, som möjliggöra den enskildes
spekulation, ritan att det allmännas intressen riskeras; men till
dess regeringen blifvit i tillfälle att framkomma med förslag i
den vägen, tror jag att vi måste se bort från små intressen och
hålla blicken skarpt på det stora intresset. Och detta kan ske
genom att afskära möjligheten till nya uppslag för vidare för¬
vecklingar åtminstone till den 15 maj nästa år.
På grund häraf yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Herr Törnebladh: Herr grefve och talman! Den siste ärade
talaren uttryckte sin förhoppning, att regeringen skulle taga
denna sak i sin hand; och för att regeringen skulle kunna göra
det rigtigt, vore det alldeles nödvändigt för oss att nu besluta
oss för denna undantagslagstiftning att gälla till ett år härefter.
År frågan verkligen så allvarsam, som han utmålade den, ja, då
fordras det sannerligen något helt annat beslut, och då kommer
det att ligga något helt annat i det beslut, han ville ha genom-
fördt i dag, än hvad åtskillige talare här framkastat om ett pro¬
visorium för att låta en definitiv lösning komma sedan. År det
så, att ett verkligt statsintresse här föreligger att skydda Norr¬
botten och skydda vårt land genom att, om man skall begagna
ett sådant uttryck, försvåra eller förminska malmexporten, är det
då skäl att härom fatta beslut i riksdagens sista timme, då ej
halfva antalet ledamöter i kammaren är närvarande och då den
utredning, som skulle föregå beslutet, ännu ej kommit? Och
diskussionen i dag visar alldeles tillräckligt, att utredningen be-
höfver fullkomnas, för att man skall kunna döma efter densamma.
Tisdagen den 20 Maj.
43
N:o 37.
Myndigheterna äro af olika uppfattning; och den myndighet, som Om inskränk-
man mest åberopar, nemligen Konungens befallningshafvande, skil- * jnmut-
jer sig dock i sin uppfattning högst väsentligt från den uppsatt- ninrJ^ratu’>-
ning, som man här vill göra gällande. Kan man då verkligen 1 ort8 -)
begära, att kammarens ledamöter, samlade i så ringa antal som i
dag, skola fatta ett beslut, hvars konseqvenser af den siste tala¬
ren målats som ett helt program för landets framtida utveckling?
Man skulle göra det, på grund af att spekulationen är så stark i
Norrbotten. Ja, det ha vi länge vetat; för den delen kunde
motionerna ha kommit långt förut. Skulle man kanske göra det
på grund af tidningsnotiser, sådana som dem den siste talaren
uppläste? Det vore väl nästan för mycket begärdt. Skall man
nu i stället för att helt enkelt skrifva till Kongl. Maj:t vid¬
taga en kraftåtgärd, så beskaffad som nu ifrågasatts, på
grund allenast deraf, att något måste åtgöras, och det endast
några dagar efter det kammaren på grund af särskildt ett den
ärade vice talmannens anförande i en annan fråga beslutit aflåta
en framtidsskrifvelse just derför att der något måste åtgöras?
Det ena hänger icke riktigt bra i hop med det andra.
På grund af hvad här anförts särskildt af den förste talaren,
och enär kammaren enligt min mening är allt för fåtaligt sam¬
lad att fatta ens ett provisoriskt beslut, när detta kan ha så
ödesdigra konseqvenser och tolkas så olika, ber jag att få yrka
afslag å utskottets hemställan.
Herr Berg, Lars: Jag vill visst icke söka profetera, hvad
som i framtiden möjligen kan hända, om detta lagförslag antages
eller afslås; men jag vågar motsäga en föregående ärad talares
påstående, att ett upphäfvande af inmutningsrätten i Norrbotten
nu icke kan föranleda några olägenheter vare sig för denna lands¬
del eller för riket i dess helhet. Och som ett nära liggande bevis
vill jag erinra om att samme talare för tolf år sedan sjelf motio¬
nerade om upphäfvande af inmutningsrätten i Norrbotten, men att
denna motion afslogs, och att erfarenheten visat, att detta Riks¬
dagens beslut var ett godt beslut. Sedan den tiden hafva nem¬
ligen i Norrbotten upptäckts ganska stora malmrikedomar utan
att deraf föranledts någon af de vådor, med hvilka man här ho¬
tar. Jag tror derför att förslaget, om också icke föranledt af ett
hugskott, såsom någon här yttrade, dock är framkalladt af en
viss nervositet eller, om jag så må säga, af en viss nihilism, ty
något statsintresse kan jag ej deri spåra. Tvärtom skulle en så¬
dan åtgärd som den föreslagna säkerligen medföra, att i denna
mineralrika provins betydande rikedomar icke blefve upptäckta.
I fråga om en dylik landsdel böra väl alla de, som vilja främja
dess framåtskridande, främst af allt medgifva och uppmuntra till
spaningar efter nya fyndigheter; och den, som vill förhindra så¬
dant, kan icke gerna vara en vän af denna landsdels utveckling
— det står för mig alldeles klart.
Jf:o 87.
44
Tisdagen den 20 Maj.
Om inskränk- Den föreslagna lagen skulle ej förebygga de faror, som hota
n'ningsrätten^~ ^r^,n de störa norrbottniska grufbolagen eller andra redan inmu-
(Forts) tade grufvor, och den skulle blifva en förhatlig undantagslag af
sådan våldsamhet, att man borde hafva rätt att hoppas att i vår
tid vara från dylikt förskonad.
På grund häraf ber jag att få yrka afslag å utskottets hem¬
ställan.
Herr vice talmannen: Med anledning af hvad här yttrats
af en annan ärad talare på stockholmsbänken än den, mot hvil¬
ken _ jag i mitt förra anförande vände mig, ber jag dock att få
vädja till honom, om denna fråga kan vara alldeles så färsk, som
han påstår, efter allt hvad derutinnan inom Riksdagen och rege¬
ringen förevarit. Jag vågar tro, att det är något förhastadt att
säga, att man oviss går att fatta beslut i denna fråga, då den¬
samma är så länge förberedd, som förhållandet verkligen är. För
min del är jag ingalunda oförberedd; och det beror på att jag ej
blott sjelf känner hvad jag anser kräfvas, utan äfven har en
klar uppfattning af hvad landet i detta afseende fordrar och ön¬
skar. Och det är helt enkelt, att något göres.
På tidningsnotiser har jag visst icke grundat min uppfattning
i denna fråga; men genom tidningar! e får man dock reda på åt¬
skilligt af hvad som händer och sker, och jag ansåg mig derför
ej böra underlåta att omnämna denna notis i dag om de två ny¬
bildade millionbolagen. Den frapperade mig, då jag läste den;
och jag hoppas, att omnämnandet deraf ej skall anses som bevis,
att jag hemtar mina uppgifter från källor, som ej äro rigtiga.
En f. d. befallningshafvande i Norrbottens län yttrade nyss,
att det vore att nedsätta denna landsdels förmåga af utveckling
och skada dess intressen, om man skulle vidtaga en inskränkning
i inmutningsrätten. Jag ber då att gent emot honom, hvars om¬
döme jag naturligtvis i detta fall högt skattar, få sätta en annan
befallningshafvande, som mycket varmt förordar, att på något sätt
en begränsning måtte ske af den osunda spekulation, som der gör
sig gällande, och hvilken säger, att förhållandena — nej, snarare
missförhållandena äro af den betänkliga art, att något i detta
fall måste göras. Då man sålunda har stödet af den nuvarande
befallningshafvanden, då man delvis har stöd af bergmästareembe-
tet, och då icke några så kraftiga skäl finnas för kommerskollegii
afstyrkande — åtminstone framgå de ej af dess utlåtande — då
man vidare vet, att Kongl. Maj:ts regering är intresserad för sa¬
ken och likaså äfven representanter för Norrbotten, då man vet,
att det råder en känsla af oro i hela vårt land för att det skall
gå för fort med utvecklingen af Norrbottens rikedomar, då tror
jag i allt fall, att man har fog icke allenast för att i riksdagens
elfte timme framlägga en motion, som har så kraftigt stöd, utan
äfven för att i en ännu senare timme af riksdagen skänka sitt
bifall åt utskottets utlåtande.
Tisdagen den 20 Maj.
45 N:o 37.
Herr Unger: Herr grefve och talman, mina herrar! Herr Om inskränk-
vice talmannen rigtade sig mot det uttryck, jag hade, att dettamn? ' ,n”lut’
förslag vore ett hugskott, och omtalade i sammanhang dermed, att nm^ra “•
regeringen haft med frågan att göra. Detta är en sak, som jag ^ or 8'
förut hade mig väl bekant, men jag har icke heller beskylt rege¬
ringen för att hafva kommit med något hugskott, och detta så
mycket mindre, som regeringen icke framstält något förslag eller,
såvidt jag vet, står bakom det förslag, som framlagts af motio¬
närerna. Jag antager, att, när regeringen kommer med ett för¬
slag i frågan, som först då bör få sin lösning, detta skall gå i en
helt annan rigtning, åtminstone icke i den rigtning, som utskottets
förslag anvisar. Motionärerna hafva dock icke föreslagit en sus¬
pension af lagen, utan att den skulle för alltid upphäfvas. Mo¬
tionärerna hafva föreslagit — och detta måtte bero på hvad jag
vill kalla en viss hastighet hos dem, då jag nu icke får begagna
ordet hugskott — »att inom Norrbottens län må endast för kro¬
nans räkning inmutning ske å kronojord, som ei under ständig
besittningsrätt innehafves eller är till boställe anslagen». Kronan
skulle alltså nu börja att sjelf blifva inmutare. Det är ett nytt
geschäft för kronan, och det är för öfrigt ytterst svårt att förstå,
hvad det, om utskottets förslag antages, skulle tjena till, att kro¬
nan gjorde inmutningar på egen jord, då ju ingen annan finge
der göra inmutningar. Under sådana förhållanden lärer väl kro¬
nan hafva sina grufvor qvar utan att behöfva muta sjelf. Det
torde sålunda vara ett förbiseende af grufvestadgans bestämmel¬
ser, som gifvit anledning till detta förslag.
Vidare talades det landsfaderligt derom, att här bildas så
stora bolag, att det såge bekymmersamt ut. Huru skall det till
slut gå? Jag antager, att aet i alla tider kommer att ske så,
att bolag bildas, utan att man vet, huru det kan komma att slå
ut, men icke har jag hört i andra fall påyrkas, att staten skall
åtaga sig något förmynderskap och säga: nu går det för långt;
nu få inga bolag vidare bildas på dessa grunder.
För öfrigt befarade herr vice talmannen, att det skulle komma
att till sist fattas malm, om vi icke göra något i saken. Han sade,
att det behöfver sparas, att man kunde befara brist. Men detta
står icke väl tillsammans med hans föregående uppgifter om verlds-
konsumtionen i förhållande till de enorma tillgångar, som hos oss
finnas.
Han talade vidare om livad Norrbotten sjelf vill. Jag tror
emellertid, att hvarken herr vice talmannen eller någon annan
vet hvad Norrbotten sjelf vill. Vi hafva visserligen hört åtskil¬
liga representanter för Norrbotten eller andra, som, utan att re¬
presentera Norrbotten, anse sig väl känna förhållandena der, fram¬
komma med åtskilliga önskemål, men hvad Norrbotten sjelf vill
är en sak, som vi icke torde hafva oss rigtigt bekant. Jag
tror knappast, att majoriteten af Norrbottens befolkning vill vara
med om att afstå denna inmutningsrätt, som man haft i långa
tider och hvars utöfvande tillförene varit förbundet med rätt till
N:o 37.
46
Tisdagen den 20 Maj.
Om inskränk- jordegareandelen. Inmutningsrätten vill man nog hafva qvar,
n'nin Ir'ätten' !astän jordegareandelen gått förlorad, eller ock vilja väl enskilde
"”(Forte T jordegare, ej mindre än kronan, vara från inmutares inkräktnin-
or gar fritagne.
Jag finner intet skäl vara anfördt, hvarför man skulle antaga
ett sådant förslag som detta, och her derför att fortfarande få
yrka afslag.
Herr Wijk: Då jag varit med om detta beslut, anser jag
mig skyldig att säga några ord. Jag vill upprigtigt erkänna, att
jag icke varit någon synnerligt stor vän af motionen, då jag icke
är särdeles hågad för några undantagslagar. Men då man genom
såväl Kongl. Maj:ts befallningshafvandes som bergmästarens ut¬
låtanden fick klart för sig, att förhållandena icke äro bra, sådana
de äro, och då utskottet begränsade tiden till ett år i stället för
tills vidare, fann jag mig föranlåten att biträda förslaget och ber
derför att nu få yrka bifall till detsamma.
Herr Andersson, Axel Gustaf: Herr talman, mina herrar!
Då den föreslagna lagen tillhör de för mig och, som jag hoppas,
äfven för kammaren förhatliga provisoriska undantagslagarnes
kategori, ber jag att få instämma i de talares yrkanden, som
hemstält om afslag.
Herr Tillberg: Om diskussionen i dag hade stannat inom
den ram, som angifves i motiveringen till motionerna och till ut¬
skottets förslag, så skulle jag hafva tegat, men då diskussionen
gått än längre, skall jag be att få säga några ord.
Motiven synas, när man läser betänkandet, uteslutande vara
af allmänt intresse, stå på allmän grund, politiegrund, så att
såga. Om man ansett, att en förändring bort göras t. ex. från
inmutningssystemet till koncessionssystemet, så hade ju en paus
varit ganska loflig och nyttig. Men jag är lifligt öfvertygad om
att en sådan förändring icke står att göra i Norrbotten. De fyn¬
digheter, som äro af så stor betydenhet, att de kunna fondera de
kommunikationsmedel, som äro nödvändiga för deras exploiterande,
äro, efter hvad jag tror, redan inmutade. Vi hafva för öfrigt
sett, att, när ett exploateringsarbete skall försiggå i Norrbotten,
erfordras derför så stora kapital, att jag tror, att de knappast
hade kunnat ens med koncessionssystemet erhållas, utan att staten
måst träda emellan för att uppmuntra företagen genom beredande
af kommunikationsmedel. Jag fruktar icke de missförhållanden,
som nu råda der uppe, ty man har sett — och det säger också ut¬
skottet — att de äro förenade med all verksamhet i dylika gruf-
centra. _ Jag är dessutom af den åsigten, att den kontroll ur
ekonomisk synpunkt, som staten bör hafva öfver dessa företag,
bör staten skaffa sig genom jernvägar. Derför måste jag erkänna
klokheten hos de män, som åstadkommit, att den stora pulsåder,
som nu löper genom Norrbotten, blifvit statsbana. Hvad återigen
Tisdagen den 20 Maj.
47
N:o 37.
angår de åtgärder, som gå ut på att ur statssocialistisk synpunkt Om inskränk-
skaffa staten inkomst af dessa grufvor, äro de efter min uppfatt-
ning temligen chimeriska. Men med jernvägar kan staten mycket en-
väl afväga, hvilken afgift den kan, så att säga, lägga på graf- 1 or 8'
företagen; den kan mäta, huru mycket företagen tåla af knifven.
Jag ber om ursäkt för uttrycket, men ingen lärer väl här finnas,
som icke känner med sig, att regering och Riksdag hafva en makt
en stor och en god makt, uti dessa jernvägar. Jag hoppas derför,
att herrarne icke missförstå mitt uttryck.
Men jag öfvergår från dessa allmänna synpunkter till hvad
jag egentligen vill säga. Diskussionen har bestyrkt hvad jag
fruktade, nemligen att bakom denna motion ligger ett utslag af
en strömning, som kommer, icke från Norrbotten, icke från landet
i dess helhet, utan företrädesvis från de gamla bergslagerna.
Man anser der exploiteringen af Norrbotten vara farlig och onyttig.
För min del är jag af den åsigten, att denna strömning hvilar
på en orättvis grund, som dessutom är felaktig. Att jag har fog
för hvad jag säger, eller att verkligen en sådan strömning finnes,
kan jag bevisa först dermed, att, efter hvad här är förut åbero-
padt, genast efter beslutet rörande Ofotenbanan en samling af
bergsbruksidkare gick in till Kongl. Maj:t och begärde en utred¬
ning, huru mycket jernmalm funnes i riket, i syfte att icke de
tillgängliga förråden skulle till fara för landet onödigt exploa¬
teras. Vidare hölls för omkring fyra veckor sedan i Vermland
ett bergsmannamöte, der man upprepade de gamla skälen och der
en person fick oemotsagdt påstå, att det skulle vara till obotlig skada
för vårt land och våra gamla bergslager, i fall dessa malmer finge
utföras. Denna åsigt är orättvis. Protektionismen har visat sm
stora välsignelse för vårt land; men det är med den som med en
stark, en farlig medicin: man får handskas med den med stor
försigtighet, och framför allt tror jag icke, att protektionism får
användas inom landet. Jag tror icke, att det är nyttigt eller
rätt, att den ena landsdelen icke skall få exploateras, derför att
* denna kultur skulle skada kulturen i en annan trakt af landet.
Jag tror icke det är rätt, att man icke skulle få odla potatis t.
ex. i Vestergötland, derför att Småland af gammalt har haft stor
potatisodling, eller att man icke skulle få odla sockerbetor på
Gottland, derför att Skåne är den landsdel, som först började att
i större skala odla sockerbetor. Mot en sådan uppfattning vill jag
protestera, den är icke rättvis.
Jag säger vidare, att den äfven är felaktig. Jag är nemligen
lifligt öfvertygad, att exploateringen af Norrbottens malmer icke
kan skada den gamla bergshandteringen här nere. Herr vice tal¬
mannen nämnde en siffra angående verldskonsumtionen af jernmalm,
hvilken konsumtion skulle uppgå till 1,700,000 ton om året. Efter
de uppgifter jag nu kan påminna mig, är den omkring 50 millio¬
ner ton om året. Ensamt i England är konsumtionen omkring 15
millioner ton, och jag vill minnas, att den i Tyskland uppgår till
omkring 10 millioner ton. Från Spanien ensamt utföras omkring
X:o 37.
48
Tisdagen den 20 Maj.
Om inslcränlc-
ning i inmut-
ningsrätten.
(Forts.)
(i millioner, ton. Denna konsumtion stiger årligen med mellan 1
och 2 millioner ton och har så gjort under de senaste 15 åren.
Om Sverige får vara med om ett eller två års ökning derigenom,
att Norrbotten öppnas för verldsmarknaden, så tror jag icke, att
detta i stort secft kan vara till någon skada. Dessutom, sedan
dessa malmer en gång kommit i fartyget, kunna de efter mitt
förmenande aldrig komma de gamla bergslagerna här nere till
godo. Jernmalmsaffärer äro fraktaffärer par préférence, och sedan
man väl fått malmen i fartyget, går den helt naturligt till de
störa kolcentra i England och Tyskland, der tillika aen störa
jernkonsumtionen är för handen. Det kan endast blifva mindre
partier,. som från Duleå söka sig ned till de jernverk, hvilka
ligga vid eller nära Östersjökusten. Jag vågar hysa den för¬
hoppningen, att en gång Norrbottens malmer skola kunna exploi-
teras i Norrbotten med tillhjelp af de torfmossar och den vatten¬
kraft, som der finnas tillgängliga. Endast för omkring 15 år
sedan var det omöjligt att nyttiggöra dessa rikt fosforhaltiga
malmer, men för närvarande låter det sig gorå. Jag hoppas
lifligt och är öfvertygad derom, att efter ännu 15 års förlopp
vi skola hafva kommit derhän, att dessa malmer nyttigöras
der uppe.
Jag kastar ännu en gång en blick tillbaka till det uttalande,
Jag gj°r(ie, att det icke är rättvist, att en landsdel skall stå till¬
baka för en annan. Jag ber att få erinra derom, att Första
Kammaren i dylika frågor har att värna om rätten. Det är
pinsamt att se, huru en viss fraktion af denna kammare sträcker
ut sina armar mot statssocialisterna i den Andra Kammaren.
Fortsätter man på detta sätt, skall man kanske i hvarje större
ekonomisk fråga alltid finna en fraktion i denna kammare, som
förenar sig med den nämda stora fraktionen i Andra Kammaren,
och det skall leda till ruin för vårt land.
Herr Bohnstedt: Herr talman! Jag tror, att herr Tillberg
missuppfattade herr vice talmannen i hans yttrande. Herr vice
talmannen sade nemligen, att konsumtionen af myclcet fosforrik
malm för närvarande är 1,700,000 ton. Jag har blott velat
nämna detta.
Herr Åkerman: Eftersom den senaste talaren velat gifva
herr vice talmannen rätt genom att i enlighet med hans yttrande
inskränka den af honom anförda siffran till att gälla allenast
fosforrik malm, så vill jag blott nämna, att tillverkningen af
Thomas-tackjern i Tyskland, vid hvars framställning ingen annan
malm än synnerligen fosforrik sådan kan användas, år 1900 be¬
löpte sig. till något mer än 4,780,000. De malmer, som i Tysk¬
land dertill hufvudsakligen användas, äro s. k. minettmalmer, som
hålla .mellan 30 och 40 procent jern, och således erfordras årligen
blott i .Tyskland för tillverkning af basisk bessemer åtminstone
10 millioner ton mycket fosforrik malm.
Tisdagen den 20 Maj.
49 N:o 87.
Herr de Laval: Herr grefve och talman, mina herrar! Jag Om inskränh-
skall endast be att få säga några få ord. Jag tror, att man när-nin? * inmut-
mast skulle kunna likna den situation, i hvilken Sverige nu be- mn3sratten-
finner sig, vid den, i hvilken eu guldgräfvare skulle vara, om han ^ orts
varit ute och händelsevis lyftat på en torfva och dervid fått se
en massa guld. Han har det icke ordnadt för bearbetningen; han
har icke redskap, icke kapital och icke heller andra hjelpmedel.
Hvad gör han dä? Jo, han lägger ned torfvan igen och söker så
mycket som möjligt utplåna alla spår, på det att icke någon
skall komma under tiden och borttaga skatten. Sedan skaffar lian
sig hackor, rörelsekapital och hvad som eljest behöfves. Härtill
fordras nu de 15 år, om hvilka herr Tillberg talade; man måste
Herr vice talmannen: Jag måtte hafva gjort mig mycket
missförstådd, då herr Tillberg kunde tolka mina ord så, som om
detta vore ett intresse för den mellansvenska bergshan dteringen.
Jag tror, att jag tvärtom uttalade mig så, att, då den svenska
bergshandteringen, så vidt kändt är, ännu icke kan i någon af-
sevärd mån få sitt behof af fosforrena malmer tillgodose^ från
N orrlandsfäl ten, den svenska bergshan dteringen icke har något
särskildt intresse i denna fråga. Hetta vidhåller jag, och jag på¬
står, att det är ett orätt tal — jag begagnar ett mildt uttryck
— att vilja påbörda den gamla svenska bergshandteringen, att
den har besjälats af någon som helst lust att förfölja det unga
syskonet uppe i Norrbotten. Visst icke; men hvad jag velat fram¬
häfva, det är, att, såsom Norrbottens rikedomar exploiteras, såsom
de göras till föremål för spekulation och då de framkalla osunda
situationer — och jag frågar herrarne, om icke detta kan af en
hvar utaf oss erkännas — det också är på tiden, att vi genom
lagstiftningsåtgärder, tills vidare provisoriska, söka ordna så, att
icke dessa sorgliga tragedier skola allt för snart upprepas och då
kanske på ett vida bekymmersammare sätt än hittills. Het är
det jag bär velat framhäfva, det är det jag har velat betona, att
här ligger ett stort statsintresse och visserligen icke något små¬
sinne eller någon småaktig afund i botten för den sak, man här
vill fora fram.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande punkt yrkats, dels att ut¬
skottets hemställan skulle bifallas, dels ock att densamma skulle
afslås.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Första Kammarens Prof. 1902. N:o 37. 4
SKana sig aenna iris! ior arr nunna smil taga sanen om nana.
Jag ber att få på det varmaste förorda utskottets förslag.
Jag ber att få på det varmaste
Uso 37. 50 Tisdagen den 20 Maj.
Om inskränk- Den, som bifaller hvad sammansatta stats- och lagutskottet
ning i inmut-hemstält i punkten 1 af sitt utlåtande n:o 10, röstar
ning8rätten.
(Forts.) ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, af slås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 27;
Nej — 24.
Punkten 2.
Utskottets hemställan bifölls.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till §§ i
riksdagsbeslutet:
n:o 31, angående förslag till ändrad lydelse af 1 § ll:o af
tryckfrihetsförordningen,
n:o 32, angående ändring i paragraferna 2, 13 och 25 i lagen
för Sveriges riksbank den 12 maj 1897,
n:o 33, angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afse¬
ende försummade barn,
n:o 34, angående lag, innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar m. m.,
n:o 35, angående skadestånd för skada å person genom elek¬
triska anläggningar,
n:o 36, angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken
m. m.,
n:o 37, angående ändring af vissa §§ i lagen den 24 maj 1895
angående anskaffande af hästar och fordon för krigsmaktens stäl¬
lande på krigsfot,
n:o 38, angående förändring af bestämmelserna om beräkning
af hvitbetssockertillverkningsskatten,
n:o 39, angående beskattningen af bränvin,
n:o 40, angående beskattningen å tobak och tobaksfabrikat,
n:o 41, angående tullbevillningen,
n:o 42, rörande ändringar i förordningen angående en post¬
sparbank för riket den 22 juni 1883,
n:o 43, angående anvisande af ytterligare medel för fullbor¬
dande af riksdags- och riksbankshus på Helgeandsholmen m. m.,
Tisdagen den 20 Maj.
51
Uso 37.
n:o 44, angående dispositionen af besparingarna under hufvud- Om inskränic-
titlarne, nin? 1 inmut~
n:o 45, angående beräkningen af riksgäldskontorets utgifter
och inkomster, ' 0 '
n:o 46, angående förslag till lag om ändrad lydelse af 5 kap.
1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen,
n:o 47, angående fosterbarns vård,
n:o 48, angående utbetalning af anslag till riksdags-, kyrko¬
mötes- och revisionskostnader,
n:o 49, i fråga om vissa ändringar i gällande förordning an¬
gående stämpelafgiften,
n:o 50, angående statsbidrag till aflönande af vikarie för lä¬
rare eller lärarinna vid högre folkskola,
n:o 51, angående folkskolelärares rätt till ålderstillägg, samt
n:o 52, angående statsregleringen.
Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 4,oi e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
N:o 37.
52
Onsdagen den 21 Maj.
Onsdagen den 21 maj, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades protokollet för den 14 i denna månad.
Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial:
n:o 96 angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya
reglementet för riksgäldskontoret, ock
n:o 97, angående den nya riksstaten,
biföll kammaren hvad utskottet i dess memorial hemstält.
Vid föredragning af sammansatta bevillnings- och lagutskot¬
tets nästlidne dag bordlagda utlåtande och memorial:
n:o 1, öfver väckt motion i anledning af Kongl. Maj:ts propo¬
sition med förslag till ändrad lydelse af § 57 regeringsformen samt
§§ 13, 14, 16, 17, 19 och 25 riksdagsordningen, och
n:o 2, angående anvisande af ersättning åt utskottets sekre¬
terare,
biföll kammaren, hvad utskottet i dessa betänkande hemstält.
Upplästes och godkändes sammansatta stats- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 151, till Konungen, i anled¬
ning af dels väckta förslag om inskränkning i inmutningsrätten,
dels ock Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse af den kro¬
nan tillkommande jordegareandel i grufva.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksda¬
gens sKrifvelser till Konungen:
n:o 146, angående upprättadt nytt reglemente för riksgälds¬
kontoret;
Onsdagen den 21 Maj.
53
N:o 37.
n:o 147, med öfverlemnande af ny riksstat; och
n:o 148, i anledning af Kongl. Haj:ts proposition angående till¬
godogörande af kronan tillhörig vattenkraft i Gröta eif vid Troll¬
hättan.
Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sam¬
manträdets fortsättande kl. 2,3 o e. m.
Kammaren åtskildes kl. 10,14 f. m.
In fidem
A. v. Krusenstjernå.
Onsdagen den 21 maj, e. m.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till para¬
grafer i riksdagsbeslutet:
n:o 53, angående beredande af lånemedel till fortsatt utveck¬
ling af statens telefonväsende,
n:o 54, angående en lånefond till torfindustriens understöd¬
jande, „
n:o 55, angående anslag och lån till staden Åmål,
n:o 56, angående anslag till fortsättning af statsbanan från
Göteborg till Skee,
n:o 57, angående anslag till provisoriska anordningar vid cen¬
tralstationen i Stockholm m. m.,
n:o 58, angående fastigheten n:o 1 i qvarteret Lejonet i
Stockholm,
n:o 59, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst,
n:o 60, angående tryckfrihetsförordningens föreskrifter om bok¬
tryckerier och om tillsynen öfver tryckta skrifters offentlig¬
görande,
N:o 37.
54
Onsdagen den 21 Maj.
n:o 61, angående en inkomstskatt för år 1903,
n:o 62, angående förslag till lag om domsagas kansli m. m.,
n:o 63, angående tolks anlitande vid domstol m. m.,
n:o 64, i fråga om vissa bestämmelser angående enskilda
banker,
n:o 65, angående reglemente för riksbankens styrelse och för¬
valtning,
n:o 66 angående val af fullmäktige i riksbanken och i riks¬
gäldskontor,
n:o 67, angående åtskilliga på grund af § 89 regeringsformen
väckta frågor,
n:o 68, i afseende å statsregleringen och rörande de med stats¬
verket gemenskap egande ämnen,
n:o 69, angående förslag till ändrad lydelse af § 57 regerings¬
formen samt af §§ 13, 14, 16, 17; 19 och 25 riksdagsordningen,
n:o 70, angående inskränkning i inmutningsrätten samt om
upplåtelse af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva,
n:o 71, angående särskilda bestämmelser i afseende å vissa
bolag m. m.,
n:o 72, angående handel med konstgjorda gödningsämnen,
n:o 73, angående ändrad lydelse af 26 kap. 1 § rättegångs¬
balken, samt
n:o 74, angående ändrad lydelse af 2 § 4:o tryckfrihetsförord¬
ningen.
Justerades ett protokollsutdrag härom.
Tillkännagafs, att Kong! Maj:t låtit genom offentligt anslag
bjuda och kalla Riksdagens samtlige ledamöter att torsdagen den
22 innevarande månad, efter förrättad gudstjenst, sig å rikssalen
infinna för att enligt 36 § riksdagsordningen af Kongl. Maj:t i
nåder hemförlofvas.
Kammaren åtskildes kl. 2,4 3 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Torsdagen den 22 Maj.
55
N:o 37.
Torsdagen den 22 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 10,3 o f. m.
Justerades protokollet för den 15 i denna månad.
Herr talmannen och kammarens ledamöter afgingo kl. 10,4 6
f. m. till Storkyrkan, der riksdagspredikan hölls af komministern
i Östermalms församling doktor P. J. Carlsson.
Efter gudstjenstens slut begaf sig kammaren till rikssalen,
der jemväl Andra Kammaren infann sig. Sedan herr statsrådet
och chefen för civildepartementet von Krusenstjerna uppläst Kongl.
Maj:ts nådiga förordnande för hans excellens herr statsministern
friherre von Otter att å Kongl. Maj:ts vägnar afsluta riksdagen,
samt talmännen, hvar för sig, framfört kamrarnes undersåtliga
välgångsönskningar, och riksdagsbeslutet blifvit af herr statsrådet
och chefen för civildepartementet uppläst, förklarade, å Kongl.
Maj:ts vägnar, hans excellens herr statsministern 1902 års lagtima
riksmöte vara afslutadt.
Efter det kammarens ledamöter återkommit till samlingsrum¬
met och der intagit sina platser, framträdde grefve Sparre till
talmansbordet och yttrade:
Mina herrar! Innan vi åtskiljas, önskar jag att få gifva ut¬
tryck åt min djupt kända tacksamhet för de många, dyrbara bevis,
jag under den gångna riksdagen fått åtnjuta af mina kamraters
vänskap och förtroende, och lägger jag dertill anhållan att blifva
af Eder bevarad i vänlig hågkomst. Tack, mina herrar!
Detta tal besvarades af herr von Elircnheim i följande ordalag:
Herr grefve! A kammarens vägnar anhåller jag att till Eder
få framföra kammarens hjertliga, upprigtiga tack för det utmärkta
sätt, på hvilket Ni, herr grefve, nu som under föregående riks¬
dagar ledt våra förhandlingar och egnat Eder uppmärksamhet åt
Riksdagens åligganden. vi känna väl den osynliga, lena men
säkra hand, som redt så många svårigheter, vi känna väl den vän-
N:o 87.
56
Torsdagen den 22 Maj.
liga blick, som möter en hvar, som rådfrågar Eder, äfven då Eder
uppmärksamhet är som mest tagen i anspråk.
Det är en glädje å båda sidor, både för kammaren och för
Eder, att erfara ett sådant förhållande som det, hvilket råder
emellan Eder, herr grefve, och kammaren.
Hjertligt, upprigtigt önska vi Eder, att den tid af hvila, som
Ni nu går till mötes, måtte blifva en tid af bekymmerfrihet, lugn
och glädje för Eder och Eder familj. Och att det är kammarens
hopp och vissa förväntning att få återse Eder på Eder plats, det
behöfver jag icke säga.
Lef väl, herr grefve!
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 12,20 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm 1902. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.