RIKSDAGENS PROTOKOLL
1902. Första Kammaren. N:o 21.
Lördagen den 5 april.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsrådet Odelberg aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga proposi¬
tion till Riksdagen, angående tillgodogörande af kronan tillhörig
vattenkraft i Göta eif vid Trollhättan.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtande n:o 12, angående Kongl. Maj:ts i stats¬
verkspropositionen under andra, tredje, fjerde, femte, sjette, sjunde,
åttonde och nionde hufvudtitlarna gjorda framställningar om anslag
för beredande af dyrtidstillägg för år 1902 åt en del tjensteman och
betjente m. m.;
bev illningsutskottets betänkanden:
n:o 19, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ny
tariff å taran för inkommande utländska varor; och
n:o 20, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 62 angående
upphörande af den Stockholms städs brandförsäkringskontor för¬
unnade frihet från afgift och kontribution; äfvensom
lagutskottets utlåtanden:
n:o 33, i anledning af väckt motion med förslag till jagtlag;
n:o 34, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående ändring af 4 § i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet; och
n:o 35, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående återförening af afsöndrad lägenhet med stamhemmanet.
Första Kammarens Prof. 1902. AT:o 21.
1
N:o 21.
2
Lördagen den 5 April.
Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Biks-
dagens skrifvelse, n:o 28, till Konungen angående ändring i tull¬
satserna för vissa slag af väfnader.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 20 och 21 nästlidne mars
bordlagda utlåtande n:o 31, i anledning af dels Kongl. Maj:ts propo¬
sition med förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångs¬
balken, till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, till
lag om ändring i 14 kap. jordabalken, till lag om ändring i förord¬
ningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar,
till lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen samt till lag om
ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om hand¬
räckning åt utländsk domstol, dels* två med föranledande af nämnda
proposition väckta motioner.
Herr Hasselrot. Jag tillåter mig hemställa, att det nu ifråga¬
varande utlåtandet föredrages punktvis, att det under litt. a) mom. 1
upptagna lagförslaget föredrages paragrafvis, att vid föredragning af
första paragrafen i första lagförslaget diskussionen må röra sig om
förslagen i deras helhet, att af lagförslagens paragrafer icke uppläsas
andra än de, beträffande hvilka uppläsning begäres, samt att, för
den händelse utskottets förslag skulle komma att i vissa delar af
den ena eller andra kammaren återförvisas, utskottet lemnas öppen
rätt att vid ärendets förnyade behandling i afseende å de bestäm¬
melser, hvilka blifvit med eller utan ändring af den ena eller andra
kammaren godkända, föreslå sådana jemkningar, som af ifrågasatta
ändringar i återförvisade delar kunna föranledas.
Herr Unger: För så vidt det är meningen, att diskussionen
redan vid föredragningen af 16 kap. skall röra sig om förslagen i
deras helhet, finner jag detta icke lämpligt, utan anser att det bör
ske först när man kommer till 17 kap:s första paragraf.
Herr Hasselrot: Det kan ju vara temligen likgiltigt, vid hvilken
paragraf principdebatten eger rum, men mig förefaller det lämpligast,
att man icke först antager 16 kap. och sedan vid 17 kap. börjar
diskussionen om lagförslagen i deras helhet. Det generella uttalan¬
det kan ju försiggå lika lätt vid den ena paragrafen som vid den
andra. Jag vidhåller mitt yrkande.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad herr
Hasselrot sålunda hemstält,
Lördagen den 5 April.
3 N:0 21.
Punkten a).
Mom. It.
Lagförslag om
ändring i
vissa delar af
rättegångs¬
balken.
Utskottets förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångs¬
balken.
16 kap.
3 §.
Herr Unger: Jag skall anhålla att få yttra några ord med
anledning af de föreslagna förändringarna i 17 kap. Visserligen har
jag vid föregående tillfällen angifvit min ställning till denna fråga,
så att det skulle kunna anses öfverflödigt att ånyo redogöra derför;
men förutom det att jag önskar fortfarande få häfda denna min
ståndpunkt, är det ju åtskilliga af kammarens ledamöter, som icke
förut hört striden om här ifrågavarande principer.
Jag vill då till en början upprepa, hvad jag förut framhållit,
att jag anser högst olämpligt att vidtaga ändringar uti den ifråga¬
varande delen af rättegångsbalken innan man reformerat domstolarnes
organisation och sjelfva rättegångsförfarandet. Så gingo 1734 års
lagstiftare icke till väga; de började med kapitlet »om allmänna rätter
och domstolar i gemen» och fortsatte med det allmänna rättegångs¬
förfarandet, och först sedan öfvergingo de till frågan om bevisning
inför rätta.
Nu är det väl helt naturligt, att frågan, huruvida en lagstiftning
angående fri bevispröfning är lämplig eller icke, måste vara beroende
af huru våra domstolar äro sammansatta och hurudant rättegångs¬
förfarandet är. Jag håller då före, att det icke kan vara lämpligt
att åt våra enmansdomstolar inrymma fri bevispröfning. Enmans-
domstolarna hafva, såvidt jag vet, hittills icke fungerat annat än
fullt tillfredsställande, men å andra sidan är uppenbart, att icke alltid
förefinnas nödvändiga förutsättningar för att den ensamme domaren
besitter erforderliga qvalifikationer för utöfvandet af denna fria bevis¬
pröfning. Väl har jag hört gamla och erfarna domare gerna önska
denna reform, under förmenande och i känsla utaf att de finna sig
fullt vuxne att påtaga sig det med en sådan reform förenade ökade
ansvaret, men jag förmodar, att dessa gamla domare ändå icke glömt
bort den tid, då de, såsom jemförelsevis ganska oerfarne, togo sina
första steg på den juridiska banan och kanske mången gång, en¬
samme på ett aflägset tingsställe, utan tillfälle att rådgöra med
någon, måste afdöma vidlyftiga rättstvister, från början handlagda
af andra, och att det dervid medfört en viss trygghet både för dem
och antagligen äfven för parterna att få lita till gällande stadgar
om legal bevisning. Icke heller tror jag, att underrätterna i våra
småstäder väl lämpa sig för fri bevispröfning. Vi veta alla, huru
det tillgår vid utnämnande af borgmästare i småstäderna och huru¬
som i många af dessa rätter sitta illitterata rådmän, hvilka åtnjuta
N:o 21.
4
Lördagen den 5 April.
Lagförslag om
ändring i
vissa delar af
rättegångs¬
balken.
(Forts.)
stadens förtroende, men äro valda utan all hänsyn till de qvalifika-
tioner, som erfordras för den fria bevispröfningen. Vid öfverdom-
stolarne ställer sig detta gifvetvis helt annorlunda. De äro kollegiala,
väl sammansatta och väl egnade för en friare bevispröfning.
Hvad rättegångsförfarandet beträffar, blir ännu angelägnare, att
detta reformeras innan den föreslagna förändringen genomföres. Jag
behöfver blott erinra om hvad jag förut framhållit,, att i de dom¬
sagor, hvarest sammanträden hållas och målen uppskjutas från ett
sammanträde till ett annat samt ofta från det andra till det tredje
o. s. v., ofta händer, att vid det sammanträde, då målet slutligen
skall afgöras, sitter en ny domare, hvilken ej haft tillfälle att per¬
sonligen se och höra vare sig parter eller vittnen, men som nu
måste afgöra målet med fri bevispröfning endast med ledning af
hvad han kan inhemta af prof okollerna. Nu säges, att detta just
är hvad våra öfverdomstolar få göra, nemligen gå endast efter proto-
kollerna. Sant, men här finnas, såsom jag förut påpekat, helt andra
förutsättningar för utöfvande af fri bevispröfning, ehuru visserligen
ett annat rättegångsförfarande äfven vid öfverdomstolarne i vissa
fall blefve erforderligt för behörigt utöfvande af sådan pröfning.
Den man, hvilken, då nya lagberedningen började arbeta på en
ändring af processrätten, framför andra med lif och själ egnade sig
åt det värfvet, förbisåg icke, att man borde göra början med refor¬
mer af domstolsorganisationen och rättegångsförfarandet, och om
lian nu varit vid styret, hade säkerligen icke en sådan lag, som den
nu föreliggande, framkommit utan dessa nämnda förutsättningar.
Nu har vid ett föregående tillfälle med en viss kategorisk öfver¬
lägsenhet dekreterats, att dessa anmärkningar äro alldeles obefogade
och sakna hvarje skäl för sig, och jag och de med mig liktänkande
hafva erhållit undervisning om att här icke vore fråga om några
subjektiva tycken, utan endast att det sunda förnuftet skulle få göra
sig gällande. Ja, det förstås, men vi veta också, att det sunda för¬
nuftet hos olika individer dock är subjektivt och gör sig, efter olika
begåfning, olika gällande.
Nu kan man med skäl fråga sig om anledningen till den ifver,
hvarmed detta förslag för tredje gången förelägges Riksdagen, då
det från regeringsbänken förklarats, att den praxis, som utbildat sig,
är god och tillfredsställande. Jo, säger man, denna praxis har icke
stöd af lag. Ja, mina herrar, derom äro åsigterna delade. Vid
ärendets granskning i högsta domstolen uttalade en ledamot, att denna
domstolspraxis har sitt stöd i lagen. Jag för min del tror, att, då
vi nu lefva under en god och förståndig praxis, man icke bör genom
nya lagar komma densamma att vackla, helst uttrycken i det nu
föreliggande lagförslaget ej förefalla så synnerligen lyckligt valda.
Men, säger man, detta är icke samma förslag, som förelåg år 1897.
Första paragrafen i 1897 års förslag hade följande lydelse:
»I rättegång gälle såsom bevisadt det, hvarför med hänsyn till
allt, som i målet förekommit, öfvertygande skäl pröfvas föreligga.
Åi- angående verkan af visst slag af bevis särskild! i lag stadgadt,
lände det till efterrättelse.»
5
N:o 21.
Lördagen den 5 April.
Första paragrafen i nu föreliggande förslag lyder så här:
»Då dom skall fällas, öfverväger rätten alla skäl och omstän¬
digheter, som till stöd för parternas uppgifter förekommit, och pröfve
på grund deraf hvad i målet bör hållas för sant.»
Dessa stadganden äro visserligen till form och ordalag olika,
men, så vidt jag kan finna, utan någon olikhet i sakligt afseende.
Och så hänvisar man till 29 §, hvilken säger:
»Två vittnen vare om det, hvari de sammanstämma, fullt bevis,
der ej omständigheter förekomma, som förringa tillförlitligheten af
deras berättelse.»
Man måste något förvåna sig öfver, sedan man läst första para¬
grafen om den fria bevispröfningen, att nu få höra, det två vittnen
skola under vissa förhållanden ovilkorligen vara fullt bevis. Huruvida
detta gör saken bättre, vill jag lemna derhän, och jag betviflar, att
förslaget vunnit derpå eller att många röster fångas genom detta
tillägg. Min röst har åtminstone icke vunnits dermed. Af högsta
domstolens ledamöter hafva ock justitieråden Carlson, Westring och
Grefberg hemstält, att, »då ifrågavarande stadgande icke syntes
lemna någon verklig ledning för lagtillämpningen, men af detsamma
skulle kunna dragas slutsatser, genom hvilka krafvet på bevisning
komme att ställas allt för högt, stadgandet måtte uteslutas.» Dervid
har regeringen icke fäst något afseende. Af detta stadgande om
två vittnen såsom fullt bevis skulle ju möjligtvis den slutsatsen
kunna dragas, att ett vittne, om än efter domarens uppfattning aldrig
så trovärdigt, icke kan vara fullt bevis; åtminstone gör detta stad¬
gande saken ganska tvifvelaktig.
Till yttermera visso och för att så mycket säkrare få förslaget
igenom har lagutskottet nu ifrågasatt en utvidgning af nämndens
befogenhet. Nu skall det heta: »När dom å häradsting fällas skall,
underrätte häradshöfding nämnden _ om saken och de skäl deri äro,
så ock hvad lag i ty fall säger. Äro af nämnd minst tre fjerde-
delar från häradshöfding skiljaktiga och om en mening ense; gälle
den mening, och svare de, som derom sig förenat, för dom sin.
Eljest stånde vid det, som häradshöfding rättvist pröfvat.»
För min del kan jag icke anse lämpligt, att, när fri bevispröf-
ning skall införas, man af häradsrätten vill bilda en kollegial dom¬
stol på basis af den gamla nämnden, hvartill ju detta skulle blifva
första steget, såvida man icke åsyftar att på den vägen komma fram
till juryn, men skulle detta vara syftemålet, då tror jag, att åtmin¬
stone Första Kammarens ledamöter icke vilja vara med längre. Det
förefaller mig som om detta reformförslag icke just skulle vara
egnadt att öka sympatierna för förslaget i dess helhet.
Emot förslaget talar ännu ett skäl, ett nytt skäl, i fall herrarne
möjligtvis funnit de andra vara gamla. Yi hafva ju nu mera fått
en lagberedning och dermed i utsigt stäldt att komma ifrån detta
oupphörliga lappande med nya klutar på gammalt kläde samt en
gång få emotse genomförda och med hvarandra sammanhängande
lagförslag, hvilka hafva de förutsättningar, som erfordras för sådana
förändringar, som man nu ifrågasatt, så att man icke skulle behöfva,
Lagförslag om
ändring i
vissa delar af
rättegångs¬
balken.
(Forts.)
N:0 21. 6 Lördagen den 5 April.
lagförslag om såsom nu, gorå början med att, utan vidare, klifva midt upp i rätte-
vi^scfddargångsbalken med sina reformförslag.
rättegångs- -lag tror icke, att det går för sig i längden att på den gamla
balken. grunden uppföra nya moderna våningar och friluftsutbyggen, grunden
(Forts.) förmår icke uppbära dem och huset ramlar måhända till sist, gru¬
sande den rättssäkerhet, som sedan 1734 varit en väsentligt bi¬
dragande orsak till borgerlig trygghet och trefnad inom vårt sam¬
hälle.
Med dessa åsigter torde det icke förvåna, att jag äfven nu, om
än jag tror mig i denna fråga känna stämningen inom kammaren,
likväl känner mig manad att yrka afslag å förslagen till ändringar
af 17 kap. rättegångsbalken.
Herr Afzelius: Det fans åtskilligt i den sista talarens ytt¬
rande, som jag kan biträda, särskild! hans framhållande af det
olämpliga uti partiella reformer på processrättens område i allmän¬
het; sådana kunna i sjelfva verket aldrig skapa något fullt homo¬
gent. Men i afseende å det slut, hvartill han kom, skiljer jag mig
från honom.
Jag tror, att den föreslagna reformen icke har den vidd, han
syntes vilja tillägga den. Hvad innebär väl denna reform? Jo, säger
man, den ger oss den fria bevispröfningen. Hvad förstås med fri
bevispröfning? Med det ordet kan man beteckna kärnpunkten af
det moderna reformprogrammet på detta område. Det innebär, att
formalism, förkonstling och onatur i processen skola aflägsnas och
efterträdas af enkelhet, sanning och naturlighet. Är det nu detta
reformprogram, som här är realiseradt?
För att närmare fatta hvad som innehålles i detta program,
bör det betraktas mot bakgrunden af dess motsats, hvad man plån
kalla den legala bevisningsteorien. Denna ordning går så långt till¬
baka som till det romerska kejsardömets sista tid; det var då den
kom till. Den satte till sin uppgift att fullständigt klafbinda doma¬
ren vid pröfningen af hvad skulle gälla såsom bevisadt. Man miss¬
trodde domaren och med skäl. Man vågade icke gifva honom någon
större frihet i detta fall; man saknade förtroende till hans goda
vilja, man fruktade att han skulle missbruka friheten. Så blef bevis¬
pröfningen förvandlad till en enkel aritmetisk operation. Man be¬
stämde i lag: »detta är fullt bevis, detta är half bevisning, detta är
fjerdedel bevisning» o. s. v.; sedan behöfde man ju endast summera,
addera och subtrahera; så sade det sig sjelft när bevisning fans,
och när icke, när den räckte till och icke räckte till. Fans det legalt
full bevisning, skulle domaren döma, fans det icke full bevisning, fick
han icke döma.
Vår gällande lag har intagit samma ståndpunkt, ehuru med det
förstånd och den moderation, som 1734 års lagstiftare iakttogo gent
emot tidens strömningar, för hvilka de dock naturligtvis icke kunde
vara okänsliga. Så fick man denna bevisregel: två vittnen äro fullt
bevis deri de sammanstämma. Ett vittne är icke fullt bevis, derpå
7
N:o 21.
Lördagen den 5 April.
får man icke döma; liknelser och omständigheter eller s. k. indicier Lagförslag om
äro icke heller fullt bevis och på sådana får man icke döma. ™f(J aJ
När man nu pa detta sätt vill aritmetiskt bestämma bevis- rättegångs-
ningens värde, så är det klart, att man icke kan använda alla möj- baiken.
liga bevismedel. Osäkra bevismedel äro omöjliga att taxera; man (Forts.'
må gå så långt ner som helst på bråkets skala, kan man icke på
förhand taxera dem och säga: så och så mycket äro de värda. Hvad
blir då följden? Jo, man nödgas utesluta och ställa lika med noll
alla bevisningsmedel, hvilka äro i någon större man tvifvelaktiga.
Detta har sin vigtigaste tillämpning på det vanligaste bevismedlet:
vittnen. Vittnena indelas i två klasser, goda vittnen och dåliga
vittnen, i jäfviga och ojäfviga, såsom det heter. Det ena duger och
bär sin bestämda beviskraft, det andra har ingen beviskraft alls.
Hvad gör nu den fria bevispröfningen med detta system? Den
drager ett streck öfver allt sammans. Den säger: det är en omöjlig
och hopplös uppgift denna att söka göra bevispröfningen till en
aritmetisk operation. Det är omöjligt att på förhand taxera alla
bevismedel, som kunna förekomma, och gifva dem den valör, de
verkligen besitta. Går man så till väga, gör man något, som är till
stor skada för rättslifvet; man befäster ett svalg emellan den for¬
mella rätten, den som kan göras gällande vid domstolarna, och den
verkliga, den materiella rätten. Man tvingar rättskipningen till den
mest tröstlösa inkompetensförklaring. Domaren får uttala såsom
rätt hvad han sjelf inser icke vara det. Rätten finnes, men bevis¬
ningen brister. »Non deficit jus sed probatio.» Den fria bevispröf¬
ningen stryker nu ett streck öfver den aritmetiska taxeringen;
bevisen få gälla hvad de kunna.
Men sedan den gjort detta, kan den äfven göra någonting annat.
Då man icke längre är tvungen att tillmäta ett bevismedel ett visst
värde, så kan man säga: »släpp då fram alla bevis, alla upplysnin¬
gar, äfven de, som kunna vara tvifvelaktiga. Under vissa förhållan¬
den och i visst sammanhang kunna dessa upplysningar, de må i och
för sig vara än så tvifvelaktiga, likväl bidraga till spridande af
ljus och klarhet i saken. Det finnes ingen källa så grumlig, att
man icke kan ur densamma destillera fram en droppe klart vatten.»
Med den fria bevispröfningen följer sålunda något, som jag med
ett kort uttryck skulle vilja beteckna såsom den fria bevisföringen,
friheten att föra hvilka bevis som helst.
Är nu detta hvad förslaget gifver? Till eu del; det gifver bevis-
pröfningen fri. Detta är icke någon nyhet, det sunda förståndet har
sedan länge i praxis brutit de skrankor, som 1734 års lag satte.
Det är väl bekant, att man i praxis ej känner sig bunden af dessa
stränga regler; till och med i de svåraste brottmål har man sett en
fällande dom grundas endast på indicier. Detta är således ingen¬
ting nytt. Bevispröfningens frihet erkännes ej uttryckligen i för¬
slaget, såsom den föregående talaren också antydde; men detta är
icke heller af nöden. Ty finnas icke några regler, som binda domaren,
så är naturligtvis friheten den enda lagen, sunda förståndet det enda
N:o 21.
Lagförslag o\
ändring i
vissa delar c
rättegångs¬
balken.
(Forts.)
8 Lördagen den 5 April.
1 rättesnöret; domaren följer samma metod som hvarje annan men-
f niska, som går ° att bilda sig en bestämd öfvertygelse i en vigtig sak.
Den föregående ° talaren yttrade sig om den 29 §. Den är af
följande lydelse: »två vittnen vare om det, hvari de sammanstämma,
fullt bevis, der ej omständigheter förekomma, som förringa till¬
förlitligheten af deras berättelse.»
Jag far säga, att jag mycket beklagar, att en sådan paragraf
ansetts behöflig i det föreliggande lagförslaget. Jag frågar Er,
mine. herrar, finnes det någon här, som, i händelse två fullt tro¬
värdiga, klara vittnen intygade en sak och ingenting i målet strede
deremot eller förringade deras egen trovärdighet, skulle tveka att
saga: detta är styrkt? Det tror jag icke. Och skulle det finnas
någon domare, som verkligen behöfde en sådan fingervisning, så
säger jag: den mannen har misstagit sig om sin kallelse; han skulle
sitta annorstädes än i domaresätet. Men jag gifver den föregående
talaren rätt deruti, att denna bestämmelse är icke blott onödig, utan
äfven vilseledande, ty man kan draga den slutsatsen, att när lagen
behöfver säga detta: två vittnen äro fullt bevis, derest intet före¬
kommer, som förringar tillförlitligheten af deras utsago, har man
då ej^ skäl att fråga: nå, ett vittne, kan det vara fullt bevis? Och
om något, äfven det obetydligaste, förekommer mot hvad de två in¬
tyga, är det då slut med beviset? Mine herrar, vi skola icke tro,
att i verkligheten fallen förekomma i sådan renhet, att det finnes
endast en strömning i bevisen. Nej, det vanliga är, att det är kon¬
kurrerande strömningar; bevisning fins för och emot; huru skall
man göra då?
Jag betraktar denna paragraf som ett ledsamt arf från den
gamla tiden, men jag hoppas, att den svenska domarens klokhet
skall bestå profvet och han icke falla offer för den frestelse, som
ligger i en sådan bestämmelse.
Vi hafva sålunda fått pröfningens frihet, men bevisföringens
finhet, hafva vi fått den? Nej! Den föregående talaren bär rätt uti
att, vill man kasta in i processen alla möjliga bevismedel, äfven de
tvifvelaktiga, får man ändra domstolarne och rättegångsförfarandet
högst väsentligt. De duga icke. Vi kunna icke — för att använda
samma bild som nyss — begagna de grumliga källorna, ty vi hafva
icke destillationsmetoden. Tryggheten mot de faror lian framhöll
ligger deruti, att rättegångsordningen fortfarande såsom hittills håller
de mest tvifvelaktiga bevismedlen borta. Vi hafva fortfarande vitt-
nesjäfven qvar, om än något reducerade. Detta är som sig bör.
Med en partiel reform var annat icke möjligt. Förslaget har icke
velat flyga högre än vingarne buro. Häri ligger tryggheten.
Jag tror derför, att man om reformen väl kan säga, att den
icke är stor, icke vidtgående. För min del får jag säga, att jag
önskar, att den hade kunnat vara större. Men hvad man deremot
icke kan påstå om reformen är, att den är farlig.
Jag yrkar bifall till paragrafen.
9
N:o 21.
Lördagen den 5 April.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, godkändes den Lagförslag om
föreliggande paragrafen. solklar af
rättegångs-
4 Och 9 §§. balken.
i Forts.)
Godkändes.
17 kap.
1 §■
Herr Unger: På grund af hvad jag förut anfört i denna sak,
ber jag att få yrka afslag å 1 §.
Medan jag har ordet vill jag ock med anledning af justitie-
rådet Afzelii yttrande säga, att jag anser verkligen, att han målat
den legala bevisteorien i väl starka färger. Man är icke så klaf¬
bunden, som han tycktes vilja göra gällande; domstolarne hafva
dock, äfven nu, pröfningsrätt angående kraft och verkan af före-
bragt bevisning, såsom t. ex. då det talas om att domaren skall
utleta, hvari vittnena »sammanstämma eller dem i omständigheterna
skiljer åt», och sedan »pröfva hvad verkan deras vittnesbörd ega kan»;
och än mera angående förekomna liknelser och omständigheter, och
jag har icke heller hört talas om fjerdedels bevisning o. d.
Vidare yttrade den högt ärade talaren, att då denna bestäm¬
melse tillkom, var den berättigad; det skedde då af misstroende
mot domarekåren, »och detta med rätta». Jag lemnar derhän, huru¬
vida detta verkligen var förhållandet; men hade så varit, synes man
val äfven nu böra misstro domarekåren och behålla den legala be¬
visningen, ty domstolarne äro sammansatta hufvudsakligen på samma
sätt nu som år 1734.
Slutligen talade han ock något om den fria bevisföringen. Jag
vet icke annat, än att vi hafva sådan redan nu.
Jag yrkar, som sagdt, afslag å den föredragna paragrafen.
Herr Afzelius: Den ärade talaren gjorde sig skyldig till ett
missförstånd af mina ord, som jag icke gerna vill låta göra sig
gällande hos andra. När jag talade om den legala bevisningsteorien,
talade jag icke om dess tillämpning i Sverige och i 1734 års lag —
tvärtom sade jag, att med vanligt förstånd och vanlig moderation
hade denna lag intagit ställning till densamma — utan jag talade
om denna teori, sådan den infördes under den romerska kejsartiden,
och jag framhöll att den då framkallades af ett misstroende mot
domarne, som var fullt berättigadt, ett misstroende, som dock icke
rigtade sig mot domarenas förstånd, utan mot deras moral.
Herr Trygger: 1 § har fått en formulering, som sannolikt
icke tillfredsställer många. Emellertid skall jag icke yrka åter-
remiss; jag vill endast be att få till protokollet betona, att jag
har den uppfattningen af paragrafens mening, att hvad som står i
N:0 21.
10
Lördagen den 5 April.
Lagförslag om paragrafen om »skäl och omständigheter, som till stöd för parter-
andnng t nas Uppgifter förekommit», icke har någon särskild betydelse derhän,
rättegångs- aH bevis-tema i rattegangen skulle vara parternas påståenden och
baiken. icke, såsom torde vara det rigtiga, de fakta, som äro omedelbart
(Forts). relevanta för den ifrågavarande rättstvisten.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr tal¬
mannen, att beträffande förevarande paragraf yrkats, dels att den¬
samma skulle godkännas, dels ock att paragrafen skulle afslås.
Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på godkännande af paragrafen vara
med öfvervägande ja besvarad.
2 och 3 §§.
Godkändes.
4 §■
Herr Afzelius: Den anmärkning, jag har att framställa, kan
måhända synas herrarne nog obetydlig; men då det gäller en för¬
ändring i den del af vår allmänna lag, som praktiskt taget är den
vigtigaste och äfven den, som oftast komme till användning, anser
jag det angeläget, att deri icke får insmyga sig något uttryck, som
är origtigt.
Det heter i denna paragraf: »I brottmål ege rätten, med hän¬
syn till hvad i öfrigt förekommit i målet och till målets beskaffen¬
het, pröfva, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas parts erkän¬
nande.» Det är således fråga om att pröfva beviskraften af partens
erkännande i målet, — hvilken verkan jag skall tillägga detta. För¬
modligen förutsättes — ehuru det icke omtalas — att man skall
taga hänsyn till erkännandet sjelf!, sättet, på hvilket det framkom¬
mer; men här uttryckligen säges det, att man skall taga hänsyn till
hvad i öfrigt förekommit i målet och slutligen »till målets beskaffen¬
het». Jag frågar dem af Eder, mine herrar, som icke äro lärda, d. v. s.
dem, som icke äro jurister: begripa herrarne detta, begripa herrarne
huru det går till att pröfva ett erkännande »med hänsyn till målets
beskaffenhet»? Hvad hafva dessa två saker med hvarandra att
göra?
Hvarpå beror erkännandets beviskraft? Den beror derpå, att
ingen gerna ljuger till sin egen nackdel, att det icke finnes någon
rimlig anledning till att en anklagad skulle säga något, som ådroge
honom en menlig påföljd, straff, om han icke drefves dertill af samvets¬
skäl eller derför att det icke vore värdt att neka. Detta är den
allmänna grunden, hvarför jag tror på ett erkännande. Huru skulle
nu målets beskaffenhet kunna ha betydelse för tillämpningen af denna
allmänna grund? Jo, naturligtvis så, att ju svårare påföljd han ådrager
sig genom att erkänna, desto lättare skulle jag tro honom, — således
ju gröfre brottmålet är, desto lättare skulle jag tro erkännandet
11
N-.o 21.
Lördagen den 5 April.
vara sant. Men förhållandet är naturligtvis rakt motsatt; meningen är Lagförslag om
den motsatta. Hvad är det man syftar på? En helt annan sak. Döma- af
ren skall vid utredningen i gröfre brottmål förfara med större nog- rättegångs-
grannhet; han skall anställa undersökningar och kontraprof och känna baiken.
sig för på alla sätt; detta är genom en förordning af 1820 ut- (Forts.)
lyckligen föreskrifvet. Följden blir derför den, att domaren genom
ransakningen erhåller ett mycket större material för att pröfva,
huruvida erkännandet verkligen håller streck, än han får i små brott¬
mål. Uttrycket »hvad i öfrigt förekommit i målet» blir till sin
innebörd mycket rikare i sådana mål än i små brottmål. Detta är
hela saken, om man rätt förstår den. Detta uttryck »och till målets
beskaffenhet», hvilket tillkommit i den allra sista upplagan af för¬
slaget, är således fullkomligt onödigt och kan derjemte verka miss¬
ledande. Jag hemställer för ty, att paragrafen måtte godkännas
med uteslutande af dessa ord: »och till målets beskaffenhet».
Herr Hassel rot: I motsats mot den föregående talaren skall
jag be att få yrka bifall till paragrafen oförändrad. Det ligger
i sakens natur — och det erkände han också — att man icke får
gifva samma vitsord åt ett enkelt erkännande i ett groft brottmål
som i en mindre förseelse; man får icke fästa samma afseende vid
ett erkännande i fråga om rån eller mord som i fråga om förseelse
mot velocipedreglementet eller dylikt. Detta är anledningen till att
dessa ord tillkommit. Det är icke blott hvad i målet förekommit,
som domstolen skall taga hänsyn till, utan äfven till målets beskaf¬
fenhet; och jag är öfvertygad, att ingen domare skall misstaga sig
om paragrafens mening. Jag anser det icke blott behöfligt, utan
alldeles nödvändigt, att domstolen tager hänsyn icke endast till hvad
i målet förekommit, utan också till målets beskaffenhet, då han skall
pröfva verkan af ett erkännande. Jag tror således, att tillägget är
fullt rigtigt och att det icke kan misstydas.
Herr Annerstedt: På sätt den förste talaren redan antydt,
har den lydelse, som ifrågavarande paragraf erhållit, tillkommit sedan
det till högsta domstolen remitterade förslaget återkommit med dom¬
stolens anmärkningar, och det är just med hänsyn till de vid denna
paragraf inom högsta domstolen framstälda anmärkningar, som den
nya redaktionen blifvit vald.
Ett af justitieråden yttrade sig i fråga om denna paragraf på
följande sätt: »Brottets beskaffenhet är af betydelse så till vida, att
anspråken på fullständighet i undersökningen måste ställas väsent¬
ligen lägre i mål angående obetydliga förseelser än i mål angående
grafva brott, och att i följd häraf, under i öfrigt lika förhållanden,
erkännandet i ena fallet kan medföra den verkan, att undersökningen
afslutas, i andra fallet icke » Och att så verkligen är förhållandet,
torde icke någon vare sig jurist eller icke jurist i kammaren vilja
betvifla; ty det är eu känd sak, att vid obetydliga och ringa brott¬
mål nöjer sig domstolen med att helt enkelt taga erkännandet af
förbrytelsen för godt. Om herrarne granska förhållandena t. ex. vid
N:0 21.
12
Lördagen den 5 April.
Lagförslag om Stockholms rådstufvurätt, så befinnes, att i ganska inånga brottmål
vism helår af ^ anses fullt tillräckligt, att ett skriftligt erkännande förelegat.
rättegångs- Men det är också kändt, att i grafva brottmål är detta icke tillräck-
baiken. ligt, utan der måste undersökning företagas, tills målet blifvit, så
(Forts.) vidt ske kan, fullständigt upplyst. Jag tror icke, att den valda
redaktionen kan erhålla den betydelse, som den förste talaren velat
deri inlägga, utan den synes mig tillräckligt tydligt angifva det för¬
hållande, som vid lagförslagets granskning i högsta domstolen an¬
tyddes.
På dessa skäl tillåter jag mig yrka bifall till den föredragna
paragrafen oförändrad.
Herr Afzelius: Hvad som här af ett par talare blifvit anfördt
är naturligtvis på intet sätt stridande mot hvad jag sagt. Särskildt
det af den siste talaren upplästa yttrandet från högsta domstolen är
dermed fullkomligt konformt och det utmynnade just i ett yrkande
sådant jag nyss gjort. Det är intet tvifvel om, att i små brottmål
afstannar undersökningen förr än i stora brottmål. Det är fullkom¬
ligt missledande att i det anförda yttrandet lägga in något annat;
men icke är det verkan af erkännandet, som influeras af den saken,
utan sjelfva processinstruktionen, som blir fullständigare i de senare
målen och derför ger större material vid pröfningen.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på nu föredragna paragraf yrkats, dels att
densamma skulle godkännas i oförändradt skick, dels ock af herr
Afzelius, att paragrafen skulle godkännas med uteslutande af orden
»och till målets beskaffenhet».
Härefter gjordes propositioner jemlikt dessa båda yrkanden, och
förklarades propositionen på paragrafens godkännande utan ändring
vara med öfvervägande ja besvarad.
5-10 §§.
Godkändes.
11 §.
Herr Afzelius: Den anmärkning, som jag har att göra, gäller
andra stycket i denna paragraf, der det heter: »Gör part mot vittne
annat jäf» (än att vittnet är yngre än femton år eller saknar för¬
ståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende) »och
förekommer anledning att jäfvet är lagligen grundadt, ändå att det
ej kan strax fulltygas; pröfve rätten, om vittnet må genast höras eller
med förhöret skall anstå till annan dag, och förelägge rätten den
part, som gjort jäfvet, att det styrka, der vittnet blifvit strax hördt,
å viss dag och, der med förhöret skall anstå, å den dag, till hvilken
förhöret uppskjutits, vid äfventyr att vidare rådrum för sådant ända¬
mål ej medgifves».
13
N:0 21.
Lördagen den 5 April.
Fallet är således detta: en part kommer med sitt vittne och
vill höra det vid rätten. Motparten säger: detta vittne är jäfvigt,
det har del i saken, det kan vänta nytta eller skada deraf. Natur¬
ligtvis kan man icke begära, att den part som vill jäfva vittnet,
skall vara beredd att stante pede bevisa detta; ty han vet icke,
hvilka skola komma såsom vittnen, och kan derför icke hafva sin
bevisning i beredskap. Huru skall man då bete sig? Efter nu gäl¬
lande lag med den legala bevispröfningen hör man naturligtvis vitt¬
net; om det sedan befinnes jäfvigt, drar man endast ett streck öfver
vittnet och säger: det är ett svart får, det räknas icke. Den saken
är enkel. Men med den fria bevispröfningen är sådant omöjligt; allt,
som kommer in i processen, måste då utöfva den verkan det kan;
man kan icke helt enkelt stryka bort det. Derför måste vi — deri
ligger just sjelfva tryggheten vid reformen hålla borta från rätte¬
gången allt, som är i högre grad tvifvelaktigt. Derför hafva vi
jäfven, icke för att sedermera .stryka öfver det jäfviga vittnet, utan
för att hålla det borta, aldrig släppa fram det. Derför ligger också
mycken vigt uppå att, om ett vittne verkligen är jäfvigt, man icke
af brist på ögonblickligt bevis hör det genast. Meningen med denna
paragraf har för den skull varit, att, om sannolika skäl förekomma
för att ett vittne är jäfvigt, man skall låta vara med förhöret och
gifva den part, som vill jäfva vittnet, tid att bevisa jäfvet. Genom
den ändring, som gjorts af lagutskottet vid ett föregående tillfälle
— jag tror det var 1893 — kommer nu denna tanke alldeles icke
fram. Det ligger nära till hands, att en ifrig, sanningssökande do¬
mare säger: »jag älskar icke dessa skrankor, jag vill höra detta
vittne. Jag har i det afseendet en fullkomligt fri pröfningsrätt.»
Så höres vittnet; och när jäfvet sedan styrkes, kommer beviset för
sent. Detta är icke rätt, icke öfverensstämmande med förslagets
grunder.
Derför anhåller jag, herr talman, om återremiss för att få para¬
grafen omredigerad på ett sätt, som bättre än nu angifver det syfte,
som skall uttryckas. Den redaktion, jag tänkt mig, skulle vara
följande: Gör part mot vittne annat jäf, men kan det icke strax
styrka, pröfve rätten med afseende å de skaf som för jäfvet anförts,
huruvida vittnet må genast höras eller om med förhöret skall anstå
till annan dag; och förelägge rätten, derest med förhöret skall anstå,
den part, som gjort jäfvet, att å den dag, till hvilken förhöret upp-
skjutits, styrka jäfvet, vid äfventyr att vidare rådrum för sådant
ändamål ej medgifves. Derigenom blir framhållet, att hvad domaren
skall taga hänsyn till vid pröfningen, är skälen för jäfvet. År det
endast lösa anmärkningar, som framställas, hör han vittnet utan
vidare, men om verkliga skäl synas föreligga, bör han uppskjuta
förhöret.
Herr statsrådet Westring: Jag måste gifva den föregående
talaren rätt deruti, att från principiel synpunkt borde det vara sä,
att med förhör af vittne skulle anstå, tills frågan om dess jäfvighet
hunnit blifva prof vad. Detta var också föreslaget i det af nya lag-
Lagförslag om
ändring i
vissa delar af
rättegångs¬
balken.
(Forts.)
N:0 21. 14 Lördagen den 5 April.
Lagförslag om beredningen utarbetade förslaget till lag om bevisning. Emellertid
vissa^deilr af ans^8 lagutskottet, när detta förslag år 1893 af Riksdagen behandla-
rättegängs-1 des, att sagda bestämmelse skulle föranleda onödig tidsutdrägt och
hälben. mången gång komma att innebära en obillighet mot vittnena och
(Forts.) den part, som inkallat dem. Lagutskottet åberopade jemväl, att
enligt nu gällande lag vittnesförhör kunde få ega rum innan fram-
stäldt jäf pröfvades, med rätt för domstolen att sedermera pröfva
vittnesmålets verkan såsom bevis. På dessa skäl ändrade lag¬
utskottet paragrafen till öfverensstämmelse med den lydelse, som den
nu fått, och detta förslag antogs då af Första Kammaren.
Jag tror ej heller, att någon större fara kan vara förbunden med att
gifva stadgandet den föreslagna lydelsen. Det heter i paragrafen,
att rätten skall pröfva, om vittnet bör genast höras eller om med
förhöret skall anstå. Deruti ligger, enligt mitt förmenande, tydlig
anvisning för domaren att verkställa just en sådan pröfning, som
den föregående talaren synes med sitt ändringsförslag hafva afsett.
Meningen är naturligtvis, att domaren icke skall tillåta att vittnet
höres, derest det finnes sådan jäfsanledning mot vittnet, att det är
fara för mened eller andra vigtiga omständigheter göra det önskligt,
att vittnet icke höres förr än det blifvit utredt, huruvida jäf före¬
ligger eller icke. —- Det har emellertid vidare anförts, att derest
ett jäfvadt vittne höres och jäfvet sedan gillas, finnes vittnesmålet
i alla fall i protokollet, och med den fria bevispröfningen kommer
det ovilkorligen att inverka på målets utgång. Härtill vill jag
erinra, att i den förevarande paragrafen intagits detta stadgande:
»Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var jäfvigt, pröfve rätten,
då dom i målet fälles, hvad afseende må å vittnets utsago fästas.»
Här ligger ju också en bestämd anvisning, huru domaren i föreva¬
rande hänseende skall förfara. Stadgandet lärer nemligen innebära,
att så snart omständigheterna äro sådana, att någon anledning till
tvekan förefinnes, domstolen har att lemna det jäfvade vittnets ut¬
sago utan afseende. Detta lärer sålunda blifva regeln, om ock, det
måste jag medgifva, ett sådant vittnesmål emellanåt kommer att åt¬
minstone i någon mån influera på bevispröfningen.
På grund af hvad jag nu anfört, tror jag icke, att det vore
farligt att antaga paragrafen enligt den föreliggande lydelsen. Emel¬
lertid ser jag intet hinder för att den af den föregående talaren
föreslagna lydelsen också kan accepteras.
Herr Hasselrot: Såsom herr statsrådet Westring påpekat,
gifver sista punkten i denna paragraf anledning att antaga, det man
icke skall absolut ogilla eller underlåta att fästa hvarje afseende
vid ett vittnesmål, afgifvet af ett vittne, som sedan jäfvats, utan do¬
maren har rätt att fästa det afseende dervid, som skäligt synes. I
denna bestämmelse ligger också en anledning till att ett vittne, som
är jäfvigt, icke höres, om sådant skäligen kan förhindras. Man bör
icke — och, så vidt jag förstår, är det ej heller meningen — höra
vittne, mot hvilket finnes skälig anledning till jäf, för att icke på
obehörigt sätt bereda bevisföi-mån åt den, som åberopat vittnet. Då
15
N:0 21.
Lördagen den 5 April.
emellertid den förste talarens formulering synes mig mera distinkt °m
och mera träffa målet, än den formulering, som förefinnes i Kongl. ”e”ar\/
Maj:ts och utskottets förslag, instämmer jag i yrkandet om återremiss rättegångs-
balken.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr tal- (Forts.)
mannen, att derunder endast yrkats, att nu förevarande paragraf
skulle visas åter till utskottet.
Sedermera gjordes propositioner, först på paragrafens godkän¬
nande samt vidare på densammas återförvisning; och förklarades den
senare propositionen vara med ja besvarad.
12 §.
Godkändes.
13 §-
Herr statsrådet Westring: I denna paragraf har lagutskottet
gjort eu ändring i Kongl. Maj:ts förslag, mot hvilken ändring jag
skall anhålla att få göra några erinringar.
Paragrafen handlar om de fall, i hvilka vittnen ega undandraga
sig att yppa hvad de hafva sig bekant. Och det tillägg, som lag¬
utskottet har gjort, är så lydande: »Utan parts medgifvande må
ej heller någon höras såsom vittne om hvad parten för honom i för¬
troende och mellan fyra ögon omtalat, der ej fråga är om ärekränk¬
ning.» Detta stadgande är hemtadt från kongl. brefvet af den 24
april 1754, hvilket ursprungligen synes vara utfärdadt för ett speciel
mål, men sedermera ansetts böra tillämpas såsom en allmän regel,
dock endast i brottmål. Då i de föregående förslagen detta äldre
stadgande icke upptagits, är anledningen dertill naturligtvis den, att
man icke velat utesluta detta medel att få fram sanningen, och det
synes ganska vigtigt, att ett sådant uteslutande ej eger rum. Det
är icke alls sällsynt, att man i rättegångar åberopar ett s. k. erkän¬
nande utom råtta, och det utgör ganska ofta ett godt bevismedel.
Det har vid föregående diskussion här i kammaren åberopats, att
sådant erkännande, särskildt i barnuppfostringsmål, der det är svårt
att få bevis, ofta är det enda bevisningsdatum man har. _ Om man
skall utesluta dylika yttranden från att få framföras af vittnen, höi¬
det åtminstone förekomma afgörande betänkligheter mot att^ de fa
komma fram. Finnes det nu verkligen sådana betänkligheter?
Lagutskottet åberopar, att det ofta kan inträffa, att en person
kommer i behof att rörande någon sin civila eller kriminella ange¬
lägenhet förtro sig åt en vän eller yrkesmessig rådgifvare utan att
vilja anlita denne att föra talan i rättegång eller att deri biträda;
och anser lagutskottet, att sådant hör få ske utan risk att hvad i
detta ändamål i förtroende och mellan fyra ögon meddelas, skall
komma att genom ett eventuel vittnesmål offentliggöras. Härom
vill jag först anmärka, att, om det verkligen är fråga om ett med¬
delande i förtroende, det väl endast är ringa anledning att befara,
N:0 21
Lagförslag o
ändring i
vissa delar t
rättegångs¬
balken.
Forts/
16 Lördagen den 5 April.
att ett vittnesförhör om ett dylikt samtal skall förekomma, ty har
den, som mottagit förtroendet, verkligen bevarat det såsom sådant,
lärer det väl icke ofta inträffa, att motparten får någon reda på
den saken. Vidare är det att märka, att det redan i paragrafen, sådan
den utaf Kongl. Maj:t föreslagits, är stadgadt, att den, som blifvit
anlitad att föra parts talan i rättegång eller deri honom biträda, ej
må utan hufvudmannens medgifvande höras såsom vittne om hvad han
för fullgörande af det uppdrag fått sig förtrodt. Med detta stad¬
gande synes det, som man skulle hafva gått tillräckligt långt i be¬
redande af skydd för enskilda förtroenden. Situationen skall ju vara
den, att parten ljuger inför domstolen, ty annars finnes det ju intet
behof af att det förtroliga yttrandet kommer fram. Parten ljuger,
och det__är för att motbevisa honom, som ett dylikt yttrande åbe¬
ropas. År det verkligen något skäl att hafva misskund med en part,
som icke talar sanning inför domstolen? Man måste försöka att
bryta med den gamla satsen prima regula juris est negare och med
styrka inskärpa för parterna, att deras ovilkorliga pligt i främsta
rummet är att tala sanning. Det synes mig, att ett stadgande i
denna rigtning skulle vara att uppmuntra motsatsen.
Lagutskottet säger vidare, att det finnes ingen fara för, att
detta stadgande skall blifva missbrukadt, enär vittnet har att under
edens förpligtelse förklara, att han icke vet något annat än det som
blifvit honom sagdt i förtroende. Emellertid visar erfarenheten
ganska bestämdt, att det i förevarande afseende nu gällande stad¬
gandet missbrukas på det sättet, att det begagnas såsom svepskäl af
den, som vill undandraga sig att vittna, oförmånligt eller förmånligt,
allt efter som hans ställning är till den part det gäller. Man ger
på detta sätt vittnena ett slags anledning att undandraga sig vitt-
nespligten, utan att samvetet allt för mycket behöfver slå dem.
Slutligen ber jag få påpeka, att den affattning, som gifvits
stadgandet, i hvarje fall icke torde vara fullt korrekt. Det heter
nemligen, att stadgandet skall gälla »der ej fråga är om ärekränk¬
ning», d. v. s. då fråga är om ärekränkning, skall vittnespligt före¬
ligga. Detta tillägg har tillkommit för att bemöta en invändning,
som gjordes emot detta förslag här i kammaren i ett tidigare skede,
den invändningen nemligen, att det skulle blifva ett godt tillfälle föl¬
en bakdantare att ostraffadt gå omkring och sprida sin ärekränk¬
ning, om han endast till alla dem, som finge del af det ärekränkande
yttrandet, förklarade, att det skedde i förtroende. Man har sålunda
velat undvika, att, när det åtalade brottet består i en ärekränkning,
som just begåtts genom ett yttrande, lemnadt i förtroende, den.
hvilken fått förtroendet, icke skall vara behörig eller skyldig att
afgifva vittnesmål. Stadgandet har emellertid, såsom det lyder, en
vida mer omfattande portée. Det skulle nemligen medföra, att om
en person är tilltalad för ärekränkning, och han före eller under
rättegången för någon i förtroende erkänt att lian verkligen gjort
sig skyldig till detta brott, så skall den som fått förtroendet äfven
i ett sådant fall vara pligtig att vittna. Ja, häremot är naturligtvis
ifrån min ståndpunkt icke något att anmärka, men alldeles oförklar-
17
N:o 21.
Lördagen den 5 April.
ligt är det, hvarför ärekränkningsbrott skulle åtnjuta en sådan för- Lagförslag om
månsrätt framför andra brott. Hvarför skall vittnespligt föreligga, ^^deiar af
om någon utom rätten i förtroende erkänt, att han gjort sig skyldig V^rättegångs-
till ärekränkning, då den icke skulle föreligga, om någon på ena- baiken.
banda sätt erkänt, att han begått mord, dråp, stöld etc.? Jemväl (Forts.)
vill jag fästa uppmärksamheten derå, att det vill synas, som om sista
punkten i paragrafen skulle blifva alldeles öfverflödig, i fall det före¬
slagna tillägget införes.
Redan lagkomitén i dess första förslag till ändring i rättegångs¬
balken förordade afskaffandet af bestämmelsen i det nämnda brefvet
af 1754, och de sedermera uppgjorda förslagen hafva alla intagit
samma ståndpunkt. Det synes mig icke vara lämpligt, om man nu,
då man antager ett friare system i afseende å bevisningen, skulle
icke blott bibehålla detta gamla och omoderna stadgande, utan äfven
utsträcka det, så att det komme att gälla icke allenast, såsom nu,
i brottmål, utan äfven i tvistemål. Förslag, väsentligen öfverensstäm¬
mande med det som nu af lagutskottet gjorts, hafva också före¬
legat vid båda de tillfällen, då bevisningslagen förut varit föremål
för kammarens pröfning, 1893 och 1897. Vid båda dessa tillfällen
har kammaren emellertid afslagit dessa yrkanden och bifallit para¬
grafen i det skick, som Eongl. Maj:t föreslagit. Det är således att
hoppas, att kammaren nu bibehåller den ståndpunkt, som kammaren
vid två föregående tillfällen intagit i denna fråga.
Herr Hasselrot: Den ärade talaren framhöll såsom en grund¬
sats, hvilken skulle vara grundläggande för uppfattningen af denna
lag, att lagstiftningen icke borde utesluta någonting, som kan be¬
fordra sanningens uppdagande; och detta är ju alldeles rigtigt — i
regel.
Denna paragraf afser dock just att göra undantag från denna
allmänna regel. Här stadgas i Kongl. Maj:ts förslag, att läkare
eller _ prest icke behöfver vittna om något, som han på grund af
sin tjenst får sig bekant. Lagstiftningen har sålunda redan slopat
grundsatsen i denna del och har jemväl tillagt, att hvad man i
förtroende omtalat för sin juridiske rådgifvare och sitt biträde i
rättegången, derom får icke vittnas. Det kan derför här endast
vara fråga om huru långt undantagen böra gå.
Lagutskottet har nu vidgat Kongl. Maj:ts förslag derhän, att
vittnesmål icke blott icke skola behöfva afläggas om hvad man sagt
till en prest, en läkare eller en advokat, utan att man äfven skall slippa
vittna om hvad en person anförtrott en vän, då förtroendet är gifvet
mellan fyra ögon.
Jag vill särskildt fästa uppmärksamheten på att vi ju icke
ega ett legaliseradt advokatstånd, och att man sålunda icke kan
finna en formulering, hvarigenom advokaten likställes med presten
och läkaren. Om man sålunda vänder sig till en advokat och an¬
förtror honom sin sak, så slipper advokaten att vittna, om han bi¬
träder i rättegången, men gör han icke detta sjelf, utan öfverlem-
nar detta åt eu kamrat eller åt ett sitt underordnade biträde, då
Förda Kammarens Prat, IDOL*. N:o 21.
o
N:o 21. 18 Lördagen den 5 April.
Lagförslag om han skyldig att vittna om hvad han i förtroende fått veta. Detta
vista1 delur1 af blunda en brist hos den sista punkten i paragrafen enligt Kongl.
mRättegångs- Maj:ts förslag. Denna brist har lagutskottet trott sig böra afhjelpa
bräken. genom den allmänna bestämmelsen, att man icke skulle behöfva
(Forts.) vittna om hvad man fått höra i förtroende mellan fyra ögon. Det
står ock i det gamla kongl. bref, som ligger till grund för detta
stadgande, att all förtrolig sammanlefnad och vänskap skulle för¬
störas, om man skulle vara skyldig att tala om hvad man på detta
sätt fått höra.
Det förhåller sig nog icke så, som den förste ärade talaren
sade, att det är svårt för motparten att hitta på ett dylikt vittne,
ty oftast har han väl reda på att ett vänskapligt förhållande råder
mellan hans vederdeloman och en viss annan person, hvilken han
då kan åberopa som vittne. Denne komme då att till skada för sin
vän tala om hvad han vet.
Samme ärade talare menade äfven, att, med utskottets formu¬
lering af paragrafen, den sista punkten skulle vara öfverflödig. Nej,
det är den icke, ty den behöfves just för det fall af ärekränkning,
som han omnämnde. Jag tänker nu icke på den, som gått och
tisslat och tasslat om att en annan person har begått en förbrytelse,
utan på den, som erkänt för en person, att han har gjort sig skyl¬
dig till ett ärekränkningsbrott. Är denne person mitt biträde i
rättegången, så får han enligt sista punkten i paragrafen ej yppa
hvad som blifvit honom härom anförtrodt. Denna sista punkt
är jemväl behöflig för det fall, att två advokater arbeta tillsam¬
mans, och erkännandet gjorts inför dem båda. Erkännandet har ju
då ej skett mellan fyra ögon, men rättegångsbiträdet bör väl ändock
vara befriadt från att vittna om hvad på sådant sätt blifvit honom
anförtrodt.
Den sista punkten är derför ingalunda obehöflig^'ord genom
tillskjutandet af den bestämmelse, lagutskottet föreslagit. Jag er¬
känner dock, att formuleringen kunde varit bättre och att den in¬
skjutna punkten och den sista punkten kunnat arbetas bättre till¬
sammans. Jag har särskild! i går sett ett alternativt förslag, som
fördelaktigare och lämpligare uttrycker hvad lagutskottet här har
menat.
Under sådana förhållanden skall jag, på det att lagutskottet
måtte få tillfälle att omformulera paragrafen, tillåta mig att yrka
återremiss.
Herr Trygger: Med afseende å de sista orden »der ej fråga
är om ärekränlming» har lagutskottets ordförande redan erkänt, att
den anmärkning, som statsrådet Westring gjorde, var berättigad,
och man torde sålunda kunna hysa förhoppning om att denna punkt
blir omredigerad, ty den duger tydligen icke, sådan den nu blifvit
föreslagen.
Hvad åter angår sjelfva frågan, om ett vittne skall vara be¬
friadt från att yppa hvad det fått veta i förtroende, kan jag icke
instämma i hvad statsrådet Westring gjorde gällande, att man bör
19
N:0 21.
Lördagen den 5 April.
upphäfva hvarje stadgande i en dylik retning, men å andra sidan
tror jag, att lagutskottet har gått för långt. Jag anser, att det
rigtiga är att bibehålla den bestämmelse, vi för närvarande hafva.
Vi hafva icke känt något behof af en dylik inskränkning i vittnes-
pligten med afseende å civila mål, och vid sådant förhållande kan
jag icke finna, hvarför vi skola göra någon inskränkning med af¬
seende å dem. Hvad återigen beträffar brottmål, hafva vi redan
denna inskränkning, och, enligt min mening, är den der väl berät¬
tigad. Statens intresse att straffa brottslingen är dock icke större
än det intresse, som staten har deri, att icke all förtrolig samman¬
lefnad menniskor emellan upphör. Särskildt när man kommer in på
det kriminella området, är det som förtroendet kommer mest i fråga
och är berättigadt.
I samband härmed vill jag säga, att det föreslagna undantaget
beträffande ärekränkning, äfven om det skulle vara formelt rigtigt,
synes mig vara oberättigadt och olämpligt, ty huru ofta är man icke
af en eller annan anledning rent af tvungen att under förtroendets
insegel uttala sig om andra personer. Man är kanske icke säker
på sin sak, men man anser sig dock böra gå till en god vän och
tala om saken i förtroende för honom, utan tanke på att vilja göra
sig skyldig till någon som helst ärekränkning, blott för att lemna
eu nödvändig erinran, för att förekomma en hotande skada för den,
till hvilken man vänder sig. Mig synes, att ett sådant förtroende
skall vara skyddadt lika väl som något annat. Häremot kan man
nu invända, att man på det sättet kunde gå till Per och Pål och
hundratals personer och gifva dem ett dylikt förtroende. Nå väl,
derpå vill jag svara: hvad man sagt till en massa menniskor mellan
fyra ögon i s. k. förtroende, det är intet förtroende. Det första
vittnet och möjligen äfven det andra må man väl kunna befria från
vittnespligt i kraft af undantagsstadgandet, om man har bestäm¬
melsen sådan den för närvarande är. Men om sedan det tredje,
fjerde och femte vittnet komma och åberopa samma bestämmelse,
då måste domaren säga, att det icke längre är något förtroende,
utan att det är ett utspridande under sken af förtroende af en äre¬
kränkande uppgift. Äfven om derför ej undantag göres för äre¬
kränkning, är jag öfvertygad om att man i alla sådana fall, der
man har behof af vittnesmål beträffande ärekränkning, icke skulle
behöfva sakna vittnen.
Jag skulle således vilja hafva en bestämmelse med det inne¬
håll, att uti brottmål skall gälla hvad som för närvarande gäller,
eller att i dylika mål hvad som är sagdt mellan fyra ögon mellan
parten och tredje man ej utan partens medgifvande får omtalas in¬
för rätten. För att lagutskottet måtte få tillfälle att formulera om
stadgandet i denna rigtning, i fall så skulle blifva kammarens beslut,
hemställer jag om återremiss.
Herr Lem an: Öfverallt i utlandet, der det finnes ett legali-
seradt advokatstånd, är det föreskrifvet, att en advokat icke egen
rätt att yppa hvad som anförtrotts honom, flan faller alltid der
Lagförslag om
ändring i
vissa delar af
rättegångs¬
balken.
(Forts.)
N:o 21.
20
Lag för dag om
ändring i
vissa delar af
rättegångs¬
balken.
(Forts )
Lördagen den 5 April.
under samma kategori som läkare och prest här i Sverige, och å
honom tillämpas stadgandet derom, att »är genom allmän lag eller sär¬
skild författning någon ålagdt att ej uppenbara hvad han på grund
af embete, tjenst eller annan befattning får sig bekant, må han ej
om sådant höras såsom vittne».
Här i Sverige finnes emellertid, som bekant, intet legaliseradt
advokatstånd. Då 1734 års lag skrefs och äfven då 1754 års bref
utkom, var det ytterst få, som befattade sig med advokatverksam¬
het, men på senare tider har det dock, som kändt är, framträdt en
hel del rättsbildade advokater. Dessa sluta sig ofta tillsammans
två, tre å fyra, och då kan det vara af vigt, att lagen fäster af¬
seende vid det af lagutskottets ordförande redan anmärkta fall, att
nemligen om en person hänvänder sig till en advokat och redogör
för en viss sak, men den advokat, som mottagit detta meddelande,
icke sjelf har tillfälle att föra partens talan uti rättegången, utan
öfverlemnar denna åt en af sina kolleger, så skulle, med hänsyn till
den föreslagna lydelsen af nu föredragna paragraf, den advokat, som
mottagit partens meddelande, kunna tvingas att såsom vittne yppa
detsamma. Ett sådant tvång tyckes mig emellertid strida mot hvarje
sund och sann känsla. Lika väl som man i allmänhet icke tvingar
en person att uppenbara något om en slägting, torde man icke böra
tvinga någon att uppenbara hvad som är honom anförtrodt.
Det synes mig ock vara af vigt, att befrielse från vittnespligt
må stadgas ej endast i brottmål, utan äfven i civilmål. Uti ett
brottmål kan ju förseelsen ofta vara obetydlig nog, och straffet
bestå uti helt små böter, som medföra ringa förlust för den, som
Jåifvit tilltalad. Uti civilmål återigen kan ju ofta en hel förmögen¬
het stå på spel. Mig synes derför lämpligast vara, att det stad¬
gades, att man skall vara skyldig att vittna om allt, hvarom man icke
genom partens meddelanden fått kännedom, men deremot icke om
hvad man så att säga på artificiel väg fått kännedom om genom
att parten i förtroende kommit och meddelat sin sak.
Man tänke sig t. ex., att en person går till en vän, till hvilken
han hyser förtroende, och meddelar honom sin ekonomiska ställning
samt begär att af honom få ett råd. Vännen, åt hvilken han för¬
trott sig, ger honom det begärda rådet och gifver honom på hans
begäran löfte att icke yppa hvad som blifvit anförtrodt. En tredje
person har emellertid utspanat, att de begge omnämnda personerna
samtalat, och han kallar den, som fått förtroendet, till vittne. Det
måste då för denne vara ytterst obehagligt att af lagen blifva tvin¬
gad att, om jag så får säga, förråda hvad en annan person har
anförtrott honom. Jag tror ock, att det är med god moral och
med goda seder bäst passande att icke ålägga en person att yppa
hvad han fått veta i förtroende, och det är på denna grund som
jag, i likhet med lagutskottets ordförande, yrkar på återremiss, endast
i syfte att få redaktionen något ändrad.
Herr Annerstedt: Vid de två föregående tillfällen, då denna fråga
debatterats i denna kammare, har af diskussionen tydligen framgått, att
21
N:o 21.
Lördagen den 5 April.
det af lagutskottet här föreslagna stadgandet å ena sidan är förenadt Lagförslag om
med åtskilliga olägenheter, men att det å andra sidan skulle med- ; ”Jla/a/
föra fördel. Det gäller då att afgöra, hvilkendera måste betraktas rättegångs
såsom öfvervägande. Efter min uppfattning äro olägenheterna af baiken.
stadgandet vida större än de fördelar, som deraf kunna hemtas, (Forts.)
nemligen under förutsättning att de regler, som äro upptagna i
Kongl. Maj:ts förslag till denna paragraf, blifva gillade^och an¬
tagna; ty genom dessa bestämmelser är, på sätt som från stats-
rådsbänken framhållits, skydd gifvet för de förtroenden, som med¬
delas, då en person hos sakkunnig behöfver inhemta råd och upp¬
lysningar. Den siste talaren har visserligen framhållit ett särskildt
fall, då man skulle önska, att den sista punkten i paragrafen hade
en något annorlunda lydelse. Det torde väl dock kunna antagas,
— hvilket jag för min del icke anser vara omöjligt — att man
vid domstolarne kommer att tolka denna bestämmelse på ett sådant
sätt, att om en part till den ene delegaren uti en advokatfirma an¬
förtrott sin sak, men den andre delegaren i firman uppträder i rätte¬
gången, båda äro befriade från vittnespligt. Men blir detta uttryckt
på ett lämpligt sätt, så vore det en komplettering af paragrafen,
sådan den affattats i det kongl. förslaget, hvilken icke är annat än
nyttig.
Hvad deremot beträffar andra meddelanden i förtroende, synes
man genom att införa ett dylikt stadgande i många fall allt för myc¬
ket inskränka det bevismaterial, och detta ett ganska pålitligt bevis¬
material, som står till domstolarnes förfogande. De inskränkningar
i afseende å framförandet af bevismaterial, som i lag äro stadgade,
gå ju — åtminstone hufvudsakligen — ut från den synpunkten, att de
framlagda bevisen böra vara af den beskaffenhet, att det med vår
nuvarande domstolsorganisation icke skall vara allt för svårt för do¬
marena att utröna, hvilken sanning som uti dessa bevis verkligen
innehålles. I förevarande fall torde detta i allmänhet icke vara
förenadt med någon särskild svårighet. Den vittnesutsaga, som deri
afgifves, är, kan man säga, fullkomligt lika god som vittnesutsagor
i andra fall. Och den synpunkt, som här blifvit framhållen, nem¬
ligen att den, som erhållit förtroendet, skulle känna det svårt att
få lof att omtala om en vän hvad han vet i frågan, torde väl icke
spela en så stor roll, att man för den skull skall beröfva domstolen
ett godt och tillförlitligt bevismaterial. Det kan ju alltid mången
gång vara pinsamt, äfven om man icke fått veta saken i förtroende,
att nödgas såsom vittne omtala något inför rätten om en person,
till hvilken man står i nära förbindelse. Men detta medför ju i
andra fall icke någon inskränkning i vittnespligten, och då synes
det icke heller i detta fall böra göra det.
Under dessa förhållanden vågar jag yrka bifall till den före¬
dragna paragrafen, sådan den iydcr i det kongl. förslaget.
Herr Afzelius: Denna punkt hör ju otvifvelaktigt till dem,
inför Indika man ställer sig i någon mån tveksam. Den är en sådan
N:0 21.
22
Lördagen den 5 April.
Lagförslag om der konfliktpunkt mellan olika intressen, proeessintresset och sam-
äMg i ]ifsintresset-
vissa delar af , 0
rättegångs- ka mycket star val utom all tvist, att den formulering, lag-
botten. utskottet här har gifvit paragrafen, icke är hållbar; förbehållet i
(Forts.) afseende å ärekränkning innefattar ju, så vidt jag kan förstå, en
uppenbart felaktig redaktion, så att i hvarje fall bör paragrafen af
detta formella skäl återremitteras.
Hvad deremot beträffar sj elfva hufvudfrågan, huruvida ett privat
förtroende i allmänhet skall respekteras på ett sådant sätt, att dom¬
stolen icke kan fordra att det yppas, så tror jag, att detta är att
gå för långt, och att en sådan vidsträckt bestämmelse är olämplig.
Det finnes icke något säkert märke på hvad som är förtroende
eller hvad som icke är förtroende. Det kongl. förslagets ståndpunkt
och lagberedningens gamla ståndpunkt är den, att det gifves vissa
yrken, vissa ställningar i samhället, som äro af den beskaffenhet,
att medborgaren bör kunna gå till deras innehafvare och tala om
sina angelägenheter utan att behöfva befara, att det omtalade yppas.
Med afseende å personer i denna ställning faller förtroendet af sig
sjelf utan allt förbehåll, tystnadspligten också af sig sjelf.
Såsom herr Lernan redan påpekat, innehar en advokat i allmänhet
icke denna ställning; han går icke in under befrielsen att tala, om
det icke varit fråga om rättegång. Detta finner man för strängt,
men hjelpes detta genom utskottets förslag? Jag tror det icke.
Glömmer en klient, som talat om någon sin angelägenhet utom rätte¬
gång, att påpeka, att meddelandet sker i förtroende, kan advokaten
tvingas att i vittnesmål upplysa om allt hvad han vet; endast om
han uttryckligen förbehållit, att meddelandet skett i förtroende, är
advokaten befriad från vittnespligt. Det rätta skulle naturligtvis
vara att i lagen göra sjelfva ställningen sådan, att en advokat icke
får yppa hvad han vet, vare sig förbehåll skett om förtroende
eller icke.
Dör en enskild person åter, som fått mottaga ett sådant der
meddelande, måste det blifva ytterst pinsamt att afgöra: var det
»förtroende» eller var det icke »förtroende» ? Han känner sannings-
pligten djupt, han känner pligten att befordra det orätta till behörig
näpst; får han då dertill vara behjelplig genom att tala om hvad
den eller den sagt: var det förtroende eller var det icke för¬
troende — så måste den enskilde fråga sig, och det måste för honom
ofta nog blifva ytterst penibelt att afgöra den frågan.
Det ligger också en stor fara i detta allmänna undantag. En
part kan nemligen, då han vet, att han har en sjuk sak, och tillika
vet, att den eller den personen har någon kännedom om ett eller
annat, som kan ligga honom emot, gå till den personen och säga:
»jag skall tala om för dig en sak». Måhända svarar den andre:
»det der visste jag förut». Men likväl blir det nu ett förtroende; och
med god vilja å ömse sidor kan på det sättet ett besvärligt vittne
tystas. En hvar domare vet, huru bestämmelsen i 1754 års bref gifvit
anledning till ständiga dispyter, om ett meddelande skett i förtroende
eller ej.
Lördagen den 5 April. 23 N:o 21.
Jag kan derför icke vara med om att denna gamla 1754 års Lagförslag om
förordning går igen. Den är utdömd, enhälligt af den gamla lag- ^ela^af
komitén, enhälligt af den gamla lagberedningen, enhälligt af den nya rättegångs-
lagberedningen i dess principbetänkande och enhälligt af laghered- baiken.
ningen vid detta förslags affattande. Jag tror då verkligen, att man (Forts.)
måste erkänna, att frågan har blifvit tillräckligt pröfvad.
A andra sidan erkänner jag dock villigt, att det kong!, förslagets
affattning är för trång, särskildt med hänseende till hvad herr Leman
här framhållit. Det har under tidernas lopp växt upp en ställning
i samhället, hvilken man icke kände 1754, hvilken ännu icke är
legaliserad, nemligen advokatens. Man har icke tagit hänsyn till
advokatens grannlaga värf, såsom partens sjelfskrifne förtroendeman
i vidare mån, än om han är anlitad att föra hans talan i rättegång
eller dervid biträda. Detta är dock äfven efter min mening för litet;
man bör ställa det så, att en person alltid må kunna gå till en ad¬
vokat och tala om en angelägenhet, utan att denne må kunna tvingas
att derom vittna. Jag har varit med om fall, då advokater hafva
tvungits fram att vittna, trots enständiga protester. Derför skulle
jag i likhet med den siste ärade talaren gerna önska, att lagutskottet
dervidlag kunde finna en modus, som helt och hållet bortsåge från
frågan om »förtroende» eller icke »förtroende», men som berättigade
personer, Indika hafva till yrke att biträda parter vid rättegångar,
att förtiga hvad de fått sig meddeladt. Detta, att hafva till yrke att
biträda parter vid rättegångar, träffar ju alltid in på advokater, och
genom en sådan bestämmelse skulle således hela denna klass vara
skyddad. Detta skulle vara en ordning, som, så vidt jag kan förstå,
från alla synpunkter borde vara tillfredsställande.
På detta skäl, herr talman, men icke på några andra, förenar
jag mig om yrkandet på återremiss.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar,
att under öfverläggningen yrkats, dels att kammaren skulle god¬
känna 13 § af Kongl. Maj:ts förslag i ämnet, dels ock, att paragrafen
skulle visas åter till utskottet.
Härefter gjordes proposition på paragrafens godkännande enligt
utskottets förslag samt vidare propositioner i enlighet med nämnda
båda yrkanden; och förklarades propositionen på paragrafens åter¬
förvisning vara med öfvervägande ja besvarad.
14-16 §§.
Godkändes.
17 §■
Herr Trygger: Herrarne torde hafva sig bekant, att nu gäl¬
lande rätt stadgar, att, då flere vittnen skola höras vid ett rätte-
gångstillfälle, de skola höras hvar för sig, så att intetdera vittnet
vet, hvad det andra vittnar. Enligt sin lydelse går detta stadgande
N:o 21.
24
Lördagen den 5 April.
Lagförslag om alldeles tydligt ut derpå, att, då ett vittne aflägger sitt vittnesmål,.
vissa'delar af skola vara ute. Men stadgandet har i praxis tillämpats
rätttegångs- sa’ atf eft vittne, som redan aflagt sitt vittnesmål, sedermera får
baiken. vara inne, under det att de följande vittnena aflägga sina vittnesmål.
(Forts.) Denna praxis har nu fastslagits i denna paragraf, der det heter: »Ej:
bör under förhör med vittne vara tillstädes annat vittne, som senare
skall höras.»
Nu kan man fråga: hvilken är grunden till att 1734 års lag
kräfver, att, när ett vittne höres, de andra skola vara ute? Jo,
grunden är uppenbarligen den, att, om ett vittnesmål skulle gifva
anledning dertill, vittnena böra genast konfronteras mot hvarandra,
och för att denna konfrontation skall kunna gifva ett rigtigt resultat,
d. v. s. för att man skall kunna få fram sanningen, är det af stor
vigt, att det ena vittnet icke vet hvad det andra sagt, utan att do¬
maren kan med ledning af vittnesförhöret ställa frågor till de sär¬
skilda vittnena och på det sättet få fram sanningen. Emellertid har
nu gällande praxis, såsom nyss nämndes, alldeles förvanskat detta
stadgande.
Detta är likväl icke så betänkligt med nu gällande rätt, derför
att vittnesjäfven der äro så många. Men enligt det kong], förslaget
hafva några af dessa jäf tagits bort, och följaktligen kommer det
hädanefter att inträffa, att personer såsom ojafviga få höras såsom
vittnen, ehuru de enligt nu gällande rätt varit jafviga och såsom
sådana i någon mån misstänkta för att kanske icke alltid hålla sig
till sanningen. I samma mån man upphäfver vittnesjäfven, i samma
mån måste man se till, att man har medel att tvinga fram san¬
ningen ur vittnet så fullständigt som möjligt. Ju mera misstänkt
den person är, hvilken höres såsom vittne, desto kraftigare bör man
söka att behandla honom, så att man vinner möjlighet att säkert
skilja mellan sanning och osanning i hans vittnesberättelse. Ett sär¬
deles verksamt medel härvidlag är just att, när flere vittnen höras,
konfrontera dessa, och för att denna konfrontation skall gifva ett
godt resultat, är det, så vidt jag förstår, af mycket stor vigt, att
det ena vittnet icke vet hvad det andra sagt. För att nå detta mål
fordras det emellertid en bestämmelse i nyss nämnda rigtning, och
man kan enligt min åsigt alldeles icke vara nöjd med bestämmelsen
i det kongl. förslaget, att under förhör med ett vittne ej får vara
tillstädes annat vittne, som senare skall höras. Man bör i stället
hafva en bestämmelse, liknande den i nu gällande rätt befintliga.
Nu kunde man visserligen säga: Ni har rätt, men det är en
tillfällighet, att vittnen höras vid samma rättegångstillfälle; höras
de vid olika rättegångstillfällen, kan man ej hindra ett vittne, som
skall höras vid ett senare tillfälle, att förut taga del af protokollet
från ett tidigare rättegångstillfälle och på detta sätt få kännedom
om hvad som då sagts. Ja, detta är en olägenhet, men derför att
man ej kan undgå en olägenhet i ett fall, följer icke, att man skall
taga den med i de fall, der den verkligen kan undvikas. Och ifråga¬
varande olägenhet kan man undvika i afseende å vittnen, som höras
vid samma rättegångstillfälle. Då kan man gifvetvis anställa en
25
N:o 21.
Lördagen den 5 April.
verklig konfrontation, derest efter vittnesförhörets slut vittnesmålen lagförslag om
befinnas stå i strid mot hvarandra.
På grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag, att § 17 måtte
återremitteras till lagutskottet för att omarbetas i öfverensstämmelse
med den tanke, jag nu uttalat.
ändring i
vissa delar af
rättegångs¬
balken.
(Forts.)
Herr Hasselrot: Jag har svårt att fatta vinsten af ett sådant
tillvägagångssätt, som den siste ärade talaren förordade.
Om ett vittne blifvit hördt, så har ju domstolen fört dess vittnes¬
mål till protokollet och sålunda konstaterat dettas innehåll. Det
är naturligtvis mycket vigtigt, att de senare vittnena icke få höra
hvad ifrågavarande vittne säger för att icke derigenom få ledning
för sina vittnesberättelser, i den händelse konfrontation skulle blifva
nödvändig. Men om senare vittnen säga någonting, som strider mot
hvad föregående vittnen berättat, så kan jag ej se, att den omständig¬
heten kan på minsta vis inverka på möjligheten att få fram sanningen,
att det förut afbörda vittnet, hvars utsago redan införts i proto¬
kollet, är närvarande vid förhöret med dessa senare vittnen. Ty
om de senare vittnenas berättelser komma att strida mot de före¬
gående, så att konfrontation mellan vittnena behöfver ske, så kan
sådan ske omedelbart sedan de senare vittnena hörts. Under sådana
förhållanden kan jag icke inse vinsten af att ett vittne aflägsnas,
medan de öfriga vittnena höras, ty vittnena få ju ej falla hvarandra
i talet, och om det ena vittnet hör det andra vittnets berättelse
eller ej, kan det ej derigenom ändra sin egen utsaga. Det första
vittnets utsaga finnes ju i protokollet; strida nu de andra vittnes¬
målen deremot, så må konfrontation ega rum, och vittnena höras
mot hvarandra, såsom i andra punkten af paragrafen säges.
Jag anser, att det hittills varande vanliga förfaringssättet är till¬
fredsställande samt att icke någon ändring bör göras.
Herr Trygger: Ja, jag får säga, att lagutskottets högt ärade
ordförande tyckes icke hafva begripit mig, och jag erkänner, att
jag icke begriper honom. Men att den konfrontation, hvarom jag
talade, icke är okänd för 1734- års lag, _torde framgå af rättegångs¬
balkens 17 kap. 20 §, der det heter: »Äro vittnens utsagor mörka
eller stridiga; då må vittnen af domaren till förhör ställas emot
hvarannan, att sanningen dermed utleta.» Och jag förmodar, att
det vid fri bevispröfning är af en alldeles särskild betydelse att, när
flera vittnen finnas, kunna få klart för sig, hvilket vittne man skall
tro och hvilket man icke skall tro. Den omständigheten alltså, att
ett vittne redan afgifvit sin berättelse och att denna blifvit justerad,
kan väl ej hafva någon vigt för denna konfrontation. Lagutskottets
ordförande sade, att vittnet sagt hvad det visste, och att detta nu
är konstateradt. Ja, men när man står inför ett korsförhör, är det
ej sagdt, att man håller på hvad man förut berättat. Det kan allt
hända, att det blir modifikationer. Om man läser en engelsk process,
der dessa förhör äro synnerligen skarpa och der parternas advokater
sköta förhöret, finner man, att äfven de största statsmän, livilka ju
N:o 21. 26 Löidagen den 5 April.
lagförslag om icke äro ovana att uppträda offentligt, inför en dylik korseld komma
vissa 'delar af ® korta. Advokaterna taga ur dem hvarenda smula, som de hafva
rättegångs- a^t berätta, och långt mera än de sagt i sin första berättelse. Denna
baiken. konfrontation, denna behandling af vittnena, är således alldeles nöd-
(Forts.) vändig med fri bevispröfning. Ty hädanefter blir det icke nog att räkna,
att man har ojäfviga vittnet A och ojäfviga vittnet B, d. v. s. två ojäf-
viga vittnen, sorn läst upp samma lexa, utan man måste vara beredd
att noggrant undersöka vittnenas berättelser och fråga sig: skall jag
tro eller icke. Finnes det flere vittnen, hvilkas berättelser strida mot
hvarandra, gifves det intet annat sätt än att pressa dem mot hvar¬
andra för att på det sättet få fram hvad som är sanning.
Jag vidhåller mitt yrkande om återremiss.
Herr Kudebeck: Jag skall be att helt och hållet få instämma
i herr Tryggers uppfattning och det uttalande han hade. Det är
redan under nuvarande förhållanden af stor vigt att vid vittnesförhör
gå till väga på det sättet, att vittnen, som afgifvit sin berättelse,
icke få vara närvarande vid senare vittnesmål. Den, som någon
längre tid varit domare, har nog många gånger haft tillfälle att er¬
fara, af hvilken vigt det är, med hänsyn till en möjligen blifvande
konfrontation, att redan hörda vittnen icke närvara vid förhören
med följande vittnen. Ännu mera nödvändigt synes mig detta, sedan
den fria bevispröfningen införts.
Herr Hasselrot: Om jag kunde få klart för mig, att denna
konfrontation, som både egt rum enligt den gamla lagen och kommer
att ega rum enligt denna lag, då vittnesmål stå i strid mot hvar¬
andra, på något sätt skulle gynnas derigenom att ett vittne, som en
gång hörts, skickas ut, då de andra höras, så skulle jag icke hafva
något emot återremiss. Men jag kan icke få klart för mig, att så
är förhållandet. Det är ju gifvet, att ett vittne berättar, såsom det
uppfattat saken, rätt eller orätt. Då har domstolen ingen anledning
att antaga annat än att detta vittnesmål är rigtigt och sant, och
detta vittnesmål tages således till protokollet och justeras. Så kom¬
mer ett annat vittne, hvars utsaga gifven anledning att antaga, att
det första vittnets berättelse icke är rigtig eller beror på ett miss¬
tag. Då sker konfrontation eller korsförhör mellan dessa båda
vittnen inför domstolen, för att domstolen skall få en säker uppfatt¬
ning om hvem som har rätt eller hvem som har misstagit sig. Om
jag nu kunde förstå, att denna konfrontation skulle leda till gyn-
sammare resultat, derest det första vittnet icke hade hört det andra
vittnets utsaga, så skulle jag, som jag nyss sade, instämma i yrkandet
om återremiss. Men jag kan icke medgifva, att så blefve förhållandet.
Hittills har ett sådant förfarande åtminstone i allmänhet ej iakttagits.
Om också en och annan häradshöfding brukar låta vittnen gå ut ur
tingssalen sedan de afhörts, så har jag dock ej hört, att ett dylikt för¬
faringssätt i allmänhet eger rum, utan så snart ett vittne afgifvit sin
berättelse, så får det stanna qvar under det öfriga vittnen afhöras.
Det kan äfven vara förenadt med praktiska olägenheter att skicka
27
N:o 21.
Lördagen den 5 April.
ut vittnet. Jag tror till och med, att det kan vara fördelaktigt, att Laf^^9 om
vittnen stanna inne under de följande vittnesmålen, ty, när ett vittne vi“"a ™iar af
afiagt sitt vittnesmål och sedan hör ett annat vittnes berättelse, så rättegångs-
kan det förra vittnets minne derigenom friskas upp, så att det balken.
t- ex. kan hända, att vittnet kommer fram till domstolen och säger: (forts.)
med anledning af förra vittnets berättelse skall jag be att få tala
om det och det. På detta sätt kan domaren få en ganska vigtig
upplysning just derigenom, att ett vittne hört ett föregående vittnes
berättelse. Denna möjlighet uteslutes genom att skicka ut vittnena
och höra ett i sänder.
Jag tror således, att det af praktiska skäl icke är rätt att skicka
ut vittnen, medan senare vittnesmål afläggas, och att de af talaren
på dalabänken anförda skälen icke heller ådagalagt, att det är be-
höfligt för att vinna en tillfredsställande konfrontation.
I hvarje fall torde ingen absolut och förbindande bestämmelse
härom böra i lagen meddelas, utan öfverlemnas åt domarens pröf¬
ning, om för något visst fall, då särskild anledning dertill kan före¬
finnas, vittne bär tillsägas att aflägsna sig under det efterföljande
vittnen afhöras.
Jag tillåter mig yrka bifall till paragrafen oförändrad.
Herr Trygg er: Ett ord herr talman! Om man skulle konfrontera
vittnen på det sätt, som lagutskottets ordförande omnämnde, nem¬
ligen att man först skulle läsa upp hvad det ena vittnet berättat,
och sedan hvad det andra vittnet sagt, och så ställa vittnena och
deras uppgifter mot hvarandra, erkänner jag, att mitt förslag vore
mycket opraktiskt. Men det är just så denna konfrontation icke
skall göras, och de, som icke äro bundna af förutfattade meningar,
gå icke heller till väga på det sättet. Om t. ex. två tjufvar ran-
sakas vid domstol, och man vill försöka att få dem fast, men ingen¬
dera vill erkänna, så undrar jag, om en klok domare går till väga
på det sättet, att han först tager den ena tjufven och frågar honom
om hvad som skett och sedan den andra tjufven, och derjemte låter
den första tjufven stanna qvar vid förhöret med den andra, hvarefter
konfrontation eger rum. Jag tror, att en klok domare hör först
den ena och sedan den andra samt först vid konfrontationen låter
båda på en gång vara närvarande.
Det är just för att ernå något sådant äfven beträffande vittnen,
som jag anhållit om återremiss.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först på godkännande
af nu föreliggande paragraf samt vidare derpå att densamma skulle
visas åter till utskottet; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.
78—24 §§.
Godkändes.
N:0 21.
28
Lördagen den 5 April.
Lagförslag om
ändring i
vissa delar af
rättegångs¬
balken.
(Forts.)
-25 §.
Herr Leman: 4 17 kap. i vår nu gällande rättegångsbalk
har följande lydelse: »Är något vittne fjerran, eller kan det för
annan laga orsak ej komma till den domstol, der det nämndt och
godkändt är; då skall det i begge parternas, eller deras ombudsmäns,
närvaro höras inför närmaste rätt, der det vistas, i staden eller å
landet, allt som det snarast ske kan» o. s. v. Det är alldeles uppen¬
bart, att 1734 års lagstiftare hade den åsigten, att om man ville
höra ett vittne vid annan domstol än den, der rättegången var
anhängig, så skulle man ej blott uppgifva vittnets namn inför hufvud-
domstolen, utan hufvuddomstolen skulle äfven pröfva jäfven. Så
har det äfven tillgått vid öfverrätterna. Man har uppgifvit vittnenas
namn, och motparten har då fått tillfälle att anföra jäf, om han
velat. Men vid sidan af lagen har en annan praxis insmugit sig
och vunnit insteg åtminstone vid alla större rådstufvurätter, nemligen
att man ej behöfver uppgifva vittnenas namn eller anföra jäf vid
hufvuddomstolen. Jag har här en hel del afskrifter af utslag rörande
begärda vittnesförhör, hvilka alla äro lika lydande. Här är t. ex.
ett från Malmö rådstufvurätt, der det heter: »Med bifall till käran¬
dens begäran finner rådstufvurätten skäligt tillåta honom att vid
Göteborgs rådstufvurätt få de derstädes befintliga personer, af hvilkas
hörande käranden kan vilja sig begagna, hörda såsom vittnen i målet,
derest de befinnas ojafviga.» Alltså har den rådstufvurätt, vid hvilken
målet är anhängigt, öfverlemnat åt den andra domstolen att pröfva
jäf. Detta är också från praktisk synpunkt ytterst lämpligt, nemligen
derför att den domstol, der vittnet höres, i allmänhet bättre känner
till vittnet och har större möjligheter att pröfva vissa jäf.
Man har i lagförslaget reducerat de nu gällande jäfsorsakerna, och
särskild! vill jag framhålla, att ett mycket användt jäf, nemligen
att vittnet af sakens utgång skulle kunna vänta »nytta eller skada»,
blifvit ändradt derhän, att vittnet skall anses jäfvig! endast om det
af sakens utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada. Det blifver
alltså öfverlemnadt till domarens fria ompröfning att i hvarje sär-
skildt fall afgöra, hvarest gränsen skall dragas mellan »nytta och
skada» samt »synnerlig nytta och skada». Så t. ex. kan det för en
förmögen man ej vara synnerlig skada, om han såsom vittne skulle
i följd af ett måls utgång kunna förlora 20 å 25 kronor. Är vittnet
åter en fattig person, kan denna summa spela en ganska stor roll.
Det blir derför en ganska diskretionär pröfning, som domstolarna
komma att utöfva, om detta förslag går igenom.
Nu har i lagförslaget stadgats följande: »Gör part, när vittne
skall höras vid annan rätt än den, der vittnet åberopats, mot vittnet
jäf, som förut ej pröfvats, eller vägrar vittnet att aflägga vittnesmål
eller att besvara framstäld fråga, och finner rätten anledning före¬
komma, att jäfvet är lagligen grundadt, eller att vittnet eger skäl
för sin vägran; varde förhöret instäldt och parten hänvisad att vid
den rätt, der vittnet åberopats, påkalla pröfning af jäfvet.» Man
kan lätt tänka sig, till hvilken omgång detta kan leda. Antag, att
Lördagen den 5 April. 29 N:o 21.
Stockholms rådstufvurätt bestämmer, att vittnesförhör skall ske vid Lagförslag om
Göteborgs rådstufvurätt. Der finner domstolen, att det finnes anled- vi™d^cn£r 1 af
ning, att framstäldt jäf är lagligen grundadt. Då måste vittnesförhöret rattegångs-
afbrytas, för att Stockholms rådstufvurätt skall kunna pröfva jäfvet. batteri.
Der kanske befinnes, att vittnet icke är jäfvigt, och då går saken (Forts.)
åter till Göteborg för vittnets hörande. Detta medför ju mycken
kostnad och omgång, och jag anser derför, att företräde bör gifvas
åt nuvarande praxis, som icke ledt till något men.
Man har anfört mot nämnda praxis, att, om t. ex. Stockholms
rådstufvurätt lemnat tillstånd till förhör vid Göteborgs rådstufvurätt
och sistnämnda domstol skulle få pröfva jäf, så skulle, derest part
vore missnöjd, vare sig med att vittnet jäfvats eller lemnats ojäfvadt,
jäfsfrågan tillsammans med hufvudsaken gå till Svea hofrätt, under
hvilken Göteborgs rådstufvurätt ju icke lyder. Detta synes mig
emellertid vara ett ytterst formalistiskt skäl. Det är ju icke annat
förhållande, än att i brottmål Göteborgs rådstufvurätt kan förklara
en person saker till åtskilliga brott, hvilken sedermera skall slutdömas
vid Stockholms rådstufvurätt, från hvilken målet i sin helhet går
till Svea hofrätt. Den omständigheten torde således icke utgöra
något skäl mot min åsigt, att vår nuvarande allmänna praxis i detta
afseende bör bibehållas.
Jag skall derför tillåta mig yrka återremiss, och jag har anled¬
ning att antaga, att samma yrkande kommer att framställas i Andra
Kammaren.
Herr statsrådet Westring: Den praxis, som den föregående
talaren omnämnde, torde ej stå i fullständig öfverensstämmelse med
det förslag, som han syntes vilja förorda, nemligen att den domstol,
vid hvilken vittnesförhöret hålles, skall ega att med afgörande verkan
pröfva vittnesjäf. Så vidt jag under min domar overksamhet kunnat
finna, är det visserligen sant, som den föregående talaren sade, att
såväl underrätter som högsta domstolen tillåta vittnesförhör vid
annan domstol med förklarande, att denna andra domstol eger hålla
förhöret, så vidt vittnet befinnes ojäfvigt. I sådant fall har alltså
den domstol, åt hvilken vittnesförhöret blifvit uppdraget, en pröfnings-
rätt sig anförtrodd, men den domstol, vid hvilken målet är anhängigt,
anses dock i hvarje fall behörig att i sista hand pröfva jäfvet. Att
fråntaga denna domstol en sådan rätt tror jag skulle möta synner¬
ligen stora betänkligheter. Den domstol, som har att handlägga
målet, bör nemligen få afgöra, hvilket processmaterial skall i målet
förebringas. En sådan pröfning kan ej gerna öfverlåtas åt annan
domstol, och i sista hand måste det således, såsom äfven nu tillgår,
stå den domstol, der processen är anhängig]ord, öppet att pröfva jäfvet.
Om man nu fastslår den principen, synes det icke vara så
lämpligt att i enlighet med nuvarande praxis tillåta den delegerade
domstolen att också pröfva och meddela beslut i jäfsfrågan. Det
skulle kunna hända, att två jembördiga domstolar komme att stå
mot hvarandra med olika beslut i samma fråga, och detta måste ju
vara olämpligt.
N:o 21.
30
Lördagen den 5 April.
Lagförslag om Ej heller lär det sätt, som här har föreslagits, blifva förenadt
vistandar1 åt mec* stor olägenhet. Finnes det anledning till att ett vittne är
mSräuegåZjs" jäfvigt, så skall enligt förslaget den domstol, som handlägger vittnes-
baiken. förhöret, afvisa vittnet. Härigenom kan ej gerna uppskof ofta för-
(Forts.) anledas; det är ju antagligt, att hufvuddomstoien kommer till alldeles
samma resultat. Skulle återigen rätten icke finna sådana omständig¬
heter föreligga, så kommer vittnet att få aflägga vittnesmål, och då
får hufvuddomstoien pröfva, huruvida vittnet skall anses jäfvigt eller
ej, och, derest dervid jäf anses föreligga, hvilken verkan vittnesmålet
må hafva. Det är ju visserligen sant, att man derigenom återkommer
till den situation, som förut i dag berörts, nemligen att det kan
hända, att i protokollet kommer att intagas berättelse af ett vittne,
som sedermera befinnes jafvigt. Men detta kan ej komma att spela
så stor roll. Det har redan förut existerat i stor omfattning, då
domstolarne mycket ofta, äfven då vittnesförhör hålles der målet
procederas, utlåta sig om vittnesjäfvet först när målet slutligen afgöres.
Emot hvad den siste talaren anmärkte derom, att det särskild!
skulle vara så svårt för hufvuddomstoien att pröfva, huruvida jäfvet
»synnerlig nytta eller skada» skall anses föreligga, ber jag få säga,
att jag är af alldeles motsatt mening. Det är enligt min uppfattning
mycket svårare för den delegerade domstolen att verkställa denna
pröfning, ty den kan ej göra detta utan fullständig kännedom om
hvad som i målet förelupit, och en sådan fullständig kännedom vinnes
i regeln icke af den delegerade domstolen.
Talarens förslag synes äfven i öfrigt möta vissa betänkligheter.
Jag fäster dervid icke något vidare afseende vid den invändning,
som talaren berörde, nemligen att det skulle möta olägenheter, om
t. ex. Svea hofrätt pröfvade ett beslut af rådstufvurätten i Göteborg.
Detta finner jag ej möta några afsevärda betänkligheter. Men det
kan inträffa andra komplikationer. Om ett vittne undandrager sig
vittnesmålet under åberopande af någon omständighet, som vittnet
anser utgöra jäf, men den delegerade domstolen finner detta skäl
icke grundlägga befrielse från vittnespligt, utan ålägger vittnet att
aflägga vittnesmål, så egen vittnet att deremot föra talan vid den
öfverdomstol, under hvilken den delegerade domstolen lyder. Jag
antager nu, att denna öfverdomstol kommer till samma resultat som
den delegerade underdomstol!!. Sedan kommer emellertid målet åter
till hufvuddomstoien. Om denna domstol finner hinder hafva före-
funnits, som föranleda att vittnet ej bort höras, så förklarar denna
domstol i slutliga utslaget vittnet jäfvigt. Frågan derom går derpå
i sammanhang med hufvudsaken till den öfverrätt, under hvilken
hufvuddomstoien lyder, och då kan det hända, att denna öfverrätt
kommer till annat resultat än den förra. Man bör undvika att öppna
möjlighet för uppkomsten af sådana situationer.
Med hänsyn till hvad jag nu anfört, hoppas jag, att paragrafen
måtte bli antagen i sin nuvarande lydelse.
Herr Afzelius: Jag är i allt hufvudsakligt förekommen af
talaren på statsrådsbänken.
31
N:0 21.
Lördagen den 5 April.
Jag anser, att den beqvämlighetshänsyn, för hvilken herr Leman Lagförslag om
gjort sig till tolk. så beaktansvärd den än kan anses vara, icke bör andr'm9 *
. S. i • i j. , • i o,, o ... j... vissa de',ar af
vinna afseende i det nya system, som vi nu halla pa att införa. rättegångs-
Detta af två skäl. För det första derför att, såsom jag förut på- hälben.
pekat, det är ytterst angeläget, att j afviga vittnen icke blifva hörda, (Forts.)
utan helt och hållet utestängas; och för det andra derför, att den
delegerade domstolen i allmänhet icke är kompetent att bedöma
skälen för vittnets vägran att vittna. Vid ett delegeradt vittnes¬
förhör går det ju så till, att hufvuddomstolen beslutar, att den eller
den skall höras såsom vittne vid den eller den rätten. Men denna
rätt har i regeln icke en smula reda på målet och kan således icke
bedöma, huruvida detta vittne är jäfvigt eller icke; skall den pröfva
jäfvet, får det gå mer på slump. Men, såsom jag förut framhållit,
det är af högsta vigt att ingen, som är jäfvig, höres såsom vittne.
På samma sätt förhåller det sig, när det är fråga om vittnets vägran
att vittna. Det gäller här icke blott en ofta svår pröfning, utan en
mycket allvarlig sak; ty det är stränga tvångsmedel, som kunna
komma i fråga att användas. Och jag tror icke, att den delegerade
domstolen kan anses kompetent att verkställa en sådan pröfning.
På dessa skäl ber jag att få yrka bifall till lagutskottets förslag.
Herr Leman: Såväl herr statsrådet Westring som den siste
talaren hafva anfört, att man icke bör belasta protokollen med jäfviga
vittnens utsagor. Men jag vågar påstå, att med den lydelse den
föreslagna paragrafen nu har, kan detta icke undvikas. Om nemligen
den delegerade domstolen anser, att vittnet icke är jäfvigt, så hör
den vittnet, och om hufvuddomstolen sedan förklarar, att vittnet
varit jäfvigt, så står ju vittnesmålet i allt fall uti protokollet. Det
har vidare sagts, att den delegerade domstolen icke känner till målet
och att den följaktligen icke kan bedöma, om vittnet är jäfvigt eller
ej. Häremot kan invändas, att nästan hvart enda beslut, som af en
hufvuddomstol meddelas om vittnesförhör vid en delegerad domstol,
lyder: »med bifall till kärandens derom framstälda begäran tillåter
rätten, att de uppgifna personerna, derest de ojäfviga befinnas, må
såsom vittnen afhöras vid t. ex. Stockholms rådstufvurätt, för hvilket
ändamål käranden egen att, försedd med samtliga protokollen i målet,
anmäla sig hos rådstufvurätten» o. s. v. Protokollen skola alltså
alltid inlemnas till den delegerade domstolen, så att den får tillfälle
sätta sig in i målet.
Slutligen vill jag anmärka, att det blir icke ringa omgång, om
Riksdagen godkänner föreskriften derom, att, då hos den delegerade
domstolen tvekan uppstår om ett vittnes jäfvighet, förhöret skall
inställas och pröfningen af jäfvet hänskjutas till hufvuddomstolen.
Ett sådant inställande af vittnesförhör kan rent af tillintetgöra den
med förhöret afsedda verkan. Antag t. ex., att man i ett sjörätts-
mål såsom vittnen kallat personer, tillhörande en fartygsbesättning.
Den delegerade domstolen finner anledning förekomma, att anfördt
jäf mot nämnde personer är lagligen grundadt, och inställer alltså
vittnesförhöret; hufvuddomstolen åter finner, att personerna i fråga äro
N:o 21. 32 Lördagen den 5 April.
Layförslag om ojäfviga; men då förnyadt förhör skall egarum, hafva de till vittnen
viss^delar1 af åberopade personerna afseglat från Sverige och befinna sig på utländska
rättegångs- farvatten, der det ofta är nästan omöjligt att anträffa dem.
boiken. Vill man alltså ej godkänna nu rådande praxis, torde det vara
(Forts.) mycket bättre att återgå till bestämmelserna i 1734 års lag, att
vittnen skola nämnas vid hufvuddomstolen, der ock parterna skola
anföra jäf och motparterna höras öfver jäfvet, hvarefter denna dom¬
stol förordnar, huruvida vittnesförhör må ega rum. Då undviker
man, att målet får gå, så att säga, fram och tillbaka.
Det är på dessa skäl jag, trots hvad som anförts å motsidan,
anser mig fortfarande böra yrka återremiss.
Herr Annerstedt: Jag vill endast gent emot den siste talarens
yttrande, att äfven med den lydelse paragrafen har det skulle kunna
hända, att jäfviga vittnen blifva hörda, fästa uppmärksamheten derpå,
att enligt hans förslag möjligheten för att sådana fall skulle inträffa
blefve vidsträcktare.
Derjemte vill jag fästa uppmärksamheten på det skäl, som an¬
fördes från statsrådsbänken och äfven af den siste talaren på stock¬
holmsbänken, nemligen att det icke kan vara någon tanke på att
öfverlemna afgörandet af frågan om vittnes vägran att aflägga vittnes¬
mål till den delegerade domstolen. Det torde väl då icke vara skäl
att uppställa två olika regler, den ena afseende de fall, då vittne
vägrar att aflägga vittnesmål eller att besvara framstälda frågor,
och den andra, då det gäller att afgöra om vittne är jäfvigt, utan
det torde väl vara rigtigast, att samma regel gäller för alla tre
dessa fall.
Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.
Ofverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter jemlikt
derunder förekomna yrkanden gjordes propositioner, först på god¬
kännande af förevarande paragraf och vidare derpå, att paragrafen
skulle visas åter till utskottet; och förklarades den förra proposi¬
tionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
26—28 §§.
Godkändes.
29 §.
Herr Trygger: Bristerna i denna paragraf äro redan påpekade
af herrar Unger och Afzelius. Jag för min del kan icke inskränka
mig till att betona bristerna, utan jag måste yrka afslag på paragrafen.
Man uttalade, när förslaget sista gången föll, att lagen bort
innehålla bestämmelser angående hvad som erfordrades för att part
skulle kunna vara säker om att hans bevisning toges för god. Det
kan icke vara någonting att säga emot en sådan önskan. Den har
också gifvit anledning till att man i främmande länder, särskildt i
Lördagen den 5 April. 33 N:o 21.
fråga om skriftliga bevis, gifvit regler, som bestämma hvad som Lagförslag om
kräfves för att fullt bevis skall föreligga, och vid det skriftliga be- änd™? i
viset kan man också gifva bestämmelser, som äro fullt betryggande ™ZegåZs?
i såväl det ena som det andra afseendet. Denna paragraf har nu baiken.
till ändamål att tillfredsställa den fordran, som sista gången uttala- (Forts.)
des. Men skall man tillfredsställa denna fordran, synes det mig,
som om man borde göra det lojalt — ärligt, skulle jag vilja säga, om
icke en antydan om motsatsen möjligtvis skulle anses för mindre
parlamentarisk — och jag kan icke finna, att denna paragraf är
lojal. Man låtsas gifva en bevisregel, men samtidigt gör man i den¬
samma en sådan modifikation, att hvar och en, som begriper saken
det allra minsta, måste säga: Denna paragraf gifver med ena handen,
men tager med den andra. Det är någonting, som jag för min del
icke kan vara med om. Här heter det: »Två vittnen vare om det,
hvari de sammanstämma, fullt bevis» — der hafva vi bevisregeln —
»der ej omständigheter förekomma, som förringa tillförlitligheten af
deras berättelse» — der tager man tillbaka bevisregeln och lemnar
saken åt domarens fria bevispröfning. Vi hafva två vittnen, åbe¬
ropade af den ena parten; de vittna till förmån för denna part,
hvarvid de nicka vänligt åt parten, — der hafva vi genast en »om
ständighet, som förringar tillförlitligheten af deras berättelse». Så¬
ledes, man har den fria bevispröfningen, trots det att man låtsar
som om man i denna punkt häfdade den legala bevisteorien.
När man har för sig dylika tilltag, händer det ofta, att man
gör större skada än hvad man ämnat. Man vill inbilla folk någon¬
ting, som förefaller relativt oskyldigt, och så gör man någonting
positivt skadligt. Detta är äfven fallet här. Ty om denna bevis¬
regel, som här står, hade någon verkan, så vore det en felaktig,
en ingalunda afsedd. »Två vittnen vare om det, hvari de samman¬
stämma, fullt bevis.» Ja, så står det; och slår man upp nu gällande
lag, heter det i 17 : 29 rättegångsbalken: »Två vittnen äro fullt bevis,
deri de sammanstämma». Man har alltså skrifvit af nu gällande
lag; då kan man väl vara nöjd, säger man kanske till svar på min
anmärkning. Nej, jag är ändå icke nöjd; ty bestämmelsen i 17 : 29
rättegångsbalken står icke ensam, utan jemte andra bestämmelser,
hvilka man måste taga i betraktande, när man tolkar denna para¬
graf. Bestämmelsen att »två vittnen äro fullt bevis, deri de samman¬
stämma», kompletteras af bestämmelsen i samma kapitels § 25, som
säger: »Nu kunna vittnen förekomma, som särskild! livar för sig,
och ej tillika, något sett eller hört», i hvilket fall verkan af deras
vittnesmål öfverlemna^ åt domarens fria bevispröfning. Således, till
och med 1734 års lag, som anser, att två vittnen äro fullt bevis,
deri de sammanstämma, modifierar detta derhän, att det borde
ovilkorligen vara vittnen, som tillika något sett eller hört; de skulle
samtidigt hafva gjort sina iakttagelser, och det var icke tillräckligt,
att dessa vittnen sammanstämde i sina uppgifter, då dessa icke
grundade sig på samtidig iakttagelse; ty då gäl do icke den legala
bevisregoln, utan fri bevispröfning. Således, om den nu föreslagna
Första Kammarens Frat. 1902. N:o 21. 3
N:o 21.
34
Lagförslag om
ändring i
vissa delar af
rättegångs¬
balken.
Foris.
Lördagen den 5 April.
bevisregeln verkligen egde någon betydelse, vore den felaktigt af-
fattad.
Men den har ingen betydelse, derför att man har gifvit den ett
bihang, der man tager tillbaka den legala regeln och lemnar åt
domaren rätten till fri bevispröfning.
Hvad är då resultatet af en dylik lagbestämmelse? Resultatet
är, att man riskerar, antingen att praxis kommer att uppfatta stad¬
gandet såsom innebärande en bindande regel och då gifva deråt en
omfattning, som man icke afsett, eller också att, hvilket är sanno¬
likare, praxis kommer att uppfatta det hela såsom spegelfäkteri och
tillämpa den fria bevispröfningen. Men är det på det sättet, så
stryk paragrafen, och låt oss få tillämpa den fria bevispröfningen
utan vilseledande bestämmelser!
Jag yrkar afslag å denna paragraf.
Herr Hasselnöt: Förhållandet med denna paragraf är nog icke
alldeles sådant som den siste ärade talaren påstod. Kela denna lag
afser ju att införa den fria bevispröfningen, fastän med vissa modi¬
fikationer, och en väsentlig modifikation derutinnan är just denna
bestämmelse, som jag anser vara synnerligt lämplig och nyttig, att
»två vittnen vare om det, hvari de sammanstämma, fullt bevis».
En af de föregående talarne har påpekat, att denna bestämmelse
icke behöfdes, ty det funnes icke någon förståndig domare, som icke
skulle anse, att två vittnen, två trovärdiga personer, vore fullt bevis,
der de sammanstämma. Ja, det kan man säga nu, då man vant sig
vid förhållandena enligt 1734 års lag och vet, att tva vittnen äro
fullt bevis. Men om icke denna bestämmelse funnes, kan det efter
längre tids förlopp vara temligen osäkert, huru många trovärdiga
vittnen det skall fordras för fullt bevis, om det skall vara ett, tva
eller tre. Jag vet icke, hvarför det just skall vara två, om det
icke vore så stadgadt. Detta har också sin praktiska betydelse,
derför att folk derigenom får en anvisning, huru många vittnen man
skall skaffa sig för att kunna bevisa ett förhållande. Om köp af
fast egendom är det stadgadt, att det skall styrkas af tva vittnen,
likaså om testamenten, men det finnes en hel mängd afhandlingar
och uppgörelser, angående hvilka någon sådan bestämmelse icke
finnes. Då är det lämpligt att gifva en allmän bestämmelse, att
om man skaffar sig två fullt trovärdiga vittnen, sa äro de fullt be¬
vis, deri de sammanstämma.
Att bestämmelsen icke kan göra någon skada, är väl uppenbart,
och den kan göra både direkt och indirekt nytta på det sätt jag
nämnt Jag tillåter mig derför yrka bifall till paragrafen.
Herr Annerstedt: Den nu föredragna paragrafen har ingalunda
till ändamål, såsom den förste talaren antydde, att inbilla folk att
någonting annat stadgats i lagen än hvad som der verkligen säges.
Om herrarne erinra sig förhållandena, när denna lag fou a gången
var föremål för kammarens behandling, så var det framför allt mot
denna punkt, som motståndet mot lagförslaget rigtade sig. Det
Lördagen den 5 April.
35
N:o 21.
sades, att det kunde hända, att en domare ansåge, att två samman- Lagförslag om
stämmande vittnen vore för litet för att antagas såsom fullt bevis,
och då ansåg man, att den enskilde skulle stå alldeles rättslös, i rättegångs-
fall han sålunda icke skulle kunna på förhand försäkra sig om full baiken.
bevisning angående ett visst rättsförhållande. För att afväpna det (Forts.)
motstånd, som från denna ståndpunkt rigtades mot förslaget, hafva
under lagens vidare bearbetning äfven de, som för sin egen del skulle
hafva ansett ifrågavarande stadgande helst böra ur lagen utgå, dock
för att få denna lag till stånd trott sig i förslaget böra intaga den
nu föreliggande paragrafen.
Paragrafen innehåller ingenting annat än hvad som för när¬
varande är gällande rätt. Ty jag vågar påstå, att äfven nu, om
mot två sammanstämmande vittnen förekomma omständigheter, som
förringa tillförlitligheten af deras berättelser, domstolarne icke lära
emot sin öfvertygelse anse saken bevisad genom ifrågavarande vitt¬
nens berättelser; och att sålunda praxis här i landet för närvarande
är den, att för att en sak skall anses ovilkorligen bevisad genom
två vittnens samstämmiga utsago, så skall detta vara vittnen, mot
hvilka icke förekommit sådana omständigheter, som förringat be¬
tydelsen af deras berättelser.
Under sådana förhållanden tror jag, att den förste talaren icke
har tillräckliga skäl för sina farhågor, att antagandet af den före¬
dragna lagparagrafen skulle föranleda några olägenheter i praktiskt
afseende.
Paragrafens bibehållande i lagen är helt visst nödvändigt för
lagens antagande i medkammaren. Om icke förhållandena der allt
för mycket ändrat sig sedan lagen förra gången föredrogs, är det
säkert, att om Första Kammaren utesluter denna paragraf ur för¬
slaget, så är i och med detsamma förslagets fall gifvet. Det före¬
faller mig, som om förslaget skulle innehålla tillräckligt många be¬
stämmelser af otvifvelaktig nytta för parter och domstolar, för att
det icke skulle vara skäl att vedervåga hela lagens antagande genom
att utesluta den nu föredragna paragrafen.
Jag yrkar bifall till denna paragraf.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med der¬
under framstälda yrkanden propositioner, först på godkännande af
den nu föredragna paragrafen och vidare på afslag derå; och för¬
klarades den förra propositionen, hvilken förnyades, vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
30 -35 §§.
Godkändes.
36 §.
Herr Trygg er: 1 denna lag finnes det bestämmelser angående
sakkunniga, något som vi för närvarande i allmänhet sakna. Om
N:0 21. 36 Lördagen den 5 April.
Lagförslag om de föreslagna bestämmelserna är i stort sedt ingenting annat än
viss^delar1 af 80C^ såga. Lagen skiljer mellan två fall, då sakkunniga skola
rättegångs- höras i en rättegång. Det ena fallet är, när rätten pröfvar nödigt
baiken. att höra en sakkunnig; det andra fallet är, att part begär hörandet
(Forts.) af en sakkunnig. Lagen innehåller bestämmelser om i hvilka fall
en enskild person eller en myndighet är skyldig att afgifva sak-
kunnigsutlåtande, och man kunde tycka, att denna skyldighet — om
vi begränsa oss till enskilda personer — skulle vara precis den¬
samma, när domstolen ville hafva sakkunnig hörd och om part
önskade, att sakkunnig skulle höras. Skulle det vara någon skilnad,
kunde man väl tänka sig, att, när domstol ville hafva en enskild
person hörd såsom sakkunnig, skulle sakkunnigspligten vara större
än när blott en part ville hafva honom hörd, eftersom man måste
antaga, att, när domstolen vill det, är det verkligen behöfligt, men
när en part begär det, är det ju icke alldeles säkert, att det är
nödvändigt. Men så är det icke enligt lagförslaget. Enligt förslaget
skulle gälla, att när domstolen pröfvar nödigt, att en person skall
höras såsom sakkunnig, så är denne icke skyldig att infinna sig för
att höras under andra förhållanden än att han åtagit sig uppdraget.
Hans skyldighet är då begränsad till detta fall. Men när en enskild
part vill hafva en person hörd såsom sakkunnig, är hans skyldighet
i detta afseende lika stor som vittnespligten, så att trots det att
han icke åtagit sig uppdraget, är han skyldig att infinna sig vid
domstolen och uppträda såsom sakkunnig. Det stadgas i 36 §:
»Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i målet,
gälle derom hvad om vittne är stadgadt.» Men, mina herrar, tycka
herrarne icke, att det är betänkligt att utsträcka sakkunnigspligten
så långt, att en enskild person, blott derför att en part i en rätte¬
gång vill höra honom såsom sakkunnig, skall — vare sig han åtagit
sig det eller icke — vara lika skyldig att afgifva ett sakkunnigs-
utlåtande, som att afgifva en vittnesutsaga? Deremot om domstolen
vill höra honom, så säger han helt enkelt: »nej, jag har icke åtagit
mig uppdraget», och underlåter att komma.
År det då någon skilnad mellan att vittna och att afgifva ett
sakkunnigsutlåtande? Ja, det torde jag icke behöfva påpeka för denna
kammare. Skall man vittna, infinner man sig helt enkelt vid dom¬
stolen och berättar hvad man vet, man har icke skyldighet att göra
några efterforskningar på förhand, utan hvad man vet, när man
kommer inför domstolen, det berättar man och dermed punkt. Men
skall man höras såsom sakkunnig, duger det i regel icke att komma
till domstolen utan att hafva tagit reda på saken på förhand. Det
är icke meningen, att ens uttalande skall begränsa sig till hvad man
kan säga oförberedd; utan när man skall afgifva sakkunnigsutlåtande.
är det väl meningen, att man skall taga reda på allt, som man
såsom sakkunnig skall bedöma. För resten antager jag, att hvar
och en, som är något rädd om sitt anseende, icke vill afgifva ett
sakkunnigsutlåtande utan att sätta sig in i hvad det är fråga om.
äfven om det vore tillåtet att underlåta detta. Det är alltså ett
37
N:o 21.
Lördagen den 5 April.
arbete, som man måste underkasta sig, när man blir kallad såsom
sakkunnig och skall fullgöra detta uppdrag.
Detta bar det kongl. förslaget väl iakttagit i det fall, då dom¬
stolen kallar in sakkunnige, men totalt glömt bort för det fall att
en part begär inkallandet af en person för att höras såsom sak¬
kunnig. Jag är öfvertygad om att kammaren icke kan vara med
om något dylikt. I lagberedningens förslag af 1889 eller 1890 heter
det, om jag mins rätt, med afseende å skyldigheten att uppträda
såsom sakkunnig, när part begär en sakkunnigs inkallande, att denna
skyldighet blott inträder under samma vilkor som äro stadgade, när
domstolen pröfvar sakkunnigs hörande vara nödvändigt. Det är nu
struket. Hvarför? Jo, derför att vid förslagets granskning i högsta
domstolen gjordes åtskilliga anmärkningar mot detta stadgande,
hvilket man ansåg vara svårt att formulera. Men, mina herrar,
man får akta sig att ålägga större medborgerliga skyldigheter, der¬
för att det är svårt att formulera en lagparagraf.
Hvad innebär Kongl. Maj:ts förslag annat än att den medborger¬
liga skyldigheten att afgifva ett sakkunnigsutlåtande blifvit lika vid¬
sträckt som skyldigheten att afgifva vittnesmål? Det är en betydlig
utsträckning af de medborgerliga pligterna, vi åtaga oss, om vi
antaga detta förslag.
Jag hemställer om återremiss af denna paragraf till lagutskottet.
Herr statsrådet West ring: Den föregående talaren anförde,
att det af lagberedningen utarbetade förslaget till lag om bevisning-
skulle hafva stadgat detsamma rörande af part åberopad sakkunnig
som om sakkunnig hvilken af rätten tillkallas. Det är icke alldeles
fullt exakt. Lagberedningen kände två slag af sakkunnige, som
åberopas af part. Det ena slaget var sådana, som skulle höras
angående omständigheter i målet, hvilka den sakkunnige vid be¬
sigtning eller undersökning eller annorledes iakttagit. I fråga om
dessa skulle enligt lagberedningens förslag gälla alldeles detsamma
som om vittnen var föreslaget, d. v. s. detsamma som enligt den
kongl. propositionen skulle gälla om alla sakkunniga. Beträffande åter
det andra slaget af part åberopade sakkunniga föreslogs det ganska
invecklade regler. I hufvudsak skulle gälla detsamma som för de
af domstol åberopade men med vissa modifikationer. Det var mot
dessa invecklade regler, som anmärkningar framstäldes i högsta dom¬
stolen vid granskning af detta lagberedningens förslag. Anledningen
till dessa anmärkningar var nog icke svårigheten att gifva en till¬
fredsställande affattning åt de regler, som ansågos böra gälla, utan
man ansåg, att dessa olika regler skulle åstadkomma trassel vid
tillämpningen. I allmänhet när en part vill åberopa någon såsom
sakkunnig, går det nu så till, att han begär att fä, höra honom så¬
som vittne. Man vet icke, om han skall vittna, d. v. s. berätta i
egentlig mening fakta, som tilldragit sig, eller om han skall höras
såsom sakkunnigt vittne, d. v. s. med ledning af gjorda iakttagelser
afgifva ett omdöme, eller om han skall yttra sig såsom rent sak¬
kunnig, d. v. s. allenast afgifva ett omdöme om hvad som före-
Lagförslag om
ändring i
vissa delar af
rättegångs¬
balken
(Forts.)
N:o 21.
38
Lagförslag om
ändring i
vissa delar af
rättegångs¬
balken.
(Forts.)
Lördagen den 5 April.
kommit. Jag undrar, om det icke skulle leda till större olägenheter,
derest man redan från början skulle tvinga fram ett bestämdt för¬
klarande i den vägen. Nu går det enkelt och lätt till och i all¬
mänhet möter det visst inga svårigheter för parterna att få sina
sakkunniga hörda i de former, som i afseende å vittnen äro före-
skrifna.
Att man genom ett sådant förfarande ålägger dessa sakkunniga
ett särskildt arbete, kan jag icke heller medgifva. Det är ju gifvet,
att ingen är skyldig att underkasta sig ett sådant särskildt arbete,
endast derför att han blir kallad till vittne. Kallas man till vittne
i ett mål, så är man skyldig att framlägga hvad man vet och har
sig bekant. Behöfver man särskilda förberedelser för att besvara
vissa frågor, så är man naturligtvis frikallad från att besvara dem.
Lagen kan t. ex. icke ålägga en vetenskapsman att för utredning
af en tvist mellan två andra personer göra särskilda vetenskapliga
undersökningar. Det gör lagen heller icke genom att tillåta att han
kallas som vittne. Kan han icke på stående fot besvara de frågor,
som ställas till honom, så behöfver han naturligtvis icke heller
besvara dem.
Jag tror för min del, att det blir redigast och enklast i till-
lämpningen, om man antager det system, som är föreslaget i den
kong!, propositionen.
Herr Trygger: Jag har, nu visserligen icke till hands lag¬
beredningens betänkande, men af herr statsrådets anförande syntes
framgå, att det var fråga om sakkunniga vittnen och icke om sak¬
kunnige, och då enligt lagberedningens förslag sakkunniga vittnen
skulle vara likstälda med vittnen, torde min uppfattning icke vara
vederlagd, eftersom jag talade om sakkunnige och icke om sakkunniga
vittnen. Att sakkunniga vittnen böra behandlas som vittnen, är all¬
deles klart, vid det förhållande att de äro vittnen. Det gäller
emellertid att klart fatta begreppet sakkunniga vittnen.
Hvad åter beträffar, att det i tillämpningen skulle blifva svårig¬
heter, derför att man icke kunde så noga veta, huruvida en person
vore sakkunnig eller vittne, får jag öppet bekänna, att jag icke
begriper, hvad meningen är med detta påstående. Om man för
närvarande kallar in en person som vittne för att höra honom som
sakkunnig, säger han kanske: jag vet ingenting i saken. Man in¬
vänder då: ja, det hafva vi haft reda på förut, att ni ingenting
vet, men ni skall gifva ett sakkunnigt omdöme. Nej, svarar den
inkallade, jag gifver icke något sakkunnigt omdöme; jag har vittnes-
pligt, men icke sakkunnigspligt. Jag förstår icke att denna fråga
innebär några svårigheter. Om deremot enligt det föreliggande för¬
slaget blir stadgadt, att om sakkunnig, som part kallar, gäller det¬
samma som om vittne, kan domaren, ifall den inkallade förklarar,
att han ingenting vet i saken, säga: var så god och gif ett sak¬
kunnigt omdöme, ty det står i lagen, att om sakkunnig skall gälla
detsamma som om vittne! Jag vill fråga, om detta icke är afsedt.
År åter meningen att säga, att man kan inkalla personer, som äro
Lördagen den 5 April. 39 N:o 21.
sakkunnige, att vittna, kan jag ej förstå, hvarför bestämmelsen skall La£b^ °m
behöfvas, ty aldrig har man val hört, att sakkunskap skulle utgöra visga ddJar af
hinder för en person att vara vittne. rättegångs-
Sedermera vill jag framställa en fråga, som kanske kan besvaras baiken.
från statsrådsbänken, den nemligen: hvad är det för ed, som en (Forts.)
sakkunnig, som blifvit inkallad enligt 36 §, skall aflägga? År det
sakkunnigseden, så att han skall förpligta sig att efter bästa An¬
stånd och samvete fullgöra det uppdrag, som honom i målet lemnats,
eller är det vittneseden, enligt hvilken han skall vittna och gifva
tillkänna allt hvad han vet i den förevarande saken händt och sant
vara? År det den sistnämnda eden, får man höra, hvad han vet i
saken händt och sant vara, men något sakkunnigsutlåtande blir han
alldeles icke skyldig att afgifva. Man skulle således ålägga honom
att inställa sig, men låta honom ga eu ed, hvarigenom han icke
blefve skyldig att fullgöra någonting såsom sakkunnig.
Jag tror icke, att det duger att taga saken på det sätt, som
det nu här är fråga om. Man måste bestämma sig i den ena eller
andra rigtningen. Antingen är det så, att denne af part inkallade
sakkunnige icke är annat än ett vanligt vittne och följaktligen icke
har andra skyldigheter än ett vanligt vittne — då behöfvas inga
särskilda bestämmelser, ty då hafva vi vittnesbestämmelserna. Eller
också är denne såsom sakkunnig _ inkallade en verklig sakkunnig,
som man vill höra såsom sakkunnig, som man vill hafva nytta af
såsom sakkunnig — då duger det icke att ålägga honom samma
förpligtelse!- som ett vittne, då duger det icke att ålägga honom
samma ed som ett vittne; ty icke har man någon nytta af hvad
han vet i saken händt och sant vara, men hvad man har nytta af
är, att han pligttroget och samvetsgrant afgifver ett sakkunnigs¬
utlåtande, och detta är icke detsamma som en berättelse om, hvad
som händt och sant är i saken, utan ett omdöme om det, som
li£ir skett.
Då här är fråga om att utsträcka våra medborgerliga pläter,
att ålägga oss här i landet en ökad medborgerlig förpligtelse, som
kan blifva betungande för alla, hvilka eventuel komma i fråga att
användas såsom sakkunnige — jag skall tala om för herrarne, att
det är icke så sällan det inträffar, att parter vilja inkalla personer
såsom sakkunnige endast för att åstadkomma förargelse, endast för
att ställa till spektakel, och icke draga sig för att sålunda trakassera
åtskilliga framstående personer — bör då för sakkunnig gälla vittnes-
pligt? För min del vill jag icke vara med om att stadga något
sådant.
Jag hemställer om återremiss.
Herr Foderberg: Den fråga, som nu är väckt, har många
gånger diskuterats, särskild!, inom den kår jag tillhör, enär från den
ofta hemtas sakkunnige i vissa mål, företrädesvis vattenrättsmal.
Egendomligt nog hafva vid dessa diskussioner gjort sig gällande
synnerligen olika åsigter, huru den sakkunnige sjelf bör anse sig,
då han blir tillkallad, i det somliga ansett, att, om lian blifvit till-
N:o 21. 40 Lördagen den 5 April.
Lagfordag om kallad af rätten, har han en helt annan ställning och en helt annan
vism Tel?af P1^*’ än °.m han blifvit tillkallad af en part. Det är en åsigt, som
rättegångs- JaS för min del anser egendomlig och som jag icke biträder. Men
baiken. man har ansett, att, om han blifvit tillkallad såsom sakkunnig af
(Forts.) part, han icke skulle behöfva upplysa något, som vore för parten
menligt, utan endast det, som parten gåfve honom rätt att upplysa.
Den omständighet, att åtskillige sakkunnige hafva en sådan åsigt,
gör det efter mitt förmenande alldeles nödvändigt att, såsom i den
förevarande paragrafen i förslaget skett, den sakkunnige likställes
med vittne så, att han icke eger rätt att som parts sakkunnig
undandölja något, som kan inverka på saken.
En annan fråga är den, som väcktes af herr Trygger, nemligen
om den sakkunnige skall fullständigt behandlas som vittne, full¬
ständigt likställas med vittne, och det kan icke förnekas, att para¬
grafen, sådan den nu är skrifven, gifver anledning till anmärkning,
och till just den anmärkning, som af herr Trygger är fram stöld!
Skall den sakkunnige fullständigt likställas med vittne, behöfver han
naturligtvis icke tala om annat än hvad han vet vara händt och
sant. Skall han återigen uppträda som sakkunnig, måste han, som
herr Trygger framhöll, mången gång göra ytterst vidlyftiga under¬
sökninga]-, som fordra väsentligt mycket arbete. Det är icke sagdt,
att han alltid kan eller vill åtaga sig någonting sådant, och han bör
följaktligen vara berättigad att skjuta det ifrån sig.
Det är dock möjligt, att denna anmärkning är mera teoretisk
än praktisk, ty enligt min öfvertygelse går det i praktiken till så,
att, när en part vill höra en sakkunnig, han vänder sig till en sak¬
kunnig, för hvilken han har förtroende och säger till honom: gör
denna undersökning åt mig; jag betalar den! Sedermera, när under¬
sökningens resultat föreligger, föredrages det för rätten och intages
vanligen i rättens protokoll, och hittilldags har, åtminstone i de fall
jag känner, ofta nog förekommit, att den sakkunnige fått beediga
sitt utlåtande såsom afgifvet efter bästa förstånd. Det tillkommer
icke mig att bedöma, huruvida ett sådant förfarande utgör en följd¬
riktig tillämpning af paragrafen, sådan den nu är skrifven. Enligt
min öfvertygelse skulle det icke skada, om den något omredigerades,
så att det nu vanliga förfarandet finge i den sitt uttryck.
Jag har således för min del icke något emot en återremiss af
paragrafen.
Efter det. öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, hvilken återtagit ledningen af förhandlingarna, att under
öfverläggningen annat yrkande ej framstälts, än att den nu före¬
varande paragrafen skulle visas åter till utskottet.
Sedermera gjordes propositioner, först på paragrafens godkännande
samt vidare på densammas återförvisning; och förklarades den senare
propositionen med ja besvarad.
37—46 §§.
Godkändes.
Lördagen den 5 April.
41
N:0 21.
47 §.
Herr Afzelius: När jag ber att få yttra några ord om denna
paragraf, om parts ed, talar jag egentligen icke med hopp om att
kunna uppnå något positivt resultat. Men det är mig omöjligt, att
under tystnad höra klubban falla till befästande för obestämd fram¬
tid af en sådan qvarlefva af en redan längesedan försvunnen tid,
som värjemålsedens hedersplats dock betecknar. Jag kan det så
mycket mindre, som det redan är 25 år sedan jag offentligt uttalade
den mening om denna ed, hvilken jag sedermera fortfarit att, allt¬
jemt starkare och starkare, omfatta.
Partseden är, kan man säga, processens sorgebarn. Parten vet
bäst, huru saken förhåller sig. Ingen vet det bättre än han. Men
han vill ej tala om hvad som är menligt för honom sjelf; och säger
han något, som ej är menligt för honom sjelf, så tror man honom
icke. Derför använder man eden — för att tvinga honom att tala
och tvinga honom att tala så, att man kan tro honom. Det är
edens uppgift.
Huru bör man då använda eden när det gäller parten?
Det naturligaste vore väl, att man använde den på samma sätt,
som man använder vittneseden: att parten finge komma fram som
ett annat vittne och tala om, hvad han vet, så som han sjelf ville
uttrycka det. Detta är den metod, som användes i England och
Österrike sedan ganska lång tid och som der väckt allmän tillfreds¬
ställelse. Att tala om att införa något sådant här nu kan ej komma
i fråga, derför att, såsom jag förut framhållit, tvifvelaktiga bevis¬
medel skola hållas borta, de kunna icke rätt begagnas, och af alla
ömtåliga bevismedel, som finnas, är någonting sådant som den
engelska partseden det ömtåligaste, det mest grannlaga, det som
mest af alla fordrar särskilda processuella bestämmelser såsom förut¬
sättning. Således det sättet skola vi ej tala om, så bra det i öfrigt
kan vara.
Återstår således endast hvad man kallar den normerade eden.
Hvad menar man med det? Jo, dermed menas, att parten får sig
af domstolen förelagdt ett bestämdt edstema, som parten har att
med ed bekräfta. Det är den normerade eden. Den är förenad med
många svårigheter och brister, denna edsform, det är allmänt erkändt.
Jag skall nu ej fästa mig vid dem; vi ha ingen bättre form att
använda. Men frågan blir då den: hvilkendera parten är det, som
skall svärja? Begge kunna icke göra det. Behof af edens användande
inträder aldrig förr, än ett visst, mera betydande mått af bevisning
föreligger. Det gamla typiska fallet var, att om det fanns ett vittne
för en uppgifts sanning, så skulle det blifva ed. Åt hvilkendera
parten skall då eden anförtros? Om jag frågar mitt sunda förstånd,
tror jag ej, att svaret kan blifva annat än detta: jag bör låta den
part gå ed, bvilkens utsago efter all sannolikhet är mest trovärdig,
den, som efter hvad i saken förekommit, jag finner mig mest böra
tro. Det är väl öfverensstämmande med hänsyn till edens helgd,
öfverensstämmande med hvad man med eden vill vinna, att eden
Lagförslag om
ändring i
vissa delar af
rättegångs-
hälben.
(Forts.)
N:o 21.
Lagförslag o',
ändring i
vissa delar c
rättegångs¬
balken.
(Forts.)
42 Lördagen den 5 April.
anförtros åt den part, hvilkens utsago jag vill tro, när den blifvit
beedigad. Hvilkendera af parterna är det? För hvem är det, som
bevisning då är förebragt, när behofvet af eds användande föreligger?
För den bevisskyldige, ty det är han, som skall bevisa. För honom
är den förebragt, vi kunna säga för käranden. Mot hvem är den
förebragt? Mot den icke bevisskyldige, vi kunna säga svaranden.
Hvad skulle då följden blifva af detta? Jo, alldeles gifvet synes
saken böra ställa sig så: när man behöfver använda parts ed, när
domaren finner det behöfva med ed bekräftas: antingen så och så
är det, eller så och så är det icke, och han frågar sig hvilkendera
bekräftelsen framstår såsom den trovärdigaste, så måste han svara:
Dens, som bekräftar att så och så år det, icke dens, som bekräftar
att så och så är det icke. Jag utgår från förutsättningen, att den
rent personliga trovärdigheten hos båda parterna är lika — eljest
kan naturligtvis svaret utfalla annorlunda.
Jag hemställer till herrarne: om ett vittne intygar ett för¬
hållande och ena parten skall gå ed, är man böjd att tro den som
säger, att vittnet ljuger, eller den som säger, att vittnet talar sant?
År det sannolikt, att man vill tro vittnet vara menedare, derför att
en part med ed bekräftar, att vittnets tal är osant? Nej, den sunda
uppfattningen är väl denna: en menedare måste det i sådant fall
finnas, men hvilkendera är menedaren? — det sannolikaste är, att
det icke är vittnet, utan parten.
Följden af hvad jag nu sagt skulle således vara, att kärandens
ed, den bevisskyldiges ed bör föredragas — det är den ed, som
kallas fyllnadsed — men att den andra eden, svarandens ed, värje¬
mål sedens. dens, som nekar på ed hvad som redan är i någon mån
bevisadt, skall sättas i andra rummet.
Emellertid, förslaget liksom nu gällande lag går den alldeles mot¬
satta vägen: värjemålseden i första rummet, hedersplatsen, fyllnadsed
kan endast komma i fråga, om den, som skulle gå värjemålsed, är
idiot eller menedare eller ett på dylikt sätt qvalificeradt subjekt.
Först då kan fyllnadseden komma fram. Hvad är grunden dertill?
Huru kan man handla så oförståndigt? Huru kan man umgås med
eden på sådant sätt? Jo, derför att värjemålseden icke är till för
att aflägyas. Man hoppas, att parten icke skall gå eden, att lian
skall brista åt eden och till följd deraf få anses tyst erkänna. Der¬
för hör tillsammans med värjemålseden något, som kallas »beredelse».
Vi veta, att denna beredelse fordom antog sådana former, att den
visst icke alltid stannade inom gränserna för en »tortura spiritualis»,
som ju eljest är värjemålsedens gamla beteckning. Det är beredelsen,
som skall väcka partens samvete, så att han ej vågar gå eden. Om
han likväl, trots all beredelse, går eden, huru ställer det sig då?
Naturligtvis vinner han saken, han går fri, men på grund af den
situation, hvari han stod när han svor, kommer han att vara miss¬
tänkt som menedare, oskyldigt misstänkt måhända, men misstänkt
och brännmärkt.
Jag får för min del säga, att detta bruk af värjemålsed kommer
bra nära intill Guds namns missbruk. Och jag hemställer till de
Lördagen den 5 April.
43
N:o 21.
många, erfarne domare, som här sitta, huruvida de icke
gången de voro med, när en sådan der edskandidat gick fram till
domarebordet, lade fingrarne på bibeln och svor mot bevisningen i
målet, kände det något kusligt.
Nu frågar man: hvarför skall då värjemålseden hafva denna
hedersplats? Det beror, heter det, på gammal svensk rättsuppfattning,
på en uppfattning, som tagit sig uttryck i domareregeln: »ingen må
svärja sig gods eller penningar till». Samma s. k. rättsuppfattning
har funnits i alla andra länders rättsordningar, allt från medeltiden:
värjemålseden var en naturlig pendant till tortyren i grofva brott¬
mål, den skall tvinga fram sanningen, erkännande af den misstänkte.
Det är i sj elfva verket samma sak, en finare och en gröfre form.
Men nämnda uppfattning har fått vika öfver allt annorstädes. Det
finnes ingen utländsk lag, yngre än 100 år, som icke brutit dermed
eller åtminstone medgifver domstolen valfrihet mellan fyllnadsed och
värjemålsed; och jag vågar påstå, att det i våra dagar icke i något
annat land skulle hafva kunnat uppstå tanke på att få en sådan
ordning som den här föreslagna fastslagen.
Hvad vill ni då? frågar man mig. Jo, jag begär intet annat,
att domstolen skall få valfrihet. Jag vill, att domstolen skall
ed, som står med sanningen på sin
första lagförslag om
ändring i
vissa delar af
rättegångs¬
balken.
stället för att alltid nödgas gå till
an
kunna välja den part att
sida, presumtivt åtminstone,
den, som antagligen, såvidt bevisningen visar, ljuger. Rätten skall
icke vara bunden vid valet; den skall kunna taga hänsyn till alla
på frågan verkande omständigheter, bevisningen, personerna. Jag
tror, att detta önskemål icke skall befinnas vara på något sätt
någonting omstörtande.
genomföra det vid
Jag tror, att man fullkomligt lugnt kan
(Forts.)
vårt nuvarande bevissystem. Emellertid, herr
talman, har jag, som jag började med att förklara, yttrat mig
egentligen derför, att jag ville kunna säga om mig sjelf: dixi et
salvavi. Men jag skall likväl för sakens skull framställa ett yrkande
i den antydda rigtningen, yrka återremiss i det syfte jag nu angifvit
och som finnes närmare utveckladt och formuleradt i en reservation,
som
af mig afgifvits vid lagberedningens betänkande i ämnet.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att derunder endast det yrkande förekommit, att nu före¬
liggande paragraf skulle visas åter till utskottet.
Härefter gjordes propositioner, först på paragrafens godkännande
samt vidare på densammas återförvisning; och förklarades den senare
propositionen vara med ja besvarad.
48 §.
Herr Hedenst ier na: Utskottet har funnit skäligt att i denna
paragraf föreslå eu sådan ändring, att fyllnadsed må förekomma jemväl
i brottmål, der talan om ansvar ej föres. Härmed afses så kallade
qvasibrottmål, eller sådana brottmål, der det endast är fråga om ersätt¬
ning eller skadestånd på grund af en begången förseelse eller brott.
N:o 21.
44
Lördagen den 5 April.
Lagförslag om Det har i allmänhet varit vanligt, att, när domaren ådömt fyllnadsed,
viZ, del9ar\f han vant mycket betänksam i dylika fall. Dock har lagutskottet här’
rättegångs- mot hvad Kongl. Maj:t och högsta domstolen föreslagit, tillskapat
balken. den bestämmelsen, att ett visst slag af mål skall i olika hänseenden
(Forts.) behandlas än såsom tvistemål och än såsom brottmål. Det är visser¬
ligen sant, att dessa s. k. qvasi-brottmål blifvit likstälda med civil¬
mål i stämningslägen och att äfven i den lag, som förra året an¬
togs om fullföljd af talan fråga förekom om dessas behandling på
enahanda sätt. Den bestämmelse i sådan rigtning, som infördes
i stämningslägen, ansåg jag vara temligen oskadlig; den andra,
som sattes i fråga vid fullföljd af talan, var redan den betänklig,
men i . denna sak anser jag likställigheten med civilmål vara rent
af farlig. . Kärande i brottmål äro mer än alla andra frestade att,
då de stå inför domstolen, bestyrka sin talan med ed, när de finna,
att de icke på annat sätt kunna vinna den rätt, de förfäkta, och det
är derför naturligtvis ganska farligt att tillerkänna just sådana parter
en sådan rättighet, som, i motsats till hvad Kong], Maj:ts proposition
innehåller, är dem tillerkänd i lagutskottets förslag i denna del.
Herr grefve och talman! Jag yrkar på grund häraf afslag på
hvad utskottet föreslagit och bifall till Kongl. Maj:ts proposition
i saken.
Herr statsrådet Westring: Jag är redan delvis förekommen
af den föregående talaren. Jag skall dock anhålla att få något
komplettera de invändningar han framstälde mot den ändring, som
lagutskottet vid denna paragraf föreslagit.
Såsom vi vid den föregående paragrafen hörde, är det före¬
slaget, att i regel ed skall anförtros åt svaranden: värjemålsed är
det principiella. Här föreslås nu, att i vissa undantagsfall käranden
skall tillåtas att med ed fylla bevisningen — fyllnadsed. I den
kongl. propositionen är föreslaget, att sådan fyllnadsed aldrig skulle
få anförtros käranden i brottmål, och med brottmål förstås icke
blott sådana mål, deri ansvar yrkas, utan äfven sådana, deri endast
ett civilt påstående är framstäldt, men detta påstående grundar sig
derå, att svaranden skulle begått någon brottslig gerning. Ku har
lagutskottet föreslagit den ändring i afseende å dessa sistnämnda
mål, att de skola vara likstälda med tvistemål, och således fyllnads¬
ed der kunna medgifvas.
I utländsk rätt är det förhållandet, att de civila rättsanspråk,
som framställas på grund af en brottslig handling, hållas skilda
från straffpåståendena. De handläggas ofta af andra domstolar än
dem, som behandla straffrågan, och för handläggningen gälla i allmän¬
het de regler, som i afseende å tvistemål äro stadgade. Så har icke
vant förhållandet enligt vår rätt. I regel är det så, att de civila
påståendena framställas i den rättegång, som afser frågan, huruvida
den brottslige skall ådömas straff. När straffpåståendet och det
civila påståendet sålunda behandlas i ett sammanhang, är det gifvet,
att samma regler måste gälla för de begge olika påståendenas be¬
handling. Man kan icke handlägga en del af en rättegång såsom
45
N:0 21.
Lördagen den 5 April.
tvistemål och en annan del af samma rättegång såsom brottmål.
Emellertid inträffar det emellanåt, att en person, mot hvilken ett
brott blifvit begånget, icke vill framställa ansvarspåstående mot
den brottslige, utan allenast gör gällande ett civilt anspråk. En¬
ligt 1734 års lag behandlades en sådan rättegång alldeles såsom
ett brottmål. Det gälde således samma regler som för brottmål i
afseende å den domstol, som skulle behandla målet, i afseende å stäm¬
ning, i afseende å omröstning till dom, i afseende å fullföljd af talan.
Vid den omarbetning, som vissa partier af rättegångsbalken på
senare tider undergått, har man icke fullt iakttagit denna regel.
När stämningslägen antogs år 1899, vidtog Riksdagen den ändringen
i det kongl. förslaget, att dessa nu ifrågavarande mål skulle be¬
handlas såsom tvistemål. Sedan kom förra året lagen om fullföljd
af talan. Då framstäldes, enligt hvad lagutskottet upplyser, inom
lagutskottet samma yrkande beträffande dessa mål, men lagutskottet
afstyrkte då deras behandling såsom civilmål. I afseende å full¬
följd af talan bibehölls således det gamla förfaringssättet beträffande
dessa mål. Så kommer nu detta förslag om bevisning. Huru har
lagutskottet då förfarit? Jo, lagutskottet har här tillstyrkt åtskilliga
särskilda bestämmelser, som skulle gälla i afseende å brottmål, så
i 4, i 8, i 9, i 40 och i 58 §§. I alla dessa fall skulle de nu ifråga¬
varande målen behandlas såsom andra brottmål. Men här i en enda
paragraf föreslår lagutskottet, att om dem skall gälla hvad som
gäller om civilmål. Kan det nu verkligen vara lämpligt, att olika
principer sålunda skola tillämpas i afseende å samma sorts mål, och
detta så, att sådan skiljaktighet skall förefinnas icke blott emellan
olika kapitel i samma balk, utan äfven emellan de särskilda para¬
graferna inom samma kapitel? Det är fara värdt, att, om man så
förfar vid lagstiftningen, tillämpningen skall blifva synnerligen osäker
och stridig.
Lagutskottet anför såsom hufvudskål för sitt nu framstälda
förslag egentligen endast, att dessa mål ega mycken likhet med
tvistemål och att det derför är svårt att uppdraga gränsen. Ja,
alldeles samma skäl upptog lagutskottet äfven förra året, fastän
denna sats då inleddes med ett »ehuru», och efterföljdes af en ut¬
veckling af huru olämpligt det skulle vara att på detta sätt antaga
olika principer för behandlingen af samma sorts mål. Vid behand¬
lingen af stämningslägen anfördes väl, att detta icke kunde hjelpas;
när man reformerar rättegångsordningen partielt, skulle man nödgas
på detta sätt förfara. Jag tror icke, att det är nödvändigt. En
partiel reformering af rättegångsväsendet medför ovilkorligen, att
man i vissa fall, der man skulle ansett en ändring önsklig, måste
låta det blifva vid det gamla för att icke allt för mycket rubba
sammanhanget. Jag tror, att detta är ett sådant fall.
Hvad jag nu har anfört är ju af mera formel beskaffenhet; men
jag tror, att förslaget äfven skulle medföra resultat, som materielt
vore rent af stötande. Om under en rättegång på en gång fram¬
stäldes ansvars- och ersättningsyrkanden, så kan det icke ifråga¬
komma, att käranden får med cd fylla bevisningen. Men tager han
Lagförslag om
ändring i
vissa delar af
rättegångs¬
balken.
(Forts).
N:o 21.
46
Lagförslag o
ändring i
vissa delar <
rättegångs¬
balken.
(Forts.)
Lördagen den 5 April.
det ena yrkandet först och det andra sedan, så får han i det mål,
deri fråga är om skadeersättning eller annan civil påföljd, med ed
fylla bevisningen, men deremot icke i det mål, som afser ansvar.
Det kan således inträffa, att han ena dagen står och yrkar ansvar,
men får det ogilladt på den grund, att, ehuru sannolika skäl före¬
ligga att svaranden begått brottet, hans brottslighet likväl icke
blifvit till fullo styrkt, och det i det föreliggande fallet icke kan
anförtros honom att gå värjemålsed; omedelbart derefter tager
käranden upp sitt skadeståndsanspråk och får då tillfälle att med
ed betyga sanningen af att svaranden begått brottet och i följd
deraf sin skadeståndstalan bifallen. Kan det verkligen vara lämp¬
ligt att framkalla sådana resultat? Synnerligen stötande skulle detta
blifva, om skadeståndsanspråket komme först, och således käranden
efter af honom gången ed fått svaranden dömd att utgifva skade¬
stånd på den grund, att han begått en brottslig gerning, men seder¬
mera, när ansvarsyrkandet framställes, käranden får det svaret, att
det icke är styrkt, att svaranden begått en brottslig handling, och
ansvarsyrkandet på denna grund afvisas.
Lagutskottet har åberopat, att goda skäl tala för den föreslagna
bestämmelsen med afseende å en särskild sorts mål, nemligen barn-
uppfostringsmålen, och en reservant har velat inskränka bestämmel¬
sen till att afse sådana mål. De goda skälen skulle väl, så vidt
jag kan förstå, ligga deri, att det är så svårt att få bevisning i
dylika mål. Nu är det emellertid att observera, att denna rätt för
käranden att med ed fylla bevisningen ingalunda är honom tiller¬
känd i alla de fall, då han icke kan förebringa full bevisning, utan
allenast i vissa undantagsfall, och dessa undantagsfall äro af den
beskaffenhet, att åtminstone en del af dem icke ofta kan förekomma
i afseende å barnuppfostringsmål. Det första fallet är det, att
svaranden icke på grund af egen iakttagelse eger kunskap om det,
hvarom upplysning sökes. Detta fall inträffar ju i regel icke i dessa
mål. Äfven öfriga omständigheter, att svaranden är yngre än femton
år o. s. v., äro af den beskaffenhet, att de sällan komma att vinna
tillämpning, om det blir lag, att käranden skall i ett sådant mål,
som här är i fråga, få aflägga fyllnadsed.
Af hvad jag nu anfört synes framgå, att det torde vara bäst
att låta den bestämmelse, som infördes i stämningslägen, vara ad
observandum, non imitandum och att här följa samma regel som i
fjor, då Riksdagen antog fullföljdslagen.
Herr Afzelius: Herr talman! Vid denna timme skall jag
icke ingå i någon saklig debatt rörande denna fråga, ty af det beslut,
som kammaren fattade vid den närmast föregående paragrafen, följer
med nödvändighet, att äfven denna paragraf skall återremitteras,
hvarom jag alltså hemställer.
Herr Hassel rot: Jag är alldeles ense med den föregående
talaren i yrkandet om återremiss; men på det att icke yttrandet
från statsrådsbänken mot det tillägg till paragrafen, som lagutskottet
Lördagen den 5 April. 47 N:o 21.
föreslagit, skall förblifva obesvaradt, ber jag att få med några ord T
bemöta detsamma. vissa delar af
Om kammaren behagar taga del af denna paragraf, finner man, rättegångs-
att den handlar om fyllnadsed, och att det endast är få fall, då sådan hälben.
ed kan komma i fråga, nemligen om det finnes half eller mer än (Forts.)
half bevisning, men svaranden är sådan, att värjemålsed icke kan
honom åläggas. Det vanligaste fallet är det, att den ursprunglige
eller verklige svaranden är död, och att hans sterbhusdelegare efter
honom uppträda såsom parter. Det skulle då vara hårdt för käran¬
den, som kanske har tre fjerdedels bevisning, att, derför att sterbhus-
delegarne ej kunna åläggas edgång om förhållanden, som de icke
känna till, gä förlustig om hvad honom rätteligen kan tillkomma.
Detta har också lagen beaktat genom att för sådana fall medgifva,
att käranden må fylla sitt käromål med ed.
Nu har lagutskottet, på samma gång utskottet godkänt denna
bestämmelse för verkliga och rena tvistemål, velat utsträcka den¬
samma till sådana mål, som faktiskt äro tvistemål, ehuru de hittills
i vår lag rubricerats såsom brottmål. Det är nemligen sådana mål,
der det endast är fråga om ersättning eller skadestånd på grund
af en verklig eller förment förbrytelse. Synnerligen vanligt är detta
i afseende å skogsafverkning, vid hvilken man på grund af oför¬
stånd eller okunnighet gått öfver gränsen för sina råmärken. Det
är allenast fråga om ersättning för träden, men icke om något an¬
svar. Förhållandet är ofta detsamma, när kreatur gjort skada på
annans mark; man fordrar väl ersättning för skadan, men det är
icke fråga om något ansvar. Om sålunda i ett sådant mål endast
yrkas skadestånd, så är det enligt mitt förmenande hufvudsakligen
och väsentligen ett tvistemål och bör behandlas alldeles såsom ett
sådant. Detta sker också, så vidt jag vet, enligt alla utländska
lagar. I vårt land har förhållandet varit ett annat, men vi hafva
redan brutit med detta och försökt att i de fall, der det lämpat sig,
göra dessa qvasi-brottmål likstälda med civilmål. Så skedde, såsom
från statsrådsbänken påpekats, beträffande stämning. Det kunde ej
ske i fjor beträffande fullföljd af talan, emedan man dervid mötte
formella svårigheter, men lagutskottet var så försigtigt, att utskottet
icke släppte frågan, utan i sitt betänkande omnämnde, att rättelse
härutinnan borde ske i sammanhang dermed, att en kodifikation på
detta område komme till stånd. Nu har lagutskottet, med samma
uppfattning som den Riksdagen år 1899 godkänt, fortsatt härmed.
Här är ett fall, i livilket man utan olägenhet, utan förryckning
på något håll, kan stadga enahanda bestämmelser för dessa qvasi-
brottmål som för de vanliga civilmålen. Under sådana förhållanden
synes det mig vara rigtigt att fullfölja den väg, som både lagutskottet
och Riksdagen beträdt, genom att äfven i detta afseende likställa
dessa faktiska tvistemål med andra tvistemål. Emellertid skall jag
icke tillåta mig att yrka bifall till paragrafen, då ju densamma af
det skäl, som herr Afzelius angifvit, bör återremitteras.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
N;o 21.
48
Lagförslag o
“ ändring i
vissa delar
rättegångs¬
balken.
(Forts.)
Lördagen den 5 April.
1 derunder yrkats, dels att 48 § af Kongl. Maj:ts förslag i ämnet skulle
f godkännas, dels ock, att paragrafen skulle visas åter till utskottet.
Sedermera gjordes proposition på paragrafens godkännande enligt
utskottets förslag samt vidare propositioner i enlighet med nämnda
båda yrkanden; och förklarades propositionen på paragrafens åter¬
förvisning vara med öfvervägande ja besvarad.
Ofriga delar af kapitlet.
Godkändes.
25 kap. 5, 7 och 8 §§.
Godkändes.
30 kap. 1 och 4 §§.
Godkändes.
31 kap.
1 §■
Godkändes.
2 §.
Herr Trygger: Herr grefve och talman, mine herrar! I denna
2 § af 31 kap. är en inskränkning gjord i Kongl. Maj:ts rätt att
bevilja resning i fråga om ansvar för brott, så vida resningen sökes
af annan än den tilltalade. Kongl. Maj:t skulle således icke vara
berättigad att på åklagarens eller målsegarens begäran bevilja resning,
så vida det vore fråga dels om vissa ringare brott, dels om »för¬
räderi eller annat för rikets säkerhet menligt brott eller majestäts¬
brott eller brott mot riksstyrelse eller Riksdagen.» Såsom stöd för
denna bestämmelse har man åberopat nu gällande stadgande i
17 kap. 32 § rättegångsbalken och velat göra gällande, att i stort
sedt skulle detsamma, som är stadgadt här, hafva galt hittills, att
sålunda genom 17 kap. 32 § rättegångsbalken Kongl. Maj:t skulle
hafva varit beröfvad rätten att i dessa fall bevilja resning. Detta
är emellertid, så vidt jag kan förstå, en fullkomligt felaktig tolkning
af den nu gällande bestämmelsen. 32 § i 17 kap. handlar visst icke
om en inskränkning i Konungens rätt att bevilja resning, utan denna
paragraf handlar om ett upphäfvande af rättskraften i vissa brottmål.
I de brottmål, som äro här nämnda, skulle rättskraften fortfarande
gälla, men med afseende å vissa andra brottmål skulle rättskraften
icke gälla. I fråga om de brottmål, der rättskraften gälde, kom
naturligtvis också 31 kap. att gälla, hvilket säger, under hvilka
förhållanden dom må återbrytas, som vunnit laga kraft.
Här är således fråga om en verklig nyhet och icke om ett fast-
49
Lördagen den 5 April
N:0 21.
slående af hvad som förut har galt. Det är också fråga om en Lagförslag om
inskränkning i en rätt, som alltid har stått Konungen öppen, nemligen . ändrin9 *
att i alla mål, der fel verkligen förekommit, bevilja ett återbrytande.
Men denna omständighet, att den ifrågavarande bestämmelsen baiken.
innebär en förändring i det bestående, är naturligtvis icke tillräck- (Forts.)
ligt skäl för att vi icke skulle antaga densamma. Med afseende å
de ringare brottmålen har jag icke heller något praktiskt skäl mot
att för dylika fall utesluta resning på kärandens begäran. Men jag
kan icke förstå, huru det kan vara lämpligt t. ex. med afseende å
förräderibrott. I fall, efter åtal af vederbörande åklagare, en person
har blifv it i ett sådant mal frikänd i brist på bevisning, och utslaget
vunnit laga kraft, men man sedan får reda på en förkrossande be¬
visning mot denna person — kunna herrarne finna något skäl, hvar¬
för en dylik förrädare bör skyddas mot att domen återbrytes, när
andra domar kunna aterbrytas? Jag kan icke finna någon verklig
anledning till en sådan bestämmelse. Och då, att döma af motive¬
ringen till Kongl. Maj:ts proposition, grunden till att man här in¬
tagit denna bestämmelse varit den, att man trott, att den redan
fans i 17 kap. 32 §, men da, efter hvad jag sagt och äfven tror
mig hafva visat, ett dylikt stadgande icke finnes i 17 kap. 32 §,
så faller det skälet. Men kanske man har något annat skäl; kanske
man anser det lämpligt, att mot den, som för de för staten farligaste
brotten blifvit frikänd, åtalet aldrig skall kunna upptagas, sedan
utslaget vunnit laga kraft. Han må lefva i landet, utgörande en
ständig fara för staten, men saken får icke tagas upp. Deremot i
fråga om en person, som t. ex. blifvit frikänd för mordbrand, skulle
man deremot få taga upp saken. Jag kan icke finna något skäl
för ett dylikt förhållande.
Jag ber äfven fa erinra derom, att oss här i kammaren bör
det särskildt intressera, att denna undantagsbestämmelse också skulle
gälla med afseende å brott mot Riksdagen. Sålunda: det sker ett
brott mot Riksdagen, aklagaren sköter sig så slarfvigt, att personen
i fråga blir frikänd, och utslaget vinner laga kraft. Sedan får man
emellertid fram en alldeles förkrossande bevisning, men då får man
icke komma in till Kongl. Maj:t och begära resning i målet. Nej,
förrädare, de som begå majestätsbrott eller brott mot Riksdagen —
ha de lyckats att komma undan, så äro de genom det kongl. för¬
slaget för beständigt befriade från hvarje ansvar.
Jag yrkar återremiss.
,, flcrr statsrådet Hammarskjöld: Herr grefve och talman!
tolkningen af 17 kap. 32 § rättegångsbalken, sammanhållen med
bestämmelserna om resning i 31 kap., må kunna vara omtvistad;
den tolkningen må kunna ske på ett annat sätt, än i det kongl.
förslagets motivering förutsättes; _ så mycket står i alla händelser
fast, att 17 kap. 32 § gör en väsentlig skilnad mellan statsförbrytelser,
a ena sidan, och öfriga förbrytelser, å den andra, och att bestäm¬
melserna i nämnda paragraf hvila på den grundtanken, att det i det
ena fallet är vida betänkligare än i det andra att lemna ruin för
Första Kammarens Prot. 1902. N:o 21.
4
N:0 2i. 50 Lördagen den 5 April.
Lagförslag om en verklig, supponerad eller misstänkt förföljelse emot en person, som
ändring i fria^s genom laga kraft egande dom. Äfven om, som sagdt, frågan
Rättegångs- om hvad som är gällande rätt i detta afseende kan vara omtvistad,
baiken. anser jag dock, att det kong!, förslaget är affattadt i den anda, som
(Forts.) genomgår bestämmelsen i 17 kap. 82 §. Och de praktiska olägen¬
heter och faror, som den föregående ärade talaren målade på väggen,
torde icke vara af beskaffenhet att skrämma synnerligen många.
Herr T rygg er: Hvad som verkligen är grundtanken i 17 kap.
32 § rättegångsbalken, kan man ju tvista om. Men jag ber att få
fästa uppmärksamheten på att enligt 1734 års lag gälde, att när en
dom vunnit laga kraft, kunde saken icke upptagas på annat sätt
än genom resning af Kongl. Magt. Denna rättsregel, som gälde
både civila mål och brottmål, ville Gustaf den tredje upphäfva;
han upphäfde den i vissa fall med afseende å de gröfre brottmålen.
Han ville nemligen i fråga om dem, att man skulle kunna på ett
enklare sätt upptaga saken än genom resning hos Konungen. Emeller¬
tid gjorde han dervid ett undantag för statsbrotten. Det skulle ju
hafva sett bra illa ut, om Konungen hade upphäft rättskraften icke
blott för grofva brott i allmänhet, utan äfven med afseende å stats¬
brotten. Beträffande de sistnämnda brotten kunde man väl begära,
att det skulle erfordras resning, så att icke hvilken åklagare som
helst skulle kunna i hofrätten upptaga saken. Jag kan således icke
anse annat än att den tanke, som herr statsrådet velat göra gällande
såsom liggande till grund för 17 kap. 32 §, icke finnes i denna
paragraf.
Ett visst stöd för en dylik mening finnes emellertid på ett
annat ställe. 17 kap. 32 § ändrades af Gustaf den tredje i samman¬
hang med åtskilliga andra ändringar i rättegångsbalken, och i in¬
gressen till denna författning talar han mycket om frihet och huru
den skall skyddas. Det finnes ock i denna förordning ett och annat,
som afsåg andra lagrum och kunde anses syfta till frihetens skyddan¬
de; men i 17 kap. 32 § passade han på att få in någonting, som
långt ifrån att skydda friheten gick i motsatt rigtning, nemligen
möjligheten att upptaga en sak utan att utverka resning. Han
gjorde dock undantag för bland annat statsbrotten, ty detta kräfde
anständigheten. Men det var aldrig hans tanke — det torde man
finna, om man läser författningen —att man i fråga om statsbrott
icke skulle kunna bevilja resning i vanlig ordning.
Jag anser fortfarande, att, äfven om jag i fråga om följderna
af en lagbestämmelse, sådan som den föreslagna, målat ganska tydligt,
så har jag dock icke målat värre, än att det måste erkännas vara
ganska betänkligt, om vi beröfvade Konungen denna rätt, hvilken
Konungen dock har i Sveriges land haft sedan urminnes tider. Och
jag får säga, att jag icke kan finna det tillbörligt, att, vid fall af
förräderibrott, majestätsbrott, brott mot riksstyrelse eller Riksdagen,
brottslingen skall komma i bättre ställning än andra grofva brotts¬
lingar.
Jag hemställer fortfarande om återremiss.
51
N:o 21.
Lördagen den 5 April.
Herr Annerstedt: Herr grefve och talman, mine herrar! Det Zagföniag om
torde val ändå finnas tillräckliga praktiska skäl, hvarför man kan ändrin9 i
undantaga förräderibrott, majestätsbrott och brott mot Riksdagen vl8r£ttcqåZ*f
från de allmänna reglerna för resning. Dessa brott äro nemligen boken. "
alla af den beskaffenhet, att den utredning, som der förekommer, (Forts.)
sker under sådana kontroller och med sådana åklagare, att man bör
kunna nöja sig med det resultat, hvartill man kommer vid den första
ransakningen. Hvad särskildt det fall angår, som den föregående
talaren fäste sig vid, nemligen att åklagaren i ett mål, som rörde
Riksdagen, skulle sköta sig så illa, att han icke framskaffade erfor¬
derlig bevisning, torde väl ett dylikt antagande vara föga grundadt.
Det är ju i sådant fäll justitieombudsmannen, som skall sköta åklaga¬
rens åligganden: och man kan väl icke tro, att Riksdagen väljer sina
justitieombudsmän så illa, att de icke hafva förmåga att rigtigt utföra
ifrågavarande mål. Om således faran för att utredningen första
gången skall blifva mindre fullständig är ganska ringa, så är der¬
emot — efter den erfarenhet man vunnit i andra länder och under
äldre tider äfven i vårt eget land — den faran icke alldeles ute¬
sluten, att under vissa omständigheter ett parti kan hafva lust att
a nyo bringa till undersökning brott, som redan äro afgjorda på grund
af laga kraft vunna utslag. Och det är, efter hvad mig synes, för
Konungen alldeles icke någon fördel att nödgas afgöra yrkanden om
upptagande å nyo af redan afgjorda politiska rättegångar.
På dessa skäl tror jag — det må nu förhålla sig med den nu
gällande rätten huru som helst — att det icke kan vara skäl att
af slå eller återremittera ifrågavarande paragraf, till hvilken jag så¬
lunda ber att få yrka bifall.
Herr Hedenstierna: Herr grefve och talman! Mine herrar!
Då jag begärde ordet, hade den siste talaren ännu ej yttrat sig. Jag
inskränker mig derför nu till att, under åberopande af hvad såväl
han som herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet
anfört, yrka bifall till lagutskottets här gjorda hemställan.
Herr Trygg er: Blott några ord i anledning af den näst siste
talarens anförande. Förräderibrotten äro visst icke alltid politiska
brott; följaktligen, om man vill skydda endast de politiska förbry-
tarne, skall man använda ett annat uttryck och icke ordet förräderibrott.
Det är för (ifrigt ej blott för det fallet, att eu åklagare icke
sköter sitt kall pligtenligt och den tilltalade i följd deraf frikännes,
som detta stadgande är olämpligt, utan äfven för det fall, att man
vid tiden för åtalet omöjligen kunnat få bevisning, men får den
sedermera, efter det frikännande utslaget. Som herrarne veta, är
det just i fråga om förräderibrott vanligt, att man får bevisning,
när man minst anar det. Det kan således hända, att en rättegång
om sådant brott börjas och den tilltalade frikännes i brist af bevis,
men att man sedan får eu alldeles klar bevisning. Skall då denne
brottsling gå fri?
Jag vidhåller yrkandet på återremiss.
N:o 21. 52 Lördagen den 5 April.
Lagförslag om Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
ändring i talmannen, att derunder yrkats, dels att nu föreliggande paragraf
VTättedgdngs- skulle godkännas, dels ock, att densamma skulle visas åter till ut-
balkcn. skottet.
(Forts.) Härefter gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på paragrafens god¬
kännande vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som godkänner lagutskottets förslag till lydelse af 31 kap.
2 § rättegångsbalken, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, visas förslaget åter till utskottet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—37;
Nej—66.
Öfriga delar af kapitlet.
Godkändes.
Slutstadgandena, ingressen och rubriken.
Godkändes.
Förslagen i mom. 2 — 5.
Godkändes.
Mom. 6.
Herr Trygger: Jag får verkligen be kammaren om ursäkt
för att jag uppträder ännu en gång; men här finnes i 4 § en liten
felaktighet, på hvilken jag ber att få fästa uppmärksamheten; samma
felaktighet finnes i lagen uti dess nuvarande lydelse, men da nu
paragrafen i öfrigt ändras, kan man ju samtidigt korrigera denna
felaktighet. Det heter i 4 § här: »År fråga om granskning af skrift¬
lig handling eller besigtning af annat flyttbart föremal, läte rätten
53
N:o 21.
Lördagen den 5 April.
eller domaren tillsäga den, som innehar föremålet, att det vid rätten
förete». Denna bestämmelse motsvarades i det ursprungliga förslaget
till denna lag af en liknande bestämmelse i 2 §; men på grund af
anmärkningar i högsta domstolen ändrades 2 §, så att det numera
der heter icke »annat flyttbart föremål» utan »föremål, som lämp¬
ligen kan vid rätten företes». Men då man sålunda skref om 2 §,
glömde man att samtidigt skrifva om 4 §; och då derefter lag¬
förslaget förelädes Riksdagen till antagande, höll, såsom herrarne minnas,
den dåvarande chefen för justitiedepartementet så starkt på för¬
slaget för att den internationella konventionen skulle kunna ratificeras,
att man knappt vågade göra några anmärkningar mot dess särskilda
bestämmelser. Mindre felaktigheter fingo derför då passera. Men
när nu paragrafen kommer tillbaka och skall ändras i samband med
öfriga föreslagna lagändringar, är det väl skäl att äfven i detta af¬
seende ändra lagrummet för att vinna öfverensstämmelse med 2 §.
Jag tillåter mig derför yrka återremiss af den nu föredragna punkten
Herr statsrådet Hammarskjöld: En återremiss i denna punkt
kan naturligtvis ej göra någon skada, då så många andra punkter
redan återremitterats; men jag tror icke, att man har fullgoda skäl
att säga, att här föreligger ett förbiseende. Det är icke ovanligt
att man, när i en lag första gången talas om ett visst begrepp,
använder ett fylligare och noggrannare uttryck, men, när samma
begrepp längre fram återkommer, anser sig kunna använda ett kor¬
tare uttryck och förutsätta, att läsaren skall förstå, att det fort¬
farande är fråga om samma sak. Så torde äfven här hafva varit
fallet; på första stället har man talat om föremål, som lämpligen
kan flyttas till rätten, men sedan har man nöjt sig med det kortare
uttrycket »flyttbart föremål». Dermed menas helt säkert detsamma,
och jag tror icke, att det vid tillämpningen kan uppstå några dubier
derom, att »flyttbart föremål» betyder blott föremål, som lämpligen
kan flyttas, och ej ett sådant, som endast med högst ovanliga meka¬
niska anordningar och dylikt kan flyttas. Jag tror således icke, att den
ifrågasatta förändringen är synnerligen behöflig; men, som sagdt,
jag tror ej heller, att en återremiss kan medföra någon skada.
Herr Trygger: Ja, nog lins det exempel på att man skrifver
lagar på det sättet, att man för att beteckna samma sak använder
i en paragraf ett mera och i en annan ett mindre omfattande ut¬
tryck; men om detta är lämpligt, vill jag lemna derhän. Hade man
öfverallt i denna lag användt uttrycket »flyttbart föremål», kunde
det vara rimligt att säga, att dermed naturligtvis afsåges föremål,
som lämpligen kunde flyttas; men då man på ett ställe talar om
flyttbart föremål, som lämpligen kan flyttas, och på ett annat talar
blott om »flyttbart föremål», måste (len, som tillämpar slagen, väl
tro, att lagstiftaren menar något med denna olikhet. Åtminstone
är det min uppfattning, men kanske anses det rätt att skrifva lagar
på detta sätt, och då skall jag visst icke hålla på mitt yrkande.
Lagförslag om
ändring i
vissa delar af
rättegångs¬
balken
(Forts.)
N:o 21.
54
Ifrågasatt än¬
dring af 23
kap. 2 § rätte¬
gångsbalken.
Lördagen den 5 April.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att derunder endast yrkats, att den nu föredragna para¬
grafen skulle visas åter till utskottet.
Sedermera gjordes propositioner, först på paragrafens godkän¬
nande samt vidare på densammas återförvisning, och förklarades den
senare propositionen vara med ja besvarad.
Utskottets i punkten gjorda hemställan.
Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredrag¬
ningen af de särskilda lagförslagen.
Punkten b).
Herr Rudebeck: Herr grefve och talman! Mine herrar! Vid
1897 års riksdag yttrade jag mig i denna fråga, och min mening
deri är således för Riksdagen känd; men jag kan ändock, och ehuru
tiden är långt framskriden, icke underlåta att med några ord angifva
skälen, hvarför jag reserverat mig mot utskottets här gjorda hem¬
ställan, ty jag anser denna fråga vara af synnerligt stor vigt och
betydelse.
I 23 kap. 2 § rättegångsbalken heter det nu: »När dom å
häradsting fällas skall, underrätte häradshöfding nämnden om saken,
och de skäl deri äro, så ock hvad lag i ty fall säger. Varder
nämnd från häradshöfding skiljaktig; galle den mening, som nämnden
faller på, och svare den för dom sin. Äro ej alla i nämnden ense,
stånde vid det, som häradshöfding rättvist pröfvar.» Genom den af
lagutskottet nu föreslagna lagen skulle, om tre fjerdedelar af nämn¬
den ena sig om en mening, den meningen blifva gällande mot doma¬
rens mening. Det kan helt visst sägas, att genom ett sådant stad¬
gande den princip, på hvilken organisationen af våra landtdomstolar
nu är byggd, helt och hållet rubbas. Nämnden skulle ej längre hafva
en kollektiv röst, utan domstolen skulle på sätt och vis förändras
från enmansdomstol till en kollegial domstol. Med allt erkännande
— grundadt på en långvarig och angenäm verksamhet som landt¬
domare — af det sätt, hvarpå nämnden i allmänhet fyller sin ansvars¬
fulla uppgift, kan jag dock för min del ej anse det vara tillrådligt
eller rigtigt att vidtaga en sådan ändring af våra underdomstolar
på landet, som skulle ske genom antagande af denna lag. Folk¬
elementets representation i domstolen har sin stora betydelse, och
den tillgodoses genom domstolens nuvarande sammansättning, och
detta folkelement bör icke borttagas, det bör bibehållas och bevaras.
Det blifver med landtdomstolarne något helt annat, än hvad det hit¬
tills varit, om nämnden, såsom föreslagits, får en annan rösträtt, ja,
man kan säga dermed en annan uppgift, än den nu har. Grunden
för bestämmelsen om det antal ledamöter inom nämnden, som skola
vara ense, för att deras mening skall blifva gällande, blir ju alltid
55
N:o 21.
Lördagen den 5 April.
mera eller mindre godtycklig; den ena gången anser man tre fjerde- ifrågasatt än-
delar vara lämpligt, den andra hälften o. s. v. Man öfverger således fr£L.
den fasta grund, på hvilken man nu står och på hvilken institutionen gångsbalken.
hvila!’. o (Forts.)
Vill man verkligen förändra underdomstolarnes på landet orga¬
nisation från att vara enmansdomstolar till kollegiala — det jag för
min del icke vill tillråda — då må det emellertid icke ske på det
sätt, att man åt ledamöter i domstolen, hvilka, med all aktning för
deras personlighet och huru dugande i allmänna lifvet de än må
vara, dock icke ega de förutsättningar, hvilka måste fordras, om
man åt dem såsom domare gifver en pröfnings- och bestämmande¬
rätt, för hvars utöfning de icke äro qvalificerade.
Man har sagt, att denna utsträckning af nämndens befogenhet
skulle vara påkallad af den nya lagen om bevisning inför rätta.
Först och främst vill jag då erinra, att denna nya lag strängt taget
icke inför något annat, än hvad under ganska många år redan funnits,
ty i praktiken har den fria bevispröfningen ganska allmänt och med
godt resultat tillämpats, oaktadt hittills saknats bestämmelse derom.
Men långt ifrån att jag anser, att den nya lagen om bevisning skapar
förhållanden, deraf man kan finna stöd för en förändring i syfte
att gifva nämnden ökad befogenhet, anser jag tvärtom åtskilliga
bestämmelser i den nya lagen vara af den beskaffenhet, att de ut¬
göra skäl emot en utsträckning af nämndens befogenhet. Under
dagens diskussion vid behandlingen af lagen om bevisning inför rätta
eller rättare sagdt om ändring af 17 kap. rättegångsbalken på¬
visades flere särskilda bestämmelser, hvilka äro så affattade, att
deras tillämpning krafvel' mycken domareinsigt, och det synes mig
allt skäl att särskilt taga hänsyn härtill vid bedömandet af frågan,
om det verkligen är tillrådligt att förorda en utsträckning af nämn¬
dens befogenhet. Jag vill da särskild! framhålla 1 §, jernjord med
29 §. 1 § stadgar fullständigt fri bevispröfning, hvarefter emellertid
i 29 § säges, att två sammanstämmande vittnen äro fullt bevis, om
ej särskilda omständigheter förringa deras trovärdighet. Såsom
under debatten framhölls, förefinnes mellan dessa stadganden en viss
motsägelse. Vidare vill jag påpeka stadgandet i 4 g. om pröfningen
af den verkan såsom bevis en parts erkännande må tilläggas, hvilket
stadgande, såsom ock under diskussionen framhållits, är egnadt att
föranleda svårighet vid tillämpningen. Jag åberopar dessa bestäm¬
melser som exempel, hvilka synas mig visa, att den nya lagen om
bevisning inför rätta långt ifrån att enligt min mening påkalla eu
utsträckning af nämndens befogenhet tvärtom talar deremot.Det
skulle enligt mitt förmenande för den skull vara ganska betänkligt
att vidtaga en sådan anordning som den här af lagutskottet före¬
slagna, att gifva rättens illitterata ledamöter ökadt inflytande vid
en pröfning, som hos domaren krafvel' mod icke mindre nödvändighet
hädanefter än hittills qvalifikationer, som dessa illitterata ledamöter
icke kunna ega. Jag vidhåller den mening: vill man låta våra
underdomstolar på landet öfvergå till kollegiala, skall detta dock
icke ske på sådant sätt. Det ligger något vackert och till-
N:o 21.
56
Ifrågasatt än¬
dring af !SS
köp 2 § rätte¬
gångsbalken.
(Forts.)
Lördagen den 5 April.
taland0 i den tanken, med hvilken våra underdomstolar å landet äro
bildade, och det är en fullt rigtig och hållbar grund för den bestäm¬
melsen, att när nämnden är enig, då får dess mening ehuru stri¬
dande emot domarens från juridisk synpunkt bildade uppfattning
gälla. Men rubbar man denna grund och går in på hvad lagutskottet
bär föreslagit, då är den goda principen öfvergifven, då blifva dessa
domstolar något helt annat än hvad de, obestridligen till lycka och
trygghet, hittills varit.
När jag förra gången yttrade mig i denna fråga, åberopade jag
— och jag ber att derom få påminna kammaren — att då år 1896
i .högsta domstolen behandlades ett förslag om utsträckning af
nämndens befogenhet, blef detta förslag af högsta domstolens samt¬
liga ledamöter afstyrkt af skäl, med hvilka det som jag tillåtit mig
nu andraga för min mening öfverensstämmer. Under frågans behand¬
ling vid 1897 års riksdag yttrade sig här i kammaren en man, nu
hädangången, hvars ord gälde mycket i denna kammare, nemligen
justitieradet Hammarskjöld; och han hyste samma uppfattning, som
jag nu uttalat. Han yttrade dervid bland annat följande ord, som
jag tillåter mig återgifva: »Jag är fullt ense med dem, som icke
vilja veta af en utsträckning af nämndens befogenhet eller ett bort¬
tagande af denna i mångt och mycket förträffliga nämnd och landt-
domstolarnes förändrande till kollegiala domstolar. Jag tror icke,
att det skulle vara till rättvisans och rättfärdighetens gagn att göra
en sådan reform.»
I dessa ord instämmer jag, och med det mest aktningsfulla er¬
kännande åt nämndemansinstitutionens uppbärare i det hela, tror
jag icke, att det kan vara annat än högst menligt, om Riksdagen
godkänner detta lagutskottets förslag; och ber jag derför att få yrka
afslag å detsamma.
Herr Afzelius: Herr grefve och talman! Jag är i mycket
väsentliga delar förekommen af den talare, som nyss lemnade denna
plats. Jag tror, att den uppgifna anledningen till en reform af
nämnden icke är för handen. Hvad är det man skulle söka trygga
genom en utsträckt rösträtt för nämnden? Man skulle trygga sig
mot den fria bevispröfningen, mot en allt för stor lättrogenhet vid
denna pröfning. Men jag frågar: hvilken mena herrarne vara mera
lättrogen, lekmannen eller domaren ? Domarens yrke för helt natur¬
ligt med sig en viss skepsis i uppfattningen, och erfarenheten visar
just detta; lekmannen tar för god en bevisning, vid hvilken domaren
sätter frågetecken. Jag tror således icke den uppgifna anledningen
vara lyckligt funnen. Snarare skulle då utsträckningen af rösträtten
kunna medföra fara.
Vidare måste man komma i håg, att nämndens befogenhet
sträcker sig icke blott till bevispröfningen, den går jemt upp lika
långt som domarens egen i alla stycken. Det är derför klart, att
om man vill omorganisera nämnden, lar man börja på annat sätt,
med att inskränka nämndens kompetens till vissa områden; antingen
Lördagen den 5 April. 57 N:o 21.
skapa om deri till en jury, eller ock, om man vill ombilda dess bi- ifrågasatt bi¬
sittare till meddomsmän, begränsa domsrätten till vissa mindre saker.
Nämnden är Iför mig en utomordentligt dyrbar institution; det ^ångsbcdken'
har alltid för mig inneburit en anledning till stolthet, då jag jemfört (Forts.)
vår rättegångsordning med andra länders och kunnat säga, att i vår
rättegång ha alltid lekmän suttit med; det är icke en plötslig vind,
en politisk vind, som fört dem dit, deras plats der är lika gammal
som vår ordnade rättegång. På en sådan institution skall man icke
tumma i onödan. Nämnden sitter vid domarens sida som en vakt
mot uppenbara missgrepp; stiger den upp som en man och säger:
detta är vår mening», så blir det dervid. Men den är icke till för
att ryckas med domaren om magten i alla stycken. Sådan den är,
har den gjort ofantlig nytta och skall göra det fortfarande; dess
makt är för dess uppgift tillräckligt stor.
Jag ber att få förena mig med den förre talaren i hans yrkande.
Herr Hasselrot: I likhet med de båda föregående ärade talarne
är jag en varm vän af våra landtdomstolars organisation med en
domare, biträdd af nämnden; och i likhet med dem sätter jag nämn¬
den mycket högt. Men det går genom den moderna tiden en stark
strömning mot denna domstolsorganisation; man hör allt oftare från
inflytelserika håll uttalas önskvärdheten af att få ett annat för¬
handlingssätt vid våra domstolar under förutsättning af landtdom-
stolarnes omorganisation. Yi ha således efter all anledning att befara
allvarsamma anfall mot denna af mig högt skattade domstolsform.
Allt hvad då kan göras för att stärka denna organisation och göra
densamma mera populär, bör derför göras. Jag tror emellertid icke,
att detta förslag om ökande af nämndens befogenhet har direkt
sammanhang med den här framlagda lagen om bevisning; jag skulle
lika varmt tala för detta förslag, äfven om ingen ändring i afseende
å stadgandena om bevisning vore i fråga.
Så vidt jag förstår, hafva de båda sista talarne i sin filippik
mot ökningen af nämndens befogenhet slagit öfver. Alla de skal,
som af dem anförts mot att tre fjerdedelar af nämnden skulle få
utgöra erforderlig pluralitet vid domstolens beslut, om nämnde¬
männens egenskap af lekmän, deras lättleddhet och svårigheten för
dem att förstå vissa lagens stadganden — alla dessa skäl falla
derpå, att de gälla lika bra om en pluralitet af 12 som af 9. Aro
icke 9 i tillfälle att fylla sin uppgift, är det lika litet säkert, att
12 göra det bättre. Man håller på att nämnden skall ha en kollektiv
röst och ingenting annat. Ja detta är mera ett talesätt, hvarmed
man vill söka hålla tillbaka saken.
År det så, att man ger nämndens 12 ledamöter, när do alla äro
ense, samma rätt att bedöma alla frågor som domaren, ser jag ingen
väsentlig olägenhet af att samma befogenhet lemnas 9 af dem.
Jag har också likasom den förste talaren en mångårig erfarenhet af
samarbete med nämnden; och jag är bestämdt öfvertygad om att
den ökade befogenhet, man här vill gifva nämnden, dock ej kommer
att medföra, att den, såsom en talare sade, skall ryckas med domaren.
N:o 2i. 58 Lördagen den 5 April.
Ifrågasatt än- Nej, förhållandet mellan domaren och nämnden blir lika godt och
äring af 23 förtroendefullt äfven efter den nya lagen, som det hittills varit; men
gångsbaiken' man Ser nämnden eu annan ställning och dermed en annan kraft, än
(Forts.) ’ den nu har. Och detta element behöfver stärkas, ty förhållandena äro
nu i vissa delar af landet sådana, att det under nuvarande omstän¬
digheter icke alltid har sig så lätt att rekrytera nämnden på sätt
som fordom. Allt hvad som då kan göras för att stärka nämnden
utan att på något sätt försvaga förtroendet till domstolen bör ock
göras; och detta påstår jag bör vara fallet. Under sådana för¬
hållanden anser jag, att det vore rätt och klokt af kammaren att
gå med på den mening, som så allvarligt vidhålles af Andra Kam¬
maren och som anger hvad de bredare lagren af vårt folk och de,
som mest stå i beröring med landtdomstolarne, tänka och känna i
detta fall. Man sätter der mera värde på denna ökade befogenhet
för nämnden, än denna kammare kanske tror; och deri ligger för
mig ett ganska starkt skäl för att finna ändringen nyttig, nödig
och lämplig.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr af Ekenstam: Då nästföregående talare såsom väsent¬
ligt skäl för genomförande af det förslag, som här föreligger, androg,
att det skulle stärka nämnden i dess ställning mot nu förekommande
anlopp, ber jag att från min synpunkt få göra en gensaga mot hans
uttalande. Så vidt jag har mig bekant, äro de anlopp, den ärade
talaren omnämnde, i allmänhet af den natur, att de åsyfta införande
af jury vid våra domstolar, men detta torde icke vara det mål, hvar¬
till denna kammare med afseende å reformer i rättegångsväsendet
sträfvar. Detta är tvärtom något — derom torde vi kunna vara
ense — som vi genom bibehållande af den ställning, vår nämnd
redan nu eger, skola kunna mota. Ej heller lärer det vara rigtigt
att påstå, att nämndens ställning komme att stärkas genom den före¬
slagna ändringen, ty icke blir nämndens betydelse stärkt derigenom,
att densamma i det ena eller andra fallet måhända råkar ut för
misstag, derigenom att dess ledamöter personligen komma att drabbas
af ansvarighet för hvad de kommit att döma. Det sades äfven af
föregående talare, att det väl icke vore så farligt, om nio ledamöter
af nämnden skulle vara de, som bestämde rättens beslut, men jag
får dock erinra om att rätten är domför äfven med sju nämndemän,
och att följaktligen äfven ett mindre antal här kan hafva afgörandet
i sin hand. Med hvad jag nu sagt har icke varit min mening att
i något afseende förringa det stora värde och den framstående
betydelse, som nämnden har och som alla landtdomare af innersta
hjerta erkänna, men jag tror, att nämndens vigt och värde långt ifrån
att stärkas skulle på detta sätt förminskas, och dertill vill jag icke
medverka. Skall någon förändring göras i afseende å underrätterna
å landet, måste den ske på helt annat sätt, icke genom en lag, hvars
enda påföljd är att helt och hållet förrycka den gamla, ursprungliga
och genom goda traditioner åt häradsnämnden bevarade ställningen.
Jag yrkar afslag.
59
N:0 21.
Lördagen den 5 April.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i
enlighet med derunder framstälda yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält och vidare
på afslag derå, - samt förklarade sig anse den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Hasselrot begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i punkten b) af
sitt utlåtande n:o 31, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—20;
Nej—80.
Punkten c.)
Herr Hasselrot: Det förefaller temligen egendomligt, att kam¬
maren samtidigt med antagande af visst formulär för edgång a Säter
en skrifvelse med begäran att få annat formulär för denna ed. Äfven
om man vore angelägen att få annat dylikt formulär, tror jag således
det vore mindre lämpligt att nu aflåta en sådan skrifvelse, som här
föreslås. Jag ber att emot de anmärkningar, som äro gjorda i fråga
om nu gällande ed, få framhålla, att denna formulering tillkommit
efter försök i många rigtningar, att folket nu är vant dervid, och
att densamma, så vidt jag förstår, fyller sitt ändamål. Gifvet är
ju, att man kan hitta på andra formulär, som låta vackrare samt
äro enklare, såsom t. ex. den af motionären föreslagna: »Jag svär,
att jag skall vittna allt, hvad jag vet i denna sak vara sant, så att
jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar. Detta svär jag inför
Gud den allvetande och allsmägtige.»
Ja, det är vackert och högtidligt, men säkert är icke, att det
bättre lämpar sig för folkets uppfattning. Sjelf har jag erfarenheter,
som visa att folket verkligen finner, att de ord, hvarmed vittnes-
meningen nu afslutas, icke äro att förakta. Jag minnes särskildt,
hurusom en person, hvilken redan uttalat vittneseden med undantag
af slutmeningen, då han skulle säga dessa: »så sant mig Gud hjelpe
till lif och själ», hejdade sig med orden: »nej det säger jag icke»,
Ifrågasatt
ändring af
vittneseden
m. m.
N:0 21.
60
Ifrågasatt
ändring af
vittneseden
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 5 April.
och någon fullbordad edgång blef ej heller af. Hade eden slutat på
detta allmänna sätt, som här förordas, så hade denne person säker¬
ligen fullgjort edgången och svurit falskt. Man bör enligt mitt för¬
menande icke onödigtvis ändra ett formulär till ed, som fyller sin
plats så väl som den nu varande; ändring hör ej ske endast derför
att man kan hitta på något vackrare eller derför att edsformuläret
kan få en för vissa personer mer tillfredsställande form, ty hvad
den ene tycker om, passar icke för den andre. På dessa skäl och
jemväl på den grund, att, då vi i dag godkänt ett visst formulär, det
icke kan vara lämpligt att samtidigt dermed aflåta skrifvelse med
begäran om ett nytt, tillåter jag mig derför att yrka afslag på
utskottets hemställan.
Herr Afzelius: Det är sannerligen icke för att utfinna någon
vackrare ordalydelse af vittneseden, som herr Segerdahls motion
framkommit, icke heller är det af dylika estetiska skäl, som jag
ämnar yrka bifall till utskottets med anledning af motionen gjorda
hemställan. Jag gör det på grund af tvenne för mig mycket gällande
sakliga skäl.
Det första afser just slutmeningen, vid hvilken den af herr
Hasselrot omnämnde personen stannade; jag undrar visserligen icke
på att han så gjorde. Ty att säga detta: »så sant mig Gud hjelpe
till lif och själ», innebär, såsom gemenligen antages — måhända är
det antagandet origtigt, men äfven många sakförståndiga och högt
upplysta män hålla det för rigtigt — att jag pantsätter min själs
salighet. »Så sant jag vill, att Gud skall hjelpa mig», detta sätter
jag i pant för hvad jag säger. Sådant är enligt mitt förmenande
ett sätt att umgås med dylika försäkringar, som icke är lämpligt.
Att staten tvingar medborgaren till en dylik försäkring, är ej rätt,
äfven om det skulle kunna visas, att den betydelse, man i allmän¬
het åt dessa ord gifver, icke behöfver eller bör deri inläggas. Staten
bör icke utan yttersta nödtvång ålägga medborgaren att gorå uttalan¬
den, som för honom äro djupt förhatliga och svåra. Åtminstone
borde det göras försök, om man icke kunde hos oss liksom i så många
andra länder utfinna ett formulär, som icke använde ett dylikt
uttryckssätt.
Detta är sålunda mitt första skäl: jag anser nu gällande eds¬
formulär lida af denna svaghet. Det andra är det rent praktiska,
att eden i sjelfva verket är för lång. En sak af stor vigt är ju
att, när ed aflägges, man kan taga hvart vittne för sig och låta
honom inför Gud lofva, att han skall vittna och säga sanning. Så
tillgår det i andra länder, men hos oss är det ju ofta icke möjligt
att låta hvar och en läsa upp det långa formuläret. Då många
vittnen, stundom ända till 20, komma på en gång, får man se, huru
de då stå der med fingrarna på bibeln eller på lagboken, i fall bibeln
icke lemnar utrymme åt alla, och så höres det ett oredigt mummel
och surrande. Domaren måste vara mycket påpasslig för att tillse,
att hvar och en rigtigt aflägger eden, sådan den förestafvats, ty
lemnas något ute, är edens nimbus borta — åtminstone han det
61
N:o 21.
Lördagen den 5 April.
blifva följden. Jag anser det derför höra till de nödvändiga refor¬
merna, att möjlighet beredes att låta hvarje vittne särskildt aflägga
sin vittnesed; men denna möjlighet vinnes endast genom ett kortare
formulär.
Behofvet af edsformulärets förbättrande är för öfrigt icke något
nytt påhitt af herr Segerdahl. Både Riksdag och kyrkomöte hafva
förut begärt denna reform; ett försök att genomföra den gjordes
också 1885, då ett nytt edsformulär antogs af Andra Kammaren,
men i denna föll på ett par röster. Jag medgifver gerna, att upp¬
giften är mycket svår, och sjelf skulle jag icke hafva sökt föra
frågan fram, men då nu saken blifvit bragt å bane, och en fråga
ställes till oss, om vi äro nöjda såsom det är stäldt i detta hän¬
seende, kan jag för min del icke annat än svara nej. Vi böra än en
gång försöka, om det icke är möjligt att finna något bättre; och
derför yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Herr Wieselgren: Jag ber att på grund af de utaf dgn siste
ärade talaren anförda skäl få instämma i det yrkande, hvarmed han
slöt. Jag har vid föregående tillfällen tillräckligt uttalat mig i
denna fråga, för att icke behöfva trötta kammaren med att ännu
en gång upprepa mina argument, och jag vill derför nu blott in¬
stämma i herr Afzelius' yrkande.
Herr Hedenstierna: Såsom gammal domare tror jag mig hafva
någon erfarenhet i denna sak och väl känna, hvad vigt allmänheten
tillägger just nu varande edsformulär. Tager man bort bekräftelse¬
orden: »så sant mig Gud hjelpe till lif och själ», så fruktar jag, att
mången skall finna, att eden för honom icke är tillräckligt bindande.
Det har händt mig mer än en gång, att, då den föreskrifna
eden förestafvats, ett vittne, och just i det ögonblick då dessa be¬
kräftelseord skolat uttalas, lyft ett litet grand på fingrarne från
bibeln för att, såsom han tydligen förmenat, undgå det, som vittnet
i denna ed ansett vigtigt och bindande. Löftet att tala sanning
har nemligen, då bekräftelseorden icke uttalats under det fingrarne
legat på bibeln, ansetts för ingenting. Mer än en gång har jag då
måst spänna ögonen i vittnet och nödgat honom att åter lägga ned
fingrarne på bibeln och slutligen fullgöra edgången. Då sådant icke
så sällan förekommer, tror jag det vara farligt att i lagen införa
något, hvarigenom uppfattningen af edens vigt skulle slappas.
Allt för mycket är man i vår tid benägen till slapphet i dylika
fall, och jag tror icke det vara skäl, att lagstiftaren på något sätt
befordrar denna slapphet, utan snarare tvärtom i detta hänseende
bekräftar edens vigt och betydelse så starkt i hans förmåga står.
För den hederlige kan ett löfte vara tillräckligt, men då ofta
personer måste höras, Indika sakna god vilja att tala sanning,
äro kraftiga bekräftelscord nödvändiga. Jag tror således icke, att
någon ändring af ifrågavarande bekräftelseord bör ske. Skulle eden
anses böra förkortas, så vore det i fråga om ett eller annat af de
Ifrågasatt
ändring af
vittneseden
m. m.
(Forts.)
N:o 21. 62 Lördagen den 5 April.
föregående orden; men jag tror icke heller att något häraf lämp¬
ligen kan tagas bort.
Jag får således på det bestämdaste yrka bifall till den reserva¬
tion, som jag jemte tvenne andra ledamöter i utskottet afgifvit,
hvilken reservation afser, att utskottets hemställan måtte afslås.
Herr Wieselgren: Jag ber att få göra en anmärkning med
anledning af hvad den siste ärade talaren yttrade. Han säde, att
han hade fått »spänna ögonen i» vederbörande vittnen för att för¬
må dem att icke i det sista afgörande ögonblicket lyfta på fingrarna
och derigenom söka undanflykter, då de ju icke hade fingrarna på
bibeln, utan svuro i luften. Detta om något måste väl intyga nöd¬
vändigheten af att förkorta eden; ty om det också vid landtdom-
stolar kan blifva möjligt för domaren att tillse, huru hvarje vittne
i detta fall tillvägagår, är det ju alldeles omöjligt vid stadsdom-
stolarna eller vid sådana tillfällen, då ett större antal vittnen skall
i något mål höras. Då de, såsom den andre ärade talaren skildrade,
inkallats i rätt stor mängd, är det omöjligt att låta hvarje vittne för
sig aflägga eden. Och dock är detta enligt min öfvertygelse det
allra vigtigaste. Sker detta, försvinner ock den fara, som den siste
ärade talaren så skarpt betonade; ty då vittnet står ensamt vid
bibeln framför domaren, faller det vittnet icke in att försöka göra
sådana der små underslef, som under andra förhållanden så ytterst
lätt kunna göras. Jag tror således, att just hvad den siste ärade
talaren i detta afseende anförde bör utgöra ett skäl för bifall till
hvad lagutskottet här föreslagit.
Hvad beträffar sjelfva slutmeningen, vill jag icke i den frågan
nu uttala mig. Det är ju icke meningen, att vi i det afseende! nu
skola uttala någon bestämd åsigt. Vi behöfva icke nu bestämma
oss för eller mot denna del af vittnesedens nuvarande ordalydelse, men
vi borde kunna ena oss om att det icke duger att längre använda
det mångordiga formulär, som uppgjordes i tider, då allt högtidligt
skulle vara mångordigt. Vi hafva vuxit från det i ålit annat. Hvar¬
för skola vi då i detta fall stå qvar på den punkt, som var »tids¬
enlig» för 150 år sedan, när vi i allt öfrig! gått framåt? I när¬
varande stund är det af vigt, att vi ena oss om att edsformuläret
göres så kort, att det kan upprepas för hvarje vittne för sig, och
att vi således måste bryta med den hittills vanliga seden att låta
en hel svärm vittnen på en gång aflägga eden. Äfven jag känner
till sådana förhållanden, som den siste ärade talaren anförde, och
jag kan tillägga, att det är icke ovanligt, att vittnen, i stället för
att uttala de ord, som förestafvas dem af domaren, inskränka sig
till att stå och mumla. Det försvinner i ljudet af alla de andra
rösterna. Men hvad de mumlat är kanske raka motsatsen till hvad
domaren förestafvat. Derigenom hafva de ansett sig fritagna från
den påföljd, som vittnesedens slutord innefattar för sanningens för¬
tigande eller frångående -— en påföljd, hvarpå de anse sig hafva
ganska god reda och som de vilja undvika.
Jag vidhåller mitt föregående yrkande.
Ifrågasatt
ändring af
vittneseden
m. m.
(Forts.)
63
N:0 21.
Lördagen den 5 April.
Herr Billing: Såvidt jag kan förstå, talade den siste talaren
om någonting annat än hvad strängt taget här föreligger. Han
motiverade icke, såvidt jag förstod, egentligen, att man behöfver
ett nytt edsformulär, utan vigten af att hvar och en, som allägger
eden, får aflägga den för sig och således icke samfäldt med andra.
Detta, som han sade vara hufvudsaken, kan ju ske lika val med det
nuvarande formuläret som med ett eventuel nytt. För min del
vill jag gerna erkänna, att anmärkningar kunna göras mot edsformu-
läret, och att det möjligen kunde förändras så, att det finge, så att
säga teoretiskt betraktadt, en bättre formulering än det nu har.
Men af den diskussion, som nu här förts, har framgått, att alla äro
derom ense, att det nuvarande edsformulärets förtjenst ligger uti
att det så mycket som möjligt skärper allvaret af edens afläggande,
och att en förändring i formuläret lätt skulle kunna medföra för¬
slappning i detta hänseende. Derför att nu dessa tu ting — eds-
formuläret kan förbättras, men det nuvarande skärper allvaret i ed¬
gången — stå vägande mot hvarandra synes det mig också vara
tydligt, såsom också framgår af diskussionen, att vi icke i denna
stund böra besluta om en förändring i edsformuläret. Yi äro icke
eniga tillräckligt i denna sak, såsom också framgår af utskottets
yrkande, deri utskottet icke vågar uttala, att förändring bör ske,
utan anhåller, att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida
förändring må kunna ske. Det förefaller vara temligen tydligt, att,
då man är så litet ense om hvad man önskar, man icke bör ingå
till Kongl. Maj:t med en sådan skrifvelse.
Den mycket omtalade längden i det nuvarande edsformuläret
är väl ändå icke så mycket att fästa sig vid, ty motionärens för¬
slag, hvarigenom han vill förkorta edsformuläret, är ungefär lika
långt. Det är i föreliggande tryck en rads skilnad mellan den nu¬
varande vittneseden och det af motionären föreslagna formuläret, och
det kan väl icke inverka på möjligheten att låta hvart vittne för
sig aflägga eden.
Jag kommer derför att i händelse af votering rösta för afslag.
Herr Afzelius: Den siste ärade talaren ansåg, att hvad talaren
på göteborgsbänken och jag hade nämnt om behofvet att kunna
höra hvart vittne på ed för sig icke stode i sammanhang med denna
fråga. Jag ber om ursäkt, men jag håller före, att det står i
mycket nära sammanhang dermed. Nödvändig förutsättning för att
man skall kunna göra så är, att man får ett kort edsformulär. Det
fins således ett rent praktiskt behof af förändring i edsformuläret,
detta är vilkoret för att kunna genomföra denna ordning, som just
i afseende på upprätthållande af allvar och eftertanke vid edens
afläggande är af yttersta vigt. Det behöfs, såsom en gammal domare
här nyss yttrade, att domaren alltid noga kontrollerar det sätt,
hvarpå vittnena aflägga eden. Således stå dessa saker i mycket nära
sammanhang med hvarandra.
Den ärade talaren säde, att vi noga skola se till, att icke all¬
varet vid edens afläggande slappas, att vi icke gifva efter något af
Ifrågasatt
ändring af
vittneseden
m. m.
(Forts.)
N:o 21.
Ifrågasatt
ändring af
vittneseden
m. m.
(Forts.)
64 Lördagen den 5 April.
hvad som är egnaat att skärpa tanken på hvad eden innebär. Nej,
derom är jag fullkomligt ense med honom. Jag vill icke vara med
om något formulär, som icke i detta fall motsvarar hvad som be-
höfves. Men finnes det verkligen icke någon annan möjlighet än
denna bekräftelse »så sant mig Gud hjelpe till lif och själ», med
den mening, som af många deri inlagts? Finnes det icke någon
annan möjlighet, då — säger jag — är jag rädd, att man köper
denna verkan väl dyrt. Jag är icke säker på att staten har rätt
att bruka den uppfattning af orden — den missuppfattning, må¬
hända — som lägges under dem.
Talaren på göteborgsbänken nämnde, att eden var 150 år gam¬
mal. Han kunde gerna hafva sagt, att den var öfver 200 år gam¬
mal; och jag hemställer till den ärade talaren midt öfver, om icke
erfarenheten visat, att alla religiösa former i mån af utvecklingen
varit i behof af att ändras, icke till kärnan, icke till innehållet,
men att anpassas mera efter gällande uppfattning. Skulle man icke
kunna tänka sig, att en religiös akt, sådan som eden är, nu efter
mer än 200 år också skulle kunna behöfva någon större anpassning
efter nutidens förhållanden?
Herr Trygger: Endast några ord. Hvad som sårar mig och
många är, att det är en missuppfattning af edsformuläret, som gör,
att den nuvarande vittneseden verkar starkare på parten än en ed mera
i öfverensstämmelse med våra önskningar skulle verka. För min del
vill jag icke använda ett sådant medel äfven för ett godt ändamål.
Derför instämmer jag i lagutskottets hemställan, att Kongl. Maj:t
må taga under ompröfning, huruvida icke åt edsformuläret må kunna
gifvas en sådan lydelse, att den edspligtige utan missuppfattning
kan i eden finna tillräcklig maning att hålla sig vid sanningen.
Herr Hasselrot: Endast ett par ord. Jag ber att först få
konstatera, att det nu gällande formuläret för vittneseden daterar
sig från år 1867, och att det således icke är några hundra år
gammalt.
Vidare ber jag att mot den ärade talaren på stockholmsbänken
få anföra, att det skäl, som han nämnde för edsformulärets ändring,
så att det blefve kortare, nemligen att det skulle vara nyttigt att
hvarje vittne för sig aflade eden, innan det finge afgifva sitt vittnes¬
mål, det skälet, vågar jag påstå, är mycket svagt. Finner man det
lämpligt och skäligt, att hvarje vittne för sig aflägger eden, möter
det icke annan svårighet med det nuvarande edsformuläret, än att
det drager ut knappt en half minut längre för hvarje vittne, men
denna förkortning i tiden af en half minut för hvarje vittne är väl
icke af den betydenhet, att man derför behöfver skrifva om eden,
och då det nuvarande edsformuläret på ett fullt tillfredsställande
sätt verkar hvad det bör verka, synes det mig icke vara skäl att
begära ändring i detsamma.
Jag tillåter mig fortfarande påpeka, att vi i dag hafva fast¬
slagit det edsformulär, som för närvarande finnes, och att samma
N:o 21.
Lördagen den 5 April. G5
dag som vi gjort detta skrifva och begära ett nytt, synes mig Ifrågasatt
mindre lämpligt. ändring af
vittneseden
Herr Afzelius: Blott ett par ord till replik! (Forts!)
Det var mig visserligen icke obekant, att edsformuläret 1867 för¬
ändrades i så måtto, att man uteslöt en del oväsentliga ord ■— men
sjelfva stommen står qvar. Det var icke någon nybildning, utan en
amputation, som då skedde. Hvad som qvarstår har den ålder, jag
angaf; slutorden en ännu vida högre.
Den ärade ordföranden i lagutskottet frågade: hvarför skulle
man icke kunna, äfven med bibehållande af det nuvarande formu¬
läret, böra vittnena hvar för sig? Ja, det är nog sant, det skulle
man kunna göra. Lagberedningen föreslog också detta, med bibe¬
hållande af edsformuläret. Men hvad hände? Vid ärendets behand¬
ling i lagutskottet ströks denna föreskrift. Utskottet framhöll, hvilken
tidsutdrägt det skulle vålla, och derför ansåg man sig af praktiska
skäl nödsakad att afstå från att fordra det. Nu vill man åter hän¬
visa till den vägen. Jag skall icke upptaga kammarens tid längre.
Frågan är, jag erkänner det, i viss mån en känslans, men den är
också en rent praktisk fråga. Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Hedenstierna: Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på att den _ motion, som i denna fråga blifvit väckt, afser icke blott
en förkortning af edsformuläret, utan äfven borttagande af bekräftelse¬
orden: »så sant mig Gud hjelpe till lif och själ». Om man med an¬
ledning af denna motion på detta sätt skrifver till Kongl. Maj:t utan
att i motiveringen yttra, att man vill bibehålla bekräftelseorden,
gifver man på hand, att man godkänner deras borttagande, och då
jag icke kan vara med härom, vidhåller jag fortfarande mitt afslags-
yrkande.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i nu föredragna punkt hemstält
och vidare på afslag derå, samt förklarade sig anse den senare pro¬
positionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Wiesélgren begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition :
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i punkten c) af
sitt utlåtande n:o 31, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan;
Första Kammarens Vrot. 1902. N:o 21.
N:o 21.
60
Lördagen den 5 April.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja —35.
Nej—45.
*
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den vid samman¬
trädets början aflemnade kongl. propositionen.
Upplästes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till Riks¬
dagens skrifvelse, n:o 29, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse af 1 § ll:o tryckfrihets¬
förordningen.
Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
n:o 25, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 60 §
konkurslagen;
n:o 26, i anledning af väckt motion om ändring af 15 § i lagen
angående sparbanker den 29 juli 1892; samt
n:o 27, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen an¬
gående patent den 16 maj 1884.
Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.
På hemställan af herr talmannen medgaf kammaren, att anslag,
som utfärdats till det nu pågående sammanträdets fortsättande på
aftonen, finge nedtagas.
Kammaren åtskildes kl. 3,4 9 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1902.