RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1902. Första Kammaren. N:o 20.
Torsdagen den 3 april.
Kammaren sammanträdde kl. 12 på dagen.
Herr statsrådet grefve Wachtmeister aflemnade Kongl. Maj:ts
nedannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående pension åt aflidne kaptenen J. A. F. Grahms
dotter; och
2:o) angående pension dels åt enkor och barn efter personer,
som ljutit döden i anledning af en för statens räkning verkstäld
profskjutning, dels ock åt en vid samma tillfälle skadad arbetare.
Justerades protokollet för den 27 nästlidne månad.
Upplästes följande ingifna läkareintyg:
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr apotekaren
Gustaf Walin på grund af sjukdom (Myitis et arthritis subacuta)
tills vidare är förhindrad att närvara vid kammarens sammanträden,
intygas.
Stockholm den 1 april 1902. I. Jundell.
Med. doktor.
Att herr konsul N. Persson lider af lungkatarr och att han på
grund deraf icke kan för närvarande bevista Riksdagen, intygar.
Helsingborg den 1 april 1902.
Ernfrid Möller.
Bataljonsläkare vid K. Skånska Husarreg:tet.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 16, punkten 1,
föreslagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Första Kammarens Prof. 1902. N:o 20. 1
N:o 20. 2
Torsdagen den 3 April.
Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att tullen å de
i tulltaxerubriken n:o 696 omförmälda väfnader, andra slag än
oblekta och ofärgade, skall höjas till 40 öre för kilogram, samt att
i anledning häraf nämnda tulltaxerubrik skall erhålla följande för¬
ändrade lydelse:
Väfnader:
af lin, hampa eller andra ej specificerade vegetabiliska spånads-
ämnen, med eller utan inblandning af bomull eller jute:
a) släta, tvåskaftade och sådana kyprade, hvilkas hela yta är
till väfnadssättet likartad (icke mönsterväfd), satin eller atlas-
väfnad undantagen:
som på en yta af 1 cm. i qvadrat innehålla tillsammans
högst 25 varp- och inslagstrådar, äfvensom all segelduk:
oblekta och ofärgade ..................... 1 kilogram 0: 25
andra slag ................................. 1 kilogram 0: 40,
röstar.
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
beslutit, att tullen för väfnader af ifrågavarande slag, som på en
yta af en centimeter i qvadrat innehålla tillsammans högst 25 varp-
och inslagstrådar, äfvensom all segelduk skall bibehållas oförändrad.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 110;
Nej — 36.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokolls¬
utdrag, n:o 191, som upplästes och hvaraf inhemtades, att om¬
röstningen derstädes utfallit med 86 ja och 138 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 196 ja och 174
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverens¬
stämmelse med ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 16, punkten 2,
föreslagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller bevillningsutskottets af Första Kammaren
godkända hemställan, att, vid bifall till hvad utskottet i punkten.
3 N:o 20.
Torsdagen den 3 April.
l:o) af sitt betänkande n:o 15 hemstält angående tullsatserna för
vissa slag af väfnader, Riksdagen tillika måtte besluta, att tullförhöj¬
ningen skall såsom tilläggsafgift till nu gällande tulltaxa jemväl
innevarande år utgöras från den tid, som af Kongl. Maj:t bestäm¬
mes, samt i skrifvelse till Kongl. Maj:t, jemte öfverlemnande af sitt
sålunda fattade beslut, anhålla, det Kongl. Maj:t måtte, så fort ske
kunde, förordna om beslutets trädande i kraft, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
afslagit utskottets ifrågavarande hemställan.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 125;
Nej — 18.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokolls¬
utdrag, n:o 192, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröst¬
ningen derstädes utfallit med 123 ja och 101 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 248 ja och 119
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverens¬
stämmelse med ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 33, punkten 2, före¬
slagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att, i enlighet med Första Kammarens beslut, i
staten för telegrafverkets stationer under rubriken »Biträdande, tjenste¬
man» upptages:
|
j
200 telegrafister, hvardera:
lön........................... 900
tjenstgöringspenningar 400 j goo
|
Lön.
|
Tjenstgö¬
ringspen¬
ningar.
|
Summa.
|
j Efter 5 år kan lönen
I böjas med 150 kr.
| och efter 10 år med
J ytterligare 150 kr.
|
180,000
|
GC
O
O
O
|
O
o
CN
|
N:o 20. 4
Torsdagen den 3 April.
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i enlighet med Andra Kammarens
beslut, i staten för telegrafverkets stationer under rubriken »Biträ¬
dande tjensteman» uppfört:
|
Lön.
|
Tjenstgö-
ringspen-
ningar.
|
Summa.
|
|
255 telegrafi sfer, hvardera:
lön...........................900
tjenstgörilöspenningar 400 1,300
|
229,500
|
102,000
|
331,500
|
| Efter 5 år kan lönen
1 höjas med 150 kr.
j och efter 10 år med
J ytterligare 150 kr.
|
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 58;
Nej — 86.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokolls¬
utdrag, n:o 193, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröst¬
ningen derstädes utfallit med 103 ja och 121' nej, samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 161 ja och 207
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverens¬
stämmelse med nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 34, punkten 1, före¬
slagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen
må bifalla den vid punkten 5:o af statsutskottets utlåtande n:o 5 af
herr Chr. Lundeberg m. fl. fogade reservation och alltså höja an¬
slaget till aflöning och rekrytering m. m., nu 11,637,947 kronor,
med 2,553,786 kronor till 14,191,733 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Torsdagen den 3 April.
5 N:o 20.
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
bifallit den vid punkten 5:o af statsutskottets utlåtande n:o 5 af
herr Chr. Lundeberg m. fl. fogade reservation, dock ej i hvad den
af ser godkännande af Kongl. Maj:ts förslag angående förhöjd dag-
aflöning under vissa förhållanden åt officerare och underofficerare,
samt i följd häraf höjt anslaget till aflöning och rekrytering m. m.,
nu 11,637,947 kronor, med 2,195,082 kronor till 13,833,029 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 127;
Nej — 19.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokolls¬
utdrag, n:o 194, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröst¬
ningen derstädes utfallit med 45 ja och 180 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 172 ja och 199
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverens¬
stämmelse med nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 34, punkten 4, före¬
slagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen
må, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande framställning, öka
anslaget till militärläkares undervisning, nu 6,350 kronor, med 5,400
kronor till 11,750 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
besluta att icke bifalla Kongl. Maj:ts förevarande framställning.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 106;
Nej — 36.
N:o 20. 6
Torsdagen den 3 April.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokolls¬
utdrag, n:o 195, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröst¬
ningen derstädes utfallit med 55 ja och 169 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 161 ja och 205
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverens¬
stämmelse med nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 34, punkten 5, före¬
slagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen,
med bifall till Kong!. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, må öka
anslaget till de värnpligtiges aflöning, inskrifning och redovisning
m. m., nu 1,464,071 kronor, med 99,909 kronor till 1,563,980 kronor
samt afslå herr Magnussons förenämnda motion, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
med bifall till Kongl. Majrts i ämnet gjorda framställning och herr
Magnussons förevarande motion, ökat anslaget till de värnpligtiges
aflöning, inskrifning och redovisning m. in., nu 1,464,071 kronor,
med 890,515 kronor till 2,354,586 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 139;
Nej — 2.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokolls¬
utdrag, n:o 196, som upplästes och hvaraf inhemtades, att om¬
röstningen derstädes utfallit med 103 ja och 118 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 242 ja och 120
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverens¬
stämmelse med ja-propositionen.
Torsdagen den 3 April.
7 lS:o 20.
Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 27 nästlidne mars Ifrågasatt
-och den 2 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 2, i anledning 'o'ldjJnf
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse af 1 § frihetsförord-
11 :o tryckfrihetsförordningen. ningen.
Herr Blomberg: Såsom herrarne behagade finna, har jag
jemte några andra af utskottets ledamöter reserverat mig emot
utskottets framställning, och jag har gjort det derför, att jag ansett
det önskemål, som den kongl. propositionen afser att realisera, vara
af den vigt och betydelse, att det bör utan dröjsmål främjas. Och
då jag icke kunnat finna annat, än att kännedom om den lag, som
närmare skall bestämma dessa förhållanden, kan af Riksdagen erhållas
tillräckligt tidigt, för att Riksdagen må kunna pröfva alla dessa
spörsmål, innan grundlagsfrågan kommer till ett definitivt afgörande
vid nästkommande riksdag, så har jag ansett, att man bort redan
nu antaga det framlagda förslaget såsom hvilande; och får jag på
grund deraf yrka afslag å utskottets betänkande och bifall till den
vid betänkandet fogade reservation.
Herr Berg, Gustaf Axel: Utskottet har alls icke förbisett
vdgten af den fråga, som här föreligger, utan tvärtom ganska allvarligt
behjertat densamma, fastän utskottet icke ansett, att saken var så
utredd, att grundlagsändringsförslaget borde förklaras såsom hvilande.
Den fråga, som här möter oss, är ju den, huruvida man skall
såsom hvilande antaga ett grundlagsförslag, hvilket hänvisar till en
civillag, utan att man alls i någon mån vet, hvad detta civillags-
förslag kommer att innehålla. Det är denna utredning, som här
saknas. Utskottet har i detta hänseende påpekat, att här icke föreligger
någon utredning om tiden för arkivexemplarens aflemnande, om
ansvaret för hithörande förbrytelser, om föreskrifter angående
grunderna för bedömande af tryckpapperets hållbarhet, om kontrollen
-å lagens efterlefnad, om papperets tillhandahållande, om de modifi¬
kationer, som till äfventyr borde förekomma beträffande det papper,
som skulle användas till tryckning af planscher och angående
■den tid, inom hvilken förbrytelser mot lagen skulle preskriberas.
Härom saknas i den kongl. propositionen all utredning. Detta
hafva äfven utskottets ärade ordförande och de öfriga reservanterna
■erkänt i den afgifna reservationen, hvilken just innehåller ett uttalande
om önskvärdheten af, att den kongl. propositionen hade innehållit
en fullständig utredning och att särskilt deri angifvits hufvud-
grunderna för den tilltänkta lagstiftning, till hvilken § 1 tryckfrihets¬
förordningen skulle hänvisa. Reservanterna hafva således sjelfva
erkänt önskvärdheten af en sådan utredning, men hafva dock kommit
till det resultat, att man i alla fall borde antaga förslaget tills
vidare såsom hvilande, så Unge man sedermera se, huru det kunde gå.
Man bör i denna fråga icke förbise, hvad Riksdagen sjelf sagt
i den skrifvelse, som Riksdagen aflat till Kongl. Maj:t, då denna
N:o 20. 8
Torsdagen den 3 April.
Ifrågasatt fråga väcktes på tal. Uti denna skrifvelse, daterad den 13 maj
ändring afc_l 1898, har Riksdagen hemstält, huruvida icke åtgärder borde vidtagas
frihetsforörd-' det nu förevarande hänseendet. Riksdagen framhåller emellertid
ningen, dervid en synpunkt, på hvilken jag särskildt skall be att få fästa
(Forte.) kammarens uppmärksamhet. Riksdagen säger nemligen:
»Innan man skrede till åtgärder för ändamålet, syntes det Riks¬
dagen emellertid vara erforderligt, att man genom sorgfällig under¬
sökning förskaffade sig full visshet om, att det åsyftade resultatet
verkligen kunde i afsevärd män vinnas utan alltför dryga kostnader
och för stort besvär.»
Riksdagen sjelf förutsatte sålunda en undersökning till utrönande
af de kostnader och besvär, som genom en art af skyddsåtgärder, den
s. k. efterbehandlingen, skulle uppkomma. Nu föreligger dock icke
någon som helst undersökning om kostnader och besvär, i fråga om
de skyddsåtgärder, som regeringen har för afsigt att föreslå, och
det är just denna undersökning, som skulle möjliggöra sakens
genomförande.
Om man nu föreställer sig, att lagförslaget icke skulle medföra
några kostnader för vederbörande, så tror jag, att man mycket
misstager sig. Tvärtom, det kommer att på många håll förorsaka
ganska dryga utgifter för dem, som skola aflemna dessa arkivexemplar.
Inom utskottet fans en i ämnet sakkunnig person, som hade
särskildt satt sig i förbindelse med några tryckerier, och han meddelade,
att på ett tryckeri, der fyra tidningar tryckas, skulle, enligt gjorda
beräkningar, kostnaderna icke understiga 900 kronor om året.
Nu anför man såsom det egentliga skälet, hvarför man skulle
förklara detta lagförslag hvilande och framdeles pröfva de närmare
bestämmelser, som skulle komma att inflyta i civillagen, att här är
periculum in mord, här är den fara med dröjsmålet, att en del af
literaturens skatter under dessa år kunna gå förlorade och att vi
icke hafva råd dertill, utan måste skyndsamt söka få saken ordnad.
Dervidlag skall jag be att få påpeka, att de, som göra sig till målsmän
för en sådan uppfattning, ställa sig på en helt annan ståndpunkt
än en af de tvenne sakkunnige personer, som i detta ärende blifvit
hörda af ecklesiastikdepartementet, nemligen professor Klason,
hvilken yttrat sig på följande sätt:
»Till och med nutidens sämsta papper kunde vid sorgfällig vård
och ej för mycken slitning förvaras ej blott i decennier, utan till
och med i sekler, allt under förutsättning att vid papperets tillverkning
vissa tekniska fel ej blifvit begångna, hvilket dock numera ytterst
sällan skedde.»
På grund af dessa skäl, herr talman, skall jag anhålla att få
yrka bifall till utskottets förslag, och på samma gång vågar jag
uttala den förmodan och förhoppning, att kammaren icke frångår
en uppfattning, som tillförne gjort sig gällande, nemligen att man
icke bör antaga en ändring i grundlagen, som åberopar en civillag,
om hvars innehåll man icke har någon som helst kännedom.
Torsdagen den 3 April.
9 So 20.
Herr Säve: Då jag har anslutit mig till utskottets ärade Ifrågasatt
ordförandes reservation och sålunda äfven kan i hufvudsak instämma
uti hvad han nyss här anfört, skall jag endast be att få såga fnhetsförord-
några ord. ningen.
Den siste ärade talaren framhöll, att här icke skulle ligga någon (Forte.)
sorts periculum in mord. En sådan förefinnes dock, enligt min
öfvertygelse, ty från alla håll klagas det öfver, huru dåligt det
papper är, som vanligtvis användes uti den tryckta literaturen och
särskildt i tidningsliteraturen. En tekniker har visserligen förklarat,
att så beskaffadt papper kan förvaras icke endast i decennier, utan
möjligen under sekler — under vissa förutsättningar. Men huru
vet man, att dessa förutsättningar förefinnas? Han erinrar om, att
tekniska fel kunna begås vid tillverkningen, men att sådana icke
behöfva förekomma. Ja, men det är nog icke så lätt att vid valet
af tryckpapper kunna bedöma, om sådana fel förekommit vid till¬
verkningen. Under sådana förhållanden synes det mig vara en
synnerligen vigtig sak, att man får en lagbestämmelse om hållfast
papper.
Huru denna bestämmelse skall affattas, synes mig emellertid
icke falla under tryckfrihetsförordningen. Hvad är egentligen tryck¬
frihetsförordningens uppgift? Jo, naturligtvis den att betrygga
svenska mäns rättighet att i tryck, under vissa begränsningar, få
fritt uttala sina tankar. Det är denna synpunkt, som uti främsta
rummet här bör framhållas, det spörsmålet nemligen: hör denna
sak egentligen till tryckfrihetsförordningen, hör den i sjelfva verket
icke snarare till civillagstiftningen? Det förefaller mig äfven, som
om ett dylikt åskådningssätt skulle vara i full öfverensstämmelse
med hvad Riksdagen vid föregående tillfällen i liknande fall ansett
för rigtigt.
Sålunda ber jag att särskildt få erinra om, huru det tillgick,
då ändring år 1876 gjordes uti 1 § 3 mom. tryckfrihetsförordningen,
hvilket moment nu har följande lydelse: »Angående eganderätt till
skrift galle hvad som stadgas i särskild lag, stiftad i den ordning,
87 § regeringsformen föreskrifver.» Denna bestämmelse blef, som
sagdt, lag år 1876. Riksdagen hade, då den uttalade sig om den
nya lagbestämmelsen, accepterat den uppfattningen, att frågan om
eganderätt till skrift i sjelfva verket vore någonting, som med tryck¬
frihetsförordningen egde föga att skaffa, och att bestämmelserna
derom borde falla inom den civila lagstiftningen. Riksdagen fattade
emellertid sitt beslut om ändring af tryckfrihetsförordningens § 1
mom. 3 år 1876. Ser man återigen på den nya lagen om egande¬
rätt till skrift, hvilken alltså har civillags natur, så utfärdades den
först det följande året; den är daterad den 10 augusti 1877. Det
var sålunda på 1870-talet icke af någon vigt för Riksdagen att få
se det förslag till civillag framstäldt, till hvilket den ifrågasatta
ändringen i tryckfrihetsförordningen var refererad.
Då den väsentliga lagstiftningen rörande den sak, hvarom här
N:0 20. 10
Torsdagen rån 3 April.
Ifrågasatt är fråga, är af den beskaffenheten, att den rätteligen ej bör falla
ändring afc + jnom tryckfrihetsförordningens område, och då jag — och såsom
frihetsförord-i&% antager äfven många andra — anse, att det skulle vara af stor
ningen, fördel för det syftemåls vinnande, som är afsedt med stadgandet
(Forts). Uti 11 mom. 1 § tryckfrihetsförordningen, om sådant papper komme
att användas i de tryckexemplar, som skola öfverlemnas till de
offentliga biblioteken, att dessa kunna bevaras för efterverlden,
hvilket är författningens egentliga syfte, så tillåter jag mig, herr
grefve och talman, att yrka bifall till den kongl. propositionen.
Herr statsrådet Claéson: Jag skall bedja att få tillägga något
till den näst föregående talarens yttrande angående de precedensfalf,
då Riksdagen antagit ett grundlagsändringsförslag såsom hvilande,
oaktadt regeringen icke framlagt något formulerad t förslag till den
civillag, som var afsedd att blifva ett komplement till den föreslagna
grundlagsbestämmelsen. Utom det af herr Säve anförda fallet från
år 1876 skall jag be att få åberopa två andra mycket snarlika fall
från 1890-talet Det ena gälde den ändring i tryckfrihetsförordningen,
som betingades af de ifrågasatta reqvisitionslagarne. År 1893 för¬
klarade Riksdagen förslaget om denna ändring hvilande, fastän något
förslag till reqvisitionslagar icke blifvit af regeringen framlagdt.
Det andra fallet är från 1899. Då beslöt Riksdagen på framställ¬
ning — om jag ej allt för mycket missminner mig — af eu enskild
motionär att förklara hvilande ett förslag till ändring af tryckfrihets¬
förordningen, afseende att genomföra lagändringen angående straff¬
register. Då fans ej heller något förslag framlagdt från regeringens
sida, och detta kunde ju så mycket mindre vara fallet, som ju,
såsom jag nyss nämnde, förslaget till grundlagsförändring väcktes
vid samma riksdag af enskild motionär.
Af den kongl. propositionen behagade kammaren finna, att
åtskillig utredning är verkstäld angående — om jag i korthet får
uttrycka mig så — sjelfva pappersfrågan. Emellertid är denna
utredning icke fullständig. När nu denna riksdag är den sista i
treårsperioden, trodde sig regeringen, för att påskynda ärendets
fortgång, böra komma fram till Riksdagen med en proposition om
förändring af grundlagen, i förhoppning att, innan denna förändring
skulle af Riksdagen antagas, kunna förelägga Riksdagen den ifråga¬
satta nya civillagen, hvilken då skulle, enligt hvad jag förmodar,
af Riksdagen pröfvas, innan Riksdagen till slutligt afgörande före-
toge den ifrågasatta ändringen af tryckfrihetsförordningen.
Herr Trygger: Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Det är visserligen sant, att det kan åberopas åtskilliga prece-
densfall, då Riksdagen förfarit annorlunda, men dessa fall äro
exempla observanda, sed non imitanda. Ty då en civillag på detta
sätt skall ingå såsom en verkligen väsentlig del i en grundlag, är
Torsdagen den 3 April.
11 3f:o 20.
det väl nödvändigt att känna denna civillags innehåll, innan man Ifråqasatt
fattar afgörande beslut om ändring af grundlagen. Nu är det visser-
ligen klart, att, om en enskild motionär föreslår en förändring i frihctsförord-
tryckfrihetsförordningen, hvilken förändring måhända vinner sym- ningen.
patier, man ej kan fordra af honom, att han skall skrifva ett full- (Forts.)
ständigt lagförslag för att komplettera grundlagen. Det är nog, om
han skrifver så, att hans tankar om sj elfva grundlagsförändringen
vinna vederbörandes bifall. Men på Kongl. Maj:t kan man ställa
större anspråk, synnerligast när Kongl. Maj:t haft så god tid på
sig, som i detta fallet varit förhållandet.
Den föreliggande frågan kan tyckas mången vara enkel nog,
men för mig är tryckfrihetsförordningen, så dålig den än är, en af
de allra vigtigaste lagar, som vi här i landet hafva, och jag vill
icke vara med om någon som helst inskränkning af den i vår nu
gällande tryckfrihetsförordning stadgade rätten till utgifvande af
publikationer och skrifter, utan att jag tydligen vet, hvad jag går
in på. Nu kan man ju säga, att om vi vid denna riksdag för¬
klara den kongl. propositionen hvilande, få vi se den ifrågavarande
civillagen, innan vi skola fatta definitivt beslut om antagande af
den kongl. propositionen. Ja, detta är sant, men jag tror icke, att
det är lagstiftarens mening, att man skall behandla grundlagsfrågor
på det sätt, att man förklarar ett förslag hvilande, utan att man
har någon säkerhet för att det innebär en nödig och nyttig för¬
ändring, och dervid förbehåller sig att, när förslaget andra gången
kommer fram, förkasta detsamma, för den händelse man under
tiden vid närmare besinnande kommit till den uppfattningen, att
det icke är värdt att antagas.
På dessa för mig vigtiga skäl har jag biträdt utskottets hem¬
ställan; och då jag icke tror, att det är så synnerligen vigtigt, att
frågan löses just vid denna riksdag, men deremot är öfvertygad
om, att det är af mycket stor vigt, att vi handskas med grund¬
lagen på det sätt, som med dess anda är öfverensstämmande, hem¬
ställer jag, herr grefve och talman, om bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Leman: Jag skulle icke hafva begärt ordet, om jag icke
Båge denna fråga från en annan synpunkt än någon af de före¬
gående talarne, och det är derför, som jag nu ber om några ögon¬
blicks uppmärksamhet.
För mig har, alltsedan jag första gången läste denna punkt i
tryckfrihetsförordningen, den frågan framstält sig: med hvilken rätt
ålägger staten vissa näringsidkare att till offentliga institutioner
gratis aflemna eu del af sina produkter? Icke skulle väl staten,
om den t. ex. egde en stor vapensamling, kunna ålägga vapen¬
fabrikerna att af hvarje sorts vapen aflemna ett eller flere exemplar
till staten ? Men, invänder man, i nu ifrågavarande fall är bestäm¬
melsen gifven i kulturelt intresse. Ja, visserligen, men nog inne-
N:o 20. 12
Torsdagen den 3 April.
Ifrågasatt bär den likväl en tvångsbeskattning af en näring. Denna tvångs-
lindring^af^i beskattning var icke på långt när så omfattande vid den tid, då
frihctsförord- tryckfrihetsförordningen skrefs, som den nu är. Alla dessa billiga
ningen, tidningar, alla dessa ströskrifter, som komma ut, äro ju nu många
(Forts.) gånger flere än förr. Nu är det för öfrigt icke blott fråga om,
att boktryckare, som ju icke åtnjuta annat skydd af staten än
hvarje annan näringsidkare — ty tryckfrihetsförordningen säger
tydligt ifrån, att här icke är fråga om något privilegium — skola
för ett statsändamål afstå några alster af sin tillverkning, utan man
ifrågasätter, att de härutöfver skola underkasta sig ytterligare ekono¬
miska uppoffringar — dessa må nu vara större eller mindre.
Det synes mig derför vara ganska vigtigt, att, när fråga är om
skärpning af de nuvarande bestämmelserna, man ser till, att denna
skärpning ej må blifva allt för stor. Tänk blott på alla dessa små
billiga tidningar, tryckta på papper af allra sämsta slag, födda för
stunden och bestämda att do med stunden! Skall verkligen bok¬
tryckaren, som kanske får litet betaldt för dessa tryckalster, likväl
åläggas att till staten gratis aflemna exemplar, tryckta på annat
papper? Detta synes mig icke vara rättfärdigt, och derför hör jag
till dem, som anse, att man, innan man fått se, huru långt veder¬
börande vilja utsträcka och skärpa boktryckarnes skyldigheter, icke
bör godkänna den kongl. propositionen, å hvilken jag alltså tillåter
mig att yrka afslag.
Herr Blomberg: Jag skall anhålla att få fästa uppmärksam¬
heten vid, att den fråga, som här är föremål för behandling, blott
gäller en förändring i tryckfrihetsförordningen. Mot den formu¬
lering af den åsyftade grundlagsbestämmelsen, som blifvit föreslagen,
har ingen af de föregående talarne gjort anmärkning. Och att
denna grundlagsändring måste anses både nödig och nyttig, derom
torde alla vara öfverens, som tagit kännedom om arten och beskaffen¬
heten af en hel mängd af de tryckalster, som under de senaste
årtiondena inkommit till biblioteken. Om denna grundlagsändrings
behöflighet vittna äfven uttalanden af våra biblioteks chefer ganska
tydligt och bestämdt.
Den grundlagsändring, som nu kan förberedande beslutas, är
en oundgänglig förutsättning för den särskilda lagstiftning i ämnet,
som sedan skall bringas till stånd. För att Kongl. Maj:t må kunna
framlägga ett förslag till särskild lag, måste den nu ifrågasatta
grundlagsförändringen vara förberedd och kunna definitivt genom¬
föras såsom en förutsättning för den lag, som sedermera under
samma riksdag kan antagas.
Jag anser således, att man, utan att vara synnerligt tveksam,
kan antaga denna grundlagsförändring såsom hvilande. Innan man
sedermera skrider till att definitivt afgöra frågan, får man ju till¬
fälle att lära känna och grundligt taga under ompröfning den i
13 N:o 20.
Torsdagen den 3 April.
grundlagsbestämmelsen omförmälda lagen rörande arten och beskaffen- Ifrågasatt
heten af det papper, som till arkivexemplaren må användas. T]™3 tryck
Jag vill visserligen ej nu ingå å något vidare ordande om det frihetgförord
spörsmål, som af den siste talaren uppkastades, nemligen rörande ningen.
den kostnad, hvarmed boktryckare betungats och ytterligare skulle (Forts.)
betungas, utan att deras näring på något sätt skyddades. . Men jag
anser mig böra säga, att det synes mig, som om boktryckerinäringen
just i tryckfrihetsförordningen skyddats och tillgodosetts på mer än
ett sätt, ”och att det helt visst är äfven af detta skäl, som man
ansett sig kunna ställa det allmänna kraf på ifrågavarande näring,
som redan är stadgadt och som genom den föreslagna grundlags¬
ändringen skulle i någon mån skärpas.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till min reservation.
Herr Törnebladh: Syftet med grundlagens bestämmelse, att
hvarje ändring i densamma skall genomgå en dubbel behandling,
är naturligtvis, att dylika ändringar skola kunna pröfvas sorgfälligt
och noga, innan de definitivt antagas. Nu är det gif vet, att behofvet
och ändamålsenligheten af den här ifrågasatta ändringen i tryck¬
frihetsförordningen hufvudsakligen beror af den så att säga kom¬
pletteringslag, genom hvilken effektivitet skulle vinnas åt det mera
allmänna stadgandet i tryckfrihetsförordningen. Om man i detta
fall skulle redan nu antaga det grundlagsförslag, som blifvit frarn-
lagdt till Infilande, har man icke längre tid på sig till det defini¬
tiva afgörandet än till nästa riksdag. Nu vill jag visserligen icke
bestrida, att Riksdagen är i sin fulla rätt att antaga ett grundlags¬
förslag såsom hvilande vid slutet af en treårsperiod och definitivt
fastställa det vid nästkommande riksdag, men önskligt torde det. i
allmänhet icke vara, att grundlagsförslag hafva blott ett år på sig
att hvila. Det kan ju vara i sådana fall, der frågor hafva varit
länge och omsorgsfullt förberedda och man har_ bildat sig temligen
klara omdömen i dem, men det är icke förhållandet i detta fall.
Såsom kammarens ledamöter torde hafva sig bekant, finnas annor¬
städes bestämmelser om, att ett dylikt förslag icke skall hvila allenast
så kort tid som ett år, utan måste hvila en något längre tid, t. ex.
tre år. I detta fall skulle tiden också förkortas derigenom, att den
lag, af hvars effektivitet och af hvars ändamålsenliga affattning det
hela beror, icke kan komma till Riksdagens kännedom förr än vid
början af nästa riksdag; och om man äfven.skulle tänka sig, att
det hvilande grundlagsförslaget kunde uppskjutas till längre fram
på riksdagen i stället för att såsom vanligt förekomma i början af
den, har man dock i bästa fall ej mer än den korta tiden af några
månader under riksdagsarbetet att sätta sig in i detsamma.
Jag tror således, att någon särskild anledning till brådska med
detta förslag så mycket mindre kan förefinnas, som prof ningen deraf
då i sjelfva verket måste blifva mindre effektiv, än den bör vara.
Jag tillåter mig att yrka bifall till utskottets hemställan.
N:o 20. 14
Torsdagen den 3 April.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande
hemstält samt vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, skulle antaga det förslag, som innefattades i den af herr
Blomberg vid utlåtandet afgifna reservation; och förklarade herr
talmannen sig finna den förra propositionen, hvilken förnyades vara
med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i sitt
utlåtande n:o 2, röstar
Jåj
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och antages det förslag
som innefattas i den af herr Blomberg vid utlåtandet afgifna
reservationen.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 65;
Nej — 64.
Om sjelf- Föredrogs å nyo lagutskottets den 18 och 19 nästlidne mars
jordfästning bor.^IaSda utlåtande n:o 30, i anledning af väckt motion angående
J skrifvelse till Konungen om borttagande af undantagsbestämmelser
rörande sjelfspillingars jordfästning.
Herr Sörensson: Då jag i lagutskottet reserverat mig mot
det slut, hvartill utskottet kommit, anser jag mig böra här yttra
några ord i denna fråga.
Det är en allmän kyrklig grundsats, att sjelfspillingar icke
begrafvas på samma högtidliga sätt som en, som dör en naturlig död.
penna grundsats genomgår hela den kristna kyrkan, den katolska
fika val som den protestantiska, endast med den skilnad, att den
katolska kyrkan är betydligt strängare i sin uppfattning i detta hän¬
seende, så att den nekar äfven dem, som äro uteslutna ur försam¬
lingen, en högtidlig begrafning. Inom den protestantiska kyrkan i
Torsdagen den 3 April.
15 N:o 20.
Tyskland gifves, så vidt jag vet, icke något enda kyrkosamfund, Om sjelf -
som medgifver högtidlig begrafning åt sjelfspillingar. I den finska .spf}-l&a™n
kyrkan t. ex. finna vi alldeles samma 'förhållande. Man har gått J°r(y0Tts \ 9
ändå mycket längre inom dessa kyrkosamfund, då man till och med ^ or s'
nekar odöpta barn högtidlig begrafning. Samma grundsats hade vi
också, som bekant, inom den svenska kyrkan ända till år 1894, då
den nya lagen om jordfästning tillkom och genom densamma för¬
hållandet ändrades. Endast sjelfspillingar, såvida de icke varit afvita,
de, som afrättats, och de, som dött under föröfvande af groft brott,
skola efter den nu gällande jordfästningslagen begrafvas i stillhet.
Det har alldeles icke varit min tanke, att man derigenom skulle
på något sätt uttala en dom öfver den döde, ty det tillkommer eu
annan än menniskor att uttala denna dom. Men kyrkan måste fast¬
hålla vid sin grundsats, att det är i sedligt hänseende förkastligt
att taga lifvet af sig sjelf, och derför sörjer kyrkan öfver att en
menniska tagit sitt eget lif. Det är den tanken, som har ledt den
kristna kyrkan, och det är också den grundsatsen, som jag för min
del hyllat, då jag reserverat mig mot den uppfattning, som utskottet
för öfrigt1 haft. Jag betonar ännu en gång, att det ifrågavarande
begrafningssättet användes icke för att uttala någon dom, icke för
att vålla de efterlefvande sorg, utan för att gifva uttryck åt kyrkans
sorg öfver att eu menniska tagit sitt eget lif.
Nu kan man ju säga, att faktum dock blir, att de efterlefvande
drabbas af ökad sorg till följd af det använda begrafningssättet.
Ja, men samhället och kyrkan hafva också sina kraf, och i detta
hänseende vågar jag tro, att den enskildes förhållande måste gifva
vika för det allmänna.
Desto mindre bör, efter mitt förmenande, ändring härutinnan
nu påtänkas, som icke mer än några få år förflutit, sedan den
senaste förändringen genomfördes,hvilken föröfrigt innebar en betyd¬
lig mildring af hvad som förut gälde. Jag finner det icke heller
konseqvent att taga bort det särskilda begrafningssättet för sjelf¬
spillingar, då man ej tager bort det för dem, som blifvit dömda
till döden. Jag vågar nemligen tro, att de, som dömts till döden,
kunna ändra sitt sinne, bättra sig, och att de då borde få begrafvas
högtidligt lika val som sjelfspillingar.
För öfrigt vill jag anmärka, att det ju icke alls är någon tanke
på, såsom det uttaiades redan då frågan afgjordes åren 1893 och
1894, att med något slag af våldsåtgärder förhindra hvarje högtid¬
lighet. Man vill från kyrklig synpunkt förekomma, att folk följer
i en större procession. Men det är icke ens afsedt att förhindra
hållande af liktal, om någon annan än presten vill hålla ett sådant.
Det är endast meningen, att icke presten skall hålla liktal, att klock¬
ringning icke skall få ega rum, och att begrafningen icke skall få
ega rum i kyrkan. Detta är det enda, som efter min uppfattning
är berättigad^, och om. den aflidnes vänner vilja följa honom till
grafven, kommer säkerligen icke att vidtagas, liksom icke heller,
N:o 20. 16
Torsdagen den 3 April.
Om sjelf- såvidt jag vet, i dylikt fall vidtagits det allra minsta för att
spilhngars hindra folk att följa/
ovett dstnmo v
(Forts) Dessutom vill jag säga, och jag tror, att den grundsatsen i all¬
mänhet hyllas af vårt svenska presterskap, att man skall döma in
meliorem partem, så att, om det är på något sätt tvifvelaktigt, man
icke skall lägga sten på börda, utan låta högtidlig begrafning följa.
Jag har sjelf tillämpat denna grundsats. En gång gälde det dervid
till och med en embetsbroder, som tagit lifvet af sig. Det föll mig
icke ett ögonblick in att tveka att begrafva honom på högtidligt
sätt. Jag menar, att det är endast få fall, i livilka icke något in-
normalt funnits hos en sjelfmördare; men jag anser också, att det,
som uti ifrågavarande afseende är i gällande lag föreskrifvet, är
det minsta man bör kunna fordra, för att kyrkans sorg öfver det
skedda skall blifva uttalad.
Jag yrkar bifall till min reservation och således afslag å mo¬
tionen.
Herr Lithander: Det bör naturligtvis för hvar och eu kännas
som en tillfredsställelse att bidraga till sådana lagändringar, som äro
nödiga och nyttiga, men det må deremot icke förundra någon, i fall
man känner sig osympatiskt stämd mot främjandet af sådana för¬
slag, som svårligen kunna betraktas hvarken såsom nödiga eller
såsom nyttiga. Det är min uppfattning i detta fall, att den nu
föreslagna lagändringen hvarken är nödig eller nyttig, och det är
på den grund, herr grefve och talman, som jag anhåller att få yrka
afslag på lagutskottets betänkande.
I de flesta fall är tyvärr händelsen, att ett sjelfmord föregåtts
af förbrytelser, understundom mycket svåra förbrytelser. Det är
väl då ingen okristlig handling, ingen omild handling och intet
olämpligt lagbud, att sjelfmördaren skall begrafvas i stillhet. Lag¬
stiftaren har naturligtvis ansett, att det är olämpligt att åvägabringa
några hedersbetygelser eller någon särskild högtidlighet vid en
sådan persons begrafning, utan att det bör vara förbehållet åt men-
niskor, som i sitt lefverne och vid sitt slut hafva uppfylt alla de
fordringar man kan ställa på en menniska, som vill lyda lagen, vill
lyda samvetet och Guds bud i sitt bröst. Jag tror ej heller, att man
kan beskyllas för någon origtig handling mot en sjelfspillings efter¬
lefvande närmaste derför, att man låter honom begrafvas i tysthet
och stillhet. Tvärtom förefaller det mig, som om familjen borde
vara bäst tillfredsstäld med ett sådant tillvägagående. Det skulle
helt visst verka anstötligt icke allenast på familjemedlemmarne,
utan på alla, om man vid en menniskas graf, som gått bort på
nämnda sätt, stälde till med några särskilda ärebetygelse^ om man
begrofve henne med särskild högtidlighet och fordrade, att kyrkan
skulle stå till tjenst och främja sådant. Borttagandet för ifråga¬
varande fall af bestämmelsen om begrafning i tysthet synes mig
vara fullkomligt obehöfligt. Första Kammaren har också hittills
Torsdagen den 3 April.
17 l«:o 20.
intagit eu ganska bestämd ståndpunkt i denna fråga, och jag hoppas,
att kammarens uppfattning fortfarande är densamma, och att jag
således icke förgäfves yrkat afslag på lagutskottets betänkande.
Om sjelf-
spillingars
jordfästning.
(Forts.)
Herr Rödhet Instämmande i hufvudsak i det, som af de före¬
gående talarne anförts mot det föreliggande förslaget, får jag i
likhet med dem yrka afslag å detsamma. Utgår man derifrån, att
■sjelf mord et såsom ett våldförande på eu af de dyrbaraste gåfvor
menniskan eger, sitt eget lif, är ett det gröfsta brott, der det icke
begås i en sinnesförvirring, som gör sjelfmördaren otillräknelig,
hvilket jag dock i olikhet med den förste talaren tror visst icke
vara händelsen i de flesta fall, och betänker man vidare, huru
fruktans värdt stort antalet af sjelf mord är, stadt, som jag tror, i en
stadig tillväxt, borde man icke då vara rädd för hvarje åtgärd, som
skulle kunna bidraga till att förslappa medvetandet om det brottsliga
i denna handling? Man säge hvad man vill, den allmänna opini¬
onen skall ovilkorligen påverkas i den rigtningen, om man upphäfver
undantagsbestämmelserna med afseende å begrafning af sjelfmördare.
Det kan väl vara sant, att ingen, som umgås med sjelfmordstaukar,
direkt förhindras att realisera dessa af hänsyn till den mindre
hederliga begrafning, som väntar sjelfmördaren; olikheten i begraf-
ningssättet är dock egnad att i sin mån bidraga till att vidmakthålla
och stärka skyggheten för detta brott. Ett likställande åter i detta
hänseende af sjelfmördare med dem, som do naturlig död, skulle
utan tvifvel hjelpa till att utbreda den mening, som är nog allmän
ändå, att det icke är så farligt, ja, kanhända en rätt för menniskan
att sjelf förkorta sitt lif. Att förhindra utbredandet af en sådan
mening synes mig vara fordradt just af kärleken, som både motio¬
nären och utskottet åberopat såsom kräfvande den föreslagna lag¬
ändringen. Mig synes det vara ett brott mot kärleken att vidtaga
åtgärder, hvarigenom hinder undanrödjes för det ondas utöfning.
Att taga hänsyn till den allmänna sedligheten är dock vigtigare än
hänsynen till enskildes känslor, huru smärtsamt dessa än må vara
berörda.
Då jag sålunda anser det föreliggande förslaget skadligt, kan
jag icke annat än yrka afslag å detsamma.
Herr Hasselrot: Såsom den förste ärade talaren påpekat, är
vår lagstiftning i förevarande hänseende väsentligt annorlunda än
de främmande kyrkosamfunds, han omnämnde. Vår gamla lagstift¬
ning öfverensstämde med samma kyrkosamfunds deruti, att en fullt
hederlig begrafning tillkom endast dem, som icke »fört ett ogud¬
aktigt lefverne och dött i grafva synder». I öfverensstämmelse med
denna strängare uppfattning höll också talaren på elfsborgsbänken
före, att endast de, som vid sin lefnads slut fylt alla skäliga anspråk
på ett gudfruktigt och sedligt lefverne, skulle få eu fullt hederlig
begrafning. Detta anspråk hafva emellertid vår kyrka och vår
Förslit Kammarms Prat. 1902. N:o 20. 2
]5m» 20. 18 Torsdagen den 3 April.
Ote» sjelf- lagstiftning afstått ifrån och endast för ett fåtal fall bibehållit
jviOxngars bestämmelsen om att begrafning i stillhet skall användas, nemligen
jmdfästning. £ör s-jelfspillinsrar, sådana, som dött under föröfvandet af grofva brott
^Fort9-) samt afrättade.
Af den förste talaren anfördes vidare, att kyrkan alldeles icke
vill hafva en bestämmelse om begrafning i tysthet för sjelfspillingar
för att derigenom fälla någon dom öfver dem, utan endast för att
kyrkan på sådant sätt skall kunna gifva uttryck åt sin sorg öfver,
att en menniska tagit sitt eget lif, begått ett så groft brott, enligt
yttrande af en annan ärad talare, hvilken ansåg det vara ett bland
de gröfsta brott att taga sitt eget lif, då detta vore det dyrbaraste,
som blifvit en menniska gifvet. Jag hyser emellertid den uppfattning,
att kyrkans sorg öfver sjelfmordet icke behöfver taga sig det yttre
uttryck, som ligger i ett särskildt begrafningssätt, och ännu mindre
lärer man kunna antaga, att man genom bibehållande af ett mindre
högtidligt begrafningssätt för sjelfspillingar skall kunna minska antalet
af sjelfmord.
Har en menniska kommit i den olyckliga sinnesstämning, att
hon vill taga sitt eget lif, så lärer det icke inverka på hennes beslut,
om begrafningen blir mer eller mindre högtidlig.
För öfrigt har ju lagstiftningen medgifvit undantag från den
allmänna bestämmelsen, nemligen att sjelfspilling, som är afvita
eller begått sjelfmordet i sinnesförvirring, får begrafvas på samma
sätt som andra. Nu är det min bestämda uppfattning i motsats
mot talarens på göteborgsbänken — att det är ytterst få fall, då
menniskor taga lifvet af sig i fullt normal sinnesförfattning, utan
det sker vanligen i upprörd eller förvirrad sinnesstämning, så att
personen i fråga icke har sitt fulla medvetande. Men lagen är icke
sådan, att man, såsom den förste talaren uttalade, har rätt att tyda
den till det bästa, så att presten, så snart han vore öfvertygad om,
att sjelfmordet skett under sinnesförvirring, skulle få gifva sjelf-
spillingen »hederlig» begrafning. Om den nämnde talaren välvilligt
gjort detta, så har lian gått på sidan af lagen. Lagen säger endast,
»att, om den, som förgjort sig sjelf, var afvita eller, enligt läkares
intyg, af sjukdom eller åldom ssvaghet eller annan, utan egen skuld,
iråkad förvirring saknade förståndets fulla bruk, den döde må jord¬
fästas i vanlig ordning». Nu vågar jag påstå, att det skall vara
ytterst sällan, som man äfven beträffande eu sjelf mördare, som
faktiskt saknat förståndets fulla bruk, skall kunna, på sätt lagen
fordrar, styrka, att han icke hade sitt fulla förstånd vid tillfället.
Således kommer lagen icke att tillämpas i ett mycket stort antal
fall, der den medgifver högtidlig begrafning, och detta derför att
det är omöjligt att åstadkomma erforderlig bevisning. Då frågar
jag: kan det verkligen vara skäligt att för de ytterst få fall, der
sjelfmord begås vid fullt medvetande, bibehålla en bestämmelse,
som träffar det stora antalet fall, der alla erkänna, att lagens tillämp¬
ning icke bör ega rum? Jag tror för min del, att denna bestraffning
Torsdagen den 3 April.
19 N:o 20.
är olämplig — det är ju sant, att bestämmelsen icke är afsedd att
vara eu bestraffning, men den drabbar som eu bestraffning visser¬
ligen icke den felaktige, men hans familj och andra närstående,
hvilka utom den tunga sorg, som sjelfmordet i och för sig medför,
få detta som ett plus, som pålägges af lagstiftningen.
Då vår lagstiftning redan gått så långt, som den gjort, så tror
jag, att man nu borde taga steget fullt ut och afskaffa den »mindre
hederliga» begrafningen för sjelfspillingar Jag för min de! skulle
icke hafva något emot, att sådana lifdömda, som bättrat sig, också
skulle få högtidlig begrafning, men derom var ingen motion väckt,
så att lagutskottet kunde icke komma med något förslag i det
afseendet. Men jag är alldeles öfvertygad, att om Kong!. Maj:t får
en skrifvelse i nu ifrågavarande syfte, så tager Kong! Maj:t jemväl
i öfvervägande, huruvida icke skäl förefinnes för en lagändring äfven
i sistnämnda afseende.
Jag tillåter mig yrka bifall till lagutskottets hemställan.
Herr Andersson, Axel Gustaf: Gent emot det yttrande,
som fäldes af den ärade talaren på elfsborgsbänken, att motionen
vore osympatisk, ber jag att i korthet få gifva uttryck åt mina
sympatier för motionen och åt min förhoppning, att kammaren skall
bifalla utskottets hemställan trots de inlägg, som gjorts deremot.
Betänkligheterna å motsidan synas mig icke väga tungt mot hvad
som talar för motionen. Hvem kan väl vid de i motionen afsedda
hemska tilldragelserna med säkerhet sätta gränsen mellan de olika
kategorierna af dödsorsaker, då det ju dock är medgifvet, att s j eif-
förgörelse i sinnesförvirring är död af sjukdom, äfven om den egna
handen bildat sista länken i sjukdomskedjan? Och är icke själens
sjukdom lika svår och lika mycket värd medlidande som den kroppsliga?
Tillämpningen af bestämmelserna blir då mycket ojemn. Den ene
utpekas, den andre utpekas icke, ehuru dödsorsaken i båda fallen
är densamma. Jag talar om den utpekade, men är det icke snarare
de efterlefvande anhöriga, som blifva de utpekade? Den, som
betraktar kyrkliga ceremonier med likgiltighet, kanhända rent af
såsom ett nödvändigt ondt, drabbar de ju mindre. Men ju närmare
de sörjande anhöriga stå kyrkan, ju mera vigt de fästa vid kyrkliga
ting, desto hårdare drabbar dem slaget. De tro sig ofta i den
påbjudna olikheten se ett uttryck för Guds dom öfver den älskade
döde. f sin upprörda sinnesstämning betänka de icke alltid, att
bestämmelserna dock äro menniskofunder, och att menniskan ser
det för ögonen är, men Herren ser till hjertat. Den, som i likhet
med mig fått skåda verkningarna af det nya hårda slag, som drabbat
förut djupt olyckliga anhöriga vid underrättelsen, att den döde
måste ytterligare på särskild! sätt framhållas såsom förtappad, han
skulle säkerligen icke hafva hjerta att afslå motionen. Åtminstone
har jag det icke, och jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Om sjelf-
spillingars
jordfästning.
(Forts.)
N:o 20. 20
Torsdagen deri 8 April.
Om sjelf-
spillingars
jordfästning
(Forts.)
Herr von Möller: Jag ber att få tacka lagutskottet för den
välvilja, hvarmed den behandlat min motion, och jag ber att gent
emot de talare, som yttrat sig mot utskottet — särskildt talaren
närmast till höger om mig — få säga, att det ingalunda kunnat
falla mig in att tänka mig möjligheten af att man genom ett bifall
till motionen skulle inverka slappande på den allmänna opinionen
eller, såsom en talare uttryckte sig, att det genom ett borttagande
af dessa bestämmelser skulle se ut, som om man ville införa heders¬
betygelser åt sjelfmördare. Det har hufvudsakligen varit känsloskäl,
som förmått mig att upptaga motionen från år 1889, nemligen med¬
lidande med de efterlefvande och — jag kan icke neka dertill —
min uppfattning, att kyrkan icke bör använda stränga bestämmelser,
när det gäller dessa sorgliga saker. Den vinner ingenting dermed,
men den utsätter sig för klander.
Hvad den allmänna meningen beträffar, så visade sig redan år
1889 vid voteringen i den folkvalda kammaren, hurudant frågans
läge då var. Motionen bifölls der med 100 röster mot 49. I år
har Andra Kammaren utan diskussion bifallit utskottets hemställan,
och dock sitter i denna kammare ett flertal prester, hvilka nog
uppträdt emot utskottets förslag, om de haft en derifrån afvikande
mening. — Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr
talmannen jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält samt
vidare på afslag derå, och förklarade sig finna den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr LUhander begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 30, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 101;
Nej — 24.
Torsdagen den 3 April.
21 N;o 20.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 20 och 21 sistlidne månad Om wtsträck-
bordlagda utlåtande n:o 32, i anledning af väckt motion om ändring nin9 ^f^xPr°-
af 1 § i förordningen om jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof den 14 april 1866.
Herr Sjöcrona: Jag skall till eu början icke tillåta mig att
framställa något bestämdt yrkande. Jag har begärt ordet nu endast
för att anhålla, det någon af lagutskottets ledamöter ville meddela,
huruvida enligt inhemtade och fullt tillförlitliga upplysningar behof
verkligen förefinnes för den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden, hvarom
lagutskottets betänkande icke innehåller någon utredning. Jag återkom
från mitt hem sent i går afton och har icke sjelf varit i tillfälle
skaffa mig den nödvändiga upplysningen.
Jag ber att få erinra, att 1 § i kongl. förordningen angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14 april 1866
alls icke innehåller någon bestämd och ovilkorlig föreskrift derom,
att det endast är stadskommuner, som få begära och erhålla expro¬
priation för utläggning af mark till torg eller gator. Paragrafen
lyder i sin början så här: »Der Konungen pröfva!’ nödigt, att jord
eller lägenhet, som enskild man, menighet eller inrättning tillhörer,
begagnas skall, antingen till rikets försvar, till allmän väg, bro,
hamn eller lastningsplats, till torg eller gata i stad, till uttappning»
etc., så kan expropriation beviljas. Här är nu visserligen vid orden
»torg eller gata» tillagdt »i stad», det kan ju icke bestridas. Men
det förstår nog hvar och en, att med de orden »i stad» omöjligen
kan menas hela det område, som ligger under eu rådstufvurätts
jurisdiktion. Dermed kan ju uppenbarligen icke menas något annat
än det område, der det förekommer gator och torg, d. v. s. efter
byggnadsstadgans tillkomst 1874 det planlagda området. Nu inne¬
håller byggnadsstadgan, att i köpingar skall och å andra tätt bebyggda
trakter kan byggnadsstadgan komma att gälla i tillämpliga delar.
Om så sker, skall på sådana platser upprättas plan för platsens
bebyggande, d. v. s. en plan, som visar, hvar gator och torg skola
förläggas, och på denna plan skall begäras Kongl. Maj:ts fastställelse,
hvilket innebär, att man kan få expropriation för ändamålet. Eu
sådan plan kallas också alltid för stadsplan.
Det vill nu derför synas mig, som om denna förordning ingalunda
lägger hinder i vägen för att Kongl. Maj:t kan fastställa planer
för ifrågavarande platser och, derest man icke kan komma öfverens
om markens afträdande, gifva tillstånd till expropriation. Jag säger
blott, att det synes mig icke vara något bestämdt hinder för detta,
men jag vet icke, om Kongl. Maj:t på senare tid beviljat sådan
expropriation eller om sådana frågor förekommit hos Kongl. Maj:t
och om i sådant fall Kongl. Maj:t afslagit någon sådan framställning.
Det är i detta afseende, som jag skulle önska erhålla de upp¬
lysningar, som jag förmodar, att lagutskottet skaffat sig. Har Kongl.
Maj:t beviljat sådan expropriation, så är det ju alldeles uppenbart,
N:o 20. 22
Torsdagen den 3 April.
Om visträck- att någon lagstifning i ämnet icke behöfves; och om någon sådan
ning af expro- frg,ga icke vant föremål för Kongl. Mai:ts pröfning, så vill det synas
rätten. ml§> som om nag°n lagstiftning i ämnet icke behöfdes förr, än
(Forts.) man fält se, huru Kongl. Maj:t tillämpar nu gällande lag.
Sedan jag erhållit de begärda upplysningarna, förbehåller jag mig
att få framställa det yrkande, hvartill jag på grund deraf kan finna
mig befogad.
Herr Hasselrot: Jag skall till en början tillkännagifva, att
jag har en mot den föregående talarens alldeles motsatt uppfattning
om innebörden af i § i expropriationsförordningen. Såvidt jag och
lagutskottet förstå läsa den, är Kongl. Maj:t icke berättigad att med¬
gifva expropriation för torg eller gator i annat än städer. Nu är
det mycket sant, som den siste ärade talaren anmärkt, att bygg¬
nadsstadgan tillämpas och följaktligen byggnadsplan faststälts för
köpingar och en mängd andra platser, särskildt i närheten af Göte¬
borg. Men detta är icke liktydigt med att dessa platser fått rätt
till expropriation för gator och torg. Om Kongl. Maj:t faststält
plan för ett dylikt samhälle, så har han dermed icke gifvit rätt till
expropriation, utan kan man icke på enskild väg komma öfverens
om afträdande af den för planens genomförande erforderliga marken,
så blir följden den, att planen icke kommer att gå i verkställighet.
Jag vågar icke säga, huruvida man inom köpingar eller municipal-
samhällen gjort några försök att få expropriera mark till plats för
gator eller torg, men jag är alldeles förvissad, att om ett sådant
försök göres, så kommer det icke att lyckas. Under sådana för¬
hållanden har lagutskottet icke ett ögonblick tvekat att föreslå en
skrifvelse i ämnet, om också icke lagutskottet kunnat framdraga
något exempel på detta behof, som dock naturligtvis existerar för
det stora antalet köpingar i vårt land, 40 k 50 stycken, af hvilka
flera äro större än många städer. Om städerna behöfva expropria¬
tionsrätten för gator och torg, så behöfva köpingarne den också.
Skrifvelsen afser således att tillgodose ett synnerligen starkt
behof, och jag tillåter mig derför yrka bifall till densamma.
Herr Sjöcrona: Den föregående talaren synes i någon mån
hafva missförstått mitt yttrande. Jag har icke sagt, att Kongl.
Maj:t i och med fastställandet af en stadsplan beviljat expropria¬
tionsrätt. Men jag har sagt, att detta innebär, att man kan få
expropriationsrätt. Ty man kan naturligtvis icke tala om att få
expropriationsrätt, förrän det blifvit bestämdt, hvar gatorna och
torgen skola läggas, och detta ligger i fastställandet af planen.
Men den siste talaren har icke heller gifvit mig något nöjaktigt
svar på min fråga. Af hans anförande framgår icke, huruvida någon
ledamot af lagutskottet hört sig för, huruvida Kongl. Maj:t, efter
att hafva faststält plan för en dylik plats — och det kallas nu för
stadsplan —, afslagit framstäld begäran om expropriation. Har icke
23 X:o 29.
Torsdagen den 3 April.
någon sådan fråga varit före hos Kongl. Maj:t, synes mig förslaget Om utifrån
om denna skrifvelse vara för tidigt väckt, och i sådant fall är det
icke behöfligt att besvära Kongl. Maj:t med en skrifvelse i ämnet.
Jag skall derför tillåta mig yrka af slag å lagutskottets hemställan. (Fort».)
Herr Le man: Herr grefve och talman, mina herrar! Jag ber
att få fästa uppmärksamheten derå, att byggnadsstadgan för rikets
städer är tillkommen på administrativ väg. I sista paragrafen af
■denna byggnadsstadga heter det: »hvad i denna stadga är före-
skrifvet om stad, galle i tillämpliga delar äfven för köping; så ock
för hamn, fiskeläge och annat ställe med större sammanträngd
befolkning, då sådant af omständigheterna påkallas och Konungens
befallningshafvande till följd deraf, efter vederbörandes hörande,
■derom förordnar genom beslut, som skall underställas Kongl. Maj:ts
pröfning.» Häraf följer, att Kongl. Maj:t visserligen kan på admini¬
strativ väg — på sätt ock skett i eu massa fall — förordna, att
byggnadsstadgan för rikets städer skall tillämpas i åtskilliga orter
på landsbygden. Men häraf följer ingalunda, att Kongl. Maj:t eget-
att genom administrativ åtgärd förändra expropriationslagen, som
har civillags natur. Det kan heller icke vara tu tal derom, att,
när i denna lag det uttryckligen heter, att expropriation kan med-
gifvas för anläggning af torg eller gata i stad, stadgandet icke kan
afse anläggning af torg eller gata å landsbygden. För den uppfatt¬
ning af lagen, för hvilken den förste talaren gjort sig till tolk, höjde
sig åtminstone inom lagutskottet icke en enda röst, utan man var
alldeles öfverens derom, att lagen måste tolkas så, som den orda¬
grant lyder. Historiskt sedt, visar det sig ock, att denna lag, som
först antogs 1845 och sedan ändrades 1854 och 1866, tillkommit
under tider, då ingen menniska tänkte på, att behof kunde förefinnas
att å landsbygden anlägga torg eller gata. Men i detta hänseende
föreligger numera faktiskt ett behof; det finner man tydligast, om
man ser på förhållandena i närheten af de större städerna, der stora
samhällen uppvuxit. Man har der kanske icke varit nog förutseende
i fråga om anordnande af torg och gator, utan den ene har köpt
ett stycke här, den andre der. Mig veterligen har ej heller någon
landskommun ingått till Kongl. Maj:t med eu framställning i det
syfte, hvarom här är fråga, och detta antagligen af det enkla skäl,
att man, då lagen tydligen föreskrifver, att ifrågavarande expropria¬
tionsrätt gäller endast i fråga om stad, ansett fullständigt hopplöst
att söka erhålla dylik rätt för landsbygden.
Jag anhåller för min del om bifall till lagutskottets hemställan.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i nu föredragna utlåtande hemstält samt vidare på afslag derå, och
förklarades den förra propositionen, hvilken förnyades, vara med
öfvervägande jk besvarad.
N:o 20. 24
Torsdagen den 3 April.
ifrågasatt
ändring af
staf sättet i
■let, från JRiks-
dagen •ut¬
gående tryck.
Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 20
och 21 nästlidne mars bordlagda utlåtande n:o 4, angående iakttagande
af ett förändradt stafsätt i allt från Riksdagen utgående tryck.
FTerr Berg, Gustaf Axel: Herr grefve och talman, mina
herrar! I sjelfva saken har jag ingen anmärkning att göra mot det
förslag, som utskottet här bär framlagt. Jag tror nemligen, att
denna förändring både kan genomföras och bör genomföras. Det
är blott på en formel omständighet, som jag anhåller att med ett
par ord få fästa kammarens uppmärksamhet.
Utskottet har, som vi veta, föreslagit, att i allt från Riksdagen
utgående tryck skall iakttagas ett stafsätt, som öfverensstämmer med
det i Svenska akademiens ordlistas sjette upplaga begagnade. Detta
stadgande är, så vidt jag kan förstå, att hänföra till de reglemen¬
tariska föreskrifterna för Riksdagen, och om dem säger riksdagsord¬
ningen uti 78 §, att de reglementariska föreskrifter, som för riks-
dagsgöromålen och ordningen hos kamrarne och utskotten anses till
iakttagande jemte grundlagarne nödige, eger Riksdagen eller i ämne,
som angår kammare enskildt, denna kammare att fastställa.» Sådana
reglementariska föreskrifter äro också, som bekant, antagna den 8-
april 1868, med sedermera deruti vidtagna förändringar.
Nu håller jag för min ringa del före, att denna bestämmelse
om stafsättet, derest den af kammaren antages, sålunda bör inflyta
bland dessa reglementariska föreskrifter. Härigenom kunna äfven
kanslideputerade, hvilka närmast hafva att öfvervaka denna sak,
för framtiden hafva bestämmelsen bättre för sina ögon, än som
kunde ske, i fall den meddelades genom ett protokollsutdrag. Jag
tror, att den borde inflyta såsom ett andra moment i § 13 af dessa
reglementariska föreskrifter. § 13 säger nemligen, att »utom de
åligganden, som, enligt § 80 mom. 2 riksdagsordningen, tillhöra
Riksdagens kansli, skall detta ombesörja tryckningen af alla de hand¬
lingar, hvilka till kamrarne inkomma eller från dem utgå» etc.
Jag har då tänkt, att der borde tillfogas ett andra moment, lydande
på följande sätt: »uti allt från Riksdagen utgående tryck skall iakt¬
tagas ett stafsätt, som öfverensstämmer med det i Svenska akade¬
miens ordlistas sjette upplaga begagnade». För att detta, om min
anmärkning befinnes rigtig, må kunna genomföras, hvilket ju är
mycket lätt att göra, hemställer jag om återremiss till utskottet.
Friherre Palmstierna: Herr grefve och talman! Den
senaste talaren anhöll om återremiss i syfte, att den ifrågavarande
bestämmelsen skulle införas såsom ett andra moment i 13 § af de
reglementariska föreskrifterna för Riksdagen. Denna 13 § säger, att
Riksdagens kansli skall ombesörja tryckningen af alla de handlingar,
hvilka till kamrarne inkomma eller från dem utgå, men den säger
icke, huru kansliet skall ombesörja denna tryckning. Nu trycke»
allt efter ordlistans fjerde upplaga, ehuru detta icke är bestämdt i
25 Ji:o 20.
Torsdagen den 3 April.
de regleinentariska föreskrifterna. Det har gått utmärkt bra, och Ifrågasatt
ingen har ansett, att kanslideputeracle öfverskridit sin befogenhet,
när de bestämt, att allt skall tryckas efter fjerde upplagan. I det från Riks-
anledning deraf föreställer jag mig, att det icke är nödvändigt att dagen wt-
vidtaga någon ändring i de regleinentariska föreskrifterna, utan att gående tryck.
kanslideputerade böra genom protokollsutdrag erhålla kännedom om (Forts.)
Riksdagens beslut, efter hvilket de naturligtvis komma att rätta sig.
Jag skulle derför vilja hemställa om rent bifall till utskottets förslag.
Då jag likvisst nu fått ordet, så — för att icke behöfva ännu
eu gång besvära herrarne, om det skulle blifva diskussion i saken
— skall jag tillåta mig att i korthet redogöra för utskottets upp¬
fattning af ämnet. Utskottet har tänkt sig, att det måste finnas
ordning i tryckningen; det måste vara bestämdt, hvilket stafsätt
skall användas. Detta är nu bestämdt af kanslideputerade, som
meddelat föreskrift om att fjerde upplagan skall följas. Nu är det
gifvet, att motionärer, sekreterare och andra icke alla skrifva efter
den fjerde upplagan. Eu del äldre personer hafva ännu icke hun¬
nit vänja sig vid den fjerde upplagans stafsätt, och de, som äro
yngre, hafva redan gått förbi detsamma. De hafva lärt sig staf-
ningen efter den sjette upplagan; åtskilliga ligga kanske långt före
och äro nystafvare. Men allt detta rättas genom kansliets försorg,
d. v. s. af sättarne och korrekturläsarne. Således sker redan nu
genom dessa sättare och korrekturläsare en justering af stafningen.
Nu är således frågan den, huruvida denna justering skall ske efter
fjerde eller sjette upplagan. Den fjerde upplagan utgafs år 1880
och den sjette år 1889. Det är för alla bekant, att Kong! Maj:t
år 18S9 bestämde, att den sjette upplagan skulle följas i skolorna.
Detta var också alldeles nödvändigt. Förut var i detta afseende
intet bestämdt; eu del lärare, som voro nystafvare, ville stafva på
det sättet och andra på ett annat sätt. Det var sålunda ett virrvarr
i skolorna och icke minst i folkskolorna. Kong! Maj:t, som ansåg
det vara nödvändigt, att en fast bestämmelse i detta hänseende
meddelades, föreskref derför, att den sjette upplagan, hvilken då
nyligen utfärdats, genast skulle användas i de tre lägsta klasserna
af elementarläroverken och sedermera i såväl småskolor som folk¬
skolor. Alla de, som under de 5 ä 6 senaste åren blifvit studenter,
hafva sålunda lärt sig att stafva efter denna sjette upplaga. . Nu
är det alldeles gifvet, att någon gång måste äfven Riksdagen hinna
dit; frågan iir, när tiden är inne. Jag föreställer mig, att tiden bör
vara inne redan nu, då ju denna stadga varit gällande i 13 år.
Efter utskottets förslag skulle det nya stafsättet tillämpas först nästa
år, och dåmera skulle sålunda 14 år hafva förflutit efter stadgans
utfärdande. Det kan då icke vara för tidigt, att äfven Riksdagen
tillämpar detta stafsätt.
Nu kunna många säga, att de icke vilja se sina motioner och
dylikt stafvade på detta sätt, utan önska, att den gamla stafningen
der bibehålies. Jag vill emellertid erinra derom, att eu justering af
N:o 20. 2G
Torsdagen den 3 April.
Ifragasatt stafningen sker redan nu, fastän efter den fjerde i stället för den sjette
s'tafsätteti uPI^agan- Och det är bättre, att, om en ändring ändock måste ske,
det från Riks- ^en icke sker baklänges, så att de, som lärt sig stafva på ett nyare
(lagen ut- sätt, få sin stafning ändrad i enlighet med hvad som är 20 år
gående tryck, gammalt.
(Forts.) Det bär icke varit utskottets mening att uttala sig för vare sig
den ena eller andra upplagan, utan endast att tillse, att det blir
ordning i det hela och att denna ordning följer med Kong! Maj:t
föreskrifter.
Det finnes visserligen eu sjunde upplaga, men dels bar Kongl.
Maj:t icke anbefalt dess tillämpning i skolorna, dels är den också
i så hög grad ultramodern, att — för att blott anföra ett enda exempel
— ordet salivera i den stafvas sdvera. Utskottet bar fördenskull icke
kunnat fästa något afseende vid denna sjunde upplaga, utan har
ansett, att den af Kongl. Maj:t sedan 13 år tillbaka föreskrift^
sjette upplagan bör vara gällande i stället för den fjerde.
Med anledning häraf ber jag att få hemställa om bifall till
utskottets förslag.
Herr Sjöcrona: Herr talman, mina herrar! Det kan nog
synas mycket vågadt att tillåta sig uppträda mot två sådana förslags¬
ställare som motionärerna i denna fråga och mot det med dem
alldeles eniga utskottet; men jag har dock velat få till protokollet
antecknadt, att jag icke kan biträda utskottets förslag och således
icke heller det af herr Berg framstälda yrkandet. Det synes mig
nemligen mycket olämpligt eller åtminstone föga lämpligt, att
Riksdagen inlåter sig på att fatta formliga beslut om rättstafning.
Det är väl dock eu sak, som bör få ankomma på landets språk¬
forskare och på Svenska akademien. Riksdagen har väl andra saker
att syssla med än rättstafning. Det kan naturligtvis icke bestridas,
att Riksdagen har full rätt att gifva sina kanslideputerade föreskifter
om, huru dess tryck skall vara beskaffad^ Men Riksdagen vill väl
ändå hafva någon auktoritet här inom vårt land, och om Riksdagen
inlåter sig på att fatta ett beslut om stafning, så synes det mig,
att deraf borde följa, att detta är den rätta stafningen, den, som
bör gälla inom hela landet. Ett sådant beslut skulle således för eu
lång tid framåt binda stafningen och utöfva ett hindrande inflytande
på språkets utveckling, på den lefvande organism, som finnes i
hvarje språk. Jag anmärker vidare i förbigående, att detta beslut
ju skulle åsyfta att binda stafningen vid en ordlista, som redan
efterträdts af eu nyare.
Nu tror jag emellertid för min del, att om Riksdagen inlåter
sig på att fatta ett sådant beslut, så kommer detta att hafva ganska
liten inverkan på hvad utskottet kallar för en riksstafning. Det blir
i så fall Riksdagen, skolpojkarne och de unga menniskor, hvilka nu
äro mellan 18 och 21 år, som komma att stafva efter sjette upp-
lagau, under att Kongl. Maj:t och flertalet af hela det öfriga svenska
27 N:o 20.
Torsdagen den 3 April.
folket stafva!- på ett annat sätt; och det synes mig icke vara något Ifrågasatt
eftersträfvansvärdt för Riksdagen. Detta om lämpligheten af beslutet, '"taflätteti
Jag tror också, att det är alldeles obehöflig^ att Riksdagen Riks-
fattar ett sådant beslut. Ty om nu denna sjette upplaga kommer dagen ut¬
an fortfarande gälla för skolorna, så skall också, i den mån de gående tryck.
unga växa till och denna stafning tränger igenom, densamma (Forts.)
naturligtvis komma att tillämpas i riksdagstrycket. Mig veterligt
har Riksdagen aldrig fattat något formligt beslut om, hvilken stafning
skall tillämpas, utan det hafva kansli deputerade skött om så, som
de velat; och, som jag redan sagt, när denna nya stafning trängt
sig igenom, så kommer den nog att tillämpas i alla fall utan något
beslut af Riksdagen.
Men, säger man, Kongl. Maj:t har ju utfärdat ett cirkulär af
år 1889, hvarigenom anbefalts, att sjette upplagan skall tillämpas
vid undervisningen. Ja, det kan visst icke falla mig in att vilja
frånkänna detta cirkulär all vigt och betydelse, ty jag har sjelf
varit med om att framkalla detsamma. I cirkuläret angifves ock
tydligen, hvilken anledningen varit till dess utfärdande; det är
nemligen »de talrika och från hvarandra skiljaktiga teorier i af¬
seende på svenska språkets rättskrifning, hvilka under de senare
åren gjort sig i större eller mindre mån gällande vid rikets läro¬
anstalter». Vi veta alla, att på 1880-talet framträdde några reform-
ifrare i Upsala, hvilka nödvändigt ville reformera språkets stafning,
och detta grep omkring sig allt mer och mer. Det inträffade till
slut, enligt hvad för mig från fullt tillförlitligt håll uppgifvits, att
när lärarne vid ett femklassigt läroverk omnämnde för byråchefen
för allmänna läroverken, att vid de tre högre läroverk, dit lärjungarne
från det femklassiga läroverket brukade öfvergå, lektorerna använde
hvar sitt olika stafsätt, och af denna anledning tillsporde byråchefen,
huru de vid sådant förhållande borde förfara, så erhöllo de det
svåret: Ni får väl höra efter vid hvilket läroverk de ämna att söka
inträde. — Detta var ju ett alldeles ohållbart tillstånd, och derför
inbjöd jag lärarekollegiet vid det läroverk, för hvilket jag i 22 år
vant och fortfarande är inspektor, till en öfverläggning, som ledde
till det resultatet, att vi hos stiftets biskop begärde, att han måtte
hos Kongl. Maj:t utverka bestämda föreskrifter för alla rikets läro¬
verk. Jag vet icke, om andra sådana framställningar inkommo;
men af hvad jag nu upplyst framgår, att åtminstone jag för min
del varit med om att framkalla detta cirkulär. Men när man tänker
på, huru cirkuläret tillkom, finner man ju, att detta skedde endast
för att motverka det oefterrättlighetstillstånd, som då rådde vid
våra skolor. Kongl. Maj:t bär i detta cirkulär alldeles icke uttalat
någon mening om, huru det svenska folket i öfrigt skulle stafva;
och i Kongl. Maj:ts kansli stafvas ju ännu icke efter det nya sättet.
Det är emellertid en annan, mycket vigtig synpunkt, som för
mig gör sig gällande, och det är den frågan, huruvida verkligen
denna sjette upplaga innehåller den bästa stafningen. Det säges,
X:o 20. 28
Torsdagen den 3 April.
Ifrågasatt att den skall vara så ljudelig och följdrigtig. Ja, hvad är då
ändring af ]juc]enljg stafning? Innebär det, att man skall taga reda på, huru
detfrån Riks- Sveriges fem millioner menniskor uttala det eller det ordet och
dagen ut- sedan följa pluraliteten? Jag tror icke, att en sådan undersökning
gående tryck, har egt runa, och den lär val heller aldrig kunna ega rum. Eu
(Forts.) vetenskapsman i Upsala, som är född i Södermanland, Upland eller
Vestmanland, har sannerligen icke reda på, huru orden uttalas på
Gotland, i Småland, Skåne eller Halland. Till och med i mellersta
Sverige är ju uttalet ofantligt olika; vestgöten talar icke så som
södermanländingen eller stockholmaren.
När detta nya skulle komma, så fick man höra — hvad som
också uttalas i en broschyr af en utaf mig högt värderad vetenskaps¬
man, Esaias Tegnér — att man borde försöka att göra det lättare
för de stackars skolpojkarne, som icke veta, huru de skola stafva;
och det skulle man åstadkomma på det sätt, som då var i fråga.
Mina herrar! Såvidt jag kan förstå, har det på senare tiden
blifvit värre, än hvad det var förut. Efter det 1889 års cirkulär
med 1890 års början trädt i kraft och sedan det tillämpats i omkring
sex års tid, fann jag mig föranlåten att till stiftets biskop aflåta eu
skrifvelse, uti hvilken jag fastade hans uppmärksamhet på det
ofantligt stora procenttal af underbetyg, som förekom vid det läro¬
verk, der jag är inspektor •— visserligen äfven i ett par andra
ämnen, men hufvudsakligen just i modersmålet, d. v. s. rättstafningen
— och jag hemstälde i denna skrifvelse, att biskopen måtte taga i
öfvervägande, huruvida icke något slags bot kunde åstadkommas
för detta. Han gjorde en undersökning och meddelade mig der¬
efter, att förhållandena voro ungefär lika vid alla läroverk inom
Skara stift.
Jag hemställer, om man inför ett sådant faktum kan påstå,
att man genom detta nya beredt skolynglingarne någon lättnad i
stafningen. I vår skoltid förekom sannerligen icke så der mycket
bråk med stafningen och dylika stora svårigheter för skolynglingarne.
Men att förhållandena nu förändrat sig, beror naturligtvis äfven på
på något annat, som icke hör till denna fråga, nemligen den bak¬
vända ordningen, att man vill tvinga fram fullkomlig kunskap i
rättstafning hos små pojkar på 10 ä 11 år. På detta sätt bortnötes
onyttigt eu ofantligt lång tid med att försöka få fram denna förmåga,
hvilken de i alla fall, om de finge vara i fred ett eller annat år,
skulle förvärfva praktiskt genom att läsa och skrifva. Men den
metod, som nu användes, sliter på deras nerver och vållar dem
mycket besvär och bekymmer. Det är ju allt fortfarande så, att
modersmålet är det ämne, som det är svårast för gossarne att reda
sig med. Skulle man bereda eu verklig lättnad — det är nu eu
mycket djerf framställning jag här vågar göra — så borde man
afskaffa både ä och å samt stafva alla e- och ä-ljud med e och alla
å- och o-ljud med o. Det blefve en verklig lättnad. Kunde vi komma
derhän, så skulle jag gerna vara med om att fatta ett beslut, som
‘29 N:o ‘20.
Torsdagen den 3 April.
kunde åstadkomma eu riksstafning; men såsom det nu är stridt, IjragamU
tror jag, att vi göra bäst i att här i Riksdagen icke meddela före^ stafSättet i
skrifter om rättstaf ningen. Jag tillåter mig derför yrka utslag * det från Riks-
utskottets hemställan. dagen ut-
(ja ende tryck.
Friherre von Krsemer: Herr grefve och talman! Mina herrar! (Forts.)
Må uttrycket tillåtas mig: jag tycker, att den senaste talarens yttrande
har vant en vild blandning af å ena sidan den mest långsträckta
reformifver och å andra sidan retrogradation. Kan man t. ex. tänka
sig något djerf vare förslag, än att vi skulle pa den ståndpunkt, der
vf nu befinna oss med vår stafning, upphäfva allt stafvande med
ä och teckna d-ljudet öfverallt med e och på samma sätt skrifva
både cl- och o-ljudet med oP Det är sannerligen det djerf vaste jag
någonsin hört talas om. Också tyckes den ärade ^talaren sjelf
knappast hafva på allvar framkastat denna tanke. Emellertid, då
han nu framstäf ett sådant förslag, hvad skulle följden blifva? Jo,
i somliga af de ord, der man använde tecknet e, skulle detta tecken
uttalas såsom ii och i andra såsom e. På samma sätt med cl och o.
Det finnes verkligen, mina herrar, ett språk, ett stort verlds-
språk, der man af kärlek till det gamla har så länge stannat qvar
vid eu för länge, länge sedan föråldrad stafning, att man slutligen
kommit till ungefär ett sådant förhållande, som den ärade talaren
ville här åstadkomma — jag menar engelskan. Orden hafva der
slutligen nästan blifvit hieroglyfer, så att man, för att kunna låsa
upp eu engelsk text, måste lära sig, huru hvarje särskild! ord skall
uttalas. Jag vill icke trötta herrarne med många exempel, men må
det tillåtas mig att uppläsa några få ord. De skrifvas alla med eu,
och jag uttalar dem nu som de äro stafvade: cat, earl, heart, head,
real, realvx, Men Gud nåde den, som uttalar dessa ord på det
sättet i England; han blefve utskrattad! De uttalas nemligen:
it, örl, hart, hadd, viol, vålm. Är det skäl, att man så förälskar sig
i det gamla, att man håller fast dervid, till dess ett med detta jem-
förligt tillstånd inträdt? Och det skall slutligen efter sekler inträda,
derest man icke någon gång vill börja med eu förändring.
Jag vill med få ord karakterisera hela denna frågas innebörd:
I)et är, att man gör sig mycket för stora föreställningar om vigten
af det steg, som skulle tagas derigenom, att utskottets utlåtande
bifölles. Man tror förmodligen, att derigenom den s. k. nystafningens
vara eller icke vara skulle af göras?
Mina herrar! Jag skall tala om för eder, att ni dagligen samt
och synnerligen — åtminstone de allra flesta — lösen och lösen om
igen den sjette upplagan af Akademiens ordlista! Ja, d. v. s. jag
menar icke, att herrarne läsa sjelfva boken. Det skulle väl bli något
tråkigt. Men herrarne läsa tryckta saker, som äro stafvade efter
densamma. — Jag har användt nagra stunder af de senaste dagarne
för att läsa tidningar från olika håll på ett sätt, som kanske kan
kallas oefterrättligt, nemligen så, att jag icke det minsta läst mig
>’:o 20. 30
Torsdagen den 3 April.
Ifrågasatt vid innehållet, utan blott, sett på staf ningen. Resultatet derutaf har
“stafsätteti blifv!t — .iahr har genom förfrågningar på de olika redaktionerna
det från Riks- funnit detta bekräftadt — att nästan alla våra stora tidningar stafva
(lagen ut- efter den sjette, somliga till och med ett godt stycke in på den sjunde
gående tryck, upplagan. Såsom vid ett föregående tillfälle omnämnts, skrifver
(Forts.) Riksdagens egen justitieombudsman i sin embetsberättelse troget alla
d-ljud med ä och rättar sig äfven i öfrigt efter den sjette upplagan.
Af de tidningar, som antagit det nya stafsättet, nämner jag först
och främst Svenska Dagbladet. Det är kanske den tidning, som
gått längst i sin reformifver, ty den har i vissa fall kommit ganska
långt in på den sjunde upplagan. Att finna der stafvadt med ä
var lätt; deremot fick man temligen länge jaga efter qvinnor med
fcv, men äfven sådana anträffades slutligen.
Detta var Svenska Dagbladet. På nästan alldeles samma sätt
stafva Aftonbladet, Dagens Nyheter, Dagligt Allehanda och flera
smärre tidningar, såsom Stockholmstidningen, samt en del special¬
tidskrifter, såsom Svensk Läraretidning. Och går man till landsorts¬
pressen, så finner jag från den landsdel, jag bäst känner till, nem¬
ligen Södermanland, Länstidningen, Sörmlandsposten och Eskilstuna-
kuriren, hvilka alla i det närmaste stafva efter sjette upplagan.
Enahanda är förhållandet med Östgötakorrespondenten.
Om man sedan går till rikets andra stad, träffar man der en
väldig reformator på detta område, nemligen Göteborgs handels- och
sjöfartstidning, hvilken stält upp som sin princip att stafva på det
mest ljudenliga sätt och ej ens stannar vid sjette upplagans mest
ljudenliga alternativ. Samma synes förhållandet vara med Göte¬
borgsposten, och vid förfrågan har jag erfarit, att denna min upp¬
fattning icke är origtig.
Jag återkommer till hvad jag sagt: att om man tager detta
steg och beslutar att låta Riksdagens utgående tryck stafvas efter
sjette upplagan, har detta icke den betydelse, som man här velat
tillmäta eu dylik åtgärd; och det blir visst icke fallet, att, som den
siste talaren uppgaf, blott »skolpojkarne och Riksdagen» skulle
komma att stafva efter sjette upplagan. Som sagdt, nästan hela
vår tidningspress stafva!1 redan på samma sätt; och jag trotsar den
ärade talaren eller någon annan att kunna omvända den rigtning,
stafningen sålunda fått.
Första upplagan af ordlistan trycktes år 1874 och gick åt så
fort, att den andra upplagan trycktes samma år. Tredje upplagan
trycktes 1875 och den fjerde, efter hvilken Kongl. Maj:t ännu
skrifveri år 1880. Sedan trycktes år 1883 femte upplagan, som
emellertid innehåller få eller inga ändringar. Den har till företal
ett utdrag af första upplagans företal, hvilket tillräckligt visar, att
inga afsevärda ändringar vidtagits. Sedan inträffade dock en hän¬
delse! Den berömde språkforskaren och skriftställaren professor
Esaias Tegnér kom in i svenska akademien! Då blef det en annan
rörelse i saken. Följden blef nemligen, att sjette upplagan utkom
Torsdagen den 3 April.
31 Ji:o 20.
år 1889, med dess många och väsentliga ändringar och förbättringar Ifrågasatt
i stafningen. “stafmttet^i
Sedermera har visserligen utkommit äfven eu sjunde upplaga; Kika¬
rn en skälet till att motionärerna — jag vågar säga detta äfven på dagen ut-
min medmotionärs vägnar — icke dristat föreslå att följa den, är gående tryck..
det, att, såsom en talare från motsidan nyss påpekat, vissa utländska (Forts.)
ord der äro stafvade på ett föga tilltalande sätt, såsom t. ex.
resonnemang, en stafning, som fastslår och rent af förleder till ett
alldeles ofranskt uttal af slutstafvelsen: »restaurang», som talar
hälften fransyska, hälften dålig svensk-fransyska o. s. v.
I öfrigt är emellertid skilnaden mellan sjette och sjunde upp¬
lagorna hufvudsakligen endast den, att i den förra medtagits ett
hundratal vexelformer för enkla ord. Med sammansättningarne blir
det således flera hundra. I sjunde upplagan äro dessa vexelformer
till största delen öfvergifna och blott de nyaste behållna. De, som
vilja till någon del begagna det gamla stafningssättet, böra således
vara belåtna med sjette upplagan. Det går efter densamma fort¬
farande an att stafva med q och att skrifva t. ex. »drägt» med
gt o. s. v.
Ja, men, säger man slutligen, såsom förra gången sades i kansli¬
deputerades memorial, det uppstår det bedröfliga förhållandet, att
det från Riksdagen utgående trycket stafvas på ett sätt och det från
Kongl. Maj:t inkommande, efter fjerde upplagan stafvade, på ett
annat. För min del tror jag det emellertid ligga i sakens natur —
och jag har anledning att tro — att ett beslut, sådant som det
här ifrågasatta, skulle mycket snart efterföljas af en regeringens
instruktion till dess underlydande att äfven stafva på samma sätt,
d. v. s. efter sjette upplagan, så att dissonansen mellan det till
Riksdagen ingående och det derifrån utgående trycket blefve af kort
varaktighet.
Det är väl dock skäl, mina herrar, att Riksdagen i denna fråga
ej stannar qvar på en öfvergifven ståndpunkt, utan formerar »linie
framåt!» och rättar in sig på den rigtning, som nu i denna fråga
är den allmänna.
Att Riksdagen ej skulle ha befogenhet att fatta ett sådant be¬
slut, kan jag ej förstå. Hvem skulle då ha rättighet dertill? Icke
skulle, tänker jag, Riksdagen uppfatta det som någon artighet, om
en myndighet, hvilken det vara månde, ålade Riksdagen att i sina
handlingar stafva på det eller det sättet? Ett sådant försök skulle
nog allmänt väcka häftig opposition! Nej, i denna fråga är Riks¬
dagen ensamt bestämmande; och, som sagd!, skulle Riksdagen bifalla
detta förslag, är jag öfvertygad om, att det ej skulle dröja länge,
förr än embetsverken följde efter.
Ännu en gång, låtom oss ej göra oss öfverdrifna föreställningar
om ett sådant besluts vigt, eller tro, att deri ligger någon väsentlig
revolution af vårt språks stafning. Den är redan gjord.
Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets hemställan.
Jf:o 20.
a 2
Torsdagen den 3 April.
Ifrågasatt
ändring af
staf sättet i
det från Riks
dagen ut¬
gående tryck
(Forts.)
Herr Anderson, Albert: Herr grefve och talman, mina
herrar! Då fjerde upplagan af Svenska akademiens ordlista, hvars
stafsätt för närvarande begagnas i Riksdagens handlingar och annat
offentligt tryck, utkom år 1880, är den således föga mera än 20 år
gammal. Detta oaktadt säga herrar motionärer, att denna upplagas
stafsätt är länge sedan föråldradt. Det måtte gå mycket fort med
föräudringarne i fråga om stafsättet, när eu tidrymd af 20 år anses
så oerhördt lång. Jag för min del håller åter före, att eu tidrymd
af 20 år i ett lefvande språks utveckling är jemförelsevis kort.
Ett skäl för antagande af ordlistans sjette upplaga såsom
bestämmande stafsättet är ju det, att detta stafsätt sedan år 1890
tillämpats i skolorna. Men man skall komma i håg, att de, som under
tiden derefter genomgått skolorna, i regel ännu icke inträdt i det
offentliga lifvet; och de, som äro äldre, äro främmande för detta
stafsätt. Det är icke lämpligt att alltför hastigt rusa i väg med
förändringar af ett språks stafsätt. Utskottet har påpekat, att för¬
bistring råder i vårt språks stafning; och det är mycket sant. Svenska
akademien har, som den siste ärade talaren nämnde, med korta
mellanrum skickat ut nya ordlistor; sedan ha vi eu massa nystafvare,
som komma med det ena besynnerliga stafsättet efter det andra.
Dessa herrar säga, att man skall stafva ljudenligt, d. v. s. uttalet
skall vara det bestämmande för stafsättet, som måste helt och hållet
underordnas uttalet. Men, mina herrar, det är eu känd sak, att
mången, äfven bland dem, som genomgått högre undervisnings¬
anstalter, icke alltid håller tungan rätt i munnen. För min del
anser jag, att uttalet och stafsättet äro två koordinerade faktorer i
språket. De böra taga hänsyn till hvarandra och samarbeta; eljest
blir språket förderfvadt. Skulle man nu uteslutande fästa afseende
vid det ljudenliga, hvad blir följden? Jag ber att få nämna ett
par exempel. Vi ha två ofta förekommande ord, som lyda »vi äro»,
men i talspråket uttalas de af många än såsom »vi är» och än
såsom »vi ä», medan andra åter äfven i talet följa skrifsättet. Skall
det då bli tre varianter för dessa ord i herrar nystafvares ordbok?
Under senare år har på många håll bokstafven e såsom tecken för
öppet e-ljud utbytts mot ä; och man tyckes vilja fortsätta på den
vägen för att få ä såsom rätta beteckningen för det öppna e-ljudet.
Hvad blir följden? Jo, i talet lär man sig snart att uttala detta
öppna e-ljud, der det stafvas med ä, som öppet ä-ljud, och följden
deraf åter blir, att språket varder mera, om jag så får säga,
bräkande.
Jag har här en broschyr, innehållande förslag i rättstafnings-
frågan af herrar kanslirådet Lyttkens och professor Wulff; den inne¬
håller många öfverraskningar, vid Indika jag dock ej skall uppehålla
mig för att ej allt för länge taga kammarens tid i anspråk, men der
linnes ett ord, på hvilket jag skulle vilja fästa uppmärksamheten.
Broschyrens titel lyder: »Förslag i rättskrivningsfrågan av» — och
derefter författarnes namn; »af» stafvas der med v. Ja, det är
Torsdagen den 3 April.
33 Jf:o 20.
sant, att i detta senare ord, der f enligt hittills gällande stafsätt Ifrågasatt
står i slutet af ordet efter långt vokalljud, f uttalas såsom v; deri ar}(f-Jin9 ,af
ha författande rätt, men hvad blir följden? Jo, detta lilla ord före-det från Riks-
kommer ofta äfven i sammansättningar, och om då f der utbytes dagen wt-
mot v, kommer vokalljudet att uttalas mera öppet och kort, ungefär gående tryck.
med samma uttal som första stafvelsen i »avtodidakt». Språket (Forts.)
förändras således genom ett dylikt skrifsätt; men blir det vackrare?
Jag tror det icke.
Man får i fråga om språkets stafning vara försigtig och gå
varsamt till väga, ty stafsättet utöfvar större inflytande på uttalet,
än man tror. Uttalet, som mången gång är sjelfsvåldigt, bör ej
vara uteslutande bestämmande för stafsättet; stafsättet åter kan leda
uttalet på rätt väg. Men låtom oss icke förstöra vårt vackra svenska
språk genom —• jag kan ej säga bättre — omogna infall.
För min del anser jag naturligt, att, då de unga, som lärt sig
sjette upplagans stafning, ännu ej inträdt i det offentliga lifvet, det
är för tidigt att här införa detta stafsätt; jag skulle önska, att man
dröjde dermed, och vore således för min de! böjd att afslå förslaget.
Men är det så, att kammaren vill antaga förslaget, hemställer jag,
att detsamma ej måtte blott meddelas denna Riksdags kanslideputerade
genom protokollsutdrag; ty vid eu kommande riksdag kunna andra
personer blifva kanslideputerade, och de kunde då lätt förbise saken.
Skulle derför kammaren vilja biträda förslaget, hemställer jag, att
frågan måtte återremitteras till utskottet, för att detta må framlägga
förslag om beslutets inryckande i § 13 af de reglementariska före¬
skrifterna.
Herr Sjöcrona: Jag har tillåtit mig att för andra gången
begära ordet i denna fråga endast för att fästa uppmärksamheten
derå, att hvad friherre von Krsemer yttrade om engelska språket ej
har ringaste sammanhang med den tanke, jag tillät mig framkasta,
och som ju för öfrigt icke nu är föremål för kammarens öfverläggning
och beslut. Engelska språket har, som vi veta, åtminstone fyra
olika ljud, som betecknas med a; och samma är förhållandet med
hvar och en af dess öfriga vokaler, att de beteckna flera olika ljud.
Hvad jag åter ifrågasatte var, att två fullt närbeslägtade ljud skulle
betecknas på samma sätt. Och då man vet, att de ord, hvarom
jag talade, i vissa delar af landet uttalas med e-ljud, i andra åter
mycket bredt som ä och slutligen i andra midt emellan dessa ljud,
så vore det väl lämpligt att för nämnda vokalljud ha en och samma
beteckning. Detta bär således icke på ringaste sätt någon jem-
förlighet med engelska språkets stafsätt.
För öfrigt både jag verkligen trott, att friherre von Krremer
skulle blifva mycket tilltalad af den af mig uttalade tanken, ty
han är ju nystafvare; och mitt förslag innebure onekligen en mycket
genomgående praktisk reform, hvarigenom undvekes bokstäfver,
Första Kammarens Prot. 1902. Nio 20.
3
N:o 20. 34
Torsdagen den 3 April.
Ifrågasatt
ändring af
staf sättet i
det från Riks
dagen ut¬
gående tryck
(Forts.)
som få ett annat ljud genom att prickar sättas deröfver — något,
som, utom hos oss, förekommer endast i tyska språket.
I öfrigt har jag ej något att tillägga till mitt förra yttrande.
Herr von Friesen: Herr grefve och talman! Mina herrar!
Jag skall icke inlåta mig på rättstafningsfrågan, den vetenskapliga
sidan af saken, som här blifvit berörd, ty den hör enligt min åsigt
icke hit. Utskottets mening finnes uttryckt på sid. 4, der det heter:
»Hufvudsynpunkten härvidlag och hvad beträffar stafningen i det
officiella trycket synes utskottet icke vara att finna det vetenskapligt
rigtigaste och konseqventaste stafsättet —• ty derom tvista de lärde,
och utskottet saknar kompetens att slita tvisten — utan att bidraga
till stadga och ordning i stafningen, så att Riksdagen, i hvad på
den ankommer, söker främja åstadkommandet af en riksstafning.»
De lärdes tvist har nu här blifvit införd i diskussionen, men
jag ber, som sagdt, att helt och hållet få taga afstånd derifrån.
Jag vill endast konstatera, att i vårt land ett visst stafsätt är påbjudet
vid alla rikets undervisningsanstalter — det är icke blott »några
skolpojkar», som stafva så, utan hela det uppväxande slägtet från
år 1891 och successivt framåt, med andra ord de generationer, som
redan börjat komma ut i lifvet. Är det då lämpligt, att de der
skola möta ett annat stafsätt; är det meningen, att de i skolorna
skola lära ett stafsätt för att sedan, då de komma ut, möta ett
annat, som eliminerar det förra? I min ungdom hände det ofta,
att pojkar fingo lära sig ett stafsätt i 2:dra klassen, men sedan i
3:dje klassen fingo bock för hvad som varit rätt i 2:dra klassen, för
att sedan kanske i 4:de klassen få bock för skrifsättet från 3:an.
Det var detta, som upprörde mig, och liksom många andra lärare
i modersmålet gjorde jag derför kraftiga försök att få en ukas, som
bragte reda i saken. Den kom slutligen år 1889; och enligt min
åsigt har den verkat till välsignelse i skolan. Visst är det svårt
att skrifva rätt nu med, och visst bli gossar kuggade i somliga fall;
men så har det alltid varit, och det kan bero på andra orsaker.
Faktum är emellertid, att den derigenom åvägabragta enheten med¬
fört ordning och skick, åtminstone relativt — allting är relativt här
i verlden. Men nu är tidpunkten kommen, då äfven i det allmänna
trycket bör införas samma stafning. Detta har ej skett i Kong!
Maj:ts kansli, till en del derför att först nu den generation kommit
in der, som lärt den nya stafningen; men det är illa nog, att så ej
har varit. Det har till och med händt, att man i ämnena till
studentskrifningarne på modersmålet fått se exempelvis ordet jem¬
förelse stafvadt med jern- i stället för järn--, men om pojkarne stafva
så, få de bock. När de då få se ämnena, huru skola de veta, huru de
skola stafva, och detta i det fasansfulla ögonblick, då de sitta der i
studentskrifningen ? Det vore sannerligen tid på, att kansliet började
stafva på samma sätt som skolorna; det är ingen reson i att stafva på
ett sätt i skolan och på ett sätt i lifvet. Vore det icke en god tanke
Torsdagen den 3 April.
35 Ji:o 20.
att, såsom utskottet här föreslagit, Riksdagen skulle göra sig till Ifrågasatt
målsman icke för någon viss stafning såsom den enda rätta, men '“^afsättet^i
för den af Kong! Maj:t för skolorna faststälda stafningen? Det det från Biks-
skulle ej vara ett intagande af en vetenskaplig ståndpunkt, utan dagen ut-
enaast ett fastslående af att den stafning, vid hvilken den svenska gående tryck.
ungdomen uppfostrats, bör följas och ensamt följas af denna ungdom (Forts.)
äfven framgent. Nu svaras det, att många gamla ha lärt sig på
ett annat sätt och att de väl ej skola behöfva stafva annorlunda.
Nej, det är ej heller nödvändigt; det är blott i Riksdagens tryck,
den nya stafningen skulle iakttagas. Nu förhåller det sig så, att
vid hufvudstadens tryckerier de flesta korrekturläsarne äro vana just
vid sjette upplagans stafsätt; de följa helst detta, och när de skola
stafva efter fjerde upplagan, blir det trassel och oordning. Om de
finge välja, skulle de gifvet stafva efter sjette upplagan, ty vid det
stafsättet äro de uppvuxna. Detta är också ett skäl för förslaget.
Det är icke någon stor eller maktpåliggande fråga, detta; men
det förefaller dock, som om, när den blifvit väckt, det vore skäl,
att Första Kammaren beslöte att vid stafningen af riksdagstrycket
följa sjette upplagan. Visserligen finnes denna upplaga ej längre i
bokhandeln, men det finnes ordlistor efter densamma i mängd och
ännu flera rättstafningsläror. Detta, är, som friherre von Krsemer
framhöll, en ganska oskyldig åtgärd; men det är dock eu ordnings-
åtgärd, som synes tilltalande. Det lider ej heller något tvifvel, att
på samma gång Riksdagen beslutar att antaga detta stafsätt, kommer
äfven det officiella trycket i dess helhet att så stafvas — derpå har
jag äfven fått officiel bekräftelse. Och det kan icke heller skada,
att Riksdagen, då den tager initiativet i denna lilla staffråga, der¬
igenom visar sig tänka på de unge män, som arbeta i Riksdagens
kansli och tryckeri och af hvilka de flesta vuxit upp vid sjette
upplagans stafsätt; hvarför skall man då sedan vänja dem vid ett
annat och derigenom åstadkomma oreda och förbistring i stället för
att äfven här utrota detta andra och äldre stafsätt.
Hvad sjunde upplagan angår, så är ju denna visserligen
utkommen, men dess stafsätt ingår ännu icke i allmänna med¬
vetandet; det är ej kändt och pröfvadt, och om den kan derför
ingenting sägas.
Nu har herr Gustaf Berg yrkat återremiss, för att denna bestäm¬
melse skulle upptagas bland de reglementariska föreskrifterna. Då
detta yrkande framstälts både af honom och af herr Albert Anderson,
hvilka båda äro kanslideputerade, kan man ju ej ha något deremot;
men jag föreställer mig, att, om kammaren godkänner utskottets
kläm, det ej finnes något hinder för kanslideputerade att göra
hemställan om beslutets inryckande i de reglementariska föreskrifterna.
Jag anser mig derför sakna anledning att framställa annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.
S:o 20. 36
Torsdagen den 3 April.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på föreliggande utlåtande yrkats, dels att
hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels att utskottets hemställan
skulle afslås, dels ock att utlåtandet skulle visas åter till utskottet.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på afslag å
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontra¬
proposition dervid antagits återremiss, uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som afslår hvad Första Kammarens tillfälliga utskott
hemstält i utlåtandet n:o 4, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, visas utlåtandet åter till utskottet.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 27;
Nej — 32.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de vid sammanträdets
början aflemnade kongl. propositionerna.
Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 4,06 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm, Victor Pettersons A.-B. boktr., 1902.