RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1902. Första Kammaren. N:o 18.
Lördagen den 15 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsrådet Claeson aflemnade Kongl. Maj:ts nedan-
nämnda nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående anslag till beredande af lokal för äldre arki-
valier från Gotlands län m. m.; och
2:o) med förslag till ändring af vissa §§ i lagen den 24 maj
1895 angående anskaffande af hästar och fordon för krigsmaktens
ställande på krigsfot.
Justerades protokollet för den 8 i denna månad.
Upplästes följande ingifna läkareintyg:
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr P. Bon¬
desson lider af akut ledgångsreumatism och till följd deraf under
den närmaste tiden ej kan deltaga i Riksdagens arbeten, intygas
på heder och samvete.
Svalöf den 14 mars 1902.
Axel Joh. Ekdahl
Med. Dokt.
Första Kammarens Prot. 1902. N:o 18.
1
N:o 18. 2
Lördagen den 15 Mara.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtande n:o 5, angående regleringen af ut¬
gifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel, innefattande anslagen
till landtförsvaret; äfvensom
bevillningsutkottets memorial och betänkande:
n:o 17, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskotttets betänkande n:o 4, med förslag till ändring
i 17 § i bevillningsförordningen m. m.; och
n:o 18, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning och förslag till ändring i för¬
ordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m.,
i syfte att införa ett på allmän rösträtt grundadt lokalt veto.
Herr talmannen yttrade: Enligt i talmanskonferensen träffad
öfverenskommelse komma under nästinstundande vecka arbets-
plena att ega rum på onsdag samt, i den mån sådant kan erfor¬
dras, på torsdag och fredag. Derefter hålles intet arbetsplenum
förr än tordagen den 3 april, då gemensamma omröstningar ega
rum öfver alla de voteringspropositioner, som intill dess hunnit
blifva godkända. Plenum den 3 april kommer att utsättas till
klockan 12 på dagen. Under mellantiden emellan den 21 mars
och den 3 april ega inga arbetsplena rum, utan vid de under
nämnda tid förekommande plena föredragas endast förslag till
voteringspropositioner och skrivelser samt dermed jemförliga
ärenden.
Vid föredragning af en af herr Svedelius nästlidne dag
väckt och då bordlagd motion, n:o 33, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande vissa bestäm¬
melser om elektriska anläggningar, beslöt kammaren hänvisa
motionen till särskilda utskottet n:o 1.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
lagutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 27—29.
Lördagen den 15 Mara.
3 N:o 18.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande stats¬
utskottets den 12 och 14 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
Punkterna 1—4.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 5. Lönereglering
för telegraf-
Herr Billing: Jag anhåller få föreslå, att föredragnings- verket-
sättet af denna punkt må blifva följande: först föredrages A)
Aflöning sstaten 1) Telegrafstyrelsen, derefter 2) Distriktsförvaltnin-
garne, vidare 3) Stationerna, dervid först den punkt, som handlar
om de 100 telegrafisterne eller stationsmästarne, de senare högst
20, och derefter den punkt, hvari föreslås anställandet af 255
telegrafister, samt vidare det öfriga under detta moment; der¬
efter punkten 4 och slutligen ingressen samt sedan öfriga punkter
i den ordning, de här stå upptagna.
På framställning af herr talmannen beslöts, att punkten 5
skulle på det sätt företagas till afgörande, att först förekomme
afdelningen I, underafdelningen A momenten 1 och 2 hvart för
sig, derefter af momentet 3 först framställningen angående aflö-
ningsstaten för stationerna under rubriken »Stationsföreståndare» i
afseende på 100 telegrafister eller stationsmästare, de senare högst
20, derefter framställningen angående aflöningsstaten för statio¬
nerna under rubriken »Biträdande tjensteman» i afseende på 255
telegrafister och vidare återstående delar af mom. 3, sedermera
mom. 4, derefter underafdelningarne B—D, slutmeningen och in¬
gressen i afdelningen I samt derpå afdelningarna II—IV hvar
för sig.
Afdelningen I.
Under afdelningen A.
Momenten 1 och 2.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Momentet 3.
Framställningen angående aflöningsstaten för stationerna under
rubriken »Sta Höns föres tändare» i afseende på 100 telegrafister eller
stationsmästare, de senare högst 20.
N:o 18. 4
Lördagen den 15 Mars.
Lönereglering Herr Billing: Jag anser det såsom en skyldighet att redo-
för telegraf- ggra fgr innebörden uti och motiven för den reservation, som jag
(Forts) tillika med några andra ledamöter af statsutskottet har anfört
emot den nu föredragna punkten i aflöningsstaten.
Sjelf va förslaget innebär följande förändring: Hittills hafva
100 telegrafstationer föreståtts af telegrafister, d. v. s. af qvin-
liga telegraftjenstemän. Nu föreslås, att af dessa 100 stationer
20 skulle undantagas och hädanefter förestås utaf manliga före¬
ståndare, utaf s. k. stationsmästare, d. v. s. vaktbetjente, som
skulle tjena sig upp till denna högre grad, ett slags tjensteman-
nagrad. Om detta förslag står enig den komité, som haft att
utreda och framlägga förslag till lönereglering för post- och tele¬
grafverken — med undantag deraf, att en reservation emot komi-
téns förslag afgifvits af en dess ledamot, en byråchef i telegraf¬
styrelsen. Med komitén äro också ense telegrafverkets chef och
telegrafstyrelsen.
Då jag nu är fullt öfvertygad om sakkunskapen och nog¬
grannheten hos dessa, som förordat detta förslag, så är det tyd¬
ligt, att jag icke vill påstå, att icke goda grunder för detsamma
föreligga; och om jag ändock dristar mig till att göra ett annat
förslag, så beror det derpå, att jag tror, att goda grunder också
kunna anföras, hvilket icke heller lärer af någon förnekas, för
bibehållandet af den nuvarande anordningen.
Ensamma med vår uppfattning stå vi reservanter icke. Jag
nämnde nyss, att inom komitén och inom telegrafstyrelsen finnes
en sakkunnig reservant; och egentligen står också herr statsrådet
och chefen för civildepartementet på reservanternas sida, ty hans
motivering är en motivering för vårt förslag, fastän han dock
nar ansett sig böra förorda komiténs. Jag ber att få läsa upp
herr statsrådet och chefens för civildepartementet yttrande. Han
säger: »Åtminstone ur organisationssynpunkt torde det icke
kunna anses fullt lämpligt att mellan manliga och qvinliga sta-
tionsföreståndare af tjenstemannagrad inskjuta en ny klass sta-
tionsföreståndare af betjentegrad, stationsmästare. Genom nödvän¬
digheten att tid efter annan förändra en mästarestation till kom¬
missariestation liksom genom mästareklassens naturliga tendens
att utvidga sig komma uppenbarligen allt flera stationer, som nu
förestås af qvinnor, att ändras till mästarestationer; och den af
telegrafstyrelsen påyrkade nya anordningen kan således anses
såsom ett första steg i rigtning att ur telegraf personalen, åtmin¬
stone i föreståndaregrad, utmönstra det qvinliga elementet. Hvad
det åberopade exemplet från statsbanornas stationsmästare angår,
kan erinras, att dessa betjentes aflöningsförmåner, åtminstone hvad
föreståndare för 7:e klassens jern vägsstationer beträffar, ej på
långt när uppgå till de nu ifrågasatta. Då emellertid telegraf¬
styrelsen i den nya anordningen ser en vigtig faktor för verkets
ekonomiska utveckling och jemväl i öfrigt kraftigt understödt
Lördagen den 15 Mars.
5 N:o 18.
komiténs förslag, torde anledning förekomma att bereda fet Lönereglering
önskade tillfället till försök å högst ett tjugutal telegrafstationer ^ör
af lägsta klass med föreståndare af betjentegrad.» (Forts.)
Herrarne höra af denna framställning, att civilministerns
motivering går åt ett håll och hans slutledning åt ett annat; hans
mening är, att, trots hans betänkligheter, ett försök kan böra
göras. Det kan ju synas, som om det, hvarom nu är tal, vore
en obetydlig fråga; men, såsom också civilministern antyder, det
förslag, som här föreligger, är att anse såsom ett uppslag till en
följande utveckling. Om här i dag föreslås att förvandla 20
qvinliga befattningar till manliga, så ligger deruti blott ett första
steg till att förvandla alla dessa qvinliga föreståndarebefattningar
tiil manliga.
Då är frågan: hvilka skäl finnas för en sådan förändring?
Skälen för den föreslagna förändringen hemtas från två håll, dels
från qvinnornas olämplighet under vissa förhållanden att förestå
stationer och dels från önskvärdheten af att bereda befordrings-
möjligheter för vaktbetjente. Det första skälet är alltså qvinnor¬
nas olämplighet. Man anför — och jag fager för afgjordt, att
man har delvis rätt deruti — att, då en telegrafstation utvidgas
i samma mån som telefonväsendet utvecklas, qvinnornas oför¬
måga att leda arbetet och hvad dertill hörer skulle framträda,
särskilt då under hennes befäl skulle komma att stå en del man¬
liga arbetare, reparatörer och dylika. Man säger, att då hafva qvin-
norna icke den förmåga, som erfordras, att leda och styra det
hela. A andra sidan anför man äfven, att uti telegrafverkets tjenst
stå en mängd personer ända från sin barndom, då de begynna
som telegrambärare, hvilka ofta visa en ganska stor skicklighet
och användbarhet, och att det är önskvärdt att bereda dem den
uppflyttning uti socialt afseende och den ekonomiska fördel, som
det skulle medföra, att för dem öppnades föreståndareskapet vid
en del stationer.
Jag vill naturligtvis icke neka till att för det nu anförda
resonnementet kunna gifvas goda skäl. Jag är fullt viss derom,
att olägenheter utaf det antydda slaget kunna ifrågakomma. Men
lika viss är jag derom, att olägenheter icke skola uteblifva, om
man’ gör den här föreslagna förändringen och anställer stations-
mästare i stället för qvinnor.
Hvad nu först beträffar qvinnors oförmåga att styra och
ordna, der under deras befäl stå manliga betjente, reparatörer
o. s. v., så — ehuru min erfarenhet i lifvet icke är den, att
icke qvinnor i många fall kunna regera män, och jag sålunda
icke är öfvertygad om att icke bland den stora massan af
telegrafister skola finnas många qvinnor, som kunna regera eu
reparatör — må dermed vara huru som helst. Men jag är tvek¬
sam om, huruvida en vaktbetjent, upphöjd till stationsmästare,
skall vara i stånd att regera en kanske ganska stor skara
N:o 18. 6
Lördagen den 15 Mars.
Lönereglering bildade qvinnor. Dessa stationsmästare skulle under sitt befäl
•'ö>verket^ kafva en ^el del telefonstationer, som förestodes af bildade
(Forte!) qvinnor. Tro herrarne icke, att det skulle blifva lika svårt
för en obildad stationsmästare att styra och ordna med dessa
många qvinnor som för en bildad qvinna att styra med en
eller ett par reparatörer?
Dertill kommer ännu en sak, nemligen den, som ganska
starkt framhållits, att visserligen icke på alla håll, men dock på
många ställen telegramkorrespondensen föres på främmande språk,
att telegrammen dikteras genom telefon till stationerna, att veder¬
börande affärsmän, som också de emellanåt kunna vara en smula
nervösa, icke kunna tycka det vara vidare behagligt att hafva
stort besvär att göra sig förstådda och se sig nödsakade att be¬
träffande dessa utländska ord diktera bokstaf för bokstaf, och att
det derför skulle möta svårigheter att till föreståndare för statio¬
ner taga sådana personer, som saknade insigt uti främmande
språk, hvilket dessa bildade qvinnor ju hafva. Denna svårighet
tror jag för min del icke, att man bör underskatta.
Går jag så öfver till den andra synpunkten, nemligen för¬
delen af att bereda, så att säga, tjenstemannabefordran åt vakt-
betjente, så kan ju mycket sägas till förmån för ett sådant för¬
slag, bland annat äfven att af statsutskottet och Första Kammaren
nu nyligen gjorts ett uttalande i denna rigtning i fråga om posten.
Det är dock en bestämd skillnad emellan hvad då uttalades och
det, som nu här är föreslaget. Då uttalades önskvärdveten af att
åt vaktbetjente måtte öfverlemnas utförandet utaf en hel del
göromål, som nu utföras af tjensteman, men som lika väl kunna
utföras af vaktbetjente. Det är en skilnad mellan att från tjenste-
männen afskilja en del göromål och öfverlemna dem åt vakt¬
betjente och att upphöja och förvandla vaktbetjente till tjenste¬
man.
Man har såsom stöd för det nu föreliggande förslaget åberopat
erfarenheten från jernvägarne. Ja, kan man från det hållet an¬
föra rekommenderande exempel, så vet jag också, att man der¬
ifrån kan hemta varnande exempel. För min del kan jag icke
fördölja, att det synes mig ligga en fara uti att dana en dylik
mellanlänk mellan tjenstemännen och de betjente. Dessa skola
vara tjensteman och ändock nöja sig med betjentes anspråk och
förmåner. Om man nu gör dessa betjente till stationsföreståndare,
kan man då tänka sig annat, än att de snart nog och, såsom mig
synes, icke utan fog skola komma och säga: »Vi utföra precis
samma göromål och arbete som telegrafkommissarierna, hvarför
skola vi då icke få samma aflöning som de?»
Utaf hvad jag nu har anfört torde herrarne finna, att jag
gerna erkänner, att det finnes skäl på båda håll, olägenheter på
båda sidorna, förmåner på båda sidorna. När det är så, tycker
jag, att man har en viss rätt att också taga hänsyn till person-
7 N:o 18.
Lördagen den 15 Mars.
liga förhållanden. Det bör ju betonas här som annars, att det är Lönereglering
statens bästa, som skall bestämma om befordringsmöjligheterna, och *or
icke vederbörandes s. k. anspråk på rätt till befordran. Men när (Forts.)
det nu icke för mig är klart, att statens fördel krafvel hvad här
är föreslaget, synes det mig, som om det kunde ligga en viss be¬
tydelse uti, att för dessa qvinliga telegrafister icke genom det
kongl. förslaget, och i synnerhet genom dess antagliga konseqven-
ser, afskäres den för dem hittillsvarande bästa och främsta be-
fordringsmöjligheten. För telegrafister är den högsta möjliga be¬
fordran hittills att blifva stationsföreståndare eller att erhålla en
plats, der de hafva en bestämd lön samt derjemte bostad och en
del naturaförmåner. Man må ej förundra sig öfver att det kän¬
nes påkostande för dem, att man nu vill stryka bort denna deras
bästa befordringsmöjlighet. Ja, kräfver statens bästa det, så bör
det ske, men kräfver den det icke, bör det icke ske. Och ännu
en liten sådan der personlig synpunkt! Man må icke undra
öfver, om dessa telegrafister känna det påkostande att ställas
under befäl utaf dessa stationsmästare, som egentligen äro af
vaktbetj entes grad.
Jag har nu försökt att, såvidt jag kunnat, objektivt fram¬
ställa skälen från båda sidor. Jag har dock uti reservationen an¬
sett mig böra hålla på den nuvarande ställningen också med hän¬
syn dertill, att, då det icke är klart och bestämdt, att något bör
ske och har stor fördel med sig, det rigtigaste är att icke göra
någon förändring.
Jag anhåller derför, herr grefve och talman, att få yrka bi¬
fall till den af mig med flere vid den föredragna punkten fogade
reservation.
Friherre Sparre: Jag kan icke biträda den åsigt, som af
den föregående talaren här uttalades. Det är icke så, att jag icke
för min del gerna unnar qvinnan den plats i samhället och sta¬
tens tjenst, som hon öfver hufvud taget kan på ett fullt tillfreds¬
ställande sätt sköta. Men det finnes dock bland de platser, hvar¬
om här är fråga, sådana, som bon icke på ett fullgodt sätt kan fylla.
Telegrafstyrelsen bär ju alldeles påtagligt visat, att eu del af
dessa lägsta klassens stationer icke kunna på ett fullt nöjaktigt
sätt skötas af qvinnor, och jag tror, att man måste medgifva, att
denna styrelse, som är satt att förvalta det verk, hvarom bär är
fråga, väl ändock sitter inne med bättre förutsättningar för att
rätt bedöma denna fråga, än som bär i allmänhet kunna före¬
finnas. För öfrigt åberopas i den telegrafstyrelsens skrifvelse,
som är bifogad statsverkspropositionen, att »denna telegrafstyrel¬
sens uppfattning delas äfven såviil af telegrafdirektörerne, som
närmast hafva öfverinseendet öfver dessa stationers skötsel, som
ock af distriktsingeniörerne, för Indika en stationsföreståndares
förmåga att öfvervaka telefonnätet snart träder tydligt i dagen».
N:o 18. 8
Lördagen den 15 Mars.
Lönereglering^a, äfven den af den föregående talaren åberopade reservanten
T°rvirket !nom komitén. hvilken just reserverat sig vid denna punkt, säger
(Forts.) & sid- 358 af komiténs underdåniga betänkande, del. II, att han
har den uppfattning, att, i den mån göromålen vid en station
blifva mera mångartade och, så att säga, yttre, en manlig före¬
ståndare i allmänhet bör reda sig bättre än en qvinlig. Då nu
denne reservant, som gjort sig till målsman för de qvinliga tele-
grafisterna med afseende å deras användning såsom stations¬
föreståndare, gör ett sådant medgifvande, torde det väl ej kunna
bestridas, att ett behof af manliga stationsföreståndare verkligen
föreligger.
Om nu Riksdagen af slår den gjorda framställningen om in¬
rättande af mästarestationer, hvad blir då följden? Jo, telegraf¬
styrelsen, som bär ansvar för verkets skötsel, har enligt mitt
förmenande ingenting annat att göra än att ingå till Kongl.
Maj:t med en hemställan, att, då vissa af dessa lägsta klassens
stationer icke kunna på fullt nöjaktigt sätt skötas af qvinligt
stationsföreståndare, manliga tjensteman måtte få vid dessa sta¬
tioner anställas såsom föreståndare. Men hvilka äro de manliga
tjensteman, som härvid kunna komma i fråga? Jo, telegraf¬
kommissarier af den lägsta, d. v. s. fjerde klassen, och vi se af
det betänkande, som nu föreligger till behandling, att desse hafva
en aflöning af 2,800 kronor, under det att de här föreslagna stations-
mästarne skulle få samma aflöning som de qvinliga stations-
föreståndarne, d. v. s. 1,300 kronor jemte hyresersättning af 200
kronor eller tillhopa 1,500 kronor. Nu torde det väl stå klart
för hvar och en, att, om stationer på fullgodt sätt kunna skötas
af personal med 1,500 kronors aflöning, man ej sätter dit personal
med eu aflöning af 2,800 kronor. Kunna de åter icke skötas af
1,500 kronors personal, då är man naturligtvis tvungen att taga
personal af den andra kategorien, ty för mig är det framför allt
en gifven sak, att tjensten måste skötas på ett fullgodt sätt. Om
nu telegrafstyrelsen, som — dervid måste jag fortfarande hålla
fast — sitter inne med den bästa erfarenheten på detta område,
säger, att den anser, att man kan få stationsmästare, som kunna
sköta dessa stationer, så är detta, så vidt jag förstår, ett tungt
vägande skäl.
Hvad nu de främmande språken angår, ber jag att få hän¬
visa till hvad telegrafstyrelsen derom yttrar i sin ofvan åberopade
skrifvelse, sid. 64: »Hvad de blifvande stationsmästarnes förmenta
inkompetens att sköta telegrafgöromålen och särskilt den utländ¬
ska telegramvexlingen beträffar, vågar telegrafstyrelsen hysa den
åsigten, att telegrafstyrelsen skall kunna sin pligt likmätigt om¬
besörja, att vid tillsättandet af dessa befattningar likasom af
alla andra tjenster inom verket den personal, som dertill utses,
också eger de derför i allmänhet erforderliga kunskaperna samt
all öfrig nödig utbildning. Men dessutom är å de tilltänkta
Lördagen den 15 Mars.
9 N:o 18.
mästarestationerna antalet utländska telegram så obetydligt, att Lönereglering
deras förekomst hör till undantagen, hvarför här kan med större för te^9Jaf-
skäl tillämpas den fullkomligt rigtiga princip, reservanten fram- (Forts")
dragit vid tal om den svårighet, som de ovanligare utländska,
code- eller chiffertelegrammen bereda de nuvarande tjenstemän-
nen, eller att »tjenstemannen får helt naturligt göras kompetent
att sköta hvad som i regeln förekommer, utan hänsyn till undan¬
tagen». För öfrigt skulle ju för dessa få undantag kunna, om
så blefve behöfligt, föreskrifvas särskilda betryggande åtgärder,
såsom till exempel att de utländska telegrammen å dessa statio¬
ner i kollationeringsafseende behandlades lika med chiffertelegram¬
men, hvarigenom anledning till fel i väsentlig mån förminskades.
Antalet vid dessa stationer till och från utlandet -— utom Norge,
Danmark och Finland — expedierade telegram utgjorde år 1900
från endast ett par till högst ett tjugotal i månaden, deraf med
säkerhet åtskilliga på svenska språket, hvilket visar, att deras
förekomst i detta afseende från praktisk synpunkt är utan verk¬
lig betydelse.»
Vidare sade den föregående talaren, att han stälde sig tvek¬
sam, huruvida stationsmästareinstitutionen skulle åstadkomma
det resultat, som man väntat sig af densamma. Ja, det må
han ju göra, men om man får draga en slutsats af förut befint¬
liga förhållanden på detta område, nemligen från jernvägarne,
så kan jag med min mångåriga erfarenhet derifrån säga, att
denna institution derstädes lyckats förträffligt. Den föregående
talaren nämnde också, att det nog funnits personer bland sta-
tionsmästarne, som förolyckats. Nå, sådana finnas i alla klasser,
och man kan ej begära, att stationsmästareklassen skall vara mera
fri från förolyckade existenser än andra klasser. Men detta oak¬
tadt vågar jag påstå, att stationsmästareinstitutionen verkat all¬
deles förträffligt både vid statsbanorna och vid de privatbanor,
som infört densamma.
Den föregående talaren medgaf, att om statens bästa kräfde,
att beslut om inrättande af stationsmästare fattades, så vore han
villig rösta för att ett försök härmed gjordes. Ja, detta är också
min ståndpunkt, och telegrafstyrelsen har icke sagt annat, än att
här vore fråga om ett försök. Först och främst har nu telegraf
styrelsen efter grundlig utredning framlagt förslaget, vidare har
komitén nästan enhälligt förordat detsamma, sedermera har civil¬
ministern trots de invändningar, som han, enligt hvad den före¬
gående talaren anförde, hade att göra mot förslaget — och när
något nytt skall genomföras, kunna väl alltid invändningar der¬
emot framställas — icke tvekat att tillstyrka Kongl. Maj:t att
föreslå Riksdagen att ordna saken på detta sätt; slutligen har,
sedan Kongl. Maj.t i enlighet härmed afgifvit förslag till Riks¬
dagen, utskottet tillstyrkt förslaget. Vid sådant förhållande
kan jag icke se, att Riksdagen har annat att göra än bifalla för-
N:o 18. 10
Lördagen den 15 Mars.
Lönereglering slaget. Skulle försöket visa sig olämpligt, får man tänka på det
för telegraf- ail(]ra systemet, eller att på dessa platser sätta manliga tjenste-
fForte") män, ty derom äro vi väl öfverens, att tjensten skall skötas på
ett fullt betryggande sätt.
Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Fosser: Den ärade talare, som först hade ordet, gjorde
denna sak vida större, än den till sin innebörd är och förtjenar
vara. Enligt mitt förmenande är här icke fråga om annat än
att på försök inrätta tjugu stationsmästarebefattningar af betjente-
klass vid telegrafverket. Det är alltsammans. Kammaren torde
dervid böra observera, att alla de myndigheter och öfriga
vederbörande, som till förberedande behandling förehaft denna
sak, hafva tillstyrkt densamma, såväl komitén och telegrafstyrel¬
sen som Kongl. Maj:t och nu slutligen statsutskottet. Det torde
då erfordras mycket starka skäl och vida mer än ett enskildt
tycke för att åstadkomma afslag å frågan.
De sakskäl, som tala för det förevarande förslaget, äro dels
sådana, som hemtas ur beskaffenheten af det arbete, som vid
ifrågavarande stationer nödvändigt kräfves af stationsförestånda-
ren, sedan telefonen numera tillkommit, dels ock sådana af rent
ekonomisk natur. Det arbete, som vid dessa stationer numera
erfordras, är helt annat och större än det, som tillförene, innan
telefonerna inrättades, kräfdes för stationernas skötande. Kam¬
maren torde väl medgifva, att alla dessa s. k. yttre arbeten,
d. v. s. reparationer af linier, undersökningar af desamma, hand-
hafvandet af förmanskap för arbetare o. s. v., äro sådana arbeten,
som bättre lämpa sig för män än för qvinnor. De sakkunnige,
som yttrat sig i frågan och hvilka vi ju i främsta rummet hafva
att lita oss till, hafva också enhälligt varit af denna tanke. Jag
skall be att få läsa upp ett litet stycke af komiténs yttrande i
denna fråga. Det återfinnes på sid. 170 i statsverkspropositionen
och lyder:
»I afseende å qvinnorna såsom stationsföreståndare torde
nemligen den vunna erfarenheten ådagalägga, att de visat sig
fullt kompetenta att förestå sådana mindre stationer, å hvilka
stationsföreståndarne i allmänhet äro de enda tjenstemännen och
å hvilka i regeln icke finnas anstälda några manliga betjente,
öfver hvilka stationsföreståndarne skola föra befäl, men att deremot,
i den mån dessa mindre stationer, särskildt genom telefonväsendets
tillkomst, utvecklats och föreståndareskapet derstädes föranledde
skyldigheter beträffande linieunderhållet, allt kraftigare gjorde sig
gällande behofvet att å dylika stationer anställa manliga före¬
ståndare. »
Och sedan tillägger komitén:
»Ty när det blefve fråga för stationsf öreståndaren om att
biträda vid linieundersökningar samt föranstalta om afhjelpande
11 N:o 18.
Lördagen den 15 Mars.
af tillfälliga fel å linier eller apparater — i hvilket senare fall Lönereglering
stationsföreståndaren måste, åtminstone å de platser, der någon ^ör
ingeniör icke funnes anstäld, föra det närmaste befälet öfver vid (Forts!)
stationen anstälde reparatörer — vore enligt vunnen erfarenhet
qvinnorna icke lämpliga till stationsföreståndare.»
Så säger komitén, och telegrafstyrelsen, som ju måste anses
vara den bäste sakkunnige vi ega i denna fråga, yttrar helt kort,
att »denna tillsyn, hvartill jemväl hörde kommando öfver repa¬
ratörer och deras biträden, innebure äfven att föranstalta om af¬
hjelpande af tillfälliga fel å linier och apparater och att vid behof
egenhändigt biträda dermed, allt göromål, som man icke rimligen
kunde begära af qvinliga stationsföreståndare». Jag måste gifva
telegrafstyrelsen rätt i detta dess uttalande, och erfarenheten från
flera håll torde hafva bestyrkt sanningen deraf.
Nu har visserligen den förste ärade talaren yttrat, bland
annat, att civilministerns utlåtande i frågan går i afseende å
motiveringen åt ett håll, men i afseende å slutsatsen åt motsatt
håll. Jag tror för min del, att detta civilministerns uttalande
till statsrådsprotokollet, som här afses, icke är rigtigt återgifvet,
ty civilministern säger i slutet af sitt anförande, att han af eko¬
nomiska skäl, och derför att telegrafstyrelsen ansåge det vara så
fördelaktigt, funne sig böra tillstyrka förslaget. Der finnes ju en
fullt giltig motivering för tillstyrkandet, såvida ej den ärade
talaren anser, att de ekonomiska skälen icke spela någon rol för
staten. I sådant fall har han rätt, men sådan är icke civilmini¬
sterns åsigt. Han säger uttryckligen, att de ekonomiska jemte
öfriga af telegrafstyrelsen anförda skälen göra, att han ansåge
sig böra tillstyrka förslaget, och således har den ärade talarens
uppfattning af civilministerns yttrande icke varit fullt exakt.
Vidare sade den ärade talaren, att det läge en fara i att
bilda en mellanklass mellan tjensteman och betjente. Jag vet
icke, hvarifrån han fått denna uppfattning. Åtminstone bestyrkes
den icke af erfarenheten, ty om vi gå till jernvägsväsendet, hvil¬
ket ju är ett område, som ligger det nu ifrågavarande så nära
som möjligt, så har man der vunnit en helt annan erfarenhet.
Der har denna institution icke visat sig innebära någon fara,
utan tvärtom visat sig mycket gagnelig för staten och verket.
När förhållandet der är sådant, så vet jag icke, hvarför man
icke här skulle kunna göra ett försök i afseende å dessa tjugu
stationsmästare, hvarom här är fråga.
Det torde ej heller kunna förnekas, att det är af stor vigt
och betydelse för ett verk sådant som detta att inom detsamma
kunna skaffa betjente befordran, hvilket skulle blifva fallet genom
den nu föreslagna anordningen.
T afseende å de blifvande stationsmästarnes qvalifikationer
är att märka, att ju ingenting annat föreslagits, än att det skall
göras ett försök och att dessa stationsmästare skola genomgå en
N:o 18. 12
Lördagen den 15 Mars.
Lönereglering kurs i eu skola inom telegrafverket, hvarigenom de skola erhålla
^verket ^ör stationernas skötsel nödiga insigterna. När dertill kommer,
(Forts.) aR det står telegrafstyrelsen till buds att vid utseende af dessa
stationsmästare göra ett val bland mängden af sina underordnade
och således liksom utvälja en elitkår bland betjente, så är det
min bestämda öfvertygelse, att denna elitkår till följd af sina
insigter, sin intelligens och sina goda egenskaper i öfrigt kommer
att väl fylla dessa platser.
På grund af alla dessa skäl anhåller jag, herr talman, att
få yrka bifall till statsutskottets förslag.
Herr Boström, Filip: Om jag i likhet med den förste
högt ärade talaren uppfattade denna fråga såsom egentligen, så
att säga, en fruntimmersfråga, om jag ansåge, att en sådan lös¬
ning, som af utskottet föreslagits, skulle gifva uppslag till de
qvinliga föreståndarinnornas uteslutande från telegrafverket, skulle
jag visserligen icke höra till deras antal, som vilja tillstyrka ut¬
skottets förslag. Jag anser nemligen, att det är till fullo bestyrkt
af de uttalanden, som här föreligga, att de qvinliga förestånda¬
rinnorna i allmänhet sköta sina platser på ett utmärkt tillfreds¬
ställande sätt. Men på samma gång, som de göra det vid de
mindre stationerna, har det visat sig i praktiken, att vid de större
telegrafstationerna, der telegrambefordringen i allmänhet icke är
så omfattande, men der det ena vexelbordet inrättas efter det
andra, qvinliga föreståndarinnor icke äro lämpliga. Det har
nemligen under de sista åren gång efter annan inträffat, att en
sådan qvinlig föreståndarinna måst utbytas mot en telegrafkom¬
missarie. Och det har visat sig, att ju mera telefonväsendet ut¬
vecklas, vid desto flera stationer uppstå svårigheter för de qvin¬
liga föreståndarinnorna att sköta allt, som hör till tjensten: tele¬
fonledningarnas vidmakthållande, öfverinseende öfver reparatörer
etc. Jag är också för min del öfvertygad om att, om dessa
stationsmästare så småningom komma att inträda i tjenst, det
skall visa sig, att vid eu hel del af de vexelstationer å lands¬
bygden, som för närvarande förestås af icke bildade förestånda¬
rinnor, dessa måste ersättas med bildade sådana, och att sålunda
den minskning, som de bildade qvinliga telegrafisterna få lida
vid de större stationerna, kommer att motvägas af ökning, som
kommer dem till godo vid mindre stationer.
Jag ser sålunda denna sak från annat håll, nemligen från
ekonomiskt. Då är frågan: är Riksdagen villig att, när sådana
stationer mer och mer uppstå, utbyta de qvinliga föreståndarin¬
norna mot kommissarier? Hade det nu förelegat ett förslag
till inrättande af 20 nya kommissarietjenster, är jag öfvertygad
om att något sådant motstånd, som nu här förefinnes, icke skulle
hafva gjorts. Den nu föreslagna anordningen är ju emellertid
tillstyrkt, utom af komitén och telegrafstyrelsen, äfven af så godt
Lördagen den 15 Mars.
13 N:o 18.
som alla förmännen för dessa föreståndarinner. Deras förmän Lönereglering
äro telegrafdirektörerna och distriktsingeniörerna, och alla desse 'or^rket
hafva utan undantag medgifvit, att vid de större stationerna (Forts!)
manliga krafter äro att föredraga framför qvinliga. Jag anser,
att desse förmäns vitsord bör väga lika tungt och mycket tyngre
än den motsägelse mot förslaget, som till Kongl. Maj:t lär hafva
inlemnats af en del telegrafkommisarier, hvilka icke kunna räk¬
nas som dessa föreståndarinnors förmän.
Nu har herr Billing yttrat, att svårigheten för en stations-
mästare att regera bildade qvinnor torde komma att visa sig
ganska stor. Ja, det beror på hvad man menar med bildade
qvinnor. Skulle nu stationsmästarne ersätta bildade qvinliga te-
legrafister, korn me icke att under deras befäl stå några bildade
qvinnor, i den mening herr Billing nu tagit detta begrepp, utan
endast vanliga telefonister, och nog föreställer jag mig, att sta¬
tionsmästarne med lätthet skulle kunna regera dessa.
Det är på dessa grunder, och då jag icke kan se, att denna
anordning med stationsmästare skulle blifva ett uppslag till de
qvinliga telegrafisternas utestängande från telegrafverkets tjenst,
som jag af praktiska skäl anser det förmånligt, att statsutskottets
förslag varder af Riksdagen godkändt. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förlag.
Herr Nyström, Carl: Den siste ärade talaren har sagt, att
det här är en qvinnofråga. Ja, intet ondt i det. Så är det nog.
Men han har vidare sagt, att det inte alls är tal om att motverka
qvinnornas ställning och arbete. Olyckligtvis står dock som en
signal öfver ärendet hela det famösa uttalandet, att syftet är att
utmönstra det qvinliga elementet från en viss verksamhetsafdel-
ning. Man får väl sålunda antaga, att den åtgärd, som i honom
funnit en förespråkare, går ut på att tillbakatränga det qvinliga
elementet. Men i denna sal finnes det nog många, som göra
sig denna fråga: har då qvinnornas tjenstgöring på detta område
varit af den beskaffenhet, att de gjort sig förtjenta af att undan¬
trängas? Och jag tänker, att denna fråga besvaras med nej;
ty det kan man nog icke säga, att qvinnorna i telegrafverkets
tjenst gjort sig förtjenta af att undanträngas. Kan man icke detta,
står man nu i begrepp att begå eu orättvisa, en orättvisa mot
qvinnorna, hvilkas tjenstgöring i de flesta fall varit fullt mönster¬
gill, och kanske också en orättvisa mot tjensten, emedan, om den
skötes väl af qvinnorna, den måhända kommer att lida på en
förändring. Man skall då naturligtvis fråga, hvad vi hafva för sär¬
skilda skäl att yrka afslag på den punkt, som nu närmast hotar qvin¬
nornas ställning och verksamhet, nemligen förslaget om de nya
stationsmästarne. Ja, det måste villigt erkännas, att det finnes
en auktoritet, som för oss varit bestämmande, den man, som
skrifvit den vidlyftiga och mycket bevisande reservationen inom
N:o 18. 14
Lördagen den 15 Mars.
Lönereglering komitén. Det har synts oss, att han styrkt sig hafva en sådan
^Örverket^' er^aren^e^ och en sådan sakkunskap, att hans ord måste väga
(Forte ) mera än något annat inlägg. En och annan af oss, kanske de
fleste, hafva äfven supplerat detta intyg om qvinnans för¬
tjenst med erfarenhet från sitt personliga område, och under
sådana förhållanden hafva vi känt en bestämd motvilja mot att
qvinnornas utsigter till befordran, deras framgång i tjensten
skulle inskränkas genom inrättande af denna nya klass, dessa
befordrade telegrambärare. Af dem hoppas man så mycket. Ja,
jag vill ej säga något ondt om telegrambärarne. Måhända hafva
de visat sig ega alldeles utmärkta egenskaper. Men det synes
mig, att bevisskyldigheten är origtigt placerad. Först skall man
styrka, att med större utveckling af telefonväsendet qvinnorna icke
kunna sköta denna verksamhet. Först skall man styrka detta
och icke Mott gissa, att, om det kommer till frågan om
öfvervakande af reparatörer m. m., det skall visa sig, att så¬
dant icke kan utföras af qvinnor, eller att, om det behöfves extra
reparatörer för arbetens öfvervakande, sådana icke kunna till
skäligt pris anskaffas. Först skall detta styrkas, och sedan må
man säga: då det ej kan hjelpas på annat sätt, få vi göra för¬
sök med stationsmästare; men att från början uppfostra telegram¬
bärare till att blifva ordinarie eller alltså till att stå i vägen för
och stänga qvinnornas utsigter till befordran, under antagande,
att det är telegrambärarne, som göra’t kunna, och att qvinnorna
ej kunna det, det innefattar från min synpunkt sedt en tydlig
orättvisa, mot hvilken jag måste på det bestämdaste opponera
mig. Det är sant, att tjensten måste framför allt skötas. Den satsen
skall jag också gerna vara med om att tillämpa här, och alltså,
om det presteras bevisning, att tjensten icke kan skötas genom
utveckling af det nuvarande systemet, att den icke kan skötas
utan qvinnornas tillbakaträngande från en verksamhet, som de
visat sig väl sköta och väl uppehålla, efter hvad den vigtiga re¬
servationen gifver vid handen, då —- men också först då — må
stationsmästarne rycka in på qvinnornas platser. Äfven en talare på
jemtlandsbänken har i sitt inlägg hållit sig till gissningar. »Er¬
farenheten torde hafva visat», hette det m. m. i samma stil.
Om man nu frågar mig, hvad jag vill yrka uti ifrågavarande
afseende, svarar jag helt kort detta: se till, om icke äfven det
nuvarande qvinnosystemet kommer att fortfarande arbeta bra,
se till, om icke äfven det, hvarför qvinnorna anses mest olämp¬
liga, reparationsarbetet, kan skötas under deras öfverinseende
eller med biträde, anordnadt i form af något slags reparatörskår
— en sådan finnes ju för öfrigt redan —; och när det blifvit
bevisadt, att detta icke går, ersätt dem då med någonting annat 1
Den, som vill börja med att ersätta qvinnorna, undantränga dem,
hålla dem tillbaka, innan det är bevisadt, att det icke är möjligt
att bibehålla dem på dessa platser, den begår en orättvisa.
Lördgeand en 15 Mara.
15 N:o 18.
Herr talman! Oaktadt här är mycket att tillägga, så och då Lönereglering
den förste ärade talaren efter mitt förmenande i det närmaste f°r tele9™f-
VPTKPT
undangjort bevisningen, behof ver jag blott instämma i hvad han (Forts.)
sagt, såväl med afseende å argumenteringen som med afseende
å den slutsats, hvartill han kom.
Herr Wijk: Då jag icke kunnat vara med om att tillstyrka
utskottets förslag, utan stält mig bland reservanterna, har det
skett hufvudsakligen på grund af de skäl, som reservanten i
komitén, byråchefen Wennman framhållit och på grund af herr
statsrådet och chefens för civildepartementet motivering för bifall,
hvilken, efter mitt förmenande, vid dess genomläsande gör in¬
tryck af att i stället vara motivering för afslag. Då dessa skäl
redan blifvit af den förste högt ärade talaren utvecklade, kan det
ju icke komma i fråga, att jag skulle trötta kammaren med att
upprepa desamma.
Jag ber likväl att få påpeka, att, då den ärade represen¬
tanten på jemtlandsbänken framhöll, att den nämnde reservan¬
ten i komitén sagt sig föredraga de manliga föreståndarne fram¬
för de qvinliga, han glömde tillägga det väsentligaste. I stats¬
rådsprotokollet angifves reservantens uppfattning uti ifrågavarande
afseende vara, »att, om än vid lika kompetens manlige förestån¬
dare kunde vara att föredraga framför qvinliga, deraf icke följde,
att manlige föreståndare af betjentéklass borde föredragas framför
qvinnor af tjenstemannagrad». Detta »af betjenteklass» har re¬
presentanten på jemtlandsbänken förbisett. Han har sålunda
glömt just det, man har att fästa sig mest vid.
På grund af de skäl, jag nu åberopat, ber jag få yrka bifall
till det i reservationen framstälda förslaget, att i stället för »100
telegrafister eller stationsmästare, de senare högst 20, hvardera»
måtte i förevarande stat upptagas: »100 telegrafister, hvardera»,
samt att i den följande anmärkningen den ändring måtte vid¬
tagas, att orden »och stationsmästare» uteslutas och »ega» ut¬
bytes mot »eger».
Herr Pettersson: Då jag såsom ledamot i post- och tele-
grafkomitén i fråga om förbättrade aflöningsförmåner för i tele¬
grafverkets tjenst anstälda qvinnor stält mig på deras sida samt
äfven väckt motion i samma syfte, må jag väl icke misstänkas
för att tillhöra dem, som skulle på något sätt vilja vara med om
att utestänga det qvinliga elementet från telegrafverkets tjenst,
hvilket en föregående ärad talare sagt ligga i utskottets förslag.
Tvärtom vill jag gifva all heder åt det qvinliga arbetet inom
telegrafverket. Der, som öfverallt annorstädes, der qvinnans ar¬
bete tages i anspråk, måste det erkännas vara godt, samvetsgrant
och billigt. Men här gäller det icke qvinnofrågan, utan sakens
dimensioner äro endast, om det på dessa 20 stationer skall till-
N:o 18. 16
Lördagen den 15 Mars.
Lönereglering sättas manliga kommissarier eller stationsmästare. Vi se också,
'mverket att ^en reservant inom komitén, som här blifvit så mycket åbe-
(Forts.) ropad, talar om en underklass af kommissarier, och införandet
af en sådan ny tjenstemannaklass har komitén icke funnit till¬
talande.
Jag ber om tillstånd att få rätta ett ofrivilligt misstag, som
den förste ärade talaren begått. Jag skall emellertid icke läsa
upp något ur komitébetänkandet, ty det har förut varit så många,
som läst upp långa stycken ur detta, att kammaren kan vara trött
höra mera. Komitén har uttryckligen uttalat, att på stationer,
der det finnes stationsmästare, det icke får anställas några andra
telegrafister eller sådana, som tagit examen, utan att under sta-
tionsmästarne endast sådana skola få anställas, som utbilda sig
till mästare. Ingå qvinliga telegrafister kunna således under
tjenstgöring komma att sortera under stationsmästarne, men möj¬
ligen några föreståndarinnor för telefonvexelstationer, och dessa
telefonister hafva icke åtnjutit annat än folkskolebildning.
Jag ber vidare att få framhålla, att inom komitén ingen
enda gång en tanke varit uttalad att inskränka qvinnornas an¬
vändning i telegrafverkets tjenst. Tvärtom! För närvarande är
ställningen sådan, att af den ordinarie telegrafstationspersonalen
qvinnorna utgöra 55 procent. Komitén ville öka denna procent
till 59, och segrar utskottets förslag i nästföljande punkt, ökas
qvinnornas antal ända till 63 procent af stationspersonalen. Kan
man under sådana förhållanden med fog och rättvisa säga, att
detta är ett undanskjutande af qvinnorna? Det är icke sant tal.
Inom komitén förelågo uttalanden, infordrade från förmännen
för stationerna, och de allra flesta af dessa uttalanden gingo ut
på att en del stationer måste erhålla till föreståndare män. Om
nu Riksdagen vill förkasta detta, gå rakt emot komitén, telegraf¬
styrelsen och förmännen inom telegrafverket, ja, dertill har ju
Riksdagen full rätt och makt, men Riksdagen skulle allt deri¬
genom taga på sig ett ansvar i en organisationsfråga, der Riks¬
dagen icke besitter så noggranna förutsättningar för att kunna
vara rätter målsman för en åsigt, som är så afvikande mot hvad
utredningen gifvit vid handen.
Med hvad jag sagt har jag endast velat begränsa frågan till
de dimensioner den verkligen har, och jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr von Möller: Med synnerligt intresse har jag följt ut¬
vecklingen af denna fråga samt tagit del af komiténs betänkande,
men jag kan icke neka till att jag med ändå större intresse läst den
dervid fogade, briljant skrifna reservationen af byråchefen Wenn-
man. Under diskussionen har man sökt så mycket som möjligt
framhålla, att alla sakkunniga myndigheter, komitén, Kongl. Maj:t
m. fl. tillstyrkt den nu ifrågasatta förändringen. Det må då vara
Lördagen den 15 Mars.
17 N:o 18.
mig tillåtet att erinra beträffande komiténs sammansättning, attgene- Lönereglering
raldirektören för telegrafverket på grund af sjukdomsorsak utgick ur f°r tele.graf-
komitén och att en yngre tjensteman inträdde i hans ställe. Med all (Forte )
aktning för det utmärkta arbete, som komitén för öfrigt har gjort,
tillåter jag mig dock fråga: kan man verkligen såsom en före¬
gående talare säga, att alla sakkunnige tillstyrkt detta förslag?
Jag vågar bestämdt bestrida detta, och jag hemställer till kam¬
maren, om icke, sedan generaldirektören utgått ur komitén, byrå¬
chefen Wennman, som under så många år tjenstgjort å telegraf-
trafikbyrån inom telegrafstyrelsen, må tilltros större kompetens
och sakkunskap att bedöma denna fråga än öfrige komitéleda-
möterna samt öfrige personer, som tillstyrkt hvad utskottet nu
i sin tur förordat.
Jag har förut antydt, att jag för min del naturligtvis står
på reservanternas sida, och jag skall tillåta mig att gent emot
talaren på jemtlandsbänken, som framhållit något af hvad byrå¬
chefen Wennman sagt, få påpeka, att på sidan 364 i komiténs
betänkande förekommer ett uttalande af samme reservant, att, om
på vissa stationer de nuvarande telegrafisterna anses böra utbytas
mot manlige föreståndare, för ändamålet bör inrättas en lägre
kommissarieklass. Såsom skäl anför reservanten, att han icke kan
finna, hvarför föreståndaren för en sjelfständig telegraf- och tele¬
foncentralstation skulle kräfva mindre allmänbildning än en post¬
mästare vid ettt mindre postkontor, utan att tvärt om behofvet af
språkkunskap torde vara större för en telegraf öreståndare.
Eftersom vi äro inne på språkfrågan, ber jag också att få
erinra om att reservanten påpekar, att det icke gäller blott och
bart att bokstaf efter bokstaf upprepa eller kollationera ett ut¬
ländskt telegram, utan att på grund af internationella överens¬
kommelser telegrammen äfven måste rättas och underrättelse
rörande anmärkt felaktighet då skall affattas på franska språket.
Huru skulle de ifrågasatta stationsmästarne vara i stånd dertill?
Enligt hvad nu blifvit föreslaget, skulle de genomgå en kort
språkkurs, men det vore meningen, att de under tiden skulle fort¬
fara med sin budbäring under 8 ä 10 timmar dagligen och sedan
under resten af dagen göra språkstudier. Jag undrar just, huru
mycken nytta de då skulle hafva af denna kurs!
Såsom ett särskild! skäl för bifall till utskottets hemställan
har vidare anförts, att man väl hellre än att besätta de 20 plat¬
serna med kommissarier med 2,800 kronors aflöning borde vilja
å dem anställa stationsmästare med 1,500 kronors aflöning. Jag
vill deremot erinra, att, enligt hvad reservanten visat, en till
fyra år beräknad utbildningskurs skulle för hvar och en af 20
mästareaspiranter komma att gå till ungefär 2,400 kronor, d. v. s.
för alla 20 en summa af 48,000 kronor, och att, inberäknadt kost¬
naden för lika många reserver ocli biträden, telegrafverket skulle
drabbas af en utbetalningskostnad af 96,000 kronor. Härmed
Första Kammarens Prof. 1902. N:o 18.
2
N:o 18. 18
Lördagen den 15 Mars.
Lönereglering tror jag, att sparsamhetsfrågan är reducerad till den punkt den
för telegraf- fort] enär.
wr/cet. Det gägeS) att det nu icke skulle göras annat än ett »försök»,
om ock på ordinarie stat.
Jag ber om ursäkt, men jag vågar hysa mina dubier, inga¬
lunda om komiténs eller utskottets afsigt; men, ser man tillbaka
huru hela denna qvinnofråga inom telegrafverket behandlats, så
må det vara mig tillåtet att hysa mina tvifvelsmål och betrakta
detta försök, som nu skall göras med de tjugu stationsmästarne,
såsom ett försök att bända upp hela dörren för att få stations¬
mästarne in och telegrafisterna ut ur verket. Detta har reser¬
vanten på det allra tydligaste och kraftigaste sätt betonat, och
han säger på ett ställe, att äfven om detta icke skulle komma
att genast föranleda till någon ändring, så skulle genom detta
försök de qvinliga telegrafisterna så småningom komma att tröttna.
Han är af den uppfattningen, att detta skall komma att leda
derhän, att personer af betjentgraden efter hand komma att ut¬
tränga de äldre qvinliga telegrafisterna från befordran. Detta vill
jag icke vara med om. I fjol yttrade jag mig mot de läkare¬
betyg, som fordras för qvinliga telegrafister vid sökande af ordinarie
befattning. Jag ansåg detta vara en orättvis fordran, och jag
hyser allvarliga farhågor för hvad framtiden skall bära i sitt
sköte, derest utskottets förslag i denna punkt bifalles.
På dessa och många andra skäl, som det skulle blifva för långt
att angifva, ber jag att på det varmaste få yrka bifall till reser¬
vationen.
Herr Fränekel: Det torde måhända vara nödvändigt att
fästa kammarens uppmärksamhet derpå, att de nu föreliggande
förslagen till stater för post- och telegrafverken skilja sig i så
måtto från hvarandra, att det i afseende å posten gäller hufvud¬
sakligen en aflöningsfråga, men att förslaget i afseende å tele¬
grafverket tillika innebär en organisationsfråga. Under sådana
förhållanden torde kammaren inse, att man vid behandlingen af
specielt den nu föreliggande frågan måste fästa afseende vid att
hvad som här är föreslaget har tillkommit till följd af verkets
utveckling och att denna verkets vidare utveckling måste åstad¬
kommas med minsta möjliga kostnad.
Hvad är nu frågans kärnpunkt, om man bortser från alla
känsloskäl, vare sig de gälla qvinnor eller kommissarier? Jo, det
är att vid åtskilliga telegrafstationer äro förhållandena sådana, att
enligt telegrafstyrelsens åsigt — och den borde man väl icke
här kunna rubba — det är nödvändigt att förse dessa med manliga
föreståndare. För detta ändamål har utskottet tillstyrkt, och nu
äfven kammaren beslutit, att 15 nya kommissarier skola anställas,
och att således ett antal nya kommissariestationer redan nu måste
inrättas. Men längre har telegrafstyrelsen ingalunda gått i afse-
19 N:o 18.
Lördagen den 15 Mars.
ende på ökadt antal kommissarier. Telegrafstyrelsen har ansett, Lönereglering
att när man står inför en så stor och dyrbar utveckling som att för telegraf-
förvandla ett stort antal stationer till stationer med manliga före- (£rlcf\
ståndare, så måste man tillse, i hvilken mån det är möjligt att
åstadkomma detta utan allt för stora kostnader. I detta fall har
telegrafstyrelsen tagit till mönster den väg, som jern vägsstyrelsen
inslagit redan för 30 år sedan, då på samma sätt när stationer¬
nas _ antal växte och man fann, att man med lägsta aflöning för
stationsinspektorer icke kunde tillfredsställa den klass af tjenste¬
man, som fick sådana platser, man måste gå längre ned för
att med de löner, som der kunde bestås, få personer, som
kunde vara nöjda och känna sig belåtna med sin ställning. Hvad
gjorde man då? Man inrättade de s. k. stationsmästarestationerna,
sådana, der personer, tillhörande betjentklassen, fingo samma be¬
fäl, som enligt reglementet tillhör en stationsinspektor, och detta
försök har, såvidt jag bär mig bekant, utfallit särdeles lyckligt.
Af 398 stationer, som år 1902 förefinnas vid statens jernvägar,
äro numera endast 179 stälda under befäl af stationsinspektorer’
under det att 219 förestås af stationsmästare. Man får väl så¬
ledes antaga, att resultatet har varit fullt efterföljansvärdt. Man
har ^ då _ inom telegrafstyrelsen tänkt sig, att man skulle kunna
inslå på en likadan väg, och man både inom telegrafstyrelsen
till och med i stor utsträckning föreslagit, att, då stationer behöfde
förvandlas till sådana som kräfde manliga föreståndare, man
redan nu skulle anställa sådana föreståndare ur betjentklassen.
Men på grund af invändningar, som gjordes inom komitén, och
icke minst på grund af den reservation, som afgafs af en erfaren
telegrafman, fann man i detta fall frågan så qvistig, att man
icke ansåg sig kunna tillstyrka mer än de 20 dylika stationer,
som nu äro föreslagna på försök, och om denna åsigt hafva tele¬
grafstyrelsen, Kongl. Maj:t och nu senast statsutskottets majoritet
förenat sig.
Det förefaller mig mycket besynnerligt, att de, som här
motsatt sig detta arrangement, icke gjort samma invändning re¬
dan vid behandlingen af postverkets stat. På sidan 41 i betän¬
kandet finner man mycket skarpt framhållen önskvärdheten af
att man för sådana tjenster, der icke större kompetens erfordrades,
skulle söka använda personer ur betjentklassen, och detta har
föranledt det ändrade anslag, som postverket begärt och som
kammaren för några minuter sedan godkänt. Nu står frågan på
samma punkt, och hvad har statsutskottet i detta fall sagt? Jo,
statsutskottet säger: »Hvad angår förslaget, att ett mindre antal
af dessa stationer skulle hädanefter erhålla manliga föreståndare
med lägre kompetens, än för kommissarierna är föreskrifven, har
utskottet ansett sig böra tillstyrka hvad härutinnan föreslagits,
hvarigenom möjlighet skulle vinnas att förvärfva erfarenhet an¬
gående förutvarande vaktbetjentes lämplighet såsom stationsföre-
N:o 18. 20
Lördagen den 15 Mars.
Lönereglering ståndare, helst som vid statens jernvägar, der stationsmästare af be-
för telegraf- tjentklass numera användas i stort antal, denna anordning lärer
verket. vjga^ sjg ändamålsenlig». Sedan refereras komiténs uttalande och
or Sv utskottet tillstyrker dessa 20 stationsmästare.
Nu har man velat göra troligt, att det skulle finnas åtskilliga
skäl emot ett sådant arrangement. Ja, hvarifrån uppgifvas då
dessa skäl? De komma icke ensamt från den qvinliga personalen
inom telegrafverket, som naturligtvis häri ser en försvårad möj¬
lighet till befordran, hvilket inom parentes sagdt är ett fullstän¬
digt misstag. Tv det lärer väl icke kunna bestridas, att telegraf¬
styrelsen bör vara den, som bedömer, när en station kräfver en
manlig föreståndare, och om detta sker på annat sätt eller afser
andra stationer än förslaget afser, så lärer detta väl icke öka
de qvinliga telegrafisternas utsigter till befordran. Men dessa mot¬
skäl komma äfven från annat håll, nemligen från tjenstemän-
nens, der man naturligtvis, lika ogerna som förut vid statens
jernvägar, ser en konkurrens från betjentklassen, som anses ega
mindre kompetens till dessa tjenster på grund af de fordringar,
som man stälde å deras innehafvare, när man till dem endast
befordrade tjensteman. Denna tjenstemännens afvoghet mot sta-
tionsmästarne kan jag förstå. Ty de kunna resonera så: hvar¬
för fordrar man af oss en viss kompetens, när man till ungefär
samma tjenst befordrar betjente med mindre kompetens. Enda
skilnaden är, att kompetensen är olika, men chefskapet för sta¬
tionen är detsamma.
Man har vidare sagt, att man genom inrättandet af dessa
tjenster skulle försvåra befordran för telegrafisterna och således
icke tillmötesgå dem i afseende å de möjligheter till befordran,
som för dem nu förefinnas. Ja, men jag vill fråga, huruvida man
icke kan vända den frågan om och se till, huruvida icke denna
betjentklass, inom hvilken det finnes ganska kompetenta personer,
som på grund af genomgångna kurser kunna vara lämpliga att
befordras, också kan hafva samma pretention på befordran. Jag
har nyligen fått reda på att inom telegrafverket användas numera
100—150 budbärare, beroende på korrespondensens storlek. Månne
icke äfven från detta håll kunde framställas fullt berättigade
pretentioner på befordran?
Då jag sålunda måste ställa mig på den ståndpunkten, att
frågan är en organisationsfråga i sammanhang med den nya
stora organisationen, så kan jag med skäl fråga, om det kan
vara klokt att förhindra telegrafstyrelsen att i detta fall ställa så,
som telegrafstyrelsen anser vara lämpligt och ekonomiskt. Jag
tror för min del, att vid den förberedande behandlingen af denna
organisationsfråga, då man haft att bemöta den reservant, som
varit af motsatt åsigt, det visat sig att de skäl, som talat för
anställande af detta försök, vägt mera än de känsoskäl, som här¬
vidlag kunnat spela in och som grunda sig på den föreställningen,
Lördagen den 15 Mars.
21 N:o 18.
att man genom detta arrangement skulle hindra den qvinliga Lönereglering
personalen vid telegrafverket att för framtiden komma i åtnju- f6r tekgraf-
tande af samma ställning som hittills. Det torde icke kunna för- (Forts )
nekas, att om man också måste erkänna, att qvinnors använd- v
ning inom telegrafverket i den utsträckning, som den fått, varit
både nyttig och lämplig, så bör detta dock icke få förhindra, att
tjensten inom telegrafverket skötes på ett sätt, som kan uppfylla
både statsverkets och allmänhetens fordringar, och att man i
första rummet måste taga hänsyn till telegrafstyrelsens mening i
detta afseende.
De herrar, som fruktat, att detta försök skulle komma att
medföra fortsatta försök på samma område, måste i sådant fall
medgifva, att då har ju telegrafstyrelsen haft skäl att göra ett
försök; ty då medför det ju fördelar, om det tyckas, och medför
äfven ekonomisk besparing, som manar till efterföljd.
På dessa skäl ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Grefve Taube: Vore det här meningen att utesluta eller
utestänga qvinnorna från telegrafverkets tjenst, så skulle jag
vara den förste att motsätta mig en sådan åtgärd. Jag anser
emellertid, att så icke är fallet, utan att det här gäller att ersätta
dem med män på sådana platser, der telegrafstyrelsen anser sig
vara bättre betjent af manlig personal.
Det har förut talts om dessa stationsmästare. Min erfaren¬
het är den, att de mycket väl fylla sina platser och att de äro
till stort gagn i många afseenden för det verk, der man har så¬
dana personer anstälda.
Dessutom kan jag icke underlåta att nämna, att jag tycker
det vara bra hårdt för detta stora antal telegrambärare, om man
icke skulle kunna bereda dem någon möjlighet till framtid i det
verk, der de komma in vid så unga år, utan om de, när de
komma till ynglingaåldern, ovilkorligen skola släppas derifrån och
kastas ut i verlden för att skaffa sig en ny sysselsättning. Detta
innebär för mig icke något tilltalande, i synnerhet då det blott är
fråga om att bereda ett så litet antal, som här afses, en förmån¬
ligare framtid såsom föreståndare.
Det har här äfven framhållits, att den bristande språkkun¬
skapen skulle utgöra en så stor svårighet. Ja, jag erkänner
villigt, att det är ett stort plus. Men jag vill först "och främst
nämna, att vid jernvägarne och dess telegraf hafva vi anstälda
massor af unga pojkar, hvilka på ett både för verket och för
allmänheten fullt tillfredsställande sätt sköta sina tjensteålig-
ganden.
Det har nu sagts, att telefoneringen kommer till, och att till
stationen komma utländska telegram, som skola telefoneras. Ja,
det må nu sägas, och på det svarar jag med en fråga: äro tele-
grafisterna språkkunniga, så att de kunna detta? Derpå tvifla!-
N:o 18. 22
Lördagen den 15 Mars.
Lönereglering jag, ty jag tror, att teiegrafisterna i allmänhet — för resten mycket
1f°rverket ^ klokt och förståndigt — rekryteras ur en samhällsklass, der man
(Forts!) är så språkkunnig, att man kan uppfylla dylika fordringar,
utan att frågan om de utländska telegrammen, som skola tele¬
foneras, får rangeras på ett eller annat sätt.
Jag anser således, att frågan icke gäller att utestänga ett an¬
tal qvinnor från telegrafverkets tjenst, utan endast att anställa
stationsmästare i stället för kommissarier på de platser, der tele¬
grafstyrelsen anser sådant lämpligt, och då det nu endast är
fråga om att på försök anställa 20 stationsmästare, samt då striden
således icke står mellan qvinnor och män, utan mellan billiga
stationsmästare och dyrare kommissarier, så får jag yrka bifall
till utskottets förslag.
Friherre Sparre: Jag har blifvit uppkallad af en talare på
vestgötabänken, som beskylde mig för att hafva citerat felaktigt.
Jag håller här i min hand »underdånigt betänkande» af post-
och telegrafkomitén, andra delen och läser! der på sidan 357 i
herr Wennmans reservation: Emot hvad uti motiveringen före¬
kommer rörande qvinnornas olämplighet såsom föreståndare för
sådana stationer, der skyldigheter förekomma beträffande linie-
underhållet, der reparatörer finnas anstälda under stationsföre-
ståndarens befäl och der upplysningar skola lemnas allmänheten
angående telefonförhållanden, finnas väl flera erinringar att göra,
ehuruväl äfven reservanten har den uppfattning, att, i den mån
göromålen vid en station blifva mera mångartade och så att säga
yttre, en manlig föreståndare i allmänhet bör reda sig bättre än
en qvinlig. Jag ber att få nämna, att jag citerat detta för att
visa, att äfven reservanten inom komitén, som så kraftigt mot¬
arbetat stationsmästareförslaget, likväl har samma uppfattning
som de öfriga ledamöterna, att det finnes flere stationer, der det
behöfves manliga föreståndare.
Jag kunde gerna hafva läst upp några sidor till, om jag
hade trott, att det intresserat herrarne. Men jag ansåg det icke
behöfligt för hvad jag ville bevisa.
Jag sade för öfrig!, att, om Riksdagen af slår detta förslag,
så kommer telegrafstyrelsen att gå just den väg, som herr Wenn-
man tänkt sig, nemligen att söka få vissa telegrafstationer skötta
af telegraf kommissarier. Jag bestrider således, att jag citerat
orätt; det var blott detta jag ville hafva sagdt.
Herr Rodhe: Jag har i denna fråga icke kunnat annat än
ställa mig på reservanternas sida. De skäl, som bestämt mig
härför, skall jag be att få på följande sätt i korthet samman¬
fatta. De äro: först och främst att jag anser det innebära en
grof orättvisa mot de qvinliga teiegrafisterna, om de skulle genom
att utestängas från de stationer, som nu skulle lemnas åt stations-
Lördagen den 15 Mars.
23 N:o 18.
mästarne, utestängas från möjligheten till en befordran, af hvil-Lönereglering
ken de gjort sig väl förtjena; vidare att jag anser det vara i hög ^örv^g[a^
grad betänkligt att sänka bildningsnivån hos den kår, hvarom (Forts.)
fråga är; vidare att det torde vara alldeles nödvändigt, att god
språkkunskap finnes hos personalen å en stor del af dessa sta¬
tioner, der förekomsten af utländska telegrammer, trots hvad som
här blifvit sagdt, ofta lärer vara högst betydlig — och klart är,
att sådana telegram endast med stor svårighet kunna befordras
utan att sådan språkkunskap är för handen, särskildt om de skola
befordras genom telefon -—; vidare att tillsynen öfver byggnader
och inventarier, såvida den icke kan ega rum genom de qvinliga
telegrafisterna, mycket väl kan utöfvas genom vederbörande
distriktsingeniörer och inspektörer; samt slutligen att utsigt
till befordran för telegrambärare alldeles icke saknas, äfven om
de icke kunna komma i åtnjutande af nu ifrågavarande platser,
då, enligt hvad byråchefen Wennman upplyst, de kunna befor¬
dras till inkasserare, materialvakter, apparatjusterare, reparatörer
och dylikt.
På dessa skäl ber jag att få yrka bifall till reservationen.
Herr Almström: Jag ber att till kammaren få hemställa,
huruvida större kännedom om det sätt, hvarpå arbetet inom
telegrafverket lämpligast bör skötas, är att söka hos reservanterna
inom statsutskottet än hos telegrafstyrelsen och den komité, som
Kongl. Maj:t tillsatt för att utarbeta förslag till ny stat för ver¬
ket. För min del anser jag, att Riksdagen beträder en origtig
väg, om den icke rättar sig efter de sakkunnige, utan låter leda
sig af känslostämningar, som visserligen, i vissa fall kunna vara
berättigade, men som i det föreliggande icke motväga de skäl,
som finnas för det af Kongl. Maj:t framstälda förslaget.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende på förevarande del af aflöningsstaten för telegraf¬
verkets stationer yrkats, dels att hvad utskottet hemstält skulle
bifallas, dels ock, af herr Billing, att kammaren måtte bifalla
utskottets hemställan med den ändring, att dels i berörda stycke
af staten skulle utgå orden »eller stationsmästare, de senare högst
20», dels ock i anmärkningen under stycket orden »och stations¬
mästare ega» utbyttes mot »eger».
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan, hvilken förnyades, vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
N:o 18. 24
Lördagen den 15 Mars.
Lönereglering Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
^verket^ oc^ anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
(Forts.)
Den, som bifaller hvad statsutkottet i utlåtandet n:o 7 punk¬
ten 5 Afdelningen I A mom. 3 angående aflöningsstaten för sta¬
tionerna under rubriken Stationsföreståndare hemstält i afseende
på 100 telegrafister eller stationsmästare, de senare högst 20,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles utskottets ifrågavarande hemställan med
den af herr Billing föreslagna ändring, att dels i berörda stycke
af staten utgå orden »eller stationsmästare, de senare högst 20»,
dels ock i anmärkningen under stycket orden »och stationsmästare
ega» utbytas mot »eger».
Omröstningen företogs och vid dess slut, sedan jemväl den
förseglade sedeln öppnats, befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 60;
Nej — 61.
Framställningen angående aflöningsstaten för stationerna under
rubriken »Biträdande tjenstemän» i afseende på 255 telegrafister.
Herr Billing: Utskottet har i denna punkt gjort en för¬
ändring i Kong! Maj:ts förslag beroende på en enskild motion.
Men då utskottets förslag sammanhänger med den punkt, hvari
kammaren nu fattat beslut — antalet telegrafister hade höjts
med tanke på att utskottet föreslagit indragning af 20 qvinliga
stationer —, så anser jag för min del, att det numera icke är
skäl att hålla på de föreslagna 255 telegrafisterna, utan hemställer
jag, att kammaren i anledning af sitt nyss fattade beslut måtte
i denna punkt bifalla Kong! Majrts förslag oförändradt.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande föreliggande del af aflöningsstaten för
telegrafverkets stationer endast yrkats, att kammaren, med afslag
å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig från Kong! Maj:ts
förslag i denna del, skulle godkänna Kong! Maj:ts ifrågavarande
förslag utan förändring.
25 N:o 18.
Lördagen aen 15 Mars.
Härefter gjordes propositioner, först på bifall till hvad ut* Lönereglering
skottet hemstält samt vidare på godkännande af nyssnämnda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med ja (Forts.)
besvarad.
Återstående delar af mom. 3.
Utskottets hemställan bifölls mod den ändring, som föran¬
leddes af kammarens beslut vid behandlingen af de förut genom¬
gångna delarne af förevarande moment.
Mom. 4.
Herr Nyström, Carl: Herr grefve och talman! Äfven med
risk, att de, som hafva talat för qvinnans rätt i nu förevarande
afseende, skola få en förnyad beskyllning för att vara för myc¬
ket känslofulla och svärmiska, nödgas jag fästa uppmärksamheten
på ett förhållande, som afser anslagen under denna rubrik. Jag
skall dock icke göra något yrkande, ty sådant kan här icke ifrå¬
gakomma.
Först och främst ber jag att få frambära ett tack för allt
hvad som är åtgjordt i fråga om dessa tjenster, men för det andra
vill jag för kammaren påpeka det egendomliga sätt för aflöning,
som förekommer vid lokaltelefonen. Man har funnit, huru be¬
svärligt det skulle vara att för ett sådant slags tjenster belasta
sig med underhållet för en qvinna — låt oss säga det under nästan
hela hennes lifstid, alltså äfven under den tid, då hon måhända
skulle vara mindre tjenstduglig, och man har derför i stället
hittat på ett sätt, som onekligen är mycket praktiskt. Denna
qvinna anställes blott på fem års tid; efter dessa fem år skall
hon lemna tjensten och får då såsom respenningar en viss summa,
med hvilken hon sedermera får försöka att taga sig fram i
lifvet, så godt hon kan. Jag kan icke klandra detta aflönings-
sätt, då det ses från telegrafverkets synpunkt; det är ytterst prak¬
tiskt och ytterst effektivt. Men jag fick en anledning att begära
•ordet, då för några minuter sedan en talare här framhöll, att de
eventuella stationsmästarne genast, i och med det de lemnade
telegrafverket, skulla kastas ut i verlden och nödgas söka nya
sysselsättningar. Just så resonerar man här också: dessa tele¬
fonister skola kastas ut i verlden och söka nya sysselsättningar
med hjelp af de 300 kronor, som de få med sig på färden.
Herrarne kunna väl finna, att, sedan de uppoffrat en så stor del
af sin ungdomstid, deras ställning kanske icke är alltför afunds¬
värd. Från statens < synpunkt, från telegrafverkets synpunkt är
emellertid detta ett godt sätt, och jag kan heller icke säga, att
dessa qvinnor äro i mycket sämre ställning än en hop qvinnor i
andra anställningar, Indika få arbeta några år och sedan erhålla
N:o 18. 26
Lördagen den 15 Mars.
Lönereglering afsked. Men nog har man rättighet att säga, att detta är ett
tlerket^ Praktiskt sätt, som har sin betänkliga sida. Man köper ungdoms¬
korts.) kraften och frigör sig från följderna af den tilltagande ålder¬
domssvagheten.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i nu föredragna moment hemstält
TJnderafdelningarna JB—I).
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Slutmeningen.
Herr Billing: Jag ber att få yrka bifall till denna punkt,
men med den förändring af siffran, som föranledes af kamma¬
rens beslut vid punkten A 3.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, godkändes
slutmeningen med den förändring af anslagssumman, som följde
af kammarens beslut vid behandlingen af mom. 3 i underafdel-
ningen A.
Ingressen.
Godkändes i hvad den ej afgjorts genom kammarens beslut
vid behandlingen af förut genomgångna delar af af delningen I.
Afdelningen II.
Utskottets hemställan bifölls.
Afdelningen III.
Herr Billing: Jag ber att få yrka bifall till det föredragna
momentet med den förändring, som är en nödvändig följd af
kammarens beslut i punkten I.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kam¬
maren utskottets hemställan i afseende på afdelningen III med
den ändring, som föranleddes af kammarens beslut i afseende
på afdelningen I A mom. 3.
Afdelningen IV.
Utskottets hemställan bifölls.
Lördagen den 15 Mars.
27 N:o 18.
Punkten 6.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 7.
Mom. a).
Herr statsrådet Westring: Herr talman, mina herrar! Då Angående
chefen för civildepartementet för närvarande är upptagen i An- aflöning å\t en
dra Kammaren, der denna hufvudtitel samtidigt behandlas, skall xristine-
jag anhålla att för några ögonblick få taga kammarens upp- hamns
märksamhet i anspråk för att angifva de skäl, som föranledt hospital.
regeringen att framlägga förevarande, af statsutskottet afstyrka
förslag.
Förslaget afser, att vid Kristinehamns hospital skulle an¬
ställas en underläkare med en lön af 2,000 kronor jemte vissa
naturaförmåner. Statsutskottet har afstyrkt detta förslag under
anförande allenast, att utskottet icke funnit sig öfvertygadt om
nödvändigheten af att inrätta en sådan tjenst. Jag har nu vis¬
serligen icke någon förhoppning om att kunna bibringa kam¬
maren öfvertygelsen om en sådan nödvändighet, men jag skall
dock anhålla att få med några ord utveckla de skäl, som kunna
tala för förslaget.
Det är ju icke synnerligen lätt att bevisa nödvändigheten af en
ifrågasatt ny tjenst. En god ledning för bedömande af den nu
ifrågavarande tj enstens behöflighet bör man dock kunna vinna
genom en jemförelse med de förhållanden, som ega rum vid
andra hospital inom riket.
Kristinehamns hospital var ursprungligen afsedt för ett
patientantal af 300. Sedermera hafva tillkommit länspaviljonger,
med utrymme för 24 patienter, och i en senare punkt af detta
betänkande har statsutskottet tillstyrkt Kongl. Maj:ts framställning
om uppförande af en s. k. kolonibygnad vid hospitalet, hvilken
skulle rymma 29 patienter. Patientantalet kommer således att
sammanlagdt utgöra 353. För dessa 353 patienter finnas för
närvarande två läkare, nemligen öfverläkare och en biträdande
läkare; på hvardera läkaren komma således 176,5 patienter.
Sammanställer man härmed motsvarande siffror för de öfriga
hospitalen inom riket, kommer man till följande resultat. I Gö¬
teborg är antalet patienter för hvarje läkare 87,6, i Iiernösand
112,5, i Lund 129,3 i Piteå 150, i Stockholm 90, i Upsala 148,6
och i Yexiö 110. Vid alla öfriga hospital inom riket är således
förhållandet mellan läkarekrafter och patientantal gynsammare
än vid Kristinehamns hospital.
Nu föreligga i sjelfva verket omständigheter, som föranleda
dertill, att vid Kristinehamns hospital erfordras ett proportionsvis
N:o 18. 28
Lördagen den 15 Mars.
Angående större antal läkare än vid de öfriga hospitalen. Såsom herrarne
Underläkare ^a^va sh? bekant, har under de senare åren hospitalvården i
vid Kristine- väsentlig män förändrats. Man har öfvergifvit det gamla syste-
hamns niet, då man ständigt höll patienterna instängda i deras celler,
hospital, och öfvergått till ett mera fritt behandlingssätt: man låter nu
(Forts.) patienterna, så vidt möjligt är, vistas ute i umgänge med sina
medpatienter. Jag behöfver icke påvisa för kammaren, hvilka
företräden ett sådant system eger. Det är ju först och främst
klart, att det är ett betydligt framsteg i humanitet, som detta nya
system innebär. Men systemet har också visat sig vara synner¬
ligen verksamt; man vinner dermed i mycket flera fall den för¬
bättring, som med hospitalsvården afses. Jag erinrar i detta
sammanhang om att vården vid våra hospital i främsta rummet
afser, icke att bereda skydd för dem, som äro obotligt sjuka,
utan att upptaga och vårda dem, hvilkas tillstånd gifver någon
förhoppning om förbättring.
Det förhåller sig nu så, att detta system har vid ingen af
hospitalsanstalterna i riket kommit till användning i samma ut¬
sträckning som vid hospitalet i Kristinehamn. Under en följd
af år har systemet der tillämpats med stor energi och med göda
verkningar. I den kong! propositionen för i år har föreslagits,
att vid hospitalet skulle anläggas ytterligare en kolonibygnad,
af sedd just för uteslutande användning och vidare utveckling af
detta fria system. Statsutskottet har tillstyrkt bifall till förslaget
i fråga, och det är således all anledning att hoppas, att det skall
komma till utförande. Men det ligger ju i öppen dag, att detta
behandlingssätt kräfver ofantligt mycket större arbete icke blott
af betjeningen, som närmast har hand om de sjuka, utan fram¬
för allt af dem, som leda vården i dess helhet, nemligen läkarne.
Då nu detta system i särskildt stor omfattning tillämpas vid
Kristinehamns hospital, torde det vara gifvet, att just der behof-
vet af ytterligare läkarekrafter skall vara synnerligen känbart, i
all synnerhet vid det förhållande, som jag förut relaterat, eller
att läkarekrafterna der äro jemförelsevis mindre än vid andra
hospital inom riket. Om man vill utveckla och befordra detta
system, torde det således förefinnas all anledning att till hospitals-
styrelsens förfogande ställa de läkarekrafter, som ansetts ound¬
gängligen nödiga, för att systemet skall på ett tillfredsställande
sätt verka.
Detta är i korthet de skäl, som föranledt förslaget till detta
visserligen ej stora, men med hänsyn till ändamålet ganska vig¬
tiga anslag. Det vore tillfredsställande, om kammaren ville be¬
hjerta dessa skäl.
Herr Billing: Herr grefve och talman, mina herrar! Den
siste högt ärade talaren har motiverat det förslag, som utskottet
här afstyrkt, hufvudsakligen med eu jemförelse mellan patienter-
Lördagen den 15 Mars.
2? N:o 18.
nas antal vid Kristinehamns hospital och vid andra hospital. -— Angående
Jag ber om förlåtelse, men jag höll på att mista koncepterna, då Underläkare
jag såg alla vermländingarne begära ordet; det var så utmärkt ko- vid Kristine-
miskt. Jag vet icke om jag nu skall taga dem alla på en gång hamns
eller nöja mig med herr statsrådet. — Nu återgår jag till ämnet, hospital.
Herr statsrådet ville motivera bifall till Kongl. Maj:ts förslag (Forts.)
med en jemförelse mellan patientantalet vid Kristinehamns och
andra hospital. Gent emot detta ber jag blott att få anmärka,
att om också för ett visst antal patienter det är nödvändigt att
hafva ett visst mått af läkarekrafter, så är dermed icke bevisadt,
att man nödvändigt behöfver skaffa nya läkare, derför att pati¬
enternas antal blir något större. Har jag endast — jag tager nu
blott ett löst exempel — 30 patienter, behöfva dock dessa nöd¬
vändigtvis en läkare. Om nu 30 patienter tillkomma, är dermed
icke ådagalagdt, att det behöfves två läkare; och efter de upp¬
lysningar, statsutskottet inhemtat, skulle det med afseende å pa¬
tientantalet icke vara så nödvändigt att anställa en tredje läkare
vid Kristinehamns hospital.
Herr statsrådet anförde vidare såsom skäl för Kongl. Maj:ts
proposition och emot utskottet, att vid Kristinehamns hospital
skulle tillkomma ytterligare 29 sjukplatser och att detta sålunda
borde föranleda inrättandet af en ny läkarebefattning. Häremot
ber jag att få anmärka, att dessa 29 platser icke ännu finnas
och att således detta icke kan vara något motiv för innevarande
års Riksdag att bevilja anslag till en ny läkareplats; denna
fråga bör först då framkomma och blifva pröfvad, när verkligen
denna nya sjukafdelning tillkommer.
Jag tror, att Riksdagen bör sentera. statsutskottets noggrannhet
vid pröfningen, så snart fråga blir om att inrätta nya tjenste-
befattningar; ty i allmänhet, när man inrättar en ny tjenste¬
befattning, inrättar man i sjelfva verket icke en, utan många,
derför att den ena kommer att med konseqvensens makt draga
med sig åtskilliga flera. Statsutskottet beräknade, att om nu en
tredje läkare anställes vid Kristinehamns hospital, kan det icke
dröja så länge, förrän anspråk framkomma på anställande af en
tredje läkare äfven vid andra hospital.
Härtill kommer slutligen ett skäl, hvilket Riksdagen, efter
hvad jag tror, skall sentera. Styrelsen för Kristinehamns hospital
har sjelf icke formulerat sin önskan i kraf på en underläkare,
utan styrelsen har föreslagit en amanuens. I denna skilnad
tycker sig statsutskottet finna en antydan om en tankegång, som
gjort sig gällande inom utskottet sjelft. Skulle det visa sig verk¬
ligen vara nödvändigt, att en tredje läkare anstäldes vid hospi¬
talet i Kristinehamn, så borde, enligt hvad statsutskottet ansett,
detta behof snarare tillgodoses på det sätt, att vid hospitalet an¬
stäldes en yngre läkare, en medicine kandidat eller ung medicine
licentiat, icke för att der få fast plats, utan för att få tillfälle att
N:o 18. 30
Lördagen den 15 Mars.
Angående
aflöning å,t ei
underläkare
vid Kristine¬
hamns
hospital.
(Forts.)
deltaga i vården af sinnessjuka. Om vid hospitalen anstäldes
1 såsom tredje man en sådan yngre läkare, som der icke blefve
ordinarie eller fast, utan sedan komme ut i praktik på annat
håll, så skulle häraf följa den stora fördelen, att här och der i
landsorten funnes läkare, som under någon tid praktiserat vid
ett hospital och således hade samlat sakkunskap och erfarenhet i
fråga om att behandla dessa många sinnessjuka, som icke vistas på
hospitalen, utan äro spridda rundt omkring i landsorten.
Detta har varit skälen för utskottets förslag, till hvilket jag
anhåller att få yrka bifall.
Herr Säve: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag skulle
hafva känt mig afskräckt af den senaste ärade talarens hänvisning
på min egenskap att vara vermländing från att yttra mig i
denna fråga, som tyckes närmast beröra Vermland, om det icke
förhölle sig så, att frågan dock icke blott berör Vermland, utan
ganska stora delar af riket i öfrigt. Men äfven bortsedt från
min ställning som vermlandsrepresentant, har jag en särskild an¬
ledning att i detta fall förorda Kongl. Maj ds proposition, och det
är den, att enligt min öfvertygelse uppgiften för våra hospital väl
dock icke allenast är att vara förvaringsorter för de stackars
menniskor, som blifvit sinnessjuka, utan äfven den att sörja för
patienternas återställelse till fullständig helsa. Nu förefaller det
mig alldeles uppenbart, att det är statsmakternas skyldighet att
lika mycket tillmötesgå det senare behofvet som det förra; och
det förefaller mig också vara alldeles klart, att, om man skall söka
vinna något i det senare syftet, man icke får vara för njugg,
när det är fråga om att tillgodose patienterna med erforderlig och
sakkunnig läkarevård.
Den föregående ärade talaren har fäst uppmärksamheten
derpå, att vederbörande hospitalsdirektion tänkt sig, att den
brist i läkarekrafter, hvaraf hospitalet för närvarande lider, skulle
kunna fyllas genom förordnande af en amanuens. Det framgår
emellertid af medicinalstyrelsens och af herr civilministerns yttrande,
att de anse, att bristen icke kan dermed afhjelpas, och jag tror,
att denna uppfattning är den rigtiga. Det går ju mycket väl
för sig att vid hospitalsinrättningar, som äro anlagda i rikets uni¬
versitetsstäder, engagera amanuenser, ty det ligger i dessa amanu¬
ensers intresse att få sådana tillfälliga förordnanden för att der¬
igenom blifva satta i tillfälle att på ett relativt billigt sätt uppe¬
hålla sig vid universitetet och fullfölja sina medicinska studier.
Men vid hospitalen i landsorten torde sådana amanuensförord¬
nanden ej blifva eftersträfvade. I allt fall vågar jag hemställa
till herrarne, huruvida icke för den art af sjukdomar, hvarom
här är fråga, dock tarfvas, icke en läkare med ofullbordade
medicinska studier, utan en fullt utbildad sådan. Enligt min
uppfattning är psykiatri ett område inom läkarevetenskapen, der
Lördagen den 15 Mars.
31 N:o 18.
snarare en högre grad af speciella insigter tarfvas, än hvad inom Angående
andra områden är fallet. åkare
Den senaste ärade talaren anmärkte, att den naturliga konse- vi(j Kristine-
qvensen deraf, att Riksdagens beslut i denna fråga utfölle i öfver¬
ensstämmelse med Kongl. Maj:ts proposition, skulle blifva den,
att man äfven från andra hospital komme att framställa yrkanden
att bekomma en tredje läkare. Jag får då säga, att jag ser intet
ondt i detta. Skulle vederbörande hospitalsstyrelser, för den hän¬
delse de vilja införa den metod med afseende å patienternas be¬
handlingssätt, som nu med sådan framgång tillämpas vid Kristine¬
hamns hospital, anse det nödvändigt, att läkarekrafterna vid deras
hospital förstärkas, så ser jag icke något ondt i att hos Riksdagen
kraf framställas om anslag af ytterligare medel för anskaffande
liamns
hospital.
(Forts,)
af dessa ökade läkarekrafter.
Den föregående ärade talaren fäste uppmärksamheten der¬
på, att så många vermländingar begära ordet. Jag vill då i detta
sammanhang säga, att det icke är underligt, att vi känna oss
särskildt manade att här förorda bifall till Kongl. Maj:ts pro¬
position, då vi, alldenstund sjukvårdsanstalten är belägen inom
det län, som vi hafva äran att representera, torde hafva något
bättre kännedom om det sätt, hvarpå anstalten verkar, än de,
som icke tillhöra den trakt, der hospitalet är beläget. Så myc¬
ket tror jag vi äro berättigade att säga, att man inom vår ort
är allmänt öfvertygad om de stora förtjenster, som öfverläkaren
och sjukvårdsinrättningen i det hela inlägga med afseende å
vinnandet af det vackra och höga syfte, som blifvit inrättningen
anvisadt.
Jag ber att få yrka på bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Wester: Herr vice talman, mine herrar! I likhet med
den föregående talaren skall äfven jag anhålla att få yrka bifall
till Kongl. Maj:ts proposition i denna fråga, och detta hufvud¬
sakligen på de skäl, som redan blifvit från statsrådsbänken an¬
förda.
Den ärade statsutskottsmedlemmen yttrade nyss, att man
skall sentera den noggranna pröfning, som statsutskottet under¬
kastar frågorna. Ja, i detta yttrande tror jag att vi i allmänhet
kunna instämma, och våra beslut bära ju ofta vittnesbörd derom,
men tyvärr icke alltid; och hvad särskildt denna fråga beträffar,
kan jag icke godkänna den pröfning, som statsutskottet har un¬
derkastat densamma. Att läkarevården vid Kristinehamns hospi¬
tal är otillräcklig, lära alla, som känna förhållandena på platsen,
väl kunna intyga, och det se vi äfven af det cirkulär, som i dag
kommit oss till banda angående patientantalet vid de olika hospi¬
talen. Deraf framgår nemligen, att Kristinehamns hospital har
större patientantal än något annat hospital, der det finnes endast
en biträdande läkare. Lunds, Upsala och Stockholms hospital
N:o 18. 32
Lördagen den 15 Mars
Angående
aflöning åt en
underläkare
vid Kristine¬
hamns
hospital.
(Forts.)
hafva ju flera patienter, men der finnas också redan två biträ¬
dande läkare. Derjemte ber jag få vitsorda den utmärkta be¬
handlingen vid Kristinehamns hospital, ett förhållande, som är
väl kändt och erkändt inom provinsen.
Jag vågar hoppas, att Första Kammaren väl skall inse det
behjertansvärda i denna fråga; och då anslaget är så jemförelse¬
vis ringa som det nu föreliggande, ber jag, herr vice talman, att
få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Almén: Herr vice talman! Mine herrar! Jag erkän¬
ner villigt och upprigtigt, att ganska goda skäl blifvit anförda
för anställande af en tredje läkare vid Kristinehamns hospital.
För min del är jag dock öfvertygad, att bättre skäl tala för stats¬
utskottets yrkande om afslag. Jag har hört de anförda skälen
för Kongl. Maj:ts förslag förbättrade och förstärkta genom hvad
i dag anförts från statsrådsbänken. Då jag nu vill till gransk¬
ning upptaga några af dessa skäl, sådana de från olika håll och
äfven af de siste talarne anförts, skall jag söka fatta mig kort,
utan .att dock förbigå något af hufvudsaken.
Ofverläkaren vid Kristinehamns hospital har i sitt förslag,
som accepterats ej blott af direktionen — och deri ligger ingen¬
ting ovanligt, ty man har sällan sett, att, om en öfverläkare
begär något anslag, direktionen icke är med derom — utan äfven
af medicinalstyrelsen och Kongl. Maj:t. Man har härvid gått ut
ifrån den stora omsättning, som egt rum vid Kristinehamns
hospital. Medicinalstyrelsen har emellertid delvis korrigerat öfver-
läkarens uppgifter och fäst uppmärksamheten derå, att, då ett
hospital är nytt och alla platser skola beläggas, omsättningen
gifvetvis till en början blir stor. Vidare är att märka — hvad
ingen här framhållit — att med tillkomsten af de nya asylerna
i Lund, Vadstena och Upsala en mängd patienter öfverflyttats
från Kristinehamns hospital till dessa asyler och deribland åtskil¬
liga svårskötta patienter, som förut i Kristinehamn vållat mycket
besvär. Jag tror derför, att man vid beräkningen af erfordeliga
läkarekrafter bör utgå från antalet befintliga sjukplatser och icke
från en omsättning, som får antagas vara helt tillfällig och ej
framdeles återkommande, så framt ej allt fort byggas nya asyler.
Om man nu åter jemför patientantalet i Kristinehamn med
antalet läkare derstädes, så vill jag gerna erkänna, att, med den
beräkning som herr statsrådet gjorde och med hvilken han kom
till ett antal af 175 patienter på hvar läkare, detta blir väl mycket.
Men det är att märka, att man då inberäknar äfven den
nya upptagningsanstalten, som här inrättats af Vermlands läns
landsting. Vid dess tillkomst hördes både ofverläkaren och direk¬
tionen vid detta hospital, men då yttrades af dem ej ett ord om
att denna anstalt möjligen skulle föranleda behof af förstärkta
läkarekrafter; och de borde väl vid afgifvandet af sina yttranden
Lördagen den 15 Mars..
33 N:o 18.
haft vaket öga för de möjliga följderna af anstaltens inrättande, Angående
så att ej Riksdagen och Kongl. Maj:t skulle blifva narrade, dåd aflöning åt en
biföllo förslaget om anstaltens inrättande. vidKristine
Slutligen nämndes det, att läkarekraftema vid detta hospital hamns™
komme att blifva mycket mera upptagna, då den nya koloni- hospital.
afdelningen snart, såsom äfven jag hoppas, kommer till stånd. (Forts.)
Men de patienter, som komma att öfverflyttas dit, äro sådana
beskedliga, som kunna användas till arbete — framför allt jordbruks¬
arbete. Att vid denna nya afdelning behöfves ökad tillsyn, vill
jag icke förneka, men journalföringen blir der ej vidare besvär¬
lig. Den ökade tillsynen kommer mest att gälla ledningen af
arbetena och således att betunga i första rummet sysslomannen
och öfverläkaren. Men dessa få ju också förstärkning af arbets¬
krafterna vid anstalten genom uppförande af en bokhållare å
ordinarie stat.
Herr statsrådet framhöll särskild!, att det nya system för de
sjukas behandling, som följdes vid Kristinehamns hospital, skulle
kräfva så betydligt ökade läkarekrafter. Ja, mine herrar, jag
måtte vara temligen okunnig på detta område, enär jag icke sett,
att man vid Kristinehamns hospital följer något annat och bättre
system än vid rikets öfriga hospital. Det system som följes består
i att bereda patienterna mera frihet och framför allt i upprät¬
tandet af öfvervakningsanstalter; men detta har äfven skett öfver¬
allt annorstädes, dock utan nybyggnader. I Kristinehamn har
det vissa tider varit nästan sämre stäldt med vården af en del
sjuka än annorstädes. Ehuru detta hospital är uppfördt för 300
patienter, vägrade öfverläkaren att mottaga så många, och direk¬
tionen gick med honom; han förklarade, att patienterna måste
fördelas efter sjukdomens beskaffenhet och att då derigenom alla
celler voro upptagna, han ej kunde mottaga flera patienter. Medi¬
cinalstyrelsen ålade honom emellertid, att mottaga det bestämda
antalet. Det visar ej på något vidare präktigt system, då patien¬
terna varit så illa fördelade, att öfverläkaren ej kunde taga emot
det bestämda antalet patienter, utan ville låta svårhandterliga pati¬
enter förblifva ute på bygden, kanske i usla kojor, der ej någon
ändamålsenlig vård kunde lemnas.
Då jag nu går till denna jemförelse mellan patientantalet
och läkareantalet i Kristinehamn och annorstädes, så borde från
jemföreisen uteslutas hospitalen i Lund, Upsala och Stockholm,
Indika äro de enda, der man visserligen har ej blott öfverläkare
och en biträdande läkare, utan äfven amanuens eller, som det i
Upsala kallas, eu andre biträdande läkare. Detta enär det större
antalet läkarekrafter vid dessa hospital har tillkommit derför, att
öfverläkaren der tillika har undervisningsskyldighet för blifvande
läkare, men ingalunda på grund af antalet patienter. Jemför jag
sedan patientantalet och läkareantalet vid öfriga anstalter med
förhållandena i Kristinehamn, så finner jag, att exempelvis vid
Första Kammarens Prot. 1902. N:o 18. 3
N:o 18.
Angående
aflöning åt en
underläkare
vid Kristine¬
hamns
hospital.
(Forts.)
34 Lördagen den 15 Mars.
asylerna vid Upsala och Lund finnas 800 patienter på tre läkare,
och man har sålunda der ansett det tillräckligt med en läkare
på 266 patienter. Man kan invända, att asylpatienter äro lättare
att sköta än hospitalspatienter. Detta är sant, och äfven journal-
skrifningen är lättare vid asylerna. Men är det sant, hvad jag
nyligen läst i en tidning — Svenska Dagbladet för den 31 inne¬
varande mars-—, att medicinalstyrelsen hos Kongl. Maj:t gjort hem¬
ställan om ändringar i sinnessjukvården vid Vexiö hospital under
åberopande att bortåt 80 X af hospitalpatienterna der som annorstä¬
des äro, menskligt att döma, obotliga, och bland dessa ett mycket stort
antal är jemförelsevis lättskött och oförargligt och derför ej behöfver
vårdas å hospital, utan i stället skulle kunna utackorderas för högst
1 krona om dagen •— så följer deraf, att dessa jemförelsevis
lättskötta patienter trots antalet ej böra vara så betungande för
läkarne som det låter. Jag har nu rest i femton år på inspek¬
tioner af dessa hospital och läst eu massa journaler, i hvilka anteck¬
ningen »tillståndet oförändradt» ofta återkommer, hvilken anteck¬
ning väl ej för läkarne kan vara så betungande.
Jag anförde nyss, att 80 X af dessa hospitalspatienter kunna
räknas till de obotliga och bland dessa många till de relativt
beskedliga. Här om dagen uttalade jag mig också i den rigt-
ningen, men min uppgift bestreds då här af en person, som jag
vet vara verkligen intresserad af dessa frågor. Att han emeller¬
tid ej känner till saken, utan att min uppfattning var den rätta,
derpå har jag, som sagdt, nu fått medicinalstyrelsens bekräftelse.
Skulle man nu fråga mig, om verkligen desse läkare aldrig
blifva öfveransträngda, så vill jag erkänna, att sådana fall inträffa,
nemligen då en ny asyl skall på kort tid beläggas med patienter,
som skickas dit från olika håll. Visserligen har medicinalstyrel¬
sen beslutat, att dylika patienter skola åtföljas af journalutdrag
från den anstalt, der de förut vårdats; men skall man få en god
sjukvård, är det ej nog att läsa journaler, utan man måste
lära känna patienterna, och detta kräfver tid. Skall då en asyl
med många platser beläggas på den korta tiden af ett eller två
år, ja, då bli läkarne öfveransträngda, men icke eljest.
Nu invändes det kanske, att jag lider af en så öfverdrifven
sparsamhetstendens, att mitt omdöme icke är mycket att fästa
sig vid. Ett dylikt omdöme känner jag ej mycket betungande.
Men jag ber att få anföra ännu några andra skäl, som synas mig
tala för att en tredje läkare här ej behöfves. Vexiö hospital
ansågs förr stort, men har endast 220 patienter. Detta hospital
har under en lång tid, jag tror decennier, skötts af en mycket
gammal öfverläkare, som inlagt ovanligt stora förtjenster om
sinnessjukvården i vårt land, doktor Liedholm, Han skötte
hospitalet såsom ensam läkare och ville icke hafva någon bi¬
trädande läkare. Riksdagen anslog emellertid lön till en biträdande
läkare; och denna plats gafs först åt den nuvarande öfverläkaren
Lördagen den 15 Mars.
35 N:o 18.
vid Kristinehamns hospital och sedan åt en annan. Denne under- Angående
läkare måste bo på hospitalet, fastän öfverläkaren ej ville ha aflöning åt en
honom der, och de deltogo båda i sjukvården på hospitalet; men ^KrisUne-
denna var ej mera betungande, än att de båda samtidigt prak- hamns
tiserade i Vexiö — underläkaren hade ju rätt dertill, och öfver- hospital.
läkaren hade enligt en äldre fullmakt enahanda rättighet. Då (Forts.)
jag vid en inspektion fann, att de båda praktiserade i Vexiö på
förmiddagarne, sade jag till dem, att detta ej kunde försvaras,
och förestälde dem, huru det skulle se ut, om en olycka inträf¬
fade vid hospitalet, medan de båda samtidigt voro i staden och
skötte sin enskilda praktik. Båda ansågo således göromålen vid
hospitalet ej mera betungande, än att de hade tid att praktisera
enskilda
Men, mine herrar, har nu denne gamle, om sjukvården så
högt förtjente öfverläkaren i Vexiö, som mig veterligt skött
sjukvården der lika bra som andra läkare annorstädes, kunnat
ensam gå i land dermed och ej velat ha någon biträdande läkare
samt, då han dock fått sådan, ansett sig ha för litet att göra vid
hospitalet, då frågar jag, om det verkligen kan vara nödvändigt
att här i Kristinehamn anställa en tredje läkare. Och jag vill
tillika erinra kammaren derom, att tillsätter man här en tredje
läkare, dröjer det nog ej länge, förr än man begär en tredje
läkare på andra ställen, ja kanske en fjerde på sina ställen —
hvar det skall sluta, vet jag icke.
Nu säges det, att utländingar förvånas öfver att vi kunna
sköta sjukvården, exempelvis vid Kristinehamns hospital, med
två läkare. Ja, en sådan jemförelse med utlandet är ju icke så
oäfven, men jag beklagar, att man icke utsträckt jemförelsen äfven
till läkarnes löner — jag har sett, att utomlands, i Danmark och
Tyskland, desse läkare äro otroligt lågt aflönade i jemförelse
med våra.
Skulle, i enlighet med utskottets hemställan, Kongl. Maj:ts
förslag afslås, så kommer frågan utan tvifvel tillbaka; men, så¬
som redan af herr Billing framhållits, kan det ej vara farligt med
ett anstånd, åtminstone på ett år, ty ännu är ju ej den nya
kolonianstalten vid detta hospital färdig. Antaget emellertid, att
frågan kommer tillbaka, så är väl jag då ej i tillfälle att här ut¬
tala mig, och jag längtar ej derefter. Men just derför vill jag
passa på tillfället att nu uttala mitt omdöme i frågan, och det
är detta: om här kommer att behöfvas eu tredje läkare, tag då eu
amanuens och icke eu biträdande läkare. Man har invändt, att
en medicine kandidats kunskaper ej skulle räcka till å denna
plats. Det är en underlig uppfattning, att en medicine kandidat
efter mångåriga universitetsstudier och mycken tjenstgöring vid
stora sjukhus ej skulle hafva tillräckliga kunskaper att sköta en
amanuensbefattning; medicinalstyrelsen förordnar dock dessa kan¬
didater att sköta sjukvården på egen hand litet hvarstans, och
N:o 18. 36
Lördagen den 15 Mars.
Angående
aflöning åt en
underläkare
vid Kristine¬
hamns
hospital.
(Forte.)
man har aldrig hört några klagomål deröfver. Skulle då ej hans
kunskaper räcka till att, under ledning af två legitimerade läkare
— öfverläkaren och en biträdande läkare — göra hvad honom
tillkommer? Jo, så klena äro icke våra medicine kandidater, att
de ej gå i land med den uppgiften.
Nu kan man invända, att, då aflöningen för en dylik ama¬
nuens blir ringa, han ej kommer att stanna på platsen. Ja, upp-
rigtigt sagdt, vore det mig en glädje, om han ej stannade för
länge; han bör afsluta sina studier och sedan verka på andra
håll. Hvilken glädje vore det ej för landet, om vi hade tillgång
på stadsläkare, provinsialläkare och extra provinsialläkare, som
under ett eller annat års tjenstgöring vid hospital förvärfvat er¬
farenhet i sinnessjukvård och kunde gifva allmänheten goda råd
för dylika patienters skötsel.
Må derför frågan komma tillbaka, och må det då tagas i
öfvervägande, om det icke för vårt land är det bästa att här an¬
ställa en amanuens med sådan aflöning, att han icke stannar för
länge vid hospitalet, ty derigenom kunde man litet hvarstädes få
på detta område erfarna och dugliga läkare.
På grund af hvad jag nu anfört, ber jag, oberoende af min
sparsamhet, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Nyström, Carl: Herr vice talman! Till en början
tillåter jag mig att, till stöd för Kongl. Majrts förslag, åberopa
den fullständiga utredning, som i dag lemnats från statsråds-
bänken. I och för sig borde det vara ett ganska starkt argu¬
ment, att då man på andra håll har två underläkare för 270
patienter, kan det ej vara för mycket att här få två för 354
patienter. Men detta är ej på långt när det vigtigaste argumen¬
tet, utan detta ligger deri, att det här gäller att hägna och ut¬
veckla något nytt i afseende å de sinnessjukas vård — visserli¬
gen ej så till vida nytt, att det skulle vara uppfunnet vid Kri¬
stinehamns hospital, men dock så, att detsamma der är under
tillämpning och utveckling på det mest löftesrika sätt. Denna
utveckling gäller det här att främja.
Hvad är då det karakteristiska för detta nya system?—jag
tillåter nlig så kalla det, fastän det ej är uppfunnet i Kristine¬
hamn. Jo, det är ett humanitetens system och ett decentralisa-
tionens system. Hvar och en förstår, att när patienterna spridas
på olika lokaler och skola der öfvervakas på vidsträcktare ytor
och i olika sysselsättningar, så ökas i samma mån sjukvårds¬
personalens arbete och deribland äfven läkarnes arbete med sjuk¬
vården. Om derför man ej anskaffar denne tredje läkare, begås
en dubbel orättvisa, dels mot patienterna, hvilka behöfva honom
för att draga full nytta af det lofvande nya systemet, och dels
mot detta nya system, som ej får hvad engelsmännen kalla »a
fair trial», d. v. s. en rättvis pröfning, då det beröfvas de per-
Lördagen den 15 Mars.
37 N:o 18.
sonliga krafter, som kräfvas för en utveckling af systemets för- Angående
aflöning åt en
Vore det ej, som sagdt, här fråga om att vårda och utveckla l^åKristine-
något nytt, skulle jag ej vara så ifrig på saken; men detta är hamns
ock skälet, hvarför det ej går för sig att här anställa en medi- hospital.
cine kandidat eller amannens. Ty den, som skall icke blott T°rts.)
biträda vid en behandling pågående efter gammal rutin, utan
öfvervaka utvecklingen af något nytt, bör vara fastare på platsen.
Under hans händer och ögon skall ju detta nya utvecklas. Vore
detta system redan fullt i ordning, skulle jag deremot ej säga
något emot att anställa en yngre man såsom amanuens; ty äfven
jag inser förmånen deraf, att dessa amanuenser sedan ginge ut i
praktiken här och der i landet med samlad erfarenhet äfven i
fråga om sinnessjukas vård. Men icke går det an, så länge syste¬
met håller på att växa ut, och detta på ett så löftesrikt sätt som
här i Kristinehamn.
Hvad beträffar läkarnes antal i förhållande till patientantalet,
så hade herr Billing alldeles rätt — såsom han nästan alltid har
— i att man ej får utan vidare ställa dessa tal i proportion till
hvarandra. Det går ej an att säga, att då 100 sjuka behöfva en
läkare, behöfva 200 två läkare o. s. v.; det förstår hvar och en.
Men här är det ej fråga blott om att så eller så många patien¬
ter ha tillkommit, utan om så eller så många fall, vårdade på
ett nytt sätt, efter ett nytt uppslag; och då behöfvas der krafter,
som kanske ej skulle behöfvas, om det blott vore fråga om ett
mångdubbladt antal vanliga patienter.
På grund häraf ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Moberg: Herr vice talman! Mine herrar! Det är
för visso i dag en märklig dag för vermländingarne, då de för¬
nummit, att blotta tillkännagifvandet, att de ämnade begära ordet,
bragte den högt ärade ledamoten af statsutskottet ur koncepterna
— något som, efter hvad herrarne veta, icke brukar ske så lätt —
men beklagligt nog fann han sig alltför snart åter till rätta,
såsom vi fingo erfara.
Jag skulle emellertid ej här hafva begärt ordet, utan nöjt
mig med att instämma i hvad som yttrats af föregående talare å
vermlandsbänken, om jag ej blifvit uppkallad af ett yttrande
från den ärade f. d. chefen för medicinalstyrelsen. Jag kunde
visserligen ej fullständigt höra hans yttrande, men så mycket
förstod jag emellertid deraf, att han satte den här begärda till¬
ökningen af läkarekrafterna vid Kristinehamns hospital i sam¬
band med den af Vermlands läns landsting vidtagna åtgärden
att der anordna en upptagningsanstalt för sinnessjuka. Jag hade
sannerligen ej väntat mig att från det hållet få höra ett visst
beklagande af eller åtminstone en viss varning för anordnandet
N:o 18. 38
Lördagen den 15 Mars.
Angående af dylika anstalter, med hvilkas räckvidd man ej förut vore på
a'tmdeHäkare ^ ^ara’ '^ag hade förestält mig, att Vermlands läns landsting
vid Kristine- skulle skörda synnerlig erkänsla för sin åtgärd att anordna denna
hamns anstalt, som tillkommit i syfte att undanrödja de svårigheter, som
hospital: förefinnas i fråga om hospitalsvården inom vårt land i allmänhet
(Forte.) och
—• jag kan gerna säga det — i Yermland i synnerhet. Det
borde väl, så vidt jag förstår, synas önskvärdt, att alla landsting
vidtoge liknande åtgärder, ty det är just genom förberedande
behandling å ett tidigare stadium af sinnessjukdomen som upp¬
tagningsanstalten verkar till synnerligt gagn, och det är derför
Vermlands läns landsting underkastat sig de högst betydande
uppoffringar, som varit med denna anstalt förenade. Jag före¬
ställer mig ock, utan att ega någon inblick i hospitalsväsendet,
men med hjelp af sunda förståndet — och det ger ofta kanske
bättre ledning än lärdomen — att det för hospitalsvården skulle
vara en stor fördel, om flerestädes dylika anstalter komme till
stånd och åtgärder i tid vidtoges med dessa olyckliga. Men då
bör det väl ej heller framkastas tvifvelsmål om lämpligheten att
anordna dylika anstalter, äfven om desamma skulle i förstone
något höja hospitalets omkostnader.
Här gäller det väl, mine herrar, icke så mycket utgiften af
några hundra kronor för ökning af läkarekrafterna vid Kristine¬
hamns hospital, utan i främsta rummet att se till, att man får
den bästa möjliga vård för dessa olyckliga sjuka, af hvilka vårt
land har ett allt för stort antal.
Herr vice talman! Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Ofverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr
vice talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af för¬
handlingarna, yttrade, att beträffande föreliggande moment under
ofverläggningen yrkats, dels att hvad utskottet hemstält skulle
bifallas, dels ock, att kammaren skulle afslå utskottets hemstäl¬
lan och bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner i enlig¬
het med dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på af slag å utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts
framställning vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Billing begärde] votering, i anledning hvaraf uppsat¬
tes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 7
mom. a) af sitt utlåtande n:o 7, röstar
Jaj
Den, det ej vill, röstar
Nej;
39 N;o 18.
Lördagen den 15 Mars.
Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bi¬
faller Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning;
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Angående
aflöning åt en
underläkare
vid Kristine¬
hamns
hospital.
(Forts.)
Ja — 53;
Nej — 56.
Mom. b)—f).
Hvad utskottet hemstält bifölls.
'Punkten 8.
La des till handlingarna.
Punkterna 9—21.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 22.
Herr Rudebeck: Då statsutskottet enhälligt af styrkt före¬
varande framställning, inser jag nog, att ringa utsigt finnes att
i kammaren vinna annat beslut, men den betydelse och vigt,
frågan eger, göra, att jag i allt fall icke anser mig kunna under¬
låta att framhålla denna betydelse och söka i min mån verka för
ett annat beslut.
Den framställning, som här af Kongl. Maj:t är gjord, har
tillkommit först på grund af upplysningar och anmärkningar,
som framstälts vid de inspektioner, hvilka från medicinalstyrelsens
sida under en följd af år företagits vid Hernösands hospital.
1898 års statsrevisorer delade jemväl denna uppfattning om nöd¬
vändigheten och behofvet af de åtgärder, som här af Kongl.
Majrt blifvit föreslagna, och framhöllo detta förhållande i sin
revisionsberättelse. Tager man kännedom om innehållet af de
den kongl. propositionen bilagda utdrag af statsrådsprotokollen,
som återfinnas på sid. 268 och 269, och hvarest närmare angifvas
de missförhållanden, som förefinnas och hvilka skulle afhjelpas,
så finner man dessa vara af afsevärd betydelse. Uppvärmningen
är nemligen behäftad med betydande brister, dels emedan kakel-
ugnarne äro gamla och bristfälliga samt årligen kräfva repara¬
tioner, som dock icke kunna försätta dem i tillfredsställande
skick, så att man genom dessa små reparationer kan sägas något
vinna. Dessutom är uppvärmningen så ordnad, att, enligt läka-
Ifrdgasatta
byggnads¬
arbeten vid
Hernösands
hospital.
N:o 18. 40
Lördagen den 15 Mars.
Ifrågasätta rens utlåtande, fara derigenom kan medföras för patienterna
arbetm Vid >>hvilka lätteligen kunde ådraga sig brännskador af kakelugnarne|
Hernösands hvarjemte fara för eldsolycka å anstalten genom de sjukas för-
hospital. vållande eller betjeningens försumlighet lätt kan uppstå». Högst
(Forts.) otillfredsställande förhållanden i afseende å luftvexlingen före¬
finnas äfven och äro i Kongl. Maj:ts proposition framhållna lik¬
som ock belysningen är minst sagdt högeligen bristfällig. Med
påvisande af dessa alla förhållanden, vill det synas mig, att man
icke, såsom statsutskottet förmenar, kan hänföra de här äskade
arbetena, till en »modernisering af Hernösands hospital». Det
blefve visserligen icke någon modernisering i annan mening, än
att, såsom naturligt är, de nya anordningar, som måste göras,
göras tidsenligt. Men det är icke allenast för att erhålla mer
moderna och tidsenliga anordningar, som arbetet skulle företagas,
utan för erhållande af dugliga anordningar, som motsvara afsedt
ändamål, då nemligen de närvarande äro så bristfälliga, att de
såväl med hänsyn till eldfara som till patienternas rätta vård,
lemna så betydligt öfrigt att önska. Det måste ju en hvar inse,
att vid dessa sjakvårdsanstalter det är en tvingande nödvändighet,
att anordningarne i afseende å belysning, uppvärmning och ven¬
tilation hållas i tillfredsställande skick.
Utskottet säger vidare, »att Hernösands hospital visserligen
icke är tidsenligt inredt och utrustadt, men emellertid lärer vara
för sitt ändamål användbart». Ja, det måste användas hurudant
det än är, men det är icke användbart så som det skulle vara
och icke så, att vederbörande, hvilka äro ansvarige för inrätt¬
ningen och förhållandena derstädes, anse sig kunna stå till svars
för underlåtenhet att bringa förhållandena till Riksdagens känne¬
dom och begära de betänkliga bristernas afhjelpande. Då denna
vederbörandes uppfattning delats af de män, som Riksdagen valt
till sina revisorer, och hvilka vid inspektion på platsen gjort sig
med förhållandena förtrogna, torde man icke kunna motsäga, att
verkligen goda skäl föreligga för den framställning, som skett,
och att dess afvisande är att beklaga. Om ock, såsom stats¬
utskottet ytrar, Hernösands hospital emellertid lärer vara för sitt
ändamål användbart, så bör väl ej med reparationerna anstå till
dess det blir så illa, att hospitalet omöjligen kan användas, ty
det vore väl mer än bedröfligt, och för min del anser jag icke
att en anstalt, sådan som denna, bör tillåtas vara i ett skick,
som visserligen låter förena sig med användbarhetens inskränk¬
taste fordringar, men som under användandet dock kan medföra
betänkliga vådor så i ett som annat hänseende.
Det är på dessa grunder som jag, oaktadt statsutskottets af¬
visande, tillåter mig yrka bifall till Kongl. Maj:ts framställning
i ämnet.
Lördagen den 15 Mars.
41 N:o 18.
Herr Bil lin g: Man kan gifva den siste talaren rätt i
mycket utan att derför komma till samma konklusion som han.
Statsutskottet har icke velat förneka, att icke de förändringar,
som Kongl. Maj:t föreslagit vid Hernösands hospital, eller åtmin¬
stone de flesta af dem, kunna vara önskvärda, men statsutkottet
har icke funnit dem så nödvändiga, att de omedelbart behöfva
företagas. Statsutskottet har i sin motivering sammanfört tvenne
kongl. förslag: angående Plernösands och Vexiö hospital. Om
herrarne gifva akt på förslagen till ombildning af ifrågavarande
hospital, finna herrarne, att de skulle kräfva mycket stora kost¬
nader: förändringarne i Hernösand skulle gå till 288,000 kronor
och i Vexiö till 669,000 kronor eller tillsammans nära 1 million,
till största delen för att modernisera — jag nyttjar med flit det
ordet — tvenne hospital. Herrarne erinra sig säkerligen, att
statsutskottet och Riksdagen aldrig tvekat tillstyrka och bevilja
huru stora anslag som helst, när det galt anskaffande af flera
platser för sinnessjuka. Så har statsutskottet icke ett ögonblick
tvekat att här förorda de anslag, som begärts för att bereda nya
sjukplatser dels vid Kristinehamns och dels vid Vexiö hospital,
men utskottet har just af intresse för nya platsers beredande
ansett staten böra koncentrera hela sin kraft i afseende å hospitals-
väsendet på den punkten, att nya platser för sinnessjuka anskaf¬
fades och att man således borde inskränka förändringar vid de
gamla hospitalen, hvarigenom icke en enda ny plats kunde vinnas,
till det allra nödvändigaste. Detta är statsutskottets motiv. Jag
tror icke det bör förnekas, att, då så stora anslag behöfvas för
så väl ett som ett annat ändamål, det kan och bör vara skäl att,
när förslag om så pass stort belopp som 288,000 kronor före¬
ligger, noga efterse, om det är alldeles nödvändigt. Den siste
ärade talaren har icke vågat säga, att så här skulle vara förhållandet.
Han har sagt, att det är önskvärdt, och talat om den fara, som
skulle ligga i att, då uppvärmningen skedde genom kakelugnar
samt belysningen åstadkoms med fotogenlampor, vägra anslag
till inrättande af ångvärmeledning och elektrisk belysning. Men
icke kan man påstå, att hospital, som äro i saknad af dylik upp¬
värmning och belysning, icke skulle vara användbara. Den siste
talaren sade äfven, att mycket vid Hernösands hospital, såsom
kakelugnar m. m., var dåligt och mindre användbart. Derpå vill
jag svara, att i sådant fall intet hinder finnes för att från för¬
slagsanslaget till hospitalens underhåll få medel till bekostande
af nödvändiga reparationsarbeten. Derifrån kan tagas hvad som
behöfves för underhållet, men då nu fråga är om så stora sum¬
mor, som här, för arbeten, hvilka icke kunna rubriceras annat
än såsom nyanläggningar, har utskottet ej ansett dem kunna
tagas från underhållsmedlen. Utskottet har ryggat tillbaka för
dessa mycket stora utgifter, som skulle läggas ned hufvudsakligen
på förbättringar och modernisering. För åstadkommande af bästa
Ifrågasatta
byggnads¬
arbeten vid
Hernösands
hospital.
N:o 18. 42
Lördagen den 15 Mars.
Ifrågasatta och tidsenligaste art af uppvärmning och belysning skulle an-
byggnads- våndas vid Hemösands hospital 288,000 kronor och vid Vexiö
hernösands hospital 206,000 kronor. Vill Riksdagen lemna dessa anslag, så
hospital, har naturligtvis statsutskottet ingenting att deremot invända, men
(Forts.) jag tror, att Riksdagen bör besinna sig, innan den så gör, och
att Riksdagen bör erkänna rigtigheten af den grundsats, som i
statsutskottet gjort sig gällande, nemligen att man i afseende å
hospitalsvården bör koncentrera alla krafter på anskaffande af
nya sjukplatser samt inskränka moderniseringen af äldre hospital
till det oundgängligen nödvändiga. Detta är statsutskottets egent¬
ligen enda skäl, men, som jag tycker, ganska tungt vägande,
och är det på denna grund som jag anhåller att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.
Herr statsrådet Westring: Jag underskattar ingalunda de
betänkligheter, som den föregående talaren har framstält mot be¬
viljande af ett så stort anslag till Hernösands hospital, som nu
ifrågasatts, men den förste talaren har redan ganska utförligt
ådagalagt, att här verkligen föreligger ett trängande behof.
Hernösands hospital är ganska gammalt — jag tror det är
sedan sextiotalet. Det är nu i åtskilliga hänseenden mycket otill¬
fredsställande. Det har förut framhållits, huru belysnings- och
uppvärmningsanordningarna der icke blott äro otidsenliga utan
sådana, att de innebära en verklig fara för att patienterna skola
taga skada till lif eller helsa. Genom bättre uppvärmningsanord-
ningar får man äfven bättre ventilation. Sådan kan nemligen för
närvarande icke åstadkommas på annat sätt än genom fön¬
strens öppnande. Vidare är det en särskild del af anläggningen,
som befinner sig i synnerligen miserabelt skick, nemligen eko-
nomiafdelningen. Jag tillåter mig läsa upp hvad Kongl. Maj:ts
proposition innehåller härom. Det heter deri: »köket, beläget i jord¬
våningen, vore mörkt och dystert, lågt i taket, med endast 0,80
meter höga fönster, kallt, dragigt och fuktigt, så att köksperso-
nalen om vintern måste vara iklädd vinteröfverplagg, hvarjemte
vid låg temperatur en intensiv kondensation af vattenånga från
grytorna egde rum, hvilket gjorde, att man ej kunde se en meter
framför sig och att »massor af is» bildades i närheten af ingån-
garne. Utlemningsrum saknades och skafferiet läge på andra
sidan om en mot det fria öppen korridor (under markens nivå),
hvarest om vintern snö i stor myckenhet inträngde. Grytorna
vore redan nu för små och blefve alldeles otillräckliga, när patient-
antalet vid den under byggnad varande länspaviljongens öpp¬
nande komme att ökas. De blefve dessutom ofta sönderbrända
och fordrade mycket stora qvantiteter bränsle samt hindrade
genom den hetta de utvecklade personalen i dess arbete. De
vore dessutom synnerligen svåra att uppvärma, så att köksperso-
nalens arbete måste börja redan vid 4—5-tiden på morgonen.
43 N;o 18.
Lördagen den 15 Mars.
Tvättstugan vore inrättad nästan uteslutande för handkraft med
för närvarande i hög grad bristfälliga apparater och kräfde liksom
köket och af liknande skäl en stor personal.» Denna ekonomi-
afdelningens dåliga beskaffenhet föranleder bland annat, att det
är nästan omöjligt att få något folk, som vill syssla der. Jag
har här en uppgift å omsättningen under de senare åren af eko-
nomibetj eningen, som uppgår till 18 personer. Denna uppgift visar
att omsättningen från år 1898, då den utgjorde 39 procent, allt¬
jemt stigit till år 1901; då den utgjorde 94 procent, d. v. s. att
17 af de 18 tjenarne under sistnämnda år lemnade sina anställ¬
ningar. Det är med hänsyn till dessa förhållanden som upp¬
förande af en ny ekonomibyggnad föreslagits. I sammanhang
med den föreslagna ekonomibyggnaden skulle jemväl uppföras en
samlingssal för de sjuka. Detta är någonting, som finnes vid
nästan alla öfriga hospital och som anses oundgängligen nöd¬
vändigt för en tillfredsställande hospitalsvård enligt moderna
principer.
Nu har visserligen statsutskottet likasom den föregående tala¬
ren icke förnekat, att här föreligger ett behof af en ganska genom¬
gripande ombyggnad, men statsutskottet säger: vi hafva icke
tillräckligt utrymme för alla de patienter, som behöfva vård å
hospital, vi skola nedlägga all vår kraft på att anskaffa detta
utrymme; under tiden få sådana ombyggnadsarbeten som det
förevarande anstå. Beklagligtvis är det så, att utrymmet på ho¬
spitalen icke räcker till för det antal sjuka, som är i behof af
hospitalsvård, men det pågår ju ett omfattande arbete för afhjel¬
pande af denna brist. Alltför forceradt kan dock detta arbete
icke bedrifvas, och det är att befara att, om man skall afbida
den tid, då denna brist blir fullständigt afhjelpt, innan man före¬
tager sådana arbeten som de förevarande, man måste låta dermed
anstå ännu ett eller annat tiotal år. År det nu verkligen rigtigt
att för så lång tid undanskjuta de arbeten, som här ifrågasatts?
Det är dock ett sådant uppskof, som statsutskottet här stält i
utsigt.
Med hänsyn särskildt till den fara för patienternas lif och
helsa, som den nuvarande anordningen innebär, har det ansetts,
att afslagsyrkandet icke borde få passera utan att de grunder,
som regeringen har haft för sin framställning, sålunda blifvit
framhållna.
Herr Rudebeck: Jag ber om ursäkt, att jag åter begär
ordet, men det är endast för att yttra något med anledning
af den ärade ledamotens af statsutskottet anförande.
Han nämnde bland annat, att det icke kunde anses, att de
åtgärder, som erfordrades, vore så nödvändiga, att behofvet af
desamma vore omedelbart förestående. Jag ber dock att få fästa
uppmärksamheten på att frågan ganska länge varit af trängande
Ifrågasätta
byggnads¬
arbeten vid
Hernösands
hospital.
(Forts.)
N:o 18. 44
Lördagen den 15 Mars.
Ifrågasatta
byggnads¬
arbeten vid
Hernösands
hospital.
(Forts.)
beskaffenhet. Redan 1898 års statsrevisorer gjorde anmärkning
på förhållandena vid ifrågavarande hospital. Öfver tio år äro
sedan dess förflutna. Innan statsrevisorerna gjorde denna anmärk¬
ning, hade vid inspektionerna samma missförhållanden påvisats,
som här nu äro i fråga. Det är ju gifvet, att förhållandena icke
under de gångna åren förbättrats, utan naturligtvis hafva de för¬
sämrats. Huru länge skall man då dröja, innan det kan anses,
att behofvet är omedelbart förestående och att man icke längre
kan uppskjuta arbetet? Jag vill icke i någon mån underkänna
betydelsen af hvad den ärade ledamoten af statsutskottet talade
derom, att Riksdagen borde i första hand se till att bereda ut¬
rymme åt så många sjukliga patienter som möjligt, men jag tror
också, att man icke får dervidlag anse, att man kan låta det
anstå så länge som helst med underhållet af redan befintliga
vårdanstalter, eller till dess det blir omöjligt att gifva fullständig
vård åt dem, som der finnas intagna.
Det är i den framställning, som gjorts af regeringen, fram¬
hållet bland annat ett förhållande, som jag vill ytterligare upp¬
märksamma, nemligen hurusom genom luftförskämning en oerhörd
stank uppstode i sofrummen. Dessa och likartade missförhållan¬
den böra icke få fortgå och naturligen förvärras, för att, genom
besparande på sådant sätt bereda medel till att skaffa nya och
flera platser. Icke blott klokheten, utan äfven skyldig omsorg
från Riksdagens sida, att de anstalter, som genom Riksdagens
beslut kommit till stånd, också fortfarande hållas i det skick, att
de kunna uppfylla det vigtiga ändamålet, bjuder, efter mitt för¬
menande, att bristfälligheter af så verklig betydelse som de nu
ifrågavarande varda afhjelpta, derest deras befintlighet icke kan
förnekas, och då förevarande framställning grundas icke blott på
deras omdöme, som kunna anses stå frågan närmast, utan äfven
lika bedömts af såväl medicinalstyrelsen som Riksdagens egna
revisorer, tillåter jag mig fortfarande yrka bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.
Herr von Friesen: Det yttrades från statsrådsbänken, som
om statsutskottet skulle hafva sagt, att Hernösands hospital skulle
få vänta, till dess det behöfliga antalet platser på hospitalen
blifvit alldeles fyldt. Men detta har statsutskottet icke sagt.
Statsutskottet har endast icke velat taga för mycket på en gång,
utan velat fördela utgifterna på flera år. Icke var det stats¬
utskottets mening eller uttalande, att nödiga moderniseringar all¬
deles skulle lemnas å sido vid nu varande hospitals gamla och
otj enliga lokaler, men att man i främsta rummet borde tänka på
de stackare, som nu ingen sjukvård få, och för att kunna göra
detta »måste man gå långsammare med modernisering, än man på
hvarje särskild ort möjligen kunde önska. Detta är hvad ut¬
skottet åsyftat. Ifrågavarande modernisering skulle kosta mer än
Lördagen den 15 Mars.
45 M:o 18.
V* million kronor, och en viss hushållning torde nu vara lämp¬
lig äfven med så små belopp som fjerdedels millioner. Utskottet
har icke stält sig ovilligt mot restaureringen af Hernösands ho¬
spital, utan endast svarat: det må stå tills vidare och sedan blifva
hjelpt i sin tur och ordning, och om Kammaren i dag bifaller
utskottets förslag, är dermed icke något nedslående eller absolut
nej gifvet åt detta hospital.
På grund häraf yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att i afseende på förevarande punkt yrkats, dels
att hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock att kamma¬
ren skulle afslå utskottets hemställan och bifalla Kongl. Maj:t i
ämnet gjorda framställning.
Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner jemlikt
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan, hvilken upprepades, vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 22
af sitt utlåtande n:o 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bi¬
faller Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 72;
Nej — 37.
Punkten 23.
Herr statsrådet Westring: I förevarande punkt har Kongl.
Maj:t för utvidgning af Vexiö hospital begärt ett anslag af till¬
hopa 463,500 kronor. Bland de arbeten, som äro afsedda att
Ifrågasatta
byggnads¬
arbeten vid
Hernösands-
hospital.
(Forts.)
Angående
anslag för
utvidgning af
Vexiö
hospital.
N:o 18. 46 Lördagen den 15 Mars.
Angående utföras med detta anslag, ingår en särskild nybygnad för inrymmande
anslag for af kriminalpatienter. Kostnaden för denna nybygnad har af Kongl.
Um~Vexiö ^ Maj:t beräknats uppgå till något öfver 392,000 kronor. Utskottet
hospital, har tillstyrkt, att anslag för ifrågavarande utvidgning beviljas, men
(Forts.) anser, att kostnaden för denna byggnad bör kunna begränsas till
300.000 kronor, och derför nedprutat anslaget i dess helhet till
375.000 kronor.
Utskottet har icke ingått i någon närmare kritik af de upp¬
gjorda beräkningarna, utan endast framhållit, att kostnaden syntes
ovanligt hög. Det är också förhållandet. Denna kostnad är
högre, per patient beräknad, är den kostnad, som användts för
de under sista åren uppförda hospitalsbyggnaderna. Hvad sär-
skildt den nyligen beslutade asylen vid Restad angår, är den be¬
räknad för 1,000 personer och skulle kosta 2,585,000 kronor,
således 2,585 kronor per patient. Den här ifrågavarande bygg¬
naden afser 100 patienter och skulle således komma att kosta
något öfver 3,920 kr. per patient. Om man närmare granskar
beräkningarna angående hospitalet i Restad, framgår emellertid,
att den kostnad, som belöper sig på hvarje patient, är väsentligen
olika för de olika byggnaderna. Kostnaden belöper sig för största
paviljongen för asylpatienter till 1,080 kronor per patient och för
största paviljongen för hospitalspatienter till 2,014 kronor per
patient, men för isoleringspaviljongen för hospitalspatienter till
4,056 kronor per patient, således för den sista byggnaden 136
kronor högre per patient än den af Kongl. Maj:t beräknade kost¬
naden för förevarande byggnad. Nu är förhållandet det, att den
byggnad, som här är i fråga, är uteslutande afsedd för kriminal¬
patienter. Dessa äro de farligaste och mest svårskötta af alla
slags hospitalspatienter. Det är detta som har gjort, att de be¬
räknade kostnaderna blifvit så höga. Man har efter sakkunniges
anvisningar ansett, att anstalten bör delas i fem från hvarandra
afskilda afdelningar. Af dessa fem afdelningar skulle två, nemligen
observationsafdelningen och afdelningen för mycket våldsamma
och farliga sjuka, förläggas till envåningsbyggnader. De öfriga
tre afdelningarna skulle blifva inrymda i tvåvåningsbyggnader.
Och slutligen finnes det ett midtelparti, upptagande rum för funk¬
tionärer och betjening, i tre våningar.
Nu säger statsutskottet, att man skall nedbringa kostnaden
genom att gifva byggnaden större höjd men mindre omfång. Det
har emellertid ansetts synnerligen försvåra hospitalsvården, om
man skulle så gå till väga. Myndigheterna anse nemligen, att det
skulle vara synnerligen olämpligt att flera gånger om dagen nöd¬
gas föra de patienter för hvilka envåningsbyggnaderna äro afsedda,
ned och upp för trapporna. Det skulle högst väsentligt försvåra
skötseln af patienterna och föranleda behof af större vårdare¬
personal. Det har för öfrigt uppgjorts beräkningar, huru mycket
man skulle kunna vinna, om man uppförde jemväl dessa byggnads-
Lördagen den 15 Mars.
47 N:o 18.
afdelningar i tvenne våningar. En sakkunnig arkitekt har be¬
räknat, att en besparing derigenom skulle kunna vinnas till belopp
af 15,000 kronor. Det är således högst väsentligt mindre än den
afprutning, som statsutskottet föreslagit.
Då det ju är af synnerlig vigt, att denna inrättning för s. k.
kriminaldårar — den första i sitt slag i Sverige — på ett i allo
tillfredsställande sätt anordnas, men detta svårligen torde kunna
gå för sig med det af statsutskottet tillstyrkta beloppet, vore det
önskligt, om den af Kongl. Maj:t begärda summan blefve beviljad.
Herr von Oelreich: Det var säkerligen med stor glädje
man helsade Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen om anslag
för uppförande af en särskild anstalt för kriminalpatienter, och
att dermed således skulle beträdas en väg, som af alla sakkunnige
anses vara af stort behof påkallad. Man måste jemväl hålla
statsutskottet räkning för att det har fördelaktigt uppfattat Kongl.
Maj:ts förslag i ett hänseende, nemligen i fråga om åstadkom¬
mande af byggnaden, men man kan icke underlåta att fästa upp¬
märksamhet vid den betydande afprutning, statsutskottet gjort
på Kongl. Majrts förslag, i ty att statsutskottet hemstält om be¬
viljande af 300,000 kronor för sjelfva byggnaden gent emot de
392,049 kronor 25 öre, som Kongl. Maj:t äskat. Det är således
en afprutning af nära nog 25 % af byggnadssumman. Man gör
sig då utan tvifvel den frågan: har den utredning, som Kongl.
Maj:t förebringat, och de personer, som dertill användts, varit så
hastiga vid bedömandet eller osäkra deri, att de kunnat komma
till så pass högt belopp, då vid närmare granskning inom stats¬
utskottet denna summa kunnat nedsättas med nära 25 X? Det
torde väl icke få antagas något sådant, utan föreställer jag mig,
att statsutskottet ledts förnämligast af det motivet, att ett förän-
dradt system för byggnaden skulle kunna medföra denna bety¬
dande besparing. Om denna sak törs jag icke yttra mig, i ty
jag icke varit i tillfälle att kunna rådföra mig med fullt sakkunniga
personer derom, huruvida en sådan förändring skulle medföra
detta resultat, men jag har haft tillfälle att rådföra mig med
några i saken intresserade, som trott sig veta, att den der af-
prutningen måhända varit något för skarp. Det är ju möjligt,
att, om man, såsom statsutskottet föreslår, bygger på höjden i
stället för på längden, besparingar skola kunna åstadkommas.
Det är åtminstone temligen vanligt för byggnader i allmänhet, att
om man minskar grundytan och takytan, vinner man i bygg¬
nadskostnad. Så torde det vara äfven här.
Men om man det gör, har man alldeles frångått det af de
sakkunnige förordade förslaget med afseende på patienternas in¬
delning i klasser och deras förläggning inom anstalten, och för
mig synes det, som om detta vore en ganska vigtig sak att be¬
akta. Jag är i detta afseende redan förekommen af den ärade
Angående
anslag för
utvidgning af
Vexiö
hospital.
(Forts.)
N:o 18. 48
Lördagen den 15 Mars.
Angående talaren på statsrådsbänken, men anhåller att få ytterligare påpeka,
utvidgning 'afatt medicinalstyrelsen särskildt betonat, att åtminstone två af de
Vexiö afdelningar, som varit afsedda att upptagas i den nya anstalten,
hospital, särskildt sjuka behäftade med den olyckliga art af sinnessjukdom,
(Forts.) att man nödgas isolera dem, böra hållas afskilda, på det att
icke deras oro, buller och våldsamheter må menligt inverka på
de öfriga patienterna. Om man nu anser, att detta icke har
någonting att betyda, då bör man ju kunna gilla statsutskottets
beräkningar och säga: Ja, bygg då på höjden och för upp flera
våningar, den ena på den andra, och låt dessa oroliga sjuka få
en plats, der det lämpligast kan ske! Jag föreställer mig då, att
det skulle komma att blifva allra högst upp, emedan då deras oro
och buller mindre skulle besvära de öfriga patienterna. Men då
måste man till fullo instämma med hvad statsrådet Westring
yttrade i afseende å svårigheten att föra dessa högt upp logerade
patienter upp och ned. De måste hafva frisk luft och rörelse,
och då måste de ju föras ned på hospitalsgården och så upp
igen. Allt nog, en så inrättad anstalt för kriminalpatienter skulle
ingalunda vara tidsenlig, och helt säkert skulle man, derest den
uppfördes på detta sätt, inom ganska kort tid få höra berättigade
klagomål deröfver. I de fall, då ritningar och kostnadsförslag
till anläggningar och förändringar vid detta hospital varit del-
gifna hospitalsdirektionen, har vid direktionens granskning af
desamma den för sin del och vid jemförelse med de arbets-
och materialpris, hvilka vore gällande i Vexiö-trakten, sällan
kunnat göra några väsentliga anmärkningar mot de gjorda be¬
räkningarna. Detta behöfver ju i och för sig icke tillmätas någon
större betydelse, då man ju icke behöfver förutsätta, att inom
hospitalsdirektionen funnits tillräcklig sakkunskap för bedömande
af dylika frågor; men jag anhåller då att få upplysa kammaren
derom att, äfven om ledamöterna icke kunna räkna sig den för-
tjensten till godo, hafva de dock icke uraktlåtit att samråda med
eu inom staden Vexiö fördelaktigt känd byggmästare, på hvilkens
utlåtande i ärendet direktionen sedan bildade sig sitt omdöme,
och så vidt jag kan bedöma, har säkerligen äfven i förevarande
fall behörig hänsyn tagits till ortförhållandena.
Då jag för min del anser, att denna på statens bekostnad
uppförda första vårdanstalt för kriminalpatienter icke bör upp¬
föras så, att den icke i alla afseenden fyller det med densamma
afsedda ändamålet, synas mig här alla skäl tala för bifall till
Kongl. Majds förslag, hvarom jag alltså tillåter mig göra vörd¬
sam hemställan.
Herr Billing: Statsutskottet har, såsom af betänkandet
synes, utan tvekan velat bevilja anslag för uppförande af en
paviljong för så kallade krimimalpatienter. Då vi inom 2:a af-
delningen dervid granskade ritningar och kostnadsförslag kunde
Lördagen den 15 Mars.
49 N:o 18.
det ej undgå vår uppmärksamhet, att dessa nya byggnader, hvilka Angående
på ritningarne taga sig utmärkt väl ut, till allra största delen anslag för
voro långa envåningshus. Vi undrade, om icke det läte sig göv&u ma*
att uppföra dem i likhet med vanliga hospitaler, således icke i hospital,
en våning, utan i två eller möjligen tre; och om också icke inom af- (Forts.)
delningen fans någon särskild sakkunskap på detta område, försökte
vi dock inhemta upplysningar och råd från det mest sakkunniga
håll, som stod oss till buds. Vi blefvo dervid styrkte i vår upp¬
fattning, att det icke förelåge någon absolut nödvändighet att
uppföra dessa stora byggnader till allenast en vånings höjd, och
sedan vi kommit till det resultatet, gälde det för oss endast att
pruta på det af Kongl. Maj:t äskade byggnadsanslaget. När det
gäller en sådan fråga, som den nu föreliggande, veta herrarne,
att jag saknar all möjlig sakkunskap, men på afdelningen funnos
personer, hvilka hade bättre sakkännedom härutinnan. När det
nu blef fråga om nedprutning, skulle man ju taga en summa,
som man tyckte lämplig, och herrarne veta nog, att utskottet för
sådana fall ej sätter sig ned och räknar efter t. ex. huru många
tusen tegel möjligen skulle kunna inbesparas och så vidare. Hvar¬
ken jag eller utskottet vågar stå för att den föreslagna summan
är precist den rigtiga. Faran är väl heller icke så stor, om icke
det blir precist denna summa, som kan inbesparas. Hvad stats¬
utskottet har velat, det har framför allt varit att så kraftigt som
möjligt betona önskvärdheten af att vid uppförandet af den ifråga¬
varande byggnaden den största möjliga sparsamhet blefve iaktta¬
gen. Detta är innebörden i statsutskottets förslag. För min egen
del vill jag säga, att jag icke af de föregående talarne blifvit
öfvertygad om någon egentlig fara för vår sjukvård, om stats¬
utskottets hemställan bifölles, och att jag för min enskilda del kän¬
ner en ganska stor lust att vara med om en nedprutning, enär
jag anser — jag ber om förlåtelse, att jag äfven uttalar det —
att många af de byggnader, hvilka uppföras på det allmännas
bekostnad, göras alldeles för dyrbara och att dervid tages onödigt
stor hänsyn till de estetiska fordringarna. Att någon nedprut¬
ning här kan och bör göras, har icke någon af de föregående
talarne bestridt. Om det skulle visa sig omöjligt att uppföra dessa
byggnader för den af utskottet föreslagna summa, veta vi nog,
att en sådan fixering är icke så oändligt fast, att den icke han
ändras.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Almén: Jemför man kostnaderna för den ifrågasatta
byggnaden för kriminalpatienter och byggnader på detta område,
så är i alla händelser den begärda summan, om den divideras
med antalet sjukplatser, mycket stor. Detta framgår särskildt af
en jemförelse med asylerna. Men, säger man, kriminalpatienter
kräfva andra byggnader, af annan beskaffenhet än öfriga patien-
Första Kammarens Prof. 1902. No 18. 4
N:o 18. 50
Lördagen den 15 Mars.
Angående ter. Jag erkänner, att det behöfs flera isoleringsrum; men å
anslag för andra sidan vill jag fästa uppmärksamheten på det haltande i
u m ^ en jemförelse mellan denna byggnad och våra äldre anstalter. Der
hospital, har man behof t en särskild byggnad för öfverläkaren, en särskild
(Forts.) byggnad för sysslomannen och slutligen särskild ekonomibyggnad.
Här behöfs ingenting af allt detta, och då kunde man hafva
väntat sig, att slutsumman blifvit betydligt billigare än den nu
föreslagna. Man säger, att byggnaden skall uppföras så, att den
icke framkallar befogade klagomål framdeles, och särskildt har
man velat kritisera den häntydan, statutskottet gjort, att en dylik
byggnad skulle kunna byggas i två våningar, emedan man då
icke skulle kunna indela den i afdelningar, såsom sjukdomen
kräfver. Alla hospital och asyler hafva dock indelats i afdelnin¬
gar äfven der byggnaden är uppförd i två eller tre våningar.
Man har talat om att isoleringen då blifver otillräcklig. Men i
afseende å isoleringen vill jag påpeka, att den går mycket väl
för sig i hus om två våningar. Och slutligen må det tillåtas
mig erinra, att då man byggt i två eller flera våningar, och detta
har oftast skett i mera än 15 år, har man dessförinnan rådfrågat
såväl de tre äldste och mest erfarne hospitalsläkarne som medicinal¬
styrelsens arkitekt, och alla hafva de funnit, att ett dylikt bygg¬
nadssätt går för sig; ej heller ha deraf framkallats några nämn¬
värda klagomål.
Här gjordes äfven en invändning, att tvåvåningshus skulle
försvåra sjukvården. Man brukar dock i allmänhet anse, att
sjukvården är lättare, då man icke har altför långa afstånd mel¬
lan olika afdelningar. Man sade äfven, att det skulle vara svårt
för patienterna att gå nedför trapporna för att motionera sig på
gården och sedan gå upp igen. Jag hade icke trott, att krimi¬
nalpatienter hade sämre ben än öfriga patienter, och kunna dessa
gå i trappor, kunna de förra det också. Detta är att vara för
mycket finkänslig.
Huru jag än sammanställer detta, kan jag icke komma till
annat resultat, än att Kongl. Maj ds förslag är oerhördt dyrbart.
Men är det, såsom en talare sade, så, att byggnaden i annat fall
blir så otidsenlig, att den sedan kommer att framkalla sådana
klagomål, att den måste ändras, och skola vi modernisera i den
rigtningen, som denne talare ifrågasatte, då måste vi också börja
med alla rikets hospital och asyler, ty det felet hafva de nästan
alla, att de icke äro envåningshus. Enligt min tanke har man
kommit på sned med dessa byggnader, ty man tänker för litet
på ökningen af antalet platser, men generar sig icke för att be¬
gära huru stora summor som helst i fråga om nybyggnader och
modernisering. Jag tror, att med god vilja denna byggnad bör
kunna åstadkommas med väsentligt minskade kostnader.
Lördagen den 15 Mars.
51 N:o 18.
Herr Nyström, Carl: Liksom förut skall jag bedja att få
hänvisa till framställningen från statsrådsbänken och framställ¬
ningen från den man, som gjort yrkande om bifall till den
kongl. propositionen. Jag har egentligen mycket litet att till detta
tillägga, men då den siste talaren förkunnade, att för kriminal-
dårarne, som ju äro en ny klass äfven de, icke påkallades andra
anordningar än för andra hospitalspatienter, kan jag ej under¬
låta att påpeka, att denna fråga om Vexiö hospital står ganska
nära frågan om Kristinehamns hospital, ty äfven här är fråga om
en ny inrättning. Och man kan icke säga, att man begär något,
som skulle kunna och borde tillämpas på alla de andra hospitalen
med oerhörd kostnad; man begär icke något, som skall tillämpas
på alla hospital, utan en ny anordning för ett nytt ändamål.
Detta nya ändamål, som vid Kristinehamns hospital var fri vård,
är här snarare motsatsen till denna fria vård, nemligen den
tvångsvård kriminaldårar påkalla. Här är således fråga om en
ny anstalt, och det af den siste talaren gjorda analogislutet för¬
faller således.
Samme talare sade, att han visste icke annat, än att dessa
dårar hade lika goda ben som de andra. Det tror jag också,
men jag tror, att kriminaldårarne hafva ännu bättre armar och
knytnäfvar, och jag tror, att deras ledsagande upp- och nedför
trapporna medför en risk, som icke finnes vid behandlingen af
vanliga dårar.
I stället för att försöka argumentera med skäl ur egen fata¬
bur, då mina papper, såsom kammaren nyss fick bevittna, genom
en vänskaplig »våldsbragd» blefvo förspilda, skall jag citera
hvad den man, som främst har målsmanskap i sundhetsfrågor,
nyligen yttrat. Han säger: »På kriminalanstalter skola idel svår-
skötta patienter intagas; de behöfva tillräckliga isoleringsrum»
(alltså dyrare lokaler) »och kunna icke utan anlitande af oskäligt
stor betjeningspersonal föras upp och ned i trapporna. Häraf
det särskild! valda byggnadssättet. Utan uppoffring af betjenin-
gens trygghet kan icke samma billiga byggnadssätt som på asy¬
lerna användas.» Detta är alltså skälet, hvarför man, då det
gäller ett nytt ändamål, då det gäller kriminaldårar, måste bevilja
det nya dyrare byggnadssättet; och med stöd af detta yrkar jag
liksom flere föregående talare bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr
talmannen, som återtagit ledningen af förhandlingarna, yttrade,
att beträffande föreliggande punkt yrkats, dels att hvad utskottet
homstält skulle bifallas, dels ock att kammaren, med afslag å
utskottets hemställan, så vidt den skilde sig från Kongl. Maj:ts
i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna framställning
oförändrad.
Angående
anslag för
utvidgning af
Vexiö
hospital.
(Forts.)
N:o 18. 52
Lördagen den 15 Mars.
Angående Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet
utvidanin^a/me<^ dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på
Vexiö ‘'bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja be-
hospital. svarad.
(Forts.)
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 23
af sitt utlåtande n:o 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan, så vidt
den skiljer sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
och bifaller denna framställning oförändrad.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 71;
Nej — 25.
Punkterna 24—26.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 27.
Lades till handlingarna.
Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 11 och 12
i denna månad bordlagda memorial n:o 5, angående beviljande
af byggnadsanslag för riksbankens afdelningskontor i Upsala, bi¬
föll kammaren hvad utskottet i detta memorial hemstält.
Lördagen den 15 Mars.
53 N:o 18.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 11 och 12
innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 25, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående upphäfvande af
pastors sjelfskrifvenhet såsom ordförande i kyrkostämma och skol¬
råd, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.
Herr talmannen hemstälde, att, då tiden vore långt fram¬
skriden, behandlingen af lagutskottets utlåtande n:o 26 finge till
ett annat sammanträde uppskjutas.
Härtill lemnade kammaren sitt bifall.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
denna dag aflemnade nådiga proposition till Riksdagen, angående
anslag till beredande af lokal för äldre arkivalier från Gotlands
län m. m.
Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts under
sammanträdet aflemnade nådiga proposition till Riksdagen med
förslag till ändring af vissa §§ i lagen den 24 maj 1895 angå¬
ende anskaffande af hästar och fordon för krigsmaktens ställande
på krigsfot.
Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de under
dagen första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde;
hvarjemte, likaledes på hemställan af herr talmannen, kam¬
maren medgaf, att utfärdade anslag, hvarigenom kammaren
kallats att sammanträda kl. 7 e. m., finge nedtagas.
Kammaren åtskildes kl. 3,36 e. m.
In fidem.
A. v. Krusenstjerm.
N:o 18. 54
Tisdagen den 18 Mars.
Tisdagen den 18 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Herr statsrådet Hammarskjöld aflemnade Kongl. Maj:ts nedan-
nämnda nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående pension åt föreståndaren för statens meteoro¬
logiska centralanstalt, professor R. Rubenson; och
2:o) med förslag till förordning om fosterbarns vård.
Justerades protokollet för den 11 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtande n:o 30, i an¬
ledning af väckt motion angående skrifvelse till Konungen om
borttagande af undantagsbestämmelser rörande sjelfspillingars
jordfästning.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
statsutskottets den 15 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 5.
Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets
den 15 innevarande mars bordlagda memorial n:o 17, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande n:o
4, med förslag till ändring i 17 § i bevillningsförordningen m. m.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets den 15 i denna månad bordlagda betänkande
n:o 18.
Tisdagen den 18 Mars.
55 N:o 18.
Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 156, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver dess tillfälliga utskotts nedannämnda utlåtanden:
n:o 5, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kong!.
Maj:t angående vilkoren för försäljning genom kringföring af vin
och maltdrycker, samt
n:o 6, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kongl. Maj:t angående utskänkningen af vin och maltdrycker å
lägerplatser,
beslöt Första Kammaren hänvisa dessa ärenden till sitt till¬
fälliga utskott n:o 1.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksda¬
gens skrivelser:
n:o 20, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts i stats¬
verkspropositionen gjorda framställningar om utläggning af dub¬
belspår och förstärkning af öfverbyggnaden å vissa delar af sta¬
tens redan trafikerade jern vägar, om anskaffande af ny rörlig
materiel vid samma jern vägar samt om fortsättning af statens
jern vägsbyggnader;
n:o 21, till justitieombudsmannen, angående pension för vakt¬
mästaren vid justieombudsmansexpeditionen C. E. Blomqvist, samt
n:o 22, till fullmäktige i riksgäldskontoret, om pension för
bemälde vaktmästare.
Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:
n:o 23, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse af §§ 16 och 75 i för¬
ordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862,
dels ock eu i anledning af nämnda proposition väckt motion,
och
n:o 24, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse af §§ 12 och 41 i för¬
ordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21
mars 1862, dels ock en i anledning af nämnda proposition väckt
motion.
N:o 18. 56
Tisdagen den 18 Mars.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
under sammanträdet aflemnade nådiga proposition till Riksdagen,
angående pension åt föreståndaren för statens meteorologiska
centralanstalt, professorn R. Rubenson.
Vid föredragning af Kongl. Majrts denna dag aflemnade
nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till förordning om
fosterbarns vård, blef denna proposition på begäran bordlagd.
Herr Andersson, Gustaf, väckte en motion, n:o 34, angående
skrifvelse till Konungen med begäran om förslag beträffande ut¬
sträckt valrätt till Riksdagens Andra Kammare.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att lagutskottets
utlåtande n:o 30 skulle sättas främst bland betänkandena på före¬
dragningslistan till morgondagens sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2,48 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjernå.
Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktr., 1902.