RIKSDAGENS PROTOKOLL
1902. Andra Kammaren. N:o 7.
Tisdagen den 4 februari.
Kl. x/2 3 e. m.
§ I-
Justerades de vid kammarens sammanträden den 27 nästlidne
januari förda protokoll.
§ 2.
Upplästes följande till kammaren inkomna läkareintyg:
Lektor Magnus Höjer är på grund af luftrörskatarr tills vidare
hindrad att öfvervara Riksdagens förhandlingar.
Stockholm den s/2 1902.
E. G. Johnson.
Med. doktor.
§ 3.
Föredrogos hvar efter annan Kongl. Maj:ts å kammarens bord
hvilande propositioner till Riksdagen; och hänvisades dervid till
lagutskottet Kongl. Majrts propositioner:
med förslag till lag angående ändrad lydelse af §§ 16 och 75
i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862; samt
med förslag till lag angående ändrad lydelse af §§ 12 och 41
i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den
21 mars 1862.
Till statsutskottet öfverlemnades härefter följande propositioner,
nemligen:
angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf . efter
muraren A. Österbergs från Södertelje hustru Anna Elisabeth Öster¬
berg, född Larsdotter;
angående försäljning af eu under indragna hospitalshemmanen
Bolsbyn nås 1, 2 och 3 i Upsala län lydande lägenhet;
angående försäljning af vissa till kronoparken TönnersjObeden
i Hallands län hörande inegoområden;
Andra Kammarens Prof. 1902. N:o 7.
1
N:o 7. 2
Tisdagen den 4 Februari.
Interpellation.
angående upplåtelse af den kronan tillkommande jordegareandel
i grufva; samt
angående upplåtelse under eganderätt till Sorsele kommun af
viss del utaf ett vid afvittringen inom Sorsele socken till kyrkostad
af satt område.
§ 4-
Vidare föredrogs och hänvisades tiil Riksdagens särskilda utskott
herr J. H. G. Fredholms motion, n:o 149.
§ B.
Ordet lemnades härefter på begäran tiil herr Hedin i Stock¬
holm, som yttrade:
Herr talman! Jag har under de sista veckorna och i synnerhet
under de sista dagarne från flera och ganska skiljaktiga håll erfarit,
hvilken ängslan och oro uppenbarligen bemäktigat sig en, efter hvad
jag tror, icke ringa del af den svenska allmänheten — eu ängslan och
en oro, som jag för min del icke heller har kunnat tillbakavisa. Jag
har blifvit föranledd att erinra mig det intryck, jag erfor, när jag för
40 år sedan för första gången läste landshöfding Widmarks namn¬
kunniga embetsberättelse till Kongl. Maj:t, afgifven ett år eller så
vid pass, efter det han tillträdt sitt embete såsom landshöfding i
Norrbottens län. Redan då kom den tanken för mig, att detta vore
den kanske ömtåligaste eller näst ömtåligaste punkten af Sveriges
rike. För nu snart JO år sedan, då jag väckte en motion angående
utländings rätt att besitta jord, skogar och grufvor här i landet, var
det ock hufvudsakligen tanken på Norrbotten, som motiverade min
framställning. Det skadar icke att erinra sig, huru omöjligt det på
den tiden var att hos något större antal -— utom denna kammare — af
dem, som hade att besluta öfver rikets allmänna angelägenheter,
vinna öra för den betraktelsen, att det kunde vara en nationel fara
att i samma utsträckning som åt landets egna inbyggare upplåta
rättighet att besitta fastighet. Då rådde här i hela sin kraft hvad
man stundom har plägat beteckna såsom »Manchester-teorien». De,
som hylla denna lära, stödja sig på en reciprocitet, som icke kan
vara en verklig reciprocitet, när det gäller förhållandet mellan ett
stort land och ett litet land. Det är ett missbruk af ord eller ett
missförstånd af sak, om man säger, att det kan finnas en verklig
reciprocitet i afseende å drifvandet af näring mellan ett land sådant
som England och vårt land. Det förra landet har nemligen en stor
kapitalstyrka, som här saknas, och en verldsbeherskande sjömakt
att peka på, derest motstånd skulle göras mot utsträckningen af
beviljade rättigheter öfver den gräns, som genom traktater kan hafva
utstakats. Reciprociteten är ett vackert ord, men den är omöjlig
i verkligheten mellan ett litet land såsom vårt och ett stort såsom
England.
Tisdagen den 4 Februari.
3 N:o 7.
Detta gäller för öfrigt icke blott om England, hvilket land jag
tog såsom ett exempel, enär denna vackra lära har sitt upphof och
sitt namn derifrån. Det gäller om alla de öfriga stora makterna.
Nu hafva väl åsigterna hos större delen af den svenska allmän¬
heten blifvit något annorlunda, än de voro på 70-talet och ännu på
80-talet. Det är sannolikt, att många nu hafva frångått den teori,
som då gjorde det för dem till ett bevis på en civiliserad uppfatt¬
ning af saker och ting, att man icke gjorde något motstånd mot
att jemnställa utländingar i afseende å rättigheter här i landet med
landets egna inbyggare.
Jag tror, att förändringen i åskådningssätt går ganska djupt ned.
Emellertid lida vi under följderna af det, som man gjorde, och
det, som man underlät att göra på den tid, då ett annat åskåd¬
ningssätt rådde. Här se vi i dessa dagar, huru svenska statens
namn och anseende släpas omkring öfver verlden, såsom ett före¬
mål för åtlöje, under egiden af en graf spekulants namn och un¬
derliga affärer, och med förbittringen öfver det åtlöje, som kastas
öfver det svenska namnet, följer också fraktan för, att något värre
än åtlöje blifver straffet för det sätt, hvarpå vi handskats med lan¬
dets tillgångar. Det är den fruktan, den ängslan och oro, åt hvil¬
ken så många under den sista tiden gifvit uttryck; och det är med
anledning af deras och min oro, som jag anhåller att få till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet framställa följande frågor:
År det möjligt att genom aftal, som kunna erhålla lagligt bin¬
dande giltighet utan Kongl. Maj:ts och Riksdagens samtycke, större
eller mindrej del af malmfälten i Norrbotten öfvergår i främmande
undersåtars ego?
Eller finnes lagligt och fullt verksamt medel att förekomma
sådan olycka, och är det herr statsrådets åsigt, att såsom ett så¬
dant medel ingalunda kan betraktas lagstadgandet, att utländing ej
utan Kongl. Maj:ts tillstånd må idka grufdrift här i landet?
Anser sig Kongl. Maj:t kunna under alla förhållanden, hvilken
stats undersåtar än komrne att förvärfva malmfält i Norrbotten, med
behörig verkan använda sin förbudsrätt?
Derest Kongl. Maj:t icke eger tillräckliga medel att förekomma
den angifna eventualiteten, är det då Konungens rådgifvares afsigt
att tillstyrka Kongl. Maj:t att begära Riksdagens medverkan?
Och är det herr statsrådets och öfrige rådgifvares afsigt att
tillstyrka Kongl. Maj:ts ingripande så tidigt, att, om genom svensk
mans förfarande utländingar förmås att inlåta sig i ett företag, som
mot ett oointvisteligen lagligt veto från svenska statens sida ej kan
vinna sin fullbordan, förhandlingar och överenskommelser härom
ej må hafva så långt fortskridit, att det, trots det att svenska sta¬
tens formella rätt är ostridig, kan blifva med stor svårighet förenadt
att upprätthålla den och vägra en eftergift, som innebure uppen¬
bar fara?
Interpellation.
(Forte.)
N:« 7. 4
Tisdagen den 4 Februari.
Ifrågavarande framställning blef på begäran bordlagd.
§ &
Herr E. 0. V. Wavrinsky aflemnade en motion, n:o 150, om
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående befordringarne inom hären
och flottan.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
§
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr P. Olsson i
Fläsbro under 6 dagar från och med morgondagen.
§ 8.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets memorial:
n:o 13, med anledning af remiss från Andra Kammaren af en
utaf herr A. F. Liljeholm väckt motion;
n:o 14, med anledning af remiss från Andra Kammaren af en
utaf herrar F. Berg i Stockholm och E. Hammarlund väckt motion;
n:o 15, med anledning af remiss från Andra Kammaren af en
utaf herr A. Petersson i Påboda m. fl. väckt motion; och
n:o 16, med anledning af remiss från kamrarne af motioner
angående inrättande af statslotteri; samt
lagutskottets memorial n:o 2, i anledning af Andra Kammarens
remiss af herr Sjövalls motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t an¬
gående förslag till en saccharinlag.
§ 9-
Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. 2,66 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Onsdagen den 5 Februari.
5 N:o 7.
Onsdagen den 5 februari.
Kl. »/t 2 e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 29 nästlidne januari.
§ 2.
Herr statsrådet m. m. K. JK. L. Hammarskjöld öfverlemnade
Kongl. Maj ds propositioner till Riksdagen:
med förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångs¬
balken in. m.; och
med förslag till lag angående verkställighet i vissa fall af straff,
ådömdt genom icke laga kraft egande utslag.
Ifrågavarande propositioner blefvo på begäran bordlagda.
§ 3.
A föredragningslistan fans först upptagen herr A. Hedins i
Stockholm anhållan att till herr statsrådet och chefen för civil¬
departementet få framställa spörsmål.
Sedan herr talmannen låtit uppläsa berörda, skriftligen affattade
spörsmål, begärdes ordet af herr Hedin i Stockholm, som yttrade:
Herr talman! Då de ämnen, som beröras i denna interpellation,
icke kunna sägas i alldeles öfvervägande grad vidkomma chefen
för ett visst departement, så skall jag anhålla, att min interpellation
må få anses vara rigtad till herr statsministern, och att jag får, i
öfverensstämmelse med denna anhållan, ändra ett par uttryck i
densamma. Denna ändring skulle blott bestå deri, att uttrycket
statsråd utbytes mot uttrycket statsminister. I öfrigt får jag anhålla,
att kammaren måtte lemna sitt bifall till framställande af min
interpellation.
Vidare anfördes ej. Kammaren lemnade herr Hedin i Stock¬
holm tillstånd att till hans excellens herr statsministern framställa
ifrågavarande spörsmål.
N:e 7. 6
Onsdagen den 5 Februari.
§ 4.
Föredrogs herr E. 0. V. Wavrinskys å kammarens bord hyllande
motion, n:o 150.
Derefter yttrade motionären herr Wavrinsky: Herr talman!
Mine herrar! Då min motion n:o 4, som afhandlade samma ämne
som den nu föreliggande, nemligen grunderna för befordringar
inom armén och flottan, remitterades till lagutskottet, hade en högt
ärad ledamot, representanten för Sköfde in. fl. städer, friherre Ericson,
ett anförande, i hvilket han rigtade graverande anmärkningar
mot de uppgifter om befordringarna inom tredje arméfördelningen,
som jag lernnat. Jag har i min nu föreliggande motion uteslutit
det stycke, som han refererade; detta har skett af grannlagenhets-
skäl, men icke derför, att jag finner de vidhållna uppgifterna vara
origtiga.
Den uppgift, jag lemnade, gick ut på, att under år 1898 på
kortare tid än tre månader icke mindre än tre befordringar egt
rum på kongl. Vestgöta regemente. Friherre Ericson invände, att
två af de befordringarne voro följder deraf, att öfverstelöjtnanten
på regementet afgått; det var sålunda blott en vakans, som fylts.
Men å andra sidan var det väl alldeles rigtigt att säga, då eu
succession egt rum på samma regemente, då eu major blifvit öfverste¬
löjtnant och en kapten blifvit major, att det var två befordringar,
som egt rum. Hade en major ryckt upp till öfverstelöjtnant och
en kapten tagits till major från ett annat regemente, hade det
naturligtvis varit två befordringar. Hade en öfverstelöjtnant från ett
annat regemente transporterats till Vestgöta regemente, hade på det
förra regementet en längre rad af befordringar kunnat blifva följ¬
den. Men då Vestgöta regemente var det regemente inom fördelningen,
som hade den bästa befordringsturen, gälde således min kritik, att
inom fördelningen den uppgift, som man tillagt fördelningscheferna
— nemligen att utjemna den olika befordringsturen inom fördel¬
ningen — i så fall icke blifvit tillgodosedd.
Derjemte anmärkte friherre Ericson, att, hvad den tredje
befordringen vidkomme, den hade skett i afsigt att gynna ett rege¬
mente, som befann sig i dålig befordringstur, nemligen Vermlands.
Man hade träffat den öfverenskommelsen, att den kapten, som
transporterades från Vestgöta till Vermlands regemente, skulle der
qvarstå endast en kortare tid och återgå till Vestgöta regemente,
då den unge kapten, som ännu ej blifvit kompanichef, kunde på
Vermlands regemente befordras till major. Ja, derom kunde jag
icke ha någon kännedom, ty derom kan man ej läsa i rangrullan;
den anmärkningen träffar då icke min uppgift, att verkligen eu be¬
fordran skett, ty ostridigt är, att denne kapten på Vestgöta rege¬
mente befordrats. Men jag tror mig förstå, att friherre Ericson
menade, att anmärkningen skulle varit rigtad mot någon uraktlåten¬
Onsdagen den 5 Februari.
7 N:o 7.
het äfven härvidlag från hans sida att gynna det i sämre befor¬
dringstur varande regementet.
Jag vidrörde ju denna fråga i mitt anförande under härord-
ningsdebatten, men dervid lemnade jag en delvis origtig uppgift.
Jag hade fått den af en gammal militär på stat, sådana uppgifter
hade för öfrigt ingått till mig från olika fördelningar; jag använde
den berörda uppgiften från tredje arméfördelningen — och jag poin-
terade det särskildt — derför att denna fördelnings högt aktade chef
var här närvarande och kunde lemna rättelse., om sådan behof des.
Emellertid är förhållandet det, att jag i min motion alldeles icke
upptagit denna sida af saken, utan jag förklarar tvärtom uttryck¬
ligen, att den uppgiften — att utjemna turen vid befordran till
och inom regementsofficersgraderna, vid hvilkas besättande ju
endast skicklighet och förtjenst böra vara afgörande — är främmande
för syftet med denna min framställning. Således har jag icke i
min motion uttalat eu sådan mening, som friherre Ericson tycks
vilja tillägga mig. Men, som sagdt, i mitt anförande under här-
ordningsdebatten gjorde jag det, men jag begick då ett misstag,
som friherre Ericson då icke var i tillfälle att rätta. Det gälde då
fyra befordringar, om hvilka jag förut nämnt. Friherre Ericson var
icke närvarande för tillfället, men några dagar efteråt fick jag af
honom en tillrättavisning derför; och jag kan icke underlåta att
säga, att jag kände mig sårad af denna tillrättavisning, både af den
form och den ton, som dervid användes; jag sökte att med friherre
Ericson debattera den sakfråga, som det gälde, nemligen huruvida
befordringssystemet inom armén och flottan vore lämpligt; och jag
sökte då anföra samma motiv för ändrade grunder härutinnan som
dem, jag nu i min motion anfört. Då var friherre Ericson alldeles
icke öfvertygad om, att något annat borde göras, och tycktes finna
det vara bra som det var. Men det synes nu af hans anförande
vid remissen af min motion, att han hyser sympatier för de idéer,
som jag upptagit. Och dermed är jag tillfredsstäld och fullt för¬
sonad med hvad som förut förefallit. Jag är så mycket mer glad
deröfver, som jag sålunda får påräkna understöd från ett mycket
inflytelserikt håll, och finner, att friherre Ericson i denna fråga
intager eu avancerad ståndpunkt. Att friherre Ericson dervidlag visat
sig så framsynt, vittnar, liksom så mycket annat, om, att den höga
aktning, han åtnjuter både som medborgare och militär, är väl grundad.
Jag har med dessa ord blott velat säga, att, om jag i fråga om
de fyra befordringar, som jag första gången omnämnde, begått
något misstag, det bör vara alldeles öfverflödigt att försäkra, att det¬
samma varit ofrivilligt. Men i min motion har jag ej heller upp¬
repat något, som jag finner kunna träffas af friherre Ericsons an¬
märkning.
Ifrågavarande motion hänvisades derefter till behandling af
kammarens tillfälliga utskott n:o 4.
N:o 7. 8
Onsdagen den 5 Februari.
§ 5-
Till afgörande förelåg statsutskottets memorial n:o 13, med
anledning af remiss från Andra Kammaren af en utaf herr’ A. F.
Liljeholm väckt motion, n:o 55, i hvilket memorial utskottet hem¬
stält, att herr Liljeholms berörda motion, som till utskottet öfver-
lemnats, finge till Ändra Kammaren återlemnas.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, yttrade:
Herr talmannen: Jag anser mig böra för kammaren med¬
dela, att, när detta ärende förevar i talmanskonferensen, meningarne
voro mycket delade mellan dem, som ville vidhålla motionens remit¬
terande till statsutskottet, och dem, som ville till kammaren åter¬
lemna motionen i och för densammas öfverlemnande till tillfälligt,
utskott. &
Härefter anförde:
■^®rr von Friesen: Då diskussionen icke blifvit förklarad
afslutad, må det kanske tillåtas mig att yttra några ord i denna fråga.
Jag vill icke envist urgera den uppfattningen, som inom stats¬
utskottet gjort sig gällande, att denna motion icke hör till stats¬
utskottets behandling; men jag anser mig böra omförmäla de skäl,
som föranledt utskottet till den åtgärd, som detsamma här vidtagit.
Jag kan med hänsyn till min ställning till frågan om dylika
motioners hänvisande till statsutskottet eller tillfälligt utskott åberopa
ett anförande, som min ärade vän till venster, herr Hammarlund
hade vid 1898 års riksdag. Han framhöll då många synpunkter,
som i denna fråga vore att taga i betraktande. Hvad nu särskild^
denna motion beträffar, så handlar den väsentligen om seminarie-
lärarnes kompetens. Motionären anser, att seminarielärarne böra ha
högre kompetens, än de för närvarande ha, och att de på den
grunden äfven höra ha högre löneförmåner, än de för närvarande
ha. Vid en undersökning af denna motion blir således i första
rummet frågan den, huruvida seminarielärarnes nuvarande kompe¬
tens är tillräcklig eller ej. Detta är åter en utredning, som synes
statsutskottet ej tillhöra dess behandling; och detta var anledningen
till, att utskottet i denna punkt gjort den framställning, som här
föreligger.
Herr vice talmannen Swartling: Det kan synas föreligga
skal, som tala för, att denna motion bör behandlas af tillfälligt
utskott, men dervid är äfven att lägga märke till en annan omstän¬
dighet, nemligen att den praxis utbildat sig, att, om en motions
innebörd syftar derhän, att den slutligen kan komma att med¬
föra en utgift för staten — och detta är utan tvifvel fallet här —
en sådan motion hänvisas till statsutskottet.
Onsdagen den 5 Februari.
9 X:o 7.
Det är på den grunden, som jag yrkar, att utskottets före¬
liggande hemställan ej måtte af kammaren bifallas.
Herr von Friesen: Herr talman! Den synpunkt, som nu
herr vice talmannen vidrörde, gjorde sig äfven gällande vid 1898
års riksdag. Men då uppvisades det, att sådana motioner, hvilka
kunnat leda till en statsutgift, mångfaldiga gånger blifvit hänvisade
till tillfälligt utskott. Och vid samma 1898 års riksdag hänvisades
två motioner på den grund, att de kunde leda till eu statsutgift,
till statsutskottet; men två andra motioner, som äfven kunde leda
till en statsutgift, blefvo hänvisade till tillfälligt utskott. Man sökte
visserligen göra den skilnaden, att i den ena motionen det var om-
nämndt ett bestämdt anslag — det begärdes 100 kr. till hvarje
småskolelärarinna — och att man derför borde hänvisa densamma
till statsutskottet. Vill man äfven tillämpa samma grundsats här,
kan man ju göra det, men då är att märka, att i denna motion ej
något bestämdt belopp finnes angifvet.
Herr Elowson: Hen1 talman! Mine herrar! Jag ber att få
ansluta mig till den meningen, att denna motion bör återkomma till
kammaren, som sedermera torde öfverlemna densamma till tillfälligt
utskott. Jag kan för min del ej acceptera den åsigten, att ett förslag,
som möjligen i en framtid kan leda till en statsutgift, derför skall
remitteras till statsutskottet. Till statsutskottet böra väl i främsta
rummet remitteras sådana motioner, som afse en utgift för det när¬
varande, och detta lär man väl ej kunna påstå vara förhållandet
med den af herr Liljeliolm väckta motionen. Det synes derför, som
om de skäl, som bestämt statsutskottet att återlemna motionen, voro
de mest tungt vägande.
Herr talman! Jag ber derför att få yrka bifall till stats¬
utskottets hemställan.
Öfverläggningen var härmed afslutad. Efter af herr talmannen
framstälda propositioner godkände kammaren utskottets hemställan
och beslöt att öfverlemna ifrågavarande motion till behandling af
tillfälligt utskott; och skulle motionen enligt kammarens nu jemväl
fattade beslut hänvisas till kammarens tillfälliga utskott n:o 1.
§ 6.
Härefter föredrogs statsutskottets memorial n:o 14, med anled¬
ning af remiss från Andra Kammaren af en utaf herrar F. Berg
i Stockholm och E. Hammarlund väckt motion, n:o 90, i hvilket
memorial utskottet hemstält, att berörda motion, som till utskottet
öfverlemnats, finge till Andra Kammaren återlemnas.
Dervid yttrade:
Herr talmannen: Jag ber att för kammaren få nämna, att
vid öfverläggning rörande detta memorial inom talmanskonferensen
Andra Kammarens Frot. 1902. N:o 7. 2
S:o 7. 10
Onsdagen den 5 Februari.
meningarne voro delade mellan vidhållande af motionens remiss till
statsutskottet och dess öfverlemnande till behandling af tillfälligt
utskott.
Herr von Friesen: Äfven vid denna punkt ber jag att, utan
att göra något yrkande, få anföra de skäl, som föranledt statsutskottet
att göra den hemställan, som vi återfinna i detta memorial. Motio¬
närernas första fråga är, huruvida statsbidrag skola lemnas till ifråga¬
varande bibliotek. Detta förutsätter en undersökning af dessa biblio¬
teks nuvarande tillstånd, deras uppgift o. s. v., hvilket icke är,
såvidt statsutskottet kunnat finna, en fråga, som är föremål för
utskottets behandling. Endast om den frågan besvaras jakande, om
dessa bibliotek äro af den beskaffenhet och hafva den uppgift, att
de böra erhålla statsbidrag, endast då — och först då — skulle
frågan komma till statsutskottet, enligt den uppfattning, som der
gjort sig gällande.
Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen i ämnet framstält
propositioner, beslöt kammaren att med godkännande af utskottets
hemställan hänvisa förevarande motion till tillfälligt utskotts behand¬
ling; och skulle motionen i sådant afseende öfverlemnas till kamma¬
rens tillfälliga utskott n:o 1.
§
Till afgörande förelåg vidare statsutskottets memorial n:o 15,
med anledning af remiss från Andra Kammaren af en utaf herr
A. Petersson i Påboda m. fl. väckt motion, n:o 104.
Efter föredragning af utskottets i berörda memorial gjorda
hemställan, att ifrågavarande motion, som till utskottet öfverlemnats,
finge till Ändra Kammaren återlemnas, yttrade:
Herr talmannen: Med tillkännagifvande, att meningarna
inom talmanskonferensen enstämmigt varit för att godkänna stats¬
utskottets ifrågavarande åtgärd, hemställer jag, att kammaren ville
hänvisa denna motion till behandling af tillfälligt utskott.
Med godkännande af utskottets hemställan beslöt kammaren att
öfverlemna förevarande motion till kammarens tillfälliga utskott n:o 2.
§ 8-
o
A föredragningslistan fans härefter upptaget statsutskottets
memorial n:o 16, med anledning af remiss från kamrarne af motioner
angående inrättande af statslotteri.
Punkten a.
Lades till handlingarna.
Onsdagen den 5 Februari.
11 N:o 7.
Under punkten b hemstälde utskottet, att herr A. Thylanders
m. fl. motion, n:o 56, och herr O. F. Trappa motion, n:o 84, hvilka
motioner till utskottet öfverlemnats, finge till Andra Kammaren
återlemnas.
Efter föredragning af punkten yttrade:
Herr talmannen: Med tillkännagifvande, att meningarna
inom talmanskonferensen enstämmigt varit för att godkänna stats¬
utskottets ifrågavarande framställning, får jag hemställa, att kam¬
maren ville hänvisa förevarande, inom denna kammare väckta
motioner till behandling af tillfälligt utskott.
Kammaren godkände utskottets ofvannämnda hemställan och
beslöt, att ifrågavarande, inom Andra Kammaren väckta motioner
skulle öfverlemnas till kammarens tillfälliga utskott n:o 3.
§ 9.
Slutligen föredrogs lagutskottets memorial n:o 2, i anledning
af Andra Kammarens remiss af herr Sjovalls motion, n:o 144, om
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående förslag till en saccharinlag, i
hvilket memorial utskottet anmält, att utskottet af anförda skäl
föranlätes att till kammaren återlemna ifrågavarande motion.
Herr talmannen yttrade härvid: Då meningarna inom tal¬
manskonferensen varit enstämmigt för att godkänna den af lag¬
utskottet gjorda anmälan, får jag hemställa, att kammaren ville
hänskjuta motionen till behandling af tillfälligt utskott.
Med bifall till herr talmannens nämnda hemställan beslöt kamma¬
ren att öfverlemna förevarande motion till kammarens tillfälliga
utskott n:o 2.
§ io.
För motions afgifvande hade anmält sig herr H. F. A. E.
Pantzarhielm, hvilken nu aflemnade en motion, n:o 151, om skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående åtgärder i fråga om importen af och
rörelsen med artificiella sötämnen.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
§ Il-
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr S. J. Boethius
under nio dagar från och med den 6 innevarande februari samt
herr A. Petri under tio dagar från och med samma dag.
N:o 7. 12
Onsdagen den 5 Februari.
§ 12-
Till bordläggning anmäldes lagutskottets utlåtande n:o 3, i an¬
ledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15, 18, 19 och 33 §§
i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm.
§ 13.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,6 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Stockholm, Victor Pettersons A.-B. tryckeri 1902.