RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1902. Andra Kammaren. N:o 54.
Fredagen den 16 maj.
Kl. 7 e. m.
§ 1.
Till fortsatt handläggning anmäldes konstitutionsutskottets ut¬
låtande n:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse af § 57 regeringsformen samt af §§ 13, 14, 16,
17, 19 och 25 riksdagsordningen äfvensom inom Riksdagen väckta
förslag i fråga om valrätten till Andra Kammaren; och lemnades
dervid i fråga om punkten 3:o), enligt förut skedd anteckning,
ordet till:
Herr Wide n, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Den förste
talaren på stockholmsbänken, som hade ordet i föreliggande fråga,
yttrade bland annat följande: »En hvar känner det ansvar, som hvilar
på honom i denna fråga, tyngre än i någon annan». Ja, mina herrar,
så förhåller det sig för visso. Och jag tror, att den satsen är rigtig,
fastän, efter Första kammarens beslut, något positivt förslag icke
kan åvägabringas. För min del har jag heller aldrig trott, att ett
sådant förslag skulle komma till stånd i år. Situationen är allt
fortfarande väsentligen densamma som förut. Andra Kammarens
beslut kommer endast att innebära en varsel och få betydelse för
hvad som för framtiden skall åtgöras i frågan.
Jemte den ansvarskänsla, som, såsom sagdt, fäster sig i sinnena,
är det dessutom en annan känsla, som gör sig gällande hos repre¬
sentanten, då han skall bestämma sitt beslut i frågan. Det är
känslan af den förbistring, som råder. Jag behöfver ej fästa upp¬
märksamheten derpå, herrarne hafva nog sjelfva märkt, att det är
många skiftande meningar, som här råda, så skiftande, att man
med rätta kan kalla dem ett »kaos». Jag tror, att till och med
inom de kretsar, der det till det yttre råder enighet, denna enighet
i sjelfva verket finnes blott till det yttre, enär den icke är grundad
på en fullständig och klar öfvertygelse om att hvad som föreslås
verkligen är det rätta och bästa i föreliggande fall. Vid sådant
förhållande är det ju också svårt för folkrepresentanten att bestämma,
Andra Kammarens Prof. 1902. N:o 54. 1
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
?J:o 54. 2
Angående
valrätten titt
Andra
Kammaren.
(Forts.)
Fredagen den 16 Maj, e. in.
hvilket af de olika förslagen han skall gifva sin röst såsom det
bästa; och ställningen blir kanske ännu värre, om han, liksom jag,
har en mera konservativ läggning i rent politiska frågor. Ty det
är från den konservativa sidan, som de mest skiftande lockelserna
framträda.
Jag får emellertid förklara, att jag för min del är fullt öfver-
tygad derom, att vi måste utsträcka rösträtten. Jag ledes dervid
icke af någon rättfärdighetssynpunkt. Jag anser icke rösträtten vara
en kompensation för medborgerliga pligter, utan jag ser frågan ur
samhällets synpunkt. Jag anser, att vi måste hafva en utvidgning
af rösträtten" derför, att det kommer att blifva nyttigt för samhället,
till eu början derför, att samhället en gång måtte få fred för detta
rösträttsbråk, som förekommit under en mängd år. Men vidare -—
och den synpunkten anser jag i alla fall vara vida förnämligare —
behöfver samhället i sig upptaga dessa nya krafter, som nu sträfva
framåt. Det är nödvändigt, att detta göres snart, att samhället snart
måtte komma i tillfälle att med sig förena och amalgamera dessa
krafter till att blifva ett med samhället genom det enda medel,
hvarigenom detta på ett rätt verksamt sätt kan ske, nemligen genom
att låta dem deltaga i det aktiva politiska lifvet. Derför anser jag
ock för min del, att en utvidgning af rösträtten, när den nu skall
ske, också bör göras effektiv. Den bör gå minst lika långt som
något af de föreliggande på census grundade förslagen, af hvilka
det, som går längst, enligt min tanke är det af friherre von Knor-
ring framstälda.
Här har talats mycket om den allmänna rösträtten; man har
ibland tillfogat orden; allmän, lika och direkt rösträtt. Så vidt jag
kunnat fatta situationen, finnes emellertid bland dem, som föra
ordet allmän rösträtt på tungan, många, för hvilka detta ord blifvit
ett slagord, eu formel, bakom hvilken allenast döljer sig afsigten,
att den utvidgning af rösträtten, som genomföres, måtte förorsaka
så liten maktomflyttning som möjligt. För min del tror jag, att eu
utvidgning af rösträtten måste i viss mån medföra en maktomflytt¬
ning, annars blifver den icke effektiv. Jag har derför en viss obe¬
nägenhet att sluta mig till dem, som vilja hafva en skrifvelse om
allmän rösträtt. Dessutom är jag icke öfvertygad om, att den passar
för oss. Den allmänna rösträtten är någonting, som vi ännu icke
pröfvat. Vi ha icke haft den så nära inpå lifvet, att vi kunnat
göra klart för oss, hvad den innebär eller hur den skulle taga sig
ut. Jag tror, att många, som tala derom, se frågan, så att säga, på
afstånd utan att tänka sig in i den. I sammanhang med den all¬
männa rösträtten har man mycket talat om 'proportionella val. Jag
är emellertid icke heller säker på, att en sådan valmetod passar för
oss. Jag vill dermed icke hafva sagdt, att den icke möjligtvis kan
passa, men jag vill icke vara med om att binda Riksdagen vid all¬
män rösträtt och proportionella val. Det förhåller sig dessutom så,
att vid skrifvelseförslag — och något annat än ett skrifvelseförslag
Fredagen den 16 Maj, e. m. 3
skulle det ju icke blifva fråga om — fäster sig allmänt den före¬
ställningen, att de endast sylta till uppskof. För min del vill jag
icke vara med eller synas vara med om uppskof i vidare mån, än
det är alldeles nödvändigt, och jag vill derför högst ogerna gå med
på ett skrifvelseförslag.
Hvilket af de föreliggande positiva förslagen skall man då
välja? Enligt min tanke föreligger egentligen endast tre förslag att
välja på: konstitutionsutskottets förslag, konstitutionsutskottets för¬
slag med den af herr Pehr Pehrson i Törneryd föreslagna ändrin¬
gen och liberala samlingspartiets förslag.
Hvad konstitutionsutskottets förslag beträffar, behöfver jag icke
så länge uppehålla mig dervid, då det redan förut blifvit af flere
talare _ tillräckligt kritiseradt. Hufvudskälet för mig att icke sluta
mig till detta förslag är emellertid, att deri föreslås, att municipal-
samhällen och köpingar skola välja tillsammans med städerna. Jag
anser för min del en sådan anordning alldeles olämplig. Det finnes
derför icke det ringaste rättsliga underlag.
Hvad de båda andra förslagen beträffar, så är, då jag skall
välja mellan dem, den synpunkten för mig af mindre betydelse,
huru långt dessa förslag gå i afseende på census. I det afseendet
är det ej, synes mig, någon stor skilnad mellan förslagen. För
öfrigt gäller i fråga om census, enligt min tanke, det ord, en talare
här i går använde, nemligen att »allt flyter». Jag tror, att i afse¬
ende på census är det visst icke klart, att vi få stanna vid de nu
föreslagna bestämmelserna. Hvad vi finna antagligt i dag, blir
kanske icke antagligt om ett år. Nej, det är icke den sidan af
saken, som för mig är bestämmande, utan andra saker, som dessa
förslag innehålla eller icke innehålla. Om jag då först fäster mig
vid liberala samlingspartiets förslag, är det en del, som detta för¬
slag innehåller, och annat, som det icke innehåller, som göra, att jag
icke vill biträda detsamma. Liberala samlingspartiets förslag är icke
blott, såsom det heter, bygdt på den historiska grunden af samman¬
hanget emellan våra grundlagars bestämmelse om rösträtten och
kommunallagarna, utan det har nästan helt och hållet kastat öfver
dessa bestämmelser till kommunallagarna. Den § i riksdagsordnin¬
gen, som handlar om valrätt, är ju, enligt detta förslag, så godt
som helt och hållet allenast en hänvisning till kommunallagarna.
Detta anser jag vara fullständigt origtigt; och hvartill det skulle
kunna leda och sannolikt äfven afser att leda, visar den andra
motionen af liberala samlingspartiet, som åsyftar att endast genom
en enkel ändring i kommunallagarna utsträcka rösträtten till nya
kategorier af valmän. Det åter, som detta förslag icke innehåller
och som gifver mig anledning att icke sluta mig till detsamma, är
fordran på fullgjord skattepligt såsom vilkor för erhållande af
rösträtt.
När jag säger, att förslaget icke innehåller detta, så är det så
till vida oegentligt, som nämnda fordran verkligen ligger inklusive i
N:o 54,
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forts.)
Ji:o 54. 4
Fredagen den 16 Maj, e. m.
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forts.)
förslaget, åtminstone till en del, ty genom att hänvisa till den kom¬
munala rösträtten har förslaget behållit den i sjelfva verket svåraste
bördan i afseende å skattebetalningen, nemligen den kommunala
skattepligten. Men det har i alla fall varit så, att detta förslag har
ansetts taga afstånd från yrkandet på »utskyldsstrecket», såsom det
heter, eller från fodran på fullgjord skattepligt såsom vilkor för röst¬
rättens utöfvande. Det är derför, som jag befarar, att ett antagande
af detta förslag skulle anses vara ett medgifvande derutaf, att denna
fordran skulle få kastas öfver bord. För min del anser jag, att man
icke kan kasta denna fordran öfver bord. Jag anser, att den ovil¬
korligen måste behållas, icke derför att fullgjord skattepligt skulle
svara mot rätten att rösta, utan derför att den fullgjorda skatte¬
pligten bör vara ett bevis på och en regulator för ordentligheten i
fullgörandet af pligterna mot samhället. Derigenom skulle man
kunna utmönstra de oordentliga elementen för att endast behålla de
ordentliga eller de, som verkligen känna sig hafva några samhälls-
pligter att fylla. Jag tror, att hvilket rösträttsförslag vi än må
komma att antaga, vare sig vi bygga på något af de nuvarande
förslagens grund eller på någon mera vidtgående grund, så behöfva
vi under alla förhållanden fasthålla fordran på fullgjord skattepligt.
Detta är nemligen en oeftergiflig regulator med afseende å full¬
görandet af de samhälliga pligterna och innebär en fordran, som
man måste uppställa för åtnjutandet af de medborgerliga rättig¬
heterna.
Jag ber att få säga, att, likasom jag icke är fullt belåten med
förslagens censusbestämmelser, fordran på skattebetalning icke heller
blifvit så formulerad i något af förslagen, att jag är fullt belåten
dermed. Men jag kan naturligtvis icke här föreslå någon annan
formulering af hithörande bestämmelser och vill icke heller göra
det. Det skulle vara alldeles ändamålslöst. Jag måste taga för¬
slagen sådana de äro.
Det af de föreliggande förslagen, som tilltalar mig mest, är det,
som framlagts af herr Pehr Pehrson i Törneryd. I detta förslag åter¬
finnes fordran på skattepligtens fullgörande, och i detsamma har
konstitutionsutskottets tillägg, att municipalsamhällen och köpingar
skulle läggas till städerna, tagits bort, och det har ej heller helt
öfverflyttat bestämmelserna om rösträtten till kommunallagarna. Ja,
säger någon, men det är en annan sak, som kommit dit. Der fram-
ställes nemligen fordran på likställighet i afseende å representa¬
tionen mellan land och stad. Detta är sant. Men oaktadt jag är
stadsrepresentant, så vill jag säga, att detta är en fordran, som icke
afskräcker mig att rösta för förslaget, helst de föreliggande skrif-
velseförslagen, som man eljest skulle rösta på, innehålla samma
fordran. Det har förut i dag af flere stadsrepresentanter, särskildt
på stockholmsbänken, framhållits, att detta är en fordran, som förr
eller senare bryter sig fram. Detta är också min tro. För öfrigt,
om det här skulle gälla eu intressemotsats, hvad tjenar det till att
Fredagen den 16 Maj, e. m.
5 Jf:o 54.
ur synpunkten af denna intressemotsats hålla på det närvarande?
Landsbygdens representanter äro ju redan nu så öfverlägsna till antalet,
att hafva vi stadsrepresentanter ingen annan bundsförvandt än vårt
eget antal, så komma vi icke långt. Jag tror i likhet med flere
föregående talare från städerna, att det är bättre att i detta hän¬
seende gå landsbygden till mötes. Då stå vi säkrare och lugnare
äfven i afseende å dessa intressen.
För öfrigt synes det mig vara alldeles origtigt att i denna fråga
tala om och bygga på intressemotsatser. Det är dessa motsatser,
som skola tagas bort. Vilja vi hafva en fullödig representation för det
svenska folket, så måste vi hafva en representation, som jemnt mot¬
svarar alla de intressen, som röra sig i samhället. Derför skola vi
äfven hafva bort dessa intressemotsatser, hvarom allt för mycket
talats. Såsom jag hoppas och tror, skola de också komma att i
lugn och ro och utan onödiga slitningar gå bort. För min del är
jag derför med om, att en lika representationsrätt stadgas för land
och stad. Jag anser, att det är någonting, som ligger i framtiden
och som ej kan hindras, samt tror för min del, att intet rösträtts¬
förslag hädanefter kan framläggas med utsigt att vinna framgång,
utan att det ställer sig på denna grund.
Jag har härmed velat tillkännagifva min ståndpunkt. Jag har
velat säga, att jag för min del vid eventuel omröstning kommer att
rösta för det förslag, som herr Pehrson i Törneryd bär framlagt.
Jag gör det icke derför, att jag anser detta förslag vara alldeles
tillfredsställande. Det är många punkter i detta förslag, som jag
för min del icke gerna är med om. Men jag anser förslaget i
alla fall vara det bästa af de föreliggande förslagen; och hvad sär-
skildt angår fordran på fullgjord skattepligt samt likställighet mellan
land och stad, tror jag, att hvarje förslag, som framdeles framlägges
med anspråk på att antagas, det må nu i öfrigt vara hurudant som
helst, kommer att innehålla detta. Derför vill jag för min del rösta
för detta förslag. Jag anser, att det minst af alla förslagen binder
oss vid saker, som vi för framtiden få svårt att vidhålla.
Jag vill beträffande hvad jag i början sade derom, att jag
Önskar en effektiv rösträttsreform, tillägga, att här hafva yttrat sig
en mängd talare, hvilka, när eu folkrepresentant af annan sort än
de sjelfva stigit upp och sagt, att han önskade en utsträckning af
rösträtten, kastat honom i ansigtet: »det vill du icke, det är icke din
mening». I detta hänseende skall jag he att få säga — jag talar
härvid visserligen för mig sjelf, men jag tror, att jag äfven talar
för många andra — att detta icke är sant. Jag vill ett effektivt
rösträttsförslag, ett minst lika effektivt sådant som något af de före¬
liggande förslagen vid denna riksdag, med undantag af herr Bran-
tings. Det sista förslaget går ju så långt och längre, än man
någonsin kan begära, men af de andra förslagen är det icke ett
enda, som i effektivitet — jag talar här icke som liberal eller kon¬
servativ — fullt tillfredsställer mig.
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forts.)
N:o 54. 6
Fredagen den 16 Maj, e. m.
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forts.)
Jag tror för öfrigt, att, såsom jag nyss nämde, det också är
nyttigt för samhället, att vi göra en sådan utvidgning af rösträtten.
För min del tror jag, att det behofves att i samhället upptaga nya
krafter, som sträfva att komma fram och göra sig gällande i det
politiska lifvet. Jag anser det vara hela samhället till båtnad, att vi
taga dem med. Detta har hos mig varit en öfvertygelse, som jag
hyst ganska länge och som blifvit allt fastare grundad, och det är
denna öfvertygelse, som jag i dag velat uttala.
Jag vill tillika tillägga, att om denna öfvertygelse skulle hafva
i någon mån rubbats, så skulle det hafva skett genom det sätt,
genom hvilket man nu vill inverka på våra åsigter i förevarande
fråga. Jag för min del klandrar här icke, att arbetarne genom
strejk i förekommande fall vilja framkalla ett förstående af eller
rättare sagdt ett nödgande att tillvarataga deras rättigheter; hvad
jag vill uttala mitt ogillande af, är icke heller att denna sträfvan
tager karakteren af brott mot ingångna aftal, ty sådaut är i alla
fall inom dessa områden någonting, som man fått lof att finna sig
uti, det är ock närmast en affär emellan arbetare och arbetsgifvare.
Men hvad jag i egenskap af folkrepresentant alldeles måste ogilla
är det förhållandet, att denna sträfvan i dessa dagar tagit formen
af vägrad pligtuppfyllelse mot samhället. Det, som synes mig vara
beklagligast härvidlag, är, att det icke blott gäller att afbryta arbetet
i fabriker och andra industriella inrättningar, utan att man äfven
afbryter arbetet vid kommunikationsanstalter och andra anstalter i
samhällets tjenst. Det är detta, som jag anser vittna om bristande
pligtkänsla mot samhället och som skulle kunna föranleda mig att
tro, att denna klass, som nu vill tåga fram till politiska rättigheter,
icke är mogen derför. Denna tanke skall dock icke förleda mig
att i förevarande fråga handla annorlunda, än jag i alla fall skulle
hafva gjort. Jag tror, att arbetarne nog skola komma till besinning,
att detta är orätt gjordt, och jag tror icke, att det bör, vare sig åt
ena eller andra hållet, inverka på vårt beslut.
Herr talman, jag kommer att rösta för det förslag, som fram-
stälts af herr Pehrson i Törneryd.
Häruti instämde herrar Björkman och Pettersson i Tjärsta.
Herr Wittsell: Herr talman, mina herrar! Under den tid
jag haft förtroendet att deltaga i denna kammares förhandlingar,
har jag alltid hyst den uppfattningen, att en utvidgning af den
politiska rösträtten vore både nödig och nyttig. Denna uppfattning
hyser jag fortfarande. Jag vill då icke fästa allt för stort afseende
dervid, att en stor del af Stockholms arbetare samt af arbetarne i
andra städer funnit med sin fördel förenligt att gå på gatorna och
drifva för att inverka på behandlingen af rösträttsfrågan i Riksdagen.
Jag tror, att detta icke har den ringaste betydelse hvarken för mig
eller för någon annan.
7 N:o 54.
Fredagen den 16 Maj, e. m.
I trots af det beslut, som Första Kammaren fattat, nemligen att
antaga en skrifvelse, så anser jag för min del likväl, att det är
nödvändigt eller åtminstone fördelaktigt, att Andra Kammaren fattar
ett positivt beslut angående en utvidgning af rösträtten. Men vid
bedömandet af de förslag, som föreligga, hvaraf det ej är något, till
hvilket jag kan ansluta mig, hyser jag den uppfattning, att utskottets
förslag med den förändring, som af herr Pehrson i Törneryd är
föreslagen, skulle vara det enda, som det vore lämpligt och rigtigt,
att Andra Kammaren biträdde.
Af en talare på stockholmsbänken har det i dag blifvit fram¬
hållet, att om vi äro rösträttsvänner, måste vi taga det af herr von
Friesen m. fl. framlagda förslaget. Detta kan jag för min del icke
instämma i, ty jag hyser den obestridliga uppfattningen, att de
personer, hvilka hysa så ringa intresse för allmänna angelägenheter,
att de icke vilja göra den uppoffringen med hänsyn till staten eller
kommunen, att de betala sina utskylder, utan blott vilja ha rättig¬
heter och icke några skyldigheter, icke äro värda att hafva med
politiska ärenden att göra och således ej heller böra hafva någon
rösträtt.
Det skulle kunna vara mycket annat att säga gent emot åtskilligt,
som här blifvit anfördt, men för att vi skola komma till ett snart
slut, skall jag för min del ej upptaga tiden längre, utan endast
yrka bifall till utskottets förslag med den förändring, som deri af
herr Pehrson är föreslagen.
Herr Högstedt instämde häruti.
Herr Jönsson i Färeköp: Herr talman! I det läge, hvari
frågan nu kommit, har jag för min del intet annat yrkande
att göra än att ansluta mig till det förslag, som af herr Pehrson
här är framlagdt.
Herr Schenström: Herr talman! Vrid denna frågas behand¬
ling står ganska lifligt för mitt minne den tid, då förslaget rörande
vår nuvarande riksdagsordning aflemnades, samt den glädje, hvar¬
med detta förslag helsades särskildt af dåvarande borgare- och
bondestånden, men jag kommer också i håg, huru belåtenheten
snart svalnade i borgarståndet, der den liberala intelligensen icke
litet bidragit till förslagets framdrifvande, när man, ehuru för
sent, kom under fund med, att städernas politiska betydelse var
bruten. Till det dåvarande s. k. fjerde ståndet öfvergick genom
denna representationsreform makten, nu gäller frågan, att densamma
skall glida öfver i andra händer. Jag går ej längre än att söka
utjemna de politiska förhållandena mellan olika samhällslager, men
jag kan dervid icke finna någon anledning att göra det gradvis,
utan jag vill på en gång låta alla, såvida något särskildt hinder
icke förefinnes, under vissa vilkor få eu utväg att tillvarataga sina
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forts).
N:o 54. 8
Fredagen den 16 Maj, e. m.
Angående intressen. För min del är jag således med om allmän rösträtt med
Valr2ndra^ garan^er) och det är om dessa senare, som enligt mitt förmenande
Kammaren, striden kommer att stå vid rösträttsfrågans slutliga lösning under
t (Forts.) nuvarande förhållanden. Till en annan tid öfverlemnar nemligen
jag frågan om allmän rösträtt utan garantier, och då må qvinnan
äfven komma med, ty hon skall nog genom sin klokhet och makt
öfver mannen bidraga att dämpa svallvågorna.
Hvad nu de föreliggande förslagen i denna fråga, utom herr
Brantings, angår, är det enligt min åsigt intet af dem, som kommer
att tillfredsställa det stora flertalet och för någon längre tid bringa
rösträttsfrågan från dagordningen, utan det blir endast, om jag så
må säga, ett lappverk, så länge grunden för valrätten skall vara
en förmögenhetscensus; och beträffande särskildt det af herr von
Friesen m. fl. afgifna förslag, är det, såsom mig synes, af den
beskaffenhet, att alla, som icke vilja vara med om allmän rösträtt
utan garantier, må med bestämdhet motsätta sig detsamma, såsom
varande enligt mitt förmenande endast en bakväg att komma der¬
hän. Och vore så ej förhållandet, kan jag ej inse, trots allt hvad
man här talar om kompromiss, huru de ledamöter af denna kam¬
mare, som vid 1899 års riksdag röstade för allmän rösträtt utan
garantier, nu skulle kunna vara med om ett sådant förslag, grun-
dadt på det s. k. kommunalstrecket, om hvilket herr Branting från
sin ståndpunkt nog rigtigt yttrade vid samma års riksdag: att
Andra Kammaren skulle genom att rösta för ett sådant förslag
visa, »att den hade blicken öppen för våra kraf, och vi hade då
kommit ett godt stycke på väg, och längre fram blefve vi nog
sedan sams om fortsättningen». För att emellertid något kunna
bedöma sammansättningen af en Andra Kammare, vald på kommu¬
nalstreckets grund, har jag skaffat mig två officiella intyg. Af det
ena inhemtas, att i den stad, jag har äran representera, funnes näst-
lidet års höst 1,211 politiskt röstberättigade och 3,207 kommunalt
röstberättigade män; vid riksdagsmannaval skulle der valmanskåren
sålunda ökas med i rundt tal 2,000. I Norbergs socken med om¬
kring 6,500 invånare — i den domsaga, der jag är domare — var
år 1901 antalet af dem, som hade rösträtt vid riksdagsmannaval,
505, och kommunalt röstberättigade män utgjorde 1,042. Här
skulle alltså valmanskåren fördubblas. Till detta kommer nu, att
öfverallt, der fackföreningar bildats och organisation eger rum,
medlemmarna, till hvilka nog större delen af de nya valmännen
skulle komma att höra, ej få rösta annorlunda, än såsom de ledande
bestämma eller helt enkelt på kommando, ett röstsätt, i fråga hvarom
jag ej delar den uppfattning, som herr Wavrinsky på förmiddagen
uttalade. En på sådant sätt vald Andra Kammare skulle efter min
uppfattning komma att göra hvad som helst för att få sin vilja
igenom. Den skulle vägra budgeter eller dylikt, ty den vore så
beroende af sina radikala och socialistiska väljare, att den måste
Fredagen den 16 Maj, e. m.
9 Jf:o 54.
vara med om allmän rösträtt utan garantier; och i den kammaren
skulle nog äfven de nu s. k. liberales dagar snart vara räknade.
I sammanhang med detta vill jag yttra några ord i anledning
af hvad herr Branting i går afton sade, när han ville öfvertyga
kammaren om, att det icke vore så farligt att släppa löst i röst¬
rättsfrågan. Han talade då bland annat om förhållandena i Frank¬
rike, och han berättade, att vid de nyligen skedda valen till depu¬
teradekammaren hade, trots de fria institutioner man i det landet
egde, valen icke utfallit på annat sätt, än att till den kammaren
hade blifvit valda blott 43 socialister. Men herr Branting glömde
tala om för oss, att det äfven valdes 90 stycken socialistiska-radikala
och 129 radikala, hvilket tillsammans gör 262 deputerade af grupper,
6om hafva så många beröringspunkter och nog i det politiska lifvet
i allmänhet komma öfverens.
Antages nu det af herr von Friesen aflemnade förslag, så skulle
äfven den orimligheten komma att inträffa, att hvar och en, som
egde en jordbit till 100 kronors taxeringsvärde, skulle få politisk
rösträtt. Och då vore vi ganska säkert snart inne på det system,
som i Norge kallas myrmansväsen. För öfrigt har man besvärat
sig ganska mycket med att söka stryka öfver, om jag så får säga,
den uppenbara orättvisan, att jordbruksarbetarne ej få vara med,
och man har gjort ett ganska stort nummer af dem, som man väl
så oegentligt kallar jordtorpare, hvarmed skulle enligt uppgift för¬
stås landbönder, arrendatorer och torpare, men i verkligheten för¬
håller det sig ju så med dessa, att de redan nu till större delen
hafva kommunal, om ock icke politisk rösträtt. Skulle med jord¬
torpare åter menas lägenhetsinnehafvare, är med många af dem
förhållandet, att de ha kommunal rösträtt på grund af inkomst
utan hänsyn till deras små lägenheter, hvilka ofta ej bestå af annat
än den backe, på hvilken de byggt sin stuga, och ett potatisland
derinvid. Särskilt i den ort jag nyss nämnde, nemligen Norbergs
socken, finnes det derå hundra sådana lägenhetsinnehafvare, men
en stor del af dem hafva inkomster såsom grufarbetare eller mindre
handtverkare. Nej, jordbruksarbetarne i allmänhet få ej vara med
annat än genom allmän rösträtt, och derför är det ett ytterligare
skäl, enligt min uppfattning, att å den vägen söka lösa denna stora
fråga, hvarvid man bör visa förtroende och endast ordna så, att
mindretalet ej blir alldeles öfverflygladt. I den rigtningen finnas
äfven reservationer till konstitutionsutskottets betänkande. Det talas
der om proportionella val, ålder och skattepligt. Men det är äfven
något annat, som i två af dessa reservationer beröres, och det är,
att valtiden för Andra Kammaren skulle utsträckas till längre tid
än 3 år; och detta senare synes mig vara ganska mycket att tänka
på, ty det ligger så mycken vekhet i det svenska lynnet, hvilket
nog bidrager till, att nationer af kraftig natur ej rätt förstå oss
svenskar, att väl behöfves något, som äfven i det politiska lifvet
kunde, så att säga, sätta stål i ej få.
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forts.)
Jf:o 54. 10
Fredagen den 16 Maj, e. m.
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forts.)
Hvad åter beträffar de af herr Branting väckta motionerna,
som jag ej kan vara med om, har det redan förut i dag från stats-
rådsbänken framhållits, att de ej heller skulle nu kunna leda till
något positivt resultat. Och det är väl alldeles gifvet, att, om nu
äfven skulle beslutas om allmän rösträtt i princip, det blott vore
en tom demonstration, när man ju skulle till en annan period
öfverlåta bestämmandet angående valkretsarna och hvad som der¬
med eger sammanhang, hvilket väl för öfrigt vore i hög grad
oformligt.
Af hvad jag nu tillåtit mig anföra framgår, att jag ej kan
vara med om den kongl. propositionen, ej heller om något af de
nu afgifna förslagen, utan jag kommer att för min del ansluta mig
till ett skrifvelseförslag rörande en allsidig utredning af denna
fråga på allmänna rösträttens grund; och jag vill i det hänseendet
säga, att man icke har rätt påstå, att de, som stå på den sidan,
icke mena allvar, förrän man verkligen får giltig anledning till
något sådant påstående.
Något yrkande, herr talman, i fråga om, huru denna skrifvelse
skulle vara affattad, har jag dock för närvarande icke att göra,
utan jag får nu yrka afslag på den föredragna punkten eller
utskottets förslag.
Herr Nyström: Då jag har underskrifvit den af herr von
Friesen in. fl. afgifna motionen och äfven instämt i hans af slags¬
yrkande beträffande utskottets förslag, har jag ansett, att jag icke
vidare behöfde i den saken yttra mig. Deremot skall jag be att få
med några ord uttala min sympati för herr Lindhagens motion om
rösträtt äfven för qvinnor. Konstitutionsutskottet har erkänt, att
hans yrkande är teoretiskt rigtigt. Så vidt jag kan finna, är ett
sådant erkännande äfven ett erkännande af, att saken är rigtig och
rättvis, och när den det är, förvånar det mig, att konstitutions¬
utskottet icke tagit steget fullt ut och äfven i sin ordning hemstält
om bifall till motionen.
Utskottet kan icke heller försvara sig med det påståendet, att
det skulle vara ett oklokt steg och att derigenom skulle uppstå någon
fara för samhället, ty det torde vara mycket väl bekant, att qvinnan,
om hon genom rösträtt tillerkändes rätt att deltaga i det politiska
lifvet, ingalunda skulle deruti införa något oroväckande element,
utan att hon tvärtom skulle blifva en i bästa mening konserverande
kraft. Den stora insats, som qvinnan gjort i vårt kulturella lif, det
betydelsefulla arbete hon utfört på olika områden, den kraft hon
lagt i dagen i allt sitt arbete, och den pligttrohet hon visat, bör i
sanning erhålla ett större erkännande äfven från de politiska kretsarne,
än som nu kommit henne till del.
Att icke någon fara uppstår af qvinnans rösträtt framgår äfven
deraf, att i de länder, der den införts, der har den helsats med
odelad tillfredsställelse. Jag skall tillåta mig att ur tidskriften
11 N:o 54.
Fredagen den 16 Maj, e. in.
»Dagny» citera några uttalanden rörande de erfarenheter man i
Australien vunnit rörande qvinnans deltagande i det politiska lifvet.
Nämnda tidskrift säger: »Australiens qvinnor hafva, efter hvad af
här åberopade källor framgår, med lofvärdt nit begagnat sig af sina
nya rättigheter, men deras intresse har dock koncentrerat sig mindre
kring partifrågor än sociala och lagstiftningsreformer, särskilt sådana,
som beröra barnens och qvinnornas ställning. Många nyttiga re¬
former hafva äfven, sedan qvinnorna fingo rösträtt, i detta hänseende
genomdrifvits.» Ur ett bref från Australien yttras följande: »Vi
spåra verkan deraf (qvinnans valrätt) i egenskaperna hos de män,
som väljas. Man ser mera på karakter än på förmåga. Man frågar
sig angående hvarje kandidat: har han godt anseende? År han
höjd öfver alla misstankar, en hederlig man, en nyttig medborgare?
—• — — Sådana män erhålla, sedan män och qvinnor fått lika
rösträtt, de flesta rösterna och blifva valda.» Äfven från Nya
Zealand ha liknande vitsord ingått. Premierministern på Nya Zea-
land, herr Seddon, skrifver härom: »För några år sedan röstade jag
emot qvinlig rösträtt. Den har nu varit lag tillräckligt länge för
att hafva kommit öfver det experimentala stadiet och hunnit visa
sitt inflytande på vårt folks hemlif. Det är en fullkomlig seger.
Bästa beviset för dess framgång ligger i det faktum, att det icke
ens höres en framhviskad antydan om att taga den tillbaka.» Fru
Seddon, den förutnämnde premierministerns maka, säger också: »Jag
var först motståndare till saken, emedan jag ansåg, att qvinnor icke
borde blanda sig i något så obehagligt som de stormiga valen. Jag
ansåg, att de gjorde bättre i att hålla sig borta från politiska strider.
Men det har visat sig vara en god sak. Intet störande eller obehag
af något slag har varit förbundet dermed, och det har gjort
qvinnorna mycket godt att intressera sig för allmänna angelägen
heter.»
Af dessa uttalanden framgår det otvetydigt, att det är en god
kraft, som genom qvinnan skulle komma in i det politiska lifvet,
och att såväl män som qvinnor, som från början dertill varit
bestämda motståndare, nu, sedan erfarenhet vunnits i saken, blifvit
qvinnorösträttens tillgifna anhängare. Det ligger ju i sakens natur,
att en sak, som är rättfärdig, alltid i längden måste bära goda
frukter, och när det nu är så väl, att de svenska qvinnorna sjelfva
börjat arbeta för sin saks framgång, anser jag det vara för landet
klokt, nyttigt och godt att understödja dem i deras sträfvanden.
För min del kommer jag att för sakens skull icke blott yrka
bifall till motionen, utan äfven att såsom eu opinionsyttring begära
votering om densamma.
Herr Österberg: Herr talman, mina herrar! Det har talats
mycket i denna kammare under dessa två dagar, och det märkliga
har inträffat, att flertalet talare framhållit sina sympatier för en
rösträttsreform. Man synes sålunda åtminstone ha kommit så långt
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forts.)
N:o 54. 12
Fredagen den 16 Maj, e. m.
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forts.)
i denna kammare, att man icke längre vill förneka det berättigade
i att utsträcka rösträtten. Det är blott i fråga om hur långt man
skall gå, som man icke tycks kunna ena sig ännu, och det kan¬
hända också framdeles kommer att blifva svårt att ena sig om en
bestämd ståndpunkt, synnerligast som man vid bedömande af frågan
är hänvisad till att taga hänsyn till de stämningar, som göra sig
gällande i Första Kammaren. Det synes mig dock, som om man
under sådana förhållanden i stället för att taga mera hänsyn till
möjligheten att kunna förena de båda kamrarne om ett positivt
beslut borde söka att komma på det klara med inom denna kammare
hvad man verkligen vill. Jag är lifligt öfvertygad om, att, för den
händelse denna kammare gjorde sig besvär med att höra efter de
pulsslag, som komma från folkets hjerta, skulle också kammaren
snart vara ense om, hvilken rösträttsreform som är den för landet
lyckligaste och säkerligen skulle komma att åstadkomma hvad vi
nu sakna, nemligen ett enigt folk.
Vid föregående riksdag, då Riksdagen beslöt att pålägga det
svenska folket dryga bördor genom den utsträckta värnpligten,
talades det i vackra ordalag om, hurusom med ökade skyldigheter
skulle komma ökade rättigheter. Men nu, när man talar om att
förverkliga dessa vackra ord, då finner man, huru man köpslår om
dessa rättigheter, huru man framhåller den ena klassens berättigade
kraf emot den andra att bibehålla — om icke hela — så dock större
delen af sin makt. Man skjuter fram spörsmål om städernas och
landsbygdens olika intressen, och man vill framhäfva, hurusom jord¬
brukaren, handtverkaren och industriarbetaren och folk, som syssel¬
sätta sig med andra näringar än jordbrukarens, ha så skarpt mot¬
satta intressen, att, derest man skulle medgifva de sistnämnda
befolkningslagren ett större inflytande på sammansättningen af den
folkvalda representationen, jordbrukarne skulle komma i eu sådan
ställning, att deras intressen icke kunde tillvaratagas, ja, man till
och med får höra, att jordbrukarne skulle komma att blifva den
klass, på hvilken de andra klasserna skulle vältra öfver en hel
mängd bördor, som denna klass icke har fått bära och som denna
klass också lyckats i viss mån frigöra sig från. Men, mina herrar,
jag tror mig kunna påstå, att jag eger ganska god kännedom äfven
om landsbygdens förhållanden på det sättet, att jag under många
år umgåtts på förtrolig fot med landtbrukare. Jag har besökt dem
i deras hem, både jordtorpare och småbönder, och jag har äfven
umgåtts med sådana bönder, som väl i vanliga fall, när herrarne
äro hemma, utgöra herrarnes umgängeskrets. Jag skall då säga
herrarne, att under de samtal vi haft med hvarandra, har jag icke
funnit, att det förefunnits någon direkt ovilja mot den industriella
arbetarklassen. Jag har tvärtom oftare funnit, hurusom man med
förståelse sett på dessa samhällsklassers arbete för nykterhet, för
religion och för ordnade förhållanden i öfrigt. Man har äfven öppet
och ärligt erkänt, att vi här i landet först i och med det att arbetarne
Fredagen den 16 Maj, e. m.
13 N:o 49.
och småbönderna och den arbetande massan af folket i sin helhet
gå hand i hand framtiden till mötes, först då skola vi få ett starkt
och enigt Sverige, ett Sverige, der man söker efter bästa förstånd
ordna de mellanhafvanden, som kunna förefinnas, och de olika
intressen, som kunna förefinnas mellan industrien och jordbruket i
allmänhet.
Det har här konstaterats, att jordbruket så småningom går till¬
baka, att industrien till sig indrager allt större och större mängder
arbetare. Detta förhållande kan ju icke förnekas, men å andra
sidan, om man ser saken på närmare håll och opartiskt betraktar
den, skall man finna, att anledningen till jordbrukets tillbakagång
ligger delvis hos jordbrukarne sjelfva, derför att dessa icke på
allvar sökt att drifva upp jordbruket till eu sådan ståndpunkt, att
det kan bibehålla de krafter, som under gynsammare förhållanden,
under nya och förbättrade förhållanden skulle finnas qvar för jord¬
bruket. Således vågar jag konstatera, att det icke förefinnes några
så skarpa motsatser mellan städerna och landet, som här har fram¬
hållits, och på grund deraf anser jag, att man icke behof ver konstruera
upp någonting, som i sjelfva verket icke förefinnes. Arbetarne på
landet, småbrukarne och arbetarne i städerna äro lika goda bussar
tillsammans och ha samma intressen, det är min fulla öfvertygelse.
På grund af denna öfvertygelse anser jag också, att det icke innebär
den aflägsnaste fara att utsträcka rösträtten till hvarje myndig och
välfräjdad svensk medborgare, utan att en dylik utsträckning af
rösträtten till allmän rösträtt, som vi bruka säga, är ett konserverande
medel af den yppersta beskaffenhet.
Det har under diskussionen framhållits, huru som i industri¬
orterna och städerna arbetarne försumma att erlägga sina skatter
och följaktligen dermed visat sig ega ett mindre intresse, eu mindre
ansvarskänsla gent emot samhället. Jag beklagar upprigtigt, och
jag har alltid gjort det, att det finnes exempel att anföra af denna
beskaffenhet, och jag har många gånger uttalat mitt missnöje öfver,
att det finnes eu så betydande mängd arbetare i Stockholm, som
försumma att erlägga sina kommunala utskvlder och på så sätt göra
sig politiskt omyndiga. Men, mina herrar, när man talar om denna
pligtförsummelse ifrån arbetarnes sida, då bör man i rättvisans namn
äfven taga hänsyn till, att det icke alltid är sagdt, att det ensamt
är de skattskyldiges fel, att icke skatterna blifva inbetalta. Här i
Stockholm har man ju med styrka framhållit, att det är uppbörds-
verket, som i mycket stor utsträckning bär skulden till, att så är
förhållandet. Och det finnes nog äfven andra platser, der det råder
försummelse i sättet att uppbära arbetarnes små styfrar. Men å
andra sidan kan man göra den invändningen, att när man vet, att
man har en skyldighet, bör man äfven fullgöra denna sin skyldighet.
Och jag säger ännu eu gång, att jag beklagar, att man icke söker
att vrida det vapnet ur motståndarnes händer.
Men trots det att det finnes ett afsevärdt antal försumliga med-
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forts.)
N:o 54. 14
Fredagen den 16 Maj, e. m.
Angående borgare, som icke förstå att tillvarataga sin medborgerliga rätt, så
mhcMenUll visar c]ct sig å andra sidan, att det finnes en stor skara, som gör
Kammaren. s™a skyldigheter. Och hvarför icke gifva dem deras medborgarrätt?
(Forts.) För öfrigt kan man invända, att när det icke finnes en möjlighet
för arbetarne att få något inflytande på de samhälliga angelägen¬
heterna, när arbetarebefolkningen i stort sedt finner, att den icke
kan få fram sina meningar på ett sätt, som kan betyda något, är
det lätt tänkbart, att en viss likgiltighet skall inträda.
Jag står således på den allmänna rösträttens grand, lifligt öfver-
tygad, att först i och genom införande af allmän rösträtt vi skola
erhålla fred och lugn och möjlighet till eu sansad utveckling i detta
land. Men vid valet 1899 förklarade jag mig beredd att gå med
på det von Friesenska rösträttsförslaget såsom ett steg i rätt rigt-
ning. Och trots det att i fjol värnpligtens genomförande enligt mitt
förmenande slog omkull denna min förpligtelse, skall jag ändock
fortfarande biträda detta förslag för att visa, att vi icke vilja i ett
enda slag gå fram mot det, som jag anser vara slutmålet, nemligen
den allmänna rösträtten, utan att äfven vi, den allmänna rösträttens
vänner, äro benägna att taga ett verksamt steg i rätt rigtning. Men
jag kan under inga förhållanden förlika mig med det, att man söker
föra fram sådana förslag som de, Indika afse att kringskära de
möjligheter till eu effektiv rösträttsreform, som just ligger i samlings¬
partiets förslag, men icke återfinnes vare sig i konstitutionsutskottets
eller öfriga här föreliggande förslag.
Gent emot samlingspartiets förslag har man invändt det, att
detta förslag för oss med ett stort steg framåt till den allmänna röst¬
rätten, och det skulle vara felet med detta förslag. Jag tror, att
det är förslagets förtjenst, mina herrar. Och hvad beträffar det tal,
som här förts om allmän rösträtt med alla möjliga slag af garantier,
ber jag att få säga, att det ofta, allt för ofta till och med i denna
kammare, resoneras på det sättet, att denna kammare skulle utgöra
Riksdagen enbart. Nu, när man talar om allmän rösträtt med pro¬
portionella val och en mångfald andra garantier, då erinrar man sig
icke, att man har en minoritetsrepresentation i Första Kammaren
af den beskaffenhet, att det är den, som beslutar hvad vi skola
göra. Och under sådana förhållanden synes det mig, som om man
icke hade den ringaste anledning att ställa upp eu mångfald skrankor
för att förhindra folket att få ett verkligt uttryck i den s. k. folk¬
valda kammaren. Hvarje tal om proportionella val, framför allt
till denna kammare, finner jag vara det uppenbaraste skämt med
denna kammare, derför att om man skall tala om proportionella
val till en riksförsamling, bör det vara under förutsättning, att man
har ett enkaramarsystem. Ville man slå i hop medlemmarne i Första
och Andra Kammaren och välja dem genom allmän rösträtt i för¬
ening med proportionella val, då funnes det en förnuftig tanke i
den anordningen, ty då finge minoriteten genom de proportionella
valen en ganska aktningsvärd minoritet. Men att redan nu hafva
Fredagen den 16 Maj, e. m.
15 N:o 54.
en minoritetsförsamling i Första Kammaren och att sedan genom
proportionella val sätta fast ett annex till denna kammare i den
Andra Kammaren för att sålunda öfverlåta beskattningen i sin helhet
på den Första Kammaren, det finner jag vara det uppenbaraste sjelf-
mord, som af denna kammare kan företagas. Och derför kan jag
icke för min del på några vilkor vara med på ett förslag om allmän
rösträtt med proportionella val till denna kammare. Deremot finner
jag det vara rigtigt, att man vill hafva ett bevis för, att alla med¬
borgare, som skola utöfva politisk rösträtt, fullgöra vissa vilkor för
att visa sitt medborgerliga intresse. Men då får man icke uppställa
vilkoren så, att de för fattigt folk innebära detsamma som ett förbud
att utöfva rösträtt, utan man bör ställa vilkoren så, att hvarje med¬
borgare, äfven den fattige, men intresserade medborgaren får röst¬
rätt, men på samma gång kan visa i handling, att han är en ordent¬
lig och intresserad statsborgare. Och jag tror, att dylika garantier
mycket väl kunna uppställas, utan att man behöfver framställa
fordran på betalta kommunalutskylder, som mången gång för
fattigt folk gör det omöjligt att äfven med bästa vilja fullgöra
sina skyldigheter. Jag finner för min del, att man icke bör
sammanblanda statsborgarskap med fullgörande af de kommunala
skyldigheterna, och detta så mycket mindre, som inom kommu¬
nerna icke förefinnes någon möjlighet för de lägre samhälls¬
klasserna att få fram sin mening, huru kommunalskatterna skola
regleras. Ty de kommunala myndigheterna väljas ju på landet
efter 5,000-gradig och i städerna efter 100-gradig skala. Och under
sådana förhållanden är det sjelf klart, att arbetarne och småfolket i
allmänhet icke få det aflägsnaste inflytande på frågan om den
kommunala beskattningen. Följaktligen finner jag det orätt, att,
om de kommunala styrpinnarne drifva upp de kommunala skatterna
i hög grad och sålunda försvåra fullgörandet af den kommunala skatt¬
skyldigheten, äfven då säga: du måste erlägga dina utskylder för att
blifva berättigad att välja de män, som skola lagstifta i detta land.
På grund af hvad jag nu anfört, ber jag få säga, att jag icke
kan biträda konstitutionsutskottets förslag, att jag kommer att rösta
för motionen om allmän rösträtt, när vi komma till den punkten,
men sedermera skall vara villig att gå med på en väsentlig sänkning
af strecket för att på det sättet få fram, att det finnes en stark
minoritet i denna kammare, som vill skipa rättvisa, trots det att
Första Kammaren gått denna kammare i förväg och afklippt alla
möjligheter att få ett uttalande af representationen i sin helhet,
hvarigenom den skulle kunnat visa, att den toge konseqvenserna
af den nya härordningen.
Herr Kronlund: Ilerr talman! Mina herrar! Herr David
Bergström yttrade i dag några ord. Han sade, att beslutet i fjol
fordrade ett beslut i år. Och jag är deri fullkomligt ense med
honom. Min afsigt hade varit att med min röst medverka till det
förslag, som kunde befrämja eu positiv lösning af denna fråga.
Angående
valrätten till-
Andra
Kammaren.
(Forts.)
N:o 54. 16
Fredagen den 16 Maj, e. m.
Angående Kegeringsförslagets öde och den omständigheten, att konstitu-
V'llrAndra111 tionsutskottets förslag fallit i Första Kammaren i dag, har tyvärr
Kammaren. grusat min förhoppning i det af seendet. Jag kan icke underlåta att
(Forts.) i likhet med några andra talare tycka, att samlingspartiet i viss mån
bidragit till detta sakernas tillstånd. Man kan ju tycka, att rege¬
ringen utan tillräcklig utredning framlagt sitt förslag. Men det var
dock samlingspartiet, som mangrant och enhälligt fordrat ett för¬
slag, och regeringen har derför framkommit dermed. Det var ett
taktiskt missgrepp af detta parti att från början ej allenast ställa
sig afvisande, utan till och med fullkomligt omedgörligt mot detta
förslag, som dock till sin kärna var detsamma som samlingspartiets
och som, med frånseende af några utväxter, kunde med regeringens
pondus i Första Kammaren hafva blifvit ett verkligt effektivt röst¬
rättsförslag. Tid och tillfälle äro nu förbi, och anspråken synas
numera blifva, att vi skola ha bort penningcensus och ställa oss på
en helt annan grund. Och denna grund och detta program har ju
herr Branting uppstält i sin motion, ehuru jag för min del icke
kan följa honom till den obegränsade och oinskränkta allmänna
rösträtt, som han förordar. Han har gjort blomstermålningar derom
från andra länder och hänvisat dertill, att exemplet från dessa visar,
att det icke är farligt att införa denna allmänna rösträtt. Men, mina
herrar, för det första finnes det ingen allmän rösträtt i dess vid¬
sträcktaste bemärkelse i andra länder, och för det andra visa exemplen
från många lands parlament ett obeskrifligt kif, split och upplösning,
företeelser, som kanhända hafva lika mycket sin orsak i folkslagens
degradering och nedgång som i den allmänna rösträtten.
Herr Branting hänvisade också på de senare dagarnes företeelser,
såsom utvisande med nödvändighet en fordran på uppfyllande af
det anspråk, som de breda lagren hafva på allmän rösträtt. Herr
Branting torde dock vara ense med mig, att den påtryckning, som
ligger i denna strejk, icke behöfves för att öfvertyga rösträttsvän-
nerna om eu reform och stämma dem till sympati för denna reform.
Och herr Branting kan nog också vara ense med mig derom, att
icke verkar denna demonstration och påtryckning på rösträttsmot-
ståndarne, kanske snarare tvärtom. .Påtryckning, hot och våld hafva
alltid haft en dålig klang och varit dåliga medel i vårt land för att
vinna reformer i ena eller andra rigtningen. Och jag kan icke låta
bli att, i likhet med hvad många andra i dag och under gårdagen
gjort, uttala, att det är upprörande att se, med hvilket hänsynslöst
förakt aftal och överenskommelser brytas af arbetarnes socialistiska
ledare, hvilken bristande hänsyn ådagalagts af dessa med afseende
på andra klassers berättigade intressen i alla möjliga afseenden.
Huru beundransvärd arbetarnes sammanhållning och uppoffringar
än månde vara, så måste det dock förefalla beklagansvärdt, att de,
som ha ledningen, väl smaka maktens sötma, men glömt maktens
ansvar, det ansvar, som bort ha förbjudit dem att börja en strejk,
som har varit den ändamålslösaste och onyttigaste, som man kan
Fredagen den 16 Maj, e. in.
17 N:o 54.
tänka sig, och som blott bidragit att tända split, missnöje och miss¬
stämning bland breda lager och som just träffat särskildt de klasser,
som stå arbetarerörelsen närmast. Den rike mannen kan lätt ersätta
spårvagnar och dylika fortskaffningsmedel med egna ekipage, han
har sitt goda skafferi att tillgå, då bodarne äro blottade på lifsmedel.
Men det är just de breda lagren, som träffas, herr Branting, af
denna utsvältningsmetod och detta belägringstillstånd.
Med afseende å de olika förslag, som nu föreligga, har jag
redan angifvit min ställning och dervid meddelat, att jag ansluter
mig till det skrifvelseförslag, som affattats af herr Boethius och som
synes mig innebära möjlighet att jemte utsträckning af rösträtten
bevara äfven andra samhällsklassers än arbetares inflytande i politiskt
afseende i vårt lands angelägenheter.
Herr Branting: Herr talman! Mina herrar! Jag ber till en
början att få tillbakavisa det sjelftagna och fullkomligt omotiverade
målsmanskap för de breda lagren, som den siste ärade talaren nyss
tog sig och hvari han för sin del syntes vara angelägen att utgöra
ett litet eko från ett större och kraftigare tal, som vi på förmiddagen
hörde från statsrådsbänken. Jag tror, att de breda lagren i Stock¬
holm, hvilka stå arbetarerörelsen närmast, kunna mycket väl ut¬
trycka sina känslor, utan att herr Kronlund erhåller något som
helst deras uppdrag att föra deras talan i det fallet.
Jag har begärt ordet här utaf åtskilliga anledningar. För det
första derför, att jag, huru illa det än skorrar i mångas öron, ämnar
fortsätta att läsa upp en del meddelanden angående det, som i
denna stund tilldrager sig i landet, hvilka meddelanden kommit
mig till hända, sedan jag hade ordet sist.
Det är helt säkert för herrarne bekant, åtminstone i allmänna
drag, att den stora demonstrationsstrejk, som ni se här i Stockholm
under edra ögon, pågår öfver hela vårt land, hvar helst organise¬
rade arbetare finnas, med endast enstaka undantag, der man af ett
eller annat lokalt skäl beslutat att icke gå med på densamma.
Denna arbetsnedläggelse har sedan i går ytterligare ökats i väsentlig
grad. Jag beräknade i går siffran för de i Stockholm strejkande
betydligt lägre, än hvad den för närvarande är. I Stockholm ha
enligt sista rapporterna öfver 35,000 man nedlagt arbetet. Vidare
ha utom de siffror, som jag i går anförde och hvarigenom vi
kommo upp till omkring 50,000, inkommit rapporter från andra
delar af landet.
Här föreligger en hel packe telegram: från Sundsvall: 1,500 i
dag från sågverk i staden, utvidgas i morgon; från Skutskär—Härnäs:
strejkande arbetare, uppgående till 1,000 personer, uttala sin sympati
för herr Brantings motion, den allmänna rösträtten; från Nyköping:
Nyköpings arbetare ha i dag nedlagt arbetet öfverallt, stora möten
och demonstrationer, allmän rösträtt fordras bestämdt; från Limhamn:
arbetsnedläggelse den 16/5 af 1,000 arbetare; från Grehbestad: 163
Andra Kammarens Prot. 1902. N:o 54.
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
iForts.)
2
N:o 54. 18
Fredagen den 16 Maj, e. m.
Angående man nedlagt arbetet såsom demonstrationsstrejk; från Hamburgsund:
valrätten till ar|-jetet instäldt. Lefve rösträtten! Från Morgongåfva: arbetet vid
verkstäderna nedlagdt, och hela personalen saomlad till möte, vår
(Torts lösen är: allmän, lika och direkt rösträtt; från Åtvidaberg: arbetare
1 01 'v' till ett antal af 350 nedlagt arbetet och samlade till gemensamt
möte, protestera på det kraftigaste mot alla förslag, som ej afse
allmän rösträtt, och ansluta sig till Brantings motion; från Gränges¬
berg: Grängesbergs arbetare, uppgående till 2,000, ha i dag som
demonstration för allmän rösträtt nedlagt arbetet; från Ystad: alle
man ute, omkring 1,200; från Falun: Vagn- och maskinfabriken
samt grufvorna stå stilla. 800 strejka i dag, 1,000 i morgon; från
Helsingborg: 600 arbetare ha i dag nedlagt arbetet; från Lysekil:
Omkring 500 arbetare i Lysekil med omnejd ha i dag gått i
demonstrationsstrejk; från Arlöf: Ett hundra tjugufem deltaga i
storstrejken från vagnfabriken; från Göteborg: 5,500 ha här ned¬
lagt arbetet, ytterligare 1,000 i morgon; från Köping: 400 arbetare
nedlagt arbetet, fordra allmän rösträtt; från Linköping: Arbetsned-
läggelsen här omfattar 500; från Trelleborg: I arbetsnedläggelsen
här deltaga lågt räknadt 700 man; från Sala: 250 man nedlagt
arbetet i Sala; från Lund: Här deltaga minst 2,000, stämningen
hänförd; från Bomhus: I Bomhus deltaga 850 man i arbetsned¬
läggelsen; från Jönköping: 3,000 man vid 15 etablissement ha ned¬
lagt arbetet, fordrande allmän rösträtt och protesterande mot alla
fuskförslag; från Söderhamn: arbetsnedläggelsen i Söderhamn om¬
fattar 600 man; från Östersund: 2,000 strejkande på platsen; från
Vestervik: arbetet nedlagdt —-- 800 personer; från Örebro:
1,200 deltaga i arbetsnedläggelsen; från Eskilstuna: 4,012 man ned¬
lagt arbetet; från Vaxholm: Brännuddens, Vaxholms och fortifikations-
arbetare ha gemensamt nedlagt arbetet. 325 man. Summan går
upp till det, som jag i går i en stor, rund siffra tillät mig anse
vara det sannolika, nemligen mellan 75 och 100 tusen man, hvilka
i denna stund demonstrera på det kraftigaste för den allmänna
rösträtten, på det kraftigaste sätt, som står dem till buds, genom
att visa sin vilja till uppoffring för ett stort ideelt mål.
Dertill vill jag åberopa en resolution, afgifven af jernvägsmän
från såväl statens som enskilda jernvägar, som beröra Stockholm.
Samlade till möte i ett antal af 600 uttala dessa som sin bestämda
mening, »att någon annan lösning af densamma» — d. v. s. rösträtts¬
frågan — »numera icke kan anses tillfredsställande, än införande
af den allmänna, lika och direkta rösträtten. På samma gång vill
mötet uttala sin fulla sympati för alla de inom laglighetens rå¬
märken företagna påtryckningsåtgärder, som för närvarande af
Sveriges arbetare tillgripits, samt förklarar, att för så vidt det visar
sig, att en effektiv rösträttsreform icke kan erhållas med mindre än
att äfven jernvägspersonalen nedlägger allt arbete, en dylik arbets-
nedläggelse må företagas vid såväl statens som enskilda jernvägar,
som beröra Stockholm. Ansvaret för ett dylikt inställande af jern-
19 >':o U.
Fredagen den 16 Maj, e. in.
vägstrafiken med deraf följande rubbningar drabba i så fall de
maktägande, som ej genom andra medel kunna förmås till en rätt¬
vis lösning af rösträttsfrågan, samt uppmanar mötet alla dem,
som icke ännu ha bidragit med en dagsinkomst, att göra detta», etc.
Från Skönvik har aflåtits följande. telegram, som jag anser mig
böra uppläsa: »Arbetare vid Skönvik, Östrand, Sund och Johannedaf,
samlade till qvällsdemonstration, vilja härmed ytterligare framhålla,
krafvet på allmän, oinskränkt rösträtt. Det kan och skall icke förr
blifva fred i vårt land. Vi fordra endast rättvisa af folkets repre¬
sentanter och endast rättvisa bör vara bestämmande vid deras beslut.»
Dessa meddelanden har jag velat göra först som en upplysning
om den situation, hvarunder Riksdagens Andra Kammare går att
fatta sitt beslut i landets lifsfråga, och jag understryker här ånyo
ytterligare den maning, som jag i går afton stälde till kammaren
att betänka, att det har aldrig varit en sådan folkrörelse i vårt land,
och att detta måste utöfva en ofantligt stor inverkan på en och
hvar, som vill se förhållandena som de äro, vill se sanningen i
ögonen. Det svenska folket håller på att tröttna på att längre un¬
danhållas hvad det anser vara sin fulla rättighet att erhålla.
Men jag har också blifvit uppkallad af uttalanden, som här
hafva fälts under debatten. Herr Hans Andersson i Nöbbelöf be¬
rättade i går afton en historia, som skulle hafva timat.med honom
sjelf och som man skulle kunna kalla för: Sagan om Hans Anders¬
son och mattorna. Det har sagts mig af riksdagskamrater, Indika
haft tillfälle att se den beklagansvärd fackföreningstyranniserade
mannen, som bjöd ut dessa mattor, att han alldeles säkert hörde
till den kategori af menniskor, Indika hvarken före denna storstrejk
eller efter densamma ha något regelbundet arbete, samt att han helt
enkelt var eu kringvandrande försäljare, som gick och sålde ett och
annat, som han kunnat komma öfver. Om han försökte vädja till
herr Hans Anderssons varma hjerta med anledning af att han skulle
vara eu af arbetareledningen så plågad man, gick han ju helt visst
till rätt adress. Jag vill i alla fall säga här rent ut som min
mening, att herr Hans Anderssons frisinne har nu lefvat i tio år
på ett bevingadt ord, som han en gång i en hastig vändning fälde
i Riksdagens Andra Kammare, och det synes mig, att det kan
vara på tiden, att detta anseende för frisinnad uppfattning nu om¬
sider justeras ned till sina rigtiga proportioner. Ty man kan dock
icke i all evighet, årtionde efter årtionde, blott på den förklaringen
eu gång, att »vi rösta icke på kommando», gå och gälla som fri¬
sinnad man, när alla ens handlingar och åtgöranden i de vigtigaste
frågorna vittna om allt annat än frisinnade tendenser.
Det har från statsrådsbänken, af justitieministern, gjorts en del
uttalanden — jag skulle vilja säga: han har hållit ett demonstra-
tionstal — hvarigenom han med eu taktisk skicklighet, som jag
alltid hos honom trott mig höra beundra, en rent formel skicklighet,
lyckats helt och hållet få kammaren att för ett ögonblick glömma,
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forts.)
N:o 54. 20
Angående
valrätten till_
Andra
Kammaren.
(Forts.)
Fredagen den 16 Maj, e. m.
att han stod der på den platsen som representant för ett förslag,
så dödsdömdt, så omöjligt, att ingen mera talar derom. I stället
kastade han ut sin uppfattning om dessa saker, som äro dagens
aktuella spörsmål och hvarom en hvar talar och som sysselsätta
hvars och ens tankar, och sökte då få några lättköpta bravorop
genom att anpassa sig efter det auditorium, till hvars gillande han
vädjade. Han fann också helt visst den rätta stämningen, med
hvilken han borde tala för att i dessa frågor få bifall just från det
håll, der han inhöstade sådant. Både här i kammaren, hos en stark
falang, och — efter hvad det sagts mig — i all synnerhet i Första
Kammaren har detta hans nya programtal: Front mot arbetare¬
rörelsen ! varit som en ljuflig signal derom, att han är dock kanske
en man, af hvilken fortfarande kan väntas åtskilligt i de »samhälls¬
bevarande» idéernas tjenst, oaktadt hans första debut som rösträtts-
reformator var ett sådant generalfiasko — ja, det förefaller mig
icke vara något personligt kränkande ord, som jag der sagt; jag
har uttalat en sanning angående sjelfva det förslag, som har blifvit
framlagdt af eu person, och jag tror, att diskussionen i en så all¬
varlig sak väl bör kunna föras huru skarpt som helst om sak, när
den icke kränker person.
Uti kampen således pro aris et focis har justitieministern rigtat
mot mig särskildt den förebråelsen, att jag har inbillat eller varit
med om att inbilla massorna, att de skulle kunna vinna något nu
genast genom sitt uppträdande. »Hade dessa blifvit upplysta» — så
ungefär folio hans ord — »om att det icke vore för ögonblicket
möjligt att genomföra den allmänna rösträtten, derför att med denna
fråga sammanhängde så mycket annat, som först måste utredas, så
skulle dessa demonstrationer hafva uteblifvit.» Ja, så folio orden,
och kammarens majoritet började lystra till dem och understödde
talaren med bravorop. Men, mina herrar, det är att beklaga, att
herr justitieministern, som å embetets vägnar, såsom han uttryckte
sig, egnat en rätt vidlyftig granskning — för hvilken jag är honom
tacksam — åt Socialdemokratens innehåll, hvarken kommit att der
se eller på annat sätt fått kännedom om det manifest, hvarigenom
vårt partis beslut har kungjorts för Sveriges arbetare. Detta mani¬
fest, som jag nu håller i min hand och som framlägger de resultat,
hvartill kongressen kommit i dessa frågor, innehåller sjelfva den
resolution, som utgjort grundvalen för de rösträttslöses hela upp¬
marsch, detta manifest har dock spridts i 100,000 exemplar! Jag
kan derför icke säga annat än att vi i den mån sig göra låtit sökt
att med tillhjelp af detta manifest gifva massorna de erforderliga
upplysningarna. Men hvad står nu i detta manifest, antaget och
gilladt af ombuden från Sveriges politiskt organiserade arbetare?
Jo, i början står det så:
»Inför en situation, då Sveriges regering och Riksdag än en gång
synas ämna undanskjuta eller förfuska rösträttsfrågan, denna hela
svenska nationens lifsfråga, har kongressen tagit del af den under-
Fredagen den 16 Maj, e. in.
21 N:o 54.
sökning som verkstälts angående stämningen bland de organiserade
arbetarne rörande påtryckningsåtgärder, samt af det resultat, hvartill
insamlingen för en storstrejksfond hittills ledt.
Med stöd häraf fastslår kongressen, då det synes sannolikt att
ännu kraftigare påtryckning kan komma att erfordras för att folket
skall erhålla fullt ut sin rätt, att fortsatt energisk rustning för en
omfattande storstrejk skall bedrifvas, dels genom fortlöpande insam¬
lingar till storstrejksfonden och dels genom ytterligare stärkande och
utvidgande af arbetarnes organisationer.»
Efter denna blick framåt öfvergår kongressen till att omtala
programmet för hvad som i ett senare upprop kallats »försöks¬
mobiliseringen», hvilken denna gång skulle företagas. Hvar och
en af dem, som haft något att skaffa med ledningen af arbetare¬
rörelsen och fått tillfälle att blicka in i de djupa ledens stämningar,
har icke kunnat undgå att på förhand hafva på känn, så att säga,
att de varit medvetna om att vi icke skulle kunna i en enda första
kraftig ansträngning nå fram helt till vår rätt. Men vi hafva också
haft på känn en annan sak, hvarom herr justitieministern icke synes
hafva någon aning, nemligen att, ifall ingenting kraftigt åtgjordes,
utan man inskränkte sig till att gå fram efter de gamla vanliga
och genom bruket något utnötta vägarna — rösträttsmöten, resolu¬
tioner och dylikt, som ingen menniska numera vill läsa om, utan
genast kastar bort ifrån sig alla meddelanden om sådant, i all syn¬
nerhet här i Riksdagen — att således, om vi skulle gått på detta sätt
tillväga, man helt visst icke skulle kunnat räkna på, att rösträtts¬
frågan skulle af de maktegande hafva känts såsom den aktualitet,
hvilken den dock i denna stund kännes vara. Detta, har gjort, att
de nu pågående demonstrationerna tillkommit, men alls icke i följd af
någon inbillning eller någon falsk föreställning om att man skulle
kunna redan i första anloppet storma den borg, innanför hvilken
fåtalsväldet förskansat sina privilegier.
Jag vill tillägga, att jag, efter det Första Kammaren fattat sitt
beslut, på ett möte i Folkets hus tillkännagaf resultatet af den
kammarens votum. Och ehuru naturligtvis det Billingska skrifvelse-
förslaget såsom sådant är i allra högsta grad otillfredsställande,
derför att det öppnar en rad möjligheter till nya utredningar ur
vissa synpunkter, hvilka möjligheter man i stället borde tillstoppa,
så vittnar likväl Första Kammarens beslut derom, att det äfven der
börjar dagas och att man också der kommit till insigt om att frågan
behöfver en grundlig lösning, så att man får en rösträttsreform på
den allmänna rösträttens grund. Dessa, som man förmenat, okunniga
menniskor, hvilka jag lemnade detta meddelande och som herr
justitieministern tilltrodde alla möjliga falska illusioner, mottogo
underrättelsen med relativ belåtenhet och tillfredsställelse, och funno,
att detta var dock något i stället för de blanka, bleka nej, som
förut ljudit, i all synnerhet der inifrån. Man har dock nu der
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
Forts.
N:o 54. 22
Fredagen den 16 Maj, e. m.
Andra
Kammaren.
(Forts.)
Angående kommit fram mot den insigt, att tiden kräfver allmän rösträtt och
valrätten till att vi sedan få talas vid om de garantier som kunna anses behöfliga.
Detta var en sak, som jag således nu bemött. Vidare anmärkte
herr justitieministern, att tidningarna ju blifvit »stoppade» och att
allmänheten alltså »icke kunde få veta, hvad vi här förhandlade om.»
Ja, i det fallet må han vända sin anklagelse mot något annat håll
än mot mig. För min del har jag alltid intagit den ståndpunkt
-—- och gör så fortfarande — att tidningarna, hvilka utgöra ett
språkrör för meddelanden till allmänheten om hvad som händer
och sker här i verlden, intaga en sådan särställning, att man mycket
väl skulle kunna hafva tagit dem med i den punkt af manifestet
om förevarande strejks iscensättande, som från strejken undantager
de fall, då menniskors lif eller helsa eller eljes den allmänna väl¬
färden skulle stå på spel. Man har emellertid i detta fall använd t
en bild eller liknelse, nemligen den, att äfven den, som icke bär.
gevär, kan gagna en stridande armés sak, t. ex. — så står det
uttryckligen — om han tjenstgör vid fälttelegrafen. Efter denna
förklaring må man ju visserligen fortfarande kunna hysa olika
meningar om hvad som är berättigadt eller icke berättigadt i specielt
denna punkt af den stora arbetsinställelsen, men visst är dock, att
klandret i detta fall må icke rigtas åt det håll, som herr justitie¬
ministern gjort. Och väl att märka: den typografiska organisationen
i Stockholm tillhör icke Stockholms arbetarekommun, den har helt
och hållet på egen hand fattat sina beslut.
Det har vidare talats om, att vi här skulle framgå på aftals-
brottets väg, och att detta skulle, kantänka, komma rösträttsrörelsen
att förlora de värdefulla sympatier, som den eljes kunde hafva haft
hos personer sådana som herr justitieministern. Ja, derpå vill jag
svara, att strejken icke beslutits af fackföreningarna, utan det är
helt och hållet arbetarnes politiska organisation, som här varit i
verksamhet. Fackföreningsorganisationen som sådan har dock aldrig
garanterat arbetsgifvarne, att de uti en kris, sådan som den vi nu
genomgå i nationens vigtigaste lifsfråga, alltid skulle tillhandahållas
arbetskrafter, så att allting står och går precis som vanligt. För
öfrigt: det talas mycket om att arbetarne skulle visa hänsyn, och
den senaste talaren var också inne på det kapitlet. Ja för visso,
hänsyn få de visa och hänsyn hafva de visat årtionde efter årtionde.
Men hvad för svar få de mången gång från dem, som makten
hafva? Nog kan man ropa på hänsyn från arbetarnes sida, men
ganska ofta skulle det vara mycket bättre att fordra sådan på andra
sidan. När man står inför en massföreteelse af den art som här
föreligger och kunnat bevittna dessa lugna, värdiga demonstrationer,
som inledt den stora arbetsinställelsen, kunnat bevittna, att äfven
denna senare, så vidt man känner, aflupit utan nämnvärdt störande
af ordning och lugn, på ett rent af beundransvärdt sätt, trots de
utmaningar som rigtats mot dem, t. ex. genom sådana hufvudlösa
åtgärder som inkallandet af ytterligare militär hit till Stockholm —
Fredagen den 16 Maj, e. m.
23 N:o 64.
när man bevittnar allt detta, måste man väl erkänna, att man långt Angående
snarare borde skänka sin beundran åt arbetarnes hållning än stå xalra^r*M
upp här och predika, att de borde visat mera hänsyn, mera hänsyn! Kammaren.
Ja, herr justitieministern hade också några andra, speciel mot (Forts.)
mig rigtade utgjutelser, hvilka jag dock vill här förbigå. Men när
han sade, att första vilkoret för att man skall kunna få respekt
för det kraf på allmän rösträtt, som reses, är att de som framstält
detta kraf skola visa respekt för Andra Kammarens värdighet, så
må jag svara, att ingen har, så vidt jag vet, brustit i verklig respekt
för kamrarnes värdighet. Men man är väl dock icke berättigad att
i kamrarnes värdighets namn kräfva, att det icke får öfvas någon
kritik, att man icke får gifva uttryck åt det djupa missnöje, som
hos folket faktiskt råder öfver det sätt, hvarpå Riksdagens båda
kamrar i allmänhet hafva hittills tillvaratagit dess intressen. Detta
har en rätt att komma fram, detta djupa missnöje, och derpå lider
sannerligen icke kamrarnes värdighet. Jag tror också, att, om man
betraktar arbetareklassens nu påbörjade uppmarsch och ser den i
stort, man icke kan säga annat än att den skett just i värdighetens
tecken, om någonsin detta ord blifvit med rätta använda
Herr justitieministern erhöll från tvenne olika håll ett under¬
stöd som jag icke afundas honom. Det är ganska typiskt, att detta
understöd kom från två så pass motsatta läger, nemligen dels från
en representant för svenska statskyrkan och dels från eu ledare för
en viss frikyrklig rigtning. Båda dessa — herr Redelius och herr
Waldenström —■ uttalade sig i samma tonart och spelade på samma
strängar, som herr justitieministern. Jag kan icke hjelpa att, när
jag hörde deras tal, dessa återförde i mitt minne den heliga allians,
som vi omedelbart efter gatukravallerna den 20 april fingo bevittna
i Stockholmspressen, då det organ, som väl närmast representerar
herr Redelius’ rigtning, nemligen Vårt Land, och det organ, som
uttrycker herr Waldenströms tankar, nemligen Svenska Morgonbladet,
enades om eu hymn till polispåkarna såsom de, hvilka den dagen
hade räddat samhället och uppehållit ordningen. Detta är en händelse,
som ser ut såsom eu tanke, och det är verkligen rätt karakteristiskt,
att nu återigen just från dessa håll ett liknande understöd kommit
till del det från statsråd sbänken nyss rigtade vädjandet till allt hvad
hätskt mot arbetareklassen finnes i ett och annat hjerta här i
kammaren.
Herr Waldenström har ju nyss talat om det der förfärliga
socialistiska skräckväldet, som vore värre än Kristian Tyranns, och
han sade, att det funnes en mängd arbetare, som endast med den
djupaste bitterhet och sorg böjde sig inför ledarnes påbud. Den
visan hafva vi hört förr; men jag ber att få säga, att densamma
skulle göra betydligt större effekt, om dessa ömbjertade, som icke
vilja vara med om fackföreningsrörelsen, utan endast springa och
klaga sin nöd för herr Waldenström, då icke heller ville vara med
om att skörda frukterna af det arbete som fackföreningarna utfört
\:o 54. 24
Fredagen den 16 Maj, e. m.
Angående och som visat sig i högre arbetslöner och bättre vilkor i öfrigt för
valraMenjill arPetarne. Men dä hålla de sig gerna framme! Gäller det åter, att
Kammaren ställa sig solidarisk med kamraterna i någon tvistefråga, då svika
(Forts)' (le: meu fördelarne, som skapas af arbetareorganisationen, lägga
de beslag på med en ifver, som, utan att alls kunna kallas helig, dock
i alla fall utvisar deras fullkomliga öfvertygelse, att de då äro på
rätt stråt.
Herr Waldenström talade också särskildt om stockholmsarbetarnas
underlåtenhet att betala sina utskylder. Han sade, att det funnes
en stor fabrik här med tusen arbetare, af hvilka ingen enda betalte
sina utskylder. Jag skulle vara glad, om jag finge veta hvilken
fabrik detta skulle vara, ty då skulle man kunna kontrollera denna
hans uppgift, och om då rigtigheten deraf konstaterades skulle jag
naturligtvis tro derpå; men dessförinnan är jag icke skyldig att göra
det. Jag tror, att en sådan uppgift som herr Waldenström nu
kommit fram med, endast är eu af samma slag som många andra,
hvarmed han under sin oratoriska framfart här i kammaren undfägnat
oss, och hvilka icke alltid hållit sig så strängt till verkligheten.
Herr talman! Jag har endast haft att replikera och skall icke
nu ytterligare förlänga debatten. Jag skall i saken blott hänvisa till
hvad som af mig i går afton yttrades om att arbetarklassen begär
sin rätt, att arbetarne önska att ifrån Andra Kammaren få se något
slags uttryck för att äfven der det dagas i sinnena för att gå framåt
mot den allmänna rösträtten och att det vore långt bättre att gå detta
berättigade kraf till mötes än att försöka afvisa och slå bort det¬
samma under en eller annan förevändning.
Och jag skall, när tid blir, yrka på bifall till min motion i
förhoppning, att de icke skola vara få, som genom att rösta för
denna min motion, visa sig inse, att tiden kräfver något mera än
tomma löften. Tiden kräfver understrykning af de löftena så bestämdt,
att det blir klart, att någonting verkligen ligger i dem, ett bestämdt
uttalande till förmån för den allmänna, lika och direkta rösträtten.
Herr Pettersson i Södertelje: Herr talman, mina herrar!
I detta rösträttsförslagens kaos lyser som en stjerna med klart och
varaktigt ljus den allmänna rösträttens idé, och denna idé lär väl
ändå till sist öfverlefva alla andra idéer, spekulationer och hug¬
skott på detta område. Nu har man både i går och i dag liksom
många gånger förut invändt, att den allmänna rösträtten är endast
en tom fras, derför att det ej faller någon in att fordra rösträtt
för alla menskliga varelser. Men om man med »allmän rösträtt»
menar rösträtt åt alla myndiga och välfrejdade män och qvinnor,
som råda öfver sig och sin egendom, så har man, så vidt jag för¬
står, lika mycket fog för uttrycket allmän rösträtt, som för ordet
»allmänhet» då man använder det utan att deri inbegripa t. ex.
lifstidsfångar.
Trots alla inkast, som man nu från de maktegandes sida, från
Fredagen den 16 Maj, e. m. 25
godsegare, hemmansegare och embetsman, rigtat mot denna idé, så
hafva vi i alla fall år 1902 kommit så långt, att man från det
konservativaste håll som kan tänkas i vårt konservativa land, Första
Kammarens höger, vågar se detta fruktade röda spöke i ögat, ehuru
det tyckes mig, att man icke gör det utan att blinka. Snarare kan
man säga, att man liksom blinkar åt spöket, allt under det man
funderar på utvägar att på något sätt blifva qvitt dess obehagliga
granskap.
Man är nemligen mycket rädd för dessa hundra tusental af
nya medborgare, som en rösträttsreform skulle skapa. Man fruktar,
att dessa nya skaror skulle kasta samhället öfver ända och spränga
kulturen i luften. Det påminner om ett socialistiskt partiprogram,
som kom ut för några tiotal år sedan, och hvari alla borgerliga
politiska partier förklarades gent emot socialdemokraterna utgöra en
enda reaktionär massa. Precis samma fel att skära alla öfver en
kam gör man sig nu skyldig till från konservativt håll. Ty lika
visst som bland socialdemokraternas motståndare alla slag af åsigter
finnas representerade, från den svartaste klerikalism till den rödaste
rabulism, lika visst träffar man bland dessa rösträttslöse den from¬
maste undergifvenhet under Guds och öfverhetens rådslag vid sidan
af ett missnöje, som nu börjar höja rösten och knyta näfven.
Att höja rösten och att knyta näfven anses icke belefvadt bland
fint och hyggligt folk. För min del undrar jag icke heller på, att
en del af dessa s. k. påtryckningsåtgärder väckt bitterhet och för¬
argelse på somliga håll. Alla dessa åtgärder torde ej kunna till
fullo försvaras. Men, mina herrar, innan I allt för högljudt jublen
bifall till de stränga domar öfver arbetarne, ber jag eder tänka på
en sak, nemligen att dessa arbetare, som genom sin strejk väcka
oro och obehag i samhället, de hafva dock förut gång på gång
höfligt och beskedligt kommit och bedt hos de maktegande om
någon liten hänsyn till deras kraf.o Och hvad hafva de erhållit för
svar? Stenar i stället för bröd, Akarpslagar i stället för den allra
obetydligaste i’östrättsutvidgning.
För att nu rättvisa i någon mån skall kunna ske dessa röst¬
rättslöse, är det i främsta rummet nödvändigt, att Sveriges allmoge
makar åt sig en smula i högsätet och lemnar någon liten plats åt
Sveriges torpare, statare och arbetare. Jag vet, att detta är en upp¬
offring. Men jag föreställer mig, att den icke skall kännas allt för
påkostande, ty, Sveriges historia, som icke endast är dess konungars,
ridderskaps och adels, dess presters och städers historia, utan äfven
Sveriges allmoges, och som är ärorik icke minst för denna allmoge,
visar, att de svenska bönderna i gångna tider haft förstånd och
mod icke blott att taga vara på sin maktställning, utan äfven att,
när det gält det gemensamma bästa, göra stora och tunga offer.
Nu har från landtmannahåll invändts, att den svenska all¬
mogen håller på sin maktställning icke endast för att skydda de
svenska jordbrukarnes intressen, utan också för att värna de andra
Njo ot*
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forts.)
>’:o 54.
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forts.)
26 Fredagen den 16 Maj, e. m.
intressen, som Sveriges allmoge tagit upp och befrämjat. En talare
har särskildt pekat på de kulturella intressena. Ja, det är sant,
att det länder till den svenska allmogens heder, att den icke gripit
allt för hårdt om pungen, när det galt utgifter för svensk folkbild¬
ning och svensk vetenskaplig forskning.
Men det vore ett misstag att tro, att dessa intressen skulle löpa
någon fara, om de svenska arbetarne något mera, än hvad nu är
fallet, finge göra sig hörda i våra politiska rådslag. Ty dessa
arbetare hafva under de sista årtiondena visat prof på ett beund¬
ransvärdt bildningsintresse, som låter oss hoppas, att de icke skola
sakna blick för samhällets högre kulturella uppgifter.
De förväntningar vi rösträttsvänner hyst att vid denna riksdag
komma åtminstone ett steg närmare det stora målet, allmän röst¬
rätt, synas emellertid nu genom det beslut, Första Kammaren i dag
fattat, vara i grund gäckade. Första Kammaren har, för att citera
en af dess egna ledamöter, med detta beslut utfärdat sin egen
inkompetensförklaring, och den förklaringen måste ju tyvärr äfven
komma att gälla för hela Riksdagen. Det tyckes vara så, att vi
förlorat förmågan att göra de stora reformerna och att se de stora
vyerna. Vi hafva förlorat förmågan att tänka stort om vårt folk,
och vi få nöja oss med att i stället tänka smått . . .
Jag har under dessa förhållanden, herr talman, icke något
yrkande att framställa vid denna punkt. Jag ber endast att till
kammaren få uttala min varma önskan, att svenska Riksdagen icke
allt för länge måtte dröja med att skänka rättvisa åt dem, som stå
nedanför strecket, och derigenom öka vårt fosterlands styrka inåt
och utåt.
Herr Månsson: Herr talman, mina herrar! Först och främst
skall jag be att få säga några ord med anledning af herr Brantings
anförande. Han sade, att det nu är 35,000 man här i Stockholm,
som deltaga i härvarande strejk. Ja, det är ju ganska möjligt, men,
herr talman, antalet af dem, som icke betalt sina utskylder, uppgår
till 38,000, och den siffra han nämnde var, som sagdt, endast 35,000,
så att den räcker icke upp en gång till dem, som icke betalt sina
utskylder. Då uppbördsmännen nu springa bos dem en sju ä åtta gån¬
ger för att få ut dessa afgifter, så är det ju helt naturligt, att de
blifva förargade på uppbördsmännen och begifva sig ut på gatorna
och demonstrera. Och uppbördsmännen säga, att de, om de se in i
lederna bland dessa demonstranter, så känna de mycket väl igen
dem. De hafva ju varit hos dem så många gånger, att de mycket
väl känna igen dem, större delen åtminstone. Under sådana för¬
hållanden tror jag, att man icke kan lägga så stor vigt vid deras
uppträdande. Det kan jag för min del åtminstone icke. Det skulle
snarare förvåna mig, om icke verkan deraf blefve raka motsatsen.
Att man på mötena kan uppagitera och förmå dem till deltagande
i strejken är icke alls underligt, då det ju råder en så förfärlig
Fredagen den 16 Maj, e. in.
27 N:o 54.
disciplin bland dem. Det synes mig icke vara så kolossal konst Angående
eller något att skryta öfver, då det gäller en så stor och allvarlig raZratten till
sak som denna. Och det skall jag säga, att icke tror jag, att dessa kammaren
tillställningar komma att inverka något på någon riksdagsmans (Forts)
åtgörande i denna fråga.
Så läste herr Branting vidare npp en mängd telegram och räk¬
nade upp en mängd siffror. Så t ex. sade han: »Ystad, alle man
på benen 1200». »Alle man -— 1200». Ja, så vidt jag vet, har
Ystad ungefär 10,000 invånare. Det är således icke mycket mer
än en tiondedel som strejka. Ja, å la bonne hellre, en tiondedel sådana
var herr Branting i går nöjd med att få in här i kammaren, och
om inte alla blefve precis sådana som han, så skulle vi inte sörja
deröfver.
Sedan klandrade han herr Hans Andersson i Nöbbelöf och föll
öfver honom alldeles förfärligt, derför att han icke vill gå med på
en sådan stor rösträttsutsträckning och anslutit sig till yrkandena
om lika representationsrätt för land och stad. Derför att han icke
följer med herr Branting, är han icke som förr, utan konservativ,
så att herr Branting anser honom alldeles omöjlig. Ja, så är det,
och så kommer det nog att gå med andra. Om de icke följa med,
anses de för konservativa, och den dagen kommer snart, då både
herr von Friesen och herr Höjer och flere med dem bli så ansedda.
Det blir nog inte så godt att följa herr Branting, äfven om det
skulle bli det enda sättet, hvarpå han anser att man kan visa sig
frisinnad.
Vidare öfverföll han regeringen och regeringens förslag och
sade, att detta var något, som ingen menniska numera kunde tala
om. Detta är dock ett bra besynnerligt tal, ty så vidt jag kunnat
fatta innebär såväl utskottets som herr Pehr Pehrsons förslag, och
alla de andra också för öfrigt, i hufvudsak endast ett bifall till
regeringens förslag. Man har tagit bort vissa saker från regerin¬
gens förslag, framför allt den graderade skalan, men i hufvudsak
har man dock hållit sig inom ramen för detsamma. Jag kan derför
alldeles icke finna, att man kastat å sido de idéer, som kommit
från regeringen, och jag tycker att de frisinnade här i kammaren
borde vara regeringen tacksamma för förslaget, ty nog får jag säga,
att vi andra tycka att regeringen gått förfärligt långt, när den fram¬
lagt detta förslag, och icke kan man väl ändock begära, att rege¬
ringen skolat följa herr Branting. Regeringens förslag skiljer sig
emellertid bra litet ifrån liberala samlingspartiets, och nog tycker
jag derför, att det är orätt att ifrån det hållet framkastas sådana
förebråelser mot regeringen för att den icke gått långt nog.
Nu sade herr Branting, att herr justitieministern var en sam¬
hällsbevarande man, och det tyckte herr Branting förstås icke om,
men det göra vi andra, och vi bedja att få tacka honom derför
samt hoppas att det skall dröja, innan vi få in några omstörtnings-
män på regeringsbänken.
>ho 54. 28
Fredagen den 16 Maj, e. m.
Angående,
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forts.)
Jag skall be att få tillägga ytterligare några ord. Det har nog
icke varit så lätt för regeringen att på så kort tid framställa och
pröfva ett förslag i frågan. Vi veta alla, att frågan förts fram
kanske fortare än eljest skulle hafva skett genom fjolårets beslut i
fråga om värnpligten. Och det får jag säga, att nog vittnar för¬
slaget derom, att regeringen vill hålla sitt löfte och har till föresats
att söka bidraga till frågans lösning. Äfven inom Riksdagen vill
man detta. Jag och mina meningsfränder vilja också lösa frågan,
men när nu utredningen skett så hastigt, får man icke begära, att
den skall vara tillräcklig. Vi hafva fått utredningar i ett par af¬
seende^ men icke i alla, och det är ju icke mer än ett par dagar
sedan vi på våra pulpeter här i kammaren fingo framlagda mycket
vigtiga utredningar om, huru en rösträttsreform skulle verka. Det
är väl då ej underligt, om man icke genast kan vara färdig att
taga ett förslag, som man icke kan syna i alla sömmar och från
alla synpunkter, utan det synes mig, som om ett så vigtigt beslut
som detta först borde pröfvas från alla sidor, innan man bestämmer
någonting.
Förslaget innebär, så vidt jag kan bedöma det, att denna kam¬
mare skulle komma att bestå af en enda samhällsklass, nemligen
arbetarekommunen och deras ledare, och det kan dock väl icke
vara nyttigt att lagstifta på det viset, att vi skulle få allenast en
enda klass representerad här i kammaren. När man säger, att
utsträckningen af valrätten skall ske så långt som till 50 öres be¬
villning eller fastighet till 300 kronors taxeringsvärde, då är det
verkligen icke långt qvar till den allmänna rösträtten. Mina herrar,
vi skulle dock gå ned ifrån 35 och till en fyrk, och kan man säga,
att detta är rådligt utan några som helst garantier? Såvidt jag
kan se skulle det innebära, att arbetarne ensamma skulle bli repre¬
senterade, och om de visa sig såsom hittills, och kommenderas såsom
hittills, skulle de ensamma komma att bekläda dessa bänkar. Kan
det vara rigtigt att ställa så till, och bör man icke se sig om efter
en annan lösning af frågan? För min del finner jag det alldeles
otvifvelaktigt, att antagandet af detta förslag skulle direkt leda till
en fullständigt allmän rösträtt. Den första fordran arbetarne skulle
sätta på sin fana vore allmän rösträtt och de skulle också drifva
den igenom, ty det skulle vara omöjligt stå emot dem, då de skulle
få alla anslag i sin hand. Det skulle icke finnas någon möjlighet
i verlden att tillbakahålla deras fordringar. Jag undrar emellertid,
om vi verkligen vilja hafva det på detta sätt.
Äfven jag vill hafva en rösträttsreform. Jag vill också, att
den skall gå i den rigtning, som har föreslagits, och jag kan också
vara med om allmän rösträtt, men så, att det finnes några bestäm¬
melser om, huru denna allmänna rösträtt skall verka, så att alla
intressen bli representerade och icke allenast ett. Jag tycker, att
vi alla skulle kunna vara eniga om att mötas på den bogen, att
vi vilja hafva allmän rösträtt, men anordnad så, att alla meningar
29 N:o 54.
Fredagen den 16 Maj, e. m.
kunna komma fram i representationen. Mötas vi på detta område, Angående
då tror jag att man skulle kunna vinna en lösning af denna stora valr^^.nttU
och verkligen svåra fråga. _ Kammaren.
Nu föreligger här åtskilliga förslag, och det får jag säga, att (Forts.)
om Första Kammaren ansett nyttigt att taga ett af dessa förslag,
utskottets eller något annat, då hade också vi, efter min uppfatt¬
ning, icke haft något annat att göra än att ställa oss på den stånd¬
punkt, herr Pehr Pehrson gjort, ty då anser jag, att det icke funnits
någon annan möjlighet till räddning än att få lika representations¬
rätt för land och stad. Emellertid anser jag, att man nu icke
längre bör ställa sig på den ståndpunkten, då det synes att frågan
kan lösas på annat sätt. Att det emellertid bör råda lika represen¬
tationsrätt för stad och land, synes mig icke kunna bestridas, ty
hvilka skäl man än vill försöka åberopa till försvar derför, kan det
väl aldrig vara rigtigt, att en stadsbo skall hafva dubbelt så stort
inflytande på representationens sammansättning som en landtbo.
Emellertid medgifver jag, att det sedermera är att tänka på, huru
de olika valkretsarne skola anordnas, när ett förslag kommer fram.
Det synes mig emellertid som om det vore lämpligast att vi nu
komme ifrån saken genom att enigt sluta oss tillsammans om något
skrifvelseförslag, som så nära som möjligt öfverensstämmer med
Första Kammarens beslut. — Då har Riksdagen i en bestämd form
uttalat sina önskningar till regeringen, och regeringen får ånyo taga
upp densamma och fullständigt utreda den och sedan för Riksdagen
lägga fram ett förslag, åtföljdt af fullständiga tablåer och utred¬
ningar. Då kan också den lika representationsrätten för stad och
land bli tillgodosedd och man kan få andra garantier, som äro
nödiga för att alla intressen må blifva tillgodosedda, vare sig nu
dessa garantier skola åstadkommas genom proportionella val eller
på annat sätt.
Låtom oss emellertid, mina herrar, vara ense derom, att vi
allvarligt vilja lösa denna fråga, låtom oss vara öfverens derom,
att vi efter det stora beslut, som fattades förra året och hvarigenom
vi ville stärka vårt försvar utåt, äfven vilja stärka oss inåt, låtom
oss vara eniga i dessa sträfvanden, men låtom oss införa hvad som
är möjligt att nå och icke söndra oss och icke ställa oss emot ett
godt förslag i frågan, hvarken af fruktan för våra valmän eller för
annat, utan må vi alla mötas och fatta ett beslut till landets fromma
och nytta!
Herr talman! Jag har nu intet yrkande att framställa, men
jag skall framdeles be att få göra yrkande om ett skrifvelseförslag.
Med herr Månsson förenade sig herrar Bengtsson i Bjernalt,
Mcdlmin, Johanson i Valared, Jakobson, Anderson i Himmelsby,
Sundblad och Larsson i Bondarfve.
Herr Johansson i Öija: Man får ofta höra det påståendet,
att det är endast i städer och större industrisamhällen det fins
N:o 54. 30
Fredagen den 16 Maj, e. m.
Angående några intressen i rösträttsfrågan. Jag tror, att detta intresse fins
V<llrAndra iU ä^ven i landsorten icke endast hos de rösträttslösa, utan äfven hos
Kammaren, småbönder och till och med s. k. storbönder. I den valkrets, jag
(Forts.) l|ar åran representera, har det i år hållits icke mindre än fem
möten, som varit talrikt besökta. Dessa möten ha hållits på ett
afstånd af flere mil från industrisamhällen och städer, och man har
allmänt uttalat sig för herr Brantings motion. Men med känne¬
dom om, huru läget är vid Riksdagen, har jag icke biträdt dessa
uttalanden, utan förenat mig med den af herr von Friesen fram¬
burna motionen, i tanke att den skulle vinna Riksdagens bifall,
synnerligast som Andra Kammaren vid flere tillfällen förut antagit
ett nästan liknande rösträttsförslag. Under diskussionen dessa båda
dagar har man hört så mycket tal om, hvar makten skulle komma
att stanna, om en rösträttsreform skulle komma att genomdrifvas.
Deremot har man så litet talat om, hvad som kan vara rätt och
billigt och om hvad som kan vara gagneligt och nyttigt för vårt
land. Då jag är fullt öfvertygad om, att den motion, som jag
varit med om att underteckna, innebär en billig fordran och att vi
icke gerna kunna få något mindre och då jag anser detta nyttigt
och gagneligt, är det också visst, att jag vill tala och rösta för
den. Förlidet år vid härordningsfrågans afgörande talades det om,
att fosterlandskärleken skulle drifva oss. Det tyckes mig, att vi
också nu skulle låta fosterlandskärleken tala och de egna intressena
försvinna och blott se på vårt lands bästa och utveckling.
Jag instämde i går med herr von Friesen i hans yttrande, och
jag har således tillkännagifvit, för hvad jag kommer att rösta.
Herr Staaff: Herr talman, mina herrar! Herr statsrådet
och chefen för kongl. justitiedepartementet yttrade vid remiss¬
debatten angående regeringens rösträttsproposition, att han antog,
att det berodde på knappheten utaf den tid, som då hade varit
tillmätt åt representanterna att sätta sig in i propositionens olika
delar, att omdömet utföll så pass ogynsamt på vissa håll vid denna
debatt. Den allmänna öfverläggning, för hvilken regeringens propo¬
sition sedan i alla delar af landet varit föremål, synes icke hafva
bestyrkt denna justitieministerns antydan, utan det har förefallit
mig, som om folkmeningen både bland de representerade och bland
de orepresenterade klart och bestämdt uttalat sig emot regeringens
förslag. Jag uppfattade också hans excellens herr statsministerns
inledande anförande vid denna debatt som en förklaring, att något
vidare knappt var att säga om regeringens förslag ifrån regeringens
egen sida. Och då herr justitieministern senare tog till orda, före¬
föll det mig äfven på hans yttrande i denna del, som om det var
mera en passant och med anledning af ett yttrande, som här blifvit
fäldt, som han uttalade sig om regeringens förslag. Jag tror således,
att man med fullkomlig sanning kan om detta förslag säga, som i
Fredagen den 16 Maj, e. m.
31 N:0 54.
ett annat sammanhang det för kort tid sedan sades från regerings-
bänken: »hic jacet et requiescat in pace. Må det hvila i frid.»
Hvad beträffar konstitutionsutskottets förslag, har det ju under¬
gått en så, efter min uppfattning, dräpande kritik ifrån flere håll i
denna kammare, att mycket icke återstår att säga. Dock ber jag
att få påpeka, att efter min uppfattning sj elfva principen i detta
förslag, i hvad det beträffar särskildt municipalsamhällenas utka¬
stande ifrån landtvalkretsarne och förenande med stadsvalkretsarne,
i sjelfva verket går ännu längre, än de hafva sagt, som här i den
saken yttrat sig. Det är ju nemligen tydligt, mina herrar, att, för
den händelse denna åtgärd verkligen skulle komma att stanna med
municipalsamhällen och köpingar öfver 1,000 innevånare, då skulle
det val bero på, att dessa samhällen i politiskt hänseende utmärka
sig genom någon särskild stadigvarande egenskap såsom sådana
samhällen. Man måste väl återfinna sådan egenskap i lagstift¬
ningen om dessa samhällen. Eljest är ju fältet alldeles öppet.
Men för hvar och eu, som gör sig den mödan att taga reda på,
hvad ett municipalsamhälle — jag nämner detta särskildt, derför
att det är vigtigast och mest betydelsefullt — hvad det verkligen
är, skall det klart framgå, att någon sådan särskild natur alls icke
deri finnes. Det är ju endast och allenast eu liten del af en landt-
kommun, hvilken lilla del är så pass tätt bebyggd, att man ansett
andra föreskrifter i afseende på dess bebyggande, i afseende på
eldfara, i afseende på helsovård och i afseende på ordningen vara
erforderliga än i kommunens öfriga delar. Och då det nu fans
sådana föreskrifter, gällande redan för andra tätt bebyggda sam¬
hällen, nemligen städerna, tillämpade man utan vidare på dessa
municipalsamhällen sådana föreskrifter. Uti dessa föreskrifter kan
ju icke ligga något spår utaf något, som skulle grunda en väsentlig
skiljaktighet ifrån de öfriga delarna af kommunen. Municipal-
samhällets invånare är helt och fullt medlem af sin landtkommun.
Han är blott dessutom medlem i ett litet särskildt samhälle, som i
det afseende, som jag nyss nämnde, är sammanslutet till ett helt.
Om herrarne behaga att analysera och gå igenom de olika reglerna
uti alla dessa förordningar, som gälla för municipalsamhällen, skola
herrarne finna, att der fins icke ett spår, som kan på något sätt
anses vara politiskt eller grunda en politisk olikhet. Icke kan det
finnas uti sådana föreskrifter som om, huru man bör bygga sina
hus. Icke kan det finnas i sådana föreskrifter som om, livilka
åtgärder man skall vidtaga för att afvärja eldfara. Icke kan det
finnas i sådana föreskrifter, som helsovårdsstadgan innehåller, att
man måste hålla rent och snyggt i municipalsamhället mera än det
föreskrifves för landet. Icke kan man säga att det ligger i hvad
ordningsstadgan föreskrifver. I sjelfva verket innehåller den hufvud¬
sakligen föreskrifter, som dels gå ut på någonting sådant som att
folk, som bo nära hvarandra, icke få störa hvarandra, och dels
sådana föreskrifter, som gå derpå ut, att vid större folkmängd
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forts.)
>:o 54. 32
Fredagen den 16 Maj, e. m.
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forts.)
måste vissa mera stadgade och reglementerade ordningsföreskrifter
iakttagas. Det är alltsammans. Om det nu är på det sättet, är
det tydligt, att skälet, hvarför dessa municipalsamhällen skola
utkastas, det är, att man kommit till den erfarenheten, att deras
invånare synas benägna att rösta på något visst sätt. Men om
man inför en sådan princip, då är det icke nog att säga, att en
annan gång kommer den att utsträckas till municipalsamhällen
under 1,000 invånare. Nej, den kan i sjelfva verket utsträckas
till hvilka industrier som helst på landsbygden, då det befinnes,
att de personer, som föda sig af dem, äro benägna att rösta på
särskilt sätt. Det gäller endast att utfinna en lämplig form och
de varda utan tvifvel utkastade, liksom municipalsamhällena hotas
med att blifva. Herr Dahn yttrade, att städerna vilja icke hafva
municipalsamhällena, och det tyckte han vara underligt. Det före¬
faller mig, som om det vore vida mera skäl att spörja, hvad
municipalsamhällena vilja, ty jag vet icke, att de gjort något så
ondt, att de böra straffas med en åtgärd, som de icke sjelfva vilja
vara med om. Jag kan upplysa om, att på den ytterst korta tid,
som förflutit, sedan utskottet här framlade sitt betänkande, har,
utom från de ställen, som af en kamrat här på stockholmsbänken
anförts, från flere andra ställen inlupit underrättelser, att möten
hållits, der protester afgifvits emot utskottets förslag, från Gnesta,
från Djursholm, från Katrineholm, från Hessleholm, från Eslöf och
Vestra Sallerup samt ifrån Smögen. Jag skall endast läsa upp
telegrammet från den sista orten:
»På allmänt besökt möte med municipalsamhället Smögen har
samhället uttalat sin bestämda protest mot konstitutionsutskottets
förslag att välja riksdagsman tillsammans med städerna.
Municip alstämmans ordförande.»
Jag antar nästan, att dessa uttalanden komma att under som¬
maren vinna ett bestyrkande för de ärade representanter, som äro
i tillfälle att taga kännedom om municipalsamhällenas åsigter.
Men nu sade herr Dahn vidare —- det kan ju hända, att han
dermed ville förringa intrycket af sådana slags opinionsyttringar
som dessa protester — han sade vidare, om jag icke missuppfattade
honom, att »hvarenda kotte röstade efter kommando»; — jag tror
det var hans uttryck. När man säger, att hvarenda kotte röstar
efter kommando, förefaller det mig alltid en smula misstänkt, ty
det kan bero på en viss ensidighet. Man kan tänka sig, att en
sådan slutsats uppkommer på detta sätt. En anhängare af en kan¬
didat, som i vissa delar af en landtkommun framställes till riksdags¬
man, kommer till ett municipalsamhälle och säger, att ni municipal-
samhällets invånare skola väl rösta på den och den, herr A., B.,
C. eller D. Vi kunna ju kalla honom D. Då svarar municipal-
samhällets invånare: Nej, visst icke, vi ha bestämt oss för att
rösta på en helt annan kandidat. Oj, oj, oj, säger han då, ni röstar
Fredagen den 16 Maj, e. m.
33 N:o 54.
efter kommando allihop. Men detta kan just betyda, att de icke
rösta efter kommando af den, som frågade efter, huru de skulle rösta.
Jag tror, att man kan efter den kritik, som lemnats från flere
håll öfver konstitutionsutskottets förslag uti detta hänseende, säga,
att det icke motsvarar några billiga anspråk på en rättvis anordning
utaf grundlagen. Och jag får för min del säga, att, om det är
rigtigt, som uppgifvits för mig, att de förnämsta tillskyndarne till
detta förslag skola hafva varit tvenne första kammarledamöter, som
sjelfva äro professorer, så kan jag icke underlåta att erinra mig ett
förträffligt visdomsord, som uttalas i en i Första Kammaren afgifven
reservation. Det är hvad herr Moberg säger, på tal om den graderade
röstskalan, nemligen: »att aflagda examina i och för sig icke äro
något bevis för större politiskt förstånd eller ens för politiska in-
sigter, visar daglig erfarenhet.» Ja, det gör den verkligen. Jag
hoppas, att konstitutionsutskottets förslag icke blifver utaf denna
kammare antaget. Ty jag befarar, att det skulle komma att taga
sig ut, som om landtmännen i denna kammare skulle behandla en
så stor fråga som rösträttsfrågan, ett så vigtigt förslag som denna
grundlagsförändring, i föga olikhet med hvad en hemmansegare gör,
då han genom ett kontrakt öfverlemnar sin egande hemmansdel,
men sätter sig sjelf på ett rikligt undantag. Jag tror icke, att
grundlagen är värd att så behandlas, och jag tror icke, att det är
värdigt Sveriges landtman att sätta sig sjelfva genom ett förbehåll
i grundlagen på ett framtida politiskt undantag.
Hvad herr Pehr Pehrsons förslag angår, så hafva ju alla erkänt,
att det finnes någonting rigtigt uti den principen att upphäfva den
nuvarande skilnaden mellan stad och land. Men det är absolut
klart, att på det sätt, som förslaget är framstäldt, är projektet
alldeles oantagligt. Ty låtom oss komma ihåg, mina herrar, att det
finnes ju icke annat verkligt skäl för att städerna skulle välja för
sig och landet för sig, än just den olika representationsrätt, som
vid representationsskickets införande, instituerades. Om nu denna
olikhet i representationsrätt faller bort, vore det väl en absolut
orimlighet att bibehålla det, som endast och allenast kan grundas
såsom omedelbart och med nödvändighet följande utaf detta, som
nu skulle tagas bort.
Det har förefallit mig, som om alla de, hvilka mena sig föra
hvad man kallar jordbruksintressets talan, skulle anse, att i alla
valkretsar, der jordbruksintresset icke bibehöll en gifven statistiskt
beräknelig majoritet, är detta intresse undertryckt. Herr Redelius
framstälde, att, under det att representanterna för jordbruket och
dermed beslägtade förvärfsgrenar kunna beräknas till 55 % utaf
befolkningen och alla andra — som han sammanfattade under den
besynnerliga benämningen stadsmannanäringar — till 45 %, så skulle
den gifna majoriteten endast uti ett litet antal valkretsar tillfalla
jordbruksintresset. Jag är icke i tillfälle att kontrollera de siffror,
han i senare afseendet uppstälde, men det synes mig vara alldeles
Avdra Kammarens Prof. 1902. N:o Sd. ii
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Fort».)
S:o 54. 34
Fredagen den 16 Maj, e. in.
^Ingående
mhiitten till
Andra
Kammaren.
'Forte.)
tydligt, att hans framställning träffas just af den anmärkning, jag¬
här har gjort. Icke är väl i all verldens namn endast jordbruks¬
intresset så i politiskt afseende isoleradt, att det icke kan förbinda
sig med andra intressen — såsom eljest alla s. k. politiska intressen
måste göra för att erhålla majoritet. Det har blifvit så under nyår©
tiders utveckling, att de politiska idéerna, så att säga, stigit högre,
så högt, att de äro öfver hvarje särskild, genom sitt yrke eller
näring bestämda grupp, och samla från dessa olika grupper majoritet
eller minoritet, allt efter förhållandena. Jag skall be att få anföra
ett enda exempel gent emot herr Redelius. Uti herr Redelii egen
valkrets har jordbruksintresset lyckats att koalisera sig med just de
45 procenten så väl, att de lyckats att vinna en representant från
de 45 procenten, ty herr Redelius ingår alldeles icke, såsom han
möjligen tror, i de med jordbruket beslägtade förvärfsgrenarna, utan
han ingår i de 45 procenten, som han sjelf betecknat såsom stads-
mannanäringar. Om vi sålunda se, att i denna valkrets jordbruks¬
intresset lyckats koalisera sig med de 45 procenten, kan man förstå,
att detsamma kan inträffa äfven i andra valkretsar.
Jag har, såsom herrarne måhända märkt, deltagit i den af herr
von Friesen in. fl. framlagda motionen. Jag tror för min del, att
denna motion uthärdat de anfall, som mot densamma rigtats, tem-
ligen väl. Det har från högerhåll sagts, att den är för radikal.
Det har från vensterhåll sagts att den blott är eu halfmesyr. Men
måhända utgöra just dessa anmärkningar från olika håll en viss
antydan om, att motionen tilläfventyrs har träffat en möjlig och
rigtig medelväg. Jag tror visserligen icke, att utaf antagandet utaf
samlingspartiets motion — äfven om sådant vore möjligt nu vid
denna riksdag — en stor och stormande och hänförande tillfreds¬
ställelse skulle framkallas i landet. Men jag tror, att deraf skulle
följa en ganska betydande tillfredsställelse inom ganska betydande
lager — och jag menar dermed icke endast och allenast bland dem,
som genom denna motions antagande skulle hafva erhållit rösträtt,
utan jag menar äfven bland dem, som ännu hade kommit att stå
utanför, då man utaf deras politiska insigt, efter min uppfattning,
dock bör kunna förvänta, att de förstå, att det är för dem eu fördel
både att ett steg, ett ärligt steg tages i den riktning de önska, och
att nya lager, hvilkas intressen och ställning ligga dem närmare än
de förra representanterna, äfven komma till deltagande i landets
angelägenheter.
Utaf de många möten, som hållits i landet, vill jag nämna, att
66 möten i olika län hafva uttalat sig för samlingspartiets förslag.
Utaf dessa möten har visserligen eu hel del gjort det under bestämdt
fasthållande af den allmänna rösträtten såsom den enda rigtiga lös¬
ning, som för till målet. Men, såsom sagdt, de ha i alla fall anslutit
sig till samlingspartiets förslag såsom en nu antaglig form. Ehuru
jag naturligtvis fullkomligt erkänner och konstaterar, att för de stora
massorna af de rösträttslösa utan tvifvel den allmänna rösträtten är
Fredagen den 16 Maj, e. m.
35 Jf:o 54.
hvad som utgör deras ideal och föremål för deras förhoppningar,
vill jag dock erinra, att äfven inom det socialdemokratiska arbetare¬
partiet så bestämda uttalanden gjorts för det liberala samlingspartiets
förslag som nu för två månader sedan af den, så vidt jag kunnat
förstå, såsom ganska betydande ansedda Malmö-fraktionen af detta
parti.
För min del kommer jag att vid omröstningen ansluta mig till
det liberala samlingspartiets förslag och att rösta afslag å konsti¬
tutionsutskottets förslag.
Jag ber blott att få tillägga ännu några ord.
I det yttrande, friherre v. Knorring på förmiddagen både, bjöd
han, om jag så får säga, en familjär kompromiss mellan partierna.
Jag menar icke en kompromiss i förslagsväg, utan en kompromiss
i sättet att anse och behandla hvarandra. Han sade: Vi vilja, att
vårt parti skall sitta qvar så mycket som möjligt, och ni vilja, att
edert parti skall komma fram så mycket som möjligt, men vi vilja,
att vårt parti skall sitta qvar, derför att vi tycka, att det gagnar
fosterlandet, och ni vilja, att edert parti skall komma fram derför
att ni tycker, att det gagnar fosterlandet. Och på det viset skulle
vi kunna komma öfverens om, att båda två finge anses besjälade
litet af partiintresset och litet af fosterlandsintresset för att komma
till hvad man i detta fall önskade. Ja, det är ju alldeles omöjligt
att öfvertyga motståndare, som hafva en alldeles motsatt åsigt, om
hvad vi i själ och hjerta mena. Det är alldeles omöjligt att öfvertyga
dem om detta vårt djupaste önskemål. Vi kunna endast upprepa
— jag upprepar det här, och vi skola upprepa det inför landet och
vi skola upprepa det inför valmännen, — att hvad vi vilja, det är
icke rösträtt såsom ett medel för vårt parti, utan det är rösträtten
såsom en rättfärdig sak, för att gifva de nu rösträttslösa rättvisa
och för att utaf billighet upptaga äfven dem, som nu stå utanför
fosterlandets angelägenheter, men af hvilka man fordrar så mycket,
till deltagande i dessa angelägenheter. Vi skola vidare säga, att,
huru stor denna synpunkt än är, den dock icke är den största,
derför att öfver den hvilar den synpunkten, att vi betrakta det
såsom ett ondt och en fara för fosterlandet, i fall de längre skola
hållas utanför; och derför säger jag, och jag vill upprepa det och
jag kan icke hjelpa, om man tror, att jag ljuger, att det är foster¬
landet som det för oss gäller.
Herr Jansson i Krakerud: Det är en känd sak här i landet
— och det har alltid varit så — att de, som haft makten, trott, att
ingen annan kan regera än de sjelfva. Detta har gjort, att det
alltid varit starka strider, då det satts i fråga, att de, som haft
makten, skulle dela något med sig åt dem, som ingenting haft.
Jag skall, för att styrka detta, hemställa till herrarne, att de ville
låta den svenska historien, så att säga, passera revy i sina tankar,
så skola herrarne finna, att det från mycket lång tid tillbaka varit
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forte.))
N:o 5D 36
Fredagen den 16 Maj, e. m.
Angående så, att alla, som haft makten, velat behålla den. Vi hafva inom
ValrAndla vårt laud liaft euvälde och vi hafva haft adelsvälde och vi hafva
Kammaren. folkvälde, och i alla dessa fall hafva de, som varit i besittning
(Forts.) j*f makten, ansett, att det skulle vara den största olycka, som kunde
inträffa, om de icke skulle få bibehålla densamma. Jag ber dervid
att få fästa uppmärksamheten på förhållandena, sådana de voro före
det nya representationsskicket. Det var då eu viss klass inom de
fyra stånden, som ansåg sig vara alldeles olycklig, om detta
representationsskick skulle gå igenom, och jordbrukarne skulle få
den makt, som låg i denna grundlagsändring. Men hvilken olycka
bär händt? Denna klass har sjelf sedermera erkänt, att den fara,
den såg, icke inträffat. Jag tror, att vi hafva att taga åtskilliga,
för att icke säga många, lärdomar af historien, och jag tror, att
en sådan dag, som i dag är, vore det skäl att söka tillämpa den och
grunda vårt beslut på de händelser, som hafva inträffat i vår
svenska historia. Det är väl samma maktbegär, som har framkallat
den intressepolitik, som man i dag fått höra inom denna kammare.
Man bär konstruerat upp klass mot klass och påstått, att hvar klass
för sig hade olika intressen att bevaka. För min enskilda del kan
jag icke linna, att så är förhållandet. Jag tror, att vi, för att
komma ifrån detta, behöfva statsmän, som hade större vyer att se
saken och kunde taga den om hand, för att kunna få denna fråga
löst på ett tillfredsställande sätt.
Inom landet pågår icke eu sådan intressepolitik som man fått
höra inom denna kammare vid den förekommande långa rösträtts-
debatten. Jag bär hört många jordbrukare inom vårt land, som
icke hafva deltagit i några nämnvärda politiska diskussioner, men
ändå ansett, att de behöfva industrin och industriarbetarne likaväl,
som industrin sjelf har behof af dessa arbetare. Jag har också
hört många industriarbetare, som hafva insett mycket väl, att de
äro ^ i beroende af jordbrukarne lika mycket som jordbrukarne
sjelfva, och jag tror, att, om vi mer och mer komma att inse, att
det icke är så olika intressen, som vi försöka inbilla såväl oss som
andra, skall frågan icke blifva så aktuel, som den för närvarande
är. Jag kommer särskildt ihåg, att jag förlidet år, då vi hade
missväxtår i landet, hörde många industriidkare och synnerligast
arbetare, som klagade deröfver och tyckte, att det var tråkigt, att
det blef dålig skörd, derför att de varor, som de behöfde köpa,
blefvo fördyrade, och jag har hört många jordbrukare säga, att det
ar lyckligt, att vår industri är så uppblomstrande, som den nu är,
tv de hafva då afsättning för sina alster. Om man komme derhän,
att man kunde mera inse, att landet i sin helhet är eu gemensam
egendom, tror jag, att de svåra strider, som för närvarande före¬
finnas, skulle komma att betydligt utjemnas.
Jag skall derjemte be att få nämna, med anledning af att eu
talare här uttalat, att, om man skulle antaga vare sig utskottets
förslag eller liberala samlingspartiets förslag, skulle jordbrukarnes
37 JJ:o 54.
Fredagen den 16 Maj, e. in.
intressen i denna kammare blifva betydligt inskränkta, och att det Angående
skulle vara eu förfärlig olycka för jordbruket. Då jag sedermera valr^j^aMl
sett efter, huru det förhåller sig i detta afseende i min domsaga — Kammaren.
ty det är klart, att man är sig sjelf närmast — fann jag då, (Forts.)
att inom denna domsaga är det 1,933 jordbrukare. Derjemte finnas
643 inkomsttagare och de flesta af dem äro arbetare, som ha politisk
rösträtt. Nu kan man ju tycka, att, då det är så många jordbrukare
inom domsagan, är det icke underligt, att de valt en jordbrukare
till riksdagsman. Men det har inträffat inom denna domsaga, att
det varit eu stark agitation, och då jordbrukarne icke ansett mig
vara fullt så frisinnad som de önskat, har följden blifvit, att, om
jag icke haft dessa arbetare, som röstat på mig, hade jordbrukarne
röstat mig ur Riksdagen. Nu har jag härmed icke velat säga, att
detta hade varit någon riksolyeka, men jag har härmed endast velat
bevisa, att industriidkare och industriarbetare lika lätt kunna rösta
på en jordbrukare, som de rösta på en annan. Jag tror sålunda,
att man icke borde hålla så hårdt på de olika intressena, som man
söker göra här i dag. Det är väl vigtigare, att man hufvudsakligen
ser på landets intressen.
Man har sagt, att man anser, att arbetarne ännu icke äro
mogna för en så utsträckt röstsätt, som här är i fråga. Ja, jag tror,
att man kan sätta i fråga, huruvida vi alla äro mogna att vara
statsmän. Det kan hända, att det gifves arbetare, som skulle mera
opartiskt sitta här och bedöma de olika intressen, som framhållas,
och med sina valsedlar slita förekommande tvister fullt ut lika bra
som vi göra det.
Jag vill icke upptaga kammarens tid längre, ty jag tar för
gifvet, att meningen är att få slut på denna fråga i dag, men jag
vill dock anhålla att få svara en ärad representant på stockholms¬
bänken med anledning af det yttrande, som han personligen hade
mot mig på förmiddagen, nämligen herr Wavrinsky. Han behagade
delgifva kammaren ett samtal, som vi skulle haft, då jag passerade
förbi och lade min röstsedel i valurnan. Det är ju alldeles klart,
att, då man får en fråga af en kamrat i kammaren, när man så
der passerar förbi, man svarar mer eller mindre skämtsamt, men
icke kan jag komma ihåg innebörden af detta samtal. Hvad jag
yttrat i frågan står emellertid intaget i Riksdagens protokoll, och
om herrarne vilja läsa det, få herrarne veta hvad jag offentligen
sagt. Om nu herr Wavrinsky vill fortsätta att meddela sådana der
enskilda samtal, skall jag vördsamt anhålla, att han ville göra det,
när han kommer hem i köksdepartementet. När han då lägger till
hvad ingen hörde, vinner han bättre sitt syftemål.
Jag vill, innan jag slutar, nu be att få nämna, att jag natur¬
ligtvis kommer att rösta för den motion, jag haft äran att under¬
skrifva i rösträttsfrågan.
N:o 54. 38
Fredagen den 16 Maj, e. m.
Angående Herr Lundell: Jag har begärt ordet icke för att göra ett inlägg
veih-aMentill [ gjelfva frågan, hvilken nu torde vara utdebatterad, utan endast för
Kammaren. n&got fästa kammarens uppmärksamhet på den pågående strejken
(Forts) oc^ dess följder. Jag tror, att den fordrar litet mera uppmärksamhet
än man hittills velat egna åt densamma. Jag skall särskildt bedja
att få vitsorda de uppgifter, som af justitieministern meddelades på
förmiddagen angående det stora missnöje med strejken, som råder
bland en stor de! af Stockholms arbetare, hvilket herr Branting
precis icke vill erkänna. Jag har icke fått mina uppgifter från det
håll, hvarifrån herr Hans Andersson fått sina, nemligen från någon,
som ville sälja. Såsom vi veta, är det just hustrurna och barnen,
som svårast få kännas vid följderna af strejken. Jag har fått några
uppgifter i detta hänseende af ett hjelphustrupar i det hus, hvari jag
bor, hvilka i högsta grad beklagade sig öfver det tillstånd, som
denna strejk beredt arbetareklassen, och om herr Branting, hvilken
i fråga om herr Waldenströms uppgifter betviflade rigtigheten af
desamma, vill komma till mig, skall han få reda på de uppgifter
jag fått, och han skall få fullgoda vitsord om deras rigtighet. De
hafva talat om, att personer af deras anhöriga, hvilka icke på vilkor
ville vara med om strejken, blefvo hotade till och med till lifvet,
om de icke deltoge i strejken. Så förhåller det sig med entusiasmen
för denna strejk. Denna fråga fordrar uppmärksamhet både från
regeringen och Riksdagen och icke minst från tidningspressen. Vi
se nu referenterna här på Riksdagens referentläktare göra sina anteck¬
ningar, men hela tidningspressen i hufvudstaden är förstummad.
Denna press, som i vanliga fall har så mycket inflytande på ären¬
dena, har nu alldeles förlorat sin yttranderätt. Vi hafva beklagat
våra grannar finnarne och ryssarne för den svåra censur, som
pressen derstädes är underkastad; men jag tror icke, att någon
skall kunna leta fram eu sådan censur hvarken i Finland eller
Ryssland, som den vi fått upplefva under dessa dagar. Hvad hufvud¬
staden beträffar, får man visserligen se en och annan liten lapp
utanför tidningskontoren, hvilken innehåller ett och annat medde¬
lande, men hvilken betydelse har denna hufvudstadens press för
landsorten, om det skall blifva ett system, att en fackförening skall
kunna bestämma, om pressen skall hafva yttranderätt eller icke. Vi
hafva varit stolta öfver vår tryckfrihet, men nu är den undertryckt.
I Socialdemokraten har jag sett uppgifter i fråga om den censur,
som skulle utöfvas af fackföreningarne gent emot tidningspressen.
År det något misshagligt, skola dessa fackföreningar bestämma, om
det får sättas eller icke. Något dylikt har nu satts i fråga gent
emot Stockholmsbladet och Nya Dagligt Allehanda. Det har äfven
talats om att ett litet pressorgan skulle gifvas ut under strejkdagarne,
men att der icke skulle få tryckas annat än som fackföreningarnas
öfverstyrelse medgifvit vara oskadligt. Detta är naturligtvis ett till¬
stånd, som blir olidligt, och som skall göra vår tredje statsmakts
inflytande af obetydligt eller intet värde. Jag prenumererar på tre
39 N:o it.
Fredagen den 16 Maj, e. m.
Stockholmstidningar och har erlagt min prenumerationsafgift. I deras Angående
prenumerationsanmälan står, att de skulle komma ut så och så ofta.
De hafva emellertid under de senaste båda dagarne icke kommit j^ammarv„
mig tillhanda. Hvilken aktning kan man hafva för en sådan press? Fortsd
Den skulle ju icke kunna få något vidare inflytande, om det nu
skulle fortgå på detta sätt. Detta är kontraktsbrott mot 100,000-tals
prenumeranter.
Det är endast dessa omständigheter, som jag velat pointera och
fästa uppmärksamheten på, och hvilka vi böra taga i betraktande,
då vi nu hafva rösträttsfrågan under behandling och under afgö¬
rande. Vi böra se till, att det icke blir ett envälde, som här kom¬
mer att göra sig gällande. Herr Branting citerade i går qväll ett
hänförande skaldestycke om frihet och sjelfständighet, men dessa
fackföreningar icke allenast föra ett tyranniskt regemente i staten,
utan vilja taga hela staten om hand, och hvart tar då friheten vägen?
Jo, då kan det blifva som en annan skald diktat, nemligen i den
storslagna dikten Svea, der det heter: »Du bär ej utländskt ok, ditt
eget ok är värre». Så kan det blifva, om vi icke taga tidens tecken
i akt vid denna frågas afgörande.
Herr Olsson i Ättersta: Jag skall icke taga kammarens tid i
anspråk mera än en minut. Hade jag varit närvarande i går, då
min kamrat i utskottet och i kammaren yttrade sig, skulle jag, om
jag hört innehållet af hans anförande, obetingadt slutit mig till det¬
samma. Men jag var då för ett ögonblick borta ur kammaren,
hvarför jag nu ber att få säga ett par ord.
Det kan icke förundra någon, om man vid en så pass vigtig
fråga som den närvarande är tveksam om det steg, som bör tagas.
Jag tänker nu närmast på den provins, den ort man tillhör, och
hvilka verkningar en eventuell rösträttsreform i ena eller andra af¬
seende! skulle för denna komma att hafva. För den händelse rege¬
ringens förslag eller utskottets förslag skulle blifva Riksdagens beslut,
skulle från hela Södermanland icke en enda landtbruksrepresentant
blifva vald, det är alldeles säkert. De mindre handtverkare och
industriarbetare skulle få majoritet i hela Södermanland med un¬
dantag möjligen af en valkrets. Då kan ingen förundra sig, om
man ställer sig tveksam vid ett sådant fall. Om man också erkänner,
att jordbruket hittills haft något för stort inflytande i kammaren
— det vill jag icke bestrida, ty der bör inrymmes plats för alla
intressen, — så är det väl å andra sidan lika nödvändigt att tillse,
att icke absolut öfvervägande makt inrymmes åt någon annan klass
heller, hvilket skulle för vår provins blifva förhållandet.
Det oaktadt har jag inom utskottet röstat för utskottets förslag,
dock med den önskan att städerna skulle likställas med landsbygden.
Då man talat så mycket om, hvad folket tänker, har man sär-
skildt fäst sig vid, hvad folket tänker i Stockholm. Men vi lands-
ortsrepresentanter känna till tänkesätten i landsorten, och det kan
X:o 54. 40
Fredagen den 16 Maj, e. in.
Angående^ jag försäkra kerrarne, att i landsorten är entusiasmen för rösträtts-
T V%n,dra1 re^rrnen icke s& stor. Jag tror till och med, att om man frågade
Kammaren, majoriteten bland mina valmän, skulle de säga, det är bra som
(Forts.) ä1 ■
Jag kan icke underlåta att yttra ett par ord till den talare på
stockholmsbänken, som med sådan kraft framböll de bevis på en¬
tusiasm, som man i dessa dagar fått bevittna. Men denna entusiasm
hafva de blifvit befalda att visa, så att den är sannerligen icke
mycket värd. Talaren har sjelf erkänt, att de blifvit befalda dertill.
Ur ett manifest — så tror jag det kallades — uppläste kan orden:
»påtryckning anbefalles». Ja, de hafva icke blott blifvit befalda,
saken är äfven förenad med ekonomiska uppoffringar, som jag vet,
att många af dem bedt att få slippa. Jag har hört arbetare klaga
öfver att de äro tvungna att lyda.
Under sådana förhållanden och då litet hvar måste maka åt
sig i sina åsigter, och då stämningen i kammaren är sådan, synes
det, med de åsigter jag hyser, knappt återstå något annat än att
yrka bifall till utskottets förslag med de ändringar, som herr Pehrson
i Törneryd föreslagit.
Herr Darin: Herr talman! Mina herrar! Man torde med
skäl ha väntat, att någon af de konstitutionsutskottets ledamöter, som
inom utskottet omfattat det förslag till valrättens utvidgning, hvilket
framlagts af ett betydande antal ledamöter af kammaren, äfven bär
i kammaren skulle gifvit tillkänna sitt intresse för förslagets fram¬
gång. Hvad mig angår, var jag olyckligtvis af eu familjeangelägenhet
under gårdagen hindrad att närvara och beröfvades derigenom till¬
fälle att få kännedom om de anmärkningar, som till äfventyrs
framkommit mot ifrågavarande förslag och möjligen också mot de
uttalanden jag jemte en medreservant gjort i vår reservation. Jag
skall derför icke alls inlåta mig på någon realitetsbebandling af
frågan. Jag vill blott säga så mycket, att, då konstitutionsutskottet
började behandla detta vigtiga ärende, jag för min del gick till
arbetet med lif och lust och det allvarligaste uppsåt att efter min
förmåga söka främja en lycklig lösning af frågan. Dervid leddes
jag af den uppfattningen, att rätta lösningen borde sökas i en
ombyggnad på den förut gifna grunden. I denna uppfattning
stärktes jag deraf, att så väl Kong!. Maj:ts förslag som flertalet af
de förslag, som framlagts af motionärer i kammaren, hvilade just
på denna grund. Af dessa förslag är ett, Kong!. Majds, redan
dömdt. Jag skulle för min del vilja säga, att jag finner, att det
kunnat förtjena eu något mildare dom, än man från många håll
uttalat öfver detsamma. Utskottets förslag är likaledes, enligt min
uppfattning, redan dömdt, och från min sida vill jag säga, att jag
kan icke anse, att det kunnat få eu nog hård dom. Hvad herr von
Friesens in. fl. förslag angår, har jag ansett, att detta förslag af
alla de bygnader, som nu uppförts på den anförda grunden, företer
Fredagen den 16 Maj, e. m. 41
de renaste och bestämdaste linierna, och detta var för mig be¬
stämmande, då jag inom utskottet yrkade bifall till detta förslag,
och jag måste här vidhålla detta yrkande.
Skulle det emellertid visa sig, särskild! efter det beslut, som
Första Kammaren redan fattat, att inom denna kammare ifråga¬
varande förslag icke erhåller tillräckligt understöd för att vinna
framgång, vill jag redan nu ha uttalat, att jag för min ringa del
och med min röst skall med glädje främja ett förslag, som afser
en lösning på annan grund, för såvidt detta förslag synes mig vara
antagligt och lämpligt.
Herr talman, jag kommer emellertid att vidhålla mitt jakande
om bifall till den af herr von Friesen m. fl. väckta motionen.
Herr Faxe instämde häruti.
Herr Olofsson i Digernäs: Från två landtmannaföreningar har
det kommit mig tillhanda resolutioner, som gå derpå ut, att samlings¬
partiets förslag i rösträttsfrågan måtte antagas. De ansågo tillika,
att efter härordningsfrågans lösning i fjol är detta det minsta man
kan begära. Jag vill nämna detta, för att man icke skall tro, att
det allenast är socialister som ropa på utsträckning af rösträtten,
utan äfven landtmän, som vilja, att man icke skall stå på samma
ställe och stampa. Jag hoppas, att kammaren icke nu fattar ett
beslut, som liknar det, som Första Kammaren fattat, ty för min
del anser jag detta mera som ett gyckel. Man kan nemligen icke
komma med en så orimlig fordran, sedan härordningsfrågan blifvit
löst, som att börja en utredning om proportionella val, graderad
röstskala med mera dylikt. Man vill ha ett definitivt beslut i frågan.
Herr talman, jag yrkar afslag å utskottets hemställan i den
föredragna punkten.
Herr Byström: Som frågan inträdt i ett något annat läge,
sedan jag i går hade ordet, ber jag, herr talman, att nu få återtaga
mitt yrkande på återremiss.
Ofverläggningen var härmed afslutad. I öfverensstämmelse med
de yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen proposi¬
tioner: l:o) på bifall till utskottets i förevarande punkt gjorda hem¬
ställan, 2:o) på bifall till berörda hemställan med de ändringar deri,
som af herr Pehrson i Törneryd under öfverläggningen föreslagits,
och 3:o) på afslag å utskottets hemställan. Herr talmannen ansåg
den under 2:o) framstälda propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad. Votering begärdes emellertid, i anledning hvaraf och
sedan till kontraproposition antagits yrkandet om afslag å ut¬
skottets hemställan, nu uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:
N:o 54.
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forts.)
N:o 64. 42
Fredagen den 16 Maj, e. m.
Angående
valrätten titt
Andra
Kammaren.
(Forts.)
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i tredje punkten af utskottets förevarande utlåtande
n:o 6 med de ändringar deri, som af herr P. Pehrson i Törneryd
under öfverläggningen föreslagits, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hemställan.
Omröstningen utföll med 87 ja men 138 nej; och hade kammaren
alltså afslagit utskottets i förevarande punkt gjorda hemställan.
Ordet begärdes häruppå af
Herr Pehrson i Törneryd, som yttrade: Jag anhåller att få
till protokollet reservera mig mot kammarens genom voteringen om
punkt 3 nu fattade beslut.
Häruti instämde herrar Sandquist, Almqvist, Åkerlund, Petters¬
son i Österhaninge, Mallmin, Persson i Borrby, Jönsson i Färeköp,
Svensson i Olseröd, Söderberg, Wiklund, Dalm, Boström, Wahlgren,
Lindvall, Göransson, Nilsson i Skärhus, Svensson i Salang, Nilsson
i Skråf velsjö, Andersson i Petter sborg, Larsson i Presstorp, Odqvist,
Andersson i Helgesta, PLazén, Gustafsson, Jonsson i Hökhult, Johans¬
son i Aflösa, Olsson i Ättersta, Danielsson, Andersson i Vestra
Nöbbelöf, Jönsson i Mårarp, Jönsson i Yngsjö, Andersson i Löfhult,
Wallmark, Carlheim- Gyllensköld, Johansson i Berga, Eriksson i Litide-
hult, Sjö, Bengtsson i Häradsköp, Hultstein, Ericsson i Ofvanmyra,
Öberg, Emthén, Bergström i Skidsta och Burman.
Efter föredragning häruppå af utskottets under punkten l:o)
gjorda hemställan anförde
Friherre Barneko w: Jag anhåller att få yrka af slag å den
kongl. propositionen.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
I fråga om punkten 2.-o) mom. b), som härefter föredrogs, yttrade
Herr Branting: Jag yrkar bifall till min motion.
43 N:o 54.
Fredagen den 16 Maj, e. m.
Öfverläggningen var härmed afslutad. Herr talmannen gaf
propositioner dels på bifall till utskottets i förevarande moment
gjorda hemställan, i hvad densamma anginge den af herr Branting
väckta motionen n:o 181, dels och på afslag å berörda hemställan
och bifall i stället till herr Brantings omförmälda motion; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med öfver¬
vägande ja besvarad. Votering begärdes likväl och företogs jemväl
efter följande nu anslagna, af kammaren godkända voterings¬
proposition :
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i andra punkten mom. b) af utskottets förevarande ut¬
låtande n:o 6, i hvad samma hemställan angår den af herr K. H.
Branting väckta motionen n:o 181, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit herr Brantings omförmälda motion.
Omröstningen utföll med 156 ja mot 68 nej; och hade utskottets
hemställan alltså bifallits af kammaren.
Mom. c) och d).
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Vid föredragningen af mom. e) anförde
Herr von Friesen: Jag ber att få omförmäla, att jag fått mig
tillsända mötesresolutioner ifrån åtskilliga ställen i landet med anslut¬
ning till den af liberala samlingspartiet väckta motionen.
Sålunda finnes här eu resolution ifrån Söderhamn, undertecknad
af Afzelius, Centerwall och Sahlström, deri ett uttalande göres, som
äfven, om ock i olika former, återfinnes i en och annan af de öfriga
resolutionerna, nemligen att bifallet till den af oss väckta motionen
skulle anses »endast såsom ett steg på vägen till målet: den allmänna
rösträtten»; vidare är det en mötesresolution ifrån Kristianstad,
undertecknad Ljunggren och Nilsson; vidare är det en resolution
ifrån Hammerdal, undertecknad Åhlén; vidare en ifrån Rönninge i
Södertörn, undertecknad Karlsson; vidare en ifrån Vännäs, under¬
tecknad P. A. Lindholm, ordförande; vidare en ifrån Gefle, under¬
tecknad Gustaf Sandström, Ivar Löfström; vidare en ifrån Borlänge,
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forts.)
N:o 54. 44
Fredagen den 16 Maj, e. in.
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forts.)
undertecknad Otto Nordlund; samt slutligen en ifrån Arboga, under¬
tecknad C. A. Berggren.
Jemte det jag omförmäler dessa till mig öfversända resolutioner,
ber jag, att, på skal, som jag förut haft äran anföra, få yrka bifall
till den af mig med flere väckta motionen.
Herr Olsson i Sörnäs: Jag har icke begärt ordet för att på något
sätt söka öfvertyga hvarken den ene eller den andre af herrarne, utan
endast för att meddela, att jag icke ifrån den valkrets jag tillhör fått
någon som helst föreskrift beträffande hvilken ställning jag borde
intaga till den här föreliggande frågan. Jag bar emellertid under¬
tecknat den af herr von Friesen framburna motionen, och jag må
säga, att jag aldrig haft anledning ångra detta, utan ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till motionen.
Herr Eriksson i Elgered: På skäl jag förut anfört ber jag
att få yrka bifall till motionen.
Ofverläggningen var härmed slutad. Efter framstälda proposi¬
tioner dels på bifall till utskottets i förevarande moment gjorda hem¬
ställan, och dels på afslag derå och bifall i stället till den af herr
von Friesen med flere i ämnet väckta motionen, förklarade herr
talmannen, att han ansåge den förstnämnda propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl begärdes, blef nu
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i andra punkten mom. e) af utskottets förevarande ut¬
låtande n:o 6, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den af herr S. G. von Friesen med flere i ämnet
väckta motionen.
Omröstningen utföll med 122 ja mot 103 nej; och hade kam¬
maren alltså bifallit utskottets hemställan.
Sedan utskottets under mom. f), g) och h) gjorda hemställan
härefter blifvit uppläst, lemnades på begäran ordet till
Herr Månsson: Herr talman, mina herrar! För att det
vid denna riksdag må blifva något resultat af det arbete, som
Fredagen den 16 Maj, e. in.
45 N:o 54.
nedlagts på denna stora och vigtiga fråga, och för att det utan Angående
uppskof må kunna ytterligare arbetas på densammas lösning, skall
jag anhålla att få framställa ett förslag om skrifvelse till Kongl. Kammaren
Maj:t. I detta skrifvelseförslag är klämmen lika lydande med (Forts.)
klämmen i det skrifvelseförslag, som Första Kammaren redan
antagit, men motiveringen är något olika medkammarens. Jag
skall be att få uppläsa detta skrifvelseförslag, som har följande
lydelse:
De mångskiftande meningar, som funnit uttryck i ett stort
antal inom Riksdagen väckta motioner och i konstitutionsutskottets
i ärendet afgifna utlåtande med dervid fogade reservationer, vittna
derom, att ögonblicket ännu icke är inne för en definitiv lösning
af den stora och för vår samhällsordning så betydelsefulla fråga,
som genom den kongl. propositionen blifvit bragt under Riksdagens
behandling. Endast derom synes man vara mera allmänt ense, att
vid ändring i rösträttsbestämmelserna valrätt bör inträda först vid
25 års ålder, under förutsättning att vederbörande icke uraktlåtit
sina åligganden i afseende på värn pligt och skattepligt; men
rörande sättet i öfrigt för frågans lösning har icke inom Riksdagen
någon stadgad öfvertygelse ännu kunnat bringas till stånd. Det
synes derför vara nödigt, att, i öfverensstämmelse med hvad som
redan uttalats i Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1900, en full¬
ständigare och mer ingående undersökning af frågan eger rum, än
som genom nu verkstälda utredningen kommit densamma till del.
Vid en sådan undersökning, vare sig densamma anses böra öfver-
lemnas åt en komité eller verkställas på annat sätt, synes äfven
böra komma under bedömande, huruvida eu reform af landets
representation skulle hellre än på ändring i gällande censusbestäm-
melser kunna, med upphäfvande af den olika representationsrätten
för stad och land, grundas på allmän rösträtt i förening med
införandet af eu proportionel valmetod.
Med hänvisning till hvad sålunda anförts, hemställes, att Riks¬
dagen måtte besluta att i skrifvelse hos Kongl. Magt anhålla, att
Kongl. Maj:t ville låta verkställa en från alla synpunkter fullständig
utredning af frågan om utsträckt valrätt till Riksdagens Andra
Kammare samt för Riksdagen, om möjligt, vid början af 1904 års
riksmöte framlägga resultatet af denna utredning jemte de förslag,
Kongl. Maj:t finner deraf föranledas.
Jag anhåller, herr talman, om proposition på detta mitt för¬
slag.
Med herr Månsson förenade sig herrar Meyer, Valilquist, Ek-
lundh i Lund, Pantzarliielm, Trolle, Trapp, Lorichs, grefve Hamilton,
Jönsson i Gammalstorp, Sandvall, Carlheim-Gyllensköld, Bengtsson
i Bjernalt, Ericson i Ransta, Andersson i Ilimmelsby, Björck, Nils¬
son i Kattleberg, Lindgren i Oskarshamn och Johansson i Stensjö.
N:0 64. 46
Fredagen den 16 Maj, e. in.
Angående Vidare yttrade
valrätten till
Kammaren. Herr Boethius: Herr talman, mina herrar! Jag yttrade i
(Forts.) gå-r> då jag hade ordet, att jag skulle, när förhandlingarna komme
till denna punkt, framställa ett yrkande om ett skrifvelseförslag.
Det kan då synas ligga närmast till hands, att jag framställer
yrkande på det skrifvelseförslag, som jag framlagt i min reser¬
vation. Detta kommer jag emellertid icke att göra, utan jag skall
i stället be att få yrka bifall till det af herr Ivar Månsson nu
framstälda förslaget. Skälen härtill skall jag i korthet angifva.
Herr Ivar Månssons skrifvelseförslag är lika lydande med det
af Första Kammaren antagna med uteslutande af några rader i
motiveringen. Herr Ivar Månssons förslag till motivering slutar
med uttalandet af möjligheten att införa den proportionella val¬
metoden; men så kommer följande ord, som Första Kammaren
tillagt i sin motivering: »anordnad vare sig med medelbara eller
omedelbara val, eller med tillämpning af graderad röstskala, eller
andra bestämmelser, som må vara egnade att åt de nu represen¬
terade bibehålla ett skäligt inflytande på afgörandet af landets
angelägenheter.» Hvad möjligheten att få medelbara val angår, så
anser jag, att det icke bör särskildt framhållas, då det mer och
mer visat sig, att de medelbara valen icke tillfredsställa den all¬
männa meningen i landet. Hvad den graderade skalan angår, så,
hvilken åsigt man än må hysa derom, har det emellertid visat sig,
att någon större anslutning icke finnes för en sådan skala, och jag
anser derför gagnlöst att nu särskildt framhålla densamma. Hvad
de följande orden angår, synas de mig vara alldeles onödiga. Ty
den utredning, som afses, måste naturligtvis gå ut på rösträtts¬
frågans lösning på ett sätt, som tillgodoser verkligt befogade sam¬
hällsintressen. Jag anser mig sålunda kunna gå med på, att dessa
ord uteslutas.
Hvad sjelfva skrifvelseförslaget från Första Kammaren angår,
är jag för min del icke mycket entusiast för detsamma, utan skulle
hellre vara böjd för att yrka bifall antingen till den af mig eller
till den af herr Berg framstälda reservationen. Men då jag anser,
att det är af vigt, att en skrifvelse kommer till stånd, och då jag
fruktar, att ett sammanjemkningsförsök kan leda dertill, att vi icke
kommer till något resultat, tror jag, att det klokaste Andra Kam¬
maren nu kunde göra, vore att antaga det af herr Ivar Månsson
framstälda förslaget. Då behöfves ingen särskild sammanjemkning,
utan förhållandet blir detsamma som när 1900 års skrifvelse i
samma fråga beslöts; i ty att då i båda kamrarne framlades för¬
slag till lika lydande skrifvelser, men Andra Kammaren uteslöt
vissa punkter och sedan togs det öfriga såsom båda kamrarnes
beslut. På detta sätt kommer man till ett positivt förslag, och
med detta vinnes, att Riksdagen verkligen har uttalat sig i frågan.
Fredagen den 16 Maj, e. m.
47 N:o 54.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag, såsom sagdt, yrka Angående
bifall till herr Ivar Månssons förslag. valrätten till
° Andra
Kammaren
Herr Ernst Carlson instämde häruti. (Forts)
Herr Larsson i Mörtlösa: Vid det förhållande att kammaren
afslagit det yrkande, som framstälts af herr Pehrson i Törneryd,
i hvilket yrkande jag instämt, ber jag nu att få yrka bifall till det
af herr Ivar Månsson framstälda förslaget om en skrifvelse till
Kongl. Maj:t.
Herr Pehrson i Törneryd: Jag skall be att få yrka afslag å
herr Ivar Månssons skrifvelseförslag.
Häruti instämde herrar Eriksson i Elgered, Styrlander, Jansson
i Edsbäcken, Göransson, Olofsson i Digernäs, Johnsson i Bollnäs,
Emthén och Hansson i Solberga.
Herr Nilsson i Skärhus: Då jag ej förut under diskussionen
yttrat mig i frågan, skall jag nu be att få säga ett par ord.
Genom Riksdagens senaste beslut att skrifva till Kongl, Maj:t
i detta ärende, fördröjdes endast lösningen af den vigtiga frågan;
säkerligen hade vi i annat fall fortare kommit till ett tillfreds¬
ställande resultat. Ett bifall till det nu af herr Ivar Månsson
framstälda skrifvelseförslaget skulle enligt min mening komma att
ytterligare uppskjuta frågans lösning, helst som i detta förslag
eventuelt begäres, att den skulle vidare utredas af en komité. På
denna grund kan jag för min del icke vara med om detta skrifvelse¬
förslag. Jag kan så mycket mindre vara med om detsamma, som
motiveringen äfven innehåller eu begäran, att det blifvande för¬
slaget eventuelt skall grundas på proportionella val. Ty sådana
vals införande skulle enligt min åsigt komma att blifva mycket
farliga, och leda till att städerna vid valen blefve öfvermäktiga och
att allt hvad landtman heter så småningom skulle uteslutas från
denna kammare.
På grund af hvad jag anfört, anhåller jag att få instämma i
herr Pehrsons i Törneryd afslagsyrkande.
Herr Persson i Stallerhult: Då kammaren nyss genom re¬
sultatet af de skedda voteringarne visat, att den icke vill vara med
om att upphäfva den olika representationsrätten mellan stad och
land, anser jag det icke vara lämpligt att i skrifvelse till Kongl.
Maj:t begära denna representationsrätts upphäfvande. Likaledes
tycker jag, att, då vi äfven genom votering visat, att vi icke velat
antaga nu debatterade förslag, derför att vi frukta för, att det skulle
leda till allmän rösträtt, anser jag det olämpligt att skrifva till
Kongl. Maj:t och begära allmän rösträtt.
N:o 54. 48
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forts.)
Fredagen den 16 Maj, e. m.
Äfven jag yrkar derför af slag å herr Ivar Månssons förslag.
I detta yttrande instämde herrar Söderberg och Lindgren i
Islingby.
Friherre Barnekow: Vi ha nu i snart två dagar debatterat
denna fråga, och vi hafva derunder varit ense om, att den är en
både för svenska folket och hela landet mycket vigtig fråga. Jag
hemställer till kammaren, om det under sådana förhållanden kan
vara lämpligt att antaga en skrifvelse, som jag för min del åtmin¬
stone aldrig sett, utan endast hört uppläsas. Kan det verkligen
vara lämpligt att besluta på det viset i en så vigtig fråga som denna?
Kunna herrarne eu gång i framtiden stå för hvad herrarne nu vilja
skrifva om? Eller är det meningen att besluta ett visst skrifvelse-
förslag och sedan, när regeringen framlägger ett förslag i öfverens¬
stämmelse med Riksdagens begäran, att icke vara med derom? Skola
vi stå för hvad vi skrifva, skola vi också veta, hvad vi skrifva om.
På grund häraf yrkar jag af slag.
Häruti iustämde herrar Dalm, Wittsell, Svensson i Olseröd,
Jönsson i Färeköp och Anderson i Hasselbol.
Herr Olsson i Stockholm: Äfven jag skall be att få yrka
afslag å herr Ivar Månssons skrifvelseförslag, men icke på den grund
som angifvits af min ärade vän, herr Persson i Stallerhult. Hade
skrifvelsen afsett ett rent och klart uttalande, att man önskade
allmän rösträtt och utjemning af skilnaden mellan representations¬
rätten för land och stad, skulle äfven jag varit med om denna
skrifvelse, sedan de positiva förslagen blifvit förkastade. Men nu
innehåller denna skrifvelse något helt annat och den innebär dess¬
utom, enligt min mening, endast ett ytterligare uppskjutande af den
vigtiga frågans lösning.
Jag har två skäl, hvarför jag icke kan vara med om en så
beskaffad skrifvelse. För det första, derför att sjelfva klämmen
endast innehåller en begäran om en ny fullständig utredning af
frågan om utsträckt valrätt till Riksdagens Andra Kammare. Men
eu dylik utredning har Riksdagen redan en gång begärt och fått,
fullt tillräcklig för att kunna fatta sitt beslut i saken. Att då ånyo
komma fram och begära en fullständig utredning, anser jag för
min del vara alldeles opåkallad! och onödigt. För det andra kan
jag icke vara med om denna skrifvelse, derför att i dess motivering
begäres, att den utsträckta valrätten eventuel! skall grundas på den
proportionella valmetoden. Jag tror icke, att denna valmetod är
lämplig eller ens möjlig i vårt land med dess lokalt vidsträckta
valkretsar och dess föga utvecklade partiförhållanden. Het synes
mig då vara föga välbetänkt och endast ledande till att hela frågan
förfuskas och snedvrides, att på förhand fastslå tillämpningen af
Fredagen den 16 Maj, e. in.
49 N:o 54.
den proportionella valmetoden, hvars omöjlighet vid riksdagsmannaval Angående
hvar och en på förhand måste inse. Vi ha icke ens kommit så
långt, att denna metod kan tillämpas vid valen inom Riksdagen, Kammaren
mycket mindre då vid valen ute i landet, der föga kännedom om (Forts)
denna metod finnes hos valförrättare och ännu mindre hos val¬
männen.
På grund af hvad jag nu anfört, kan jag icke annat än yrka
afslag å herr Ivar Månssons skrifvelseförslag.
I detta yttrande instämde herrar Bromée i Billsta, Ericsson i
Afberga, Nordin i Hammerdal, Starbäck, Eriksson i Bäck, Jansson
i Edsbäcken, Norberg och Jönsson i Yngsjö.
Herr Meyer: Så vidt jag kan finna, skulle, derest den nu
föreslagna skrifvelsen blefve aflåten, Kongl Maj:t få fullkomligt fria
händer att pröfva frågan från alla sidor, och om en komité blefve
tillsatt, skulle äfven denna erhålla fria händer.
Nu håller jag emellertid före, att, äfven om någon riksdags¬
skrivelse icke kommer till stånd, måste Kongl. Maj:t i alla fall på
eget initiativ taga upp frågan. Detta är nemligen icke eu fråga,
som enbart berör Riksdagen, utan den berör hela landet. Kongl.
Maj:t kan derför icke låta densamma falla, äfven om Riksdagens
Andra Kammare skulle motsätta sig ytterligare åtgärder för dess
lösning. Men huru skulle det se ut, om Kongl. Maj:t finge taga
upp frågan på eget initiativ, mot Andra Kammarens uttalade önskan ?
Detta skulle innebära, att Andra Kammaren blifvit efter och icke
kunde följa med opinionen ute i landet. Jag fruktar för, att detta
skulle lända denna kammare till stor skam.
Jag yrkar bifall till herr Ivar Månssons förslag.
Med herr Meyer förenade sig herrar Mallmin, Lindblad, Wallis,
Branting, Moll, Nordström i Stockholm, Pettersson i Södertelje, fri¬
herre De Geer och Almqvist.
Herr Waldenström: Herr talman! Mina herrar! Jag fruktar
för, att det icke går an att utan vidare ur motiveringen till Första
Kammarens skrifvelse utesluta de sista raderna. Som herrarne se
af denna skrifvelses lydelse, inledes sjelfva klämmen med en hän¬
visning till »hvad sålunda anförts». Om vi nu ur motiveringen,
hvarpå dessa ord syfta, utesluta eu del, vid hvilken Första Kammaren
kanske lagt ganska stor vigt, så hafva ju kamrarne icke fattat
samma, utan helt olika beslut. Jag kan icke förstå, huru i sådant
fall konstitutionsutskottet skulle kunna åstadkomma eu samman-
jemkning. Det är icke tillräckligt, att de föregående meningarne
äro gemensamma. Konseqvensen derutaf skulle ju blifva, att man
kunde taga bort hvad som helst utom den första meningen.
Så vidt jag förstår, måste vi, om vi vilja hafva fram skrifvelsen,
Andra Kammarens Prof. 1902. N:o 54. 4
Jko 54.
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forts.)
50 Fredagen den 16 Maj, e. m.
taga den sådan, som den lyder enligt Första Kammarens beslut,
men kunna deremot icke stympa densamma.
Herr David Bergström: Herr talman! Mina herrar! Det
förvånade mig att höra en så gammal riksdagsman som herr
Waldenström vara så okunnig om, huru det går till att besluta
skrifvelser af Riksdagens båda kamrar. Om båda kamrarne enas i
fråga om klämmen, så kunna de vara helt skiljaktiga i fråga om
motiveringen. Den ena kammaren kan ur motiveringen utesluta
en punkt och den andra kammaren en annan punkt. De sålunda
uteslutna punkterna falla då fullkomligt bort i riksdagsskrifvelsen.
Till och med om den ena kammaren skulle utesluta hela moti¬
veringen och endast antaga klämmen, afgår i alla fall en riksdags¬
skrivelse i ärendet. Detta borde så mycket mindre vara obekant
för herr Waldenström, som Riksdagen år'1900 beslöt en skrifvelse
i rösträttsfrågan, dervid Andra Kammaren ur motiveringen uteslöt
en hel del punkter, som sålunda icke kommo med i skrifvelsen.
Hvad föreliggande fråga beträffar, kommer jag att rösta för
bifall till det af herr Ivar Månsson väckta förslaget. Jag är visser¬
ligen icke i allo ense med honom om förträffligheten af den före¬
slagna motiveringen, men jag anser det vara af synnerligt stor vigt,
att Riksdagen nu, för att begagna ett uttryck, som numera vunnit
häfd i riksdagsspråket, stryker under, att Riksdagen vill, att regeringen
— icke den nuvarande, enligt min mening, utan en annan regering —
på allvar tager rösträttsfrågan om hand.
Det är derför, herr talman, som jag yrkar bifall till herr Ivar
Månssons förslag.
Friherre Barnekow: En talare har här i afton sagt, att hvad
än Andra Kammaren beslutar, så lär regeringen i alla fall taga
frågan om hand. Han tilläde emellertid, att vi nu måste skrifva
till regeringen såsom en opinionsyttring för att derigenom visa
folket i landet, hvad vi verkligen vilja. Ja, mina herrar, om vi
nu verkligen kunde visa folket, hvad vi vilja! Men det är just
detta, som vi icke kunna. Jag hemställer då, om det verkligen är
skäl att ännu en gång narra regeringen. Vi hafva gjort detta en
gåug, och regeringen har fått uppbära mycken smälek, för att den
då lät lura sig. Skola vi nu tvinga regeringen att afgå samt anhålla,
att den nya regeringen ville framlägga ett förslag, som vi i sjelfva
verket ej vilja hafva, för att derefter i sinom tid köra bort äfven
den nya regeringen, när densamma framlagt det begärda förslaget?
Nej, det fordras verkligen försigtighet. Andra Kammaren borde
hafva lärt sig att vara så försigtig, att kammaren icke såsom opinions¬
yttring antager ett förslag, som kammarens ledamöter hvarken sett
eller läst, utan endast eu gång hört uppläsas.
Jag kan icke vara med om sådant, utan yrkar fortfarande
afslag å skrifvelseförslaget.
Fredagen den 16 Maj, e. m.
51 N:o 54.
Herr von Schéele: Herr talman! När jag i går yttrade mig,
kunde jag ju formelt icke göra annat än yrka utslag å det moment,
som då förelåg till afgörande. Icke dess mindre uttalade jag ganska
bestämdt, hurusom mina sympatier gingo i rigtning af hvad som
gemenligen kallas för allmän rösträtt. Jag nämnde tillika, att det
syntes mig, som om saken fått det jemförelsevis lyckligaste uttrycket
i herrar Bergs och Boethius’ reservationer.
Nu åter har framstälts ett förslag, som visserligen afser en
skrifvelse i liknande syfte, men med en kläm, som jag bekänner
vara för mig, genom frånvaron af hvarje bestämd anvisning, föga
tilltalande. Detta hindrar mig emellertid icke från att ansluta mig
till herr Ivar Månssons förslag, enär det i motiveringen upptager
hvad som ligger mig om hjertat. Jag tror dessutom, att vi skulle
komma i en mycket skef och falsk ställning, om denna kammare
stannade vid att afslå alla positiva uttalanden i detta afseende,
lemnande initiativet härvidlag uteslutande åt Första Kammaren.
Huru skulle sådant rimma sig med Andra Kammarens värdighet,
hvars uppgift det ju är att företrädesvis upprätthålla framåtskridan¬
dets idé inom samfundslifvet?
Hvad i det först nu framlagda skrifvelseförslaget säges, synes
mig äfven vara af så enkel natur, att man icke behöfver någon
längre tid för att tänka sig in deri. Principielt är jag likasom
konstitutionsutskottets ärade vice ordförande mycket emot antagandet
af nya förslag, som framkomma under debatten. Men detta förslag
innehåller intet nytt. Vi hafva fastmer i det föreliggande utskotts-
utlåtandet jemte reservationer haft direkt anledning att fatta en
sjelfständig position till de få och enkla tankar, som här träda oss
till mötes. Det, som i denna hemställan föreslås, är ju ingenting
annat, än att det skulle tagas i öfvervägande, huruvida på grund¬
valen af inträdande valrätt vid 25 års ålder och under förutsättning,
att vederbörande icke uraktlåtit sina åligganden i afseende på värn-
pligt och skattepligt, en reform af rösträttsbestämmelserna skulle
hellre än på ändring i gällande censusbestämmelser kunna, med upp¬
häfvande af den olika representationsrätten för stad och land, grundas
på allmän rösträtt i förening med införandet af proportionella val.
Der finnes säkerligen, mina herrar, häruti icke det allra minsta, som
icke hvar enda eu bland oss mycket väl vet huru han har att
ställa sig till.
På grund af hvad jag nu anfört, ber jag att få yrka bifall ttll
herr Ivar Månssons förslag.
Herr Jansson i Krakerud: Vi hafva under innevarande riks¬
dag haft att behandla fem h sex grundlagsändringsförslag angående
rösträttsfrågan och hafva afslagit dom alla. Nu sade den siste
talaren, att om vi icke antoge ett skrifvelseförslag, som framstälts
af herr Billing i Första Kammaren och upptagits af herr Ivar
Månsson i den Andra, skulle vi komma i en mycket skef ställning.
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forts.)
N:o 54.
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forts.)
52 Fredagen den 16 Maj, e. m.
Jag undrar emellertid, om vi icke skulle komma i en skefvare
ställning genom att antaga detta förslag. Man lär väl icke kunna
inbilla folk, att detta skulle vara en reform, ty hade man önskat
en sådan, så hade man väl tagit något af de positiva förslagen.
Då detta således endast skulle vare ett maskeradt afslag, vore det
väl kammaren mera värdigt att säga ifrån, att kammaren ej vill
vara med om sådant.
Jag skall icke göra något yrkande.
Herr Elowson: Såsom jag redan i går yttrade, anser jag, att
krafvet på en förändring af rösträttsförhållandena icke låter sig
afvisas. Kamrarne hafva nu fattat sådana beslut, att något positivt
förslag icke kommer att hvila för grundlagsenlig behandling till en
kommande Riksdag. Jag anser vid sådant förhållande, att man bör
öfverlemna åt regeringen att taga frågan i sin hand och underkasta
densamma en förnyad pröfning. Man har icke velat gå successivt
till det mål, som kan betecknas såsom slutmålet för rösträttsrörelsen,
nemligen den allmänna rösträtten. Har man icke velat stegvis gå
dit, synes det mig, att man bör hemställa hos regeringen, att
regeringen ville utarbeta ett sådant förslag, som erfordras för att
komma till detta slutmål. Jag tror, att man kan få ett förslag,
som tillfredsställer landets lugna utveckling; och i den meningen
skall jag be att få yrka bifall till skrifvelseförslaget, sådant det nu
föreligger och såsom det är framstäldt af herr Ivar Månsson.
Häruti instämde herrar Göthberg och Spangenberg.
Herr Boethius: Herr talman! Mina herrar! Jag ber blott
att få afgifva en bestämd protest mot den näst siste ärade talarens
yttrande, att detta är ett maskeradt afslag. Det är det icke, men
taga vi hans yrkande, blir det klart afslag.
Herr Kvarnzelius: Om detta förslag hade framkommit från
sådant håll, att man kunnat ha något förtroende derför, så skulle
jag ha varit med om att yrka bifall till detsamma. Men herrarne
få ursäkta mig, om man ställer sig, minst sagdt, tveksam gent emot
ett förslag, som framkommit från ett håll och från en person, som
nyss förut här i kammaren yttrat sig i rösträttsfrågan på det sätt
han gjort. Nej, mina herrar, jag tror det är bättre att låta val¬
männen taga denna fråga i sin hand. Jag kommer ej att rösta för
skrifvelseförslag.
Herr Meyer: Hvarenda talare, som uppträdt i denna fråga
under dessa båda dagar, har förklarat, att något måste göras i
denna rösträttfråga. Hvad är det då, som gifvit anledning till, att
alla kommit till den uppfattning, att något måste göras i rösträtts¬
frågan? Jo, krafvet från dem, som man brukar beteckna såsom
de orepresenterade, men hvad är det då, som dessa kräfva? Jo,
53 N:o 54.
Fredagen den 16 Maj, e. m.
allmän rösträtt. Nu har det ej varit något förslag, som kammaren Angående
kunnat antaga. Det är blott ett enda förslag, som gått ut på allmän
rösträtt, nemligen herr Brantings, och det ansågo vi gå för långt. Kammaren.
Sedan vi alltså alla blifvit ense om, att något borde göras och att (Forts.)
det enda, som kunde göras, blott vore att få fram ett förslag till
allmän rösträtt, och när det nu gäller att få fram eu skrifvelse för
att begära ett nytt sådant förslag, säger man: nej, vi vilja ej ens
pröfva ett nytt förslag till allmän rösträtt. Det är ej ens ett spår
till konseqvens i detta.
Friherre Ericson: Herr talman, mina herrar! Friherre
Barnekow sade, att det förslag, som här är framlagdt af herr Ivar
Månsson, har han icke förut fått kännedom om annat än genom
den här skedda uppläsningen. Jag vet icke, huru förhållandet är
med honom, men vi andra åtminstone hafva haft tillfälle att taga
del af det tryckta förslaget, som vi haft här framför oss, sedan vi
i afton samlades. Således ha vi haft grundligt tillfälle att taga del
af detsamma.
Vidare framhöll han, att vi nu skulle komma att göra på
samma sätt som för två år sedan eller år 1900, nemligen komma
med en skrifvelse, mer eller mindre intetsägande, och derigenom
narra en regering, såsom måhända fallet varit med vår skrifvelse
af år 1900. Derigenom skulle vi, såsom en talare bakom honom
här framhöll, endast låta ny regering stupa. Det är ej rätt, hvad
friherre Barnekow säger i detta hänseende, ty genom den diskussion
och den behandling, som frågan nu fått, är det en väsentligt annan
ledning, som nu föreligger för Kongl. Maj.t till bedömande af, huru
denna kammare verkligen tänker i denna så vigtiga och betydelse¬
fulla fråga. Och för öfrigt är den skrifvelse, som här föreligger,
ej hållen i så sväfvande ordalag, som fallet var med den vi atläto
år 1900, utan hvad denna skrifvelse, såsom den här är föreslagen,
innehåller, är ganska positivt, hvad de deri uttryckta önskningarna
vidkommer.
Under sådana förhållanden, herr talman, vidhåller jag hvad
jag, då jag förut hade ordet, yrkade, nemligen antagande af ett
skrifvelseförslag. Jag stälde mig då på basen af herrar Boethius’
och Bergs skrifvelseförslag, ty jag hade icke något annat att göra.
Nu deremot förenar jag mig med herr Boethius om att lemna detta
yrkande och öfvergifva lians skrifvelseförslag och instämmer i
stället i det förslag till skrifvelse, som af herr Ivar Månsson fram-
stälts.
Herr Pehr son i Törneryd: Herr talman! Jag skulle kunnat
vara med om ifrågavarande skrifvelseförslag, derest det icke gäldo
något annat uttalande än det, som står i förslagets kläm och som
lyder sålunda: »att Kongl. Maj:t ville låta verkställa en från alla
synpunkter fullständig utredning af frågan om utsträckt valrätt till
N:o 54. 54 Fredagen den 16 Maj, e. m.
Angående Riksdagens Andra Kammare samt för Riksdagen, om möjligt, vid
1(11 Andra,1 början af 1904 års riksmöte framlägga resultatet af denna utredning
Kammaren, jemte de förslag, Kong! Maj:t finner deraf föranledas.» När man
(Forts.) emellertid i motiveringen till detta skrifvelseförslag vill inrycka,
bland annat, ett uttalande för det proportionella valsättet, då blir
jag betänksam. Om det nemligen innebär hvad som hittills blifvit
framhållet såsom ett alldeles oeftergifligt vilkor för att kunna till-
lämpa den proportionella valmetoden, jag menar, att valdistrikten
skulle blifva flere gånger större, än hvad de nu äro, förstår jag icke,
huru det skall vara möjligt att ställa till så, att det skall blifva
någon belåtenhet i landet med ett sådant tillvägagångssätt. Redan
nu äro valkretsarne alldeles för stora på landsbygden, der befolk¬
ningen är gles. Hvad skulle det då icke blifva, om man skulle
gorå valkretsarne 3—4—5 gånger så stora, som de äro nu. Det
blir emellertid ett oeftergifligt vilkor, så framt den proportionella
valmetoden innebär, att man måste välja minst tre, helst ännu flera
riksdagsmän för hvarje valkrets. Det är den omständigheten, som
gör, att jag för min del är rädd för att antaga denna skrifvelse.
Jag vill härmed ha sagdt, att jag kan vara med om att stryka all
motivering i skrifvelsen och i likhet med hvad herr Bergström
nämnde taga bara skrifvelsens kläm.
Herr Hammarström instämde häruti.
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Jag vill
endast uttala den bestämda önskan, att, vare sig en skrifvelse
kommer att aflåtas eller icke, regeringen oförtöfvadt måtte taga
under öfvervägande rösträttsfrågan, denna landets lifsfråga, och
med all makt söka föra den till ett lyckligt slut. Jag tror, att det
är kammarens, jag tror, att det är Riksdagens, jag tror, att det är
hela folkets önskan.
Med herr Zetterstrand förenade sig herrar Åkerlind och Centerwall.
Friherre Ericson: Jag begärde ordet med anledning af herr
Pehr Pehrsons uttalande.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten uppå, att hvad som
ifrågasattes i motiveringen är icke annat än en allmän undersök¬
ning af alla de vilkor, som nu kunna inverka på bestämmelserna
om den framtida utsträckningen af valrätten och att vid en sådan
undersökning bör äfven komma under bedömande »huruvida eu
reform af landets representation skulle hellre än på ändring i
gällande censusbestämmelser kunna, med upphäfvande af den olika
representationsrätten för stad och land, grundas på allmän rösträtt
i förening med införandet af en proportionel valmetod». Det få
väl alla erkänna — äfven den ärade talaren herr Pehr Pehrson i
Törneryd — att frågan om allmän rösträtt och proportionella val
Fredagen den 16 Maj, e. m.
55 N:o 54.
har dock varit så mycket under diskussion och blifvit så allvarligt
och så genomgående framhållen såsom betydelsefull, att man vid
en dylik undersökning icke kan släppa den sidan af frågan, utan
den måste komma in och bör oafvisligen tagas under öfvervägande.
Om man således vill taga hänsyn till hvad här verkligen står, är
det ingen fara å färde, ty det står, att det blott vore en undersök¬
ning, och att vid denna undersökning bör man äfven taga hänsyn
till, huruvida man möjligen skulle kunna bygga på allmän rösträtt
med proportionella val, och det är någonting annat, än hvad som
herr Pehr Pehrson i Törneryd framstälde, när han nyss sade, att
vi ovilkorligen skulle vilja ha allmän rösträtt med proportionella val.
Något sådant innebär icke denna skrifvelse, utan den innebär, att
jemte undersökningen skall frågan om allmän rösträtt med propor¬
tionella val tagas under öfvervägande. Och det torde väl icke vara
för mycket begärdt, så skarpt som känslan för den allmänna röst¬
rätten trängt igenom hos folket i denna stund, att den åtminstone
samtidigt tages under öfvervägande vid denna undersökning.
Härmed var öfverläggningen afslutad. Hvad utskottet i mom.
f), g) och h) hemstält blef af kammaren bifallet. Beträffande det
af herr Månsson under öfverläggningen framstälda yrkandet gaf
herr talmannen propositioner dels på bifall till berörda yrkande och
dels på af slag derå; och fann herr talmannen den förra proposi¬
tionen vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering
begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen följande voterings¬
proposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller det af herr Månsson under
öfverläggningen framstälda yrkandet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit herr Månssons berörda
yrkande.
Voteringen utföll med 117 ja mot 107 nej; och hade kammaren
alltså bifallit det af herr Månsson under öfverläggningen framstälda
yrkandet.
Efter föredragning vidare af mom. a) begärdes ordet af
Herr Lindhagen, som anförde: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till min motion.
Angående
valrätten till
Andra
Kammaren.
(Forta.)
N:o 54. 56
Fredagen den 16 Maj, e. m.
Vidare yttrades ej. Herr talmannen framstälde propositioner
dels på bifall till utskottets i förevarande moment gjorda hemställan
och dels på afslag derå och bifall i stället till den af herr Lind¬
hagen i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering
likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen följande
voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i andra punkten mom. a) af utskottets förevarande ut¬
låtande n:o 6, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å berörda hemställan
bifallit den af herr C. A. Lindhagen i ämnet väckta motionen.
Omröstningen utvisade 111 ja mot 64 nej; och hade utskottets
hemställan alltså hlifvit af kammaren bifallen.
Vid föredragning slutligen af utskottets i mom. b) gjorda hem¬
ställan, i hvad densamma afsåge den af herr Branting väckta motionen,
n:o 182, biföll kammaren berörda hemställan.
§ 2.
Föredrogs Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 273, inne¬
fattande delgifning af nämnda kammares beslut öfver dess tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 22, med anledning af en af herr R. Åkerman
väckt motion angående skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om ändring
i flottningsstadgan för nyttiggörande af rensnings- och affallsvirke i
de norrländska skogarne; och beslöt Andra Kammaren, som den 10
innevarande maj afslagit en af dess tredje tillfälliga utskott i ut¬
låtande, n:o 39 gjord hemställan om fattande af ett beslut af, bland
annat, enahanda innehåll som det beslut, hvilket enligt berörda
protokollsutdrag Första Kammaren antagit, att omförmälda delgifning
icke skulle till vidare åtgärd föranleda.
§ 3.
Ordet lemnades härefter till
Herr vice talmannen Swartling, som yttrade: Herr talman!
Jag ber att få föreslå, att å föredragningslistan till morgondagens
sammanträde ärendena måtte upptagas i följande ordning:
57 N:o 54.
Fredagen den 16 Maj, e. m.
l:o) statsutskottets utlåtande n:o 92, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående tillgodogörande af kronan tillhörig
vattenkraft i Göta eif vid Trollhättan;
2:o) bevillningsutskottets betänkande n:o 39, med förslag till
den af Riksdagen faststälda bevillningssummans utgörande;
3:o) bankoutskottets memorial n:o 12, i fråga om ändringar i
bankoreglementet;
4:o) konstitutionsutskottets utlåtande n:o 9, i anledning af
väckt motion angående ändring i § 75 riksdagsordningen;
och derefter öfriga ärenden i den ordning de äro uppförda å
dagens föredragningslista.
Denna hemställan blef af kammaren bifallen.
§ 4.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:
n:o 120, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
beredande af förbättrade pensionsförmåner för vissa tjensteman och
betjente, hvilka i anledning af statens inköp af vestkustbanan öfver-
gått i statens jernvägars tjenst, och
n:o 121, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
beredande af lifräntor för vissa tjensteman och betjente, hvilka i
anledning af statens inköp af bandeleu Örebro—Frövi öfvergått i
statens jernvägars tjenst.
Likaledes anmäldes och godkändesTsammansatta stats- och lag¬
utskottets förslag till Riksdagens skrifvelser till Konungen:
n:o 123, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde hufvudtiteln gjorda framställning angående statsbidrag
till aflönande af vikarie för lärare eller lärarinna vid högre folk¬
skola, och
n:o 124, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
folkskolelärares rätt till ålderstillägg.
§ 5.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial n:o 93, i anledning af kamrarnes skilj¬
aktiga beslut i en fråga rörande statsregleringen för år 1903; och
sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 11, angående
anvisande af ersättning till sammansatta stats- och lagutskottets
kansli samt gratifikation åt dess vaktbetjening.
Andra Kammarens Prot. 1902. N:o 54.
5
Nso 54. 58
Fredagen den 16 Maj, e. m.
§ 6.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr J. G. Hazén från och med den 18 maj till riksdagens slut,
» J. A. Kinnman under 5 dagar från och med den 20 maj,
» H. öhngren » 5 » » » 19 »
» L. L. Lorichs » 4 » » » 18 »
» O. A. Ericsson i Of vanmyra från och med den 17 maj till
riksdagens slut,
» E. Norman från och med den 18 maj till riksdagens slut,
» J. Hjelmérus » » 17 » » »
» C. E. Johansson i Berga från och med den 20 maj till riks¬
dagens slut.
§ 7.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 12,16 på natten.
In fidem
Herman Palmgren.
Stockholm, Victor Pettersons A.-B. boktr., 1902.