RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1902. Andra Kammaren. N:o 47.
Fredagen den 9 maj.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet, och led'
des dervid kammarens förhandlingar af herr vice talmannen.
§ 1.
Herr vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning
statsutskottets utlåtande n:o 76, med anledning af Kongl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag
till nya byggnader för armén m. m. äfvensom i ämnet väckta
motioner; och lemnades dervid, enligt förut skedd anteckning,
ordet till:
Herr Sjö vall, som anförde: Herr talman! Engelholms sam¬
hälle är ett af de samhällen inom Kristianstads län, för hvilka det
blir till ganska stort men med de nyinträdande, otillfredsställande
anordningarna beträffande platsen eller, hvad särskildt Engelholm
beträffar, platserna för deras värnpligtiges öfningar och utbildning.
Då detta samhälles bästa i afsevärd mån påverkas af det beslut,
som här snart kommer att fattas, har jag såsom detta samhälles
representant här i kammaren velat hafva till protokollet anteck-
nadt, att jag till fullo instämmer i det uttalande, som gjordes af
herr Pantzarhielm. Då han emellertid icke framstälde något yr¬
kande, får jag för min del hemställa om bifall till herr Lunde-
bergs m. flis reservation i förevarande punkt a.
Herr Petersson i Påboda: Herr talman, mina herrar. Om
det här gälde att definitivt fastslå en bestämd princip eller plan
för dessa förläggningsorter, hvarom nu är fråga, kunde ju en
icke fackman draga i betänkande att yttra sig i en sådan fråga
som denna. Men derom är nu icke alls fråga i detta utskotts¬
betänkande och i det förslag, som utskottet här framstält. Utskottet
har hemstält om utredning, hvilka af de nuvarande förläggnings¬
orterna för sådana infanteriregementen, som hafva gamla förlägg-
ningsplatser, skulle kunna användas. Det är förunderligt, hurusom
Andra Kammarens Prof. 1902. N:o 47. 1
Ang. anslag
till nya bygg
nader för
armén m. m.
(Forts.)
N:o 47.
2
Fredagen den 9 Maj, e. m.
Ang. anslag
till nya bygg¬
nader för
armén m. m.
(Forts.')
många af de talare, som på förmiddagen hade ordet här, polemiserat
' icke mot utskottet, utan mot hvad utskottet icke sagt eller tillstyrkt,
polemiserat mot motionen och mot att definitivt fastslå, att förlägg¬
ningsorterna skulle blifva på landsbygden. Friherre Ericson, som
började debatten på förmiddagen, polemiserade mot motionärerna och
icke mot utskottet, men kom dock till det slut, att han förklarade,
att utskottet kommit på villovägar, och att man derför icke borde
följa utskottet. Det förefaller mig mycket märkligt, att man kan
sägas vara på villovägar, när man icke bestämt sig för någon väg
alls, utan står alldeles vid vägskälet och vill hafva en utredning
och frågar, hvilken väg som kan vara den bästa.
Men, som sagdt, man vill icke veta af någon sådan utred¬
ning, som utskottet här ifrågasatt, utan man tycker sig vara på
det klara med att allt sådant är öfverflödigt. Det påminner mig,
herr talman, om en historisk händelse. En muhammedansk fält¬
herre stod en gång med sin här i Alexandria och begärde order
från högsta ort, huru han skulle göra med biblioteket, som der
fans och som inrymde den tidens litterära skatter. Han fick då
det märkvärdiga svaret: »Om detta bibliotek innehåller något, som
strider mot innehållet i koranen, så är det skadligt; om det der¬
emot öfverensstämmer med koranen, då behöfves det icke. Bränn
upp det!» Alldeles så tyckes man resonera här: »Skulle en utred¬
ning visa, att man bör bibehålla någon af de nuvarande mötes¬
platserna på landsbygden, så är den till skada för våra intressen.
Skulle åter denna utredning visa, att man icke kan göra detta,
då behöfves den icke. Stryk bort detta tal om utredning!» Mina
herrar, jag för min del och många med mig hafva icke denna sak
lika klar för oss. Vi tro, att det skulle lända saken till fromma
och fördel och hela landet till godo, om en sådan utredning kunde
komma till stånd, hvilken man nu motsätter sig.
Nu har man visserligen här i mycket ljusa färger målat de
fördelar, som städerna skulle erbjuda såsom förläggningsorter för
våra regementen. Det har friherre Ericson och statsrådet och chefen
för kongl. landtförsvarsdepartementet och herr Petri och många
andra gjort.. Man har framhållit så många förmåner, ja, man har till
och med gjort städerna till mer än paradis. Ty herr Petri för¬
klarade, att i det lilla Eksjö finnas icke några frestelser alls,
men sådana trängde sig inom paradisets murar enligt våra ur¬
kunder. Det är så: passar det att måla så, målar man så; men
passar det att måla med andra färger, gör man det.
Jag skall emellertid be att få fästa mig något vid hvad stats¬
rådet och chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet yttrade.
Han sade bland annat, att det var af vigt att bereda samma för¬
måner i inqvarteringshänseende för infanteriet som för special¬
vapnen, och att barackerna till inqvartering för de värnpligtige
voro olämpliga och odugliga; och på samma sätt yttrade sig friherre
Ericson. Men, mina herrar, utskottet har icke heller sagt något
annat, än att infanteriets värnpligtige böra i inqvarteringshänse¬
ende beredas samma förmåner, som skulle tillkomma öfriga vapen.
Fredagen den 9 Maj, e. m.
o
N:o 47.
Utskottet har alldeles icke yttrat sig om dessa och alldeles icke Ang. anslag
sagt, att de nuvarande barackerna skola användas i stället för 'iyö33~
kaserner för de värnpligtige en gång, när härordningen blir genom- m. m.
förd. Jag kan icke se, hvar herrarne kunnat finna något yttrande (poits.)
i sådan rigtning i utskottets betänkande.
Herr statsrådet sade också, att man numera hade frångått
tanken på två öfningsplatser för regementena. Såvidt jag vet,
var detta den första, åtminstone den första officiella, upplysningen
i den vägen. Jag har visserligen läst igenom såväl hvad som i
fjol yttrades i statsverkspropositionen rörande dessa byggnader och
arméns förläggning som ock hvad som yttrats i år. Men jag har
icke funnit något yttrande i den rigtningen, icke något återkal¬
lande af innehållet i den promemoria, som åberopades af herr
Persson i Stallerhult, der det tydligen står, att man tänkte sig
regementena förlagda på det sättet, att det skulle vara en huf-
station och en öfningsplats för repetitionsöfningar. Går jag till
hvad som står om denna fråga i statsverkspropositionen i år, så
kan jag icke finna mig annat än styrkt i den uppfattningen, att
regeringen fasthåller vid denna tanke. Bland de anmärkningar,
granskningsnämnden har gjort i sitt yttrande, finnes också en an¬
märkning, att det i normalförslaget för infanteriets byggnader icke
intagits några förrådslokaler för fordon och gevär. Om den saken
säger chefen för fortifikationen i sitt svar, att han erkänner, att
icke sådant skett utom hvad ett par regementen angår, och fort¬
sätter sedan: »för öfriga fältinfanteri-kasernetablissement hade i
normalförslaget inga förrådsbyggnader för ifrågavarande ändamål
beräknats, emedan man vid förslagens uppgörande utgått derifrån,
att de vid mötesplatserna befintliga i de flesta fall fortfarande
skulle af respektive regementen användas.»
Det synes således, att man så sent som för några dagar sedan
i fortifikationen var af den meningen, att dessa förrådslokaler för
fordon och gevär skulle kunna användas vid regementenas när¬
varande platser.
Så säges det vidare: »Skulle detta förhållande i en framtid
icke kunna fortfara, borde en förflyttning af förrådsbyggnaderna
till kasernetablissementen ej medföra större kostnader, än att dessa
möjligen kunde bestridas af ordinarie anslaget till arméns bygg¬
nader.»
Således har man icke kunnat* få någon annan uppfattning, än
att vederbörande verkligen tänkt på dessa dubbla mötesplatser,
som ju i längden skulle blifva för våra förhållanden ofantligt
dyrbara. Det uttalande, som statsrådet och chefen för kongl.
landtförsvarsdepartementet i detta fall gjorde, synes sålunda inne¬
bära en frontförändring just nu. Huru det kommer att gå i den
vägen, det vet man icke så noga ännu. Men det är godt att hafva
herr statsrådets uttalande i denna rigtning.
Emellertid framgick det också af herr statsrådets uttalande,
att, om man äfven hade mötesplatser, som läge mycket nära stä¬
der och om det funnes de bästa kommunikationer och de bästa
N:o 47.
4
Fredagen den 9 Maj, e. m.
Ang. anslag
till nya bygg¬
nader för
armén m. m.
(Forts.)
öfningsplatser der, så vore det i alla fall, äfven om afståndet icke
vore mera än en half mil från närmaste stad, för långt bort, för
att man skulle kunna lägga kaserner och byggnader der; de borde
dragas närmare städerna. Jag fick åtminstone den uppfattningen
af hvad herr statsrådet yttrade rörande förläggningen af Hallands
regemente. För min del har lag tänkt, och jag tror, att utskottet
deråt denna tanke, att, der det finnes öfningsplatser, som äro bra
belägna, hafva _ goda kommunikationer, äro i närheten af städer,
i strategiskt hänseende utmärkt väl och för öfrigt hafva
många fördelar, det verkligen på allvar kunde sättas i fråga att
bibehålla dessa platser för förläggningen. Det är detta, som utskottet
velat få klart för sig genom den skrifvelse, som utskottet satt i
fråga. Och jag beklagar verkligen, att vederbörande skola sätta
sig emot en utredning och emot att fä klarhet i en sådan fråga.
Herr Pantzarhielm förklarade, att han kunde vara med om
denna utredning, men att den icke behof de omfatta Vestmanlands
regemente och icke heller Smålands husarregemente, ty beträffande
dessa kunde utredningen icke leda till att ändra Kong! Maj:ts
åsigt; om Kongl. Maj:t redan beslutat, att dessa regementen skulle
få andra förläggningsorter, så kunde — menade talaren — någon
förändring i detta fall icke komma till stånd. Att emellertid äfven
Kongl. Maj:t kan på grund af goda skäl ändra åsigt i en fråga,
får väl icke anses otänkbart eller höra till underverken.
Nu skall jag be att fä säga, att hvad dessa regementen be¬
träffar, så förekommer i Kongl. Maj:ts proposition intet yttrande
om, hvar de skulle förläggas. Vidare äro de båda af den beskaf¬
fenhet, att de hafva mötesplatser. Det kan således ifrågakomma,
att de nuvarande mötesplatserna kunna bibehållas, och det är just
derför att de ^ äro så beskaffade, som utskottet förordat ett upp¬
skof för att fa dem med uti den ifrågasatta utredningen, hvarför
äfven utskottet, enligt min tanke, haft goda skäl.
Hvad särskildt Smålands husarregemente angår, så har ju
detta regemente en förläggningsplats, mot hvilken man hvarken
ur strategisk synpunkt eller med hänsyn till öfningsplatsen bör
hafva något att anmärka, och när man nu verkligen genom stora
^byggnader vill fastslå, att så många kavalleriets öfningsplatser
skola blifva qvar i kuststäderna, mot hvithet man nog ur strate¬
gisk synpunkt kan hafva åtskilligt att invända, hvarför vill man
då icke rent säga ifrån, att man äfven ämnar bibehålla den garn la.
förläggningsorten för Smålands husarer? Detta har man emeller¬
tid icke _ gjort, utan man vill, att Riksdagen skall gå den vägen
att bevilja medel och att man beträffande förläggningsorterna icke
skall veta något. Jag för min del skulle verkligen önskat, att
man. hade framlagt en fullständig plan härför, och jag får säga,
att jag finner en sådan önskan fullt befogad. När man föreslår
uppförandet af en uppfostringsanstalt för vanartiga barn eller
minderåriga förbrytare, en sjukvårdsanstalt eller något dylikt, icke
drager man då i betänkande att säga, hvar den skall förläggas.
Men när det gäller att uppföra kasernetablissement och bestämma
5
N:o 47.
Fredagen den 9 Maj, e. m.
förlägen in gporter för hela landets ungdom, och då utom de ekono- Ang. anslag
miska synpunkterna landets alla fäder och mödrar hafva störa J%3
intressen att bevaka, då vill man icke, att Riksdagen skall tå armen m. m.
någon kännedom om, hvar man ämnar förlägga dessa etablissement, (Forts.)
der denna ungdom skall samlas!
Det har hänvisats till Riksdagens skrifvelse år 1894, i hvil¬
ken Riksdagen yttrade, att bestämmandet af regementens för¬
läggningsorter lämpligen borde öfverlemnas till Kongl. Maj:ts
pröfning. Jag har vid genomläsandet af denna skrifvelse och vid
betraktande af de förhållanden, som då voro för handen, funnit,
att, då åtskilliga motionärer hade framstält .yrkanden, som voro
i viss mån afvikande från det af Kongl. Maj:t framlagda försla¬
get, Riksdagen uti sin då aflåtna skrifvelse förklarade sig vilja
öfverlemna åt Kongl. Maj:t att afgöra i hvad mån hänsyn borde
tagas till de sålunda framstälda yrkandena. Mot aflåtande! af
denna skrifvelse uppträdde emellertid flera ledamöter i denna
kammare och bland dem herr Hedin på stockholmsbänken, som
yttrade: »Det är sant, att det är en konseqvens, att nya kaser¬
ner måste anskaffas, men det är icke en konseqvens, att man der¬
vid skall gå till väga så, som utskottet sagt på sid. 18 i sitt
betänkande, då det anser, att frågan om förläggningsplatserna är
ett ämne, som lämpligast bör öfverlemnas till Kongl. Maj:ts pröf¬
ning. Det är i all synnerhet detta utskottsuttalande, som gör,
att jag för närvarande icke kan komma till annat resultat än
det nyssnämda yrkandet: att Riksdagen måtte för närvarande af¬
stå såväl Kongl. Maj:ts proposition som utskottets förevarande
hemställan. Häri ser jag begynnelsen till en ny riksdagspraxis,
som skulle kunna blifva af den äfventyrligaste konseqvens för
Riksdagens makt».
Nu se vi, hvartill denna praxis leder, och vi stå nu inför en
dylik fråga, men af betydligt större betydelse och räckvidd.
Då emellertid utskottet inskränkt sig. ända derhän att endast
ifrågasätta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om ut¬
redning å hvilka mötesplatser i landsbygden kasernetablissement
framdeles må lämpligen kunna förläggas, kan jag icke finna annat,
än att åtminstone Andra Kammaren bör hafva störa skäl att bi¬
falla utskottets hemställan, hvartill jag anhåller att få yrka bifall.
Häruti instämde herrar Wahlgren, Hultstein, Petersson i
Skurö och LundeJl.
Herr Andersson i Vestra Nöbbelöf: Herr talman! Mina
herrar! Ehuru det icke torde vara mycket att tillägga till hvad
som redan yttrats i denna fråga, så kan jag icke underlåta att
med några ord bemöta åtskilligt af hvad som blifvit anfördt af
dem. som motsatt sig utskottets hemställan.
Det har från flera håll strängt framhållits, att det vore orim¬
ligt att uppställa sådana vilkor som de ifrågasatta, och i all
synnerhet hafva herrar militärer farit vit just mot det nuvarande
N:o 47.
6
Fredagea den 9 Maj
e. in.
Ang. anslag baracksystemet, alldeles som om utskottet skulle kafva sagt att
nadir för9~barackeriia skulle ligga qvar för alltid. Detta har utskottet aldrig
armén m. m. så friherre Ericson har i det hänseendet huggit i luften, och
(Forts.) be^a hans anförande vittnade för öfrigt om, att han icke är så
stark i strategi, som man kunde ha rätt att fordra af en general.
Utskottet har icke satt i fråga, att barackerna skulle bibehållas,
när en gång härordningen ^ blir genomförd. Meningen är, att
kasernenm skola förläggas på de nuvarande mötesplatserna i alla de
fall, der sådant kan finnas lämpligt.
Om herrarne se på sid. 6 i utskottets betänkande, så finna
herrarne, att det beträffande Smålands husarregemente finnes en
hel mängd byggnader, såsom t. ex. sjukhus, stallar och arrest-
lokaler, som äro fullt lämpliga på den plats, der de nu äro belägna,
men hvilka, om nu mötesplatsen skall flyttas, blifva till ingen
nytta. Dessutom äro stallar för officerarnes räkning inköpta för
10,000 kronor, och skall nu kasernen flyttas, så måste naturligen
äfven stallarne flyttas._ Är detta verkligen att gå till väga på ett
klokt sätt? Jag kan icke förstå, att det är rimligt, och jag kan
icke tro, att Andra Kammaren vill vara med om något sådant.
Det har framhållits, att det vore olämpligt att bestämma
Hallands regementes förläggningsort till den plats, der det nu är
förlagdt, men jag får verkligen säga, att när ett regementes för-
läggningsplats icke ligger mera än V2 mil från en så stor stad
som Halmstad och det finnes jernväg till mötesplatsen, så må det
väl icke vara orimligt, om officerarne skola hafva sina bostäder
der. Det har sagts, att det skulle behöfvas stora anordningar
för vatten- och kloakledningar, men om jag icke misstager mig,
så finnes det redan vattenledning der. Möjligen kan den behöfva
repareras, men derför behöfva icke så stora anordningar vidtagas.
. Jag kan således icke finna annat, än att det är orimligt att
vilja draga alla regementen in till städerna. Det har från stats-
rådsbänken framhållits, att detta skulle vara nödvändigt, på det
att man skulle kunna bereda ungdomen tillträde till föreläsningar,
muséer och dylikt. Men _ då det beträffande Hallands regemente
icke är mera än V2 mil till närmaste stad, så lär det icke blifva
svårt att erhålla föreläsare, som resa ut till mötesplatsen och
hålla föreläsningarne.
Jag tror derför, att de flesta af de faror och olägenheter, som
af flere talare förklarats skola uppstå af att hafva förläggnings¬
orterna på landsbygden, icke hafva någon motsvarighet i verklig¬
heten, utan endast finnas till i inbillningen. För en förläggnings¬
ort äro enligt min tanke två saker af främsta betydelse. För
det första bör dess läge vara sådant, att det vid en en blifvande
mobilisering är lätt att komma dit, lätt att der samlas och lätt
att få transport dit. För det andra är det af vigt, att terrängen
är fullt lämplig och tillfredsställande. Men nu synes man vilja
uppstalla såsom ett hufvudvilkor, huru officerarne och deras
familjer skola hafva det, något, som man enligt min tanke i sista
rummet bör fästa afseende vid.
Fredagen den 9 Maj, e. m.
Nso 47.
När man nu redan har så störa ekonomiska intressen fastade vid tog. artat
dessa förläggningsorter, så kan jag icke första, att det kan vara nader för
skäl att flytta dem. Derför har det synts mig, att KiKSuagen arme-„ m m,
borde hafva ett ord med i laget, när det gäller att bestämma, (Fort».)
hvar dessa kaserner skola förläggas. ,
Man säger, att det blir nödvändigt att uppföra byggnader åt
officerarne. Det är nemligen orimligt, att de skola hyra sig in
på andra platser. Det har äfven sagts, att vi förut begått en
stor orätt mot dem att de icke i likhet med menige man hafva
bostäder. Men det är väl dock en betydlig skilnad med office-
rarne; de hafva in inqvarteringsersättmng, hvilket menige man
icke hafva, och jag tror, att om de velat bo i tält, såsom man¬
skapet får göra, så hade äfven de fått tält. . ,,
Dör öfrigt vore det kanske icke någon ekonomisk förlust alls
för staten att bygga bostäder åt officerarne, ty på samma gång,
som dessa hafva bostäder, skola de afstå sin mqvarteringsersatt-
ning, och denna uppgår för infanteriregementena till 71b,000 kro-
nor årligen. . . _ n , ..
Hur jag än ser denna sak, kan jag icke finna annat, an aut
det vore till stor fördel för det kela,, om vi icke nu beviljade hela
det nu begärda anslaget, och icke minst för sjelfva försvarssaken
-tror jag, att det vore till gagn, att Riksdagen finge ett ord med
i denna fråga om platserna för kasernernas förläggande.
Det är, som af en föregående talare påpekades, oegentligt,
att då det gäller små hus, för hvilka .kostnaden icke uppgår till
mera än några tusen kronor, skola vi noga hafva reda pa, hvar
och hur dessa skola ligga, men när det som här gar löst pa en
50 ä 60 millioner och hela landet är mtresseradt, da ar det icke
meningen, att Riksdagen skall hafva något Ht säga i. fråga om
.platsen för dessa byggnader. Nu är det åtskilliga i kamma¬
ren, som tro, att de nämda regementena skola förläggas till
Eksjö, Halmstad och Yesterås, men är det sa .alldeles säkert,
att de komma att ligga der, äfven om Kongl. Maj ds förslag blir
antaget? Ty en utredning kan ju komma till stånd och pa grund,
deraf platserna blifva ändrade, hvilket ju blir mycket ledsamt
för dem, som ifrat så mycket att få dem till de här nämnda plat¬
serna. . , .
Hvad beträffar Yestmanlands regemente, kan det ju vara
sant, att det har sin lägerplats långt ifrån Yesterås. Men här
har man ju icke bestämdt sagt, hvar det skall förläggas, kanske
har man tänkt på någon annan stad, och är den lämplig, antager
jas, att Riksdagen icke har någonting emot ett dylikt förslag.
Det är icke för närvarande jernväg till Vestmanlands regementes
lägerplats, men det lär vara fråga om att bygga en sådan, och
det är att antaga, att jernvägen blir färdig, innan kasernerna der
hunnit uppföras. . , , , ,,
Äfven i fråga om många andra mötesplatser tycker man, att
det är olämpligt att behöfva rifva ned nya hus, derför att det rege¬
mente, som der varit förlagdt, icke längre skulle qvarblifva der.
N:o 47.
8
Fredagen den 9 Maj, e. m.
Ang. anslå,J För Hallands regemente finnas åtskilliga lämpliga platser
nader /jf den0 minst lämpliga tror lag är Halmstad. Vi Safva ler att
armén m. m. tanka pa okedala ned, der redan mycket blifvit bygdt, ock äfven
(Forts.) Ljungby hed, som är en af de största lägerplatserna i Sverige.
.Lill den sistnämda platsen går också jernväg, som ytterligare
Ökar dess lämplighet som förläggningsort för Hallands rege¬
mente. 6
• 1 Jas yp för min del icke vara med på att låta Kong! Makt
i detta fall bestämma utan Riksdagens hörande, hvar kasernerna
skola ligga. Man måste betänka, att det är många millioner
som det här är fråga om, och man måste tillse, att icke alla de
byggnader, som redan äro uppförda och som kostat hundratusen¬
tals kronor, blifva till ingen nytta. Jag är icke så liberal som
friherre Ericson, att jag vill, att man skall bränna upp dem; det
kan jn hända, att de i framtiden kunna användas för våra värn¬
pligtig.
PLä, 8™d af hvad jag nu anfört, ber • att få ka bifall
till utskottets förslag.
O
. 1 detta yttrande instämde herrar Nilsson i Skärhus, Johansson
1 -Berga, _Eriksson i Lindehult, Svensson i Olseröd, WallmarJc
Johnsson i Bollnäs, Petersson i Snällebo, Hedin i Torp, Hanson i
Berga, Ericsson i Vallsta, Hulthrantz och åkerlind.
Vidare anförde:
. Herr Sjö: Jag har begärt ordet hufvudsakligen med anled¬
ning af general Ericsons yttrande under det föregående plenum i
dag. Han yttrade nemligen då bland annat, att om öfningsplat-
serna förlädes på landet, skulle det uppstå osedlighetsnästen i Kan¬
terna af dessa läger.
Jag erinrade mig, när han yttrade detta, ett samtal, som lag
under förlidet ars riksdag hade med en ganska framstående per¬
sonlighet här i hufvudstaden. Jag frågade honom derunder, om
man i hufvudstaden haft några ledsamheter deraf, att en del
garmsonsregementen voro förlagda der. »Jo, jo men», sade han,
»det ha vi visst det». Man kan knappast omtala alla dessa led¬
samheter, af den beskaffenheten voro de; han nämnde visserligen
en hel del sådana, men jag skall nu icke tillåta mig att beröra
dem, ty herrarne ha nog lika väl som jag hört berättas derom.
Mm tro är, att hvar man än förlägger dessa kaserner och öf-
mngsläger, va,re sig invid städerna eller på landsbygden, så får
man nag alltid ondt af detta, och det torde snarare bli värre
om de förläggas i städerna eller i närheten af dem, än om de för¬
läggas på landsbygden.
Vidare yttrade general Ericson, att vid öfningsplatserna på
landsbygden finnes ingen polis, såsom förhållandet är i städerna.
an^ar Jjan dermed ville säga, att om öfningsplatserna läge i
närheten af städerna, skulle befälet, sedan det öfvat manskapet
Fredagen den 9 Maj, e. m. 9 N;o 47*
för (lagen, vara ledigt, ty om manskapet då gick in till staden, Ang. anslag
skulle polisen der ha uppsigt öfver manskapet. Jag å min sida
tycker dock, att befälet, som har så mycket att saga, skulle ut- armén m_
öfva tillsyn öfver manskapet icke allenast under öfningarne, utan (Forts)
ock dessemellan under fritiden. Men är det icke så, att befälet
utöfvar denna uppsigt, utan att man skall ha särskild polis för
att upprätthålla ordning och skick bland manskapet under mellan¬
tiderna, då det icke öfvas, så kan lag icke annat än på det högsta
beklaga detta förhållande. Jag hade verkligen trott, att det skulle
vara något bättre stäldt i detta fall.
Vidare sade han, att om öfningsplatserna förlädes till stä¬
derna, skulle befälet få tillfälle till förädlande umgänge och sam¬
qväm med städernas bättre befolkning samt få besöka muséer och
höra vacker musik. Ja, det är ju sant, och det är godt och väl,
att så blir förhållandet. Men man skulle väl också önska, att
befälet hade ett förädlande umgänge med manskapet äfven utom
öfningarne. Skall manskapet offra lif och blod för fäderneslandet
och för sitt befäl, så fordrar det också, att befälet skall vara be-
själadt af den samhörighetskänsla, som samarbetet skapar. Så har
åtminstone jag tänkt mig saken, och är det stäldt på annat sätt,
tror jag icke det är, som det bör vara.
Vidare yttrade den värde generalen, att utskottet farit på
villovägar, och att den väg, man slagit in på, icke vore den råtta.
Han har visserligen i detta afseende blifvit replikerad af en före¬
gående talare; men för min del får jag äfven säga, att jag inom ut¬
skottet icke varit frestad af att beträda några villovägar, och jag
tror icke heller, att någon af de öfriga ledamöterna inom utskottet
varit det. Hvad vi velat och hvad vi vilja, det är, att man skall få
det bästa möjliga för de stora penningsummor, de många millio¬
ner, som man anslår. Hvad man vill ge i den vägen är 16,620,000
kronor för byggande af kaserner och ordnande af lägerplatser, med
undantag af tre, beträffande hvilka man är oviss om, huru de skola
ordnas; och angående dem har man derför önskat få till stånd en
utredning. Det är sannerligen icke alls för mycket, att en utred¬
ning kommer till stånd, när det är fråga om så stora penning¬
summor som 20 millioner kronor.
Vidare sade den värde generalen, att de nuvarande barackerna
på lägerplatserna ej vore värda annat än brännas. Jag beklagar,
att ett sådant yttrande kommit ifrån en sådan mans mun här i
denna riksförsamling. Sverige, det lilla fattiga landet, har san¬
nerligen icke råd att offra million på million för uppförande af
hus, som sedermera skola brännas. Är ibland befälskåren rå¬
dande en sådan anda, som denne general gaf uttryck åt, då är
det sannerligen beklagligt, i synnerhet om den skall omsättas i
verklighet. Men jag hoppas, att den dag icke skall komma, då
vi få anledning att bränna våra egna hus. Den dag kan, sorg¬
ligt nog, komma, hvilket den högste må afvända, då fienden rycker
in i vårt land, och vi måhända få bevittna, att våra hus brännas,
men då ha vi åtminstone icke sjelfva uttalat, att så skall ske.
N:o 47.
10
Fredagen den 9 Maj, e. m.
Ang. anslag Vi vilja ha vårt försvar ordnadt och vårt manskap öfvadt,
1 nadir jäv9'men d.etta hindrar icke, att vi i detta fall önska få till stånd en
armén m. m. utredning om, huru våra dyrbara kasernetablissement skola upp-
(Forte.) föras, . och om de bästa och lämpligaste platserna för deras för¬
läggning.
Representanten ifrån Eksjö yrkade bifall till Kongl. Maj:ts
förslag al det skäl, att han trodde, att Smålands husarregemente,
som har sin öfningsplats invid nämnda stad, genom att förslaget
bifölles skulle ha större utsigter att få behålla denna öfningsplats.
Jag är af alldeles motsatt mening, enär jag tror, att, om en ut¬
redning komme till stånd, denna tvärtom skulle ge anledning till
att ifrågavarande öfningsplats komme att bibehållas. Jag har
latit mig berättas, att man lär vilja förlägga Smålands husar¬
regemente till Östergötland, enär detta ur strategisk synpunkt
skulle vara lämpligast och . bäst. Men efter den utredning, som
utskottet vill hafva, kan jag icke tro annat än att, den öfningsplats,
som Smålands husarer nu har invid Eksjö stad, är och blifver
för regementet den bästa. Då jag har denna uppfattning, ber jag,
herr vice talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Pantzarhielm: Herr talman, mina herrar! Det synes
mig, som. om den föreliggande frågan blifvit något snedvriden.
Jag tror icke, att det bidrog till frågans »utredning», då kamma¬
ren för en stund sedan medgaf, att, sedan diskussionen rört sig
om punkt 1 i betänkandet, man sedan skulle ge efter på tyglarne
och låta. den röra sig om hela betänkandet. Ty faktiskt är, att
man . börjar se spöken på ljusa dagen; man kastar sig in på be¬
räkningar, huru det skall bli i framtiden, hvarom man ju icke
har eller kan ha den allra minsta aning. Vi ha således kommit
ifrån hvad som nu verkligen föreligger och i stället kastat oss
in i ett resonnement om huru det skall komma att se ut i fram¬
tiden.
Här har. nu talats om en utredning, och här framhålles och
har framhållits ganska skarpt dels ifrån kalmar-, dels ifrån skåne-
bänken, att man här från en sida motsätter sig en sådan utred-
ning. Jag vill då fråga: hvem har här i dag under diskussionen
motsatt, sig en sådan utredning? Den, som möjligen skulle mot¬
sätta sig en sådan utredning, vore herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet, men icke kunde jag höra — och jag-
följde ganska noga hans anförande — att han yttrade sig alls
om den saken.
Vidare synes mig, att det vore skäl, om man nu så skarpt
och bestämdt fordrar denna utredning, att gifva något slags led¬
ning för, huru denna utredning skall försiggå.
. Skall Kongl. Makt göra denna utredning, tror jag, att Kongl.
Makt sjelf, vår bön förutan, företar en sådan i hvarje fall, då en
förläggning skall planeras. Vill deremot utskottet eller ifrarne
för utredningen, att denna utredning skall göras af andra perso¬
ner — och det är mycket möjligt, de så önska — då hemställer
11
N:o 47.
Fredagen den 9 Haj, e. m.
iag till herrarne, om herrarne ha klart för sig, hvilka som då Ang. anslag
skola göra en sådan utredning. Skall man anförtro den åt den “
militära fackkunskapen, eller skall man anförtro den åt herrar, arm^n m. m.
som förstå sig på byggnadskonst, eller skall den anförtros åt (Forts.)
riksdagsmän? I hvilket fall som helst lärer man icke fa bortse
från den militära fackkunskapen, när det gäller dessa byggnaders
förläggning. Ty det är något helt annat att pa ett förnuftigt
sätt placera militära etablissement mot att placera sjukhus och
uppfostringsanstalter, som här talats om. Jag trodde icke,. det
skulle vara behöflig! att upplysa härom, men det ser ^verkligen
ut, som om det vore behöflig!. Emellertid vill jag påpeka, att
sedan en sådan utredning skett, kommer KongL Haj:t att vid
denna utredning fästa det afseende Kongl. Maj :t vill.
Riksdagen har makten i sin hand, det kan icke bestridas, då
det är den, som har att bevilja medlen. Och om den sa finner
lämpligt och rigtigt, kan den säga: vi bevilja medel endast under
förutsättning, att dessa byggnader förläggas der och der. Det
kan man nog tänka sig, men jag tror dock icke,, att Riksdagen,
allra minst denna kammare, vill skrida till eu sådan ytterlighet
och påtaga sig ansvaret derför.
Man skulle också vara frestad att göra herrarne den frågan:
är det verkligen herrarnes mening, att de.värnpligtige, sedan vi
för dem bestämt en så pass lång öfningstid som den nuvarande,
skola bo qvar i barackerna på mötesplatserna, om dessa skulle
kunna göras beboeliga under vintern? Jag tror, att, om herrarne
tänka närmare på saken, vilja herrarne nog icke vara med om
något dylikt.
Men för att återgå till hvad jag i mitt föregående anförande
säde — det gälde då punkt 1 i utskottets förslag — så ber jag-
få säga, att jag icke kan ansluta mig till utskottets förslag, för
så vida deri är fråga om en vidare utredning angående Yestman-
lands regemente, derför att jag anser, att en fullt tillräcklig ut¬
redning föreligger, och derför att jag icke kan tänka mig, att
denna utredning skulle leda derhän, att Kongl. Maj:t skulle gå
ifrån hvad Kongl. Maj:t tre gånger föreslagit Riksdagen. Jag
sade vidare angående Smålands husarregemente, att då detta till¬
hör specialvapnen, måste man organisera detta så fort som möj¬
ligt under öfvergångstiden, så att intet hinder lägges i vägen för
den öfriga organisationen. Jag ansåg derför, att om det ock
skulle falla Kongl. Maj:t in att förlägga Smålands husarrege¬
mente till en plats, som icke konvenerade denna kammare, så hade
detta dock icke så stor betydelse, att man derför borde motsätta
sig, att organisationen blefve på ett planmessigt sätt bedrifven,
så att man inom utgången af öfvergångstiden, hvilken är ganska
drygt tilltagen, hunne få organisationen färdig och fältarmén fullt
slutorganiserad.
Hvad Hallands regemente beträffar, har utskottet hemstäit,
att det af Kongl. Maj:t begärda anslaget för detta regementes
förläggande till angifven plats icke måtte beviljas, och tillät jag
Ji:o 47.
12
Fredagen den 9 Jlaj, e. m.
Ang. anslag mig förra gången, jag hade ordet, framhålla, att derest jag vunne
nader/^'u,nderstö1d.1för min uppfattning, skulle jag i detta fall framställa
armén m. m. e*^ särskildt yrkande, men som jag icke vunnit något sådant
(Forts.) understöd, finner jag ingen anledning dertill, utan ber jag få yrka
bifall till reservanternas förslag.
Herr Persson i Ställhult: I mitt förra anförande medde-
lade jag, att Kongl. Maj:t under sista året för statsmedel inköpt
åtskilliga, officerskårer tillhöriga byggnader å af mig särskildt
uppgifna lägerplatser. Den förteckning, som jag skaffat mig här¬
öfver, erhöll jag. från fullt tillförlitligt håll. Under middagen
har jag emellertid sökt kontrollera dessa uppgifter, och då har
den, som lemnat mig desamma, påpekat, att det i stället för
Vesternorrlands regemente kommit att stå Vestmanlands rege¬
mente, så att den af mig lemnade uppgiften, att vid Vestmanlands
regemente hade inköpts två bostadsbyggningar för 24,690 kronor,
gäller Vesternorrlands regemente. I alla fäll står det faktum
qvar, att dylika inköp egt rum för en summa af öfver 80,000
kronor, och det bland annat på platser, der icke några kasern-
etablissement komma att uppföras. Skall man fortsätta på den
vägen, som man nu slagit in på, är det klart, att det finnes ganska
mycket att inköpa, men huruvida detta är till förmån för staten
eller ej, derom lära nog meningarne vara delade. Såsom exempel
på, hvilka summor det här kan blifva fråga om, vill jag åberopa en
afskrift af taxeringslängden för den del af Skaraborgs län, der
Axvall ligger, hvilken afskrift jag här har. Enligt denna upp¬
går värdet å de officerskårerna tillhöriga, å Axvall befintliga
byggnaderna till 97,500 kronor.
Nu frågade herr Pantzarhielm i sitt anförande, hvad det var
man egentligen ville vinna med ett afstyrkande. Jo, man vill
hafva en utredning, det är derför, som utskottet ansett sig icke
kunna tillstyrka bifall till det begärda anslaget för dessa tre rege¬
menten, nemligen Hallands regemente, Smålands husarregemente
och Vestmanlands regemente. Då dessa tre regementen hafva
sina mötesplatser förlagda i närheten af stad, har utskottet icke
ansett det vara skäl att tillstyrka bifall till det här begärda an¬
slaget för uppförandet af nya kasernetablissement för dessa tre
regementen, förrän det genom utredning visats, att icke någon af
d.e ifrågavarande regementenas nuvarande mötesplatser kan vara
lämplig i detta afseende. Är det så, att någon af dessa platser
är lämplig för de nya kasernerna, så blifva icke alla de byggna¬
der behöfliga, för hvilka man här begärt anslag, enär man ju då
kan använda åtskilliga af de gamla byggnaderna i stället. Detta
har varit orsaken till, att vi icke kunnat tillstyrka de nämnda
anslagen, och orsaken har icke varit den, att vi velat lägga några
stötestenar i vägen för fullföljandet af det beslut, som förra året
fattades i härordningsfrågan. Jag vill för öfrigt fråga herr Pant¬
zarhielm, om det icke i fjol, när han var med om att afstyrka
dylika kaserners byggande, var hans tanke, att en utredning
Fredagen den 9 Maj, e. m.
13
N:o 47.
skulle göras i fråga om de platser, dit dessa kaserner skulle för- Ang. anslag
laggas. . ... o nader för
Då jag har ordet, ber jag att fa uppläsa nagra rader ur armén m m>
granskningsnämndens förslag. Denna nämnds protokoll har blif- (Forts.)
vit utdeladt till ledamöterna af statsutskottet, och der antydes,
att det skulle vara två mötesplatser för hvarje regemente.
Denna granskningsnämnd säger bland annat — jag skall icke
uppläsa mycket, men skall icke heller utelemna något, som hör till
saken — följande: »Sålunda saknas i de flesta 'normalförslagen’
tillräckliga förrådslokaler särskildt för vapen, ammunition, fordon
och flertalet persedlar, som böra förvaras i ett för hela regemen¬
tet gemensamt förråd. I några fall torde visserligen de å de nu¬
varande mötesplatserna redan befintliga förrådslokalerna vara så
belägna, att de kunna för ändamålet användas, men i allmänhet
måste nya dylika beredas vid sjelfva kasernetablissementen. I
annan händelse försvåras, att icke säga omöjliggöres all verklig
förrådsskötsel, dyrbara och för persedlarne skadliga transporter
fram och åter mellan mötesplatserna och etablissementen förorsakas,
mobiliseringsarbetet försenas, och förrådets säkerhet äfventyra?!».
Detta säger granskningsnämnden. Den har således enligt min
mening tydligt uttalat, att den vill hafva kasernerna till städerna.
Nu har chefen för fortifikationen svarat på detta gransknings¬
nämndens utlåtande, som är skrifvet så sent som den 8 februari
innevarande år. Chefens för fortifikationen svar är dagtecknadt
den 24 mars. Han säger der: »Hvad beträffar förrådslokaler för
fordon och gevär vid infanteriregementena, hade det nog varit
önskvärdt, att sådana kunnat anordnas vid samtliga kasern¬
etablissementen, men af hänsyn till kostnaderna hafva dylika lokaler
i fortifikationens förslag upptagits endast der de ansetts vara
oundgängligen nödvändiga», och så uppräknas dessa. Derpå fort¬
sätter chefen för fortifikationen: »För öfriga fältinfanteri-kasern-
etablissement hafva i normalförslaget inga förrådsbyggnader för
ifrågavarande ändamål beräknats, emedan man vid förslagens upp¬
görande utgått derifrån, att de vid mötesplatserna befintliga i de
flesta fall fortfarande skulle af respektive regementen användas.
Skulle detta förhållande i en framtid icke kunna fortfara, torde
en förflyttning af förrådsbyggnaderna till kasernetablissementen
ej medföra större kostnader, än att dessa möjligen kunna bestri¬
das af ordinarie anslaget till arméns byggnader.» Således är me¬
ningen att en lång framtid hafva 2 platser för hvart regemente.
Men vill man icke detta, får man bereda sig på störa kostnader.
Då lär det icke stanna vid de summor, som nu äro ifrågasatta,
utan gå till långt mera.
Herr Pantzarhielm: Hvad beträffar mitt yttrande i fjol
och min ställning då till denna fråga, så har jag antydt den¬
samma i mitt första anförande. Jag begärde visserligen i fjol en
utredning; men jag sade då, att min ståndpunkt var den,_ att jag
ansåg, att Kong!. Maj:t hade full rätt att bestämma etablissemen-
N:o 47.
14
Fredagen den 9 Maj, e. m.
Ang. anslag tens läge. Den utredning, som jag då begärde, gälde icke den
‘ na7er för3 ^en' u'*:an något helt annat,, såsom också framgick af mitt an-
armén m. in. förande. Beträffande åter granskningsnämndens ställning till frågan,
(Forts.) så både granskningsnämnden redan från början den uppfattningen,
att det vore Kongl. Maj:ts afsigt att så småningom samla till
städerna alla för regementena behöfliga byggnader, samt att, sedan
detta skett, vidtaga andra åtgärder med de nuvarande mötes¬
platserna. Att nämnden häruti icke misstagit sig, kan man finna
af departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet, som åter¬
finnes på sid. 15 i betänkandet, och der det heter angående Vest-
manlands^ regemente, att den nuvarande mötesplatsen i alla hän¬
delser måste fortfarande, åtminstone under några år, tagas i an¬
språk för regementets behof, men att sedan för den framtida dis¬
positionen af heden andra åtgärder komme att vidtagas. Det
synes sålunda, att det icke är Kongl. Maj:ts afsigt att hafva 2
mötesplatser för samma regemente, utan att meningen är att en¬
dast hafva en mötesplats för hvart regemente och sedan på ett
eller annat sätt realisera de obehöfliga mötesplatserna.
Herr Månsson: Herr talman! Jag har inom utskottet med
mm röst bidragit till det slut, hvartill utskottet kommit i den
föreliggande frågan, och jag har gjort det med fästadt afseende
på de tänkesätt, som jag sjelf hyser i denna fråga, hvilka tänke¬
sätt jag vet delas af befolkningen på den trakt, som jag repre¬
senterar.
Vi hafva förra året påtagit oss en mycket stor utsträckning
utaf den allmänna värnpligten, och vi äro ju villiga att uppoffra
i detta hänseende allt hvad vi kunna. Men vi anse äfven, att
man icke bör göra det svårare i vare sig ekonomiskt eller annat
afseende, än hvad det behöfver blifva, ty det är nog svårt ändå.
Nu är ju t. ex. meningen, att värnpligtige från Kristianstads län
skola vara tvungna att resa upp midt i Halland för att der full¬
göra sin värnpligt. Tror man icke, att detta i en sådan provins
skall väcka missnöje och ovilja? Jag frågar: Hvarför skall detta
behöfvas, då man bär en sådan plats som Ljungbyhed i Kristians-
stads län? Skall det verkligen vara behöflig! att ordna saken
pa detta sätt? Nu hotar man oss samt säger: Vill ni icke resa
till Halmstad, så få ni resa upp till Grunnarbohed. Härå svarar
jag, att detta är ej tillmötesgående. Det är icke angenämt att
höra sådant, då man anser, att saken kunde ordnas på lämpligare
sätt. Herr Pantzarhielm föreslog i dag på förmiddagen, att man
skulle dela upp ifrågavarande regemente och sålunda ordna frågan,.
och man trodde, att han skulle göra ett yrkande i sådan rigtning,
men ett dylikt yrkande har ej framkommit, och deraf blef alltså
ej heller någonting.
Nu skola alla de gamla mötesplatserna slopas. En och annan
af dem skall möjligen fortfarande användas till repetitionsöfningar,
men regementena skola dragas in till städerna. Många af dessa
gamla mötesplatser äro emellertid utmärkt väl belägna. Folk har
15
N:o 47.
Fredagen den 9 Maj, e. m.
bosatt sig der och byggt hus i förhoppning, att mötesplatserna fort- t£9n aans$
farande skulle användas för samma ändamål. Nu skall allt detta nader jör
bort. Kronans egendom vid mötesplatserna skall icke längre blifva armén m. m.
till någon nytta, och de förhoppningar, som enskilda personer, (Forts.)
hvilka byggt och bott vid mötesplatserna, satt till desamma, skola
ramla. Allt skall grusas.
Men det är icke nog med detta. Nu skola vi bygga allt detta
i städerna. Der skola vi hafva kaserner, förrådshus och allt annat,
som behöfves. Samtidigt skola vi emellertid hafva byggnader på
de platser, der repetitionsöfningar ega rum. Det^blir på detta sätt
eu dubblering. Byggnaderna måste finnas på båda ställena,^ men
när repetitionsöfningarne äro slut, skola de platser, der de afhållits,
stå öde och tomma. De skola derefter, så vidt jag kan se, icke
användas till någonting. Jag tycker, att en sådan hushållning ej
är god och att det ej är rigtigt i något afseende.
Hvarför skall man förfara på detta sätt, då man kunde för¬
fara bättre och göra bördan lättare? Jag tycker, att man icke
behöfver försvåra saken, när man ser, att folket är så villigt
samt uppbjuder alla sina krafter för att gagna fosterlandet och
föra detsamma framåt i rätt rigtning. Det är detta, som smärtar
oss och är så ofantligt motbjudande.
Det synes mig, att man ej behöfde ga till väga på detta sätt.
Man kunde ordna förhållandena lämpligare och rigtigare, der
mötesplatserna äro passande, såsom t. ex. förhållandet är med
mötesplatsen vid Halmstad. Denna mötesplats ligger på ett af¬
stånd af fem kilometer från staden. Kommer det att byggas
mellan Halmstad och mötesplatsen, kommer ju mötesplatsen att
ligga nära nog invid staden. Det kan ju då knappast blifva när¬
mare. Men kan det vid sadant förhållande vara rigtigt att öfver¬
gifva en sådan plats i stället för att använda allt, som kan an¬
vändas? Jag säger icke, att allt kan användas, men en stor del.
Med afseende å Ränneslätt förhåller det sig på samma sätt.
Om det är meningen att använda gamla mötesplatser, hvar¬
för då icke låta Riksdagen veta det? När det gäller en så vigtig
sak som denna, och en sak, som är så djupt ingripande icke blott
i våra ekomomiska, utan äfven och framför allt i vara värnplig-
tiges och deras målsmäns personliga förhållanden, så tycker jag,
att man har rätt att fordra att få veta, hvad man kommer att
erhålla. Jag och många med mig hafva varit^ med om att gorå
allt hvad vi hafva kunnat göra. Men det är hårdt, att saken på
detta sätt skall försvåras och göras bittrare, än den behöfde vara.
Herr talman! Jag kan icke annat är yrka bifall till ut¬
skottets förslag.
Herr Sjöberg instämde häruti.
Öfverläggningen var härmed afslutad. Sedar herr vice tal¬
mannen gifvit propositioner på de yrkanden, som derunder före-
N:o 47.
16
Fredagen den 9 Maj, e. m.
Ang. anslag kommit, biföll kammaren hvad utskottet under momenten a) och
Ldlrf!3/ b> 1 förevarande utlåtande hemstält. ’
armén m, m.
Momentet c.)
Utskottets hemställan bifölls.
§ 2.
Föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren godkända:
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 5, i an¬
ledning af framstälda förslag i fråga om ändringar i förordningen
angående en postsparbank för riket den 22 juni 1883; och
sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden:
n:o 2, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition till Riks¬
dagen med förslag till lag om domsagas kansli, till lag om ändrad
lydelse af vissa §§ i konkurslagen, till lag angående ändrad lydelse
af 27 § i lagen om boskilnad den 1 juli 1898, till lag om ändrad
lydelse af 9 § i förordningen den 18 september 1862 huru gäld vid
dödsfall _ betalas skall och . om urarfvagörelse, så ock angående
undanskiftande af egendom i död makes bo, samt till lag angående
ändrad lydelse af 11 och 12 §§ i förordningen den 4 mars 1862
om tioårig preskription och om årsstämning, dels ock Kongl. Maj:ts
under förutsättning af bifall till nämnda proposition i statsverks¬
propositionen gjorda framställningar angående höjning af anslagen
till rikets hofrätter; och
n:o 3, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med för¬
slag till lag om tolks anlitande vid domstol, dels ock Kongl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning om rätt till
användande af anslaget till ersättning åt domare, vittnen och
parter.
§ 3.
Ang semina- Till afgörande företogs härefter Andra Kammarens första till-
'kompetenT-, fölliga utskotts utlåtande, n:o 35, i anledning af väckt motion om
lönt- och pen-skrifvelse till Kongl. Maj:t angående seminanelärarnes kompetens-,
sionsvilkor. löne- och pensionsvilkor.
Till utskottet hade remitterats en af herr A. F. Liljeholm,
med hvilken herrar J. Nydal, A. Thylander, W. Heimer och J. E.
Nordin i Sättna instämt, väckt motion, n:o 55, i hvilken hemstälts,
»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta utreda och för Riksdagen framlägga
förslag till ändrade bestämmelser angående seminarielärares kom¬
petens-, löne- och pensionsvilkor.»
Utskottet hemstälde, att Andra Kammaren för sin del måtte
besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhölle, att
Fredagen den 9 Maj, e. m.
17
X:o 47.
Kong! Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida åtgärder borde Ang. semina-
vidtagas för att folkskollärareseminarierna' måtte erhålla de för
deras speciella uppgift lämpligaste och bästa lärarekrafter, samt lSne. ’och p'm.
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill förhållandena kunde sionsvilkor.
föranleda. (Forts.)
Vid utlåtandet voro fogade reservationer:
af herr Hammarlund, som föreslagit, att Andra Kammaren
för sin del måtte besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhölle, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka
förändringar beträffande seminarielärares kompetens-, löne-. och
pensionsvilkor kunde anses nödiga för att folkskollärareseminarierna
måtte erhålla de för deras speciella uppgift lämpligaste och bästa
lärarekrafter, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
förhållandena kunde föranleda; och
af herrar Björck och David Bergström, hvilka i hufvudsak delat
den uppfattning, som uttalats i herr Hammarlunds reservation.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lemnades på be¬
gäran ordet till:
Herr Hammarlund, som anförde: Herr talman! På de skäl, jag
anfört i min reservation, skall jag anhålla om bifaH till densamma.
Utskottets skrifvelseförslag förefaller mig så sväfvande och af så
ringa innebörd, att det icke gerna borde kunna komma i fråga, att
Andra Kammaren för sin del beslutar att aflåta en dylik skrifvelse.
Såsom vi nyss hörde, föreslår utskottet, att man skulle skrifva till
Kongl. Maj:t och anhålla, att Kongl. Maj:t måtte taga i öfver¬
vägande, huruvida åtgärder böra vidtagas för att folkskolelärare¬
seminarierna må erhålla de för deras speciella uppgift lämpligaste
och bästa lärarekrafter, samt för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill förhållandena kunna föranleda.
Men skall man skrifva i denna fråga, synes det mig, att man
bör vara på det klara med, att här behöfves en förändring, och
sålunda ej anhålla, att Kongl. Maj:t måtte utreda, huruvida åtgär¬
der böra vidtagas i det ifrågavarande syftet.
För min del är jag alldeles på det klara med, att här verk¬
ligen behöfva vidtagas åtgärder. För närvarande är det så stäldt,
att till lediga adjunktsplatser vid de allmänna läroverken anmäla
sig ofta 15 ä 20 sökande, ibland ännu flere, under det att till lediga
adjunktsplatser vid seminarierna endast anmäla sig 2 å 3 och stun¬
dom icke mera än en enda sökande. Detta visar, att seminarie-
lär äreplatser na för närvarande icke äro lockande och att något
behöfver göras för att få detta förhållande ändradt. Ty när det
är ett sådant fåtal sökande, så hafva ju de utnämnande myndigheter¬
na knappast något val; de få taga den, som anmäler sig, äfven om
han icke är lämplig. Att det under sådana förhållanden icke
blifver de bästa lärarekrafter, som finnas i vårt land, faller af sig
Andra Kammarens Prof. 1902. N:o 47. 2
N:o 47.
18
Fredagen den 9 Maj, e. m.
Ang. semina-
rielärarnes
kompetens
löne- och pen-
sionsvilkor.
(Forts.)
sjelf. Men vid seminarierna, der det gäller att utbilda lärare,
behöfves väl om någonstädes de yppersta lärarekrafterna.
Hvad kan nu göras för att åstadkomma ändring härutinnan?
Jo, man kan besluta förändringar beträffande seminarielärares
kompetens-, löne- och pensionsvilkor. För detta ändamål har jag
föreslagit en mera utvidgad skrifvelse än utskottet, i det jag,
såsom synes på sid. 14 i betänkandet, yrkar, »att Riksdagen i skri!-’
velse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t täcktes taga i
öfvervägande, hvilka förändringar beträffande seminarielärares
kompetens-, löne- och pensionsvilkor kunna anses nödiga för att folk¬
skolelärareseminarierna må erhålla de för deras speciella uppgift
lämpligaste och bästa lärarekrafter, samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill förhållandena kunna föranleda».
Äfven i fråga om motiveringen har utskottet lyckats prestera
någonting, som enligt min mening är så urvattnadt, att det
knappast finnes något qvar. Endast i fråga om pensionsviikoren
är utskottet på det klara med att en ändring behöfves.
Beträffande seminarielärares kompetens säger utskottet, att det
förefaller, som om man med skäl kunde fordra, att sökanden skulle
styrka_ sig hafva någon praktisk erfarenhet af folkskolans arbete.
För min del har jag i reservationen uttalat, att detta icke är nog
för att leda till aet önskade målet. Det måste fordras, att kom¬
petensen på det praktiskt 'pedagogiska området blifver i någon
mån vidare och fylligare än för adjunktsbefattningar vid de all¬
männa läroverken. Jag har ifrågasatt, dels att sökanden skulle
styrka sig ega kännedom om folkskolans organisation och arbets¬
sätt, helst förvärfvad genom tjenstgöring i folkskola, dels att han
uti betyget öfver fullgjord profårskurs, vare sig vid seminarium
eller vid allmänt läroverk, skall hafva erhållit minst vitsorden
med beröm godkänd såväl för undervisningsskicklighet som ock för
insigter i pedagogikens teori och historia.
Hvad sedan angår seminarielärarnes lönevilkor, har utskottet
inskränkt sig till att säga, att ett medel att vinna ändring torde
vara att göra de ifrågavarande platserna i ekonomiskt hänseende
fördelaktiga genom att i allo likställa seminarieadjunkterna med
läroverksadjunkterna, samt dessutom något öka lönevilkoren för
seminarielärarne.
Ett likställande af de båda adjunktskategorierna synes mig ej
tillräckligt, ty redan nu är skilnaden dem emellan ej stor. Den
består deri, att efter en läroverksadjunkts död hans sterbhus får åt¬
njuta lönen till ecklesiastikårets slut mot vilkor, att det aflönar kom¬
petent vikarie, hvarförutom kommunerna i Stockholm och Göteborg
bereda de der anstälda läroverksadjunkterna hyresersättning.
För min del tror jag icke, att Riksdagen vill vara med om
att bestämma olika löner för samma befattningar på olika orter,
utan då en reglering af seminarieadjunkternas löner skall vidtagas,
bör aflöningen nog sättas lika hela linien utefter.
Jag har tänkt mig, att man skulle kunna förbättra seminarie-
adjunkternas löner på det sätt, att man, mot det att man fordrade
Fredagen den 9 Maj, e. in.
19
>T:o 47.
en något skärpt kompetens i förhållande till den nuvarande, till- Ang. semma-
erkände dem lön till samma belopp, som för lektor vid allmänt
läroverk, eller åtminstone till ett belopp som i hvarje lönegradtöne. och p'm.
med 500 kr. öfverstege den lön, som är eller i framtiden kan varda sionsvilkor.
faststäld för läroverksadjunkt. Kostnaderna härför komme att blifva (Forts.)
helt obetydliga, enär det gäller en lärarekår, som ej räknar mera
än 62 ordinarie medlemmar. Men gagnet och betydelsen af att
man för seminarierna söker att skaffa de bästa och skickligaste
lärarekrafter, som finnas i landet, ligger i öppen dag.
För min del anser jag, att hvad som i reservationen fram¬
hållits såsom önskemål är det minsta man kan begära,, och derför
anhåller jag att få yrka bifall till denna min reservation.
Med herr Hammarlund förenade sig herrar Heimer, Spangen-
berg, Nydal och Nordin i Sättna.
Herr Redelius: Herr vice talman! Jag skall be att få hem¬
ställa om afslag såväl å motionen som å utskottets hemställan.
Herr Schenström: Herr talman! Utskottet har ansett, att
seminarieadjunkterna borde i allo likställas med läroverksadjunk¬
terna, samt att dessutom lönevilkoren för seminarielärarne borde
något ökas, men velat öfverlemna till Kongl. Maj:t att taga i
öfvervägande, huruvida åtgärder i detta hänseende må vidtagas.
Emellertid får jag i frågans nuvarande läge säga, att jag för
min del och, såsom jag tror, äfven pluraliteten inom utskottet
ej hafva något särskildt mot det af herr Redelius framstälda
yrkandet.
Herr Söderberg: Herr talman! Jag anser mig visserligen
ej ega förmåga ett bedöma denna fråga, men jag har ej heller
ansett tillräckliga skäl föreligga för att ingå till Kongl. Maj:t
med en så bestämdt motiverad framställning, som reservanterna
hafva ifrågasatt. Derför har jag i likhet med herr Schenström
hållit före, att utredning borde verkställas, huruvida motionärens
mening vore sådan, att man i någon mån kunde biträda den¬
samma, och särskildt huruvida skäl förelåge att höja seminarie-
lärarnes kompetensvilkor. Hvad deras aflöning beträffar, har jag
trott, att man icke borde gå längre, än att man fullt likstälde
dem med läroverksadjunkterna.
Jag förstår emellertid, som sagdt, icke fullt att bedöma
frågan, och då jag stält mig ganska tveksam mot motionen, har
icke heller jag någonting emot, att kammaren afslår såväl ut¬
skottets och reservanternas förslag som motionen.
Herr Liljeholm: Det har väckt min förvåning, att den ene
efter den andre af utskottets ledamöter här stigit upp och yrkat
afslag efter att hafva användt en så rundlig tid till öfverlägg¬
ning angående det föreliggande betänkandet. Det har för mig
uppgifvits, att utskottet arbetat på detsamma sedan påskferiernas
N:o 47.
20
Fredagen den 9 Maj, e. m.
Ang. semina- slut. Resultatet har också, såsom vi se, blifvit det, att alla ut-
neiarames sp0ttets ledamöter tillstyrkt åtgärder i motionens syfte. Jag
iönemPoch‘pm-både derför tänkt att till utskottet få uttala min tacksamhet för
sionsviikor. den välvilja, som kommit motionen till del. Nu märker jag der-
(Forts.) emot, att utskottets ledamöter — kanske först i dag eller i alla
händelser sedan betänkandet skrifvits — kommit på andra tankar.
Detta skall emellertid icke hindra mig att yttra några ord
om motionen i fråga. Jag har i densamma framstält trenne
önskemål. Två af dem, nemligen de som angå förändrade be¬
stämmelser i afseende å seminarielärarnes pensions- och löne-
vilkor, hafva helt och hållet eller delvis biträdts af såväl ut-
s k ottsmajoriteten som reservanterna.
Återstår sedan blott kompetensvilkoren. I detta afseende har
utskottet liksom reservanterna icke kunnat till alla delar gilla
min uppfattning.
Jag har nemligen sagt i motiveringen till motionen, att man
kunde öka kompetensvilkoren med några års tjenstgöring i folk¬
skola. När jag nedskref detta, tänkte jag bland annat på de
lärare, som finnas vid folkskolorna och som hafva akademisk
bildning. Det torde väl icke vara obekant för utskottsleda-
möterna, att i städerna finnas folkskolelärare, som hafva afiagt
icke blott filosofie kandidat-examen, utan också tagit filosofie doktors-
f;raden. Jag tänkte, det skulle kunna ordnas så, att dessa kunde
å söka seminarieadjunktsbefattning. Det var det skäl, som låg
till grund för min uttalade önskan, och icke blott utskottet, utan
också reservanterna hafva erkänt, att detta var en sund tanke.
Då förvånar det mig, att de nu utan motivering helt enkelt
komma och yrka afslag.
Ja, nu har i öfver 2 år en komité arbetat för att utreda för¬
hållandena vid de allmänna läroverken. Komitén säges snart
vara färdig med sitt förslag. Under sådana förhållanden tänkte
jag, att det måtte väl vara ett lämpligt tillfälle vid denna riks¬
dag att söka få äfven seminarielärarnes ställning beaktad. När
Kongl. Maj:t framlägger förslag till Riksdagen om läroverkens
omorganisation och om reglering af elementarlärarnes löner, är
det väl skäl i, förefaller det mig, att Kongl. Maj:t tar i öfver¬
vägande, huruvida ej också seminarielärarne kunna få vara med
på ett hörn. Det har nog ofta varit så, att seminarielärare be¬
traktats som en pariasklass, men jag trodde verkligen, att en
dylik uppfattning skulle vara slut nu. Jag kan i detta samman¬
hang icke underlåta att fråga: är det mera heder och anseende
att sitta och undervisa nio års pojkar än att undervisa ynglingar,
som skola gå ut och taga hand om 92 / af Sveriges skolpligtiga
barn? Jag frågar kammaren, skall det verkligen ordnas så, att
de som utbilda lärare för 92 % af vår ungdom, ha det sämre
stäldt än ofvannämnde lärare? Hur ter det sig t. ex. i Gröteborg?
Der ha seminarielärare och elementarlärare lika lönevilkor, påstår
man. Nej, säger jag, ty adjunkterna vid de allmänna läroverken
ha af kommunen 700 kronor i hyresersättning, men seminarie-
21
N:o 47.
Fredagen den 9 Maj, e. m.
adjunkterna icke ett öre. Det kan derför icke vara annorlunda Ang semina-
än att, såsom den förste talaren uppgaf, seminarieadjunktsplatserna
icke äro så eftersökta. I fråga om dessa platser tar den ut- igne. ocjl pen.
nämnande myndigheten ofta hålla sig till en enda sökande, da sionsvilkor.
deremot vid de allmänna läroverken man har att välja på ett (Forts.)
20-tal.
Det är dessa reflexioner, som ha legat till grund för mm
motion, och det är liknande, som legat till grund för utskottet,
då utskottets samtliga ledamöter ha tillstyrkt densamma.
Herr talman, jag ber att få instämma i reservanternas förslag.
Häruti instämde herrar Wattis, Thylander och Styrlander.
Herr Ernst Carlson: Herr talman! Den föregående ärade
talaren fann utskottets tillvägagående något egendomligt. Och
det är nog så, att Andra Kammarens första tillfälliga utskott på
senare tiden undergått en märkbar förändring. Jag erinrar mig,
hurusom den tiden, jag hade äran att tillhöra utskottet, alla saker
plägade i bästa harmoni och endrägt afgöras, hvadan utskottets
enhälliga utlåtande vanligen bl ef kammarens och ganska ofta
Riksdagens beslut. Nu åter tycks utskottet vara ett rike, som
är sönaradt inom sig sjelf. Det är oftast deladt i en majoritet
och en minoritet; understundom uppträda dessa med olika motive¬
ring och samma kläm, men denna gången ha de för omvexlings
skull olika kläm och delvis — ja, rent af till största delen —
samma motivering. Huruvida ett sådant tillvägagående är egnadt
att stärka utskottets auktoritet, lemnar jag. derhän. Men då
motionären har en mening, utskottets majoritet. en annan och
minoriteten en tredje, pekar redan detta.enligt min tanke på att
saken kanske icke är så alldeles mogen till afgörande.
Hvad motionärens förslag vidkommer, utgår det från en
tanke, som otvifvelaktigt är rigtig och har min fulla sympati,
nemligen den, att vill man främja tolkskolans sak, så är ett me¬
del dertill att söka höja seminarierna, och det kan bland annat
ske genom att förbättra seminarieadjunkternas utbildning och
deras ekonomiska vilkor. Så långt äro utskottet, motionären och
jag alldeles ense. Men när det sedan gäller medlen att nå detta
mål, börja meningarne gå i sär. Motionären har velat höja semi-
narielärarnes kompetens genom att uppställa den fordran, att de
i tre år skola tjenstgöra som folkskolelärare,, innan de få blifva
seminarieadjunkter. Men tror herrarne verkligen, att det skulle
vara ett lämpligt vilkor, att en akademiskt bildad man, som gått
profår, skulle först i tre år tjenstgöra i folkskola, innan han kunde
vinna befordran vid ett seminarium? Jag skulle tvärtom vilja
påstå, att han i allmänhet lärer vara inkompetent att undervisa
t. ex. i kristendom, innanläsning och åtskilliga andra af folksko¬
lans ämnen. Hvilken bild af tafatthet och omöjlighet skulle icke
en filosofie kandidat utan seminariebildning förete inför en folk-
skoleklass! Det fordras dessutom så olika utbildning för att vara
N:o 47.
22
Fredagen den 9 Maj, e. m.
Ang. semina- folkskolelärare ock seminarieadjunkt, att den, som är en förträfflig
'kompetens- folkskolelärare, kan vara en dålig seminarieadjunkt, ock tvärtom.
inne- oc\ pen- Också kar utskottet icke varit med om detta, utan förkållit sig
sionsviikor. kritiskt pa den punkten.
(Forts.) Vidare kar motionären föreslagit, att seminarieadjunkt, med
adjunkts vanliga kompetens i öfrigt, skulle — för att locka folk in
på seminariebanan — få lektors lön i tre lönegrader. Jag undrar
om det kan betraktas såsom fullt lämpligt ock rättvist, ock ut¬
skottet kar icke keller obetingadt gått med derpå.
Emellertid kommer utskottet fram med sina egna funderingar
i frågan ock skiljer sig dervid i en majoritet ock en minoritet.
Majoriteten kar kåliit sitt uttalande mera sväfvande ock försigtigt,
minoriteten åter kar kommit med positiva ock delvis längre än
motionärens gående uttalanden.
I kompetensfrågan säger minoriteten — för att källa sig till
den, som är mera distinkt och klar — att det skulle af en semi¬
narieadjunkt fordras något större kompetens än af en läroverks¬
adjunkt. Men hvari skulle väl denna bestå? Jo, den skulle ut¬
göras af betyget »med berömd godkänd» i profåret. Den, som nå¬
got känner hithörande förhållanden, vet dock, att detta vore en
mycket subjektiv norm: det användes ganska olika betygskala
vid olika profårsläroverk; vid somliga torde »icke utan berömd
godkänd», vid andra åter »med berömd godkänd» vara normalbetyg.
Dessutom tenderar utvecklingen alltmer till att tillmäta profåret
betydelse väsentligen för en lärares utbildning, men att icke låta
det i nämnvärd mån påverka hans befordran, enär få lärare äro
fullt utbildade genast efter profåret. Det föreslagna profårsbetyget
skulle således utgöra en mycket svag förhöjning af kompetensen
och i hvarje fall icke tillräcklig att motivera lönens höjning med
1,000 eller åtminstone 500 kronor öfver läroverksadjunktens lön.
De andra antydningarne i anslutning till en pedagogisk pro¬
fessur, som ännu icke finnes, eller om att handledaren vid profårs-
läroverken skulle kunna gå öfver till seminarierna, äro af så pass pro¬
blematisk natur, att jag icke torde behöfva taga upp tiden dermed.
Hvad nu de ekonomiska vilkoren beträffar, yrkas af samtliga
förslagsställare, att pensionsåldern skulle nedsättas. Ja, vill Riks¬
dagen göra detta, vore det naturligen en god sak; men då bör ned-
sättningen göras icke allenast för adjunkterna vid seminarierna,
utan äfven för adjunkterna vid läroverken, som ka ett lika be¬
tungande arbete.
Hufvudsaken är emellertid klarligen lönefrågan. I detta af¬
seende är utan tvifvel af stor vigt, att adjunkterna vid semina¬
rierna blifva fullt likstälda med adjunkterna vid läroverken. I så
fall torde det bli lättare än hittills att få sökande till adjunktu-
rerna vid seminarierna. Att dessa tjenster i allmänhet icke varit
eftersökta, kar bland annat käft sin grund deri, att det var först
år 1897 som seminarieadjunkterna fingo pensionsrätt. Förut kade
val läroverksadjunkterna denna vigtiga rätt, men icke seminarie¬
adjunkterna. Det är äfven i ett par andra afseenden som semi-
Fredagen den 9 Maj, e. m. 23 Nso 47.
narieadjunkterna ännu stå efter läroverksadjunkterna, ett för- Ang. semina-
hållande som måste rättas. De borde nemligen göras fullt lik- ^ZeZT
stälda med dessa såväl i afseende på kompetens som lönevilkor. löne~ och pen-
Men härmed har man i utskottet icke velat nöja sig. Majori- sionsviikor.
teten säger att det kunde vara lämpligt, att seminarieadjunkterna (Forts.)
borde ha något derutöfver. Minoriteten åter säger rent ut, att de
borde ha 1,000 kr. eller åtminstone 500 kr. i hvar lönegrad mera
än läroverksadjunkterna. Likvisst yttrar minoriteten på sid. 12
i betänkandet, att den nuvarande kompetensen i hufvudsak borde
bibehållas, »dock med någon förstärkning för det speciella ändamål,
hvarom nu är fråga». Huruvida detta kan kallas billigt och rätt¬
vist, öfverlemnar jag till herrarnes eget bedömande att afgöra.
Om nu Riksdagen vill slå in på den bogen att gifva embets¬
man med väsentligen samma kompetens olika lönevilkor och såle¬
des premiera somliga framför andra, då tror jag likvisst, att den
bör taga i öfvervägande konseqvenserna deraf, och jag skall i
detta afseende endast framställa två anmärkningar.
Den ena rör sj elfva tidpunkten, vid hvilken ett sadant förslag
har kommit fram. Den siste ärade talaren nämnde, att en komité
för närvarande arbetar angående lärarnes lönereglering.
Denna komité skall snart vara färdig med sitt arbete och
kommer då efter all anledning att föreslå väsentligt förbättrade
löner för läroverksadjunkterna, särskild! i de lägre lönegraderna,
det tror jag mig kunna säga. Nu frågar jag: är det Riksdagens
mening, att seminarieadjunktens lön, som skulle öfverstiga läro¬
verksadjunktens, bör utgå från det nuvarande eller från det kom¬
mande lönebeloppet? Det har Kongl. Maj:t rättighet att få veta.
Antag, att läroverksadjunktens lön höjdes från 2,000 till 3,000
kronor i lägsta lönegraden, är det då Riksdagens mening, att se-
minarieadjunkterna skola ha 1,000 kr. derutöfver eller åtminstone
3,500 kr.' och så genom alla lönegraderna? Svaret finnes ej i ut¬
låtandet. _ ^ .
Deremot behöfver man icke befara, att Kongl. Maj:t, da en
lönereglering för läroverken genomföres, skulle glömma seminarie-
lärarne. Jag tror fastmer, att Kongl. Maj:t i samband med
elementarlärarnes lönereglering sjelfmant lärer framlägga förslag
om en likadan för seminarierna.
För öfrigt skulle jag icke alls ha något emot en skrifvelse,
deri man framhölle önskvärdheten af att seminarieadjunkterna
blefve i alla afseenden fullt likstälda med läroverksadjunkterna.
Men det är här icke fråga om något sådant; utan här gäller det
något helt annat, nemligen att för dem uppställa en löneskala,
som är betydligt högre än läroverksadjunkternas, för att sålunda
locka folk att söka platser i seminarierna.
Min andra anmärkning afser, att om Riksdagen verkligen skulle
slå in på den vägen att ytterligare höja seminarieadjunkternas
löner, sa är det mycket sannolikt, att läroverksadjunkterna snart
skola komma fram med anspråk att få sina löner förhöjda till
samma belopp. Och detta skulle de, enligt mitt förmenande, göra
JJ:o 47.
24
Fredagen den 9 Maj, e. m.
Ang. semina- rnprl
rielårames jj-jj ||
full rätt, enär de lia ett lika besvärligt och lika ansvars-
arbete. Det gäller för dem icke blott att undervisa 9 års
kompetens-, ., 0 <=> -— ““— uuuavBii .7 tils
inne- och ;;en-som någon sagt; de skola grundlägga kommande embets-
siomviikor. mäns, prestera, lärares och läkares bildning. Läroverksadjunk-
(Forts.) terna undervisa för öfrigt icke blott på skolans lägsta stadier
utan mycket ofta uppe i skolans högsta Klasser.
Det duger vidare ej att säga, att seminarieadjunkterna äro
ansedda som »parias». Ja,g protesterar mot ett sådant namn, mina
nerrar. Det har ej tallit någon in förrän i dag att bruka det
namnet om dem. Jag har åtskilliga bekanta biand seminarie-
lärarne, och jag försäkrar, att bland dessa lärare finnes det många
utmärkt dugande och ansedda män. Dessutom tror jag icke, att
man skulle höja kårens anseende blott genom ett lönetillägg.
Det skulle så temligen neutralisera hvartannat, om man å ena si¬
dan fordrade högre kompetens och å andra sidan gåfve högre lön.
Bästa sättet torde nog vara att fullt likställa de begge kårerna.
Adjunktskåren vid seminarierna består blott af ett 60-tal medlemmar;
adjunktskåren vid läroverken åter utgör nära nog ett antal af 600.
, ..j. rQai1 åder göra något särskildt för seminarieadjunkternas
r-i- .Ii 1!1^’ Galler jag före, att ett profår vid seminarierna, åt-
följdt . åt ett tillräckligt statsstipenuium, vore det lämpligaste.
Men jag tror ej, att något af de framstälda förslagen, vare sig
motionärens, utskottsmajoritetens eller utskottsminoritetens, är eg-
nadt att lösa frågan.
Herr talman! Jag skall icke framställa något yrkande, men
jag har velat inför kammaren framhålla de konseqvenser, som äro
förknippade med ett bifall till minoritetsförslaget. Jag finner det
deremot i sjelfva verket ganska naturligt, om ock formelt något
egendomligt, att majoritetens ärade medlemmar sjelfva yrkat afslag.
Herr Larsson i Mörtlösa: Jag undrar sannerligen icke på
att utskottets medlemmar yrka afslag på utskottets hemställan’
ty denna hemställan är temligen egendomlig. Utskottet föreslår
en skrifvelse till Kongl. Maj:t, deri man skulle begära, att foik-
skolelärareseminarierna skulle erhålla de bästa och lämpligaste
, ^rskrafterna. Det är ju gifvet, att man då också med samma
fy kl kan skrifva till Kongl. Maj:t och begära, att äfven på andra
hall de bästa och lämpligaste lärarekrafterna må erhållas. Man
kommer naturligtvis att framställa en sådan begäran beträffande
de allmänna läroverken, vid åtskilliga andra skolor etc. Hvem
skall da använda de sämre lärarekrafterna? På samma sätt tän-
ker jag, att man kan gå till väga beträffande de olika embets-
verken. Man begär från olika håll att få de bästa embetsmännen
men hvem skall sedan få de sämre?
. Den ärade motionären kallade dessa seminarielärare för en
piriasklass. . Detta var dock ett rätt betänkligt epitet, som jag
åtminstone icke hört på något annat håll och som jag knappast
väntat från det hållet. Han talade vidare om att läroverks-
komitén håller på med sitt arbete och att det är möjligt, att den
Fredagen den 9 Maj, e. m.
25
N:o 47.
kommer att föreslå förhöjda löner för elementarlärarne. Ja, det Ang. semina-
är mycket möjligt, men är det verkligen meningen, att seminarie-
adjunkterna skola komma till samma lönenivå som elementarläro- löne. och pjn.
verkens lektorer? Jag tror, att det kanske icke vore så alldeles sionsvilkor.
lämpligt att nu skrifva till Kongl. Maj:t och begära något dylikt. (Forts.)
För min del yrkar jag af slag icke blott på utskottets hemställan,
utan äfven pa reservationen och motionärens framställning,
Herr David Bergström: Herr talman! Mina herrar!_ Jag
vet ej, om det är så, att herr Ernst Carlsons ande öfvergifva det
första tillfälliga utskottet, eller om den stannat qvar i första till¬
fälliga utskottet. Herr Ernst Carlsson tillhör numera konstitu¬
tionsutskottet, och enligt hvad som förmäles derifrån, hafva, inom
detta utskott under dessa dagar meningarna uti landets vigtigaste
fråga svajat från den ena sidan till den andra, alldeles liksom
fallet också verkligen varit bland majoriteten inom det tillfälliga
utskottet i den nu föreliggande frågan.
Mig förefaller det, som om Ändra Kammaren väl kunde ha
skäl att såsom opinionsyttring — ty något annat blir det natur¬
ligtvis icke — vid detta tillfälle sluta sig kring reservanternas
förslag. Jag tror, att det skulle vara en lämplig opinionsyttring,
om det från Andra Kammarens sida uttalades, på grund af de er¬
farenheter, som äro framlagda i detta betänkande, att det verk¬
ligen är af vigt att de lärare, som skola handleda våra blifvande
folkskollärare, kunna väljas bland de allra bästa och dugligaste
pedagogiska förmågorna i vårt land. Jag tror vidare, att det
kunde vara en lämplig opinionsyttring att här från kammarens
sida uttala, att, när i samband med de allmänna läroverkens om¬
organisation frågan om elementarlärarnes lönereglering kommer
före, äfven frågan om seminarielärarnes lönereglering bör upptagas
till bedömande.
Och jag tror till sist, att det kunde vara lämpligt att opinera
mot utskottets majoritet, som, efter att hafva framstält ett yrkande
till kammarens bedömande oeh afgörande, nu här, så vidt man kan
finna, mangrant kapitulerar och gör yrkande om afslag på sitt
eget betänkande. Jag ber derför, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.
Häruti instämde herrar Björck, Johansson i Olja och Bro¬
ström.
Herr Liljeholm: Jag har begärt ordet, mina herrar, derför
att två af läroverkskomiténs ledamöter uppträdt här och protesterad
mot ett uttryck, nemligen det, att jag skulle hafva kallat semi-
narielärarne för en pariasklass. Det har jag aldrig gjort. Jag
har sagt, att de betraktats som en pariasklass, och det tror jag,
att jag har skäl att påstå.
Med afseende pa hvad herr Larsson i Mörtlösa hade att om¬
förmäla, så vill jag nämna, att jag verkligen var så försigtig,
Ji:o 47.
26
Fredagen den 9 Jlaj, e. m.
Ang semina- innan jag skref min motion, att jag frågade tre af denna komités
kompetens- ledamöter> huruvida det ingick i komiténs uppdrag att utreda se-
löne- och pen- mmanelärarnes ställning; och alla tre svarade, att de icke i något
sionsvilkor. afseende hade fatt något sadant i uppdrag. Ja, jag tror, att detta
(Forts.) är något, som motiverar hvad jag säde nyss, nemligen att enligt
min tanke, dessa lärare äfven borde få vara med på ett hörn, då
det, som vi hörde af dessa båda herrar, kommer att föreslås högre
löner för de allmänna läroverkens lärare.
Min högt ärade kamrat till höger ansåg profåret vara af foga
betydelse. Ja^ detta var ju en sorglig upptäckt. Men dessa prof-
årskurser pågå ju alltjemt, och det är ju många, som årligen ge¬
nomgå dem! Jag skall ej yttra mig vidare. Jag vidhåller mitt
yrkande om bifall till reservationen.
Herr Söderberg: Utskottet har här förebråtts för bristande
endrägt och samarbete. Jag vill då yttra några ord rörande den
saken.
Inom utskottet har jag från första början af detta ärendes
behandling stält mig mycket tveksam. AU må besinna hvad som
uttalas såväl i motionen som i hvad reservanterna anfört i denna
fråga. .Det har, såsom nyss anmärktes, t. ex. varit fråga om att
seminarielärarne borde ha praktisk erfarenhet på folkskolans om¬
råde, ^ och derför har man föreslagit denna 3-åriga kurs. Det är
nu, såsom vi veta, endast få personer, som kunna komma i fråga
till sådana platser, då det endast finnes, efter hvad jag tror att
man uppgifva, 62 seminarielärare i hela vårt land. Då kunna
herrarne förstå, att det icke är ofta, som sådana platser anslås
lediga; och jag hemställer verkligen, om filosofie kandidater i all¬
mänhet skulle vilja underkasta sig de besvär och de uppoffringar,
som skulle vara förenade med att arbeta dessa 3 år i folkskolan,
för en mycket oviss eventualitet att komma i besittning af en af
dessa seminarielärarebefattningar. Jag tviflar verkligen på att
man skall finna många, som äro villiga att underkasta sig dessa
besvär och dessa uppoffringar.
Sedan tala äfven reservanterna om att man borde i allt eller
åtminstone i hufvudsak likställa dem med läroverkens lektorer;
och jag måste då äfven betrakta den frågan, om detta verkligen
kan vara så lämpligt. På folkskolans område är det ju icke åt¬
minstone ännu fråga om att lära utländska språk och grundlägga
en högre vetenskaplig bildning, utan der är det ju blott fråga om
att bibringa allmänhetens barn en enkel och praktisk skolbildning,
som kan vara af nytta för lifvet. Då kan jag verkligen icke för¬
stå, att det skulle vara lämpligt att af dessa seminarielärare fordra
så hög kompetens i fråga om kunskaper. Hvad för öfrigt sj elfva
den här frågan. vidkommer, som i och för sig kan vara mycket
vigtig, så tror jag, att det icke är bristande kunskap, som vi ha
att finna hos våra folkskolelärare ute på landet, utan jag tror att
de i allmänhet besitta för sitt lärarekall mycket grundliga och
vidsträckta kunskaper. Sedan kan ju ibland ifrågakomma här,
27
Ji:o 47.
Fredagen den 9 Maj, e. m.
liksom på alla andra områden, att man kanske kan finna en och -iy semma-
annan, som icke besitter den praktiska dugligheten, som är af så stor
vigt och som ju särskildt bör vara förenad med ett sådant lärare- löne- och pen-
kall. Men, mina herrar, jag tror verkligen icke, att man vinner sionsvilkor.
denna praktiska duglighet genom att blott öka fordringarna på (Forts.)
det sätt, som nu här af motionären föreslagits och äfven af re¬
servanterna satts i utsigt, i ändamål att höja kunskapsnivån.
Efter uttalandet af dessa tankar, mina herrar, så hoppas jag att
herrarne skola finna, att jag verkligen förebringat skäl för mina
betänkligheter i denna fråga.
Herr Hammarlund: Blott ett par ord.
Herr Ernst Carlson ansåg, och han betonade det ett par gån¬
ger, att det vore alldeles tillräckligt, om en sådan lösning komme
till stånd, att seminarieadjunkterna blefve fullt likstälda med
läroverksadjunkterna. Nej, detta är icke en tillfyllestgörande
lösning. Låtom oss blott tänka oss, huru det ställer sig för den
ifrån profårskursen utgående unge lärarekandidaten.
Han har vid profårskursen varit tillsammans med en del lä¬
rarekandidater, som sedermera skola gå ut i lityet. De fleste af
dem tänka egna sig åt de allmänna läroverkens tjenst. Han följer
dem. Der har han de allra största utsigter att vinna befordran.
Utsigterna att vinna befordran vid seminarierna är o icke så störa.
Dertill kommer, att tjenstgöringen vid seminarierna enligt
mitt förmenande är mera ansträngande, mera ansvarsfull, mera
maktpåliggande. Är det då icke billigt och rätt, att denna tjenst¬
göring i någon mån högre honoreras? Det kan icke och det bör
icke gifva läroverkens lärare anledning att framställa anspråk på
löneförhöjning, allra minst om man erkänner, att lärareplatserna
vid seminarierna äro, såsom jag anser, af mera maktpåliggande
beskaffenhet än de vid de allmänna läroverken. Dermed har jag
naturligtvis icke velat på något sätt underkänna, att de allmänna
läroverken behöfva goda och skickliga lärare. Ty det behöfva ju
alla läroanstalter.
Jag tror för min del icke, att de allmänna läroverkens lärare
behöfva motse ett förslag sådant som detta med någon som helst
ovilja. Ty den möjlighet till befordran, som derigenom öppnas,
skulle ju stå öppen för dem alla. Och genom en sådan möjlighet
till befordran skulle utsigt beredas för seminarierna att få eliten
af lärarekåren inom landet.
Herr Ernst Carlson slutade sitt anförande med att framhålla,
att reservanternas förslag vore alltför omfattande för att kunna
utan vidare pröfning antagas. Men, mina herrar, det är icke
fråga om att utan vidare pröfning antaga ett visst bestämdt för¬
slag, utan reservanterna göra endast en hemställan till Kongl.
Maj:t, att »Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka för¬
ändringar beträffande seminarielärares kompetens-, löne- och pen-
sionsvilkor kunna anses nödiga för att folkskolelärareeeminarierna
må erhålla de för deras speciella uppgift lämpligaste och bästa
Jf:o 47.
28
Fredagen den 9 Maj, e. m.
Ang semina- lärarekrafter». Det är icke här i klämmen intaget något som
kompetens-, hel,st Positivt yrkande, att så och så skall det vara, utan det är
lone- f>ch pen- endast en hemställan till Kongl. Maj it att taga i öfvervägande,
sionsvilkor. hvilka förändringar kunna anses nödiga, samt för Riksdagen fram¬
sits.) lägga det förslag, hvartill förhållandena kunna anses föranleda.
Jag tror för min del, att en opinionsyttring i denna fråga
är mer än väl på sin plats, och skall derför hemställa om bifall
till reservationen.
Herr Andersson i Pettersborg: Herr talman, mina herrar!
Med anledning af ett yttrande, som fälts på stockholmsbänken,
att ingen ville stå för utskottets förslag, skall jag be att få till¬
kännagifva, att jag står för såväl utskottets kläm som dess mo¬
tivering samt yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Bystedt: Endast några få ord!
Jag vill för min ringa del på det lifligaste tillstyrka bifall
till reservationen. Det lär väl ingen kunna förneka, att det är
af allra största vigt, att på alla lärareplatser få de bästa lärare¬
krafter, men i synnerhet på de nu ifrågavarande. Jag ansluter
mig derför till reservanternas förslag, dock med den uttalade för¬
hoppningen, att åtgärder i reservationens syfte icke måtte sam¬
manbindas med läroverkskomiterades förslag. Ty dessa komiterade,
som haft i uppdrag att arbeta för de allmänna läroverkens om¬
organisation och lönereglering för lärarne vid de allmänna läro¬
verken, hafva hållit på åtminstone i 20 år och skola kanske hålla
på i 20 år till. Och jag önskar för min del, att de nu ifrågava¬
rande lärarne icke måtte indragas i de kongl. komitéernas mal¬
ström.
Herr Ernst Carlson: Jag märker, att jag stuckit hufvudet
i en bikupa, och då får man söka slå ifrån sig en smula i sak.
Personliga anspelningar lemnar jag i sitt värde.
Jag är fullt med derom, att vi böra söka få de allra bästa lärare
för folkets barn. Detta är till och med en så obestridlig sanning,
att den ^ knappt behöfde uttalas. Men, mina herrar, enligt min
tanke ga folkets barn vid läroverken också. Och jag tror icke,
att det vore lämpligt att framkalla lärarekonkurrens mellan de
olika skolarterna: läroverk och seminarier. Det är derifrån i an¬
gått ut. J 6
Jag har ingalunda sagt, att det i allt skulle vara tillräckligt
att likställa seminarielärarne med läroverkens lärare. Men jag
har sagt, att den första åtgärd, som borde vidtagas, vore den att
göra seminarielärarne fullt likstälda med läroverksadjunkterna i
kompetens, löneförmåner och dylikt. Sedermera bör man äfven tillse,
om något bör åtgöras för deras speciella utbildning, t. ex. genom
inrättandet af en obligatorisk profårskurs vid seminarierna med
åtföljande statsstipendium.
Fredagen den 9 Maj, e. in.
29
N:o «.
Deremot har jag sagt, att de åtgärder, som af utskottet för- -in9- semina-
ordats, dem har jag funnit vara af så tvifvelaktigt värde, att jag
för min del icke kan förorda dem. mne. och pen-
Det har yttrats, att seminarielärarens kall skulle vara finera sionsvilkor.
maktpåliggande och ansvarsfullt än läroverksadjunktens. Kallet (Forts.)
är af eu annan art, mina herrar; men jag vågar påstå, att läro¬
verksadjunktens uppgift är fullt ut lika maktpåliggande och an¬
svarsfull. Ty han nar att grundlägga bildningen nos samhälls¬
medlemmar, som kunna ha lika stor betydelse som eu folkskole¬
lärare, och dertill efter ett mera inveckladt program än semi¬
nariernas.
Någon ovilja kan jag icke se hafva förekommit från läro-
verkslärarnes sida mot seminarielärarne. Jag har endast yttrat
den meningen, att vill Riksdagen slå in på den vägen att gifva
seminarieadjunkterna högre lön, så har jag intet deremot, men
tror att läroverksadjunkterna snart komma att begära detsamma
och med all rätt.
Jag har derför förmenat, att Riksdagen bör betänka sig, innan
den beträder en hittills alldeles oförsökt väg i fråga om lönereg¬
leringar, nemligen att icke bestämma lönen efter göromålens art
och tjenstens beskaffenhet, utan premiera en del tjenster framför
andra likartade endast för att locka personer in på en viss bana.
Detta vore, befarar jag, en väg, som kan leda till farliga, konse-
qvenser. Jag håller också före, att iakttagande af rättvisa och
billighet är en vigtig princip, som Riksdagen aldrig bör lemna
å sido.
I .utlåtandet står på sid. 12 att läsa: »Detta — d. v. s. en
starkare tillströmning till seminarielärarebanan — skulle enligt ut¬
skottets förmenande vinnas, om man, med bibehållande i hufvud¬
sak af den nuvarande kompetensen, dock med någon förstärkning
för det speciella ändamål, hvarom nu är fråga, för seminarielärare
faststälde lönen till samma belopp som för lektor vid allmänt
läroverk eller åtminstone till ett belopp, som i hvarje lönegrad
med 500 kronor öfverstege den lön, som är eller i framtiden kan
varda faststäld för läroverksadjunkt.» Detta är ju tydligt nog:
i hufvudsak samma kompetens för olika slags adjunkter, men en
högst väsentlig skilnad dem emellan i fråga om löneförmåner.
Jag undrar, om sådant dock kan kallas alldeles juste.
Slutligen vill jag säga, att jag tror icke, att det är lämpligt,
att vi här i Riksdagen afgifva någon som helst opinions- eller
demonstrationsyttring, utan att det är bäst, att_ våra beslut äro
fotade på grundvalen af någorlunda samstämmigt afgifna utlå¬
tanden, der meningarna alltså icke äro så delade som i denna
fråga. När det gäller att slå in på en alldeles ny princip i fråga
om löneregleringar, har jag trott det vara af vigt, att vi något
betänka oss och att vi framför allt icke utan vidare afgifva en
opinionsyttring.
Herr talman! Jag skall fortfarande icke framställa något yr¬
kande, men jag vill hafva här uttaladt, att om Riksdagen nu helt
N:o 47.
30
Fredagen den 9 Maj, e. m.
Ang. semina- hastigt slår in på en sådan bog, som här är ifrågasatt, är jag
ganska viss om att konseqvenserna deraf skola visa sig i den
iönTPochpen- rigtning, som jag här nämnt.
sionsnilkor.
(Forts.) Öfverläggningen var härmed afslutad. I enlighet med de yr¬
kanden, som derunder förekommit, framstälde herr vice talmannen
propositioner: l:o) på bifall till utskottets hemställan, 2:o) på af-
slag derå och bifall i stället till den af herr Hammarlund afgifna,
vid utlåtandet fogade reservationen, och 3:o) på afslag å såväl ut¬
skottets hemställan som den i ämnet väckta motionen; och fann
herr vice talmannen den under 2:o) omförmälda propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl, i anled¬
ning hvaraf och sedan till kontraproposition antagits bifall till det
under 3:o) omförmälda yrkandet, nu uppsattes, justerades och an¬
slogs följande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren, med afslag å kammarens första
tillfälliga utskotts hemställan i utskottets förevarande utlåtande
n:o 35, bifaller den af herr Hammarlund afgifna, vid utlåtandet
fogade reservationen, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Hej, har kammaren afslagit såväl utskottets berörda
hemställan som den i ämnet väckta motionen.
Voteringen utföll med 58 ja, men 122 nej; och hade kammaren
alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med nej-propositionens
innehåll.
§ 4-
Ang. staf- Vidare föredrogs Andra Kammarens första tillfälliga utskotts
ningssåttet i utlåtande n:o 36, i anledning af väckta motioner angående stafnings-
Irycket' sft4tet i det från Riksdagen utgående trycket.
Till Andra Kammarens första tillfälliga utskott hade remitte¬
rats en af herr P. P. Waldenström inom kammaren väckt motion,
n:o 170, hvari hemstälts, att Andra Kammaren måtte för sin del
besluta, att från och med början af nästa år skulle i allt från
Riksdagen utgående tryck iakttagas ett stafningssätt, som öfver-
ensstämde med det i 6:e upplagan af Svenska akademiens ordlista
begagnade.
Fredagen den 9 Maj, e. m.
31
X:o 47.
En motion, lika lydande med den förestående, hade samtidigt
väckts i Första Kammaren, under n:o 32, af herrar Säve och fri¬
herre von Kr center; och hade i anledning deraf Första Kammaren,
på sätt ett till Andra Kammaren ankommet och derefter till ut¬
skottet remitteradt protokollsutdrag n:o 198 utvisade, för sin del
beslutat:
1) med bifall till herrar Säves och friherre von Krremers mo¬
tion, att från och med början af nästa år i allt från Riksdagen
utgående tryck skulle iakttagas ett stafsätt, som öfverensstämde
med det i Svenska akademiens ordlistas 6:e upplaga använda, samt
2) att reglementariska föreskrifter för Riksdagen, § 13, skulle
erhålla följande lydelse:
l:o) Utom de åligganden--ledamöter utdelas.
2:o) Uti allt från Riksdagen utgående tryck skall iakttagas
det stafsätt, som genom nådiga cirkuläret den 16 november 1889
är af Kongl. Maj:t för statens läroanstalter föreskrifvet.
Utskottet hemstälde, att Andra Kammaren måtte biträda
Första Kammarens ofvan omförmälda beslut.
Vid utlåtandet var fogad reservation af herr Schenström mot
vissa delar af utskottets motivering.
Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes or¬
det af:
Herr Schenström, som yttrade: Herr talman! Enligt min
uppfattning borde icke Riksdagen bestämma om stafningssättet i
riksdagstrycket, utan förtroendefullt öfverlemna åt kanslidepute¬
rade att deröfver besluta. Jag såge derför helst, särskildt med
hänsyn till kommande förhållanden, att den nu förevarande motio¬
nen afsloges.
Emellertid är det icke af sådan anledning jag reserverat mig,
utan derför, att jag icke kan vara med om att utskottet i sin
motivering säger, att det borde bestämmas, »att uti allt från Riks¬
dagen utgående tryck skulle iakttagas ett stafningssätt, öfverens¬
stämmande med det, som i vederbörlig ordning vore för rikets of¬
fentliga undervisningsanstalter föreskrifvet.»
Jag kan nemligen icke anse lämpligt, att Riksdagen skall för¬
binda sig så godt som att följa stafningssättet i hvilket cirkulär
som helst för undervisningsanstalter, och jag inser för öfrigt icke,
hvad stafningssättet i skolorna har att göra med riksdagstrycket.
Dervidlag synes mig, att något annat stafningssätt icke bör i det
officiella trycket tillämpas än det, som trängt in i det allmänna
medvetandet.
Något yrkande har jag, herr talman, icke att göra.
Herr Hedin i Stockholm: Jag skall anhålla, att kammaren
ville afslå det nu föreliggande förslaget. Kammaren bör utan
Ang. staf-
ningssättet i
riksdags¬
trycket.
(Forts.)
N:o 47.
32
Fredagen den 9 Maj, e. m.
Ang. staf-
ningssättet
riksdags¬
trycket.
(Forts.)
tvifvel göra det, om kammaren nu som eljest är angelägen om
1 att veta, hvad det beslut i sjelfva verket innebär, som kammaren
fattar, och jag vågar påstå, att ingen i kammaren vet hvad det
beslut skulle innebära, som kammaren i händelse af bifall till ut¬
skottets förslag här skulle fatta. Jag har nemligen af de skrift¬
lärde fått den förklaringen — hvilken förklaring lär vara alldeles
rigtig — att genom ett bifall till Första Kammarens beslut i frå¬
gan kommer icke det stafningssätt att användas, som förekommer i
Svenska akademiens ordlista n:o 6, utan dessa orden »ett stafnings¬
sätt, som öfverensstämmer med det i 6:e upplagan af Svenska
akademiens ordlista begagnade» lära betyda någonting annat, huru
mycket det yet jag icke, derom har jag icke fått någon förklaring,
de betyda i alla händelser enligt de skriftlärdes förklaring icke
detsamma som om det stått: »det stafningssätt, som förekommer
uti Svenska akademiens ordlistas 6:e upplaga».
Men äfven om här vore fråga om att acceptera till användande
i riksdagstrycket det stafningssätt, som förekommer i 6:e upplagan
af Svenska akademiens ordlista, antager jag, att kammaren icke
vill besluta att uttala sig för ett sådant barbari. Man säger nu,
att det skulle blifva ett fonetiskt stafningssätt. Fonetiskt är på
svenska detsamma som ljudenligt. Men när man nu i denna 6:e
upplaga har, med bibehållande för ä-tecknet af den valör, som det
alltid förut har haft, nemligen som beteckning för ett öppet bredt
ljud, påbjudit att man skall stafva med ä i en stor mängd ord,
uti hvilket e-ljudet, det tunna skarpa e-ljudet, höres från flertalet
af vårt lands invånare, och ä-ljudet endast inom vissa dialektuttal,
så är det ju en orimlighet att säga, att man på detta sätt ut¬
talar sig för ett ljudenligt stafningssätt. Det stafningssätt, som
man nu här vill hafva infördt, har föröfrigt tillkommit så, att i
Svenska akademien — enligt uppgift af en nu bortgången, med
rätta saknad medlem af denna akademi — detsamma genomdrefs
utaf en professor i österländska språk, hvilken i början hade i
någon mån emot sig en representant för det nordiska språkstudiet,
men hvilken representant besynnerligt nog lät sig vinnas för en kom¬
promiss, derför att han höll på en den allra orimligaste stafnings-
grund, nemligen den etymologiska, och så kom man till det resultat,
som då vans. Vidare lär förhållandet vara det, att den som
med så ytterlig ifver dref på antagandet af det stafningssätt, som
sedermera proklamerades i 6:e upplagan af Svenska akademiens
ordlista, gaf efter för en eller tvenne upsalaprofessorer, hvilka
som en hufvudsak hålla på användningen af ä-tecknet i ord, der
endast ett litet antal af svenska folket uttalar ett ä-ljud, och der
det till och med är för de flesta omöjligt att utan ansträngning, en
sådan att man kan frukta att man skall spränga munnen, få
fram ett ä-ljud i ordets uttal. Skall det vara fonetisk stafning?
Ja, då får man besluta sig en gång för alla att begagna detta
uttryck i annan mening, rent motsatt den, som det ursprungligen
haft. Man kan icke kalla detta ljudenligt stafningssätt, ty så
länge som man låter ä behålla den gamla valören af ett bredt
Fredagen den 9 Maj, e. ru.
33
N:o 47.
öppet ljud, stafvar man icke fonetiskt. Om t. ex. ordet egendom
skall uttalas som det skrifves enligt Svenska akademiens stafnings¬
sätt, måste man säga egendom; man får göra en ansträngning
och bereda sig under några timmar för att få fram detta uttal.
Denna sjette upplaga af Svenska akademiens ordlista är det
rena och rama barbariet. Det finnes ingen menniska i landet
bland dem, som sakkunnigt syssla med sådana saker, som gillar
denna ordlista, som för resten är utgången ur bokhandeln, så att
det kostar mycken möda att få reda på det stafningssätt, som deri
användes, och ännu svårare att få veta, hvad det stafningssätt
vill säga, som öfverensstämmer med denna ordlista. Jag undrar,
om Andra Kammaren skulle anse det vara rigtigt att besluta sig
för något, om hvilket allesammans måste säga sig sjelfva, att om
vi beslöte något sådant, så beslöte vi något, om hvilket vi icke
veta hvad vi besluta.
Herr talman, jag anhåller om afslag på alltsammans.
Herr Segerdahl instämde häruti.
Herr Hammarlund: Herr talman! Om vi bifalla utskottets
i detta fall fullständigt enhälliga förslag, så skulle vi förena oss
uti hvad Första Kammaren beslutat. Hvad Andra Kammaren i så
fall skulle besluta, står angifvet på sid. 18 i utskottsbetänkande^
Vi skulle besluta två saker, nemligen dels, »att från och med början
af nästa år i allt från Kiksdagen utgående tryck skall iakttagas
ett stafsätt, som öfverensstämmer med det i Svenska akademiens
ordlistas 6:te upplaga använda», och dels att i § 13 af de regle-
mentariska föreskrifterna för Kiksdagen skulle införas ett nytt
moment af följande lydelse:
»Uti allt från Kiksdagen utgående tryck skall iakttagas det
stafsätt, som genom nådiga cirkuläret den 16 november 1889 är af
Kong! Maj:t för statens läroanstalter föreskrifvet.»
Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 1 har vid denna frågas
behandling ansett, att Första Kammarens beslut är något för snäft.
Utskottet har nemligen uttalat, att, om man härvidlag skall in¬
föra någon bestämmelse i de reglementariska föreskrifterna för
Riksdagen, det icke är lämpligt att hänvisa till en föreskrift i ett
då eller då dateradt cirkulär, allra helst som man ju lätteligen
kunde antaga, att det anförda cirkuläret kommer att inom längre
eller kortare tid ändras eller upphäfvas, hvarigenom Riksdagen
blefve nödsakad att fatta nytt beslut i förevarande fråga. Ut¬
skottet har derför trott det rigtigare, om man formulerat beslutet
så, som det finnes uttryckt på sid. 19 i utlåtandet, eller att »uti
allt från Kiksdagen utgående tryck skall iakttagas ett stafnings¬
sätt, öfverensstämmande med det, som i vederbörlig ordning är för
rikets offentliga undervisningsanstalter föreskrifvet.»
Beslutet blefve derigenom mera elastiskt, och derest Kongl.
Maj:t beslutade om ändring af stafsättet i skolorna, skulle vi icke
behöfva ändra de reglementariska föreskrifterna. Vi hafva sökt
Andra Kammarens Prat. 1002. N:o 47. 3
Ang. staf¬
ning ssättet
riksdags¬
trycket.
(Forts.)
N:o 47.
34
Fredagen den 9 Maj, e. m.
Ang. staf¬
ning ssättet i
riksdags¬
trycket.
(Forts.)
förmå Första Kammarens tillfälliga utskott att taga denna formu¬
lering, men detta har icke velat gå längre än som jag nyss an-
gifvit och som står här å sid. 18 i betänkandet. Skulle vi nu
emellertid gå så långt som Andra Kammarens tillfälliga utskott
helst önskat, så skulle vi ju komma att fatta olika beslut i kam-
rarne, hvarigenom frågan förfölle och vi alltså fortfarande för¬
modligen finge använda det stålhatt, som nu brukas i riksdags¬
trycket och som är i högsta grad föråldradt.
Jag tror, att den föregående ärade talaren missuppfattat hela
denna frågas läge. Han sade, att, om vi bifölle utskottets hem¬
ställan, vi dermed skulle i riksdagstrycket införa ett slags ljud-
enligt stafsätt, som vore högst afskräckande, och såsom exempel
anförde han ordet »egendom», som genom bifall till utskottets hem¬
ställan skulle komma att skrifvas »egendom». Nej, om vi stafva
i enlighet med akademiens ordlistas 6:te upplaga, skall ordet staf-
vas med e och icke med ä. Det är ju för öfrigt här rent e-liud,
hvadan ordet icke kan komma att skrifvas med ci. Här har alltså
den ärade talaren icke något stöd för att yrka afslag på utskot¬
tets hemställan.
Saken är ju den, att Kongl. Maj:t genom ett cirkulär af den
16 november 1889 föreskrifvit, att i rikets offentliga undervisnings¬
anstalter skall följas ett visst stafsätt, nemligen det som öfverens-
stämmer med Svenska akademiens ordlista, 6:te upplagan. Det i
denna upplaga använda stafsättet är, mina herrar, visst icke något
radikalt eller ljudenligt sådant. Tvärtom borde enligt min åsigt
antagas ett stafsätt, som går mycket längre i fråga om ljudenlig¬
heten. Men när nu Kongl. Maj:t föreskrifvit, att ifrågavarande
stafsätt. skall användas i skolorna, och detsamma dessutom be¬
gagnas i nästan alla från trycket utkommande böcker, icke endast
i läroböcker, utan äfven i skönlitteraturen, hvarjemte svenska fol¬
ket i allmänhet stafvar på just det sättet, hvarför skulle vi då i
riksdagstrycket använda ett föråldradt stafsätt, som brukades på
1870-talet. För att man skall komma någon vart här, har utskot¬
tet föreslagit, att vi skulle biträda Första Kammarens beslut. För
min del anser jag, att det åtminstone icke är förenadt med någon
våda att bifalla detta. Det enda skulle vara, att förslaget är för
litet radikalt; men man får ju nöja sig med att gå framåt med
tuppfjät, och derför skall jag nu be att få yrka bifall till utskot¬
tets hemställan.
Herr Hedin i Stockholm: Herr talman! Nej, jag har icke
sagt något mera, än att den princip till förmån för ä-tecknets an¬
vändning i ord, som af det stora flertalet af svenska folket ut¬
talas med ett slutet, tunnt ljud, ungefär som i egendom, den prin¬
cipen medför, att man bör skrifva egendom lika som äga, i hvilket
senare ord man hör ett bredare ljud än i ordet egendom. Och hvad
jag sagt är vidare, att vi icke veta hvad vi här besluta, eftersom
det stafsätt, som »öfverensstämmer med» det i sjette upplagan af
Svenska akademiens ordlista begagnade icke är detsamma som det
Fredagen den 9 Maj, e. m.
35
N:o 47.
derstädes använda. Sålunda veta vi icke, hvad vi göra. Och jag
undrar storligen, huruvida kammarens ledamöter hafva reda på
hvad sjette upplagan af Svenska akademiens ordlista proklamerar.
Vidare förefaller det mig, som det vore nödvändigt att i Riksdagens
kansli göra såsom jag hört att man får göra vid elementarläro¬
verken: vi finge väl sätta till någon att utreda för oss, huru vi
skola välja i de fall, då man proklamerat valfrihet mellan ä och e.
Hvem skall erhålla detta uppdrag? Andra Kammaren har andra
saker att syssla med. Låt oss lemna detta åt språkforskarne till
dess de blifva ense. Det är icke tvifvel om att, i fall vi ginge in
på detta förslag, vi om några år åter igen skulle behöfva ändra
stafsättet. Det är ett nästan löjligt förslag, att Andra Kammaren
skulle inlåta sig på något sådant.
Herr Nydal instämde häruti.
Herr Waldenström: Herr talman! Det lär väl icke gå an
ändå, att i riksdagstrycket jemt stanna vid ett stafningssätt, som
är öfvergifvet i hela den öfriga svenska litteraturen. Ku kan man
önska, att man finge taga ett steg längre, än som här föreslås.
Men det som här föreslås är ett steg framåt, och då det äfven är
det enda steg, som är möjligt att nu få taga, sedan Första Kam¬
maren fattat sitt beslut, så skall jag hemställa till Andra Kam¬
maren, om det kan vara skäl att evinnerligen stå och stampa på
samma plats med afseende på ett stafningssätt, som är sådant, att
om det i skolan användes af våra barn, så skulle deras skrifböcker
blifva fulla af bockar i kanterna.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Härmed var öfver läggningen afslutad. I enlighet med de yr¬
kanden, som derunder förekommit, gaf herr vice talmannen pro¬
positioner dels på bifall till utskottets hemställan och dels på af-
slag å berörda hemställan och den af herr Waldenström i ämnet
väckta motionen. Herr vice talmannen ansåg sistnämnda propo¬
sition vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering be¬
gärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen följande voterings¬
proposition:
Den, som vill, att kammaren afslår kammarens första tillfäl¬
liga utskotts hemställan i dess förevarande utlåtande n:o 36 och
den af herr Waldenström i ämnet väckta motionen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.
Ang. staf’-
ningssättet
riksdags¬
trycket.
(Forts.)
Nso 47.
36
Fredagen den 9 Maj, e. m.
Ang. staf¬
ningssätt i
riksdags¬
trycket.
Omröstningen utvisade 87 ja mot 83 nej; och hade kammaren
alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med ja-propositionens in¬
nehåll.
§ 5.
Till bordläggning anmäldes sammansatta stats- och lagutskot¬
tets utlåtande n:o 6, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående statens öfvertagande af byggandet af
de allmänna vägarne inom riket.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 9,54 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Stockholm 1902. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.