RIKSDAGENS PROTOKOLL
1902. Andra Kammaren. N:o 41.
Lördagen den 3 maj.
Kl. 11 f. m.
§ I-
Justerades de vid kammarens sammanträde den 26 nästlidne
april förda protokoll.
§ 2.
Föredrogs, men blef åter bordlagdt Andra Kammarens fjerde
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 34.
§ 3.
Konstitutionsutskottets memorial n:o 5, i anledning af kam-
rarnes skiljaktiga beslut vid behandling af utskottets utlåtande
n:o 3 i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen, föredrogs här¬
uppå; och lemnades dervid ordet till
Herr Dar in, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Då
det möjligen för dem af kammarens ledamöter, som icke haft an¬
ledningen att egna särskild uppmärksamhet åt ifrågavarande
ärende, icke genast framstår hvad som är innebörden af konsti¬
tutionsutskottets föreliggande memorial, skall jag i få ord an¬
gifva den.
Konstitutionsutskottet hade inkommit till kamrarne med för¬
slag till ändrad lydelse af 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen i
vissa delar. Utskottet hade framlagt förslag till ändring af ett
stycke af nämnda förordning på sådant sätt, att dels en tillsats
till stycket skulle göras beträffande handlingar, som angå å an¬
stalter för sinnessjuka, lasarett eller andra sjukvårdsinrättningar
intagna, dels ock att vissa delar af samma stycke skulle utgå och
öfverflyttas att utgöra ett särskildt stycke. Den senare delen
angick utdrag ur straffregistret. Nu inträffade, att Andra Kam-
Andra Kammarens Prof. 1908. N:o 41. 1
N:o 41.
2
Lördagen den 3 Maj.
Ang. anslagen
till pensions-
och indrag¬
nings st åter na.
maren förkastade förslaget i förra delen ock antog det i den
andra. Följden häraf skulle blifva, att, då vid nästkommande
riksdag den af båda kamrarne antagna delen af ifrågavarande
stycke förekommer till slutlig behandling, samtidigt föreligger i
oförändrad form den förra delen af samma stycke, så att be¬
stämmelsen rörande straffregistret kommer att innehållas i två
stycken af samma moment. Då detta naturligtvis icke varit
kammarens afsigt, har konstitutionsutskottet föranlåtits att in¬
komma med föreliggande memorial, som följaktligen endast gäller
en redaktionsfråga. Genom antagande af aet förslag till lydelse
af ifrågavarande styckes förra del, som konstitutionsutskottet här
framlagt, blir saken ordnad på det sätt, som Riksdagen afsett.
Jag hemställer derför, herr talman, om bifall till konstitu¬
tionsutskottets förslag.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 4.
Till afgörande förelåg statsutskottets utlåtande n:o 11, an¬
gående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde hufvud-
titel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
Punkterna l:o)—3:o).
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 4:o).
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 41 hade, fri¬
herre F. C. K. Barnekow hemstält, att Riksdagen behagade be¬
sluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, aet Kongl. Maj:t
täcktes för Riksdagen framlägga förslag om, under hvilka vilkor
och till hvilket belopp föreståndarne för folkhögskolorna i riket
kunde erhålla pension af staten.
Utskottet hemstälde emellertid, att friherre Barnekows ifråga¬
varande motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd för¬
anleda.
Vid punkten hade fogats reservation af herr Månsson.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lemnades på be¬
gäran ordet till:
Friherre Barnekow. som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Jag skall först be att få till statsutskottet frambära mitt hjert-
liga tack för det erkännande, som statsutskottet gifvit den verk¬
samhet, som folkhögskolorna åvägabragt inom landet. Jag vill
göra kammaren uppmärksam på, att när dessa skolor för åt¬
skilliga år tillbaka började, var det många, som voro mot dem.
Lördagen den 3 Maj.
3
N:o 41.
Man ansåg, att de icke skulle vara lämpliga, att de skulle alstra Ang. anslagen
högfärd och halfbildning in. m. Då jag tillhör styrelsen för en tlUPfnswns-
af rikets äldsta folkhögskolor, är det gifvet, att det för mig skall åingutateräa.
vara mycket tillfredsställande, att dessa skolor få ett sådant (Forts.)
vitsord, då utskottet säger: »Utskottet erkänner visserligen till
fullo det gagnerika arbete i folkupplysningens tjenst, som utöfvas
vid folkhögskolorna».
Jag är tacksam för detta yttrande af statsutskottet. Och det
kan väl hända, att det finnes en och annan röst i landet, som
ännu upphäfver sig mot dessa skolor, men i allmänhet tror jag,
att de vunnit mycket stort förtroende.
Men sedan utskottet lemnat dessa skolor ett sådant vitsord,
kommer ett »men». Det heter nemligen: »men kan icke finna
dessa skolors nuvarande ställning vara sådan, att pension bör
genom statens medverkan beredas föreståndarne».
Ja, mina herrar, äfven häri kan jag instämma. Men just
derför, att man icke kan för närvarande bevilja pension, just der¬
för har jag begärt den ifrågavarande skrifvelsen. Hade det varit
alldeles klart, att dessa skolor voro så organiserade, att föreståndarne
kunde erhålla pension, då hade det icke behöfts någon skrifvelse
i detta ärende. Men liksom statsutskottet är jag örvertygad om,
att skall någon pension tilldelas dessa föreståndare, böra skolorna
i viss mån omorganiseras. Men då jag vågar hoppas och tro, att
åtminstone denna kammare hyser samma åsigt som utskottet,
nemligen att dessa skolor äro till så stort gagn för landet, och
då här säkerligen sitter mången, som genomgått en sådan skola,
så hemställer jag, då man icke kan för närvarande, men möjligen
i framtiden bevilja den föreslagna pensionsrätten, om icke kam¬
maren då kan vara med om en sådan skrifvelse.
Dessa skolor hafva nu fortgått så länge, att vid två af de
äldsta af dem lärarne snart hafva helt och hållet slitit ut sig i
dessa skolors tjenst. Frågan är nu, om de skola utan vidare bort¬
visas från sina platser, derför att de i följd af sitt sträfsamma ar¬
bete snart äro oförmögna att längre kunna sköta dem, eller om
de skola få något understöd, som kan betrygga deras ålderdom.
Hvem skall i så fall gifva detta understöd? Knappast tror jag
landstingen göra det, och de enskilda personer, som till stor de!
bidraga till dessa skolors underhåll, kunna svårligen göra det.
Hvad blir då följden? Då det blir bekant i landet, att dessa
lärare, när de icke längre kunna sköta sina tjenster, blifva bort¬
visade utan pension, då blir det större svårighet att för framtiden
få dugliga lärare till dessa skolor. Och när man erkänner, att
dessa skolor varit så gagnande, bör man tillse, att lärarne blifva
dugliga, så mycket mera som jag är förvissad om att det finnes
få skolor i landet, hvars anseende är så beroende af lärarens
duglighet som just dessa. Mina herrar! Finnes det inom denna
kammare den uppfattning, att man framdeles bör bereda dem nå¬
gon pension, så är det äfven nödvändigt att verkställa eu utred¬
ning, under hvilka vilkor en sådan pension må åtnjutas.
N:o 41.
4
Lördagen den 3 Maj.
Ang. anslagen
till pensions-
och indrag¬
ning 8 st åter no,.
(Forts.)
Då jag är förvissad om att inom denna kammare finnas sym¬
patier för ifrågavarande lärare, så vågar jag, herr talman, oaktadt
ett så godt som enhälligt statsutskott afstyrkt motionen, att yrka
bifall till densamma.
Häruti instämde herrar Pantzarhielm, Trolle, Trapp, Ernst
Carlson, Spangenberg, Liljeholm, Thylander, Berg i Göteborg, Guld-
brandsson, Olofsson i Avik, Johansson i Öija, Nordin i lättna,
Lind, grefve Hamilton och Heimer.
Herr Andersson i Helgesta: Herr talman! Mina herrar! Jag
har begärt ordet för att instämma i den föregående talarens yttrande.
Det har väckt min förvåning, att icke statsutskottet kommit
till ett annat slut, än det gjort. För min del anser jag, att dessa
lärare, som verka vid folkhögskolorna och der arbeta och slita ut
sig, äro lika förtjenta af att erhålla pension som lärare vid elemen¬
tarläroverken. Dessutom förhåller det sig så, att, om vi skola er-
håHa skickliga folkhögskolelärare, vi måste söka bereda dem någon
trygghet för ålderdomen, ty eljest gå de mest begåfvade till ele¬
mentarläroverken, och de sämre stanna vid folkhögskolorna, der de
icke hafva något hopp om att få något understöd på ålderdomen.
Jag tror, att vi litet hvar måste erkänna, att folkhögskolorna äro
af mycket stor betydelse för vårt land. Vi hafva visserligen goda
och skickliga folkskolelärare, men när våra söner och döttrar blifva
äldre och mera utvecklade, så behöfva de en repetitionskurs för att
fullständiga sina kunskaper och äfven uppväcka hos dem lusten
till sjelfstudium. För öfrigt hafva vi sjelistyrelse inom våra kom¬
muner, och derför är det nödvändigt, att våra söner få kunskap i
kommunalförfattningar, och äfven i politiskt hänseende behöfva
våra ynglingar kunskap om statsförfattningarna o. s. v.
Då jag således tror, att dessa folkhögskolor äro oumbärliga,
förefaller det mig underligt, att icke utskottet funnit skäl att till¬
styrka en pension åt dem, som undervisa vid dessa skolor. Dess¬
utom bero dessa skolor helt och hållet derpå, att de erhålla skick¬
liga lärare. Få de icke sådana, äro skolorna förfelade. I den ort,
jag tillhör, hafva vi i sanning orsak att vara belåtna, ty vi hafva
en utomordentligt skicklig lärare. Oaktadt han varit erbjuden en
lärarebefattning med mycket högre lön och med rätt till pension,
har han, som är synnerligen intresserad för denna folkhögskola,
försakat detta erbjudande för att fylla sitt kall i den skola, hvarest
han verkat i ungdomens tjenst.
Jag är ej särdeles trakterad af pensioner, men skall man till¬
erkänna några rätt till pension, så anser jag, att lärarne vid folk¬
högskolorna böra vara lika förtjenta af att erhålla pensioner som
någon annan.
Jag anhåller att få yrka bifall till friherre Barnekows motion.
I detta yttrande instämde herrar Jansson i Edsbäcken och
Åkerlind.
Lördagen den 3 Maj.
5
N:o 41.
Herr Hammarlund: Herr talman! Jag skulle visserligen Ang. anslagen
kunnat inskränka mig till att instämma med den förste ärade tig kp^^s’
talaren, men jag skall dock anhålla att få göra ett litet tillägg, nings stat ernå.
Det torde enligt min uppfattning endast var en tidsfråga, när < Korta.)
den stund kommer, att staten måste på ett eller annat sätt med¬
verka för att betrygga de ifrågavarande lärarnes ålderdom, men
när den frågan på allvar kommer före till utredning, tror jag, att
utredningen bör omfatta icke endast föreståndarne för folkhög¬
skolorna, på sätt motionären ifrågasatt, utan äfven hela den ordi¬
narie lärarepersonalen derstädes. Det finnes nemligen, förutom
föreståndarne, åtskilliga der fast anstälda lärare, som egna så godt
som hela sin tid och hela sitt lif åt arbete i dessa skolors tjenst,
och det synes mig vara rättvist, att, när en utredning sker, den¬
samma omfattar ej blott föreståndarne för dessa skolor, utan äfven
den öfriga, mera tast anstälda lärarepersonalen.
Det är endast detta jag velat framhålla, då det är att antaga,
att denna fråga snart återkommer till Riksdagens behandling.
Herr Pehrson i Törneryd: Herr grefve och talman! Denna
fråga lärer väl, likasom så många andra, kunna betraktas från
mera än en synpunkt.
Den siste ärade talaren, herr Hammarlund, erinrade nyss om
en omständighet, vid hvilken man bör lägga mycken vigt, nem¬
ligen huruvida denna fråga är fristående eller om den står i direkt
samband med andra nya pensionskraf.
Det är nu i dag fråga om att åvägabringa en utredning,
åsyftande, att föreståndarne för folkhögskolorna må erhålla pension
af staten. En annan gång denna fråga möjligen föreligger till
Riksdagens behandling kan det gälla, såsom äfven herr Hammar¬
lund yttrade, icke endast dessa föreståndare, utan äfven den öfriga
personalen vid dessa folkhögskolor, hvaribland i synnerhet andre-
lärarne torde hafva lika stor rätt att efter många års ordentlig
och pligttrogen tjenstgöring fordra pension af staten som trots
föreståndarne.
Yi hafva derför vid detta tillfälle att erinra oss icke allenast
hvad det för ögonblicket gäller, utan också de konsekvenser, som
detta beslut otvifvelaktigt komme att föra med sig, derest kam¬
maren nu lemnar sitt bifall till motionärens förslag. Härmed har
jag ingalunda velat säga, att föreståndarne för folkhögskolorna i
landet icke skulle kunna på annat sätt än genom statens mellan¬
komst tillerkännas någon pension. Men jag vill allvarligt sätta i
fråga, om det icke vore ändamålsenligare och bättre, att de af
dessa lärare, som länge och väl tjenstgjort, beredas pension på det
sätt, att landstingen lemna dem sådan.
Här åberopar man sig på att folkhögskolorna hafva stats¬
understöd för utöfvande af sin verksamhet. Ja, skulle Riksdagen
lemna statspension till alla de tjensteman, som hafva sin verk¬
samhet förlagd till dessa institutioner, hvilkas verksamhet be-
drifves med hjelp af statsunderstöd, då är det, mina herrar, en
Nso 41.
6
Lördagen den 3 Maj.
Ang. anslagen
till penstons-
och indrag-
ningsstaterna.
(Forts.)
lång rad, som kommer att följa på detta. Den frågan befinner sig
för närvarande i ett så sväfvande skick, att jag tror, att man
fattar ett förhastadt beslut, om man nu lemnar någonting på hand
åt en sådan tanke.
Ännu en gång vill jag betona för kammaren detta, att, om och
när det skall beredas pension till föreståndare och lärare vid folk¬
högskolorna i riket, det väl torde kunna i första rummet sättas i
fråga, om det icke är vederbörande landsting, som der borde träda
emellan, så mycket hellre som landstingen utöfva eu stor kontroll
öfver dessa folkhögskolor i anledning af de bidrag, som lands¬
tingen lemna till desamma.
Herr Folke Andersson nämnde, att det är hårdt, att man icke
vill vara med om att bereda pension till skickliga folkhögskole-
föreståndare. Ingen önskar något högre, än att det alltid skall
vara skickliga och förtjenstfulla män, fullt vuxna den maktpå¬
liggande uppgiften, som hafva att uppfostra dessa elever till goda
medborgare i samhället. Men just derför, att det är så vigtigt,
att folkhögskolelärarne äro så qval ificerade, att de väl fylla en
sådan uppgift, bör man tänka på att icke försätta dem i sådan
ställning, att det skulle vara ömhet och konsideration, som skulle
göra, att man icke afskedar den folkhögskolelärare, som till äfven-
tyrs icke uppfyller dessa qvalifikationer, utan som man likväl
skulle låta sitta der, derför att man tyckte det vore hårdt att af¬
skeda honom, då han icke finge någon pension med en tidigare af¬
gång.
Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets förslag.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Utskottet har
visserligen varit enigt derom, att ett skrifvelseförslag i den nu
förevarande frågan skulle röna stora sympatier särskildt inom denna
kammare. Derför att staten lemnar understöd till en hel del an¬
stalter, i hvilkas verksamhet den ekonomiska frågan spelar en viss
roll, är det icke sagdt, att personer, som äro i en dylik anstalts
tjenst, skola åtnjuta pension af staten.
Om man närmare undersöker, huru det förhåller sig med folk¬
högskolorna i riket, skall man finna, att dessa hvila på en så löslig
grund, att det på grund deraf icke är möjligt för Riksdagen att
vara med om en skrifvelse till Kongl. Maj:t i syfte att förestån-
darne och lärarne vid folkhögskolorna måtte beredas pension af
staten. För att visa, huru löslig organisationen af folkhögskolorna
i sjelfva verket är, ber jag att få åberopa Kongl. Maj:ts senaste
kungörelse angående anslag till understöd åt folkhögskolor. I
denna kungörelse, utkommen år 1900, stadgas, att statsunderstöd
finge utgå »till folkhögskola, som påginge minst tjugu veckor
under vilkor, att landsting, kommuner eller enskilde, hvar för
sig eller gemensamt, till vederbörande skola eller kurs lemnade
bidrag, hvilka, inberäknadt skolafgifter, sammanlagdt uppginge till
minst enahanda belopp som statsbidraget, samt att berättelse öfver
Lördagen den 3 Maj.
7
>':o 41.
skolans eller kursens verksamhet årligen af skolstyrelsen ingåfves
såväl till Oss» — Kongl. Maj:t — »som till vederbörande landsting.»
Der stadgas således endast vilkoren för att folkhögskola skall
kunna erhålla statsbidrag, men det finnes ingenting nämndt om
huru undervisningen vid dylik skola skall bedrifvas. Och om
dessa, som skola lemna till skolan ett lika stort bidrag som stats¬
anslaget, skulle underlåta att lemna detta bidrag, upphör ju skolan
helt och hållet, ty detta, att vederbörande landsting, kommuner
eller enskilde lemna understöd åt skolan, är den enda garanti,
som finnes för skolans bestånd. Jag kan derför icke annat än för¬
våna mig öfver att man kan begära pensioner för föreståndare,
som arbeta vid folkhögskolorna, då dessa skolor icke hafva fastare
grund, än hvad jag nu påpekat.
Om vi se efter, huru aet ställer sig med lönevilkoren för före-
ståndarne och lärarne vid folkhögskolorna, finna vi, att det icke
är stadgadt någonting alls i den vägen, utan föreståndarnes och
.lärarnes löner bestämmas helt och hållet af den styrelse eller
direktion, som har skolan om hand. Derför kan det inträffa, att
en föreståndare har en lön å 1,200 kronor, medan åter lönen för
en annan föreståndare kan uppgå till 5,050 kronor. Tro då herrarne,
att man kan komma fram med ett pensionsförslag lika för alla.
då lönerna äro så olika. Men den, som har mindre lön, kan väl
arbeta lika val och gagneligt på sin plats som den, hvilken har
en större lön, och icke skall man väl derför bestämma pensionerna
efter lönernas storlek, utan efter de förhållanden, under hvilka
vederbörande arbeta, och de arbeta ju för en och samma sak, oaktadt
deras löner äro olika.
Nu har man sagt, att det här endast är fråga om beredande
af pension åt föreståndarn e och att det icke alls är fråga om
lärarne. Jag vill då för min del säga, att om en skola skötes väl,
beror detta lika mycket på lärarne, som föreståndaren har under
sig, som på föreståndaren sjelf. Och detta är för mig en ytter¬
ligare anledning att anhålla, att kammaren, oaktadt denna fråga
är af mycket ömtålig natur, måtte för denna gång instämma i
det slut, hvartill utskottet kommit.
Jag vill i detta sammanhang erinra om förhållandena inom
en annan kår af lärare i vårt land, nemligen lärarne vid döfstum-
skolorna. Dessa skolors verksamhet är obligatorisk, och styrel¬
serna för skoldistrikten äro derför tvungna att ha det erforderliga
antalet lärare vid dessa skolor. Men dessa döfstumlärare, som äro
antagna på stat, hafva ännu icke kommit i åtnjutande af pensions-
rätt; förslag derom torde väl dock vara att vänta. Jag anser för
min del, att vi först böra afvakta detta förslag om pensionering
af lärarne vid döfstumskolorna, der undervisningen är obligatorisk,
innan vi skrifva till Kongl. Maj:t och begära en utredning om
lämpligaste sättet att pensionera föreståndarne och lärarne vid
folkhögskolorna, hvilka — som jag förut påpekat — hvila på
mycket läslig grund.
Ang. anslagen
till pensions-
och indrag¬
ning sstaterna.
(Forts.)
N:o 41.
8
Lördagen den 3 Maj.
Ang. anslagen På grund af hvad jag nu anfört ber jag att få yrka bifall
till pensions- till utskottets förslag.
och indrag- a
"'"(FortsT Hem von Schéele: Herr talman, mina herrar! Gerna ville
jag också understödja hvad friherre Barn ek ow föreslagit, derför
att jag anser det vara rätt; men jag kan icke annat än finna
hans motion mycket ofullständig. I detta afseende måste jag in¬
stämma med flere af de talare, som här yttrat sig. Då emellertid
frågan, äfven om den derför nu faller, nog lär komma tillbaka, må
det väl anses vara i sin ordning, att äfven vänner af motionens
innebörd hänvisa på den ofullständighet, som onekligen vidlåder
den föreliggande formen.
Den korta motionen inledes med följande sanna ord: »Inom
vårt land finnes eu klass af lärare, som kraftigt verkar för sprid¬
ning af kunskap och bildning bland vårt folk, och till upprätt¬
hållandet af undervisningen lemnar staten bidrag, men till följd
deraf, att dessa personer ej äro anstälda i statens tjenst, kunna
de ej, då de blifva gamla och oförmögna att fortsätta sitt an¬
strängande arbete, nu erhålla pension af staten, och ovisst är, om
de från annat håll kunna påräkna understöd.» Men detta träffar
ju ingalunda in på föreståndarne vid folkhögskolorna i riket
allena, utan lika mycket på öfriga lärare vid sagda skolor och
på föreståndare för andra likartade skolor. Då det förra redan
påvisats af en talare på stockholmsbänken, vill jag visa upp det
senare förhållandet. Det gifves t. ex. vid högre flickskolor i landet
föreståndarinnor, som, efter att hafva varit en längre tid i statens
tjenst anstälda, öfvertagit ledningen af någon enskild flickskola
med statsunderstöd. Då detta skett vid så pass framskriden
ålder, att inträde uti den ena eller andra förefintliga pensions-
inrättningen vida öfversteg en sådan persons ekonomiska bärkraft,
så står hon der på gamla dagar, försliten af en högst förtjenst¬
full verksamhet, utan alla existensmedel. Skolan kan icke, kom¬
mun och landsting vilja icke, åtminstone icke allena, pensionera
henne, emedan de finna det obilligt, att staten undandrager sig
att på ålderdomen försörja en person i proportion till det bidrag,
som den ansett sig böra lemna för hennes tjenst, så länge hon
förmådde att tjena. Den frågan torde i hvarje fäll behöfva ut¬
redas på ett vida mer omfattande sätt, än som i motionen skett.
Icke lära många af oss vilja vara med om det resonnement,
som utskottet gör gällande, då det liksom pekar på, att, om vi
bifölle motionärens förslag, detta skulle medföra farliga konse-
qvenser i förhållande till statskassan. Tv det är icke detta, som
är hufvudsaken, utan om det är rätt eller icke. I det enskilda
lifvets förhållanden gillar ingen, om arbetsgifvaren blott och bart
tänker efter, huru han skall kunna ordna för sig så billigt som
möjligt. Och hvad som gäller i det enskilda lifvet torde äfven
böra tillämpas af staten i dess förhållande icke blott tiU före¬
ståndarne vid folkhögskolorna, utan äfven till andra i liknande
ställning, namneligen de af mig omnämnda personerna.
Lördagen den 3 Maj.
9
>':o 41.
När man härmed sammanställer vissa analoga förhållanden Ang- anslagen
vid goss-skolorna och ser, hurusom framställning nu göres, att
vaktmästaren vid en af dessa skolor (högre allmänna läroverket i ning sstaterna.
Östersund) skall få pension af statsmedel — något, som väl af (Forts.)
statsutskottet tillstyrkes på grund af ett af nästföregående års
Riksdag fattadt beslut (rörande vaktmästare Johansson i Vesterås),
hvilket beslut jag gläder mig åt likasom åt den föreliggande
framställningen — vid en sådan sammanställning visar sig en ut¬
redning ännu mer behöflig, på det att staten må sättas i tillfälle
att iakttaga rättvisa härutinnan. Rättvisan tyckes mig lika mycket
fordra aktgifvande på den personliga kompetensen hos dem, hvilka
man tänker tilldela pension, som på den sakliga ställningen af
behof och dylikt.
Ur dessa exempelvis anförda och flere andra synpunkter före¬
faller det mig, herr talman, som om en betydligt vidsträcktare
utredning, än som af motionären gjorts gällande, härutinnan vore
af behofvet påkallad.
Herr Redelius: Då jag har äran att vara ordförande i sty¬
relsen för en sådan skola, som här är fråga om, har jag trott
mig böra yttra några ord.
Stämningen här tyckes vilja gå derhän, att kammaren skulle
vilja bifalla motionärens förslag, trots de anmärkningar, som fram-
stälts mot detsamma. Jag vågar dock icke för min del gå med
på detta förslag, huru gerna jag än ser, att lärarne vid våra
folkhögskolor blifva på bästa sätt tillgodosodda, och anledningen
till, att jag icke kan rösta för motionärens framställning, är den
osäkra ställning, som folkhögskolorna för närvarande hafva. En
dylik skola är ju endest en enskild anstalt, beroende, åtminstone
i det fall, som jag specielt känner, på ett tillfälligt beslut af ett
landsting; och detta kan, om det så vill, indraga sitt anslag, och
då äfventyras hela skolans bestånd. Så länge som man icke af-
S‘ort hufvudfrågan, eller om dessa skolor skola öfvergå till att
ifva statsinstitutioner med bestämda föreskrifter om lärarnes
kompetens, om deras tillsättning och deras aflöning m. m., så kan
det väl icke vara rimligt, synes det mig, att begära pension för
dessa lärare. Man bör väl äfven härvidlag gå i rätt ordning.
För öfrigt kan jag naturligtvis icke annat än, intresserad som
jag är för saken, glädja mig öfver de goda vitsord, som gifvits
sjelfva läroanstalterna och deras syfte.
Som frågan nu emellertid står, kan jag icke annat än instämma
med utskottet i dess hemställan om afslag å motionen.
Herr Månsson: Herr grefve och talman, mina herrar! Jag
har tillåtit mig att anteckna mig såsom reservant mot det beslut,
som statsutskottet här fattat. Jag har gjort detta icke så mycket
i den förhoppning att dermed gent emot ett i öfrigt enigt stats¬
utskott kunna åstadkomma en skrifvelse till Kongl. Maj:t i motio¬
nens syfte, äfven om jag funnit, att det i denna kammare finnes
N:o 41.
10
lördagen den 3 Maj.
Ang. anslagen sympatier för en sådan skrifvelae. Men jag har ansett dessa folk-
tiii pensions- högskolor vara af den allra största betydelse för vårt folk. Detta
mdra9- inges nog också af oss alla, särskildt af landsbygdsrepresentan-
(Forts) terna, och jag tror icke, att det ar någon, som i princip ar mot
saken. Men man har icke ansett sig kunna tillstyrka motionen
på grund af de svårigheter, som skulle uppstå genom ett sådant
förslags inverkningar på en del andra förhållanden.
Den här ifrågasatta utredningen åsyftar att få utrönt, i hvad
mån föreståndarne vid folkhögskolorna skulle kunna erhålla pen¬
sion. Det är tydligt, att, om dessa skolor skola få anseende och
om de skola komma att arbeta i rätt rigtning och vinna det
åsyftade ändamålet, det måste ställas stora anspråk på deras
föreståndare, på dem, som leda undervisningen, och på deras kom¬
petens. Men om man skall lyckas vinna och behålla kompetenta
lärare, måste man också skaffa dem en tryggad ställning under
ålderdomen, och detta medför naturligtvis kostnader. Den lön,
de erhålla, är dessutom icke så stor, att de kunna göra några be¬
sparingar, och detta är ännu ett skäl, hvarför man måste se till,
att dem beredes en ställning, som låter dem gå ålderdomen med
lugn till mötes. De hafva ofta visat sig vara så med hela sin
själ fästa vid sin verksamhet, att de icke kunnat slita sig der¬
ifrån. Och jag tror, att det skall blifva svårt för Riksdagen att
neka sådana personer — det är redan ett par föreståndare, som
skulle kunna komma i fråga — det stöd, som ligger i beviljande
af pension. Men nog vore det för dessa personer tryggare att
veta, att det icke komme att bero på en voteringssedel i Riks¬
dagen, om de skulle erhålla denna pension eller icke.
De anmärkningar, som här gjorts mot pensionering af folkhög-
skoleföreståndare på grund af bland annat deras olika löner, äro till
största delen sådana, som skulle komma att behandlas vid eu möjligen
blifvande utredning. Utredningen skulle just åsyfta att visa, i
hvad män och under hvilka vilkor en pensionering skulle kunua ske.
Det synes mig, att denna kammare icke borde lemna tillfället
obegagnadt att uttala sin sympati för ett förslag, som går ut på
att bereda en tryggad ställning för dessa män, som offrat hela
sitt lif för en så stor och god sak som folkhögskoleinstitutionen.
Herr talman, jag yrkar bifall till friherre Barnekows motion.
Herr Johanson i Valared instämde häruti.
Herr Petersson i Påboda: Herr talman, mina herrar! Jag
ber att allra först få säga, att jag tror mig vara fullt lika varm
vän till den svenska folkhögskolan som någon här i kammaren;
jag delar fullkomligt de sympatier, som här under diskussionen
uttalats för folkhögskolorna, och jag har sjelf sedan lång tid till¬
baka stått en dylik skola nära och gör det än i dag, och jag har
alltid velat i min ringa mån göra allt, för att lifsvilkoren för
dessa skolor må blifva så goda som möjligt. Men när jag vid
den förberedande behandlingen af denna fråga närmare tänkte på
Lördagen den 3 Maj.
11
>:o 41.
den föreliggande motionen, kunde jag icke komma till något annat Ang. anslagen
slut än det, som utskottet kommit till, nemligen ett afstyrkande ig^lp-^'r°ans.'
af motionen. Jag ber att få nämna några synpunkter, som der- nlngl^taterna.
vidlag synas mig vara beaktansvärda. (Forts.)
För det första har jag ej kunnat förbise den rent principiella
synpunkten, som ju här förut har blifvit vidrörd. Det är alldeles
klart, att om man skall gå med på ett bifall till motionen, kan
man icke stanna endast vid föreståndarne, utan den pensionering,
som der ifrågasattes, måste äfven omfatta de öfriga vid folkhög¬
skolorna fäst anställa lärarne. Men ett bifall till den nu före¬
liggande motionen skulle härförutom hafva en stor räckvidd, ty
det finnes en stor mängd anstalter och skolor, såsom enskilda
läroverk, både för manliga och för qviniiga elever, samskolor och
flera dylika, som åtnjuta statsunderstöd, och då skulle naturligt¬
vis äfven dessa anstalters och skolors lärare kunna hafva anspråk
på att få pension af staten.
Men det är äfven en annan synpunkt, som torde vara värd
att något litet beaktas, när det gäller att bedöma denna fråga.
Man kan nemligen säga, att af de statsunderstödda undervisnings¬
anstalterna intaga folkhögskolorna i viss mån en särställning,
och jag skulle vilja säga, att folkhögskolornas särmärke är just
friheten. Folkhögskolorna hafva vuxit upp och utvecklat sig under
frihetens tecken, frihet från examenstvång, frihet från lexplugg-
ning, frihet från regelbindande och normerande från statens sida.
Folkhögskolorna hafva varit och äro fortfarande för sin till¬
varo beroende af ortsbefolkningens sympati, förtroende och in¬
tresse. Jag tror, mina herrar, att om man skulle gå med på en
sådan statspensionering som den, för hvilken motionären här ut¬
talat sig, kunde det måhända hafva till följd, att man mera skadar
än gagnar folkhögskolesaken och folkhögskolorna, just derför att
man då långt mer än förut komme att regelbinda, normera och
ställa upp vilkor för dessa skolors verksamhet, hvilket kanske
skulle hämma just deras utveckling och frihet.
Den förste talaren, motionären, sade, att han insåg, att en
omorganisation af folkhögskolorna vore nödvändig för den hän¬
delse, att den af honom föreslagna statspensioneringen skulle
komma till stånd. Mina herrar, det är just denna omorganisation,
denna skärpta kontroll och detta normerande från statens sida,
som jag är rädd för, ty det kan hända, att man dermed snarare
gifver den svenska folkhögskolan ett banesår, än hjelper henne
fram och ställer henne på bättre fotter.
Det har här talats om flickskolorna och andra skolor, som i
viss mån stå i iembredd med folkhögskolorna. För lärarinnorna
vid de högre flickskolorna finnes nu en pensionsförening, till hvil¬
ken inbetalas pensionsafgifter af lärarinnorna sjelfva, hvarjemte
bidrag till föreningens pensionskassa lemnas dels af vederbörande
skolstyrelser, dels äfven, om också till en mindre del, af staten.
Således hafva dessa lärarinnor pension, men i enlighet med det
system, som man på senare tid allt mer och mer slagit in på med
N:o 41.
12
Lördagen den 3 Maj.
Any. anslå*:en afseende å pensionering, nemligen att hvar och en skall sjelf bi-
tni pensions- (iraga till sm pension. Jag har nyligen hört uppgifvas, att det
ninSsstaterna.nu är ifrågasatt, att denna pensionsförening skulle få en mera ut-
(Forts) sträckt omfattning, så att äfven föreståndare och lärare vid de
enskilda läroverken och vid samskolorna skulle kunna inrymmas i
föreningen. Jag tror för min del, att detta kan vara en väg
äfven för de svenska folkhögskolelärarne att bereda sig framtida
pension. Om så sker, är jag för min del mycket villig att gå
med på att äfven staten lemnar ett bidrag till pensionering af
dessa lärare, men jag kan icke godkänna ett förslag om att deras
pensioner skola utgå uteslutande af statsmedel.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Ernst Carlson: Hen föregående talaren har med rätta
framhållit, att den svenska folkhögskolan utvecklat sig under fri¬
hetens tecken; detta har varit hennes styrka, och jag hoppas det
skall så förblifva. Men fråga är, om det just ökat hennes styrka,
att hon måst utveckla sig under frihet från pension för sina lärare.
Sedan folkhögskolan nu verkat under en hel mansålder — vi skola
komma i håg, att den första svenska folkhögskolan öppnades å
Hvilan år 1868 — kan hon lätt börja mattas i sin verksamhet,
derest omsorgen om hennes lärarekrafter icke vinner tillbörligt
understöd frän statens sida. Staten har väl gifvit frikostiga bi¬
drag till skolorna och till stipendier åt deras mindre bemedlade
elever; men hittills har ingenting blifvit åtgjordt för lärarne.
Jag tror dock, att om man för framtiden vill tillförsäkra åt folk¬
högskolorna en god, fullt kompetent och driftig lärarekår, så blir
det nödvändigt att söka bereda föreståndarne, när de blifvit ut¬
slitna i skolans tjenst, någon trygghet på deras ålderdom.
Statsutskottets ärade vice ordförande har nyss med allt skäl
framhållit, att när det gäller tionde hufvudtiteln, måste man för¬
tära varsamt. Häri instämmer jag till fullo, och vi böra noga se
till, att icke utgifterna för pensionsväsendet växa oss öfver huf-
vudet. Men, herr talman, jag hemställer ändå, huruvida icke
den föreliggande frågan å ena sidan är så begränsad och å den
andra så behjertansvärd, att man kunde väga sig på densamma.
Frågan är begränsad, sade jag, ty det gäller ju endast ett trettio¬
tal skolor och väsentligen endast dessas föreståndare. Det är nem¬
ligen på den ledande kraften, som här allting hänger. De öfriga
lärarne — möjligen med undantag af den s. k. »andre läraren» —
ombytas ofta, öfvergå till andra yrken och spela icke alls samma
roll som föreståndaren. Frågan är ock i hög grad behjertansvärd,
derför att en folkhögskoleföreståndare, som egnat hela sitt lif åt
verksamheten vid skolan, alls icke, såsom herrarne nog torde veta,
lärer komma i tillfälle att sjelf samla något för sin ålders dagar.
Nyss nämnde talare yttrade äfven, att man borde se till, om
icke landstingen kunde befinnas villiga att här medverka. Detta
menar jag just är en af de frågor, som böra utredas. Jag anser
nemligen, att statsutskottet har alldeles rätt deruti, att frågan
Lördagen den 3 Maj
13
X:o 41.
för närvarande icke föreligger i det skick, att Riksdagen skulle anslagen
kunna rörande den ifrågasatta pensioneringen något bestämdt åtgöra. m Pensions-
Hade förslaget gått ut på detta, så skulle lag icke kunnat bi- och
tråda detsamma. Men då det endast gäller en utredning, huru- "
vida och under hvilka vilkor det skulle vara möjligt att bereda
folkhögskoleföreståndarne ett bidrag på deras ålderdom, tror jag
icke, att vi böra alldeles afböja en sådan framställning.
Det fins åtskilliga sätt, hvarpå man kan tänka sig frågan om
pension åt folkhögskoleföreståndarne ordnad. Man kunde genom
bidrag af staten och vederbörande skolstyrelser bereda dem till¬
fälle att. vinna inträde i någon pensionskassa, hvarvid de genom
egna åt gitter si elfva äfven borde något bidraga till sin pensione¬
ring. Föreståndarnes ställning är väl lös, säger man: men natur¬
ligtvis är det icke meningen, att en föreståndare skulle erhålla
pension förr än efter 25 eller 30 års anställning, denna må nu
ursprunglignn ha lydt på längre eller kortare tid eller fullgjorts
vid en eller flera skolor. Man skulle ock, såsom nämndt, kunna
tänka sig, att pensioneringen blefve fördelad mellan vederbörande
landsting och staten, så att de gåfve halfva pensionen hvar.
Jag tror, att denna fråga är af den art, att den småningom
oemotståndligt skall tränga sig fram, sedan folkhögskolorna nu
kämpat sig igenom den första vårbrytningstiden och rörelsens vete¬
raner snart måhända börja troppa af. Det kommer derefter en
annan och svårare tid, då entusiasmen kanske icke alltid är så stark
och då man måste se till, att staten stöder verket, på det skolorna
fortfarande må kunna verka i sund och fosterländsk anda.
Det kan, herr talman, hända, att kammaren denna gång icke
anser sig kunna bifalla motionen, som nog är väl knapphändig.
Men jag vill i alla fall hoppas, att frågan icke dermed skall anses
fallen, utan fastmer snart återkomma i sådant skick, att den kan
vinna Riksdagens bifall. Jag har emellertid velat gifva till känna
mina lifliga sympatier för hufvudsyftet i friherre Bamekows yr¬
kande.
Häruti instämde herrar Persson i Arboga, Eloivson och Götli-
berg.
Herr Larsson i Mörtlösa: Den ärade talaren på gotlands-
bänken stälde i utsigt stora kraf på statskassan. Han uppräk¬
nade en hel mängd personer vid enskilda institutioner, om hvilka
kunde ifrågasättas, att de borde blifva delaktiga af pension. Han
nämnde bland andra lärarne och lärarinnorna vid våra flickskolor
m. fl. Har man emellertid en gång börjat tillämpa en sådan
princip, så tror jag icke, att man kan stanna ens der. Det finnes
rätt många andra institutioner, som hafva statsbidrag och derför
också kunde komma i fråga, om denna princip skulle blifva gäl¬
lande. Vi hafva t. ex. svenska mosskulturftSreningen, utsädes-
föreningen, landtbruksskolorna o. s. v., hvilka institutioner nu åt¬
njuta statsbidrag. Skulle möjligen äfven tjenstemännen vid dessa
S:o 41.
14
Lördagen den 3 Maj.
Ang. anslagen institutioner pensioneras? Jag tror, att om man hyllar en sådan
till pensions- princip, råkar man in på så vidtomfattande förslag, att man måste
och in*»?- rygga tillbaka för desamma.
"”Tf t V Under sådana förhållanden ber jag, herr talman, att få yrka
016 bifall till utskottets hemställan.
Herr Pehrson i Törneryd: Det myckna understöd, som fri¬
herre Barnekows motion har fått, synes mig mycket svårt att
förstå. En sak är att hysa ett varmt intresse för ålderdomspen-
sionering af föreståndarne för landets folkhögskolor, men en annan
sak är frågan om det sätt, på hvilket en sådan pensionering kunde
beredas. Friherre Barnekow har i sin motion sagt, att han begär,
att Kongl. Haj:t ville låta utreda, om och under hvilka vilkor
samt till hvilket belopp föreståndarne för folkhögskolorna i riket
kunde erhålla pension af staten. Ja, det är ju så lätt för Riks¬
dagen att skicka en fråga ifrån sig och bedja Kongl. Maj:t att
låta utreda allt möjligt. Jag tycker emellertid, att man såsom
förslagsställare är skyldig att sjelf angifva några närmare syn¬
punkter. Hvad friherre Barnekow såsom motiv för sin framställ¬
ning har anfört inskränker sig nemligen till följande: »Ifråga¬
varande klass af lärare verka kraftigt för spridning af kunskap
och bildning bland vårt folk». Detta är motiveringen i friherre
Barnekows motion, och det är på denna motivering, som herrarne
vilja understödja motionen. Hur många andra fall, med detta
analoga, finnas icke i vårt land, hvilka otvifvelaktigt, såsom under
diskussionen framhållits, skulle följa efter med begäran om stats¬
pension.
Konseqvensen skulle fordra, att i hvarje sådant fall staten
ansåges böra träda emellan lika väl som i fråga om den nu före¬
slagna pensioneringen.
I hvarje händelse förefaller det mig, som om vi många gånger,
när vi behandla skrifvelseförslag, göra det på sådant sätt, att, när
vi närmare tänka efter, vi icke kunna förklara, hvarför vi varit
så beredvilliga att besluta skrifvelse. Jag hemställer till herrarne,
huruvida vi icke ofta hafva gjort den erfarenheten, att, när Riks¬
dagen, efter att hafva skrifvit till Kongl. Haj:t, derefter fått svar
på sin skrifvelse, Riksdagen känt sig försatt i en rätt generad
ställning. Så blefve nog förhållandet med den föreliggande frågan,
om en skrifvelse nu beslutades.
Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen framstält proposi¬
tioner å de under öfverläggningen gjorda yrkandena, blef utskot¬
tets hemställan af kammaren bifallen.
Punkten 5:o).
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Lördagen den 3 Maj.
15
i\:o 41.
Punkten 6:o).
Uti en till Riksdagen den 21 februari innevarande år allåten
Sedition n:o 45 hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att
gifva, att skollärarinnan vid länsfängelset i Stockholm Chri¬
stina Charlotta Lindholm måtte få å allmänna indragningsstaten
uppföras med rätt för henne att å sagda stat från och med år
1903 under sin återstående lifstid uppbära en årlig pension af
femhundra kronor.
I sammanhang med _ denna framställning hade utskottet till
behandling förehaft en inom Andra Kammaren af herr E. Ham¬
marlund väckt motion, n:o 171, hvaruti motionären föreslagit, att
skollärarinnan vid^ länsfängelset i Stockholm Christina Charlotta
Lindholm måtte få å allmänna indragningsstaten uppföras med
rätt för henne att å sagda stat från och med den 1 april 1902
under sin återstående lifstid uppbära en årlig pension af 800
kronor.
Utskottet hemstälde, att Riksdagen måtte, med anledning af
Kongl. Maj:ts förevarande framställning och utan afseende å herr
Hammarlunds omförmälda motion, medgifva, att skollärarinnan vid
länsfängelset i Stockholm Christina Charlotta Lindholm finge å
allmänna indragningsstaten uppföras med rätt för henne att å
sagda stat från och med den 1 april 1902 under sin återstående
lifstid uppbära en årlig pension af femhundra kronor.
I fråga härom anförde:
Herr Hammarlund: Herr talman! Först och främst skall
jag anmärka, att det antagligen föreligger ett skri!- eller tryck¬
fel i den nu upplästa klämmen. Der står nemligen: »utan afse¬
ende å herr Hammarlunds omförmälda motion». Statsutskottet
har emellertid i sjelfva verket tagit någon hänsyn till min motion.
Kongl. Maj:t hade föreslagit, att den omförmälda lärarinnan skulle
få pension från och med den 1 januari 1903, under det att jag
ansett, att det vore rigtigare, att hon erhölle pension från den
dag hon lemnade sin tjenst och afträdde lönen, eller från den 1
april 1902. Härvidlag har statsutskottet instämt uti det af mo¬
tionären framstälda yrkandet.
Jag skulle naturligtvis lifligt önskat, att utskottet äfven i
det vigtigare hänseendet, nemligen i fråga om pensionsbeloppet,
hade kunnat instämma med mitt i motionen gjorda yrkande.
Mina herrar! Här föreligger ett särdeles ömmande förhål¬
lande. Det gäller en lärarinna, som i 26 år varit anstäld i fång¬
vårdens tjenst. Dessförinnan hade hon i 14 år tjenstgjort vid
folkskola, alltså sammanlagdt 40 års tjenst som lärarinna. Från
sin tjenstgöring vid folkskolan hade lärarinnan i fråga intyg derom,
att hon med särdeles grundliga kunskaper förenade framstående
undervisningsgåfvor och derjemte visat synnerlig förmåga att upp¬
fostra och förädlande inverka på de barn, tillhörande folkskolans
Ang. anslagen
till pensions-
och indrag¬
ning sstaterna,
(Forts.)
X:o 41.
16
Lönlagen den 3 Maj.
Ang. anslagen högsta klasser, hvilka varit åt hennes ledning anförtrodda. Det
till pensions- var pe]t säkert den omständigheten, att lärarinnan i fråga hade
och indrag- degga vardefulla egenskaper, som gjorde, att dåvarande chefen för
fp t \ fångvårdsstyrelsen år 1875 erbjöd henne en plats vid fångvården.
°r S' Hon betraktade detta som en kallelse från försynen och mottog
befattningen utan att tänka på sin egen ekonomiska framtid.
Nu har hon, som sagdt, tjenstgjort der i 26 år. På grund af
hög ålder och sjuklighet har hon emellertid frånträdt platsen den
1 april detta år.
Fångvårdsstyrelsen, som föreslagit en pension af endast 500
kr., motiverar denna dermed, att en vaktqvinna förut af Riks¬
dagen tillerkänts en pension till motsvarande belopp. Men härvid
är att märka, att lärarinnan i fråga haft en lön af 1,200 kr.,
under det att vaktqvinnan endast hade en lön af 750 kr. Skulle
lärarinnan Lindholm få pension efter samma grunder som denna
vaktqvinna, skulle hennes pension utgöra 2/3 af 1,200 kr. och
alltså komma att uppgå till 800 kr.
Man kan ju väl förstå, att, när fångvårdsstyrelsen föreslår
ett visst belopp, Kongl. Maj:t skall hafva svårt att häri gorå
ändring, och jag kan äfven första, att statsutskottet ansett sig
böra helt enkelt förorda hvad alla myndigheterna tillstyrkt. Men
fångvårdsstyrelsen har förbisett mycket vigtiga omständigheter.
Kammaren kan nu vid frågans afgörande taga hänsyn till dessa
af fångvårdsstyrelsen obeaktade förhållanden.
Om lärarinnan Lindholm stannat qvar vid Stockholms folk¬
skolor i stället för att öfvergå i fångvårdens tjenst, skulle hon i
händelse af sjukdom fått af sin lön behålla 1,500 kr. och vid in¬
trädd pensionsålder erhållit 750 kr. från staten och 150 kr. från
kommunen eller tillhopa en pension af 900 kr. Men den omstän¬
digheten, att lärarinnan i fråga, med åsidosättande af sina egna
ekonomiska intressen, af ren menniskokärlek egnat sig åt den
svårare uppgiften att söka upplysa och förbättra de beklagans¬
värda qvinnor, som på grund af något felsteg hamnat i fängelset,
bör väl icke motivera, att hon nu på ålderdomens dagar skall
sättas i en betydligt ofördelaktigare ställning, än om hon stannat
qvar i folkskolans tjenst i hufvudstaden, ja, till och med en betyd¬
ligt sämre ställning, än om hon haft befattning som lärarinna vid
en folkskola på landsbygden.
Här föreligger ett verkligt behof, enär lärarinnan Lindholm
vid sin afgång från tjensten saknar alla existensmedel, och såsom
lätt inses, kan hon svårligen draga sig fram på den summa af
500 kr. här ifrågasatts. Denna qvinna är särdeles ideelt anlagd.
Hon har derför icke haft någon tanke på sin ekonomiska framtid,
utan då hon fått något öfver på sin lilla lön, har hon ansett sig
böra hjelpa de stackars qvinnor, hvilkas lärarinna hon varit, så
att de etter utståndet fängelsestraff kunde sättas i tillfälle att
blifva nyttiga medlemmar i samhället.
Den förhöjning i det af Kongl. Maj:t föreslagna pensions¬
beloppet, som min motion afser, spelar för staten icke den minsta
Lördagen den 3 Maj.
17
Jf:o 41.
roll, men skulle deremot för denna lärarinna vara af afsevärd be- Ang. anslagen
tydelse och tillika innebära en rättvisa och ett erkännande för tillPen‘ions-
hennes långa verksamhet i fångvårdens tjenst. Man kan icke n°L,stat<rna
säga, att ett bifall till min motion skulle blifva ett farligt pre- (Forts)
juaikat, ty sådana fall som det föreliggande äro ytterst säll¬
synta.
På grund af hvad jag nu tillåtit mig framhålla, skall jag
be att få yrka afslag å statsutskottets hemställan och bifall till
min motion, eller att Riksdagen måtte medgifva, att skollärarinnan
vid länsfängeiset i Stockholm Christina Charlotta Lindholm må
få å allmänna indragningsstaten uppföras med rätt för henne att
å sagda stat från och med den 1 april 1902 under sin återstående
lifstid uppbära en årlig pension af åttahundra kronor.
Häruti instämde herrar Hedin i Stockholm, Wallis, Eklund i
Stockholm, Johansson i Öija, Nyström och Persson i Arboga.
Herr Odqvist: Vid bedömandet af sådana frågor som den
förevarande bör man i första rummet fästa sig vid den principiella
sidan af saken och först derefter vid den ekonomiska och vid
känslostämningen.
Beträffande den principiella sidan af denna fråga, så tillåter
jag mig säga, att utskottet här till och med gått för långt, då det
tillstyrkt en pension af 500 kr. Anledningen, hvarför utskottet i
denna del stält sig på fångvårdsstyrelsens, statskontorets och Kongl.
Maj:ts sida, har uteslutande berott på känsloskäl, i det att utskottet
tagit hänsyn till såväl den ifrågavarande lärarinnans höga ålder
som äfven de ömmande ekonomiska omständigheter, i hvilka hon
befinner sig.
Att utskottet i fråga om tiden för pensionens utgående afvikit
från Kongl. Maj:ts förslag och förordat motionärens, har natur¬
ligtvis äfven det sin grund i lärarinnan Lindholms ömmande eko¬
nomiska ställning.
Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr vice talmannen Swartling: Det är ju, såsom den förste
ärade talaren nämde, icke så underligt, om statsutskottet med stöd
af Kongl. Maj:ts proposition icke känt sig så benäget att följa deri
ärade motionären, ehuruväl han, såsom det synes mig, anfört syn¬
nerligen goda och talande skäl för sin framställning. Men om
detta icke är så underligt, så förefaller det mig deremot verkligen
underligt, att fångvårdsstyrelsen vid pensionsbeloppets bestämmande
icke gått längre än den gjort. Efter de upplysningar om lärarin¬
nan Lindholms arbete, som här lemnats, synes det mig som om
fångvårdsstyrelsen, hvilken bättre än någon annan kunnat ha till¬
fälle att följa detta arbete, borde känt sig manad att närmast lik¬
ställa hennes befattning med en folkskolelärarinnas. Då hon, såsom
af handlingarne framgår, i öfver 40 år arbetat i det allmännas
Andra Kammarens Prof. 1902. N:o 41. 2
N:o 41.
18
Lördagen den 8 Maj.
Ang. anslagen tjenst, borde hon kunnat vara berättigad att komma i en bättre
till pensions-
och indrag¬
ning sstaterna.
(Forts.)
pensionsställning, än den fångvårdsstyrelsen föreslagit.
Man kan också läsa mellan raderna i statskontorets yttrande,
att statskontoret i sjelfva verket önskar, att pensionen komme att
sättas till högre belopp än det föreslagna. Statskontoret erinrar
nemligen, att skollärarinnan Lindholms årliga undervisningstid
såsom fängelselärarinna mer än motsvarat en folkskolelärarinnas,
samt att det pensionsbelopp, som numera i allmänhet tillkomme
folkskolelärarinna vid 55 lefnads- och 30 tjenstår, vida öfverstege
det för Christina Charlotta Lindholm ifrågasatta.
Såsom motionären påvisat, skulle också denna lärarinna, om
hon varit i folkskolans tjenst, under de senaste åren icke allenast
hafva åtnjutit eu vida högre lön, än den hon nu såsom lärarinna
vid fångvården åtnjöt, utan hon skulle äfven vara berättigad till
en pension, som med 100 kronor öfverstege den af motionären före¬
slagna.
Mig förefaller det som om jag icke komme att misstaga mig
om denna kammares uppfattning af saken, om jag antager, att
kammaren skall bifalla motionen. Kammaren har tillförene ofta,
när den funnit, att icke full rättvisa blifvit skipad, visat sig villig
att taga ett steg i sådan rigtning.
Det är med kännedom om detta förhållande, som jag ber att
få yrka, att kammaren måtte, med afslag å utskottets hemställan,
bifalla den i ämnet väckta motionen.
I detta yttrande instämde herrar Byström, friherre De Geer,
Hedgren, Liljeholm, Kinnman, Vahlquist och Andersson i Bråborg.
Herr Lindhagen: Jag har väsentligen blifvit förekommen af
den närmast föregående talaren.
Den ledamot af kammaren, som yrkade bifall till statsutskot¬
tets förslag, anförde, att det första man borde fästa sig vid, när
det gälde sådana frågor som den förevarande, var den principiella
sidan af saken. Men den principiella sidan af saken har ju stats¬
utskottet sjelf afgjort till förmån för denna qvinna, derigenom att
utskottet sagt, att hon bör ha pension, och sålunda likstält henne
med personer, som af statsverket böra åtnjuta pension. När man
sedan kommer till frågan om pensionens storlek, bör man väl ställa
sig på den grundvalen, att, då man anser, att pension bör utgå,
bör aen också utgå till samma belopp, som i liknande fall plägar
beviljas. I det afseendet synes det mig, som om herr Hammar¬
lund framfört så bevekande skäl, att statsutskottets skäl tydligen
falla till föga härför.
Då utskottet emellertid allenast yttrar, att utskottet »anser sig
i afseende å pensionens belopp böra ansluta sig till Kongl. Maj:ts
förslag, som härutinnan öfverensstämmer med fångvårdsstyrelsens
framställning», ligger tydligen deri, att utskottet ansett sig icke
kunna bemöta motionärens skäl; utan, då myndigheterna sjelfva
icke föreslagit något högre belopp, har utskottet funnit sig formelt
Lördagen den 3 Maj.
19
N:o 41.
förhindradt att gå längre. I detta statsutskottets yttrande, så Ang. anslagm
affattadt som det blifvit, ligger sålunda enligt min tanke en ren
uppfordran till kamrarne, som hafva det slutliga afgörandet i sin n°L,laterna.
hand, att behjerta de särskilda omständigheterna och bifalla (Forts.)
motionen.
Jag skall derför, herr talman, be att få instämma med den
föregående talaren och yrka bifall till herr Hammarlunds motion.
Öfverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de der¬
under gjorda yrkandena gaf herr talmannen proposition dels på
bifall till utskottets i denna punkt gjorda hemställan och dels på
afslag derå och bifall i stället till den af herr Hammarlund i
ämnet afgifna motionen; och fann herr talmannen den senare pro¬
positionen vara med öfvervägande ja besvarad; men som votering
begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen följande voterings¬
proposition :
Den, som vill, att kammaren, med afslag å statsutskottets hem¬
ställan i sjette punkten af utskottets förevarande utlåtande n:o 11,
bifaller den af herr Hammarlund i ämnet afgifna motionen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.
Omröstningen utvisade 94 ja, men 103 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
Punkterna 7:o)—ll:o).
Biföllos.
Punkten 12:o).
Kongl. Maj:t hade uti en den 21 sistlidne mars till Riksdagen
aflåten proposition n:o 78 föreslagit Riksdagen att åt aflidne kap¬
tenen vid kongl. flottan Johan August Fredrik Grahms dotter
Margit å allmänna indragningsstaten uppföra pension till belopp
af 800 kronor om året, att utgå från och mea den 1 mars 1902,
till dess hon fy It 18 år.
I sammanhang med denna framställning hade utskottet till
behandling förehaft en inom Första kammaren af herr G. Björlin
m. fl. väckt motion n:o 39, hvari föreslagits, att Riksdagen ville
åt aflidne kaptenen vid kongl. flottan Johan August Fredrik Grahms
dotter Margit å allmänna indragningsstaten uppföra en pension till
N:o 41.
20
Lördageu den 3 Maj.
Ang. antingen e,tt belopp af 1,200 kronor om året, att utgå från och med den 1
‘och'indra” s^s^'f^ne mars till dess hon fy It 18 år.
nings"tatérno. Utskottet hemstälde, att Riksdagen måtte, med anledning af
(Forts.) Kong! Maj:ts ifrågavarande framställning och utan afseende å herr
Björlins m. fl. ofvanberörda motion, åt aflidne kaptenen vid kongl.
flottan Johan August Fredrik G rall ras dotter Margit å allmänna
indragningsstaten uppföra pension till belopp af 800 kronor om
året, att utgå från och med den 1 mars innevarande år till dess
hon fy It 18 ar.
Vid denna punkt var fogad reservation af herrar Chr. Lunde-
berg, I. Wijk, A. G. L. Billing, friherre J. T. Gripenstedt, F. E.
Pettersson, K. Bohnstedt, K. G. Bildt, N. Fosser, grefve P. O. L.
Klingspor, grefve K. A. Posse, L. Grundberg och grefve C. O.
Taube, hvilka yrkat, att Riksdagen måtte, med anledning af Kongl.
Maj:ts ifrågavarande framställning och herr Björlins m. fl. ofvan¬
berörda motion, åt aflidne kaptenen vid kongl. flottan Johan August
Fredrik Grahms dotter Margit å allmänna indragningsstaten upp¬
föra pension till belopp af 1,200 kronor om året, att utgå från och
med den 1 mars innevarande år till dess hon fylt 18 år.
Efter föredragning af punkten yttrade:
Herr Hedin i Stockholm: De frågor, som beröras i denna
punkt och den nästkommande, äro af den beskaffenhet, att de
erinra oss om att det för samhället gifves, liksom hvar och en
måste erkänna, att det för de enskilde gifves tillfällen, då den
moraliska skyldigheten är till och med heligare än den, till hvil¬
ken man förpligtas af lagen.
Ett sådant fall är detta, der det begäres ett understöd åt
barnet till en man, som dött en ohygglig död i pligttroget upp¬
fyllande af sin tjenst. Det flickebarn, som denne man efterlemnar,
hade förut förlorat sin mor, och det förlorade nu äfven sin far.
Det förefaller mig omöjligt att för mig sjelf förklara, huru en
sådan sorgens börda skall kunna bäras af så späda axlar, och jag
förstår icke, huru för ett förgråtet barnaöga skall kunna skymta
någon ljusning, försatt som barnet är i denna den svåraste belä¬
genhet, som för ett barn kan tänkas. Jag vet väl, herr talman,
att man icke afhjelper detta genom pengar, genom ett större eller
mindre understödsbelopp, men jag vet också, att man med en
större summa än den, som är begärd, kan åtminstone i något
större mån lindra de förhållanden, göra dem gynsammare, under
hvilka detta barn skall växa upp i det sorgligaste mörker, i hvil-
ket ett barn kan försättas. När nu en framställning blifvit gjord
genom en motion i Första Kammaren om att höja detta belopp,
tillåter jag mig att för min del vädja till Andra Kammaren, att
den måtte bevilja det högre beloppet.
Detta innebär icke ett uttryck af något klander mot rege¬
ringen och icke heller mot statsutskottet, som rättat sig efter
hvad regeringen föreslagit, då jag väl vet, att det är bådas pligt
Lördagen den 3 Maj. 21 N:o 41.
och skyldighet att söka begränsa statsutgifterna, der sådant kantin?, anslagen
göras utan uppenbar orätt eller obillighet mot någon. Men det tiil Pensions-
exceptionella fall, som här är före, är sådant, att det synes mig och indra9'
som om man knappast, sedan frågan blifvit väckt om ett högre a ernn-
belopp, kan afslå densamma. Väl förefaller det mig, som om de
föreslagna beloppen äro för låga, i flere fall i följande punkt. Det
finnes emellertid en sak, som bringar det här ifrågavarande barnet
i ännu värre ställning, än förhållandet är med något af dem, som
namngifvas i den följande punkten. Detta barn blef helt och
hållet föräldralöst genom olyckan. Det är icke förhållandet med
något annat af de öfriga.
Jag tillåter mig att yrka bifall till reservanternas förslag.
Häruti instämde herr vice talmannen Swartling samt herrar
PantsarMehn, Wallen}) er g, Lorichs, Höjer, Sandwall och Eriksson
i Bäck.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Jag vill visst
icke bestrida rigtigheten af hvad den föregående talaren sagt i
denna fråga, mep jag tycker i alla fall, att kammaren borde gifva
utskottet rätt i densamma. Marinförvaltningen har begärt en
pension af 600 kr. åt kapten Grahms dotter, och statskontoret har
tillstyrkt detta belopp, men Kongl. Maj:t har begärt 800 kr., och
detta har statsutskottet tillstyrkt.
Nu föreligger här en motion om att höja beloppet till 1,200
kr. Då vid en föregående punkt i detta betänkande en enskild
motionär hade föreslagit ett högre belopp än Kongl. Maj:t begärt,
men kammaren. helt nyss afslagit denna motion, synes det mig,
att kammaren i öfverensstämmelse med föregående beslut borde
antaga statsutskottets förslag äfven i denna del.
Det är^ visserligen sant, att kapten Grahm föll på sin post,
men jag håller före, att äfven då en civil tjensteman faller vid
sin pligtutöfning, så är förlusten för hans efterlefvande lika svår
och tung att bära, som då en militär faller på sin post under
fredliga tider. Kammaren har för icke längre tid sedan än den
30 sistlidne april fattat beslut i ett alldeles likartadt fall, då det
var fråga om pension åt enkor och barn till personer, som om¬
kommit vid den olycka, som hände strax utanför Stockholm. Der
begärdes för barnen en pension af i det ena fallet 400 kr. och i
det andra fallet 150 kr.
Då uppträdde icke någon enda talare i kammaren och bekla¬
gade dessa barn, för hvilka endast begärts en pension af 400 kr.
i ena fallet och 150 kr. i det andra. Jemför man dessa olyckor,
tror jag, att man ej kan säga, att den ena är svårare än den
andra, tv för de efterlemnade barnen till de dödade föräldrarne
äro ju förhållandena i begge fallen ungefär likartade. I detta
fall bär ju denna hicka äfven att påräkna ett understöd af 255
kr. årligen från en pensionskassa, oafsedt intresset på den egen¬
dom, som hon i arf erhöll efter sin ahidne fader. Tager man i
N:o 41.
22
Lördagen den 3 Maj.
Ang. anslagen betraktande allt detta, är det väl icke möjligt annat, än att denna
till pensions- flicka åtminstone icke kommer att lida nöd; ty icke kan man påstå,
och indrag- att nöfl står för dörren, då hon skulle få en inkomst till det be-
lopp, hvartill den af utskottet föreslagna pensionen jemte bidraget
( °T S' från flottans pensionskassa m. m. skulle uppgå.
Jag yrkar derför bifall till utskottets hemställan, och när
utskottet bär tillstyrkt det af Kongl. Maj .t begärda beloppet oaf¬
kortad^ lär väl utskottet i denna del, liksom i många andra delar,
hafva handlat rätt och billigt.
Herr Anderson i Hasselbol instämde häruti.
Herr Månsson: Det förefaller mig, som om det vore ganska
svårt för kammaren att bifalla motionärernas framställning här¬
vidlag. Huru tilltalande för känslan det än vore att bifalla mo¬
tionärernas förslag och huru många skäl än tala för detsamma,
synes det mig denna gång dock vara ovanligt svårt att kunna
gå in på motionärernas begäran.
Det förhåller sig ju som den siste talaren bar sagt. Marin¬
förvaltningen har föreslagit en pension af 600 kr., och detta bar
tillstyrkts af statskontoret. Sedan bar saken pröfvats af Kongl.
Maj:t, som naturligtvis tagit i betraktande alla de omständigheter,
som kunna inverka på saken, och efter denna pröfning bar Kongl.
Maj:t beslutit sig för att föreslå Riksdagen att bevilja 800 kr.
Nog ha alla de omständigheter, som föreligga i.denna sak, blifvit
allsidigt pröfvade, innan man slutligen kommit fram med detta
förslag till en pension af 800 kr. Skulle nu Riksdagen gå ännu
högre, synes det mig, som om det skulle bli ganska svart för
Kongl. Maj.t att hålla igen, om jag så får såga, när man kommer
med förslag i denna rigtning, om nemligen Riksdagen, i stället
för att antaga hvad Kongl. Maj:t pröfvat och funnit rigtigt, kull¬
kastar detta och höjer de begärda anslagsbeloppen. Detta synes
mig, som sagdt, ganska olämpligt, i synnerhet som Kongl. Maj:t,
sedan marinförvaltningen och statskontoret^ tiHstyrkt ett. lägre
belopp, föreslagit ett högre eller 800 kr., hvilket man nu vill att
Riksdagen ytterligare skall höja.
Jemför man vidare denna pension med den, som i följande
punkt är föreslagen för de efterlefvande efter öfveringeniören Silf-
versparre. så finner man, att dennes enka ej skulle fa mer än
1,000 kr. i pension samt att hvart och ett af de åtta barnen skulle
erhålla 400 kr. Detta barn, som är ensamt, skulle vi alltså gifva
1,200 kr., under det att enkan efter Silfversparre, som efterlemnade
åtta barn, blott skulle få 1,000 kr. jemte 400 kr. för hvart och
ett af barnen och Thurings enka endast få 500 kr. och hans barn
200 kr. hvar. Understöden i dessa begge fall synas mig ej blifvit
rättvist och väl afvägda; men skulle nu Riksdagen gå ytterligare
öfver hvad Kongl. Maj:t föreslagit i detta fall, skulle skilnaden
härvidlag bli ännu betänkligare.
Lördagen den 3 Maj.
23
>':o 41.
Det synes mig derför, som i denna sak, beträffande understöd anslagen
åt kaptenen Gfrahms dotter, allt vore gjordt, som skäligen bör tlllPenstons-
göras. Hon bar ju en enskild förmögenhet af 7,500 kr., från Hot- nilgutatelna.
tans pensionskassa får hon 255 kr., och dertill skulle hon nu få ,
dessa 800 kr. i pension.
Jag ber derför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Hedin i Stockholm: Blott ett enda ord! Hvarför skola
vi, sade den siste talaren, gifva detta barn, som är ensamt, en
högre pension' än Kongl. Maj:t begärt? Derför, att detta barn
också är ensamt i en annan och svårare mening än man kan säga
det om de barn, som omnämnas i följande punkt.
Öfverläggningen förklarades härmed afslutad. Under densamma
hade yrkats dels bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan,
dels afslag derå och bifall i stället till den af herr C. Lundeberg
m. fl. afgifna, vid punkten fogade reservationen. Sedan herr tal¬
mannen gifvit propositioner å dessa yrkanden, förklarade herr
talmannen sig anse den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad
och anslagen följande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i tolfte punkten af utskottets förevarande utlåtande n:o 11, röstar
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den af herr C. Lundeberg m. fl. afgifna, vid
punkten fogade reservationen.
Voteringen utföll med 148 ja mot 51 nej; och hade alltså ut¬
skottets hemställan af kammaren bifallits.
Punkterna 13:6)—18:6).
Biföllos.
Punkten 19:6).
Uti punkten 7 under tionde hufvudtiteln hade Kongl. Maj:t
föreslagit, att föreståndaren och förste läraren vid läroanstalten
i Vadstena för öfveråriga 1"'’ ' 471 4 ' " “erman måtte
Ja:
Den, det ej vill, röstar
Nej;
från och med månaden
näst efter den, i hvilken han
blefve från
N:o 41.
24
Lördagen den 3 Maj.
Ang. anslagen
till pensions-
och indrag-
ning sstaterna.
(Forts.)
sin nuvarande befattning entledigad, för sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 2,400
kronor, med vilkor dock, att, derest ban framdeles skulle erhålla
anställning med aflöning af statsmedel eller vid någon af de med
statsbidrag understödda läroanstalter för döfstumma, pensionen
skulle för den tid, sålunda vunnen anställning varade, minskas i
den mån den nya aflöningen tillhopa med pensionen öfversköte det
till Zotterman nu utgående årsarfvodet.
Utskottet hemstälde, att Kongl. Maj:ts ifrågavarande fram¬
ställning måtte på det sätt bifallas, att Riksdagen medgåfve, att
föreståndaren och förste läraren vid läroanstalten i Vadstena för
öfveråriga döfstumma Erik August Zotterman finge från och med
månaden näst efter den, i hvilken han blefve från sin nuvarande
befattning entledigad, för sin återstående lifstid å allmänna in¬
dragningsstaten uppbära en årlig pension af 2,000 kronor, med
vilkor dock, att, derest han framdeles skulle erhålla anställning
med aflöning af statsmedel eller vid någon af de med statsbidrag
understödda läroanstalter för döfstumma, pensionen skulle för den
tid, sålunda vunnen anställning varade, minskas i den mån den
nya aflöningen tillhopa med pensionen öfversköte det till Zotter¬
man nu utgående årsarfvodet.
1 fråga om denna punkt anförde
Herr vice talmannen Swartling: Herr talman! En ärad
statsutskottsledamot yttrade nyss samtalsvis till mig, att det vore
svårt för statsutskottet att veta, huru det i allmänhet skulle
ställa sig till dessa anslagsfrågor. Ty om man tillstyrkte Kongl.
Maj:ts förslag, vore det icke bra, och om man afstyrkte detsamma
eller gjorde ändring deri, så vore det ej heller bra. Jag tror dock
för min del, att det i regel nog vore bäst, om statsutskottet till¬
styrkte Kongl. Maj:ts förslag, enär dessa förslag i allmänhet äro
välgrundade, och för visso skulle det varit bäst, om statsutskottet
i afseende på nu föreliggande punkt behagat tillstyrka Kongl.
Maj:ts proposition, i hvilket fall jag åtminstone icke skulle hafva
funnit mig föranlåten till någon invändning. Utskottet har emel¬
lertid icke vågat göra detta, utan har utskottet tvärtom föreslagit
en nedsättning i den pension, som begärts åt föreståndaren för
döfstumanstalten i Vadstena, Zotterman. Utskottet säger, att
det väl finner, »att, med anledning af hvad i statsrådsprotokollet
anförts, pension af statsmedel bör beredas Zotterman, då den läro¬
anstalt, nan nu förestår, med vårterminen detta år kommer att
upphöra. Men då pensionen för den vid indragna läroanstalten i
Skara för öfveråriga döfstumma anstälde föreståndaren Per Aron
Borg, hvilkens lön i likhet med Zottermans uppgått till 3,000'
kronor, år 1899 bestämts till allenast 1,500 kronor, synes pensio¬
nen för Zotterman böra i någon mån nedsättas»; och så föreslår
utskottet, att den skulle bestämmas till 2,000 kronor, hvilket be¬
lopp utskottet anser vara »efter förhållandena lämpligt afvägdt».
Ja, om förhållandet vore, att detta belopp kunde anses vara lämp-
Lördagen den 3 Maj.
25
N:o 41.
ligt afvägdt, skulle jag för ruin del icke känna mig frestad att Ang. anslagen
opponera mig mot förslaget, men enligt min uppfattning är detta till pensions-
icJce förhållandet. och ,ndra'J-
Då den omnämnde herr P. A. Borg, enligt Riksdagens beslut
år 1899, vid entledigandet från sin befattning fick pension, var or s'
han endast omkring 47 år gammal. Hvad åter herr Zotterman
beträffar, befinnes han vara nära 58 år, således 11 år äldre, hvil-
ket är eu väsentlig skilnad, då man betänker, att det icke gerna
är möjligt för en person vid den åldern att få någon annan sys¬
selsättning vid afgången från sin innehafvande plats. Detta är
en mycket beaktansvärd omständighet, som bör föranleda till en
rätt väsentlig höjning af pensionen i detta fall i jemförelse med
det förut relateraae.
1 förbigående vill jag i sammanhang härmed nämna en annan
sak, som visserligen icke är så mycket att fästa sig vid, men som
dock har något att betyda, nemligen den omständigheten, att herr
Borg var ogift, under det herr Zotterman har tre oförsörjda barn.
Om man vidare ser till dessa båda personers tjenstgöringstid,
ställer den sig i hvartdera fallet mycket olika.
Herr Borg var under åren 1872 och 1873 biträdande lärare
vid Manilla, från april 1875 till hösten 1876 dels vikarierande,
dels extra lärare derstädes; den 11 september 1876 förordnades
han till lärare vid Manilla och den 1 januari 1879 till andre
lärare vid döfstumanstalten i Vadstena; från den 1 januari 1892
var han föreståndare och förste lärare vid döfstumskolan i Skara.
Hela hans tjenstetid, deri inberäknad den tid han tjenstgjort som
biträdande lärare vid Manilla, uppgick sålunda endast till omkring
27 år, under det att herr Zotterman i nära 30 års tid varit döf-
stumlärare samt derjemte 3 år skött folkskoleläraretjenst och om¬
kring 2 V2 år underlärarebefattning vid ett folkskoleläraresemina¬
rium. Herr Zottermans sammanlagda tjenstgöringstid uppgår
således till öfver 35 år mot herr Borgs 27 år. Dertill kommer
eu så väsentlig omständighet som den, att herr Zotterman i nära
25 år varit föreståndare och förste lärare vid döfstumskolan i
Vadstena, under det att herr Borg endast omkring 7 år innehaft
en liknande befattning.
Mig förefaller det således, om man tager alla dessa omstän¬
digheter i betraktande, som om Kongl. Maj:ts förslag skulle vara
vida mera »lämpligt afvägdt» än utskottets, och då dertill kom¬
mer, att herr Zotterman erhållit särskildt intyg om ådagalagdt
synnerligt nit och framstående skicklighet i sin nuvarande befatt¬
ning, synes mig allt tala för att man nu borde bevilja herr Zot¬
terman den ifrågavarande, af Kongl. Maj:t föreslagna pensionen.
Jag ber kammaren noga beakta dessa omständigheter och väl¬
villigt bifalla det förslag, som för herr Zotterman skulle vara mest
önskvärdt, nemligen Kongl. Maj:ts proposition i denna del.
Jag anhåller derför att få yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
N:o 41.
26
Lördagen den 3 Maj.
Ang. anslagen Chefen föl' ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Olag son:
till pensions- Herr grefve och talman, mina herrar! 1 anslutning till hvad den
och mdrag- sigte ärade talaren har anfört, ber också jag för min del att få
mngsstaterna. gäga nagra ord till förmån för den högre pensionen för herr Zot-
(Fort8-} terman.
Kammaren behagade erinra sig, att sedan lång tid tillbaka i
vårt land funnits tre undervisningsanstalter för öfveråriga döf-
stumma, nemligen en i Skara, en i Vadstena och en i Bollnäs.
Först befans, att anstalten i Skara kunde afvecklas, och det
skedde under år 1899. Riksdagen beviljade då åt dervarande
föreståndaren, herr Borg, en pension af 1,500 kronor.
Nu hafva förhållandena utvecklat sig derhän, att anstalten
i Vadstena i år skall sluta sin verksamhet. Då är frågan, hvil¬
ken pension som bör beviljas den afgående föreståndaren, herr
Zotterman. Jag ber att särskildt få påpeka, att det är Kongl.
Maj:ts och Riksdagens beslut, som gifvit anledning till dessa före¬
ståndares afgång från sina befattningar, hvadan det i nu före¬
varande fall lika litet som i det förut omnämnda kan vara tal om
något frivilligt afgående.
Båda dessa herrar, Borg och Zotterman, ha haft lika stor
aflöning, nemligen 3,000 kronor, för år räknadt. Men såsom den
siste ärade talaren påpekade, äro ju deras meriter ganska olika.
Först och främst är herr Zotterman 8 år äldre än herr Borg;
herr Borg är född 1852, då deremot herr Zotterman är född 1844.
Men det är en annan sak, som jag ber att kammaren måtte be¬
hjerta, nemligen att herr Borg, när han fick sin pension, varit
föreståndare för döfstumanstalten i Skara allenast omkring 7 år,
under det herr Zotterman nu varit föreståndare för anstalten i
Vadstena vid pass 25 år, åtminstone mellan 24 och 25 år. Herr
Borg fick en pension på 1,500 kronor, d. v. s. halfva aflöningen.
Mig synes då, särskildt med hänsyn till den omständigheten, att
herr Zotterman flerdubbelt längre tid än herr Borg varit före¬
ståndare för döfstumanstalt, att för herr Zotterman borde bestäm¬
mas ett väsentligt högre pensionsbelopp än det, som beviljades
herr Borg. Det torde derför icke kunna anses vara alltför obil¬
ligt, att för herr Zotterman föreslagits ett pensionsbelopp till 80 %
af hans aflöning; och då denna utgör 3,000 kronor, skulle han
således få 2,400 kronor i årlig pension.
Jag ber derför att få förorda det af herr vice talmannen fram-
stälda yrkandet.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! När pensions¬
frågor föreligga till förberedande behandling för statsutskottet,
liar utskottet att uppdraga en jemförelse mellan de belopp, som i
det ena och andra fallet begäras.
Härvidlag har utskottet haft särskild anledning att uppdraga
en jemförelse mellan de pensionsbelopp, som år 1899 beviljades
föreståndaren för döfstumanstalten i Skara, herr Borg, och det, som
nu begäres för herr Zotterman. Riksdagen beviljade nemligen herr
Lördagen den 3 Maj.
27
N:o 41.
Borg en pension af 1,500 kronor, men nu begäres för herr Zotterman
en pension af 2,400 kronor. Dock är härvid att märka, att den sist¬
nämnde innehar alldeles samma befattning, som den herr Borg inne¬
hade, med alldeles samma aflöning eller 3,000 kronor. Skunaden
skulle då bestå deruti, att herr Zotterman är till lefnadsåren mycket
äldre samt förestått döfstumanstalt under längre tid än herr Borg.
Ja, utskottet har också tagit detta i betraktande och föreslagit en
höjning i pensionsbeloppet utöfver hvad som bestämdes år 1899,
men har icke funnit skäligt att tillstyrka Kong! Maj:ts förslag.
Läser man igenom motiveringen såväl för den pension, som
begärdes år 1899, som ock för den pension, som begäres i år, tror
a man skall finna, att det är alldeles samma skäl, som i båda
en föranledt en dylik framställning, nemligen att vederbörande
anstalt skulle upphöra med sin verksamhet och att dess förestån¬
dare svårligen med utsigt till framgång skulle kunna skaffa sig
någon annan inkomstgifvande befattning. Nu tror jag dock, att
man kan pruta något på herr Zottermans tjenstår. Han har
visserligen förestått döfstumanstalten i Vadstena i något öfver 24
år, men att märka härvidlag är, att han under ej mindre än 9
års tid varit upptagen af offentligt uppdrag, och under denna tid har
han naturligtvis icke kunnat annat än delvis egna sin tid åt skolan.
För en stund sedan framhölls, att föreståndare och lärare vid
döfstumskolor icke ännu tillförsäkrats rätt till pension. Jag ber
i sammanhang härmed få erinra om att en enskild komité utar¬
betat förslag till pensionering af denna lärarekår, och, om jag icke
missminner mig, har den föreslagit en pension af 2,400 kr. för
föreståndarne vid dessa döfstumskolor. Men att märka är, att
dervid gjorde sig olika meningar gällande, huruvida pensionen
skulle sättas till 2,000 eller 2,400 kronor. I hvarje fäll fordrades
dock för rätt till pension hög lefnadsålder och lång tjenstgöringstid.
J a g anser sålunda, att Riksdagen icke bör godkänna förslaget
att bestämma pensionen för en föreståndare vid en döfstumanstalt,
som skall indragas, till så högt belopp som 2,400 kronor. För
min del tror jag kammaren har så mycket större skäl att bifalla
statsutskottets förslag i denna del, som ifrågavarande pension
enligt detsamma satts 500 kronor högre än den pension Riksdagen
under samma förhållanden bestämde 1899.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Vahlquist: I likhet med de två förste ärade talarne
skall äfven jag hemställa, att kammaren behagade bifalla Kongl.
Maj:ts förslag i denna punkt.
Jag skall be att utom hvad föregående talare anfört såsom
stöd för min hemställan särskildt få påpeka, att åt föreståndare
för de s. k. distriktsdöfstumskolorna af alla landsting utom tre
bestämts en pension af 2,500 kronor, icke 2,400 kronor, såsom
herr Carl Persson sade. Endast tre landsting, nemligen Kalmar
läns norra, Jönköpings och Skaraborgs, ha satt pensionen till 2,000
kronor.
Ang. anslagen
till pensions-
och indrag¬
ning sstaterna
(Forts.)
N:o 41.
28
Lördagen den 3 Maj.
Ang. anslagen
till pensions-
och indrag¬
ning sstaterna.
(Forts.)
Jag anser att herr Zotterman är väl förtjent af den högre
pensionen. Ty han har i snart 30 år tjenstgjort såsom döfstum-
lärare, deraf nära 25 år som föreståndare, och om man till denna
hans verksamhet lägger 21/* års tjenstgöring såsom öfningslärare
vid ett folkskolelärareseminarium, hvilken befattning ju också är
en af staten aflönad tjenst, kQmmer man upp till omkring 32
tjenstår. Han är dessutom 57 år gammal, och således får man
sammanlagdt omkring 90 lefnads- och tjenstår, hvilket fordras
för ernående af en pension af 2,500 som distriktsdöfstumskole-
föreståndare.
Den siste talaren medgaf, att herr Zotterman väl skött sin
plats på ett utmärkt sätt under denna tid, men dock icke oaf¬
brutet, enär han under 9 år varit upptagen af offentligt uppdrag.
Jag kan icke neka till, att det smärtade mig höra denne talare
framhålla detta såsom ett slags skäl emot att bevilja herr Zotter¬
man den högre pensionen, och jag hade verkligen icke väntat, att
ett sådant skäl skulle framkomma i denna kammare.
Jag ber att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition i
denna del.
Öfverläggningen var härmed afslutad. Efter af herr tal¬
mannen framstälda propositioner å de derunder gjorda yrkandena
biföll kammaren utskottets hemställan.
Punkterna 20:6)—25:o).
Biföllos.
Punkten 26:o).
Lades till handlingarna.
Punkten 27:6).
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 28:6).
Uti punkten 14 under tionde hufvudtiteln hade Kongl. Maj:t
föreslagit, att Carl Henrik Johst von Feilitzens enka Rosa Cle-
mentina Eugenia von Feilitzen, född Stålhammar, måtte, så länge
hon förblefve enka, å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig
pension af 800 kronor, att utgå från och med ingången af år 1902.
' Utskottet hemstälde emellertid, att Kongl. Maj:ts nu ifråga¬
varande framställning icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Reservation vid denna punkt hade afgifvits af herrar C hr.
Lundeberg, I. Wijk, A. G. L. Pilling, friherre J. T. Gripenstedt,
F. E. Pettersson, K. Eohnstedt, K. G. Bildt, N. Fosser, grefve P.
O. L. Klingspor, grefve K. A. Posse, L. Grundberg och grefve C.
Lördagen den 3 Maj.
29
X:o 41.
O. Taube, hvilka hemstält om bifall till Kongl. Maj:ts nu ifråga-
varande framställning.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lemnades på be¬
gäran ordet till
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Odelberg,
som yttrade: Herr grefve och talman, mina herrar! Få uppgifter
torde i allmänhet vara lönlösare än att uppträda för en kongl.
proposition i den Riksdagens kammare, hvars samtliga statsutskotts-
ledamöter afstyrkt densamma. Ändå hopplösare blir det, då moti¬
veringen för afstyrkandet icke erbjuder några egentliga anfalls-
punkter, utan i sin korthet från början till slut är fullt konse¬
qvent.
Det skäl, som statsutskottet åberopat till stöd för ett afslag
å Kongl. Maj:ts proposition om beviljande af understöd åt von
Feilitzens enka, eller att han ej varit i statens tjenst anstalt,
har redan förut blifvit af statskontoret uti dess af Kongl. Maj:t
infordrade utlåtande anfördt. Men — då jag detta oaktadt ansett
min pligt vara att föreslå Kongl. Maj:t att aflåta denna proposi¬
tion för att underställa fragan Riksdagens pröfning, anser jag
mig ock vid detta tillfälle, då frågan skall afgöras, icke böra iakt¬
taga tystnad, utan tvärtom strida för mina åsigter, ehuruväl jag
vet, att det kan synas fruktlöst. Jag har alltid den förhopp”
ningen att ha åtminstone en person på min sida, nemligen kamma¬
rens vice talman, hvilken nyss uttalat den åsigten, att i pensions¬
frågor Kongl. Maj:ts förslag alltid borde af Riksdagen godkännas.
Hvar och en, som intresserat sig något för vår jordbruks¬
näring, har nog en eller annan gång haft tillfälle att taga del af
svenska mosskulturföreningens verksamhet. Denna förening har
från en obetydlig början växt ut till att omfatta hela vårt land
■och räknar i närvarande stund mellan 3,000 till 4,000 medlemmar.
Den uppbär anslag ifrån staten, hushållningssällskap och landsting.
En sådan utveckling, uppnådd under loppet af några få år, tyder
ovilkorligen på att det mål, denna förening för sig utstakat, är
stort, och att den äfven lyckats att i någon mån realisera det¬
samma. Målet är nyttiggörandet på ett rationelt sätt af landets
vidsträckta vattensjuka mossmarker, vare sig för odling eller tek¬
niska ändamål, och att således omsätta i handling det så ofta hörda
slagordet att »väcka till lif landets slumrande millioner». Att
svenska .mosskulturföreningen också lyckats i sina sträfvanden,
derom vittnar icke. allenast det öfverallt inom landet vaknande
intresset för utdikning af dessa mossmarker, hvilket ock föranledt
svenska Riksdagen att under loppet af de tio sista åren tiodubbla
sitt anslag för ifrågavarande ändamål, utan äfven de rikare skördar
af nästan alla kulturväxter, som frambringas på dylik mark,
brukad och gödslad enligt de af föreningen gifna anvisningar. —
»Svenska mosskulturföreningens» uppkomst, dess utveckling och
dess banbrytande verksamhet är uteslutande von Feilitzens verk.
Med en ovanlig arbetsförmåga, en okuflig energi och en glödande
Ang. anslagen
till pensions-
och indrag¬
ning sstaterna.
(Forts.)
N:o 41.
30
Lördagen den 3 Maj.
Ang. anslagen
till pensions-
och indrag¬
nings staterna.
(Forts.)
entusiasm, utan Indika egenskaper inga storverk utföras, kar han
ända till sin död varit den ledande kraften i denna förening. Han
har genom sina undersökningar, sina rön och sina försök, offentlig¬
gjorda dels i föreningens tidskrift, dels ock efter hans död genom
enskild persons frikostighet i en särskild publikation, skänkt åt
oss jordbrukare värderika lärdomar i syfte att aftvinga landets
mossodlingar förhöjda skördar.
Det är ju möjligt, att jag bedömer såväl mosskulturföreningens
som ock von Feilitzens verksamhet med alltför stor entusiasm, men
jag kan dock ej hjelpa, att, när jag tänker på denna verksamhet,
som jag haft anledning att följa under hela föreningens tillvaro,
jag osökt erinrar mig de allbekanta, af den engelske skriftställaren
Swift eu gång uttalade orden, att den, som frambragt två sädes-
stånd på en plats, der förr blott ett kunde växa, gjort mer för
menskligheten än den fältherre, som vunnit 20 bataljer. Ligger
det någon sanning i dessa ord, då har ock von Feilitzen, som oaflåt¬
ligen sträfvat till detta höga mål, gjort sig väl förtjent om sitt
fädernesland, och hans lifsgerning är väl värd att i tacksam
hågkomst bevaras.
Att märka är nu, att von Feilitzen under sin lifstid uppburit
ganska ringa ersättning för sitt arbete dels såsom föreståndare
för Jönköpings kemiska station och dels såsom föreståndare för
och ledare af svenska mosskulturföreningens _ arbeten. Hans aflö¬
ning var icke större, än att den nätt och jemnt räckte till fa¬
miljens underhåll och barnens uppfostran. Åt den ålderstigna
och sjukliga enkan finnes intet qvar. Under sådana förhållanden
och i betraktande af von Feilitzens lifsgerning, kan jag icke finna
annat, än att det borde vara statens pligt att se till, att hans
enka icke lider nöd. Jag vet mycket väl, att de stränga stats-
utskottsledamöterna för konseqvensens skull hålla fast vid att ej
pensionera andra än statstjenare. Men om nu också von^Feilitzen
icke i ordets egentliga bemärkelse varit statstjenare, så har han
dock uppburit hela sin aflöning från institutioner, som till allra
största delen uppehållits genom statsmedel eller allmänna medel.
Jag för min del fruktar ock för konseqvensen, men för konse-
qvensen af ett afslag på Kongl. Maj:ts framställning, tv upp¬
skattas ej ett oegennyttigt, framgångsrikt arbete i fäderneslandets
tjenst, sådant som von Feilitzens, högre, än att svenska Riksdagen
ej derför vill offra några hundra kronor årligen för att lindra
nöden för hans enka, dä befarar jag, att.de redan glesa lederna i
den lilla trupp, som oegennyttigt egnar tid och krafter i vårt jord¬
bruks tjenst, komma att allt mer och mer glesna.
Hvad vidare konseqvensen beträffar, vill jag påpeka, att Riks¬
dagen vid föregående tillfällen icke alltid hållit så strängt derpå,
som den nu tyckes vilja göra. Riksdagen har nemligen förut
pensionerat enkor efter förtjente män, som icke varit i statens
tjenst anstälde. Jag ber att få påminna om, att pensioner be¬
viljats åt tonsättarne Lindblads och Södermans enkor och åt enkan
efter fil. d:r Strandberg. För två år sedan beviljade ock Riks-
31
N:o 41.
Lördagen den 3 Jlaj.
dagen^ på enskild motionärs framställning pension åt enkan efter Ang. anslagen
föreståndaren för agrikulturkemiska anstalten vid landtbruks- m pensions-
akademiens experimentalfält, professor Nilsson, och motiverade då och indrar
sitt beslut dermed, att Riksdagen ville visa sitt erkännande af^T^f?0-
den för vårt land i så hög grad hedrande och i synnerhet för vårt ' °r 8
landtbruk gagnande verksamhet, som professor Nilsson utöfvat.
Jag må då fråga, om icke denna motivering äfven här varit lämp¬
ligare än den, som af statsutskottet nu förelagts.
Innan jag slutar, ber jag att få vädja till mina yrkesbröder
inom denna kammare, hvilka direkt eller indirekt dragit fördel af
von Feilitzens verksamhet, jag beder eder, att I vid fattandet af
edert beslut må låta mera det goda hjertat tala än den stränga
formalismen, som i allmänhet är för oss främmande.
Herr vice talmannen Swartling: Herr talman! För att
icke komma herr statsrådet och chefens för kongl. jordbruksdepar¬
tementet vänliga antagande om min ställning till denna fråga på
skam, ber jag att härmed fa öppet förklara, det jag anser, att
statsutskottet skulle hafva handlat rigtigast, om det i detta fall
behagat tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Re skäl för bifall, som anförts såväl i den kongl. propositio¬
nen som nyss så varmhjertadt från statsrådsbänken, och de ytter¬
ligare skäl härför, som andragits af reservanterna i deras vid
denna punkt fogade reservation, synas mig nemligen vara vida
kraftigare än hvad som innehålles i de få rader, hvilka utskottet
anfört såsom motiv för sitt afslagsyrkande. Visserligen måste jag
erkänna, . att utskottet formelt taget har rätt, men jag kan icke
tänka mig, det kammaren skulle vara frestad att i denna fråga
hålla så strängt på formen, att den icke tänker på hvad som är
kammaren värdigt. Och då min uppfattning är den, att det skulle
vara kammaren och särskild! de ledamöter af densamma, hvilka
äro jordbrukare, värdigt att bifalla Kongl. Maj:ts proposition, ber
jag att få yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till re¬
servanternas yrkande, som går ut på bifall till denna kongl. pro¬
position.
Häruti instämde herrar Broström, Ericsson i Jönköping, Hen-
ricson, Irolle, Emthén, Carlheim-Gyllenshöld och Johanson i Valared.
Herr Pehr son i Törneryd: Herr grefve och talman! Herr
statsrådet och chefen för kongl. jordbruksdepartementet har nyss
talat, och vi vilja nog alla erkänna, att han talat väl. Men när
vi närmare granska det vackra talets innehåll, torde vi väl i alla
fall kunna komma öfverens derom, att det hufvudsakligen var
känsloskäl, med hvilka herr statsrådet här ville slå an.
Hufvudvigten synes mig ligga derpå, om man här vill god¬
känna den princip, som ligger i utsträckandet af statspensionerna
utöfver embets- och tjenstemännens klass. Herr statsrådet åbe¬
ropade några analoga fåll, der så skett, men om dessa af honom
omnämnda fäll äro fullt jemförliga med detta, är jag icke i till-
N:o 41.
Ang. anslagen
till pensions-
och indrag¬
ning sstaterna.
(Forts.)
32 Lördagen den 3 Maj.
fälle att nu närmare kontrollera. Som min enskilda uppfattning
ber jag blott att få uttala, att jag icke heller skulle kafva varit
med om de pensioner, herr statsrådet nämnde, för så vidt tillfälle
beredts mig att derom tillkännagifva min särskilda mening. För
egen del bär jag hållit strängt derpå, att man icke skall med
statspensionerna gå utöfver hvad statens embets- och tjenstemanna-
klass omfattar, ty hvar skall man sätta gränsen, om man vill
draga upp någon annan gräns, än den af mig nu omnämnda?
Våra afiöningsförhållanden och pensioner till embets- och tjenste¬
man äro här i landet orimligt höga. Carl Anders Larsson i
Maspelösa talade redan på sin tid så ofta här i denna kammare om
att lönerna till statens embets- och tjensteman utgjorde: »50 mil¬
lioner kronor årligen, mina herrar», sade han, och ingen tyckte på
den tiden, att detta kunde vara möjligt, utan alla ansågo, att deri
låg en ofantlig öfverdrift. Nu är emellertid förhållandet det, att
det står för oss alla klart, att Carl Anders Larsson siffra var för
liten. För att icke göra mig skyldig till misstag vill jag här
icke fixera någon siffra, utan endast antyda, att Carl Anders Lars¬
sons antagande säkerligen öfverträffas af verkligheten.
Lägger man i hop löner och pensioner till statens embets- och
tjensteman, så kommer man upp till ett belopp, som man helt
säkert icke gjort sig föreställning om.
»Nå», säger man, »här är fråga blott om en liten och särskild
pension, en pension till en fattig enka.» Och nog vet jag såväl
som hvarje annan ledamot af denna kammare, att dessa åtta hundra
kronor, som nu föreslagits i pension, icke ensamt för sig spela
någon roll för statsverket. Det är icke ur sådan synpunkt, jag
här vill afstyrka Kongl. Maj:ts förslag, utan det är med hänsyn
till de principer, som ligga i frågan. Om man icke får draga upp
en gräns, der man kan hålla fast, skall det naturligtvis bära af
allt längre och längre, och slutet, för så vidt man vill vara kon¬
seqvent och rättvis, måste blifva det, att staten pensionerar alla.
Är detta möjligt att realisera? Men den tanken vore annars rig-
tig, om man icke vill stanna vid den gräns, som jag nu nämnt,
nemligen att man skall gifva pension endast åt statens embets-
och tjensteman, men att man icke bör gå derutöfver.
Her statsrådet har nämnt, att mannen till den ifrågavarande
enkan i sin lifstid utöfvat en gagnande verksamhet, och vare det
långt från mig att vilja förneka detta. Han sade ock, att man¬
nen utöfvat denna verksamhet vid en anstalt, som vore understödd
af statsmedel, och detta skulle vara anledningen, att man nu skulle
bevilja pension åt enkan. Jo, vi hafva haft tillfälle för en stund
sedan under behandlingen af denna hufvudtitel att tala något om
detta. Här ser man följden af att utsträcka pensionsrätten än åt
ena hållet än åt det andra. Så fort man kan åberopa sig på
t. ex. en verksamhet hvilken som helst, blott den haft understöd af
staten, genast fordrar man, att icke blott utöfvaren af denna
verksamhet skall vara berättigad till pension, titan äfven hans
enka och barn. Med en dylik uppfattning kan jag icke förlika
Lördagen den 3 Maj.
33
N:o 41.
mig, ty man kommer alldeles för långt och vet icke, hvar man Ang. anslagen
slutligen skall hamna. m p^sions-
Jag her att få yrka bifall till utskottets afstyrkande hem- ninq sliter9'
Ställan- (Forte.)
Herr Persson i Stallerhult: Jag skall be att få ansluta mig
till det yrkande, som den siste ärade talaren framstälde, nemligen
om bifall till utskottets hemställan.
Jag kan icke för tillfället granska de analoga fall, som här
framstälts, men detta är i alla fall en principfråga, och om man
äfven någon gång beviljar en pension under förhållanden, liknande
dem, hvarom nu är fråga, är aet icke något skäl att fortsätta på
den vägen.
Här tyckes meningen vara, att så snart Riksdagen lemnar anslag
till en enskild förening, skall staten i och med detsamma hafva för¬
pligtelse att pensionera dess tjensteman eller de arbetare, som
syssla med föreningen och dess verksamhet. Och icke nog med
detta; man vill äfven hafva pension åt enkorna, och en annan gång
äskar man kanske pension äfven åt barnen. Het är en princip,
som man åtminstone icke bör vara allt för snar att antaga.
Såsom vanligt, när det är fråga om att begära pension hos
Riksdagen, har äfven denna gång statskontorets utlåtande öfver
framställningen inhemtats, men i detta fall har statskontoret icke
vågat sig på att tillstyrka Kongl. Maj:t att hos Riksdagen an¬
hålla om pension åt den ifrågavarande enkan, utan statskontoret
har ansett, att om understöd bör tillerkännas henne, bör mosskul-
turföreningen draga försorg derom.
Sedan statskontoret afgifvit sitt utlåtande, har yttrande i
frågan infordrats äfven af landtbruksstyrelsen. Och denna sty¬
relse lemnar först en mycket lång och vidlyftig redogörelse för
mosskulturföreningens verksamhet och äfven för aflidne von Feilit-
zens verksamhet inom denna förening och kommer slutligen till
en hemställan, att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta pro¬
position om beviljande af en pension till ett belopp af 1,500 kronor
åt von Feilitzens enka. Ja, landtbruksstyrelsen drager sig verk¬
ligen icke för att föreslå 1,500 kronor i stället för de 800 kronor,
som Kong! Maj:t sedan ansett sig kunna begära.
Om jag sedan granskar de skäl, som af departementschefen
anförts för denna pension, så får jag säga, att jag finner dessa
skål vara af märkvärdig beskaffenhet. Hessa skäl finnas anförda
å sid. 47 i utskottets utlåtande. Departementschefen säger der,
att denne aflidne person, som mycket gagnat Svenska Mosskultur-
föreningen», »genom detta sitt oegennyttiga och för svenska jord¬
bruksnäringen betydelsefulla arbete med skäl kan antagas hafva
blifvit hindrad att förskaffa sig en så god ekonomisk ställning,
som han med sin framstående duglighet eljest bort ega goda för¬
utsättningar att uppnå», och derför bör staten .tråda emellan och
tillerkänna hans efterlefvande enka pension. År det möjligt att
resonera svagare än sålunda: »i händelse den eller den kunnige
Andra Kammarens Prot. 1902. N:o 41. 3
N:o 41.
34
Lördagen den 3 Maj.
Ang. anslagen och skicklige personen icke blifvit sittande på denna plats, utan
till pensions- egnat sig åt en annan tjenst, så skulle han hafva kommit till en
nin sstaterna högre och mera inkomstgifvande befattning än denna?» Det är
"'"(Forts*) väl ett underligt resonnement? Huru kan man söka motivera en
1 °r ’ sak med ett sådant skäl, som att en person, som i sin tjenst upp¬
bär låg aflöning, om han icke antagit denna tjenst, ovilkorligen
skulle fått en befattning med betydligt högre aflöning. Det är
väl att stödja sig på det ovissa, om man någonsin stödt sig på
något ovisst.
Jag vill visst icke förneka, att den aflidne i lifstiden med
synnerligt nit egnat sin tid åt detta arbete. Men det finnes väl
tusentals personer, som i vårt land egna sig åt lika nyttiga arbe¬
ten, ehuru de icke synas så mycket, och det finnes tusen, som
hafva samma kunskaper som denne man, men det är icke. sagdt,
att deras arbete synes så väl eller blir så väl refereradt i Riks¬
dagens handlingar som denne mans. Skall man slå in på den
vägen, att hvarje kunnig person, som egnat sig åt ett arbete, vare
sig i det allmännas tjenst eller i det privata lifvet, skall erhålla
pension af staten, och icke endast han sjelf, utan äfven hans enka
och barn, hvarest skall man då sluta?
Hvad särskilt detta fall beträffar, tycker jag, att »Svenska
mosskulturföreningen» borde vara tacksam för det stora stats¬
understöd, den erhåller, och icke gå så långt, att den fordrar, att
staten skall pensionera äfven dess tjensteman och deras efterlef¬
vande.
Herr talman! På de skäl, jag nu anfört, och de skäl, stats¬
utskottet andragit, skall jag be att få yrka bifall till utskottets
hemställan om afslag å Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställ¬
ning.
Herr Spånberg: Orsaken till att jag begärt ordet är egent¬
ligen den, att ingen bättre än jag torde känna till herr von Feilit-
zens verksamhet, enär såväl han som jag varit ledamöter i sty¬
relsen af den förening, inom hvilken han utöfvat sin hufvudsakli-
gaste lifsgerning, och det ända från denna styrelses första tillvaro.
Dessutom har jag varit styrelseledamot för Jönköpings läns ke¬
miska station, för hvilken station Feilitzen varit föreståndare.
Statsutskottet har afstyrkt Kongl. Maj:ts förslag om beredande
af pension åt herr von Feilitzens efterlemnade enka, på den grund
att herr von Feilitzen icke skulle hafva varit statstjenare. Ja, jag
medger, att han icke haft någon vidare långvarig statstjenstgö-
ring. Men det kan ju i alla fall förtjena att nämnas, att han i
sin ungdom varit anstäld i statens tjenst, i det han då tjenstgjorde
i det s. k. bergskollegium, derifrån han dock tidigt drog sig ut i
det praktiska lifvet. Af den siste talaren sades, beträffande hvad
som framhållits om herr von Feilitzens förtjenstfulla verksamhet,
att det funnes ett stort antal — kanske tusentals — män, som
hade lika stora kunskaper, som han haft, och utöfvat en lika om¬
fattande verksamhet. Nej, mina herrar, detta är icke rigtigt. j Ty
35
N:o 41.
Lördagen den 3 Maj.
för det första har herr von Feilitzen, vid unga år, aflagt bergs¬
examen, en dryg examen, som icke så många kunnat aflägga, och
för det andra måste vi taga i betraktande, att han utöfvat en ban¬
brytande verksamhet, som är af så stor betydelse för det svenska
jordbruket, att först framtiden kanske är i stånd att fullt upp¬
skatta densamma. rr
Af en talare bakom mig sades nyss, beträffande en föregående
punkt i utlåtandet, der det var fråga om beredande af pension till
förestandarne för folkhögskolorna, att han icke kunde tillstyrka
något sådant, enär dessa skolor icke hade af staten faststälda stad¬
gar, och dylikt. Detta skäl är icke tillämpligt i förevarande fall.
Förhållandet är nemligen det, att herr von Feilitzen, jemte det han
utöfvat sin verksamhet i mosskulturföreningen, varit chef för J ön-
köpings läns kemiska station, och under hela den tid, anslag af stats¬
medel utgå,tt till denna station, har han uppburit den aflöning, som
staten beviljat i anslag, nemligen på de senare åren 4,000 kronor,
och förut något mindre. Då dertill kommer, att staten gifvit före¬
skrifter om tjensternas tillsättning, om erforderliga examina, om
inspektioner och meddelat instruktioner för stationernas skötsel
o. s. v., torde man nog vara berättigad att säga, att han kunde lik¬
ställas med vanliga statstjenare. Det enda, som kan anföras här¬
emot, skulle vara, att det är hushållningssällskapen, som tillsätta
tjenstemännen, men för öfrigt kan man säga, att stationen utgör
en statsinstitution.
Uti instruktionerna för de kemiska stationerna har staten lå¬
tit inflyta en bestämmelse, att dessa stationers föreståndare äro
skyldiga att med intresse och kraft egna sig åt lösandet af något
för jordbruket vigtigt spörsmål. Det var just denna från statens
sida meddelade föreskrift i instruktionerna för de kemiska statio¬
nerna, som gjorde, att herr von Feilitzen, sedan han blifvit före¬
ståndare för Jönköpings kemiska _ station, begärde anslag af stats¬
medel för att kunna resa ut och i främmande länder studera moss-
kulturen. Han fick anslaget, och sedan han i Tyskland och Hol¬
land studerat tillhörande förhållanden, kom han hem med den
fullaste öfvertygelse, att här fäns ett stort verksamhetsfält och
att det gälde upparbetandet och upphjelpandet af en på låg stånd¬
punkt stående jordbruksfråga.
För en 15 å 16 år sedan, under den tid jag var ledamot af
Riksdagens Första Kammare, satt jag i ett plenum och genomögnade
en ortstidning och fick då se, hurusom uti Rogberga landtmanna-
förening på Feilitzens förslag bildats en liten förening med nam¬
net Mosskulturförening och utgjorde första början till Svenska
mosskulturföreningen, och jag öfverraskades af att se, det jag
blifvit vald till ledamot af denna förenings styrelse. Jag hade dä
knappast en aning om hvad som menades med mosskultur, och jag
tror, att ännu i den dag, som är, många icke hafva gjort denna
fråga klar för sig. Men vi började snart med kraftiga händer
arbeta för föreningens uppgift, herr von Feilitzen ledde de veten¬
skapliga försöken, och styrelsen hjelpte till med de ekonomiska
Ang. anslagen
till pensions-
och indrag¬
ning sstaterna.
(Forts.)
Jf:o 41.
36
Lördagen den 3 Maj.
Ang. anslagen angelägenheterna, och många stora resultat hafva på mosskulturens
till pensions- område uppnåtts.
och indrag- lnnan lag går vidare, vill jag säga, att det äfven kantänkas
m"(FortsT° flera andra synpunkter, som för oss möjliggöra, att herr von Fei-
1 ' litzens enka borde af staten få hjelp. Om man nu icke kan på¬
stå, att hon har någon laglig rätt att få pension, så kan man med
skäl gifva saken ett annat namn och säga, att herr von Feilitzens
lifsverksamhet var af den betydelse för vårt land, att man kan
fordra, att hans enka tillerkännes ett årligt understöd eller hvad
man vill kalla det, och som hon verkligen är i behof af. Jag skall
nu be att få nämna några ord om denna herr von Feilitzens lifs¬
verksamhet.
Jag har här i min hand ett efter hans död utgifvet tidskrifts¬
häfte, hvari finnes en dödsruna öfver von Feilitzen, och som äfven
innehåller en förteckning på hans författareverksamhet. _ Jag bär
i dag räknat igenom dem, och jag fann då, att han skrifvit icke
mindre än 197 afhandlingar, som beröra landtmannaspörsmål, och
alla dessa afhandlingar hafva blifvit i tidskrifter offentliggjorda,
utan att han derför begärt eller erhållit ett enda öre. Så oegen¬
nyttig var denne man.
Hvad beträffar hans arbete i öfrigt, sätter jag främst hans
försöksverksamhet, hvilken varit af en betydande omfattning. Här
har jag en stor bok, som innehåller redogörelse för flera tusen af
honom utförda experiment och hvilka efter hans död och med led¬
ning af hans efterlemnade journalanteckningar blifvit offentlig¬
gjorda. Af dessa experiment framgår tydligt och klart hans ban¬
brytande verksamhet i det svenska jordbrukets tjenst, och de under¬
sökningar eller försök, som han anstalt härutinnan, skola kanske
i framtiden inbespara millioner kronor åt våra jordbrukare. Jag
vill nämna några grupper af dessa undersökningar, hvilka han har
företagit och delvis alslutade angående kalkens betydelse för jord¬
bruket. Han har visat, att kaiken är nödvändig dels såsom ett
medel att förbättra jordens fysikaliska beskaffenhet, dels att hindra
för växterna i jorden befintliga skadliga syror att förstöra växlig-
heten, dels visat hvilken stor betydelse kalken har såsom växtnä¬
ring och dels kalkens förmåga att göra andra i jorden befintliga
ämnen lämpliga för växternas näringsbehof. Den saken har han
så tydliggjort, att hvar och en, som vill följa hans föreskrifter i
det fallet, lätt kan få klart för sig, både hvar man skall kalka
och huru mycket kalk som skall användas, i fall sådan behöfves.
Vidare hans undersökningar rörande kali har visat, huru nödvän¬
dig kaligödsling är. Sedan dessa undersökningar blifvit kända,
har jordbrukets användning af kali ökats, och det i så enorm grad,
att man fäste sin uppmärksamhet på, huruvida icke jordbrukets
stigande behof af kali skulle kunna tillfredsställas inom landet,
derigenom att ur våra berg, som innehåHa kali, toges sådan.. En
rätt stor industri uppstod. Man söndermalde bergarten, som inne¬
höll kali, och sålde deraf till j ordbrukarne. Prof af detta sten¬
mjöl hemtades till mosskulturföreningen för att dermed anställa
Lördagen den 3 Maj.
37
N:o «.
försök. Vid de anstälda försöken visade det sig, att kalit i denna Ang. anslagen
söndermalda bergart var till den grad svårlöst, att växterna kunde m P?nsi°™-
föga eller alls intet tillgodogöra sig detsamma. Följden häraf blef och indra9~
naturligtvis den, att man nedlade denna industri. Hade ej denna nmg.3* c™°'
undersökning företagits, så är det troligt, att man än i dag skulle C °
fortsatt med ifrågavarande stenmjölsgöasling, då man fortfarande
varit i den tron, att sådan söndermald bergart med deri befintlig
kali vore till nytta för jordbruket. Hvilka stora summor, som
dermed kunde hafva gått förlorade, är lätt att inse.
Så kommer jag nu till en annan af hans undersökningar, nem¬
ligen angående qväfvets betydelse. En dag för många år sedan,
då. jag gick ut för att bese en lupinodling, hade jag herr von
Feilitzen i sällskap. Denna lupinodling var gjord för att dermed
tillföra mogen nyodlad sandjord qväfve. Då vi framkommo, sade
von Feilitzen »att här skall du få se något märkvärdigt.» Och hvad
fingo vi då se? Jo, något, som många nu för tiden känna mycket
väl till, men som då icke var så. mycket kändt. De längsta och
frodigaste plantorna — hade hvarje af sina rotspetsar tätt besatta
med ett slags kulor eller knölar, som innehöllo bakterier. De
mindre plantorna hade icke så många kulor på sina rötter, och
de allra minsta hade icke några kulor alls. Dessa sista plantor
voro små och kunde icke trifvas och växa, derför att de saknade
qväfve, som de andra plantorna erhöllo genom bakterierna i dessa
kulör. Det var icke herr von Feilitzen, som först påvisade bak¬
terieteorierna om att en del växter kunde på detta egendomliga
sätt tillföras qväfve, utan denna upptäckt gjordes af en tysk veten¬
skapsman. Men saken var naturligtvis till en början föga utredd,
och det var först sedan herr von Feilitzen anstält en mängd under¬
sökningar, som kännedomen om dessa bakteriers verksamhet blef
mera utvecklad och som man kom så långt, att man kunde odla
baljväxter på steril mark, som i sig sjelf saknade qväfve, blott
man tillförde denna mark något »ympjord», om jag så må säga,
hvilken innehöll sådana slags bakterier, som växterna vilja hafva.
. Det finnes nemligen särskilda bakterier för olika växter. Bak¬
terien för klöfver t. ex. öfverflyttas icke på lupiner och tvärtom.
Detta bakteriespörsmål har emellertid varit ett af de vigtigaste
att utreda, ty derigenom har det blifvit oss möjligt att odla våra
öde hvitmossar, som ligga der i tusentals hektar, alldeles värde¬
lösa. Han har just med dessa försök visat, att man under vissa
förutsättningar kan med fördel odla dessa hvitmossar, så att man
kan få i stället för ödemarkerna gräsrika ängar utan att ditföra det
dyrbara qväfvet, endast med användande af lämplig dikning och
tillförande af kalkfosforsyra, kali och sand. Om ni, mina herrar,
sett^ dessa mossar och dessa experimentalfält och sett meterlång
klöfver växa på hvitmossarne, sa skulle ni bedömt von Feilitzens
verksamhet efter en annan måttstock.
Utom odlingarna af mossar och hans arbeten i den rigtningen
har han i Sverige inarbetat begagnandet af torf från hvitmossarne
till strö i ladugårdarne. Det finnes nu mera ingen enda förstån-
N:o 41.
38
Lördagen den 3 Maj.
Ang. anslagen dig jordbrukare, som, om han vill hafva fullständig uppsamling
till pensions- af flen flytande spillningen i ladugården och helsosam luft, under-
och indrag- låter att använda torf strö. Yi, de praktiske arbetets män, få och böra
mngs‘ ° T"°' aldrig glömma, att det är vetenskapsmannen, som vid sitt arbets-
^ 01S’ bord och genom sin nervutslitande verksamhet gör det möjligt för
oss att fortare och lättare utföra våra arbeten. Jag vill fråga er,
mina herrar, huru det skulle vara, om vi icke haft dylika veten¬
skapens stormän, som gjort det beqvämt för oss och skapat de lef-
nadsförhållanden, hvarunder vi lefva. Dessa vetenskapsmän hafva
i de flesta fall arbetat hufvudsakligen för att nå det vetenskap¬
liga mål, de eftersträfva!, men icke, såsom vi göra, egnat sina
tankar åt att förtjena penningar. Men det är v% som draga den
största nytta af dem. Och det visar sig i alla vara förhållanden
och på alla områden, att vi stå i stor tacksamhetsskuld till dem.
Och då 800 kronor begäres till ersättning åt von Feilitzens
döfva, sjuka och gamla enka, förvånar det mig, att denna kam¬
mare, som hufvudsakligen består af jordbrukare, som skola draga
nytta af denne mans banbrytande verksamhet, ett enda ögonblick
kan hesitera att bevilja detta lilla belopp. Jag tror icke, att re¬
sultatet af en votering kan blifva ett afslag å begäran om pen¬
sion, ty det finnes säkerligen icke ett tillräckligt antal af denna
kammares ledamöter, som skulle vilja öfverlemna von Feilitzens
enka åt den enskilda välgörenheten eller den offentliga fattig¬
vården.
I detta yttrande instämde herrar Hazén, Johansson i Aflösa,
Danielsson, Bengtsson i Häradsköp och Jonsson i Hökhult.
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Odelberg:
Jag skall blott be att få yttra ett par ord med anledning af
två högt ärade statsutskottsledamöters anföranden.
Det är visst icke på den grund, att svenska mosskulturför-
eningen uppburit statsunderstöd och att jag skulle betrakta den
såsom någon qvasi-statsinstitution, som jag föreslagit Kongl. Maj:t
att aflåta en proposition till Kiksdagen om pension åt von Fei¬
litzens enka. Jag skulle gjort det med lika stort nöje, om svenska
mosskulturföreningen icke uppburit ett enda öre såsom statsunder¬
stöd. Jag betraktar icke dessa 800 kronor såsom pension, utan
såsom en belöning.
Herr Carlheim-Gfyllensköld: Herr grefve och talman!
Mina herrar! Det är en besynnerlig erfarenhet jag gjort, att stats¬
utskottet aldrig har några penningar, då det är fråga om jordbruket
och dess målsmän. Här hafva vi nu en af jordbrukets målsmän,
en banbrytande storman, som gjort en gerning, den alla erkänna
vara beaktansvärd, erkännansvärd och belöningsvärd. Han har
stupat på sin post, han lika så väl som de, som föHo offer för
Bofors-olyckan, och som tulltjenstemännen vid olyckan utanför
Stockholm. Det ena tycker jag kan vara lika godt som det andra.
Lördagen den 3 Maj.
39
N:o 41.
Han har. dock fallit för öfveransträngning och öfverarbete i jord¬
brukets tjenst. Är icke sådant erkännansvärdt? Jag tror det.
Här har talats om känsloskäl. Det må vara, att somliga
kunna hafva känsloskäl. Hen här föreligger lika mycket skälet
att gifva erkännande åt förtjenstfullt arbete. Kong! Maj:t är
icke — förlåt, att jag säger det — känd för att hafva särskilda
känsloskäl. Kongl. . Maj:t har dock ansett det nödigt att föreslå
denne mans enka till erhållande af pension, eller låt oss hellre
kalla det belöning för framstående verksamhet. Denna verksamhet
är känd från Ystad till Haparanda. Litet hvar bland de jord¬
brukare, som följt med jordbrukets utveckling, kan icke annat än
erkänna de goda resultat, som genom denna verksamhet uppnåtts.
Sverige bär tidigare och ofta, i olika former, erkänt sina om lan¬
det förtjente mäns verksamhet, och jag hoppas, att nutiden icke
skall frångå denna goda tradition.
Vid denna hufvudtitel är det ett förhållande, som icke finnes
vid de andra hufvudtitlarna. Här är det en genomgående under¬
sökning, pr individ. En sådan är också gjord för den ifrågava¬
rande tjenstemannens enka. Om jag kallar det för nationalbelö-
ning eller ersättning för hans verksamhet eller pension, det gör
detsamma, blott enkan får detta lilla belopp såsom erkänsla från
jordbrukarne i denna kammare för hennes mans framstående verk¬
samhet.
Friherre De Geer.: Statsutskottet har ofta med rätta, när
det galt införande af nya kategorier pensionstagare, framhållit
små principiella betänkligheter. I detta fall har det dock för¬
vånat mig, att utskottet haft några sådana farhågor. Jag för
min del skall just af principiella skäl be att få yrka bifall till
reservanternas hemställan, och då ju ingenting kan vara mera önsk¬
värd^ än att vi genom att bevilja en liten obetydlig pension åt
en synnerligen förtjent mans enka möjligen kunna framkalla lik¬
nande fall och förmå flere lika kunnige och duglige män som von
Feilitzen att utan alltför stora farhågor för de sinas ekonomiska
framtid egna sig åt allmännyttiga värf och i lika framstående
grad gagna vårt land, hafva vi för visso icke allenast följt
våra känslor, utan äfven gjort en ur statsekonomisk synpunkt
synnerligen god affär.
Jag ber derför att få sluta mig till dem, som yrkat bifall till
reservanternas förslag.
Herr Byström instämde häruti.
Herr Persson i Tällberg: Det är nog ingen, som har bestridt
de förtjenster, som von Feilitzen har inlagt på jordbrukets om¬
råde, och jag finner det heller icke så underligt, att statsutskottet
har klandrats, derför att utskottet icke kunnat vara med om den
ifrågavarande pensionen. Jag får upprigtigt säga, att det för oss,
som yrkat afslag, skulle hafva varit mycket mera angenämt, om
Ang. anslagen
till pensions-
och indrag-
ning sstaterna.
(Forts.)
N:o 41.
40
Lördagen den 3 maj.
Ang. anslagen vi kunnat vara med om pensionen, men det tillkommer för visso
till pensions- ogg _ herrarne må säga hvad herrarne vilja — att bedöma frå-
och indrag- ur an(/ra synpunkter än dem, som här i kammaren under
mngssta ernå. v-gga omständigheter kunna göra sig gällande. Det är enligt
'' min uppfattning nödvändigt för statsutskottet att i sina beslut
taga hänsyn till annat än känsloskäl, ty jag undrar, hvar det
eljest skulle sluta, och om icke statsutskottet skulle ådraga sig
mycket klander, om vi skulle låta känslan föra oss åstad att be¬
vilja det ena anslaget efter det andra, och jag undrar, huru det
skulle taga sig nt, då statsregleringen skulle uppgöras vid riks¬
dagens slut, om vi skulle gå till väga på det sättet.
En talare yttrade här, att statsutskottet aldrig hade några
penningar, då det gälde jordbruket. Jag ber att fa protestera
mot ett sådant yttrande. Man har vidare framhållit denna per¬
sons stora förtjenster, och man har, så godt man kunnat, refere¬
rat de inlägg, som han gjort för jordbrukets förkofran. Ja, alla
äro vi eniga härom. Man har vidare till och med framhållit hans
höga examina såsom motiv för bifall. Ja, det synes^ nu en
gång för alla vara så, att de, som i ungdomen haft förmånen att
få draga nytta af statens institutioner och läroverk, det är,
säger jag, som om dessa personer på denna grund rent af skulle
hafva någon fordran på underhåll från staten, och detta icke en¬
dast så länge de lefva, utan äfven efter döden för de sina. Det
finnes tusentals personer, som verka i det tysta och som äro lika
nödvändiga för statens utveckling och bestånd som dessa, hvilka
på ett mera märkbart sätt framträda, och skulle vi söka reda på
alla dessa, som verkat i det tysta och som gjort verklig nytta på
det andliga eller det materiella området, så vågar jag påstå, att
det skulle vara absolut omöjligt för oss att bereda dem sådana
fördelar, som här föreslås rörande denna person.
Vi måste se dessa frågor från såväl rättslig som ekonomisk
synpunkt och icke låta endast hnmanitetsskäl tala. Det skulle,
som jag sagt, hafva varit mycket mera angenämt, om jag kunnat
vara med om att tillstyrka denna framställning.
Herr statsrådet yttrade, att skälet till framställningen icke
var det, att föreningen icke haft understöd af staten. Ja, så
mycket farligare är det då. Då har_ man alls ingen hållpunkt,
utan måste släppa det alldeles löst i afseende å dylika pensio¬
ner. Det har också förefallit mig underligt, att föreningen icke
känt sig förpligtad att understödja denna enka, utan att man vändt
sig till Riksdagen med en begäran om pension åt henne.
Det är sålunda icke af något slags ovilja mot denna person
eller af något slags underskattande af hans verksamhet, jag stält
mig på utskottets sida, utan det är uteslutande med hänsyn till
de konseqvenser, som saken skulle föra med sig, ^ och det är
också uteslutande af det skälet, som jag nu ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr Olsson i Eläsbro instämde häruti.
Lördagen den 3 Maj.
41 N:o 41.
Herr Spån b er g: När jag sist hade ordet, glömde jag åtting. anslagen
bemöta herr Carl Persson i Stallerhult, då han yttrade, att stats-
kontoret i sitt utlåtande skulle hafva sagt, att man borde öfverlemna ningsstaterna.
åt mosskulturföreningen att hjelpa von Feilitzens enka. Nej, så (Forts.)
står det icke, utan jag skall be att få läsa upp, hvad der verkli¬
gen står. Statskontorets utlåtande refereras i betänkandet på föl¬
jande sätt: »Till följd af nådig remiss har statskontoret den 21
nästlidne oktober afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet och der¬
uti anfört, att, då von Feilitzen hvarken vid dödsfallet eller, såvidt
handlingarne utvisade, dessförinnan varit i någon statens tjenst
anstäld, den föreliggande frågan, såsom ju också tydligen i ansök¬
ningen förutsattes, måste bedömas från helt andra synpunkter än
dem, som plägade vara de afgörande, då framställning af Eders
Kongl. Maj:t gjordes till Riksdagen om pension åt enka eller barn
efter någon, som egnat sitt lits verksamhet åt statens tjenst utan
att hafva kunnat vid dödstillfället efterlemna åt de sina medel till
bergning, samt att, då mosskulturföreningen, som gjort till sin upp¬
gift att främja arbetena å det område, hvaråt von Feilitzen egnat
sin hufvudsakliga verksamhet, ansett denna verksamhet så för¬
tjenstfull, att den borde betinga ett erkännande från statens sida
i form af pension åt hans efterlemnade enka, statskontoret visser¬
ligen hölle för antagligt, att något sådant erkännande kunde vara
berättigadt, men dock icke vore i tillfälle att derom bilda sig en
så sjelfständig uppfattning, att statskontoret ansåge sig befogadt
' 1 T7'1 Tr 1 ‘*r ‘ J '1J 1 t af den i ansökningen be-
föreningen» — ja, här stannade han, men sedan heter det — »att på
annan väg bringa denna fråga under Riksdagens pröfning.» Detta
är hvad statskontoret sagt, och hvaraf synes, att statskontoret an¬
sett, att frågan borde af Riksdagen afgöras.
För öfrigt skulle jag vilja bedja de af statsutskottets leda¬
möter, som nu så kraftigt afstyrka denna pension, att en gång
göra sig besvär att resa ner till de experimentalfält, som von
Feilitzen anlagt, och bese de experiment, som han gjort. Jag är
då öfvertygad derom, att, när de fingo se, hur ärter och klöfver
växa på förut totalt värdelösa hvitmossar, de skulle ångra, att de
i dag här i kammaren uppträdt emot pensionen. Att de kunnat
hafva fog att i utskottet afstyrka densamma, det kan jag förstå,
men i deras ställe skulle jag helst hafva sett att slippa försvara
utskottets afstyrkande.
Herr Petri: Det kan icke nekas, att statsutskottet har fullt
formelt rätt i sitt afstyrkande utlåtande, och att man å andra
sidan icke egentligen har annat än känsloskäl att åberopa för hvad
man anser rättvist, men denna känsla har hos mig framväxt så
stark, att jag icke kan underlåta att yttra några ord i frågan.
Det förefaller mig motbjudande, att det enda skälet, hvarför
detta förslag om hjelp till en afliden förtjent mans efterlefvande,
nödlidande enka skulle afslås, skulle vara det, att denne man icke
gärda åtgärd, helst tillfälle icke svntes
saknas för mosskultur-
N:o 41.
42
Lördagen den 3 Maj.
Ang. anslagen haft någon statstjenst. Jag tycker, att det skälet är alldeles för
liUchTdraderpå granda ett beslut. Några af de föregående stats-
ningsstatérna. ntskottsledamöterna, som yttrat sig, hafva undrat, hvar gränsen
(Forts.) skulle bli, om man nu oupphörligen skulle bevilja understöd eller
pensioner. Jag vill härpå blott svara, att gränsen anser jag ligga
i Riksdagens rättskänsla, och jag hoppas, att Riksdagen nu måtte
bevisa, att i denna fråga dess rättskänsla är sådan, att detta lilla
understöd må beviljas.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Häruti instämde herrar Sundblad, Johansson i Stora Mellby,
Sjöberg och Burman.
Herr Pehrson i Törneryd: Herr grefve och talman! Jag
skall icke anhålla om att få säga många ord. Men när diskus¬
sionen tager en sådan vändning, som den gjort här i denna fråga,
då blir man liksom litet förbluffad och tycker, att man känner sig
så bortkommen, att man frågar sig sjelf, om man vid den före¬
gående behandlingen verkligen lyckats pröfva innebörden af det
föreliggande ämnet från rätt håll och på de sakliga skäl, som
kunna föreligga.
En talare på jönköpingsbänken har funnit det vara i sin ord¬
ning att här tala om åtskilligt, som jag tycker icke mycket tillhör
den sak, som föreligger. Vill man bevisa sin sak på sådant sätt,
som han delvis nu sökt göra, och det skall utgöra fullgoda bevis,
då kan man efter min uppfattning skaffa bevis för allting. Bland
annat framhöll den talaren de många experiment, som von Eeilit-
zen i tiden gjort. Ja väl, men antalet skall der icke allenast räk¬
nas, utan betydelsen af dessa experiment skall vägas. Och utan
att klandra den förmente föregångsmannen på det svenska jord¬
brukets område, tillåter jag mig ändock att säga talaren på jön¬
köpingsbänken, att nog kan det gå för sig att frambringa både
ärtväxter och till äfventyrs äfven »sockertoppar», som han sade,
på de småländska mossarne och sandfälten. Men jag viR på
samma gång säga honom, att det kostar mer, än det smakar. Det
är den erfarenhet, vi hafva fått i mångt och mycket, då vi försökt
att sköta vår mossjord på det »rationella» sätt, som von Eeilitzen
för oss framhållit, och hvithet jag icke vill här vidare beröra.
Det går icke an att här mer än på andra områden blott lefva
sig in i teorien och helt och hållet se bort från verkligheten.
Herr Jönsson i Eäreköp instämde häruti.
Öfverläggningen var härmed slutad. I öfverensstämmelse med
de yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen pro¬
positioner dels på bifall till utskottets hemställan och dels på af-
slag derå och bifall i stället till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning. Herr talmannen fann den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad, men som votering likväl begärdes,
Lördagen den 3 Maj.
43 N:o 41.
blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voterings- Ang. anslagen
proposition: till pensions-
x r och indraga
-r\ i Tpiojji ningsstatema.
Den, som vill, att kammaren med afslag a statsutskottets (Forts.)
hemställan i tjuguåttonde punkten af utskottets förevarande ut¬
låtande n:o 11, bifaller Kong! Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hem¬
ställan.
Omröstningen utföll med 126 ja mot 76 nej; och hade kam¬
maren alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med ja-propositio¬
nens innehåll.
Punkterna 29—34.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
§ 5.
Vidare föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 66, i anledning Ang. inköp af
af Kongl. Maj:ts proposition angående inköp af de enskilda tele- de enskilda
fonanläggningarna i Stockholm med omnejd. telefonaniagg-
00 ° 0 ning ärna i
Stockholm med
Dervid yttrade: om nejd.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusen-
stjerna: När telefonen gjorde sitt inträde i vårt land, försum¬
made man från statens sida att taga om hand det nya samtals-
medlet och öfverlemnade uppfinningens exploatering åt den enskilda
företagsamheten. Till följd deraf uppstod det ena enskilda tele¬
fonnätet efter det andra. Det dröjde dock ej länge, innan man
från statens sida kom till insigt derom, att man både i administra¬
tivt och i ekonomiskt hänseende gjort ett missgrepp. Och den nyss
bortgångne chefen för det svenska telegrafverket — till hvilken,
jag vill begagna tillfället att från denna plats säga detta, vårt
land står uti en tacksamhetsskuld, som jag hoppas aldrig måtte
glömmas, för allt hvad han till Sveriges berömmelse åtgjort för
det svenska telefonväsendets utveckling — han inlade också hela
sin sällsporda energi och sin sällsporda förmåga på att söka åter¬
vinna telefonväsendet åt staten. Steg för steg förvärfvades också det
N:o 41.
44
Lördagen den 3 Maj.
Ang. ™k°p af ena enskilda telefonnätet efter det andra, till godt ekonomiskt
teiefonanlägg- resultat för staten och till belåtenhet för allmänheten, sedan den
ningarna i väl hunnit sätta sig in i de nya förhållandena. Det var en enda
Stockholm med länk, som nu återstod, men den var också af stor betydelse. Dess
omnejd, förvärfvande är det enda, som felas för att möjliggöra telefon-
(Forts.) väsendets ordnande i hela vårt land under lika former. Och det
var åt förvärfvandet af just denna länk, som generaldirektör
Storckenfeldt egnade sina sista krafter.
Gent emot utskottets afstyrkande af Kong! Maj :ts proposition
och då utskottet är enhälligt samt jag icke kan förneka, att inom
kammaren telefonköpet för närvarande icke har stämning för sig,
måste jag väl anse frågan fallen för denna gång, och jag har derför
ingalunda för afsigt att nu återupprepa skälen för framställningen.
Jag sade, mina herrar, för denna gång. Ty jag är fullkomligt
förvissad, att frågan är af den beskaffenhet, att den om ett eller
annat år, förr eller senare, måste återkomma. Ty det skäl, som
statsutskottet anfört såsom det hufvudsakliga för sitt afstyrkande,
tror jag icke eger giltighet. Utskottet säger, att inköpet »icke
påkallas för tillgodoseende af allmänhetens intresse». Detta kan
jag icke skrifva under, utan synes det mig tvärtom, att »allmän¬
hetens intresse» påkallar detsamma, eller att det öfverensstämmer
med allmänhetens intresse. Ty det måtte väl vara så, att all¬
mänheten bör blifva både billigare och bättre betjenad utaf ett
under enhetlig ledning stående telefonnät, vid hvilket man icke
behöfver — då det tillhör staten — liksom vid enskilda företag
taga hänsyn till hvad som vid dessa företag är alldeles naturligt
ock ofta nödvändigt, eller sträfvande! att öka den ekonomiska
vinsten. Vi se ju också, huru rikstelefonen kan erbjuda telefon¬
abonnent större förmåner, men på billigare vilkor än de enskilda
bolagen, och vi veta jemväl, huru för ett par år sedan telegraf¬
styrelsen med hänsyn till allmänhetens intresse erbjöd allmänna bo¬
laget samtrafik med borttagande af öfvergångsafgifter, d. v. s. fri
samtrafik, men att allmänna bolaget för sin ekonomis skull ansåg sig
icke kunna antaga detta erbjudande. Om nu inköpet kommit till
stånd, hade ju resultatet af detta blifvit, att allmänheten utan
vidare blifvit befriad från att erlägga dessa öfvergångsafgifter.
På samma sätt synes det mig också från synpunkten af be-
qvämligheten vid samtalsutvexlingen vara alldeles tydligt, att det
nät, som är under en enhetlig förvaltning, bör erbjuda bättre ut-
sigter för snabbare betjening än det nät, som står under flera skilda
förvaltningar. Det är just snabbheten och säkerheten, som är det
vigtigaste i afseende å samtalsutvexlingen; och de böra väl blifva
bättre tillgodosedda i det förra fallet, än när samtalen måste för¬
medlas af flera nät.
Hvad vidare angår statsutskottets yttrande, att telefoninköpet
ej heller påkallas för tillgodoseende åt statens intresse, skall jag
— utan att vidare vilja utveckla detta — endast tillåta mig er¬
inra derom, att det är allmänt erkändt, beträffande post- och tele¬
grafväsendet — och uti det sistnämnda ingår telefonväsendet såsom
lördagen den 3 Maj.
45
N:o 41.
en integrerande verksamhetsgren —, att båda dessa förvaltningar,
för att på ett tillfredsställande sätt kunna fungera, måste utgöra
ett sammanhängande, för hela landet gemensamt helt. När så är
förhållandet, lämpar det sig icke heller för enskilda bolag att leda
det hela, utan måste ledningen öfverlemnas i statens hand.
Det har ju hos oss äfven varit allmänt erkändt, att post¬
väsendet bör ligga i statens hand. Alltsedan början af dess till¬
komst, för mer än 250 år sedan, har också detta varit förhållandet.
Det andra försök, som, mig veterligt, gjorts i motsatt rigtning,
afvisades med bestämdhet af Riksdagen. Telegrafväsendet har
också alltid tillhört staten, men telefonväsendet öfverlemnades
visserligen, såsom jag nyss erinrat, till privat administration.
Emellertid går utvecklingen i den rigtningen att återföra det till
staten. Staten har redan de stora interurbana ledningarna. Och
här är fråga om den sista länken.
Men utskottet hänvisar till behofvet af konkurrens. Ja, be¬
träffande konkurrensen i denna del, har jag sökt i mitt anförande
till statsrådsprotokollet visa, att konkurrensen gjort sin pligt.
Numera, sedan telefonen blifvit, om jag så får säga, en nödvän¬
dighetsartikel i vårt land, är det den stora allmänheten, som full¬
gör de funktioner, som konkurrensen förut haft att fylla. All¬
mänheten är nog den, som kommer att till fullo kontrollera, om
några försök skulle af telegrafstyrelsen göras vare sig att försämra
samfärdselmedlet eller att fördyra detsamma.
Statsutskottet erinrar i slutet af sitt betänkande om kostnaden;
och det är nog en föreställning, som jag från många håll hört,
att det pris, som staten skulle betala, anses för högt, äfvensom
att beräkningen af den behållning, som skulle vinnas, vore för
sangvinisk. Man säger härvidlag, att, när allmänna bolaget drager
det längsta strået, staten måste draga det kortaste. Den satsen
vill jag icke skrifva under. Jag tror, att det finnes affärer, som
äro förmånliga för båda parterna. Då emellertid tvifvelsmål ut¬
talats med afseende på de gjorda beräkningarna, tillåter jag mig
erinra kammaren om de undersökningar i saken, som från Kongl.
Mai:ts sida anstalts. Det har gjorts undersökningar af telegraf¬
verket, hvilka skett på ett synnerligen fullständigt sätt, utgående
från olika synpunkter och med stor varsamhet, och beräkningarna
hafva utförts af telegrafstyrelsen, som eger stor erfarenhet i fråga
om inköp af telefonnät. För att visa, huru pass säker telegraf¬
styrelsen och dess chef var på sin sak i detta afseende, tvekar jag
icke att tillåta mig omnämna ett yttrande, som han fälde till mig
strax efter värderingen. Han sade: »Ville någon låna mig de nödiga
penningmedlen till inköp af telefonnätet på de vilkor, som er¬
bjudits staten, skulle jag med största glädje öfvertaga affären.»
Denna telegrafstyrelsens värdering har sedermera varit underkastad
granskning af fullt sakkunniga och opartiska personer, nemligen
af cheferna för telegrafstyrelserna i de båda andra nordiska län¬
derna och doktor Herslow. Äfven vid denna undersökning tiar
saken blifvit sedd från olika sidor, både med afseende på det rent
Ang. inköp af
de enskilda
telefonanlägg¬
ningarna i
Stockholm med
omnejd.
(Forts.)
N:o 41.
46
Lördagen den 3 Maj.
Ang. inköp af materiella värdet och i fråga om rentabiliteten, men dessa personer
de enskilda pomnlo till samma resultat som telegrafstyrelsen.
tele/°atna3f Jag antar emellertid, såsom jag nyss sade, att det icke nu
Stockholm med finnes några utsigter, men att frågan kommer igen. Och att frå-
omnejd. gan kommer igen, synes statsutskottet sjelft hafva ansett, då det
(Forts.) på sidan 7 yttrar, att det icke vore »af behofvet påkalladt att nu
med rikstelefonen införlifva ifrågavarande enskilda telefonnät».
Jag vill dock nu slutligen säga, att jag befarar, att, när frågan
kommer igen,, det går bär som i andra fall, då fråga varit om
statsinköp, att, om man dröjer, det blir dyrare, och jag har an¬
ledning att befara detta, ty såsom kammaren vet, är icke det
allmänna telefonbolaget underkastadt expropriation ännu på många,
många år. Sålunda tror jag, att det blir dyrare, om man dröjer,
ehuru jag icke kan annat än hoppas, att jag i det afseendet icke
måtte blifva sannspådd.
Herr Pehrson i Törneryd: Herr talman! Af det anförande,
vi nyss fått höra från statsrådsbänken, torde tydligen framgå, att
herr statsrådet och chefen för civildepartementet icke så synner¬
ligen häråt håller på bifall till Kongl. Majrts framställning i före¬
varande fråga. Af omständigheter, som på senare tid inträffat,
hafva vi nog på förhand giltig anledning att antaga detta. Några
ord borde kanske emellertid sägas, ehuruväl jag erkänner, att jag
icke är rätte mannen att göra detta, och jag hade helt säkert
icke begärt att få göra något uttalande, derest icke herr stats¬
rådet mer än en gång under sitt anförande framhållit, att
frågan är af sådan beskaffenhet, att det finnes anledning att
antaga, att den kommer igen. Nå, om så skulle inträffa, låt
den då komma igen, men låt den komma igen under förändrade
förhållanden. Här förelägges Riksdagen det spörsmål, om Riksdagen
icke vill köpa in dessa enskilda telefonbolags egendom till ett orim¬
ligt högt pris, och derjemte ställer man i utsigt, att, sedan staten
blifvit egare af hela telefonväsendet i landet, en fullständig om¬
organisation af telefonväsendet skulle ega rum, men hvad denna
organisation innebär, derom veta vi ingenting. Hetta tycker jag
i alla faU är hufvudsaken af alltsammans. Om denna omorganisa¬
tion skulle gå ut derpå, att abonnenterna skulle få betala fiolerna,
tycker jag icke, att det skulle vara någonting att tacka för, och
måhända kan man lika väl hafva anledning att antaga någonting
sådant som att antaga, att det skulle blifva till fördel för abon¬
nenterna.
Utskottet har vågat sig på att göra följande uttalande, som
står nederst på sid. 6: »Utskottet, som sålunda icke kan anse,
att inköpet af de enskilda telefonnäten påkallas vare sig för till¬
godoseende af allmänhetens intresse eller för betryggande i eko¬
nomiskt hänseende af statens telefonverksamhet, har ej heller
funnit sig öfvertygadt om behofvet af det omordnande af landets
telefonväsende, som stälts i utsigt, för så vidt det ifrågasatta in¬
köpet komme till stånd.» Härvidlag har herr statsrådet fäst sig
Lördagen den 3 Maj.
47
N:o 41.
uteslutande vid den ena delen, nemligen den om »allmänhetens Ang. inköp af
intresse», och trodde herr statsrådet, att allmänhetens intresse de enstUda
skulle blifva både på billigare och på bättre sätt betjenadt genom
att man nu bifölle det föreslagna inköpet. Ja, derom har utsKottet Stockholm med
en annan mening, och jag tror, att utskottet står icke ensamt i omnejd.
det fallet, utan att den meningen är temligen allmänt delad, att (Forts.)
man fullt lika mycket har att vänta ett tillgodoseende af allmän¬
hetens intresse i detta afseende, om det finnes någon konkurrens,
som om all sådan skulle utestängas. Den andra delen af inne¬
hållet i det af mig nyss anförda stycket ur statsutskottets utlå¬
tande berörde herr statsrådet icke mycket. Efter det utskottet
talat om allmänhetens intresse, nämner utskottet omedelbart, att
det ej heller trott, att detta inköp skulle vara påkallad t af ett
betryggande i ekonomiskt hänseende af statens telefonverksamhet,
och det är det ej heller, ty statens telefonverksamhet kan utöfvas
väl och bra ändå och på ett för allmänheten fullt tillfredsställande
sätt, utan att staten behöfver vara egare af de enskilda telefon¬
bolagens egendom. Till sist vill jag nämna, att det icke är lätt
att kunna affärda det på sid. 7 i statsutskottets utlåtande gjorda
uttalande, der utskottet talar om det pris, till hvilket de enskilda
telefonbolagens egendom skulle för staten inköpas. Utskottets ord
lyda så: »Dock synes det. utskottet icke saknas skäl antaga, att den
fordrade köpeskillingen ej obetydligt öfverstiger det verkliga vär¬
det af telefonnäten och fastigheterna i fråga, liksom det ock torde
vara ganska^ tvifvelaktigt, att denna egendom skall i statens hand
lemna, en så stor afbastning, som beräknats.» Ja, just den om¬
ständigheten, att det är temligen tvifvelaktigt, om det i statens
hand är värdt lika mycket som i den enskildes, gör, att man sär¬
skilt bör vara betänksam.
Jag tror, att de skäl, som anförts för statsutskottets afstyr¬
kande förslag, äro tillräckliga för att yrka bifall till statsutskot¬
tets hemställan och afslag å Kongl. Maj:ts i ämnet afgifna pro¬
position, och får jag sluta med att nu göra ett sådant yrkande.
Herr Söderberg: Herr talman! Mina herrar! Jag har be¬
gärt ordet för att tillkännagifva, att jag fullkomligt gillar stats¬
utskottets utlåtande i denna fråga. Jag tror icke, att det skulle
blifva till någon afsevärd nytta och fördel för allmänheten, om nu
staten successivt skulle inköpa alla telefonnät i vårt land. Hvad
nu särskildt beträffar det stora allmänna telefonbolagets i Stock¬
holm nät, tror jag mig veta, att en stor del af allmänheten här
i Stockholm med mycket blandade känslor emottagit underrättel¬
sen om den kongl. propositionen till innevarande Riksdag angående
statens inköp af det nämnda telefonnätet, och jag tror, att all¬
mänheten . har ganska stora skäl härutinnan, allra helst då man
har i utsigt en omorganisation af telefonväsendet till statens eko¬
nomiska fördel, som det så försigtigt och väl heter. Jag kan så¬
lunda mycket väl förstå, att det är många i vårt land, som äro
mycket bekymrade just med afseende på denna fråga. Jag vill
N:o 41.
48
Lördagen den 3 Maj.
Ang. inköp a,
de enskilda
telefonanlägg¬
ningarna i
Stockholm med
omnejd.
(Forts.)
'härvidlag erinra om en liten episod, som har sammanhang med
denna fråga och som förliden höst inträffade i den ort, som jag
representerar. Det finnes der en liten vexelstation, som öppnade
sin verksamhet år 1897. I de kontrakt, som vi ingingo med kongl.
telegrafstyrelsen hösten 1896, var det stipnleradt, att telegraf¬
verket skulle bekosta uppsättningen af ledningarna, om afståndet
mellan-vexelstationen och abonnentens bostad uppginge till 2 kilo¬
meter, äfvensom tillhandahålla apparater. Öfversteg afståndet 2
kilometer, skulle abonnenten sjelf bekosta den del, som öfverstege
nämnda afstånd. De äldre abonnenternas kontrakt kunna natur¬
ligtvis icke ändras eller uppsägas från statens sida, men det har
sagts, att det skulle helsas med verklig tillfredsställelse, om vi
abonnenter icke skötte oss och ordentligt inbetalade våra afgifter,
ty detta skulle betraktas såsom en uppsägning från vår sida, och
då skulle förändrade bestämmelser inträda. Det har också visat
sig i fråga om nya abonnenter, att andra bestämmelser stipulerats.
Om jag icke missminner mig, var det fyra personer, som vid års¬
skiftet ville inträda som abonnenter, men vederbörande tjensteman,
hos hvilken de anmälde sig, förklarade, att de finge det mycket
gerna, men endast under vilkor, att de bekostade uppsättningen af
ledningen från deras bostad till vexelstationen samt erlade in¬
trädesafgift. Men följden blef, att det var _ endast en abonnent,
nemligen kommunen, som gick in på dessa vilkor, och kommunen
måste då uppsätta en särskild linie till stationen. På statens
stolpar fans ett stag med sex stötsor, som voro obegagnade och på
hvilka man kunde sätta telefonhattar, men dessa fingo ej tagas i
anspråk, utan den nytillträdande abonnenten måste sätta upp_ en
ny rad telefonstolpar till vexelstationen för att ordna sin ledning.
Dessutom underrättades vi, att hvarje nytillträdande abonnent
måste uppsätta en särskild ledning från sin bostad till vexelstationen.
Jag nemställer, huruvida man under sådana förhållanden kan
med tillfredsställelse helsa ett förslag, som går ut derpå att sor¬
tera in alla enskilda linier under statens ledning. I min hemtrakt
åtminstone hafva vi blifvit mycket misstänksamma i detta afse¬
ende, och jag skall för min del anhålla att få på det lifligaste in¬
stämma i utskottets hemställan.
Herr Waldenström: Herr talman! Mina herrar! Jag vill
genast tillkännagifva, att jag är af alldeles motsatt åsigt mot
statsrådet och chefen för civildepartementet. Han ansåg, att kon¬
kurrensen redan fullgjort hvad den kunnat göra, och att derför
icke någon vidare konkurrens behöfdes. .. .
Jag för min personliga del anser deremot, att det är af vigt
för telefonväsendets fortgående utveckling, att den nuvarande kon¬
kurrensen fortfar. Det är naturligt, att det är konkurrensen, som
i första hand och i väsentligaste mån här spelar in. Derför är det
äfven i den kongl. propositionen särskildt framhållet, att »det vore
i hög grad önskvärdt, att icke säga nödvändigt, för staten att be¬
fria sig från den konkurrens, för hvilken dess telefonväsende i
49
Njo 41.
Lördagen den 3 Maj.
landets hufvudstad med omnejd utsättes från enskilda företag på Ang. inköp af
detta område». Det är ju alltid besvärligt att hafva konkurrens, de enskilda
äfven för staten. Det finnes väl ingen, som icke gerna vill blifva telefouanla99~
af med densamma, och det är ingen, när det gäller att blifva af sZZimJed
T» tvt SOm lc^e kan vlsa> att det skulle blifva mycket bättre omnejd.
da. Men när konkurrensen upphört, då får man se på annat. (Forts.)
Derför tror jag, att det vore önskligt, att Kongl. Maj:t icke komme
igen med denna fråga. Herr statsrådet sade visserligen, att denna
fråga är af sådan beskaffenhet, att den måste komma igen, men
ja^ anser det icke nödvändigt, att staten slår under sig sådana
affärer och etablerar en dylik stats-kommunism, hvilket icke kan
vara helsosamt för vårt lands ekonomiska utveckling.
Hvad som särskild! gjort mig intresserad för denna fråga, det
är, att jag varit i tillfälle att observera, att i de länder, der det
är statsmonopol, t, ex. Tyskland och England, det råder de allra
eländigaste förhållanden man kan tänka sig. När man kommer
från Sverige till Tyskland, kan man blifva galen, så eländigt är
det, och dock är priset så oerhördt. Jag talade en gång i Berlin
i telefon på ett hotell, och jag vill icke säga, huru jag förlorade
tålamodet. Så frågade jag, hvad denna uselhet kostar, och fick
till svar: 150 mark i qvartalet, och det är ju något alldeles
orimligt.
Nej, låt oss hafva qvar konkurrensen, äfven om det är besvär¬
ligt för telegrafverket. Det förtjenar ändock tillräckligt på telefon¬
väsendet.
Jag vill begagna tillfället att uttala en önskan, som jag tror
äy ganska allmän i landet, nemligen att en sådan attack icke
måtte hädanefter förekomma, som skedde för några år sedan, då
telegrafstyrelsen uppsade kontrakten om samtrafik med allmänna
telefonbolaget. Det var ett försök från telegrafstyrelsens sida, som
den aflidne generaldirektörens minne gerna bort vara befriadt från.
Det var ett slag, rigtadt mot allmänna telefonbolaget, och afsedt
att krossa detsamma. Men man tänkte icke på, hvilka utomor¬
dentliga svårigheter upphörandet af samtrafiken skulle medföra
lör landets rikstelefonabonnenter, som behöfde tala på hufvudstaden.
Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Äfven jag är af
samma åsigt som den föregående talaren, att den kongl. propo¬
sitionen är, minst sagdt, icke af behofvet påkallad. I fråga om
hvad som yttrats derom, att det är önskligt från allmänhetens
sida, att konkurrensen må fortfara mellan det enskilda bolaget och
nkstelefonen, instämmer jag fullkomligt i hvad den föregående
talaren yttrade. Min tro är, att, om denna konkurrens vore borta,
nkstelefonen skulle komma att till allmänheten ställa sig på ett
helt annat sätt, långt ifrån så tillmötesgående och långt ifrån lem¬
nande de lättnader, som nu förefinnas, och jag tror, att vi kunna
be (xud bevara oss från ett sådant envälde från rikstelefonens sida,
som skulle blifva en följd af de enskilda bolagens upphörande.
Andra Kammarens Prat. 1902. N:o 41.
4
N:o 41.
50
Lördagen den 3 Maj.
Ang. inköp af Det har framhållits till förmån för den kongl. propositionen,
de enskilda att allmänhetens intressen skulle påfordra, att rikstelefonen blefve
teiefonaniagg- engam fältet. Herr statsrådet nämnde, att man derigenom skulle
stockhohn med befrias från afgifter för öfvergång mellan rikstelefonen och all-
omnejd. männa telefonen. Det är ju klart, att det blefve en liten fördel,
(Forts.) men denna komme enligt min tanke att fullständigt och kanske
mera till uppvägas af de dyrare afgifter, som med afl visshet
blefve en följd, om rikstelefonen vore ensamt bestämmande. Jag
tror således, att man vid denna synpunkt icke bör fästa af¬
seende.
Det har af statsutskottet framhållits, att det begärda priset
är alldeles för högt, och det kan man väl finna bäst bestyrkt af
den omständigheten, att det allmänna bolagets aktier, sedan pro¬
positionen framlades, stigit från ett pris af omkring 320 kronor
till 680 å 700 kronor. Endast denna omständighet visar ju så
tydligt som möjligt, att det begärda priset är oskäligt högt, tv
eljest hade aktierna nog icke stigit i en så oproportionerlig grad.
Jag tror således, att den af herr statsrådet uttalade farhågan, att
staten, om det i framtiden skulle ifrågakomma att inköpa de en¬
skilda bolagen, skulle få betala ett högre pris, är alldeles obefogad,
ty när priset nu är så högt tilltaget, som det visar sig af den
nämnda aktiestegringen, kan väl ingen föreställa sig, att priset i
framtiden skulle ytterligare stiga.
Den enda olägenhet, öfver hvilken allmänheten kan hafva an¬
ledning att klaga på allmänna bolaget, är, att expedieringen är
något för långsam, men detta beror naturligen icke derpå, att det
är allmänna bolaget och icke staten, som är egare af telefonnätet,
utan dertill finnas rent tekniska orsaker. Det beror nemligen derpå,
att ett så stort antal abonnenter komma på hvarje telefonist, att
hon icke medhinner expeditionen. Huruvida denna olägenhet kan
förekommas, det tilltror jag mig icke att bedöma, men hvad som
synes mig vara klart, är, att denna olägenhet hvarken minskas
eller ökas genom att staten öfvertager de enskilda bolagen. Kan
den förekommas genom vidtagande af tekniska förbättringar, så
kunna de enskilda bolagen vidtaga dem lika väl som staten, och
det kommer utan tvifvel att ske. Men kan den icke öfvervinnas,
blir denna olägenhet icke afhjelpt derigenom, att staten blir egare
af telefonnätet.
Mig synes således, att det icke finnes något skäl för att staten,
vare sig nu eller i framtiden, inlöser de enskilda bolagens nät i
Stockholm, och jag skulle synnerligen beklaga, om ett nytt förslag
i den rigtningen skulle framkomma. Jag tror, att det vore det
lyckligaste, om den konkurrens, som nu framdrifvit telefonväsendet
i vårt land, finge fortfara. Då komma vi att gå framåt på detta
område och icke blifva utsatta för de olägenheter, som säkerligen
skulle komma att uppstå, om och när staten blir ensam herskare
på detta verksamhetsfält.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Öl
N:o 41.
Lördagen den 3 Maj.
. Herr B r an ting: I likhet med de talare, som hafva yttrat
sig i denna fråga, kommer äfven jag till samma slut, hvartill ut¬
skottet kommit, eller att det ifrågasatta inköpet för närvarande
lui . • r e®a rum" -^en c*en motivering, hvarmed utskottet stått
till tjenst, synes mig icke i alla delar vara sådan, att den bör
lemnas alldeles opåaktad, så mycket mindre som under debatten
lörekommit uttalanden, deruti än ytterligare understrukits den fria
konkurrensens princip i detta fall.
• i Utskottet säger på sid. 6, att »det kan sättas i fråga, huru¬
vida på det hela större fördelar skulle beredas trafikanterna, om
landets hela telefonverksamhet lades i statens hand.» — Jag kan
för nun del icke finna annat, än att Riksdagen, om den godkänner
detta statsutskottets uttalande, gifver sig sjelf ett ganska stort
misstroendevotum, när den derigenom förklarar sig inkompetent
att kunna sa väl, som nu sker, ordna dessa förhållanden. Allmän¬
hetens intresse med afseende å afgifter och allt annat dylikt bör
väl dock kunna föras fram just genom Riksdagen sjelf, och Riks-
cJa&fns ,?estämmanderätt, huru allt detta skall ordnas, är äfven
fullkomligt obestridlig.
t)m sa är fallet, bör man väl icke betrakta telegrafstyrelsen
och telefonchefen såsom någon sorts öfver Riksdagen och öfver
allmänheten sväfvande oåtkomlig makt, utan dess åtgöranden äro
väl underkastade den kritik och de direktiv, som från Riksdagen
utgå.
Det är synnerligen egendomligt att finna, i hvilka starka uttryck
man gifver till känna denna kolaretro på den fria konkurrensens
välsignelse och icke besinnar, att vi redan hafva ett telegrafmonopol
och ett postmonopol i statens hand. Jag kan för min del icke
finna, att det är det ringaste mera farligt, att staten har telefon-
vasendet i sin hand, än att den så länge haft — till allmän be¬
låtenhet, föreställer jag mig — telegrafen och posten. De talare,
som hafva prisat konkurrensens fördelar, böra väl ändå besinna
exemplen pa den rakt motsatta principen, åtminstone när de ligga
sa nära till hands som här.
Tyngdpunkten i detta utlåtande synes mig icke ha bort läggas
i principiella betänkligheter mot inköpet och i önskan att låta ett
stort bolag fortfarande bestå vid sidan af staten, utan hufvud-
fragan är, om det är praktiskt ordnadt med afseende på inköpspris
och öfriga vilkor. Och i detta afseende får jag upprigtigt bekänna
att den kongl. propositionen synes mig föga tillfredsställande. Det
har' visserligen- framhållits af herr civilministern, att det skulle
hafva skett eu fullständig utredning och undersökning. Men det
är dock å andra sidan ett faktum, a,tt fackmän hafva förklarat,
att värdet af detta nät, som skulle inköpas, är ofantligt mycket
lägre, än som här ifrågasatts. Det har till och med nämnts siffror
så låga gom (1 å 7 millioner, när här föreslagits, att staten skulle
betala 13 millioner. Samma sak framgår äfven af den enorma
värdestegring å aktierna, som genast efter in köpsförslagets preli-
Ang. inköp af
de enskilda
telefonanlägg¬
ningarna i
Stockholm med
omnejd.
(Forts.)
N:o 41.
52
Lördagen den 3 Maj.
Ana. inköp »/minära afsittande och den kongl. propositionens tillkomst skedde
de enskilda ocp hvarom den föregående ärade talaren yttrade sig.
,e'nlrårnai~ Vidare faller det i ögonen, att man icke gjort vederbörligt
stockTohfmedafdrag för åtskilliga utgifter, som måste tillkomma i sammanhang
omnejd. med en sådan sammanslagning. T. ex. när landslinierna gå ut
(Forts.) från Stockholm parallela, måste det ske en rasering och delvis en
ombyggnad för att upptaga den ökade trafiken; men det är icke
medtaget. På samma sätt är det med alla dessa dubbel-abonnenter,
ungefär 2,800 i Stockholm, som hafva både riks- och allmänna
telefon, och om hvilka man kan beräkna, att endast ett relativt
ringa antal kommer att behålla två apparater. Det är klart, att
det är stora reduktioner, som här icke hlifvit iakttagna; men man
bör kunna hoppas, att de i framtiden blifva beaktade. Ett taktum
är, att i Norge, der det skett ett sådant inköp i Kristiania, giorde
vederbörande på samma sätt en blomstermålning, att det skulle
kunna betalas ganska mycket, derför att det icke blef några vidare
utgifter efter ändringen. Men man har redan kommit under fund
med, att afkastningen stannat betydligt under hvad man hade be¬
räknat. Det är således i detta afseende allt skäl i verlden att se
sig för. Och det statsinköp, som bör komma till stånd och som
i detta fall synes mig vara principielt rigtigt. att det förr eller
senare kommer till stånd, det bör göras under iakttagande af om¬
sorgen om att staten icke får betala en oskälig summa till fördel
för enskilda spekulanter.
Meningen med ett sådant arrangement är, att staten skall
komma i tillfälle att ordna det hela på ett för samhällets medlem¬
mar lämpligt sätt. Men det kan ju icke vara en lämplig utgångs¬
punkt, att man inleder detta med‘att betala ett fullkomligt oskä¬
ligt pris, och att staten låter uppskörta sig huru högt som helst,
när en sådan uppgörelse kommer att ske. Det gäller icke endast
om detta statsinköp, att en sådan tendens trädt i dagen, utan
detsamma gäller äfven i afseende å ett långt större statsinköp,
som varit på tal, fastän det ännu icke tagit form i Riksdagen.
Det är bekant, att också der ifrågasatts summor, inför hvilka man
fullkomligt svindlar.
Herr talman, jag har endast att yrka bifall till statsutskottets
hemställan. Men jag har icke velat underlåta att gorå dessa
erinringar, som innebära, att det nog kan vara skäl att komma
tillbaka, när saken ställer sig gynsammare.
Häruti instämde herrar Höjer, Österberg och Styrlander.
Herr Hedlund: Jag har begärt ordet för att understryka den
önskan, som uttalades i slutet af den ärade talarens på geflebänken
anförande, der han uttryckte den förhoppningen, att lugnare och
fridfullare förhållanden måtte inträda mellan statens telefonväsen
och det stora allmänna telefonbolaget_ här i staden i stället för den
krigspolitik på lif och död, som drifvits fram kanske, tyvärr, del-
vis derför, att vi haft en så ovanligt dugtig generaldirektör för
Lördagen den 3 Maj.
53
N:o 41.
telegrafverket. Det förefaller mig ligga i det beslut om afböjande
af inköpet af allmänna telefonbolagets nät, som Riksdagen nu står
i begrepp att fatta, en sådan förbindelse, att det på detta område
icke längre skall beta »lif och död», utan »lefva och låta lefva», och
att, vare sig man ämnar låta detta enskilda bolag fortfarande
bestå eller tänker på förnyade förhandlingar om inköp af det¬
samma i framtiden, dock, som sagdt, krigspolitiken, hvilken utan
tvifvel delvis varit allmänheten till gagn, men också i andra af-
seenden allmänheten till åtskilligt ogagn och rätt mycken oro,
måtte undvikas. Och jag kan intyga, att i det samhälle, jag till¬
hör, det gjorde ett mycket dåligt intryck och väckte stora farhågor,
när här om året telegrafverket Rotade att uppsäga samtrafiken med
allmänna telefonbolaget, hvilket skulle haft till följd, att telefon¬
abonnenterna helt plötsligt blifvit afskurna från den stora skaran
af allmänna telefonbolagets abonnenter här i Stockholm, ett antal,
hvilket, efter hvad jag hört uppgifvas, skall åtminstone i närva¬
rande stund uppgå till något mer än en tredjedel af samtliga
Sveriges telefonabonnenter.
Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Jag tror, att den
ärade talaren på stockholmsbänken något underskattade betydelsen
och fördelen för allmänheten af en konkurrens mellan de enskilda
bolagen och staten. Man kan ju hysa olika tankar om, huruvida
det är klokt, att staten sätter sig i besittning af ett monopol på
ett kommunikationsområde, såsom exempelvis är fallet med posten.
Men jag tror, att man icke kan bestrida, att om konkurrens finnes
mellan staten och enskilda bolag på ett sådant kommunikations¬
område, skall det för allmänheten medföra en betydlig fördel. Jag
kan i detta fall erinra om ett exempel just från postverket. Då
nemligen för ett antal år sedan ett enskildt bolag här i Stock¬
holm inrättade en konkurrerande s. k. stadspost, visade det sig,
att detta bolag kunde till betydligt billigare pris befordra all¬
mänhetens försändelser, än postverket gjorde. Det visade sig så¬
ledes för allmänheten vara en större fördel, om det funnes en konkur¬
rens med enskildt bolag, än om staten hade monopol.
Jag har endast velat påpeka, att jag tror, att man uti ifråga¬
varande hänseende icke bör underskatta fördelen för allmänheten
af konkurrensen.
Herr Hedin i Stockholm: Herr talman! Då man här be¬
handlat frågan icke blott med hänsyn till dess praktiska sida,
utan äfven från principal synpunkt, anhåller jag att få i allra
största korthet gifva till känna, att jag, med instämmande i hvad
herr Hranting sagt, häller före, att departementschefen intagit
den enda rigtiga ståndpunkten, när han syftar till statsmonopol i
detta fäll. Det är alldeles visst — det visar erfarenheten — att
upplåtelsen åt enskilde af kommunikationsföretag går öfver till
privatmonopol, som är värst af allt.
Ang. inköp af
de enskilda
telefonanlägg¬
ningarna i
Stockholm med
omnejd.
(Forts.)
N:o 41.
54
Lördagen den 3 Maj.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts behandlingen
af de öfriga å föredragningslistan upptagna ärendena till kl. 7 e. m.,
då detta sammanträde enligt utfäraadt anslag skulle fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,25 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Stockholm 1902. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.