RIKSDAGENS PROTOKOLL
.1902. Andra Kammaren. N:o 35.
Lördagen den 19 april.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet, och
ledde dervid herr vice talmannen kammarens förhandlingar.
§ I-
Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren
inkomna protokoll:
Protokoll, hållet vid sammanträde med
de ledamöter af Riksdagens Andra Kammare,
hvilka blifvit utsedde att jemte herr tal¬
mannen tillsätta kammarens kanslipersonal
och vaktbetjening, den 19 april 1902.
I anledning deraf att notarien hos kammaren tillförordnade
krigsfiskalen G. A. Björkman och registratorn hos kammaren
extra ordinarie hofrättsnotarien L. Åman anhållit om entledigande
från sina berörda befattningar i kammarens kansli, Björkman från
och med denna dag och Ainan för tiden från och med den 1
nästinstundande maj, så antogo herrar deputerade efter pröfning
af inkomna ansökningshandlingar till
notarie
kanslisten hos kammaren vice häradshöfdingen J. Ii. Fast
och till
kanslist
revisorn E. O. Lindblad,
samt för tiden från och med den 1 nästinstundande maj till
registrator
kanslisten hos kammaren amanuensen A. Hammarskiöld och till
kanslist
amanuensen A. Wahlin. in fidem
Herman Falmyren.
Andra Kammarem Frat. 1902. Nio 35.
1
N:o 35.
9
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. kristen-
domsundervis-
ningen i folk¬
skolorna.
§ 2.
Härefter föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren
godkända bankoutskottets memorial:
n:o 6, angående afskrifning af osäkra fordringar vid riks¬
bankens hufvudkontor,
n:o 7, angående beviljande af byggnadsanslag för riksbankens
afdelningskontor i Karlskrona, och
n:o 8, angående beviljande af anslag för tillbyggnad å riks-
bankshuset i Gefle.
§ 3.
Till afgörande företogs härefter Andra Kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 23, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående kristendomsundervisningen
i folkskolorna.
I berörda, inom denna kammare afgifna motion, n:o 36, hade
herr E. G. Åkerlind föreslagit,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t ville på lämpligt sätt fästa samtliga skolråds
uppmärksamhet derpå, att den 1878 till ledning vid kristendoms¬
undervisningen antagna s. k. katekesutvecklingen icke är afsedd
att af barnen ordagrant inläras, utan endast att, i enlighet med
sitt namn, tjena såsom en utveckling af d. v. s. såsom en förkla¬
rande utläggning eller kommentarie till Luthers lilla katekes.
Utskottet hemstälde, att förevarande motion icke måtte till
någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.
Vid utlåtandet var fogad reservation af herrar Hammarlund
och David Bergström, hvilka på särskild! anförda skäl instämt i
det slut, hvartill utskottet kommit.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Åkerlind: Herr talman! Utskottet har kritiserat det
af mig framstälda förslaget, särskilt med afseende å motiven för
detsamma. Jag anhåller att först och främst med några ord få
fästa uppmärksamheten vid denna kritik.
Utskottet kritiserar mig för sväfvande definitioner; med anled¬
ning deraf hemställer jag, huruvida det brukar vara vanligt, att,
då man motiverar sitt förslag i en fråga, man ovilkorligen skall
inkomma med definitioner. Visserligen visste jag, att denna
min motion skulle komma att behandlas af undervisningsutskottet,
men jag trodde icke, att samma utskott skulle begära en definition
Lördagen den 19 April, e. m.
3 N:o 35.
af hvad man menar med för långt drifven utanläsning af katekesen.
Utskottet anser, att jag icke förebragt tillräcklig bevisning för
att utvecklingen af Luthers lilla katekes alltför öfverdrifvet läses
utantill. Beträffande denna utskottets anmärkning ber jag endast
få framhålla, att det torde vara obehöflig!; för mig att bevisa en
sak, som utskottet längre fram i sitt betänkande tydligen sjelft
visat sig hafva reda på, och jag hemställer, huruvida vi icke litet
hvar kunna anse, att så är förhållandet, som jag i motionen
angifvit.
I motiveringen till min motion har jag tagit mig friheten
hänvisa till ett uttalande af komiterade från folkskolelärare¬
kollegierna, afgifvet i Stockholm år 1888. Jag är kritiserad af
utskottet, särskilt derför att jag icke angifvit årtalet, då detta
komiterades uttalande offentliggjordes, och enär förhållandena,
mot hvilka samma komiterade då uttalade sig, numera äro för¬
ändrade, anser utskottet, att detta uttalande icke för närvarande
har någon betydelse. Ja, jag skulle kunna erkänna denna ut¬
skottets åsigt, om förhållandena i landsorten vore lika goda med
afseende å katekesutanläsning. som de för närvarande äro i Stock¬
holm, men då vi veta, att denna inskränkning af utanläsning
utaf utvecklingen till Luthers lilla katekes, som nu eger rum i
Stockholm, icke är närmelsevis i lika grad tillämpad i landsorten,
så är det klart, att jag användt dessa fackmäns uttalande såsom
ett lämpligt uttalande för förhållandena i hela vårt land.
Då nu utskottet afstyrkt min motion, är det för mig af sär¬
skildt intresse att med några ord fästa uppmärksamheten vid de
motiv, som föranledt utskottet att komma till ett sådant slut.
Utskottet erkänner visserligen, att det förefinnes en och
annan brist med afseende å utanläsningen af utvecklingen af
Luthers lilla katekes, men skyndar genast att förklara, att, ehuru
en del af folkskoleinspektörerna erkänna, att eu sådan brist är
rådande, utskottet dock hoppas, att denna brist skall komma att
utjemnas i och med det, att den nya normalplanen af år 1900
kommer att visa sina verkningar i landsorten. Jag vill dock fästa
kammarens uppmärksamhet derpå, att den nya normalplanen af
år 1900 icke i fråga om utanläsning innehåller i hufvudsak något
annat än ungefär följande:
»Vid katekesundervisningen bör lilla katekesen steg för steg
behandlas i samband med utvecklingen både såsom grundläggande
för och sammanfattande af densamma. Vid genomgående af det
hufvusakliga af sakramentsläran skola åtminstone 4:de hufvud-
stycket af Luthers lilla katekes jemte det väsentliga af utveck¬
lingen samt 5:te hufvudstycket af Luthers lilla katekes läsas.
Vid början af hvarje läsår bör den förut genomgångna delen af
lilla katekesen repeteras och ytterligare fästas i minnet.
Beträffande katekesens behandling för öfrigt hänvisas till de
i kongl. cirkuläret den 12 maj 1805 uttalade grundsatser.»
Ang. kristen-
domsundervis-
ningen i folk¬
skolorna.
(Forts.)
N:o 35. 4
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. kristen- Deri närmast före denna normalplan gällande, eller den af
^ihi^ntfUk innehåller, att vid katekesundervisningen bör lilla kate-
IUI>skoiorna. kesen steg för steg behandlas i samband med utvecklingen, och
(Forts) för öfrigt hänvisas äfven i denna normalplan till kongl. cirkuläret
den 12 maj 1865.
Den derförut gällande, nemligen af år 1878, innehåller ungefär
detsamma, eller att vid katekesundervisningen bör lilla katekesen
behandlas i samband med motsvarande stycken af utvecklingen,
hvarefter det äfven der hänvisas till samma kongl. cirkulär af
den 12 maj 1865.
Då utskottet sålunda hänvisar till normalplanen af år 1900,
kan jag icke förstå annat, än att utskottet anser sig deruti
hafva det gifna stödet för antagandet, att vi numera icke hafva
att befara en öfverdrifven utanläsning af Luthers lilla katekes.
Normalplanen hänvisar dock till samma kongl. cirkulär som de
båda föregående normalplanerna, och normalplanen af år 1900
innehåller äfven med all önskvärd tydlighet, att man fortfarande
bör läsa lilla katekesen i samband med utvecklingen. Således
kan jag icke förstå, att denna normalplan föreskrifver någon
nämnvärd inskränkning i utanläsning af katekesen. Den år 1900
utgifna normalplanen skiljer sig från de båda föregående, såsom
vi alla veta, uti kursindelningen, men icke uti särskilda före¬
skrifter om utanläsningen. Jag skulle kunnat tro, att utskottets
hemställan vore förestafvad af verkliga sakskäl, om jag icke
visste, att utskottet vore medvetet om, att hela kåren af folk¬
skoleinspektörer i vårt land är mer eller mindre öfvertygad om,
att det förekommer en öfverdrifven och skadlig utanläsning af
utvecklingen till Luthers lilla katekes. Utskottet berör visser¬
ligen med mycken försigtighet, att några af folkskoleinspektörerna
klagat öfver för långt drifven utanläsning, men utskottet skyndar
sig att omedelbart derpå förklara, att några af dem hafva äfven
insett, att i samma mån som lärostyckena icke inläras ordagrant,
i samma mån uppstår en betänklig osäkerhet i barnens religiösa
kunskaper. Jag ber att till belysning få meddela herrarne, huru inspek¬
törerna i hufvudsak ställa sig till denna fråga. Jag har nemligen
inhemtat uppgifter från inspektörernas senaste berättelser. Från
samtliga 12 stiften hafva mer eller mindre klagomål öfver för
långt drifven katekesutanläsning ingått från alla.
I Upsala stift, der vi hafva 6 inspektörer, hafva 4 klagat
öfver för långt drifven utanläsning af utvecklingen. I Linköpings
stift, der vi hafva 5 inspektörer, hafva 3 klagat öfver detsamma.
Af Skara stifts 4 inspektörer klaga 2, af Strengnäs 2 inspektörer
klagar en, af Vesterås stifts 4 klaga 2, af Vexiö stifts 2 klaga
båda, af Lunds stifts 6 inspektörer klaga 3, af Göteborgs stifts 3
klaga 2, af Kalmar stifts 3 klagar 1, af Karlstads 3 klaga 2 och
af Hernösands stifts 8 inspektörer klaga 2. I detta stift hafva 6
5 N:o 35.
Lördagen den 19 April, e. m.
intet uttalande i religionsfrågan, och de båda, som hafva någotfemte»
uttalande i religionsundervisningsfrågan, klaga öfver för lång^“ningen i folk
drifven utanläsning. I Visby stift finnas 2 inspektörer, af hvilka skolorna.
den ene klagar. _ (Forts.)
Sålunda, af landets 48 inspektörer hafva in alles 25 klagat
mer eller mindre tydligt öfver för långt drifven eller själlös
utanläsning af katekesen. Det är mycket anmärkningsvärdt, att
bland dessa 25 inspektörer finnas till och med några, som klaga
öfver att presterna påyrka utanläsning af utvecklingen till
Luthers lilla katekes mot nu gällande författningar.
Det finnes dock, såsom vi också se af reservanternas fram¬
ställning, inspektörer, som klaga öfver att det fordras alldeles
för litet utanläsning i Luthers lilla katekes.. Och jag kan icke
undra på det, mina herrar, under de omständigheter, som i detta
fall föreligga. Vi veta, att inspektörerna tillsättas af Kongl. Maj:t
på särskildt förord af biskoparne. Man har således att vänta, att
de till sin öfvertygelse och uppfattning helt naturligt stå i inner¬
ligaste samförstånd med landets prester och biskopar. Att då tre
klaga öfver för litet utanläsning, tycker jag är rätt naturligt. Men
att 25 stycken eller majoriteten af hela antalet klaga öfver för
långt drifven katekesutanläsning, anser jag vara ett betecknande
omdöme om föreliggande sak. Det är ju icke att undra pa, att
dessa tre herrar inspektörer, som klagat öfver för litet katekes¬
utanläsning, i sin ifver att dogmatisera hafva förbisett såväl
Riksdagens skrifvelse 1860 som kongl. cirkuläret 1865 och utan
hänsyn till nu gällande författningar endast söka att befordra sina
religiösa idéer genom det olidliga utanläsningsplugget. För så¬
dana lärer det icke hafva så stor betydelse, om barnen genom
att bringas till utanläsning förlora intresset för religionens heliga
sanningar.
Jag styrkes i min uppfattning af sådana uttalanden, som jag
tagit mig friheten anföra i min motion, såsom det från Stockholms
folkskolelärarekollegium och yttranden från öfriga fackmän, som
uttalat sig i år i frågan. Jag ber att få för kammaren uppläsa
ett par af dessa uttalanden.
Falköpingskretsens skollärareförening höll den 1 dennes möte,
besökt af ett 40-tal lärare och skol vänner. Första frågan på
programmet rörde katekesen och kristendomsundervisningen i våra
skolor och inleddes af föreningens ordförande, herr J. P. Kjellén
i Kinneved. Han framhöll, att katekesen på grund af sin dog¬
matism ej kan göra Gud älskad af barnen, utan snarare fruktad,
och lägger hyende under tanklösheten genom sin uppställning i
frågor och svar. Katekesundervisningen borde derför reformeras,
men talaren ville bestämdt protestera mot beskyllningen, att lärare¬
kåren skulle vara kristendomsfiendtlig. Tvärtom! Men katekesplugg
och kristendom äro ej liktydiga — kunna väl svårligen förenas.
Om den diskussion, som derefter följde, berättas, att de lleste stodo
N.o 35. 6
Ang. kristen
domsundervis
ningen i folk¬
skolorna.
(Forts.)
.Lördagen den 19 April, e. m.
- på den förste talarens ståndpunkt och betonade, att katekesen ansågs
’ vara en barnplåga. Det är skollärare, som gjort dessa uttalanden.
Derjemte har jag fått mig tillsänd en särskild resolution, affattad
af Trosakretsen af Sveriges allmänna folkskolelärareförening, hvil¬
ken hade sitt sammanträde i Tullgarns slöjdskola den 22 februari
1902. Denna folkskolelärareförening upptog till behandling den
förevarande frågan om utanläsning af utvecklingen till Luthers
bila katekes, och bland annat upplästes undertecknads motion vid
innevarande års riksdag. Mötet uttalade sitt instämmande med
motionären i hans motion och betygade sitt tack till honom för
hans behjertansvärda åtgöranden i denna sak. Protokollet är
undertecknadt af Hjalmar Mikaelsson, föreningens sekreterare och
lärare vid H. K. H. Kronprinsessans skola i Tullgarn.
Dertill skall jag be att få meddela kammaren ett åtminstone
för mig mycket starkt vägande inlägg, nemligen ett uttalande af
kyrkoherden Heiiman här i Stockholm mot katekesplugget. Kyrko¬
herden Hemman har vid ett föräldramöte i K. F. U. M:s hörsal
uttalat sig i katekesfrågan på ungefär följande sätt: »Ingenting är
mig förhatligare än dogmatiserande undervisning för barn», yttrade
kyrkoherde Heiiman, »och katekesplugget är jag afgjord mot¬
ståndare till». Men han ansåg dock, att några »minnesstycken»
behöfvas, och då var Luthers lilla katekes den bästa bok, som
hittills framkommit. Men den bästa bok kan bli dålig i en oin¬
tresserad lärares hand.
För egen del fordrade herr Heiiman icke ens af sina konfir¬
mander, att de skulle kunna »utvecklingen» af Luthers lilla katekes.
Denna »utveckling» borde ej göras till utanlexor, men kunde
tjena som ledning vid samtal med barnen rörande lilla katekesen.
Jag har, herr talman, velat anföra dessa afgifna utlåtanden
för att dermed för kammaren tillkännagifva, att jag anser min
ståndpunkt hafva stöd för sig, då fackmän uttalat sig i så direkta
ordalag i denna rigtning.
Här finnas åtskilliga andra synpunkter, som jag gerna skulle
vilja beröra. Jag skulle också gjort detta, om min motion haft
utsigt att vinna kammarens bifall. Men då så icke synes vara
förhållandet, skall jag inskränka mig till dessa uttalanden. I
frågans nuvarande läge och då utskottets båda reservanter gått
längre i sin reservation, än jag i min motion vågat göra, ber jag,
herr talman, att med frånträdande af mitt i motionen gjorda
yrkande få instämma i reservationen med den motivering, som af
reservanterna afgifvits.
Herr Höjer: Herr talman, mina herrar! Många af kammarens
högt ärade ledamöter tycka sannolikt detsamma som jag, att Andra
Kammarens första tillfälliga utskotts föreliggande utlåtande n:o 6 är en
både i hög grad nöjsam och uppbygglig lektyr. Midt i ett ordsvall,
som enligt mitt förmenande endast undantagsvis berör sjelfva
7 N:o 35.
Lördagen den 19 April, o. m.
kärnan af saken, möter man med afseende på katekesutanläs-
ningen uttryck af utskottsmajoritetens kristliga förnöjsamhet, berg- ifllt
fasta tro och ljusa framtidshopp. Det är bara skada, att både skolorna.
förnöjsamheten och tron och hoppet hvila på en så bräcklig grund (Forts.)
som Kongl. Maj:ts cirkulär af den 12 maj 1865, normalplanen för
undervisningen i folkskolor och småskolor af den 7 december 1900
samt den splitter nya instruktionen för folkskoleinspektörer, gifven
å Stockholms slott den 9 december 1898.
Hvad först beträffar det famösa cirkuläret och dess förhållande
till skrifvelsen af år 1860, som gaf anledning till cirkuläret, är
förhållandet det, att Riksdagen i sin skrifvelse uttryckligen begärde,
att å ena sidan visserligen Luthers lilla katekes skulle läsas utan¬
till, men å andra sidan också uttryckligen höll fram, att för¬
klaringen till den lilla katekesen endast och allenast skulle an¬
vändas som handledning. Det lider intet tvifvel, att det var Riks¬
dagens mening, att det skulle utfärdas komplett portförbud mot
utanläsningen af förklaringen till Luthers lilla katekes. Men det
svar, Kongl. Maj:t, sedan han några år funderat på saken, härtill
gaf i och med 1865 års cirkulär — som icke förbjuder all utan¬
läsning, utan endast själlös och för långt drifven utanläsning - -
blef af ett sådant der elastiskt slag, som lemnade fullkomligt fritt
spelrum åt det presterliga och pedagogiska godtycket.
Nu har emellertid den ärade utskottsmajoriteten icke — så
gerna den än möjligen önskat det — slutit sina ögon komplett
till för, utan tvärtom erkänt, att med denna sak icke i allo är så
väl bestäldt. Den talar om att »uti åtskilliga inspektörers be¬
rättelser förekommer klagan öfver rabbel, dryga kurser, ordagrann
uppläsning af lexor från början till slut, lärarepersonalens sträfvan
att inlära allt i utvecklingen med mera»; men sedan utskotts¬
majoriteten på detta sätt kastat en hastig öfverblick öfver verk¬
ligheten, slår den sig ned i olympisk ro, tröstande sig med den
bekanta normalplanen af år 1900. Det är sannerligen att vara
nöjd med litet. Ty om man går till denna normalplan och ser
efter hvad den innehåller om katekesutanläsningen, så är detta
så godt som platt ingenting, såvida man icke dit vill räkna, att i
sjunde punkten om den metodiska undervisningen hänvisas till
cirkuläret af 1865, som hälften af lärarne icke brytt sig om allt
i från den dag, då cirkuläret kom ut.
Hvad beträffar instruktionen för folkskoleinspektörer af år
1898, som utskottsmajoriteten ansåg skulle framkalla en helt annan
undervisning i skolorna, så är att märka, att den talar icke ett
ord om katekesutanläsningen. Utan hvad som i instruktionen
skulle tröstat utskottsmajoriteten, skulle varit stadgandet, att folk¬
skoleinspektörerna ega förpligtelse!! att vaka öfver, att gällande
lagar och förordningar rörande folkskoleväsendet efterlefdes. Men
jag vill fästa utskottsmajoritetens uppmärksamhet uppå, att den
förpligtelse!! ålåg folkskoleinspektörerna flera årtionden förut,
N:o 35. 8
skolorna.
(Forts.)
Lördagen den 19 April, e. m.
af utlåtandet får utskottsmajoriteten eu särskild
ningen i folk- anledrnng till glädje och förtröstan pa framtiden, när utskottet
- - ser pa förhållandena, sådana de äro här vid Stockholms folk¬
skolor. För att få reda på dem, tittar majoriteten på förordet
till den vid sagda folkskolor allmänneligen begagnade, af folk¬
skoleinspektören C. G. Bergman utgifna katekesupplagan, der
ordagrant läses, att »Luthers lilla katekes bör i skolan grundligt
inläras, samt att utvecklingen vid undervisningen hufvudsakligen
begagnas för att närmare förklara och tydliggöra dennas innehåll.
Endast ett ringa antal stycken och bibelord i utvecklingen må
derför föreläggas barnen till utanläsning». Nu förhåller det sig
med donna sak så, att, styrelsen för Stockholms folkskolor
bestämt, att Luthers lilla katekes skall läsas utantill, men af
utvecklingen 48 katekesstycken och — om jag icke missminner
mig — 117 bibelord; det är precis 48 stycken för mycket af
utvecklingen, och hvad bibelorden beträffar, kunde man för de
små barnen hafva nöjt sig med 60 eller 70.
Syn för verkligheten tyckes icke vara så utmärkande för
utskottsmajoriteten som desto mera för de båda ärade reservanterna.
Ly de hafva i korthet visat, huru det i ifrågavarande afseende
ser ut i Sveriges land, och deras framställning har kompletterats
genom den siste ärade talarens anförande. Hvad som i reserva¬
tionen ådragit sig min särskilda uppmärksamhet har varit det
goda handtag, som enligt inspektörens i Kinnevalds och Albo
kontrakt af Vexiö stift berättelse katekesutanläsningen erhållit af
vederbörande presterskap. Han yttrar: »Utanläsning och ofta
upprepad genomgång af läroböckerna befordras af en ganska ofta
förekommande fordran på ungdomens noggranna kännedom af
dem vid konfirmationsundervisningens början». Och jag miss¬
tänker, att den der inspektören i Gullbergs och Bobergs med flera
kontrakt af Linköpings stift, som med sådan veritabel entusiasm
yttrar sig om katekesutanläsningen, måtte tillhöra kyrkans
presterskap.
Ja, mina, herrar — och jag vänder mig då särskild! mot
utskottsmajoriteten — äfven om Andra Kammaren kan vara belåten
med utskottets hemställan, tror jag icke, att majoriteten skall
finna så mycken resonans hos Sveriges folk för sina åsigter be¬
träffande katekesutanläsningens afskaffande. Det är en obestridlig
sanning, att kristendomsundervisningen vid våra folkskolor och
elementarläroverk är ordnad på ett galet sätt, och det allt skar¬
pare motstånd, den väckt, skall sannolikt icke upphöra förr, än
en fullständig reform blifvit genomdrifven, såväl med afseende
på val af läroböcker som med afseende på undervisningsmetod.
Det synes mig till sist vara något ganska sorgligt, att i
början af 1900-talet och inom den kristna kyrkan undervisningen
i ett ämne som kristendom skall vara sådan, att den — i hufvud¬
sak åtminstone — liksom upplöses i en serie dogmatiska abstrak-
0 N:o 35.
Lördagen den 19 April, e. m.
tioner, kalkerade på de tre symbola och den oförändrade augs- Anff. kristen-
burgska bekännelsen. Det är icke andlig mat för små barnungar
pa 10, 11, 12, 13 år. skolorna.
Jag både deremot tänkt mig, att en verklig kristendoms- (Forts.)
undervisning främst skulle afse den etiska och religiösa utveck¬
lingen hos barnen, derigenom att denna undervisning först och
främst koncentrerades på Kristi konkreta gestalt, på hans lif och
verksamhet, sådan den skildras i nya testamentet, för att Kristus
så måtte blifva hvad han borde vara: den stora förebilden för
ungdomen, till hvilken den med kärlek, intresse och beundran
kunde blicka upp, i stället för att nu denna ungdom suckar under
de dogmatiska bördor, som man lassar på den både i folkskolorna
och elementarläroverken. Jag blott beklagar, att motionärens
förslag icke haft den räckvidd, som det bort hafva, då vi kunnat
hoppas att få en skrifvelse från Riksdagen, stäld till Kongl. Maj:t
och egnad att väcka vederbörande och göra klart för dem, hvad
i detta stycke deras frid tillhörer. Såsom landet nu ligger, skall
jag emellertid förena mig med dem, som yrkat bifall till reserva¬
tionen.
Herr Johansson i Öija: Herr talman! Jag beklagar, att i
afseende på en fråga sådan som denna, som afser ändring af
kristendomsundervisningen vid våra folkskolor, motionären endast
uttalat sig för att påstötningar måtte göras på skolråden. Jag
tror, att han hufvudsakligen tänkt på kristendomsundervisningen
så som den bedrifves i landsorten, der det, som bekant, är skol¬
råden och ofta deras ordförande, som bestämma, huru katekes¬
undervisningen skall försiggå. Att den i allmänhet å landsbygden
sker på sådant sätt, som af motionären beskrifves, är obestridligt.
Barnen få der lära sig hela denna utveckling och bibelspråken
utantill. Det anföres i reservationen, att inspektörer från alla
delar af landet klagat öfver det sätt, hvarpå utanläsningen be¬
drifves. Jag tror dock icke, att det är lärarepersonalen, som bär
skulden härvidlag. Jag tror icke, att de hafva någon synnerlig
förkärlek för den myckna katekesutanläsningen. Utan jag tror,
att skulden ligger hos skolråden, hvilkas vilja skollärare måste
underkasta sig.
Motionen är icke nog omfattande. Gå vi till folkskolelärare¬
seminarierna, så finna vi, att vid flera af dem eleverna måste
kunna hela utvecklingen ordagrant utantill. Och man går dervid
ofta så pedantiskt till väga, att, om eleven någon gång skulle
säga »och», der det står »samt», läraren bemöter honom med ett:
»Ni kan icke» eller »sitt ned». Att dessa elever, när de seder¬
mera blifva lärare, skola praktisera samma undervisningsmetod,
som de sjelfva lärt, är ganska tydligt. Äfven har jag mig bekant
genom uppgifter från trovärdigt håll, att det med få undantag lär
tillgå på samma sätt vid de allmänna läroverken och vid våra
N:o 35. 10
Ang. kristen-
domsundervia-
ningen i folk¬
skolorna.
(Forts.)
Lördagen den 19 April, e. m.
konfirmationsskolor; äfven här lägger man an på en idelig utan-
‘ läsning. Myndigheterna för alla dessa skolor hade bort derför erhålla
en allvarsam påminnelse om hvad gällande lagar och författ¬
ningar bjuda.
Nu tror utskottet, att detta sätt att läsa, som i så många år
blifvit missbrukadt, skulle ändras till det bättre genom normal¬
planen af år 1900 och genom den förnyade uppmaningen till folk¬
skoleinspektörerna att tillse, att lagen i detta fall efterlefdes.
Det, som en talare nyss yttrade härom, var ingenting, ty det ha
vi länge haft reda på. Jag tror för min del icke, att det här
antydda sättet att afhjelpa bristerna i kristendomsundervisningen
skall ha någon mera åsyftad verkan än hittills.
Jag är af den meningen, att en skrifvelse i ämnet, hvilken
skrifvelse skulle omfatta alla dem, som undervisa i kristendom,
är af behofvet påkallad, och det är här endast att beklaga, att
motionen icke är tillräckligt omfattande. Jag vill derför uttala
den förhoppningen, att någon, som intresserar sig för denna
vigtiga sak, ville vid en kommande riksdag väcka en motion, som
vore tillräckligt omfattande.
För att detta utanläsningssystem må kunna motverkas, tror
jag, att det är af den allra största vigt, att vi få en bättre läro¬
bok i detta ämne, en bok, som öfverensstämmer med nutidens
pedagogiska fordringar. Man hör från alla håll, såväl från all¬
mänheten som från religionslärarne sjelfva, den önskan uttalas,
att en sådan bok måtte komma ut.
Då nu motionen egentligen icke innefattar allt hvad den
borde, har jag intet annat yrkande att göra än om afslag å ut¬
skottets hemställan och bifall till reservationen.
Hexa’ Hazén: Herr talman, mina herrar! Eftersom jag är
en af dem, som åtminstone indirekt kan sitta på de anklagades
bänk här, ber jag att få uttala hvad som är min personliga tro
och öfvertygelse i denna fråga. Jag har naturligtvis ingenting
emot utskottets utlåtande, utan de erinringar, som jag här ämnar
fi-amställa, röra motiveringen till den reservation, som är bifogad
detta utlåtande.
Jag har mer än en gång samtalat med konfirmationslärare
här uppe i denna stad, och icke sällan har jag då hört den klagan,
att när barnen komma till dem i konfmmationsskolonia, är det
rätt många, som kunna bra litet utaf katekesen. Detta har för¬
vånat mig, men jag har fått lösningen på denna gåta, när jag läste
motiveringen till reservationen, der det erinras om förhållandena
i Stockholm och hurusom här användes den så kallade stockholms-
katekesen. Jag har nu skaffat mig en dylik katekes för att se,
huru man verkligen praktiserar här i Stockholm i detta fall. Jag
har gått igenom denna katekes och funnit, att 44 små stycken
äro utmärkta att mei-a noggrant inläras, och de äro i regel de
11 N:o 35.
Lördagen den 19 April, e. m.
minsta styckena i boken. Vidare utmärkas der 112 bibelspråk j-W- kristen-
och dessa äro bland de lättaste; en 10 å 12 af dem bör man ^gen i folk-
känna. till från bibliska historien. Hvad man här i Stockholm skolorna,
fordrar, är alltså en utveckling, som upptager 44 små, enkla (Forts.)
stycken och ungefär 100 små korta bibelspråk. Dessa allenast
skola vara så inlärda, att de tränga icke allenast till förståndet
och hjertat, utan äfven komma på mera fixeradt sätt in i minnet
och härmed kunna stanna der som minnespelare på vägen. Jag
är alldeles öfvertygad om att, derest de, som hafva sinne för en
något så när gedigen religionsundervisning och icke blifvit alltför
mycket moderniserade, toge kännedom om denna så kallade
stockholmskatekes och öfvervägde den i ljuset af hvad der står,
att »vid genomgåendet af utvecklingen höra barnen i regeln hafva
boken uppslagen för sig», jag är, säger jag, öfvertygad om att
dessa skola komma till det resultat, att man har bra minimala
fordringar på den uppväxande ungdomens insigter i vårt ändå
nödvändigaste läroämne, det som är mest grundläggande för hela
vår karakter och lifsutveckling.
Men förvånar det mig, att man här uppe kunnat komma till
så minimala fordringar på sin egen och sina barns insigter i
religions- och sedlighetsläran, så förvånar det mig, det får jag
säga, ännu mera, att herr Hammarlund med den framskjutna
ställning han intager i lärarekåren, en lärarekår, om hvilken jag
vet — åtminstone beträffande min bygd — att de allra flesta ha
personligt intresse för detta ämne, så att de känna det som skolans
käraste läroämne — det förvånar mig, säger jag, att herr Hammar¬
lund icke ens är nöjd med denna stockholmskatekes och den ringa
utanläsning, som der förekommer, utan klagar och låter påskina,
att till och med detta lilla är för mycket. Jag tycker verkligen,
att herr Hammarlund då gerna skulle kunna säga rent ut, att han
icke önskar, att någon systematisk religionsundervisning må före¬
komma vid våra skolor, ja, icke ens vid konfirmationsundervis¬
ningen, och att han gerna såge, att ett cirkulär komme, som
ålade presterna att sköta undervisningen i religionsläran lika
lättvindigt, som man tyckes vara på väg att få det i folkskolorna.
Jag vill dock hoppas, att den tiden icke må komma, huru man
än ropar och sträfvar derefter, ty eu sådan undervisning strider
mot den allvarliga sakkunskapen och den kristliga erfarenheten.
Skall man i skolan taga religionen på allvar, behöfver man nog
mera af systematisk religionsundervisning än dessa 44 stycken,
väl inlärda, och dessa 100 bibelspråk, äfven de väl inlärda. Det
gäller att gifva en god minnesskatt på vägen, ty det kan komma
eu stund, då ögat slår fel och örat icke längre hör. Då ligger
man der i sin vrå och behöfver i sin ensamhet hafva något att
lefva utaf, men man lefver då icke af känslor och stämningar,
som man fått för eu dog eller ett tillfälle, utan det fordras något
N:o 35. 12
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. kristen- mera, något positivt, något visst och säkert, det är min bestämda
Öfvertygelse och erfarenhet.
skolorna. Men pa samma gång jag sålunda vill uttrycka min förvåning
(Forts.) öfver att man kommit så långt, att icke ens det lilla, som nu
finnes qvar, kan undgå en väldig kritik, ber jag att få något
fästa mig vid hvad som i reservationen framhålles och som äfven
herr Höjer berörde, nemligen krafvet på en annan lärobok i
kristendomsundervisningen i stället för den nuvarande läroboken.
Ja, jag känner detta kraf. Jag har bestämdt deltagit i undervisning
med denna lilla bok så mycket som någon af dessa herrar, nemligen
herr Höjer och reservanterna. Herr Lindhagen sade för en tid
sedan, att det skulle vara en gräns äfven med afseende å anspråks¬
lösheten, och det vågar jag tillämpa här. Jag vågar säga, att
jag — såvida jag icke alldeles vill underskatta och bortkasta
mig sjelf — måste anse mig med afseende på den nuvarande
katekesen hafva någon sakkunskap. Jag känner den boken väl,
då jag länge undervisat efter densamma. Jag vet visserligen,
att det finnes uttryck der, som skulle kunna formuleras på annat
sätt, och att den pedagogiska uppställningen skulle kunna vara
annorlunda, men jag är öfvertygad om att den boken för det
ämnet håller lika mycket profvet som andra läroböcker i andra
läroämnen. Och för öfrigt: har man hjerta och sinne för det
ämne, som denna lärobok är afsedd att meddela undervisning
i — har man hjerta för kristendomen, vill man lägga in lefvande
sinne i Undervisningen och såmedelst taga barnen med sig, vinn¬
lägger man sig härvid att göra behörig åtskilnad mellan det
periferiska och centrala, så ock mellan mer och mindre begåfvade
barn, så är jag förvissad om att det icke skall finnas anledning
till så svåra klagomål mot läroboken som de här framstälda.
År det så, att i denna bok finnes något från pedagogisk synpunkt
att anmärka, får jag säga, att det af herrar pedagoger är ett
mycket svårt fel att kasta ut den satsen, att hela boken är
underhaltig, så att, snart sagdt, hvilken pojke på gatan som helst
kan säga om sin katekes: »Min bok är non plus ultra oduglig».
Detta är ett af de svåraste pedagogiska felen i denna pedagogiska
fråga. Jag undrar för öfrigt, hurudan lärobok i religion vi skulle
kunna få, om vi nu började ändra katekesen. Hurudan skall
den lärobok vara, som skall kunna tillfredsställa de moderna
religiösa rörelserna, och med hvilken vi, som stå på den ortodoxa
ståndpunkten, också skulle kunna blifva fullt tillfredsstälda? Tro
herrarne, att vi ortodoxe antaga t. ex. en ritschliansk lärobok?
Nej, ingalunda. Vi kunna ej komma öfverens om någon lärobok,
så länge som man ropar på detta sätt som motionärerna och då
man innehar den ståndpunkten, att man finner det vara för
mycket att inlära 44 små stycken och 100 bibelspråk ur vår
religionsurkund.
I öfrigt ber jag att något få fästa mig vid hvad reservanterna
13 N:o 35.
Lördagen den 19 April, e. m.
saga i slutet af sin reservation. De säga nemligen der bland Ang. kristen
annat: »Inom lärarekåren har äfvenledes länge den åsigt gjortl^ngen Tfolk
sig gällande, att kristendomsundervisningen bör reformeras i den skolorna.
rigtningen, att den blifver mindre abstrakt och dogmatisk, mera (Forts.)
religiös och etisk».
Ja, detta är mycket vackert sagdt, men det beror på hvad
man menar med det. Religionsundervisningen måste blifva mera
religiös och etisk — säga reservanterna —, och det skifver jag
helt och hållet under. Men hvad mena dessa herrar med det?
Ja, hvad man bör mena med det, är väl, att lärarne måtte blifva
mera religiösa till att lefva ett lif i Herren och lefva det sa, att
det kan träda fram i ett etiskt lefverne, så ock att desse, under
det att de lefva ett sådant positivt kristet lif, må vinnlägga sig att
genom undervisningen låta detta lif komma in till och bland
lärjungarne. En sådan undervisning och sådana lärare önska vi,
men få vi, mina herrar, sådana lärare, tror jag icke, att de komma
att gå så länge tillsammans på vägen med de ärade reservanterna,
utan de komma nog snart till vägskälet; ty sådana lärare veta
nog af egen erfarenhet, att troslifvet kommer af Guds ord, och
de veta, att de för att få fram ett sådant religiöst-etiskt troslif
måste undervisa i Guds ord. Men all sådan undervisning i
Guds ord måste mer eller mindre blifva en dogmatisk undervisning.
Det är mig omöjligt att kunna fatta annat. Låt vara, att en sådan
undervisning icke blir abstrakt och dogmatisk, sa blir den i
stället konkret och dogmatisk. Man talar om att vi böra afkläda
vår kristendomsundervisning dogmerna och dogmatismens tvångs¬
tröja, men hvad är det för tal? Man vill afkläda undervisningen
kyrkans dogmer för att i stället ikläda den sina egna dogmer.
På något sätt måste religionens innehåll formuleras för att kunna
gifvas.
Det är ju så, att, när en motion kommer till ett utskott, man
redan då kommer i en viss stämning och får en viss känsla deraf.
Så börjar man arbeta. Man nöjer sig då icke med ^ endast
stämningen, utan man måste arbeta sig in i ämnet. Da fattar
man sin mening, sin öfvertygelse och formulerar den för sig sjelf.
På något sätt måste man formulera sanningen; och så formule¬
rade sanningar äro ju dogmer. — Vi, som äro äldre, minnas nog
den tid, när katekesundervisningen drefs på det sättet, att man
af dugtiga gossar eller flickor fordrade, att de skulle kunna kate¬
kesen, såsom det heter, från perm till perm. Det var nog kanske
stundom eu själlös och hård undervisning; men man får väl
ändå medgifva, att det läns någon metod deri. Den gaf åtminstone
den känslan af ämnet, att det var ett allvarligt och vigtigt ämne,
man sysselsatte sig med — ett ämne, med hvilket det ej dugde
att slarfva.
Det var naturligtvis i syfte att förebygga det otillbörliga och
öfverdrifna i denna undervisning, så ock för att låta den öfvergå
N:o 35. 14
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. kristen- från att vara abstrakt-dogmatisk till konkret-dogmatisk och lef-
ningm i folk- vande> som de här omnämnda cirkulären utkommit. Men nu har
skolorna. ‘ raan kommit in på den afvägen, att man vill, att kristendoms-
(Forts.) undervisningen skall bedrifvas så lätt och ytligt som möjligt, samt
att man skall fylla, såsom man håller före, bristen med lärarnes
anda och lif. Men om lärarne icke ha anda och lif, hvad blir
det då för resultat af hela undervisningen? Jo, den blir bort¬
kastad och förfuskad. Nej, lika väl som man måste protestera mot
den gamla undervisningsmetoden, lika väl måste man protestera
mot det nya undervisningssystem, som man nu håller på att råka
in i. Genom ett sådant system får man åtminstone, hvad religions¬
undervisningen vidkommer, ej någon synnerlig behållning af sin
skolgång. Gäller det andra ämnen, t, ex. matematiken, såsom vid
räknetabellen, får man knappast begagna förståndet, utan endast
• minnet; då tragglas det obegripligt för att i minnet fästa detta
ämne, och här klagas ej öfver utanläsning. Men så fort man kom¬
mer till religionsundervisningen, då vill man, för att den skall
gå ledigt och lätt, släta öfver på allt sätt. Tro vi verkligen på
kristendomen och dess grundläggande betydelse, tro vi på att den
är folkbildningens grundval, på hvilken vi ytterst ha att bygga,
ja, då måste vi väl ändå se, hvilken fara man här vill gå emot.
Skall man gorå påtryckningar på presterskapet och skollärarne i
syfte att de icke skola taga kristendomsundervisningen allvarligt
och grundligt, ja, då ha vi kommit in på det sluttande planet.
För min del tror jag icke, att kammaren vill vara med derom.
Det har i många skolor, der lärarne icke ha anda och lif, som är
af Herren, kommit så långt, att kristendomsundervisningen be-
drifves slappt, och resultatet deraf har blifvit mycket dåligt. Vi
veta väl, att det, som binder folkskolan vid allmogens hjerta, är
framför allt religionsundervisningen; så är åtminstone förhållandet
i den bygd jag representerar. I den mån man finner, att de,
som mena sig föra folkbildningens talan, i skolan ha rum för alla
möjliga ämnen, men man på samma gång finner, att dessa deri¬
från vilja drifva ut det allvarligaste ämnet, så mister man för¬
troendet för skolan. Och drifver man åt det hållet, hvilket man
tyckes göra, då vet jag ingen annan råd, än att vi, som älska re¬
ligionsundervisningen, måste vid sidan af folkskolan i någon form
upprätta privatskolor, der denna undervisning på ett allvarligt och
grundligt sätt kan bedrifvas. Men att detta icke kan lända till
fromma för folkskolan, är säkert. Vi må derför taga vara på kri¬
stendomsundervisningen i folkskolan och komma i håg, att det är
just den, som gjort, att folkskolan nått en sådan höjd och fått ett
sådant fäste hos allmogen, som den verkligen kommit till. Huru
illa skulle vi derför icke göra, om vi skulle likasom kasta bort
ifrågavarande ämne och säga: nu får det sköta sig sjelft, och nu
skola vi på allt sätt börja tukta och straffa presterna och lärarne,
om de vilja med allvar, nit och kärlek drifva ämnet, så att det
15 N:o 35.
Lördagen den 19 April, e. m.
kan tränga in i både hjerta, förstånd och minne. Det är nog ingen, ^n(J- kristen-
som vill drifva detta ämne med någon grundlighet för att dermed ^^gen ifolk-
plåga någon, utan drifver man det, då gör man det derför, att Morna.
man ömmar för ungdomen och verkligen vill folkets väl. Ty, mina (Forts.)
herrar, glömskan kommer snart att plocka bort hvad som såtts;
och något skall man väl ändå lära, som stannar qvar i minnet.
Jag har hört barn, som aflagt vackra prof både i det ena och
andra ämnet, men hvilka, när jag sedan efter en del år gifvit
dem en fråga, t. ex. från historien, när Gustaf Wasa dog, så ha
de ej kunnat lemna svar derpå; de ha alldeles glömt bort hvad
de fått lära. Något böra de väl ändå lära, som stannar qvar i
minnet såsom en god erinran från deras skoltid.
Det vore beklagligt, om man skulle gå åt det håll, som re¬
servanterna påyrka. För mycket och för litet skämmer allt. I
midten, ha de gamle sagt, der sitter dygden. Så är det val
också på förevarande område, och derför ansluter jag mig till
utskottets utlåtande.
Herr Jonsson i Hökhult instämde häruti.
Herr Eriksson i Elgered: Om man jemför våra skolinspek¬
törers uttalanden i deras berättelser med de uttalanden, som här
gjorts, finner man nogsamt, att Rikets Ständers skrifvelse af 1860
och det kong!, cirkuläret af 1865 ej blifvit i någon nämnvärd
mån inskärpta, samt att det ej råder någon enhet i kristendoms-
undervisningen, utan i stället, för så vidt jag förstår, ett fullstän¬
digt kaos. Här i Stockholm, centralpunkten för upplysningen,
har man verkligen kommit derhän, att man tagit hänsyn till
nämnda skrifvelse och cirkulär. Men ser man åter på förhållan¬
dena på landsbygden, och icke minst i den ort jag tillhör, så är
utanläsningen af den stora katekesen fullständigt förherskande.
Nu är frågan: hvartill gagnar denna utanläsning? Såsom vi hört
af de olika uttalanden, som här gjorts, äro meningarne derom
mycket delade. De bero naturligtvis i mångt och mycket på den
subjektiva uppfattningen. Den siste talaren ansåg för sin del, att
katekesutanläsningen vore det väsentligaste, och han höll före,
att, om denna utanläsning skulle borttagas, det vore hardt när
ingenting att bygga på hvarken i lifvet eller i döden. Men det
finnes andra, som ha eu motsatt uppfattning, och till dem hör
jag. Jag har frågat mig: hvad afses egentligen i våra skolor med
katekesutanläsningen och kristendomsundervisningen, och hvartill
skall den gagna? Jo, det ändamål den afser måste, så vidt jag
förstår, vara dubbelt. Det ena är att skapa kärlek för sanningen,
för evangelium, och det andra att på något sätt bibringa eu rätt
uppfattning af sanningen. Hvad det forsta ändamålet angår, så
frågar jag: kan verkligen det målet vinnas genom denna, såsom
man bär kallat den, själsdödande och själsmördande utanläsning?
N:o 35. 16
Ang. kristen-
domsundervis-
ningen i folk¬
skolorna.
(Forts.)
Lördagen den 19 April, e. m.
•För att svara på det spörsmålet behöfver jag icke gå så långt
'som till andras omdömen, utan endast stanna vid hvad jag sjelf
i detta afseende iakttagit, dels i min barndom och dels såsom
mångårig skollärare. Jag får då säga, att, om någonting bibragt
mig afsmak för kristendomen, har det varit denna dödande och
pinsamma utanläsning, fastän jag, såsom flertalet af herrarne torde
ha sig bekant, hvarken saknar nit för eller kärlek till religionen.
Frågar man mig då, huru jag kommit till denna kärlek till san¬
ningen, så kan jag åtminstone svara, att det ej skett genom kate¬
kesutanläsningen. Kontraktsprosten Hazén, som ju också älskar
sanningen, har nog ej heller kommit derhän genom katekesutan-
läsningen. Om detta är en sanning, måste vi vara eniga om att
katekesutanläsningen icke kan denna kraftiga verkan åstadkomma.
Det andra ändamålet, som katekesutanläsningen skulle afse,
vore att gifva en rätt uppfattning af sanningen. Jag skulle gerna
vilja gifva mig in på detta vidlyftiga område, men det vågar jag
ej. Så mycket vill jag dock säga, att de frireligiösa i vårt land,
till hvilka äfven jag räknar mig, tro, att åtskilliga af kateke¬
sens hufvudstycken icke stämma öfverens med den heliga skrifts
lära. Men om de det ej göra, då vinnes icke detta ändamål.
Under sådana förhållanden tränger sig ovilkorligen den frågan på
en: huru ha de frireligiösa samfunden i vårt land att i framtiden
ställa sig med hänsyn till katekesutanläsningen? Hvad vi önska
är framför allt, att katekesutanläsningen så mycket som möjligt
inskränkes. Men det stannar icke dervid, utan jag ber särskildt
att få betona hvad de båda reservanterna i sin reservation fram¬
hållit, nemligen tanken på en ny katekes, i hvilken man verkligen
i någon mån toge hänsyn till våra tänkesätt och till den heliga
skrifts lära. Komme en sådan till stånd, skulle man kunna känna
sig mera belåten. En sak synes det mig, att man härvid bör taga
hänsyn till, i den mån det är möjligt utan att inkräkta för mycket
på andras rättigheter, och det är samvetsrätten och pligten att
icke kränka samvetskänslan. Hit hör de religiöses rätt att fordra,
att deras barn icke påtvingas en lära, som de på inga vilkor
kunna gilla.
Herr talman! På grund af hvad jag anfört, ber jag att med
fäst afseende å reservanternas motiv för min del få ansluta
mig till deras uttalanden.
Herr Sandquist: Herr talman, mina herrar! Då jag inom
utskottet deltagit i den förberedande behandlingen af den fråga,
som nu föreligger, så kan det icke förtänkas mig, att jag vid
detta tillfälle säger några ord.
Jag ber då att till en början få fästa mig dervid, att den
ärade motionären framhöll, att han grundat sin motion på lärare¬
kollegiernas vid Stockholms folkskolor utlåtande rörande katekes¬
utanläsningen i dessa folkskolor. Inom utskottet var man mycket
Lördagen den 10 April, e. m.
17 N:n 35.
tveksam, huruvida detta utlåtande borde inflyta i utskottets be-Ang. kristen-
tänkande. Man ansåg nemligen, att utlåtandet numera saknade ^ommndervis-
betydelse, enär det anknöte sig till en öfvervunnen ståndpunkt, ' '''skolorna
I Stockholm har ju numera, såsom förut blifvit upplyst, folkskole- (Forts)
inspektören doktor Bergman meddelat anvisningar, huru kristen¬
dom sundervisningen i folkskolorna skall bedrifvas. Att vid sådant
förhållande motionären använder ifrågavarande utlåtande såsom
basis för sin motion, är högst egendomligt. Kan motionären sjelf
finna, att detta är tillständigt eller rigtigt, må det ju så vara.
Jag kan det icke, och inom utskottet funnos flera ledamöter, som
till och med uttalade den åsigten, att man icke borde taga in
denna för motionären svaga punkt i betänkandet, utan utesluta
densamma. Som emellertid meningarne voro delade, kom den
likväl med. Så förhåller det sig med denna sak, mina herrar.
Herr Höjer har sagt, att utskottet endast hastigt och i förbi¬
gående fäst sig vid folkskoleinspektörernas berättelser. Det är
emellertid icke så, att utskottets majoritet af fruktan för att under¬
söka, huru det förhölle sig med dessa berättelser, undvikit att
anföra citat ur dem. Utskottet ansåg nemligen, att dess betän¬
kande skulle blifva oskäligt långt, om hela raden af citat intoges,
och derför blefvo de icke införda. Det framgår dessutom tydligt
nog, att det af utskottet anförda citat ur den utaf kanslirådet
Kastman lemnade »öfversigt af folkskoleväsendets utveckling under
åren 1898—1898», hvilket citat återfinnes i utskottsbetänkandet,
innehåller just detsamma, som de citater, hvilka sedermera anförts
af reservanterna inom utskottet. Citatet ur kanslirådet Kastmans
öfversigt utgör nemligen en både sammanhängande och opartisk
sammanfattning af just de utaf herrar reservanter anförda citaten.
Det är således ingalunda af ljusskygghet, som utskottet underlåtit
att citera herrar skolinspektörers yttranden, utan motivet dertill
liar varit den önskan att icke allt för mycket inkräkta på utrym¬
met i betänkandet.
Hvad nu beträffar de af reservanterna anförda citaten, så äro
de, som herrarne behagade finna af sidorna 11, 12 och 13 i ut¬
skottsbetänkandet, icke flera än tio. Af dessa tio citat eller —
såsom herrar reservanter hafva behagat kalla dem -— »aktstycken»,
hvarpå de hafva grundat sin reservation, är det sju, hvari klander
uttalats mot »tanklös eller för långt drifven utanläsning». Be¬
träffande dessa sju inspektörer hafva reservanterna icke sagt —
och det kan icke heller sägas —, att de ej hafva ställt sig Kongl.
Maj.ts instruktion till efterrättelse, ty då de påpekat missför¬
hållandena, är det ju klart, att de motarbetat och sökt undanrödja
dem. Sedan återstå af tiotalet endast tre inspektörer, hvilka skulle
höra till den flock, som för mycket omhuldat utanläsningen. Detta
galler väl särskildt en af dessa inspektörer. Jag vill minnas, att
hans namn är Kristenson. Han har uttryckt sig något bestäm¬
dare i sin berättelse och beklagar de konseqvenser, som måste
Andra Kammarens Prut. 1902. N:o dä. 2
N:o 35. 18
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. kristen-
domsundervis-
ningen i folk-
skolorna.
(Förts.)
följa på minnesläsningens borttagande från våra skolor. Detta
skulle nemligen leda derhän, att all minneskunskap, äfven i andra
ämnen, komme att sättas å sido, och derutaf måste följa rent af
en revolution på undervisningens område. Jag citerar icke hans
yttrande ordagrant, men innebörden af detsamma är just den,
som jag nu har återgifvit. Jag tillåter mig också påpeka, att af
dessa tre inspektörer är det en, som herrar reservanter hafva —
må uttrycket förlåtas mig — fiskat upp icke ur skolinspektörernas
senast afgifna berättelser, utan ur berättelserna för näst före¬
gående period. Detta tyder på att det icke är så godt om sådana
skolinspektörer, ty vore motsatsen förhållandet, skulle man väl
icke hafva behöft gå ifrån de för åren 1893—1898 afgifna berät¬
telserna, utan borde man just ur dessa berättelser hafva hem-
tat det bevisningsmaterial, man behöfde. Återstå således egent¬
ligen endast två inspektörer, hvilka man med något fog kan lägga
till last, att de hafva för mycket omhuldat utanläsningen. Nu
har, mina herrar, den ärade motionären, sagt, att af rikets 48
skolinspektörer skulle det vara 25 — således mer än halfva an¬
talet —, på hvilka man kunde åberopa sig i detta afseende. Här¬
på vill jag svara den ärade motionären, att derom har, så vidt
jag förnummit, ingen utredning förebragts. En sådan utredning
föreligger icke i de ärade reservanternas framställning, ty de hafva
endast åberopat sig på tio inspektörer, och hafva de egentligen,
enligt hvad visadt är, ej åberopat sig på flera än nio. Så förhål¬
ler det sig med detta 25-tal. som motionären uppgifvit, men ej
kunnat styrka. Äfven jag har samvetsgrant läst igenom inspek¬
törernas berättelser, men icke kunnat komma till ett sådant resul¬
tat. Jag har tvärtom kommit till det resultatet, att af de 39 in¬
spektörer, som återstå efter afdrag af de 9, som reservanterna
citerat, har en del stillatigande gått förbi katekesundervisningen,
sådan den meddelats, och alltså icke klandrat densamma, under
det att de öfriga hafva uttalat sitt varma erkännande af det sätt,
hvarpå denna undervisning bedrifvits. Jag kan med bestämdhet
säga, att dessa sistnämnda inspektörer äro ganska många. Till
bevis derpå är jag i tillfälle att förete många citat, bland andra
ett af seminarierektorn Lundgren i Stockholm, men jag skall för¬
skona herrarna från tidsödande uppläsning af dem.
Häraf synes emellertid framgå, att man har skäl antaga, det
de missförhållanden, hvilka, såsom utskottet vidgått, ännu före¬
finnas på katekesundervisningens område, äro i betydligt aftagande.
Vid sådant förhållande anser jag, i likhet med hvad utskottet
uttalat, att denna kammare icke har anledning ställa sig på samma
ståndpunkt, som Rikets Ständer intogo år 1860, utan fäst hellre
bör behålla den ståndpunkt, som kammaren intog år 1888. Kam¬
maren godkände då ett af utskottet afgifvet utlåtande i deiftfa
fråga, deri utskottet förklarade sig anse »några utomordentliga
åtgärder i den af motionären åsyftade rigtning icke vara af be-
19 N:o 35.
Lördagen den 19 April, e. m.
hofvet påkallade, utan förutnämnda kongl. cirkulär tills vidareAng. kristen-
åtminstone innebära fullt tillräcklig garanti mot de af motionären
befarade missbruk». Som man finner af detta, utaf kammaren skolorna.
antagna utlåtande, hade utskottet och kammaren då en helt annan (Forte.)
uppfattning af katekesundervisningen, än Rikets Ständer — och
det med rätta — hade år 1860. Nu håller jag före, att vi icke
hålla på att skrida tillbaka mot ett sämre, utan att vi gå framåt
mot ett bättre tillstånd, och vid sådant förhållande ber jag att få
åtminstone stå qvar på samma ståndpunkt, som denna kammare
intog år 1888.
Nu har man tillåtit sig att förlöjliga betydelsen af minnes-
läsningen. Flera talare hafva här vädjat till sin egen erfarenhet.
Jag skall icke göra detta. Men jag tillåter mig att säga, att det
har en stor betydelse att minnas, att lära så, att man kommer
i håg det man lärt. Huru skall detta ske, utan att det blir verklig
minnesläsning? Blir det åter verklig minnesläsning, så blir det
»utanläsning». Jag har varit och är en afgjord motståndare till
»tanklös utanläsning». Jag ber att få betona, att jag innehaft
och innehar denna ståndpunkt. — Men, mina herrar, sjuklingen,
som ligger på plågans läger, kan säkert bättre än någon af oss
säga, hvad det betyder att hafva inlärt ett visst antal bibel¬
sanningar och äfven stycken ur katekesen. Jag vill i detta samman¬
hang omtala, att jag under påsken besökte en ungdomsvän —
en f. d. kyrkovärd — som till följd af hjärnblödning legat på
plågans läger snart i tre år. Jag förnam, så snart jag kom in
till honom, att han hade sitt minne qvar, ty han sade till mig:
»Sjung en af de älsklingspsalmer, som du sjöng i din ungdom».
Derefter läste han sjelf upp en vers. Jag efterkom hans önskan.
Härpå sade han: »Jag har hört, att I äfven i Riksdagen syssel-
sätten eder med frågan om katekesundervisningen». »Ja, så är
förhållandet», svarade jag. Han sade mig då med mycket efter¬
tryck: »Jag ber dig att lägga på minnet detta: biträd aldrig den
åsigt, som mynnar ut deri, att vi skola beröfva det uppväxande
slägtet minneskunskapen, utanläsningskunskapen i religionens san¬
ningar! Hvad skulle jag, sade han vidare, hafva under de långa
nätter, som jag måste genomvaka, om jag icke hade detta rika
förråd af minnessanningar, inlärda i unga år?»
Men det gifves ock exempel på att till och med mina vänner
dissenters understundom i sina föredrag läsa upp stycken antingen
ur den nu gällande katekesen eller ur den s. k. Lindblomska
katekesen. Förlåten mig, om jag talar om ett sådant drag häri¬
från Stockholm. Jag var för en liten tid sedan i en dissenters-
kyrka och åhörde eu lekmannapredikant af dissenters. Denne
skulle, bland annat, gifva en definition på hvad en »död tro» är,
och då satt jag och tänkte: jag undrar just, om du går till folk¬
teologien eller katekesen nu, liksom presterna gå till sin teologi,
för att få en klar definition på saken. Och han gjorde verk-
N:o 35. 20
Ang. kristen
domsundervis
ningen i folk¬
skolorna.
(Forts.)
Lördagen den 19 April, e. m.
-ligen det. Han läste upp ett direkt svar på frågan: »hvad är det
'att hafva en död tro?» Jag träffade honom efter predikan och
sade då: du förtjenar sannerligen betyget godkänd för katekes-
utanläsning, ty man kan ej säga, att du läste tanklöst.
Herr talman! Med anslutning till den motivering, som
utskottet anfört för sin hemställan om afslag på motionen, ber jag
att få yrka bifall till denna utskottets hemställan.
Herr Berg i Stockholm: Mina herrar! När jag hörde min
ärade vän här midt emot tala om de efter hans mening alltför
minimala fordringar, som från och med innevarande års början
äro faststälda för katekesutanläsningen vid hufvudstadens folk¬
skolor, kunde jag icke underlåta att begära ordet för att fästa
hans uppmärksamhet på ett par saker, som han syntes hafva för¬
bisett. Först och främst derpå, att det här icke alls är fråga om
omfånget af kristendomsundervisningen, utan endast om omfånget
af katekesutvecklingens utanläsning. Detta är och förblir dock
två skilda ting, och jag skulle anse det vara önskligt, att talare
af den rigtning, som herr Hazén tillhör, ville göra klart för
sig, att dessa två saker icke äro samma sak. Vidare ville jag-
fästa hans uppmärksamhet uppå, att dessa af honom så kallade
minimala fordringar dock äro större än de, som blifvit uppstälda
för det första af författaren till lilla katekesen och för det andra
af författaren till stora katekesen.
Redan på Luthers tid inlärdes visserligen katekesen ordagrant,
men hvad Luther menade med »katekesen», det är hvad vi i våra
dagar kalla textorden i lilla katekesen. Dem ville han hafva in¬
lärda, men icke genom utanläsning ur bok, utan genom muntligt
föresägande af föräldrar och målsmän. Såsom en utläggning till
dessa textord författade han sina s. k. förklaringsstycken, hvilka
herrarne från sin barndom minnas under frågorna: »hvad är det?»
och: »huru sker det?» Dem ville han hafva inlärda på samma
sätt, icke genom utanläsning ur bok, utan genom muntligt före¬
sägande af presterna vid de s. k. katekespredikningarne i kyr¬
kan. Sådana voro hans fordringar.
Men allt efter som färdigheten i läsning blef allmännare, be¬
friade sig presterna från den för dem synnerligen besvärliga luther¬
ska föresägningsmetoden och införde i stället den för ungdomen
tusenfaldt besvärligare utanläsningsmetoden. Och de nöjde sig
dervidlag icke med textorden, de nöjde sig icke en gång med
Luthers förklaringsstycken öfver textorden, utan de lade dertill,
hvad man sedan i dagligt tal kallade långkatekesen, d. v. s. för¬
klaringar öfver Luthers förklaringar öfver textorden. Till en
början begick man dock icke den pedagogiska meningslösheten
att fordra utanläsning af denna s. k. långkatekes. När Svebilius
i slutet på 1600-talet utgaf sin bok »Enfaldig förklaring öfwer
Lutheri lilla Catechismum» — hvilken i början af 1800-talet öfver-
Lördagen den 19 April, e. m.
21 N:o 35.
arbetades af Lindblom och sedermera i slutet af 1800-talet om -Ang. kristen-
skrefs af erkebiskop Sundberg och biskop Bring — när, säger^'n^iföik-
jag, Svebilius utgaf denna bok, så betonade han i förordet till skolorna.
densamma uttryckligen, att meningen med densamma ingalunda (Forts.)
var att betunga folket med inlärande af någon ny och vidlyftigare
katekes. Det skedde, säger han, »ingalunda til then ända, som
ville man här med then enfaldige Hopen besvära med några flere
eller vidlöfftige Catecheser, eller them nödga til åt läsa thetta
utan til Ord ifrån Ord.» Förklaringen ville, fortfor han, vara en
handledning för läraren, hvarmed »intenderas och sökies, åt the,
som så wijda komne äre och kunna fatta Spörsmål, måge af thes
flitige Betrachtande bättre Aeht gifva på Ordeförståndet uthi Ca-
techesen; Ty man häfver esomoftast vid anstälte Förhör erfarit,
åt en Part kunna väl, Ord ifrån Ord, läsa Lutheri Cateches utan
til, men när dhe blifva tilsporde, huru the thet förstå, så kunna
the föga eller alzintet ther til svara. The som Ungdomen under¬
visa och förhöra, kunna och här af hafva en viss Anledning oc
enahanda Sätt åt eftergå, tagandes thet ther utur, som bäst och
tienligast lämpas kan til Ungdomens Capacitet oc framsteg». Och
till förekommande af allt missförstånd tilläde han: »Synes enom
thenna Förklaring vara antingen för widlöfftig eller för kort, så
kan han thet, som widlöfftigt är, förbigå, och thet, som deside-
reras och fattas, sielf tillägga.»
Men, såsom vi veta, tjenade det till ingenting, hvad Svebilius
sjelf menade och sade i denna angelägenhet. I rak strid mot
hans egen vilja, blef hans bok föremål för ordagrann utanläsning,
och detta missbruk fortfor sedan allt intill midten af förra år¬
hundradet, allt intill folkskolan lagstadgades och en folkskollärare¬
kår uppkom. Då blefvo protesterna mot missbruket så många
och starka, att Riksdagen ingrep med sin skrifvelse af år 1860 och
att regeringen med anledning deraf utgaf sitt cirkulär af år 1865.
På några orter i vårt land har lyckligtvis utanläsningen af
den s. k. utvecklingen blifvit under senare tid så att säga stäld
på afskrifning. Så har varit förhållandet här i hufvudstaden sedan
1888. Då gick nemligen lärarekåren härstädes in till folkskole-
öfverstyrelsen med begäran, att denna uttryckligen skulle förklara,
att »utvecklingen» icke vore ämnad till utanläsning. Dess begäran
bifölls delvis redan då och i ännu högre grad under förra året,
så att, såsom redan blifvit omnämndt, numera blott en mindre
del af katekesutvecklingen är anbefald till ordagrann utanläsning
vid hufvudstadens folkskolor. Äfven på några andra ställen i
riket har man vidtagit en sådan reduktion.
I allmänhet måste man dock säga, att de önskemål, som Riks¬
dagen uppstälde i sin skrifvelse af 1860, ännu äro ouppfylda;
cell jag finner derför motionärens framställning fullt befogad.
Mina herrar! Det kan förefalla underligt, att Riksdagen upp¬
repade gånger sysselsatt sig med katekesen och dess utanläsning.
N:o 35.
Lördagen den 19 April, e. m.
o o
Ang. kristen- Ty frågor om undervisningsböcker och undervisningsmetoder böra
domsundervis- v^| egentligen icke afhandlas af statsmakterna, utan af skolmannen.
nSkolorna ^en det underliga försvinner helt och hållet, om man erinrar sig,
(Forts.) att här gäller det den enda undervisningsbok, som är påbjuden
af staten, och det enda undervisningssätt, som, trots skolmännens
afgjorda motvilja deremot, blir dem faktiskt påtvingadt af en
embetsmannakår, som är ett af statens mäktigaste och inflytelse¬
rikaste organ.
Härtill kommer, att katekesutanläsningsfrågan verkligen är
en stor fråga, såväl till sin omfattning som till sin innebörd. Den
är stor till sin omfattning, ty, för att taga ett praktiskt mått,
katekesutanläsningen slukar tusentals dyrbara mans- och qvinno-
dagsverken och milliontals lika dyrbara barndagsverken. Och
framför allt: den är stor till sin innebörd, ty katekesutanläsnin¬
gen drager ned hvad som borde vara det högsta, innerligaste och
heligaste till att blifva något af det flackaste, tommaste och ande-
fattigaste.
Herr talman! Jag skulle helst vilja yrka bifall till motionä¬
rens framställning, ty jag trox-, att det behof, som framkallat hans
folkslag, är flingande. Meix då han icke sjelf hållit på detsamma,
utan slutit sig till reservanternas hemställan, så får jag väl följa hans
föredöme härutinnan, och jag ber derför att få yrka bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.
Häruti instämde herrar Nydal, Styrlander, Thylander och
Wallis.
Herr Åkerlind: Jag har uppkallats att ännu en gång be¬
gära ordet af ett yttrande utaf en ärad utskottsledamot, som ytter¬
ligare kritiserade såväl min motion som min framställning här
i kammaren.
Han ansåg, att jag hade gnxndat min motion på Stockholms
folkskollärarekollegiers uttalande. Jag förvånar mig öfver, att
han ej hade fäst sin uppmärksamhet vid andi’a citat, som jag
gjoi-t. Jag har t. ex. citerat Kongl. Maj:ts cirkulär, och på 3:dje
sidan i betänkandet finnes ett citat ur ett tal af biskop Tegnér.
På samma sida är återgifvet detta citat ur folkskolekollegiernas
uttalande. Detta senaste citat har jag visst icke anfört för att
derpå grunda min motion, utan jag har användt detsamma såsom
ett inlägg i frågan och som ett mycket vigtigt inlägg, då det
är gjordt af fackmän i den föreliggande frågan. Då nu dessa
fackmän i den föreliggande frågan genom sitt 1888 gjorda utta¬
lande lyckats vinna det resultat, att myndigheterna här i Stockholm
togo hänsyn till det trängande behofvet och bortreducei’ade en
hel del katekesstycken ur utvecklingen till katekesen, så tänkte
jag, att äfven herrar utskottsledamöter skulle taga någon hänsyn
till fackmäns bestämda uttalanden. Men de tyckas ej vilja göra
23 N:o 35.
Lördagen den 19 April, e. m.
det, utan hellre använda faktiska uttalanden, i fall det vore möj- jng. kristen-
ligt för dem, såsom slagträ mot min motion. Det får stå för ^
deras räkning. . skolorna.
Sedan föreföll det kanhända samme ärade talare besvärligt, (Forts.l
att jag kunde anföra majoriteten bland landets folkskoleinspek¬
törer såsom klagande öfver för långt drifven katekesutanläsning.
Han sade visserligen, att härom föreligger ej någon utredning. Men
jag ber att få hänvisa herr Sandquist just till samma källa, han
åberopat. Jag ber honom vara så god att uppmärksamt genom¬
läsa folkskoleinspektörernas berättelser. Han skall da finna tjugu¬
fem klagomål, mer eller mindre detaljerad! framstälda, öfver
denna sak.
Hvad samme talares yttrande beträffar, då han sade, att religio¬
nens grundsatser, bevarade i minnet, för honom hade stor be¬
tydelse, så kan jag derom ej yttra mig. Är hans religionsnit en
minnessak, har han ju dermed konstaterat, att den icke är för
honom bara en hjertesak.
Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.
Herr Redelius: Jag har begärt ordet, uppkallad af en ta¬
lare midt emot, herr Berg, och jag ber att få svara honom litet.
Dessförinnan ber jag att, då jag har ordet, få yttra mig
litet grand om den föreliggande frågan. Jag menar, att kammaren
lätt skulle kunna blifva öfverens, eller kanske redan är det, i vissa
vigtiga punkter af det nu diskuterade ämnet. Jag antar, att vi
samtliga lätt enas om det, att ingen själlös utanläsning bör ega
rum. Vidare tror jag, att vi kunna enas derom, att utanläsning
icke bör bedrifvas för långt. Vidare tror jag, att vi lätt kunna
enas derom, att det vore önskligt att få en lärobok, som är bättre
än den, vi nu ha. Jag anser det icke vara omöjligt, att en sådan
kunde åstadkommas. Det är icke först i dag en sådan tanke kom¬
mit för mig. Jag arbetade i sådan rigtning för mera än 40 år
sedan, fastän då utan utsigt till framgång genom det motstånd jag
då rönte. Jag nämner det allenast för att uttala min uppfattning,
att vi mycket väl kunde ha en lärobok här såsom i andra ämnen,
utan att i boken uppstäldes frågor, en lärobok, i hvilken fram¬
ställningen ginge kursivt, i fortlöpande afdelningar. Detta nu om
detta. Den frågan föreligger ju emellertid icke, så att det tjenar
ingenting till att upptaga tiden med den. ^ ...
Hvatl åter beträffar sjelfva ämnet, innehållet, kan jag till min
tillfredställelse konstatera en sak, som vi måhända också kunna
blifva eniga om, nemligen att knstendomskunskapen är god och
för ett kristet folk en naturlig nödvändighet, och att kristendomens
hufvudsanningar höra på ett eller annat sätt inplantas i de ungas
sinnen så tidigt som möjligt, på det att de ma ha någonting att
rätta sig efter i lifvet eller någonting att lefva al. kör det ända¬
målet ilr det nog rigtigt, hvad Kongl. Maj:t för binge sedan ytt-
N:o 35. 24
Lördagen den 19 April. e. m.
1 det mycket omordade cirkuläret, att »de heliga sanningarne
ningen i folk- ,l,ra ^11 väsentliga innehåll klart och bestämdt fästas i de
skolorna. ungas sinnen». _
(Forts.) Hvad återigen sjelfva utanläsningen af den antagna läro¬
boken beträffar, tror jag för min del icke, att det är så farligt
med densamma. Det är nyttigt i alla frågor, tror jag, att taga
saken sådan den är. Gör man det, skall mycket kunna afprutas
på de yttranden, som här blifvit fälda. Jag fäster mig icke så
mycket vid hvad en talare här uppe yttrade om mördande utan¬
läsning: — det tror väl ingen på, icke ens han sjelf, att den är
mördande. Icke är det väl mördande för det kristliga lifvet, det
religiösa lifvet att hafva några bibelställen eller, låt vara, några
katekesstycken i minnet, utan om det är mördande, är det bero¬
ende på en annan orsak. Men dervid vill jag icke vidare uppe¬
hålla mig.
Det är egentligen två saker, som jag här vill framhålla. Det
är ett par fakta, som jag ber att få andraga såsom svar på herr
Bergs framställning, efter som det var de ord, som han rigtade
särskilt mot oss piaster, som föranledde mig att begära ordet.
Det första rör katekesläsningen i skolorna och det andra angår
kristendomsundervisningen vid konfirmationsförheredehen. Jag
skall försöka vara kort, om jag kan. Det första fallet hände vid
ett större bruk, der det var så många barn, att det behöfdes icke
mindre än 4 lärare. Der utsattes examen, som ansågs behöfva
kräfva en tid af två dagar, då ordföranden hade för sed att sjelf
icke allenast öfvervara examen i alla ämnen, utan äfven under¬
stundom sjelf deltaga i pröfningen, för att lärarne skulle få någon
hvila och icke behöfva fråga jemt. Aftonen före en sådan exa¬
men firades ett bröllop, och många arbetare med sina familjer
voro närvarande. Då kom någon af sällskapet och frågade mig:
»Läses det icke för mycket utantill i katekesen?» »Tror ni det?»
sade jag. »Ja,» svarade två till, »det gör det allt». »Jag för min
del har den uppfattningen, att det läses för litet» invände jag
leende. »Ah nej då», invände de, »vi ha nyligen läst i en tidning
en artikel från Stockholm, och der visas det, att det läses mycket
för mycket katekes i skolorna».
Då frågade jag tillbaka: »Behöfver ni här vid denna bruks-
skola taga undervisning från Stockholm, huruvida edra egna barn
här nödgas läsa för mycket utantill i katekesen? Vet icke ni
sjelfva det ändå? Men, låt vara, huru mycket anser ni då vara
för mycket? Är detot. ex. för mycket, om ni läser Luthers lilla
katekes utantill?» »Ah nej», menade de, »det är icke för mycket».
»Nå», fortsatte jag, »låt oss då komma öfverens om att söka få
bevis för huru det förhåller sig med den här saken. Infinn eder
vid examen i morgon, och jag lofvar för min del, att jag skall
förhöra barnen i Luthers lilla katekes, företrädesvis i första och
tredje hufvudstyckena, och jag vågar säga —- icke med säkerhet,
25 N:o 35.
Lördagen den 19 April, e. m.
men såsom sannolikt — att icke hälften af edra barn skall kunna j-ng- kristen
gifva nöjaktiga svar, och om det så befmnes, att edra egna barn i folk
icke kunna första eller tredje hufvudstyckena af Luthers lilla ka- skolorna,
tckes, kan ni åtminstone icke påstå, att utanläsningen drifves för (Forts.)
långt i dessa våra skolor».
Jag hade dagen derpå tillfredställelsen att se, att skolsalen
var fyld med så många mödrar och fäder till barnen, som utrym¬
met medgaf; och förhöret aflöpte på det sättet, att icke 1/3 af
barnen kunde utantill dessa nämnda två hufvudstycken af Luthers
lilla katekes. — Med detta enda lilla exempel ber jag att få belysa
åtminstone den sidan af saken, att det har här och hvar slagit
om, så att det nu blifvit för litet, om det förr, såsom vi måste
medgifva, understundom var för mycket.
Det är nog sant, som herr Berg sade, att det öfvas tryck
på lärarne. — Det har han alldeles rätt i, och jag medgifver, att
jag sjelf öfvat tryck på lärarne. Till den lärare, som undervisade
de barn, som nyss omnämndes, sade jag: »Tycker du, att detta är
rimligt? Skall du under förevändning af att undvika en själlös
utanläsning, lära barnen ingenting? Det är icke meningen att
lära dem rabbla, det är förkastligt. — Du skall tvärtom förklara
och utveckla, du skall lära dem, låta dem förstå, såvida det är
möjligt, hvad det är, och sedan se till, att de minnas det. Går det
icke på annat sätt, skall du upprepa de lästa styckena så länge,
att de kunna säga efter dem åtminstone då du säger före, så att
de på det sättet lära sig det». — Jag har öfvat det trycket, det
erkänner jag öppet, och jag har gjort anmärkning vid kyrkovisi-
tationer, då skolungdom från andra församlingar varit tillstädes
och blifvit förhörd i kristendom. Jag har öfvat påtryckning på
det sättet. Detta om detta.
Så komma vi då till anmärkningen mot att utanläsning
bedrifves vid konfirmationsförberedelsen. Jag erkänner, att äfven
härvidlag detta är fallet. Men veta herrarne verkligen, huru det
går till? Jag kan först upplysa derom, att det numera icke går
så till i detta fall som förr. Sjelf kan jag vittna om att det är
en ofantlig skilnad mellan den undervisning jag minnes från mina
egna barnaår, för 50 år sedan, och den, som nu bedrifves. Då
ämnet är af så stor vigt, ursäkta herrarne mig kanske, om jag
med några få ord antyder, huru jag sjelf bedrifver konfirmations¬
undervisningen. Ty jag gör det fortfarande hvarje år, och jag
gör det i år. Under den tid jag är hemma från riksdagen läser
jag med mina konfirmationsbarn. Jag vill icke gerna släppa den
undervisningen; den är min käraste embetsförrättning jag har.
Jag har haft mera än 44 årgångar af konfirmander, så att jag har
pröfvat den saken en smula. Jag måste medgifva — och gör det
villigt — att jag ändrat metod icke så litet under dessa 44 år.
Äfven jag började, såsom jag var lärd, att fordra fullständig utan¬
läsning, stycke för stycke, naturligtvis med förklaring. Förr i
N:o 35. 26
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. kristen-
domsundervis-
ningen i folk¬
skolorna.
(Forts.)
verlden måste det gå så till. Det var ingen annan utväg. Hvad det
beträffar, att barnen icke läste på detta sätt under långt förflutna
tider, berodde det väl dels derpå, att de ingen bok hade, dels der¬
på, att de icke kunde läsa innantill. Det kunna de emellertid nu.
Vi behöfva icke nu vid husförhören taga fram hvarje särskildt
barn och hålla förhör i stafning och innanläsning. Det behöfs,
som sagdt, icke nu. — Det sköter skolan om, så att vi få hålla
oss till det mera hufvudsakliga, till kristendomens kärna.
Konfirmationsundervisningen går nu så till, att man läser
naturligtvis katekesen hufvudsakligen som stomme, men hufvud-
ämnet, hufvudmaterialet utgör ett af evangelierna, t. ex. Matthei
evangelium. Hvart och ett barn har sin bok öppen, och det
läses upp ett kapitel eller en del deraf. Derpå genomgår man detta.
Det delas upp i stycken och förklaras så mycket, som kan med¬
hinnas på den för undervisningen bestämda tiden. Om vissa
stycken, vissa ord, säger jag: »Detta, barn, skolen I lägga på
minnet. Äfven om I icke nu begripen det — och det gören I
kanske icke — så kommer nog den dag, då I förstån vigten af
det, och läggen det derför på hjerta!!» Så upprepar jag det några
gånger. De lägga igen boken och jag frågar: »Är det någon af
eder, som minnes det der stycket?» De få derefter redogöra för
det. Det blir icke så litet utanläsning ur evangelium på det viset.
När de komma fram mot slutet af evangeliet och passionshisto-
rien kommer före, går jag igenom alla akterna, och hvad tycker
Ni, mina herrar, de ord vår Herre sade på korset, dessa ord, alla
sju, måste de lägga på minnet ord för ord och kunna redogöra
för dem. Naturligtvis är det icke nakna orden; dertill kommer
äfven en temligen omständlig förklaring. Till utanläsning före¬
kommer ytterligare en och annan psalmvers, som dock är frivillig.
Gifvet är, att de då tillika måste kunna Luthers lilla katekes. Vi
läsa utvecklingen allt igenom, hvartenda stycke. Naturligtvis
kunna fordringarne emellertid icke sträcka sig så långt, att ett
barn skulle förhindras från att konfirmeras i fall det icke utantill
kan utvecklingen, utan man måste nöja sig med att de kunna
Luthers lilla katekes. Den få de lof att kunna. Så der ungefär
går det till; och nu förstå herrarne det utan att jag behöfver
utbreda mig vidare.
Detta är konfirmationsundervisningen, sådan den af mig be-
drifves år 1902, och jag har anledning tro, att många af mina
embetsbroder följa mitt exempel, och flera komma, enligt hvad de
sagt mig, att göra det. Om det går så till och i den rigtningen,
är det icke rätt att göra, som herr Berg gjort, och slunga så hårda
och kärlekslösa ord mot oss prester för det sätt, hvarpå vi
bedrifva kristendomsundervisningen. Jag vill dock icke bestrida
rigtigheten af alla anmärkningar, ty alla fela vi. Vill man leta
upp fel, nog kan man finna sådana hos hvem som helst.
27 N:0 35.
Lördagen den 19 April, e. m.
Må vi i denna sak tänka på, att vi hafva en, som är ett dng. kristen-
ojäfvigare vittne än någon af oss, lian som, sjelf närvarande midt fc-
ibland oss, ser hvad vi tänka och hör hvad vi säga, och som till skolorna.
sist skall döma hvar och en af oss. Må vi se till, huru vi inför (Forts.)
honom skola kunna bestå profvet på den yttersta dagen.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Hammarlund: Herr talman! Yi hafva nyss hört en
liflig skildring af hur det går till i herr Redelii kontrakt, och jag
betviflar icke alls rigtigheten häraf. Men vi reservanter ha velat
lemna en mera allmän bild af hur det i nu ifrågavarande hän¬
seende står till i skilda delar af Sverige, icke blott i ett enstaka
kontrakt. Vi hafva icke tillåtit oss något som helst eget uttalande,
utan endast citerat de män, som äro satta att öfvervaka kristen-
domsundervisningen i vårt land, nemligen folkskoleinspektörerna.
På grund åt hvad som yttrats skall jag be att få anföra blott
ett par citat från dessa inspektörer, hvilka citat gå i en alldeles
motsatt rigtning mot den siste talarens skildring. Det ena är
från prosten Hazéns eget stift, nemligen Yexiö stift, och der
säges det:
»De fel, som oftast begås, äro medgifvande af rabblande upp¬
läsning samt obenägenhet att gå utöfver lärobokens ord. Då
hvarje afdelnings hela lärokurs i katekes ofta genomgås på en
termin, så är den analytiska metoden den allmännast använda för
katekesundervisningen. Utanläsning och ofta upprepad genom¬
gång af läroböckerna befordras af en ganska ofta förekommande
fordran på ungdomens ordagranna kännedom af dem vid kon¬
firmationsundervisningens början».
Jag hemställer till herr Redelius, huruvida icke här uppställas
helt andra fordringar vid konfirmationsundervisningen än i hans
kontrakt.
En annan inspektör, och detta är för öfrigt en prestman i ett
annat stift, yttrar:
»Ej blott textorden i Luthers lilla katekes inläras i alla små¬
skolor, utan äfven Luthers förklaringsstycken till första och andra
och i några skolor till alla fem hufvudstyckena inläras i småskole-
afdelningen. På folkskolans område fordras ännu nästan utan
undantag af skolråden ordagrant memorerande af hela den genom
kongl. cirkuläret den 11 oktober 1878 i nåder påbjudna katekes¬
utvecklingen med alla dithörande bibelspråk, och derefter måste
lärarekåren foga sig. Undertecknad har både vid skolläraremöten
och prestmöten framhållit behofvet af någon inskränkning i katekes-
utanläsningen, och pluraliteten bland lärarekåren erkänner ej
mindre behofvet af en sådan inskränkning än det berättigade i
krafvet derpå jemlikt nådiga cirkuläret den 12 maj 1865. Men
presterskapet, som i sist berörda lagrum ej finner något miss-
N:0 35. 28
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. kristen- k reciterande af katekesutanläsningen i och för sig, utan blott af
ningen ffolk-en själlös sådan, misskänner enhälligt bemälta kraf.»
skolorna. Detta blott ett par citat ur folkskoleinspektörernas anföranden.
(Forts.) -lag hänvisar i öfrigt till reservationen.
Herr Hazén vände sig direkt till mig och beklagade, att jag
icke vore nöjd, utan klagade. Såvidt jag kan se, hafva vi reser¬
vanter icke alls klagat. Vi hafva öfver hufvud taget icke uttalat
någon egen mening, utan blott återgifva Riksdagens skrifvelse
samt utdrag ur folkskoleinspektörernas berättelser. Detta, för att
en hvar sjelf må kunna döma, huruvida Riksdagens år 1860
uttalade mening verkligen respekteras. Af citaten torde otvetydigt
framgå, att på många ställen Riksdagens vilja ännu icke respekteras.
Skulle vi då i likhet med utskottet söka släta öfver detta förhållande
eller påvisa, huru det verkligen står till. Vi hafva, som synes,
valt det senare.
I ett afseende hafva emellertid vi reservanter verkligen uttalat
en mening, och det gläder mig att vi härvidlag hafva herr Rede-
lius med oss. Det är i fråga om ny lärobok vid kristendoms-
undervisningen. Vi hafva uttalat den meningen, som för öfrigt
förfäktades redan af 1860 års Riksdag, att vi behöfva en lärobok,
som har en helt annan uppställning och form än den nuvarande.
Så länge vi hafva den nuvarande läroboken, som rent af upp¬
ammar till utanläsning, torde det icke lyckas att få bort den
traditionella katekesutanläsningen. Här föreligger alltså i främsta
rummet ett behof att få en ny lärobok i detta ämne, och detta
är ett behof, erkändt såväl inom lärarekåren som inom prester-
skapet. Den uppställning, som användes i den nuvarande läro¬
boken. har också blifvit utdömd af den af Kongl. Maj:t tillsatta
komitén för granskning af folkskolans läroböcker. Vi reservanter
stå sålunda i detta fall på en ståndpunkt, som har många och
mäktiga förkämpar.
Gent emot hvad den ärade talaren här midt öfver, herr Hazén,
i öfrigt anförde, skall jag endast be att få citera eu annan prest¬
man, en prest i svenska statskyrkan. Han instämmer lifligt i den
starka kritik, som kommit den officiella kristendomsundervisningen
och särskilt katekesutanläsningen till del, samt fortsätter:
»Man kan knappt fälla en nog hård dom öfver denna. Den
tar föga hänsyn till pedagogikens enklaste lagar. Den är i sak
ofta obiblisk och okristlig. Den sätter sig öfver förnuftets kraf.
Den går alldeles förbi barnahjertat. Den väcker icke ens för¬
ståndets eftertanke. Den har också i sina resultat visat sig
förslöande.
Vi behöfva en ny lärobok i kristendom, i hvilken tillbörlig
hänsyn tages till barnens naiva, outvecklade ståndpunkt, till san¬
ningens kraf, till logikens lagar. Den nuvarande kristendoms¬
undervisningen behöfver reformeras i rigtning af mera natur,
Lördagen den 19 April, e. m.
29 N:o 35.
enkelhet, omedelbarhet, friskhet. Det dogmatiska (och särskildt A^g. kristen¬
het metafysiska) i kristendomsläran kan och bör inskränkas till
. • • fLLfLtJtsfl/ t I Vin,-
ett minimum. skolorna.
Undervisningen bör framför allt få eu praktisk läggning:
blifva etiskt uppfostrande icke mindre än religiöst väckande. Att
dana män och qvinnor, som kunna och vilja tänka fritt och
känna varmt och handla rätt, det bör vara religionsundervis¬
ningens mål. Den måste kunna fostra verkliga kristliga karakterer.
Förmår den icke detta, så skrifver den i och med detsamma ett
betyg om sin egen inkompetens.»
Om en dylik hög uppfattning af kristendomsundervisningens
mål mera allmänt gjorde sig gällande inom det svenska prester-
skapet, skulle det helt visst på detta område se annorlunda ut än
nu. Då skulle religionsundervisningen, i stället för att såsom nu
ofta är fallet vara en mekanisk utanläxa, komma att tala till
barnens hjertan och för dem blifva till nytta och välsignelse för
lifvet.
Det har här framstälts yrkande om bifall till reservationen,
och det är klart, att jag ber att få instämma deri.
Herr Sjö vall: Herr talman, rnine herrar! Efter att inom
utskottet hafva deltagit i behandlingen af detta ärende, anser äfven
jag mig böra säga några ord till försvar för utskottets utlåtande.
Men i olikhet med åtskilliga af de föregående talarne, hvilka
yttrat sig om andra saker än dem, som egentligen, strängt taget,
höra hit, skall jag söka noga hålla mig vid hvad som förekommer
i motionen och reservationen.
En för långt drifven katekesutanläsning, vare sig man dermed
menar en själlös utanläsning, som ålägges lärjungarne utan att
lärobokens innehåll tillika så förklaras och utlägges, att det af
dem uppfattas och begripes, eller man dermed förstår en utan¬
läsning af hela katekesutvecklingen från perm till perm, är af
Kongl. Maj:t ogillad och utdömd genom de af motionären sjelf
åberopade cirkulären af den 12 maj 1865 och den 11 oktober
1878. Motionärens i klämmen till hans motion gjorda hemställan,
att Kongl. Maj:t ville på lämpligt sätt fästa samtliga skolråds
uppmärksamhet derpå, att den 1878 till ledning vid kristen-
domsundervisningen antagna s. k. katekesutvecklingen icke är
afsedd att af barnen ordagrant inläras, utan endast att, i enlighet
med sitt namn, tjena såsom en utveckling af, det vill säga såsom
en förklarande utläggning eller kommentarie till Luthers lilla
katekes, har Kongl. Maj:t redan villfarit genom utfärdandet af
den nya normalplanen af den 7 december 1900, i hvilken de i de
båda nämnda kongl. cirkulären uttalade åsigterna å nyo inskärpts,
och detta hos icke blott skolråden, utan alla vederbörande. Ofver-
vakandet af föreskrifternas efterlefnad åligger, såsom utskottet
N:o 35. 30
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. kristen-
domsunderms-
ningen i folk¬
skolorna.
(Forts.)
■ visat, folkskoleinspektörerna, och man finner också af deras officiella
'berättelser, att de uppmärksammat missbruken, der de framträdt,
och ej uraktlåtit att beifra och rätta dem. Under sådana förhål¬
landen har utskottet uppenbarligen icke kunnat vara med om att
besvära Kongl. Maj:t med en ny skrifvelse i detta ärendet, allra
helst som ännu ingen officiel berättelse kan föreligga om de verk¬
ningar, denna nya normalplan medfört.
Detta om motionen.
Hvad sedan reservationen angår, börjar den med att full¬
ständigt återgifva eu riksdagsskrivelse af den 15 september 1860,
tydligtvis i syfte att bjert framhålla, hurusom Riksens Ständer i
denna skrifvelse gjort den mening gällande, att »Förklaringen» till
Luthers lilla katekes icke får till utanläsning begagnas. När Kongl.
Maj:t i anledning af denna skrifvelse utfärdade sitt cirkulär af år
1865, ville Kongl. Maj:t emellertid icke gå så långt, som Rikets
Ständer anhållit, utan stannade vid att förklara, att en själlös
eller för långt drifven utanläsning ingalunda öfverensstämmer med
eller befrämjar kristendomsundervisningens höga ändamål, utan
att vid densamma bör iakttagas ett sådant förfaringssätt, att de
heliga sanningarna till sitt väsentliga innehåll klart och bestämdt
fästas i de ungas minne, så att de tillika lefvande uppfattas af
deras begrepp och bli fruktbärande för deras lif. Denna Kongl.
Maj:ts åsigt har Andra Kammaren också häfdat vid båda de till¬
fällen, då frågan om katekesutanläsningen här varit före, nemligen
först 1881 i anledning af en motion af herr F. T. Borg, då Andra
Kammaren på tillstyrkan af sitt första tillfälliga utskott beslöt »att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa, det
kraftiga åtgärder måtte vidtagas för att bringa till allmän och
noggrann efterlefnad de i kongl. cirkuläret af den 12 maj 1865
utfärdade föreskrifterna mot en själlös och allt för långt drifven
utanläsning». Första Kammaren ville emellertid icke ens gå med
på detta skrifvelseförslag. År 1888 intog kammaren en ännu
mera utpreglad ståndpunkt, då den i anledning af herr G. F. Öst¬
bergs motion om åtgärders vidtagande för inskränkning af den
brukliga katekesutanläsningen vid rikets folkskolor och allmänna
läroverk samt vid nattvardsund ervisningen förklarade, att några
utomordentliga åtgärder i den af motionären åsyftade rigtning
icke vore af behofvet påkallade, utan att 1865 års cirkulär inne-
bure full garanti mot de af motionären befarade missbruk.
Under de 14 år, som förflutit, sedan denna fråga sist var före
inom Riksdagen, medgifva sedan reservanterna, att på grund af
förbättrade undervisningsmetoder, minskning af lärokurserna,
utgifvande af särskilda katekeseditioner o. s. v., en förbättring
ytterligare inträdt i fråga om kristendomsundervisningen vid våra
skolor. Men härmed äro de alls icke nöjda, och nu får man klart
besked på hvad de vilja. Icke ens, säga de, med de inskränk¬
ningar, som gjorts vid hufvudstadens folkskolor — och som bestå
Lördagen den 19 April, e. m.
31 N:o 35.
deri, att af katekesutvecklingens 268 stycken endast 48 och af de mer AnS- kristen-
än 400 bibelspråken blott 113 hädanefter skola läsas utantill —ningen i foUc-
hafva emellertid de önskningsmål, som af Riksdagen för länge skolorna.
sedan uttalats och som gått ut derpå, att katekesförklaringen (Forts.)
»endast synts böra såsom handledning vid religionsundervisningen
och icke till utanläsning begagnas» blifvit i allo uppfyllda. Reser¬
vanternas vilja är alltså, att denna kammare genom ett bifall till
deras i reservationen förebragta motivering skall å nyo skrifva
under den gamla riksdagsskrifvelsen af den 15 september 1860
och alltså inför hela svenska folket förklara såsom sin mening,
att icke ett enda stycke af den nu antagna katekesutvecklingen,
icke ett enda af de bibelspråk, som i denna utveckling förekomma,
får på några vilkor föreläggas någon lärjunge till utanläsning
hvarken i folkskolorna, folkskolelärareseminarierna, de allmänna
läroverken eller andra offentliga undervisningsanstalter, der under¬
visning i katekes förekommer, eller af vederbörande presterskap
vid religionsundervisningen. Ja, sådan är, mina herrar, den rena
innebörden af reservationen. Men att denna kammare skulle
befinnas villig att göra ett sådant uttalande, det torde väl vara,
lindrigast sagdt, förmätet af reservanterna att våga hoppas. Nej,
ännu råder säkerligen den gudsfruktan bland vårt folk på land
som i stad, att vi icke vilja tillstädja, att man rycker ur våra
barns munnar det bröd för ett högre lif, som hittills räckts dem
i våra skolor genom att i deras hjertan och minnen bevara Guds
rena och klara ord, hvilket, efter sin egen försäkran, bekräftad af
tusendens sinom tusendens och deribland min egen erfarenhet,
ensamt förmår föda och nära detta högre lif.
Sedan reservanterna derpå med citat ur folkskoleinspektörernas
berättelser bekräftat hvad utskottet i sitt utlåtande anfört, nemligen
att inspektörerna uppenbarligen hafva sökt att i hvad på dem an¬
kommit stödja och främja de åsigter, hvilka i detta vigtiga ämne
gjort sig gällande hos Rikets Ständer, ha de emellertid lyckats upp¬
leta två inspektörer, en ifrån Vesterås stift och en ifrån Lunds stift,
om hvilka de förmena, att de velat öfva tryck på de dem under¬
lydande lärarne och lärarinnorna i en rigtning, som står i full¬
ständig motsats till de åsigter, som uttalats i 1865 års cirkulär.
Vill man emellertid utan förutfattad mening läsa de ifrågavarande
inspektörernas citerade anföranden, torde man finna, att de just
sökt ställa sig till efterrättelse cirkulärets föreskrift derom, att
det väsentliga innehållet af de heliga sanningarna klart och
bestämdt bör fästas i de ungas minne, och att de således endast
i så måtto sökt främja utanläsning af utvecklingen.
Hvad så angår kristendomsundervisningens bedrifvande i våra
allmänna läroverk och önskvärdheten af en ändamålsenligare läro¬
bok i kristendomskunskap, så har man ju snål t att härom förvänta
uttalande af den s. k. Järoverkskomitén, hvarför det icke torde
vara lämpligt att nu gå dennas uttalande i förväg.
N:o 35.
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. kristen- Sin utförliga motivering hade man nu väntat att reservan-
'liin^n^ifolk terna skulle afslutat med en förklaring, att allt hvad de anfört
^skolorna. talade för en inskränkning af katekesutanläsningen, men man läser
(Forts.) i stället icke utan förundran, att de nu af reservanterna omtalade
sträfvandena gå i rigtning mot katekesutanläsningens inskränkande.
Detta vore också hvad den upplysta meningen såväl bland all¬
mänheten som bland religionslärarne sjelfva fordrar. Och alla
praktiska åtgärder till detta måls vinnande måste sålunda helsas
med tillfredsställelse. Ja, så står der verkligen, och att det
kommit att stå så, hoppas jag skall varsla om att reservanterna
öfvergifva sin ytterlighetsståndpunkt i denna fråga och i stället,
liksom denna kammare städse gjort, då ärendet efter år 1865 före¬
varit, intaga den ståndpunkt, hvarpå kongl. cirkuläret af 1865
och 1878 samt gällande normalplan äro fotade.
Herr talman, jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.
Herr Söderberg instämde häruti.
Herr Hedlund: Det var med en pinsam känsla, som jag
hörde den ärade talarens på kalmarbänken öppna förklaring om
den påtryckning att lära katekesen rigtigt ordentligt utantill, som
han utöfvat, äfvensom hans berättelse öfver det sätt, hvarpå han
kontrollerat, huru undervisningen tillgått. Han tycktes icke ha
den minsta känsla för eller föreställning om hvilken tankegång
som kanske ledde denne lärare, då han ville lindra utanläsnings-
bördan för barnen. Det tycktes icke falla honom in, att denne
lärare måhända led under den bedröfliga och sorgliga erfarenheten
af det fruktlösa uti att på det viset låta den religiösa känslan
växa i hjertat, i samma mån som han insåg fördelen af att icke
behöfva plåga barnen med torra förståndsfrågor. Ty härvid rör
man sig på ett område, der det mera gäller hjerta än förstånd,
och jag vågar påstå, att ju mer man inlåter sig på att förklara,
dess mindre förstår man, och ju mer man dröjer vid det enkla
urspråket och talar med enkla och hjertliga ord utan anspråk på
att analysera, desto mera fastna i hjerta och minne de sanningar,
som utgöra ledstjernor för lifvet.
Eget nog, äro en hel del reformvänner och den ärade talaren
på smålandsbänken öfverens i att önska en ny lärobok i kristendom.
Jag får bekänna, att jag icke har den allra ringaste förhoppning
om, att med denna nya lärobok skall uträttas mer än för närva¬
rande. Ty de teologiska författarne komma nog att sörja för att
den nya läroboken blir lika lång som den nuvarande, åtminstone
icke väsentligt kortare. Man nännes just ingenting utesluta. Det
hela kommer att inskränka sig till en redaktionsförändring; istället
för frågor och svar sätter man en sammanhängande framställning.
Men nog veta vi af undervisningen i bibliska historien, hurusom
en sådan undervisning i katekesen utan frågor och svar, som i
Lördagen den 19 April, e. m.
33 N:o 35.
den nya läroboken afses, icke dess mindre kommer att förvandlas Ang. kristen-
till en utanlexa. Läraren ger frågor i afseende på innehållet, domsuruleryis-
men barnet, som omöjligen kan förstå detta innehåll, vet icke
något bättre sätt att reda sig än att svara med lärobokens ord, ,ports)
och det tycker läraren är praktiskt. Alltså, med den nya läro¬
boken skola vi icke vinna mer än med den nuvarande katekesen,
i fall den icke — hvad jag ej vågar hoppas — skall inskränkas till
ett läro blad på en, högst två sidor, hvithet läraren sedan har att
med sin på hjertat rigtade undervisning utlägga och förklara. Så
länge läroboken är vidlyftig och upptar en mängd trosläror och
analyserande förklaringar, så länge kunna vi icke gå framåt i af¬
seende på religionsundervisning, vare sig läroboken är affattad i
frågor och svar eller utgör en sammanhängande framställning.
Det är endast detta jag velat anmärka.
På grund af hvad jag nu anfört, ber jag att få yrka bifall till
reservationen.
Herr Redelius: Om herr Hedlund vetat huru undervisnin¬
gen tillgått i den skola, jag omtalade, och känt den lärare jag
åsyftade äfvensom den kontroll, som der utöfvades, skulle herr
Hedlund icke sagt hvad han nyss sade. Jag bara protesterar mot
hans yttrande.
Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr vice talmannen propositioner,
dels på godkännande af utskottets utlåtande och dels på ogillande
deraf och godkännande af den utaf herrar Hammarlund och David
Bergström afgifna reservationen; och fann herr vice talmannen
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och an-
anslagen en så lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren med ogillande af kammarens
första tillfälliga utskotts förevarande utlåtande n:o 23 godkänner
den af herrar Hammarlund och David Bergström afgifna, vid ut¬
låtandet fogade reservationen, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren godkänt utskottets berörda ut¬
låtande.
Voteringen, i vanlig ordning företagen, utföll med 83 ja men
103 nej; och hade alltså utskottets utlåtande af kammaren godkänts.
Andra Kammarens Prot. 1902. N:o 35. 3
N:u 35- 34
Lördagen den 19 April, e. m.
§ 4.
Ang. ändrad
lydelse af 2 §
4:o tryckfri¬
hetsförord¬
ningen.
Härefter föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 3, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad ly¬
delse af 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen.
I anledning af Kongl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna och af
kamrarne till konstitutionsutskottet hänvisade proposition n:o 44,
hade utskottet i berörda utlåtande hemstält:
l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts före¬
varande proposition, i hvad den afsåge förbud mot offentliggörande
af vissa handlingar rörande å sjukvårdsinrättningar intagna per¬
soner, icke kunde i oförändradt skick bifallas, ville antaga följande
förslag till förändrad lydelse af 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:
§ 2.
4:o. I grund af —---— —- —------
--— som helst.
Vid föregående tillåtelse skola följande undantag ovägerligen
iakttagas:
Att protokoll---------------icke
uppenbara.
Att ej några — —-----------——--
böte femtio riksdaler.
Att mobiliseringsplaner — — — —--------
---skriften konfiskeras.
Att, i hvad rättegångsmål-----------—
--böte femtio riksdaler.
Det skall ock---— —---------
---sexton skillingar.
Att protokoll--- ------------sexton
skillingar.
Att ingen må, i andra fall än allmänna lagen och gällande
författningar utstaka, tillåtas att, så vidt det länder enskilde till
skada eller förklenande, meddela vare sig utdrag af kyrkoböcker
eller af andra själavården och kyrkodisciplinen rörande handlingar
i afseende på enskilda personers lefverne och seder, eller intag-
ningshandlingar eller journaler rörande dem, som å anstalter för
sinnessjuke, lasarett eller andra sjukvårdsinrättningar intagits.
Den häremot bryter, så ock den, som i tryck offentliggör dylik
handling, hvilken obehörigen meddelats, böte femtio riksdaler.
Lördagen den 19 April, e. m.
35 N:0 35.
2:o) att Riksdagen måtte såsom hyllande till vidare grundlags- Ang. ändrad
enlig behandling antaga följande förslag till förändrad lydelse af^^ °l3rf
2 § 4:o tryckfrihetsförordningen att såsom särskilt stycke intagas*'hetsfi^ord-'
i nämnda moment näst efter stadgandena om utdrag af kyrko- ningen.
böcker m. m.: (Forts.)
§ 2.
4:o
Att utdrag af det i riket inrättade straffregister ej må med¬
delas i vidsträcktare mån, än som föranledes af lag, stiftad i den
ordning 87 § regeringsformen stadgar. Den häremot bryter, så
ock den, som i tryck offentliggör dylikt utdrag, hvilket obehöri¬
gen meddelats, böte femtio riksdaler.
3:o) att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts före¬
varande proposition, i hvad den afsåge förbud mot offentliggörande
af vissa till beskattningsmyndigheter aflemnade uppgifter, icke
kunde i oförändradt skick bifallas, ville, i anledning af ej mindre
den kongl. propositionen i nämnda del än äfven de af herrar Öst¬
berg och Sjövall i ämnet väckta motionerna, såsom hyllande till
vidare grundlagsenlig behandling antaga följande förslag om tillägg
till 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen att deri införas näst efter
stadgandena om utdrag af det i riket inrättade straffregister:
§ 2.
4:0
Att uppgifter, som skattskyldige till ledning för egen taxering
aflemna till beskattningsmyndigheter, ej må utlemnas till andra
än dem, som enligt skatteförfattningarna ega taga del af samma
uppgifter. Den häremot bryter, så ock den som i tryck offentlig¬
gör dylik uppgift, hvilken obehörigen utlemnats, böte femtio riks¬
daler.
4:o att Kongl. Maj:ts förevarande proposition, i hvad den af¬
såge förbud mot offentliggörande af vissa för officiel statistik af-
sedda uppgifter, icke måtte af Riksdagen bifallas; och
5:o) att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts före¬
varande proposition, i hvad den afsåge förbud mot offentliggörande
N:0 35. 36
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. ändrad af vissa handlingar angående bankers och försäkringsanstalters för-
4-o^traLfri- hållanden, icke kunde i oförändradt skick bifallas, ville såsom
hetsförord- ^vilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga följande för-
ningen. slag om tillägg till 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen att deri införas
(Forts.) näst före stadgande^ om skydd för patenthandlingar:
Tryckfrihetsförordningen.
§ 2.
4:o.
Att memorial och embetsbref, som bankinspektionen afgifver
angående banks förhållanden, äfvensom svarsskrifvelser å sådana
embetsbref, ej må före fem år från handlingens datum till annan
än banken utlenmas, der ej Konungen för särskild! fall annor¬
lunda förordnar. Den häremot bryter, så ock den, som i tryck
offentliggör dylik handling, hvilken obehörigen utlemnats, böte
femtio rikdaler.
Reservationer hade emellertid fogats
vid punkten l:o):
af herrar Dahn, Johnsson i Bollnäs, Darin och Pettersson i
Osterhaninge;
vid punkten 3:o):
af herr Johnsson i Bollnäs, hvilken ansett, att utskottet bort
hemställa:
3:o) att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Majds före¬
varande proposition, i hvad den afsåge förbud mot offentliggörande
af vissa till beskattningsmyndigheter aflemnade uppgifter, icke
kunde i oförändradt skick bifallas, ville, i anledning af ej mindre
den kongl. propositionen i nämnda del än äfven de af herrar Öst¬
berg och Sjövall i ämnet väckta motionerna, såsom hvilande till
vidare grundlagsenlig behandling antaga följande förslag om tillägg
till 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen att deri införas näst efter
stadgandena om utdrag af det i riket inrättade straffregister:
Tryckfrihetsförordningen.
§ 2.
4:o. —------------------
Att uppgifter, som skattskyldige till ledning för egen taxering
aflemna till beskattningsmyndigheter med anledning af särskild
37 N:o 35.
Lördagen den 19 April, e. m.
förordning om inkomstskatt, ej må utlemnas till andra än dem Ang. ändrad
som enligt samma förordning ega att af uppgifterna taga del. Den
häremot bryter, så ock den, som i tryck offentliggör dylik upp- \et8förord-
gift, hvilken obehörigen utlemnats, böte femtio riksdaler. ningen.
_ _ _ _ — — — — —■ — — — — —--— —---»; (Forts.)
af herrar friherre Barnekow och Dalin, hvilka i hufvudsak
instämt med herr Johnsson; och
af herr Waldenström; samt
vid punkten 5:o):
af herr Berg, Gustaf Axel,
af herr Barm,
af herr Dalin, med hvilken herrar friherre Barnekow, Johns¬
son i Bollnäs och Andersson i Öhrstorp instämt, och som ansett,
att utskottet bort i denna punkt hemställa:
5:o) att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts före¬
varande proposition, i hvad den afsåge förbud mot offentliggörande
af vissa handlingar angående bankers och försäkringsanstalters
förhållanden, icke kunde i oförändradt skick bifallas, ville såsom
hyllande till vidare grundlagsenlig behandling antaga följande för¬
slag om tillägg till 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen att deri in¬
föras näst före stadgandena om skydd för patenthandlingar:
Tryckfrihetsförordningen.
§ 2.
4:o.
Att memorial och embetsbref, som bankinspektionen med an¬
ledning af verkstäld inspektion afgifver, äfvensom svarsskrifvelser
å sådana embetsbref icke må, der ej Konungen för särskilt fall
annorlunda förordnar, utlemnas i hvad de röra enskildes förhål¬
lande till bank. Den häremot bryter, så ock den, som i tryck
offentliggör dylik handling, hvilken obehörigen utlemnats, böte
femtio riksdaler.
Sedan utskottets under punkten 1 gjorda hemställan blifvit
uppläst, lemnades på begäran ordet till
Herr Dar in, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Den
nu föredragna punkten i utskottets utlåtande afser vissa handlingar
angående å sjukvårdsanstalter intagna personer, men jag har för
min del icke någon anledning att uppehålla mig vid innehållet
N:g 35. 38
Ang. ändrad
lydelse af 2 §
4:o tryckfri¬
hetsförord¬
ningen.
(Forts.)
Lördagen den 19 April, e. m.
af denna punkt i annan matto än i hvad den afser handlingar
angående personer, som intagits på anstalter för sinnessjukes vård.
Uppslag i denna fråga gafs af den komité, som år 1896 af-
lemnade underdånigt förslag till ny stadga angående sinnessjuk-
vårdsan stal terna. I sin skrifvelse till Kongl. Maj:t framhöll denna
komité, hurusom det vore angeläget, att uti tryckfrihetsförord¬
ningen intoges bestämmelser som betryggade sekretessen af åt¬
skilliga å sinnessjukvårdsanstalterna förvarade handlingar, nemligen
dels de s. k. intagningshandlingarna, dels ock de å dessa anstalter
förda journaler angående intagne sinnessjuke. Komitén erinrade
härvidlag, hurusom dessa handlingar innehöllo en mängd upp¬
gifter af mycket grannlaga art, såväl med afseende på den sjuke
som ofta nog äfven med afseende å honom närstående personer.
Konstitutionsutskottet har naturligtvis icke kunnat undgå att
finna det af Kongl. Maj:t framstälda förslaget till skydd emot
dessa handlingars obehöriga offentliggörande vara i hög grad
beaktansvärdt. Men å andra sidan har utskottet icke kunnat värja
sig för en mycket stor betänksamhet att tillstyrka antagandet af
Kongl. Maj:ts förslag i den form, i hvilken detsamma nu fram¬
kommit, och denna utskottets betänklighet har haft sin grund i
omständigheter, som vidröras på sidan 6 i utskottets utlåtande.
Utskottet framhåller der, att man icke får förbise möjligheten
deraf, att ^»en person, ehuru ej behäftad med sinnessjukdom, in¬
tagits å vårdanstalt för sinnesjuke antingen till följd af bristande
noggrannhet i pröfningen eller möjligen på grund af vilseledande,
kanske falska uppgifter». Vi veta litet hvar, att ryktet icke så
alldeles sällan omtalar fall af sådan beskaffenhet. För min del
vill jag nu icke tro, att dessa rykten alltid hafva någon verklig
grund, men å andra sidan kan jag dock icke förneka, att de vid
något tillfälle haft sådan grund. I hvarje fall äro sådana rykten
egnade att försvaga den tillit till våra anstalter för sinnessjukes
vård, hvilken det är af största vigt att få bibehålla orubbad, och
utskottet har, som sagdt, haft sin uppmärksamhet fästad på möjlig¬
heten af ett sådant sorgligt missförhållande.
Nu säger utskottet, att farhågan för förefintligheten af detta
missförhållande måste anses i väsentlig män undanröjd genom den
bestämmelse i Kongl. Maj:ts förslag, hvilken hänvisar till — så¬
som det heter —- hvad »allmänna lagen och gällande författnin¬
gar» föreskrifva i detta fall; gränsen för sekretessen angifves med
uttrycket »att ingen, må tillåtas, i andra fall än allmänna lagen
och gällande författningar utstaka att meddela» o. s. v. Men vill
man nu göra sig reda för, hvilka gränser för sekretessen som,
när det är fråga om de å sinnessjukvårdsanstalterna förvarade
handlingarna, »allmänna lagen och gällande författningar» utstaka,
så lär man väl i detta hänseende icke påträffa några andra bestäm¬
melser, än dem, som innefattas i den under förlidet år utfärdade
nådiga stadgan rörande anstalterna för sinnessjukes vård. I denna
Lördagen den 19 April, e.
159 N:o 35.
ändrad
stadga föreskrifves, att de journaler, som vid nämnda anstalter Ang.
föras angående de sinnessjuke, skola hållas tillgängliga för den ^ ' try'ckfrl
sjukes målsman eller annan som för vardsafgiften ansvarar. Om 1 j
vi nu tänka oss ett så sorgligt missförhållande som det, att en
frisk person till följd af falska uppgifter af andra, som på ett
eller annat sätt kunna vara deraf intresserade, blir intagen på eu
anstalt för sinnessjuke, så skulle, om man antoge Kongl. Maj:ts
förslag, som hänvisar till de nu gällande bestämmelserna, ingå
andra personer komma i tillfälle att följa den intagnes förhållanden
och konstatera behörigheten eller obehörigheten af hans inspärr-
tryckfri-
hetsförord-
ningen.
(Forts.)
ning, än just de personer, som
att han icke återlinge friheten.
kanske vore mest intresserade af
Ty det kan ju lätt tänkas, bedröf¬
ligt att säga, att det är just hans målsman eller den person, som
eljes kan svara för honom, som föranledt hans olagliga intagande
å en sinnessjukvårdsanstalt.
Utskottet har beaktat dessa omständigheter och derför velat
införa mera betryggande garantier mot möjligheten af dylika
missförhållanden. För detta ändamål har utskottet till Kongl.
Majrts förslag gjort ett tillägg, som innehålles uti orden »så vidt
det länder enskiide till skada eller förklenande». Det vill säga ingen
må i andra fall än allmänna lagen och gällande författningar till-
låta och ej heller så vidt det länder enskilde till skada eller för¬
klenande meddela uppgifter ur ifrågavarande handlingar. Denna
af utskottet föreslagna förändring har jag för min del alldeles
icke kunnat finna vara någon förbättring, och allra minst en
förbättring i den rigtning, som utskottet dermed afsett. Jag fäster
mig icke minst dervid, att utskottet, som hemtat detta vilkor från
de bestämmelser, hvilka redan gälla rörande utdrag af kyrko¬
böcker, tagit sig före att göra en liten förändring i uttryckets
form. Det heter nemligen beträffande dessa kyrkoboksutdrag att
de icke få offentliggöras, så vidt de lända enskilde till skada eller
förklenande, d. v. s. det är handlingarna eller deras innehåll, som
afses med detta ordet »de». Utskottet har emellertid beträffande
den nu förevarande frågan föreslagit, att dessa å sinnessjukvårds-
anstalterna förvarade handlingar icke skulle få offentliggöras,
så vidt det länder enskilde till skada eller förklenande. Detta gör
efter mitt förmenande eu ganska stor skilnad. Om vi tänka oss
en sådan situation, som den utskottet målat, eller att personer,
af antagligen rent egennyttiga beräkningsgrunder, genom falska
uppgifter föranleda en frisk persons inspärrande på eu anstalt
för sinnessjukes vård, så lärer det väl icke kunna förnekas, att,
om det från något håll ifrågasattes att erhålla kännedom om de
handlingar, som röra den ifrågavarande personens intagande å
anstalten, i afsigt att dermed få utrönt, huruvida icke ett obehörigt
förfarande egt rum särskildt från närståendes sida — så lärer det
icke kunna förnekas, säger jag, att, om efter en härom till veder¬
börande framstäld begäran handlingarna utfås och offentliggöras
N:0 35. 40
Lördagen den 19 April, e. m.
h2lseäafroifle}\ På a1nnat sätt ta8as i bruk — detta kan lända till skada eller
lo tryckfri- fol'klenande för enskilde — i detta fall just dem, som föranledt
hetsförord- inspärrningen. Men den, som då har att pröfva denna fram-
ningen. ställning, kan hafva anledning tänka, att ett meddelande eller
(Forts.) offentliggörande af dessa handlingar otvifvelaktigt kommer att
lända enskilde till skada eller förklenande, visserligen icke den
sjuke och visserligen icke andra enskilde, än möjligen just dessa
brottslige, ty det är alldeles påtagligt, att om ett sådant brottsligt
förfarande, som man här tänkt sig, föreligger, så måste allt som
sprider ljus öfver detta brottsliga förhållande, lända de brottslige
till skada. Det är således icke sjelfva handlingarne eller deras
innehåll, utan just förfarandet, att dessa handlingar meddelas eller
underkastas pröfning, som kommer att lända till skada eller för¬
klenande. Om denna min uppfattning af det tillägg, som utskottet
iöieslagit, är rigtig, skulle ju utskottets förslag, långt ifrån att
bättre än Kongl. Majrts förslag betrygga de förhållanden, utskottet
afsett att skydda, tvärtom göra dessa förhållanden ännu otryggare.
Jag har för min del icke kunnat finna hvarken Kongl. Maj:ts eller
utskottets förslag innebära betryggande garantier emot möjligheten
af sådana missförhållanden, som utskottet har antydt. Mig har
synts, att den föreliggande frågan icke lämpligen skall kunna
finna sm lösning annorledes än på ett af tvenne sätt. Det ena
sättet vore, att den inspektion, som utöfvas öfver våra vårdsan¬
stalter för sinnessjuke, än ytterligare skärpes, göres ännu strän¬
gare än den, som föreskrifves i stadgan af förlidet år. Jag vill
erinra derom, att den komité, som afgaf det förslag, som ledde
till denna nya stadgas utfärdande, i någon mån hade sin uppmärk¬
samhet rigtad på det förhållande, som jag nu sysselsatt mig med.
Komitén erinrade nemligen om angelägenheten deraf, att man,
såvidt möjligt vore, aflägsnade all misstro till anstalter af detta
slag. Och i detta afseende ansåg komitén, att det vore önskligt,
att utöfver de öfriga inspektioner, som borde ega rum öfver ifråga¬
varande anstalter, skulle finnas en lokal inspektionsnämnd, i hvilken
äfven lekmannaelementet borde vara representeradt, en lokal in¬
spektionsnämnd, som utöfvade en ständig tillsyn öfver sjukvården
å hela anstalten. En sådan lokal inspektionsnämnd har emeller¬
tid icke kommit till stånd, och under sådana omständigheter anser
jag den nuvarande tillsynen öfver dessa sjukvårdsanstalter vara i
väsentlig mån för svag.
Ett annat sätt att skaffa betryggande garantier i ifrågavarande
afseende synes mig vara att genom lämpliga lagbestämmelser
inskränka sekretessen.
Så länge emellertid ingendera af dessa garantier, som af mig
nu blifvit antydda, emot sådana missförhållanden, som äfven
utskottet synes befara, kommit till stånd, anser jag mig förhindrad
att biträda något af de nu föreliggande förslagen, vare sig Kongl.
Lördagen den 19 April, e. m.
43 N:o 35.
skola komma till offentligheten? Jag tvekar icke att säga, att det Ang. ändrad
är alldeles orimligt. ^-o^t^ckfn
Mot alla dessa olägenheter, hvilka utskottet erkänner, upp- '°^etsförord-
stälde den siste ärade talaren det argumentet, att det kan icke ningen.
hjelpas, man måste underkasta sig dessa olägenheter, derför att (Forts.)
faran för obehörigt inspärrande af personer på hospital är så stor,
att en inskränkning i intagningshandlingarnes och journalernas
offentlighet vore betänklig. Den saken torde behöfva något när¬
mare undersökas. Här uppgifves i en skrift, som blifvit till kam¬
marens ledamöter utdelad, att en person kan intagas i en sinnes-
sjuk vårdsan stalt på intyg af blott en enda läkare, och framhålles
tillika, att denne ende läkare naturligtvis kan misstaga sig. Ja, det
är sant, att en person intages på hospital på blott en enda
läkares intyg, men häri mottages på hospitalet af en annan läkare,
öfverläkaren derstädes, hvilken har sig ålagdt att ofördröjligen
förvissa sig om patientens behof af hospitals vård och att, om
patienten icke är i behof af sådan, ofördröjligen vidtaga åtgärder
för hans utskrifvande. Här ha vi således den andre läkaren.
Vidare står hvarje hospital under inseende af en lokal direktion,
i hvilken sitter en läkare; till denna direktion skola öfverlemnas
alla handlingar rörande dem, som på hospitalet intagas, för att
af direktionen granskas. Der ha vi den tredje läkaren. Så finnes
en öfverinspektor för sinnessjukvårdsanstalterna inom riket, hvilken
öfverinspektor minst en gång årligen besöker hvarje sinnessjuk-
vårdsanstalt och särskild! skall hafva sin uppmärksamhet fästad
derpå, huruvida någon blifvit på hospital intagen, som icke varit
i behof af hospitalsvård; detta skall han undersöka både genom
granskning af intagningshandlingarne och genom personlig under¬
sökning. Der hafva vi den fjerde läkaren. Slutligen skall medi¬
cinalstyrelsen minst en gång årligen genom en af sina ledamöter
eller genom en särskild! förordnad läkare företaga inspektion af
dessa sjuk vårdsanstalter. Der hafva vi sålunda den femte läkaren,
som undersöker den sjuka och intagningshandlingarne. Under
sådana förhållanden vill det synas mig, som om samhället gjort
allt hvad man rimligen kan begära för att förhindra friska per¬
soners inspärrande på hospital.
Jag vill nu icke bestrida, att äfven i vårt land och i verklig-
heten — icke blott i utländska kolportageromaner — förekomma
fall, då slägtingar inspärra en frisk och sund person för att be-
mägtiga sig hans egendom, men jag skulle vilja hemställa, huru¬
vida det icke är sannolikt, att personer, som vilja förfara på det
sättet, antingen spärra in den förhatlige personen hemma och
sprida ut, att han är sjuk, eller också placera honom hos andra
enskilda personer, der kontrollen är svårare. Vill man verkligen
i bedrägligt syfte utgifva en frisk person för sinnessjuk, kan man
knappast göra något dummare än att skicka honom till en allmän
sinnessjukvårdsanstalt, der man vet, att han skall passera fem
N:o 35. 44
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. ändrad läkare, som skola undersöka förhållandet. Det vore ungefär lika
lydelse^af2J u0p uträkning, som om en sedelförfalskare ginge med sina
hetsförord- finska sedlar till riksbankens hufvudkassa eller som om en tjuf
ningen. sökte gömma tjufgodset på polisstationen.
(Forts.) Och om det efter mitt förmenande nästan otänkbara skulle
hända, att alla de nämnda fem läkarne antingen af brottslighet
eller förbiseende icke skulle lägligt bedöma patientens tillstånd,
är det då antagligt, att intagningshandlingarne äro så beskaffade,
att en lekman eller ännu eu läkare, till hvilken lekmannen vändt
sig, skulle kunna af dem bedöma förhållandet? Jag tror att
publiciteten i detta fall icke skulle visa sig verksam. För öfrigt
är att märka, att den publicitet, som här föreslås att begränsa,
är endast den särskilda publicitet, som afses i tryckfrihetsförord¬
ningen, och att all den uppsigt, som från det offentligas sida i
öfrigt efter allmänna grunder utöfvas, af förslaget lemnas alldeles
oberörd.
Den föreliggande frågan är, så vidt jag kan förstå, ingenting
annat än en humanitetsfråga. Det är fråga om humanitet mot
de arma medmenniskor, som drabbats af sinnessjukdom, och mot
de personer, hvilka redan förut hårdt drabbats derigenom, att en
anhörig till dem blifvit sinnessjuk. I humanitetsfrågor plägar man
icke förgäfves vädja till denna kammare, och jag vågar derför
uttrycka den förhoppning, att kammaren måtte bifalla konstitutions¬
utskottets hemställan.
Herr Boethius: Herr talman, mina herrar! Efter det upp¬
lysande och öfvertygande anförande, som herr justitieministern
nu har hållit, kunde det väl egentligen vara onödigt att tillägga
något mera. Emellertid då saken är så vigtig och jag för min del
verkligen har haft mycket stora betänkligheter rörande denna sak,
skall jag be att få i korthet redogöra för de skäl, som förmått
mig att låta mina betänkligheter fara och biträda utskottets förslag.
Herr Darin ansåg, såvida jag förstod honom rätt, att enligt
gällande lagar och författningar skulle det icke finnas någon annan,
som hade tillfälle att taga del af dessa intagningshandlingar och
journaler, rörande en på hospital intagen persons tillstånd, än de
personer, som insatt honom, men enligt hvad vi nu hafva hört,
är detta icke fallet. Dessa handlingar komma nemligen till medi¬
cinalstyrelsen och de granskas af öfverinspektören för sinnessjuk-
vårdsanstalterna. Jag tyckte, att herr Darin sade, att någon sådan
öfverinspektion icke kommit till stånd, men det är ju möjligt, att
jag misstager mig härutinnan — den har i hvarje fall kommit till
stånd, och i § 12 af hospitalsstadgan heter det: »Öfverinspektören
åligger, att egna särskild uppmärksamhet dels åt de efter senaste
besöket intagna, i afseende å hvilka han genom såväl personlig
undersökning som granskning af intagningshandlingar och journa-
Lördagen den 19 April, e. m.
43 N:o 35.
skola komma till offentligheten? Jag tvekar icke att säga, att det Ang. ändrad
är alldeles orimligt. ^J-o^l^ckfn
Mot alla dessa olägenheter, hvilka utskottet erkänner, upp- hetsfifrord-
stälde den siste ärade talaren det argumentet, att det kan icke ningen.
hjelpas, man måste underkasta sig dessa olägenheter, derför att (Forts.)
faran för obehörigt inspärrande af personer på hospital är så stor,
att en inskränkning i intagningshandlingarnes och journalernas
offentlighet vore betänklig. Den saken torde behöfva något när¬
mare undersökas. Här uppgifves i en skrift, som blifvit till kam¬
marens ledamöter utdelad, att en person kan intagas i en sinnes-
sjukvårdsanstalt på intyg af blott en enda läkare, och framhålles
tillika, att denne ende läkare naturligtvis kan misstaga sig. Ja, det
är sant, att en person intages på hospital på blott en enda
läkares intyg, men han mottages på hospitalet af en annan läkare,
öfverläkaren derstädes, hvilken har sig ålagdt att ofördröjligen
förvissa sig om patientens behof af hospitalsvård och att, om
patienten icke är i behof af sådan, ofördröjligen vidtaga åtgärder
för hans utskrifvande. Här ha vi således den andre läkaren.
Vidare står hvarje hospital under inseende af en lokal direktion,
i hvilken sitter en läkare; till denna direktion skola öfverlemnas
alla handlingar rörande dem, som på hospitalet intagas, för att
af direktionen granskas. Der ha vi den tredje läkaren. Så finnes
en öfverinspektor för sinnessjukvårdsanstalterna inom riket, hvilken
öfverinspektor minst eu gång årligen besöker hvarje sinnessjuk-
vårdsanstalt och särskild! skall hafva sin uppmärksamhet fästad
derpå, huruvida någon blifvit på hospital intagen, som icke varit
i behof af hospitalsvård; detta skall lian undersöka både genom
granskning af intagningshandlingarne och genom personlig under¬
sökning. Der hafva vi den fjerde läkaren. Slutligen skall medi¬
cinalstyrelsen minst en gång årligen genom en af sina ledamöter
eller genom en särskilt förordnad läkare företaga inspektion af
dessa sjukvårdsanstalter. Der hafva vi sålunda den femte läkaren,
som undersöker den sjuka och intagningshandlingarne. Under
sådana förhållanden vill det synas mig, som om samhället gjort
allt hvad man rimligen kan begära för att förhindra friska per¬
soners inspärrande på hospital.
Jag vill nu icke bestrida, att äfven i vårt land och i verklig¬
heten — icke blott i utländska kolportageromaner — förekomma
fall, då slägtingar inspärra en frisk och sund person för att be-
mägtiga sig hans egendom, men jag skulle vilja hemställa, huru¬
vida det icke är sannolikt, att personer, som vilja förfara på det
sättet, antingen spärra in den förhatlige personen hemma och
sprida ut, att han är sjuk, eller också placera honom hos andra
enskilda personer, der kontrollen är svårare. Vill man verkligen
i bedrägligt syfte utgifva en frisk person för sinnessjuk, kan man
knappast göra något dummare än att skicka honom till en allmän
sinnessjuk vårdsan stalt, der man vet, att han skall passera fem
N:o 35. ii
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. ändrad läkare, som skola undersöka förhållandet. Det vore ungefär lika
klok uträkning, som om en sedelförfalskare ginge med sina
hetsförord- falska sedlar till riksbankens hufvudkassa eller som om en tjuf
ningen. sökte gömma tjufgodset på polisstationen.
(Forts.) Och om det efter mitt förmenande nästan otänkbara skulle
hända, att alla de nämnda fem läkarne antingen af brottslighet
eller förbiseende icke skulle lägligt bedöma patientens tillstånd,
är det då antagligt, att intagningshandlingarne äro så beskaffade,
att en lekman eller ännu en läkare, till hvilken lekmannen vändt
sig, skulle kunna af dem bedöma förhållandet? Jag tror att
publiciteten i detta fall icke skulle visa sig verksam. För öfrigt
är att märka, att den publicitet, som här föreslås att begränsa,
är endast den särskilda publicitet, som afses i tryckfrihetsförord¬
ningen, och att all den uppsigt, som från det offentligas sida i
öfrigt efter allmänna grunder utöfvas, af förslaget lemnas alldeles
oberörd.
Den föreliggande frågan är, så vidt jag kan förstå, ingenting
annat än en humanitetsfråga. Det är fråga om humanitet mot
de arma medmenniskor, som drabbats af sinnessjukdom, och mot
de personer, hvilka redan förut hårdt drabbats derigenom, att en
anhörig till dem blifvit sinnessjuk. I humanitetsfrågor plägar man
icke förgäfves vädja till denna kammare, och jag vågar derför
uttrycka den förhoppning, att kammaren måtte bifalla konstitutions¬
utskottets hemställan.
Herr Boethius: Herr talman, mina herrar! Efter det upp¬
lysande och öfvertygande anförande, som herr justitieministern
nu har hållit, kunde det väl egentligen vara onödigt att tillägga
något mera. Emellertid då saken är så vigtig och jag för min del
verkligen har haft mycket stora betänkligheter rörande denna sak,
skall jag be att få i korthet redogöra för de skäl, som förmått
mig att låta mina betänkligheter fara och biträda utskottets förslag.
Herr Darin ansåg, såvida jag förstod honom rätt, att enligt
gällande lagar och författningar skulle det icke finnas någon annan,
som hade tillfälle att taga del af dessa intagningsnandlingar och
journaler, rörande en på hospital intagen persons tillstånd, än de
personer, som insatt honom, men enligt hvad vi nu hafva hört,
är detta icke fallet. Dessa handlingar komma nemligen till medi¬
cinalstyrelsen och de granskas af öfverinspektören för sinnessjuk-
vårdsanstalterna. Jag tyckte, att herr Darin sade, att någon sådan
öfverinspektion icke kommit till stånd, men det är ju möjligt, att
jag misstager mig härutinnan — den har i hvarje fall kommit till
stånd, och i § 12 af hospitalsstadgan heter det: »Öfverinspektören
åligger, att egna särskild uppmärksamhet dels åt de efter senaste
besöket intagna, i afseende å hvilka han genom såväl personlig
undersökning som granskning af intagningshandlingar och journa-
Lördagen den 19 April, e. m. 45
ler prof var, huruvida de verkligen äro i behof af vård å anstalt.»
Och vidare åligger det honom att upptaga och behandla klagomål
öfver de sjukas behandling. Det finnes således andra, som hafva
tillträde till och granska dessa handlingar, nemligen just denna
öfverinspektion.
Men skulle man kunna säga — och det är kanske den största
betänkligheten -— är det fullt betryggande omständigheter med
afseende på de enskilda anstalterna, låt vara. att det är full
trygghet vid hospitalen? Der torde inga missbruk kunna före¬
komma. Men kan det icke förekomma missbruk vid dessa en¬
skilda anstalter? Kan det icke tänkas, att föreståndaren der och
den af honom beroende läkaren låta muta sig. Ja, då skall jag
bedja att få meddela, att hospitalsstadgan i 57 § föreskrifver, att
enskild anstalt skall förestås af behörig läkare, som af medicinal¬
styrelsen pröfvas lämplig. Honom åligger, att sist inom 3 dagar
till medicinalstyrelsen anmäla intagningen, dervid jemväl skall in¬
sändas vederbörlig afskrift af intagningshandlingarna. Således
finnas hos medicinalstyrelsen intagningshandlingarna från dessa
anstalter. Dessutom skola dessa anstalter stå under samma kon¬
troll som hospitalen och sålunda under medicinalstyrelsens och
öfverinspektörens kontroll, och dessutom skall en särskild inspek¬
terande läkare finnas öfver dem. Således synes der fullt lika
stor trygghet vara för handen som med afseende på de offentliga
hospitalen.
Nu säger herr Darin, att den utskottets förändring, enligt
hvilken man får taga del af de i fråga varande handlingarna för-
såvidt det icke länder enskilde till skada, icke innebär någon för¬
bättring, ty då öfverlemnas pröfningen åt föreståndarens eller
öfverläkarens godtycke, och han kan då tycka, att han icke kan
utlemna handlingarna, ty det kunde vara skadligt för den, som i
brottslig afsigt låtit insätta en sådan person. Ja, vet öfverläkaren
eller föreståndaren, att slägtingarna satt in personen i fråga i
brottslig afsigt, då är han ju sjelf medbrottsling, och då finnes det
ju ingen hjelp, såvida det icke annars finnes tillräcklig kontroll.
Men det finnes sådan kontroll, och då är hvarje fara här¬
utinnan också förebygd. För öfrigt må det väl vara en för¬
bättring att dessa handlingar kunna i vissa fall få publiceras, mot
att, som Kongl. Maj:t föreskrifvit, de aldrig skulle kunna publi¬
ceras. Det är eu fördel med detta, ty med utskottets förändring
kan man i vetenskapliga redogörelser publicera sjukdomsfall, natur
ligtvis utan utsättande af namn, och det synes mig icke kunna
ske enligt Kongl. Maj:ts förslag, hvilket vore till skada för veten¬
skapen.
Men låt oss nu antaga det orimliga, att alla dessa fem läkare,
som herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet omtalade,
äro i maskopi med brottsliga slägtingar och att således en person
blifvit obehörigen insatt och att sedan en lekman eller läkare
N:o 35.
Ang. ändrad
lydelse af 2 §
4:o tryckfri¬
hetsförord¬
ningen.
(Forts.)
N o 35. 46
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. ändrad utom anstalten börjar misstänka detta. Då finnes för honom
lr “g® möjlighet att bringa hjelp, säger man. Jo, det finnes möj-
hetsjörord- låghet. Ty i så fall gäller det ju en sak, som kan blifva föremål
ningen, för brottmålsprocess. Han träder som kärande emot dem, som
(Forts.'i begått den brottsliga gerningen att olagligt inspärra en person.
Då kommer saken under domstols pröfning, och domstolen har
enligt hvad alla jurister sagt, som jag talat vid i denna sak, rät¬
tighet att i och för bevisningen infordra hvilka handlingar som
helst. Men, säger man, för att kunna anhängiggöra saken inför
domstol behöfver han hafva sett dessa intagningshandlingar och
dem får han icke se. Då finnes det emellertid en utväg för
honom, nemligen att vända sig till justitieombudsmannen, och ju-
stieombudsmannen har enligt gällande lag och författningar till¬
träde till alla embetsverks handlingar. Han kan sålunda hos me¬
dicinalstyrelsen se dessa afskrifter af intagningshandlingar, som
äro inskickade från de enskilda vårdsanstalterna. Denna om¬
ständighet, att vi hafva just denna institution, som kallas justitie-
ombudsmannainstitutionen, det har för mig varit ett särskilt^ tungt
vägande skäl, hvarför jag kunnat gå med på förslaget. Och detta
är också orsaken till att jag icke fullföljt min första afsigt, nem¬
ligen att ur publicistklubbens meddelanden upptaga yrkandet på
att dessa handlingar skulle vara tillgängliga för offentliga myn¬
digheter, ty de äro ändå tillgängliga för justitieombudsmannen lik¬
som för domstolarna, när det kommer till brottmål. Det förslag,
som publicistklubben framkastat, att den sjuke sjelf skulle hafva
tillgång till dem, anser jag åter vara fullkomligt betydelselöst.
Ty om läkaren är brottslig, förklarar han naturligtvis, att den
sjukes tillstånd icke är sådant, att han kan få se handlingarna.
Och icke är det heller af någon betydelse att hans målsman
skulle få det, ty denne är väl just den person, som skulle hafva
inspärrat honom. Ty icke kan den sinnessjuke blifva i tillfälle
att mot läkarens vilja gifva någon annan uppdrag föra sin talan.
För öfrigt är det ju klart, att skall en utanför stående företaga
en rättegång för att få en person uttagen, då måste han hafva
några indicier utöfver intagningshandlingarna och journaler. Icke
fäller det oss in, mina herrar, att gå upp och i allmänhet granska
dessa för att se efter, huruvida någon blifvit origtigt intagen på
hospital. Det är först sedan på ett eller annat sätt till någon
persons kännedom kommit vissa indicier, som tyda på, att den
intagne icke bort intagas, det är först då, som det kan komma i
fråga, att journaler och intagningshandlingar utbegäras till gransk¬
ning. Men då har man justitieombudsmannen, som kan tillse, att
läkaren icke vägrar utlemna dem, hvilket läkaren icke lagligen
kan göra, då det icke är fråga om att skada den intagne, utan
alldeles tvärtom.
Jag anser sålunda, mina herrar, att här verkligen icke före¬
finnas de betänkligheter, som blifvit uttalade. Frågan är, som
Lördagen den 19 April, e. m.
47 N;o 35.
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet yttrade, en Ang. ändrad
stor humanitetsfråga. Och då är jag säker om, att ingen i denna l^elSfr “(f ®
kammare, som insett, att betänkligheterna äro ogrundade, vill Uetsförorli-^
undandraga sig att medverka till denna saks framgång, till att ningen.
om möjligt hindra skandalhungern och ett skamligt penningutpress- (Forts.)
ningsbegär att ockra på de olyckliga menniskors elände, som be¬
folka hospitalen.
På anförda skäl skall jag be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Olsson i Attersta instämde häruti.
Herr Dahn: Herr vice talman! Jag tror, att man i denna
fråga bör akta sig för att skjuta öfver målet. Utskottet fram¬
håller, att det ligger i öppen dag, att ett tillägg till § 2 4 mom.
i tryckfrihetsförordningen bör ske. Och det vill jag vara med
om. Utskottet framhåller vidare, att särskild uppmärksamhet på¬
kallas vid intagningshandlingar och journaler rörande de sinnes¬
sjuke. Det är också rigtigt. Utskottet framhåller sedan särskild t,
att man i fråga om dylika handlingar rörande de sinnessjuke icke
får förbise, »att omständigheter kunna gifvas, under hvilka det
är af synnerlig vigt, att sådana handlingar icke undanhållas offent¬
ligheten i vidare män, än som kräfves af omsorgen om den sinnes¬
sjukes eller honom närstående personers intressen». Utskottet
syftar härmed på obehörig inspärrning, verkstäld just genom
slägtingar. Utskottet säger sedan längre ned: »Det är uppenbart,
att i dylika fall ett ovilkorligt hemlighållande af handlingarna
rörande den å anstalten inspärrade personen skulle högst väsent¬
ligt försvåra vidtagandet af åtgärder för hans befriande. Farhågan
för missbruk härutinnan borde väl kunna anses i väsentlig mån
undanröjd redan genom den i Kongl. Maj:ts förslag gjorda, med
momentets nuvarande lydelse, i hvad det afser utdrag af kyrko¬
böcker och dylikt öfverensstämmande hänvisningen till »allmänna
lagen och gällande författningar», i hvilka rättighet eller skyldig¬
het att utlemna dylika handlingar för vissa fall måste anses stadgad
eller ock föreskrift gifvits om handlingarnas granskande af flere
myndigheter — öfverläkare, direktioner och särskildt förordnade
öfverinspektörer äfvensom medicinalstyrelsen. För att söka åväga¬
bringa en ännu fullständigare garanti mot ofvan antydda missför¬
hållanden har utskottet emellertid ansett, att i det framlagda förslaget
bör vidtagas sådan ändring, att rätten att få handling af nu ifråga¬
varande art utlemnad må bibehållas utom för så vidt den inne¬
håller uppgifter, hvilka kunna lända enskilde till skada eller
förklenande». Allt det der skulle bero på föreståndaren för an¬
stalten för sinnessjuka. Utskottet säger också på sjunde sidan:
»I detta utskottets ändringsförslag förutsattes visserligen, att sjuk-
vårdsanstalts föreståndare skulle erhålla i viss män vidsträcktare
N:o 35. 48
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. ändradbefogenhet med afseende å pröfningen, huruvida i hvarje särskildt
lydelse af 2 § fan handling skulle få utlemnas eller ej». Det synes mig, som
^hetsförord-1'sklllle härmed för mycket spelrum gifvas åt godtycket. Det är
ningen. ingen nyhet, att personer, som icke varit sinnessjuka, blifvit in-
(Forts.) spärrade. Det är icke länge sedan en sådan person blef uttagen
från vårdanstalten Tufvan derigenom, att en medlem af denna
kammare, — känd för sin djerfhet — ingrep. Och det är icke
mer än ett hälft år sedan en qvinna i södra delen af landet blef
inspärrad på hospital af sin man och dennes älskarinna. Detta
har kunnat ske i vårt land, der dock icke sådana ting inträffa,
som i sensationsromanerna berättas från utlandet. Och att alla
dessa nämnda fall icke äro de enda, derom är jag öfvertygad.
På samma gång jag gillar och sympatiserar med hvad herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet yttrat, att skanda-
lisering af den sjuke och hans slägt äfvensom utpressningsförsök
böra kraftigt motarbetas, synes det mig dock, att paragrafen borde
hafva ett tillägg, som jag också nedskrifvit. Det är af följande
lydelse: »dock ege, i hvad det afser sinnessjuk, justitieombuds¬
mannen, allmän åklagare äfvensom kommunal- och kyrklig myndig¬
het i den kommun, den i anstalten för sinnessjuka intagne tillhör,
taga del af anstaltens intagningshandlingar och journaler.»
Det yttrades af herr Boethius, att justitieombudsmannen ju
eger tillgång till alla dylika handlingar. Men han infordrar dem
naturligtvis icke förr än någon framstält en anmälan. Och det
är icke så godt att göra en anmälan, då man icke har något att
stödja sig på. En sådan anmälan kan komma att betraktas som
en beskyllning mot en person eller institution och ådraga hårdt
straff. Och hvad den allmänna åklagaren angår, så anser jag, att
han, som eger att ingripa i mångt och mycket, der den enskilde
icke vågar göra sin rätt gällande, i detta fall med mera skäl än
i många andra skulle ega rättighet att infordra dessa intagnings¬
handlingar och journaler. Och jag anser, att de kommunala och
kyrkliga myndigheter, som bäst känna till den intagne, borde ega
samma rätt, och det borde ligga i deras intresse att få del af dessa
handlingar.
Jag ber sålunda, herr talman, att få föreslå, att detta tillägg
införes i paragrafen.
Herr Hedin i Stockholm: Såsom skäl för den föreslagna
grundlagsändringen åberopade herr justitieministern det stora huma-
nitetsintresset att icke försvåra de å vårdanstalt intagne sinnessjukes
lidanden. Gent emot detta uttalande vågar jag påstå, att det
största humanitetsintresset här vid lag är, att så vidt möjligt för¬
hindra att någon, som icke är sinnesrubbad, varder inspärrad på
anstalt för sinnesrubbade eller om så skett, finna utväg att befria
den olycklige ur fångenskapen. Det humanitetsintresset är det
första och största. Det har man glömt under talet om ett annat
49 N:o 35
Lördagen den 19 April, e. m.
humanitetsintresse. Det huraanitetsintresset kan för resten mycket Ang. ändrad
väl tillgodoses, utan att man på samma gång lemnar tillfället ^il^se uf~ §
Öppet för dem, som i dålig afsigt hafva fått någon inspärrad på hetsförorP
hospital, att skydda sig sjelfva för den påföljd, som de förtjena. ningen.
Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet ådagalade (Forts.)
en obegränsad tilltro, kan jag väl säga, till offentliga undersök¬
ningar och inspektioner. För min del har jag haft en sådan erfa¬
renhet om offentliga undersökningar och inspektioner här i landet,
att jag vore frestad att säga, att jag har till dem en obegränsad miss¬
tro. Jag skall kanske inom en vecka — eller i alla fall innan
denna riksdags slut — framlägga en belysning utaf en nyss för¬
rättad undersökning, som är ett prof på en administrativ skandal
af allra första ordningen. Jag skall kanhända också vid tillfälle
lemna en beskrifning af ett annat slags inspektioner. Jag har
blifvit uppmanad två å tre gånger att göra det beträffande vissa
militära inspektioner, som icke hafva samma karakter, som den
undersökning, jag nyss nämnde, men som deremot hafva karak-
teren utaf fullkomlig löjlighet och en alldeles obegränsad humbug.
Herr statsrådet litade i så hög grad på undersökningen y
derför att den var anförtrodd åt så många personer. Icke mindre
un fem läkare behandla saken. Detta är för mig en anledning
•att antaga motsatsen, eller att undersökningen blir dess sämre,
ju flere de undersökande äro. Ty ju flere äro de, som då skola
af hvarje efterföljande undersökare skonas. De höra allesammans
till en och samma kår: och jag undrar, om jag gör någon af dem
någon stor orätt, om jag säger, att de flesta skola i det, längsta
rygga tillbaka för att genom det de lägga fram i dagen föranleda
att det faller en skugga på vare sig intresset eller ärligheten hos
en föregående undersökare. Dessa fem undersökare, hvad gjorde
de för nytta för - hvad det kan vara — en 10 år sedan? Här
finnes, tror jag, närvarande i kammaren i qväll en ledamot, som
kan beskrifva förhållandet närmare än jag. På en sinnessjuk-
anstalt i södra Sverige inspärrades en qvinna, om hvilken det var
veterligt för läkare och icke-läkare, att hon icke var och ej
heller hade vant sinnesrubbad. Hon togs dock emot af läkaren,
och, om jag icke bedrager mig, så medgaf han villigt, att hon
alldeles icke behöfde hospitalsvård, och att hon icke ens var på
något sått angripen till sina sinnen. Hvad gjorde de fem under¬
sökande läkande? Ingenting! Huru blef saken framdragen i
ljuset? Derigenom att hon sjelf vädjade till statsrevisorerna.
Så gick det till. Jag mins icke, hvem det var, som fälde ett ord
om att läkaren skulle, om han under dylika förhållanden toge in
någon på hospital, göra sig till medbrottsling med dem, som ville
lefvande begrafva t. ex. eu slägting. Jag öfverlemnar åt honom
sjell att afgöra, huruvida den term, han begagnade, passar på den
hospitalsläkaren eller icke.
Andra Kammarens Prat. 1902. N:u 35.
4
N o 35. 50
Ang. ändrad
lydelse af 2 §
4:o tryckfri¬
hetsförord¬
ningen.
(Forts.)
Lördagen den 19 April, e. m.
För min del ber jag, att kammaren måtte afstå denna § och
taga hänsyn till det humanitetsintresse, om hvilket statsrådet och
chefen för justitiedepartementet talat, men göra det på sådant
sätt, att man icke skyddar missgerningsman. Jag anhåller om
afslag å §.
Herr Dar in: Herr talman! Jag skall be att få bemöta ett
par påståenden, som representanten från Upsala hade med afse¬
ende å hvad jag nyss yttrade.
Han anförde, att han ville först mot mig erinra derom, att
iag alldeles misstagit mig, då jag påstått, att de ifrågavarande
handlingarna icke skulle, på grund af nu gällande föreskrifter,
vara tillgängliga för andra än den sjukes målsman eller den, som
för afgiften vore ansvarig. Ja, det har jag sagt, och det står jag
för också, att inga andra enskilda personer ega att taga känne¬
dom om ifrågavarande handlingar, att de personer, som ex officio
hafva befattning med anstalten, hafva rätt att taga kännedom om
handlingarna, är alldeles sjelf klart. Det behof ver icke sägas.
Vidare har samme talare i ett annat stycke väsentligen miss¬
tolkat hvad jag sagt. Han har sagt, att jag skulle hafva yttrat,
att öfverinspektion aldrig kommer till stånd. Vare det långt ifrån
mig. Jag har aldrig talat om öfverinspektionen, ehuruväl jag vet,
att en sådan finnes. Men jag har erinrat om, att den komité, som
afgaf förslag till ny hospitalsstadga, ansåg det vara af ganska
stor vigt, att man, för att förekomma all misstro till hvad som
skedde vid anstalterna, vid dessa inrättade lokala inspektions-
nämnder. I afseende å dessa yttrade jag, dels att man ansåg,
att man i dem borde hafva lekmannaelementet representeradt,
dels ock att de skulle utöfva en ständig tillsyn öfver anstalterna;
och jag yttrade vidare, att dessa inspektionsnämnder icke kommit
till stånd, så som komitén ifrågasatt. Detta ansåg jag vara af
ganska stor betydelse i detta sammanhang.
Jag skall icke till hvad jag nu sagt lägga mera, än att det
verkligen smärtade mig att höra hvad herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet yttrade, då han vädjade till denna kam¬
mares humanitetskänsla på ett sätt, som möjligen kan innebära
en antydan, att hvad jag anfört — och följaktligen äfven det
yrkande, jag gjort —- skulle vittna om bristande humanitetskänsla.
Men det torde icke skäligen kunna påstås, att mitt yrkande inne¬
bär något sådant. Lika mycket som utskottet behjertat vigten af
att den fråga, Kongl. Maj:t här framlagt, skall vinna en lämplig
lösning, anser äfven jag detta vara af den allra största vigt med
hänsyn till sakens beskaffenhet. Men jag måste i likhet med
talaren på stockholmsbänken säga, att humanitetskänslan i lika
hög grad kräfver, att de omständigheter beaktas, som jag tillåtit
mig framhålla.
51 N o 35.
Lördagen den 19 April, e. m.
Herr Boéthius: Herr talman! Herr Darin erkände, att Ang. än^d
han yttrade, att ingen annan än den, som haft att göra med in- j.Qe
spärrningen å hospital, har tillträde till de ifrågavarande handlin- hetsförord-
garna, ehuru han nu förklarade, att han menade enskilda personer. ningen.
Han yttrade emellertid icke då enskilda personer. (Forts.)
Herr Darin har vidare sagt, att det finnes ingen ständig
lekmannainspektion öfver hospitalen. Då vill jag erinra om 6 §
i hospitalsstadgan, der det står att: »Vid hvar och en af dessa
sjukvårdsanstalter handhafves närmaste förvaltningen af en direk¬
tion, i hvilken landshöfdingen i länet, i kraft af sitt embete, är
ordförande, och hvilken i öfrigt utgöres af fyra ledamöter, som
Kongl. Maj:t utnämner, deraf en bör vara läkare och en, der så
lämpligen ske kan, juridiskt bildad person, samt anstaltens öfver¬
läkare eller den hans tjenst förrättar». Dermed är också, synes det
mig, visadt, att det tillägg, som herr Dahn föreslagit, att de lokala
myndigheterna skulle ega tillgång till handlingarna, är onödigt,
ty landshöfdingen, som är ordförande i kommissionen, har tillträde
till dessa handlingar på grund af sitt embete.
Herr Dahn medgaf, att justitieombudsmannen kunde taga del
af handlingarna. Men det är på grund af anmälan, sade herr
Dahn; och det är riskabelt att komma med en sådan anklagelse.
Jag vill då erinra om 8 § i justitieombudsmannens instruktion, der
det heter, att: »Justitieombudsmannen må, när han det nödigt
anser, öfvervara» etc. »samt ega tillgång till alla domstolars,
kollegiers och embetsverks protokoll och handlingar».
I afseende å de exempel, herr Dahn anförde, vill jag säga,
att Tufvamålet förekom innan öfverinspektionen kom till stånd.
Och hvad det andra exemplet angår, så aflopp då försöket att
olagligen inspärra en person, så, att så snart personen kom till
hospitalet, blef han utsläppt, — utan att någon behöfde skrifva
i tidningarna — genom läkarens försorg.
Det exempel, den ärade talaren på stockholmsbänken anförde
från södra Sverige för 10 år sedan, känner jag icke. Men också
det inträffade, innan öfverinspektionen kom till stånd, och om
denna öfverinspektion får man väl ändå ej säga, att den icke
skulle försöka i något hänseende att göra sin pligt. Om den
yrkesmessiga inspektionen också ej är tillfredsställande, har man
ju för öfrigt, enligt hvad jag nu visat, att tillgå justitieombuds¬
mannen, hvilken eger att handla i kraft af sitt eget omdöme.
Ja, det har sagts, att man glömt det stora humanitetsintresset
— att icke någon må inspärras oskyldigt. För min del har jag
visst icke glömt det, utan jag har hela tiden, jag haft att göra
med denna frågas behandling, egnat uppmärksamhet deråt. Men
då jag kommit till det resultatet, att härutinnan ingen fara före¬
ligger, har jag ansett mig kunna tillmötesgå det andra stora
humanitetsintresset, och hoppas, att kammaren också må göra
detsamma.
N:o 35. 52
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang ändrad Herr Waldenström: Herr talman! Såsom synes af hand-
4-.0 * tryckfri- linSarna; har jag icke reserverat mig mot den nu föredragna para-
hetsfOrörd- grafen. Jag har tvärtom varit med om den och försvarat den i
ningen. utskottet.
(Forts.) Jag vill be att få fästa kammarens uppmärksamhet på skil-
naden mellan Kongl. Maj:ts och utskottets förslag. Kongl. Maj:i
har föreslagit, att de ifrågavarande handlingarna icke skulle få
utlemnas, för så vidt de lemnade upplysning om sjukdomen eller
den sjukes personliga förhållanden i öfrigt. En sådan formule¬
ring af paragrafen skulle verkligen kunna gifva anledning till sådana
farhågor, som herrar Darin och Hedin uttalat, I stället har nu
utskottet föreslagit, att dessa handlingar icke skulle få utlemnas
eller utdrag ur dem meddelas, för så vidt det lände enskilde till
skada eller förklenande. Och detta är en stor åtskilnad. Det skulle
således hädanefter liksom hittills stå hvem som helst fritt att få
reda på dessa handlingars innehåll utom för så vidt i dem förekomme
något, som kunde lända enskilde till skada eller förklenande.
Jag skall nämna ett mig bekant fall. Hustrun till en af mina
vänner skulle sätta upp gardiner. Gardinbrädet föll ned och slog
henne öfver hjessan, så att hon efter några dagar blef sinnessjuk.
Allt detta relateras i intagningshandlingarna. Om utskottets
förslag blir lag, så har hvarje menniska, som det vill, rättighet att
taga del af dessa handlingar äfvensom af hospital ournalen,
hvari sjukdomens historia framställes.
Men jag skall taga ett annat exempel. En person har blifvit
sinnesjuk, och sinnessjukdomen beror t. ex. på syfilis, antingen
förvärfvad af honom sjelf eller ärftlig från hans far eller mor.
Så tages han in på ett sinnessjukhus. Om jag då ber att få se
handlingarna rörande denne person, så har jag enligt utskot¬
tets förslag rättighet att se dem, utom hvad som rör orsaken till
sinnesrubbningen. Detta är det enda, som jag icke får veta och
det enda jag icke behöfver veta. Det är endast skandalhungern,
som behöfver veta detta.
Jag kan alltså för min del icke se, att här föreligger en skymt
af den fara, som herr Darin framhöll. Utskottet har äfven sär-
skildt betonat detta i sin motivering.
Nu sade herr Hedin, gent emot justitieministern, att ju flera
inspektörer det blir öfver hvarandra, desto sämre blir det. Ja,
det förstås, att man kan se saken på sådant sätt, men nog måste
man väl vid lugn eftertanke medgifva, att hvad menskligt kan
göras i kontrollväg det har blifvit gjordt då man först och främst
har den läkares betyg, som gifvit sitt biträde till en persons in¬
tagande, vidare öfverläkarens granskning, så direktionsläkarens, så
öfverinspektörens och slutligen medicinalstyrelsens. Alla under¬
söka saken. Hvad vill man då mer begära? Månne det skulle
kunna lända till större och bättre utredning, om nu dit komme
en tidningsrapportör, hvilken nödvändigt ville veta, om den sin-
Lördagen den 19 April, e. m.
53 N:o 35.
nessjuke, hvarom det kan vara fråga, möjligen hade syfilis eller Ang. ändrad
om hans mor eller far lefvat ordentligt eller fört ett liderligt och l%^etr
utsväfvande lif. Jag kan icke föreställa mig, att detta skulle lända hetiförord-^
till någon nytta, nej, endast till den sjukes eller hans närmastes ningen.
onödiga förklenande. (Forts.)
Ja, säger man, men under allt detta är det dock möjligt, att
orättvisa inspärrningar kunde ega rum. Jag vill visst icke för¬
neka detta. Ty att fela är alltid möjligt, — men man har då
gjort hvad man kunnat, för att förebygga något sådant. Och mer
kan icke begäras. Det är på samma sätt på det rättsliga området.
Jag kan hos underdomstol söka min rätt. Om jag icke får rätt
der, kan jag gå till hofrätt, och om jag ej heller der får rätt, kan
jag vända mig till högsta domstolen. Det är möjligt, att jag icke
heller der får rätt, äfven om jag har rätt. Men hvad vill man
göra deråt? Det är i lagen gjordt hvad menskligt göras kunde
för att skaffa mig rätt, då jag har rätt. Men menniskor kunna
fela äfven i 3 instanser, och då får man finna sig deri, ty till
fullkomligheten hinner man aldrig.
Derför, herr talman, med de väsentliga förbättringar, som af
utskottet gjorts i Kongl. Maj:ts förslag, anser jag det icke allenast
möjligt, utan äfven rådligt och godt och lämpligt, att Andra Kam¬
maren, liksom den Första, antager denna paragraf.
Herr Johnsson i Bollnäs: Herr talman! Gerna vill jag med¬
gifva, att ett visst behof kan göra sig gällande med afseende derpå,
att icke dylika handlingar, hvarom här är fråga, göras offentliga
särskildt i tryck — jag kan nemligen icke inse, att det kan före¬
ligga något särskildt behof i sistnämnda afseende — men man
får å andra sidan se till, att fullt betryggande åtgärder varda
vidtagna att icke en oskyldig kan komma att inspärras. Om
jag å ena sidan öfverväger den risk, som kan ligga deri, att publi¬
citeten kan missbrukas till skada för den, som varit intagen å
hospital, får jag å andra sidan icke se bort från den stora risk,
som kan ligga deri, att en person kan blifva intagen å hospital,
utan att giltig anledning dertill förefunnits eller att han kan qvar-
hållas, sedan han tillfrisknat, och om jag öfverväger båda dessa
risker, måste jag ställa mig på den bestämda uppfattningen att
risken i sistnämnda hänseende är större än i den förstnämnda. Jag
tror derför, att man icke bör vidtaga en ändring i tryckfrihets¬
förordningen förr än man har bestämmelser i lag eller förordning
gifna, livilka äro betryggande för att den, som intresserar sig för
en å hospital intagen, skall kunna se, att allt gått rätt till.
Utskottets förslag innehåller, att ingen må i andra fall än lag
och författningar föreskrifva, utfå dessa handlingar. Ja, men hvad
innehålla då dessa lagar och författningar? Vi hafva ingen lag
eller författning, i detta afseende. Funnes det eu lag, som be¬
stämde, huru man skulle få taga kännedom om de förhållanden
N:o 35. 54
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. ändrad och de handlingar, som legat till grund för en persons intagning
lydelse af 2 § på hospital, ja, då skulle jag vara med om att i fråga varande
hetsförord-1- handlingar, äfven de af dem, som vore tillgängliga för allmän-
ningen. heten, icke finge tryckas, ty det finnes icke, synes mig, något gil-
(Forts.) tigt skål, hvarför dylika handlingar skola offentliggöras i tryck.
Nu är det, trots herr statsrådets försäkran om den noggranna
undersökning, som försiggår, och hvilken skall konstateras af 5
läkare, lika visst, att en del personer blifvit intagna på hospital,
hvilka icke bort der intagas. Jag vill då fråga herr Boéthius,
hvilken hade ett så oinskränkt förtroende till justitieombudsman¬
nen : Kan herr Boéthius åberopa något fall, då justitieombuds¬
mannen fritagit någon å hospital oskyldigt inspärrad? Det är
ock lätt förklarligt att så icke skett. Huru skall justitieombuds¬
mannen kunna vidtaga åtgärder i detta fall ? Ja, om man kommer
till justitieombudsmannen och anmäler, att en person blifvit oskyl¬
digt intagen, då kan han göra det, men om jag än aldrig så myc¬
ket intresserar mig för en person, som blifvit intagen å hospital,
och hyser misstro, huruvida allt gått rätt till vid intagningen, så kan
jag naturligtvis icke ådagalägga, att denne är oskyldigt intagen,
då jag icke får se handlingarna. Först då jag fått se handlin¬
garna, kan jag konstatera detta och begära justitieombudsmannens
mellankomst, men innan det blifvit ådagalagt, att misstag egt rum,
är jag förhindrad att göra någon anmälan och begära någon under¬
sökning i detta afseende.
Jag anser derför, att det bästa vore, att frågan finge för denna
riksdag förfalla, men jag skulle på samma gång vilja uttala den
önskan, att vi i samband med ett nytt förslag i detta afseende
finge en lag, som innefattade bestämmelser angående rättighet att
granska ifrågavarande handlingar, så att på det sättet fullt be¬
tryggande åtgärder kunde anses vara vidtagna till förebyggande
af den tänkbara möjligheten, att någon kan blifva inspärrad å
hospital, hvars sjukdom icke vore af beskaffenhet att fordra dylik
intagning.
Det är på dessa grunder, herr talman, som jag anser mig böra
för närvarande yrka afslag på utskottets hemställan. Jag tror,
att utskottet har sett saken från allt för mycket formell synpunkt
men deremot icke beaktat, huru det ställer sig ur real synpunkt,
hvilket dock är den sida, från hvilken man bör se saken. Man
har här talat om inspektion, men tro herrarne, att den inspektion,
som sker, kan vara så tillfredsställande eller så effektiv, att, om
en person blifvit intagen å hospital utan giltig anledning, detta
skulle af inspektören kunna upptäckas. Jag tror det icke. Jag
yrkar, herr talman, afslag å utskottets hemställan.
Herr Hedlund: Om den saken äro alla öfverens, att offent¬
ligheten icke har sitt ändamål i sig sjelf, utan att offentligheten
är till för att vara till nytta. Vidare äro vi också alla eniga om,
35
N:o 35.
Lördagen den 19 April, e. m.
att ett obegränsadt offentliggörande af så ömtåliga saker, som f^igg^Ts
här är fråga om, icke är att önska, utan att det tvärtom vore^0 tryckfri-
godt, om detta på något sätt förebygdes. På samma gång vill hetsförord-
jag lägga till, att ännu har, så vidt jag vet, ingen redaktions- ningen.
sekreterare infunnit sig på ett hospital för att begära att utfå (Forts.)
handlingar i sensationssyfte, utan när sådana fall hafva före¬
kommit. hafva tidningarnas ombuds besök verkligen varit för¬
anledda af just sådana missförhållanden, som man här är rädd
för att genom minskande af offentligheten främja. Ej heller har,
så vidt det blifvit kunnigt, utfåendet af sådana handlingar hittills
begagnats enskildt i syfte att derigenom utpressa penningar. Jag
vill dock tillägga, att ingen säkerhet finnes för, att icke såväl
det ena som det andra missbruket i framtiden kan komma att
föreligga i afskyvärda exempel. Emellertid vill jag särskild! pa-
visa lärdomen från ett fall, som för 10 år tillbaka upprörde all¬
männa meningen i vårt land och hvari en afliden ledamot af
denna kammare spelade eu framstående och ärofull roll.
Det nämnda fallet gifver bland annat anledning till den slut¬
sats, att dessa intagningshandlingar äfvensom den följande under¬
sökningen af patienten icke äro tillräckliga för vare sig öfver-
läkaren eller den af öfverläkarens åsigt imponerade hospitals-
direktionen och ej heller för öfverinspektören att grunda ett fullt
pålitligt omdöme på. Läser man igenom handlingarna i Tufva-
historien, får man ett starkt intryck af, att det varit så godt som
omöjligt för dessa personer, som ingrepo till förmån för den in¬
satte, att uträtta hvad de gjorde, om de icke med egna ögon fått
se intagningshandlingarne. Derigenom fingo de veta. hvarifrån
dessa uppgifter voro komna, och först derigenom var det möjligt
att göra efterforskningar angående hvilken grund dessa uppgifter
kunde hafva. Det hade eljes varit omöjligt för dem att veta,
hvilken läkare, som afgifvit intyget, äfvensom hvilken som af-
gifvit det intyg, som fordras af trovärdiga personer. Och likaså
hade det blifvit omöjligt att klargöra ett missförstånd, som i detta
fall spelade en rent af tragikomisk roll. Man vet, att mannen
med list lockades från sitt hem, i det att man skickade bref och
ett telegram, att han skulle komma till Upsala för att öfvertaga
förmynderskapet för barnen till eu afliden bekant. Ja, han kom
in på Tufvan och der talade han om, att han nödvändigt måste
till Upsala för att öfvertaga förmynderskapet. Detta tyddes af
läkaren och af andra som en fix idé, hvarpå de grundade sitt
omdöme, att han icke var klok, utan borde förvaras å hospital.
Emellertid var han utsatt för ett missförstånd och missledd, lik¬
som äfven, såsom jag vill tillägga, alla i hans hemort, ty der hade
man fått höra talas om detta bref och detta telegram och der
trodde man allmänt, att han rest upp till Upsala i detta ärende,
så att om han var tokig derför, att lian trodde så, sa voro hans
grannar lika tokiga som han. Det var endast, som sagd!, genom
N o 35.
56
Lördagen den 19 April, e. m.
hetsförord¬
ningen.
(Forts.)
iyåJaf Tätvt få ,do^a intagningshandlingar för sina ögon och derigenom
4:o trickfX ltva 1 1st;u,!(1 att 8'01'a efterforskningar, som de lyckades att få
mannen derifrån.
Det är ju en ytterst vigtig sak, att justitieombudsmannen
skulle ega rätt att fordra in sådana handlingar. Jag antager
fastän det icke står här, att det bör ligga i sakens natur, att
justitieombudsmannen också bör vara den, som dömmer om
huruvida sådana handlingar tillhöra offentligheten eller icke, och
huruvida de böra läggas fram för dem, som vilja beifra ett,’ som
de tro, ongtigt fall af intagning på hospital. Men om också
justitieombudsmannen har denna rätt i afseende på hospitalen,
öljei deraf också, att han har samma rått att ofördröjligen ingripa
äfven vid enskilda vårdanstalter? Jag har icke lyckats vinna
någon klarhet härutinnan. Jag vill påpeka, att det är af vigt,
att ingripandet sker snart. Är det så, att ingripandet fördröjes
kanske både en och annan vecka, då kan det vara för sent, och
den, som icke var sinnesrubbad, då han intogs, kan vara sinnes-
sjuk och värd att förvaras på hospital, när man ändtligen kommer
derhän att kunna beifra saken. Om man nu skall utsträcka hem¬
ligheten pa detta område, sa är det en ovilkorlig förutsättning,
synes det mig, att vederbörande myndighet eger rätt att på an¬
mälan ingripa omedelbart och genast infordra handlingarna och
eger full rätt att framlägga dessa handlingar för dem, som tyd¬
ligen i god tro söka beifra, hvad de finna origtigt gjordt Ja»
kan icke komma till den öfvertygelsen, att det förslag, som
utskottet har framstält, ger full trygghet i det afseendet.
1 fal1. nagon hittills vunnen erfarenhet visat, att det är brådska
a färde, i fall det verkligen funnes någon erfarenhet från det
lefvande lifvet, att denna ändring är högst nödig och nyttig då
tror jag nästan, att jag skulle yrkat bifall till herr Dahns förslag.
Men nu skall jag i stället, då jag tror, att det icke är så stor
oia ett dröjsmål, medan åter utsigter finnas, att man nästa
gång far ett bättre, varsammare affattadt förslag, instämma med
reservanterna.
Hell Dalin: Herr talman! Gent emot hvad herr Boethius
yttrade vill jag säga, att jag ingalunda bestrider justitieombuds¬
mannens initiativrätt eller rätt att infordra dessa handlingar. Men
han är icke allvetande: och det är ganska svårt för en enskild
man, som icke har handlingar att gå efter, som man säger, att
göra en anmälan, som kan hafva den följden, att den skyldige
får ett ganska strängt straff.
Beträffande den frågan, hvem som skall afgöra om utlem¬
nande! af dessa handlingar kan jag icke finna annat än det väl
är föreståndaren för anstalten. Det är väl han, som åtminstone
enligt utskottets framställning på sidan 7 skulle besluta i hvarje
särskildt fall, huruvida handlingarna skulle utlemnas eller icke;
Lördagen den 19 April, e. m.
57 N:o 35.
och en dylik anordning skulle enligt mitt förmenande innebära ett Ang. ändrad
stort godtycke. Jag skall emellertid be att få återtaga mitt förra afA§
yrkande och i stället yrka afslag på hela punkten. hetsförord-'
ningen.
Herr Branting: Herr talman! I det anförande, hvarmed (Forts.)
justitieministern inledde debatten, framhöll han med mycken
styrka, att det skulle blifva icke mindre än fem läkare, som, den
ena efter den andra, skulle pröfva de fall, då möjligen missbruk
kunde föreligga i nu berörda afseende. Men icke desto mindre
och trots den effekt, han sökte åstadkomma med denna klimax,
måste han ögonblicket derpå sjelf tillägga, att det ändå är mycket
möjligt, att det kan förekomma missbruk, och det icke blott i
utländska kolportageromaner. Efter ett sådant medgifvande från
det hållet förefaller det mig, att allt tal här om, att vi skulle
hafva infört de största möjliga garantier, bör upptagas med mycket
stor försigtighet, och framför allt, att kammaren bör vara på sin
vakt mot att taga bort i förhastande något af de skyddsvärn för
den enskildes frihet, som möjligen den nuvarande lagstiftningen
kan gifva i detta vigtiga fall.
Det har icke af utskottet bestridts, utan tvärtom uttryckligen
medgifvits, att genom ifrågavarande ändring anstaltens förestån¬
dare skulle erhålla i viss mån vidsträcktare befogenhet med af¬
seende på pröfvandet, huruvida i ett särskildt fall handlingarna
böra utlemnas eller icke. Ofversätter man detta något vidsträcktare,
som jag tror, att man har rätt att göra, innebär det, att anstaltens
föreståndare får så godt som diskretionär makt och myndighet i
Jet afseendet, huruvida ett utlemnande skall ske eller icke. Nu
sökte visserligen herr Waldenström, när han hade ordet, att göra
troligt, att detta endast och allenast gälde vissa detaljer i intag-
ningshandlingarna. Han anförde ett exempel på sådana intagnings-
handlingar, hvilka naturligtvis skulle utlemnas på begäran, derför
att de icke på något sätt berörde sådant, som i lagtexten är
uttryckt med: »så vidt det länder enskilde till skada eller för¬
klenande». Men detta är dock ett mycket tänjbart begrepp, hvad
som »länder till skada eller förklenande». Jag vill icke följa
herr Waldenström på det område, der han rörde sig nu som så
många gånger förut, utan jag vill endast framhålla, att enligt nykter-
hetsvännernas bestämda utsago mycket ofta förekommer som anled¬
ning till sinnessjukdom missbruk af spritdrycker; och det kan icke
bestridas, att sådana förhållanden kunna förekomma, att sådant
kan sägas ha varit förklenande för vederbörande. Föreståndaren
kan sålunda anse sig vara i sin fulla rätt att med stöd af lagens
bokstaf vägra uppvisandet af den handling, som till exempel
skulle antyda, att patienten i fråga under någon period af sitt
lif icke varit tillräckligt återhållsam i afseende på spritdrycker.
Om han så gjorde, hvad blefve då följden? Jo möjligen, om
herr Waldenströms tolkning går igenom, skulle man få se en del
N:n 35. 58
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. ändrad af handlingarna, ett utdrag. Men jag är icke öfvertygad om, att
ryclcfrf- ^enna tolkning skulle hålla streck i verkligheten. Och i alla fall
hetsförord- är det val en stor skilnad, om den, som är intresserad för en
ningen. patient, verkligen får se intagningshandlingarna, eller om han
(Forts.) endast får se det utdrag, hvarom vederbörande föreståndare sjelf
bestämmer, huru stor del af de ursprungliga handlingarna det
skall utgöra.
Jag tror, att man måste beakta dessa förhållanden, innan
man här går att förhastadt lagstifta på ett fält, der man måste
röra sig med den yttersta försigtighet för att icke sätta rent
fundamentala friheter på spel.
En sak synes mig herr Waldenström hafva till full evidens
bevisat, nemligen att Kongl. Maj:ts förslag, sådant det framkom
till utskottet, var fullkomligt oantagligt. När så är fallet, vågar
jag, med all respekt för konstitutionsutskottet, dock hemställa, om
det icke vore mera skäl att återförvisa denna fråga till grund¬
ligare behandling af Kongl. Maj:t än att nu på rak arm besluta
såsom utskottet föreslagit.
Jag tror, att det kan vara skäl att beakta något af de utta¬
landen, som i publicistklubbens cirkulär i denna sak framstälts,
icke som jag skulle vilja fullständigt underskrifva hvarje detalj i
detta cirkulär, men kärnpunkten ligger i denna punkt dock deri,
att der framhålles i slutet den alltför stora lättheten att inspärra
som sinnessjuka ansedda personer på hospital, och det påpekas,
att det borde gifvas vissa personer, som på något sätt kunde
legitimera sig, till exempel legitimerade läkare, rättighet att utan
vidare taga del af dessa handlingar. Äfven är taladt om patientens
befullmäktigade ombud. Man kan tänka sig det fallet, att eu
person kan veta om, att andra fundera på att få honom på dår¬
hus, och då talar vid någon god vän om att, i fall så skulle ske,
vara så god och befria honom igen. Och det kunde tänkas, att
de gjort något skriftligt intyg derpå. I så fall är det icke patientens
målsman, som uppträder, men det kan sägas vara hans befull¬
mäktigade ombud, som kommer för att se, huru det förhåller sig
med inspärrningshistorien.
Jag tror, att på det sättet, om också icke med de orden,
borde man försöka att finna former, efter hvilka man kunde gå,
innan denna ömtåliga lagtext skrifves. Och ur denna synpunkt
ber jag att få yrka afslag på konstitutionsutskottets hemställan
för närvarande, och detta så mycket hellre, som af utskottets
hela motivering synes mig framgå, att det varit endast teoretiska
skäl, som förmått utskottet att nu gripa sig an med detta. Det
talar hela tiden om, hvad som skulle kunna missbrukas, och
hvad som skulle kunna föranleda utpressningsförsök. Det hade
verkat betydligt starkare för en brådskande lagstiftning i detta
fall, om utskottet kunnat åberopa, att sådant verkligen hade skett.
Det har sagts mig under hand, att man skulle hafva talat i
59 N:o 35.
Lördagen den 19 April, e. m.
utskottet om sådana fall; men när icke utskottet kunnat autor a. Ang .ändrad
ett enda sådant, föreställer jag mig, att dessa fall kanske ändå ^ tryclfris
icke äro af den beskaffenhet, att man på dem bör grunda en hetsförord-
ändring i vår tryckfrihetslag. ningen.
Herr talman, jag yrkar afslag. (Forts.)
Häruti instämde herrar Byström och Nyström.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Hammar¬
skjöld: Den siste talaren tycktes icke hafva rigtigt hört, hvad
jag sade i mitt förra anförande. Jag yttrade ingalunda hvad han
uppgaf, utan ungefär så här: att eftersom det är så noggrann
kontroll, har samhället gjort hvad af samhället kan begäras för
att trygga personer mot obehörigt inspärrande. Om ändå det
otroliga skulle inträffa, att någon blefve obehörigen inspärrad på
hospital o. s. v.
När jag deremot talade om, att jag icke ville neka möjlig-
heten af att det kunde förekomma missbruk, var det i sådant
sammanhang, att jag icke ville förneka möjligheten deraf, att
slägtingar skulle kunna vara så brottsliga till sin sinnesrigtning,
att de ville, som det heter, lefvande begrafva en person för att
komma åt hans förmögenhet. Men jag tilläde, att i sadant fall
skulle de nog med förkärlek välja att inspärra den misshaglige
slägtingen i sitt eget hem och halla honom der åtskild från andi a
eller ock placera honom icke på en vårdanstalt i egentlig mening,
utan i ett annat enskildt hem, der de vore mera undandragna
den för brottsliga personer synnerligen besvärande kontrollen.
För min del kan jag icke finna det annat än högst önskvärdt,
att de sinnessjuke i så stor utsträckning som möjligt blifva vår¬
dade i de offentliga sjukvårdsinrättningarna, der utan tvifvel
i alla hänseenden de bästa garantierna för en rätt skötsel äro
för handen. Det är ur denna synpunkt, som jag tillåter mig att
ytterligare framhålla vigten och betydelsen af att kammaren nu
bifaller utskottets förslag. Det är — som jag redan i mitt förra
anförande nämnde — otvifvelaktigt, att en oinskränkt publicitet i
fråga om hospitalshandlingar kommer att afskräcka många att
anlita offentliga hospital och föranleda dem att föredraga enskild
vård. I detta afseende är jag i stånd att kunna åberopa en
auktoritet. I bref har en läkare, föreståndare för ett af vårt
lands största hospital, nyligen meddelat mig bland annat följande:
»Om intagningshandlingar och journaler bli offentliga, ja, då
blir med säkerhet psykiatrien i sin helhet deraf lidande, enär de
sjukes anhöriga ej vilja utsätta sig för att intima spörsmål bli för
en störe allmänhet bekanta.»
Det är således icke blott fråga om det lidande, som tillfogas
genom mer eller mindre äreröriga meddelandens kringspridande,
utan äfven om det lidande, som tillfogas verkligen sjuka derigenom,
N:o 35. 60
Lördagen den 19 April, e. m.
tjdelse^Tsf* de UI\daudfragaS den Vård å de offentliga hospitalen, af hvilken
lo tryckfel- al‘° 1 behof-
hetsförord¬
ningen. Herr Waldenström: Herr talman, mina herrar! Gentemot
(Forts.) det, som herr Branting sade, då han drog i tvifvelsmål, huruvida
min tolkning af utskottets förslag vore läglig, ber jag att få på¬
peka, hvad utskottet säger i sitt betänkande å sid. 6, sista raderna,
näst sista stycket. Det heter der: »--— rätten att få hand¬
ling af nu ifrågavarande art utlemnad må bibehållas utom för så
vidt den innehåller uppgifter, Indika kunna lända enskilde till
skada eller förklenande». Det är således med fullt medvetande
om detta syfte, som utskottet har afvikit från Kongl. Maj:ts
förslag.
I sammanhang härmed vill jag säga, att hvad herr Johnsson
nyss anförde, helt och hållet träffar Kongl. Maj:ts förslag, men
absolut icke utskottets. Det är icke rigtigt att säga, att man icke
kunde fa ut handlingar i något fall. Man kunde nemligen, enligt
utskottets uttryckliga ord, fa ut dem, utom för så vidt det funnes
punkter i dem, hvilkas bekantgörande skulle lända enskilde till
skada eller förklenande.
Detsamma gäller äfven hvad herr Hedlund anförde. Om en
Tufva-historia förekomme, skulle, enligt utskottets förslag, både
herr Hedlund och hvilken annan som helst hafva tillgång till
handlingarna. Deri förekom ju ingenting, som kunde "förklena
den sjuke. Och att det skulle lända till förklenande för dem,
som begått den brottsliga handlingen, dertill kan naturligtvis aldrig
någon hänsyn tagas i denna paragraf.
Nu sade någon, att det blefve öfverläkaren, som, derest vissa
handlingar begärdes, skulle afgöra, om dessa handlingar finge
utlemnas eller ej. Ja, och det måste vara så. Det är på samma
sätt presten, som pröfvar, huruvida han får lemna ut begärda
utdrag ur kyrkoböckerna eller andra själavården och kyrkodisciplinen
rörande handlingar. Men är det så, att någon tror sig icke hafva
fatt allt utom detta ärerönga och förklenande, så är ju icke öfver¬
läkaren (eller presten) den sista auktoriteten. Man kan då vända
sig till direktionen eller medicinalstyrelsen eller justitieombuds¬
mannen.
Hvad beträffar herr Hedlunds tvifvelsmål, huruvida man kunde
få tillgång till handlingarna vid enskilda vårdanstalter lika väl
som vid offentliga hospital, så vill jag påpeka, att när en person
intages som sinnessjuk å privat vårdanstalt, så skall afskrift af
intagningshandlingarna insändas till medicinalstyrelsen inom tre
dagar. År det då så, att någon förvägras taga kännedom om
dem vid anstalten, behöfver han endast vända sig till medicinal¬
styrelsen. Men jag tänker nog, att de privata vårdanstalterna
sbuffe draga sig för en sådan vägran, när de visste, att man hade
tillgång till samma handlingar i medicinalstyrelsen.
i
Lördagen den 19 April, e. m.
61 N:o 35,
Jag ber herrarne åter igen noggrant observera, att det bär Ang. avdrag
alls icke är fråga om att hemlighålla handlingar, för så vidt de^M^
röra sjukdomen, utan endast för så vidt i dem kan förekomma hetsfJrord-1
något, som länder enskilde till förklenande. Detta sista behöfver ningen.
man icke veta för att kunna bedöma, huruvida en sinnessjuk verk- (Forts.)
ligen är sinnessjuk eller icke. Den, som intresserar sig för den
sjuke, behöfver icke veta orsaken till hans sinnessjukdom, i fall
denna skulle vara af sådan beskaffenhet, som nämndt är. Han
behöfver blott få konstateradt, att personen är sinnessjuk, och
allt, som kan konstatera detta, har han rättighet att få del af uti
handlingarna. Och, som sagdt, — jag upprepar det om igen —
det är endast skandalhungern, som tror sig behöfva veta mera.
Herr Staaff: Hvad herr Waldenström yttrade som jemförelse
mellan presten och öfverläkaren synes mig vara föga bevisande,
då ju presten icke står uti den ställning, som öfverläkaren intager,
nemligen att det vid fråga om utbekommande af handlingar just
kan vara fråga om att med dessa handlingar klandra eller åstad¬
komma bevis mot den, som utlemnat dem.
Då jag läste detta betänkande, kom det för mig, att konstitu¬
tionsutskottet måhända borde hafva egnat en något större upp¬
märksamhet och en uppmärksamhet i annan rigtning åt en upp¬
gift, som förekommer här i betänkandet. Der förekommer nem¬
ligen den uppgiften, att Kongl. Maj:t den 14 juni 1901 utfärdat
en ny stadga angående sinnessjuke. Efter min uppfattning borde
med nu rådande åsigter om Kongl. Majrts och Riksdagens lag¬
stiftningsrätt konstitutionsutskottet aldrig ha låtit denna upplys¬
ning passera oanmärkt förbi, ty en stadga om sinnessjuke innebär
med andra ord en lagstiftning, som på det allra vigtigaste ingriper
i frågan om enskilde medborgares personliga finhet. En sådan
lagstiftning borde aldrig Kongl. Maj:t tillåtas att oanmärkt utöfva.
Jag ber att här få framhålla en sak, som förut icke varit
föremål för uppmärksamhet under denna debatt. Det har här
talats, som om man allenast hade att göra med den faran, att
personer skulle i brottslig afsigt vilja inspärra en annan fullkomligt
frisk person, men det händer faktiskt, att personer alldeles obe¬
stridligt lida af sinnessjukdom, utan att de likväl derför böra
emot sin vilja förlora friheten och inspärras på hospital. Det är
just i detta fall, som den allmänna uppfattningen så väsentligt
strider mot läkareuppfattningen, ty läkarne äro synnerligen böjda
att, så snart det är klart, att en person lider af sinnesjukdom
i ett eller annat afseende, anse, att, för den händelse sådant
begäres, skäl också finnas för den ifrågavarande personens inta¬
gande å vårdanstalt, åtminstone går, måhända helt förklarligt,
läkarnes tendens i den rigtningen, under det att omsorgen om
den personliga friheten utan al i fråga fordrar, att det alldeles
bestämdt skiljes mellan sådana sinnessjukdomar, som kräfva den
N:o 35. 62
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. ändrad sjukes inspärrande och sådana, som icke kräfva det. Jag har i
^Ao^t/^kf § många år känt en person, som faktiskt efter alla deras mening,
hetsförord- som känna honom, lider utaf en ganska ofta påkommande sinnes-
ningen. sjukdom. Denna person utöfvar ett ansträngande själsarbete och
(Forts.) han utöfvar det på ett alldeles utmärkt sätt. Yore det nu rigtigt,
säger jag, i fall några slägtingar skulle begagna sig deraf och mot
hans vilja taga honom från hans verksamhet och inspärra honom,
beröfvande honom något, det dyrbaraste en menniska eger, nem¬
ligen den personliga friheten? Jag kan icke finna, att det vore
rigtigt. Då ingen lekmannakontroll förekommer vid beröfvande
af friheten, befarar jag, att det skulle kunna vara stor risk
för att sådant inspärrande skulle kunna vara möjligt i detta och
liknande fall.
Herr justitieministern har sagt, att samhället gjort allt hvad
det kunnat göra. Ja, det är då samhället, representeradt af
Kongl. Maj:t, som här gjort allt detta. Det är ju möjligt, att,
i fall samhället fått representeras af de båda statsmakterna, det
hade befunnits vara nödvändigt att här liksom i andra land göra
något mera än att blott öfverlemna åt en stigande liierarki af
läkare att afgöra om personers frihet.
Jag kan icke underlåta, herr talman, att instämma i yrkandet
på afslag, då jag för min del tror, att det här, såsom förut under
debatten blifvit sagdt, finnes två humanitetsintressen att tillgodose.
Yi äro alla ense om — ingen har opponerat sig deremot — att
det af Kongl. Maj-.t företrädda humanitetsintresset är rigtigt och
bör befordras. Det enda, som vi vilja säga, är: Låtom oss få
båda hum.initetsintressena fram på samma gång, så att man är
säker på, att det ena icke gynnas på bekostnad af det andra,
som är lika vigtigt.
Herr Eriksson i Elgered instämde häruti.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Jag ber att få
instämma med dem, som yrka afslag å utskottets hemställan
i den nu föredragna punkten, och jag vill med några få ord mo¬
tivera detta mitt instämmande.
Under de senare åren har man allt mer och mer sökt gå i
den rigtningen att få ändrad tryckfrihetsförordningen för hemlig¬
hållandet af än en än en annan art af handlingar. Jag kan emel¬
lertid för min del icke vara med om att i hvad här afses fort¬
sätta dermed. Jag anser nemligen, att vår tryckfrihetsförordning
bör bibehållas, så vidt möjligt är, oförändrad. Man bör icke före¬
taga någon ändring af grundlag, utan att den är högst nödig och
nyttig. Så är regeln. Under den debatt, som här pågått en lång
stund, har den nu ifrågasatta grundlagsändringen reducerats till
så små dimensioner, att jag icke kan förstå, hvarför man skall
antaga den såsom hvilande grundlagsändring. Efter hvad som
63 N:o 35.
Lördagen den 19 April, e. m.
yttrats, skulle ju nästan samma frihet komma att råda som nu Ang. ändrad
i fråga om rätten att erhålla del af handlingar, som röra en sjuk, '
som blifvit intagen å hospital. Jag tror dock, att i den händelse hetsförord-
detta förslag antages, så kommer det att tolkas så, att man icke ningen.
kan få del af någon handling alls rörande sinnessjuke. Jag får (Forts.)
säga, att jag icke tror, att någon skada uppstår deraf, att man
som hittills får taga del af dylika handlingar, utan snarare tvärt¬
om. Det föreslås nu här, att ingen må tillåtas taga del af sådana
handlingar, som kunna lända enskilde till skada eller förklenande.
Jag tänker mig emellertid, att det kan finnas många sådana fall,
särskild! beträffande det, som angifver orsaken till sjukdomen, der
det skulle lända mången till gagn, om han finge reda på inne¬
hållet i handlingarna, som röra sjuke, äfven om detta möjligen
kunde synas motbjudande för de sjuke och deras närmaste an-
förvandter.
Äfven med den frihet, som nu finnes, hafva ju, efter hvad
uppgifvits, personer, som varit fullt normala, intagits på hospital,
men det kan icke med bestämdhet påstås, att, om det nuföreliggande
förslaget upphöjes till grundlag, detta i ringaste man förebygges.
Jag för min del kan icke vara med om att inskränka den
frihet, som vi nu hafva i detta hänseende, utan jag ber att få
förena mig med dem, som yrka afslag å utskottets förslag i den
nu föreslagna punkten.
Häruti instämde herrar Ericsson i Ofvanmyra, Norman, Görans¬
son, Kvarnzelius, Nordin i Hammerdal, Johansson i Öija och
Ericsson i Vallsta.
Vidare anfördes ej. Herr vice talmannen gaf propositioner
å de under öfverläggningen framstälda yrkandena, nemligen dels
bifall till utskottets hemställan, dels afslag såväl härå som å
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och fann herr vice
talmannen förstnämda proposition vara med öfvervägande ja be¬
svarad. Men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i första punkten af utskottets förevarande utlåtande
n:o 3, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets berörda
hemställan som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
N:o 35. 64
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang ändrad Omröstningen utföll med 88 ja, men 93 nej; och hade karn¬
is Stryckfrt fnaren alltså afslagit såväl utskottets hemställan som Kongl. Maj:ts
hetsförord- 1 ämnet gjorda framställning.
ningen.
(Forts.) Punkten 2.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Efter det punkten 3 blifvit uppläst, yttrade:
Herr Johnsson i Bollnäs: Herr talman, mina herrar! Be-
hofvet af ifrågavarande sekretess har uppstått med anledning af
det förslag till särskild förordning om inkomstskatt, som Kongl.
Maj:t afgifva till nuvarande Riksdag. Kongl. Maj:t har nemligen
ansett, att i denna förordning skulle intagas bestämmelser om
sådana uppgifter, som det åligger den skattskyldige att afgifva
och som äro af den beskaffenhet, att deras offentliggörande skulle
kunna skada hans kredit och hans existens. Med anledning häraf
har Kongl. Maj:t föreslagit ett tillägg till tryckfrihetsförordningen
i den nu föredragna punkten. Herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet har emellertid i statsrådsprotokollet, som är
bifogadt den kongl. propositionen, ansett, att något behof af sekre¬
tess angående de uppgifter, som hittills aflemnats af de skatt¬
skyldige enligt 14 § bevillningsförordningen, icke visat sig. Han
har nemligen ansett, att den föreslagna grundlagsförändringen
endast skulle omfatta sådana uppgifter, som skola lemnas på grund af
bestämmelsen i 20 § i förslaget till inkomstskatt. Affattningen af
Kongl. Maj:ts proposition är emellertid enligt mitt förmenande af
den beskaffenhet, att, om detta förslag skulle godkännas oför-
ändradt, man svårligen kan tolka det på annat sätt, än att be¬
stämmelsen också kunde komma att anses gälla uppgifter, som
lemnats till taxeringsmyndigheterna enligt föreskrifterna i 14, 15
och 17 §§ i gällande bevillningsförordning. Jag har derför an¬
sett, att det vore önskvärdt, att ett förtydligande af Kongl. Maj:ts
förslag vidtoges, så att tvekan i detta afseende undanröjdes. Det
är naturligt, att det skulle vara till stor skada och jag må säga
förfång för kommunerna, om uppgifter, som äro grundläggande
för den kommunala beskattningen, skulle hållas så hemliga, att
af kommunens medlemmar inga andra än ordföranden och en
ledamot i taxeringsnämnden skulle ega att taga kännedom om
dem. Jag tror derför, att en omredigering af Kongl. Maj:ts för¬
slag borde ega rum, så att paragrafen må uttrycka hvad Kongl.
Maj:ts proposition afsett, att den skall uttrycka, och sålunda endast
omfatta de uppgifter, som böra lemnas i öfverensstämmelse med
20 § i det nya förslaget till inkomstskatt.
Utskottet har icke nöjt sig med att antaga Kongl. Maj:ts för¬
slag. Utskottet har tvärtom i motiveringen uttalat, att äfven om
Lördagen den 19 April, e. m.
65 N:o 35.
Kongl. Maj:ts förslag till inkomstskatt icke blir af Riksdagen an -Ang. ändrad
taget, så skulle i alla fall sekretessen gälla och vara nyttig med hädelse af % §
afseende på de uppgifter, som för närvarande lemnas med hets förord-1
seende på gällande bestämmelser i bevillningsförordningen. Ut- ningen.
skottet har visserligen i stort sedt bibehållit Kongl. Maj:ts förslag (Forts.)
oförändradt med afseende på grundlagsförslaget, ehuru det gjort
ett tillägg i fråga om dessa handlingars utlemnande. Men det
har betonat, att sekretessen bör gälla alla uppgifter, sålunda
också dem, som skola lemnas i öfverensstämmelse med bevill¬
ningsförordningen. Kongl. Maj:t har i enlighet med sin uppfatt¬
ning af paragrafens innebörd ansett, att sekretessen icke bör
gälla andra uppgifter än sådana, som stå i öfverensstämmelse
med den 20 § i det nya förslaget till inkomstskatt. Herrarne
torde finna, att i Kongl. Maj:ts förslag och utskottets förslag,
hvilka affattat och gifvit paragrafen ungefär samma form, hafva
dock olika uppfattning med afseende på betydelsen och vidden
af sjelfva sekretessen gjort sig gällande. Jag tror icke, att denna
kammare skall vilja blottställa taxeringsnämnden för möjligheten
att icke få del af sådana uppgifter, som skattskyldige skola lemna
i öfverensstämmelse med bevillningsförordningen. Och då jag
icke har något mot, att Kongl. Maj:ts förslag, såvidt det gäller
den nya inkomstskatten, vinner bifall, kan jag å andra sidan icke
godkänna detta förslag, innan all tvekan är utesluten med af¬
seende på sekretessens omfattning.
Jag får derför, herr talman, yrka afslag på utskottets hem¬
ställan och bifall till den af mig med flere afgifna reservationen.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet grefve Wacht-
meister: Herr talman, mina herrar! Den siste ärade talaren
och hans medreservanter hafva uppfattat Kongl. Maj:ts förslag
till förändring af § 2 i tryckfrihetsförordningen så, som skulle
förslaget endast afsett att bereda tryggande mot offentlighet för
sådana uppgifter, som enligt förslaget till inkomstskatt skulle
aflemnas. Och denna uppfattning har han grundat på den upp¬
giften af chefen för justitiedepartementet, att det näppeligen skulle
vara lämpligt, »att låta det ifrågasatta skyddet omfatta icke alle¬
nast de uppgifter till beskattningsmyndigheterna, som äro att
hänföra till sjelfdeklarationer, utan äfven de i 14 § af gällande
bevillningsförordning och 25 § af den föreslagna nya förordningen
omförmälda uppgifter, hvilka afse att tjena till ledning vid taxe¬
ring af andra än dem, som lemnat uppgifterna.» Med detta ytt¬
rande afses icke att framställa inkomstskatten i motsats till bevill¬
ningsförordningen, utan att framställa de uppgifter, som af de
skattskyldige lemnas till ledning för egen taxering, i motsats till
sådana uppgifter, hvilka lemnas af vissa personer eller myndig¬
heter till ledning vid andras taxering.
Om herrarne slå upp § 14 bevillningsförordningen, finna
Andra Kammarens Prat. 11)02. N:o .'lä. 5
N:o 35. 66
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. ändrad herrarne, att den afser uppgifter af domstolar, hypoteksföreningar,
lydelse^ embetsverk, äfvensom enskilda arbetsgivare med flere angående
'hetsförord1-1 de aflöningsförmåner, som i vissa fall "tillkomma hos dem anstälda
ningen. personel1. Kongl. Maj:ts förslag afser att lemna skydd åt de upp-
(Forts.) gifter, som skattskyldige till ledning för egen taxering aflemna
till beskattningsmyndigheter, och detta skydd är afsedt att gälla
alla dylika uppgifter. Jag ber att få erinra derom, att då Riks¬
dagen i skrifvelse af den 13 maj 1901 hos Kongl. Maj:t anhöll
om framläggande af förslag till föreskrifter om obligatorisk sjelf-
deklaration, yttrade Riksdagen uttryckligen, att »den mening torde
ock numera hafva gjort sig allmänt gällande, att införande af
obligatorisk sjelfdeklaration skulle vara önskvärd ej mindre för
en rättvis tillämpning af nu gällande bevillningsförordning än
äfven såsom grundval för en vidare utveckling af bevillningslag-
stiftningen». Den komité, som i somras utarbetade förslag till
en inkomstskatt, afgaf också förslag om införande af sjelfdeklaration
och ansåg, att sjelfdeklaration skulle tillämpas icke endast i fråga
om inkomstskatten, utan äfven i fråga om gällande bevillnings-
förordning.' Men då Kongl. Maj:t till innevarande Riksdag framlagt
förslag i ämnet, kunde detta förslag endast omfatta inkomstskatten.
Denna skatt skall enligt förslaget utgå för år 1903 och inflyta år
1904. Enligt den förändring i fråga om bevillningens upptagande
i riksstaten, som nyligen är genomförd, upptages bevillningen i
riksstaten för det år. då den inflyter och ändringar i bevillnings-
förordningen måste tillämpas samma år, som de beslutas. Således
kunna icke bestämmelserna rörande sjelfdeklaration i fråga om
bevillningsförordningen framläggas och beslutas förrän vid nästa
års riksdag för att blifva tillämpade år 1903 eller samtidigt med
att bestämmelserna om sjelfdeklaration i fråga om inkomstskatten
skulle komma att blifva gällande, om nemligen Riksdagen antager
förslaget härom. Det kan således icke vara tillräckligt att uti
ifrågavarande moment af tryckfrihetsförordningen stadga skydd för
deklarationer beträffande inkomstskatt, utan detta skydd måste
äfven omfatta deklarationer enligt bevillningsförordningen, och
detta så mycket mera som förordningen om inkomstskatten är
afsedd att vara endast provisorisk. Meningen är, att den skall
vara gällande som sjelfständig förordning, till dess att man hinner
sammanslå den med bevillningsförordningen. Detta kan emel¬
lertid icke ske, förrän den allmänna bevillningen frigjorts från
sambandet med kommunalbeskattningen. Det är sålunda icke
meningen att allt framgent hafva två skatteförfattningar, utan
dessa äro afsedda att i sinom tid sammansmälta till en enda.
Nu har emellertid i reservationen föreslagits, att det nu
ifrågavarande skyddet skulle inskränkas till de uppgifter, som
skattskyldige till ledning för egen taxering aflemna till beskatt¬
ningsmyndigheter med anledning af förordningen om inkomstskatt.
Detta motiveras dermed, att det skulle lända till skada för kom-
Lördagen den 19 April, e. m.
67 N:o 35.
munerna, om dessa icke finge taga del af de uppgifter, som skatt- Ang. ändrad
skyldige enligt bestämmelserna i gällande bevillningsförordning^^^^
hafva att afgifva. Jag vill härvid erinra derom, att redan enligt 'hetsförord
nuvarande bevillningsförordning är skydd beredt för dessa upp- ningen.
gifter; det stadgas nemligen i bevillningsförordningens 27:de (Forts.)
paragraf: »Af skattskyldig till ledning för hans egen taxering
meddelad uppgift, hvars offentliggörande han förklarat sig icke
medgifva, må endast inför beredningen och, med den skattskyl¬
diges samtycke, inför taxerings- eller pröfningsnämnden företes,
men icke utan hans samtycke i nämndens protokoll intagas» o. s. v.,
och längre fram i § 69, att »ordförande i och ledamot af bevill-
ningsberedning, taxerings- och pröfningsnämnd samt kronans ombud
hos dylik nämnd och biträdande tjensteman får icke, utom vid
beredningens eller vederbörande nämnds sammanträde, yppa inne¬
hållet af skattskyldigs meddelade uppgift eller upplysning.» Dessa
bestämmelser kunna visserligen blifva kraftlösa, om icke en före¬
skrift finnes intagen i tryckfrihetsförordningen, som bereder ena¬
handa skydd. Hittills har man emellertid, på grund af den mindie
omfattningen af den i bevillningsförordningen stadgade uppgifts-
skyldighet, icke erfarit något större behof af en ändring i tryck¬
frihetsförordningen i nämnda syfte, men hädanefter blir förhål¬
landet ett annat.
Jag tror för öfrigt, att den siste ärade talarens och hans med-
reservanters farhåga, att kommunerna skulle lida något men af
det här föreslagna skyddet, icke har någon grund. § 15 i bevill¬
ningsförordningen stadgar: »Verk eller bolag, som i 14 § 2:o) c)
ornförmäles, skall till ledning vid taxeringen af sin inkomst hvarje
år aflemna bestyrkt utdrag af verkets eller bolagets senast afslu-
tade räkenskaper, utvisande beloppet af hela den under räken¬
skapsåret uppkomna vinst, ränta å eget kapital inräknad»; o. s. v.
Verk eller bolag är sålunda endast skyldigt att nämna en siffra,
som utvisar verkets eller bolagets vinst. Om taxeringsnämnden
godkänner denna siffra, så synes den ju i taxeringslängden, god¬
kännes den icke, så tager naturligtvis nämnden icke en lägre
siffra, utan en högre, och då är kommunens intresse tillgodosedt.
Jag kan icke finna, att kommunen skulle kunna hafva någon nytta
af att få so denna nakna siffra, ty af den kan kommunen icke få
någon ledning vid bedömande af den skattskyldiges inkomst. Det
är visserligen sant, att revisionsberättelserna skola företes, men
dessa torde, som oftast icke innehålla mera än eu hänvisning till
vederbörande styrelseberättelser, och för öfrigt äro, särskildt hvad
större bolag beträffar, revisionsberättelserna ofta tryckta och ganska
lätt tillgängliga.
Jag tror således, att kammaren utan betänkligheter kan bifalla
utskottets förslag. Jag vill dessutom framhålla, att denna fråga
är af ganska ömtålig art. Skulle nemligen icke detta förslag vinna
Riksdagens bifall, så är anledning befara, att detta kommer att
N:o 35. 68
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. ändrad verka, ganska menligt på framgången af det på Riksdagens bord-
lydeheafäji- liggande förslaget om en med obligatorisk sjelf deklaration förenad
hetsförord- inkomstskatt. Jag hoppas derför att kammaren måtte bifalla det
ningen. nu föreliggande förslaget.
(Forts.)
Herr Pettersson i Österhaninge: Bland de förslag till för¬
ändringar i tryckfrihetsförordningen, som Kongl. Maj:t i detta sam¬
manhang framlagt, är det intet, som jag ansett mig kunna så odeladt
biträda som det förevarande. Det synes mig alldeles klart, att, om
sjelfdeklarationsprincipen skall kunna genomföras, deklaranternas
uppgifter så långt som möjligt måste skyddas för offentligheten.
Derom har också inom utskottet ej rådt någon meningsskiljak¬
tighet. Men några reservanter ha förmenat, att den formulering
utskottet gifvit åt den föreslagna förändringen skulle vara allt för
vid — den komme att omfatta mer än hvad som afsetts — i ty
att äfven uppgifterna enligt §§ 14, 15 och 17 af gällande bevill¬
ningsförordning skulle komma att falla under sekretess. Huru
detta skall kunna vara möjligt enligt den 14 §:en, kan jag icke
förstå. Ty såsom herr statsrådet och chefen för finansdeparte¬
mentet nyss anförde, talar den paragrafen om sådana uppgifter,
som för andras taxering skola aflemnas från myndigheter, all¬
männa verk och inrättningar, men här säges uttryckligen, att sek¬
retessen skall gälla de uppgifter, som skola aflemnas för egen
taxering. Det är visserligen sant, att den nuvarande bevillnings-
förordningen äfven talar om ett slags sjelfdeklaration, som skall
afgifvas, dels af bolag och dels af enskilda på anmaning. Men
det lär väl icke kunna gå för sig, att ett slags uppgifter lemnas
för inkomsttaxering och ett annat slags för taxering enligt bevill-
ningsförordningen, utan det lär väl blifva samma uppgifter, som
skola ligga till grund såväl för den ena som den andra taxeringen.
Man kan väl då icke lemna den ena åt publicitet och den andra
åt sekretess.
Reservanten har vidare anfört, att genom ett antagande af
utskottets förslag, skulle kommunerna beröfvas sin rätt att på
sätt nu sker klaga öfver taxeringen. Jag förstår icke, huru detta
skall kunna blifva svårare hädanefter än hittills. Ty vi ha ju re¬
dan en paragraf, som ålägger en viss sekretess i fråga om de upp¬
gifter, som lemnas till taxeringsmyndigheterna, nemligen § 27,
och man har icke försport att någon olägenhet uppstått af ett
sådant skydd. Skulle emellertid i påpekade hänseende en brist
förefinnas kan man ju i skatteförfattningarne intaga någon be¬
stämmelse derom. Den föreslagna grundlagsbestämmelsen innehål¬
ler såsom kammaren finner: »att uppgifter, som skattskyldige till
ledning för egen taxering aflemna till beskattningsmyndigheter, ej
må utlemnas till andra än dem, som enligt skatteförfattningarne
ega taga del af samma uppgifter». Det finnes sålunda möjlighet,
att i skatteförfattningarne intaga bestämmelser i detta fall, om
behof i det af reservanten angifna syftet skulle förefinnas.
Lördagen den 19 April, e. m.
69 N:o 35.
Reservanten vädjade till kammaren för bifall till reservationen. Ang. ändrad.
Jag ber deremot att få vädja till kammaren för bifall till utskot'
tets förslag. Ty det förhåller sig så, att Första kammaren redan )ietsj-örord-
bifallit utskottets förslag. Tager då denna kammare reservationen, ningen.
förfaller hela frågan och dermed kanske också en annan fråga, (Ports.)
som jag icke tror, att Andra Kammaren vill skall falla.
Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.
Häruti instämde herrar Barm, Sjövall och Almqvist.
Herr Johnsson i Bollnäs: Det är en sällsam företeelse att
finna, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet här
dementerar hvad herr statsrådet och chefen för justitiedeparte¬
mentet i frågan anfört. Tv i de ord, som äro införda i statsråds¬
protokollet, tror jag ej, att man kan lägga någon annan betydelse
än ett bestämdt uttalande, att de uppgifter, som i beskattnings¬
hänseende hittills lemnats, icke visat sig vara i behof af någon
sekretess.
Man har här från mer än ett håll talat om uttrycket »egen
taxering» och i dessa ord velat inlägga en särskild betydelse, om
de hänförde sig till ett bolag, som i och för taxering lemnade
uppgifter om sina inkomster eller syftade på uppgifter af enskilda
personer. Men om jag rätt förstår Kongl. Maj:ts förslag till in¬
komstskatt, är der i § 20 intaget bestämmelser om de uppgifter,
hvilka just enligt denna paragraf skola vara hemliga. Dessa
uppgifter afse egen taxering, men märk väl, att äfven enligt det
förslaget åligger det bolag att lemna uppgifter, men icke för egen
utan för andras taxering. Ett bolag har t. ex. enligt § 25 skyl¬
dighet att lemna uppgift om den utdelning de olika delegarne
uppburit, på det att dessa må kunna taxeras för denna inkomst.
Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har sagt
att för de uppgifter, som lemnas på grund af § 25 i förslag till
inkomstskatteförordningen, kan det icke vara något behof af sek¬
retess. Detta är helt naturligt. Ty hvarför skulle dessa upp¬
gifter vara belagda med sekretess, då de endast innehålla upp¬
gifter om den utdelning som under året egt rum. Det är
således i den nya lagen alldeles bestämdt preciseradt, hvilka
uppgifter, som skola ligga under sekretess. Bestämmelsen gäller
vare sig det är fråga om enskild person eller bolag, men deremot
icke de uppgifter, som innehålla bestämmelser om andras taxering,
det vill säga uppgifter om utdelning, som från bolag egt rum under
sista året. Jag ber att herrarne icke förblanda dessa uppgifter,
ty de äro af mycket olika beskaffenhet.
Sedan kommer jag till bevillningsförordningen. Der ha vi i
§ 14 bestämmelser om, hvilka som äro skyldiga att lemna upp¬
gifter, och i § 15 om, huru uppgifterna skola vara beskaffade, då
de afse bolag. Dessa senare skola innehålla afskrift af revisions-
N:o 35. 70 Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. ändrad berättelsen och utdrag af sista årets bokslut. Det är just dessa
4-o Stryckfri- sistnämnda uppgifter, som ligga till grund för bevillningen och
hetsförord- den kommunala taxeringen. Herr statsrådet och chefen för
ningen. finansdepartementet sade, att kommunerna icke skulle vara i behof
(Forts.) att se dessa uppgifter. Jag vädjar till honom, som ju årligen
har att pröfva en mängd beskattningsärenden, huruvida icke många
kommuner anse dessa uppgifter så vilseledande, att de icke kunna
läggas till grund för beskattningen. Jag vet också, att Kongl.
Maj:t i flere fall underkänt dessa uppgifter såsom icke varande
exakta och åsatt en helt annan taxering. Men huru skall man
kunna pröfva, om en uppgift är tillförlitlig eller ej, om man ej
får se den? Hvarför skola de egentligen hållas hemliga, då de
komma att vara af enahanda beskaffenhet som de nu afgifna.
Samma skyldighet som för närvarande enligt bevillningsförord-
ningen åligger skattskyldig, särskilt bolag, i fråga om uppgifter,
samma skyldighet kommer ock hädanefter att åligga dem i
afseende å utdrag af bokslutet och revisionsberättelsen för så vidt
icke någon förändring i förordningen företages; något förslag
härom har heller icke ifrågasatts.
Deremot äro de uppgifter, som skola lemnas enligt § 20 i
den nya förordningen om inkomstskatt af annan beskaffenhet. De
skola upptaga fastighetsvärdet på hvarje gård en person eget-,
icke endast inom den kommun han är bosatt, utan äfven för de
fastigheter, han tilläfventyrs kan ega inom andra kommuner, den
rörelse han idkar, äfvensom förteckning öfver skulderna. Detta är
naturligtvis mycket grannlaga, i ens ekonomiska ställning ingri¬
pande uppgifter, och att dessa uppgifter skola skyddas, är jag
den förste att medgifva. Jag kan icke förstå att det finnes något
skäl att likställa sådana uppgifter med dem, som nu lemnas i öfver¬
ensstämmelse med bevillningsförordningen eller att dessa senare
skola ställas under enahanda sekretess.
Det är på dessa skäl, herr talman, som jag vidhåller mitt
yrkande om bifall till min reservation.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Hammar¬
skjöld: Herr vice talman, mina herrar! Det är för mig mycket
svårt att fatta, huru den siste ärade talaren läst mitt anförande
till statsrådsprotokollet, då han deri kunnat finna en motsägelse
mot chefens för finansdepartementet uttalanden. Jag kan icke se
annat, än att i mitt yttrande ganska klart uttalas, att man bör
skilja mellan å ena sidan sjelfdeklarationer eller, hvad som är
detsamma, uppgifter till ledning för de deklarerandes egen taxering,
och å andra sidan uppgifter, som äro afsedda att tjena till ledning
för andras taxering, hvilka senare uppgifter lemnas antingen af
offentliga verk och styrelser eller också af bolag beträffande under¬
lydande o. s. v. Vid förnyad och upprepad genomläsning af
i frågavarande del af yttrandet har jag, såsom sagdt, icke kunnat
71 N:o 35
Lördagen den 19 April, e. m.
finna, i hvad mån
skulle menat annat
Skulle meiiai »iiluiu
talat. Hvad som i alla händelser är tunt saKert ar, att jag ickc hetsförord-
ilagen kunna gifva stöd derför, att jag Ang. andrad
Vi^rorl r*Viofpr» för fina.nsHpnart.ernfintGt ut- V aK /. y
har menat något annat.
ningen.
(Forts.)
Herr Meyer: Till en början hade jag mycket svårt att för¬
stå, hvad den ärade reservanten menade, och huru han läst för¬
slaget. Men i slutet af sitt anförande yttrade han något, som
gaf mig anledning tro, att han missförstått saken. Det vill synas
mig som om han lefde i den tron, att när inkomstskatten blefve
införd, vi skulle få två olika skattedeklarationer: en i öfverens¬
stämmelse med § 15 i bevillningsförordningen och en i öfverens¬
stämmelse med inkomstskatteförordningen. Men så är ingalunda
meningen. Meningen är, att det skall vara en deklaration, som
skall gälla såväl för bevillningen som för inkomstskatten. Vid
sådant förhållande är det alldeles uppenbart, att, om vi skola
hålla deklarationen i fråga om inkomsten hemlig, vi äfven måste
hålla den i fråga om bevillningen hemlig. Hvad skulle kommu-
nerna förlora, om denna sekretess hädanefter skulle göi a sig gäl-
lande äfven i fråga om sådana uppgifter, som § 15 i bevillnings¬
förordningen afser. Såvidt jag kan första ingenting annat, än att
man af taxeringshandlingarna icke finge taga del af bolags sty-
relse- och revisionsberättelser. Men hvad skulle man förlora derpå.
De innehålla ej annat än siffror, som säga, att så och så stor har
vinsten varit. Icke kan man af styrelse- och revisionsberättelser
leta sig till att en uppgift är origtig. , , ,,
Vidare vill jag säga — och det har redan blilvit påpekadt —
att hvad det i qväll i verkligheten gäller är inkomstskatteförslaget.
Det finnes nemligen ett mycket starkt parti, som med föitjus-
ning skulle taga emot en förevändning att kullkasta detta förslag;
och&om nu denna kammare tar reservationen och således fattar ett
annat beslut än Första Kammaren i förevarande punkt, så erhåller
detta parti icke en förevändning, utan ett skäl. Ty en af de
största och vigtigaste anmärkningar, som blifvit framstälda mot
sjelfdeklarationen, gäller just frågan om sekretessen.
Jag skall derför be att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Petri instämde häruti.
Friherre von Knörring: Äfven jag har svårt att förstå
den ärade reservantens tankegång i afseende å denna fråga. Han
säger i reservationen:
»och då grundlagarno skola tolkas efter sill ordalydelse, torde
jemväl de uppgifter som det åligger skattskyldig att till taxerings¬
myndighet afgifva enligt föreskrifterna i §§ 14, 15 och 17 i
gällande bevillningsförordning, komma under den föreslagna se¬
kretessen.»
N:o 35.
72
Lördagen den 19 April, e. m.
ningen,
(Forts.)
tvdelseäaf7L , , Hv?ld 14 ..§ beträffar har här meddelats af flere talare, att
4:o tryclcfrl"ejratlon enligt denna § icke angår den egna taxeringen, utan
hetsförord- ändras taxering. Han far således alldeles vilse beträffande denna §
ninaen- Hvad angår 15 §, så ålägger densamma bolag att deklarera med
afseende å dess egna inkomster. Der kunde man alltså möjligen
tanka sig, att reservanten hade rätt; men han förutsätter sanno¬
likt, att bolag skall afgifva två deklarationer, den ena med af¬
seende å bevillningen enligt 15 § bevillningsförordningen och den
andra med afseende a inkomstskatten, enligt 20 ^ i inkomst-
skatteförordningen. Detta är dock icke förhållandet; ty ser man
på deklarationsformuläret vid den sistnämnda förordningen, så finner
man, att under rubriken rörelse och arbete skall bolag uppgifva
den inkomst, som bolaget har och för hvilken bolaget skall taxe¬
ras enligt bevillningsförordningen, samt att derefter upptages det
afdrag, som bolaget är berättigadt att med afseende å inkomst¬
skatten tillgodonjuta, hvarefter bolaget för återstoden taxeras till
inkomstskatt. Således kunde i sjelfva verket 15 ^ i bevillnings¬
förordningen borttagas, och utskottet skulle utan tvifvel hafva
föreslagit detta, så vida icke det förhållandet egde rum. att den
föreslagna inkomstskatteförordningen är en förordning för nästa
år, under det att i följd af den förändring, som för några år
sedan vidtogs i afseende på bevillningen, innevarande Riksdag
icke har rätt att besluta något om bevillningen och bevillnings¬
förordningen för nästa år.
Den ärade reservanten säger, att det skulle blifva ett för¬
hemligande i afseende på vissa taxeringsuppgifter. Det är dock
icke så. Här se vi i inkomstskatteförslaget ett förslag till taxe¬
ringslängd. I denna taxeringslängd förekomma såväl taxering
enligt bevillningsförordningen som taxering enligt inkomstskatte¬
förordningen. Båda dessa taxeringar stå der således, och båda
äro offentliga. Längden kommer att på landet tillhandahållas
allmänheten för påseende under en viss tid, sedan kommunal¬
stämmans ordförande emottagit den från bevillningsberedningen.
Det enda, som icke far offentliggöras, är sjelfva deklarationsupp¬
gifternas beståndsdelar: men slutsummorna stå införda i taxerings-
längden. Om således en kommun vill klaga deröfver, att ett bo¬
lag, eller hvilken skattskyldig som helst taxerats för lågt vare sig
med afseende å den summa, för hvilken bevillning skall erläggas,
eller med afseende å den summa, för hvilken inkomstskatt skall
betalas, så går det mycket väl an att gorå detta. Det är endast
de särskilda detaljuppgifterna, som motivera att någon skall taxeras
till dep eller den summan, som icke få yppas.
Jag tror således, att det ej föreligger något skäl att afböja
antagande af det af konstitutionsutskottet tillstyrkta förslaget.
För öfrigt behöfver jag väl icke lägga herrarne på hjertat
hvad som här redan påpekats af andra talare, nemligen att det
nu gäller en med afseende å antagandet af det framlagda in-
Lördagen den 19 April, e. m.
73 N;o 35.
komstskatteförslaget ytterst vigtig grundlagsändring. Hvar och Ang. ändrad
en, som känner till hithörande förhållanden vet, att denna grund-
lagsändring är ett vilkor för detsammas antagande, icke der- hetsförord-
för att man godtyckligt uppställer den såsom vilkor, utan derför ningen.
att den är en fullt berättigad fordran af dem, som hysa betänk- (Forts.)
ligheter mot förslaget om inkomstskatt.
Jag vågar hoppas, att herrarne antaga konstitutionsutskottets
förslag.
Herr Johnsson i Bollnäs: Med anledning af justitie¬
ministerns uttalade antydan, att jag skulle hafva missförstått inne¬
hållet af Kongl. Maj:ts proposition, ber jag endast att få konstatera,
att jag läst statsrådsprotokollet och kan icke finna, att innehållet
deraf kan gifvas annan än den af mig uttalade mening. Deri före¬
kommer nemligen i detta hänseende följande:
»Det skulle emellertid näppeligen vara lämpligt att låta det
ifrågasatta skyddet omfatta icke allenast de uppgifter till beskatt-
ningsmyndigheterna, som äro att hänföra till sjelf deklarationer,
utan äfven de i 14 § af gällande bevillningsförordning och 25 §
af den föreslagna nya förordningen omförmälda uppgifter, hvilka
afse att tjena till ledning vid taxering af andra än dem, som
lemnat uppgifterna. Vissa af dessa uppgifter meddelas af offent¬
liga myndigheter och böra uppenbarligen icke undandragas offentlig¬
heten. Ej heller de öfriga synas vara af sådan beskaffenhet, att
det kan anses erforderligt att skydda dem från offentliggörande.
Hvad särskild! angå de i 14 § bevillningsförordningen afsedda
uppgifter, har, så vidt kändt är, något behof af sådant skydd
hittills icke visat sig. De komiterade, som uppgjort förslag till
förordning om inkomstskatt, hafva icke heller ifrågasatt skydd för
andra uppgifter än dem, som afse egen beskattning, liksom ock
de ofvan anmärkta bestämmelserna i förslagets § 34 mom. 2 endast
hafva afseende å dylika uppgifter».
Inkomstskatteförordningens 34 § 2 mom. innehåller just huru
dessa uppgifter skola pröfvas, och att de uppgifter, hvilka skola
behandlas i öfverensstämmelse med nämnda §, äro de som enligt
statsrådets yttrande till protokollet skola komma under sekretessen.
Med anledning af herr finansministerns yttrande, att uppgifterna
för närvarande också vore hemliga enligt bestämmelse i bevillnings¬
förordningen, ber jag att få säga några ord. Det äro de visst icke,
det vågar jag bestrida. Om samma bestämmelser gälde för landet
som för städerna, skulle jag icke framställa något yrkande i detta
afseende. Med afseende å städerna heter det nemligen i 35 § 1
stycket af nuvarande bevillningsförordning, att då bevillnings-
beredningen afslutat förrättningen, är ordföranden skyldig att inom
viss angifven tid aflemna förslaget, jemte dithörande uppgifter
och andra handlingar, i Stockholm till öfverståthållareembetet och
i andra städer till magistraten, som har till åliggande att kungöra
N;o 35. 74 Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. ändrad hvarest dessa handlingar finnas tillgängliga för dem af de skatt-
lydelse af 2 § skyld iga som vilja taga del af desamma. Så sker också, men så
helsförord- är förhållandet enligt andra stycket af samma §, som rör
ningen. landet. Der heter det, att sedan bevillningsberedningens ord-
(Forts.) förande fått förslaget fäi’digt, skall han aflemna det till kommunal-
stämmoordföranden, som har att kungöra, hvar förslaget skall
hållas tillgängligt. Men de till förslaget hörande uppgifter skola
icke aflemnas till kommunalstämmoordföranden, utan till krono¬
fogden, som å sin sida öfverlemna!' dem till häradsskrifvaren, från
hvilken de insändas till konungens befallningshafvande. Detta är
hvad förordningen innehåller och så förfares så vidt jag vet. I
städerna äro således ifrågavarande handlingar fullt offentliga och
komma att förblifva det, så vidt icke bevillningsförordningen
ändras. Det skall offentliggöras, hvar de hållas tillgängliga under
viss föreskrifven tid, icke understigande 14 dagar. Med afseende
å landet är det deremot helt annorlunda. Der måste de. då be¬
villningsförordningen icke föreskrifver, att de skola läggas fram
för allmänheten, enligt detta förslag komma under sekretessen.
Det är just med afseende å detta förhållande som jag ansett mig
böra föreslå, att sekretessen icke skulle omfatta de uppgifter eller
handlingar, som lemnats i och för den kommunala beskattningen
eller rättare sagdt med anledning af de föreskrifter i bevillnings¬
förordningen, som grundlägga bevillningen och den kommunala
beskattningen. Att herr Meyer och herr von Knorling icke vilja
förstå hvad saken gäller är förklarligt, enär de vilja draga under
sekretessen alla uppgifter, äfven sådana, som lemnas enligt bevill¬
ningsförordningen, under det att jag å min sida icke vill, att dessa
senare uppgifter skola komma under sekretessen. Att uppgifter
af ett bolag angående föregående årets bokslut, som bolaget nu
är skyldigt lemna ofta äro otillförlitliga, och icke heller af revi¬
sionsberättelsen framgår, huru stora afskrifningar som vidtagits är
ett kändt förhållande. Jag vädjar till dem, som deltagit något i
taxeringsnämnders arbeten, huruvida det icke ofta förekommer,
att nämnderna just med afseende å otillförlitligheten af ingifna
uppgifter, nödgas höja beskattningen utöfver det belopp, som
vederbörande hafva uppgifva. Det är ofta som kommuner nödgats
genom besvär söka ändring hos taxeringsnämnden eller pröfnings-
nämnden samt jemväl draga frågan under kammarrätten för
vinnande af ändring i beskattningsfrågor som kan för en kommun
vara af ganska stor ekonomisk betydelse, särskild! i de kommuner,
der de stora bolagen drifva rörelse samt genom bokföringen öfver¬
flytta sin inkomst från den ena kommunen till den andra efter
godtycke. Det är ju kändt för litet hvar, huru de operera på
detta sätt. Jag tror, att herrarne på geflebänken skola hafva
ganska stor erfarenhet i detta hänseende.
Det är ju alldeles uppenbart, att eu kommun icke kan besvära
sig öfver en taxeringsåtgärd, då kommunen endast känner sjelfva
75 N:o 35.
Lördagen den 19 April, e. m.
siffran, men icke vet huru vida de uppgifter hvarpå taxeringen Ang ändrad
grundas äro rigtiga och saknar således material för ett bedöm- ^ryC^r
ande af huruvida skäl kan föreligga att draga fragan under \ idare hetsförord-
pröfning. ningen.
Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande. (Forts.)
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
vice talmannen framstält propositioner å de derunder gjorda yrkan¬
den, blef utskottets hemställan bifallen.
Punkten 4.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Efter föredragning af punkten 5 lemnades på begäran ordet till
Herr Dahn, som anförde: Herr talman! Som herrarne finna
af min reservation, har jag icke kunnat vara med om utskottets
förslag. Med afseende på bankinspektionens memorial och embets¬
bref anser jag nemligen, att af dem intet annat bör hemlighållas
än hvad som rör enskilda personers förhållande till bankerna, detta
i full analogi med hvad som är förhållandet vid riksbanken. Min
åsigt är, att det skulle verka mycket skadligt — framför allt nu,
när de solidariska bankerna komma att upphöra, der solidariteten
ju utgjorde en trygghet — om man införde ett sådant hemlighets¬
makeri. Förut litade allmänheten naturligtvis i väsentlig grad
på denna solidaritet, men som den efter de solidariska bankernas
ombildande till aktiebanker icke längre kommer att finnas, har
allmänheten icke mera den att hålla sig till.
Dåvarande finansministern yttrade också i sitt anförande
till statsrådsprotokollet den 12 januari 1889, bland annat, att han
för sin del ville föreslå en mera verksam inspektion, särskildt
för att få ett begrepp om portföljens beskaffenhet, dess innehåll,
»om utsträckning af borgenskrediten, om grunderna för fastig-
hetskrediten, om stora krediters utlemnande på enskilda namn»
o. s. v.
Nu heter det visserligen, att man i bankernas månadsrapporter
kan få reda på detta. I dessa omnämnes väl, hvad som är ut-
lånadt mot borgen, hvad som är utlånadt på aktier och obligationer
som hypotek och hvad som är utlånadt mot inteckning, men af
hvad slag dessa aktier och obligationer äro, ser man icke. Om
de härstamma från Gellivara eller något annat håll, vet man icke.
Det är min öfvertygelse att det skulle vara högst olyckligt, ifall
man sökte införa en sådan sekretess med afseende på bankinspek¬
tionen. Jag vet icke ens hvad bankinspektionen skulle tjena till,
ifall den icke blefve offentlig.
N;o 35. 76 Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. ändrad 1897 åstadkom man genom en konglig förordning att bank-
l^&-tinsPektionen enkelt upphörde — jag menar upphörde på det
hetsförord- V’S(:C Rtt i stället för bankinspektörens berättelser infördes munt-
ningen. liga meddelanden från bankinspektören direkt till departements-
(Forts.) chefen. Detta är ju ingen berättelse, och inspektion kan det knappast
få namn af, utan snarare något helt annat. Nu har departements¬
chefen sjelf gått i författning om att dessa muntliga meddelanden
skola upphöra och efterträdas af en verklig bankinspektionsbe-
rättelse. På samma gång skall den emellertid hemlighållas, så
att man först efter o år enligt utskottets förslag får reda på hvad
inspektionsberättelsen innehåller. Det bästa sättet för att de en¬
skilda skola känna sig trygga med afseende på placeringen af
sina pengar, är dock just att de veta, huru bankens ställning är,
och det kunna de få reda på genom eu sådan offentlig inspektions-
berättelse. Det bästa sättet för att äfven bankerna icke skola
lättsinnigt kasta sig i osunda spekulationsaffärer, är det att banken
är fullt medveten om att allmänheten genom bankinspektionens
berättelser städse får reda på hur banken skött sin hushållning
och icke först 5 år derefter får reda derpå, då den kanske hunnit
att med vänners hjelp sopa rent för sig. På grund af den upp¬
fattning jag nu uttalat skulle jag på det högsta beklaga, ifall
kammaren antoge utskottets förslag, och vill jag derför yrka bi¬
fall till den af mig med flere utskottsledamöter afgifna reserva¬
tionen.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet grefve Wacht-
meister: Herr talman, mina herrar! Det är nödvändigt att jag
först yttrar något om bankinspektionens ställning i allmänhet,
såsom bakgrund till hvad jag sedan skall säga för att mer direkt
bemöta den siste ärade talaren. Det skall deraf framgå att det
här icke är fråga om att kringgärda bankerna med någon sekretess,
i skydd hvaraf de skulle kunna begå allehanda slags mörksens
gerningar. Det är ingen som betviflar att icke bankerna som i
vidsträckt skala drifva sin rörelse — och det en ganska ömtålig
och grannlaga rörelse med andras penningar — måste stå under
kontroll. Det verksammaste slag af kontroll är utom all fråga
publiciteten. I vår lagstiftning är också en ganska vidsträckt
sådan publicitet föreskrifven. Bankerna skola ju som bekant för
offentliggörande månatligen insända till finansdepartementet en
uppgift på ställningen å de olika räkningarne vid hvarje månads
slut. Det är en massa kolumner i dessa rapporter. Dessa upp¬
gifters rigtighet skall bekräftas af ett allmänt ombud. Vidare skola
bankernas revisionsberättelser offentliggöras och i revisionen skall
deltaga en af Konungens befallningshafvande förordnad revisor. Nu
kan man ifrågasätta att ännu ytterligare utsträcka dessa uppgifter.
Den senast församlade bankkomitén har också föreslagit medde¬
lande af vissa bestämmelser rörande sättet för bankernas bokföring,
Lördagen den 19 April, e. m.
77 N:o 35.
hvaraf naturligtvis följden skulle blifva den att uppgifterna skulle Ang. ändrad
blifva så mycket mera tillförlitliga och man kan ifrågasätta, huru- ^ ^ “4/rf
vida i de årliga uppgifterna borde upptagas redogörelse för inne- 'hetsförord-
hållet af bankens portfölj, således en redogörelse för beskaffen- ningen.
heten af deras obligationer och öfriga värdehandlingar. Dertill (Forts.)
har komitén af anförda orsaker icke ansett vara skäl. Det är en
sak, som kommer att tagas i öfvervägande framdeles.
För öfrigt fins det sjelfva bankinspektionen som ser till att
de föreskrifna uppgifterna komma in i tid och att de innehålla,
hvad de skola innehålla. Vidare har bankinspektionen att se till
att bankerna efterlefva lagen och sin bolagsordning.
Nu kan det vara möjligt att lagstiftaren från början icke
tänkt sig, att bankinspektionen skulle afse mera än detta, nemligen
att uppgifterna komma in och att bankerna efterlefva lagen och
sin bolagsordning. Men då det fans en bankkontroll, visade sig
mycket snart att denna kontroll kunde få en vidsträcktare upp¬
gift, en mera intim uppgift, om jag så får säga. Det kan hända
att bankinspektören vid sina inspektioner finner allting i sin ord¬
ning så till vida, att ingen öfverträdelse af lagen eller bolags¬
ordningen egt rum, men icke dess mindre kan stundom inträffa,
att tillståndet är allt annat än tillfredsställande. Det kan visa sig
att bankens styrelse har inledt banken i äfventyrliga affärer, som
möjligen kunna hota att medföra rent af ruin för banken; men
äfven om det icke är så illa stäldt kan dock finnas åtskilligt att
anmärka. Det förekommer ganska ofta att en bankstyrelse har
lemnat ganska stora försträckningar åt firmor, som sedan visat
6ig vara mindre säkra. Då inträffar ofta att banken för att före¬
bygga förlust lemnar ytterligare försträckning åt sådana affärer.
Detta kan vara ganska äfventyrligt för banken. En annan an¬
märkning, som ofta förekommer, är att en bank utlemnat lån mot
otillfredsställande säkerhet. Ja, mycket annat sådant kan natur¬
ligtvis förekomma. Nu kan det förefalla, som om det skulle vara
ganska vanskligt för bankinspektören att i sådana fall ingripa,
vanskligt nemligen så till vida, som det ju måste vara alldeles
omöjligt för bankinspektionen att med de tusentals affärer, som
de många bankerna dagligen göra, gripa in mot alla affärer som
icke äro sunda. Då det finnes en bankkontroll, som är anord¬
nad af staten, kan det lätt ingifva allmänheten den föreställningen
att allt är väl bestäldt och att inga äfventyrliga affärstransaktioner
förekomma. Principielt taget, kunna således skäl anföras mot en
sålunda utsträckt bankinspektion, men med afseende på den nytta en
sådan inspektion är i tillfälle att göra kan hos dem, som äro initi¬
erade i förhållandena, icke råda något tvifvel om dess behöflighet.
Det är klart, att de åtgärder, som bankinspektionen har att vid¬
taga i det ena eller andra fallet, äro olika. Om det visar sig att
eu öfverträdelse af lagen eller bolagsordningen egt rum, måste
det finnas tillgång till åtgärder, som kunna framtvinga en ändring.
N:o 35. 78
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. ändrad Af sådana finnes det för närvarande för öfrigt alldeles för få att
Igdelse^afä^ tillgripa, nien den sista bankkomitén har afgifvit förslag till mera
hetsförord- effektiva sådana. För det fall nu att' icke någon sådan öfver-
ningen. trädelse har blifvit begången, kan man ju icke med lagen i hand
(Forts.) påyrka någon ändring. Jag menar för det fall att banken har
skött sig oförsigtigt eller gjort okloka affärer. I dessa fall måste
bankinspektörens verksamhet blifva en rådgifvande. Deraf följer
icke, att icke hans ingripande kan medföra effekt. Erfarenheten
har visat, att bankerna ofta, för att icke säga oftast, ställa sig de
gjorda anmärkningarne till efterrättelse.
Det är emellertid en gifven sak, att denna bankinspektörens
så att säga rådgifvande verksamhet måste vara konfidentiel. I
många länder är publicitet föreskrifven för bankerna, så att de
skola uppgifva sin status mer eller mindre fullständigt. Men för¬
visso är ingenstädes i hela vida verlden lagstiftningen sådan, att
bankerna kunna tvingas att åt alla väderstreck sprida kännedom
om sina individuella transaktioner med den ena eller andra personen
eller firman.
Nu säger den siste ärade talaren och med honom åtskilliga
andra reservanter, att de vilja ej heller, att enskildes förhållanden
till bankerna skola yppas, hvilket ju också är förbjudet i bank¬
lagen; och derför föreslå reservanterna, att det skall intagas i
tryckfrihetsförordningen, att bankinspektionens memorial och em¬
betsbref icke må utlemnas i hvad de röra enskildes förhållanden
till bank. Nu förhåller det sig så, att dessa bankinspektörens
memorial och skrivelser äro så genomväfda af uppgifter rörande
enskildes förhållanden till bankerna, att det torde vara omöjligt
att bryta ut dessa senare derifrån. Jag har låtit göra några ut¬
drag ur vissa bankinspektörens skrivelser, men tiden är nu så
långt framskriden, att jag kanske ej hinner läsa upp dem alla.
Jag skall blott taga några exempel:
»I sin förenämnda skrifvelse förmäler styrelsen, att krediten
till firman N , mot hvilken kredit anmärkning af mig framstälts,
ganska betydligt minskats». Detta skrefs den 21 sistlidne augusti,
men ännu den 18 sistlidne februari var denna minskning icke
betydligare, än att firmans skuld nedbragts från 104,000 kr., hvar¬
till den uppgick i maj — — •—, till 92,000 kr. Styrelsen har
dock erhållit en kraftig maning att söka återfå sina till firman
eller mot dess namn utbulta pengar, i det att efter .... års in¬
spektion firmans ställning konstaterats vara så svag, att den under
hand fått sig beviljadt ett ackord af 50 proc. af sina fordrings-
egare med undantag af banken. Att under sådana omständig¬
heter ett i förhållande till bankens fonder så betydande belopp
fortfarande hänger ute på detta namn, visar väl, att dessa bankens
fordringar icke kunnat indragas och att sådant näppeligen kommer
att ske utan förlust».
79 N;o 35.
Lördagen den 19 April, e. m.
4:o tryckfri¬
hetsförord¬
ningen.
(Forts.)
som
juni
»Såsom styrelsen känner eller bör känna, inskränker sig Ang- (™'a
nemligen icke svagheten i bankens portfölj till ofvanstående ford-tryckfri-
ringar, som böra afskrifvas, och N. N:s stora kredit, utan synes
man till kategorien af tvifvelaktiga lån böra hänföra bland andra
äfven dels tre lån, som mot svaga inteckningar eller borgen lem-
nats N. för tillhopa 7,800 kr. och af hvilka lån två redan ligga
under lagsökning och det tredje är förfallet sedan den 2 septem¬
ber .. . ., dels fyra lån, som mot svaga inteckningar lemnats
N. till sammanlagt belopp af 13,500 kr., och hvilka förfallit under
inni—oktober . . . ., utan att åtgärder vidtagits för lånens in¬
drifvande, dels ett den 11 november .... förfallet lån å 2,800
kr., hvilket utlemnats till N. mot pant af inteckning i fastighet,
senast gått i köp för 2,500 kr., och dels ett sedan den 13
.... förfallet lån å 480 kr. till N. mot svag inteckning».
»Så uppgingo N:s och hans firmas förbindelser år ... . till
ett belopp af 939,000 kr.; nu hade denna siffra stigit till 1,470,000
kr., således ett belopp öfverstigande bankens samtliga fonder.
För 20 af de 25 till N. utlemnade lånen utgjordes panten af aktier,
stundom belånade öfver det noterade värdet, såsom fallet var med
aktier i N. och N. aktiebolag, i andra fall belånade till belopp,
som endast med ett par procent understeg marknadsvärdet. N:s
och hans firmas ställning har dock icke veterligen konsoliderats
efter .... års inspektion; fastmera bär man sig bekant, att firman
liqviderat, säkerligen icke alldeles utan nödtvång. Och detta exempel
på förhöjning af redan alltför stora krediter är ingalunda enstaka.
Fastmera har en sådan ökning skett efter hela linien, ofta mot
svaga säkerheter. Så hade N., som år ... . stod som gäldenär
för 241,000 kr., nu fått sin kredit ökad till 526,000 kr., N. från
187,000 kr. till 245,000 kr. och N. från 162,000 kr. till 209,000 kr.»
Jag skall ej läsa upp mer, men vill blott nämna, att det är
en mycket vanlig anmärkning, att, såsom det t. ex. på ett annat
ställe heter, »krediterna till N. N. bolag synes vara för höga i för¬
hållande till bankens fonder. 1 ännu högre grad gäller denna
anmärkning den till öfver 200,000 kr. uppgående krediten till
N. N. bolag». På ett annat ställe säges det: »N. N:s förut om¬
skrika lån var visserligen nedbragt till 10,000 kr., men hypoteket
är fortfarande otillräckligt».
Om nu en person kommer och vill taga del af en inspektions-
berättelse, skall det bli en ganska svår uppgift för den, som har
berättelsen om hand, att afgöra, hvad som skall meddelas eller
ej. Då blir det svårt att fylla den fordran, som finnes angifven
i ett förut här i afton åberopadt yttrande af publicistklubben, der
det heter, att det bör, »såsom ett önskemål, ja, såsom en fordran
uppställas, att dessa inskränkningar formuleras så, att ingen tvekan
karl anses råda om den gräns, hvarest offentligheten slutar och
sekretessen börjar». Ja, nu lemna visserligen reservanterna an-
N:o 35. 80
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang ändrad visning på, huru det skall gå till. Det skulle gå till så, säga
L #Ärf-reservai?terna> att enskildes namn, i livad de stå i förbindelse med
hetsförord- affärer i bankinrättningar, naturligtvis ej finge i inspektionsberät-
ningen. telsen angifvas. Men då undrar jag, om icke reservanterna tagit
(Forts.) sin uppgift något för lätt, ty en handling måste väl innehålla,
hvad dess natur fordrar, att den skall innehålla, och sedan får
tryckfrihetsförordningen intaga sin ställning derefter och bestämma,
huru densamma skall behandlas ur offentlighetens synpunkt. Och
jag hemställer till herrarne, huru en inspektionsberättelse skulle
taga sig ut, om ej några namn funnes angifna i densamma. Står
det der t. ex. blott, att personen N. N. hade lemnat otillräckligt
hypotek för sin skuld, så frågar jag, hvad man egentligen vinner
dermed. Man skulle ju kunna tänka sig, att bankinspektören ut¬
tryckte sig i något slags chiffer, som banken förstod, men ej
allmänheten, men jag hemställer, om det skulle vara någon slags
nytta dermed. Det skulle kunna bli ganska obehagligt för per¬
soner, som ej dermed åsyftats, men som allmänheten trodde vara
åsyftade.
Man skulle vidare kunna tänka sig en inspektionsberättelse
i två delar: en, som rörde bankens förhållanden till enskilda
personer, och en annan, som rörde mer allmänna förhållanden.
Men jag fruktar, beträffande den senare berättelsen, att ett sådant
papper skulle kunna bli ganska farligt för bankens kredit. Det¬
samma skulle komma att innehålla så allmänna omdömen, att jag
fruktår, att derpå skulle kunna tillämpas, hvad reservanterna säga
i sin motivering, nemligen »att man famlar i mörkret, och ryktet
om insolvens växer, derför att man saknar kännedom om verk¬
liga förhållandet». Det kan t. ex. komma att stå, att en bank
bär engagerat sig för ett par millioner hos ett bolag, som ej är
någon solid affär. Deraf kan man draga vidt skilda slutsatser.
Om allmänheten visste hvilket bolag det gälde, kunde den möjligen
fä reda på, att detta förfogade öfver stora tillgångar, och att det
derför kanske ej vore så farligt som det lät; men annars kunde
• ett sådant yttrande lätt föranleda till panik.
Jag tror för min del, att det ej finnes någon annan utväg än
att låta skyddet mot offentlighet tillkomma bankinspektionens
samtliga handlingar. Jag säger dermed ej att hemligheten blir
ovilkorlig. I sådana fall, der banken öfverträdt lagen eller bolags¬
ordningen, aflåter bankinspektören först en skrifvelse till banken
och infordrar dess förklaring. Blir ej bankens förklaring tillfreds¬
ställande och följer icke rättelse, aflåter chefen för finnansdepar-
tementet en skrifvelse till bankstyrelsen: och denna skrifvelse är
fullt offentlig. För den ifrågasättes icke något skydd.
Med anledning af hvad herr Dalin yttrade derom, att bank¬
inspektionen numera, då ingen skriftlig berättelse afgifves, skulle
vara betydelselös och på sätt och vis icke finnas till, vill jag säga,
att det icke förhåller sig så. Ty alla anmärkningsvärda förhål-
Lördagen den 19 April, e. m.
81 N:o 35.
landen, på hvilka bankinspektören rigtat sin uppmärksamhet vid Ang- ändrad
inspektionerna, anmälas till chefen för finansdepartementet; och ^
efter skedd anmälan aflåter sedan bankinspektören en skrifvelse 'hetsförord-
till bankstyrelsen i hvilken alla anmärkningar upptagas, och på ningen.
den skrifvelsen skall bankstyrelsen svara. (Forts.)
Herr Dahn: Hvad beträffar den utsträckta verksamhet för
bankinspektionen, som herr statsrådet och chefen för finansdeparte¬
mentet nämnde om, har jag naturligtvis så mycket mindre något
att invända deremot som jag just anfört såsom någonting gagne¬
ligt att år 1889 dåvarande finansministern ifrågasatt en utsträckt
verksamhet för bankinspektionen. Men hvad som jag velat fram-
hålla, är just offentligheten af denna inspektion. Hvad nu det
beträffar, att det skulle vara så svårt att skilja namnen på alla
de många kunder, som en bank har, ifrån affärerna, så borde det
ej blifva förenadt med någon svårighet. Vill en person ha ett
utdrag ur bankinspektionens berättelser, så skulle han endast få
upplysning rörande enskilda personers förhållande till banken i
så måtto, att han finge uppgift om, huru stort belopp är utlem-
nadt i lån mot borgensförbindelse, huru mycket är utlemnadt mot
säkerhet af aktier och obligationer o. s. v.; och han skulle äfven
få reda på hvad slags aktier och obligationer det är, men ej på
namnen på de personer som hafva förbindelser med banken.
Såsom förhållandet nu är, talas det blott om aktier, obligationer
etc., som ligga till grund för dessa lån, men det taias ej om, af
hvilken beskaffenhet dessa hypotek äro. För min del kan jag
ej fatta, att det är någon svårighet dervidlag att, fastän man ej
får uppgifva några enskilda personers namn, ändock angifva bankens
ställning i och för sig, så att man så att säga finge se igenom bankens
portfölj för att få reda på hvad der verkligen fans, hvad det är för
säkerheter, som banken grundar sin utlåningsverksamhet på, med ett
ord den grund, på hvilken banken baserat sin existens. Det är detta,
som jag velat få fram ur bankinspektionens berättelser, men jag
har ej velat få reda på, om det är Per eller Pål, som lånat.
Det är en likgiltig sak. Hufvudsaken är att få kännedom om, huru¬
vida så och så många millioner kronor äro utlånade mot tvifvel¬
aktig säkerhet, vare sig denna består i borgensförbindelser eller
aktier och obligationer af tvifvelaktigt värde, samt huruvida ut¬
låningen är fördelad på några få eller många händer. Det är
tydligt, att det har inflytande på bankens ställning, om större
summor utlånats till en enda person, eller om utlåningen för¬
delats i många små lån.
Herr talman! Jag ber att fortfarande få yrka bifall till re¬
servanternas hemställan.
Herr Moll: Herr talman! För bedömandet af nödvändig¬
heten af den af Kongl. Maj:t nu föreslagna inskränkningen i
Andra Kammarens Prat. 190:!. N:o ilä. 9
N:o 35. 82
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. ändrad tryckfrihetsförordningen till förmån för hemlighållande af bank-
lydelse inspektionens handlingar, skulle det vara af stort intresse att
hetsjörord- veta- hvarför Kongl. Maj:t just nu. efter en tid af mer än 30 år
ningen, efter det bankinspektionen började sin verksamhet, kommit under-
(Forts.) fund med, att dylika inskränkande bestämmelser äro nödvändiga.
Till den 5 november 1897, då ny instruktion utfärdades för bank¬
inspektören, afgåfvos skriftliga berättelser, hemfallna under tryck¬
frihetsförordningens bestämmelser, om tillgängligheten af offent¬
liga handlingar, men efter denna dag hafva endast muntliga be¬
rättelser afgifvits. Af hvilken anledning utfärdades den nya in¬
struktionen af 1897? Och hvad är anledningen till den nu be¬
gärda inskränkningen i tryckfrihetsförordningen?
Tyvärr lemnar den kongl. propositionen icke svar på dessa
frågor, ty de skäl, som finnas i den kongl. propositionen angifna
till förmån för den föreslagna inskränkningen, äro sådana, att
deras giltighet varit lika stor eller lika liten under hela den tid,
som bankinspektionen varit i verksamhet. Följaktligen känner
man sig af hvad som innehålles i den kongl. propositionen icke
öfvertygad om nödvändigheten af den föreslagna förändringen
och ännu tvifvelaktigare förefaller mig nyttan af förändringen.
Herr finansministern har just nyss här och äfven förut fram¬
hållit, att den bästa kontroll, som i detta afseende står att vinna,
är att söka på offentlighetens väg och i sitt utlåtande af den 4
februari 1902 yttrar den sista bankkomitén: »Den naturligaste
och verksammaste kontrollen öfver bankernas rörelse beredes helt
visst derigenom, att resultaten af deras verksamhet, i den mån
sådant kan ske, framläggas för allmänheten.» Ja, man torde vara
allmänt öfverens derom, att den största möjliga publicitet är till
åstadkommande af en tillfredsställande kontroll högeligen önsk¬
värd. Ty ju mera hemlighetsmakeri i detta och liknande fall be-
drifves, desto bättre jordmån för allehanda missbruk. Endast
den omständigheten, att inspektionsberättelserna voro offentliga
handlingar skulle efter all sannolikhet blifva ett kraftigt medel
att motverka allehanda missbruk inom bankerna.
Att sjelfva öfvergången från det nuvarande systemet af hem¬
lighetsmakeri till ett annat system af offentlighet i största möj¬
liga utsträckning medför stora svårigheter och skulle på bank¬
inspektörens takt ställa mycket stora anspråk, är helt naturligt,
men jag tror dock att med god vilja dessa svårigheter skulle
kunna öfvervinnas och äro de väl öfvervunna kommer man lätt
att finna sig till rätta i de nya förhållandena. Jag tror att
offentligheten skulle kraftigt bidraga att utveckla det svenska
bankväsendet i en sund retning, till fromma lika mycket för
bankerna sjelfva som för allmänheten.
Till sekretessens anhängare skulle jag vilja framställa den
frågan, om de tro, att derest offentlighet i största möjliga utsträck¬
ning — naturligtvis med undantag af enskildes förhållanden till
83 N:o 35.
Lördagen den 19 April, e. m.
bankerna — blifvit införd redan från bankinspektionens början för Ang. ändrad
mer än 30 år sedan, om de tro, säger jag, att bankinspektionen Yotrylkfri-
derigenom blifvit mindre verksam eller att bankerna af inspek- /lctsförord-
tionen skulle tagit någon skada. Jag för min del tror det icke. ningen.
Hvad vi på detta område behöfva, är icke lagstadgad sekre- (Forts.)
fess utan ökad offentlighet. Jag anser följaktligen den nu i
frågavarande inskränkningen hvarken nyttig eller nödig och till-
låter mig derför instämma i herr Dahns reservation.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet grefve Wacht-
meister: Endast några ord. Den siste ärade talaren gjorde gäl¬
lande, att om inspektionsberättelserna blefve offentliggjorda, skulle
bankerna afhålla sig från äfventyrligheter. Jag fruktar, att detta
antagande icke komme al t hålla streck, ty botemedlet vore nog
för kraftigt. Det kunde ofta nog komma att medföra menliga följ¬
der för bankerna så till vida, att det komme att afskräcka folk
från affärer med dem, ty man riskerade att få sina kanske ömtå¬
ligaste transaktioner offentliggjorda. Bankernas kundkrets komme
sålunda möjligen att minskas, men hvad som med visshet komme
att inträffa vore; att bankinspektionen förlorade i betydelse. Den
komme att, så att säga, urvattnas. Bankinspektören komme att
taga hänsyn till en mängd förhållanden, som kunde skada vare
sig enskilde eller bankerna, om de komme till allmänhetens kän¬
nedom. Deraf skulle också följa, att inspektionen icke skulle få
den verkan, som dermed afsetts och som den otvifvelaktigt nu
har just derför, att den nu får sjunga ut så mycket den vill.
Herr Waldenström: Herr talman! Kammaren torde upp¬
märksamma den skiljaktighet som förefinnes mellan Kongl. Maj:ts
förslag och utskottets förslag, å ena sidan, samt utskottets förslag
och reservationen, å andra sidan.
Kongl. Maj:t har föreslagit, att dessa memorial och embets¬
skrifvelse)- skulle hållas hemliga utan någon tidsbegränsning. De
skulle vara mera hemliga än statsrådsprotokollen, som icke få hål- •
las hemliga längre tid än 50 år.
Konstitutionsutskottet har deremot föreslagit, att dessa hand¬
lingar skola hållas hemliga, dock icke öfver 5 års tid. Men det
är en sak, som konstitutionsutskottet dessutom tillagt, nemligen
att vederbörande bank skall ha rättighet att utbekomma de em-
betsberättelser, som inspektören afgifver till finansministern angå¬
ende samma bank. Det anser jag vara en mycket god bestäm¬
melse. Men den bestämmelsen förefinnes icke i reservationen.
Om kammaren antar reservationen, så kan icke en bankstyrelse
få del af inspektionens berättelse om dess bank, utan att Kongl.
Maj:t i hvarje särskildt fall förordnar derom. Men skall ett så¬
dant förordnande komma till stånd, så måste antingen finans¬
ministern hemställa till Kongl. Maj:t, att han utan bankens begäran
N:o 35. 84
Lördagen den 19 April, e. m.
Ang. ändrad måtte förordna derom, eller ock skall banken gå in till Kongl.
l'o 8tryck fri- Maj;t och begära det. Banken måste i detta fall ha reda på, dels
hetsförord- inspektörens embetsberättelse verkligen innehåller någonting
ningen. om henne, dels att en skrifven berättelse förefinnes, så att veder-
(Forts.) börande icke endast muntligen meddelat sig med finansministern.
För min del tycker jag icke, att reservationen kan antagas,
och jag ber derför att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Dahn: Ja, det är den skilnaden, att det enligt utskot¬
tets hemställan är vederbörande bank, i hvilken ställning han må
befinna sig, som har en förmån, nemligen den att få reda på hvad
inspektören har inberättat för departementschefen beträffande gransk¬
ningen af banken. Men enligt reservationen skulle samma för¬
mån tillkomma allmänheten, som ha penningar placerade i banker.
Det är hela affären.
Herr Nyström: Jag ber att få tillkännagifva, att jag ställer
mig på samma ståndpunkt, som intagits af reservanten, herr Dahn.
Om jag å ena sidan ser på utskottets förslag och å andra
sidan på reservationen, så finner jag, att det enligt det förra
skulle åtgå 5 år, innan allmänheten får tillfälle att granska en
mindre väl skött banks ställning, under det att enligt reservatio¬
nen allmänheten har tillfälle att när som helst, så snart bank¬
inspektionen blifvit verkstäld, taga kännedom om den verkliga
ställningen.
Redan den omständigheten, att banken vet, att dess ställning
är underkastad offentlig kontroll, kommer enligt mitt förmenande
att på bankens förvaltning utöfva den verkan, att inspektionen
sannolikt kommer att blifva öfverflödig. Jag erkänner villigt, att
inspektionsrapporterna ingalunda komme att då få det detaljerade
innehåll, som vi nyss hörde uppläsas. Men jag tror icke heller
att det är nödvändigt. Ty det behöfs icke, att bankinspektionen
till regeringen inberätta!-, hvilka personer det är, som fått för
stora krediter eller som på ett otillfredsställande sätt skött dem.
Hufvudsaken är, att chefen för finansdepartementet får reda på
att allt för stora krediter lemnats och att indrifningen skötes
dåligt.
Naturligtvis blir det nödvändigt att i början hålla dessa rap
porter, som då skola bli föremål för offentlighet, uti eu något
allmännare ton! Men ju längre bankinspektionen sålunda pågått,
ju mera allmänheten och bankerna bli vanda vid den, desto mera
färg kan, enligt min öfvertygelse, sättas på rapporterna, just der¬
för att det blir mindre färg att lägga på.
På grund af hvad jag nu anfört, ber jag, herr talman, att få
ansluta mig till herr Dahns reservation.
85 N:o 35.
Lördagen den 19 April, e. m.
Öfvorläggningen i detta ämne var härmed slutad. I enlig- Ang. ändrad
het med de gjorda yrkandena gaf herr vice talmannen proposi-^
tioner dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag \etSjörord-
härå och bifall i stället till den af herr Dahn afgifna, vid punk- ningen.
ten fogade reservationen, och fann herr vice talmannen den (Torts.)
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som
votering likväl begärdes, skedde nu uppsättning, justering och
anslag af en så lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i femte punkten af utskottets förevarande utlåtande
n:o 3, röstar
J a ;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å berörda hemställan
bifallit den af herr Dahn afgifna, vid punkten fogade reserva¬
tionen.
Sedan voteringssedlarne aflemnats samt herr vice talmannen
uttagit och förseglad aflagt en bland dem, verkstäldes uppräk¬
ning af de öfriga sedlarne; och befunnos dervid rösterna lika
delade med 76 på hvardera sidan. I anledning deraf öppnades
den förseglade sedeln; och som densamma befans vara en ja¬
röst, hade kammarens beslut alltså utfallit i öfverensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.
§ 5-
Föredrogs och godkändes sammansatta banko- och lagutskottets
memorial, n:o 3, angående Bisättning till utskottets sekreterare.
§ 6.
Herr S. Nordström i Höglunda aflemnade en motion, n:o
200, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af § 57 regeringsformen samt af §§ 13,14,16,17,
19 och 25 riksdagsordningen in. m.
Denna motion hänvisades till konstitutionsutskottet.
§ 7.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 47, till konungen i anledning af Kongl. Maj:ts pro¬
position angående fortsättning och afsilande af gradmätningen å
Spetsbergen m. m.
N:o 35. 86
Lördagen den 19 April, e. m.
§ 8.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets memorial och utlåtanden:
n:o 41, angående ytterligare ersättning åt herr J. Johansson
för det af honom utförda uppdraget med utarbetande och ut¬
gifning af registret till Riksdagens protokoll med bihang för åren
1867—1899 m. m.,
n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af en Skånska husarregementets musikkassa tillhörig
fastighet i Helsingborg,
ilo 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af ett till indragna hospitalshemmanet 3/8 mantal Lilla
Råby n:o 16 i Malmöhus län hörande område m. m.,
n:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning af vissa delar af kungsladugården Borgholm i Kal¬
mar län,
n:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning af fyra till förra militiebostället 9/16 mantal Gånarp
n:o 4 i Kristianstads län hörande lägenheter,
n:o 46, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af förra profossbostället 1/2 mantal Gånsta n:o 8 i Up-
sala län,
n:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
bildande af en fond för landtförsvarets byggnader och andra för¬
svarsändamål,
n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning af vissa kronan tillhöriga tomter inom Marstrands stad,
n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af den kronan tillhöriga fasta egendomen n:o 10 i qvar-
teret Kulberget mindre i Stockholm,
m° 50, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
öfverlåtelse till landtförsvaret af mark vid staden Visby för Got¬
lands artillerikår,
n:o 51, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse af rätt till bearbetande af marmorfyndigheter å kronojord,
n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af kronan tillhörig mark vid Koskullskulle grufva i
Norrbottens län,
mo 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning af åtskilliga kronoegendomar med mera, och
Lördagen den 19 April, e. m.
87 N:o 35.
n:o 54, i anledning af remiss med öfverlemnande af uppgift
å förändringar år 1901 i statsverkets inkomster af för dess räk¬
ning utarrenderade kronoegendomar in. m.;
lagutskottets utlåtanden:
n:o 42, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående revisionen af aktiebolags och registrerade förenin¬
gars för ekonomisk verksamhet räkenskaper och förvaltning, och
n:o 43, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom
icke laga kraft egande utslag;
Första Kammarens protokollsutdrag, ilo 189, innefattande
delgifning af kammarens beslut i anledning af dess tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 10, i fråga om väckta motioner om skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående vilkoren för försäljning genom kring-
föring af vin och maltdrycker; samt
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 27,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t an¬
gående allmänna helsovården på landet.
§ 9-
Justerades protokollsutdrag.
§ io.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr G. Olofsson i Åvik under 4 dagar från och med den
21 april,
herr S. Söderberg under 2 dagar från och med den 21 april,
herr O. F. Trapp under 4 dagar från och med den 23 april.
samt
herr J. Wahlgren under 2 dagar från och med den 21 april.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 1,32 på natten.
In fidem
Herman Palmgren.
N:o 35. 88
Tisdagen den 22 April.
Tisdagen den 22 april.
Kl. Vi 3 e. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 15 innevarande april.
§ 2.
Föredrogos hvart för sig men blefvo å nyo bordlagda stats¬
utskottets memorial n:o 41 och utlåtanden n:is 42, 43, 44, 45, 46,
47, 48, 49, 50, 51, 52 och 58.
§ 3.
Statsutskottets härefter föredragna memorial, n:o 54, i anled¬
ning af remiss med öfverlemnande af uppgift å förändringar år
1901 i statsverkets inkomster af för dess räkning utarrenderade
kronoegendomar m. m., lades till handlingarna.
§ 4.
Vidare föredrogos och bordlädes åter lagutskottets utlåtanden
n:is 42 och 43.
§ 5.
Föredrogs Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 189, inne¬
fattande delgifning af kammarens beslut öfver dess tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 10, med anledning af väckta motioner om skrif¬
velse till Kongl. Maj:t angående vilkoren för försäljning genom
kringföring af vin och maltdrycker; och beslöt kammaren att hän¬
visa ifrågavarande ärende till kammarens tillfälliga utskott n:o 2.
§ 6.
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 27,
föredrogs härefter, men blef åter bordlagdt.
Tisdagen den 22 April.
89 N:o 35.
§ 7.
Ordet lemnades härefter på begäran till herr Hedin i Stock- interpellation
bolin, som yttrade: Jag ämnar å andras och egna vägnar fram¬
ställa en offentlig fråga till en medlem af statsrådet, begagnande
jag det första tillfälle som står till buds.
För de rösträttslöse värnpligtiges fordran på någon andel uti
inflytandet på de regeringsgrundsatser och den styrelsekonst, hvil-
kas alla onda följder de få bära, har nu det första blodet flutit.
I ansvaret derför ha de i söndags demonstrerande arbetarne ingen
del. Att svänga sablarna mot första leden i ett långt tåg, hvilka
oemotståndligt trängas fram af de efterföljande, oöfverskådligt
många leden, svänga sablarna derför att de ej göra det omöjliga
möjligt och tränga tillbaka det långa tågets massa, det skulle
vittna om ett sådant oförstånd, att, såsom bekant torde vara, ej
mindre bland den icke demonstrerande delen af hufvudstadens be¬
folkning än bland de demonstrerande den opinionen är mycket
spridd, som i polischefernas beteende söker en afsigt att åstad¬
komma våldsam konflikt och som finner denna afsigt så mycket
mera sannolik som, i följd af deras underlåtenhet att meddela
några föreskrifter om hvilka gator och öppna platser demonstran¬
terna icke skulle ega att beträda, dessa narrades att möta de för¬
beredda sabelhuggen.
Om regeringen ej visste genom föregående erfarenheter hur
litet den hade skäl att räkna på polischefernas omdöme, så bör
hon nu veta det. Vi, som önska att minnet af det första blodet
för rösträttssaken ej måtte bli oåtkomligt för preskription, bedja
henne att ej längre likgiltigt åse, hur den subalterna omdömeslös-
heten intager hennes plats och igenom sitt beteende gifver upp¬
hof åt den tron, att det är med hennes goda minne polisen för¬
farit så som skett och att det dolda motivet varit önskan att med
sabelhugg slå ned en hittills obetviflad rätt, utöfvad af hederliga,
fredliga personer utan förfång för någon.
Finnes det en regering, och finner hon nu omsider, att hon
har en pligt att fylla i nu berörda hänseende, så förmodar jag,
att hon skyndar att i morgon besvara den fråga, jag härmed fram¬
ställer till herr statsministern:
Är regeringen besluten att skyndsammast kungöra af henne
faststälda föreskrifter för polisens tillvägagående, som kunna un¬
derlätta i stället för att försvåra de enskildes bemödanden att
upprätthålla ordning vid de demonstrationer, som under den när¬
maste tiden äro att motse?
Ifrågavarande framställning blef på begäran bordlagd.
§ 8.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr J. Hjelmkrus
under den 28 april och herr C. J. Jakobson under fyra dagar
från och med den 23 april.
N:o 35. 90
Tisdagen den 22 April.
§ 9.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
bankoutskottets memorial, n:o 9, angående förande inom linien
af en del af riksbankens skuld för äldre sedlar; och
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts memorial, n:o 28,
i anledning af en till utskottet remitterad motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående utarbetande af lag rörande patronats-
rättens upphäfvande.
§ io.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,47 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Stockholm, Oskar Eklunds boktr., 1902.