RIKSDAGENS PROTOKOLL
1902. Andra Kammaren. N:o 24.
Onsdagen den 19 mars.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 12 innevarande mars.
§ 2.
Föredrogos för remiss till vederbörligt utskott de å kamma¬
rens bord hvilande propositionerna till Riksdagen, och hänvisades
dervid Kong!. Maj:ts proposition angående pension åt förestånda¬
ren för statens meteorologiska centralanstalt, professorn R. Ru-
benson till statsutskottet samt Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om fosterbarns vård till Riksdagens sär¬
skilda utskott n:o 2.
§ 3.
Lagutskottets härefter föredragna utlåtande n:o 30 blef på
begäran åter bordlagdt.
§ 4.
Herr A. Hedin i Stockholm erhöll på begäran ordet och
yttrade: Herr talman! Det är anledning till anmärkning mot
statsrådet och chefen för finansdepartementet, hvarom remiss be-
gäres till konstitutionsutskottet, inför hvilket anledningen skall
uppgifvas.
I sammanhang härmed aflemnade herr Hedin ett försegladt
konvolut; och skulle jemlikt föreskriften i 57 § riksdagsordningen
herr Hedins nu afgifna yttrande äfvensom berörda konvolut till
konstitutionsutskottet öfverlemnas.
Andra Kammarens Prot. 1902. N:o 24.
1
N:o 24.
9
Onsdagen den 19 Mars.
Ang. höjning
af anslaget til
aflöning och
rekrytering.
§ 5.
Herr talmannen anmälde häruppå till handläggning stats¬
utskottets utlåtande n:o 5, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens fjerde hufvudtitel, omfattande anslagen till landt-
försvaret; och begärdes dervid ordet af
Herr Pehrson i Törneryd, som yttrade: Herr talman! Det
är endast med anledning af ordningen för föredragningen af detta
betänkande, som jag begärt ordet för att föreslå, att femte punkten
uti detsamma måtte först föredragas och afgöras och att kam¬
maren derefter måtte öfvergå till åtgörande af första punkten och
sedermera till derpå följande oafgjorda punkter i den ordning, de
uti föreliggande betänkande förekomma.
Denna herr Pehrsons hemställan bifölls, i anledning hvaraf
nu först till afgörande förekom punkten 5 i förevarande utlåtande.
Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att, med godkännande
af de vid statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden för den
11 sistlidne januari fogade förslag till stater för infanteriet, kaval¬
leriet, artilleriet, artilleriets tygstater, fortifikationen och trängen,
höja anslaget till aflöning och rekrytering m. m., nu 11,637,947
kronor, med 2,576,761 kronor till 14,214,708 kronor.
Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag innefattade, bland annat,
att officerare och underofficerare skulle dels åtnjuta half dagaflö-
ning för den tid de icke vore till tjenstgöring kommenderade, men
dock dertill disponibla, dels ock under vissa förhållanden ega upp¬
bära förhöjd dagaflöning för tjenstgöring utom garnisons- eller
boningsorten.
I sammanhang med Kongl. Maj:ts förevarande framställning
hade statsutskottet till behandling förehaft tre inom Andra Kam¬
maren väckta motioner, nemligen herr J. Johanssons i Noraskog
motion n:o 129, herr C. F. Vahlquists motion n:o 142 och herr A.
T. Carlheim-Gyllenskölds motion n:o 142, i hvilken sistnämnda
motion föreslagits, att Riksdagen måtte besluta:
att för år 1903, med ändring af hvad Kongl. Maj:t å fjerde hufvud-
titeln föreslagit angående armébefälets aflöning, lön. dagaflöning
och förhöjd dagaflöning, måtte sammanslås för hvarje person af
befälsgrad och vederlikar under en rubrik såsom aflöning, deraf
2/3 skulle räknas som lön och Va som tjenstgöringspenningar;
att pensioneringen måtte åsättas till fast belopp enligt nuva¬
rande grunder uträknad för hvarje grad motsvarande 80 procent
utaf nuvarande lönen; samt
att hvad Kongl. Maj:t föreslagit om armébefälets af officers-
grad förseende med half dagaflöning under den tid detsamma icke
läge uti tjenstgöring icke måtte vinna Riksdagens bifall, men den
halfva dagaflöningen för underbefäl med vederlikar, något redu¬
cerad till sin slutsumma per individ, tilläggas lönen och derigenom
blifva en löneförbättring, såsom Kongl. Maj:t afsett.
Onsdagen den 19 Mars.
3
N:o 24.
Utskottet hemstälde under ifrågavarande punkt, Ang. höjning
att Riksdagen måtte, med afslag å ofvanberörda af herraraf#ns.°get
Johansson och Vahlquist angående ifrågavarande ämne gjorda för- nbrguring.
slag, samt med bifall i viss del till herr Carlheim-Gyllenskölds (Fort6)
förenämnda motion, på det sätt bifalla Kong], Maj:ts nu föreva¬
rande framställning, att Riksdagen, med godkännande af vid ut¬
låtandet fogade förslag till stater för infanteriet, kavalleriet, ar¬
tilleriet, artilleriets tygstater, fortifikationen och trängen, höjde
anslaget till aflöning och rekrytering, nu 11,637,947 kronor, med
1,588,218 kronor till 13,226,165 kronor.
Vid punkten hade fogats reservation
af herrar Clir. Lundeberg, I. WijJc, H. P. P. Tamm, A. G. L.
Billing, friherre J. T. Gripenstedt, F. E. Pettersson, K. Sohnstedt,
V. Fosser, grefve Ph. Klingspor, grefve K. A. Posse, C. von Frusen
och grefve G. O. Taube, hvilka hemstält,
att Riksdagen måtte, med afslag å ofvanberörda af herrar
Johansson, Carlheim-Gyllensköld och Vahlquist angående ifråga¬
varande ämne gjorda förslag, på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts nu
förevarande framställning, att Riksdagen, med godkännande af vid
utlåtandet fogade förslag till stater för infanteriet, kavalleriet,
artilleriet, artilleriets tygstater, fortifikationen och trängen, höjde
anslaget till aflöning och rekrytering m. m., nu 11,637,947 kronor,
med 2,553,786 kronor till 14,191,733 kronor.
Sedan herr talmannen låtit uppläsa utskottets berörda hem¬
ställan, anförde:
Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet C rus e-
björn: Herr grefve och talman, mina herrar! Uti den nu föredragna
punkten föreligger en fråga af allra största betydelse för vår armé,
ja, för hela vårt försvarsväsende, nemligen att på grund af de nya
förhållanden, som inträdt med anledning af den nya härordningens
antagande, fastställa förändrade bestämmelser för den till arméns
befäl utgående aflöning.
Jag har så mycket hellre velat tillstyrka Kongl. Maj:t att
framlägga förslag i detta hänseende, som förlidet års Riksdag uti sin
till Kongl. Maj:t angående härordningsfrågan aflåtna skrifvelse tyd¬
ligen framhöll, att frågan om en lönereglering för arméns befäl,
särskildt hvad anginge officerarne, borde snarast möjligt lösas, enär
en lönereglering för underofficerarne blifvit i hufvudsak af sistlidet
års Riksdag afgjord, ehuru på grund af Riksdagens beslut att för
en del af armén minska den af Kongl. Maj:t föreslagna utbild¬
ningstiden ett mindre gynsamt förhållande komme att inträda
derigenom, att befälet icke, såsom uti Kongl. Maj:ts förslag hade
förutsatts, skulle komma att ligga i tjenstgöring hela året, utan
endast en del deraf. Då förhållandena för närvarande äro sådana,
att stora kraf ställas på landet för höjande af försvarsbudgeten, så
är det naturligen en mer än vanligt vansklig fråga att framkomma
N:o 24.
4
Onsdagen den 19 Mars.
Ang höjning med ett förslag till lönereglering, som å ena sidan tillmötesgår
af anslaget till befälets rättmätiga kraf och å anära sidan iakttager så stor spar-
“nfaytering som omständigheterna kunna medgifva.
(Forts) Beträffande utskottets förslag i denna fråga tilläter jag mig
till en början uttrycka min glädje deröfver, att utskottet funnit
godt för sin del godkänna sj elfva aflöningsformerna, sådana de¬
samma förlidet år blefvo beträffande underofficerarnes aflöning be¬
stämda, eller att aflöningen skulle utgå i form af lön, dagaflöning
och inqvartering. Äfven med afseende å lönebeloppen har utskottet
funnit godt tillstyrka hvad Kongl. Maj:t föreslagit och, såsom vi
i en senare punkt finna, jemväl beträffande inqvarteringen. I fråga
om grunderna för dagaflöningens utbetalande nar utskottet visser¬
ligen gillat hvad Kongl. Maj:t föreslagit beträffande den ordinarie
dagaflöningens höjande för alla grader med 1 krona, men i afseende
å Kongl. Maj:ts förslag om utbetalande i vissa fäll af half dag¬
aflöning och för höjd dagaflöning har utskottet funnit skäl under¬
känna de grunder för desamma, som i den kongl. propositionen
blifvit anförda.
Hvad då denna halfva dagaflöning angår, så förklarar utskot¬
tet, att densamma ej torde behöfva ifrågakomma, enär det befäl, som
icke är inkalladt till tjenstgöring, torde kunna undvara denna
halfva dagaflöning med hänsyn till att löneförmånerna i öfrigt
blifvit höjda. Jag vill då erinra om, att befälet vid den icke
garnisonerade armén, d. v. s. vid den hittills indelta armén, åt¬
njutit tjenstgöringspenningar under den tid det icke varit inkalladt
i tjenstgöring, detta såsom ersättning för disponibilitet till kom¬
mendering och för tjenstgöring på roten. Häraf finner hvar och en,
att om de icke få något vederlag för dessa tjenstgöringspenningar,
komma de i en ganska väsentlig sämre ställning än de officerare
och underofficerare, som ligga i tjenstgöring året om. Ty hittill-
dags hafva de förutom tjenstgöringspenningar under den tid af
året, då de icke varit inkallade i tjenstgöring, åtnjutit förmånen
att vara ganska lediga och kunna egna sin tid åt enskildt förvärf.
Men i den mån tjenstgöringen utsträckes utöfver ett visst mått,
såsom väl hädanefter blir händelsen, blir tiden för enskildt förvärf
mycket inskränkt. När härordningsförslaget kommer öfver den
första öfvergångsperioden och nu gällande värnpligtslag kommer
att tillämpas i hela sin vidd, kommer det vid hela infanteriet med
undantag af ett par garnisonerade regementen här i Stockholm att
inträffa, att befälet i regeln får ligga i tjenstgöring sex månader.
Men i dessa sex månader kommer naturligtvis att ingå en ganska
stor del af sommaren. När sådana förhållanden inträffa, är det
uppenbart, att tillfället att på enskild väg skaffa sig inkomster
under fritiden blir mycket inskränkt.
Det är derför, som det synes mig, att den halfva dagaflöningen
är af sådan natur, att den icke kan undvaras i det aflöningssystem,
som nu föreligger. Det är ju i hög grad orättvist mot dessa, som
sålunda ligga i tjenstgöring endast halfva året eller ännu mindre,
såsom under öfvergångstiden kommer att ega rum, att de få för-
Onsdagen den 19 Mars.
5
N:o 24.
saka denna inkomst, som de öfriga officerarne vid den garnisonerade
armén hafva, nemligen att åtnjuta dagaflöning hela året om. Jag
tror för min del, att det inom armén skulle göra ett mycket dy¬
stert intryck, om Riksdagen skulle finna skäl att stryka hvad
Kongl. Maj:t föreslagit om half dagaflöning. Man måste komma
i håg, att vid de möten, som nu ega rum, tages så godt som allt
befäl i anspråk, så att inga eller högst få kunna påräkna att blifva
lediga utöfver den tid, som här hlifvit framhållen.
Då man i utskottets betänkande velat motivera borttagandet af
den halfva dagaflöningen, har man framhållit, att det likväl kunde
finnas skäl att i stället för den halfva dagaflöningen bereda under-
officerarne höjning i aflöningsförmånerna på annat sätt. Deri synes
mig ligga ett erkännande af behofvet af den halfva dagaflöningen.
Ty väl är det sant, att detta behof förefinnes i hög grad för un¬
derofficerare; men säkert är, att det förefinnes i icke mindre grad
för officerare. Jag vill derför hoppas, att Riksdagen skall ändra
utskottets förslag i den rigtningen, att den halfva dagaflöningen
må bibehållas.
Hvad angår den förhöjda dagaflöningen, som ej heller vunnit
utskottets erkännande, så får jag säga, att det synes mig, som de
derför lemnade skälen i den kongl. propositionen äro fullt ut
lika bindande som de för den halfva dagaflöningen. Jag vill fästa
uppmärksamheten derpå, att, då en officer eller underofficer för ut¬
öfvande af sin tjenst måste lemna sin bostad, sin förläggnings-
eller garnisonsort, der han lefver under ordnade förhållanden, der
han på ena eller andra sättet inrättat sig så billigt som möjligt
året om, för att längre eller kortare tid vara i tjenstgöring på
annat håll, detta, i all synnerhet, om han har familj att försörja,
ovilkorligen måste vara förenadt med icke oväsentligt ökade ut¬
gifter. Herrarne förstå nog litet hvar, att familjefaderns bortovaro
icke medför någon större besparing i hemmets utgifter. Det är så
många poster i en familjs hushållning, bortsedt från utgifterna för
sjelfva födan, som måste ordnas för hela året, t. ex. rörande tjenste-
folks antagande o. s. v., och som måste utgå under alla förhållan¬
den, så att det synes vara med billigheten öfverensstämmande,
att befäl, som på detta sätt nödgas lemna sin förläggningsort, er¬
håller någon förhöjning i sin aflöning. Äfven om detta sker en¬
dast på ett par dagar, så är det dock förenadt med ganska stora
omkostnader. Han måste föra med sig matvaror och stundom äfven
sjelf bekosta sin inqvartering, som ofta nog föranleder utgifter,
som gå upp till dubbla dagaflöningen.
Under sådana omständigheter må en förhöjning af 50 / i dag¬
aflöningen icke anses vara en obillig fordran. Under öfvergångs-
tiden spelar denna förhöjning i aflöning en stor roll, särskildt för
det icke garnisonerade, det s. k. indelta befälet. Och det vore ju
en mycket väsentlig förbättring, som också kräfves af billighet och
rättvisa, såvida icke detta befäl äfven i detta afseende skall komma
i en annan ställning än det garnisonerade befälet, som i regel icke
rycker ut från sin garnisonsort, och som icke rubbas i sina vanliga
Ang. höjning
if anslaget till
aflöning och
rekrytering.
(Forts.)
N:o 24.
6
Onsdagen den 19 Ilars.
Ang. höjning förhållanden annat än vid fälttjenstöfningar, som räcka högst ett
afansioget till par veckor om året.
rekrytering Med hänsyn till hvad jag nu haft äran anföra, vågar jag hos
(Forts) kammaren hemställa om bifall till Kongl. Maj:ts framställning i
afseende på grunderna för dagaflöningens utbetalande.
Utskottet har dessutom vid denna punkt gjort en del andra
förändringar, som jag dock icke anser vara af sådan vigt, att jag
med afseende på dem behöfver ingå på något försvar för Kongl.
Maj:ts framställning.
Jag tillåter mig alltså framställa, att kammaren måtte be¬
sluta i enlighet med den vid den föredragna punkten i betänkandet
fogade reservationen.
Herr Pantzarhielm: Herr talman, mina herrar! Om man
studerar den till statsverkspropositionen å denna hufvudtitel fogade
bilagan n:o 58, skall man finna, att den nu af Kongl. Maj:t före¬
slagna löneregleringen, i hvad den afser kaptener af första klas¬
sen, som tillika äro kompanichefer och ligga i ständig tjenstgö¬
ring, icke medför någon ökning i inkomst, utan tvärtom. För kap¬
tener af andra klassen under samma förhållanden skulle det blifva
en högst obetydlig ökning. För dessa båda grader skulle dock
totala årsinkomsten kunna anses vara rimlig. I fråga åter om
kaptener af såväl första som andra klassen samt subalterner, hvilka
icke ligga i ständig tjenstgöring, och som förut varit i tillfälle
att bereda sig extra inkomst genom att åtaga sig arbete utom
tjensten, men nu skulle blifva beröfvade denna möjlighet, synes
det, som skulle den ersättning härför, som de få genom de för¬
höjda lönerna, icke vara fullt tillräcklig. Enligt Kongl. Maj:ts
förslag skulle också dessa personer såsom en, om ock ringa, er¬
sättning för såväl de mistade tjenstgöringspenningarne som de
extra förtjensterna, hvilka de nu mista, få uppbära s. k. half dag-
aflöning.
Det torde äfven såsom anmärkningsvärdt förtjena att här på¬
pekas, att Kongl. Haj:t icke har tagit steget fullt ut och före¬
slagit, att kompanicheferna skola göras beridna. Jag tror, att det
med nutidens stridssätt är alldeles nödvändigt, att en kompa¬
nichef är beriden, för att han skall kunna hafva den rätta öfver-
blicken öfver sitt kompani och på bästa sätt kunna utveckla det¬
samma till strid. Följaktligen anser jag, att det nu, när löne¬
regleringen för arméns befäl föreligger, bär bör uttalas, att det
inom en nära framtid torde blifva nödvändigt, att kompaniche¬
ferna göras beridna.
Den kongl. propositionen omfattar äfven i viss mån en löne¬
reglering för underofficerarne. Dessas aflöningsförhållanden skulle
ju redan hafva biff vit ordnade genom löneregleringen för dem vid
förra årets riksdag, men den lönereglering, som då för dem ge¬
nomfördes, är af den beskaffenhet, att den icke innebär en för¬
bättring, utan en försämring af deras löneförhållanden. Jag vet,
att siffror icke äro gerna hörda i denna kammare, men jag kan
Onsdagen den 19 Mars.
N:o 24.
dock icke underlåta att här anföra några sådana, som visa för- Ang. höjning
hållandet mellan den förutvarande aflöningsstaten och den blif- afTnin^ocf1
vande, eller, rättare sagdt, föreslagna. De siffror, som jag genom
jemförelse de olika aflöningsstaterna emellan fått fram, kan hvilken (Forts.)
af herrarne, som så önskar, taga del af här hos mig; jag vill
emellertid nu endast anföra några af dem, som röra underofficerarne.
Yi skola då finna, hurusom en fanjunkare vid den indelta ar¬
mén, som tillhör infanteriet eller dermed likstälda vapen och fram¬
deles, liksom hittills, icke kommer att ligga i ständig tjenstgöring,
enligt 1901 års stat hade 720 kronor i lön, 300 kronor i tienstgö-
ringspenningar och 150 kronor i beklädnadspenningar, således sam-
manlagdt 1,170 kronor. Dessutom hade han, när han var inkallad
till tjenstgöring, en dagaflöning af 1 krona, i portionsersättning
i!2 öre samt såsom tillfällig löneförbättring 50 öre, alltså samman-
lagdt per dag 2 kronor 12 öre, hvarförutom tillkommer dyrtids-
tillägget. Om man nu säger, att han efter den nya härorganisa¬
tionens slutliga genomförande skulle få en årlig tjenstgöringstid
af 240 dagar —- så lång tid kan han likväl i regeln aldrig få
tjenstgöra något år, men jag räknar med denna siffra för att icke
begå någon orättvisa — skulle han med de löneförmåner, som han
enligt 1901 års stat åtnjutit, hafva uppnått en sammanlagd årsin¬
komst af 1,829 kronor 93 öre. Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle
en dylik fanjunkare hafva i lön 1,020 kronor, 2 kronor i dagaflö¬
ning under, låtom fortfarande oss säga 240 dagar, alltså 480 kronor och
derjemte half dagaflöning ä 1 krona under 125 dagar, 125 kronor,
således sammanlagdt 1,625 kronor. Enligt Kongl. Maj:ts förslag
skulle han således få 204 kronor 93 öre mindre i aflöning.
Men han får ju — säger man kanske — en löneförbättring
genom inqvarteringsersättningen. Nej, mina herrar! Inqvarterings-
ersättning tillkommer honom visserligen under öfvergångstiden,
men då afsigten är, att alla underofficerare skola inqvarteras in
natura i kronans hus, sä att vid den tidpunkt, då den nya här-
organisationen är fullständigt genomförd, tillfälle har beredts alla
underofficerare att bo i dessa hus, så har han i sjelfva verket fått
betala denna förmån med en minskad aflöning af 204 kronor 93
öre, om man jemför 1901 års aflöningsstat med den nu af Kongl.
Maj:t föreslagna. Den löneförbättring, som genom inqvarterings-
ersättringen tillkommer, är af tillfällig natur och gäller endast
öfvergångstiden. Hvad man här gjort, är det, att man höjt vär¬
det å den fria bostad, som man beviljar underofficeren, men deraf
har denne realiter ingen nytta alls. När han på grund af den
nya härorganisationen flyttar in i dessa bostäder, får han — som
sagdt — utom mistad inqvarteringsersättning, vidkännas en löne-
förminskning af 204 kronor 93 öre, hvarjemte han icke längre kan
så disponera sin tid, som när han bodde på landet. Enligt utskot¬
tets förslag skulle han äfven förlora de 125 kronor, som enligt
Kongl. Maj:ts förslag i form af half dagaflöning skulle till ho¬
nom utgå, då han icke varit inkallad i tjenstgöring, och skulle han
då få betala bostadsförmånen med 329 kronor 93 öre.
N:o 24.
8
Onsdagen den ly Mars.
Ang. höjning För sergeanter af första klassen ställa sig förhållandena un-
nfAörihf^ock 1 Sefär likadana som för fanjunkarne. Sergeanterna af andra klas-
relTytering. s?n skulle genom förslagets antagande få en högst ringa förbätt-
(Forts.) ring i sina löneförhållanden, men sedan de flyttat in i kasernerna
och fått fri bostad der, minskas deras löneförmåner förutom med
inqvarteringsersättningen med 55 kronor.
Det jag nu anfört gäller den indelte underofficeren, som fortfa¬
rande icke blefve inkallad till daglig tjenstgöring. Jag skall nu
i korthet se till, huru det kommer att ställa sig i ifrågavarande
afseende vid de garnisonerade truppförbanden.
Yi finna då, hurusom en fanjunkare vid t. ex. Lifgardet till
häst, som ju är garnisoneradt här i Stockholm, enligt 1901 års
stat med dyrtidstillägg hade en årsinkomst af 2,200 kronor. En¬
ligt Kongl. Maj:ts förslag, som här sammanfaller med utskottets
förslag, skulle han få 2,050 kronor, alltså 150 kronor mindre än
1901. Inqvarteringsersättningen, som ingår i dessa 2,050 kronor,
och hvilken sedan bortfaller, när han får fri bostad, skulle under
öfver gångstiden utgå med 300 kronor. Han skall således genom nya
härordningen i stället för att få en »väsentlig löneförbättring» se
sina inkomster minskade med 450 kronor, som han får betala i
hyra för samma bostad, för hvilken han år 1901 betalade 200 kro¬
nor eller rättare 110 kronor, då 90 kronor beräknades såsom er¬
sättning för servis.
Under sådana förhållanden synes det mig alldeles nödvändigt,
att något göres för att förbättra underoificerarnes ställning, och
det tror jag, att vi alla äro ense om, att vi icke kunna slutligt
reglera underofficerarnes löner på det sätt, som nu här har af
Kongl. Maj:t och statsutskottet föreslagits. — Det har från stats-
rådsbänken nyss framhållits bindande och talande skäl, hvarför
man för de tider, då en officer eller underofficer icke är inkallad i
tjenstgöring, bör gifva honom half dagaflöning. Till hvad herr
statsrådet sade i den delen har jag icke något nu vidare att till-
lägga, då jag hoppas och tror, att herrarne deraf blifvit fullt öf-
vertygade om nödvändigheten af att officerarne och underofficerarna
beviljas denna halfva dagaflöning.
Hvad deremot den förhöjda dagaflöningen beträffar, så kan jag
icke finna, att de skäl, som blifvit anförda för denna löneförbätt¬
ring, äro så öfvertygande som skälen för utbetalande af den halfva
dagaflöningen, och dessutom skulle det ju möjligen kunna hända,
att denna förhöjda dagaflöning skulle kunna framkalla missbruk,
om densamma godtages utan bestämd begränsning.
Med anledning af hvad jag anfört, ber jag, herr talman, att
få föreslå, Datt kammaren ville bifalla den af herr Lundeberg m. fl.
vid betänkandet i denna punkt fogade reservation, dock ej i hvad
den afser godkännande af Kongl. Maj:ts förslag angående förhöjd
dagaflöning under vissa förhållanden åt officerare och underoffice¬
rare, samt i följd häraf höja anslaget till aflöning och rekrytering
m. m., nu 11,637,947 lcronor, med 2,195,082 kronor till 13,833,029
kronon.
ODsdagen den 19 Mars.
9
If:o 24.
Häruti instämde herrar Zetterstrand, friherre De
Wallenberg.
Geer
Herr von Schéele: Herr talman, mina herrar! Den store
svenske skalden och tänkaren Viktor Hy dberg har yttrat några
ord, som i det närvarande ögonblicket tyckas vara särskildt be-
aktansvärda. De lyda: »Att förbättra och föröka våra materiella
försvarsmedel tjenar till absolut intet, om vi icke förbättra och
förädla de personliga försvarskrafterna.» Och från det mest kom¬
petenta militära håll vinner denna utsaga bekräftelse genom en
såsom ovanligt förtjenstfull betecknad uppsats af en högt aktad
preussisk officer i Berliner Neueste Nachrichten n:is 381 och 383 för
ar 1901 med titel Die Socialpolitische Anfgabe der Offimerc, der
det heter: »Soldatens fostran till kärlek till kung och rike, till
skoningslös karaktersfasthet gentemot eget lif bildar den orubbliga
grundvalen för all militär fackutbildning.»
Såsom I, mina herrar, sannolikt kunnat förstå af denna inled¬
ning, är det min afsigt att här göra ett kort inlägg med afseende
på de värnpligtiges andliga vård, hvarmed jag förbinder frågan
om regementspastorernas ställning, hvilken ju också är behandlad i
den föreliggande punkten.
Kong!. Maj:t hade funnit aflöningen för regementspastorer tills
vidare böra bibehållas vid formen arfvode, likväl ökadt med 400
kronor eller från 800 till 1,200 kronor. Detta Kongl. Maj:ts för¬
slag har af utskottet blifvit så till Anda förändradt, som utskottet
föreslagit, att deras aflöning måtte begränsas till 1,000 kronor.
Häremot har jag ingen bländning att göra, på grund deraf, att
utskottet genom upptagande af den kongl. propositionens tills
vidare visat sig likaledes afse endast något öfvergående. Kongl.
Maj:t har nemligen i sin proposition förklarat »en reglering af
regementspastorsbeställningarna» böra framdeles ske. Att en ändring
i förevarande afseende torde förestå, är visserligen härmed angifvet,
men ingalunda hvari den skall komma att bestå. Alltför möjligt
är, att förändringen afses att blifva af underordnad beskaffenhet,
med framgent bibehållande af tjenstens egenskap af bisyssla med
arfvode, icke upprättandet af sjelfständig regementspastorstjenst
med lön.
Hvad jag nu vill fästa uppmärksamheten på är, att om dessa
platser i framtiden skola skötas på ett sätt, som svarar mot deras
A’igtiga uppgift, de måste bli så aflönade, att möjlighet beredes för
deras innehafvare att helt och fullt egna sig deråt, och att man
vid val af sådan person må kunna taga nog hänsyn till den sär¬
skilda qvalificering, som bör fordras af den, som skall hafva att
fostra landets försvarare och förmedla inflytelser, som från dessa
skola utgå i vidsträckta kretsar. Jag har tänkt mig, att det icke
skulle vara olämpligt, att vid detta tillfälle ett ord uttalades om
önskvärdheten af att, när en gång regementspastorernas ställning
på ett definitivt sätt ordnas, hänsyn mätte tagas till just nu an¬
tydda behof.
Och Ang. höjning
afl anslaget till
aflöning och
rekrytering.
(Forts.)
N:o 24.
10
Onsdagen den 19 Mars.
Ang. höjning
af anslaget tii
aflöning och
rekrytering.
(Forts.)
Att bibringande af en viss allmänbildning under det förlängda
: kasernlifvet vore en önskvärd sak vid sidan af den teoretiska och
praktiska militära utbildning, som måste vara hufvudsaken, är
något, som från aktadt båll inom denna kammare påvisats och hvars
principiella vigtighet af sakkunnige erkänts. Men då erfordras, att
det finnes personer, som egna sig häråt såsom sin särskilda uppgift.
Det räcker icke att bland befäl och manskap finnas sådana, som
äro dogse att jemte öfvande af sina närmaste, egentliga värf genom
föredrag och annat höja den värnpligtiga ungdomens moral och
intelligens, huru vigtigt och betydelsefullt detta obestridligen är.
Utan här behöfves vid hvarje större truppafdelning någon särskild
ledare af de ungas sedliga och intellektuella utveckling i rätt foster¬
ländsk anda, en man med varmt hjerta och vid blick, för att fram¬
gång skall vara att vänta i denna stora, riksvigtiga angelägenhet.
Hvem skall då taga denna ledning om hand? Mången torde
tänka, att presten väl har en allt för ensidig syn på tingen för att
vara lämplig härtill. Att många prester finnas, som genom en¬
sidighet i sin uppfattning skulle särskild! för denna uppgift vara
mindre lämpliga, är jag den förste att erkänna. Men deraf följer
icke, att man bör förkasta sj elfva principen, att ledningen af de
värnpligtiges humanitära fostran bör hvila hos regementspastorerna,
förutsatt, att dessa ega derför nödiga egenskaper. Tyvärr har jag
här vid lag icke någon analogi att åberopa från andra länder. Sa
långt min kännedom når om motsvarande förhållanden, t. ex. i Dan¬
mark, Schweiz, Tyskland, Österrike och Nordamerika, så är hela
detta syfte annorstädes väsentligen åsidosatt. Men det ligger nu
en gång i svenska nationallynnet ett drag, som vi böra taga vara
på: benägenheten att låta allt, som är af allvarlig art, ytterst hän¬
föras till religiösa synpunkter. Vore den, som hade sig anförtrodd
denna höga fosterländska kallelse, rätte mannen för öfrigt och sä
derjemte prest, så tror jag, att hans inflytande just derigenom skulle
blifva ökadt på en stor del af vårt folk. Jag vill derför utan att
göra något yrkande vördsamt hemställa, att denna min anspråks¬
lösa anvisning måtte till protokollet tagas.
I detta anförande instämde herr Hazén.
Herr Sjö vall: Herr talman, mina herrar! Jag har begärt
ordet i denna fråga dels för att konstatera, att det är en stor del
af den civila befolkningen i vårt land, som med spändt intresse
och mycken uppmärksamhet följer åtgörande! af detta, för vår
officerskår afseada, af Kongl. Maj:t framlagda löneregleringsförslag,
och dels för att fästa uppmärksamheten vid tvenne synpunkter, af
hvilka åtminstone den ena ännu icke blifvit framhållen och den
andra visserligen såväl af herr krigsministern som af herr Pantzar-
hielm vidrörts, men enligt min uppfattning icke nog kraftigt be¬
tonats.
Då Kongl. Maj:t för fjolårets Riksdag framlade förslag till ny
härordning, var detta åtföljdt af förslag till lönereglering för
Onsdagen den 19 Mars.
11
X:o 24.
underofficerskåren, hvilket också af Riksdagen blef pröfvadt och Ang. höjning
godkändt. Deremot tillkännagaf herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet till statsrådsprotokollet af den 7 janu- ^
ari 1901, att han af särskild anledning då afstode från yrkande /Forta ^
om lönereglering jemväl för officerare, men att han gjorde detta
under den bestämda förutsättningen, att förslag till lönereglering
för dem skulle vara att motse under den närmaste framtiden,
hvarmed utan tvifvel menades innevarande års riksdag. I anslut¬
ning till detta yttrande uttalade också Riksdagen i skrifvelse den
1 juni 1901 till Kongl. Maj:t den förhoppning, att vid uppgörandet
af denna nya förväntade lönereglering skulle tagas i öfvervägande,
»om och i hvad mån den af Riksdagen beslutade olika utbildnings¬
tiden för de värnpligtige kunde inverka på aflöningens bestäm¬
mande vid olika truppslag». Denna lönereglering, som ända sedan
1875, då den sista löneregleringen af officerares aflöningsförmåner
företogs, visat sig vara erforderlig och som blifvit ännu mer be¬
höflig genom antagandet af den nya härordningen med dess större
kraf på dessa löntagare, föreligger nu. Den af 1899 års komité
föreslagna förenkling af grundformerna för härens aflöningssystem
har Kongl. Maj:t häri godkänt och tillämpat på det sätt, att af-
löningen föreslås utgå under hufvudsakligen två grundformer:
lön och dagaflöning. Den vid den förut s. k. indelta armén före¬
kommande aflöningsformen »tjenstgöringspenningar», en ersättning
för den tid mellan kommenderingarna, då befälet har, som det
heter, tjenst på roten, skulle nu gå bort. Den utgör för när¬
varande för underlöjtnant 120 kronor, och han har G00 kronor i
lön. Dessa tjenstgöringspenningar hafva i det föreliggande för¬
slaget flyttats till hans lön, hvilken deri föreslås till 720 kronor.
Han har alltså på detta sätt icke fått någon som helst löneförhöj¬
ning, utan precis detsamma som förut. En förbättring i hans löne-
vilkor uppkommer dock derigenom, att Kongl. Maj:t för honom
föreslagit en ökning i dagaflöningen samt en höjning af inqvar-
terings- och servisbidraget. Men Kongl. Maj:t, som funnit rätt¬
visan kräfva, att dessutom någon ersättning äfven borde lemnas
honom för mistningen af tjenstguringspenningarna, har för den
skull föreslagit, att han skulle komma i åtnjutande af half dag¬
aflöning under sin så kallade disponibilitet. Denna Kongl. Maj:ts
mening har utskottet emellertid förklarat sig icke kunna dela,
under förmenande, att den förhöjda dagaflöningen och det samtliga
officerare tillerkända, äfvenledes höjda inqvarterings- och servis¬
bidraget borde utgöra full ersättning för de mistade tjenstgörings-
penningarne. Härvid har man dock enligt min mening icke tagit
tillräcklig hänsyn till den fullständiga omhvälfning i oflicerarnes
förvärfsförhållanden, som inträdt i och med det nya härordnings-
förslagets antagande. Förut utgjorde de inkomster officeren kunde
skaffa sig genom civilt arbete hans hufvudsakliga inkomst, medan
den aflöning han åtnjöt såsom militär — jag syftar nu företrädes¬
vis på infanteriofficeren — betraktades såsom biinkomst. Större
delen af året sysselsatte han sig med en tjenstgöring, som i all-
N:o 24.
12
Ousdagen deu 19 Mars.
a flöning och
rekrytering.
(Forts.)
Ang. hajning mänhet var alldeles främmande för militärtjenstgöringen, af hvil-
af anslaget till ken han en(jast en kortare tid var upptagen. Detta förhållande
har Riksdagen påaktat under förklarande, att den helst såge, att
han helt och hållet egnade sig åt sitt militära yrke, och härtill
blifver också officeren nödsakad, så fort den s. k. öfvergångstiden
gått till ända, ty då skall han vara i ständig tjenstgöring under
större delen af året. Under den återstående delen står det honom
visserligen fritt att söka skaffa sig extra inkomster genom civil
tjenstgöring, men tillfälle härtill är honom nästan fullständigt be-
röfvadt derigenom, att han äfven under denna korta tid alltid
måste vara beredd att inträda i tjenstgöring, när helst han dertill
blifver beordrad. Den härigenom vållade fullständiga omstört-
ningen af officerens förvärfsförhållanden är nu den ena sidan af
saken, hvarpå jag velat ytterligare fästa kammarens uppmärk¬
samhet.
Jag öfvergår så till den andra sidan af saken, hvilken hittills
icke vidrörts. För närvarande utgör officerskåren vid infanteriet
den, om jag så får säga, folkliga delen af arméns officerare. Dit
hafva sådana söner af allmoge- och medelklassen, som haft ut-
preglad fallenhet och framstående förutsättningar för militäryrket,
sökt sig in, och officersanställningarna vid de öfriga vapnen hafva,
hufvudsakligen af ekonomiska skäl, varit förbehållna de förmög¬
nares barn. Äfven härutinnan skulle nu en omstörtning ske, ifall
denna folkvalda kammare bifölle utskottets förslag. Genom att
göra aflöningen för infanteriofficeren till den mest ofördelaktiga
skulle man nemligen från slika platser utestänga dessa foster¬
landets söner, som hittills der vunnit anställning, huru väl qvali-
ficerade de än derför kunde vara. Infanteriofficerarne beredas ju
mot sin vilja så kallad tvångspermission under eu viss del af året.
Hvad skola de, för så vidt de ej ha enskild förmögenhet, då lefva
af, om man undandrager dem den föreslagna halfva dagaflöningen?
De måste väl hafva någon ersättning för de borttagna tjenst-
göringspenningarne, och det är ju i stället för dessa, som Kong!
så Maj:t föreslagit, att de, under den tid de ej få tjenstgöra, skola
erhålla half dagaflöning.
Fäster man sig särskildt vid aflöningen för underlöjtnanterna,
så förklarar Kongl. Maj:t sjelf, att han vid regleringen af deras
löner iakttagit mycken varsamhet, hvilket naturligtvis icke kan
betyda annat, än att Kongl. Maj:t för dem icke stält i fråga mer
än den allra nödtorftigaste förhöjning, å hvilken icke finnes någon
prutmån. Att göra en ytterligare inskränkning härutinnan genom
strykande af den föreslagna halfva dagaflöningen skulle alltså
vara en obillighet. Man må också komma ihåg hvilka relativt
betydande utgifter, som åligga den, hvilken blifvit utnämnd till
underlöjtnant. Det är icke samma förhållande med honom som
med en annan statstjenare i motsvarande samhällsställning. För
denne senare kräfves endast en ekipering, men för underlöjtnan¬
ten två. Han måste nemligen skaffa sig såväl militär som civil
uppsättning, båda mycket dyrbara; såväl den första anskaffningen
Onsdagen den 19 Mars. 13 NSO 24.
som underhållet häraf vållar honom en drygare utgift för bekläd- Ang. höjning
naden än en annan med honom jemstäld statstjenare. Vidare “/® ™ 3et^'’^1
har jag mig bekant, att, när qyartalslönen utlemnas till en under- "rekrytering.
löjtnant, ett tryckt formulär bifogas, upptagande en hel del afdrag, (Forts.)
om hvilka man visserligen kan säga, att flera af dem äro frivil¬
liga, men hvilka dock nvar och en, som är något så när förtro¬
gen med förhållandena, nogsamt vet, att han ej kan undandraga
sig. Sådana afdrag utgöras exempelvis af:
afgifter till arméns pensionskassor.....kr. 34: 52
retroaktivafgift till enskilda kassan.....» 33: 7 6
sportafgift.................» 8: —
afgift till officerskassan...........» 15: —
» för lägerstallarne...........» 8: —
» till militärsällskapet.........» 3: —
» » officerspaviljonger.........» 45: —
amortering och ränta å officerskårens lån . . » 28: 93
krigsvetenskapsakademiens tidskrift.....» 6: —
afgift till »Röda korset»..........» 1: —
» » Arméns Rulla..........» 2: 25
Tillsammans utgöra de sålunda ett belopp af 185 kr. 46 öre
per år. Vidare åligger honom strax efter utnämningen inträdes-
afgifter i officerskassan och den enskilda pensionskassan till ett
belopp af minst 100 kr. Herrarne finna således, att hans små
löneförmåner på detta sätt ganska afsevärdt kringskäras.
Härtill komma nu äfven andra utgifter, som på grund af gäl¬
lande uppfattning af en officers ställning äro för honom ofrånkom¬
liga. Dör en kamrat, efterlemnande enka och barn i fattiga om¬
ständigheter, nästan alltid sker då sammanskott till deras hjelp
bland officerarne, sammanskott, som fördelas på hvarje officer vid
regementet i förhållande till hans grad och åtagas icke blott för
en gång, utan stundom under en följd af flere år. Nöblesse oblige;
ställningen kräfver det, ingen kan undandraga sig; man blir tvun¬
gen att följa med. Lifvet på lägerplatsen och i officersmessen,
resorna på jernväg m. in. regleras också af lagar, hvilka den en¬
skilde ej förmår undandraga sig, enär uniformen ställer kraf, som
måste respekteras. Dessa anförda och andra dylika förhållanden
äro, efter mitt förmenande, af så stor betydelse, att man är skyl¬
dig taga dem i betraktande vid bestämmandet af aflöningen för
officerarne.
Det verk Riksdagen i fjol uppbyggde genom antagandet af
den nya arméorganisationen kommer att få sin krona derigenom,
att befälet — officerarne och underofficerarne — tillerkännas en
aflöning, som står i rimligt förhållande till den ökade tjenstgö¬
ring fosterlandet af dem kräfver, ty endast så kunna vi räkna på
att få ett humant, dugligt och i sitt yrke fullt uppgående befäl,
till hvilket vi med förtroende kunna lemna den militära utbild¬
ningen af våra söner och ledningen af vårt försvar i allvarets
stund. Det nu föreliggande förslaget har i detta afseende alltså
>’:o 24.
14
Onsdagen den 19 Härs.
Ang. höjning en stor betydelse. Må derför Andra Kammaren i öfverensstäm-
a{tflZin9etochlmelse me(l sin demokratiska karakter göra det möjligt för hvarje
“rekrytering1, landets son; som dertill har fallenhet, att kunna vinna officersan-
(Forts.) ställning vid den folkliga delen af vår här, vid infanteriet, och
icke genom njugghet jaga bort från härens till numerären talri¬
kaste vapenslag ett icke ringa antal befälsförmågor att söka sig
ekonomiskt tryggad framtid på andra banor eller att genom samma
njugghet hindra detta vapenslag att för framtiden få god befäls-
rekrytering.
Om den förhöjda dagaflöningen skall jag icke yttra mig. Der¬
om har redan sagts åtskilligt, och mera torde väl komma att sä¬
gas derom. Jag är icke så inne i de förhållanden, hvaraf denna
förhöjning betingas, att jag nu vill yttra mig om densamma.
Kommer så ordningen till underofficerarnes löneförhållanden.
I den skrifvelse, som Riksdagen år 1901 aflat till Kongl. Maj:t,
uttalades önskvärdheten deraf, att i samband med löneregleringen
för oflicerarne det toges under ompröfning, huruvida icke en yt¬
terligare reglering af underbefälets aflöningsförmåner vore behöf¬
lig med hänsyn till den olika utbildningstiden för de värnpligtige.
»Vid beaktande af denna önskan -, yttrar chefen för landtförsvars¬
departementet till statsrådsprotokollet, »har jag, som ansett någon
ytterligare ökning af de för underofficerare bestämda lönebelopp
utöfver hvad af nästlidet års .Riksdag beslöts, icke kunna af mig
föreslås, funnit någon förbättring i deras aflöningsvilkor kunna
dem beredas dels genom ökade inqvarteringsbidrag, på sätt jag
vid fråga om anslaget till inqvarteringskostnader kommer att an¬
föra, dels ock genom särskilda för underofficerare och officerare
gemensamma bestämmelser i fråga om åtnjutande af dagaflöning.»
Ser man efter, huru det förhåller sig med denna så kallade löne¬
förbättring för underofficerarne, så måste man tydligtvis taga reda
på huru deras löneförhållanden gestaltat sig under de senaste åren,
och jag skall derför söka i största korthet beröra detta. Lönerna
utgingo förut äfven för dem efter många olika grundformer. 1898
t. ex. åtnjöt en fanjunkare vid indelta kavalleriet i äretjenst i lön
720 kronor, i tjenstgöringspenningar 300 kronor, i beklädnads-
ersättning 150 kronor, i nummerlön m. m. 187 kronor, i dagaflö-
ning efter en krona om dagen 365 kronor samt i portionsersätt-
ning 226 kronor 30 öre eller sammanlagdt — och det är denna
siffra, soin jag ville be herrarne behålla i minnet — 1,948 kronor
30 öre. År 1899 kom till dessa grundformer för aflöningen också
så kallad »tillfällig löneförbättring», som utgick med 182 kronor
50 öre. Detta år höjdes alltså ifrågavarande fanjunkares samman¬
lagda aflöning till 2,130 kronor 80 öre. År 1901 lades till dessa
grundformer ännu en och den sista, nemligen dyrtidstillägg, hvil-
ket utgick med ett belopp med af 194 kronor 38 öre. Detta år
1901 hade alltså denne fanjunkare i aflöning sammanlagdt 2,325
kronor 18 öre. Hans aflöning förbättrades således år 1899 med 182
kronor 50 öre och år 1901 med 194 kronor 38 öre. Så kom ny
lönestat för 1902. Denna skulle, efter hvad vi veta, kallas för en
Onsdagen den 19 Mars.
15
X:o 24.
löneförbättring, men visar sig innebära en minskning i fanjunkar-
nes inkomster med icke mindre än 425 kronor 18 öre. De fingo
nemligen då i förenklad lön 1,020 kronor, i dagaflöning 730 kro¬
nor och i inqvarteringsersättning 150 kronor eller sammanlagdt
1,900 kronor. Året förut återigen hade de 2,325 kronor 18 öre.
I staten för 1903 höjes nu inqvarteringsbidraget från 150 till 240
kronor. Derigenom får alltså en fanjunkare 1,990 kronor. Men
år 1901 hade nan, som sagdt, 2,325 kronor 18 öre. Och detta kal¬
lar man för löneförbättring. Kan man undra på, att ibland un¬
derbefälet under sådana förhållanden uppkommer missnöje. Det
yttrades här om dagen af en statsutskottsledamot, att när man
gör så mycket för den ene löntagaren efter den andre, är det trå¬
kigt att höra, att det alltid råder missnöje. Ja, det är sant.
Men om missnöjet är så berättigadt, som det verkligen är i detta
fall, så må det icke vara dessa personer förmenadt att för Riks¬
dagen få sin ställning framlagd, sådan den i verkligheten är, på
det att Riksdagen också må komma i tillfälle att taga i öfver¬
vägande, huruvida missnöjet är berättigadt eller icke. Nu sitter
en sådan underofficer ej sällan med rätt stor familj och med en
debetsedel, hvarå kronoskatten blifvit fördubblad, och man före¬
speglar honom, att han skall komma i åtnjutande af eu löneför¬
bättring, men så får han i stället ett löneafdrag på öfver 400 kro¬
nor. År det svårt att fatta, att på detta sätt missnöje måste upp¬
komma? Och kan det vara klokt att hafva en underofficerskår,
som, när det kniper och blir allvar af, är missnöjd? Vore det icke
bättre att hafva en underofficerskår, som är nöjd? Det är klart,
att det icke Denar någonting till att nu kräfva en återgång till
1901 års förhållanden för dessa underofficerare. Men det kan dock
i alla fall ej vara denna kammare värdigt att under de af mig
skildrade, verkliga förhållandena afslå den af Kongl. Maj:t för
underofficerarne begärda halfva dagaflöningen under deras disponi-
bilitetstid samt den förhöjda aflöningen under deras tjenstgöring
utom boningsorten att gälla intill dess en verklig, af Riksdagen
skälig ansedd löneförbättring för underofficerarne kan blifva pröf-
vad och faststäld.
På grund af hvad jag nu anfört, yrkar jag, herr talman, af-
slag å utskottets betänkande och bifall till den af herr Lunde-
berg med flere vid femte punkten fogade reservation.
Herr Carlheim-Gyllensköld: Herr talman! Mina herrar!
Det skulle hafva varit mycket praktiskt, om bevillningsutskottets
betänkande angående inkomstskatten förelegat före statsutskottets
betänkande angående fjerde hufvudtiteln, emedan man då kunnat
se, huru mycket penningar, som funnes tillgängliga. Inträffar
den eventualiteten, att propositionen om inkomstskatt afslås, så
står Riksdagen inför ett ganska kinkigt dilemma. Det kunde ju
försvaras, om den, som icke biträdde aet störa härordningsförsla-
get i fjol, utan då yrkade uppskof, emedan det var ett alltför
stort steg att tagas på en gång, nu röstade emot alla ökade ut-
Ang. hajning
af anslaget till
aflöning och
rekrytering.
(Forts.)
>:o 24.
16
Onsdagen den 19 Mars.
Ang. höjning gifter för försvaret. Detta kan nu visserligen af praktiska skäl
■af anslaget till p,]-e fullständigt ske, men det vore åtminstone konseqvent betin-
rekrytering gadt af de skattdragandes trångmål, som i år är i ännu högre
(Forts) grad förefintligt, än det var redan i fjol, och nog vore det väl¬
betänkt af Riksdagen att genom anslagsnedsättning något bromsa
organisationsfarten.
Den, som i fjol satt i försvarsutskottet, fick så fullkomligt
klart för sig, att härordningsfrågan med afseende å sin grund¬
tanke till stor del var en lönefråga samt att deri såsom framtids-
tanke låg en maktfråga. Det var icke blott en gång, utan många
gånger, som äfven de mest obetydliga kraf på reformer och för¬
ändringar eller inskränkningar möttes med den invändningen:
detta vore icke lyckligt eller icke lämpligt för officerarne. Man
blir något tveksam, när man hör och ser sådant.
Nu föreligger här en fråga om half dagaflöning. För att hålla
mig särskild! till denna, så är den enligt min mening en princip¬
fråga af djupt ingripande betydelse. Det gäller här enligt min
uppfattning ett slags socialism uppifrån, som jag icke kan vara
med om. Dess genomförande skulle förrycka den grundsatsen, att
det är arbetet, som skall betalas, samt i stället införa en ny grund¬
sats: att det är ledigheten, som också skall betalas. Skall sist¬
nämnda grundsats införas, så hemställer jag till kammaren, om
icke en konseqvens deraf vore, att ledamöterna af Andra Kamma¬
ren finge fem kronor om dagen under den tid Riksdagen ej är
samlad. Andra Kammarens ledamöter stå ju äfven då i disponi-
bilitet i och för en eventuel urtima riksdag.
Härefter kommer jag till frågan om pensioneringen. I en
motion, vid hvars tillkomst jag har medverkat, har yrkats, att
pensioneringen skulle blifva vid det gamla eller 80 % af de nu¬
varande lönerna, då nuvarande pensionsbelopp kunna anses till¬
räckliga. Denna motion har statsutskottet icke funnit anledning
upptaga, utan tigit i hjel. Nu är emellertid föreslaget, att sjelfva
lönerna skola förhöjas; och således skulle, derest denna löneförhöj¬
ning bifölles, pensionerna utan allt biträde af Riksdagen blifva
80 % af de förhöjda lönerna.
Med afseende å hvad några herrar talare nämnt, nemligen att
det på vissa håll skulle blifva en löneförminskning, så blir visser¬
ligen detta förhållandet vid en eller annan grad. Men tager man
i beräkning, att pensionerna höjts, så utiemnas derigenom förminsk¬
ningen. Bifälles det föreliggande förslaget, så kommer nästa års
Riksdag att få bevilja omkring 600,000 kronor i ökade bidrag till
statsverkets pensionering af armén, ty ungefär denna siffra upp-
gafs sistlidet år under diskussionen af en talare — jag tror det
var krigsministern.
När generalstabens härordningsförslag utdelades vid jultiden
år 1900, så var det egentligen icke mer än två saker, som väckte
aUmänt och odeladt ogillande och förstämning, eller dagaflönings-
frågorna och den årslånga öfningstiden. Den senare blef till sist
något afknappad, och om den förra var det så, att å ena sidan gene-
Onsdagen den 19 Mars.
17
Ji:o 24.
ralstaben föreslagit en kronas förhöjning i dagaflöningen för Ang. höjning
de lägre offieersgraderna, men å andra sidan hemstält om blott 10 anslaget till
öres dagaflöning för de värnpligtige, det vill säga, att det före-
slogs 50 % förhöjning för de lägre offieersgraderna nien 80 % afdrag '\poruT
för beväringen. Det rop af ovilja, som då höjdes, trängde ända
till Kongl. Maj:t, så att Kongl. Maj:t i sitt sedermera för Riks¬
dagen framlagda förslag tog bort den ena kronan. Nu är den
återkommen. Det enda, som i fjol kunde utverkas i kostnadshän-
seende var, att de värnpligtige fingo 20 öre om dagen i stället för
af Kongl. Maj:t föreslagna 10 öre. Detta går igen i årets budget, och
således hafva de icke fått mer än 60 % rabatt. Men nu kommer
50 % tillökning för befälet. Man talar så mycket om att värn-
pligtsinstitutionen skulle medföra offervillighet. Men, mina herrar,
skall det icke finnas någon offervillighet å befälets sida? Något an¬
nat kan man väl icke tro. Skola de ensamma hafva rättigheter
och fördelar. Jag tror, att det skulle vara lyckligt, om officerarne
och befälet i allmänhet stälcles på eu mera medborgerlig fot, om
de än icke fullt så mycket tillgodosåges. Kör min del vill jag
ofantligt gerna vara med om att officerarne såväl som an¬
dra statens embetsmän få en nöjaktig lön, som de kunna lefva af,
och det hafva de för visso redan nu i de högre graderna. De borde
enligt mitt förmenande helst hafva sin aflöning fördelad i endast
lön och tjenstgöringspengar. Derigenom blefve de i lönehänseende
likstälde med alla civile embetsmän och skulle känna sig bättre
situerade än nu.
Hvad beträffar den förhöjda dagaflöningen, kan jag icke finna
annat än att den, om den blefve utförd, komme att fullständigt
undandragas Riksdagens pröfning. Jag tror nemligen, att det skall
blifva mycket svårt att Kunna kontrollera dess tillämpning. Na¬
turligtvis kunna skäl visas derför, att den i vissa fall är af för¬
hållandena betingad och nödvändig. Detta vill jag gerna inrymma.
Men jag tror, att armébefälet har andra utvägar än denna, som
är något tvifvelaktig.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman, mina herrar! Kongl.
Majt:s föreliggande förslag, som här förordas, innehåller nya och
förbättrade atlöningsbestämmelser såväl för den militära som äfven
för den civilmilitära personalen öfver hela linien, nemligen för¬
höjda löner, ^ dagaflöningens förhöjning med visst belopp, tillgodo-
njutandet af half dagaflöning under disponibilitet och en med
halfva dess belopp förhöjd sådan under tjenstgöring utom garni¬
sons- eller boningsorten. Härtill kommer äfven förhöjning i in¬
qvartera ngsersättningen .
Utskottet har nu förordat de föreslagna höjningarne i lönerna,
dagaflöningen och inqvarteringsersättningen. Men der har utskot¬
tet satt punkt. Det har icke kunnat vara med om att half dag¬
aflöning skulle utgå under disponibilitet och förhöjd sådan under
viss tjenstgöring. När utskottet nu tillstyrkt så stora delar af
Andra Kammarens Prat. 1902. N:o 21. -i
>':o 24.
18
Onsdagen (len 19 Mars.
Ang. höjning
af anslaget till
aflöning och
rekrytering.
(Forts.)
Kong!. Majts förslag, hade man kunnat vänta sig, att någon röst
här skulle höjas för utskottets förslag. Ännu har jag emellertid
ej hört någon. Man säger, att det vore omöjligt att gå med på
eu så stor reducering af förslaget, som utskottet föreslagit. Men
härvid ber jag herrarne märka, att utskottet icke föreslagit någon
förändring i Kongl. Maj:ts förslag i hvad detsamma afser de offi¬
cerare, som ligga i ständig tjenstgöring. Utskottets förslag berör
endast de officerare, som ej ha tjenstgöring året om. Men det
svaras genast, att under vissa förhållanden skulle äfven sådana
officerare, som ha ständig tjenstgöring, komma att beröras af för¬
slaget. Ja, i fråga derom har från statsrådsbänken upplysts, att
det skulle kunna ske för en tid af högst 14 dagar. Således skulle
t. ex. för en löjtnant ett bifall till utskottets förslag kunna med¬
föra en lönereducering af 21 kr.
Det af utskottet föreslagna ändringsförslaget kommer icke ens
att, såsom bär påståtts, drabba alla infanteriofficerare. Ty först
och främst kommer det ej att beröra officerarne vid de två infan¬
teriregementen, som här i hufvudstaden ligga i ständig garnison.
Och jag vågar äfven påstå, att det icke ens gäller officerskåren i
sin helhet på infanteriregementena, ty enligt den tabell, som är
bifogad utskottets utlåtande och hemtats från Kongl. Maj:ts för¬
slag, skall i ständig tjenstgöring på hvarje infanteriregemente
ligga: öfversten — det är ju klart —, 1 öfverstelöjtnant, 2 kap¬
tener, 5 löjtnanter, 2 fanjunkare och 6 sergeanter. Utskottets re¬
duktion gäller således icke dessa af mig nu omnämnda, ständigt
tjenstgörande officerare och underofficerare vid infanteriregemen¬
tena. Man kan således här icke tala om andra än dem, som icke
ligga i tjenstgöring året om.
Nu begäres, att den förhöjda dagaflöningen skall utgå till dem
under den tid de tjenstgöra utom garnisons- eller boningsorten.
Jag vill då bara fråga: om öfningslägret skulle blifva t. ex. Ax¬
vall, såsom hittills varit fallet för de 2 infanteriregementen, som
der öfvats, kan det vara skäl i att öka dagaflöningen med 1/s gång
det förhöjda beloppet, när officerarne resa ut till Axvall och full¬
göra sin ordinarie tjenstgöring, för hvilken de åtnjuta sina löne¬
förmåner, helst de kunna resa dit från Skara och äfven från Sköfde,
om de äro bosatta der — på några få minuter. Jag tar för gif¬
ven att det blir ungefär liknande förhållande för hvarje infanteri¬
regemente, i fäll Kongl. Maj:ts förslag blir det segrande. När så
är förhållandet, lär det väl icke vara så mycket att tala. om den
förhöjda dagaflöningen under ordinarie tjenstetid, utan jag tror,
att utskottet gifvit skäl för sitt yrkande.
Bifaller man förslaget om utbetalandet af halfva dagaflönin¬
gen åt personalen under den tid den icke tjenstgör, kommer det
ju att strida mot principen, att man icke skall betala för dags¬
verke, som icke göres. Det kan icke ligga någon orättvisa i att
den som icke arbetar icke heller får betaldt. Jag har aldrig hört,
att det kan betraktas som orättvisa, att man icke ger alla lika,
både dem som arbeta och dem som icke arbeta. Jag tror derför,
Onsdagen den 19 Mars.
19
X:o -24.
att utskottets förslag i denna del bör bedömas med mildhet eller Ang. höjning
åtminstone med varsamhet. Nu heter det visserligen, att det gäller “f andaget till
att hålla sig till de officerare, som icke ligga i ständig tjenstgö-
ring, och att deras antal ej är så stort, dä man på hvarje rege- 'VfoUsT
mente frånräknar dem som tjenstgöra året om. Det säges, att de- °r S
ras lön blir betydligt reducerad och att man icke kan få office¬
rare för den aflöning, som utskottet bjuder. Hur förhåller det sig
då verkligen härmed? Jag skall icke trötta herrarne med upp¬
läsandet af en mängd siffror, ty dessa finna herrarne i utskottets
betänkande. Jag måste dock derur anföra några: en major får
enligt utskottets förslag en höjning i aflöningen af 1,008 kr., en
kapten af 1 kl. får en höjning i lönen uppgående till 770 kr., en
kapten af 2 kl. får en förhöjning af 970 kr., en löjtnant af 1 kl.
får en höjning i aflöningen af 642 kr. och en af 2 kl. 462 kr. samt
en underlöjtnant 452 kr. Jag håller mig nu endast till officerarne
— underofficerarne skall jag komma till senare. Kan man nu
saga, att man begått någon orättvisa mot dessa officerare, som
icke ligga, i ständig tjenstgöring, då deras aflöningsförmåner höjts
så betydligt? Det är väl icke möjligt att säga. Äfven om man
till den nuvarande aflöningen lägger det dyrtidstillägg, som äfven
i år är ifrågasatt, uppgår löneförhöjningen i alla fall för major
till 553 kr., för kapten af 1 kl. till 409 kr., för kapten af 2 kl.
72.9, för löjtnant af 1 kl. 483 kr., af 2 kl. 333 kr. samt för under¬
löjtnant 353 kr. Om dyrtidstillägget beviljas för i år, fä samt¬
liga dessa officerare som sagdt i alla fall en så pass stor förhöj¬
ning i sin aflöning, utöfver dyrtidstillägget. Kunna herrarne då
påstå, att man begår en orättvisa mot dem, som hafva 219 dagars
ledighet om året, om de icke få denna förhöjning af dagaflöningen?
•Tåg hoppas, att om herrarne se på siffrorna och låta känslorna
fara, så skola herrarne göra rättvisa mot utskottet äfven i denna del.
Nu är att märka, att det dessutom finnes en mängd förmå¬
ner, som ej synas här. Jag vill här blott antyda, att en del af
de högre officerarne ha skyldighet att hålla sig med en tjenste-
häst, ja, eu stor del af dem med två. Och staten betalar till
dessa officerare 765 kr. årligen för hvarje tjenstehäst. Detta är
en förmån, som här ej är medräknad, och huruvida officerarne
härpå göra någon vinst eller åsamkas förlust, det får hvar och
en bedöma. Men i alla fäll är det staten, som underhåller dessa
hästar genom att betala 765 kr. för hvarje häst. Det förhåller
sig ej här som i Danmark och Norge, der dessa officerare, utom
regementschefen, endast behöfva hålla sig med en tjenstehäst.
Vore så förhållandet här, skulle man årligen inbespara 140,000
kr., men hos oss slösar man med två tjenstehästar, som jag för¬
modar till förmån för officerarne. Om det deremot är till fördel
för försvaret, lemnar jag derhän, men meningarna om den saken
kunna väl vara delade.
Om man granskar dessa löneförmåner och jemför dem med
motsvarande förhållanden i Norge och Danmark, så skola vi finna,
att de af utskottet tillstyrkta löneförmånerna för hvarje grad äro
N:o 24.
20
Onsdagen den 19 Mars.
Ang. höjning
afl anslaget tih
aflöning och
rekrytering.
(Forts.)
högre än de äro i dessa våra grannländer för hvarje motsvarande
officersgrad; och detta är så mycket mer fallet, som i dessa begge
länder det hestås blott en tjenstehäst, utom åt regementschefen,
för hvilken häst ersättning visserligen lemnas af statsverket, men
ej till samma belopp som i Sverige, utan till betydligt lägre.
Jag kan verkligen ej tycka annat, än att kammaren bort vara
mera rättvis och erkänsam gent emot utskottets åsigt i denna
fråga, särskildt vid en jemförelse med motsvarande förhållanden
i våra grannländer och i betraktande af den utaf utskottet före¬
slagna förhöjningen af de löneförmåner, som förut utgått.
Om jag sedan öfvergår till underofficerarne, är jag den förste
att erkänna, att dessas löneförmåner kanhända äro låga och be¬
höfva förbättras. Detta förklarade äfven utskottet i fjol, men
när nu herr Pantzarhielm så högljudt klagar öfver dessa låga
löner, så borde han väl redan i fjol, då han satt i det utskott,
som reglerade dessa löner, ha höjt sin röst för en förhöjning i
desamma. Men i fjol hörde man ej ett ord derom. Om man ser
efter, hvilka löner enligt hans förslag skulle regleras, så finner
man, att han ej med sitt förslag afser de underofficerare, som
ligga i ständig tjenstgöring i Stockholm. De få ej ett enda öres
förhöjning, men skulle några behöfva en sådan, så vore det väl
de, som ligga i Stockholm eller öfver hufvud taget i någon af de
dyra garnisonsorterna. Men dessa beröras ej i hans förslag.
Om man läser en artikel, som finnes intagen i gårdagens tid¬
ningar och som är underskrifven af »sergeanter», skall man finna,
huru de resonera. De säga som så: kan det ligga någon rätt¬
visa i att infanteriunderofficerare i landsorten, som äro fria från
tjenstgöring under 219 dagar af året, skola få förbättrade löner,
under det att de, som äro bundna under alla årets 365 dagar,
skola ha det sämre stäldt och ej få någon förbättring? De till-
lägga visserligen, att de ingenting ha emot, att äfven andra få
det bättre stäldt, men jag för min del kan i alla fall ej se annat,
än att dessa underofficerare resonera sundt. De påvisa ju blott
orättvisan i att nu besluta en löneförhöjning, som ej kommer dem
till godo, som få arbeta mest, utan dem, som blott arbeta en del
af året. Det skulle kunna vara mvcket att säga om denna sak;
men jag tager för gifvet, att diskussionen om densamma ändå
kommer att blifva långvarig; och derför vill jag ej längre uppe¬
hålla mig vid denna fråga.
Men herr Pantzarhielm talade äfven om inqvarteringsersätt-
ningen, som nu skulle komma att sträckas ut öfver hela linien,
äfven der den ej funnes förut; och då han påstår, att bostads¬
förmånen ej har något synnerligt värde, så är det ett resonne-
ment, som jag ej kan förstå. När Kongl. Maj:t framlade förslag
om dvrtidstillägg för tjensteman, så var det just de, som hade
hostad på statens bekostnad, som ej skulle komma i åtnjutande
af detta lönetillägg. Och detta är väl ett tydligt bevis på att
förmånen af fri bostad anses ha ett stort värde. Skulle man till
hvarje underofficer, som har denna fria bostad, framställa den
Onsdagen den 19 Mars.
21
>:o 24.
frågan, om han vore villig att afstå denna förmån mot att er- Ang. höjning
hålla inqvarteringsersättning i penningar, så är det min öfver- af ^slaget till
tvgelse, att man i hvarje garnisonsort skulle få ett kraftigt nej rekrytering
till svar, och att man då skulle få ett ytterligare bevis på att
denna fördel uppskattas högt.
Så påstod herr Sjövall, att allmogens barn äro utestängda
från officerstjenster, derför att aflöningen är så låg. Det kan jag
för min del icke tro, utan min öfvertygelse är, att lönerna äro
tilltagna så, att äfven allmogens barn kunna reda sig på dem.
Jag tror ej, att allmogens barn ha högre lefnadsvanor än öfriga
samhällsklassers. Ja, jag är alldeles viss om att, när allmogens
barn godt kunna reda sig på en viss inkomst, det kunde bli svårt
nog för barn af högre samhällsklasser att lefva på samma in¬
komst. Men man kan ju resonera än si och än så, bara det gag¬
nar den sak, som man för tillfället förfäktar.
Det är äfven en annan faktor, som man bör taga i betrak¬
tande vid bestämmandet af officerarnes och öfriga militärers aflö¬
ning. En officer behöfver, om jag ej missminner mig, endast taga
mogenhets- eller studentexamen, innan han inträder i krigsskolan.
Sedan har han kursen på Karlberg, som beräknas till två år,
ehuru densamma vanligen ej kräfver fullt denna tid. Och sedan
de kanske vid 19, 20 års ålder tagit sin examen på Karlberg —
jag talar ej här om allmogens barn, ty dessa komma i allmänhet
senare in i skolan, utan om de högre klassernas barn, som taga
examen tidigare, emedan de äro bosatta på den ort, der undervis¬
ningen meddelas — skickas de genast ut på ett regemente och
få der den af utskottet förhöjda aflöningen. Under det nu rå¬
dande befordringssystemet går ju befordringen sedan ganska raskt,
och jag vågar säga, att en officer knappast afgår ur tjensten utan
att vara kapten, och det måste han vara före 48 år. Och vid 50
års ålder får sedan kaptenen sin pension. Kär han hunnit för¬
flytta sig från den ena lönegraden till den andra vid en så tidig
ålder som 48 år, och sedan får afgå med kaptens pension, som nu
förhöjes med 480 kr., kan man då kalla denna bana lågt aflönad,
särskildt om man jemför den med andra banor i statens tjenst?
Dessa kunna väl ibland medföra högre begynnelselön, men om
man betänker den långa utbildningstid vid universiteten, som for¬
dras för de civila banorna, och om man jemför deras ställning,
som taga universitetsexamina, med kaptenernas — jag håller mig
fortfarande till denna grad — så skall man finna, att kaptenerna
vid sina 48 år ha det gynsammare stäldt än de civile tjenste-
männen. Dessa officerare få sedan afsked med pension vid 50 år,
under det att de civile få släpa med till 65 år med mången gång
lägre aflöning än kaptenerna ha.
Det är många faktorer, som man måste taga med i beräknin¬
gen, när man bestämmer aflöningen för en sä stor tjenstemanna-
kår, och särskildt är det bär en omständighet, som man måste
taga i betraktande, nemligen den, att för en officer, som tagit sin
examen vid krigsskolan, är ej utbildningstiden slut. Men under
N:o 24.
22
Onsdagen den 19 Mars.
Ang. höjning hela den tid han håller på att ytterligare utbilda sig och aflägga
“aÅönin^och1 nya exam^na för erhållande af högre grad och högre aflöning, får
"rekrytering. han bibehålla _ sin höga lön, sin dagaflöning, inqvarteringsersätt-
(Forts.) n*ng 0°h dylikt, blott han gått in på ett regemente. Men hur
är det på de civila banorna? Jo, der får ingen enda någon lön
under den tid han håller på att ytterligare utbilda sig för en
befattning, som medför högre lön. Tager man sådana och andra
liknande omständigheter i betraktande och låter känslorna fara,
så tror jag, att man kommer att döma mera sundt i denna sak
och gifva utskottet rätt.
Jag skulle äfven vilja svara herr von Schéele, men då han ej
gjorde något yrkande, kan det ju vara onödigt. Men då han ci¬
terade något ur en bok om att soldatens goda aflöning bildar det
starkaste försvaret, så vill jag säga, att jag hoppas, det herr von
Schéele äfven för samma språk, när vi ej få stort andra soldater
än våra beväringar. När vi komma till den punkt, som afhand-
lar soldaternas dåliga aflöning, hoppas jag, att han äfven talar
för dem.
Möjligt är, att jag längre fram under diskussionen begär or¬
det ännu en gång, för att svara en eller annan; men jag slutar
nu för denna gång och anhåller, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Anderson i Hasselbol, Ericsson i Of-
vanmyra, Persson i Tällberg, Norman, Johanson i Mossebo, Olofs¬
son i Digernäs, Norberg, Österberg, Eriksson i Lindehult, Nordin
i Hammerdal och Hansson i Solberga.
Herr A. Hedin i Stockholm: Det är ganska visst, herr tal¬
man, att det är berättigadt att anställa jemförelse mellan aflö-
ningsförhållandena här i landet och våra närmaste grannländer;
men det är ej säkert, att jag är berättigad att deraf draga en
omedelbart bindande slutsats, derför att det är väl bekant, att
hela lefnadssättet, »the standard of life», är ett helt annat i värt
land än vare sig i Norge eller Danmark. Det är icke rimligt att
begära af officerarne, att de, under det att alla klasser öfver dem,
under dem och rundt omkring dem fortfara med ett dyrbart,
till och med öfverdådigt lefnadssätt, skola vara i stånd att en¬
samma bryta mot detta; det är för mycket begärdt af dem.
Jag skall också be att få svara den siste talaren, att det al¬
drig ett ögonblick fallit mig in att klandra statsutskottet för det
förslag det framlagt. Jag föreställer mig, att statsutskottet icke
haft några behagliga ögonblick under sysselsättningen med denna
fråga. Det var stäldt mellan två hvar för sig berättigade men
stridiga intressen, mellan —- iag kan väl säga — tvenne bekym¬
mer. För min del är jag så fullständigt benägen i detta fall som
i andra att respektera deras mening och åtgärder, som här ut¬
talat hvad de funnit vara det rigtiga, ehuru de mycket väl ve¬
tat på förhand, att deras mening skulle mötas af klander. Det
Onsdagen den 19 Mars.
N:o 24.
aflöning och
rekrytering.
(Forts.)
förtienar all respekt från dem, som hysa en från statsutskottets Ang. höjning
majoritet afvikande mening. _ af anslaget u
Bestämmande för mig i denna fråga är följande betraktelse.
För oss, för ett litet folk, äfven om vi underkasta oss de största
möjliga ansträngningar att extensivt utveckla vårt försvar så långt
möjligt är i afseende å personalens antal, den på förhand i fredens
lugn uppfostrade personalens antal, i afseende å de under freden
beredda förråderna, så att såväl af de förra finnas ersättningsmän
för dem, som gå bort, som af de senare finnas tillgångar att till¬
gripa efter dem som blifvit konsumerade — om vi också, sägen’
jag, underkastade oss de största ansträngningar i detta fall, behöfs
hos ett litet folk, säkerligen mer än hos ett annat, att fullständiga
dessa krafter och dessa tillgångar genom en så långt möjligt bragt
färdighet, insigt, pligtkänsla och den höga uppfattningen af det
mål, som är förelagdt såväl männen i ledet som dem, hvilka skola
uppfostra och leda dem. Nu vet jag mycket väl, att det är ej
med pengar man köper hvarken entusiasmen eller denna eleverade
uppfattning, men det är äfven ganska visst, att de menniskor äro
lätt räknade — och ingenting är naturligare än det —, som under
tryckande ekonomiska förhållanden kunna hålla uppe alla dessa
egenskaper, som skola komplettera våra materiella tillgångar för
försvaret; det får man icke begära. När jag tar i betraktande
särskildt de anspråk på lifvet här i landet, som icke bestämmas
af eller domineras af officerarne, utan bestämmas och domineras af
andra samhällsklasser genom en — man vore nästan färdig att
säga — en sammansvärjning, som räcker sä godt som allra högst upp¬
ifrån och ganska långt ned, kan jag icke underlåta att framhålla
detta, när man skall fråntaga dem möjligheten att på enskild väg
förvärfva de inkomster, som hittills på enskild väg hafva kunnat
stå dem till buds, och jag tror derför, att man är skyldig och
pligtig att så långt möjligt och billigt är ersätta dem hvad de
på detta sätt förlora.
Annars förutser jag en af de största faror för vårt försvar, om
de, som ega den naturliga begåfningen och hågen för officers- och
underofficersyrket såsom lärare i fred och ledare i krig, om de
finna de förhållanden som staten erbjuder dem vara sådana, att de
icke se för sig möjligheten att komma rätt väl fram åtminstone
med familj och derför låta sig lockas af de större förmåner, som
erbjudas inom den privata verksamheten. Inför hvilket tvång be¬
finna vi oss då? Jo, inför tvånget att i alla fall fylla kadrerna,
att då, om icke formaliter och uttryckligen nedsätta fordringarne,
dock i realiteten nedsatta fordringarne, ehuru detta icke synes i något
program, sä att de kunna uppfyllas af den ringare begåfningen efter
det ringare intresset hos dem, hvilka hafva egna eller pappas pengar
att fylla bristen med. Det är faran, och detta gäller icke blott i af¬
seende ä officerarne, utan äfven i afseende å underofficerarne. Derför
finner jag för min del rigtigt, att man nu ej beslutar aflöningar sä
knappa, att man ögonblickligen står inför den faran, att den möjliga
ståndpunkten af fackbildning, som kan uppnås af den större begäf-
>:o 24.
24
Onsdasren den 19 Mars.
Ang. höjning ningen, kommer — jag hade .så när sagt — att naturnödvändigt
afiöni^Vch s.iunka me.r oc]l mer- derför att man blir tvungen att minska ansprå-
rekrytering. ken 1 realiteten, om också detta icke synes i några examensprogram.
(Forts.) Det är. hvad jag i allmänhet har om saken att säga. Seder¬
mera skall jag anhålla att få göra några detaljanmärkningar, der¬
vid jag då i allra främsta rummet fäster mig vid det mycket be¬
klagliga förhållandet, att Kongl. Maj:t icke har föreslagit en löne¬
reglering för underbefälet. Efter min tanke är den faran icke i
något hänseende mindre, att underbefälets duglighet kommer att
sjunka, än att detsamma skulle bli förhållandet med officerarnes.
Om jag nu kastar en blick på staterna för det icke garnisonerade
infanteriet — jag skall säga äfven ett par ord om kavalleriet —
så ser jag, att en fanjunkare enligt 1901 års stat, om jag förut¬
sätter 146 dagars tjenstgöring, kommer upp till en aflöning af
1,479 kr. 52 öre, och tillökningen enligt de nu förevarande försla¬
gen, å ena sidan Kongl. Maj:ts och reservanternas förslag, å andra
sidan statsutskottets majoritets förslag, den ger mig en slutsumma
af 1,532 kr. i stället för 1,479,5 2 kr. Det är således en helt obe¬
tydlig tillökning. Detta kan man dock icke kalla för en löne¬
reglering. För dem, som ha mycket litet, är visserligen 10, 40, 50
eller 60 kr. bättre än ingenting alls, men man kan icke kalla det
en lönereglering, i och med hvilken man skall vara ifrån frågan
om aflöningen för underbefälet. Deremot enligt reservanternas
d. v. s. Kongl. Maj:ts förslag, så blir visserligen ökningen större;
der blir hela ökningen från den nuvarande lönen dock 822,5 0 kr.
Men det är icke tillräckligt att göra dessa jemförelser för att
se hur illa behandlad underofficerskåren är. Den saken får jag
klart för mig, om jag jemför förhållandet mellan den gamla lönen
och den nya lönen för officerarne å ena sidan och underofficerarne
a den andra. När jag tager procentsiffrorna, träder saken klarare
fram. Då befinnes det, att ökningen i 1903 års stat enligt utskot¬
tets förslag skulle för — låt oss säga — en löjtnant af 1 kl. blifva
38,8 %, och enligt reservanternas förslag skulle den blifva 62, i %,
hvaremot, om jag går ner till underofficerskategorien, ökningen för
fanjunkare blir 21,8 % enligt reservanternas förslag, d. v. s. enligt
det högsta möjliga, som nu är ifrågasatt, men enligt utskottets
helt enkelt 4,s %. Det är väsentliga skilnader det! När man vill
bedöma i hvad mån underofficerarne ha blifvit tillgodosedda, då
skall man icke jemföra den blifvande lönen, den ringa förhöjning,
som deri sker af några 100 kronor, utan man bör jemföra ökningen
af underofficerarnes lön med ökningen af officerarnes lön, helst som
underofficerarnes lön sannerligen icke har varit relativt bättre redan
förut och således man skulle kunna säga, att de kunde reda sig
utan så väsentlig ökning nu som för officerarne vore nödvändigt.
Den saken torde vara alldeles ostridig och klar. Om jag tager en
sergeant af 1 kl., blir jemförelsevis mot ökningarne inom officers-
graderna tillökningen för honom 18,2 f, enligt reservanternas för¬
slag 38,2 % och — såsom jag nämnde nyss — äro ökningarna inom
officersgraderna större: för kapten af 1 kl. 34,3 %, för kapten af 2
Onsdagen den 19 Mars.
25
N:o 24.
kl. 59 %, för löjtnant af 1 kl. 62, i %, för löjtnant af 2 kl. 62,6 / An9■ höjning
och för underlöjtnant 81,2 %. nf anslaget till
Det är icke möjligt att få en rigtig uppfattning af hvad man ^"ytering.
här åtgjort annat än på det sättet, att man jemför den ökning i (Forts)
förhållande till förutvarande belopp, som underofficerarne få nu,
när jag sammanräknar alla de småsaker, som nu tyckas på visst
håll betraktas såsom en sammanlagd afslutning på deras löneregle¬
ring, med den ökning, som officerarne nu få på en gång och icke
såsom underofficerarne fördelad i några små belopp under en tid
af tio år. Det är icke möjligt, att det kan vara Kong! Maj:ts
mening att låta det stanna vid detta, som icke är någon löneför¬
bättring i sådan mån, att det ens på långa vägar när kan jem-
föras med löneförbättringen för officerarne, som jag för resten visst
icke alls anser vara öfverdrifven.
Om jag vidare ser en smula på förhållandena vid det icke
garnisonerade kavalleriet, kommer jag till ännu värre slutsatser.
Om jag tager en fanjunkare — jag hemtar mina exempel från
dem, som hafva 50 dagars tjenstgöring — så kommer jag till en sam¬
manlagd lön för närvarande af 1,426 kronor. Men förökningen,
förbättringen för honom, den slår ut på det sätt, att han får en
— minskning af 66 kronor 40 öre. Det är löneförbättring, det!
Ja, det är icke jag, som tilltrott mig ensam göra dessa beräk¬
ningar. Ty jag är utan tvifvel den sämsta räknekarl i hela
Sveriges rike och kanske i hela Skandinavien. Men jag har haft
många och dugtiga hjelpare, så att det lider icke alls något tvifvel,
att det är rätt.
Tager jag inom det icke garnisonerade kavalleriet en sergeant
af 1. kl., så får han visserligen en ökning. Men hurudan ökning,
herr talman? Den är 54 kronor. Skall detta också föreställa en
lönereglering ?
Sedan ett nytt exempel! För en fanjunkare, som tjenstgör
174 dagar, blir det minskning i stället för hvad man kallar löne¬
reglering, löneförbättring, löneförhöjning. Och för en sergeant af
1. kl. blir det en förbättring under samma förutsättning, men
icke mer än 14 kronor 32 öre.
Nu ett par ord om ställningen för underofficerare i garnisons¬
orterna! De få icke den allra minsta förbättring, icke det rin¬
gaste, men de få en försämrad ställning. Man säger, att de få en
tillökning på inqvarteringen. Hvad vill det säga? Kong!. Maj:t
föreslår en ökning af inqvarteringssumman, under det att af denna
ökning underofficeren icke hädanefter får ett enda öre mer än han
för närvarande har, d. v. s. det lilla belopp, som beräknas för servis
och hvithet här i Stockholm uppgår till 90 eller 80 kronor. Det
andra behåller ju kronan såsom ersättning för den lokal, som upplåtes
i kasern. Om man nu funnit lämpligt — för att den icke skall
framträda så bjert, denna skilnad mellan ökningen för de icke gar¬
nisonerade trupperna och ökningen för officerarne i garnisonsorterna,
hvilka fä en verklig inqvartering, som går ut till dem i kontanta
penningar och icke åtnöjer sig med att stå på ett papper — om
N:o 24.
26
Onsdagen den 19 Mars.
Ang. höjning man funnit lämpligt att, som det heter, öka inqvarteringen för un-
af ansUgeUiU derhefälet, så, enär detta underbefäl af denna ökning icke far ett
“rekrytering enda rundstycke, blir följden den, att, då denna ökning naturligtvis
(Forts) upptages i promemoriorna från vederbörande regementen till taxe¬
ringsmyndigheterna, underofficerarne af denna ökning på 100 kronor
få en förböjning i sin statsbevinning och följaktligen jemväl en
mångdubbel förböjning af kommunalskatten. Så förhåller det sig
med ökningen. Den resulterar i en tillökning af deras debetsedlar
med en summa, som står här på papperet och staten behåller och
hvaraf den icke lemnar ett öre till underofficerarne. Hvad skall
den summa, som blir öfver, användas till? Jag vet icke. Skall
den gå till hufvudtitelns allmänna besparingar? Och detta derför
att det i sj elfva verket så förhåller sig, att inqvarteringen icke
skaffar underofficeren någon tillökning i inkomster, men för honom
medför en icke alldeles oväsentlig tillökning i stats- och kom¬
munalskatt.
Förhållandet med underbefälets aflöning är sådant, att man
skulle kunna vara frestad att begära rent afslag på den kongl.
propositionen i denna punkt och anhålla, att Kongl. Maj:t ville
komma fram med nytt förslag till lönereglering för underoffice¬
rarne till nästa Riksdag och låta officerarnes lönereglering anstå
jemväl till denna tidpunkt. Jag säger: man kunde vara frestad
dertill. Men det är icke en frestelse, som jag vill duka under för.
Och dervid hoppas jag, att rättelse icke skall dröja mer än till
begynnelsen af nästa år.
Jag sade, att det vore ytterligt betänkligt, om genom för
knappa löner — och dessa löner kunna vara för knappa här, äfven
om ett lägre belopp räcker till i Danmark eller Norge, det är icke
den eller den officerens fel; felet är bofast på många håll, såsom
det för öfrigt naturligtvis är alldeles onådigt att nämna — om
genom otillräckliga löner — säger jag — just de personer, som
man skulle önska se i spetsen för den mycket omtalade nya skolan,
som hela den manliga vapenföra befolkningen skall genomgå under
ett icke ringa antal månader, icke komma att befinna sig på den
ståndpunkt af intelligens och skicklighet, som vore önskvärd, utan
anspråken på dem komme att sjunka och då sannolikt att sjunka
icke med ens till en viss punkt, utan, sedan sjunkandet har börjat,
fortfarande sjunka. Om det skall blifva resultatet, derför att man
blifver nödgad att taga hvad som erbjuder sig bland dem, som
kunna betrakta statslönen såsom den underordnade delen af deras
utkomst för året, emedan de hafva egna eller fars tillgångar att
lita till, och som på detta sätt mycket lättare än en officer för
närvarande förskaffa sig en titel och en uniform, d. v. s. en social
position, ja, då kunde vi lika gerna ha låtit bli att göra den för¬
ändring af vår armé, som beslöts förlidet år. Ty om icke i stället
för att sjunka man får motse ett väsentligt stigande af befälets
duglighet och intresse, då hjelper ingenting, då hjelper icke de 8
månadernas öfning, och då kommer icke hvarken 12 månaders eller
24 månaders öfning att hjelpa.
Onsdagen den 19 Mars. 27
För — det är nu — 11 år sedan skref en fransk officer —
jag känner icke hans namn, han skref anonymt, men inom hans
eget land visste alla, hvem han var, och han betraktades såsom en
af den franska arméns yppersta officerare — skref en afhandling
om officerens sociala roll, en afhandling, som, när jag läste den
första gången och när jag för kort tid läste om den igen, A7id båda
tillfällena gripit mig så, som sällan numera är förhållandet med
någon litteratur. Detta uppslag har burit frukt under den nuva¬
rande franska krigsministern, general André, som påbjudit i alla
franska militärskolor undervisning om officerarnes sociala roll och
uppgift. Jag har nyligen läst 7:de upplagan af de föreläsningar,
som förlidet år höllos i S:t Cyr af läraren i krigskonst och krigs¬
historia vid nämnda berömda krigshögskola. Och hvad der säges
skulle jag vilja rekommendera till studerande icke blott för våra
militärer, utan för alla dem, som hafva något intresse för offent¬
liga angelägenheter. Han slutar den sista af dessa föreläsningar
med de orden: »Härmed har jag visat eder, hvad detta betyder,
när krigsministern inbjuder eder, mina unga kamrater, att åtaga
eder rollen såsom ledare för nationens moraliska regeneration».
Det märkes väl, att bland desse unge män hade denna uppgift
vunnit gehör, en uppgift, om hvilken han sade i sin första före¬
läsning, att när jag vill tala till eder om officerarnes sociala roll,
begagnar jag ett ord, som förmodligen, åtminstone för de flesta af
eder, är fullt af dunkelhet, men hvilket jag skall gå att förklara.
Och när man så ser, hvad han angifver såsom föremål för den nya
lärareverksamhet, som han väntar af officerarne, angifver såsom
föremål inom gruppen militära ämnen: regementets historia och de
handlingar af patriotism, sjelf uppoffring på slagfältet eller inom
de belägrade platserna, som höra till regementets historia; inom
medborgerliga ämnen: främst vördnad för lagen och hvarje med¬
borgares pligter, deribland i första rummet pligten att försvara
sitt land; inom gruppen ekonomiska ämnen och fransk statskunskap:
undervisning om alkoholens härjningar och nödvändigheten att
bekämpa denna landsplåga och grundbegreppen af helsovård; inom
gruppen moraliska ämnen: de idéer, för nvilka fanan är symbol,
hvad kriget är och hvad kriget fordom var, de stora skyldigheter,
som civilisation och mensklighet ålägga en krigförande stat o. s. v.,
då kan man väl se, att detta uti kunnige mäns händer, entusiasti-
astiske män och sådana, som tilltro sig att låta känslan råda och
medgifva, att det icke är skadligt eller orätt att vädja till känslan,
när man icke vädjar till annat än goda och ädla känslor, då finner
man väl, att detta är något, som är egnadt att entusiasmera och
ingifva en ny rigtning åt de unge män, för hvilka man ställer ett
högt mål. Och sannerligen, herr talman, det är icke värdt, att
menniskorna ställa för sig något annat än de höga målen.
Jag anhåller, herr talman, att få instämma i det förslag, som
framstälts ad herr Pantzarhielm.
N:o 24.
Ang. höjning
af anslaget till
aflöning och
rekrytering.
(Forts.)
Herr Höjer instämde häruti.
N:o 24.
28
Onsdagen den 19 Mars.
Ang. höjning Herr Hjelmérus: Herr talman, mina herrar! Tvenne talare
af anslag^ till ^ skånebänken, herrar Pantzarhielm och Sjövall, hafva nyligen
rekrytering uppdragit en jemförelse mellan närmast föregående löneregleringar
(Forts) och den, som nu föreligger till Riksdagens bepröfvande. Till alla
delar instämmande i hvad de sagt, skall jag emellertid be att få
med några detalj uppgifter ytterligare belysa den ställning, som
underofficerarne och de lägre ofBcerarne i detta afseende intogo
under den närmast föregående tiden, d. v. s. under den tid, då in¬
delningsverket ännu qvarstod temligen oförändradt och då boställen
innehades af sergeanter, fanjunkare, löjtnanter, kaptener etc.
Jag har sjelf sett åtskilliga sergeantsboställen, för hvilka be¬
talats 1,500, ja, till och med 2,000 kronor i arrende. Jag ber her-
rarne härvid taga i betraktande, huruvida den lönereglering, som
nu föreligger till antagande, kommer att försätta dessa tjensteman
i samma ställning, som de hade under den tid jag nyss nämnde.
Jag har också sett fanjunkareboställen vid skånska Imsarerna och
skånska dragonerna, hvilka i arrende betingat ända till 4,000 å
6,000 kronor. Då dertill kommer, att kavalleriunderofficerarne, som
under tjenstgöringen redo rusthållshästar, städse innehade en num¬
merlön, behagade herrarne lätteligen finna, att deras ställning
under den tid jag här afser var ganska gynnad. Angående löjt¬
nants- och kaptensboställen skall jag icke göra många erinringar.
Men det vill jag säga, att deras boställen i allmänhet voro af den
beskaffenhet, att de beredde innehafvarne en i det hela mera gynnad
ställning än den, hvilken här ställes i utsigt.
Då löneregleringar nu för tiden vidtagits, har i allmänhet
lösen och tendensen varit den att söka höja och förbättra embets¬
ed! tjenstemännens ställning. Här har emellertid särskildt beträf¬
fande underofficerarne en alldeles motsatt tendens gjort sig gäl¬
lande. Man har försämrat deras ekonomiska och dermed äfven
deras sociala ställning den ena tiden efter den andra. Och då nu
Kong!. Maj:t framlägger en så ofantligt moderat lönereglering som
den, hvilken innehålles i den föreliggande propositionen, finner
likväl statsutskottet icke skäl att tillstyrka bifall till densamma i
alla dess delar. De belopp, som här blifvit af utskottet föreslagna,
äro, om vi noga granska dem, mycket låga och egnade att ned¬
sätta de ifrågavarande tjenstemännen under den nivå, på hvilken
de förut stått. En sergeant af andra klass skall enligt förslaget
erhålla en lön af 600 kronor. Jag ber herrarne vara så goda och
uppdraga en jemförelse mellan dessa tjensteinnehafvare och andra
personer med 600 kronor i aflöning. För min del tillåter jag mig
framlägga endast ett jemförelseled. Det förekommer i Östergötland,
att landtbrukare betala både stat och lön i kontant, hvarvid ända
till 700 kronor aftalats för år.
Dessa statkarlar ha sålunda 100 kronor utöfver hvad som är
föreslaget att utgöra lön för sergeanter af andra klass. I följd
häraf vågar jag säga, att dessa personers ekonomiska och äfven
sociala ställning blifvit nedtryckt väsentligt under hvad den till¬
förene varit under den gamla tiden, då de hade sina boställen. Då
Onsdagen den 19 Mars.
N:o 24.
21»
stodo de icke sida vid sida med statkarlar och daglönare, af hvad
slag som helst, utan deras ställning var jemförlig med de mindre'
hemmansegarnes. De hade nemligen boställen på åtminstone ett
qvart eller ett hälft mantal, och de voro då i tillfälle att lefva
ungefär som egarne af dylika hemman.
Beträffande sergeanter af första klass, egen visserligen en löne¬
förhöjning ruin, men den är mycket liten.
I fråga åter om fanjunkare går väl deras lön upp till väsent¬
ligt högre belopp än sergeanter af första klass erhålla. Men jag
vill påpeka, att den dock stannar vid den ganska blygsamma siffran
af inalles 1,750 kronor. Jag har här framför mig den lönestat,
som gäller för Andra lifgrenadiererna. Och om man jemför den
kontanta lön, som man för fanjunkare der föreslår, med den lön,
som de i äldre tider åtnjöto, då de innehade sina boställen, är jag
förvissad om att herrarne komma till det resultat, att deras ställ¬
ning försämrats och icke förbättrats.
Jag vill vidare med afseende på denna lönereglering säga, att
det föreligger en bestämd skilnad mellan denna lönereglering och
andra sådana, som företagits under senare tider. Här är fråga om
en förökning i arbete, så pass omfattande, att höjningen uti lönen
egentligen icke motsvarar tillökningen i arbetet. Det är derför,
såsom jag redan förut påpekat, egentligen ingen förbättring alls.
Det är de lägre befälsgraderna, som jag här särskildt framhåller,
ty det är för dem, som svårigheter alltid möta, när man söker ge¬
nomföra löneregleringar i Riksdagen. Det går mycket lättare för
de högre, ty för dessa visas städse stor undfallenhet, och det är
derför också lättare för dem att få sina löner bestämda på ett mera
nöjaktigt sätt. Derjemte finnes naturligtvis för fruntimmerna och
deras löneregleringar alltid stora sympatier här i kammaren.
Herrarne erinra sig nog från i lördags, då regleringen af lönerna för
telegrafisterna var före, huruledes det då sades, att ett fruntimmer
behöfver 12 ä 16 hundra kronor i inkomst för att kunna lefva. Men
i dag anser man, att en underofficer •— en sergeant af andra klass
med hustru och barn — skall kunna lefva på 600 kronor. Jag
finner detta vara ett underligt tal. Det bör vara klart för hvar
och en, att det för närvarande är omöjligt att försörja en familj
på ett så litet belopp. Här ställes nemligen på ifrågavarande per¬
soner den fordran, att de skola hålla sig med uniform, med sablar
m. in., och dessutom, att de, såsom hvarje annan menniska, skola
hålla sig med civila kläder, men i fråga om inkomster ställas de i
jembredd med statkarlar. Desse senare äro åtminstone befriade
frän att hälla sig med en dyr uniform, och deras ställning blir
derigenom lättare och mera dräglig.
Då jag sålunda besinnar allt detta, känner jag mig mycket
otillfredsstäld med den lönereglering, som här föreligger, i hvad
den afser de lägsta graderna, och jag är derför i denna stund
mycket tveksam, om jag skall förena mig med herr Pantzarhielm
i hans yrkande eller biträda det yrkande, som här framstälts af
herr statsrådet och chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet.
Ang. höjning
if anslaget till
aflöning och
rekrytering.
(Forts.)
N':o -4.
30
Onsdagen den 19 Mars.
Ang. höjning Tills vidare har jag intet yrkande att göra; möjligen linner
aflön!Tochl^S a,lle<l!ling derti11 längre fram under öfverläggningéns fortgång.
rekrytering. .
(Forts.) Friherre Ericson: Herr talman, mina herrar! Det var med
mycken nedslagenhet jag tog del af utskottets betänkande i den
punkt, som här föreligger. Jag hade ju förut läst Kongl. Maj:ts
förslag till lönereglering och dervid funnit Kongl. Maj:ts fram¬
ställning i afseende på beloppen i de flesta punkter, efter mitt för¬
menande och bedömande, vara så knappt och nätt tillmätt, som
man någonsin på allvar kunde tänka sig. Men så finner jag nu
af detta betänkande, att utskottet kommer med ytterligare afknapp-
ningar — och det icke afknappningar i liten skala, utan högst be¬
tydande sådana. Jag skall nu försöka att gifva några motskäl
mot dem, utskottet anfört för de betydande afknappningar, som
blifvit gjorda. Innan jag det gör, vill jag dock yttra några ord
om sjelfva lönerna, beträffande Indika skiljaktiga meningar icke
föreligga.
Na väl, arméförvaltningen har för Kongl. Maj:t framhållit
önskvärdheten och behöfligheten deraf, att regementsläkarne stäldes
i paritet med regementsofficerare. Likaledes har uti motion af herr
Yahlquist yrkats, att de yngre bataljonsläkarne borde ställas i
samma lönegrad som löjtnanter af första klass. Jag kan icke an¬
nat än på . det lifligaste instämma i dessa båda framställningar.
Jag har visserligen nu icke någon anledning att göra något yr¬
kande, men jag har icke velat försumma detta tillfälle att kraf¬
tigt framhålla den stora betydelse läkaren har vid truppförbanden.
Det är den person, till hvilken chefen i många betydelsefulla frå¬
gor har att vända sig, och der han skall få stöd och råd inom ett om¬
råde, der han icke sjelf alltid kan ega någon fullt säker erfaren¬
het. Det är nu endast de yngre batalj onsläkarne det här särskildt
är fråga om, och herrarne tro kanske, att hvad jag nu yttrat om
läkarens betydelse och vigt för regementschefen under aktiv tjenst¬
göring möjligen gäller endast ■regementsläkarne, men så är visser¬
ligen icke fallet. Ty jag vill fästa herrarnes uppmärksamhet uppå
— och det kan icke vara att för mycket yppa saker, som egent¬
ligen borde vara hemliga — att vid en mobilisering både rege¬
mentsläkaren och den äldre batalj onsläkaren användas på annat
håll, vid flyttande sjukhus, etappsjukhus o. s. v. Följaktligen är
just denne. yngre bataljonsläkare den ende läkare på stat, som re¬
gementschefen har med sig, när han går i fält; de båda andra lä-
karne äro nemligen extra läkare. Då kunna herrarne förstå, hvilka
störa kraf ställas på dessa personer samt huru berättigadt och af
hvilken vigt det är, att de må blifva på ett deremot någorlunda
svarande sätt af staten ekonomiskt remunererade. Jag har icke
någon anledning att framställa något yrkande, men jag har velat
begagna tillfället att framföra hvad jag nu sagt.
Det. är egentligen på två områden, som utskottet ställer sig
på en afgjordt annan ståndpunkt än Kongl. Maj:t, nemligen i af¬
seende på den halfva dagaflöningen och den förhöjda dagaflöningen.
Onsdagen den 19 Mars.
31
X:o 24.
Hvad den halfva dagaflöningen vidkommer, säger utskottet: Ang. höjning
»Det svnes äfven innebära en oegentlighet att gifva dagallöning för af “nsla'Jei tllt
en tid, da kommendering eller tjenstgöring icke eger rum.» Ja, ,:ejgyttring.
det kan så synas. Men för det första ber jag att få fästa herrar (Forts.)
utskottsledamöters uppmärksamhet uppå att dessa personer inga¬
lunda äro ur tjenstgöring, utan de äro skyldiga att befinna sig på
den och den stationen. De kunna icke aflägsna sig en dag utan
permission af regementschefen. De måste således vara när som
helst disponibla för tjenstgöring. Hvad åter den rena tjenstgörin¬
gen vidkommer, vill jag påminna derom, att vid början af år 1902
fortfarande dock qvarstå 1,000 manskapsnummer. Gå vi 6 år fram¬
åt, till slutet af första öfvergångstiden, ha vi qvar icke mindre
än 700 manskapsnummer — jag vill minnas 580 af indelta och
resten volontärer. Och vid slutet af den tid, då den nya armé¬
organisationen skall vara genomförd, återstå ännu 232 manskaps¬
nummer. Alla de intressen och ekonomiska angelägenheter, som
vidkomma dessa personer, måste skötas och handhafvas af befälet.
Det gäller visserligen icke alla officerare, ty subalternofficerare äro
i allmänhet icke härmed sysselsatta, men deremot skola samtlige
kaptener och fanjunkare dervid biträda. Det gifves nemligen an¬
ledning antaga, att Kongl. Maj:t inom den allra närmaste fram¬
tiden kommer att utskifta manskapet på 12 i stället för som nu
på 8 kompanier. Jag har alltså härmed velat framhålla, att det
icke är fullkomligt juste af utskottet att säga, att de icke äro i
tjenstgöring. Tvärtom äro de faktiskt i tjenstgöring. Emellertid
finner utskottet detta vara en mycket stor »oegentlighet». Det är
dock egendomligt, att utskottet under en lång följd af år, ett tio¬
tal år icke funnit samma »oegentlighet» stötande vid flottan, ty der
åtnjuta officerarne redan samma förmån, som här är föreslagen,
nemligen half dagaflöning, då de utan att vara i aktiv tjenst be¬
finna sig i disponibilitet.
Detta har ej uti statsutskottet framkallat någon särskild upp¬
märksamhet. Men denna oegentlighet vid flottan har förefunnits
sedan lång tid tillbaka, men oegentligheterna vid armén kunna
omöjligen i detta afseende vara större än vid flottan.
Hvad återigen beträffar den 50 % förhöjda dagaflöningen, säger
utskottet: »Det har emellertid hos utskottet väckt betänkligheter, att
dagaflöning med ett utöfver det i staterna bestämda förhöjdt belopp
skulle åtnjutas för dylik tjenstgöring.» Det har redan från stats-
rådsbänken och äfven af en talare på skånebänken framhållits, att
officerarne under vissa förhållanden äro underkastade väsentligt
högre lefnadskostnader.
Hvad angår mötesplatserna, vill jag icke besvära herrarne
vare sig med några siffror eller med några tabeller, ehuru jag har
dylika i riklig mängd här uti min ficka, ty herrarne ha fått höra
tillräckligt med siflror ändå. Jag har bär bland annat en för¬
teckning på de utgifter, som officerarne och underofficerarne icke
kunna undgå, när de ligga utom sina stationer. De 50 officerarne
och de 40 underofficerarne måste hafva sina messlokaler, och de
X:o 24.
Onsdagen den 19 ilars.
32
Ang. höjning förre dessutom bostäder — underofficerarne åtnjuta ju inqvartering
aflsnin9etock staten — och sålunda måste offieerarne på två båll hafva möb-
”rekrytering1. ler oc^ servis af alla slag, och det säger sig sjelft, att allt detta
(Fort9) måste kosta pengar och grafva pengar till och med. Vi skola der¬
jemte komma i håg, att den person, som skall hålla offieerarne och
underofficerarne med mat, måste på en jemförelsevis kort tid taga
in en rimlig förtjenst. Men matgästerna äro begåfvade med god
aptit, då de ju från klockan sex på morgon till sent på qväuen
äro ute i friska luften under så godt som ständig rörelse. På andra
håll, der tjenstgöringen räcker hela året om, såsom t. ex. på Karls¬
borg, är det ingen konst att ordna matfrågan. Så kan man på Karls¬
borg få tre mål om dagen för 1 krona 50 öre. På mötesplatserna
åter är och förblir allting dyrt, det borde vara klart för en hvar.
I fråga om fälttjenstöfningarne — hvilka herr statsrådet äfven
vidrörde — säger sig sjelft, att utgifterna under dem äro väsent¬
ligt större än eljest. Detta är anledningen till, mina herrar, att
så snart vi gå i fält, tillämpas ett särskildt fälttraktamente.
Detta utgör för en sergeant 3 kronor, för en fanjunkare 4 kronor
50 öre, för en subalternofficer 6 kronor, för en kapten 8 kronor
o. s. v. Särskildt afseende fästes således vid de mer dyrbara för¬
hållanden, under hvilka man måste lefva i fält. Emellertid gif-
ves föga anledning, hvarför dagkostnaden skulle vara så mycket
högre, då man är på fältfot, mot då man är på vanlig fälttjenst-
öfning. Vill man allvarligen undersöka denna fråga, skall man
finna, att den af Kong!. Maj:t föreslagna 50 procents förhöjningen
i dagaflöningen är ofantligt välbetänkt.
Nu säger emellertid utskottet, att denna förhöjda dagaflöning
väckt betänkligheter inom utskottet. Jag måste verkligen uttala
min förvåning häröfver, liksom jag gjorde i fråga om utskottets
yttrande angående den halfva dagaflöningen. Dessa betänkligheter
borde nemligen utskottet ha känt hvarje gång, som utskottet stu¬
derat anslagen till flottan, ty der råder precis samma förhållande
som det, man nu vill ha gällande för armén. Så snart flottans
officerare och underofficerare under tjenstgöring å sina fartyg gå
utom stationsområdet, åtnjuta de ett s. k. sjötillägg, utgörande
50 procent af dagaflöningen. Vidare har man vid flottan s. k. diet¬
pengar, och äfven dessa kunna ökas med 50 procent, nemligen så
snart fartyget går vester om Lindesnäs.
Såväl denna halfva dagaflöning som den med 50 procent höjda
dagaflöningen ha i långliga tider funnits vid flottan, men de ha
aldrig för statsutskottets ögon synts innebära några oegentligheter
eller väckt betänkligheter. Hvarför skola de då förefalla som
oegentligheter eller väcka betänkligheter, när de skola förekomma
äfven i fråga om armén. Ja, mina herrar, icke skulle från min
sida erinringar gjorts emot att Kongl. Makt hade gifvit offieerarne
och underofficerarne ökad aflöning i annan form. Jag skulle mycket
gerna ha sett, att — som herr Carlheim-Gy lien sköld föreslår i sin
motion — denna dagaflöning hade inräknats i sjelfva lönen, t}-
detta hade varit en bestämd fördel för såväl offieerarne som under-
Onsdagen den 19 Mars.
>':o 24.
33
officerarne. Något sådant tiar emellertid Kongl. Maj:t icke före¬
slagit, naturligtvis med hänsyn till kostnaderna, ty om dessa dag-
aflöningar hade blifvit tillagda till lönen, hade derigenom pensions¬
beloppet sprungit ytterligare i vädret, och det är val känslan af
att i möjligaste mån kunna sätta aflöningen så, att den skall bli
så litet tryckande som möjligt för budgeten i det stora hela, som
varit reglerande och normerande för Kongl. Maj:t i detta afseende.
Men då är det oberättigadt, att utskottet uttalar så mycket ogil¬
lande och tadel mot den af Kongl. Maj:t nu föreslagna åtgärden.
Utskottet säger derjemte, att de ökade lönerna enligt utskottets
uppfattning böra anses vara ganska tillfredsställande — jag mins
icke rigtigt hvilket uttryck utskottet här använder — äfven från-
sedt den af Kongl. Ma:jt föreslagna halfva dagaflöningen och den
förhöjda. Jag skall nu icke besvära herrarne med några siffer¬
uppgifter, som vederlägga detta påstående, ty herrarne ha fått till¬
räckligt många sifferuppgifter förut. Här har ådagalagts både
hvad officerarnes och underofficerarnes löner vidkommer, att det
näppeligen med fullt berättigande kan påstås, att de äro tilltagna
för högt, utan tvärtom äro de, såsom en talare också framhållit,
som yttrat sig här närmast före mig och med hvilken jag lifligt
instämmer, alltför snäft tilltagna.
Hvad särskildt den med 50 procent förhöjda dagaflöningen be¬
träffar, må herrarnes uppmärksamhet fästas på ett förhållande,
som, enligt hvad jag kunnat finna, föregående talare icke tillräck¬
ligt pointerat. Den ökade kostnad, som skulle uppstå genom den
föreslagna 50 procent förhöjningen i dagaflöningen, är beräknad att
uppgå till 358,704 kronor, hvilket är en väsentligt mindre ökning
än den, som den halfva dagaflöningen skulle medföra, ty den ökade
kostnaden för denna går löst på 600,000 kronor. Vidare är att
märka, att denna höjda dagaflöning kommer så att säga att för¬
svinna efter den nya härordningens fullständiga genomförande, i
det att den då egentligen blott kommer att utgå vid de tillfällen,
då man är ute på fälttjenstöfningar, men deremot icke skall ifråga¬
komma för tjenstgöring å mötesplatserna. Ty vare sig man nu
kommer att bygga kasernetablissementen på landsbygden eller i
städerna, kan det dock alltid tagas för afgjordt, att äfven repeti-
tionsöfningarna till väsentligaste del komma att ega rum, der dessa
etablissement äro uppförda, och då bortfaller denna förhöjda dag¬
aflöning, som skulle utgå under öfningstiden för de möten, som ut¬
föras utom förläggningsorten. Det må vidare framhållas, att denna
öfvergångsperiod är mycket betydelsefull för allt befäl; den är
nemligen en brytningsperiod för våra officerare och underofficerare,
under hvilken dessa så småningom skola vänja sig in i de nya för¬
hållandena. Man måste se till att öfvergången från de nuvarande
förhållandena till de nya i ekonomiskt afseende göres sä litet bråd¬
störtad och våldsam som möjligt för våra officerare och under¬
officerare. Denna förhöjda aflöning har på grund deraf en stor be¬
tydelse, och jag ber derför herrarne allvarligt behjerta frågan om
densammas införande.
Andra Kammarens Prot. 1902. K:o 21. 3
Ang. höjning
af anslaget till
aflöning och
rekrytering.
(Forts.)
>:o 24.
34
Onsdagen den 19 Mars.
Ang. höjning
af anslaget till
aflöning och
rekrytering.
(Forts.)
Såsom här redan blifvit sagdt, framhöll Riksdagen i sin skrif¬
velse till Kong! Maj:t af den 1 juni 1901, att den ville hafva
en reglering till stånd äfven i fråga om underofficerarnes aflöning.
En sådan har Kongl. Maj:t tänkt sig kunna ske genom att något öka
inqvarteringsersättningen. Detta skulle emellertid, såsom herr Hedin
här påpekat, icke lända garnisonsunderoflicerarne till gagn, medan
deremot de icke garnisonerade underofficerarne derigenom skulle få
något bättre löneförmåner. Vidare har Kongl. Maj:t tänkt sig,
att en förbättring i underofficerarnes aflöning skulle ega rum deri¬
genom, att de skulle få denna halfva dagaflöning och denna för¬
höjda dagaflöning vid vissa tillfällen, men just dessa båda förslag
att förbättra lönerna har utskottet icke velat vara med om, och då
återstår för underofficerarne ingen löneförhöjning alls så godt som.
Det har vidare här framhållits, att officerarne och underoffi-
cerarne hädanefter icke hafva någon utsigt att som hittills kunna
förskaffa sig så kallade biförtjenster. Om vi räkna tillbaka i tiden
från det år, då den nuvarande löneregleringen skall upphöra att
gälla, d. v. s. från år 1903, är det 28 år sedan denna ordnades,
och den ordnades då med hänsyn till den tidens kraf och behof.
Man fäste då afseende vid att aen störa massan af officerare och
underofficerare verkligen hade tillfälle att göra sig eu del extra,
inkomster, men numera kommer icke — derom torde alla här vara
ense — någon möjlighet för officerarne och underofficerarne att
kunna skaffa sig dylika inkomster att föreligga, och detta gör
nu deras ställning högst väsentligt ofördelaktigare än förut. Vidare
må man ihågkomma, att sjelfva naturen i deras tjenstgöring är
sådan, att de icke bibringas eu erfarenhet, som de kunna tillgodo¬
göra sig i allmänna lifvet. En civil tjensteman förvärfvar under
sin tjenstgöring erfarenhet på det administrativa och lagstiftande
området och kan vara andra medborgare till verkligt gagn och
sålunda förvärfva sig biförtjenster, men detta är fullkomligt omöj¬
ligt för officerarne och underofficerarne, som under sin alltför ensi¬
diga tjenstgöring icke kunna förvärfva någon erfarenhet, som de
sedan kunna tillgodogöra sig i det allmänna lifvet. Just denna
omständighet, att det för officerarne och underofficerarne, när de
vid 50 ä 53 års ålder lemna tj ensten och ännu befinna sig vid
fulla arbetskrafter, endast undantagsvis kan finnas någon utsigt till
extra förtjenst, måste allvarligen beaktas, när man jemför aflö-
ningsförhållandena mellan den militäre och civile tjenstemannen.
Det har vidare mycket lifligt framhållits från skaraborgsbän-
ken, hvilka stora fördelar skulle i ena eller andra afseendet före¬
finnas för de militäre tjenstemännen. Då en af de talare, som haft
ordet här före mig, redan svarat på detta, kan jag i denna punkt
ganska mycket inskränka mig. Jag skall endast yttra något an¬
gående pensioneringstiden. När för 26 år sedan det nuvarande
pensioneringsväsendet för officerare och underofficerare ordnades,
kunde det mången gång vara en verklig fördel för en officer och
underofficer att få afgå vid 50 ä 53 års ålder, ty han hade då
vanligen civil verksamhet bredvid sin militära, och när han afgick
Onsdagen den 19 Mars.
35
N:o 24.
och fick sin pension, kunde han helt och hållet egna sig åt den Ang. höjning
civila verksamheten. Men någon fördel för den garnisonerade eller «f ansUget till
värfvade arméns officerare och underofficerare har detta förhållande n^omy och
deremot icke erbjudit. ”SrtlT'
Nu förhåller det sig så, att man i vårt land i allmänhet gifter °r 9'
sig vid en ålder af omkring 30 år. Följden häraf är den, att då
officerarne befinna sig i en ålder af 50 ä 53 år, så ställer sig bar¬
nens uppfostran ovilkorligen dyrast. Vid den tiden börja flickorna
bli vuxna, men ha ännu ej hunnit så långt, att de sjelfva kunna
förtjena något, och gossarne skola gå in vid någon högskola eller
dylikt; med. ett ord sagdt, de hafva då ännu icke sina barn place¬
rade. Och just vid denna tid, då barnens uppfostran är dyrbarast,
då måste militären taga afsked, och hans lön reduceras till pen¬
sion. Och, såsom jag nyss sade, äro utsigterna för honom att få
någon extra förtjenst högst ringa. Huru ställer det sig deremot
för den civile tjenstemannen? Jo, han får sitta qvar, och han
sitter i regel qvar, tills han uppnått 65 års ålder, och när han då
får afgå, då äro barnen ute, såväl gossarne som flickorna, och
skaffa sig sjelfva sitt lifsuppehälle, så att han icke har några ut¬
gifter för sina barn. Det är endast, så att säga, »gubben och
gumman» qvar, och för dem kan pensionen mycket väl räcka till.
Och ä,fven med afseende å pensionen föreligger en olikhet mellan
den civile tjenstemannens och militärens ställning. Den civile
tjenstemannen får nemligen hela sin lön i pension. Men hvad får
militären, då han afgår vid 50 ä 53 års ålder? Jo, han får i pen¬
sion endast 80 procent af sin lön. Om herrarne nu rättvist och
samvetsgrant granska dessa förhållanden — de skola nu gälla för
hela armén; förut gälde de endast garnisonerade trupper, — skola
herrarne finna, att — huru man än ser saken — ställa de sig
väsentligt ofördelaktigare för den militäre tjenstemannen än för
den civile.
Ja, jag har nu anfört åtskilliga punkter, som skulle i någon
mån kunna reducera de skäl, som blifvit af utskottet anförda för
de nedsättningar, som gjorts af utskottet. Jag vet ju ganska väl,
att utskottets ledamöter här önska icke annat än att göra både
officerare och underofficerare allt godt, och anledningen till de stora
afknappningarne är endast trycket af denna ständigt svällande,
och i så stor omfattning svällande, armébudget. Det är tydligt,
att det är den, som gör att utskottets ledamöter känna det nöd¬
vändigt att på något sätt minska utgifterna. Jag måste endast
på det djupaste beklaga, att man funnit lämpligt att gorå reduk¬
tionen just i denna punkt, som är en af de mest ömtåliga. Hade
de gjort den på annat håll — ja, det är ju ganska sannolikt, att
jag äfven då skulle varit på motsatta sidan, det är verkligen
ganska sannolikt —men jag får säga, mine herrar, att jag dä
skulle hafva upptagit striden mot utskottet med väsentligt lättare
sinne än jag gör nu. De beröra mig verkligen smärtsamt dessa
stora afknappningar, som blifvit gjorda af statsutskottet.
N:o 24.
36
Oasdagen den 19 Mars.
Ang. höjning
af anslaget till
* aflöning och
rekrytering.
(Forts.)
Vi hafva under de senast gångna åren och under allt arbete
och det myckna utbyte af tankar och åsigter, som under de senare
åren förekommit angående vårt försvar, hört det ständigt med
mycken liflighet framhållas både i tal och i skrift — ja, man har
knappt sett i pressen en artikel angående försvaret, utan att deri
i de lifligaste och bjertaste färger framhållits den oafvisliga nöd¬
vändigheten, att armébefälet nu gör det yttersta för att motsvara
de kraf nationen ställer på detsamma. Det har varit, såsom vi
alla måste erkänna, stora och långt gående kraf, som stälts på
armébefälet, och armébefälet är också genomträngdt af en allvarlig
öfvertygelse och en allvarlig beslutsamhet, att det bör och skall
göra sitt yttersta för att motsvara dessa kraf. Ja, jag kan säga det
öppet och rent ut, att det varit med känslor af stolthet, som armén
sett dessa kraf af hela nationen ställas på deras förmåga att icke
allenast utbilda dessa män, som de få sig anförtrodda, till dugliga,
pligttrogna och dödsföraktande fosterlandsförsvarare, så att nationen
med trygghet och lugn kan tänka på sitt försvar, utan ock att
ur humanitär synpunkt stadga, konsolidera och stålsätta deras
karakter. Med ett ord: det är knappast något område, vare sig
Eå kroppens eller själens, der icke fordringar ställas på arméns
efäl. Jag säger det, att det är med känslor af stolthet som ar¬
mén sett detta, ty säga hvad man säga vill, så innebära dessa
kraf dock ett oafvisligt bevis för att det svenska folket och dess
representanter dock hysa förtroende för arméns befäl. Det kan ju
hända, att en officer eller underofficer någon gång begår en dum¬
het, sådant ser man på alla områden. I stort sedt innebära dessa
kraf, som ställas på armébefälet — tv om man icke hyste förtro¬
ende, skulle man icke ställa så höga kraf — osvikliga bevis för att
svenska folket hyser förtroende och tillgifvenhet för arméns befäl.
Under sådana förhållanden, herr talman, är det icke utan för¬
tröstan jag tillåter mig yrka bifall till reservanternas förslag.
Med friherre Ericson förenade sig herrar Petri, Segerdahl,
Trolle, Trapp, Lorichs, Bäärnhielm och Faxe.
Herr Petersson i Påboda: Herr talman, mina herrar! Den
siste högt ärade talaren började sitt, för öfrigt som alltid utmärkta,
anförande med att uttala, att det var med nedslagenhet, som han
studerat detta statsutskottets betänkande. Det är ju mycket möj¬
ligt, att så var förhållandet, men det må icke förvåna den ärade
talaren, om icke alla kunna betrakta denna fråga precis under
samma synglas, så att säga, som han, hvilken står här såsom re¬
presentant för denna stora officerskår.
Den ärade talaren fälde dessutom ett eller annat, man skulle
kunna säga, hårdt ord om statsutskottet. Jag hoppas, att det var
ofrivilligt. Han sade, bland annat, att om utskottet allvarligt
hade granskat denna fråga, skulle det hafva kommit till ett annat
resultat. För min del tror jag, att alla de ledamöter, som tagit
del i handläggningen af denna fråga, hafva med det allvar, de
kunnat, verkligen pröfvat frågan.
Onsdagen den 19 Mars.
37
N:o 24.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att det icke är
precis några små summor det här är fråga om och som utskottet
redan för sin del tillstyrkt. Utskottet har nemligen tillstyrkt en
höjning af officerarnes lön, om jag tager hänsyn icke allenast till
detta anslag till aflöning och rekrytering, utan också inqvarterings-
ersättning, som äfven den är en aflöningsform, med ungefär 21/*
millioner eller 2,321,356 kronor. Men dervid får man icke heller
förbise, att åtskilliga mindre poster dessutom finnas, såsom an¬
slagen till krigsskolor och skjutskolor, hvilka hafva egna stater,
och der inverkar också den föreslagna löneförhöjningen, så att man
kommer upp till eu total förhöjning af 21/2 millioner äfven med det
förslag, som utskottet för sin del här framlagt.
Det är sant och det är glädjande, mina herrar, att svenska
folkets offervillighet är och på senare tider varit ganska stor med
hänsyn till försvaret. Men, mina herrar, man får också se till,
att man icke i detta fall drager så stora vexlar på denna offer¬
villighet och spänner bågen så högt, att, när de skola infrias, det
inträder en reaktion, som man kanske icke gerna vill se.
Det är sant, att svenska folket ställer stora kraf på officers¬
kåren, såsom den ärade talaren på skaraborgsbänken yttrade, men
det är också sant, att de kraf man ställer på folkets offervillighet
äro stora.
Nu vill jag särskild! betona, att skilnaden i utskottets och
reservanternas förslag icke rör den garnisonerade officeren eller
den, som är inkallad till ständig tjenstgöring, utan hänför sig ute¬
slutande till den icke garnisonerade armén.
Det sades af den siste talaren, att utskottet i sina skäl till
afprutning eller afknappning, som han kallade det, hade uttalat
något, som icke var juste, nemligen då utskottet sagt, att de nu
afsedde officerarne och underofficerarne icke kunde sägas vara i
tjenstgöring. Den siste talaren sade, att de äro i tjenstgöring.
Jag vill endast påpeka, att i händelse den anmärkningen är rig-
tig, träffar den likväl icke utskottet, utan Kongl. Maj:t, ty ut¬
skottet har användt precis samma ord, som Kongl. Majt, nemligen
»den tid, då de icke äro till tjenstgöring kommenderade».
Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet ytt¬
rade i början af debatten, att man genom denna af utskottet före¬
slagna afknappning af den halfva dagaflöningen och afprutningen
af den förhöjda dagaflöningen skulle ställa den icke garnisonerade
armén i en dålig ställning gent emot den garnisonerade, och att
detta innebure en orättvisa mot dessa, som icke vore inkallade i
ständig tjenstgöring. Ja, detta kan ju sägas, och det kan möjli¬
gen se så ut vid allra första påseendet. Men när Riksdagen i fjol
skref till Kongl. Maj:t om denna lönereglering, hvilket skedde i
sammanhang med antagandet af det nya härordningsförslaget, sade
Riksdagen, att den vore förvissad om att regeringen vid denna
lönereglering skulle taga hänsyn till den olika utbildningstid, som
Riksdagen hade beslutit. Vill man således hafva löneinkomsterna
lika för officerare, som ligga i tjenstgöring, och för dem, som icke
Ang. höjning
af anslaget till
aflöning och
rekrytering.
(Forts.)
N:o 24.
38
Onsdagen den 19 Mars.
Ang. höjning
af anslaget til
aflöning och
rekrytering.
(Forts.)
ligga i tjenstgöring, tager man icke hänsyn till detta Riksdagens
uttalande, utan förgäter det.
Jag är nu emellertid af den meningen, att genom ett bifall
till Kongl. Maj:ts förslag skulle den garnisonerade arméns office¬
rare komma i en ofördelaktig ställning gent emot den icke garni-
sonerade, och jag vill såsom stöd för denna min åsigt anföra ett
exempel. Vid ett garnisoneradt regemente, — man kan t. ex. säga
i Boden, der 4 regementen skola förläggas, eller i Stockholm, der
många regementen också ligga i garnison — får en underlöjtnant
en lön åt 720 kronor, en dagaflöning af 1,095 kronor och inqvar-
teringsersättning med 200 kronor eller tillhopa 2,115 kronor. Vid
ett regemente, som icke är garnisoneradt, erhåller en underlöjtnant,
med bifall till Kongl. Maj:ts förslag, en lön af 720 kronor, dag¬
aflöning under 146 dagar — så lång tid behöfver han — med
438 kronor, half dagaflöning i 217 dagar 328 kronor 50 öre och
förhöjd dagaflöning, för såvidt han hör till dessa 459 subalterner,
med 171 kronor och inqvarteringsersättning med 300 kronor; summa
1,957 kr 50 öre. Hvad blir då skilnaden i inkomster för denna
officer, som Denar 146 dagar, och den officer som ligger året om
i Boden eller Stockholm — och jag förmodar, att lefnadskostnaderna
ställa sig betydligt högre, ja, ojemförligt mycket dyrare der än i
landsorten? Jo, skilnaden blir 157 kronor 50 öre. Den garniso-
nerade officeren på en af dessa platser får alltså detta belopp för
att han tjenstgör 7 månader mer än den icke garnisonerade. Tycka
herrarne, att detta är en skälig ersättning för 7 månaders tjenst¬
göring? För min del tycker jag, att när man anställer en sådan
jemförelse, utfaller den på det sättet, att man finner, att en orätt¬
visa blifvit begången mot dessa, som få ligga i ständig tjenstgö¬
ring året om, och detta i synnerhet på dessa, i många fall svåra
och dyra platser uppe i öfre Norrland och Boden.
Här bär talats åtskilligt om en jemförelse mellan de nuva¬
rande lönerna och de löner, som föreslås af utskottet och af Kongl.
Maj:t. Jag har också en tabell, som visar, huru en sådan jemfö¬
relse utfaller, men jag skall nu icke läsa upp densamma. Blott
så mycket vill jag säga, att äfven med antagande af utskottets
förslag, får en underlöjtnant med en ökad tjenstgöring af allenast
8 dagar utöfver den år 1892 bestämda en förhöjning i sin aflöning
med 33 %, om man nemligen jemväl tager i betraktande dyr-
tidstillägget, som utgick i fjol, men som emellertid icke ännu är
beviljadt för innevarande år. För en löjtnant blir motsvarande
förhöjning 27 /, för en kapten af andra klassen likaledes 27 % och
för en kapten af första klassen något lägre, beroende derpå, att
lönen är högre, så att dyrtidstillägget är större.
Det har naturligtvis också varit af intresse att jemföra de
föreslagna lönerna med lönerna i våra grannländer, och utskottet
har också varit i tillfälle att göra sådana jemförelser. Vi hafva
nemligen på grund af visadt tillmötesgående fått mottaga grund¬
ligt utarbetade tabeller angående officerarnes lönstater i våra grann¬
länder, och en jemförelse visar, att vi i detta afseende komma
Onsdagen den 19 Mars.
39
N:o 24.
högre än icke endast Danmark, utan äfven Tyskland och Ryssland. Ang. höjning
Vi skulle således fa högre löner än samtliga våra grannar, och
detta vare sig man jemför deras högsta löner med de hos. oss högst rekrytering.
utgående eller de lägre, som utgå på grund af tjenstgöring under (]?ort9.)
allenast en del af året.
Jag skulle vidare vilja yttra några ord med anledning af den
näst föregående talarens jemförelse med förhållandena vid flottan.
Han ansåg det på grund af denna jemförelse obilligt, att utskottet
hade uttalat sig mot förhöjd dagaflöning. Men, mina herrar,, det
kan väl dock icke vara alldeles juste att i detta, fall göra en jem¬
förelse med flottan och den der utgående högre sjöaflöningen. Offi-
-eerarne vid flottan kommenderas ut på sjön och få ofta ligga ute
längre tider, hvarunder de måste lefva på konserver och dylikt,
och den deraf föranledda ökningen af lefnadskostnaderna blir väl
dock ojemförligt mycket större än för en landtolficer, när han
ligger i tjenstgöring. Denna jemförelse tror jag derför icke man
kan säga håller streck.
Med afseende på den förhöjda dagaflöningen tror jag vidare,
att det förnämsta skälet, hvarför utskottet icke kunnat gå med på
densamma, är det, att, om denna aflöningsform blefve bestämd.,
Riksdagen icke längre skulle hafva frågan i sin hand. Det står. i
den kongl. propositionen, att vederbörande skulle hafva rätt till
denna förhöjda dagaflöning, när de tjenstgöra »utom garnisons-
eller boningsorten». Ja, detta uttryck: garnisons- eller bonings¬
orten, är väl dock så pass tänjbart, att det lemnar rum för ganska
olika tolkningar och ganska stora friheter i tillämpningen.
Utskottet har nu sagt, att detta aflöningssätt väckt betänklig¬
heter, och att utskottet icke ansett sig kunna vara med om en
sådan aflöningsform, och jag anser, att utskottet haft allt skäl att
göra ett sådant uttalande.
Det har äfven gjorts mycken affär med afseende å frågan om
underofficerarnes aflöning, och detta med rätta. Jag tror emel¬
lertid, att det klander, som uttalats rörande denna fråga, verkligen
icke träffar utskottet. Här föreligger faktiskt ingen lönereglering
för underofficerarne. Här föreligga visserligen dessa förslag om
förhöjd dagaflöning och om half dagaflöning för dem, som skulle
hafva mindre tjenstgöring, men för dem, som skulle hafva längre
tjenstgöring, finnes icke föreslaget något annat än den lilla inqvar-
teringsersättningen, hvilken, såsom här förut blifvit påpekacft, ej
utgår, när de få inqvartering in natura. Jag skall be att få läsa
upp utskottets uttalande derom, der det heter: »Hvad deremot
underofficerarne beträffar, vill utskottet icke förneka, att skäl kunna
förefinnas för att, såsom nämnde motionär föreslagit, i. stället för
den halfva dagaflöningen, bereda dem höjning i aflöningsförmå-
nerna på annat sätt, men har utskottet dock icke ansett det lämpligt
att af sådan anledning nu ifrågasätta eu ändring i de fasta aflö-
ningsbeloppen, hvilka äro afvägda i visst förhållande till ötriga
befattningshafvandes lönevilkor, helst derigenom skulle å nästan
alla stater föranledas ändringar af stor omfattning, hvilkas följder
>:o 24.
40
Onsdagen den 19 Mars.
Ang. höjning utskottet icke är i tillfälle att för närvarande bedöma». Det synes
O mina1 och mi£. tydliSt> att utskottet bär rätt i detta yttrande, Man bör väl
rekrytering, i framstå rummet taga hänsyn till de underofficerare, som ligga i
(Forts.) ständig tjenstgöring i Stockholm, Boden eller andra garnisons¬
orter, och gör man en jemförelse mellan dessa och de öfriga, skulle
saken med bifall till Kong! Maj:ts förslag ställa sig sålunda, att
de, som ha ständig tjenstgöring, skulle komma i en sämre ställning
än dem, som hafva endast fem månaders tjenstgöring om året. Jag
tycker derför, att utskottet stält sig på en fullt försvarbar stånd¬
punkt, då utskottet betonar, att någon tillfredsställande reglering
af underofficerarnes lönefråga nu icke egt rum.
Af hvad jag sagt torde herrarne finna, att utskottet haft verk¬
liga skäl att stödja sig på för sitt förslag. Jag får visserligen
såga, att jag väl förstår, att man af både taktiska och kanske
äfven af reella skäl. kan framställa ett sådant yrkande som kapten
Pantzarhielms, och jag skulle ej heller hafva så synnerligen mycket
emot att biträda det, men jag anser det emellertid vara rigtigare
att nu yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Pantzarhielm: Herr talman! Mina herrar! Min ärade
vän och kamrat i försvarsutskottet i fjol på skaraborgsbänken,
hvars minne som bekant är synnerligen skarpt, har, synes det mig,
likväl svikits af detta sitt “minne, då han sade, att i utskottet
icke nämndes ett ord angående underofficerarnes lönereglering, då
frågan der var före. Jag vill fästa hans uppmärksamhet derpå,
att de tabeller, af hvilka jag nyss läste npp en del här i kam¬
maren, voro framme under utskottets öfverläggningar i denna fråga,
och att man i utskottet syntes vara öfverens derom, att den reg¬
lering, som då framlades i fråga om underofficerarne, icke var till¬
fredsställande, hvarför utskottet också omnämnde detta i den skrif¬
velse till Kongl. Maj:t, som sedan blef af Riksdagen beslutad och
deri en förbättring af underofficerarnes aflöning begärdes.
Samme talare sade, att det var en väsentlig förbättring för
underofficerarne, att de fingo fri bostad. Jag kan, som förut sagts,
icke obetingadt gå in på detta, då de ju skulle komma att ganska
dyrt få betala denna fördel, åtminstone på vissa håll. Han sade,
att det i garnisonsorterna icke finnes en underofficer, som icke
med tacksamhet skulle taga emot den bostad, som erbjudes honom.
Ja, det kan ju så vara, men om man gör en jemförelse med för¬
hållandena i landsorten, sådana som de förr voro, då underoffice¬
rarne icke lågo i ständig tjenstgöring, skall man dock finna skil¬
nad. De kunde då bo på landet för en jemförelsevis ringa pen¬
ning med sin familj och jemväl der lefva vida billigare, än för¬
hållandet blir, då de måste bo i garnisonsozderna. Äfven om de
der få förmånen af fri bostad, bli dock öfriga lefnadsomkostnader
betydligt högre. Jag har vidare förut visat, att underofficerarnes
ställning, äfven med den förhöjda inqvarteringsersättningen, icke
förbättras, utan tvärtom försämras, och jag tror icke, att denna
försämring uppväges af förmånen att de få bo i kronans hus.
Onsdagen den 19 Mars.
41
N:o 24.
Vidare och framför allt har jag påpekat, att den löneförmån, som Ang. höjning
skulle ligga i ökad inqvarteringsersättning, kommer för en stor nf anslaget till
del att finnas blott på papperet, ty de gå miste om den, så snart
de flytta in i kronans hus, hvilket iu framdeles kommer att blifva ’ ,
fallet med dem alla. (Forts°
Vidare yttrade här en ärad talare, att det vore oegentligt att
lemna ersättning åt personer för den tid de icke arbetade. Detta
yttrande har redan blifvit så kraftigt bemött af friherre Ericson,
att derom icke är mycket att vidare säga. De skola ju städse stå
till disposition. Är en officer intresserad af sin uppgift, har han
att följa med en vidlyftig litteratur och är upptagen med krigs¬
spel och sådant, så att han har sysselsättning i och för sin tjenst
så godt som hvarje dag. Och då man dessutom tager ifrån såväl
officerarne som underofficerarne möjligheten att sysselsätta sig med
civila uppdrag, kommer deras håg helt naturligt att allt mer och
mer vända sig åt det militära hållet och de komma att allt mer
och mer söka skaffa sig den för deras kall nödiga utbildningen.
Det anses väl heller i allmänhet hvarken lämpligt eller rätt, att
om någon för en längre, fortgående tidsperiod fast anställer en
annan i sitt arbete, han helt plötsligt under vissa mellantider lemnar
honom så godt som på bar backe och allenast säger till honom: nu har
jag icke vidare användning för eder för någon tid; nu får ni gifva
eder i väg. Men detta är just hvad utskottet nu föreslår, att sta¬
ten skulle göra. Den halfva dagaflöningen skulle vidare allenast
träda i stället för de hittills varande tjenstgöringspenningarne, som
befälet haft just såsom ersättning för att de skulle hålla sig be¬
redda att när som helst på kallelse inträda i tjenstgöring. Tala¬
ren på hallandsbänken sade, om jag förstod honom rätt, att den,
som icke varit med om att rösta för den nya arméorganisationen,
den kunde också med lugnt samvete rösta mot löneregleringen. Jag
har en annan uppfattning af denna sak. Jag röstade icke för denna
härorganisation, men jag anser för min del, att när vid förra
riksdagen det oaktadt grunden lades till en ny härorganisation, är
det allas vår skyldighet att söka på denna grund uppbygga en
så solid och monumental byggnad som möjligt och icke allenast
ett tillfälligt skjul, som icke lemnar skydd för stormen och oväd¬
ret när de en gång komma. Och en af de väsentligaste hörnste-
narne i denna byggnad är en rättvis lönereglering för befälet.
Herr Olofsson i Digernäs: Jag skall be att få gifva en
liten förklaring deröfver, att jag för en stund sedan instämde med
herr Carl Persson i Stallerhult. Jag är icke i själ och hjerta af
den meningen, att man bör såsom statsutskottet endast tänka på
sparsamhet. Nej, jag instämde derför, att jag trodde, att jag på
detta sätt skulle bidraga dertill, att man skall kunna få preus-
seriet fullständigt så fort som möjligt och således snarare få börja
en reaktion. Att tänka sig en omvändelse nu är ej möjligt. Det
skall aldrig fälla mig in att verkligen vara med på ett system,
der man på alla sätt söker gjmna de högre i samhället på de
Nso 24.
42
Onsdagen den 19 Mars.
Ang. höjning
afl anslaget till
aflöning och
rekrytering.
(Forts.)
lägres bekostnad. Det har börjats med förslag om 10 öres dag-
aflöning till de värnpligtige och det fortsattes nu med förhöjda
löner högre och högre uppåt.
Herr Odqvist: I och med det att vi fingo ny härordning,
förutsåg hvar och en, att dermed förutsattes en löneförhöjning för
befälet. Det var derför icke oväntadt, att regeringen detta år kom¬
mit in till Riksdagen med förslag i ämnet.
Hvad nu aflöningsformerna beträffar, äro ju dessa i det kongl.
förslaget innefattade i 5 olika afdelningar, nemligen aflöning, tjenst-
göringspenningar, inqvarteringsersättning, förhöjd dagaflöning och
slutligen half dagaflöning. Detta anser jag vara att försvåra en
lönereglering, hvilket icke varit nödvändigt, då mera tillfredsstäl¬
lande sätt att lösa frågan kan tänkas.
Angående de tre första aflöningsformer, som jag nämnde, har
utskottet anslutit sig till Kongl. Maj:ts förslag. Af de andra till¬
talar mig verkligen förslaget om half dagaflöning mest, och det är
icke utan, att jag i någon mån sympatiserar med detsamma. Deri¬
genom skulle underbefälet och de lägst aflönade tjenstemännen få
en bättre ställning, i synnerhet underbefälet. Den törhöjda dagaflö-
ningen anser jag deremot icke för närvarande böra beviljas. Det
är väl icke alldeles så, som en del talare här påstått, att den för¬
höjda dagaflöningen skulle vara oundviklig, derför att de tjenst¬
görande oflicerarne vid utryckning till lägerplatserna samt vid f%lt-
och fälttjenstöfningar nödgades bryta som man säger hushåll. Åt¬
minstone är detta icke förhållandet med subalternofficerare, af
hvilka de flesta icke äro gifta, och de högre aflönade tjenstemän¬
nen anser jag hafva tillräckligt förut, så att de icke skulle behöfva
50 procent förhöjning, hvilket väl för en officer af generalpersons
rang skulle medföra en dagaflöning af 10 kronor 50 öre i stället
för 7 kronor.
Herr Pantzarhielm nämnde något rörande inqvarteringsersätt-
ningen. Jag vill minnas, att herr Persson i Stallerhult tydligt
och klart vederläde hans framställning i det afseendet. Men för
min del vill jag påstå, att den inqvartering, som underofficerarne
få inom kasernväggarne, väl är en fördel af betydligt värde.
Hvad beträffar den värde representantens på stockholmsbänken
beräkningar rörande de olika aflöningsförhöjningarna för officerare
och underofficerare, uttryckta i procent, tog han väl icke i betrak¬
tande, att underofficerarne två gånger redan och senast förlidet år
fått lönetillägg, så att den beräkningen borde medtagits vid kal-
kyleringen för oflicerarne, som i år fått lönetillägg eller skulle få
det enligt Riksdagens beslut. Enligt mitt förmenande blir det en
fördel för officerare af alla grader och äfven alla underofficerare,
att då lönerna väsentligen förhöjts, blifva också pensionsförhållan-
dena väsentligen förbättrade. Det är dock icke obetydligt t. ex.
för en kapten att få pensionen förhöjd med 480 kronor, då han får
gå ifrån tjensten vid 50 års ålder. Han är då, tycker jag, i sina
bästa år och bör kunna få sysselsättning på annat sätt.
Onsdagen den 19 Mai''.
43
>':o 24.
Ja, för min del skulle jag egentligen icke hafva något emot
att biträda ett sådant förslag som det af kapten Pantzarhielm
framstälda, men jag anser ändå, att under öfvergångstiden, som
slutar 6 år härefter, borde kunna anstå med den lönetillökning, som
kallas för half dagaflöning.
Jag vill derför för min del bedja att få yrka bifall till stats¬
utskottets förslag.
Herr Olsson i Fläsbro: Herr talman. Jag har bidragit till
det slut, hvartill statsutskottet kommit i denna punkt, och jag har
därvid ansett, att afprutningarna på Kongl. Maj:ts förslag hvarken
äro för stora eller för många. Officerarnes löneförmåner blifva i
alla fall betydligt större än de förut äro. Herr Carl Persson har
för en stund sedan alldeles tydligt visat detta, och herrarne torde
af mycket naturliga skäl ursäkta mig, om jag i mycket högre grad
tror på hans siffror än t. ex. på dem, som företetts af den ärade
Trelleborgsrektorn.
Herr statsrådet och chefen för kongl. landtförsvarsdeparte¬
mentet och efter honom en hel rad talare hafva beklagat sig öfver
att den föreslagna halfva dagaflöningen strukits. Jag vill liksom
herr Carl Persson fråga: är det rimligt, att för befattningsinne-
hafvare föreslå dagaflöning för tid, som de icke använda i statens
tjenst? Och jag måste fullständigt instämma med herr Carlheim-
Gyllensköld deri, att ett sådant förslag måste betraktas såsom en
ny och farlig princip. För öfrigt må väl ihågkommas, att i den
mån vår nuvarande härordning hinner tillämpas, kommer också det
antal dagar af året, för hvilka dagaflöning icke utgår, att märk¬
bart minskas.
Vidare har utskottet klandrats äfven derför, att det afstyrkt
förslaget om förhöjd dagaflöning till här omhandlade löntagare för
viss tjenstgöring. Jag tror dock, att utskottets förslag äfven i
denna del är fullt befogadt. Den dagaflöning, utskottet föreslår,
torde vara fullt lämplig och tillräcklig för all tjenstgöring. Kost¬
naden för underhåll utom förläggningsorten är visserligen större
än inom densamma, det kan nu icke bestridas. Men det beror
också på huru man lefver. Med ett någorlunda sparsamt lefnads¬
sätt hör det enligt mitt förmenarde gå alldeles förträffligt med den
dagaflöning, utskottet föreslagit. Kongl. Maj:ts förslag med två
aflöningsformer pekar också enligt min mening åt alldeles motsatt
håll mot det, dit man vill komma, nemligen till enkelhet och reda
i aflöningsväsendet.
Herr friherre Ericson, denne kammarens spiritus rector på det
militära området, har i mycket varma ordalag talat om militär¬
befälets tryckta ställning. De militärbaler och andra lysande till¬
ställningar, om hvilka man allt som oftast får läsa i pressen,
tyckas emellertid tala ett annat språk. Mot Kongl. Maj:ts fjol-
årsförslag att tilldela de värnpligtige en dagaflöning af allenast
tio öre hade han emellertid, såvidt jag kan minnas, icke något att
erinra. En dagaflöning af tio öre är tillräcklig för manskapet,
Ang. höjning
af anslaget till
aflöning och
rekrytering.
(Forts.)
N:o 24.
44
Onsdagen den 19 Mars.
Ang. höjning men en dagaflöning af fem kronor för t. ex. en högre befäl sperson,
afaZlT:l1^ han uPPenbarligen för låg? Eller kanske han numera är
rekrytering.1 me(l om att öka aflöningen äfven för manskapet? Ja, det få vi se,
(Fort*.) när 20 punkten i detta betänkande föredrages.
Jag skall emellertid, herr talman, bedja att få yrka bifall till
statsutskottets förslag.
Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet Cruse-
björn: Herr grefve och talman! Mina herrar! Jag vill med an¬
ledning af den förda öfverläggning-en yttra ännu några ord i före¬
liggande fråga.
Här har framhållits, att den lönereglering för underofficerar -
ne, som beslöts vid föregående riksdag, skulle vara i flera afseen-
den otillfredsställande. Och jag erkänner gerna, att det skulle
varit önskvärdt, om man kunnat tillgodose dem på ett bättre sätt.
Men jag vill fästa uppmärksamheten vid att denna fråga om
underoflicerarnes löneförmåner var synnerligen svår att lösa, på
den grund att dessa löneförmåner voro så vexlande för olika indi¬
vider, hvilka tj enade under olika förhållanden. Vid den garniso-
nerade armén var ett system, vid den indelta flera system. Så
t. ex. egde underofficerarne vid indelta kavalleriet större inkom¬
ster än underofficerarne vid infanteriet. Vid indelta kavalleriet
t. ex. hade de rotelön utöfver hvad de hade vid infanteriet. För
att bringa reda och enhet i allt detta måste inträffa, att om den
ene blef temligen bra tillgodosedd, hade den andre att beklaga sig
öfver en betydligt mindre förmån, ja, kanske i enskilda fall äfven
en minskning.
Här har nu emellertid uppgifvits, hvad angår de olika kate¬
gorierna underofficerare, en del siffror, som skulle visa, att i all¬
mänhet underoflicerarnes löneförmåner genom den då skedda löne¬
regleringen blifvit minskade. Så är dock icke förhållandet. Det
beror ju så mycket på hvilka siffror man sammanställer. Jag
skall emellertid icke besvära kammaren med att redogöra för den
utredning i denna fråga, som återflnnes å sid. 116 och följande
sidor i Kongl. Maj:ts proposition till föregående Riksdag. Der fin¬
nas jemförande tabeller, som visa, att vid värfvade armén en fan¬
junkare i Stockholm, som efter dåvarande förhållanden hade 1,843
kronor, fick enligt Kongl. Maj:ts förslag 1,950 kronor. Motsva¬
rande siffror för en sergeant af 1. klassen äro 1,386 kronor och
1,467 kronor 50 öre samt för en sergeant af 2. klassen 1,266 kro¬
nor och 1,347 kronor 50 öre. Det var sålunda förhöjningar för alla,
men jag medgifver, att dessa förhöjningar voro ganska små.
Vid indelta armén ställa sig nog förhållandena mycket olika
allt efter det antal dagar, för hvilka man räknar, att individen
inkallas till tjenstgöring.
När man nu emellertid vill bedöma den förhöjning, som under¬
officerarne genom denna lönereglering fingo i sina inkomster, i jem¬
förelse med den förhöjning, som officerarne nu skulle erhålla, så
visar det sig, säger man, att officerarnes förbättring i inkomster
Onsdagen dun 19 Mars.
N:o 24.
skulle visa vida större procent än underofficerarnes. Ja, det är
rätt, men det beror derpå, att officerarnes löner reglerades 1875,
och sedan dess har ingen förändring till deras fördel egt ruin i
afseende på aflöningsförhållandena. Deremot har i underofficerar¬
nes aflöningsförmåner efter 1875 den förbättring ifrågakommit, att
de fått en provisorisk förhöjning af dagaflönmgen, då de voro i
tjenstgöring, hvilket i aflöningshänseende höjde upp dem så, att
de redan vid tiden före fjolåret kommit i bättre ställning än
officerarne. Om jag vill jemföra procentsiffrorna, bör jag således
jemföra afföningsförmånerna för officerarne från 1875 och till den
närvarande tiden med afföningsförmånerna för nnderofficerarne från
1875 och till den närvarande tiden. Emellertid vill jag visst icke
göra mig till målsman eller försvarare för den knappa inkomst, som
tilldelats under officerarne, utan jag får säga, att det säkerligen
skulle vara kärt för hvilken som helst, som står i spetsen för landt-
försvaret, om opinionen blefve sådan, att den kräfde en förbätt¬
ring på ett eller annat sätt i deras aflöningsförmåner, hvilken
fråga då nog kommer att omfattas, der den bör, med vederbörligt
intresse. Emellertid talades det härom, att Riksdagen skulle hafva
begärt af Kongl. Maj:t en nj lönereglering för underofficerare till
denna Riksdag. Så har jag icke tolkat Riksdagens skrifvelse.
Riksdagen har i denna sin skrifvelse uttalat önskvärdheten af att
i samband med ny lönereglering för officerare äfven toges under
ompröfning, huruvida icke en ytterligare reglering af underbefä¬
lets aflöningsförmåner vore behöflig, med hänsyn till den olika ut¬
bildningstiden för de värnpligtige. Det var sålunda den omstän¬
digheten, att vid det ena vapnet underofficeraren ligger i tjenst-
f öring hela året om, men vid det andra i allmänhet blott 6 måna-
er, som skulle på något sätt tillgodoses. Det var detta, som, en¬
ligt hvad jag ansett, Riksdagen begärt i denna skrifvelse; och dä
kunde man ju icke gå den vägen att för underofficerare, som lågo
i 6 månaders tjenstgöring, öka lönerna utöfver hvad de under¬
officerare fingo, som lågo i tjenstgöring hela året om. Lönerna
måste man naturligtvis bibehålla lika, men det är andra, mera till¬
fälliga löneförbättringar, som skulle i någon mån utjemna olägen¬
heterna.
Ett sätt vore då att återinföra för underofficerarne något slags
tjenstgöringspenningar. Och det är egentligen icke något annat
man gjort genom att i förslaget införa den halfva dagafiöningen.
Man har den fördelen af att sätta dagafiöningen i form af half
dagaflöning, att aflöningssättet blir mera smidigt, så att förbätt¬
ringen tillkommer dem endast i den mån de icke äro inne i full
tjenstgöring. Ty då hafva de full dagaflöning. Aro de inne i
verklig tjenstgöring med full dagaflöning under 9 månader, få de
half dagaflöning blott för de återstående o månaderna, o. s. v. Det
synes mig vara en mycket lämplig form för att utjemna det för¬
hållande, som Riksdagen begärt skola utjemna». Riksdagen har
begärt samma sak i fråga om officerarne, nemligen att man vid
den lönereglering, som skulle verkställas, skulle se till att utjemna
Ang. höjning
af anslaget till
aflöning Och
rekrytering.
(Forts.)
N:0 24. 4G Onsdagen den 19 Mars.
Ang. höjning de ojemnheter, som uppkomme derigenom, att Riksdagen inskränkt
<'{xUni',Jetch ^en Kongl. Maj;t föreslagna tjenstgöringstiden för devärnplig-
Vtkrjterinj "tige, hvarigenom det för vissa vapenslag blifvit en väsentligen
(Forts.) kortare tid, under hvilken de värnpligtige voro inkallade till tjenst¬
göring, än för andra vapenslag, och derigenom befälets tjenst-
göringstid längre eller kortare.
Nu har här en ärad ledamot af statsutskottet förklarat, att
om utskottet icke gått de här uttalade önskningarna till mötes an¬
gående förbättring af underofficerarnes löner, så berodde detta på
Kongl. Maj:t, som icke föreslagit någon sådan löneförbättring;
utskottet hade resonerat på grundvalen af den uppfattningen,
att de voro alldeles tjenstefria under den tid de icke voro inkal¬
lade till vapenöfning, och att det skulle vara Kongl. Ma:jt, som
begagnat uttrycket, att de skulle hafva half dagatiöning, då de
icke voro inkallade till tjenstgöring. Så trodde jag icke, att
Kongl. Maj:ts framställning skulle tydas. Tv af orden »till tjenst¬
göring inkommenderad» och af hela sammanhanget, hvaruti ut¬
trycket står, torde tydligen framgå, att här är fråga om den tid,
då de icke äro inkallade till effektiv tjenstgöring, särskildt vid
vapenöfning, då deras tid helt och hållet toges i anspråk för tien-
sten. Det synes mig derför vara ett sätt att misstolka uttrycket,
hvartill den ärade statsutskottsledamoten gjorde sig skyldig. Ty
det är, såsom här redan blifvit upplyst, tydligt, att befälet, äfven
då det icke är kommenderadt till möte, har åtskilliga militära
sysselsättningar. Kompanicheferna, som enligt det nya härord-
ningsförslaget äro 12 kaptener vid hvarje regemente, skola hålla
reda på sina kompanier, sköta kompaniexpeditionen, antaga stam-
volontärer, omhänderhafva förvaltningen och arbeta på förbere¬
delser för kompaniernas mobilisering m. m. Det blir derför alltid
eu sådan tjenstgöring, som hittills egt rum på roten — ungefär
sådan. Så länge vi hafva indelningsverket qvar, hafva kompani¬
cheferna naturligen att sköta dessa indelta nummer precis på
samma sätt, som hittills skett; och för detta arbete åtnjuter han
för närvarande särskilda s. k. tjenstgöringspenningar, som nu
skola ersättas med half dagadöning.
Emellertid gläder det mig, att här i kammaren väckts för¬
slag derom, att kammaren borde förbättra utskottets förslag med
hänsyn till löneregleringen och tilldela befälet den halfva dag¬
aflöningen. Det kunde naturligtvis icke annat än i hög grad
glädja mig, om kammaren insåge, huru berättigad! utbetalandet
af den halfva dagaflöningen verkligen vore. Men detta hindrar
icke, att jag ännu en gång måste förklara, att jag icke är öfver-
tygad om att den förhöjda dagaflöningen vid vissa tillfällen är
otillräckligt motiverad. Ty det är ingen här, som har kunnat på¬
stå, att icke officeraren eller underofficeraren — kanske gäller
detta mest den sistnämnde —, då han i och för sin tjenst lemnar
sitt hem och begifver sig från den ort, der han är förlagd, blir
betungad med högst förökade utgifter för tillgodoseende af sitt
underhåll. Man har då visserligen försökt att säga, att för de
Onsdagen den 19 Mars.
47
N4o 24.
löjtnanter, som äro ogifta, gör detta detsamma, ty det blir lika Ang. höjning
dyrt för dem, då de ligga pa förläggningsorterna, som när de äro
på mötena. Nej, mina herrar, det är det icke, ty äfven löjtnan- rekrytering.
terna måste nu för tiden söka att inrätta sig på ett förståndigt (Korts.)
sätt i sina bostads- eller förläggningsorter. En del af dem lefver
i sina hem och betalar kanske ingenting för sitt vivre, men när
de komma på mötena, få de nog vidkännas särskilda kostnader.
Såsom torde vara bekant, sluta sig i många småstäder de ogifta
löjtnanterna tillsammans med andra unga tjensteman, som icke
bildat familj, och inackordera sig eller hafva gemensamt hushåll.
Tro icke herrarne, att det blir en högst väsentlig förhöjning i
deras utgifter i veckan för sjelfva underhållet? Vi hafva för öf-
rigt så stäldt på flere af våra mötesplatser, att vi icke kunna
bereda officerarne fri inqvartering, utan de få begagna sig af sina
egna hus, som de sjelfva byggt och för hvilka de skuldsatt sig
ganska mycket, hvilken skuld de på flere håll hålla på att af¬
betala. Jag anser emellertid, att denna sak bör afhjelpas så fort
som möjligt genom att staten inlöser dessa hus.
När man här vill bedöma beloppet i dess helhet af den aflö¬
ning, som skulle tillkomma befälet, och dervid gör jemförelser
mellan huru förhållandena ställa sig här och i andra länder, kom¬
mer man till det resultatet, att den kontanta lönen här skulle i
vissa fall blifva högre än annorstädes. Men utom hvad som här
blifvit sagdt, nemligen att förhållandena äro så olika i olika län¬
der och anspråken på individen större i det ena landet än i det
andra etc., vill jag nämna, att i nästan alla länder, i Tyskland,
Österrike, Danmark in. fl., åtnjuter befälet högst väsentliga för¬
måner på annat sätt. I allmänhet åtnjuta sålunda officerarne der
förmånen att få sina kläder sydda på regementenas skrädderier,
och de få köpa tyg för ett mycket moderat pris. Staten upp¬
köper kläde och lemnar dem det, utan att dervid någon vinst är
beräknad. Vidare äro i garnisonsorterna för officerare och under¬
officerare anordnade s. k. messer, och dessa messer tillgodoser sta¬
ten med anslag, på det att det skall ställa sig billigt i dessa
messer. På somliga ställen få vederbörande betala ett visst pris,
och staten ordnar hela mathållningen. Man söker således att så
mycket som möjligt underlätta lefnadskostnaderna för dem, som
vilja begagna sig af dessa förmåner. Nästan öfverallt i de flesta
europeiska länder åker armébefälet äfven på privata resor för
half afgift på alla jernvägar, såväl statens som de enskilda. Detta
ingår, tror jag, i dessa senares koncession. Och för öfrigt har det
blifvit en allmän uppfattning i en del länder, att befälet får för
half entréafgift tillträde till en del nöjeslokaler o. s. v. Man
måste noga känna de på hvarje ort rådande förhållandena för att
kunna bedöma den jemförelse, som här blifvit gjord.
Eu annan sak, som jag vill taga upp till besvarande, innan
jag af slutar mitt anförande, är den invändningen, som gjorts be¬
träffande den förhöjda dagaflöningen, vid vissa tillfällen, nemligen
att den skulle kunna föranleda missbruk, i det att Kongl. Maj:t
N:o 24. 48
Onsdagen den 19 Mars.
Ang. höjning kunde anordna öfningar utanför garnisonsorten i sådan utsträck-
a'aflönin3eochl(-*et kunde blifva högst känbara utgifter för att till-
rehrytering. godose den förhöjda dagaflöningen. Derpå vill jag svara, att all-
(Forts.) ting måste ordnas efter en viss plan. I de handlingar, sona ligga
till grund för beräknandet af ifrågavarande anslag, är tydligen
angifvet, huru många dagar man beräknat, att hvarje truppför¬
band skall ligga utanför sin garnisonsort i och för fälttjenstgöring,
och sedan har man med ledning af dessa uppgifter gjort upp en
anslagspost, hvilken pröfvas af Riksdagen. Om nu Riksdagen be¬
stämt, huru stort belopp för hvarje fall skall utgå till förhöjda
dagaflöningar, kan Kongl. Maj:t icke ordna öfningarna så, att detta
belopp öfverskrides, med mindre än att Kongl. Maj:t kommer på
balans, och den balansen antar jag, att Riksdagen icke vill fylla.
Riksdagen har ju sålunda äfven denna fråga i sin hand.
På grund af hvad jag nu anfört anser jag mig fortfarande
böra beklaga, om icke Riksdagen skulle äfven med afseende på den
förhöjda dagaflöningen vilja tillgodose armébefälet.
Herr Ernst Carlson: Herr talman! Det ligger i sakens na¬
tur — och den här förda diskussionen bekräftar det — att frågan
om en ny aflöningsstat för arméns officerare och deras vederlikar
är en särdeles svårlöst och invecklad fråga. Det ligger i sakens
natur, derför att det här gäller icke blott att ersätta ett i vissa
afseenden mer än tvåhundraårigt system med ett nytt, utan äfven
att genomföra enkelhet och likformighet mellan flere olikartade
specialstater, samt derjemte åstadkomma en i förhållande till den
förra året beslutade förlängda tjenstetiden afmätt löneförbättring.
Man kan också tänka sig frågan löst på flera sätt: så som
Kongl. Maj:t föreslagit, så som motionärerna antydt eller på ännu
andra sätt, och man kan tvista åtskilligt om hvilket af dessa af-
löningssätt bör få företräde. Men så mycket synes mig dock
framgå både af den af Kongl. Maj:t förebragta utredningen och
af det meningsutbyte, som här egt rum, att det kongl. försla¬
get utgör ett vigtigt framsteg och innebär ett väl genomtänkt
system, som i flere afseenden ganska smidigt låter anpassa sig till
olika tider och förhållanden. Detta har också vunnit erkännande
hos statsutskottet, som i fråga om såväl lön som dagaflöning för
aktiv tjenst till alla delar biträdt Kongl. Maj:ts förslag och icke
lyssnat till motionärernas framställningar. Det torde också böra
medgifvas, att för den del af armén, som är ständigt garnisonerad,
det föreliggande förslaget, äfven i den form det är tillstyrkt af
utskottet, innebär en väsentlig förbättring.
Deremot anser jag, att man, såsom redan från flere häll under
diskussionen yttrats, kan hysa berättigade tvifvelsmål, huruvida
den strykning af halfva dagaflöningen för befäl och underbefäl
under tiden mellan de aktiva tjenstgöringsperioderna, som af stats¬
utskottet vidtagits med hänsyn till de endast under vissa delar af
året tjenstgörande trupperna, kan anses vara med full billighet och
rättvisa öfverensstämmande. Fastmer torde kunna påstås, att denna
Onsdagen den 19 Mars.
49
>':o 24*
strykning rubbar jemnvigten i lönestaten, så att särskildt under- Ang. höjning
befälet och subalternofficerarne blifva lidande och icke få tillräck- «.f anlaget till
lig aflöning i förhållande till hvad man af dem fordrar. Stats- aJlfni"9 och
utskottet har också i sjelfva verket haft känning af någonting så- re 'J{e™9'
dant och derför sväfvat på, målet beträffande underbefälet. Det
heter nemligen på sidan 26 i det nu föredragna utlåtandet: »Hvad
underofficerarne beträffar, vill utskottet icke förneka, att skäl kunna
förefinnas för att, såsom nämnde motionär — herr Carlheim-Gyl-
lensköld — föreslagit, i stället för den halfva dagaflöningen, be¬
reda dem höjning i aflöningsförmånerna på annat sätt, men har
utskottet dock icke ansett det lämpligt att af sådan anledning nu
ifrågasätta en ändring i de fasta aflöningsbeloppen, hvilka äro af-
vägda i visst förhållande till öfriga befattningshafvandes lönevilkor.»
Statsutskottet har sålunda erkänt, att en tillökning i under¬
befälets löneförmåner är af behofvet påkallad, men har funnit, att
en ändring af de fasta aflöningsbeloppen icke nu bör ifrågasättas.
Hvarför icke nu? Det synes eljest, som om tiden skulle vara inne
just nu, då de hittillsvarande tjenstgöringspenningarna och andra
tillfälliga löneförmåner indragas, medan å andra sidan tjenstgö-
ringstiden betydligt ökas och utsigterna att under tiden mellan
tjenstgöringsperioderna finna aflönad civil sysselsättning väsentligen
minskas eller i många fall rent af omöjliggöras. Nej, hindret att
nu något i saken åtgöra sticker naturligtvis deruti, att utskottet,
som icke kunnat förneka, att ett verkligt behof här föreligger,
icke velat slå in på den af Kongl. Maj:t anvisade utvägen och ej
heller kunnat hitta på någon annan.
Jag skall icke ingå på frågan om den höjda dagaflöningen vid
tjenstgöring utom garnisonsorten; derom kan ju tvistas. Herr
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har visserligen
nyss anfört åtskilliga skäl, hvarför en sådan förhöjning skulle vara af
behofvet påkallad, skäl, som i flera afseenden synas talande. Men denna
fråga torde dock höra närmare pröfvas och kan derför lämpligen anstå.
Med den halfva dagaflöningen under semestertiden eger der¬
emot ett annat förhållande rum. Det har här af flere talare sagts,
att det icke vore rimligt att ifrågasätta någon dagaflöning, låt
vara en half sådan, för en tid som icke alls användes i statens
tjenst. Ja, det må medgifvas, i den händelse man fäster sig ute¬
slutande. vid namnet, som kunde vara bättre valdt. Men ser man
till realiteten eller den omständigheten att ifrågavarande personer
äfven under ledigheten äro disponibla och skyldige att på kallelse
rycka in i tjenst samt att statsanställningen hindrar dem att un¬
der tiden mellan de aktiva tjenstgöringsperioderna idka annan
näring, hvaraf de kunna hemta ett välbehöfligt tillägg till sina
inkomster, ställer sig saken på annat sätt. Man måste nemligen
i anledning häraf betrakta den halfva dagaflöningen under semester¬
tiden såsom en integrerande del af lönesystemet.
För mig framställer sig såsom den väsentligaste betänklighe¬
ten i denna sak, att det på grund af eljest otillräckliga löneförmå¬
ner, särskildt för underbefälet och, såsom jag tror, äfven för sub-
Andra Kammarens Prof. 1902. K:o 24. 4
>:o 24.
50
Onsdagen den 19 Mars.
Ang. höjning alternofficerarne, snart nog kunde visa sig svårt, ja kanske omöi-
af anslaget till att få tillgång på verkligt dugliga krafter, som befunnes vil-
aflöning och j- ’ att e„na s{„ åt den militära banan. Sådant vore ödesdigert
rekrytering. föS en arj£é j afimänhet och skulle blifva särskild! olyckligt vid
1 ' närvarande tidpunkt, då vi stå inför en genomgripande omorgani¬
sation, och då nya, i flere afseenden vidgade uppgifter skola till¬
falla befäl och underbefäl. När nu landets värnpligtiga ungdom
under betydligt längre tid än förut — inom en icke aflägsen fram¬
tid 8 och i vissa fall till och med 12 månader af året — skall in¬
kallas under fanorna, ligger det i sanning stor vigt uppå, att de.
som skola handleda denna ungdom, äro dugligt, humant, väl ut-
bildadt, för sitt kall intresseradt och tillräckligt afiönadt folk.
Under sådana förhållanden håller jag före, att det icke vore
klokt att alltför njuggt tillmäta löneförmånerna för befälet i all¬
mänhet och särskild! för underbefälet. Jag delar deras mening,
som befara, att man derigenom lätt kunde räka in på ett system,
som till militäryrket endast lockade rika ynglingar, hvilka gladde
sig åt titeln och uniformsrocken, eller sådana mindre begåfvade,
som icke kunde komma fram på andra banor. En dylik fara lig¬
ger onekligen nära till hands, och man behöfver i afseende härå
fcke alls häntyda på att vissa samshällsklasser skulle komma att
befolka militärbanan. Ty det är helt _ naturligt, att de göda kraf-
terna, hvilken samhällsKlass de än tillhöra, skola vända sig bort
från ett håll, der dåliga ekonomiska utsigter bjudas.
Vill man åter göra besparingar, tror jag nog, att andra och
lämpligare tillfällen till sådana kunna påvisas såväl på fjerde som
på femte hufvudtiteln, och jag vill gerna vara med derom. Men
att söka spara just när det är fråga om det lefvande försvaret,
då det gäller en så ömtålig sak som handledningen af landets värn¬
pligtiga ungdom, det menar jag vore ett mindre väl v al dt tillfälle.
Jag anser för öfrigt, att Riksdagen i detta afseende måste, såsom
här förut blifvit uttalad!, taga fulla konseqvensen af sitt förra
året fattade beslut och i rent folkligt intresse offra något för att
värnpligtstanken, när den skall bringas till verkställighet, ocks&
måtte blifva på ett rationel! sätt genomförd.
På grund af hvad jag anfört skall jag, herr talman, särskild!
med hänsyn till nödvändigheten af att aflöningen för underbefäl
och subalternofficerare ej må blifva för knapp och på det att nivån
för befälets duglighet i allmänhet under öfvergångstiden icke matte
sänkas, tillåta mig att yrka bifall till det af herr Pantzarhielm
under öfverläggningen framstälda förslaget.
Herr Pantzarhielm: Herr talman! De tabeller angående
underofficerarnes aflöningsförhållanden, som nyss åberopades från
statsrådsbänken, voro naturligtvis tillgängliga under utskottets
förhandlingar i fjol, men jag vill minnas — och jag tror icke, att
jag tager miste — att man af dessa tabeller icke får någon klar
bild af de verkliga förhållandena, ty i tabellerna voro icke upp¬
tagna hvarken det under föregående år utgående dyrtidstillägget
Onsdagen den 19 Mars.
51
>:o 24.
eller de tillfälliga löneförbättringar, af hvilka underofficerarne voro
i åtnjutande.
En talare på gefleborgsbänken sade, att, derigenom att man
gåfve half dagaflöning åt dem, som icke läge i tjenstgöring, skulle
man tillämpa en ny princip. Nej, mina herrar, jag tror icke, att
så är förhållandet. Vid våra skolor och vid våra universitet hafva
lärarne en ledighet af omkring 4 månader om året, utan att man
sätter i fråga att under denna tid gorå något slags afdrag på af-
löningen. Det är en princip, som redan länge tillämpats, och som
äfven nu skulle tillämpas, att de personer, som hafva en viss upp¬
gift och skyldighet att uteslutande egna sin tid deråt, skola, äfven
under den tid de icke effektivt disponeras, hafva ersättning. Denna
ersättning har man i förevarande fall ansett böra utgå i form af
half dagaflöning.
Det sades tran hallandsbänken, att den halfva dagaflöningen
vore ungefär detsamma, som om riksdagsmännen skulle hafva 5
kronor om dagen under den tid, då de icke äro närvarande vid
Riksdagen. Jag tror för min del, att, om den ärade talaren tänker
litet närmare på saken, han nog skall finna, att hans jemförelse
var betydligt haltande.
Jag vill icke vidare inlåta mig på den saken, utan endast
säga, att, om vi skola tala om Riksdagen och riksdagsmännens
arfvoden och här göra en jemförelse, skulle jag snarare vara böjd
för den konseqvensen, att man bör göra ett afdrag på dagaflöningen
för dessa 14 dagars påskferier, som herrarne godtyckligt taga sig,
midt under pågående, brådskande riksdagsarbete.
......Herr vice talmannen Swartling: Jag skall icke onödigtvis
förlänga den redan nog långa öfverläggningen. Jag vill endast
— och detta särskildt med anledning af det, enligt min tanke,
synnerligen öfvertygande och bevisande anförande, som general
Ericson hade — yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till
den vid punkten fogade reservationen.
Herr Persson i Stallerhult: Tvisten rör sig egentligen om
de tva punkterna: half dagaflöning under icke-tjenstgöring och l1/2
dagaflöning under tjenstgöring utom garnisonsorten. Några hafva
framhållit, att den, som icke är upptagen af sin tjenstgöring, icke
skall hafva dagaflöning, under det att andra påstå, att det finnes
en tjenstgöring i mindre grad, för hvilken en mindre dagaflöning
bör utgå; och det påstås, att officerarne -- jag håller mig till dem
— hafva arbete pa roten, som det heter, och att det är för detta
som den halfva dagaflöningen skall utgå. I samma andetag säger
man, att, dä officerarne äro hindrade af detta arbete på roten, är
det icke möjligt, att de kunna åtaga sig något privat uppdrag.
Men förr kunde officerarne egna sig åt privat arbete och derigenon
intjena en lönefyllnad.
Huru detta hänger ihop, kan jag för min del icke fatta. På
den tiden, då infanteriregementena voro fullständigt uppsatta —
Ang. höjning
af anslaget till
aflöning och
rekrytering.
(Forts.)
N:o 24.
52
Onsdagen den 19 Mars.
Ang. höjning
af anslaget till
aflöning och
rekrytering.
(Forts.)
de komma ju att minskas år efter år — var det alldeles naturligt,
att det maste vara mera och trägnare arbete på roten, än som
kommer att finnas med mindre manskap. Men detta trägna arbete
på roten hindrade icke, att de åtogo sig privat arbete. Huru
skall då det mindre arbetet kunna hindra dem att under 219 dagar
åtaga sig något privat arbete, som skulle kunna motsvara den
halfva dagafiöningen? Under förfluten tid, då arbetet på roten
var trägnare, kunde det hända, att en ordinarie kapten af första
klassen kunde vara stadsingeniör, justerare af mått och vikt,
syssloman vid lasarett och kurhus o. s. v. När man tänker på
de privata uppdrag, som dessa ordinarie effektiva officerare dä
hade, huru kan man då påstå, att det hädanefter icke blir möjligt
för dem att åtaga sig något privat arbete, då arbetet på roten blir
mindre? Jag får säga, att den, som under 219 dagar af 365 icke
gör någonting, han är icke en praktisk man. Ja, jag vågar säga,
han är näppeligen i farans stund en duglig officer heller.
En talare från samma län som jag påstod, att, om det vore
fråga om reduktion på något annat håll, skulle han vara med
derom. Ja, må den talaren föreslå en nedsättning på annat håll;
jag skall vara den förste att instämma med honom. Ingen är så
kompetent som han att välja klasser och siffror, som äro lämpliga
att begära en reduktion på. Och jag skall understödja honom.
Sedan kommer jag till underofficerarne, som man så mycket
ömmar för. Här har det varit en tvist, huruvida fjolårets heshet
var en förmån för underofficerarne eller icke. Jag har fått tabellen
för i fjol, som framlades af Kongl. Maj:t. Jag vill nu icke tala
om de underofficerare, som hafva daglig tjenstgöring hela året, ty
dem berör hvarken fjolårets beslut eller föreliggande förslag; utan
i'ag fäster mig endast vid dem, som icke tjenstgöra hela året om.
In sådan fanjunkare vid infanteriet hade förr 720 kronor i lön,
som grundläde hans pensionsrätt. Här kommer nu ett förslag om
1,020 kronor, som skola grundlägga pensionsrätt. Att detta är en
förmån, kan man väl icke tvista om. Och i jemförelse med fjol¬
årets beslut tillkommer här dagaflöning för hvarje dag, som ut¬
öfver 1901 års beslut tages i anspråk för hans tjenstgöring. På
samma sätt är det med sergeanterna.
Det har framhållits, att den ordinarie inq varteringen in natura
icke medför någon förmån för den, som deraf kommer i åtnjutande.
Det bör kammaren hafva i minnet, till dess de stora byggnads-
anslagen — för, snart sagdt, hvarje regemente i vårt land —
komma före. När det då blir fråga om att uppföra byggnader
till bostäder både för officerare och underofficerare, är det skäl att
icke bygga så, att de få inqvartering in natura. Staten skall icke
förlora derpå; det är jag viss på.
Gent emot framhållandet af den förmån, som officerarne hafva,
att blifva pensionerade vid unga år, har det sagts, att detta icke
är någon förmån. Jo, fjolårets beslut har beredt officerarne en
förmån i det fallet och det en ganska stor förmån; och med hvad
nu är föreslaget blir det en ännu större förmån. Det är att märka,
Onsdagen den 19 Mars.
53
JJ:o 24.
att det inrättas icke mindre än 45 ruHföringsområdesbefälhafvare,
och de erhålla, om jag icke minnes orätt, 5 kronor om dagen,
d. v. s. 1,500 kronor om året, plus den högre pension, som här är
föreslagen som en följd af löne-ökningen. Det är icke möjligt att
säga annat, än att man beredt förmåner för officerarne, som, om
man noga granskar saken, uppgå till rätt afsevärda belopp.
För under officerarne blir det väl äfven en förbättring genom
detta förslag. Ty när man kommer till punkten om inqvarterings-
ersättning, sid. 40, visar det sig, att denna uppgår »för fanjunkare
och likstälde i Stockholm och Göteborg från 200 till 300 kronor»
— och det är att märka, att jag alltid talar om infanteriet och
icke om den garnisonerade armén —» samt å annan ort från 150
till 240 kronor, och för sergeanter med vederlikar i Stockholm och
Göteborg från 200 till 240 kronor samt å annan ort från 150 till
180 kronor.» Nu är att märka, att det blir en förhöjning äfven i
år. Den är obetydlig, det medgifver jag; men den går åt det
rätta hållet. Och plockar man på det ena året efter det andra,
skall det väl någon gång blifva nog.
Antages ett förslag om förbättring af underofficerarnes dag-
aflöning, vill jag, att man skall börja med dem, som ligga i så
dyra städer som Stockholm; och då vill jag vara med derom.
Men ett sådant förslag, som det nu föreliggande, blir icke rättvist;
ty förmånen tillkommer dem, som icke behöfva den, under det att
de andra blifva tillbakasätta.
Man hade tänkt, att denna halfva dagaflöning skulle till¬
komma hela armén, uppifrån och ända ned. Men det gör den icke,
utan stannar vid vissa klasser. Och detta motiveras så här: »Det
skulle kunna invändas, att enahanda bestämmelser om half och
förhöjd dagaflöning borde tillämpas jemväl för manskap. Men
enär manskapet, hvars lön blifvit väsentligt höjd och numera, i
motsats till den förut vid garnisonerade delen af armén bestämda
månadslön, alltid utginge oafkortad, kunde lättare än löntagare
af officers- och underofficersklass förskaffa sig tillfällig enskild
arbetsförtjenst, ansåge departementschefen, att behof af half dag¬
aflöning för löntagare af manskapsklass ej förelåge.» Nu förhåller
det sig väl så, att äfven manskapet måste vara disponibelt, äfven
om det icke tjenstgör; det måste vänta på order hvilken dag som
helst. Jag tror derför, att manskapet har lika svårt att under
ledigheten åtaga sig privata uppdrag, som med säkerhet skola
räcka under hela ledigheten. Detta resonement är således lika
tillämpligt på manskapet som på underofficerare och officerare,
som icke ligga i ständig tjenstgöring. Jag tycker, att, om den
ene skall hafva betaldt för ett arbete, som han icke gör, så skall
ock den andre hafva det.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr von Friesen: Herr talman! På grund af särskilda om¬
ständigheter har jag icke tagit aktiv del i utskottets behandling af
detta ärende; och det är särskildt för att gifva detta tillkänna,
Ang. höjning
afl anslaget till
aflöning och
rekrytering.
(Forts.)
N:o 24.
54
Onsdagen den 19 Mars.
Ang. höjning som jag begärt ordet. Men jag vill då också yttra något i sielfva
af anslaget till gjuten d
(Forts.) svårigheter skulle möta för en riktig lönereglering, hade jag redan
då tillfälle att uttala såsom min åsigt. Det synes mig, att det
förslag, som nu från Kongl. Makt blifvit framlagdt, är i det stora
hela så godt, som det med denna härordning kan vara. Det är endast
i en punkt, som jag för min del har erinringar att göra; och det
är rörande den förhöjda dagaflöningen vid tjenstgöring på annan
ort än garnisonsorten.
Jag vill icke bestrida, att icke i många fall ur viss synpunkt
rättvisan talar för en sådan förhöjd dagaflöning. Men jag anser
det mycket ovisst, hvartill godkännandet af denna princip nu skulle
komma att leda. Det är sant, som statsrådet och chefen för kongl.
landtförsvarsdepartementet anförde, att Riksdagen alltid kommer
att hafva denna sak i sin hand. Men så fort man har godkänt en
princip, har man släppt det vigtigaste vapnet ifrån sig och har
svårt att göra ändring i den saken. Det är ju förhållandet, att
det arbete, för hvilket man begär den förhöjda dagaflöningen, det
är offlcerarnes egentliga tjenstgöring, den som särskildt hör till
deras anställning. Och anser man, att de för en viss del af arbetet
i yrket skola hafva förhöjd aflöning, då har man enligt min upp¬
fattning svårt att beräkna, till hvilka konseqvenser detta kommer
att leda. Jag styrkes i denna min uppfattning af en ärad talares
på skaraborgsbänken påstående, att det erforderliga anslaget, nu
358,704 kronor, skulle i framtiden komma att minskas; jag har
nemligen hört en alldeles motsatt uppfattning uttalas af sakkunniga
personer, eller att detta anslag framdeles kommer att ökas. Jag
vet icke, hvilket som är rätt, och lag tror, att med det läge, hvar¬
uti frågan om kasernbyggnaderna befinner sig, det är omöjligt att
afgöra, hvilken som har rätt. Yi veta icke hvad Riksdagen kom¬
mer att besluta i denna fråga. Innan den frågan är klar och innan
vi kunna närmare precisera, hvad vi mena med ett beslut sådant
som det nu ifrågasatta, tror jag, att det är omöjligt att säga det.
Deremot kan jag icke ställa mig i princip afvisande gent emot
den halfva aflöningen under den tid, då frihet från tjenstgöring
förekommer. Det har nu blifvit ett i hög grad ändradt förhållande
mot hvad det förut varit med militärers tjensteställning. Förut
hafva de haft den ojemförligt största delen af året ledig, hvarunder
de naturligen alltid haft någon annan sysselsättning än den mili¬
tära och derpå haft förtjenst. För närvarande är det visserligen
också en rätt afsevärd dei af året, hvarunder de äro fria från tjenst¬
göring, men friheten är vida kortare än förr, och man bör dessutom
erinra sig, att denna tid af året icke ligger i ett sammanhang,
utan är söndersplittrad, hvilket i hög grad försvårar emottagande
af någon särskild befattning, så mycket mera som denna ledighets-
tid kommer allt mer och mer att förminskas, i den mån den
länkning. Den summa, hvartill denna halfva dagaflöning skulle
aflöning och
rekrytering.
Att med den härordning, som antogs vid förra riksdagen, storma
antagna härordningen kommer att i vidsträcktare grad vinna
Onsdagen den 19 Mars. 55 ^50 24.
uppgå, 606,864 kronor 50 öre, kunna vi med säkerhet förutse kom- Ang. höjning
mer att i framtiden minskas. , aflöning och
Jag instämmer uti hvad flera talare, hvilka stå på samma sida rekrytering.
som jag, yttrat, nemligen att det förhållande, att denna dagaflöning, (Forts.)
d. v. s. tjenstgöringspenningarna, åtnjutes under semester, ingalunda
är något för oss främmande, utan tvärtom är det just karakterise¬
rande för semester, att tjenstgöringspenningar derunder få åtnjutas,
oaktadt tjenstgöring icke eger rum. Här av visserligen semestern
oproportionerligt lång, men derför utgår icke heller dagaflöningen
med hela sitt belopp, utan endast, med hälften.
Nu hade det visserligen funnits ett annat sätt att ordna dessa
löneförhållanden, nemligen att bestämma lönerna så högt, att offi-
cerarne kunde reda sig på dem utan att erhålla någon dagaflöning
alls under fritiden, men då hade man icke tagit hänsyn till, att,
när den nya härordningens tillämpning vunnit större omfattning,
dessa löner skulle komma att blifva för höga, enär oflicerarne då
skulle under större antal dagar erhålla den nu förhöjda normala
dagaflöningen.
Det synes mig således, att hvad Kong]. Maj:t i detta afseende
föreslagit, nemligen rätt till half aflöning under fritid, är ett godt
sätt att lämpa sig efter för handen varande förhållanden.
Med afseende å detta belopp, 606,864 kronor 50 öre, för hvars
beviljande jag anser talande skål föreligga, vet man, att en minsk¬
ning kommer att inträda. Deremot anser jag den för .beredande af
förhöjd dagaflöning under viss tjenstgöring erforderliga summan,
358,704 kronor, mycket oviss, alldenstund, med kasernfrågans nu¬
varande läge och då man icke heller kan redogöra för, i hvilka fall
den föreslagna med 50 / förhöjda dagaflöningen skulle komma att
tillämpas, ingen kan om densamma med bestämdhet yttra sig.
Mycket synes mig således tala för herr Pantzarhielms förslag.
Man kan visserligen anse, att genom detsammas antagande man
icke tillräckligt tillmötesgår sparsamhetsönskningarna, men ser .man
frågan praktiskt, gäller det att, då vi nu i alla händelser stå inför
en gemensam votering, afgöra, huru man bäst kan tillmötesgå
dessa önskningar genom att antaga utskottets eller herr Pantzar¬
hielms förslag.
Häruti instämde herrar Andersson i Vestra Nöbbelöf, Henric-
son och Andersson i Bråborg.
Herr Pehr son i Törneryd: Jag vill gifva mitt stora erkän¬
nande åt de förenklingar, som Kongl. Maj:t föreslagit beträffande
officerskårens aflöning, om än jag icke kan följa Kongl. Maj:ts .re¬
gering i de olika fallen. Emellertid vare det långt ifrån, att jag
skulle vilja missbruka denna sena timme med att åberopa några
siffror. Jag vill endast i mycket allmänna drag fästa mig vid
några synpunkter.
Jag bär under diskussionens lopp kommit att reflektera der¬
öfver, att det icke är så underligt, om man vid Riksdagen mötes
N:o 24.
56
Onsdagen den 19 Mars.
Mg. höjning af sådana förslag från Kongl. Maj:ts sida som detta, när man nem-
aflönin9etochIlUgen- kan *'ran ?län bland oss bär i kammaren få köra något sådant,
rekrytering. som. ' ^ag blifvit uttaladt af en högt ärad talare på östgötabänken
(Forts.) —. jaS. syftar på herr Hjelmérus. Han sade, att han var mycket
missnöjd med den aflöning, som bestods underofficerskåren, och han
motiverade detta sitt missnöje med att anställa en jemförelse mellan
denna och de aflöningsbelopp, hvarmed fanjunkare och sergeanter
voro aflönade under indelningsverkets tid, då dessa underofficerare
hade boställen. Om jag rätt uppfattade hans silf ror, så sade han,
att fanjunkare då voro aflönade med 4,000 till 6,000 kronor och
sergeanter med 1,500 till 2,000 kronor, d. v. s. endast med den
modifikation i mitt uttryck, att de åtnjöto denna aflöning i form
af arrenden för sina respektive boställen. — Jag föreställer mig,
att det är nästan omöjligt att följa vare sig herr Hjelmérus eller
någon annan, som vill resonera på ett likartadt sätt, ty om, såsom
jag förmodar, herr Hjelmérus förutsätter, att det icke skulle blifva
endast fanjunkare och sergeanter, som skulle få en så fördelaktig
ställning, utan att detta proportionsvis skulle gälla äfven hela
officerskåren, skulle ett sådant aflöningssystem sannerligen blifva
så dyrt, att jag föreställer mig, att äfven herr Hjelmérus skulle
rygga tillbaka för ett sådant.
Det har af två talare nämnts, att de visserligen icke klandrade
utskottet för den besparing, som utskottet i detta fall föreslagit,
men, sade de, i detta speciella fall vilja vi icke vara med om att
spara. — En ärad talare på göteborgsbänken sade: just här, då
det gäller det lefvande försvaret, vill jag icke vara med om den
besparing, som utskottet föreslagit, och general Ericson yttrade:
jag vill gerna vara med om att spara på statens medel, men att
just spara i denna punkt, som är den ömtåligaste på hela fjerde
hufvudtiteln, det kan jag icke vara med om.
Jag kan icke underlåta att uttrycka min förvåning deröfver,
att i hvarje fäll, då man vill försöka sig på att föreslå en åtgärd,
som kunda leda till någon besparing, mötes man ideligen af detta
skäl: här går det icke an att spara; man må gerna spara på hvilket
annat håll som helst, men icke på detta. Med den öppenhet, som
är ett karakteriserande drag hos general Ericson, tillstod han: jag
är icke säker på, om jag kan vara med om att spara på någon
annan punkt under denna hufvudtitel heller, men jag vill säga
ifrån, att liär kan jag icke vara med om att spara, ty denna punkt
är den ömtåligaste af alla.
Samme ärade talare uttalade nog sanna ord, när han sade, att
han förstod hvad som varit en genomgående tanke hos statsut¬
skottets . ledamöter från denna kammare, då de föreslogo en jemk¬
ning uti Kongl. Maj:ts förslag. Det var den nya härordningen,
som fört så mycket med sig; det var konseqvenserna af den, som
gjorde att man tänkte på, om man icke i hvarje särskild! fall
skulle kunna försöka att göra alla möjliga besparingar, som kunde
stå en till buds. Jag tror visserligen, att general Ericson hade
rätt, då han yttrade detta, men beklagligtvis måste man säga, att
Onsdagen den 19 Mars.
57
N:o 24.
huru mycket man än har sin uppmärksamhet fäst på detta förhål¬
lande, lärer det näppeligen lyckas hvarken statsutskottets nuva¬
rande eller blifvande ledamöter att föreslå något, som kan leda till
någon sparsamhetsåtgärd, så länge Kong! Maj:t förfar på ettsätt,
hvars följder äfven här visa sig.
Det heter i svensk grundlag, att svenska folket eger att sig
sjelft beskatta, och detta har ingått såsom en lefvande tro hos det
svenska folket. Men huru mycket blir icke denna beskattningsrätt
kringskuren och annullerad, när stora och vidtomfattande förslag
framställas, såsom t. ex. förslag att på ett nytt sätt och delvis
nya grunder ordna landets härordning, men i sådana förslag icke
inrymmas så vigtiga detaljer, som aflöningen åt landets officerskår.
Det skulle äfven kunna påvisas flera andra exempel, såsom kasern-
byggnadsfrågan, som förestår att afgöra med anledning af Riks¬
dagens sistlidet år fattade beslut i försvarsfrågan. Redan de första
kostnadsberäkningarna för dessa kasernbyggnader verkade på oss
litet hvar mycket afskräckande. De lära dock ty värr icke hafva
orätt, som tro, att dessa beräkningar icke voro tillräckligt höga,
ty det lärer förhålla sig så, att sedermera verkstälda kontrollräk¬
ningar gifva vid handen, att representationen bör vara beredd på
att ytterligare kostnader kräfvas utöfver hvad som erfordrades en¬
ligt de beräkningar, som företeddes i fjol.
Det, vore önskvärdt, att framtiden finge i detta afseende gå
bättre förhållanden till mötes, ty säkert är, att, om det skall
fortgå på samma sätt, som under en längre tid varit förhållandet,
Riksdagen inledes den ena gången efter den andra att fatta beslut,
hvilka icke leda till frågors slutliga lösning, utan medföra sådana
konseqvenser, hvilka kanske flertalet icke ens tänkt sig. Att ett
sådant förfaringssätt i längden skall blifva outhärdligt, det be-
höfver jag icke nämna, ty det står ju klart för eu hvar af oss.
Jag tror, att kammaren med afseende å den föreliggande frågan
kan ^ hafva lika göda skäl att bifalla hvad statsutskottet här före¬
slagit som att bifalla hvad herr Pantzarhielm föreslagit.
Den talare som yttrade sig här näst före mig, nämnde under
sitt anförande, att det vore farligt att godkänna denna nya princip,
ty sedan man en gång gjort det, hade man lemnat ifrån sig sitt bästa
vapen. Jag ber att till fullo få instämma med den ärade talaren
härutinnan och jag tror att det kan vara desto betänkligare att bi¬
falla herr Pantzarhielms förslag, som man derigenom godkänner prin¬
cipen att gifva dagaflöning för tid då tjenstgöring icke eger rum.
Man kan icke påvisa att något dylikt förekommit hittills, annat än
i det af general Ericson här påpekade vid flottan förekommande fallet.
Men om kammaren i dag godkänner vare sig Kongl. Maj:ts
eller herr Pantzarhielms förslag, har kammaren dermed också god¬
känt den principen, att dagaflöning kan utbetalas till officerare
och underofficerare äfven för den tid då de icke varit i tjenstgö¬
ring — kanske detta skäl kan lå anses vara användbart såsom
stöd för utskottets uppfattning i denna fråga.
Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets förslag.
Ang. höjning
af anslaget till
aflöning och
rekrytering.
(Forts.)
N:o 24.
58
Onsdagen den 19 Mars.
Ang. höjning Friherre Ericson: Herr talman! Mina herrar! Jag begärde
af anslaget till or(jet med anledning af ett yttrande af en talare på stockholms-
rei"*”eri«CA bänken, hvilket yttrande här blifvit upprepadt af den siste ärade
(Fort!) talaren. Talaren på stockholmsbänken hade ingenting särskildt
att anföra mot den förhöjda dagaflöningen, men han sade, att om man
accepterade denna princip har man ock derigenom släppt ifrån sig
det vigtigaste vapnet. Men såsom den siste talaren säde, är denna
princip redan accepterad, i det att den nemligen länge tillämpats
vid flottan. Den har nu vid flottan visat sig vara särdeles an¬
vändbar för att på lämpligt sätt kunna jemka aflöningen efter de
olika tjenstgöringsförhållandena. Förslaget innebär således ingen¬
ting annat än att öfverflytta en princip från flottan, der densamma
redan fått hemul och visat sig vara tillfredsställande, till armén.
Den ärade talaren på stockholmsbänken hyste emellertid be¬
tänkligheter mot den förhöjda dagaflöningen och uttalade, att denna
gjorde det hela något ovisst till följd åt kasernbyggnadernas pla¬
cering. Men hvar helst kasernbyggnaderna komma att uppföras,
vare sig det blir på mötesplatserna eller i städerna, så komma
naturligtvis regementena att förläggas der, hvarest kasernbyggna¬
derna äro uppförda. Så snart vi således kommit derhän, att öf-
ningarne förläggas till de platser der kasernbyggnaderna finnas,
kommer i och med detsamma denna förhöjda aagaflöning att i
afsevärd mån minskas, hvilket jag också tillät mig att påpeka, då
jag förra gången hade ordet. Likaledes må ånyo här framhållas,
att denna förhöjda dagaflöning skulle blifva ett väl behöflig! un¬
derstöd och en god hjelp för officerarne och underofficerarne, under
den i ekonomiskt afseende så kritiska öfvergångsperioden, då de
skola lemna de gamla förhållandena och vänja sig vid de nya,
som då komma att inträda. Jag ber eder beakta, mina herrar, att
detta lilla understöd, denna Kila förstärkning i ekonomiskt afse¬
ende är mer än väl behöflig för dessa militära tjensteman just
under den kritiska öfvergångsperioden. Om ni viljen taga hänse¬
ende till denna omständighet, så fasthåller jag vid min förhopp¬
ning, att denna kammare icke skall helt och hållet ställa sig af¬
visande mot Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Hjelmérus: Herr talman! Blott ett par ord. — Jag
ber att gent emot hr Pehr Pehrson få säga det, att jag i mitt
förra anförande yttrade, att det kan finnas sergeantsboställen, som
kunna gifva en inkomst af 1,500 ä 2,000 kronor, men dermed har
jag icke sagt, att alla dylika boställen skulle gifva lika hög af¬
kastning; det var tydligt att jag i mitt anförande velat fram¬
hålla de bästa. Då jag sade, att det vid skånska husarregemen¬
tet och skånska dragonregementet funnes fanjunkarehoställen, som
gåfvo 4,000 kronor i inkomst — ett till och med 6,000 — har jag
dermed icke sagt, att hvarje fanjunkareboställe vid dessa rege¬
menten gifva lika hög inkomst. Dessutom torde vi höra komma
ihåg, att enKgt den gamla ordningen hade dessa senare sergeanter
och fanjunkare äfven sin ordinarie nummerlön.
Onsdagen den 19 Mars.
59
]*:o 24.
Då jag nu har ordet, ber jag att gent emot talaren på gefle- Ang. höjning
borgsbänken få invända, att den af honom omnämnda nya och farliga a^nsla:,et0t^
principen att gifva lön åt personer, som icke ligga i tjenstgöring, rekrytering
hvarken är så ny eller farlig, som han tycktes förmena. Han torde (Forts)
blott erinra sig, hurusom t. ex. lärarne vid våra universitet eller
lärarne vid elementarläroverken åtnjuta full lön, oaktadt de icke
tjenstgöra hela året. Visserligen kan man nu gent emot detta
säga, att deras lön icke utgår i form af dagaflöning. Ja, deras
aflöning må nu utgå såsom lön eller dagaflöning, det fäster jag
mig icke vid, ty det är i alla fall en godtgörelse, som de åtnjuta
för sitt arbete, men aldrig har väl någon sagt, att man borde min¬
ska deras aflöning, derför att de hafva ferier. Någon kanske nu
svarar mig och säger, att dessa lärare måste sköta sina veten¬
skapliga studier under ferierna, så att de då ingalunda äro sysslo¬
lösa, men derpå genmäler jag, att äfven militärerna skola på sin
lediga tid sysselsätta sig med krigsvetenskapen. För öfrigt vill
jag nämna, att äfven andra personer i statens tjenst, såsom t. ex.
lokomotivförarne, icke tjenstgöra alla dagar, utan endast vissa da¬
gar och hafva de andra fria; samma förhållande eger rum beträf¬
fande konduktörerna. Dessa åtnjuta en viss ersättning i form af
fast lön för sitt arbete, men aldrig har det varit tal om, att man
skulle nedsätta deras ersättning, derför att de hafva fridagar.
Nej, detta är ett helt naturligt förhållande, som förekommer vid
ett stort antal tjenster här i landet, men hitintills har det icke
ådragit sig något klander.
.1 ag vill vadare säga, att den ledighet, som officerarne och
underomcerarne hädanefter komma att åtnjuta, ingenting annat är
i sjelfva verket än tvångsferier, det är en ledighet från tjenst¬
göring, men ingen ledighet af sådan beskaffenhet, att de derunder
kunna grundlägga någon sjelfständig verksamhet. Vid sådant för¬
hållande torde det vara med rättvisa och billighet öfverensstäm¬
mande, att de få den godtgörelse, som Kongl. Maj:t nu föreslagit.
Slutligen vill jag rigta ännu några ord gent emot hr Pehr
Pehrson. Han förmenade, att om jag finge föreslå löner för offi¬
cerare och underofficerare, skulle utgifterna för dessa löner blifva
väl dryga. Ja, jag vill erkänna, att jag unnar dessa tjensteman
allt godt, men såsom hr Pehr Pehrson torde erinra sig, sade jag
uttryckligen i mitt förra anförande — jag syftade då närmast på
underofficerarne och subalternofficerarne — att med tanke på dessas
löner kunde man icke undgå att finna, att det här i landet går
allt för lätt att få de högre embetsmännens löner höjda, och det
går äfven, såsom vi funno i lördags, ganska lätt att få förhöjda
löner åt fruntimren, ty då höjde vi lönerna för telegrafister från
1,300 kronor till 1,600 kronor, medan vi i dag nästan icke alls vilja
öka aflöningen för dessa lägre militärer. Jag fäster mig då icke
vid de få riksdaler, som stå uppförda som dagaflöning, enär dessa
kompenseras af kostnaden för uniform och för vistelsen å mötes¬
platsen, borta från hemmet och familjen.
N:o 24.
60
Onsdagen den 19 Mars.
Ang. höjning
af anslaget til
aflöning och
rekrytering.
(Forts.)
Herr talman! Jag ansluter mig till det af herr statsrådet och
^chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet gjorda yrkandet.
Herr von Fries en: Herr talman! Het har sagts, att denna
princip angående förhöjd dagaliöning under viss tjenstgöring redan
är tillämpad vid flottan. Ja, det vet jag också, och jag vet äfven,
att när särskilda utskottet vid förra riksdagen något synade aflö-
ningsförhållandena vid flottan, det sätt, hvarpå denna princip vid
flottan tillämpades, väckte utskottets särskilda uppmärksamhet. Hå
jag säde, att man icke borde godkänna principen, menade jag na¬
turligtvis, att man icke borde godkänna den i fråga om armén.
Har man nemligen det gjort, har man infört denna princip äfven
på det området, så har man äfven med afseende å armén släppt
vapnen ifrån sig.
En föregående ärad talare, friherre Ericson, hade för sin del
fullkomligt klart för sig, huru det i framtiden skulle komma att
ställa sig med denna kostnad, som nu beräknas till 358,704 kro¬
nor, nemligen att den skulle komma att minskas. Något sådant
har jag icke funnit antydt i den kong!, propositionen.
Het är för öfrigt underligt, att hela detta förslag om 50 %
förhöjd dagaflöning egentligen icke är understäldt riksdagens
pröfning; tv anslaget derför ligger inneslutet uti en anslagspost,
i hvilken äfven ingå anslag för en massa andra ändamål. Annat
är förhållandet med öfriga löneposter, som här förekomma, och
hvilka af statsutskottet föreslås till godkännande. Heremot hvad
den nu ifrågavarande löneposten vidkommer, så har Kongl. Maj:t
åldrigt begärt Riksdagens godkännande utaf densamma, enär den
ej förekommer i de lönestater, som af Kongl. Maj:t förelagts Riks¬
dagen till godkännande. Om Riksdagen nu emellertid bifaUer
Kong]. Maj:ts förslag i den nu föredragna punkten, så godkänner
också Riksdagen förstucket denna princip, enär den hemställan,
som. förekommer i statsrådsprotokollet, göres under hänvisning till
en jemväl angående denna förhöjda dagaflöning uppgjord »beräk¬
ning», om hvilken också herr statsrådet och chefen för kongl.
landtförsvarsdepartementet här talade.
Men i alla händelser förefaller det mig, att om man skall
slå in på den ifrågasatta vägen, bör man åtminstone se något
reglemente för, huru denna princip kommer att i framtiden till-
lämpas.
Herr Månsson: Herr talman! Jag skall endast säga några
få ord.
Jag vill nämna, att jag vid denna frågas behandling varit
ganska tveksam, hur jag skulle ställa mig till densamma. Jag
har dock icke varit tveksam derom, att icke en högre lön borde
gifvas åt officerarne och underofficerarne, och såvidt jag kunnat
finna, råder icke angående den saken några skiljaktiga me¬
ningar.
Onsdagen den 19 Mars.
61
N:o 24.
Beträffande den nu föreslagna förhöjda dagaflöningen har jag Ang. höjning
äfven för min del haft mycket lätt att fatta mitt beslut. Då jag af ansiagef till
icke anser, att fullgiltiga skäl hafva anförts för beviljande af relryter/nj.
denna aflöning, har jag icke kunnat vara med om densamma. (port8.)
Jag kan icke finna det vara rigtigt, att så snart som en officer
eller underofficer tjenstgör utom den garnisonsort, der han är
förlagd, han genast skall åtnjuta en särskildt förhöjd dagaflöning.
Han har ju sin lön och sin dagaflöning för att han skall full¬
göra sin tjenstgöring. Icke kan man väl begära, att en officer
eller underofficer skall på ett regementsmöte, som ju alldeles
uppenbart tillhör hans tjenstgöring, få åtnjuta en förhöjd dag¬
aflöning. Frågan om den förhöjda dagaflöningen kommer jag alltså
mycket lätt ifrån.
Deremot är det svårare för mig att komma ifrån förslaget om
den s. k. halfva dagaflöningen, hvilken skall utgöra en ersättning
för officerarne och underofficerarne, då de icke ligga i tjenstgöring.
Jag kan icke neka till, att det nu för officerarne och underoffice¬
rarne med den utsträckta tjenstgöring, som de hafva, är betydligt
svårare än förut att skaffa sig extra arbete utom tj ensten, och det
är tydligt, att detta skall i hög grad försvåra existensvilkoren för
dem. Man får också med anledning häraf höra mycken klagan
och mycket bekymmer uttalas. Denna sida af saken är derför
mycket allvarlig.
Denna fråga behandlades i utskottet ganska fört. Jag var
icke med på den afdelning, der den förekom, och har således icke
deltagit i detaljarbetet. Och när frågan kom inför statsutskottet,
ville man der icke närmare ingå på densamma. En af leda¬
möterna från Andra Kammaren höll ett längre anförande för att
försvara sin mening, men då ingen från Första Kammaren sva¬
rade, kom ingen debatt till stånd, utan man stod der kammare
mot kammare.
Såsom frågan nu står, är jag för min del mycket tveksam,
huruvida det är rigtigt att anslå för bestridande af utgifterna för
den halfva dagaflöningen hela den här ifrågasatta summan af
606,864 kronor. Jag tror i likhet med herr von Friesen, att den
mening, som hyllas af sparsamhetsvännerna, då icke kommer att
blifva den segrande. Vi hafva ju här från många håll, såsom af
herr Hjelmkrus, herr vice talmannen m. fl., hört yrkanden på bi¬
fall till Kongl. Maj:ts förslag, och då är alldeles tydligt, att äfven
om kammaren nu fattar sitt beslut i enlighet med statsutskottets
hemställan, så kommer dock i den gemensamma voteringen detta be¬
slut att fälla, och i stället går då Kongl. Maj:ts förslag igenom.
Men blir resultatet sådant, hafva verkligen vi sparsamhetsvänner
skött vår politik dåligt. Det är derför som jag, med instämmande
i herr von Friesens anförande, vill som min mening framhålla, att
kammaren gör klokast i att instämma med herr Pantzarhielm och
bifalla det förslag, som han här framstält.
>:o 24.
62
Onsdagen (Ten 19 Mars.
Ang. höjning Herr Vahlquist: Herr grefve och talman, mina herrar! Jag
"liftönin^lch1 ^er ei?^ast aff få yttra ett par ord med anledning af den motion,
rekrytering. som jag i början af riksdagen här väckte och hvilken motion af
(Forts.) utskottet blifvit behandlad under denna punkt.
Såsom jag nästan förmodat, har utskottet icke velat tillstyrka
denna min motion, men utskottet har dock med sin mycket vän¬
liga motivering för afslag på sätt och vis gifvit mig rätt i hufvud¬
sak. _ Utskottet har emellertid ansett, att den af mig föreslagna
löneförbättringen för bataljonsläkare med lägre lön bör framkomma
samtidigt med frågan om regementsläkarnes löneförmåner i öfver¬
ensstämmelse med deras rang, och har jag derför icke något yr¬
kande att nu gorå. Jag ber endast att få uttala den förhoppning,
att Kong! Maj:t måtte taga denna beaktansvärda fråga, löne¬
förbättring åt bataljonsläkarne med lägre lön, i noggrant öfver¬
vägande och, så fort ske kan, framkomma till Riksdagen med det
förslag i frågan, hvartill motionen och statsutskottets utlåtande
öfver densamma ge anledning.
I öfrigt ber jag, herr talman, att få instämma med dem, som
yrka bifall till reservanternas förslag.
Öfverläggningen var slutad. Herr talmannen framstälde pro¬
positioner på hvart och ett af de framstälda yrkandena, nemligen
l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) afslag å berörda hem¬
ställan och bifall i stället till den af herr Lundeberg m. fl. af¬
gift^ reservationen och 3:o) afslag å utskottets hemställan och bi¬
fall i stället till det af herr Pantzarhielm under öfverläggningen
framstälda yrkandet; och fann herr talmannen förstnämnda pro¬
position vara med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes,
i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition antagits det
under 3:o) angifna yrkande, nu uppsattes, justerades och anslogs
följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i femte punkten af utskottets förevarande utlåtande mo 5, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å berörda hemställan,
bifallit det af herr Pantzarhielm under öfverläggningen framstälda
yrkandet.
Omröstningen utvisade 85 ja, men 118 nej; och hade kamma¬
ren alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med nej-propositionens
innehåll.
Onsdagen den 19 Mars.
63
Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare be¬
handlingen af ifrågavarande utlåtande till kl. 7 e. m., då detta
sammanträde enligt utfärdadt anslag skulle fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 4,2 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.