RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1902. Andra Kammaren. N:o 22.
Lördagen den 15 mars.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 8 innevarande mars.
§ 2.
Herr statsrådet m. m. K. H. L. Hammarskjöld afleninade Kong].
Maj:ts propositioner till Riksdagen:
angående anslag till beredande af lokal för äldre arkivalier från
Gotlands län m. m.; samt
med förslag till ändring af vissa §§ i lagen den 24 maj 1895
angående anskaffande af hästar och fordon för krigsmaktens ställande
på krigsfot.
De kongl. propositionerna bordlädes.
§ 3.
Ordet lemnades på begäran till chefen för justitiedepartementet, Svar ä
herr statsrådet Hammarskjöld, som anförde: Med kammarens interpella-
tillåtelse har herr Antonsson till mig framstält följande spörsmål: tion-
»Ilar herr statsrådet för afsigt att med det snaraste vidtaga åt¬
gärder, för att, på sätt Riksdagen två gånger begärt, åvägabringa
förslag till lagbestämmelser för ordnande af de rättsförhållanden,
som uppstå mellan kommunerna och enskilde i följd af fastställande
af planer för eller vid utförande af beslut om reglering af gator, torg
eller allmänna platser i stad, köping eller ort, för hvars bebyggande
stadganden lika med de för stad gällande anses böra på grund af
befolkningens täthet tillämpas; och om denna fråga besvaras jakande,
finnes utsigt, att lagförslaget kan blifva till afgörande förelagdt nästa
års Riksdag?»
Andra Kammarens Prof. 1902. N:o 22.
1
N:o 22. 2 Lördagen den 15 Mars.
Svar å I anledning häraf får jag meddela, att, enligt plan det ifråga-
interpella- varande lagstiftningsärendet skall inom den närmaste tiden af mig
wn' tagas under behandling. Då detsamma är af ganska invecklad be-
^ors'^ skaffenhet, torde det blifva nödvändigt att dervid såsom biträden
tillkalla några särkildt sakkunniga personer. Under loppet af som¬
maren hoppas jag få färdigt det förslag, hvartill utredningen för¬
anleder.
Huruvida det blifvande förslaget kan hinna föreläggas nästkom¬
mande års Riksdag, är emellertid mycket tvifvelaktigt. Enligt grund¬
lagens bud måste detsamma nemligen, som bekant, först genomgå
granskning inom högsta domstolen.
Att enligt 87 § regeringsformen lagförslag skola underkastas så¬
dan granskning, innan de af Kongl. Maj:t framläggas för Riksdagen,
utgör, på sätt allmänt erkännes, en synnerligen lycklig anordning.
De högst väsentliga fördelar, som med densamma äro förenade, kunna
emellertid, som rimligt är, icke vinnas utan vissa uppoffringar. Dels
kan ett lagförslags framläggande för Riksdagen fördröjas i följd der¬
af, att högsta domstolen — som naturligtvis icke bör låta rättskip¬
ningen ligga nere — för förslagets granskning behöfver ett ganska
långt rådrum. Dels måste man undvika att genom inhemtande af
högsta domstolens utlåtanden alltför mycket inkräkta på dess arbets¬
tid och att sålunda föranleda ett beklagligt försenande af lagskip-
ningen; för närvarande föreligga exempelvis icke mindre än fyra
vigtiga lagförslag, som hufvudsakligen af sistnämnda skäl ännu icke
kunnat inför högsta domstolen föredragas.
Jag har tillåtit mig erinra om dessa förhållanden för att fästa
uppmärksamheten derpå, att, om en eller annan lagstiftningsfråga
icke vinner sin lösning så snabbt, som i och för sig varit önskvärdt,
orsaken dertill icke nödvändigtvis är att söka i bristande intresse
eller arbetskraft inom justitiedepartementet.
Herr Antonsson yttrade: Herr talman, mina herrar! För det
svar, som herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet
afgifvit, ber jag att få framföra min vördnadsfulla tacksamhet. Hvad
jag deraf kan draga för slutsats är den, att herr statsrådet intres¬
serar sig för detta vigtiga lagstiftningsarbete och hvad på honom
ankommer — jag vill tro det — gör allt för att bringa frågan till
en snar och lycklig lösning. Fullt öfvertygad är jag äfven derom,
att en sådan lösning skall inom de områden, lagen är afsedd att
verka, helsas med tillfredsställelse.
Vidare anfördes ej i ifrågavarande ämne.
§ 4.
Föredrogos hvar för sig de å gårdagens sammanträde aflemnade
kongl. propositionerna, och hänvisades dervid till statsutskottet pro¬
positionerna
angående understöd åt enkor och barn efter fyra genom olycks¬
händelse under tjensteutöfning omkomne tullbetjente; samt
3
N:o 22.
Lördagen den 15 Mars.
angående rätt till ålderstillägg för aktuarien å kommerskollegii
statistiska afdelning I. Flodström.
Kongl. Maj:ts härefter föredragna proposition angående upphörande
af den Stockholms stads branförsäkringskontor förunnade frihet från
afgift och kontribution öfverlemnades till bevillningsutskottet.
§ 5.
Herr G. N. T af Callerholms på kammarens bord hyllande mo¬
tion, n:o 175, som härefter föredrogs, hänvisades till Riksdagens sär¬
skilda utskott n:o 1.
§ 6.
Föredrogos, men bordlädes åter lagutskottets utlåtanden n:is 27,
28 och 29.
§ 7.
Till afgörande förelåg statsutskottets utlåtande n:o 7, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel, inne¬
fattande anslagen till civildepartementet.
Punkterna 1—3.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Under punkten 4, angående anslag till postverket, hemstälde ut¬
skottet:
I) att Riksdagen måtte, i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
framställning och utan afseende å en utaf herr J. Johansson i Noraskog
afgifven motion, godkänna följande, i en vid utlåtandet fogad bilaga
A upptagna utgiftsstater för postverket att tillämpas under år 1903,
nemligen:
A) Aflöningsstaten:
l:o) Generalpoststyrelsen.................................... kr. 265,800: —
2:o) Distrikts- och lokalförvaltningarna............ » 3,597,050: —
3:o) Öfriga anslag, förslagsvis........................... » 2,607,000: —
B) Ofvergångsstaten ................................................ » 1,200: —
C) Pensionsstaten...................................................... » 86,950: —
D) Omkostnadsstaten (förslagsanslag)..................... » 6,005,000: —
E) Oförutsedda utgifter .......................................... » 255,000: —
F) Afkortningar och restitutioner m. m., förslagsvis » 133,000: —
samt sålunda för år 1903 bestämma postverkets anslag, förslagsvis
beräknadt, till 12,951,000 kronor, att utgå direkt af postmedlcn;
II) att Riksdagen måtte godkänna det förslag till aflönings-
reglemente för tjensteman och betjente vid postverket, hvilket inne¬
fattades i en vid utlåtandet fogad bilaga B; samt
Angående
anslag till
postverket.
4
Lördagen den 15 Mars.
N:o 22.
Angående
anslag till
postverket.
(Forts.)
III) att Kiksdagen måtte medgifva, att under år 1903 finge af
postmedlen användas så stort belopp, som utöfver tillgängliga kon-
trollörslöner och nio i mån af behof innehållna postexpeditörslöner
erfordrades för att med löner enligt äldre stat förse de under nämnda
år ä äldre stat qvarstående kontrollörer.
Afdelningen I.
Under af delningen A mom. 1:o och 2:o.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Efter föredragning af mom. 3 yttrade
Herr Thylander: I denna punkt af sjette hufvudtiteln finner man
såsom ett slags bilaga ett aflöningsreglemente för postverkets tjenste¬
man och betjente. I § 14 af detta reglemente heter det: »Kostnads¬
fri läkarevård jemte medikamenter lemnas enligt de närmare bestäm¬
melser, Kongl. Maj:t meddelar, åt de vid distrikts- och lokalförvalt¬
ningarna anstälda ordinarie och extra betjente.»
Hela reglementet är hemtat ur den kongl. komiténs betän¬
kande, och om anledningen till att denna 14:de § tillkommit finner
man i motiveringen till detta lagförslag följande af komiterade på
sidan 300 anförda yttrande:
»Kostnadsfri läkarevård jemte medikamenter lemnas enligt de
närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t meddelar, åt den vid distrikten
anstälda personalen äfvensom åt der anstälde betjentes hos dem bo¬
ende hustrur och oförsörjda barn.»
Det har synts komitén, att bestämmelser i förevarande ämne ej
borde saknas beträffande postverket, hvilket, äfven det, torde böra i
viss mån sörja för underlydande personal.»
Af detta yttrande i komiténs betänkande tycks det framgå, att
komitén ansett, att tjensteman och betjente vid postverket böra komma
i åtnjutande af samma förmån, som tillkommer tjensteman och be¬
tjente vid statens jernvägar. Om man ser efter längre ned på samma
sida, finner man emellertid, att det är endast en försvinnande del af
dessa statens tjenare, som kommer i åtnjutande af denna förmån. Det
beter nemligen längre ned på sidan 30Ö:
»Vidkommande kostnadsfri läkarevård jemte medikamenter, har
denna förmån synts komitén icke böra, hvad postverket angår, ut¬
sträckas så långt som vid statens jernvägar; utan har komitén i nu
förevarande förslag till aflöningsreglemente inskränkt densamma till
de vid distrikts- och lokalförvaltningarna anstälde ordinarie och
extra betjente, enligt de närmare bestämmelser i detta hänseende,
som kunna varda meddelade af Kong!. Maj:t.»
Jag antager, att, om komitén haft kännedom om, hvilka abnorma
förhållanden som äro rådande inom postverket beträffande en del af
tjenstemannaklassen, nemligen den extra ordinarie, någon sådan in¬
skränkning ej skulle ha blifvit gjord, utan denna fördel skulle då
kommit att sträcka sig något längre. För att med ett exempel visa
nödvändigheten af, att denna klass af postverkets arbetare, den extra
5
N:o 22.
Lördagen den 15 Mars.
ordinarie, kommer i åtjutande af en sådan liten hjelp som fri läkare¬
vård och medicin, skall jag be att till protokollet få anföra ett ut¬
drag ur eu tidningsuppsats, som den 18 april stod att läsa i en af
södra Sveriges tidningar. Det heter deri:
»Ett extra biträde i K., en gammal bruten qvinna, som är 58 år
gammal och som tjenstgjort i postverkets tjenst oafbrutet under 42
(säger fyrtiotvå) års tid, har nu, enligt legitimerad läkares intyg,
utom kroniskt njurlidande, på grund af öfveransträngning under jul¬
brådskan ådragit sig »ögonsjukdom (blödningar i näthinnan med be¬
tydlig nedsättning af synförmågan) samt akut reumatism och är så¬
lunda i trängande behof af längre tids tjenstledighet.»
Till detta läkareintyg har postmästaren i K. till kamraterna i
verket rigtat ett upprop, hvari han hl. a. säger: »att hon (frkn A.)
blifvit urståudsatt att f. sin tjenst förrätta och saknar efter vika¬
riens aflönande medel till sitt och de sinas uppehälle, ty med sitt
extra biträdes arfvode har hon nemligen uppehållit en gammal orkes¬
lös syster och en minderårig brorsdotter.» »Då den svära vändning»,
säger vidare postmästaren i K., »som hennes sjukdom nu tagit (blöd¬
ningen på ögats näthinna), julbrådskan och »blåpapperet» ej torde
kunna fritagas från skuld, och man således kan säga, att det är i
och genom tjensten hon delvis blifvit urståndsatt att sig försörja»,
ställer postmästaren till kamraterna, »som dessutom veta, huru liten
del ett extra biträde fär vid sjukdom behålla af sin lön», en vädjan
»att efter förmåga bidraga till förhindrande af en kamrats fattigdoms-
nöd». Uppropet slutar med uttalande af förhoppningen attfåinsam-
ladt ett belopp, »som kunde sätta henne i stånd att i genom tjenlig
vård och hvila under några månader samla krafter, som kanske
kunde förbättra eller åtminstone bidraga till bibehållande af den
qvarvarande synförmågan för de återstående, menskligt att döma, få
lefnadsåren».
Herr talman! Jag skall be att få fortsätta senare.
Vidare yttrades ej. Hvad utskottet hemstält bifölls.
Vnderafdelningarne B—F.
Utskottets hemställanden biföllos.
Sedan häruppå afdelningen II blifvit föredragen, anförde:
Herr Thylander: Till det citat ur anförda tidningsuppsatsen,
som jag nyss oförsigtigt och utan att väl se mig före uppläste, her
jag att få föga några kommentarie!-. Detta citat är som sagdt liem-
tadt ur eu tidningsuppsats, och någon skulle kunna säga, att man
kan derför ej tillmäta detsamma så stor giltighet. Men jag har sökt
att taga närmare reda på saken och har dervid kommit till det re¬
sultat, som framgår af följande intyg, som jag från tillförlitlig person
mottagit: »De fäkta, som i nämnda uppsats äro anförda, synas vara
öfverensstämmande med verkliga förhållanden inom svenska post¬
verket. Å de två listor, som äro utstälda af postmästare Thomas P.
G. K. Rönström i Kungsbacka och till honom återsände, voro tecknade
Angående
anslag till
postverket.
(Forts.)
N:o 22.
6
Lördagen den 15 Mars.
Angående
anslag till
postverket.
(Forts.)
af kamraterna å Malmö postkontor nittio (90) kr. och i Södra post¬
distriktet nittiosex (96) kr.; hvilket härmed intygas. Malmö den 20
febr. 1902.
Ernst Kastman. P. Joh. Kraft.
Postkontrollör. Postexpeditör.»
Sedermera har till samme person ingått ett meddelande från post¬
mästaren i Kungsbacka af följande lydelse: »Herr Postkontrollör
Kastman, Malmö. Mottag sjelf och benäget meddela tecknarne af
bidrag till fröken Ahlberger ett förbindligt tack! Sedan nu listan
cirkulerat i S. D., Malmö, Lund, Landskrona, Helsingborg, Halmstad,
Kalmar, Vexiö, Kristianstad, Sölvesborg, Karlshamn, Ronneby och
Karlskrona, uppgår beloppet till 358 kr., hvilket i mån af behof den
sjuka tilldelas. JSiu indrages listan, så man får se, hvilken förändring
den närmaste tiden medför i sjukdomen. Kungsbacka den 27» 1902.
Ödmjukligen
Th. Rönslröm.
Afskriftens likhet med originalet intygas af:
F. Kjellqvist. P Joh. Kraft.
Postexpeditör. Postexpeditör.»
Beträffande denna qvinnas personalia har postmatrikeln om henne
följande uppgifter: »Ahlberger, Emilia Augusta, extra biträde i Kungs¬
backa, f. 1844 16/s i Örby socken, Elfsborgs län. Postskrifvare 1860
—85 i Skene 25 år 1 m.; extra biträde 1885 Ve i Enköping, 1886
*/«—,9/e i Kungsbacka; ånyo derstädes 1898 Ve. Mellan åren 1886
—98 är det 10 år 8 man., som icke äro i hennes personalia anteck¬
nade, men under dessa 10 år 8 mån. har hon tjenstgjort såsom t. f.
postexpeditör i Kungsbacka under den tid, då nuvarande postmästaren
förvaltade postkontoret i Kungsbacka under dåvarande postmästaren
Davidsons ständiga tjenstledighet.
Af dessa personalier framgår, synes det mig, att denna qvinna
användt en mycket lång tid i postverkets tjenst, och det är derför
upprörande, att hon, då hon på grund af sjukdom icke mer förmår
att hälla sig uppe, skall nödgas anlita en väg, som bör vara afsky-
värd för hvarje menniska, nemligen tiggerivägen. Det var också icke
hon sjelf, utan en del behjertade män med postmästaren i Kungsbacka
i spetsen, som togo initiativet för att lindra hennes nöd. Det synes
derför icke vara ur vägen att söka bereda den lägst aflönade delen
af postverkets arbetare en lindring i form af läkarevård och medicin
vid sådana tillfällen, då sjukdom och fattigdom instält sig. Jag anser
det derför vara mycket vigtigt, att man, om icke i dag, så dock
framdeles söker få äfven denna klass af tjensteman inryckt under
denna paragraf, så att de må komma i åtnjutande af denna fördel.
Det har vidare genom bref meddelats mig, att detta icke är ett en¬
staka fall, utan att det tvärtom är ganska vanligt, att extra ordinarie
tjensteman i postverket, när de bli sjuka och icke längre kunna sköta
sin plats, beröfvas all nödig inkomst. Enligt ett meddelande, som
blifvit mig tillskickadt, har denna qvinna, på derom af postmästaren
i Kungsbacka gjord framställning, sedan hon 1898 förlorade sina för¬
ordnanden, af sin lön fått uppbära 25 kronor i månaden. Men dessa
7
N:o 22.
Lördagen den 15 Mars.
25 kronor torde icke vara tillräckliga att förskaffa henne nödigt uppe¬
hälle eller nödig läkarevård.
Jag skulle, om jag vågat det, yrkat, att i § 14 måtte inryckas
ett tillägg, som tillförsäkrade de extra ordinarie tjenstemännen i post¬
verket samma fördelar, som der finnas medgifna i verket anstälde
ordinarie och extra betjente. Då jag emellertid icke vet, om ett
sådant yrkande kan framställas, tillåter jag mig afsluta detta mitt
anförande med eu varm vädjan till herr civilministern att i detta
speciella fall göra allt hvad som kan göras för att lindra nöden för
denna qvinna, som användt sina bästa krafter och bästa år i post¬
verkets tjenst. Jag tillåter mig till denna vädjan foga den önskan,
att man framdeles icke må förbise denna klass af posttjenstemän,
utan sörja för att deras intressen bli tillgodosedda i detta afseende.
Man bör besinna, att så länge de ha krafter att arbeta, ha de litet
att uppehålla sig med, men när sjukdomen kommer, så stå de alldeles
utan bröd.
Då jag icke vet, om jag har rätt att göra framställning om, att
ett sådant tillägg inryckes i denna paragraf, skall jag icke göra
något yrkande.
Angående
anslag till
postverket.
(Forts.)
Herr A. Hedin i Stockholm: Det är något gammalmodiga saker,
herr talman, jag nu kommer att tala om. Snart kommer väl den dag,
då man får be om ursäkt för att man besvärar kammaren med slikt.
Uti det namnkunniga, utaf Geijer prisade konstitutionsutskotts-
utlåtande, dateradt den 24 mars 1810, som jag någon gång förut här
citerat, läsas följande ord: »Om, enligt ett kändt talesätt, det är af
en liten gnista, som ofta en stor vådeld kan uppkomma, är det lika
sant, att i samhällsordningen och vid vården af dess angelägenheter
är det ofta af ett i början och till utseendet föga betydligt öfver¬
skridande af former, som man småningom vant sig att förakta lagarne,
att sätta sig öfver deras föreskrifter». Det heter i 3(3 § regerings¬
formen, såsom kammarens ledamöter alla lära minnas, att embets¬
ed] tjensteman icke må »utan efter egna ansökningar till andra fenster
befordras eller flyttas». I full öfverensstämmelse med denna grund-
lagsföreskrift heter det i instruktionen för generalpoststyrelsen den 4
juni 1886, § 32, mom. 2, att »lediga tjenster, som af generalpost¬
styrelsen tillsättas, och för hvilka lön finnes å stat uppförd, anslås
till ansökning inom trettio dagar», »med undantag af det fall, då för
åstadkommande af post- och telegrafanstalts förening ledig posttjenst
uppdrages åt person, som innehar telegraftjenst å samma ort». Så¬
ledes ett enda undantag, men detta är också det enda fall, som in¬
struktionen för generalpoststyrelsen omnämner, hvilken i detta afseende
står i bästa öfverensstämmelse med den rigtiga grundsats, som uttalas
i 36 § regeringsformen, och om hvilken jag nyss erinrade.
Emellertid lär det ha blifvit ett mer och mer vanligt tilltag utaf
generalpoststyrelsen att icke bry sig om vare sig grundlagens före¬
skrifter eller det stadgande, som Kongl. .Magt meddelat uti sin in¬
struktion för generalpoststyrelsen. Man underlåter att annonsera
lediga till ansökning posttjenster, om hvilka det icke finnes medgifvet
något annat undantag ifrån regeln, än det jag nyss nämnde, eller att
N:o 22.
8
Angående
anslag till
postverket.
(Forts.)
Lördagen den 15 Mars.
man, för att kunna åstadkomma en sammanslagning uti eu hand utaf
postfjenst och telegraftjenst, får uppdraga en ledig blifven posttjenst
utan ansökning åt innehafvaren utaf en telegraftjenst på samma ort.
När jag erfor förlidet år, att detta började praktiseras i allt större
och större utsträckning, biet* jag till den yttersta grad förvånad. Jag
hade icke kunnat tänka mig, att en af Kongl. Maj:ts höga förtroende¬
män skulle kunna vilja gifva det exemplet för hela den stora kår,
för hvilken han står i spetsen, att han, som i främsta rummet väl
skall vårda sig om iakttagandet åt lag och författning, så långt hans
makt sträcker sig, i stället ger exempel på uppenbart trots mot såväl
grundlag som den af Kongl. Maj:t för hans förvaltning utfärdade
instruktion. Jag frågade: »är detta ett första exempel?» »Nej!»
Jag hänvisades till Svenskt postarkiv för år 1893. Jag kunde icke fä
någon bestämd upplysning, huruvida något exempel förekommit tidigare,
men jag har likvisst senare af en äldre posttjensteman fått den för¬
säkran, att något sådant icke förekom, så länge — jag hade så när
sagt skaparen af det svenska postverket — Wilhelm Hoos satt qvar
vid sin befattning. Sedermera har det förekommit tidt och ofta, och
år 1901 tinnes det antecknadt åtminstone 4 exempel på att posttjenster
ha tillsatts utan iakttagande af den föreskrift i instruktionen för general¬
poststyrelsen, som jag nyss läste upp.
Det går sä till, säger man, att personer anmäla sig till en tjenst,
utan att någon annons förekommit om tjenstens ledigförklarande.
Man springer upp till generalpoststyrelsen och till någon af byrå¬
cheferna der, skaffar sig någon rekommendation af en innehafvare
utaf de nya tjenstår, som skola kontrollera förvaltningen rundt om i
landet, och sä blir man helt plötsligen transporterad till eu tjenst,
eller, om man vet, att personer i ganska stort antal skola anmäla
sig till en tjenst, och dessa äro sådana, att man icke utan alldeles
uppenbar rikskunnig skandal skulle kunna förbigå kanske någon enda
af dessa ärligen och lagligen sökande, så tillsäger man under hand
någon person att komma och privatim, så att säga, anmäla sig hos
generalpoststyrelsen, och så utnämnes den. Jag behöfver naturligtvis
icke ingå i någon beskrifning om, med hvilka känslor ett sådant
system upptagits utaf hela den stora postpersonalen, när man ser, att
lagen får öfverträdas — den tydligaste lagbestämmelse, som väl kan
skrifvas på svenska, och att det är enskilda relationer, som hjelpa
fram en person, hvilken icke skulle kunna komma i fråga till en
befordran, om tjensten vore i laglig ordning förklarad ledig, så att
alla de meriterade finge söka den, och faran funnes för geueralpost-
styrelsen, att hela landet skulle bli underkunnig! om den mannamån,
som på detta håll bedrifves.
Jag har härmed i största korthet velat fästa uppmärksamheten
på detta missbruk, men dervid skall det icke stanna.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna:
Hvad angår yttrandet ifrån malmöbänken, sä fäste ju talaren sjelf
uppmärksamheten på, att när den ifrågavarande extra ordinarie post-
expeditören sjukuade, lät generalpoststyrelsen henne behålla så mycket
af hennes arfvode, som generalpoststyrelsen kunde. Sålunda har, tror
9
N:o 22.
Lördagen den 15 Mars.
jag, generalpoststyrelsen i det fallet gjort allt hvad generalpoststyrelsen
kunnat efter nu gällande författningar. Att lemna henne någon sjuk-
hjelp särskildt derifrån har generalpoststyrelsen utaf gällande för¬
fattningar varit förhindrad. Sedt ifrån generalpoststyrelsens och min
synpunkt, är det deremot alldeles gifvet, att det icke kan vara annat
än önskvärdt, ju bättre personalen får del.
Hvad beträffar anmärkningarna frän stockholmsbänken, antager
jag, att de syftade derpå, att .personer förflyttas från ett postkontor
till ett annat ledigt sådant. År det så, ber jag att få meddela, att
det förhåller sig så, att de postmästareplatser, Indika general¬
poststyrelsen besätter, äro de af femte och sjette klassen. Postmästarne
inom dessa klasser äro så till sägandes rörliga, i det att de nemligen
enligt instruktionen äro underkastade förflyttning från ett kontor till
ett annat. De utnämnas också icke till postmästare vid det eller det
postkontoret, utan till »postmästare i postverket». När ett sådant
femte eller sjette klassens kontor blir ledigt — jag antager t. ex., att
postmästaren vid ett kontor, som tillhör femte klassen, afgått — sä
kungöres alltid till ansökning en ledig postmästaretjenst, men icke
en postmästaretjenst å det ställe, der ledigheten uppstått, utan eu
postmästaretjenst i postverket af femte klassen. Anmäler emellertid
en postmästare från ett likartadt kontor, att han önskar något sådant,
blir han förflyttad till det lediga kontoret, om han nemligen dertill
befinnes lämplig. Ledigblifna postmästaretjenster i postverket anslås
alltid, men placeringen af den, som utuämnes till den lediga tjenstår,
sker ej gifvet på det kontor, der ledigheten uppstod, utan sedan för¬
flyttning af förutvarande postmästare med hänsyn till giltiga skäl
möjligen egt rum, blir sedermera den utnämnde placerad på det till
slut lediga kontoret. På grund häraf synes det mig, att generalpost-
styrelscn icke har öfverträdt sin instruktion.
Herr A. Hedin i Stockholm: Jo, herr talman, generalpoststyrel¬
sen har icke gjort något annat än öfverträdt såväl grundlagen som
sin egen instruktion. Detta inträffar allt oftare, och exemplen härpå
blifva allt talrikare. Man anslår icke tjensterna lediga, ehuru den
föreskriften är fullkomligt oinskränkt — med det enda undantag,
som jag nyss nämnde — att de skola till ansökan anslås lediga.
Man har — som sagdt — talrik exempel härpå. Jag är emellertid
rädd för att nämna namn, och jag skall angifva skälen dertill. Jag
frågade eu posttjensteman: »Hvarför har man icke för länge sedan
dragit fram detta på sådant sätt, att det bär b I i tv i t kunnigt för hela
landet, hurudant tillvägagåendet härvidlag är?», och jag fick då efter
upprepande af min fråga det svaret: »Derför att man är rädd för
misstankar för spioneri och för förföljelse.» När jag då frågade: »År
således numera tillståndet vordet likadant inom postverket som inom
telegrafverket?», fick jag ytterligare det svaret: »Nej, väl icke ännu,
men nog är det på god väg åt det hållet.» Det kan dock icke för¬
svaras, detta, att, när en plats är ledig, som skulle offentligen annon¬
seras ledig att sökas inom 3U dagar, något sådant tillkännagifvande
icke kommer. Dä infinner sig eu person, som är fullt kompetent
och högeligen meriterad, och anmäler sig hos vederbörande byrå-
Angående
anslag till
postverket.
(Forts.)
N:o 22.
10
Angående
anslag till
postverket.
(Forts.)
Lördagen den 15 Mars.
chef, som han vet har det afgörande inflytandet i denna sak, men
tillbakavisas med det svaret: »Nej, ni kan icke få platsen», och der¬
efter lemnas den åt en person, som aldrig skulle kunna ifrågasättas,
i fall saken vore offentlig, emedan hela landet då skulle komma att
ställa sig på hans sida, mot hvilken mannamån har föröfvats. Så
står det till.
Herr Boethius: Herr grefve och talman, mina herrar! Vid
1899 års riksdag tog jag mig friheten att fästa vederbörandes upp¬
märksamhet på det missnöje, som rådde inom posttjenstemannakåren
deröfver, att tillsättandet af högre grader inom samma tjensteområde
icke skedde efter ansökan och officiel pröfning af de sökandes för-
tjenster. Sedan dess har detta missförhållande blifvit rättadt med
afseende å de s. k. kontrollörerna, i det att graderna der borttagits.
Men postexpeditörsbefattningarna äro fortfarande indelade i grader.
Och så vidt jag kan förstå af det nu föreliggande betänkandet, är
meningen, att, när en högre postexpeditörsgrad blir ledig, denna skall
sökas på hittills vanligt sätt och tillsättningen af densamma ske un¬
der hittills vanliga former. Jag tror mig veta, att det råder mycken
ledsnad inom posttjenstemännens klass med anledning häraf. Jag
vill emellertid icke nu göra något yrkande, då jag för min del icke
kan fullt bedöma denna fråga, men jag vill begagna detta tillfälle
att fästa vederbörandes uppmärksamhet på saken och nu, liksom år
1899, hemställa, om icke samma ordning kunde få gälla inom post¬
verket med afseende å dylika tjensters tillsättande, som är gällande
t. ex. med afseende på liknande tjenster vid jernvägen och der till-
lämpats utan — som det tyckes — några olägenheter.
Herr Thyiander: Herr talman! Jag ber att få fästa kam¬
marens uppmärksamhet derpå, att jag icke velat rigta någon som
helst anmärkning mot generalpoststyrelsen, derför att den icke in-
skridit med någon större hjelp än den nu lemnade i det af mig om¬
nämnda, speciella fallet. Jag vet mycket väl, att generalpoststyrelsen
i detta fall icke kunnat handla annorlunda, än den gjort. Hvad jag
med mitt exempel velat bringa i dagen är, att med det förhållande,
som nu existerar, är det icke bra, som det är, utan det är här något
abnormt, något, som måste rättas.
Om Riksdagen i dag antager detta förslag till aflöningsreglemente
för tjensteman och betjente vid postverket, kommer ju cn hel del
extra ordinarie tjensteman att fortfarande användas på detta område.
Det är sant, att det är mycket aktningsvärdt och storartadt, att
post- och telegrafkomitén föreslagit 250 nya ordinarie platser. Det
är sant, att derigenom de extra ordinaries antal minskas betydligt,
men låtom oss blicka framåt i tiden några år, så skola vi finna, att
under årens lopp inträda allt fler och fler i postverkets tjenst, hvari¬
genom de extra ordinarie tjenstemännens antal kommer att betyd¬
ligt växa.
Den qvinna, om hvilken jag bär talat, har genom ett par exem¬
pel ådagalagt, att hon är värd all uppmuntran i sitt nuvarande svag¬
hetstillstånd. Hon har — lägg väl märke till detta — i tio års tid
11
N:o 22.
Lördagen den 15 Mars.
skött sin posttjenstemannabefattning på förordnande, och härtill kom¬
mer hennes moraliskt vackra föredöme, i det att hon med sin ringa
inkomst kunnat uppehålla lifvet och göra detta drägligt för en orkeslös
syster och för en eljest kanske på bär backe stående brorson.
Jag har velat säga detta, för att ingen må tro, att jag velat göra
någon anmärkning mot generalpoststyrelsen; jag har endast velat
framhålla, att det är ytterst nödvändigt, att om vi skola låta de extra
ordinarie i postverket slitas och nötas ut, så bör det hela ordnas så,
att dessa extra ordinarie icke ställas på bar backe, när de genom
sjukdom eller ålderdom komma i den belägenheten, att de icke
kunna arbeta och således icke kunna skaffa sig sitt lifsuppehälle.
Den tanken borde vi väl allesamman behjerta, att det icke kan
kännas så vidare skönt, att, när man med arbetsamhet och pligt-
trohet fullgjort sin tjenst, man sedan, då krafterna icke räcka till
för arbete, skall nödgas anlita tiggeriets väg.
Herr A. Hedin i Stockholm: Jag skall be, herr talman, att få
nämna ett par exempel på det af mig anmärkta missförhållandet.
Jag skall endast utesluta namnen.
Så t. ex. anslår man ledig en postmästarebefattning. Vid fatalie-
tidens utgång hade den sökts af 18 sökande, men den blef gifven
åt en person, som icke hade sökt. Vidare: det utnämnes ett extra
biträde till postmästare med placering tills vidare i Ofver-Torneå;
tre äldre ordinarie postexpeditörer sökte samtidigt platsen, men den
gafs åt detta extra biträde. Han hade på uppmaning skaffat sig ett
intyg om, att han kunde tala önska, hvilket han emellertid icke lär ha
kunnat, utan han lärde sig nödtorftligen några finska ord efter till¬
sättningen. Sedermera togs efterträdaren från Skåne, och han talade
med säkerhet skånska, men med lika säkerhet icke finska. Jag har
äfven uppräknade några andra exempel, för år 1898 ett par, för år
1899 tre och för år 1901 icke mindre än fyra befordringar utaf post¬
mästare utan att man förklarat den lediga platsen ledig till ansökan.
Som sagdt, detta är blott en första varning, men om det behöfs
någon mera, innan rättelse sker, skall jag draga försorg om, att den
kommer.
Herr Månsson: Herr talman! Jag har begärt ordet med an¬
ledning af herr Thylanders uppträdande här. Det är ganska sorg¬
ligt att höra, att, ehuru man i den nu förevarende lönestaten höjt
lönerna med en och en half million, utöfver hvad de förut uppgingo
till, och ehuru man sett, att såväl Kong], Maj:t som komiterade och
alla, som haft med denna fråga att göra, vinnlagt sig om att söka
göra vederbörande tjensteman all rätt, och ehuru iiiksdagen år efter
är höjt de ordinarie tjenstemännens antal ganska betydligt, så före¬
slås det ju nu inrättandet af 250 nya postexpeditörstjenster, man i
alla fall icke är nöjd, utan framställer klagomål och uppväcker lidelser.
Det synes mig vara i högsta grad orättfärdigt, att, huru Kong], Maj:t
och Riksdagen än göra, man likviil skall väcka missnöje till Rf. Kan
det vara nyttigt eller rätt att stiga, att staten skall vara skyldig att
Angående
anslag till
postverket.
(Forts.)
N:o 22.
12
Angående
anslag till
postverket.
(Forts.)
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
Lördagen den 15 Mars.
draga försorg om alla extra ordinarie, så fort de kommit in i sta¬
tens tjenst?
Jag kar velat säga detta, då det synes mig, att man någon gång
bör sätta en gräns för att på detta sätt väcka till lif missnöje.
Herr talman! Jag har icke något yrkande att göra.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, blef utskottets
hemställan af kammaren bifallen.
AJdelningen III.
Hvad utskottet bemstält bifölls.
Punkten 5.
Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att dels, med god¬
kännande af de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden för den 11
januari 1902 intagna förslagen till utgiftsstater för telegrafverket att
tillämpas under år 1903 och till aflöuingsreglemeute för tjenstemän
ook betjente vid telegrafverket, lör är 1903 bestämma telegrafverkets
anslag, förslagsvis beräknadt, till 6,330,000 kronor, att utgå direkt
af telegrafmedlen, dels ock medgifva, att af telegrafmedlen hage an¬
vändas så stort belopp, som utöfver en kommissarielön af 3:e klassen
erfordrades för att åt telegrafkommissarien i Umeå, derest lian icke
inträdde å ny stat, bereda l:a klass kommissarielön enligt äldre stat.
I den bland berörda utgiftsstater upptagna stat för telegraf¬
verkets stationer hade under rubriken »Stationsföreståndare», bland
annat, upptagits:
100 telegrafister eller stations-
mästare, hvardera:
lön...........................900
tjenstgöringspenningar 400 \ 300
I staten för telegrafverke
»Biträdande tjenstemän», bla
|
Lön
|
Tjenstgö¬
ringspen¬
ningar
|
Summa
|
j Efter 5 år kan lönen
| höjas med 150 kr.
( och efter 10 år med
| ytterligare 150 kr.
e under rubriken
|
90,000
ds stati
ad anna
|
40,000
3ner ha
t, upptE
|
130,000
de vidat
igits:
|
200 telegrafister, hvardera:
lön...........................900
tjenstgöringspenningar 400 1300
|
Lön.
|
Tjenstgö¬
ringspen¬
ningar.
|
Summa.
|
| Efter 5 år kan lönen
| höjas med 150 kr.
( och efter 10 år med
| ytterligare 150 kr.
|
180,000
|
80,000
|
260,000
|
13 N:o 22.
Lördagen den 15 Mars.
I anledning af Kongl. Mnj:ts ifrågavarande proposition hade
inom Riksdagen afgifvits åtskilliga motioner, bland andra af herr
M. F. Nyström, hvilken i en i denna kammare väckt, motion, n:o 54,
hemstält, att Riksdagen ville, med ändring åt Kongl. Maj:ts förslag
till ny stat för telegrafverket, besluta, att i denna stat måtte upp¬
föras 360 qvinliga telegrafister.
Utskottet hemstälde,
I) att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande fram¬
ställning, äfvensom herr Nyströms ofvauberörda motion n:o 54 samt
motioner af herrar F. E. Pettersson och H. Hedlund samt med afslag
å en utaf herr Nyström väckt motion n:o 53 och utan afseende å en
utaf herr J. Johansson i Noraskog afgifven motion, måtte godkänna
följande i en vid utlåtandet fogad bilaga C upptagna utgiftsstater för
telegrafverket, att tillämpas under år 1903, nemligen:
A) Aflöningsstaten:
l:o) Telegrafstyrelsen.......................................... kr. 113,700: —
2:o) Distriktsförvaltningarna .............................. » 91,800: —
3:o) Stationerna................................................... » 1,238,600: —
under vilkor beträffande de för telegrafdirektörerna
i Stockholm och Göteborg föreslagna aflöningar, att
deras inkomst af så kallad räkningshållning begrän¬
sades till halfva nettoinkomsten af ifrågavarande
sportler, dock ej till mindre belopp än 2,500 kronor
om året för dem hvar, samt att återstoden enligt af
Kongl. Maj:t faststälda regler fördelades mellan de
stationstjenstemän, som lemnade direktören biträde
vid arbetet med räkningshålluingen.
4:o) Särskilda anslag, förslagsvis........................ » 1,344,200: —
B) Pensions- och understödsstaterna..................... » 253,840: —
C) Omkostnadsstaten (förslagsanslag) .................. » 2,030,620: —
D) Ränta och amortering ....................................... » 1,293,740: —
samt sålunda för är 1903 bestämma telegrafverkets anslag, förslagsvis
beräknadt, till 6,366,500 kronor, att utgå direkt af telegrafmedlen;
II) att Riksdagen, i händelse af bifall till hvad i nästföregående
moment I föreslagits rörande beviljande af anslag till nya telegraf-
kommissariestationer och till aflönande af stationsmästare, måtte, i
anledning af en utaf herr A. F. Liljeholm afgifven motion hos Kongl.
Magt anhålla, att Kongl. ISlaj:t täcktes tillse, att inrättandet af nya
kommissariestationer samt anordnandet på försök af stationsmästare-
befattningar ej måtte föranleda, att ordinarie qvinliga stationsföre-
ständare, mot hvilkas tjenstgöring anmärkning icke förekommit och
hvilka önskade qvarstå vid sina nuvarande platser, blefve derifrån
förflyttade;
III) att Riksdagen måtte godkänna det förslag till afliinings-
reglemente för tjensteman och betjente vid telegrafverket, hvilket
innefattades i en vid utlåtandet fogad bilaga D; samt
IV) att Riksdagen måtte medgifva, att af telegrafmedlen finge
användas så stort belopp, som utöfver en kommissarielön af 3:e klassen
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
N:o 22. 14
Lördagen den 15 Mars.
Angående erfordrades för att åt telegrafkommissarien i Umeå, derest han icke
atelegraf-1 Grädde å ny stat, bereda l:a klass kommissarielön enligt äldre stat.
verket.
(Forts.) I den af utskottet föreslagna aflöuingsstat för stationerna hade
upptagits dels under rubriken »Stationsföreståndare»:
|
|
Lön.
|
Tjenstgö¬
ringspen¬
ningar.
|
Summa.
|
|
iuu teiegrahster eller stations-
mästare, de senare högst 20,
hvardera:
lön...........................900
tjenstgöringspenningar 400 ij300
|
90,000
|
40,000
|
130,000
|
j Efter 6 år kan lönen
I höjas med ISO kr.
j och efter 10 år med
| ytterligare 150 kr.
|
dels ock under rubriken »Biträdande tjensteman»
|
Lön.
|
Tjenstgö¬
ringspen¬
ningar.
|
Summa.
|
|
255 telegrafister, hvardera:
lön...........................900
tjenstgöringspenningar 400 \ 300
|
229,500
|
102,000
|
331,500
|
\ Efter 5 år kan lönen
1 höjas med 150 kr.
I och efter 10 årmed
1 ytterligare 150 kr.
|
Vid punkten hade i afseende å afdelningen I Litt. A 3:o) af-
gifvits reservationer:
af herrar I Wijk, H. P. P. Tamm, A. G. L. Billing, J. T.
Gripenstedt, I. Månsson och S. O. Nyländer, som ansett utskottet
böra tillstyrka, att i förevarande stat måtte, i stället för »100 tele-
grafister eller stationsmästare, de senare högst 20, hvardera», upp¬
tagas »100 telegrafister, hvardera»; och
af herrar F. E. Pettersson, E. Fränekel, P. Pehrson i Törneryd,
C. Persson i Stallerhult, J. A. Sjö och G. Odqvist, hvilka ansett, att
i staten under rubriken »Biträdande tjentemän» bort, i enlighet med
Kongl. Maj:ts förslag, upptagas 200 telegrafister.
Afdelningen I. A.) Aflöningsstaten föredrogs till en början, och
godkände dervid kammaren hvad utskottet hemstält beträffande af¬
löning sstaterna för telegrafstyrelsen och distriktsförvaltningarna.
I fråga om aflöning sstaten för stationerna anförde:
Herr Nyström: Herr talman, mine herrar! Till en början vill
jag i det verks namn, som jag har äran tillhöra, frambära ett vörd¬
samt tack till såväl Kongl. Maj:t som statsutskottet för det tillmötes¬
gående de i denna fråga visat och för de verkliga förbättringar, som
inom telegrafverkets stat blifvit föreslagna, särskildt med hänsyn till
de lägst aflönade manliga tjenstemännen samt telegrafisterna.
16
N:o 22.
Lördagen den 15 Mars.
Härefter skall jag, lierr talman, be att mot den nu föredragna
punkten få göra ett par erinringar.
Den första gäller dock icke sjelfva statsutskottet, utan den s. k.
post- och telegrafkomitén och särskild! det af denna komité upp¬
rättade förslag till instruktion för telegrafstyrelsen. I denna instruktion
föreskrifves nemligen såsom kompetensvilkor för linieingeniörer examen
vid högre tekniskt läroverk, hvarjemte stadgas, att kompetensvilkoren
för bokhållare och kassörer icke skola vara desamma som för statious-
tjenstemännen. En af komiténs ledamöter, öfverdirektöreu Björk¬
lund, med hvilken byråchefen i telegrafstyrelsen Wennman instämt,
har emot detta komiténs förslag inlagt en reservation, hvilken enligt
min åsigt är af den allra mest behjertansvärda beskaffenhet. En sådan
skilnad i kompetensvilkor som den af komitén föreslagna och ett
sådant särskiljande mellan de båda förvaltningsgrenarna inom telegraf¬
verket har nemligen till följd eu dualism mellan dess tjensteman,
hvilken i hög grad förhindrar samarbete och samförstånd och dermed
naturligtvis också försvårar arbetet och gör detsamma mindre frukt¬
bärande, än det kunde och borde vara. Jag har framstält denna an¬
märkning för att rigta Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på ifrågavarande
punkt. Det tillhör nemligen Kongl. Maj:t att för telegrafverket ut¬
färda instruktion, och Kongl. Maj:t eger derför makt att i det före¬
liggande instruktionsförslaget vidtaga de förändringar, hvilka i före¬
varande afseende äro, enligt min åsigt, erforderliga.
Den andra erinringen, som jag ber att vid denna punkt få göra,
gäller den föreslagna nya stationsmästareinstitutionen. Det uppgifves
visserligen, att denna institution skulle endast på försök inrättas.
Men dä man erinrar sig, att detta försök skulle fortgå i ungefär 35
år, d. v. s. ända till dess att vederbörande betjenteklass bunnit blifva
pensionsmessig, och vidare att Kongl. Maj:t uti sina anförda motiv
framhållit, att detta är förberedelsen till eu utmönstring ur telegraf¬
verket af det qvinliga elementet, då kan mau icke annat än anse sig
skyldig att underkasta frågan en kort granskning. Jag anser mig
så mycket mer befogad att verkställa eu sådan, som jag ganska väl
känner till hithörande förhållanden, och som jag från åtskilliga håll,
både utanför denna kammare och inom densamma, blifvit uppmanad
att utsäga min oförbehållsamma mening.
Jag vill då först erinra om, att — hvilket äfven i utskottets ut¬
låtande finnes omnämndt — telegrafstationsföreståndare i riket till
ett antal af 33 till Kongl. Maj:t petitionerat — förutom om mycket
annat — derom, att den föreslagna stationsmästaretillsättningeu icke
måtte blifva en verklighet. Jag vet nu icke, om alla kammarleda¬
möterna fått denna petition i sin hand, och derför skall jag, helst
som det tillika endast är en ganska kort bit af petitionen, som rör
stationsmästarne, taga mig friheten uppläsa detta stycke, på det att
detsamma må inkomma i kammarens protokoll. Stycket lyder så:
»Beträffande komiténs förslag att utbyta eu del qvinliga stations-
föreståndare mot manliga s. k. »stationsmästarc» ur betjenteklass, mot
hvilket herr byråchefen in. m. M. Wennman på det kraftigaste reser¬
verat sig, våga vi uttala vår Ulligaste anslutning till de i denna reser¬
vation gjorda uttalanden, fullt öfvertygade, som vi äro, att redan inom
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
N:o 22.
16
Lördagen den 15 Mars.
Angående nuvarande telegrafistkår ock ännu mer inom kommande åldersklasser,
anslag till hvilkas utbildning i teletonkänseende blifvit bättre tillgodosedd, till-
verket Vekligt antal telegrafister står till buds, som i alla afseenden skulle
(Forts) blifva dessa stationsmästare öfverlägsna. Detta skulle ännu säkrare
blifva fallet, om ej, såsom komitén föreslagit, de qvinliga föreståndarnes
bostadsförmåner upptaxerades så högt, att deras kontanta aflöning
blefve mindre än de biträdande telegrafisternas.»
Äfven ifrån de qvinliga tjenstemännen, telegrafisterna, kar oro
försports, helt naturligt, men dervidlag, och äfven detta lika naturligt,
af annan orsak än den, som legat till grund för den af telegrafverkets
stationsföreståndare afgifva protesten. Telegrafisterna äro rädda för
att utmönstras från en verksamhetssfer, kvilken de visat sig kunna
på ett fullt tillfredsställande sätt sköta. Stationsföreståndarne deremot
protestera, derför att de anse, att genom ett antagande af förslaget
många svårigheter skulle vållas dem; stationspersonalen är redan nu
strängt upptagen, och det är tydligt, att det skulle i hög grad för¬
svåra deras arbete, om de skulle nödgas samarbeta med stations¬
mästare, som helt säkert icke kunna förväntas arbeta med samma
säkerhet och snabbhet som de nuvarande qvinliga föreståndarna.
Äfven från allmänhetens sida hafva protester försports. Jag har
mig nemligen bekant, att till statsutskottet inkommit en skrifvelse
från tvenne exportfirmor i Norrland, hvilken skrifvelse lär innehålla
en begäran, att vid den station, der dessa firmor hafva sin skeppning,
någon stationsmästare icke måtte tillsättas. Den station, hvarom här
är fråga, är Nordmalings, en af dem, som afsetts att besättas med
stationsmästare; och de firmor, som undertecknat ifrågavarande
skrifvelse, äro Wikström och Kempe.
När man nu finner, att statsutskottet tillstyrkt detta Kong!. Maj.ts
och telegrafstyrelsens — eller kanske rättare sagdt komiténs och
Kongl. i\laj:ts — förslag, utan att fästa sig vid hvarken telegrafföre-
ståndarnes invändningar eller den oro, som gjort sig gällande inom
en oförvitlig tjenstemannaklass, och utan att taga hänsyn till allmän¬
hetens berättigade kraf, dä kan man fråga sig: Indika äro de öfver-
mäktiga skäl, som förmått utskottet att biträda ett sådant förslag?
Skälen äro mycket enkla eller åtminstone mycket lätt sammanfattade.
Ett af dem är det, att genom telefonens utveckling skulle de stationer,
som nu förestås af qvinno!’, hafva fått eu annan karakter, att liniernas
och apparaternas underhåll skulle vara så mycket svårare nu än förr,
att det ovilkorligen kräfdes en manlig föreståndare tor att afhjelpa
å linier och apparater uppkomna bristfälligheter. Ett ytterligare skäl
skulle vara det, att det för de qvinliga föreståndarna icke vore lika
lätt att öfva befäl (ifver reparatörerna som för manliga föreståndare,
och slutligen att det blefve billigare att använda stationsföreståndare
ur betjenteklassen än sådana ur tjenstemannaklassen, förutsatt, att
manliga föreståndare vore ovilkorligen nödvändiga.
innan jag öfvergår till eu helt kort granskning af dessa nu an¬
förda skäl, skall jag emellertid be att få anföra en hufvudinvändning
mot antagandet af stationsmästare ur betjentes klass, den nemligen,
att de skulle sakna erforderliga språkkunskaper. Nu säger telegraf¬
styrelsen uti bil. 1 till sjette hufvudtiteln, att telegrafstyrelsen natur-
17
N:o 22.
Lördagen den 15 Mars.
ligtvis kommer att sill pligt likmätigt tillsätta stationsmästare och
föreståndare och tjenstemän i allmänhet på sådant sätt, att desse
ovilkorligen skulle komma att nöjaktigt sköta sina åligganden. Men
å andra sidan erkänner telegrafstyrelsen, att man måste vidtaga sär¬
skilda försigtighetsmått för att icke dessa samma stationsmästare skola
begå allt för många telegraferingsfel. Ivomitén förutsätter också,
att desses kompetens i språkligt hänseende skulle bli så godt som
ingen och derför hänvisar komitén, liksom ock telegrafstyrelsen,
till det nu inom telegrafverket brukliga förfarandet att, när ovisshet
råder om rätta uppfattningen af ett aftelegraferadt telegrams innehåll,
kollationera hvarje ord i telegrammet. Ja, visst går det för sig, men
det tar dubbelt så lång tid och blir dessutom, om kollationering be-
gäres af telegramalsändaren, dubbelt så dyrt. Och man kan i alla
fall ifrågasätta, huruvida denna kollationeringsmetod medför fullt be¬
tryggande säkerhet för den korresponderande allmänheten. Ty om
ett telegram inlemnas på eller inkommer till eu station, der den
mottagande tjenstemannen icke förstår hvad lian läser eller kanske
icke kan läsa de särskilda orden, eller ens bokstäfverna, sä är det
ju alldeles gifvet, att detsamma ej kan rätt aftelegraferas; och Indika
svårigheter det skall vålla affärsverlden, om några tiotal eller tjugutal
utländska telegram blifva här i landet förfuskade, ligger i öppen dag.
Om afsändare!! sjelf inlemnar sitt telegram och tolkar det för expedi¬
tören, är faran mindre. Men det kan ju också hända, att telegram¬
met nedlägges i eu breflåda eller inkommer genom telefonering eller
per post eller andra sätt, der expedienten icke kommer i beröring
med afsändaren, och derför bör man vara försigtigt innan man till
okunnigt folk lcmnar så delikata uppdrag.
Nu förutsätter också telegrafstyrelsen — eller rättare byråchefen
Wennman, som i sin reservation allvarligt bekämpat ifrågavarande
förslag — att dessa stationsmästare, om sådana nu skola tillsättas,
måste först genomgå eu åtminstone fyra-ärig kurs lön- att lä så pass
mycken kunskap i språk och andra ämnen, att de blifva något sii när
kompetenta. Men han räknar på samma gång ut, att denna kurs
skulle för telegrafverket medföra eu årlig kostnad af 600 kronor för
hvarje sådan stationsmästareelev. Dessa elever kunna naturligtvis
icke underhålla sig sjelfva under utbildningstiden, utan statsverket
måste åtaga sig detta, och då kan det icke gerna ifrågasättas att
eleverna skola kunna lefva på mindre än 600 kronor för år. För
tjugu sådana elever under fyra års tid gör detta eu summa af 48,000
kronor, och för tjugu biträden åt dem ytterligare 48,000 kronor, alltså
inalles för den första uppsättningen eu »skolafgift» af icke mindre än
96,000 kronor. Nu kan jag knappast tänka mig, att telegrafstyrelsen
skulle vara benägen att riskera ett så stort belopp på eu sä oviss
sak. Antager man, alt 20 stationsmästareelever blifvit. utbildade under
eu tidrymd af fyra är, så att de erhållit kompetens — ehuru visser¬
ligen eu mycket underhaltig sådan — till sina blifvande befattningar,
så hafva de efter genomgången kurs erhållit eu så pass god under
byggnad att de svårligen skola vara villiga alt qvarstå i telegrafverket
för att lå eu lön af 1,800 kronor. Af den statistiska utredning, som
föreligger rörande den mekaniska verkstadsindustrien, bär jag liinnil,
Andra Kammarens Prut. 1902 AV o 22 2
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
N.o 22.
18
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
Lördagen den 15 Mars,
att en mekanisk arbetare med lätthet när upp till en aflöning af
1,800 ä 2,000 kronor, och går jag till typograferna, så finner jag, att
en skicklig typograf kan förtjena 2,500 kronor, ja ända till 3,000
kronor. Skulle då en yngling, som lått den utbildning, som dessa
stationsmästareelever genom en dylik undervisning skulle erhålla,
nöja sig med 1,300 kronor och ett rum och kök? Svårligen! Så¬
ledes då dessa gossar väl äro utbildade, komma de att gå sin väg,
och man får då åter utbilda nya, som naturligtvis också i sin tur
skola gå.
Nu har emellertid mot denna invändning om bristande språk¬
kunskap hos dessa stationsmästare anförts från såväl komiténs som
telegrafstyrelsens sida, att antalet telegram, som dessa stations¬
mästare skulle hafva att expediera, är så ringa, att det ingenting skulle
betyda. Ja, det kan ju möjligen vara så. ilen jag har ur telegraf¬
styrelsens berättelse för år 1900 gjort en liten uträkning på huru
många expeditioner dessa stationer, som äro afsedda att förestås af
stationsmästare, hafva på ett år. Jag har då funnit, att dessa expe¬
ditioner uppgingo till en totalsumma af 185,000, och att åt denna
summa utgjorde 10,798 utländska telegram. Det blir således 10,798
utländska ■— mest affärstelegram —, som komma att gå genom obil¬
dade personers händer. Jag bör nämna, att det antal expeditioner,
som jag nu angifvit, icke alldeles stämmer öfverens med den upp¬
gift, som lemnats af telegrafstyrelsen, och som säger, att antalet tele¬
gram uppgår till 5 å 10 om dagen i hvardera rigtningen. Jag vill
icke förneka, att denna siffra kan vara rigtig. Men jag har beträf¬
fande de af mig anförda siffrorna icke användt ordet »telegram»,
utan nyttjat uttrycket »expeditioners. Och med »expedition» menas
på telegrafspråk hvarje gång ett telegram mottagits eller afsändts
vare sig på telefon eller med telegrafnyckel. Om man då dividerar
antalet stationer, afsedda för stationsmästare, eller 20, uti totala sum¬
man samt sedan dividerar kvoten med 300, (att alltså sön- och helg¬
dagar afdragits), så finner man att antalet expeditioner för hvarje
dag uppgår till 31 (trettioett) i medeltal samt att de utländska expe¬
ditionerna utgöra 1,8 per dag eller i det närmaste 6 procent. Entel
lertid finner man, att å vissa af de stationer, som afses för stations¬
mästare, uppgår antalet telegramexpeditioner ända till 45 om dagen,
och att utländska telegramantalet (d. v. s. expeditioner) uppgår till
112 i månaden eller omkring 4 */2 om dagen. Jag frågar dem bland
herrarne, som äro affärsmän, om l skullen vilja åt okunnige betjente
öfverlemna 4 l/2 dyrbara affärstelegram om dagen.
Jag tror, att efter den lilla exposé, som jag nu gifvit, det bör
vara alldeles tydligt, att åtminstone den språkliga kompetensen icke
förefinnes hos dessa stationsmästare. Men, säger komitén, det är
alldeles nödvändigt, för att liniernas och apparaternas underhåll skall
blifva vederbörligen skött, att hafva manliga föreståndare. Jag vill
dä fråga, huru skall en stationsmästare kunna underhålla en linie,
som ligger utanför hans station? Stationsmästaren, likaväl som den
qvinliga föreståndaren, skulle väl hafva en obligatorisk tjenstetid
från kl. 9 f. m. till kl. 2 e. m., derpå följer middagsrast från kl.
2—4, och sedan åter tjenstgöring från 4—7 e. m.; således hela da-
19
N.o 22.
Lördagen den 15 Mars
geu från kl. 9 f. m. till kl. 7 e. m. Och sedan dagens tjenstgöring
vore afslutad, skulle för stationsmästaren, — för såvidt denne skulle
hafva samma göromål som den qvinliga. föreståndaren, återstå upp¬
görande af redovisning och utskrifning af räkningar till telefonabon¬
nenter. Allt detta skall gifva honom sysselsättning från kl. 9 f. m.
till kl. 9 på q vallen. Hvar skall då stationsmästaren taga tid att
laga linier? Nej, det måste nog bli samma förhållande då som nu,
att. det blir reparatören, som går utom stationen, och stationsmästa¬
ren, som skall sköta telegrammen, stannar inom stationen. Någon
fördel för linieunderhållet kan jag för min del icke se i den före¬
slagna anordningen.
En annan invändning, som man gjort mot det nuvarande syste¬
met, är den, att de qvinliga föreståndarne icke i samma mån som
stationsmästare af betjenteklassen skulle vara lämpliga att gifva upp¬
lysningar åt allmänheten om telefonförhållanden, ålen jag hemstäl¬
ler til! herrarne, om icke ett bildadt fruntimmer bör kunna gifva
allmänheten precis lika bra upplysningar om telefonförhållanden som
en stationsmästare.
Så ha vi kostnadsfrågan. Det är beräknadt, att stationsmästaren
skulle börja med en aflöning af 1,300 kronor och 200 kronor i hy¬
resbidrag, och att denna aflöning efter 10 år skall hafva sprungit upp
till 1,800 kronor. Om man nu, såsom reservanten inom komitén,
byråchefen Wennman, föreslagit, inrättar en femteklassens kommissarie-
grad att sätta in på dessa stationer, så skulle den ökade kostnaden
hafva gått upp till 12 ä 15 tusen kronor om året. Men jag kan icke
inse, att man behöfver tillskapa en sådan femte klassens kommissarie¬
grad. Det finnes eu annan tjenstemannagrad inom telegrafverket,
som heter assistentgraden, och den är fullkomligt kompetent. Dessa
assistenters aflöning föreslås till 2,200 kronor, under det att förestån¬
daren-bet jenten skulle hafva 1,800 kronor. Det är en skilnad på
400 kronor. Fyrahundra kronor 20 gånger gör 8,000 kronor. Kan
man verkligen för dessa 8,000 kronor vilja riskera att få ett antal
af 10,000 utländska telegramexpeditioner förstörda? För att icke tala
om den påtagliga orättvisa, som ligger i att från stationerna aflägsna
fruntimmer, som på ett oförvitligt sätt under många år skött sina
stationer!
Det skulle vara intressant, — men tiden är långt framskriden
— att jemföra dessa tilltänkta föreståndare med de stationsmästare,
som finnas vid jernvägen. Stationsmästarne vid jernvägen äro tagna
ur arbetskarlarnes klass, och deras göromål äro afpassade efter den
ställning, de hafva inom jernvägen. De hafva icke någon utländsk
korrespondens. — Jag vill i förbigående nämna, att det tillhör dessa
telegrafstationsföreståndare att också besvara utländska telegrammer,
och det skola de göra på utländskt språk. Det tinnes visserligen
formulär dertill, men jag har gjort den erfarenheten, att jag nästan
hvarje dag måst använda den lilla språkkunskap jag egen för att
nöjaktigt besvara förfrågningar angående felaktigt dechiffrcrade tele¬
gram. Det är visserligen i Stockholm, som detta mest förekommer,
och i ringare utsträckning i landsorten, men det förekommer nog
äfven der. — Någon sådan utländsk expedition, någon kunskap i ut-
Angäende
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
N:o 22.
20
Avgående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
Lördagen den 15 Mars.
ländska språk behof» icke alls för stationsmästarne vid jernvägen.
icke heller hafva de någon befälsrätt öfver andra stationer, såsom
de tilltänkta'stationsmästarne skulle hafva. Det står angifvet i komi-
téns förslag, att de 20 stationer, som här äro i fråga, hafva under
sig 85. vexelstationer. Redan nu har detta antal sprungit upp till
105. Ökningen i antalet vexelstationer, öfver Indika de skulle föra
befäl, uppgår således till icke mindre än 24 procent, och ökningen
fortgår alltjemt. Jag inser alltså icke, att det är möjligt att bygga
något på denna institution. Den kommer att spränga sig sjelf redan
från början.
Jag vill till slut säga, att jag för min del icke har något emot
att vare sig budbärare eller andra betjente få komma fram, om de
vare sig genom egen energi eller genom telegrafstyrelsens försorg
bibringas nödig kompetens. Må de gerna komma fram. Jag anser
mig icke bättre än de och skall gerna sätta dem vid min sida. Men
om de skola sättas dit, hvarför skola de vara betjente? Om de äro
kompetente, hvarför skola de icke göras till tjenstemän? Hvarför
skall man åvägabringa en dualism, som ställer den ena klassen mot
den andra, då arbetet dock är detsamma. Jag har mig bekant rö¬
rande förhållandena vid jernvägen, att stationsmästarne der, livilka
utgå från ett helt annat samhällslager än det, som här är i fråga,
ringaktas af såväl allmänheten som af sina öfverordnade. Detta kan
ej undgå att väcka eu viss förbittring, trots det, att det säges, att
ett godt förhållande råder. Denna jäsning tager sig uttryck för öf-
rigt på mångahanda sätt. Jag är öfvertygad, att äfven i telegraf¬
verket den föreslagna inrättningen skulle skapa misshällighet er och
obehag.
Jag skall derför, herr talman, be att få yrka afslag å utskottets
hemställan i föreliggande punkt och bifall till reservationen om att
i stället för »100 telegrafister eller stationsmästare, de senare högst
20 hvardera», måtte upptagas »100 telegrafister, hvardera».
Herr Månsson: Herr grefve och talman! Då jag icke kun¬
nat vara med om det slut, hvartill utskottet i denna fråga kom¬
mit utan reserverat mig mot dess betänkande, ber jag att få yttra
några ord. Jag bar icke kunnat anse, att det vare sig ur praktisk
eller sparsamhet» synpunkt är rätt att taga detta steg. Ser jag till
dessa qvinliga telegrafisters förhållanden och den ställning de
intaga, finner jag det högsta slutmålet för deras arbete i statens tjenst
vara att erhålla stationsmästarebefattning. Dermed få de en sådan af¬
löning, att de kunna draga sig fram. De nöja sig med ett rum och
kök, och, med ett ord, hela deras fordran på lifvet bär blifvit uppfyld.
Nu vill man för dem taga bort denna utsigt att erhålla ett eget
hem. Förslaget afser, säger man, att göra ett törsta försök. Deraf
är det ju tydligt, att man binär fortsätta på enahanda sätt.
När man läser herr statsrådet och chefens för civildepartementet
yttrande till statsrådsprotokollet i ämnet och söker följa hans tanke¬
gång, är det ganska egendomligt att finna — åtminstone står det så
för mig — hurusom denne man, som annars är så säker och alltid
skrifver så rakt på sak efter sin öfvertygelse och uppfattning, tyckes
21
N:o 22.
Lördagen den 15 Mars
här hafva tänkt sig, att framställningen aldrig skulle kunna bifallas,
men gifvit efter för påtryckningar och lagt fram förslaget om in¬
förande af manliga stationsmästarebefattningar såsom ett första för¬
sök. Jag kan ju hafva misstagit mig, men jag har fått det in¬
trycket vid genomläsningen af detta anförande till statsråds¬
protokollet.
Då emellertid ett första försök varit afsedt, hade dessa befatt¬
ningar bort uppföras på extra stat, ty att i ett sådant fall som detta,
der det gäller en vigtig principfråga, uppföra på ordinarie stat hvad
man vill göra ett försök med, har jag aldrig varit med om.
De qvinliga telegrafister, som hafva sig dessa stationer anför¬
trodda, hafva vid skötseln af dem icke framkallat missbelåtenhet. Så-
vidt jag vet, har ingen anmärkning mot dem gjorts från allmän¬
hetens sida, och jag vågar nästan påstå — jag har åtminstone icke
i papperen sett detta påstående jäfvadt — att icke heller från veder¬
börande öfverordnade myndigheters sida någon anmärkning tramstälts
emot dem.
Vid sådant förhållande finner jag det ganska egendomligt, att
man vill utbyta dessa telegrafister mot manliga. Detta skulle jag
kunnat förstå, om man kunnat stödja förslaget med utsigten att för
staten vinna något ekonomiskt mål, om man kunnat saga, att eu stor
sparsamhetsfråga vore å bane.
Innan jag emellertid går in på denna sida af frågan, skall jag
tillåta mig, då jag berört anmärkningar mot de qvinliga telegra-
fisterna från öfverordnade myndigheters sida, att taga fram den enda
anmärkning, som jag sett framställas, nemligen den, att de icke äro
lämpliga att vidtaga åtgärder för reparationer ute ä linieu. Be¬
träffande denna anmärkning synes den träffa hvarje person, som är
ensam på sin station. Han kan icke lemna denna för att gifva sig
ut på linien, för såvidt icke annan tinnes till hands att sköta kaus
plats. För telefonens skötsel finnas visserligen telefonister och andra,
men sina tjensteåligganden hvad telegraferingen angår måste nu de
qvinliga telegrafisterna ensamma förrätta. Utbyttes dessa mot man¬
liga vore icke heller de i stånd att utföra något arbete på linien,
för såvidt icke meningen är att anställa en telegrafassistent vid
deras sida, i hvilket fall två tjenstemän skulle anställas i stället för
en. För såvidt jag kunnat uppfatta förhållandena vid dessa små
stationer, är och kommer det nog allt framgent att blifva så, att om
något fel uppkommer på linien, detta anmäles för den större station,
der det finnes kommissarie, som vidtager åtgärder för erforderliga
reparationer. Sålunda kan jag icke anse detta skäl för att få bort
det qvinliga elementet annat än såsom ett konstladt skäl och den
fördel, man afsett genom att utbyta de qvinliga mot manliga tele¬
grafister, omöjlig att i praktiken sätta i scen, såvida man icke vill
öka antalet telegraftjenstemän på stationerna.
Kommer jag så till kostnadsfrågan, skulle förslaget kunna anses
berättigad^ om derigenom vunnes stora besparingar eller någon be¬
sparing alls. Sä är dock ingalunda förhållandet, utan, efter min
uppfattning, tvärtom. Den manlige stationsmästaren kommer att
gifta sig och bilda familj, som omöjligen kan nöja sig med ett rum
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
N:0 22.
22
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts)
Lördagen den 15 Mars.
och kök såsom, enligt hvad jag nyss antydt, de qvinliga göra. Man
får derför vara betänkt på att skaffa dem annan bostad. Deri ligger
enligt mitt förmenande en stor fråga att tänka på, då man ärnar
taga detta steg. Vidare veta vi, att de qvinliga telegrafisterna ofta
lemna sina befattningar och sällan nå pensionsåldern. Men alldeles
tydligt är, att af de manliga hvarenda en kommer att behålla sin
befattning, tills han erhåller pension. Både i bostadsfrågan och
pensionsfrågan ligga stora ytterligare kostnader för statsverket. Tän¬
ker jag vidare på, att dessa manliga stationsmästare skulle, såsom
är satt i fråga åtminstone på papperet, gifva sig ut på luden för re¬
parationer, måste vid stationerna anställas assistenter, och dermed
äro vi inne på eu ny kostnadsfråga, som man under nu rådande
förhållanden icke behöfver tänka på.
Jag ser således i detta förslag mycket störte kostnader för stats¬
verket än som äro förknippade med hittills tillämpadt system. Då
så är och jag, vid det förhållande att någon anmärkning mot de
qvinliga telegrafisterna icke framstälts, icke finner något egentligt
skäl att utbyta dem mot manliga utan tvärtom anser, att den lilla
utsigten till ett eget hem fortfarande bör stå de förra öppen, har jag
icke kunnat vara med om detta förslag och denna etter min upp¬
fattning vigtiga principfråga, med allt erkännande i öfrigt af det
skäl, man så vackert talat om, att icke begära mera dyrbart underlag
i bildningsväg än som behöfves o. s. v., då ju i allt fall de qvinliga
telegrafisterna, låt vara att de besitta högre bildning, nöja sig med
denna aflöning och den bostad, dem bestås.
I förslaget har nu upptagits 15 stationer, som icke längre kunna
skötas med en telegrafisk Dessa hafva ryckt upp till kommissarie¬
stationer, och så kommer det att gä undan för undan med utvidg¬
ningen. Af de nu ifrågakomna 20 stationerna kunna måhända några
en gång blifva så stora, att dit måste sättas kommissarie med
assistent. Men då kommer kanske andra telegrafstationer att inrättas,
som kunna besättas med qvinliga telegrafister, så att på detta sätt
ungefär det nuvarande antalet kan bibehållas. Under sådana för¬
hållanden anser jag det i högsta måtto dugtigt att genom anställande
af stationsmästare utan sådana kunskaper vare sig i svenska eller
främmande språk, som de qvinliga telegrafisterna måste ega, sänka
nivån hos denna telegrafpersonal. Detta finner jag betänkligt jem¬
väl från eu annan synpunkt. Skall nemligen en assistent anställas
hos denne stationsmästare, går det icke au att dertill utse personer
med bildning, motsvarande 5 eller 6 klasser i allmänt läroverk, utan
man får nöja sig med personer, som hafva mindre kunskaper både
i svenska språket och i andra språk, och detta tycker jag är ett sätt
att sänka nivän öfver hela linien, som jag för min del icke kan
finna rigtigt.
Man har nu jemfört dessa nya stationsmästare med stations-
mästarne vid jernvägen, men det får jag för min del säga, att jag icke
kan finna någon anledning till jemförelse dem emellan Stations-
mästarne vid jernvägen hafva ingen under sig på stationen med un¬
dantag möjligen af eu stationskarl eller eu arbetare och icke heller
hafva de någon annan station, som lyder under dem. Så är deremot
23
N:o 22,
Lördagen den 15 Mars,
icke förhållandet bär, utan en sådan telegrafstation, som skulle före¬
stås af en station sm ästare, har i allmänhet under sig åtskilliga tele-
fonvexlingsstationer. Detta är en väsentlig skilnad mellan stations-
mästarne vid jernvägen och de här föreslagna.
På grund af de skäl, som nu blifvit anförda, skall jag be att få
yrka bifall till reservationen i denna fråga, d. v. s. att i staten orden
eller stationsmästare, de senare högst 20» måtte utgå och i stället
insättas orden »100 telegrafister».
Häruti instämde herrar von Schéele, Hedgren, Sjövall, Anders¬
son i Helgesta, Trolle, Trapp, Persson \ Arboga, Boethius, Vahl-
iuist, Björck, Lindhagen, Johansson i Oija, Pantzarhielm, friherre
)e Geer och Petersson i Snällebo.
Chefen för civildepartementet herr statsrådet von Krusenstjerna:
Talaren på skånebänken började sitt anförande med att fästa sig vid
det sätt, på hvilket jag motiverat mitt förslag, och hvilket han an¬
såg uttrycka eu viss tvekan om hela förslagets lämplighet. Skälen
till min motivering synes mig vara mycket lätt förklarad. När en
fråga skall föreläggas för Riksdagen och deri framlägges ett alldeles
nytt förslag, då är det tydligen föredragandens skyldighet att så
noga som möjligt väga skälen för och mot, och efter min uppfatt¬
ning inskränker sig hans skyldighet icke dertill, utan han har också
skyldighet att lägga fram skälen för och emot för Riksdagen, som
skall slutligen afgöra saken. Det har derför synts mig för före¬
dragande departementschefen vara en ovilkorlig pligt att icke blott
framhålla de skäl, som tala för den uppfattning, till hvilken han
slutligen kommit, utan också de skäl, som tala för en motsatt åsigt,
på det att Riksdagen må få se frågan från olika sidor. Så är för¬
hållandet med denna fråga. När jag handlade densamma, uppstodo
hos mig åtskilliga tvifvelsmål, hvilka jag ansåg mig vara skyldig
att framlägga för Riksdagen. Anledningarna till dessa tvifvelsmål
finnas ju också omförmälda i statsrådsprotokollet. Först och främst
var jag från tjensteorganisatorisk synpunkt högst tveksam i fråga
om att sätta betjente med förmanskap i vissa fall öfver tjensteman.
Det var vidare den omständigheteu, som den förste talaren särskild!
fäste sig vid, och hvilken med mycken styrka blifvit framhållen af
en reservant inom komitéu, att man kunde hysa fruktan, att dessa
stationsmästare af betjentklass skulle sakna nödig språkkunskap och
att derigenom olägenheter skulle uppstå för den telegraferande all¬
mänheten. Det var slutligen också det att jag antog, att om dessa
stationsmästare komme att inrättas, hela klassen af betjente, — som
naturligtvis, när eu möjlighet yppades för dem att vinna befordran
till högre plats, alla skulle önska, att denna möjlighet komme att
än ytterligare ökas, — skulle förr eller senare komma att utöfva på¬
tryckningar i syfte, att antalet af stationsmästareplatser, som inrymdes
åt betjentklassen, skulle ytterligare komma att ökas. Och på hvilkas
bekostnad skulle de komma att ökas? Jo, naturligtvis pa de qvin
liga telegratisternas. Denna betänklighet att antalet stationsmästare
skulle svälla ut öfver 20 hade för öfrig! icke först uppstått hos mig,
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
N:o 22.
24
Lördagen den 15 Mars.
Angående, utan både förut uttalats från annat håll. Häremot hade jag å andra
atelegraf si,flan att taSa ' öfvervägande de skäl, som anförts af komitén och
verket. telegrafstyrelsen. A denna sida åberopades icke blott, att de qvin-
(Forts.) l‘»a telegrafisterna äro mindre lämpliga för linieundersökningar, utan
äfven och hvad jag framför allt fäst mig vid, att man för betjent-
klassen skulle kunna öppna ett tillfälle till välförtjent befordran,
hvilken skulle komma dem till godo, som visat sig särskild! dugliga
och bemödat sig om att förvärfva sig nödig skicklighet. Det var
detta, som i synnerhet på mig utöfvade det största inflytandet.
Jag tror, att man, visserligen icke så mycket här i kammaren,
men i tidningspressen gifvit denna fråga väl stora dimensioner, då
man såsom skäl mot förslaget åberopat, att här rent af skulle vara
fråga om qvinnornas bibehållande eller icke inom telegrafverket.
År det någon princip, om hvilken här är fråga, är det principen,
huruvida betjente skola kunna vinna befordran till vissa bättre platser.
Detta är en fråga, på hvilken det synes mig ligga så mycken vigt,
att när jag öfverväger, hvad komitén betonat, hvad departements¬
chefen betonat och hvad nu utskottet här betonat, och då nu här en¬
dast är fråga om ett försök och om tillsättande af 20 platser, det
synes mig skäl att göra detta försök, och jag får derför yrka bifall
till hvad utskottet i detta afseende föreslagit.
Herr Höjer: Herr talman! Mina herrar! Jag har begärt ordet,
emedan jag är särskildt intresserad för denna fråga, och jag hyser
detta intresse, icke derför att det är fruntimmer det här är fråga om,
utan derför, att denna fråga, trots hvad herr civilministern nyss yttrade,
i mina ögon har eu icke oväsentlig principiel innebörd. Deuna prin¬
cipiella innebörd trodde jag, att herr civilministern inom sig vidgått
på grund åt den motivering, som han i statsrådsprotokollet anfört.
Frågan gäller, tänker jag, ytterst eu jemförelse mellan kompetensen
hos de nuvarande qvinliga telegrafisterna, ä ena sidan, och de ifråga¬
sätta stationsmästarne, a den andra sidan. Hvad nu beträffar denna
kompetens pa det ena eller andra hållet, så står den ena gruppen
af auktoriteter mot den andra. För den satsen, att de nuvarande
telegrafisterna såsom föreståndare för telegrafstationer hafva åtmin¬
stone hittills visat en fullt tillräcklig kompetens och att efter alla
tecken att döma de ifrågasatta stationsmästarne icke skola komma
att få tillnärmelsevis en dylik kompetens, för den åsigten står först
och främst, såsom herrarne veta, den ytterst sakkunnige reservanten
i post- och telegrafkomitén. Vid hans sida stå i sjelfva verket också
åtminstone tvenne telegrafdirektörer i vårt land, hvarom jag sträft skall
nämna Hägra ord, och jemte dem flere kommissarier, således många
i minsta detalj sakkunnige män. lJa (ten andra sidan märkas post
och telegrafkomitén och naturligtvis i främsta rummet kongl. telegraf¬
styrelsen. Jag far bekänna, att telegrafstyrelsens auktoritet har för
mig vid genomläsningen af styrelsens inlaga till Kong!. Maj:t högst
betänkligt försvagats och detta af tre skäl. Först och främst bär
slagit mig den meprisauta ton, som styrelsen antar, när deu skall
bemöta reservationen till telegrafkomitéus betänkande. Vidare har
jag tyckt mig märka hos telegrafstyrelsen eu tydlig sträfvan att till
25
N:o 22.
Lördagen den 15 Mars.
fttrmåu för de blifvande stationsmästarne så mycket som möjligt för
ringa nödvändigheten af verklig språkkunskap för föreståndarne å
de smärre telegrafstationerna. Och slutligen har telegrafstyrelsens
auktoritet för mig i någon mån minskats äfven derigenom, att jag kom¬
mit på styrelsen med en och annan inkorrekthet i uppgifter. Hvad nu
beträffar kompetensen hos de ena och de andra, så antager jag, att
kammarens samtliga ledamöter hafva läst post- och telegrafkomiténs
digra betänkande på ett par hundra sidor och att kammarens ärade
ledamöter således också tagit kännedom om herr Wennmans ganska
långa och vidlyftiga dervid fogade reservation De, som sä gjort,
hafva för sig fullkomligt klart, att den ytterst sakkunnige byråchefen
med afseende å de qvinliga stationsförestaudarnes kompetens vitsordat,
att denna är alldeles tillräcklig icke blott i språkligt, utan äfven i
tekniskt afseende, samt att han vitsordat, att dessa qvinliga stations-
toreståndare äfven visat sig fullt kompetenta att bestrida det förmaus-
skap, som vid dessa stationer förekommer. Detta förmansskap synes
icke heller vara så synnerligen omfattande. Jag har inhemtat under¬
rättelser från en af de största, kanske den allra största af de stationer,
som skulle hugnas med stationsmästare och som nu förestås af en
qvinlig telegrafist, och på denna station utgöres den underlydande
personalen af eu reparatör och ett telegrambud. Samma förhållande
lärer råda på de flesta andra ställen, och de qvinliga telegrafisterna
äro nog, tänker jag, fullt kompetenta att upprätthålla vederbörlig
auktoritet gent emot en dylik stab af underlydande.
Bland de anmärkuingar, som vidare framstälts, jag vill icke säga
i komiténs utlåtande, men vid diskussionerna inom koraitén såsom
vägande mot de qvinliga föreståndarne har varit eu mängd andra
saker såsom deras mindre uthållighet, deras aftagande arbetsförmåga
vid tilltagande ålder in. in. I detta fall hafva vederbörande — jag
tänker dä på vederbörande i telegrafstyrelsen — för att skaffa sig
vatten på sin qvarn iufordat utlåtande af telegrafstyrelsens under¬
lydande tjensteman. Jag tror mig icke förråda någon hemlighet, om
jag talar om, att när telegrafstyrelsens chef frågar, sä är det rasande
riskabelt för alla hans underordnade ifrån byråchefen ända ned till
deri extra ordinarie telegrafisten att gifva ett annat svar än det,
som den nådige chefen låter förstå, att han vill hafva. Yttrande¬
rätten inom telegrafverket är absolutement icke fri. Nu har för ett
par år sedan post- och telegrafkomitcn gifvit ut ett frågeformulär,
som herrarne kanske käuna till eller hört talas om. Detta fråge¬
formulär, som utsändes till cirka 30 telegrafkommissarier i orterna
med begäran om svar och ur hvilket jag straxt skall läsa upp några
uppgifter, afsäg, att man genom svaren skulle få veta, huru pass
dugliga dessa telegrafister voro att sköta sina platser. Det kom
vederbörande till banda ungefär i samma vefva som det i post- och
telegrafkomitén var fråga om pensionering för telegratislerna och sär¬
skilt. för de qvinliga telegrafisterna. Inom telegrafverket vet man,
att de qvinliga telegrafisterna uttalat önskan att fä pensionsåldern
nedsatt från 60 till 55 år. När dessa telegrafkommissarier skulle
fylla i dessa formulär, sä hafva de fylt i dem med hänsyn till pen¬
sionsfrågan, men deras uppgifter hafva, enligt meddelande, som blif-
Angaende
anslag till
telegraf¬
verket.
(Fortsj
N:o 22,
26
Angående
anslag till]
telegraf-
verket.
fForts.)
Lördagen den 15 Mars.
vit mig gjordt, af telegrafstyrelsen användts med afseende på statioos
mästarefrågan. När telegrafkommissarierna funnit detta, så kafva
flere af dem blifvit i högsta grad raissuöjda, och faktum är, att flere
uuderskrifvit den petition, ur hvilken min ärade vän och kamrat,
herr Nyström för några ögonblick sedan läst upp några rader. —
Jag vill inom parentes säga, att denna petition, som mycket lojalt
inlemuades till Kong!. Maj:t, af chefen för telegrafstyrelsen upptogs
på ett utomordentligt onådigt sätt, hvarpå jag har bevis i min hand,
bäntydande till fullo derpå, att chefen för telegrafstyrelsen anser,
att hans underordnade icke åtnjuta samma rättigheter som vanliga
svenska medborgare.
Nu är att märka eu annan sida af saken. Telegrafstyrelsen har
i sitt utlåtande talat om telegrafdirektörernas och distriktsingeniörernas
utlåtande i stationsmästarefrågan. Ja, derom har jag också inhemtat
några upplysningar. Jag har frågat, huruvida dessa telegrafdirektörers
och distriktsingeniörers utlåtande i frågan blifvit officiclt infordradt.
Derpå har jag fått den upplysniugen, att så icke varit fallet; något
officiell svar frän deras sida har sålunda icke gifvits, men deremot,
hafva telegrafdirektörerna och distriktsingeniörerna blifvit uppkallade
och fått »inför bordet» i telegrafstyrelsen uttala sin mening angående
stationsmästareplatserna och om de hade några anmärkningar att
göra mot desamma. Dä hafva, enligt de uppgifter jag erhållit, en¬
dast tvä uttalat sig, och de hafva yttrat sig så kort som möjligt.
Deras svar gick ut på, att den ifrågasatta reformen kan accepteras,
men under förutsättning att de ifrågavarande stationsmästarnes språk
kunskap kan blifva tillräcklig. Reservanten inom komitén. har skickat
det ifrågavarande frågeformuläret till ett par afskedade telegrafdirek¬
törer, hvilka i SO till 40 år haft ett rikligt tillfälle att i minsta detalj
kontrollera telegrafisternas kompetens. Den ene har varit telegraf¬
direktör i Stockholm och den andre senast telegrafdirektör i Malmö.
När jag nu läser upp några af frågorna i frågeformuläret, ber jag
herrarne lägga märke till den, enligt mitt och mänga andras för¬
menande, ytterst perfida form, i hvilken dessa frågor till de under¬
lydande blifvit framstäld. Dessa frågor stäldes nu af reservanten i
utskottet till två personer, som kunde gorå eu konst i hela telegraf¬
styrelsen, och derför oförbehållsamt uttalade sin mening.
Den första frågan lyder så: »Har Ni funnit fruntimmer vara
fullt lämpliga för tjenstgöring vid Morseapparater, vid journaliserings-
och budsändningsgöromäl? > Derpå har f. d. telegrafdirektören i Malmö
svarat följande — och f. d. telegrafdirektörens i Stockholm svar går
ungefär på samma melodi —: »Ja‘ Under nan 21-äriga tjenstgöring
i Jönköping, der ifrågavarande göromål voro lika fördelade mellan
två herrar och två fruntimmer på vakten, har jag funnit de senare
fullt ut lika lämpliga som herrarne. Under min anställning som
telegrafdirektör i Malmö åren 1892—18116 sköttes den förenade kassa-
och budsändningsexpeditioneu uteslutande af telegrafister till min
synnerliga belåtenhet. Äfven inkasseringen af telefonabonnementsaf-
gifterna ombesörjdes af denna expedition, som dagligen med största
punktlighet redogjorde för den icke obetydliga uppbörden. Derjemte
var det ett nöje att höra med hvilken lätthet telegrafisterna kunde
27
N;o 22.
Lördagen den 15 Mars
på främmande språk underhålla sig med utländingar, hvartill ock
rikligt tillfälle gals». Den andra frågan lydde: »Finnas, enligt Eder
erfarenhet, några förhållanden, som — oberoende af deras skick¬
lighet i de uti nästföregående punkt omnämnda göromål — göra frun¬
timmer mindre användbara i telegrafverkets tjenst?- På den egen
domliga frågan hafva vederbörande telegrafdirektörer samstämmande
svarat: *Nej». Den tredje frågan — och den sista som jag skall
besvära herrarne med — lydde i frågoformuläret, som — det vill jag
nu inom parentes säga - var konfidentiel!: »Finnas, enligt Eder
erfarenhet, särskilda omständigheter för handen, som göra det önsk¬
värd^ att fruntimmer äro anstälda i telegrafverket-'» Derpå kom ett
ganska klassiskt svar från f. d. telegrafdirektöreu i Malmö: »Ja!»
På linien' äro de icke så hetsiga som herrarne utan mera fogliga.
Allmänt bekant inom södra Sverige torde vara den manliga personalens
olidliga öfversitteri i Stockholm, Borås och Nässjö fordomdags. Vidare
anser jag, att expeditionen å sådana stationer som Engelholm, Eslöf,
Hörby m. fl., der det åligger den tjenstgörande att samtidigt sköta
vexelbordet och telegraferingen, kan anförtros endast åt fruntimmer;
herrarne skulle der förlora tålamodet och stöta abonnenterna för
hufvudet. Dessutom äro fruntimren i högre grad än herrarne utrustade
med följande äfven för telegraftjensten välgörande egenskaper, nem
ligen pligttrohet, påpasslighet, tålamod och resignation.»
Jag skall derefter anhålla att endast i förbigående få yttra några
ord om de ifrågasatta stationsmästarnes kompetens. Det är möjlig¬
heten för dem att skaffa sig eu fullt tillfredsställande kompetens med
en lärokurs på 4 år, som herr Wennman vågar ifrågasätta. Enligt
hans mening kunna icke dessa stationsmästare pa denna tid inhemta
en tillräcklig vare sig teknisk eller språklig utbildning, på den grund
att deras underbyggnad är alldeles för svag för att inhemtaudet åt
tillräckliga kunskaper skulle vara möjligt. För öfrigt anmärker herr
Wennman, att det synes honom ganska egendomligt, att på samma
gång som telegrafstyrelsen ökar kompetensen för ingeniörerna på de
större stationerna, den minskar kompetensen för föreståndarne på de
mindre, Vidare ber jag att fä betona, att telegrafstyrelsen när det
gäller stationsmästarne bagatelliserar behofvet af språkkunskapen under
anförande att den sa sällan behöfver komma i fråga. Na, telegram¬
men må nu icke vara så synnerligen många — vi hafva! dock nyss
hört af herr Nyström att de äro flera, åtminstone på de större af
dessa telegrafiststationer, än telegrafstyrelsen synes vilja medgifva —
men uti telegrafstyrelsens utlåtande står följande passus, för att visa
huru lämpliga och fullt dugtiga dessa stationsmästare i sprakiigt af
seende skulle kunna blifva: »Farhågan att bristen i bildning skulle
särskildt vid telegrammens telefonering välla svårigheter bör ej heller
skänkas mera afseende, då redan nu erfarenheten visat, att från vexel
stationer och så kallade telcgraminlemningsställen ett par hundra
tusen telegram årligen utan olägenhet intelefoneras från personer,
som dock ofta äro de blifvande stationsmästarne långt underlägsna i
derför erforderlig utbildning.» »Utan olägenhet» ja, tacka för det,
mine herrar. Hvarför kan resultatet blifva detta? Jo, emedan vill
inteleloncriug af telegram förefiuuas i sjelfva verket två parter, den
Anaående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
N:o 22.
28
Angående
'anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
Lördagen den 15 Mars.
ene den, som står och telefonerar från vexelstationen, och den andre,
den språkkunnige telegrafisten, som har att mottaga telegrammet och
att expediera det. Derför blifva dessa telegram åt naturliga skäl fullt
tillfredsställande. Nu är frågan att ersätta dessa telegrafister med
stationsmästare, hvilkas spräkbildning måste vara qvinnornas betydligt
underlägsen. Men saken har äfven eu annan sida. Det är icke blott
fråga om intele fanering af telegram till telegrafstationen, utan äfven
om ultelejonering åt telegram från telegrafstationen till vexelstationen;
och det är expedieringeu af dessa telegram, som mänga gånger är
uppenbar skandal. Icke lärer väl förhållandet blifva bättre, sedan
mindre språkkunnige föreståndare b 1 i tv i t placerade vid ifrågavarande
telegrafstationer
Mau har vidare gjort en, enligt miu tanke, ganska obefogad
jemförelse mellan de blifvande stationsmästarne och stationsmästarne
vid statens jernvägar. För så vidt jag kan begripa, äro dessa två
funktionärer fullkomligt inkommensurabla storheter, ty de hafva all¬
deles olika kompetens. Man kunde vänta, att enär komitén föreslagit
stationsmästare vid vissa telegrafstationer, den också fullt konseqvent
skulle hafva föreslagit, att de mindre postkontoren skulle anförtros åt
stationsmästare med mindre kompetens. Ja, den frågan har verkligen
varit före i komitén, men postverkets i komitén sittande representanter,
makade från sig med bägge händerna och lyckades blifva hela
saken qvitt.
Vidare låter telegrafstyrelsen förstå, att belåtenheten hos dessa
stationsmästare skulle blifva sä utomordentligt stor, att de icke skulle
önska sig någon bättre lott än den de hade. Det synes mig vara
att känna menniskonaturen bra litet. Det strider ock mot erfaren¬
heten. Vi hafva en grupp af statstjenare, hvilkas talan jag ett par
gånger tillåtit mig att föra i denna kammare, nemligen de s. k. kon-
torsbiträdeua vid statens jernvägar. Flere af dem förrätta stations-
skrifvares arbete, och deras fordran har varit och är, att då de till
punkt och pricka förrätta samma arbete som stationsskrifvare, de
också skola få samma lön som dessa. Nu frågar jag er, mine herrar:
är det någon enda bland er, som icke tror, att stationsmästarne vid
telegrafstationerna skulle förr eller senare, med full rätt, inkomma
till vederbörande med begäran att erhålla precis samma lön som
kommissarierna af lägsta klass, då de hafva precis samma arbete.
Den saken är lika klar som att två gånger tvä är fyra.
Jag skall icke längre upptaga berrarnes tid. Jag har endast ett
tillägg att göra. Jag tänker mig möjligheten att min granne till höger
herr von Friesen och herr Carl Persson i Stallerhult till mig, herr
Nyström och min ärade vän herr Ivar Månsson i Trää ställa de orden:
»Ni, mina herrar, ären förskräckliga byråkrater, under det vi äro den
verkliga demokratiens målsmän. Det ligger något demokratiskt till¬
talande deri, att man drager fram ur hopen en skara unga män, låter
stateu bestå deras utbildning och sätter dem sedan att verka på en
höj re plats än de från början kunnat göra anspråk på». Ja, den
tanken tycker också jag vara vacker, och jag skulle vara den förste
att verka för dess förverkligande under förutsättning, att det skipades
rättvisa åt alla håll. Det skall vara likhet på detta område mellan
29
N:o 22.
Lördagen den 15 Mars.
man och qvinna. Jag syftar härmed på den orättvisa, som ligger
däri, att då de qvinligt! telegraftjenstemännen sjelfva fä bekosta så
godt som lida sin utbildning, innan de af staten användas, så skulle
en grupp manliga ämnessvenner på statens bekostnad utbildas för att
sedan delvis undantränga de qvinligt tjenstemännen. Förr än telegraf¬
verket kommer fram med ett förslag, som i detta fall innebär full
rättvisa, kan jag icke vara med om den ifrågasatta reformen.
Herr talman! Jag ber att få instämma i det yrkande, som nyss
gjordes af berr Ivar Månsson i Trää.
Herr Hedlund: Herr talman! Det är ej mycket att tilliigga
till hvad som redan anförts till förmån för reservationen. Oförnek¬
ligen innebär statsutskottets förslag en inskränkning af det antal
tjenster, som stå öppna för qvinliga telegrafister, det tillkännagafs
också nyss oförtäckt från statsrådsbänken. Visserligen bar statsut
skottet gått de qvinliga telegrafisterna i hög grad till mötes. Men
detta tillmötesgående består i förvandlingen af redan förefintliga extra
platser till ordinarie. Qvinnornas verksamhetsfält utsträckes icke
derigenom.
Gifvetvis ligger något behjertansvärdt i att personer i betjente-
klassen, som tillhöra telegrafverket, och som visat sig vara välartade
och vilja stanna qvar vid verket, må blifva i tillfälle att stiga till
högre grader. Men jag skulle finna det åtskilligt mera behjertans¬
värdt, om detta gälde äldre personer, som tagit detta yrke till sitt
stadiga kall. Men nu äro telegrafverkets betjente, hufvudsakligen;
telegrambuden, gossar, för Indika eu sådan tjenst ställer sig som ett‘
genomgangsskede för ett annat framtida verksamhetsfält. Efter hvad
jag har hört, blir det stora flertalet af dessa betjente vid telegraf¬
verket sedermera telefonreparatörer; andra ingå i postverket och
blifva brefbärare, för hvilket kall de äro synnerligen väl förberedda
genom den snabbhet och smidighet, som de förvärfvat under sin före¬
gående verksamhet som telegrambärare.
Skulle de, om man nu beviljade dem denna befordring, blifva
lyckligare? En föregående talare har anfört ett högst afskräckande
exempel i kontorsbiträdena vid statens jernvägar. Det är ett af¬
skräckande föredöme, som här gifves af eu betjenteklass, som blilvit
uppflyttad till en högre letnadsställning, hvilken ger större anspråk;
medan lönen är för liten att tillfredsställa dem. Den är stängd från
vidare befordran och kan icke komma till högre löneinkomster. Följ¬
derna visa sig i de ofta återkommande motionerna om löneförhöjning
åt dessa betjente, med hvilka man besvärat Riksdagen.
Jag skulle kunna gå in på den anordningen, att ett visst antal
platser inom felegralverket reserverades åt eliten bland dessa unga
män, som skulle kunna blifva verket till särskild! gagn genom att
bevaras åt detsamma. De skulle först kunna blifva stationsmästare,
och det skulle förutsättas, att de genom begåfning och studier skulle
kunna arbeta sig vidare upp, till kommissarier o. s. v. Men detta har här
tydligen icke varit meningen, utan bär är meningen att bilda en ny
klass, ett mellanting mellan betjente och tjensteman, som nog torde
komma att känna olyckan i sin nya värdighet.
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
N:o 22.
so
Angående,
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
Lördagen den 15 Mars.
På grund af dessa skäl, herr talman, som jag vill lägga till dem
af föregående talare anförda, skall jag be att få yrka bifall till re¬
servationen.
Herr Söderberg: Herr talman, mine herrar! Jag bar icke be
gärt ordet för att förlänga diskussionen rörande insättandet af
stationsmästare såsom föreståndare för mindre telegrafstationer. Jag
ber endast att i förbigående få tillkännagifva, att jag icke är öfver-
tygad af de skäl, som af reservanterna anförts, utan jag ber att få
biträda det förslag, som blifvit förordadt af post- och telegrafkomitén,
Kongl. Maj:t och utskottet.
Hvad jag här vill framhålla är en annan sak, som rör statio¬
nerna, nemligen klassificeringarna å desamma. Jag skall dock icke
tillåta mig att göra något yrkande, utan jag vill endast uttala några
tankar, som jag hyser rörande denna fråga.
Det är nu föreslaget, att i städerna Gefle, Helsingborg, Luleå,
Norrköping och Örebro skulle tillsättas kommissarier af första klassen.
När jag nu går att granska de skäl, som för denna klassificering
böra vara de bestämmande, så skall jag endast nämna ett enda, och
det är stationens uppbörd af telegraf- och telefonmedel. Det skall
väl vara meningen, att i de städer, som icke hafva telegrafdirektörer,
skola vissa skäl vara de bestämmande för att kommissarien der skall
innehafva kommissarieplats af första klass. När jag så ser på upp¬
börden i några af dessa olika städer, så hade Luleå, om jag börjar
med denna stad, i fjolåret en uppbörd af 77,230 kronor. Luleå
skulle blifva uppflyttad i första klassen, under det att Falun med en
uppbörd af 83,494 kronor .skulle blifva nedflyttad från första till
andra klass. Ser jag på Örebro, så finner jag, att icke heller rö¬
rande denna station förhållandena öfverensstämma med de motiv,
som man anfört för att insätta också på denna station framför Falun
en kommissarieplats af första ordningen. Det både en uppbörd af
110,729 kronor. Men det är att märka, att i Örebro har telegraf¬
kommissarien en linieingeniör, hvilket telegrafkommissarien i Falun
saknar. Den sistnämnde får ombesörja all uppbörd och öfvervaka alla
reparationer och nybyggnader, under det telegrafkommissarien i Öre¬
bro har eu sådan linieingeniör under sig. Jag för min del har så¬
lunda icke fått klart för mig, att denna klassificering är fullt rättvis.
Nu kan jag väl förstå, att man har velat för det afsedda ändamålet
taga någon större stad eller ort här och der i landet och att, då
Falun ligger för nära Gefle, man fördenskull bestämt sig för någon
stad i Norrland, exempelvis Luleå. Men jag håller före, att ett så¬
dant embetsverk som telegrafverket, som utvecklat sig med en så
ofantlig hastighet under de sista åren och årtiondena, icke stannat i
sin utveckling. Derför tror jag det varit lyckligt om man kunnat
något mera höja antalet kommissarier af första klassen. Men då in¬
vänder man häremot, att utgifterna för statsverket skulle derigenom
blifva väsentligt stegrade. Ja, mina herrar, det är möjligt att så
skulle hafva kunnat blifva fallet. Men jag tror, att en liten reduce¬
ring af lönerna för de högsta klasserna icke skulle inverka så men¬
ligt härvidlag. Om man sänker aflöningen för de högsta klasserna,
Lördagen den 15 Mars,
31
N:o 22.
så skulle man, tänker jag1, mycket väl kunna åstadkomma en rätt¬
visare och allmännare fördelning af dessa första klassens kommissarie¬
platser.
Jag har, herr talman, intet yrkande att göra, utan har endast
velat framhålla de funderingar jag haft i denna fråga. Det är ju
möjligt, att jag icke kunnat sätta mig in i detta ärende så som jag
bort. Och jag ber om ursäkt, om jag uttalat mig beträffande ett
ämne, som jag måhända icke är fullt hemma i.
Jag har, som sagdt, intet yrkande att göra.
Herr von Friesen: Herr (alman! Den förste ärade talaren före¬
brådde utskottet, att det icke tagit hänsyn till hvad de petitionerande
stationsföreståndarne anfört i denna fråga, icke heller till hvad den
qvinliga personalen och icke heller till livad allmänheten anfört i
denna fråga. Ja, men utan auktoritet har naturligtvis utskottet (lock
icke varit. Ty det har haft till auktoritet post- och telegrafkomitén,
telegrafstyrelsen och Kongl. Maj:t , och hittills har jag trott, att ut¬
skottet äfven haft den ärade talaren sjelf till auktoritet, ty han har
väckt motion i denna fråga, men deri icke föreslagit någon ändring
i Kongl. Maj:ts förslag i det hänseende, som nu föreligger.
Jag tror, att denna fråga antages sönderfalla i två frågor, hvilket
äfven framgår af diskussionen, nemligen dels en qvinnofråga, dels
en kompetensfråga. Om jag först håller mig till qvinnofrågan, kan
jag icke i likhet med statsrådet och chefen för kongl. civildeparte¬
mentet undra på, att qvinnorna verkligen känna sig djupt gripna af
detta förslag, då de läsa den motivering, som han anfört. Tv lian
säger i denna motivering, att detta är ett första steg att uttränga
qvinnorna, ur telegrafverket, åtminstone ur föreståndaregraden. Det
förefaller mig, att detta kan gifva qvinnornas försvarare tillräcklig
anledning att befara, att här är ugglor i mossen. Emellertid har,
såsom herrarna torde finna, statsutskottet varit långt ifrån att hysa
en sådan uppfattning i saken. Ty statsutskottet har icke allenast
föreslagit allt för främjande af det qvinliga elementet inom telegraf¬
verket, som KoDgl. Maj:t föreslagit, utan utskottet har på förslag af
enskild motionär gått ännu längre, hvilket är högst ovanligt. Ja, ut¬
skottet har till och med tillstyrkt ett förslag åt en annan motionär,
hvilket går ut på att trygga de nuvarande innehafvarinnorna, och
äfven derigenom har statsutskottet visat, att det icke tänker, att
detta skulle vara ett första steg att aflägsna det qvinliga elementet
ur telegrafverket. Kongl. Magt har föreslagit inalles 70 nya ordinarie
telegrafistplatser. Statsutskottets majoritet har derutöfver föreslagit
ytterligare 55 nya platser, således inalles 125 nya ordinarie telegrafist¬
platser. Om detta skulle vara ett steg att, aflägsna det qvinliga
elementet ur telegrafverket, så vore det åtminstone ett högst besyn¬
nerligt steg. Dessutom är det, en hel mängd andra nya qvinliga
ordinarie befattningar vid telegrafverket som utskottet föreslagit.
Det har nemligen föreslagits, att 40 qvinliga vaktföreständare
och 150 inl erurban telefonister skulle komma på ordinarie stat. Jag
kan således icke finna, att detta är något, första steg att aflägsna det
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
N:o 22.
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
~38 Lördagen den 15 Mars.
qvinliga elementet ur telegrafverket. Och för min del ville jag ej
heller vara med om att taga ett sådant steg.
En ärad talare på skånebänken sade i samma syfte, att man
ville aflägsna qvinnorna från dessa platser, om hvilka här är fråga,
ehuru de skött sig oförvitligt. Ja, men han vill sjelf äfven aflägsna
qvinnor från deras platser, ehuru de skött sig oförvitligt. Ty de lo
hittillsvarande qvinliga stationernas ersättande med kommissarie¬
stationer, derom har han äfven varit med. Äfven han vill således
aflägsna qvinnor från deras platser, ehuru de skött sig oförvitligt.
Utan tvifvel hade komitén, om den icke hade föreslagit dessa
stationsmästare, i stället föreslagit, att i allt fall ett antal qvinliga
stationer utöfver de 15 skulle förvandlas till manliga. Vi hörde nyss
ett citat ur reservantens yttrande, att det borde inrättas en femte
kommissariegrad i stället för denna stationsmästareklass. Och vi
hörde den förste ärade talaren, min kamrat här på stockholmsbänken,
säga, att man i stället för dessa stationsmästare kunde taga assisten¬
ter. Det är eu sak, som den qvinliga personalen inom telegrafverket
äfven har varit och fortfarande får vara van vid, att qvinliga statio¬
ner förvandlas till manliga. Frågan är endast den: skola de för¬
vandlas till kommissariestationer eller stationsmästarestationer? Kunna
dessa stationer skötas af män med mindre kompetens, än hittills blif¬
va fordradt af kommissarier? För min del kan jag icke se, att någon
qvinnofråga här föreligger. Och det synes mig underligt, att sä
mycken rörelse utvecklats i denna sak af dem, som stå på qvinnor-
nas sida. Äfven jag står på qvinnornas sida; men i denna fråga har
jag icke kunnat vara med om deras uppfattning, ty jag anser, att i
denna fråga vore det att uppträda i ogjordt väder.
Jag öfvergår så till kompetensfrågan. Detta är en sak, som är
för en utanför stående mycket svår att bedöma, och utskottet har icke
tilltrott sig någon förmåga i den vägen. Utskottet har då, såsom
alltid, måst lita på hvad af sakkunnige blifvit uttaladt. Nu vill man
förringa de sakkunniges uttalande genom att säga, att hvad de hal va
sagt, det ha de sagt under påtryckning; och deremot drager man
fram uttalanden af f. d. tjensteman, hvilka privat uttalat sig, utan
att detta skett under tjenstemannaansvar. När en fråga kommer in
på den basen, tjenar det icke längre något till att diskutera den; ty
dä är fältet Öppet för hvilket intrigspel som helst. Det är också
egendondigt, att på samma gång, som den ärade talaren på Stock¬
holmsbänken, herr Höjer, nämnde, att de tillfrågade kommissarierna
hade svarat under bestämd påtryckning från högsta vederbörande,
sade han i ett annat ögonblick, att de svarat som de gjort, derför
att de trodde, att frågan var en pensionsfråga, Jag tycker, att
hvarken det ena eller andra är vackert, utan de borde ha sagt san¬
ningen och svarat sjelfständigt, oberoende af om den ene eller andre
frågat och oberoende af om frågan framstälts i det ena eller andra
syltet. Hvad nu sjellva sakförhållandet beträffar, sä deltog jag i
komitéarbetet till en början — jag afsade mig sedermera ledamot-
skapet i komitén och har icke varit med om komiténs beslut. Men
jag deltog i dess arbete på den tid, då dessa förberedande åtgärder
vidtogos, och jag kan icke erinra mig, att pensionsfrågan då var
.tf
N o 22.
Lördagen den In Mars.
föremål för komiténs behandling. Hade de tillfrågade fått den före¬
ställningen, att det gälde eu pensionsfråga, så hade de misstagit sig,
enligt min uppfattning.
Som sagdt, kompetensfrågan i detta speciella fall är bra svår
för utomstående att bedöma. Hvad kompetensfrågan i allmänhet be¬
träffar, så är det underligt, att så fort man uppträder i denna kam¬
mare och talar för att för vissa platser studentexamen icke skall
fordras, talar för att kompetensfordringarna skola nedsättas och icke
drifvas upp, då blir det bifall från alla håll, och man är mycket be¬
låten. Men när man kommer till speciella fall och vill tillämpa prin¬
cipen, då är det motstånd så att det förslår. När det mycket säll-
sporda undantaget inträffar, att eu styrelse sjelf medgifver, att på
vissa platser kompetensfordringarna kunna nedsättas, då synes det
mig emellertid underligt, om Riksdagen skulle motsätta sig detsamma.
I sådant fäll skulle det icke vidare tjena något till att tala om att ned¬
sätta kompetensfordringarna, utan dä vore det att låta det gå som
hittills och låta kompetensfordringarna undan för undan böjas.
Detta beträffande kompetensfordringarna i allmänhet. Beträffande
den särskilda sak, som här föreligger, så är det sant, att det i detta
fack erfordras någon språkkunskap. Äfven telegrafstyrelsen bar er¬
känt, att dessa blifvande stationsmästare behöfva språkkunskap. Dock
tror jag ingalunda, att det beköfves 4 år för att förvärfva den ringa
språkkunskap, som här erfordras. Den erfarenheten har jag t. ex.
från borgarskolan här i Stockholm, att med en ganska ringa under¬
visning i veckan kan förvärfvas en rätt god språkkunskap på två är.
Denna undervisning skulle ifrågavarande personer kunna åtnjuta,
äfven om de samtidigt vore telegram bärare; ty de kunde gå på aft¬
narna och förvärfva denna språkkunskap.
Det är underligt, till hvilka öfverdrifter den förste talaren på
denna punkt gjorde sig skyldig. På samma gång han sade, att
stationsmästarnes undervisning klätt 4 år, så kallade han dem för
»okunniga». Men på samma gång lian kallade dem »okunniga», sade
han, att de skulle få så stora kunskaper, att de ingalunda kunde nöja
sig med den lön, som bär föreslås, utan skulle söka sig anställning
utom telegrafverket. Samma uppfattning om de blifvande statious-
mästarnes okunnighet gjordes gällande i ett uttalande, som lästes upp
i utskottet, från ett par sägvei kscgnre i Norrland. De kallade dessa
stationsmästare för »obildade». Äfven den förste ärade talaren tror
jag använde utom ordet »okunniga» äfven detta ord »obildade».
Ilvilka äro då de »bildade» och hvilka de »obildade»? Naturligtvis
anse sig sågverksegarne sjelf va »bildade», eftersom de kalla dessa
andra »obildade»; men hvem vet, huru det i verkligheten förhåller sig?
Mig synes, att man här går till högst betydliga öfverdrifter, när man
ä ena sidan säger, att man skall hafva eu fyraårig undervisning, och
ä andra sidan kallar ifrågavarande personer äfven efter detta för
»okunniga» och »obildade*.
Sedan komma vi till eu annan sak, hvilken är — det erkänner
jag — den, som i denna fråga egentligen intresserar mig, och det är,
att dessa personer, som tillhöra beljenteklassen, skulle få en bättre
Andra Kammarms Prof. 1902. N:o 22. 3
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
N:o 22.
34
Lördagen den 15 Mars.
Angående ställning. Nu bär man sagt, att de komma att blifva missnöjda med
anslag till detta sjelfva.
verket Härom vill jag endast säga, att postvaktbetjente i sin tidning
(Forts; städse hafva framhållit, huru gerna de skulle vilja skida sådana
; tjenster, som posttjenstemän sköta, och huru de mycket, väl skulle
kunna åtaga sig detta, om man blott hjelpte dem dit.
Från betjente, tillhörande telegrafverket, har visserligen icke
något sådant ifrågakomma, ty de hafva i allmänhet iakttagit mycket
stor blygsamhet och icke framhållit sina egna intressen.
Men, säger man, om de fä denna högre ställning, så blifva de
missbelåtna, ty kontorsbiträdena vid statens jernvägar äro mycket
missbelåtna. Om jag fattat dessa senare rätt, äro de emellertid icke
missbelåtna derför att deras löner äro för ringa i förhållande till deras
högre samhällsställning, utan derför att deras löner absolut taget äro
tor ringa. De påstå till och med, att de icke kunna förvärfva sig
samma kost, som bestås i fattiggårdar. De hafva således icke sagt,
att det är den högre ställningen, som gjort dem missnöjda, utan de
saga, att de absolut taget hafva för små inkomster.
Nu har äfven en annan talare sagt: ja, låt dessa betjente få högre
platser, men gör dem till kommissarier. Det kan ju vara möjligt,
att det äfven kommer att ske så, men man bör icke ställa målet allt
för högt genast; låt detta vara en öfvergångsform, så få vi sedan se,
huru långt vi kunna hinna.
Man har äfven talat derom, att den ifrågasatta anordningen i
framtiden skulle förorsaka ökade utgifter, emedan stationsmästarne
icke skulle komma att nöja sig med de löneförmåner, som beredas
dem, och att man då, såsom en annan talare yttrade, lika gerna kunde
taga assistenter, och han jemförde dervid stationsmästare, som i lön
hafva 1,800 kronor, med assistenter, som hafva 2,200 kronor i lön.
Denna jemförelse är dock något haltande, ty stationsmästare med
1,800 kronor i lön hafva intjenat två ålderstillägg. De börja nemligen
med 1,500 kronor och hafva rätt till två ålderstillägg, hvartdera å
150 kronor, men assistenter med en lön af 2,200 kronor hafva icke
intjenat något ålderstillägg. När dessa kommit i åtnjutande af ålders¬
tillägg, uppgår deras aflöning till 2,800 kronor. Om således eu jem¬
förelse mellan stationsmästares och assistenters aflöning skall göras,
så må man jemföra 1,800 och 2,800 kronor, hvarvid en skilnad af
1,000 kronor i lön uppstår.
Man säger emellertid, att dessa stationsmästare icke skola komma
att nöja sig med så små löner. Denna lön är dock högre än lönen
för stationsmästare vid statens jernvägar, och för öfrigt, löneförhöjning
— det veta herrarne — vilja alla hafva, och hvarför skulle det vara
underligt, om äfven dessa vilja hafva löneförhöjning? Äfven kommis¬
sarier och assistenter vilja hafva sådan; detta finna vi ganska tydligt
af den kongl. proposition, som nu föreligger.
Om vi icke medgifva tillsättandet af dessa stationsmästaretjenster,
så är det ju alltför sannolikt, att vi mycket snart skola emottaga en
framställning om tillsättande på de för dem afsedda platserna antingen af
kommissarier eller assistenter, och då få vi genast eu betydligt högre
Lördagen den 15 Mars.
35
N:o 22.
lön utan att på något sätt hafva tillgodosett de andras intressen, som
vi velat tillgodose.
Slutligen säger man, att detta vore ett mycket farligt experiment,
men jag kan icke förstå, hvari denna fara består. Man har velat
säga, att de, äfven om de ej dugde, skulle qvarstå i tjenst som
stationstÖreståndare under 35 år; men detta tror jag icke, ty de kunna
förflyttas till biträden på anda ställen, och alltid kan man väl gifva
dem någon sysselsättning, som de skulle kunna sköta. Det har äfveu
sagts, att de borde öfverflyttas på extra ordinarie stat, men de Uro
ju redan genom utskottets förslag så till vida på extra ordinarie stat,
att de kunna förflyttas och erhålla biträdesplatser, och meningen är
ju, att äfven biträdande telegraftjeustemän med den underbyggnad,
dessa hafva, skulle anställas. Jag kan således icke finna, att den
föreslagna anordningen såsom försök betraktad innebär någon lära
för telegrafverket. När telegrafverket velat göra detta försök, så synes
det mig, att det skulle leda Riksdagen in på eu ganska egendomlig
väg, om Riksdagen skulle motsätta sig detta försök.
Deu ärade talaren på stockholmsbänken, herr Höjer, syntes icke
alls i sak hafva så mycket emot att det skulle anställas stations-
mästare, ty han slutade dermed, att han gerna skulle vilja vara med
härom, om rättvisa skipades mellan män och qvinnor. Den nu
förefintliga orättvisan bestode deruti,., att staten bekostade männens
undervisning, men icke qviunornas. År det endast detta, som skiljer
oss, då synes det mig, att vi icke längre behöfva fundera på att gä
tillsammans, ty i och med detsamma han säger detta, har han upp-
häft hela sin länga bevisföring beträffande de blifvande stations-
mästarnes inkompetens.
Han säger emellertid, att det nu icke skipas rättvisa, men det
Ur dock att märka, att dessa betjente under många år gjort telegraf¬
verket stor nytta. Att de erhålla eu undervisning, som enligt min
tanke icke blir så dyrbar som den förste ärade talaren ansåg, tycker
jag icke är annat än rätt och billigt, om man tänker på det slit¬
samma Rf, som de fört under sin föregående tjenstgöring.
Jag kan för min de! icke finna någon fara med afseende å en
förvanskning af qvinnofrågan i det föreliggande förslaget; icke heller
kan jag i detta förslag se någon tära för telegrafverket. Jag finner
i detta förslag ett bemödande från telegrafverkets sida att tillmötesgå
(önskningar, som ofta, särskild! af Andra Kammaren, blifvit uttalade,
att nedsätta kompetensfordringarna för tjensteman.
Jag tror således, att, då nu detta endast på försök skall utföras,
det vore skäl, att kammaren bifölle statsutskottets förslag i ämnet.
Häruti instämde herrar Persson i Tällberg, Olsson i Fläsbro,
Jansson i Edsbäcken, Göthberg, Österberg och Anderson i llasselbol.
Herr Olsson i Stockholm: Det har svårligen kunnat undgå nå¬
gon, att man från telegrafstyrelsens sida vid åtskilliga tillfällen kun¬
nat spåra eu tendens att så småningom söka uttränga det qvinliga
elementet vid telegrafverket. Om man icke visste detta förut, skulle
man hafva ett nytt bevis derpå i det yttrande, som herr statsrådet
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
N:o 22.
36
Lördagen den lfi Mars
Angående och chefen för civildepartementet i sin motivering fält, då han ut-
anslag till tryckligen erkänner, att den af telegrafstyrelsen påyrkade nya an-
everket' ordningen att inrätta stationsmästarebefattningar kunde anses såsom
(Forts.i ett första steg i rigtning att ur telegrafpersonalen, åtminstone i före¬
ståndaregrad, utmönstra det qvinliga elementet.
Den föregående talaren invänder häremot: det må vara, att detta
är telegrafstyrelsens och Kongl. Maj:ts syfte, men utskottet har icke
varit af samma mening. Såsom bevis härför har herr von Friesen an
fört, att utskottet varit med om förslaget att inrätta ett stort antal
nya platser vid telegrafverket för qvinnor, och han förmenar, att, när
utskottet velat inrätta dessa nya platser, det är uppenbart, att man
deruti icke kan se från utskottets sida ett steg i den af civilmi¬
nistern angifna rigtning. Härpå vill jag svara, att det är mycket sant,
att man i utskottets åtgärder icke kan finna något steg i rigtning
att vilja uttränga det qvinliga elementet; men obestridligt är deremot,
att förslaget att i stället för qvinliga telegrafister inrätta ett antal
manliga stationsmästarebefattningar innebär en tendens att uttränga
det qvinliga elementet. Det är emot denna åtgärd, vi vända oss, och
det är detta, vi icke anse oss kunna biträda.
Vidare yttrade den föregående talaren, att det vore underligt,
om Riksdagen skulle motsätta sig ett förslag om nedsättande af
kompetensfordringar För tjenster inom statsverket. Men enligt min
tanke är det alls icke fråga om att söka nedsätta dessa kompetens¬
fordringar; utan fråga är helt enkelt allenast att bibehålla qvinnorna
vid de befattningar, som de visat sig vara kompetenta att sköta.
Här är således icke alls fråga om kompetensfordringarna för erhäl
lande af dessa platser, utan endast att låta status quo vara, eller att
bibehålla de qvinliga telegrafisterna vid de platser, som de obestrid
ligen visat sig kompetenta att sköta.
Nu medgifver jag, att det verkligen finnes ett skäl, hvilket den
siste ärade talaren äfven framhöll, och som visserligen är ganska
tungt vägande, nemligen hänsynen till att kunna bereda telegrambä¬
rare en befordran, då de uppnått den ålder, att de icke vidare
äro lämpliga att tjenstgöra såsom sådana. Detta är en mycket
beaktansvärd synpunkt, och jag skulle kunna till fullo instämma uti
hvad den ärade talaren yttrade om dess vigt, för såvidt det icke
vore fråga om att man, genom att tillgodose betjentegraden, skulle
undantränga det qvinliga elementet. Men enligt min uppfattning bör
amu icke undantränga qvinnan frän en verksamhetssfer, för hvilken
hon visat sig särskildt passa, och jag tror, att den synpunkten är i
detta fall den vigtigaste. Dessutom vill jag erinra derom, att för
betjente finnas nog ändå tillfällen till befordran, hvilket äfven förut
framhållits. De kunna antagas till materialvaktare, telegramsorterare
eller bokhållare och dylikt. Kan det således beredas dem befordran på
något annat sätt än genom att undantränga de qvinliga telegrafisterna,
sä är det väl af stor vigt, att man icke besluter sig för ett sådant
steg, som obestridligen skulle lända de qvinliga telegrafisterna till
förfång. 1 dess ställe bör man söka bereda dessa betjente tillfälle
till verksamhet på andra håll.
Jag vill vidare betona, hvad redan framhållits, att det vore att
Lördagen den 16 Mars. 37
i ganska betänklig män skapa en missnöjd betjenteklass, i fall man
inrättade dessa stationsmästarebefattningar. Det har redan med
styrka framhållits, att just kontorsbiträdena vid statens jernvägar ut¬
göra exempel på hvart det skulle leda, om man skapade en liknaude
klass inom telegrafverket. Jag tror således icke, att man skulle
göra betjente någon som helst tjenst genom att inrätta de ifrågasatta
8tationsmästareplatserna.
Då man icke gör detta, men då det deremot är alldeles gifvet,
att man skulle komma att ingripa på det verksamhetsområde, som
de qvinliga föreständarne nu innehafva, och der de sköta sina ålig¬
ganden på ett fullt tillfredsställande sätt — jag har icke hört någon,
som kunnat bestrida detta — så tror jag, att det rigtigaste härvid¬
lag är att ansluta sig till reservationen. Då nu Första Kammaren,
enligt hvad jag nyss hört, redan bifallit reservanternas framställning
i denna punkt, synes det mig vara skäl, att äfven Andra Kammaren,
för undvikande af gemensam votering, slöte sig till samma reserva¬
tion, till hvilken jag, herr talman, ber att fä yrka bifall.
Herr Boéthius: Herr talman! Mine herrar! Jag begärde ordet
under herr von Friesens anförande. Men det var icke för att för¬
länga diskussionen angående denna fråga, hvilken jag anser temligen
utdebatterad, utan derför att han hade ett yttrande rörande kompe¬
tensfordringar i allmänhet, hvilket yttrande jag icke vill låta stå
oemot8agdt.
Herr von Friesen faDn det förunderligt, att i denna kammare,
der man eljest så ifrar för att kompetensfordringarna skola nedsät¬
tas, t. ex. att studentexamen icke vidare skall fordras såsom vilkor
för de tjenster, der studentkunskaper icke äro nödvändiga, han faun
det förunderligt, säger jag, om denna samma kammare nu, då det
är fråga om att nedsätta kompetensfordringarna i ett särskildt fall,
skulle visa sig så omedgörlig, och menade, att de, som så gjorde,
knappast skulle hafva rätt att sedermera yrka på nedsättning af kom¬
petensfordringarna i allmänhet.
Häremot ber jag att få säga, att derför att man vill nedsätta
onödigt stora kompetensfordringar, derför har man naturligtvis icke
uppgifvit fordran på en mimmfkompetens.
Om nu många i denna kammare anse dessa stationsmästare icke
ega den nödiga minimikompetensen, särskildt med afseende på språk¬
kunskap, och derför rösta för herrar I. Wijks in. fl. reservation, hafva
de dermed icke afsagt sig rätten att f allmänhet yrka på, rösta för
och sträfva efter en minskning af onödiga kompetensfordriugar.
Det är blott detta jag velat säga.
Herr Larsson i Mörtlösa: Herr talman! Mine herrar! Den
fråga, som nu föreligger, tror jag icke hafva de stora dimensioner,
man sökt gifva den.
Telegrafstyrelsen har för sin del funnit, att de qvinliga stations-
föreståndarne trots sin kompetens att sköta telegra('göromål ej äro så
fullt lämpliga som stationslöreståndare. Telegrafgöromålen utgöra
N:o 22.
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
N:o 22.
38
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
Lördagen den 15 Mars.
emellertid minsta delen af arbetet. Det hutvudsakliga utgöres af
telefonrörelsen samt tillsyn af ledningar, reparatörer och biträden.
Telegrafstyrelsen bar derför för sin del föreslagit, att 15 plat¬
ser, som förut varit besatta med qvinliga föreståndare, skulle besät¬
tas med kommissarier och 20 dylika platser med stationsmästare.
Om nu dessa 20 platser i stället fortfarande som hittills skulle be¬
sättas med qvinliga föreståndare, såsom här är föreslaget i en reser¬
vation, är det mycket troligt, att det icke kommer att dröja synner¬
ligen länge, förr än äfven dessa skulle blifva besatta af telegrafkom¬
missarier. Och i så fall tror jag, att kostnaden kommer att blifva
väsentligen större, än man nu tänkt sig.
Det är naturligt, att telegrafkommissarierna med sneda blickar
skola se på dessa betjente, som skola träda upp vid deras sida och
fullgöra samma skyldigheter som de. Man hörde tydligt af den för
ste ärade talarens anförande, att han för sin del icke var belåten
dermed. Det är också gifvet, att de qvinliga föreståndarne icke hel¬
ler med nöje skola se dessa betjente träda upp vid deras sida och
göra dem platsen stridig.
Men aet är ju endast fråga om ett försök Det brukar annars
vara vanligt, att i liknande fal! Kongl. Maj:t framlägger ett definitivt
förslag, som Riksdagen sedan hade att antaga eller förkasta. Men
här har man gått så försigtigt till väga, att man först vill anställa
ett försök. Och det är detta, som tilltalar mig. Jag tror också, att
det kan vara skäl att göra detta försök, och jag ber derför, herr tal¬
man, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan i denna punkt.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Som jag tillhört den
mycket klandrade post- och telegrafkomitén, är det ju klart, att jag
anser mig hår böra säga några ord.
Det yttrades af en talare på skånebänken, att den fråga, som
nu debatteras, är en mycket vigtig principfråga och att man måste
vara försigtig med att slå in på nya principer. Jag är alldeles ense
med honom deri, att när fråga är om principer, måste man vara
försigtig. Han och jag stodo på alldeles samma sida för icke så
länge sedan inom denna kammare, då det gälde en annan princip¬
fråga, men vi drogo då det kortaste strået i den slutliga voteringen.
I den principfråga, som då förelåg och i hvilken vi voro ense,
syntes mig ett eventuelt bifall eller afslag vara af ganska stor be¬
tydelse. Ty det var ju der fråga om att bryta en faststäld lönestat
och slå in på nya vägar.
Den principfråga, som här är å bane, har en alldeles olika inne
börd. Och jag trodde, att vi skulle kunna vara ense om densamma.
Men så är icke förhållandet.
Här är fråga om huruvida man skall bibehålla fordran på all
mänbildning med afseende på tjenster, som i och för behörig skötsel
icke kräfva sådan hos sina innehafvare, eller om man skall införa
en ny princip och allenast fordra speciel utbildning för den tjenst,
som är i fråga, utan att slösa många år på en allmänbildning, som
derför icke är behöflig.
Det är, synes mig, en fråga, som bort utgå från den stora all-
39
N:o 22.
Lördagen den 15 Mars.
mänheten. Men så är icke förhållandet, utan den har utgått frän
högt uppsatta och höglärde tjensteman. Och det är derför den till¬
talat mig desto mera. Sällan får mau se ett så demokratiskt förslag
framkommet från så högt stående personer. Jag kan icke behöfva
läsa upp mer än ett par små stycken ur telegrafstyrelsens utlåtande
för att visa, hvilken anda, som genomgår utlåtandet i denna del.
Det heter der: »Vid val af personal bör alltid i första rummet
hänsyn tagas dertill, att dess qvalifikationer öfverensstämma med
arten af det arbete, som skall utföras. Högre fordringar böra sålunda
icke ställas på personalens bildningsgrad och sociala ställning än de,
som verkligen motsvara arbetets beskaffenhet Endast genom att
använda en personal, som står i rigtigt förhållande till sitt arbete,
kunna nemligen aflöningarna sättas i rigtigt förhållande till det lern-
uade arbetet. Ett annat förfarande innebär i sig sjelf! eu misshus¬
hållning med arbetsförmåga och, äfven om eu personal, som är bättre
qvalificerad, än arbetet kräfver, till en början skulle nöja sig med en
efter arbetets värde afpassad aflöning, uppkommer dock så småningom
en missbelåtenhet, som tager sig uttryck i höjda löneanspråk.»
Slutligen gör styrelsen eu sammanfattning och yttrar: »För att
slutligen sammanfatta de hufvudskål, på hvilka styrelsen lifligt an¬
sluter sig till komiténs förslag att hålla Öppen möjligheten att be¬
sätta derför lämpliga stationer med eu personal, som utgått från den
hos styrelsen austälda betjeniugsgraden, tillåter sig styrelsen här be¬
tona, att genom en dylik anordning skulle enligt styrelsens öfver¬
tygelse dessa stationer blifva såväl bättre som för verket ekonomiskt
fördelaktigare skötta samt på samma gång för verkets betjeningskår
beredas ytterligare tillfälle till välförtjent befordran.»
Det är väl skrifvet. Icke kan man deri spåra uttryck för eu
höglärd ernbetsmannabyråkrati, utan i allo den stora allmänhetens
tankar. Och när man tillhör denna stora allmänhet, är det klart,
att man med värme omfattar det af styrelsen väckta förslaget och
instämmer i ett sådant uttalande.
Nu har det sagts här, att man genom att biträda ifrågavarande
förslag skulle tillbakasätta det qvinliga elementet på detta område.
Ja, det är möjligt, att det kan ligga någon tillstymmelse till
sanning i en sådan åsigt. Men i sjelfva verket tillbakasätter man
icke qvinnorna genom antagande af detta förslag, utan ökar i stället
deras befordringsutsigter, i ty att man, åtminstone enligt komiténs och
Kong]. Maj:ts framställning, skulle bereda dem nya platser till ett
antal af 7U. Kali man då med fog tala om att tillbakasätta det
qvinliga elemeutet på detta område? Het är icke möjligt att för¬
svara ett sådant uttalande.
Men det är icke allenast fråga om att tillskapa dessa 70 nya
platser — jag häller mig till denna siffra, enär jag tillhör reservan¬
terna, utskottet liar föreslagit ett ännu större antal — utan derjemte
föreligger ju förslag om högre aflöning för iunehafvarne af såväl de
nya platserna som de gamla. Under sådana förhålla liden är det väl
icke möjligt annat än att anse, att de qvinliga tjensteiiinehafvariias
intressen blilVil vill tillgodosedda, då de ej blifvit tillbakasätta vare
sig i antal eller aflöniugsförmäner.
Angående
anslag fåll
telegraf¬
verket.
(Forts.)
N:0 22.
40
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
Lördagen den lö Mars.
Men — säges det — om man icke inrättade de 20 stationsmästare-
platser, som här äro ifrågasatta, skulle äfven dessa platser besättas
med qvinnor. Efter hvad jag kan se, lins det emellertid icke för
närvarande 10*3 befattningar med qvinliga föreståndare, utan endast
80, samma antal således, som enligt utskottets förslag i denna del
fortfarande komme att finnas. Man skulle sålunda icke taga bort en
enda plats från de qvinliga föreståndarne. Jag tycker för öfrigt, att
vi alla borde känna oss öfvertygade af hvad telegrafstyrelsen sagt i
sitt utlåtande, sa att vi icke skulle behöfva upptaga tiden längre med
yttrande i mera allmänna ordalag.
Det har här framhållits af den förste talaren på stockholms¬
bänken, att inrättandet af de föreslagna 20 stationsmästarebefatt-
ningarna icke skulle ställa sig ekonomiskt fördelaktigt för telegraf¬
verket. Och han anförde såsom stöd härför, att man först får kosta
på dessa ynglingar, som möjligen skulle få tillträda eu stations
mästarebefattning, en ganska dyrbar utbildningskurs — kostnaden
derför beräknade han till visst belopp, som till siffran uppgafs. Och
sedan kan det hända, att de, efter att hafva genomgått denna utbild
ningskurs och blifvit kompetenta att mottaga dessa platser, komma
och säga, att de vilja lemna telegrafverket för att söka sin utkomst
på annat håll, der de få mera betaldt. Och då vore — menade
talaren — penningarna, som utgifvits för deras undervisning, bort¬
kastade.
Ett sådant resonnemeut väntade jag knappast att få höra från
eu man med sådan boklig och allmän bildning. Ställer man sig på
denna ståndpunkt, måste man med nödvändighet fordra, att hvar och
en, som i större eller mindre grad erhållit fri undervisning på statens
bekostnad, skall förbinda sig att tjena staten i något dess embets¬
verk. Om någon, som tagit studentexamen eller aflagt universitets¬
examen eller genomgått något högre tekniskt läroverk, sedermera
egnade sig åt praktiska yrken eller enskildt förvärf, då skulle således
de penningar, som hans utbildning kostat staten, vara helt och hållet
bortkastade.
Jag för min del kan icke dela denna åsigt, utan tror, att dessa
penningar äro väl använda, om han blott blir eu duglig och nyttig
medborgare på sin plats i lifvet. Detsamma gäller naturligtvis äfven
om dem, som utbildats till stationsmästare. Jag kan derför icke, som
sagdt, gilla detta hans resonnement.
Samme ärade talare påstod, att det icke är möjligt, att dessa blif¬
vande stationsmästare kunna sköta de befattningar, som nu skulle till¬
delas dem. Ja, om de icke det kunna göra, så tager jag för gifvet, att
den stora allmänheten, som härvidlag är kontrollerande, icke skall
draga sig för att å högre ort frambära sina klagomål. Följden häraf
blir naturligtvis den, att man icke kan fortsätta med att göra be¬
tjente till stationsmästare, utan man måste väl då dertill taga tjenste¬
man af högre bildningsgrad. Faran härvidlag är således icke större,
än att man gjort ett lofligt och välbehöfligt försök.
Herr Höjer uppläste svar å de frågor, som post- och telegraf-
komitén framstält till vederbörande tjensteman. Jag bl ef nästan
rädd förr att herr Höjer skulle fortsätta och läsa upp flera svar,
41
N:o 22.
Lördagen den 15 Mars.
men väl var, att lian icke gjorde det. Han uppläste nu endast ett
svar, der de qvinliga tjensteinnekafvarne berömmas pa alla sätt.
Men om han hade läst upp några andra svar, hade jag verkligen
blifvit ledsen, ty det tinnes svar, som man icke bör läsa upp; deras
innehåll går nemligen i en helt annan rigtniug.
Herr Höjer vädjade sedan till några namngifna personer inom
kammaren — han nämnde dervid äfven mitt namn —• huruvida icke
förslaget vore demokratiskt och bra, men dock Iede af ett fel, i det
att man nemligen fordrade mera bildning af qviunan än af manneu
för utnämning till statiousinästare. Ja, vill herr Höjer framställa
ett förslag, som går i den rigtniugen, att fordringarna på allmän
bildning sänkas för åtskilliga tjenster, der så stor sådan icke be
höfves, och att eu blifvande statstjenare endast behöfver inhemta så
pass stor bildning, som är erforderlig för den tjenst, som han önskar
blifva satt att skota, skall jag blifva den förste att instämma med
herr Höjer och gå med på ett sådant förslag.
I statsutskottets betänkande finnas reservationer utaf tvåfaldig
art. Den ena reservationen går ut på att yrka afslag å förslaget
om inrättandet af 20 stationsmästarebetättningar. Denna reservation
har jag icke kunnat vara med om. Deremot har jag instämt i den
andra reservationen, afgifven af herrar Pettersson och Fränekel m. fl.
Denna reservation går ut derpå, att i staten under rubriken »biträdande
tjensteman» bort, i enlighet med Kong!. Maj:ts förslag, upptagas
200 telegratister. Kongl. Maj:t har, i likhet med post- och telegraf-
komitén, föreslagit, att telegratisternas antal borde ökas med 70.
Åtskilliga motionärer hafva derjemte föreslagit, att detta antal skulle
än ytterligare ökas, och statsutskottets majoritet har föreslagit en
ökning åt 55 telegratister utöfver hvad Kongl. Maj:t ifrågasatt. Inom
komitén lemnades en utredning angående denna fråga, innan komitén
kom till sitt resultat. Om komiténs förslag nu skulle upphöjas till
lag, skulle af de extra ordinarie telegratisterna omkring 33 procent
icke erhålla ordinarie plats. Förut har denna procent varit högre
Komitén ansåg, att den funnit det rätta förhållandet mellan antalet
ordinarie och extra ordinarie. Den ordinarie personalen, som för
öfrig! är ganska stor, har dels lagstadgade semestrar, dels tjenst¬
ledighet af en eller annan orsak, såsom på grund af sjukdom eller
dylikt, och i och med detsamma få extra ordinarie!- förordnanden att
sköta ordinarie befattningar. Skulle man nu öka antalet, såsom ut¬
skottet föreslår, blir följden, att ordinarie telegratister tå sköta hvar¬
andras tjenster vid inträffade ledigheter. Komitén har emellertid
icke ansett, att man bör gå för långt härvidlag, hvilket jag för min
del tror, att motionärerna och statsutskottet gjort. Jag kan icke
finna annat, än att ett ganska stort steg tages, om vi ansluta oss till
herrar Petterssons och Fränckels m fl. reservation, till hvilken jag
derför tager mig friheten att yrka bifall.
Herr Pehrson i Törneryd instämde häruti.
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
Herr Petersson i Påboda. Herr talman, mina herrar! Jag
erkänner villigt, att det ur flere synpunkter kan vara behagligare och
N:o 22.
42
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
Lördagen den 15 Mars.
angenämare att ställa sig bland protestanterna mot Kongl. Maj:ts
förslag i denna fråga, icke minst ur den synpunkten, att man velat
konstruera upp denna fråga till att hafva mycket nära sammanhang
med en af vår tids stora frågor, nemligen qvinnofrågan. Emellertid
ha nu åtskilliga talare här under debatten gifvit den föreliggande
frågan dess rätta dimensioner.
Det är mänga olika skäl, som anförts af dem, som protesterat
mot det kongl. förslaget, och ett ibland dessa skäl, hvilket en talare
på stockholmsbänken använde, var det, att Första Kammaren nyss
hade bifallit herr Wijks m. fl. reservation, med hjelp af den förseg¬
lade sedeln. Jag vill i förbigående anmärka, att detta skäl är ett
för honom ovanligt skäl, men det synes verkligen vara så, att rollerna
äro helt och hållet omkastade i denna fråga.
Jag har frågat mig sjelf, hvad den egentliga orsaken och an¬
ledningen kan vara, att först post- och telegrafkomitén, sedan tele¬
grafstyrelsen och slutligen Kongl. Maj:t tillstyrkt inrättandet af 20
stationsmästarebefattningar, som skulle besättas af personer ur be-
tjentes leder. År anledningen verkligen den, man här velat påstå,
att man önskar så småningom reducera bort det qviniiga elementet
och det qviniiga arbetet från telegrafverket? Eller är icke snarare
anledningen härtill den, att man har velat fästa hänsyn till bespa-
ringssynpunkt och derjemte velat bereda tillfälle till befordran för
personer ur betjenteklassen, d. v. s personer, som visserligen hafva
en lägre boklig bildning, meu hvilka dock enligt auktoriteters er¬
kännanden besitta tillräcklig fackkunskap för att kunna sköta stations¬
mästarebefattningar. Jag tror, att vi i dessa omständigheter hafva
att finna anledningen till framläggande af detta förslag.
I telegrafstyrelsens yttrande står bland annat följande att läsa:
»De stationer, som äro afsedda att besättas med stationsmästare, hafva
nemligen under årens lopp helt och hållet bytt om natur. I stället
för att telegratgöromålen förut voro de enda, som der förekonuno,
utgöra de numera blott den mindre delen af stationsföreståndarens
åligganden. Teiefonväsendets tillkomst och hastiga utbredning har
lagt tyngdpunkten af stationsföreståndarens arbete på telefonrörelsen,
der särskilt den tillsyn öfver anläggningen, som närmast tillhör
stationsföreståndaren, kräfver en oaflåtlig uppmärksamhet och in¬
gripande af honom sjelf '. Det är just med hänsyn til! detta ombyte
af natur och denna utveckling, som på senare tider egt rum, som
telegrafstyrelsen anser, att qvinnornas krafter, huru mycket man än
vill skänka sitt erkännande och sin respekt åt dem, i alla fall icke
lämpa sig eller räcka till på dessa stationer. Då är frågan, om man
skall på dessa stationer sätta kommissarier eller om man skall för¬
söka der använda dessa stationsmästare, som rekryteras ur betjente¬
klassen. Vid bedömande af denna fråga har naturligtvis hvarken
komitén, telegrafstyrelsen eller Kongl. Maj:t kunnat underlåta att
taga hänsyn till erfarenheterna från andra verk. Telegrafstyrelsen
pekar på förhållandena vid statens jernvägar, och den säger dervid:
*De vid statens jernvägsstationer anstälde mästarne utföra ett arbete,
som i fråga om ansvar och omdöme ingalunda står efter hvad som
fordras för telegraferingsgöromålen, och huru dessa stationsmästare
43
N:o 22.
Lördagen den 15 Mars.
motsvarat de på dem stälda fordringarna, framgår deraf, att antalet
stationer, der antingen stationsmästare anstalts från början eller
stationsinspektorer utbytts mot mästare, oupphörligt ökas». Med led¬
ning af denna erfarenhet och erfarenheten från telegrafverket sjelf!,
har telegrafstyrelsen kunnat biträda komiténs förslag och Kong!.
Maj:t kunnat tillstyrka detsamma.
Nu säger man, att kompetensen hos dessa betjente icke är till¬
räckligt stor. Det är dock märkvärdigt, att man i detta afseende
vill frånkänna telegrafstyrelsen nästan all auktoritet. Telegrafstyrelsen
sjelf tyckes likväl vara viss i sina förhoppningar, men från lekmanna-
håll vill man drifva den satsen, att dessa betjente icke skulle vara
kompetente till stationsmästare.
Herr Boethius nämnde, att fastän man vid många tillfällen kan
vara böjd för uttalanden i den rigtningen, att kompetenskrafven på
vissa befattningar skola nedsättas och icke göras allt för stora, så
att man icke med en kinesisk mur, så att säga, nästan omgärdar en
del befattningar, är det derför icke säkert, att man vill eftergifva
krafven på afl kompetens. För all del, det har telegrafstyrelsen icke
heller velat. Den säger, att dessa betjente, som varit i tjenst hos
telegrafverket sedan många år, genom sitt arbete i verkstäderna och
vid genomgåendet af en särskild kurs skapat sig tillräcklig fack¬
kunskap. Ja, så säger telegrafstyrelsen, och jag för min del är verk¬
ligen böjd för att i detta fall tillerkänna telegrafstyrelsen auktoritet.
Det är åtskilligt annat, som sagts i denna fråga. Så har en
talare på göteborgsbänken, med instämmanden från åtskilliga håll,
bland annat från stockholmsbänkeu, yttrat, att man på detta sätt
skapar en missnöjd klass. T detta afseende ber jag att först och
främst få hänvisa till post- och telegrafkomiténs uttalande i frågan.
Den yttrar bland annat: »Redan sedan många år tillbaka har
vid statens järnvägstrafik vidtagits den anordning, att vid åtskilliga
inträffade ledigheter stationsinspektorer af tjenstemannaklass blifvit
ersatta med stationsmästare af betjenteklass. Denna anordning, som
från början tillkom af sparsamhetsskäl, har, enligt hvad från sak¬
kunnigt häll meddelats komitén, medfört bestämda fördelar, hvadan
också en ökning af stationsmästarnes antal tid efter annan egt rum.
I stället för tjensteman, hvilka mången gång varit missnöjda med
sin ställning och sin aflöning, har man på sådant sätt vid statens
jernvägar skapat eu klass betjente, hvilka, åtminstone enligt hittills
vunnen erfarenhet, varit nöjda med sin lott och tillika skött sina
åligganden lika väl som de förut i dessa befattningar använda tjenste-
männen. Genom denna anordning har man ock kunnat åt den bästa
delen af statens jernvägars talrika betjentekår skaffa eu befordrings-
möjlighet.» Jag tror icke, att post-och telegrafkomitén, med den sam¬
mansättning som den hatt, pratat bredvid munnen eller i vädret, när
den gjort detta uttalande i sitt betänkande. Detta uttalande går i
alldeles motsatt rigtning till det, som herr Hedlund på göteborgs¬
bänken anförde. Här är ju meningen att bereda utsigt för personer
i betjenteklassen, hvilka visserligen hafva lägre boklig bildning, men
i alla fäll tillräcklig fackkunskap att kunna vinna en bättre ställ¬
ning i lifvet, än de eljest kunna få.
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
N-.o 22.
44
Angående
anslagztill
telegraf¬
verket.
(Forts.)
Lördagen den 16 Mars.
Jag kan, herr talman, med hänsyn till dessa och många andra
förhållanden, för min del icke annat än på det lifligaste yrka bifall
till utskottets förslag.
I detta anförande instämde herr Wahlgren,
Herr Lindblad: Herr talman! Den här föreliggande frågan
är enligt mitt förmenande icke blott en statsutskottsfråga, den rör
icke enbart telegrafpersonalen, utan äfven allmänheten, och det är
från den synpunkten, som jag ber att något få skärskåda densamma.
Den siste ärade talaren åberopade till stöd för förslaget ett af komi-
tén anfördt skäl — att vi uti de tjenstebefattningar vid statens jern-
vägar, som äro beklädda med stationsmästare, skulle hafva ett mycket
efterdömligt exempel. Jag tror nog också, att det tinnes fall, der
sådana försök utfallit val, men om vi fråga, hvilket omdöme allmän¬
heten i det stora hela har angående denna fråga, så tror jag, att det
blir sä, att man mångenstädes vill ha tillbaka stationsiuspektorerna
Och mångenstädes har nog också allmänheten eu motsatt uppfattning
mot jernvägsstyrelsens om vissa stationsmästares förträfflighet. Jag
talar icke här i den allmänhets intresse, som har råd att åka i första
klass, utan som tolk för en vida större allmänhet, för de bredare
lagren, för dem, som dagligen trafikera jernvägen vid vissa stationer.
Jag tror, att icke omdömet blir detsamma, som den siste ärade talaren
anförde.
Han uppläste äfven ur de föreliggande handlingarne ett yttrande
af innehåll, att det gäller en tjenstemannakår, »som vore nöjd med
sin lott». Jag vågar jäfva äfven detta uttalande, ty jag hörde nyss
herr Höjer anföra, hurusom vid upprepade tillfällen förekommit fram¬
ställningar från den motsvarande tjeustemannaklassen vid jernvägarne,
och erfarenheten derifrån är ingalunda uppmuntrande.
Dessa personer, som icke hafva så hög bildningsgrad, blifva ofta
nog frestade till ett öfverdrifvet formsinne, till ett pedantiskt tydande
af reglementet äfven i sådana fall, der det icke alls varit nödvändigt.
Hvem är det, som blir lidande på detta? Jo, i första rummet all
mäuheten och i andra rummet kanhända jernvägarne sjelfva; ty
trafiken försvåras i stället för att underlättas.
När det nu ifrågasatts att i ett annat verk slå in på samma väg,
så bör den vid jernvägarne vunna erfarenheten mana oss att icke
följa exemplet. Hur skulle det blifva, om sådana personer sattes till
förmän för flera underlydande vexelstationer, någonstädes ej mindre
än elfva under eD och samma hufvudstation? Jag frågar, om dessa
personer, som fått en helt annan utbildning, kunna anses vara lämp
liga att utöfva ett dylikt chefskap. Jag kan icke finna, att så är
förhållandet, och tror, att såväl telegrafverket som i sista hand all¬
mänheten skulle blifva lidande derpå.
En talare på stockholmsbänken — statsutskottsledamot — utta¬
lade sin förundran, att herr Ivar Månsson kunde göra sig till måls¬
man för detta ändringsförslag på så svaga skäl, då åter han stödde
sig såväl på Kongl. Maj:t som på telegrafstyrelsen och telegrafkomi-
tén. Han anförde äfven, att detta icke vore någon qvinnofråga, ty
45
N:o 22.
Lördagen deri 15 Mars
statsutskottet bär dock visat sig vilja öppna ändå flera tillfällen för
qvinliga telegrafister att befordras till ordinarie tjenstebefattningar.
Ja, mina herrar, då frågar jag, om lian icke dermed visat, att det
varit rent af nödvändigt att ingripa kraftigare, än hvad verkets chef
velat i fråga om fruntimmersplatserna.
Jag körde vid en debatt för ett eller annat år sedan af en talare
på norrköpingsbänken framhållas den måhända allt för stora energi,
som telegrafverkets chef understundom visat. Nu tycks äfven stats¬
utskottet hafva i vissa fall velat tillgodose de qvinliga telegrafisterna
mera, än Kong). Maj:t och telegrafstyrelsen funnit sig böra föreslå.
Gent emot samme talare på stockholmsbänken vill jag nu påpeka,
att Kongl. Maj:t icke är fullt deciderad i denna fråga. Talaren på
skånebänken har anfört, att redan i betänkandet saknas denna känsla
och öfvertygelse om de förebragta skälens värde, som annars brukar
vara fallet hos civilministern, och vi hörde nyss från statsrådsbänken
försvaret för det framlagda förslaget ingalunda föras med den verve
och värme, som i vanliga fall brukar utmärka hans anföranden här.
Hvad telegrafstyrelsen beträffar, är det en känd sak, att den icke
har varit enig; dess ene byråchef, som på detta område torde besitta
stor sakkunskap, har inom komitén på ett mycket kraftigt sätt gifvit
till känna sin afvikande mening.
Detta gör, att jag då vi ej kunna öfverskåda förslagets räckvidd,
anser, att vi hafva all anledning att ej nu slå in på en ny princip.
Tv — säga hvad man säga vill — så ligger nog något inunder här,
som talaren på skaraborgsbänken i viss mån erkände. Det kan nem¬
ligen vara möjligt, att förslaget åsyftar qvinnornas uteslutande från
eller åtminstone ett minskande af deras verksamhet inom verket.
Det har varit det nittonde seklets förtjenst att allt mera utvidga
tillfällena till verksamhet för qvinnan, skulle vi nu börja vårt arbete
i det tjugonde seklet med att förminska möjligheterna härför?
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Med herr Lindblad förenade sig herr Kronhmd.
Herr Nyström: Herr talman! Jag skall be att få med ett par
ord besvara några anmärkningar, som framstälts af herr von Friesen.
Flan talade om att detta icke vore en qvinnofråga. Jag får så
till vida gifva honom rätt deri, att för mig har det icke varit en qvinno¬
fråga af det skäl, att jag ansett mig vara skyldig att sysselsätta mig
med den rent tekniska sidan af saken samt öfverlemnat den sociala
sidan åt såväl utskottet som andra talare här i kammaren. Jag vill
emellertid ingalunda dermed halva sagt, att den sociala frågan icke
intresserar mig. Det är för mig af stort intresse, att qvinnokrafter
bibehållas inom telegrafverket. Men jag bär icke speciell grundat
mitt afslagsyrkande på denna synpunkt, utan jag har ansett, att frågan
om kompetens beträffande språkkunskaper vore så betydande, att
man enbart på denna grund borde bifalla reservationen.
Jag vill vidare anmärka, att, då jag talat om de okunniga stations-
mästarne, jag menat, att deras okunnighet gåfve sig till känna på ett
specielt område. Men jag har ingalunda menat, att de vore obildade,
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
N:o 22.
4fi
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
Lördagen den 15 Mars.
ty jag instämmer med herr von Friesen deri, att bildningen kan vara
åt' olika karakter och att den kan vara lika god hos den ena som
hos den andra, ehuru den bokliga bildningen kan vara underlägsen.
Vidare her jag att få anmärka mot hans anförande, att han upp¬
gå f, att om telegrafassistenter skulle sättas på förordnande på dessa
platser, så skulle man ta beräkna deras aflöning till 2,800 kronor.
Jag tog med flit telegrafassistenter med 2,200 kronors aflöning, der¬
för att en telegrafassistent, som suttit på ett sådant förordnande un¬
der fem år och under denna tid åtnjutit eu aflöning af 2,200 kronor,
har derunder gjort sig meriterad att uppflyttas i en högre klass, nem¬
ligen kommissarieklassen. Han behöfver då icke längre stå qvar i
den lägre tjensten. Beträffande kostnaderna blir det således i sjelfva
verket icke mera än omkring 400 kronors besparing för hvarje station,
hvadan den ökade kostnaden skulle uppgå till in alles 8,000 kronor.
Men det lins ett sätt att få dessa platser besatta med män utan
någon kostnad alls. Man kan nemligen bibehålla de qvinligastalions-
föreständarne och i stället draga in reparatörerna såsom biträden på
stationerna. De få då fortfarande stå qvar såsom betjente i betjente-
graden, men hafva tillfälle att använda sin kompetens att laga appa¬
rater och kunna, när sä behöfs, gå ut på linien för att laga denna.
Detta blefve ett arrangement utan någon kostnad, och man finge deri¬
genom tillräcklig kompetens i begge rigtningarne, under det att med
utskottets förslag kompetens endast komme att finnas i den ena rigt-
ningen.
Herr Carl Persson i Stallerhult anmärkte, att allmänheten komme
att kontrollera, huruvida det gånge bra med de blifvande stations-
mästarne. Ehuru en talare här har uttalat sina tvifvel derom, så tror
jag dock, att allmänheten komme att verkställa en sådan kontroll. Men
då inträffar det, som jag nämnde i mitt förra anförande, eller att
organisationen spränger sig sjelf. Som herr von Friesen yttrade,
skulle möjligen ifrågavarande tjenster komma att utvecklas till tele-
grafkommissariebefattningar. Ja, det är just denna verkan jag har
förutsett, men det kallar jag en sprängning af stationsmästareinstitu-
tionen. Beställningarne öfverflyttas frän betjente- till telegrafkommis-
sarieklass, vare sig innehafvarne flytta till andra platser eller under
tiden genom egen energi hafva upparbetat sig till nödig kompetens.
Jag betonar ännu en gäng, att jag för min del icke har något
emot, att telegrambärare sättas i tillfälle att utveckla sig, så att de
blifva skickliga att bestrida mera fordrande tjenster, än hvad nu är
fallet. Jag anser icke, att en offentlig examen är nödvändig för att
kunna sköta en tjenst af lägre grad. Men jag anser, att det är
nödvändigt, att den, som sköter tjensten, är fullt kompetent, så att
allmänheten kan vara belåten med hans arbete.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Andersson i Vestra Nöbbelöf: Herr talman! Mina herrar!
Jag får för min del säga, att det var försigtigt af statsutskottet och
Kongl. Maj:t att låta nöja sig med tjugu nya stationsmästarebefatt-
ningar, allra helst som de skulle sättas på ordinarie stat. Nu kan
det nog hända, att det slår bra ut och att de kunna sköta dessa
Lördagen den 15 Mars.
47
N:o 22.
platser. Derom vill jag icke tvista. Men jag tror i alla fall, att man
kau vara ense derom, att platserna blifva icke bättre skötta än hit¬
tills. Hade det hittills icke varit till belåtenhet, så skulle vi nog
hafva fått höra åtskilligt klander från allmänheten. Jag vill alltså
säga, att vi ej hafva några anmärkningar att göra mot det sätt, på
hvithet stationerna hittills skötts.
nedan kommer spörsmålet, om det är eu kostnadsfråga eller icke.
Ja, mina herrar, härvidlag ställer sig saken för mig så, att det blir
väsentligt större kostnader genom det nu föreslagna systemet, än
som hittills varit förhållandet. Tro herrarne, att det är möjligt för
en stationsmästare, som etter att hafva varit telegrambärare i .Stockholm
får en telegrafstation att förestå, att med familj lefva på den ifråga
satta lönen? Ja, möjligen på lönen, men icke i eu sådan bostad,
som han skulle erhålla. En qvinlig telegrafist deremot kan låta sig
nöja med de nuvarande vilkoren. Hon kan mycket väl hafva mindre
anspråk, derest hon blir satt på eu sådan plats.
När det icke kan visas, att vi blifvit dåligt betjenade på statio¬
nerna hittills, hvarför skola vi då vidtaga den föreslagna förändringen?
Det kan ju synas vara ett ganska måttligt anspråk att få försöka
med dessa tjugu tjenstebefattningar. Det är dock åt Kong! Maj:t ifråga¬
satt att i framtiden uttränga alla de qvinliga telegrafisterua; men jag
tror, att vi kunna vara fullt belåtna med de förhållanden, som hittills
rådt, och slå vi in på den ifrågasatta vägen, så blir det mycket dyrare.
Det sades nyss af en talare, att anledningen till den föreslagna
förändringen skulle vara den, att de qvinliga telegrafisterna icke kunde
hafva tillsyn öfver linien. Det kunna de emellertid lika bra som
en manlig föreståndare, derest han skall vara ensam på stationen.
Skall han hafva tillsyn öfver linien, så måste det vara någon annan
på stationen för att skida hans plats der. En person kan icke sam¬
tidigt vara på stationen och ute på linien. Det synes mig vara
mycket bättre, att vi taga personer från de stora stationerna till att
skida linien och låta telegrafisterna få ensamma sköta sina stationer.
Detta äro de vana vid och reda sig bra dermed; och de, som skola
skifta linien, göra det bäst, om de få uteslutande egna sig deråt.
Hå har man sagt, att, om vi icke gå in på utskottets förslag, vi
skulle få kommissarier i stället. Det kan nog hända, att vi komma
att få kommissarier på de större af de ifrågavarande stationerna, men
det få vi i alla händelser. Tv om de stora stationerna kunna skötas
af stationsmästare, hvarför har då icke Kong!. Maj:t ifrågasatt detta?
Jo, derför att de icke kunna skötas åt dessa mycket förordade
stationsmästare. Dock har det hittills visat sig, att dessa stationer
oklanderligt skiitts af qvinliga föreståndare.
För min del kan jag icke finna, att något skäl talar för utskottets
förslag. Det enda skulle möjligen vara, att genom detta förslag
skapas några flera platser, som telegrambärarne kunna erhålla, när
de blifva äldre och icke längre lämpa sig till telegrambärare. Men
det finnes ju åtskilliga andra för dem lämpliga platser, som då stå
dem till buds, än de nu förevarande, med hvilka de enligt min tanke
icke skulle blifva nöjda.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
N o 22.
4*i
Lördagen den 15 Mars,
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts )
Herrar Petri och Nilsson i Kattleherg förklarade sig instämma
häruti.
Herr Redelius: Såvidt jag kunnat finna af den förda diskus¬
sionen äfvensom af det föreliggande betänkandet och den kongl. pro¬
positionen, synes mig hufvudfrägan i det nu föreliggande ärendet vara
den: när en telegrafstation blifver ledig på grund deraf, att en qvin¬
lig föreståndare har begärt och fått afsked, och då platsen efter myn¬
digheternas bepröfvande i hvarje särskildt fall möjligtvis kan komma
att besättas med en man, skall då denne man vara en kommissarie,
eller skall han vara en föreståndare med mindre kompetensvilkor.
Detta hutvudspörsmål synes mig icke oväsentligen hafva undauskymts
af ett annat dermed sammanhängande spörsmål, nemligen frågan om
qvinnans lämplighet i större eller mindre grad för teiegraftjensten.
Det förefaller mig mycket underligt att höra, att statsutskottets för¬
slag går ut på att undanskjuta qvinnan från telegrafverket, helst då
jag både af Kongl. Maj:ts proposition och utskottets betänkande finner,
att, förutom aflöningsförhöjning, det föreslås att öka antalet tjeuster,
som uteslutande skola besättas med qvinnor med icke mindre än 125
stycken. Huru kan man under sådana förhållanden i all rimlighets
namn komma och påstå, att man vill underkänna qvinnans lämplig¬
het och duglighet för teiegraftjensten? Mig förefaller detta underligt.
Nej, frågan är nog den — och det är der skon klämmer — skall
man gå in på att en station, som skall besättas med manlig tjenste-
innebafvare, besattes med en man af betjentes grad? Detta är frågan.
Att kommissarier och andra högre telegraftjensteuiän icke skola till¬
talas häraf, det kan jag förstå. Jag kan också förstå, att förslaget
tyder på ett försök, derför att telegrafstyrelsen endast medgifves rätt
att, efter pröfning i hvarje särskildt fall af lämpligheten deraf, be¬
sätta högst 20 af de i staten uppförda 100 stationsföreståndarebefatt-
ningarne med män af betjentes grad. De öfriga 80 platserna skola
ju, förutom 255 andra tjenster med samma aflöning, uteslutande för¬
behållas qvinnor. För min del anser jag det hittills opröfvade för¬
söket att besätta föreståndareplatserna vid vissa stationer med män
af betjentes grad vara af så stor vigt, att jag icke kan motsätta mig
detsamma. Jag är nemligen mycket böjd för att gifva erkännande
åt praktisk duglighet. Men jag ber kammaren derför icke misstänka
mig för att ringakta vetenskaplig bildning. Om jag än icke sjelf
kan göra anspråk på att räknas såsom vetenskapsman, sä besitter
jag dock universitetsstudier och vet att uppskatta högre bildning.
Men högre än bildning sätter jag dock praktisk duglighet. Jag tror
icke, att en man är duglig i praktiska värf i samma grad, som han
innehar bokliga kunskaper. Jag har sjelf sett personer med gedigna
bokliga kunskaper, som vid skötandet af statens eller annans tjenst
visat mycken opraktiskhet och ringa duglighet.
Då det synes mig vara ett godt uppslag att försöka, om det icke
kan gå för sig lika bra att bekläda eu del stationsföreståndareplatser
med män med mindre meriter som med män med större meriter, an¬
håller jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
49
N:o 22.
Lördagen den 15 Mars.
Herr Nyländer: Herr talman! Goda skäl kanna ju och ha
också blifvit anförda såväl för som mot den ifrågasatta anordningen
med manliga stationsmästare, och jag skulle ej heller låtit anteckna
mig såsom reservant i denna punkt, derest jag varit fullt förvissad
derom, att man ämnat stanna med dessa 20 platser. Men af hand¬
lingarna tyckes framgå, att så icke är meningen. Enligt statsråds¬
protokollet yttrade vid föredragning inför Kongl. Maj:t af detta ärende
departementschefen bland annat följande: »Genom mästareklassens
naturliga tendens att utvidga sig komma uppenbarligen allt flera
stationer, som nu förestås af qvinno!-, att ändras till rnästarestationer;
och den af telegrafstyrelsen påyrkade nya anordningen kan således
anses såsom ett första steg i rigtning att ur telegrafpersonalen, åt¬
minstone i föreståndaregrad, utmönstra det qvinliga elementet».
Det är sålunda derhän, som man slutligen tenderar, och herr
statsrådet och chefen för civildepartementet har ju också sjelf i dag
ytterligare betonat detta. Jag ber få framhålla, att det äfven ur
organisationssynpunkt ingalunda kan vara lämpligt att inrätta en ny
tjenstemannagrad mellan de manliga och qvinliga stationslorestån-
darne. Nu säger man visserligen, att det endast skulle ske på för¬
sök. Men att anvisa medel på ordinarie stat endast för ett försök,
det förefaller mig något ovanligt.
Beträffande den omtalade kompetensen, så vill man, på sätt en
talare på stockholmsbänken gjorde, reducera denna till den minsta
möjliga. Men post- och telegrafkomitén framhåller med bestämdhet,
att för den föreslagna mästareutbildningen förutsattes genomgåendet
af en utaf telegrafstyrelsen anordnad teoretisk och praktisk kurs.
Herr von Friesen yttrade visserligen, att denna kurs kunde genom¬
gås under tjenstgöringen såsom telegrambärare. Men i komiténs be¬
tänkande framhålles, att sådant är omöjligt.
Nej, mina herrar, det går nog så, om statsutskottets hemställan
vinner bifall, att telegrafstyrelsen får bekosta dessa betjentes under¬
håll under studietiden, hvilken det ju vore meningen att förlägga till
borgareskolan under 3 år och till den teoretiska och praktiska tele¬
grafkursen under ett år. Den fullständiga kursens genomgående
skulle således taga i anspråk en tid af 4 år. Såsom den förste ta¬
laren påpekade, är det också utredt, att kostnaden för denna kurs
skulle årligen för hvarje elev belöpa sig till 600 kr., således tillsam¬
mans för dessa 20 mästare, hvarom nu är fråga, till 48,000 kronor,
en utgift, som icke torde behöfva ifrågakomma, om Riksdagen nu
afslår framställningen om inrättande af dessa stationsmästarebefatt-
ningar.
Då jag, herr talman, icke kan finna, att något giltigt skål an¬
förts, hvarför vi skulle slå in på denna väg, som statsutskottet för¬
ordat, ber jag att få yrka bifall till reservationen.
Herr Hedin i Stockholm: Herr talman! Jag vill endast yttra
några få ord.
Först anhåller jag att få instämma i det anförande, som afgafs
af talaren på södermanlandsbänkcn. Derefter ber jag att få påpeka,
att, om någon skulle låta sitt votum blifva beroende af den försäkran,
Andra Kammarens Prof. 1902. N:o 22. 4
Angående
anslag till
teleqraf-
verket.
(Forts.)
N:o 22.
50
Lördagen den 15 Mars.
Angående g0m för en stund sedan gafs utaf en ledamot af statsutskottet, då
anslag till jjan uttalade, att, derest allmänheten funne sig blifva betjenad af
verket mindre dugliga tjensteman, den snart nog skulle göra sina klagomål
(Forts.) gällande, en sådan försäkran af den mycket ärade statsutskottsleda-
moten icke är mycket att lita på. Har han verkligen funnit, att
myndigheterna här i landet, då de begått ett misstag, äro så bered¬
villiga att erkänna det. Ty att de i förevarande fall skulle afhjelpa
öfverklagade missförhållanden skulle betyda alldeles detsamma som
ett erkännande att de, vid genomförandet af den nya organisationen,
misstagit sig. Det kan sedan dröja länge, innan felen blifva afbjelpta.
Jag tror derför, att, om vi i detta hänseende lita på hvad den ärade
statsutskottsledamoten sade, vi hygga på lösan sand.
Vidare vill jag omnämna, att en person, om hvilkens sakkänne¬
dom i allt hvad till ämnet hör icke på något håll kan höjas det
ringaste tvifvel, meddelat mig en kritik af hela den ifrågasatta orga¬
nisationen, hvilken kritik enligt mitt förmenande drabbar densamma
ohjelpligt i hvarje hufvudpunkt. Jag skall endast nämna en enda
af dessa hufvudpunkter, den nemligen, der han säger, att en väsentlig
anmärkning mot förslaget är de nya, dyrbara och alldeles onyttiga
organisationerna. Dervid nämner han i främsta rummet distriktsför-
valtningarne. Han säger: det är icke nog, att denna nyhet är dyr
och onödig, den är derjemte skadlig. Erfarenheten i det fallet visar
nemligen, att öfverlemnandet åt ingeniörer att sköta göromål, som
förut med största framgång skötts af stationsföreståndare, ledt till de
allra värsta olägenheter. Han anför såsom exempel följande: »Er¬
farenheten bar med det på många stationer redan införda dubbel¬
väsendet visat de svåra olägenheter, som häraf uppstå. Linieingeni-
ören säger vid det eller det felet, att det går nog att expediera
ändå; stationsföreståndaren, på hvilken, såsom nyss sades, ansvaret
för expeditionen hvilar, säger, att det icke går, men har intet att
befalla angående underhållet, och står alldeles strandsatt samt blir
understundom alldeles förtviflad. Det har sålunda inträffat, att, när
afbrott uppstått å vigtiga abonnentledningar, linieingeniören, tvärt
emot stationsföreståndarens protester, sänder bort reparatören att bygga
en ny ledning, så att ingen finnes att reparera felen. De utestängda
abonnenterna vända sig till stationsföreståndaren med yrkande att
omedelbart få sina ledningar reparerade, men denne kan ingenting
uträtta, han får endast uppbära förebråelserna, för att han icke lagar
så att expeditionen kan gå obehindradt.» Jag skall stanna der, endast
tillägga, att han anför, jag kan väl säga det allra lustigaste exempel
— om det ej i sjelfva verket vore ganska bedröfligt — huru man
tillskapar omgång och onödiga göromål för att kunna säga, att eu
del nya tjensteman af den välsignade ingeniörsklassen verkligen ha
något att göra.
Ofverläggningen var härmed afslutad. Derunder hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan; dels ock att kammaren, med af¬
steg å utskottets hemställan, att i staten för stationsföreståndare för
stationerna vid telegrafverket måtte uppföras aflöning för »100 tele-
grafister eller statiousmästare, de senare högst 20», ville bifalla den
51
Lördagen den 15 Mars.
af herr I. Wijk med flere afgifna, vid punkten fogade reservationen;
dels och att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, att i
staten för biträdande tjensteman å stationerna vid telegrafverket måtte
uppföras aflöning för »255 telegrafister», ville bifalla den af herr F.
E. Pettersson med flere afgifna, vid punkten fogade reservationen.
Herr talmannen, som nu upprepade dessa yrkanden, förklarade, att,
då omförmälda reservationer icke med hvarandra egde något samman¬
hang, utan vore rigtade mot särskilda detaljer i utskottets hemställan,
herr talmannen ansåge sig böra först gifva propositioner på yrkan¬
dena i afseende ä dessa detaljer samt, sedan kammaren i nämnda
hänseenden fattat beslut, derefter framställa proposition rörande mo¬
mentet i öfrig!; och godkände kammaren herr talmannens sålunda
angifna uppfattning angående propositionssättet.
I enlighet härmed gaf herr talmannen nu till en början proposi¬
tioner dels på bifall till utskottets hemställan beträffande uppförande
af aflöning för »100 telegrafister eller stationsmästare, de senare högst
20,» dels och på afslag å berörda hemställan och bifall i stället till
herr I. Wijks m. fl. omförmälda reservation; och fann herr tal¬
mannen förstnämnda proposition vara med öfvervägande ja besvarad.
Som emellertid votering begärdes, blef nu uppsatt, godkänd och an¬
slagen följande omröstningsproposition:
Den, som med afseende på aflöningsstaten för stationsförestån-
dare för stationerna vid telegrafverket bifaller den af statsutskottet
i femte punkten I A 3:o) af utskottets förevarande utlåtande n:o 7
gjorda hemställan, att i staten måtte uppföras aflöning för »100 tele¬
grafister eller stationsmästare, de senare högst 20», röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda hem¬
ställan bifallit den af herr I. Wijk med flere afgifna, vid punkten
fogade reservationen.
Voteringen utföll med 73 ja, men 143 nej; och hade alltså kam¬
maren i förevarande hänseende fattat beslut i öfverensstämmelse med
nej-propositionens innehåll.
Härefter upptog herr talmannen till proposition mot hvarandra
yrkandena dels på bifall till utskottets ofvanangifna hemställan an¬
gående uppförande af aflöning för »255 telegrafister», dels och på af¬
slag å berörda hemställan och bifall i stället till ofvauberörda af herr
F. E. Pettersson med flere afgifna reservation; och förklarade sig
herr talmannen finna förstnämnda yrkande vara af kammaren god-
kändt. Emellertid begärdes votering, hvilken ock nu företogs enligt
följande af kammaren antagna omröstningsproposition:
N:o 22.
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
N:o 22.
52
Lördagen den 15 Mars.
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
Den, som med afseende på aflöningsstaten för biträdande tjenste¬
man å stationerna vid telegrafverket bifaller den af statsutskottet
i femte punkten I A 3:o) af utskottets förevarande utlåtande n:o 7
gjorda hemställan, att i staten måtte uppföras aflöning för »255
telegrafister,» röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bar kammaren med afslag å utskottets berörda hem¬
ställan bifallit den af herr F. E. Pettersson med flere afgifna, vid
punkten fogade reservationen.
Omröstningen utvisade 126 ja mot 73 nej; och hade alltså ut¬
skottets i ifrågavarande afseende gjorda hemställan af kammaren
bifallits.
Häruppå blef utskottets i öfrigt beträffande aflöningsstaten för
stationerna gjorda hemställan af kammaren bifallen, hvarefter kam¬
maren jemväl biföll utskottets förslag rörande å aflöningsstaten för¬
slagsvis uppförda särskilda anslag.
Utskottets under Litt B., C. och JD. gjorda hemställanden, hvilka
häruppå föredrogos, blefvo likaledes godkända.
Efter föredragning vidare af mom. II anförde
Herr von Friesen: Herr talman! Med anledning af det
beslut, som kammaren fattat rörande stationsmästarne, torde det vara
nödvändigt att, för den händelse kammaren i öfrigt vill bifalla det
af utskottet gjorda förslaget, beslutet ändras så, att Riksdagen må i
anledning af herr Liljeholms motion hos Kong!. Maj:t anhålla, att
Kong!. Maj:t täektes tillse, att inrättandet af nya kommissariestationer
ej måtte föranleda, att ordinarie qvinliga stationsföreståndare mot
hvilkas tjenstgöring anmärkning icke förekommit och hvilka önska
qvarstå vid sina nuvarande platser, blifva derifrån förflyttade.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till detta förslag.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan med
de ändringar deri, som af herr von Friesen föreslagits.
Häruppå föredrogs mom. III; och yttrade dervid:
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Jag har också anteck¬
nat mig som reservant i detta moment, ehuru genom en felskrifning
eller ett tryckfel det ser ut, som om min reservation vore rigtad mot
53
N:o 22
Lördagen den 15 Mars.
mom. II. Emellertid bar jag reserverat mig och gjort erinringar mot Angående.
det aflöningsreglemente, som afhandlas i detta moment. anslag till
Min reservation består deruti att jag yrkat, att pensionsåldern lerket'
skulle vara lika för tjensteman såväl inom styrelsen som vid distrik- (Forts)
ten och lokalförvaltningarna. Jag påyrkade detta äfven i komitén
och skref en kort reservation i denna del. Jag var icke ensam re¬
servant der i afseende på pensionsåldern, ty det finnes dessutom
tre andra reservanter, fast de icke gått så långt som jag i min re¬
servation.
Som det ställer sig nu efter detta aflöningsreglemente, som är
föreslaget till godkännande, erhåller eu tjensteman eller betjent vid
styrelsen, om han uppnått minst 65 lefnads- och 35 tjensteår, rättig¬
het att vid afgång ur tjensten erhålla hela lönen som pension. Går
man sedan öfver till tjenstemän och betjente vid distriktsförvaltnin-
garna och stationerna, erfordras endast uppnådda sammanlagda 95
lefnads- och tjensteår för att de, då de från sina befattningar afgå, skola
erhålla oafkortad lön i pension. Hvilken betydelse denna olikhet
har i ena och andra fallet kan man finna af herr Petterssons vid
komiténs betänkande fogade reservation. Han hänvisar der till en
belysande tabell, som finnes intagen å sid. 411 i komiténs betänk¬
ande, af hvilken framgår, att tjenstemän i den grad, jag nyss
nämnde, kunna erhålla full pension redan vid uppnådda 56 Va lef¬
nadsår, under det att tjenstemän i styrelsen icke kunna erhålla så¬
dan förrän vid uppnådda 65 lefnadsår. Och det är ganska många
tjenstemän vid distrikten och stationerna, som sålunda erhålla pen-
sionsrätt innan de fylt 60 år. Att nu fastslå en så tidig pensions¬
ålder kan jag derför icke vara med om. Af de stater vi nu hålla
på att godkänna, se vi, att de nu antagna aflöningsförmånerna skola
komma att medföra en ökning af 102,500 kronor i och för pensione¬
ring af tjenstemännen vid telegrafverket. Under sådana förhållanden
tycker jag man bör vara försigtig och icke alltför tidigt pensionera
dessa tjenstemän. Jag kan icke se annat, än att det vore alldeles
rigtigt att stadga eu och samma pensionsålder för alla tjenstemän
såväl vid styrelsen som distriktsforvaltningarna och stationerna.
Hvarför skall t. ex. en ingeniör, som tjenstgör vid en distriktsförvalt-
ning, erhålla pensionsrätt vid 56V2 års ålder, under det att en inge¬
niör i styrelsen icke blir pensionsberättigad förrän vid fylda 65 lef¬
nadsår)' Detta är en motsägelse, som jag icke kan se någon giltig
förklaringsgrund till.
Det säges nu, att det knappast går för sig att pensionera tjenste¬
männen vid distrikten först så sent som vid 65 år, åtminstone
icke de qvinliga tjensteinnekafvarne, och detta sista kan jag möjli¬
gen gilla. Eftersom afiöningsreglementet stadgar, att vederbörande
fä underkasta sig framdeles skeende förändringar i afseende på pen¬
sioneringen, synes det icke vara omöjligt att bestämma en tidigare
pensionsålder för qvinno!-. Men att nu fastslå en så tidig pensions¬
ålder för en så stor tjenstemannakår som de ifrågavarande manliga
tjenstemännen vid telegrafverket kan jag icke vara med om.
För liera år sen uttalades i denna kammare klander deröfver,
att för eu viss tjenstemannakår, nemligen officerarne, pensioneringen
*
N.o 22.
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
54 Lördagen den 15 Mars.
inträdde vid för tidig ålder, men härutinnan är icke möjligt att få
någon rättelse. Nu är det fråga om civila statstjenstemän. Hvar¬
för skall man beträffande dem stadga en så tidig pensionsålder, hvil-
ket alltid skall komma att draga med sig sådana följder för telegraf¬
verket, som nu påpekats.
Till den kraft och verkan det hafva kan, skall jag, herr talman,
be att få framställa ett yrkande beträffande aflöningsreglementets
2 § under rubriken: »för tjensteman och betjente vid distriktsförvalt-
ningarna och stationerna» af innehåll, att bestämmelserna angående
pensionsrätt i denna del, hvilka återfinnas å sid. 145 i utskottets be¬
tänkande, skulle erhålla alldeles samma lydelse i sak som motsva¬
rande bestämmelser angående tjensteman och betjente vid styrelsen,
hvarom stadgas å sid. 142. Yrkandet skulle då erhålla följande ly¬
delse: satt tjensteman eller betjent vid distriktsförvaltning eller sta¬
tion skall, då han uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjensteår, vara
förpligtad att med oafkortad lön såsom pension från befattningen
afgå, Kongl. Maj:t eller telegrafstyrelsen, om det tillkommer styrelsen
att afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma anstå,
derest och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i befatt¬
ningen på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan
finnas villig att i densamma qvarstå; skolande pensionen utgå dels
från telegrafverkets pensionsinrättning enligt det för denna inrättning
gällande reglemente, dels ock med erforderligt fyllnadsbelopp af tele¬
grafverkets medel.»
Jag ber att få yrka bifall till detta ändringsförslag för att få
harmoni mellan de båda momenten och mellan de nu ifrågavarande
pensionsbestämmelserna, och dem som gälla om de civila statstjenste-
männen i öfrigt.
Herr von Friesen: Herr talman! Det borde ju egentligen icke
tillkomma mig att framställa förslag till ändringar, som äro nödvän¬
diga i följd af det beslut, kammaren fattat rörande stationsmästarne,
utan det borde ju göras af dem, som deltagit i detta beslut. Jag
kan icke heller säga, att jag är viss på att det yrkande, jag nu
ärnar göra, kommer att blifva fullt rigtigt formuleradt. Ty då jag
tänkt mig ett bifall till utskottets förslag i detta hänseende, har det
icke för mig funnits anledning att reflektera öfver, hvilka följder en
motsatt utgång borde medföra i afseende på aflöningsreglementet.
Men om herrarne behagade slå upp sid. 144 i utskottets betänkande,
förekommer der en punkt af följande lydelse:
»att hvad ofvan är stadgadt i fråga om rätt för tjensteman till
förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande af tjenst skall
i tillämpliga delar lända till efterrättelse jemväl beträffande stations-
mästare; egande, hvad angår tidpunkten för dylik löneförhöjnings
inträdande, stationsmästare att räkna sig till godo den tid, han inne¬
haft ordinarie vaktbetjentbefattning vid telegrafverket.»
I nästa punkt heter det:
satt öfrige vaktbetjente etc.»
Om man anser, att den första af mig upplästa punkten bör utgå,
är det naturligt, att äfven ordet »öfrige» i den senare utgår.
55
Lördagen den 15 Mars.
N:o 22.
Då jag tager för gifvet, att de, som röstat för att »stations- Angående
mästarne» skulle borttagas ur staten, icke önska, att de stå qvar i
aflöningsreglementet, ber jag, herr talman, att få yrka, att den af verket
mig upplästa första punkten i sin helhet och i den andra punkten (Forts.)
ordet »öfrige» måtte utgå.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von K rus en stjerna:
Talaren på skaraborgsbänken gjorde en anmärkning mot den bestäm¬
melsen i aflöningsreglementet, att tjensteman eller betjent vid distrikts-
förvaltning eller station skall vara pensionsberättigad redan efter upp¬
nådda sammanlagda 95 lefnads- och tjensteår.
Jag vill då erinra derom — något som nog talaren vet —, att
det finnes en annan stor förvaltningsgren, statens jernvägar, inom
hvilken samma bestämmelse förekommer, men med vidsträcktare om¬
fattning än här. Ty den afser der icke blott distrikten och den
lokala förvaltningen, utan äfven styrelsen. Och skälet, hvarför den
der införts, är detsamma, som här i fråga om telegrafverket gjort sig
gällande, nemligen, att det med afseende på de särskilda göromål,
som åligga tjensteman nen vid stationerna, i regel kan vara af behofvet
påkalladt eller åtminstone lämpligt, att de kunna få tidigare afgå
än vanliga civila tjensteman.
Herr Carl Persson anförde såsom exempel på ifrågavarande be¬
stämmelses olämplighet, att en ingeniör i styrelsen skall stanna qvar,
till dess han uppnått 65 lefnads- och 35 tjensteår, men att en ingeniör
ute på linien får afgå efter uppnådda sammanlagda 95 lefnads- och
tjensteår. Jag medgifver, att det kanhända icke fins fullgiltiga skäl
till denna olikhet. Men tag ett annat exempel! Jemför man en
person, som är sysselsatt med telegrafering, har att sköta sjelfva
manipulationerna dervidlag, en som har till åliggande att utföra
arbete eller undersökningar på linien, jemför man eu sådan med de
rent civila tjenstemännen i telegrafstyrelsen, vid den kamerala af-
delningen, i kassan o. s. v., då måste man medgifva, att det finnes
ganska stora skal, som tala för att de personer, som om jag så må
säga hafva mera direkt praktiska göromål förr blifva mindre lämp¬
liga att sköta sina befattningar än de rent civila tjenstemännen.
Denna bestämmelse om olika pensionsålder synes mig derför
vara tillkommen i telegrafverkets intresse.
Härtill kommer emellertid ännu en omständighet. Stationsperso¬
nalen betalar i sjelfva verket sjelf proportionsvis hela värdet af hvad
dess tidigare pensionering kostar mera än för personalen i styrelsen.
Det förhåller sig nemligen så, att den normala pensionsafgiften för
tjensteman eller betjent vid distriktsförvaltning eller station med
73 V3 procent öfverstiger den pensionsafgift, som erlägges af mot¬
svarande funktionärer inom styrelsen. Om vi antaga, att en tjenste¬
man i styrelsen för erhållande af viss pension och vid viss tjenste-
ålder erlägger t. ex. 100 kronor årligen, får en tjensteman vid
distriktsförvaltning eller station under motsvarande förhållanden er¬
lägga 173 kronor 33 öre i pensionsafgift. Den senare får sålunda
betala ett större årligt, bidrag för rätten att tidigare komma i åt¬
njutande af pension. Äfven i detta förhållande synas mig ligga ett
N:o 22.
56
Angående
anslag till
telegraf¬
verket.
(Forts.)
Lördagen den 15 Mars.
skäl att icke i nu ifrågavarande hänseende ändra en anordning, som
i det stora hela länder till telegrafverkets fördel.
Ofverläggningen var härmed afslutad. Efter af herr talmannen
i afseende å de derunder gjorda yrkandena framstälda särskilda pro¬
positioner biföll kammaren utskottets hemställan med de af herr von
Friesen föreslagna ändringar deri.
Mom. IV. som slutligen föredrogs, blef af kammaren godkändt.
Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på hem¬
ställan af herr talmannen att uppskjuta den vidare handläggningen
af förevarande utlåtande till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt
utfårdadt anslag komme att fortsättas.
§ 8.
Herr talmannen tillkännagaf, att nästa diskussionsplenum komme
att utsättas till onsdagen den 19 mars samt att, derest så vore er¬
forderligt, diskussionsplena jemväl skulle hållas torsdagen den 20
och fredagen den 21 mars, men att derefter sådant plenum ej komme
att hållas förr än torsdagen den 3 april, då gemensamma omröstningar
öfver af kamrarne godkända voteringspropositioner jemväl skulle
företagas.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,4 6 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1902.