RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1902. Andra Kammaren. N:o 19.
Fredagen den 7 mars.
Kl. V.3 e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 28 nästlidne februari.
§ 2.
Föredrogos hvar för sig och hänvisades till statsutskottet
Kongl. Maj:ts nedannämnda, å kammarens bord hvilande proposi¬
tioner till Riksdagen:
angående bildande af en fond för landtförsvarets byggnader
och andra försvarsändamål;
angående försäljning af vissa kronan tillhöriga tomter inom
Marstrands stad;
angående försäljning af den kronan tillhöriga fasta egendomen
n:o 10 i qvarteret Kulberget mindre i Stockholm; och
angående öfverlåtelse till landtförsvaret af mark vid staden
Visby för Gotlands artillerikår.
§13-
Föredrogos, men blefvo åter bordlagda bevillningsutskottets
betänkanden n:is 14 och 15, bankoutskottets memorial n:o 4, lag¬
utskottets utlåtande n:o 24, Andra Kammarens fjerde tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 3 och Andra Kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 4.
§ 4.
Justerades ett protokollsutdrag, hvarefter kammarens leda¬
möter åtskildes kl. 2,39 e. m.
Andra Kammarens Prot. 1903. N:o 19.
In fidem
Herman Palmgren.
l
N:o 19.
Ang. lands¬
tingens befo¬
genhet med af¬
seende å väg-
anläggningar.
Lördagen den 8 Mars.
Lördagen den 8 mars.
Kl. 11 f. m.
Sammanträdet leddes af herr vice talmannen.
§ 1.
Justerades protokollet för den 1 innevarande mars.
§ 2.
Herr vice talmannen tillkännagaf, att herr A. Hedin i Stock¬
holm anmält, att han af sjukdom vore förhindrad att i dag inställa
sig i kammaren.
§ 3.
Föredrogs och godkändes bankoutskottets memorial n:o 3,
angående afskrifning af osäkra fordringar vid riksbankens afdel-
ningskontor i Göteborg, Falun, Karlskrona, Karlstad, Luleå, Kalmar,
Visby och Örebro.
§ 4.
Vidare föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren god¬
kända lagutskottets utlåtanden:
n:o 21, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse af §§ 16 och 75 i för¬
ordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862,
dels ock en i anledning af nämnda proposition väckt motion; och
n:o 22, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse af §§ 12 och 41 i för¬
ordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21
mars 1862, dels ock en i anledning af nämnda proposition
väckt motion.
§ 5.
Efter föredragning härefter af lagutskottets utlåtande n:o 23,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angå¬
ende landstingens befogenhet med afseende å väganläggningar,
yttrade:
Lördagen den 8 Mars.
3 N:s 19.
Herr Nordström i Höglunda: Gent emot ett enhälligt Ang. lands-
utskott är det naturligtvis icke tänkbart att kunna genomdrifva
min mening, men jag kan likväl icke underlåta att uttala min Jseenge n vdg.
gensaga emot det slut, hvartill utskottet kommit. anläggningar.
För många år sedan läste jag en broschyr, hvari författaren (Forts.)
påvisade, huru de katolska myndigheterna tolkade skriften genom
att icke fästa afseende vid skilje- eller bindetecken. Genom att
lösrycka vissa sentenser utan att taga hänsyn till sammanhanget
hade de så småningom kommit till dessa dogmer, som för oss
protestanter förefalla så vidriga. Jag vill härmed hafva sagdt,
att det beror så mycket på, huru man läser lagtexten. Såsom
ett exempel härpå vill jag erinra, hurusom jag för ett par år
sedan motionerade om ett förtydligande af instruktionen för
taxeringsmyndigheterna. Det gälde taxeringen af annan fastighet.
Der står, att taxeringen af sådan fastighet icke får ske under
brandförsäkringsvärdet, men, märk väl, icke utan att skälet derför
skall antecknas uti protokollet eller taxeringslängden, om så sker.
Det är detta, som gör skilnaden så stor. Emellertid svarade då
bevillningsutskottet, att det var bra som det var och att texten
icke kunde affattas tydligare. Resultatet torde vara kändt för
de flesta utaf herrarne. Ute i bygderna, litet här och litet der,
tillämpas denna paragraf på det sättet, att annan fastighet icke
på några vilkor får taxeras under brandförsäkringsvärdet, och
man får bevittna, att en egendom, som i verkligheten endast har
en bråkdel af det värde, som en annan har, likväl blir taxerad
långt högre än denna.
Här föreligger åter en lagtolkningsfråga. Det gäller här
landstingens befogenhet att understödja väganläggningar och
vägförbättringar. Det är påfallande, att nuvarande chefen för
civildepartementet icke varit med om att redigera vare sig lands-
tingsförordningen eller den nya väglagen, ty eljest skulle nog
den kongl. resolutionen af den 18 sistlidne oktober, hvarom här
är fråga, fått en annan lydelse. Genom denna resolution har
landstingens befogenhet blifvit väsentligen kringskuren, som,
enligt mitt förmenande, ingalunda kan försvaras med ordalydelsen
uti den nya väglagen. Den förklarar nemligen, att ifrågavarande
väganläggning icke kunde anses vara att hänföra till för länet
gemensamma angelägenheter, och för ty upphäft det öfverklagade
landstingsbeslutet. Denna resolution är ganska betänklig. En
annan auktoritet i frågan, som väl äfven borde sitta inne med
sakkunskap, är den person, som vid tiden för väglagens ut¬
arbetande inom civildepartementet tjenstgjorde såsom hufvud-
redaktör vid den nya lagens författande. Denne man har seder¬
mera såsom landshöfding uti Skaraborgs län sedan några och
tjugu år tillbaka alltjemt faststält landstingets beslut rörande
anslag till olika vägförbättringar och jemväl tillstyrkt det nu upp-
häfda landstingsbeslutet.
N:o 19. 4
Lördagen den 8 Mars.
Ang. lands¬
tingens befo¬
genhet med af¬
seende å väg-
anläggningar.
(Forts.)
Lagutskottet har ock i så måtto gifvit mig rätt, då det i sitt
utlåtande säger:
»Vid bedömande af frågan om landstingens behörighet i före¬
varande hänseende kan utskottet visserligen icke i allo ansluta
sig till ofvan anförda uttalande af kammarkollegium, enär, med
eu sådan tolkning af landstingsförordningens och väglagens be¬
stämmelser, landstingens befogenhet att understödja företag af
ifrågavarande beskaffenhet skulle vara så godt som underkänd».
Jag ber herrarne lägga märke till detta, och jag vill sär¬
skild!, till den kraft och verkan det hafva kan, bedja herrar leda¬
möter af konstitutionsutskottet ihågkomma denna sak, i fall stats¬
rådsprotokollet af den 18 oktober ännu icke blifvit genomgånget.
Deremot måste jag nedlägga en bestämd protest emot lag¬
utskottets resonnement, då det påstår, att anslag af nu ifråga¬
varande beskaffenhet icke angår hela länet och att skilnad måste
göras mellan stad och land. Vi torde alla kunna vara öfverens
derom, att utan kommunikationer är ingen utveckling möjlig inom
ett land. Kommunikationer äro en gemensam angelägenhet, som
gagnar alla. Detta har ju Riksdagen sjelf fastslagit, då den be¬
viljar en million kronor årligen till väganläggningar och väg-
förbättringar. Till denna million få väl alla bidraga såväl i stad
som på land, och detta med all rätt. Men icke kan man väl
påstå, att inbyggarne i Skåne ha någon direkt fördel af de
vägar, som anläggas i Norrbotten, icke heller norrbottningarne
af de vägar, som byggas i Skåne, men såsom utgörande ett sam¬
manhängande helt gagnar ju den ena landsändans uppblomstring
den andra. Så måste äfven resoneras i fråga om de olika
delarne af ett landstingsområde. Icke har väl den norra delen
af Skaraborgs län någon direkt fördel utaf en vägförbättring, som
verkställes inom den södra eller tvärtom, men den ena delen får
hjelp en gång och den andra delen en annan gång, och på det
sättet blifva de alla hjelpta, och dervidlag är det min sann icke
städerna, som åtnjuta de minsta fördelarne.
Hvad vidkommer utskottets fruktan för att en majoritet inom
landstinget skulle kunna pålägga en minoritet obehörigen betun¬
gande afgifter, så saknar detta all grund i realiteten. För det
första beviljas nemligen aldrig ett statsanslag till vägförbättringar,
med mindre än att fullständiga utredningar föreligga beträffande
företagets allmängiltiga gagnelighet och nytta. Det har sig, som
hvar man vet, icke så lätt att genomdrifva dylika företag. För
det andra ha, hvad Skaraborgs läns landsting angår, aldrig några
understöd beviljats, med mindre än att fullständiga och klara
papper förelegat.
Denna fråga kan möjligen anses vara af underordnad bety¬
delse, men i såväl ekonomiskt som humanitärt hänseende är den
dock af icke ringa vigt. Ingen af herrarne torde vara i okunnighet
om det djurplågeri, som ofta föröfvas vid tunga lass framforslande
Lördagen den 8 Mars.
5 N:o 19.
på backiga och dåliga vägar, och hvad dylikt betyder i ekonomiskt lands-
afseende, behöfver jag icke undervisa herrarne. Jag vågar påstå, tmSe^s bcf°-
att knappast några penningar kunna bättre användas än just tillftffre(te å vä'g.
dylika vägförbättringar. Men rättigheten att bevilja dessa väg -anläggningar.
förbättringsanslag utgör intet tvång. De landsting, som icke vilja (Forts.)
eller anse sig icke kunna bidraga dertill, kunna ju säga nej. Men
nog måste det kännas hardt och orättvist, att det landsting, som
vill lemna sådant bidrag, nu skall vara förhindradt att göra det.
Afsigten med min motion har varit att genom en skrifvelse
till Kong!. Maj:t få för de män, som nu skola omarbeta väglagen,
jemväl detta spörsmål frandagdt till pröfning, men genom det
slut, hvartill utskottet kommit, har denna utsigt blifvit afklippa
Men med den behandling och i det läge, som frågan nu
kommit, så skulle det vara lönlöst att framställa något yrkande.
Herr Jansson i Djursätra: Herr talman, mine herrar! Då
motionären här icke framstält något särskildt yrkande, skall jag
endast i korthet redogöra för de skäl, som varit bestämmande
för utskottets uppfattning i denna fråga.
Utskottet har visserligen icke underskattat motionärens syfte,
men utskottet har för sin del ansett, att den nuvarande väglagen
icke lägger något hinder i vägen för att på allra bästa sätt ordna
såväl vägförbättringar som vägbyggnader äfvensom att lemna
nödiga föreskrifter om vägens underhåll.
Väglagen föreskrifver äfven de grunder, hvarefter kostnaderna
för vägförbättringar skola utgå. Skulle vi nu bifalla motionärens
förslag, så blefve följden den, att rubbning inträdde beträffande
grunderna för vägbesvärets utgörande. Vi veta, att enligt nu
gällande lag få, när det blir fråga om vägbesväret på landet,
äfven kronans fastigheter deltaga deri. Men när det gäller lands-
tingsförordningen och landstingens utgifter, äro kronans egendomar
helt och hållet fritagna. För dem betalas nemligen ingen be¬
villning efter andra artikeln i bevillningsförordningen, och följ¬
aktligen betalas ej heller för dem landstingsskatt. Finge nu lands¬
tingen större befogenhet att befatta sig med vägförbättringar, så
skulle det kunna inträffa, att till och med större vägbyggnader
skedde på landstingens bekostnad, och då finge en hel del per¬
soner och korporationer deltaga i detta besvär, ehuru sådant rätte¬
ligen icke borde åligga dem, utan andra, som enligt väglagen
hafva vägbyggnadsskyldighet sig ålagd. Detta har motionären
icke tänkt på, men utskottet har naturligtvis måst taga sådana
förhållanden i betraktande.
Utskottet har för öfrigt för sin del ej kunnat finna, hvarför
landstingen enligt nu gällande bestämmelser icke i vissa fall
skulle få lemna bidrag till vägförbättringar. Landstingen hafva
sig blott närmare anvisadt, på hvad sätt och under hvilka vilkor
de kunna bidraga med anslag till sådana ändamål. Enligt nya
N:o 19. 6
Lördagen den 8 Mars.
Ang. lands¬
tingens befo¬
genhet med af¬
seende å väg-
anläggningar.
(Forts.)
Om tull ä
brukade
säckar.
väglagen måste alla vägförbättringar, som inom ett län kunna
ifrågakomma, först af vederbörande myndigheter undersökas. Der¬
efter tillkommer det de vägbyggnadsskyldige inom distriktet att
afgifva yttrande, huruvida de anse, att vägen är nyttig och nödig
eller icke. Om frågan, på detta sätt förberedd, kommer till lands¬
tinget, så kan gifvetvis intet hindra landstinget att fatta beslut
deri, för så vidt den ifrågasatta vägförbättringen anses för hela
länet nyttig, nödig och gagnelig.
Då emellertid utskottet för sin del ansett, att de nuvarande
lagbestämmelserna i fråga om väganläggning och vägförbättring
kunna på ett tillfredsställande sätt lösa de uppgifter, som vi ställa
på lagen i denna del, så har utskottet icke kunnat tillstyrka
motionen. Af detta skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till lagutskottets hemställan.
Herr Nordström i Höglunda: Med anledning af hvad min
ärade vän här nu yttrat, vill jag endast påpeka, att enligt den
af Kongl. Maj:t gifna resolutionen äro landstingen under alla för¬
hållanden förhindrade att lemna några bidrag till sådana för¬
bättringar, hvarom här är fråga.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 6.
Till afgörande förelåg bevillningsutskottets betänkande n:o 14,
i anledning af väckta motioner om tull å tydligen brukade och
slitna säckar samt om upphäfvande af § 9 mom. 2 tulltaxeunder-
rättelserna.
I tre till bevillningsutskottet hänvisade motioner, afgifna, n:o 16
inom Första Kammaren af herr G. F. Östberg och n:o 22 inom
samma kammare af herr G. A. Ekdahl samt n:o 75 inom Andra
Kammaren af herr J. G. Pettersson i Södertelje, hade förslag
framstälts,
att Riksdagen måtte besluta, att rubriken »säckar, tydligen
brukade och slitna —- fria» måtte utgå ur tulltaxan och att dylika
säckar måtte underkastas samma tullsats, som gälde för nya; samt
att § 9 mom. 2 af de vid gällande tulltaxa fogade
underrättelser om hvad vid taxans tillämpning iakttagas bör
äfvenledes måtte utgå.
Utskottet hemstälde:
l:o) att ifrågavarande, af herrar Östberg, Ekdahl och Petters¬
son i Södertelje väckta motioner, såvidt de afsåge åsättande af
tull å begagnade säckar, icke måtte af Riksdagen bifallas; och
2:o) att herrar Östbergs, Ekdahls och Petterssons i Södertelje
ifrågavarande motioner, i hvad de afsåge upphäfvande af gällande
Lördagen den 8 Mars.
7 N:o 19.
bestämmelser om tullrestitution för juteväfnad, som vid varu-
utförsel användes till emballage, icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Om tull å
brukade
säckar.
(Forts.)
Sedan punkten 1 föredragits, anförde:
Herr Pettersson i Södertelje: Herr talman, mine herrar!
De motioner, som kammaren nu går att behandla, afse icke åsät-
tandet af någon ny tull och icke heller förhöjning af en förut
bestämd tullsats, utan deras syfte är endast att få afgjordt, om en
tull, som Riksdagen en gång beslutat, verkligen skall gifva skydd
åt den industri, som tullen lockat fram, eller om meningen är,
att tulltaxan skall, så att säga, med ena handen taga tillbaka hvad
den gifver med den andra åt ifrågavarande industri och åt de
skaror af arbetare, som från densamma erhålla sitt uppehälle.
Som herrarne veta, har Riksdagen en gång beslutat en tull¬
sats af tio öre per kilogram för juteväfnad och elfva öre per
kilogram för säckar af sådan väfnad. I förlitande på det skydd,
som denna tull skulle skänka, hafva inom landet uppstått fyra
juteväfverier och jutespinnerier. Jag vill icke inlåta mig på den
frågan, om det från början varit rigtigt eller klokt att införa
denna tull. Jag vill icke rifva upp den gamla principstriden om
tullsystemets berättigande öfver hufvud. Men jag ber att få konsta¬
tera, att dessa fyra fabriker hafva grundats i förlitande på att
tullen skulle skänka dem ett skydd mot den utländska konkurrensen.
Dessa fabriker, som för närvarande representera ett anlägg¬
nings- och rörelsekapital af öfver 6,000,000 kronor och sysselsätta
öfver 1,500 arbetare, klaga nu öfver att det skydd, som tullen
skulle gifva dem, är otillräckligt, icke derför att tullen skulle
vara för låg, utan derför att tulltaxan, på samma gång den fast¬
slår denna tullsats, äfven innehåller två bestämmelser, som göra
densammas verkan illusorisk, nemligen dels att tullfrihet med-
gifves för tydligen brukade och slitna säckar, och dels att tull¬
restitution medgifves för utom landet tillverkad och hit införd
juteväf, som åter utföres i form af emballage. Hur kan man då
säga, att dessa bestämmelser göra tullen utan verkan ? Jo, derför
att vår juteväfsindustris verksamhet nästan uteslutande går ut på
tillverkning af just säckväf och emballage. Derför har i dessa
motioner föreslagits upphäfvande af nämnda båda undantags¬
bestämmelser i syfte att ifrågavarande tull verkligen måtte blifva
en skyddstull.
Bevillningsutskottet har emellertid afstyrkt motionerna, och
detta hufvudsakligen på den grund, att ett bifall till desamma
skulle skada superfosfatfabrikerna utan att i afsevärd mån kunna
gagna juteindustrien. De skäl, som utskottet åberopat till stöd
för detta påstående, synas emellertid icke vara af alldeles oom-
N:o 19. 8
Lördagen den 8 Mars.
Om tull å
brukade
säckar.
(Forts.)
tvistig rigtighet. Utskottet berör till en början de officiella siff¬
rorna angående värdet af importen utaf gamla säckar under åren
1891—1900 samt uttalar tvifvel om rigtigheten af de slutsatser
angående importens stegring, som motionärerna dragit ur dessa
siffror. Jag vill dervid erinra, att i ett par af motionerna påvi¬
sats, att värdet af de importerade säckarne icke lemnar någon
säker grund för bedömande af antalet af desamma. Priset på
juteväfnad har nemligen under de' sista åren i afsevärd mån
sjunkit, så att ett visst värdebelopp år 1900 representerade ett
betydligt större antal säckar än år 1891. Särskild! föreligga upp¬
gifter från tullkammaren i Helsingborg, som utvisa, att år 1900
till nämnda stad införts säckar, Indika till och med åsatts ett så
lågt värde som 5 öre per kilogram. Vid sådant förhållande synes
det icke vara fullt befogadt att, såsom utskottet gjort, antaga,
att de införda säckarne i medeltal skulle vara värda BO öre stycket.
Utskottet säger vidare, att superfosfatindustrien måste hafva
särskildt grofva och tunga säckar, vägande 1 å 1.2 kilogram, samt
uppgifver sig hafva fatt denna uppgift från sakkunnigt håll. Mot
denna sakkunniga uppgift må det emellertid vara tillåtet att
åberopa en från annat sakkunnigt håll lemnad uppgift, att super¬
fosfatfabrikerna alldeles icke behöfva så grofva och tunga säckar,
som utskottet hållit före. Till stöd för sistnämnda uppgift har
man åberopat, att säckarnes hållbarhet hufvudsakligen beror på
varpens, icke på inslagets större eller mindre groflek och tyngd,
och varpen är densamma i större och mindre, lättare och tyngre
säckar. Den skörning, för hvilken varpen utsättes genom super-
fosfatens frätande egenskaper, är således lika stor, vare sig tyngre
eller lättare gods användes i inslaget. Af detta skäl vågar jag
påstå, att utskottets beräkning af värdet ä de säckar, som super-
fosfatfabrikerna måste använda, är för hög samt att följaktligen
den tullsats, som utskottet uppgifver skulle drabba dessa gamla
säckar, äfven är för högt beräknad. På samma sätt förhåller det
sig med utskottets beräkning af värdet å de nya säckar, som
superfosfatfabrikerna skulle kunna använda. Utskottet säger, att
enligt från sakkunnigt håll meddelad uppgift skulle sådana nya
säckar betinga ett pris af ungefär 67 öre per styck. Deremot
torde det vara tillåtet att åberopa hvad jutefabrikerna sjelfva
påstå om priset på de säckar, som skulle vara användbara för
superfosfatfabrikerna. Jutefabrikerna erbjuda sig att under garanti
för hållbarhet lemna superfosfatfabrikerna tillräckligt stora säckar
af bepröfvad qvalité, att användas till emballage, för ett pris af
84 å 36 öre stycket. Jag har från två af jutefabrikernas chefer
fått den upplysningen, att deras fabriker skulle kunna åtaga sig
en sådan leverans för en tid af tre år. Tager man nu hänsyn
till detta från jutefabrikerna meddelade pris, så innebär det icke
någon farlig tillökning i omkostnader för superfosfatfabrikerna.
Det blefve en tillökning af endast några få öre per säck, och
9 N:o 19.
Lördagen den 8 Mars.
derigenom skulle superfosfatfabrikerna icke hindras att bära sig
och fortfarande gifva god utdelning.
Nu har man visserligen sagt, att det skulle lända till skada
för jordbruket och jordbrukarne, om en sådan tull antoges. Men
det är väl icke sä farligt med den saken, ty superfosfat och
dylika gödningsämnen höra ju till de allmänna handelsvaror,
hvilkas pris bestämmes genom de faktorer, som bestämma prisen
på verldsmarknaden, och icke skulle väl dessa röna väsentlig
inverkan af en sådan förhöjning i omkostnader för superfosfat¬
fabrikerna i vårt land, som nu ifrågasatts. Men för jutefabrikerna
skulle verkligen upphäfvandet af ifrågavarande undantagsbestäm¬
melse vara af stor betydelse. Ty såsom jag nyss anförde, im¬
porteras ett betydligt större antal gamla säckar, än utskottet
antagit. Att något så när bestämdt angifva detta antal är svårt,
men säkert är, att antalet importerade säckar utgör en afsevärd
mängd i förhållande till jutefabrikernas hela tillverkning.
Då det nu här gäller ett val emellan å ena sidan att i någon
liten, föga afsevärd mån öka omkostnaderna för superfosfatfabri¬
kerna och å andra sidan att beröfva de redan existerande jute¬
fabrikerna det skydd, utan hvilket de — såsom det förefaller på göda
grunder — säga sig icke kunna existera, så må det vara tillåtet
att påminna om några siffror beträffande dessa båda industri¬
grenar. Enligt kommerskollegii officiella statistik för år 1900
sysselsatte superfosfatfabrikerna nämnda år 470 arbetare, under
det att jutespinnerierna och väfverierna sysselsatte 1,579 arbetare,
och hade superfosfatfabrikerna ett tillverkningsvärde af 3,451.110
kronor, medan jute-väfveriernas och spinneriernas tillverknings¬
värde uppgick till 6,516,518 kronor. Beträffande antalet arbetare
och tillverkningsvärde, ligga således jutefabrikerna afgjordt öfver
superfosfatfabrikerna, men det är att märka, att dessa senare för
nämnda år hade en till bevillning uppskattad inkomst af 342,496
kronor, medan jutefabrikernas inkomst uppgick till endast
64,476 kronor.
På grund af de skäl, jag nu anfört, tillåter jag mig, herr
talman, att trots bevillningsutskottets afstyrkande utlåtande hem¬
ställa om bifall till de föreliggande motionerna i den punkt, hvarom
nu är fråga.
Herr Jansson i Krakerud: Såsom kammaren behagade finna
af utskottets utlåtande, är grunden till förevarande frågas fram¬
komst egentligen att söka i tvistigheter mellan jutefabriker och
superfosfatfabrikerna. Jutefabrikerna vilja nemligen bestämma,
hvilket emballage superfosfatfabrikerna skola använda för sina
varor, men dessa senare fabriker önska sjelfva hafva bestäm¬
manderätten härutinnan.
Vid frågans behandling inom utskottet hördes der en sak-
Om tull å
brukade
säckar.
(Forts.)
N:o 19. 10
Lördagen den 8 Mars.
Om tull å
brukade
säckar.
(Forts.)
kunnig person. Denne tillspordes af mig, om lian ansåge, att,
derest den föreslagna tullen åsattes, superfosfatfabrikerna då skulle
komma att köpa sina säckar af de svenska jutefabrikerna. Han
svarade, att de måste i alla händelser importera gamla säckar,
emedan det stälde sig fördelaktigare att använda sådana. Kam¬
maren torde deraf finna, att tullen under sådana förhållanden icke
skulle för jutefabrikerna blifva af någon nämnvärd betydelse.
Detta är en vigtig faktor, som jag ej tror, att jutefabrikanterna
tagit med i beräkningen. Det är ju alldeles klart, att, så länge
som man här i landet bär rätt att inrätta så många jutefabriker som
helst, den föreslagna tullen icke skall komma att gagna. Om
man nemligen tänker sig, att motionärernas förslag bifölles och
våra trämassefabriker sedan bildade ett aktiebolag för att sjelfva
uppsätta jutefabriker, huru tro herrarne det då .skulle komma att
gestalta sig? Icke tror jag, att det skulle komma att blifva till jute¬
fabrikernas fromma. Nej, denna tull kan icke komma att gagna
våra jutefabriker, förrän man fått näringsfrihetsförordningen ändrad
derhän, att man för att få anlägga dylika fabriker blifver tvungen
att hos Kongl. Maj:t söka tillstånd dertill, på samma sätt som
man nu söker tillstånd att få bygga enskilda jernvägar. Ty om,
såsom jag nämnde, motionen bifölles och nya jutefabriker komme
till stånd, hade man intet annat val än att motionera om att
alla, som använda säckar, skulle vid vite af t. ex. första
gången 10 öre, andra gången 50 öre och tredje gången 1 krona
förbjudas att sjelfva laga dem. Men då skulle man, såsom herrarne
torde finna, komma till den ena orimligheten efter den andra.
Jutefabrikerna måste derför, om de vilja vinna det mål de önska,
i fråga om upprättandet af nya fabriker först söka få till stånd
en sådan lag, som gäller i fråga om rättighet att bygga enskilda jern¬
vägar. Då blir det också Kongl. Maj:ts skyldighet att taga i
öfvervägande, om de jutefabriker, som redan finnas, kunna pro¬
ducera så mycket, som inom landet konsumeras. Kommer ej en
sådan lag till stånd, då hjelper i förevarande fall ingen tull. Ty
trämassefabrikerna, som äro många och dessutom hafva stora
kapital, draga nog icke i betänkande att inrätta jutefabriker för
enskild konsumtion. Då trämassefabrikerna sjelfva ju också äro
störa afnämare, så är det gilvet, att ingen annan jutefabrik, vare
sig inom eller utom landet, kan konkurrera med dem.
Jag har velat säga detta för att visa, till hvilket resultat man
skulle komma, om man försökte tvinga andra fabriker att begagna
sig af det emballage, som tillverkas af jutefabrikerna här i landet,
och derigenom neka dem att använda sådant, som de finna vara
med sin fördel förenligast. Denna motion är enligt min tanke en
af de orimligaste, som framkommit i Riksdagen.
Jag anhåller, herr vice talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.
11 N:o 19.
Lördagen den 8 Mars.
Herr Carlheim-Gyllensköld: Vi ha sedan åtskilliga år
tillbaka ett ganska långt gående tullsystem, men detta oaktadt
framställes vid nästan hvarenda riksdag kraf både på nya tullar
och på förhöjningar af redan åsätta sådana. Det synes mig icke
rigtigt att på detta sätt ytterligare tumma på systemet, då det
offentligt och enskildt är sagdt, att det skall vara en tyst öfver-
enskommelse, att status quo skall råda i tullfrågor, men det
hålles icke, som vi se. Äfven i år ha flera sådana motioner fram¬
kommit, och vi ha nu eu dylik under behandling, nemligen en om
tull å begagnade säckar.
I afseende å den föreliggande frågan ber jag få nämna, att
juteväfnad öfver hufvud taget är en väfnad, som enligt min
'erfarenhet är särdeles ohållbar. Genom juteindustriens tillkomst
här i landet har fabrikationen såväl af det stärka, goda linnet
som äfven af bomullsväfnad förminskats. Huruvida bomulls-
väfnaden kan användas till säckar, hör nu icke hit. Jag vill endast
påpeka det sakförhållandet, att juteväfnaden utträngt en del af
dessa starkare varor. Detta kan icke vara till fromma för landet
i sin helhet. Nu se vi af en broschyr, som utdelats till oss under
rubrik »I tolfte timman», att det är två fabrikationer, som bekämpa
hvarandra, jutefabrikationen och superfosfatindustrien. Den ena vill
ha tull. men den andra icke. Det är ganska lyckligt, att det
kommit så långt, att två fabriker för olika varor kämpa mot hvar¬
andra, ehuru jag fruktar, att bonden ändå ej får tillbaka sin ko.
Det går nog till sist så, att de ena sig, och då kanske bonden
också blir af med den andra kon.
Hvad nu fabrikörerna beträffar, så är det val ett känd! faktum,
att de icke fästa afseende vid konsumenternas intressen — i detta
fall jordbrukarnes — om de icke kunna förtjena penningar derpå.
Jag kan derför icke finna, att jordbrukarne sarskildt böra ömma
för att fabrikörernas vinster skola ökas, helst som dessa vinster,
enligt hvad som framgår af de från jutefabrikerna utdelade rapporter,
redan äro ganska betydliga. Landtmännen hafva, såsom de önskat,
fått sina tullar, men dessa äro komplicerade med en stor mängd
industritullar. Industrien suger folket från jordbruket och för¬
orsakar derigenom, att omkostnaderna för dettas drifvande högst
väsentligt ökas. Följderna häraf ha också visat sig, i ty att
lefnadskostnaderna här i Sverige stigit till den grad, att de för
närvarande äro högre än i något af våra grannländer. Derför
svälla också statskassans utgifter oerhördt, och för att kunna ut¬
pressa de millioner, som behöfvas, tvingas man att med ljus och
lykta söka efter nya skatteobjekt. Jag anser, att vi böra vara
bevillningsutskottet tack skyldiga, för att det i nu förevararande
fall genom sitt afstyrkande utlåtande sökt hejda ett fortskridande
på den vägen, och anhåller derför att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Om tull å
brukade
säckar.
(Forts.)
N:o 19. 12
Lördagen den 8 Mars.
Om tull å
brukade
säekar.
(Forts.)
Herr Petri: Såsom stöd för förslaget framhöll motionären,
att till emballage för superfosfat icke behöfde begagnas så grofva,
täta och tunga säckar, som nu dertill användes. Då jag under
många år i denna sak haft tillfälle att göra egna iakttagelser, ber
jag få konstatera, att till emballering af superfosfat måste användas
mycket grofva, starka och rymliga säckar, enär, i följd af varans
frätande egenskap, säckar af tunnare och lättare väf icke kunna
uthärda den starka påkänning, som förorsakas af omlastningar,
transport på landsvägar och längre tids förvaring.
Nu har motionären anmärkt, att bevillningsutskottets uppgift
derom, att tillverkningskostnaden här i landet för en ny säck af
det slag, superfosfatfabrikanterna behöfde använda, skulle uppgå till
67 öre, icke vore rigtig. Jag vill meddela, att det ej finnes någon
anledning att betvifla denna uppgifts rigtighet, enär utskottet
erhållit den från eu svensk jutefabrik. Men antag, att priset vore
för högt tilltaget. Jag ber då få nämna, att af en del olika
säckar, som en disponent för ett spinneri i Södertelje förevisade
inom bevillningsutskottet, under uppgift att desamma vore lämpliga
till emballage af superfosfat, befans enligt utskottets åsigt endast
en — superfosfatfabrikanterna kasserade äfven denna — som vore
lämplig för ändamålet. De öfriga voro påtagligen alldeles för
klena. Priset på denna säck uppgafs vara 48 öre. Om man nu
i likhet med superfosfatfabrikanterna anslår priset på en begagnad
säck till omkring 30 öre, skulle en dylik säck, hvilken i vigt upp¬
går till omkring 1 kg. — ibland något mindre, ibland något mera
— således i tull betinga eu It å 12 öre och sålunda för super-
fosfatfabrikanten komma att uppgå till eu kostnad af 41 å 42
öre och alltså ändå ställa sig billigare än jutefabrikernas till¬
verkningar. När man nu vet, att endast för den superfosfat, som
tillverkas inom landet, erfordras öfver 500,000 stycken säckar, kan
man tänka sig, hvilken stor roll en fördyring af hvarje säck med
6 å t öre skulle komma att spela för superfosfatfabrikerna.
Äfven om jag ömmar för jutefabrikerna, hvilket jag vill säga
att jag för min del gör, liksom jag ömmar för all svensk industri,
som kämpar med svårigheter, kan jag således icke anse det vara
rimligt att genom åsättande af den nu föreslagna tullen förbättra
jutefabrikernas ställning. Om denna tull åsättes, skulle ovilkorligen
prisen å superfosfatfabrikernas tillverkning komma att ökas med
ett belopp, som motsvarar den åsätta tullen, alltså en 11 å 12
öre per säck; tillika skulle man då stadga en införselpremie af
samma belopp för de utländska superfosfatfabrikerna, som natur¬
ligtvis icke betalade någon tull för säckarne. Det är således föga
troligt, att superfosfatfabrikanterna här i Sverige skulle kunna få
mera betaldt för sin tillverkning af förbrukarne, derest nu denna
tull införes, ty den utländska konkurrensen kommer att drabba
dem så mycket starkare.
Af de skäl, som jag nu haft äran anföra, nemligen att det
Lördagen den 8 Mars.
13 N:o 19.
enligt min åsigt icke skulle lända jutefabrikerna till den allra
ringaste nytta att åsätta denna nu föreslagna tull, medan den
deremot skulle för superfosfatfabrikerna medföra stora förluster,
ber jag att få yrka bifall till utskottets afstyrkande hemställan.
Med herr Petri förenade sig herrar Månsson, Johansson i
Aflösa och Jonsson i Hökhult.
Herr Pettersson i Södertelje: En ärad ledamot af bevill¬
ningsutskottet förklarade, att det nu föreliggande förslaget skulle
vara det orimligaste, som man sett i motionsväg inom Riksdagen.
Till stöd för detta förkrossande omdöme anförde han, att ett
bifall till motionen skulle leda till att man måste bestämma böter
för dem, som använde andra säckar än nya sådana af juteväfnad.
Jag hörde icke rigtigt den bevisföring, i kraft af hvilken han
kom till denna sista, egendomliga slutsats, så jag vågar mig icke
in på att kritisera densamma, men det förefaller, som om man
på det sättet skulle kunna uppvisa hvad som helst vara orimligt.
Jag låter derför orimligheten i detta fall stå för den ärade talarens
räkning.
Då man här sagt, att det skulle vara orimligt att begära, att
superfosfatfabrikerna skulle använda ett lättare, mindre groft slag
af säckar än det af bevillningsutskottet angifna, ber jag att få
åberopa ett intyg från en fabrik i Tyskland. Detheterder bland annat:
»De tyska superfosfatfabrikerna begagna endast nya säckar och
hufvudsakligen af följande qualitéer: Hessianssäckar —--
per styck 390 gram; Hessianssäckar» — en annan qualité —- »per
styck 370 gram». Och vidare tillägges det: »Användandet af
gamla säckar har man inom superfosfatindustrien frångått, all¬
denstund dessa vid införseln draga samma tull som nya (12 mark
per 100 kg) och genom användandet af gamla säckar bevisligen
smittoämnen öfverföras». D. v. s., detta »orimliga» förslag
är redan lag i Tyskland. Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Jansson i Krakerud: Jag ber att få säga några ord
med anledning af hvad den siste ärade talaren yttrade om att
jag i min bevisföring påstått, att man rent af skulle kunna på¬
lägga dem böter, som begagnade andra säckar än nya af jute¬
väfnad. Jag sade detta, emedan jag ville påpeka olämpligheten
af att ålägga superfosfatfabrikanterna att begagna ett emballage,
som de sjelfva icke anse sig kunna använda, och vidare äfven
för att påpeka olämpligheten af att neka personer, som köpt
säckar af juteväf för att skicka sina varor till utlandet, att få
sina säckar tillbaka. Det var detta, jag ansåg vara olämpligt.
Vidare tilläde jag, att jag tog för alldeles gifvet, att trämasse-
fabrikerna skulle komma att bilda ett aktiebolag och sjelfva starta
en jutefabrik, och jag sade, att det då icke återstode något annat
Om tull
brukad'e
säckar.
(Forts.)
N:o 19. 14
Lördagen den 8 Mars.
Om tull ä
brukade
säckar.
(Forts.)
än att söka hindra allmänheten att begagna gamla säckar. Och
jag kan icke förstå, huru man skulle gå till väga då, om icke just
pålägga dem böter, som använda gamla säckar inom landet. Ja,
herrarne tycka nog, att det är orimligt hvad jag säger, men jag
ber endast att få framhålla, att om jag vid det tillfälle, då
denna nu förevarande tull åsattes och restitution å emballage bifölls
och tullfriheten å gamla säckar bestämdes, skulle hafva sagt, att
man skulle väcka motion om dessa bestämmelsers upphäfvande,
skulle herrarne då hafva tyckt, att detta yttrande vore lika orimligt
som mitt uttalande nu, att man hade att motse en motion med
förslag till bötesbestämmelser för sådana, som använda gamla
säckar. Jag tror, att jag nu försökt att förklara mina ord så,
att hvem som helst kan förstå hvad jag menat.
Jag ber att få tillägga, att såvidt jag kan erinra mig — jag
är dock icke rigtigt viss på det — fans det endast en enda jute¬
fabrik, när denna tull åsattes, och det var således för att gynna
denna enda fabrik, som tullen kom till. Sedan ha uppstått ytter¬
ligare tre fabriker för juteväfnad, så att antalet dylika fabriker
nu är fyra. Det är väl alltså en eller två för mycket. Att nu
hjelpa dem på sätt, som här är föreslaget, tror jag emellertid icke
går an, utan lämpligast härvidlag torde väl vara att gå till väga
så, som jag förordade i mitt förra anförande, nemligen förhindra
startandet af flera dylika fabriker, än som är nödvändigt för kon¬
sumtionen inom landet. Jag har härmed icke sagt, att jag vill
ställa mig i spetsen för en sådan åtgärd, men jag kan icke finna,
att det är möjligt att lösa frågan på annat sätt. Vill man bilda
ringar och tjena penningar på nu ifrågavarande artiklar, måste
man ha som ett korrektiv den bestämmelsen, att några fler
fabriker af detta slag icke få startas.
Herr Ödman: Herr talman! Jag ber att få tillkännagifva,
att jag kommer att rösta för bevillningsutskottets hemställan i
denna punkt. Jag har litet kännedom om hvad denna fråga
betyder för vestkusten, der ju, såsom kammaren troligen känner
till, en betydlig fabrikation af sill-guano förefinnes, hvilken krafvel-
en stor mängd säckar. Derför ha vi behof af dessa slitna och
begagnade säckar, som man kan få till billigt pris. När jag föl¬
en tid sedan på en jutefabrik efterhörde hvad priset var på
säckar, uppgafs för mig ett pris, som gick betydligt öfver det i
motionen uppgifna, nemligen 45 öre — det gälde här nya, säckar
— och när jag frågade, vid hvilken tid de kunde vara färdiga, fick
jag till svar: jo, om tre eller fyra månader. Jag undrar, om man
kan vara tillfredsstäld med sådant. Stänger man ute införseln
hit af säckar från utlandet, hvilket egentligen är motionens syfte,
och är det på samma gång omöjligt att få säckar tillverkade inom
landet på erforderlig tid, huru skall man då ställa sig? Om nu
denna vara blir fördyrad, denna vara, som behöfver säljas billigt
Lördagen den 8 Mars.
15 N:o !9.
till jordbruket, så blifva derigenom, på grund af tullen å dessa Om tull å
gamla säckar, så väl superfosfat som andra gödningsämnen äfven-
ledes fördyrade, och kanske man ändå ej lyckas få några säckar, _ '
då man vill ha dem. 01 S'
Denna motion har föregåtts af en agitation, som varit ovanligt
häftig. Här har protesterats i tidningsuppsatser och broschyrer
ända in i elfte och tolfte timmen; om detta varit till fördel för
det syfte, man dermed velat vinna, vet jag ej, men jag skulle
snarare tro motsatsen. Ty de skäl, som här ha anförts för denna
sak, äro ganska svaga. Det synes nemligen icke vara så, att
dessa jutefabrikers vara eller icke vara skulle bero på dessa
gamla säckar. Jag har icke kunnat fatta detta, att en så stor
tillverkning, som går löst på millioner, skulle bli beroende af om
något hundratusental af gamla säckar importeras.
För resten hafva icke dessa jutefabriker handlat fullt honnett
mot afnämare. De ha bildat en ring sins emellan, som är omöjlig
att bryta, ty den, som behöfver använda deras varor, får ovilkor¬
ligen betala det pris de bestämma. I vanliga fall är det rimligt
att skydda en uppåtgående fabrikation, tills den väl kommit på
fotter; sedan detta skett, böra fabrikerna få konkurrera med
hvarandra. Under sådana förhållanden kan ju en tull vara för¬
svarlig, men icke under sådana förhållanden, som här föreligga,
då ju här fabrikanterna inom landet biidat en ring och på det
sättet beskatta nationen bäst de behaga. Ty detta skulle komma
att bli fallet här.
Motionärerna ha uppgifva — jag tager särskildt fasta derpå
— att säcltarnes styrka beror endast af varpen och ej af inslaget.
Detta påstående förundrar mig. För min del tycker jag, att det
gör alldeles detsamma, om en säck spricker långs efter eller
tvärs öfver, så att det der påståendet af motionärerna har jag
verkligen svårt att fatta.
Jag skulle kunna tillägga mycket mer, men jag har med det
sagda blott velat häfda den ståndpunkten, jag intager i denna
fråga, nemligen att det skulle vara oförsvarligt att sätta tull på
dessa gamla säckar.
Ofverläggningen var härmed afslutad. Efter af herr vice
talmannen å de derunder framstälda yrkandena gifna propositioner
blef utskottets hemställan af kammaren bifallen.
Punkten 2.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 7.
Å föredragningslistan fans häruppå upptaget Om tullen för
bevillningsutskottets betänkande n:o 15, i anledning af väckt '
motion om ändring i tullsatserna för vissa slag af väfnader.
N:o 19. 16
Lördagen den 8 Mars.
Om tullen för
vissa slag af
väfnader.
(Forts.)
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 80, hade herr
H. Hallin föreslagit, att Riksdagen måtte besluta, att tullen skulle
utgå för väfnader af lin och hampa eller andra ej specificerade
vegetabiliska spånadsämnen med eller utan inblandning af bomull
eller jute:
a) släta, tvåskaftade och sådana kyprade, hvilkas hela yta är till
väfnadssättet likartad (icke mönsterväfd), satin eller atlas-
väfnad undantagen:
som på en yta af en 1 centimeter i qvadrat innehåller till¬
sammans högst 25 varp- och inslagstrådar, äfvensom all
segelduk
1) oblekta................................... ...med 25 öre per kilogram
2) blekta, enfärgade........................... » 50 » » »
3) » med kulörta varp- eller inslags¬
trådar .......................... » 60 » » »
och att, under förutsättning att den här ofvan föreslagna tull¬
förändringen blefve af Riksdagen beslutad, Riksdagen jemväl
måtte besluta, att de förändrade tullsatserna genast finge träda
i kraft.
Utskottet hemstälde:
l:o) att Riksdagen, i anledning af herr Hallins ifrågavarande
motion angående höjning af tullen å vissa slag af väfnader af
lin och hampa m. m., måtte besluta, att tullen å de i tulltaxerubriken
n:o 696 omförmälda väfnader, andra slag än oblekta och ofärgade,
skulle höjas till 40 öre för kilogram, samt att i anledning häraf
nämnda tulltaxerubrik skulle erhålla följande förändrade lydelse:
Väfnader:
af lin, hampa eller andra ej specificerade vegetabiliska
spånadsämnen, med eller utan inblandning af bomull
eller jute:
a) släta, tvåskaftade och sådana kyprade, hvilkas hela
yta är till väfnadssättet likartad (icke mönsterväfd),
satin eller atlasväfnad undantagen:
som på en yta af en 1 cm. i qvadrat innehålla till¬
sammans högst 25 varp- och inslagstrådar, äfvensom
all segelduk:
oblekta och ofärgade ............... 1 kilogram 0: 25
andra slag ........................... 1 kilogram 0:40;
samt
2:o) att, vid bifall till hvad utskottet sålunda hemstält, Riks¬
dagen tillika måtte besluta, att sagda tullförhöjning skulle såsom
tilläggsafgift till nu gällande tulltaxa jemväl innevarande år utgöras
från den tid, som af Kong!. Ma,j:t bestämdes, samt i skrifvelse
Lördagen den 8 Mars.
17 N:o 19.
till Kongl. Maj:t, jemte öfverlemnande af sitt sålunda fattade be-Om tullen för
slut, anhålla, det Kongl. Maj:t måtte, så fort ske kunde, förordna ms^^era'
om beslutets trädande i kraft. (Forts)'
Vid betänkandet funnos fogade reservationer
af herrar Fredholm, Brodin, Bromée i Billsta, Jansson i
Krakerud och Ericsson i Ofvanmyra, hvilka föreslagit,
l:o) att Riksdagen måtte, med afslag å förevarande motion,
besluta, att tullen för väfnader af ifrågavarande slag, som på en
yta af en centimeter i qvadrat innehölle tillsammans högst 25
varp- och inslagstrådar, äfvensom all segelduk måtte bibehållas
oförändrad; samt
2:o) att, vid bifall till den under punkt l:o) gjorda hem¬
ställan, motionärens yrkande angående tiden för tillämpningen
af de utaf honom föreslagna tullsatserna måtte anses hafva för¬
fallit;
samt af herr Lundström.
Sedan utskottets under punkten 1 gjorda hemställan blifvit
uppläst, begärdes ordet af:
Herr Brodin, som yttrade: Herr talman, mine herrar!
Då jag är en ibland dem, som reserverat sig mot utskottets
förevarande hemställan, ber jag att med några ord få anföra skälen
derför.
Det har af motionären blifvit anfördt, att det här vore fråga
om en hemslöjd, som borde skyddas. Motionären har sjelf om¬
talat, huru härvid egentligen tillgår, och särskildt har han lemnat
upplysningar härom i utskottet. De s. k. fabrikanterna, de äro
rigtigare sagdt köpmän, utlemna garn till fattigt folk, torpare och
sådana, i och för väfning, och för detta arbete betalas en viss
lön. Jag vet icke, huruvida det är rigtigt att benämna en sådan
industri hemslöjd; det namn, som här bäst skulle passa, är väl
det från England komna uttrycket svettningssystem. Genom
detta system nedtryckas arbetslönerna till lägsta möjliga och arbe¬
tet utföres i hemmen. Man kan emellertid icke jemföra detsamma
med hemslöjd, som bedrifves på andra trakter, såsom t. ex. i
Helsingland och äfven i Ångermanland. Der idkas linodling, och
man icke blott spinner lin der, utan tillverkar äfven väfnader,
som sedan säljas. Detta är hemslöjd. Denna egentliga hemslöjd
hotas nu emelleidid genom den konkurrens, som här kan uppstå.
Hvad beträffar importen af nu ifrågavarande artiklar, för hvil¬
ken importsiffror blifvit åberopade, så finna vi af de statistiska
uppgifterna i utskottets betänkande, att importen på sista året
nedgått. Vi måste dock komma i håg, att importsiffrorna gälla
Andra Kammarens Prat. 1902. N:o 19. 2
N:o 19. 18
Lördagen den 8 Mars.
Om tullen för linneväf i allmänhet, deri ingår såväl s. k. mellanlägg som segel-
mSväfnader'1 ^essa slag af linneväfnader äro de till qvantiteten mest
^FortsT betydande, medan återigen s. k. handduksväf, detsamma som
or s'gröfre linneväf, utgör en mycket ringa del af importen. Då
alltså denna artikel icke spelar någon större roll och den dess¬
utom antagligen, oaktadt det som motionären härom anfört, fabri¬
ceras af oblekt garn, synes det, som om det vore onödigt att
ändra tulltaxan blott och bart för denna rubriks skull. Jag med-
gifver, att det är en oegentlighet i tulltaxan just angående dessa
tullar. Garn, blekt eller oblekt, drager olika tullsats, såväl jute
som bomulls- och linnegarn. Äfven väfnader, juteväfnader och
bomullsväfnader, draga olika tull, allt efter som väfnaden är
blekt, oblekt eller färgad. Men hvad linne beträffar, så finnes
ingen skilnad mellan blekt och oblekt. Jag har för min del an¬
sett, att man bör göra den ändring i tulltaxan, att det blir samma
skilnad mellan de olika qvaliteterna linneväf nåd, blekt och oblekt,
som i fråga om andra väfnader. Majoriteten inom utskottet har
emellertid icke velat vara med om en dylik ändring, utan har i
stället biträdt det nu föreliggande ändringsförslaget. Men skall
det blifva en ändring, bör väl denna ändring omfatta alla de olika
slag af väfnader, som tulltaxan innehåller, och på grund häraf
ber jag, herr talman, att få yrka afslag å utskottets hemställan och
motionen samt bifall till den vid betänkandet afgifna reservationen.
Herr Bromée i Billsta instämde häruti.
Herr Hallin: Jag är utskottet tacksam för dess tillmötes¬
gående gent emot min motion, om ock ej utskottet kunnat i alla
afseenden gå med på densamma.
Beträffande reservanternas anmärkning, att importen af ifråga¬
varande linneväfnad skulle nedgått under de senare åren, så har
jag ju sjelf angifvit detta i min motion, och det är ju fullkomligt
öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Men jag ber att
få påpeka, att detta har sin grund i förändrade affärskonjunktu-
rer; och detta framgår bäst deraf, att importen af blekt garn
likaledes nedgått från 177,684 kg., som importen utgjorde år 1899
till 144,818 kg., som densamma år 1900 belöpte sig till. På
liknande sätt förhåller det sig med införseln af ohäckladt lin,
som 1899 uppgick till 765,057 kg., men år 1900 nedgått till
381,200 kg., d. v. s. ungefär med hälften af sin förutvarande
storlek. Detta bevisar väl, att det har varit en tillbakagång i
linneproduktionen, och det har således ej något att betyda i det
hänseende reservanterna aervidlag påstått.
Reservanterna säga likaledes, att importen af segelduk ingår
i dessa siffror. Ja, det erkänner jag ju äfven villigt; men jag
har vändt mig till flera af kammarens ledamöter, som ega känne¬
dom om till sjöfartsnäringen hörande frågor, och de hafva upp-
Lördagen den 8 Mars.
19 N:o 19.
lyst mig om, att någon blekt segelduk användes icke för fartygens
räkning, utan blott oblekt; och min framställning afser ju ej
heller någon tullförhöjning å oblekt vara, utan i fråga om denna
önskar jag ju, att tullsatsen skall bibehållas oförändrad. Det¬
samma gäller ju om den s. k. mellanläggsväfven, som endast
förekommer såsom oblekt och ej brukas såsom blekt.
För närvarande har jag ej något mer att tillägga, utan an¬
håller blott att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Hedgren: Då motionären yrkar en sådan förändring
af tulltaxan som den, hvilken här är i fråga, så åsyftar han der¬
med, att de s. k. mellanläggen och segelduken icke skola träffas
af denna tull. Utskottet säger också, att »det torde nog vara
så», men reservanterna förmena, att »det icke torde vara så;»
och för att få klarhet i saken besökte jag ett par skrädderietablis-
sement och manufakturaffärer samt några segelsömmare. I fråga
om mellanläggen ställer sig saken så, att dessa tillverkas ej inom
landet, utan allt sådant införes utifrån; och det mesta deraf är
oblekt. Denna vara förekommer ej blekt, men en del af den¬
samma är färgad, och denna komme naturligtvis att träffas af
den nya tullen.
Hvad åter segelduk beträffar, fick jag den uppgiften af segel-
sömmarne, att det vore alldeles rigtigt, såsom motionären påstått, att
åtminstone de allra flesta segel syddes af oblekt tyg. Endast en ringa
mängd segel till finare kuttrar syddes direkt af blekt väfnad.
Men det förekommer derjemte en mycket stor artikel, som
heter tältduksväf. Denna vara är, om ock ej alldeles uteslutande,
dock till allra största delen blekt, och en mycket ringa del deraf
förekommer oblekt. Hela denna import af tältduk skulle således
ovilkorligen träffas af den högre tull, som här är ifrågasatt. Och
det är dock, mine herrar, icke någon liten importartikel, som det
här gäller. Ty efter hvad segelsömmarne upplyste mig om, an-
sågo de, att tältduk användes i nästan lika stor qvantitet som
segelduk. Den största delen af segelduken tillverkas inom lan¬
det, men endast den bredare duken, den, som är öfver 75 cm. i
bredd eller s. k. grof segelduk, måste importeras, derför att våra
fabriker ej ännu kunna tillverka denna vara.
Nu är det ju, såsom också motionären och jemväl den siste
talaren erinrat om, oegentligt, att i tulltaxan oblekt garn drager
eu tull af 40 öre, under det att tullsatsen är lägre för den färdiga
varan. Detta missförhållande bör ju regleras, men detta kan ske
på mer än ett sätt. Det kan sko genom att sänka tullen på
oblekt garn; och om motionären till en annan Riksdag kommer
fram med ett sådant förslag, tror jag, att det möjligen har större
utsigt till framgång än det nu föreliggande förslaget.
På dessa grunder, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
reser vantern as h em stäl l an.
Om tullen för
vissa slag af
väfnader.
(Forts.)
No 19.
20
Lördagen den 8 Mars.
Om tullen för Herr Petri: Jag ber att få fästa kammarens uppmärksam¬
ma slag af pet på, att detta förslag egentligen icke går ut på införandet af
Tf ^ ? en ny tull, utan blott på justering af en redan gällande tull.
*• 0 s' Motionären har ju begärt, att de väfnader, som han åsyftar,
skola åsättas en tull af 50 öre. Det har utskottet ej velat till¬
styrka, men utskottet har tillstyrkt en förhöjning till 40 öre af
det skäl, att blekt linnegarn, en vara, hvaraf dessa väfnader till¬
verkas, drager denna tull af 40 öre. Det är naturligtvis i högsta
grad oegentligt, att en färdig vara skall draga mindre tull än den
råvara, hvaraf den förfärdigas.
Nu ha reservanterna anfört, att det hufvudsakligaste af dessa
väfnader torde tillverkas af sådana garner, som tillverkas inom
landet; men det är alldeles klart, att detta ej bör föranleda nå¬
gon förändring. De spinnerier, som tillverka sådana garner, sälja
dem ej billigare, än om de skulle importeras utifrån, så att den
invändningen kan jag ej tillmäta någon betydelse.
Beträffande det af den siste talaren gjorda påståendet, att
tältduksväf skulle drabbas så hårdt af denna tullsats, så tror jag
icke, att det är så farligt med den saken. Det betyder ej så
mycket, om denna väfnad skulle tullbehandlas såsom blekt vara,
då ju införseln af densamma ej är så synnerligen stor. Hela in¬
förseln af den linneväfnad, som här är i fråga, blekt och oblekt,
uppgick år 1900 till 311,062 kg., och deraf är det naturligtvis de
tyngsta sakerna, nemligen segelduk och mellanlägg, som införas
oblekta. Man har ju härvidlag ej några speciella uppgifter, men
påtagligt är, att dessa varor utgöra en stor del af den importerade
qvantiteten, så att de blekta väfnader, som införas, antagligen ej
spela så stor rol, som den siste ärade talaren påstod. Jag kan
ej finna annat, än att det är med fullkomlig rättvisa öfverens¬
stämmande, att det färdiggjorda fabrikatet skall draga samma
tull som den råvara, hvaraf det förfärdigats.
Detta har vant majoritetens inom utskottet åsigt; och på
grund häraf anhåller jag om bifall till utskottets hemställan.
Öfverläggningen var härmed afslutad. Derunder hade yrkats
l:o) bifall till utskottets hemställan, och 2:o) afslag å nämnda
hemställan och bifall i stället till den af herr Fredholm m. fl.
afgifna, vid punkten fogade reservationen. Herr vice talman¬
nen gaf proposition å dessa yrkanden och fann förstnämnda yr¬
kande vara med öfvervägande ja besvaradt. Votering begärdes
likväl, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs
följande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets
hemställan i första punkten af utskottets förevarande betänkande
n:o 15, röstar
Ja;
Lördagen den 8 Mars.
21 N:o 19.
Deri, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit deri af herr Fredholm m. fl. afgifna, vid
punkten fogade reservationen.
Voteringen utföll med 94 ja, men 105 nej; och hade kam¬
maren alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med nej-proposi¬
tionens innehåll.
Efter föredragning vidare af punkten 2 yttrade
Herr Fredholm: Då kammaren har afslagit punkt 1 af
utskottets hemställan, torde det vara nödigt att fatta samma be¬
slut äfven i denna punkt.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan afslogs af kammaren.
§ 8.
Härefter föredrogs hvart för sig och blefvo af kammaren
godkända bankoutskottets memorial n:o 4, om användande af
bankovinsten för år 1901, och lagutskottets utlåtande n:o 24, i
anledning af väckta motioner angående skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om upphäfvande af den s. k. indigenatsrätten.
§ 9.
I ordningen härefter föredrogs Andra Kammarens fjerde till¬
fälliga utskotts utlåtande, n:o 3, i anledning af en af herr C. J.
Odman väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
arméns uniformer; och anförde dervid:
Herr Ödman: Som af betänkandet synes, har utskottet af¬
slagit min motion. Men då detta dels skett utaf den orsak att
åtgärder i motionens syfte anbefalts och dels utskottet sagt, att
det i annat fall kunnat instämma med mig, har jag icke annat
än beröm att säga om det resultat, hvartill utskottet kommit.
När motionen väcktes, hade förra årets försök om utrönandet
af den lämpligaste färgen på våra uniformer för icke så lång tid
tillbaka afslutats utan att man kommit till något resultat. Det
var under intryck deraf, som jag skref motionen. Man trodde
nemligen, att försöken afslutats för alltid, och att man uppgifva
hoppet om att kunna hitta något bättre än hvad vi nu ha. Som
herrarne veta, rörde sig dessa försök endast om blått och nyanser
Om arméns
uniformer.
N:0 19.
22
Lördagen den 8 Mars.
Om arméns
uniformer.
(Forts.)
af blått. Då man fick höra, att ingen af dessa färger passade,
tyckte jag och många med mig, att området för dessa under¬
sökningar var för mycket begränsad^ Den, som vistats ute i
skog och mark, vet, att den blåa, åtminstone mörkblåa färgen icke
passar der, ty det skall vara en färg, som mera liknar bakgrunden
—- berg, mark och skog. Den ljusblåa och gröna färgen är något
bättre, men i alla fall icke tillfredsställande.
Det må ingen förtänka oss, att vi, som i ljol antogo detta
betungande och dyra härordningsförslag, med öppna blickar följa
alla åtgöranden, som vidtagas af höga vederbörande, och huru
det styres och ställes i försvarsväg. Så kommer det ock att bli
allt framgent, ty nationen är nu mera än förr hågad att intränga
på det området och der söka göra de förbättringar den kan.
Som vi veta, har man i vårt grannland efter vidtagna försök
redan antagit den gråa färgen för arméns uniformer, och sedan
min motion väcktes, har, som sagdt, äfven här utfärdats befallning
om anställandet af förnyade undersökningar, hvilka icke skola
begränsas till någon viss färgnyans, utan det synes nu vara allvar
med saken; man vill gå till botten och få full klarhet i den frågan,
hvilken färg, som passar bäst.
Af de undersökningar, som skett, äfvensom af de uttalanden,
som gjorts af officerare framgår alldeles tydligt, att det icke
lämpar sig att komma med någon blå färg. Här i utskottets be¬
tänkande refereras ett uttalande af en officer: det heter nemligen
der: »En bland dessa säger i sin rapport: ‘Deremot har det tyckts
mig, att en dammhöljd skyttelinie eller dammiga enskilda karlar
varit ganska svåra att upptäcka, hvarför en gråblå eller grå-
gredelin färg möjligen kunde vara lämplig.’ En annan anför i
sin rapport: ‘Skola vidare försök verkställas, hemställes att de
utföras med brungråa eller grönbruna uniformer’, och slutligen
yttrar chefen för ett artilleriregemente: ‘Men anser jag mig på
samma gång böra uttala den åsigten, att mörkblått icke är en
lämplig färg för en fältuniform utan torde böra ersättas af någon
nyans i gråbrunt.’» Nu erkänner jag, och troligen många med
mig, lifligt, att denna traditionella färg —- den blåa — icke är
så lätt att komma ifrån. Det har ju rent af gått in i vårt med¬
vetande, att det skall vara »gossar blå», och derför möter det,
som sagdt, mycket stora svårigheter, när man försöker få till
stånd en ändring i detta afseende. Men det hjelper icke, ut¬
vecklingen går i alla fall i den rigtning jag anser önskvärd. Det
har man sett på Cuba och ser det ännu tydligare i Afrika.
Engelsmännen måste ju rätta sig efter boerna att göra sig så
litet synliga som möjligt. De engelska officerarne vidhöllo i det
längsta sin önskan att ha något lysande på sina drägter, men när
det märktes, att officerare med deras mera lysande uniformer
oupphörligt folio, medan soldaterna, som hade grå beklädnad,
gingo mera fria, började officerarne sjelfva inse, att det icke gick
Lördagen den 8 Mars.
23 N:o 19.
an att fortsätta på detta sätt utan borttogo från sina uniformer
alla lysande märken. Det är nödvändigheten och sakens allvar,
som gorå. att man är tvungen att härvidlag frångå alla gamla
traditioner. Den gråa eller brungråa färgen synes mig äfven i
det afseendet mycket bättre än hvarje annan för användning i
mark och skog, att hvarken dam eller smuts synes på densamma.
Våra lysande uniformer och detta blåa kläde äro mera utsatta
för att bli dammiga och smutsiga. Om man t. ex. tänker på
trupper, som kommit åter från en fältmanöver, hur se dessa då
ut? De se ut som besegrade, som om de vore stadda på flykt
undan fienden. Den gråa färgen deremot skulle under liknande
förhållanden aldrig se så ful ut. Kläder af sådan färg hålla sig
mycket bättre vid makt än blåa, huru mycket man än söker
putsa dessa och skura spännen och hålla remmarne blanka.
Jag har naturligtvis sjelf ingenting vidare att anföra, när
syftet med min motion så att säga redan vunnits. Jag vill endast
åberopa några erfarenhetsrön af en gammal jägare i England,
hvilka finnas sammanfattade i en tablå, som kommit mig tillhanda.
Det är naturligt, att en jägare lika väl som en armé i fält vill vara
så osynlig som möjligt. Denne engelsman har anstalt många för¬
sök för utrönande af olika färgers synbarhet i olika omgifningar.
Nedanstående tabell, som jag skall be att något få referera, med¬
delade några af de resultat, som erhöllos, när den färgade täflan
var uppstäld 450 alnar från observatören. »Graden af färgernas
synbarhet — heter det i tabellen —- är betecknad medelst siffror:
1 betyder den mest synbara och så vidare till 7, som betecknar
den minst synbara och med omgifningarna sammansmältande
färgen.»
Först kommer då eldrödt Eldrödt var, som bekant, engels¬
männens uniformsfärg, och man skulle kunna tycka, att denna
färg borde vara synnerligen olämplig. Men af tabellen i fråga
synes, att den står så der midt emellan. Graderna af synbarhet
är, som nämndt, betecknad med siffror, sex för hvarje färg, hvar¬
dera utmärkande respektive färgs synbarhet i olika omgifningar
eller emot olika bakgrund. Det eldrödas synbarhet utmärkes då
med siffrorna 4, 3, 4, 3, 2, 4. Dernäst kommer grönt, der äro
siffrorna 3, 6, 5, 4, 4, 2; så är det blått (ljusblått), det är delvis
sämre än de båda föregående, och siffrorna för denna färg äro
2, 4, 4, 3, 5, 3; hvitt är allra sämst med siffrorna 1, 1, 1, 2, 1, 4;
så komma vi till grått, den färg, som vi särskildt ha att fästa
oss vid, såsom närmast till hands liggande vid en eventuel reform,
enär den visar siffrorna: 7, 6, 7, 7, 7, 6; sedan brunt med
siffrorna: 7, 7, 7, 6, 6, 5. »Dessa experiment äro — säges det
vidare — en bekräftelse å den gamla erfarenheten att grått och
brunt i en viss nyans äro de mest osynliga färgerna. Grönt är
utom i skog en föga passande färg på jagtkläder; att densamma
förr varit den allmänt brukliga, kommer sig deraf, att den mesta
Om arméns
uniformer.
(Forts.)
N:o 19. 24
Lördagen den 8 Mars.
Om arméns
uniformer.
(Forts.)
jagten egde rum i skogen, men äfven der har den löfbruna färgen
företräde.» Jag har velat nämna detta såsom ett litet bevis på
att man äfven på andra ställen kommit till det resultat, att de
obestämda färgerna härvidlag äro de bästa, och det är intressant
för oss att ta del af deras försök, som varit ganska grundliga.
Jag hoppas, att de försök, som under sommarens lopp komma att
företagas, måtte leda till goda resultat.
För öfrigt vill jag framhålla, att det är af stor vigt för oss
att de ytterligare försök, som nu anbefalts, afslutas så fort som
möjligt, och detta såväl ur ekonomisk som försvarssynpunkt.
1900, d. v. s. för två år sedan, beviljade Riksdagen, på fram¬
ställning af Kongl. Maj:t, för anskaffning af 65,135 meter kläde
och 8,390 meter yllefoder å extra stat 572,000 kronor, att utgå
under 5 år. Om vi nu hålla på med anskaffningen af och under
5 år lägga på lager dylikt kläde af blå färg och sedan bestämma
oss för en gråbrun färg på uniformerna, är det ju tydligt, att det
är bortkastade penningar. Det vore derför skäl, synes mig, att
vi tillsvidare upphörde med denna fabrikation och så snart som
möjligt bestämde oss för en viss färg, så att ifrågavarande klädes¬
anskaffning sedermera kunde fortgå utan eventuel ekonomisk
förlust.
Jag har naturligtvis under nuvarande förhållanden intet
yrkande att framställa.
Friherre De Ge er: Jag ber att på det lifligaste få instämma
med motionären. För närvarande finnes ju icke anledning att
göra något yrkande, då det syfte, hvarpå hans motion utmynnar,
redan är omhändertaget af regeringen. Men jag beklagar, att
motionären icke gått något längre och gjort en hemställan om,
att uniformsfrågan i hela dess vidd skulle tagas under ompröfning.
Ty det gäller icke endast färgerna, huru vigtiga dessa än äro,
utan äfven, såsom utskottet framhållit, snitten på uniformerna, om
också utskottet af lätt förklarliga skäl icke närmare ingått på
denna fråga, som ju icke för ögonblicket kunnat föranleda till
några åtgärder.
Man bör dock ej låta detta tillfälle gå förbi utan att uttala
den förhoppningen, att regeringen skall upptaga frågan i hela.
dess utsträckning, då det är af största vigt både ur ekonomisk
och militär synpunkt, att man så snart som möjligt kommer till
en fullt lämplig fältdrägt för armén. Jag tror också, att det endast
kan vara välkommet för regeringen att i denna fråga vinna stöd
från Riksdagen, då otvifvelaktigt är, att det på grund af den
gamla traditionen finnes förutfattade åsigter samt krafter och in¬
tressen, som måste öfvervinnas, i fall de blifvande försöken
verkligen skola blifva effektiva och man icke skall stanna vid
lika litet positiva resultat som vid de redan utförda försöken. I
förslaget till de förnyade försök, som nu ifrågasatts, har om-
Lördagen den 8 Mars.
25 N:o 19.
nämnts nödvändigheten, att de må kunna påbörjas, medan ännu
snön ligger på marken. Det är emellertid otvifvelaktigt, att ingen
uniform kan åstadkommas, som lämpar sig såväl för snötäckt
som för bar mark. Detta är ett förhållande som rikligen belyses
af de drägter, i hvilka djuren uppträda. Som bekant finnes det
många djurformer med olika drägt under sommar och vinter.
Men ibland alla de större däggdjuren finnes det ingen enda art,
som har vare sig mörk eller ljusblå drägt. Och deri kunna vi
finna en tydlig anvisning om, att de blå färgerna icke lämpa sig
att ute i naturen dölja föremål af menniskans storlek. Jag har
sjelf under olika expeditioner haft en icke så ringa erfarenhet
om olika färgers synbarhet. Jag har bland annat ofta för topo¬
grafiska ändamål användt olika färgade signaler af tyg, och då
funnit, att de under de flesta förhållanden mest synbara äro de
svarta.
Våra uniformer äro, som bekant, i närvarande stund nästan
svarta; så småningom har deras ursprungliga blå färg närmat sig
den, som betecknar den civila sällskapsdrägten. Detta är visser¬
ligen ganska förklarligt under en långvarig fredstid; men, å andra
sidan, då det gäller att söka sig ett skydd genom likhet med de
omgifvande föremålen, fins det bland alla färger icke någon, som
är så olämplig som just denna mörka färg på uniformerna. Der¬
emot är, utan tvifvel, den grå färgen den, som är mest lämplig
på vår svenska natur, ty den mest utbredda terrängformen i vårt
land är utan all jemförelse den på gråstensblock rika morän-
marken. Då det är fråga om så stora föremål som en mennisko-
kropD, är det gifvetvis nödvändigt att söka efterhärma färgen hos
de naturföremål, med hvilka desamma kunna förvexlas, och de
allmännaste af dessa föremål äro våra gråa stenblock och löfbe-
klädda trädstammar. På grund häraf är en grå drägt den, som
utan all jemförelse blir minst synbar i vår natur. Det synes mig
vara af stor betydelse, icke allenast för trupper, som befinna sig
i strid, utan äfven — och kanske ej mindre — i bevaknings-
ocli spioneringstjenst, att de uniformer, som dervid användas, äro
så litet som möjligt synbara. Detta gäller ej endast infanteriet,
utan äfven kavalleriet, enär detta ofta måste utföra rekognosce¬
ringar, och då kavalleriet är afsuttet, är gifvetvis en skyddande
färg af största vigt, om upptäckt skall kunna undgås.
Jag hoppas lifligt, att vi i tid skola taga lärdom af den er¬
farenhet, som på blodig väg vunnits af andra länder, särskildt
England. Ganska belysande i detta hänseende äro en del af-
bildningar i de nu utkommande engelska illustrerade tidskrifterna,
i hvilka man har tillfälle att jemföra de uniformer, som traditionen
tillskapat, med dem, som blifvit en följd af kriget i Transvaal.
Jag har tagit med mig hit några af dessa afbildningar, så att de
kammarledamöter, som äro deraf intresserade, kunna taga känne¬
dom om desamma. Man ser af dem, att eu drägt, som minst af
Om arméns
uniformer,
(Forts.)
N:o 19. 26
Lördagen den 8 Mars.
Om arméns
uniformer.
(Forts.)
alla motsvarar de hittills brukliga uniformerna, har måst tagas i
bruk, enär erfarenheten visat, att den är lämpligast och mest
praktisk samt lättast medgifver de fria rörelser, hvilka äro be¬
tingade af den ofta oerhörda kroppsansträngningen under krig,
då man minst af allt är betjent af opraktiska och snäft sittande
kläder. Alldeles likadant är förhållandet med den i våra dagar
allt mer och mer utvecklade sporten; der har den drägt vunnit
användning, som är mest lämplig för kroppsrörelser. Och för
jagtlifvet har utbildat sig den drägt, som är svårast att upptäcka
mot den omgifvande terrängen.
Jag har tillåtit mig ett uttalande i denna fråga, då densamma
egentligen icke är någon militärfråga utan fastmer, kan man säga,
en rent naturvetenskaplig fråga, och då jag äfven från militärt
håll rent af hört uttalas den önskan, att naturforskare borde när¬
vara vid de experiment i uniformsfrågan, som för närvarande ut¬
föras. De hafva nemligen i denna sak icke något annat intresse
än att på rationelt-experimentel väg komma till fullt opartiska
och ändamålsenliga resultat utan hvarje påverkan af yrkes-
traditionen.
Med afseende å mitt yttrande, att icke en och samma färg
lämpar sig för drägterna under sommar- och vintertjenst, så torde
denna svårighet bäst afhjelpas derigenom, att armén tillika erhåller
hvita, tunna regnkappor eller andra liknande plagg, hvilka kunna
användas, då det är snö på marken, på samma sätt som man
understundom i de arktiska trakterna använder hvita drägter för
att under jagt göra sig mindre synbar. Likaså bör ett lämpligt
fodral till hufvudbonaderna vara lätt funnet. De i ryska armén
begagnade baschlikerna — hvilka der äro bruna eller gråa liksom
uniformerna — kunde ju med fördel i stället göras hvita, hvar¬
igenom de på samma gång de tjenstgöra såsom ett skydd mot
regn, snö och blåst, utgöra ett medel att undandraga sig fiendens
blickar. Vår nuvarande militära hufvudbonad är i flere afseenden
opraktisk. Den har för liten skärm, gifver icke något skydd mot
sol eller regn, hvilket senare rinner ned utefter nacken och på
kroppen, och den är genom sitt rätvinkliga tvärsnitt en synner¬
ligen utmärkt rigtprick, som lätt upptäckes äfven utan kikare.
De runda grå filthattarna deremot äro vida mer lika stenblock
och vida svårare för fienden att upptäcka, på samma gång som
de lemna långt bättre skydd, under strapatser af olika slag.
Jag har, såsom jag i början af mitt anförande nämnde, intet
yrkande att göra; men jag hoppas att regeringen skall komma att
beakta det önskemål, som börjar allt mer och mer spridas i vårt
land, nemligen att en fullt lämplig fältbeklädnad nu åstadkommes,
hvarigenom säkerligen massor af menniskolif kunna sparas, hvilka
eljest, när det en gång kommer till allvar, skulle alldeles onödigt¬
vis offras endast på den grund, att armén ej i tid skaffat sig en
ändamålsenlig fältdrägt.
N:o 19.
Lördagen den 8 Mars. 27
Herrar Biésert och Larsson i Mörtlösa instämde i detta
anförande.
Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet Cruse¬
björn: Herr talman, mine herrar! Beträffande frågan om, hvilken
färg kan vara den lämpligaste för arméns uniformer, har jag ingen
anledning att upptaga den samma till vidare behandling här, da
nu försök rörande den lämpligaste färgen å nyo blifvit anbefalla
och inom kort komma att taga sin början. Jag har emottag^
ett uppgjordt förslag till plan för dessa försök, men icke ännu
hunnit taga närmare del af detsamma.
Hvarför jag begärde ordet, var egentligen för att yttra mig
i fråga om behöfligheten af en mera afsevärd förändring af uni¬
formernas snitt. Denna fråga bär, jemväl den, rätt länge varit
föremål för behandling, ty redan under förlidet år förordnades
eu kommission af härtill lämpliga officerare från samtliga vapen¬
slag, hvilken kommission sysselsatt sig med denna sak och redan
uppgjort åtskilliga alternativa förslag, hvilka emellertid ännu icke
öfverlemnats till Kongl. Maj:ts pröfning, ehuruväl jag förväntar,
att detta kommer att ske under den närmaste framtiden.
Herr David Bergström: Herr talman! Det är lätt att
förstå, att det tillfälliga utskottet har kommit just till det slut,
som skett, sedan det erhållit del af den från kongl. landtförsvars¬
departementet den 22 sistlidne februari utfärdade befallningen
till generalintendenten att inkomma med förslag till plan för
utförande af förnyade försök beträffande uniformernas lämpligaste
färg. Men om man något närmare tagel1 reda på denna fråga
och särskilt om man dervid går något längre tillbaka i tiden, så
kan man nog icke värja sig för den uppfattningen, att man inom
regeringen icke ådagalagt den omtanke och den driftighet, som
man haft rätt att både vänta och fordra vid behandlingen af
denna vigtiga fråga. Det är särskildt en punkt af denna frågas
behandling, som förefaller mig hardt när oförklarlig. När herr
krigsministern i skrifvelse af den 22 maj 11)00 till utrustnings-
kommissionen anbefalde eu ny undersökning uti uniformsfrågan,
hvarför inskränkte herr krigsministern då denna undersökning till
att gälla endast den blå och särskildt den ljusblå färgen? Det
gafs ju dock, mine herrar, fullt tillräckliga erfarenheter både från
vårt eget land och, kanske ännu mera, från utlandet, hvilka hade
bort föranleda herr statsrådet och chefen för kongl. landtförsvars¬
departementet att redan då söka anordna en grundlig och allsidig
utredning af denna vigtiga fråga. Om så hade skott, skulle vi
säkerligen i denna stund icke stått der vi stå, utan minsta skymt
till användbara och positiva resultat. Då herr statsrådet och
chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet nu är här närvarande,
så skulle det utan tvifvel vara af intresse för kammaren att af
Om arméns
uniformer.
(Forts.)
N:0 19. 28
Lördagen den 8 Mars.
Om arméns honom erfara, hvilka grunder som för honom voro bestämmande,
uniformer. t]f^ han år 1900 anbefalde en undersökning i frågan och dervid
(Forts.) jcke gjck ]angre än han gjorde.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ io.
Om inråttan- Slutligen förelåg till afgörande Andra Kammarens tredje till-
. fälliga utskotts utlåtande n:o 4, i anledning af väckta förslag om
' inrättande af ett statslotteri.
Till utskottets behandling hade öfverlemnats två inom kam
maren väckta motioner:
l:o) motion n:o 56 af herr A. Thylander m. fl., i hvilken
motion hemstälts, att, med ändring i eller upphäfvande af der¬
emot stridande författningar, ett statslotteri måtte inom riket
upprättas, samt att i sådant syfte Riksdagen måtte i underdånig
skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
nästkommande Riksdag framlägga förslag till ett sådant lotteri; och
2:o) motion n:o 84 af herr O. F. Trapp, deri föreslagits, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t begära, att Kongl.
Maj:t ville framlägga förslag till inrättande för statens räkning af
ett penninglotteri.
Utskottet hemstälde emellertid,
l:o) att herr Thylanders m. fl. ifrågavarande motion icke
måtte af kammaren bifallas, samt
2:o) att icke heller herr Trapps m. fl. förevarande motion
måtte vinna kammarens bifall.
Vid utlåtandet hade fogats reservation af herrar Petersson i
Skurö och Björkman, hvilka ansett, att utskottet bort bifalla herr
Trapps motion, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
begära, att Kongl. Maj:t ville framlägga förslag till inrättande för
statens räkning af ett penninglotteri.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet lemnades till
Herr von Schéele som anförde: Herr talman, mine herrar!
I den af de föreliggande motionerna, som blifvit väckt inom
Riksdagens begge kamrar och samtidigt der nu behandlas, före¬
kommer i samband med det anförda hufvudskälet att »bereda
vår egen statskassa en väl behöflig inkomst», påståendet, att
utländingarne sjelf va öppet le åt svenska folkets oförstånd. Den
bestämda formen »utländingarne» betecknar omdömets allmän¬
giltighet. Deremot vill jag inlägga en bestämd gensaga. Ty om
Lördagen den 8 Mars.
29 N:o 19.
än sådant — hvilket jag icke vill bestrida — från mycket jemn-
strukna utländingars sida sker, så förtjenar det sannerligen icke
att af svenska Riksdagen vid dess lagstiftningsarbete tagas med
i beaktande. Så mycket mer deremot den beundran, som jag
varit i tillfälle att både inom gamla och nya verlden af de mest
vitnesgilla utländingar höra uttalad öfver hvad som i detta hän¬
seende eger rum hos det svenska folket. Man betraktar det såsom
icke blott en ära för vårt folk, utan tillika en värderik insats i
verldshistorien, att svenska folket upprätthållit sinnet för det i
och för sig rätta gent emot det endast skenbart eller tillfälligt
nyttiga. Jag har nu senast under min vistelse i Amerika af
Förenta staternas president hört ett klart och bestämdt uttalande
rörande denna sak. Säg eder konung och edra landsmän i Sverige
— så ungefär folio hans ord vid den officiella mottagningen i
Hvita huset i Washington — att svenskarne i Amerika äro högt
aktade såsom ett gudfruktigt, pligttroget, arbetsamt och pålitligt
folk, för hvilka hederns lag betyder mer än något annat i verlden,
hvarigenom de i vårt land allt ifrån den första svenska koloni¬
sationen i eder store Gustaf Adolfs dagar utöfvat ett moraliskt
inflytande af oskattbart värde. Och detta omdöme blef bekräftadt
och vidgadt vid en festlighet kort derefter i verldsstaden Chicago,
då ett stort antal infödda amerikaner voro jemte målsmän för
båda de skandinaviska folken tillstädes, i det att om de sist¬
nämnda uttalades följande vackra ord, som sedan blefvo med
obetingadt erkännande i den amerikanska tidningspressen åter-
gifna: They create ivealth by tv ork instead of destroying wealth
by speculation (det utmärkande för dessa nationer är, att de skapa
välstånd genom arbete i stället för att åstadkomma välståndets
förstöring genom att fresta lyckan).
Hvad vidkommer sjelfva saken, ber jag få till en början till¬
kännagifva min fullständiga anslutning till motionärernas i utlåtan¬
det sid. 3 återgifna ord: »Det får ju antagas, att motståndet mot
inrättandet af ett svenskt statslotteri hvital- på allvarliga, moraliska
syften; men man borde väl då ock med kraft och allvar tillämpa
förbudet i 1 § af lotteriförordningen af 1881 mot allt utspridande
eller afyttrande af lotter i både in- och utländska lotterier, hvilket
nu icke är fallet, och man borde då icke låta den bortlottning af
lösören och konstsaker, som i 3 § af samma lag är tillåten, för¬
siggå så utan all kontroll, att massor af osålda lotter utan vidare
få deltaga i utlottningen». Och härtill lägger utskottet för egen
del, sid. 10, följande behjertansvärda resonnement, hvari jag lifligt
instämmer: »Det är visserligen en beklaglig sanning, att inhemska
lotterier, såsom ju också motionärerna påpeka, i växande antal
tillåtas, men denna omständighet synes utskottet icke utgöra
något talande skäl för önskvärdheten eller behofvet af ett stats¬
lotteri, utan endast ådagalägga en tyvärr allt för långt drifven
eftergifvenhet från Kongl. Maj:ts sida i fråga om lotteri-
Om inrättan¬
de af ett
statslotteri.
(Forts.)
N:0 19. 30
Lördagen den 8 Mars.
Om inrättan¬
de af ett
statslotteri.
CForts.)
förordningens tillämpning; och torde en rättelse härutinnan och ett
strängare iakttagande af lotteriförordningens anda vara i hög
grad önskvärd».
Det är en skilnad, som aldrig får förgätas mellan hvad
staten gör och hvad enskilda personer göra. Staten är något
annat än de enskilda, huru många än dessa måtte vara, och bjuder
han någonting, så är hela folket ansvarigt derför. Jag tviflar på
det allra högsta på att svenska folkets representanter skulle vilja,
vare sig med hänsyn till det slägte, som fostras inom våra egna
landamären, eller med hänsyn till Sveriges verldshistoriska be¬
tydelse, taga på sig ansvaret för en sådan i lag fastslagen grund¬
sats som den, hvilken i ett statslotteri skulle få uttryck. Visser¬
ligen har jag gifvit akt på, hurusom det i en af de motioner,
som nu för Riksdagen föreligga, nemligen den, som är framburen
jemväl i Första Kammaren, förekommer den utsagan, att det vore
en fördom att betrakta penninglotteri såsom varande något i och
för sig origtigt. Och den andra föreliggande motionen erkänner
väl, att »det icke är staten värdigt att så att säga organisera
folkets spellusta och med sin sanktion uppmuntra till lotterispel»;
men »detta skäl synes dock motionären, hur aktningsvärd än dess
grund är, icke praktiskt böra tillmätas afgörande betydelse».
Båda dessa åskådningssätt stå likväl i så snörrät strid mot hvad
som af ålder varit svenskt sätt att tänka och handla, att jag icke
tror, att det skall finnas rätt många inom den svenska Riksdagen,
som vilja vara med derom. Nej, härutinnan skall nog det stora
flertalet bland oss befinnas vara i ordets bästa mening konservativa,
vare sig man vill bortförklara vårt samvetes dom såsom fördom
eller skjuta åt sidan det erkändt rätta för någon s. k. praktisk
hänsyn.
Sant är, att vi svenskar hafva att af andra nationer lära
åtskilligt för att få en mer praktisk syn på tingen och emellanåt
genom fördomar hindras derifrån. Men detta gäller ingalunda i
det fall, som nu är i fråga. Det sant praktiska tillvägagåendet
härvidlag består icke uti upprättandet af ännu ett penninglotteri,
mer frestande än något af de redan förefintliga, utan i att söka
motverka dessas förderfliga inflytande genom utveckling af vårt
folks omdömesförmåga, flit och förtänksamhet.
Endast i förbigående vill jag fästa uppmärksamheten på den
otillförlitlighet, som vidlåder de beräkningar, som rörande den
förmenta bristens storlek gjorts i den inom begge kamrarne före-
bragta motionen. Detta har icke blott blifvit af Andra Kammarens
utskott uppvisadt, utan låter sig anas redan af den olikhet, som
råder mellan herrar Ljungbergs och Thylanders uppgifter härom,
under det att formuleringen hos dem för öfrigt befinnes nästan
ordagrant lika.
För oss, mine herrar, är och förblir hufvudsynpunkten, hvad
jag började med att framhålla, det, som enligt historiens såväl
Lördagen den 8 Mars.
31 N:o 19.
som nutida vittnesbörd mer än något annat gjort och gör Sverige
stort i verlden och vi främst af allt vilja lemna i oförkränkt
besittning åt våra efterkommande. Hvarken Gustaf II Adolf eller
Carl XII har bragt till stånd någon varaktig förändring af deri
politiska verldskartan till Sveriges förmån eller öfver hufvud
framför andra svenske konungar åt vårt land förvärfvat bestående
yttre fördelar. Det, hvarför vi se upp till dem såsom våra national-
hjeltar, är deras inre värde såsom den svenska folkkarakterens
yppersta målsmän, de der såsom ingen annan historisk personlighet
gifvit gestalt åt hvad den förstnämnde kallade svenska folkets
majestät.
Herr talman! Jag ber att få instämma i tillfälliga utskottets
hemställan.
Häruti instämde herrar Anderson i Hasselbol, Jansson i
Edsbäcken och Hultkrantz.
Herr Thylander: Ehuru min motion blifvit afstyrkt af
utskottet och jag således icke har någon utsigt att få densamma
bifallen, vågar jag likväl att med några ord beröra denna fråga.
Dertill känner jag mig nemligen uppmuntrad af den omständig¬
heten, att vid betänkandet i år blifvit fogad en reservation, som
visar, att man icke helt och hållet förbiser det onda, som jag
genom min motion ansett skulle kunna botas genom en lagstift¬
ning om lotteriväsendet.
Såsom skäl för afslag har utskottet angripit det antagande,
som i motionen göres, att man i Sverige spelar bort stora summor
å utländska lotterier. Jag och mina medmotionärer hafva emel¬
lertid icke anfört något bestämdt belopp, som från Sverige utgår
i form af utgifter å lotterispel. Jag har endast anfört den beräk¬
ning, man i detta hänseende gjort å annat håll, och dertill kan
jag väl anses hafva varit berättigad. För att i grund och botten
nedgöra mitt antagande har utskottet i betänkandet infört en upp¬
gift ur danska finansministeriets förslag till dansk finanslag för
finansåret 1 april 1901—31 mars 1902. Uti denna uppgift finnas
siffror, som tydligen vederlägga det påståendet, att icke några
nämnvärda summor utgå från Sverige till det danska klasslotteriet.
Men egendomligt är, att i samma betänkande finnes införd en
annan utredning, hemtad ur ett vetenskapligt arbete af d:r Rudolf
Sieghart i Wien, deri han för spelåret 1897—98 kommit till den
slutsatsen, att danska staten af danska klasslotteriet fått en netto¬
vinst af 1,503,000 kronor, under det att i den förstnämnda utred¬
ningen säges, att året 1897—98 den verkliga vinsten utgjorde
endast 1,107,560 kronor. Det är en beaktansvärd skilnad mellan
dessa begge uppgifter, och det ådagalägger, att d:r Sieghart utan
tvifvel hemtat sina uppgifter från slutet af spelåret, då de faktiska
siffrorna ställa sig helt annorlunda än i ett finanslagförslag, uppstäldt
Om inrättan¬
de af ett
statslotteri.
(Forts.)
N:o 19. 32
Lördagen den 8 Mars.
Om inrättan¬
de af ett
statslotteri.
(Forts.)
på oberäkneliga grunder. På annat sätt kan jag icke förklara
saken. Annars skulle det icke vara så stor skilnad. Detta om detta.
Men det skulle ju kunna tänkas, att man skulle kunna beräkna
— visserligen icke alldeles säkert, men åtminstone tillnärmelsevis
— att de penningar, som utgå från vårt land till danska klass¬
lotteriet, icke äro de summor, hvartill man kommit i den första
eller andra bevisföringen. Jag har här i min hand ett qvitto,
som jag fått hos en spelare här i Stockholm. Der ådagalägges,
att spelaren under en serie betalt 15 kronor 50 öre för en qvarts-
lott, under det att den enligt statsplanen icke skulle kosta mer
än 12 kronor 50 öre plus stämpelafgift för hvarje omsättning.
Och dertill kommer, att när slutuppgörelse skedde mellan spelaren
och kollektören, så hade spelaren likväl en skuld af tio öre till
denne kollektör. Alltså har spelaren till danska klasslotteriet
betalt 15 kronor 00 öre. Det är en differens mellan 12 kronor
50 öre och 15 kronor 60 öre, som jag ber att få konstatera.
Dertill kommer ytterligare, att spelaren till hvarje omsättning
måst sända sina penningar i rekommenderadt bref, och detta gör
sex gånger 30 öre eller tillsammans 1 krona 80 öre. Alltså
utgör hela summan, som utlagts för en qvartslott, 17 kronor 40
öre. Mark nu, att detta är endast en qvartslott!
Danska klasslotteriet har nu i planen uppgifvit, att 110 hela
lotter skola utgå för hvarje serie. Först och främst får man vid
spelårets början beställa en genomgående hel lott, om man vill
hafva en sådan. Så fort dessa beställningar äro gjorda, uppdelas
de öfriga lotterna i half-, fjerdedels- och åttondedels lotter.
Jag har rörande denna fråga talat med en person här i
Stockholm, hvars samhällsställning höjer hans uppgifter öfver hvarje
tvifvel, så att man tryggt kan lita på dem. Han har studerat
frågan på närmare håll, och studerat densamma icke blott i Köpen¬
hamn utan äfven i provinserna. Han har uppgifvit för mig, att
danskarne företrädesvis — åtminstone den mindre bemedlade befolk¬
ningen —- spela på åttondedelslotter. Men nu visar erfarenheten,
att de flesta qvartslotterna gå hit till Sverige, liksom en mängd
halflotter. Visserligen spelar man också på hela lotter, men då
vanligen i bolag. Om jag nu utgår från den förutsättningen, att
hundratusental af de lotter, som finnas i det danska klasslotteriet,
uppdelas i V2-, Yr ocl1 ‘Y-lotter, då kan jag endast under förut¬
sättning, att exakta uppgifter kunna erhållas beträffande denna
uppdelning, med utskottets betänkande i min hand beräkna den
ofantliga ökning, som uppkommer i de siffror, som äro angifna
i utskottets betänkande. Man kommer då säkerligen vida högre
upp. Nu är det emellertid icke möjligt att kunna beräkna detta
just derför, att, såsom utskottet säger på ett ställe i sitt betän¬
kande, lotterispelet i vårt land i så stor utsträckning pågår i
smyg. Man vill icke tala om att man spelar på lotteri af två
skäl, dels derför att man eljest blir beskattad för den inkomst,
33 N:o 19.
Lördagen den 8 Mars.
man möjligen kan få derpå, och dels derför att man icke vill Om inrättan-
stå och skylta såsom en spelare. Man kan derför antaga, att de, ^“lotteri.
som tro, att mycket större summor gått ut ur landet än de, som ,Forts \ '
angifvas i utskottets betänkande, kunna hafva lika rätt i sitt
antagande, som de stödja på meddelanden, hvilka de erhållit af
dem, som deltaga i lotterispelet, som de, hvilka tro, att summan
är mera obetydlig. Jag skall emellertid icke tvista med utskottet
härom derför att jag icke påstår, att jag har rätt härutinnan
eller att mina meningsfränder hafva det, men jag skall dock påpeka
en omständighet, som vittnar om, att lotterispelet sker i smyg i
stor skala. Jag har under de sista dagarne försökt taga reda på,
huru saken ställer sig här i Stockholm, och jag har fått uppgifter
af personer, på hvilkas vederhäftighet jag icke kan tvifla, att vid
den tid, då omsättningar skola ske till dragningarne i Köpenhamn,
postkontoren äro öfverfylda af värdeförsändelser, som skola gå
till Danmark, ja, en person uppgaf, att under dessa dagar utgå
till Danmark tusentals värdeförsändelser, såsom rekommenderade
bref eller postremissor. Någon bestämd kunskap om, huru mycket
af dessa penningar användes på lotterispel, kan man ju icke
erhålla af det enkla skälet, att man icke kan säga, för hvilka
ändamål dessa penningar äro afsedda, som sålunda gå till utlandet,
men nog är det betecknande, att värdeförsändelsernas antal ökas
så ofantligt just de dagar, då omsättningarna skola ske. Jag har
talat vid en person här i Stockholm, som spelat på danska klass¬
lotteriet. Han såg efter i en annotationsbok, der han hade en
tydlig och klar bokföring öfver detta spel, och han fann der, att
en qvartslott här kostat honom 22 kronor 40 öre, medan priset
på densamma i Danmark är endast 12 kronor 50 öre. Dessa
uppgifter tyda på, att spelet är ett skoj och att det bedrifves
såsom sådant, och att det finnes siffror af så ömtålig beskaffenhet,
att man icke bör vidröra dem af det enkla skälet, att det förhåller
sig med saken som med en pestböld, att, om den får vara i fred,
den värker mindre, än om man petar på den.
Nu har jag för min enskilda del icke ifrågasatt, att det i och
för sig skulle vara något godt att söka i Sverige införa ett stats-
lotteri. Under hela den tid jag sökt bilda mig ett omdöme i
frågan, har jag känt mig tveksam, men jag har icke känt mig
tveksam, huruvida det skulle vara klokt och förståndigt att genom
lagstiftningen ingripa mot det onda, utan jag har känt mig tvek¬
sam endast om suttet, på hvilket man skulle ingripa. Detta kan
ske på två sätt. Lotterispelet bedrifves nemligen icke blott på
utlandet på ett ruskigt sätt, utan äfven inom våra egna landamären
tillåtas lotterispel på ett synnerligen slarfvigt sätt. I Första
Kammarens utskotts betänkande, som citerades af den första ärade
talaren, finnas på sid. 4 angifna några exempel på sådana penning¬
lotterier, som under åren 1889—1901 tillåtits i vårt land. Dessa
lotteriers slutsumma uppgår, om man sammanslår dem alla, till
Andra Kammarens Prut. 1902. N:o 19. 3
N:o 19. 34
Lördagen den 8 Mars.
Om inråttan
de af ett
8tatslotteri.
(Forts.)
44,814,000 kronor. Det är sant, att dessa lotteripenningar burit
rika frukter, derom bär det ståtliga palats, som kallas operahuset
i Stockholm vittne, derom bär Nordiska museet vittnesbörd, och
derom kommer också utan tvifvel dramatiska teaterns byggnad,
när den en gång blir färdig, att bära ett kraftigt vittnesbörd.
Men om jag från denna synpunkt går till tanken på den moraliska
sidan af lotterispelet, synes mig saken verkligen underbar. Man
bör icke — säger man — inrätta ett statslotteri och söka kring¬
gärda detta statslotteri med en omsorgsfull lagstiftning och der¬
igenom söka begränsa det onda, som lotterispelet medför, ty man
är så rädd om de små i samhället, de mindre bemedlade, hvilka
skulle komma att få betala till statskassan genom detta statslotteri.
Men då är det väl ändock underbart, att då det, fastän det, såsom
den första talaren yttrade, fins en lag, som skulle skydda oss mot
lotterierna, ändock här i landet bedrifves skoj med lotterierna,
då är det väl underbart — säger jag — att man icke tagit i
betraktande, att dessa penningar, som genom lotterierna dragas
hit till Stockholm för att dermed åstadkomma storverk, kunna
tagas ur de mindre bemedlades och de obemedlades fickor landet
rundt lika väl som de, som gå till ett statslotteri. För mig är
det mycket underbart, om saken är demoraliserande i det ena
fallet, men icke i det andra, d. v. s. att saken skulle vara
demoraliserande, när fråga väckes att i vårt land införa ett stats¬
lotteri, kringgärdadt af en lagstiftning, som kunde verka helso¬
samt, men icke när Kongl. Maj:t tillåter lotterispel för att skaffa
penningar till företag, för hvilka det skulle möta svårigheter att
få sådana på annat sätt.
På sista sidan i sitt betänkande säger nu utskottet så vackert:
»Det är visserligen en beklaglig sanning, att inhemska lotterier,
såsom ju också motionärerna påpeka, i växande antal tillåtas, men
denna omständighet synes utskottet icke utgöra något talande skäl
för önskvärdheten eller behofvet af ett statslotteri, utan endast ådaga¬
lägga en tyvärr alltför långt drifven eftergifvenhet från Kongl. Maj:ts
sida i fråga om lotteriförordningens tillämpning; och torde en
rättelse härutinnan och ett strängare iakttagande af lotteriförord¬
ningens anda vara i hög grad önskvärd.» Detta är ju mycket
vackert sagdt, men det hade, enligt mitt förmenande, varit ännu
bättre, om utskottet hade sagt, att det torde vara af behofvet
påkalladt, att denna fråga snarast möjligt ställes under båda stats¬
makternas hägn, så att allt det lotteriskoj, som nu finnes, derigenom
måtte tagas bort. Det är nemligen min fulla öfvertygelse, att
detta, som utskottet påpekat, icke kommer att verka såsom bot
mot detta onda, som nu är spridt öfver hela landet. Ty märken
väl, mine herrar, det är icke, såsom man velat göra troligt, blott
i Skåne och Småland, som detta onda existerar, utan det är litet
hvarstädes i hela landet. Här i kammaren finnes en kamrat till
mig ifrån mellersta Sverige, som upplyst mig, att han nu, sedan
Lördagen den 8 Mars.
35 N:o 19.
frågan kommit på tal, fått reda på, hvad han förut icke visste, Om inrättan-
nemligen att lotterispel äfven i mellersta Sverige, i synnerhet i de
trakter, der kommunikationerna äro mera utvecklade och dit jern- ' *'
vägar och en mera regelbunden post nått, bedrifves i stor skala; 01 s'
ja, till och med uppe i Norrland finnas personer, som bekräftat
detta. Om det nu blefve så, att detta lotterispel reglerades af
eu lagstiftning, som utginge från båda statsmakterna, då tror jag,
att dermed något skulle hafva vunnits, men icke sker det dermed,
att man i ett utskottsbetänkande endast talar om, att man från
Kongl. Maj:ts sida gått något lättvindigt till väga under en tid.
Jag talade nyss om och utskottet talar också så vackert om hvar¬
ifrån de penningar komma, som åtgå till lotterispelet. Det synes,
som om man skulle vilja påstå, att de mindre bemedlade i sam¬
hället stode på den ståndpunkten, att de mindre än andra skulle
kunna reflektera i frågan. Det tror jag icke, utan för min enskilda
del tror jag, att större delen af de summor, som användas på
lotterispel icke komma från fattiga arbetarefamiljer, utan från
personer, som icke tänka så mycket på den moraliska sidan af
saken, utan i allmänhet tänka som så, att de ju hafva lika stor
utsigt att vinna som alla andra och att de kunna hafva råd att
afvara en tiokronorssedel för en lott. Nej, mine herrar, jag för¬
svarar de fattige arbetarne; hos dem är demoralisationen icke
större än åtminstone hos medelklassen, det är säkert. Jag
sjelf spelar icke på lotteri, men jag vet, att bland mina mot¬
ståndare här i kammaren finnas åtskilliga, som spela icke blott
på ett, utan på flera lotterier.
Herr vice talman, jag skall för närvarande sluta här och be
att få yrka bifall till den reservation, som finnes fogad vid
utskottets betänkande.
Herr Hazén: Herr vice talman! På grund af den ställning
jag inom utskottet haft till denna fråga och till utskottets utlåtande,
må det tillåtas mig att anföra några ord och dervid fortsätta, der
den siste talaren slutade. Han såg frågan från en sida, och det
må tillåtas mig att se den från en annan sida. Har man haft
tillfälle att i riksdagshandlingarna följa lotteriförordningen sedan
något öfver sextio år tillbaka, nästan öfverraskas man af den
upptäckten, att man med mycket stor samhällighet från skilda
läger varit ense om att anse lotterierna såsom något både mora¬
liskt och ekonomiskt ondt. Då man icke kan vederlägga denna
uppfattning, som förut gjort sig gällande såväl hos enskilda med¬
lemmar af Riksdagen som också hos Riksdagens mäktigaste utskott,
då man icke kan underkänna denna uppfattning, och då man icke
kan förneka, som den siste talaren med begagnande af ett starkt
uttryck sade, att lotterierna äro förenade med skoj, då måste
man också hålla på, att dessa lotterier äro ett moraliskt och eko¬
nomiskt ondt. Men förhåller det sig så, då bör man väl också
N:o 19. 36
Lördagen den 8 Mars.
Om inrättan¬
de af ett
statslotteri.
(Forts.)
förklara, att Riksdagen bör göra med detta onda som med allt
annat ondt, söka reagera mot detsamma och motarbeta det så
långt som möjligt. Men icke kan detta ske derigenom, att man
tager bort och låter försvinna de lotteribestämmelser, som vi nu
ega. Detta vore att i berörda hänseende taga bort ett af de
starkaste fästen till vårt folks moraliska uppfostran, och det kan
väl hvarken herr Thylander eller jag vilja vara med om, på grund
af den ställning vi intaga i lifvet. Det är tvärtom af största vigt
att till inskärpande behålla dessa paragrafer, som vi allt för väl
behöfva.
Då man framställer förslag till statslotterier, stå dessa förslag
vanligtvis tillsammans med den skimrande utsigten till ekonomisk
vinst, som staten derigenom skulle göra; och detta ser man spela
in äfven i de motioner, som här föreligga, ja, i herr Thylanders
motion står det till och med i spetsen. Man kan icke heller för¬
neka, att om man knyter förbund med spellustan och om man
börjar odla spellasten hos vårt folk, nog kommer vinst att deraf
inflyta. Men jag tror icke, att det är skäl till att börja odla en
sådan grumlig inkomstkälla, utan fastmera för de trängande kraf
på förökade inkomster, som nu förefinnas, gå åt ett annat håll,
nemligen åt det håll, dit både rättvisa och billighet peka.
Man har framhållit, att vi stå under betänkligt inflytande af
de utländska lotterierna, och det kan ju icke förnekas. Herr
Thylander vill nu icke tvista om de uppgifter, han lemnat, och de
uppgifter, utskottet lemnat. Jag skall icke upptaga den tvisten, utan
blott hänvisa till utskottets utredning, så får hvar och en draga
den slutsats, som han kan. Jag tror dock, att den föreställning,
man fått om de nationalekonomiska förlusterna, är temligen öfver¬
drifven. Och för öfrigt, om vi finge ett statslotteri, skulle det
bota den skadan? Ingalunda. Vi hafva ju haft så många inhemska
lotterier, hafva de botat spellustan på de utländska? Ingalunda.
Vidare hafva vi nu lotteriinbjudningar från utlandet, som
måste väsentligen gå igenom bref. Finge vi ett inhemskt och ett
statslotteri i form af regale, stode ju qvar, att de utländska
lotterierna gjorde sina inbjudningar genom bref, och detta desto
mera energiskt, som de ju ville behålla sin kundkrets under konkur¬
rensen. Från det svenska lotteriet skulle då också utfärdas
inbjudningar genom bref, men icke blott genom bref, utan också
genom några hundra kollektörer. Det danska lotteriet har ju,
såsom vi se af utskottets utlåtande, nära 300 kollektörer. För
att kunna konkurrera, skulle ju det svenska lotteriet också hafva
ett motsvarande antal, som skulle resa land och rike omkring.
På grund af sin provision af försäljningen, skulle de känna en
närgående frestelse till att fresta de allra djupaste lagren, som
nu näppeligen kunna nås af några bref. Och i öfrigt skulle ju
inbjudningar komma jemväl genom tidningspressen. Vi äro ju
nu skyddade från utländska lotterier i det afseendet genom tryck-
Lördagen den 8 Mars.
37 N:o 19.
frihetsförordningen, men finge vi ett statslotteri, stode ju pressen
öppen för att dagligen utdela dylika inbjudningar. Just med af¬
seende härpå ber jag få anföra ett yttrande, som afgafs af herr
A. P. Danielson år 1881, då fråga förevar om att få in åsyftade
bestämmelser i tryckfrihetsförordningen. I förbigående: man ville
icke gerna taga in dessa bestämmelser, ty man ansåg det vara
förnedrande för grundlagen att gå in i speciallagstiftning, men
man fann dock frågan så utomordentligt vigtig, att man ville göra
hvad göras kunde för att motverka sådana lotterier. Som nämndt:
herr A. P. Danielson yttrade: »Ett bref kommer icke så ofta
som en tidning, och dessutom, sedan man läst ett bref, lägger
man det å sido och ser det sedan icke mer, såvida man icke
särskildt letar fram det. Helt annat är det med en tidning, som
man dagligen har för ögonen.»
Sålunda skulle genom kollektörer frestelsen föras fram alle¬
städes och detta in bland de djupaste lagren och genom tidnings¬
pressen komma derjemte oupphörligen. Jag tycker, att vi hafva
frestelser nog och att vi böra göra hvad göras kan för att i någon
mån motarbeta desamma. Vi hafva sannerligen icke för få lotte¬
rier. Det skall man finna, om man går på gatorna och ser in
genom fönstren, der inbjudningar läggas ut till än det ena, än
det andra lotteriet. Om det icke blir en allvarlig reaktion, är
spelsjukan på väg att blifva en epidemisk sjuka hos vårt folk.
Att öfvergå till statslotteri för att söka bota den sjukan, tror jag
vore detsamma som att söka bota ondt med ännu värre. Så
har Riksdagen tänkt förr, och efter hvad meddelats mig, har
Första Kammaren tänkt så i dag. då frågan om lotteri der blifvit
afslagen med 78 röster mot 43. Och jag hoppas, att Andra
Kammaren skall, sina traditioner trogen, tänka detsamma. I för¬
hoppning härom hemställes om bifall till utskottets utlåtande.
Med herr Hazén förenade sig herrar Johansson i Aflösa,
Larsson i Bratteberg, Bengtsson i Häradsköp, Jonsson i Hök-
hult, Ericsson i Jönköping, Johansson i Stora Mellbyn, Jönsson
i Mårarp, Olsson i Viken och Hedin i Torp.
Herr Gussing: Herr vice talman! Mine herrar! Då det är
tal om införande af statslotteri, skulle man kanske kunna förmoda,
att jag skulle upptaga min företrädares mantel och traditioner och
sluta mig till dem, som fylkat sig omkring motionerna, yrkande
bifall dertill. Så är emellertid icke förhållandet. Väl är jag icke
blind för att vårt land i ekonomiskt afseende lider förluster der¬
igenom att vi icke hafva något statslotteri, men tillika är det för
mig klart och tydligt, att staten icke får genom att införa stats¬
lotteri, så att säga, uppamma spellustan och de i spellustans spår
följande lidelserna, lasterna och brotten. Det är icke staten vär¬
digt att på det sättet söka skaffa sig en inkomst, hvilken, enligt
Om inrättan¬
de af ett
statslotteri.
(Forts.)
N:o 19. 38
Om inrättan¬
de af ett
statslotteri.
(Forts.)
Lördagen den 8 Mars.
hvad erfarenheten lär, tages hufvudsakligast ur de mindre bemed¬
lades fickor. Det är icke staten värdigt att täfla, att konkurrera
med sådana herrar, som locka till spel med locktoner sådana
som: »Wo gewinnt man vieles Geld? Bei Gebruder Lilienfeld!»
eller »Gottes Segen bei Cohn.»
Det har blifvit sagdt, att ingen välsignelse hvilar öfver det
guld, som på det sättet åtkommits; och jag tror erfarenheten icke
jäfvar det påståendet. Jag skall bedja att få omnämna två fall,
hvilka tyckas bekräfta det. Det ena är från 1870-talet, då jag
vistades vid universitetet i Lund. Det hände sig då, att tre eller
fyra unge män roade sig med något oskyldigt spel, som jag tror
preference. När uppgörelsens stund var inne och den förlorande
skulle betala hvad han förlorat, hade han icke penningar dertill.
Det var en ung student. Han erbjöd då de vinnande en lott¬
sedel, som af dem mottogs till värde af 5 å 6 kronor. Åtta
dagar derefter visste tidningarna berätta, att, om jag ej miss-
minner mig, 80,000 kronor hade utfallit på denna lott. Man prisade
i allmänhet de båda unge männen lyckliga. Men lyckan var icke
lång. Några få år derefter slutade den ene på fattighus och den an¬
dre på Lunds hospital. Det andra fallet af färskare datum är
från den ort, der jag har mitt hemvist. Det gäller ett ungt han-
delsbiträde, som för tre eller fyra år sedan vann 60,000 kronor
på Hamburgerlotteriet. Redan i fjol afträdde han sitt bo till
konkurs. Herr vice talman! På de skäl jag anfört och då jag
anser det staten värdigare att med alla till buds stående medel
bekämpa spellustan eller, som jag vill kalla den, spellasten hellre
än att lägga hyende under densamma, ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr Krönt un d: Herr vice talman, mine herrar! Jag
fäste mig vid ett uttryck af herr Thylander, som var ett mycket
sant ord, men tillika en mycket skarp kritik öfver hela den fråg;a
han väckt till lif, nemligen uttrycket »skoj». Det skulle varit
att önska, att han utöfvat samma kritik beträffande en hel del
siffror i sin motion. Huru ohållbara och ovederhäftiga dessa äro,
kan man sluta sig till, då han säger, att vi svenskar beräknas
årligen spela bort 9 ä 10 millioner till det danska lotteriet. Hela
dess insatssumma går till något öfver 10 millioner kronor. Så¬
ledes skulle endast svenskarne spela på detta lotteri, och således
skulle svenskarne icke få tillbaka den summa, som i form af 8
millioner kronor går till vinster. Hvart gå då dessa? Skänka
svenskarne bort dem till danskarne för att bestrida danska civil¬
listan, arméförvaltningen och alltihop? Jag tror icke det, herr
Thylander!
Det enda skäl, som jag hört motionärerna och andra vänner
till statslotteri framhålla, är ju det, att, då det ändå spelas på
lotteri, det vore bättre att genom inrättande af ett inhemskt
Lördagen den 8 Mars.
39 N:o 19.
lotteri förekomma spelet på utländska lotterier och deri¬
genom äfven att penningarna utvandrade och tillika bereda
staten en god inkomst. Ja, äro nu herrarne verkligen säkra
på, att vi skulle derigenom förebygga, att svenskarne spela på
utländska lotterier? Jag tror icke, att så sker. Den erfarenhet,
vi redan nu kunna göra, är, att de många penninglotterier, vi
hafva, icke minska lusten att spela på utländska lotterier. Tro
herrarne kanske, att de utländska lotterierna i konkurrensen med
det inhemska statslotteriet skulle »ge tappt?» Nej, de skulle för¬
dubbla sina ansträngningar att uppsöka de spellystna här i landet,
de skulle öka vinstutsigterna och sprida sina reklambref i tusende
hem, som de nu icke söka upp. Herr Thylander medgifver sjelf,
att de mindre bemedlade icke äro gripna af spellustan. Men jag
är öfvertygad om, att skulle denna konkurrens uppstå, komme
turen jemväl till dessa. Staten måste naturligtvis i denna kon¬
kurrens tillgripa samma utväg eller kanske ännu kraftigare medel.
Den skulle öka vinstutsigterna, den skulle genom reklam i hela
svenska pressen sprida lotteribegäret till de små i samhället, till
arbetarne, som minst af alla hafva råd att offra den skilling, som
behöfves. Och staten skulle naturligtvis nödgas att litet hvar¬
städes placera lotterikollektörer, som med lotterisedlar i hand
skulle uppsöka allmänheten och bibringa den ett nytt slags moral
och sedlighet. Hvad vunne svenska staten, svenska folket derpå?
Jo, att vi fortfarande spelade i utlandet och att tillika staten för
sitt eget lotteri vunne stora delar af vårt land, som ännu icke
äro berörda af lotterispel, vunne stora, breda lager i samhället,
som nu äro obesmittade. Vi kunna ju låta det vara ostridigt,
att lotterispelet icke ännu i nämnvärd grad nått de små, de mindre
bemedlade. Inrättandet af ett statslotteri skulle sålunda vara för¬
svenska folket en utbredd spellusta och för staten en årlig vinst
af 1 y2 million kronor. Ja, nrine herrar! Men till hvilket pris
vunne staten detta? Jo, genom att öfverlemna svenska folket
ohejdadt åt en passion, som för det stora flertalet endast haft
skadliga verkningar och som i synnerhet bland de små i samhället
endast sprider nöd, fattigdom och elände, och så slutligen genom
att afvika från det största mål, staten har, nemligen samhälls-
medlemmarnes moraliska och sedliga uppfostran och höjande.
Och en dylik vinst, vunnen genom att offra på folkets dåliga
böjelser, skulle då enligt herr Thylanders förslag användas till
försvaret, till att skydda vårt fosterland och vår frihet. Det är
verkligen en sorglig tidsbild!
Huru inkonseqvent vore det icke af staten, om, då den i
nykterhetens, den allmänna moralens intresse söker förekomma
rusdrycksbegäret genom att fördyra varan genom att förminska
krogarnes antal och genom att försvåra åtkomsten af rusdryc¬
kerna äfven på annat sätt, den i landets och frihetens intresse
skulle tillmötesgå spelpassioncn genom att främja dess utöfvande,
Om inrättan¬
de af ett
statslotteri.
(Forts.)
:o 19. 40
Lördagen den 8 Mars.
inrättan-
af ett
statslotteri.
(Forts.)
Under det staten förbjuder hasardspel, skulle den inrätta general-
agenturer för detta hasardspels bedrifvande! Jag hoppas, att
Andra Kammaren icke vill vara med om att gilla och stadfästa
ett dylikt betraktelsesätt. Jag hoppas, att Andra Kammaren nu
skall ställa sig på den ståndpunkten: inga lotterier.
Att lotterier verkligen finnas i vårt land. är icke folkrepre¬
sentationens skull. Jag ber att få yrka bifall till utskottets ut¬
låtande.
I detta anförande instämde herrar Emtlién, Kvarnzélius, Ols¬
son i Sörnäs, Fredholm, friherre Be Oeer, Nyström, Ericson i
Ransta, Lindgren i Islingby, Åkerlind, Gustafsson, Viklund, Ba¬
rm, Nordström i Stockholm, Söderberg, Center ivall och Anders¬
son i Bråborg.
Vidare yttrade
Herr Höjer: Herr vice talman! Det finnes en af oss litet
hvar känd romersk skald, som i en af sina dikter fält det i min
tanke ganska hädiska yttrandet: varium et mutabile semper
femina; det är uttydt: »qvinnan är ett obeständigt och förunder¬
ligt ting». Men det är icke bara qvinnan, som är det, utan också
herr Thylander. Herr Thylander talade år 1899 med öfvertygel-
sens hela värme för inrättandet af ett statslotteri. I fjor —
året 1901 efter Kristi börd — talade han med samma öfvertygelse
mot inrättandet af ett statslotteri, äfven om han icke gjorde något
yrkande. I år har den gamle Adam farit i honom, och han har
framkommit med en motion om inrättandet af ett statslotteri.
Det är möjligt, att hans tanke funnit gensvar inom Första Kam¬
maren, der herr Ljungberg väckt en motion, som röjer en så
omisskänlig slägtskap med herr Thylanders, att, när man läser
de båda motionerna, man ovilkorligen kommer att tänka på orden:
»två själar och en tanke, två hjertan och ett slag». Men att
min ärade vän herr Thylander skulle komma att ingå fostbrödra-
lag med herr advokatfiskal Ljungberg i Första Kammaren, det var
det sista, jag hade kunnat drömma om.
Om jag närmare undersöker herr Thylanders m. fl. mo¬
tion i Andra Kammaren och herr Ljungbergs i den Första — den
ene motionen är lika god som den andra — så är det två iakt¬
tagelser, som jag för min del kunnat göra, den ena den stora
ovederhäftigheten med afseende å de faktiska uppgifterna, den
andra den ohjelpliga logiska svaghet, som förefinnes i sjelfva mo¬
tiveringen. Hvad beträffar ovederhäftigheten i de faktiska upp¬
gifterna, så förefaller det mig, som skulle utskottet först och
sedan herr Kronlund på ett framgångsrikt sätt hafva visat upp
den, och den gör, synes det mig — om man verkligen söker få
reda på de faktiska förhållandena — ett öfvervägande komiskt
Lördagen den 8 Mars.
dl N:o 19.
intryck. Herr Thylander och medmotionärer tala om, att vi
genom att köpa lotter skicka 10l/2 millioner till danska klasslot¬
teriet, hvars hela insatssumma uppgår till ungefär lO1/» millioner,
och de synas sålunda tro, att vi svenskar så godt som ensamma
spela på danska klasslotteriet. Och ännu mer. Herr Thylander
tyckes lefva i den barocka föreställningen, att vi af hela denna
insatssumma icke skulle få ett öre tillbaka i form af vinst.
Det synes mig icke vara för mycket begärdt, att, då en per¬
son väcker en vigtig motion, han tagit kännedom åtminstone om
grundelementen rörande den sak, hvarom han motionerar. Nu
sökte herr Thylander att reparera bristerna genom att sätta i fråga
korrektheten af de uppgifter, som finansministern Scharling fram-
stält i sina anmärkningar till förslaget till dansk finanslag för
finansåret 1897—1898. Men i det försöket har herr Thylander
alldeles misslyckats. De sifferuppgifter, som herr Scharling der
kommer med, strida icke på det allra ringaste vis med de upp¬
gifter, som herr Sieghart meddelat i sin bok. Hvad herr Schar¬
ling i sina anmärkningar säger är helt enkelt, att för finansåret
1897—1898 var den danska statens behållning på klasslotteriet
1,107,560 kronor med hänsyn till sjelfva insatssumman. Det är,
som bekant, cirka 10 procent af insatssumman, som gå till den
danska staten. Sedan har den danska staten en liten inkomst
bredvid, som herr Sieghart påpekat, i form af stämpel på lott¬
sedlar, men denna inkomst, som går till cirka y2 million per år,
har icke med insatssumman det allra ringaste att skaffa.
Herr Thylander och medmotionärer hafva, synes det mig,
något besynnerliga föreställningar om dessa kollektörer, som äro
anstälda vid det danska klasslotteriet. Jag vill visst icke utgifva
mig såsom specialist på detta område, men så mycket specialist
är jag likväl, att jag med rätta kunnat intagas af förvåning öfver
de meddelanden, som herr Thylander lemna!. Han har rigtat
anklagelser mot de danska kollektörerna, som gå på heder och
ära. Herr Thylander och medmotionärer tyckas anse, att dessa
män äro ett band af tjufvar och skälmar, som stoppa i egna
fickor eu hel del af de penningar, som lemnats dem af den svenska
allmänheten. Man bör, synes mig, bättre hafva reda på bety¬
delsen af de begrepp, som man rör sig med. Kollektörer, mine
herrar, äro af den danska staten tillsatta tjenstemän. hvilkas
antal, enligt herr Siegharts uppgifter för året 1897—1898, var
285, hvaraf en del fans i Köpenhamn, en annan del i landsorten.
De äro bofasta tjenstemän, som icke flacka omkring någonstädes.
De taga emot order om försäljning af lotter, som de expediera
från sina kontor. Och deras aflöning går icke ut i den form, att
de ad 1 datum helt enkelt förhålla de vinnande hvad de skola
ha, utan, såsom vi se af herr Scharlings redogörelser, med 5 %
af hela insatssumman. Något öfver 500,000 kronor gå sålunda
i Om inrättan¬
de af ett
statslotteri.
(Forts.)
K:o 19. 42
Lördagen den S Mars.
Om inrättan¬
de af ett
statslotteri.
(Forts.)
ut i form af aflöning till kollektörerna vid de danska stats¬
lotteri erna.
Hvad sedan beträffar agenterna, talar herr Thylander om
dem på ett besynnerligt vis, som röjer, att han tyckes förutsätta
en mycket hög grad af förslagenhet hos våra grannar. Han synes
anse dem vara ansatta af danska staten och säger om dem, att
de »resa från by till by och utprångla danska lottsedlar.» Jag
undrar, huru det egentligen förhåller sig med den saken. Jag är
icke bosatt i Skåne, ehuru jag visserligen på resor besökt det
några gånger. Men jag har indirekt från danskt håll blifvit upp¬
lyst derom, att de der agenterna icke äro ombud för det danska
statslotteriet, utan privata män, både danskar och skåningar, hvilka
agera för ett enskildt danskt aktiesällskap, som har till ett för¬
modlingen mycket vinstgifvande geschäft att uppköpa massor af
lotter från de danska statskollektörerna i afsigt att sedan prångla
ut dem både i grannlandet och hemma. Skåne lär särskildt vara
hemsökt af dem. Jag vill fråga herr Thylander: när han och
medmotionärerna från Skåne äro så ifriga att få ett svenskt stats¬
lotteri till stånd, hafva de då betänkt, att vi också skulle hugnas
med sådana aktiebolag med ty åtföljande hundratals agenter, hvilka
reste omkring i norra och mellersta Sverige och kunde anses
såsom påbröd till gåfvan af ett statslotteri i Stockholm? Jag
tror, att de, som ega en närmare kännedom om dessa förhållan¬
den, skola deri ha en kraftig orsak att akta sig för dylika agen¬
ter. Herrarne känna till, huru det äfven här i Sverige kan gå
till, huru personer, mestadels afsigkomna judar, hos oss fara om¬
kring och schackra med teaterobligationer och dylikt, med afseende
på hvilka de komma fram med uppgifter den ena origtigare än
den andra. Man får väl icke gifva vederbörande danska stats-
tjenstemän skulden för alla de förbrytelser eller mindre korrekta
handlingar, som ett privat bolag eller kringresande agenter i de
danska och svenska orterna kunna göra sig skyldiga till.
För att nu komma till den logiska sidan af saken, så säger
herr Thylander ungefär, att man visserligen borde strängt »till-
lämpa lotteriförordningen och icke vidare tillåta det ena stora
lotteriföretaget efter det andra», alldeles i strid mot lotteriförord¬
ningens anda. Detta påstående skulle man kunna anse vara
öfversatsen i en syllogism, hvars undersats vore motionärens
uttalade mening, att en dylik stränghet icke är möjlig och att det
icke låter sig göra att »införa en fullt verksam kontroll öfver en
lagens efterlefnad». Går jag obetingadt in på den första pre¬
missen, så går jag endast med reservation in på den andra. Ty
om det må vara sant, att man icke har en fullt effektiv lagstift¬
ning i ämnet, så är det icke lika sant, att man icke skulle kunna
få förhållandena ändrade till något bättre. Det behöfves endast,
att man förändrar och skärper lotteriförordningen och så i dju¬
paste underdånighet hos Kong], Maj:t anhåller, det han täcktes
43 N:o 19.
Lördagen den 8 Mars.
vara så nådig att mera än förut respektera sin egen kungliga0m mrattan-
lagstiftning. Redan dermed skulle högst betydligt vara vunnet, ^"lotten.
enligt min uppfattning, utom det att jag hyser den optimistiska (Forts)
förhoppningen, att eu verksammare kontroll verkligen skulle
kunna åstadkommas.
Men antagom, att äfven den andra premissen vore sann,
hvilket den enligt mitt förmenande icke är; kan man då med
herr Thylander komma till den slutsatsen: ergo, böra vi inrätta
ett statslotteri? Ingalunda. Derför att det är galet förut, skall
man väl icke göra det ännu galnare genom att till de myckna
lotterier, man redan har, inrätta ett svenskt statslotteri! Jag har
i alla mina dagar aldrig hört maken till hopp i den logiska
kedjan.
Hvad beträffar inflytelsen af ett statslotteri, som skulle få
sitt säte här i Stockholm, så tillät jag mig förra riksdagen yttra
min oförgripliga mening derom, och jag anser mig derför icke
nu behöfva närmare utveckla min tanke. För mig framstår så¬
som en alldeles gifven sak, att inrättandet af ett statslotteri icke
komme att för det södra Sverige minska frestelsen af klasslotte¬
rierna i Köpenhamn. Men en alldeles säker följd blefve, att de
breda arbetar lagren här i mellersta och norra Sverige, dit dessa
inbjudare från Köpenhamn endast i undantagsfall komma, skulle
få lockelsen alldeles inpå sig till de många lockelser, som de
förut ha. Finge vi ett lotteri här, ett annat der, skulle lusten att
spela på lotteri snart blifva permanent.
Slutligen ber jag herrarne att tänka på, hvart konseqvensen
af ett statslotteris inrättande skulle föra och hvad detta i till-
lämpningen skulle komma att betyda. Hvarje hasardspel är i
lag förbjudet. Jag kan icke finna annat, än att Riksdagen ge¬
nom inrättandet af ett statslotteri skulle faktiskt underkänna
denna princip. Jag kan icke inse, att staten sedermera skulle
kunna förbjuda eller beifra hasardspel af hvad slag som helst.
Nästa steg efter inrättandet af ett statslotteri vore väl inrättan¬
det af en spelbank å la Monte Carlo, och jag kan försäkra, att
om eu dylik spelbank inrättades här i Stockholm af svenska sta¬
ten och arrangerades på ett förståndigt och förnuftigt vis, skulle
den svenska staten på spelbanken förtjena många gånger den
summa, som den kunde förtjena på ett statslotteri.
När ni, mine herrar motionärer, kommen och talen såsom
något att lura bönder med om den obegripligt störa inkomst, som
den svenska staten skulle erhålla genom att inrätta ett stats¬
lotteri, så ber jag er komma i håg, att, äfven om en sådan in¬
komst skulle stiga till två millioner, denna vinst likväl är för
ringa, att vi för den skulle afhända oss äran att åtminstone på
detta område stå före både Danmark och Tyskland.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets utlåtande.
N:o 19. 44
Lördagen den 8 Mars.
Om inrättan¬
de af ett
statslotteri.
(Forts.)
Häruti instämde herrar Wallis och Nordin i Sättna.
Herr Hammarström: Herr vice talman! Det kunde synas
öfverflödigt, att jag yttrar mig i denna fråga, och jag skulle icke
begärt ordet, om jag icke dertill haft en särskild anledning. Jag
kan nemligen på det lifligaste instämma med de fem föregående
talare, som uttalat sig för utskottets hemställan. Och jag har vid
de föregående tillfällen, då frågan om inrättande af statslotteri
behandlats af Riksdagen, ej mindre såsom medlem af det tredje
tillfälliga utskottet än äfven vid ärendets behandling i kammaren
alltid röstat mot något sådant. Jag ber att få tillägga, att jag
önskar, att Kongl. Maj:t måtte för framtiden litet mera sparsamt
än hittills tillåta lotteriföretag. Ty den omständigheten, att här
så oftas inrättas lotterier, som äro beviljade af Kongl. Maj:t, demo¬
raliserar allmänheten, i det att spelpassionen uppammas med ty
åtföljande missaktning för lagen om lotterier. Jag har här i min
hand ett urklipp ur en tidning, som blifvit tryckt denna vecka, der det
står: »Otillåtna lotterier anordnas ofta på landsbygden vid denna tid
på året. Än är det en och än en annan sak, som man på detta sätt lottar
bort. Klockor och dragharmonikor äro dock de vanligaste lotteri¬
vinsterna, och då numren ofta uppgå till inemot ett hundratal och
priset utgör 25 å 50 öre per styck, gör oftast lotteriutställaren
en vacker vinst. På landsbygden är den föreställningen rätt all¬
män, att alla lotterier, der lotternas antal ej uppgår till hundra,
äro tillåtna, och att det endast är större lotterier man måste söka
tillstånd till. Man säljer derför vid dylika lotterier aldrig mer
än högst 99 nummer, och så tror man sig ej riskera att komma
i kollision med lotteriförordningen».
Jag slutar med hvad jag började med, nemligen att uttala den
önskan, att regeringen måtte blifva mera sparsam, då det gäller
att bevilja ansökningar rörande lotterier.
För öfrigt ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Björck: Herr vice talman, mine herrar! Det har
sagts så mycket om denna sak, så att jag hade tänkt att afstå
från att begära ordet. Men jag skall fatta mig kort.
Jag skall be att få till protokollet anfördt, att jag hjertligt
instämmer med dem, som talat mot motionerna. Jag tror, att
motionärerna i den allra bästa afsigt väckt sina motioner. De
hafva velat, att svenska staten skall hafva den inkomst, som nu
till största delen går åt utländingarne, så att dessa utländingar
icke mera skola med afseende på denna fråga åtminstone behöfva
skratta åt »die dummen Schweden». Men vi kunna låta dem
skratta bäst de gitta och vara öfvertygade om, att den skrattar
bäst, som skrattar sist.
Om svenska staten fortfarande kommer att stå emot lockelsen
att inrätta ett statslotteri, så skulle detta lända till dess heder
Lördagen den 8 Mars.
45 N:o 19.
inom hela Europa. Det är ingen välsignelse med dessa synda¬
penningar. Det är, som ordspråket säger: lätt funnet, lätt svunnet.
Jag vågar säga, att vinsten för staten blefve skäligen obetydlig,
om vi beslöte oss för att inrätta ett statslotteri. Den danska
staten vinner nog på dessa lotterier något mer än en million, och
det är ju penningar, förstås, särskild! i dessa tider. Men så fattigt
är väl icke svenska folket, att det skulle för 30 silfverpenningar
sälja bort en rättvis sak.
Andi-a Kammaren har förut haft mod att säga nej till frågan
om inrättande af ett statslotteri, och då nu Första Kammaren
afslagit motionerna, så vore det verkligen förnedrande för Andra
Kammaren, om den skulle förorda motionärernas förslag. Jag
hoppas, att Andra Kammaren icke skall göra detta, och att denna
fråga, som år efter år kommit igen, nu måtte vara affärdad för
sista gången. Jag yrkar sålunda bifall till utskottets hemställan
och afslag på motionen.
Om inrättan¬
de af ett
statslotteri.
(Ports.)
Herr von Frie&en instämde med herr Björck.
Herr Andersson i Backgården: Herr vice talman! Då jag
nu har begärt ordet, ville jag vända mig särskild! mot dem, som
såsom skäl för inrättandet af ett statslotteri anfört, att svenskarne
spela så mycket i synnerhet på danska lotterier, och gent emot
detta först och främst säga, att ett ondt icke botas med ett annat
ondt. Och det onda anser jag ligga icke minst deri, att svenska
staten och svenska Riksdagen och Riksdagens representanter skulle
komma att uttala sig till förmån för lotterispel. Jag för min del
och de flesta bland oss hafva väl en häremot alldeles motsatt
åsigt hvad beträffar det moraliska i sådana spel. Jag vill bara
säga, att derest vi skulle få statslotteri, så skulle vi väl, såsom
motionärerna framhålla vara fallet i Danmark, blifva, också vi,
öfversvämmade med sådana der lotteriagenter och kollektörer.
Och det skulle väl blifva långt svårare för oss och i synnerhet
för våra barn och tjenare att undgå deras lockelser, när de komma
personligen, än det nu är, då lottsedlar vanligen skickas genom
bref — hvilket särskildt är vanligt på landsbygden — hvarigenom
husbönder, som hafva mera förstånd, ofta blifva i tillfälle att
förpassa dessa bref, dit de rätteligen höra. Och hvem vet, hvart
detta kunde leda. I stället för att våra ynglingar nu bruka
insätta sina besparingar i banker, särskildt postsparbanker, så
skulle man härigenom förtaga hos dem all sparsamhet och om¬
tanke; de skulle endast kasta bort sina penningar till skada för
sig och andra.
Herr Olsson i Fläsbro: Herr vice talman, mine herrar!
Det måste anses vara bedröfligt, att vårt svenska folk skall offra
så mycket penningar på de utländska lotterierna. Men i likhet
N:o 19. 46
Lördagen den 8 Mars.
Om inrättan¬
de af ett
statslotteri.
(Forts.)
med flere talare, som före mig haft ordet, kan jag icke uttala
mig för inrättandet af ett statslotteri. Sant är, att penningarne
genom en sådan åtgärd nog komme att till hufvudsaklig del stanna
qvar inom landet. Men den vinst, staten skulle erhålla på sådana
lotterier, måste i alla fall betecknas såsom orättfärdigt förvärf.
Det är emellertid ett skäl, som också framhållits af herr
Höjer, hvilket jag för min del anser vara det tyngst vägande,
när det gäller att fatta beslut i denna fråga. Spellustan skulle helt
säkert komma att uppträda i oroväckande grad, om sådana lotterier
komme att inrättas. Herrarne må komma i håg, att af det stora
antal personer bland vårt folk, som älska lotterispel, är det endast
eu relativt ringa del, som spelar på utländska lotterier. Det kan
ju möjligen vara annorlunda nere i Skåne, t. ex. i Malmö-
trakten, som också synes framgå af den ärade motionären hen*
Thylanders anförande. Och hvarför är deltagandet i dessa
lotterier relativt ringa? Jo, helt enkelt derför, att folket icke
har fullt förtroende för desamma. Man är icke fullt viss på, att
dessa lotterier föra rent spel, att den vinst, som uppgifves, kommer
den vinnande till godo o. s. v. Detta gör, att ett stort antal
spelvurmar hellre än att försöka sin lycka på de utländska
lotterierna afstå från det hela. Om åter ett statslotteri inrättades,
då skulle man få se på lif i spelet; då skulle det alldeles säkert
gå hett till. Man skulle säga: nu hafva vi ett lotteri inom landet,
som vi hafva fullt förtroende för och der det går ärligt till väga;
nu skola vi spela. Och det är min öfvertygelse, att snart nog
skulle man få erfara, att man sökt bot för ett ondt genom att
införa ett annat, som visat sig vara sjufaldt värre.
Efter de många anföranden, som hållits till förmån för utskottets
hemställan, skall jag inskränka mig härtill och ber att få yrka
bifall till densamma.
Med herr Olsson förenade sig herrar Nydal, Göthberg, Erics¬
son i Vallsta, Broström, Guldbr andsson, Spangenberg, Henric-
son och Biesért.
Herr Berg i Stockholm. Jag skulle icke hafva begärt ordet,
om icke en ärad yrkeskamrat till mig så varmt förordat detta
lotteriföretag och jag på grund deraf känt mig rent af uppfor¬
drad att säga några ord och dervid betrakta frågan från en syn¬
punkt, som borde vara för honom och mig gemensam.
Man skall enligt min uppfattning vara blind för att icke inse,
att staten genom att förvandla sig till lotteriegare skulle komma
att uppträda såsom en mäktigt demoraliserande faktor i vårt folks
lif. Hvad är det, som staten nu säger eller söker säga till de
enskilde? Jo, ni må gerna sträfva efter ekonomiskt obero¬
ende, säger han, men om ni vill nå det målet, så bör ni göra det
genom arbete: arbete med händerna, arbete med hjernan eller
Lördagen den 8 Mars.
47 N:o 19
arbete med bådadera. Så borde staten säga och så säger den ock,
åtminstone genom det uppfostringsväsende, som den tillhanda¬
håller.
Men hvad skulle staten komma att predika, om den skulle
uppträda såsom lotteriegare? Jo, raka motsatsen. Icke kommer
ni någon vart med det der knåpet, skulle den säga. Nej, hit med
edra sparade slantar, kasta dem i skötet på slumpens blinda
gudinna, och hon skall i ett enda ögonblick gifva er tusenfaldt
mot hvad ni under ett helt lif med svett och möda kunna för¬
värfva. Förlorar ni, så försök om igen, vinner ni, så försök om
igen; ni gör orätt mot er sjelf, om ni icke begagnar tillfället och
bjuder lyckan handen.
Tror man, att en permanent praktisk predikan af denna art
skulle blifva utan de djupast ingripande följder för hela vårt folks
sinnelag och viljerigtning? Eller tror man, att dessa ideella mak¬
ter äro utan betydelse äfven för vårt folks ekonomiska uppblom¬
string? Må man tro det; jag tror det icke, och jag hoppas, att
den dag aldrig må komma, då svenska Riksdagen gifver sitt
bifall till ett förslag sådant som detta.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Berg i Göteborg, Moll, Eklund i Stock¬
holm, Ericsson i Ahlberga, Jonsson i Djursätra, Heimer, Nordin
i Hammerdal, Olsson i Mårdäng, Larsson i Presstorp, Göransson,
Pettersson i Södertelje, Eriksson i Bäck och Andersson i Helgesta.
Herr Trapp: Herr talman, mine herrar! De anföranden
rörande denna fråga, som hittills hållits i kammaren, hafva inga¬
lunda kunnat öfvertyga mig derom, att jag handlade orätt, då jag
framförde denna min motion. Talarne hafva enligt min tanke
hufvudsakligen rört sig på känslans område och icke stödt sig
på de faktiska sakförhållanden, hvilka varit orsaken till min
motion.
Det är detta faktum, att genom spel på utländska lotterier
många millioner gå ut ur landet utan att dit återvända, som för-
anledt mig att framkomma med denna motion. Det är icke en¬
dast på det danska lotteriet, utan äfven på Hamburgerlotteriet,
på det Sachsiska, Mccklenburg-Schwerinska och Braunschweigska
lotteriet, som vi svenskar spela, och funnes det någon möjlighet
att med nuvarande lagstiftning hindra spellustan att utveckla sig
på detta sätt, så hade jag naturligen föredragit detta, likasom jag,
om det förbudet hölles, att icke något inländskt lotteri finge an¬
ordnas, icke skulle hafva velat föreslå inrättandet af ett. statslot-
teri. Men då nu icke någon af dessa förutsättningar förefinnas,
så synes det mig, att något borde göras, på det att staten
toge frågan om hand och derigenom blefve i tilllälle att reglera
såväl tillfället att spela som sättet att spela äfvensom huru kol-
Om inrättan¬
de af ett
fitatslotteri.
(Forts.)
N:e 19. 48
Lördagen den 8 Mars.
Om inrättan¬
de af ett
statslotteri.
(Forts.)
lektionen skötes. Enligt min öfvertygelse skulle man, när man
vunnit någon erfarenhet i denna sak, äfven kunna reglera det så,
att denna spellust kunde vändas, åtminstone i någon mån, till en
viss sparsamhet. För den tanken är man i andra länder icke
främmande, och jag vill i förbigående nämna, att det linnes nästan
intet land, der icke antingen statslotteri finnes eller lotterierna
äro legaliserade på ett eller annat sätt. I England veta vi, huru
vadhållningar florera, och i Frankrike är det genom premielån,
som spellustan underhålles från statens sida.
Jag vill nu öfvergå till att söka bemöta reservanternas från
Första Kammaren uttalande derom, att den skada, som spelpassio¬
nen åstadkommer, tydligen framträder i de sydligare länderna.
Härmed åsyfta reservanterna helt säkert Italien och Österrike,
hvilka äro de enda länder, der nummerlotterier existera. Det kan
ju icke förnekas, att dessa lotterier äro de skadligaste af alla
lotterier, just genom de ofta och lätt återkommande tillfällen för
allmänheten att göra sina insatser och att göra dem huru störa
eller små som helst.
I Italien förekommer ett sådant nummerlotteri hvarje lördag,
och man kan lätt tänka sig, huru demoraliserande detta skall in¬
verka på befolkningen. Anledningen till, att det nu inom denna
kammare och äfven bland den stora allmänheten förefinnes en så
stor aversion mot statslotterier, förmodar jag ligger deruti, att
det statslotteri, som vi en gång haft i vårt land, var anordnad!
såsom nummerlotteri; ty samma skadliga följder, som jag nyss
anförde uppstått i Italien och Österrike af nummerlotterierna, eller
såsom de ursprungligen kallades de genuesiska lotterierna, visade
sig äfven hos oss af det gamla nummerlotteriet, hvilkets följder
man ännu icke kunnat glömma.
Reservanterna från Första Kammaren hafva såsom stöd för
sin reservation äfven anfört, att, då danska statslotteriet endast
inbringar åt staten 10 procent af insatserna, de icke ansett sig
kunna tillstyrka motionen. Men, mine herrar, är det endast
frågan om priset, så kan det väl anordnas så, att det höjes med
några procent för att hafva reservanternas moraliska betänklig¬
heter.
Vid nummerlotteriet i Italien utdelas endast omkring 50 pro¬
cent af insatsernas hela summa, då deremot uti klasslotteriet i
Danmark 84 procent återgå till spelarne. Jag vill framhålla detta
för att visa, huru stor skilnad det är mellan nummerlotterier och
klasslotterier, och jag uppehåller mig vid detta derför, att jag för¬
modar, att afvogheten mot statslotterier till stor del uppkommit
derigenom, att man förvexla! dessa båda begrepp och icke vet,
hvad som menas med det ena eller det andra.
Denna kammares tillfälliga utskott har, synes det mig, icke
egnat tillbörlig uppmärksamhet åt denna frågas utredning. Ut¬
skottet har hufvudsakligen fäst sig vid sifferuppgifter, hemtade
Lördagen den 8 Mars.
49 N:o 19.
från herr Thylanders motion, hvilka utskottet anser vara öfver- Om inrättan-
drifna, men om utskottet hade i likhet med 1889 års utskott från
denna kammare, hvilket hade samma fråga till behandling, ingått
i en närmare granskning deraf och sökt skaffa den utredning, ^ '
som kunnat skaffas och som helt säkert gifvit ännu mera skäl
för det resultat, hvartill 1889 års utskott kom, så hade enligt
min uppfattning utskottet bort komma till ett annat resultat.
Ledsamt nog har utskottet icke funnit anledning att verkställa
en sådan utredning.
Det har talats om huru föga staten hade i inkomst af ett
dylikt lotteri. Mina herrar! Det är dock enligt min tanke icke
hufvudsaken, att den direkta statsinkomsten är stor, utan hufvud-
saken är, att vi bevara våra penningar inom landet. Jag är öfver-
tygad om, att ett inhemskt statslotteri skulle vara en eggelse för
statsmakterna att söka åstadkomma verkande förbud mot spel på
utländska lotterier och att, om ett statslotteri blefve inrättadt här
i landet, man endast komme att spela på detta. Att sådant för¬
bud är möjligt tror jag derför att, såvidt jag vet, i nästan alla
länder, der statslotterier äro anordnade, finnas äfven mycket
stränga bestämmelser meddelade mot öfverträdande af ett sådant
förbud.
Det har äfven talats om kollektörerna och det har sagts, att,
om det blefve statskollektörer, de skulle få utveckla mycken
energi och mycken kraft för att bringa ut lotterna bland allmän¬
heten och derigenom egga folket att spela. Men jag har trott,
att, om staten har kontrollen öfver hela lotteriverksamheten, så
kan äfven dessa kollektörers verksamhet fullständigt regleras.
I Danmark är det, såvidt jag vet, så ordnadt, att kollektö¬
rerna icke behöfva resa omkring eller ens gå utom sina dörrar
för att afsätta de lotter, som äro dem tilldelade, och jag tror,
att sådant till och med är förbjudet. De sitta i sina rum och
dit infinner sig den spellystna allmänheten och köper lotter, långt
innan dragningsdagen infaller. Något dylikt borde äfven här ega
rum. Spellusten finnes och den gör sig gällande vare sig ett
statslotteri inrättas eller icke, men om ett statslotteri anordnas,
så har staten sjelf nytta deraf. Man kan ju invända, att detta
är icke moraliskt, men vi hafva ju här i Sverige äfven till fördel
för staten ungefär på liknande sätt lyckats reglera suplasten
genom att meddela bestämmelser beträffande såväl tillverkning
som försäljning af bränvin.
Det finnes således exempel på att man kan och bör reglera
det onda, då man icke kan undkomma det på annat sätt.
I Danmark spelas öppet och ärligt och lagligt, och derigenom
försvinner det retande och lockande, som förer våra spelare till
öfverdrift. Om saken lägges fram i öppen dager, då försvinner
mycket af den passion, som eljest sätter ett visst kännetecken på
vår spellust. Men man vill så gerna här i landet, och tint har
Andra Kammarens Prof. 190:1. N:o 19. 4
N:o 19. 50
Lördagen den 8 Mars.
Om inrättan¬
de af ett
statslotteri.
(Forts.)
icke heller i dag saknats exempel derpå, vifta högt med den mora¬
liska duken, ehuru man i skymundan hängifver sig åt lidelsen.
Jag tror dock, att det är bättre att icke inbilla sig, att man är
bättre än andra, utan må vi taga saken praktiskt och se den
såsom den i verkligheten är.
Jag anhåller att få yrka bifall till reservationen.
Herr Persson i Killebäckstorp förklarade sig instämma med
herr Trapp.
Herr Staaff: Herr talman! Den siste ärade talaren yttrade,
att hufvudsyftet med motionen vore det, att de penningar, som
nu gå till utlandet på grund af spel å utländska lotterier, skulle
— vare sig nu dessa penningar äro en större eller mindre summa
— kunna dragas in till svenska statskassan, men på samma gång
yttrade han senare i sitt anförande, att man skulle kunna stadga
förbud, och effektivt förbud, mot att spela på utländska lotterier.
Hvarför, herr Trapp, kan man icke lika gerna inskränka sig till
att blott och bart stadga förbud mot lotterispel, så skulle pengarne
icke gå till utlandet, i stället för att äfven inrätta ett statslotteri?
Tror verkligen den ärade talaren, att, i fall vi upprätta ett
svenskt statslotteri för att konkurrera med de utländska lotterierna,
den svenska staten skulle hafva i sin makt att — som han uttryckte
sig — reglera i detta afseende och reglera huru den vill? Nqj,
det är i sanning ett fullständigt misstag; då går det minsann icke
att sätta sådana bestämmelser som att högsta vinsten icke får
vara mer än så och så stor, och att de dernäst kommande vinsterna
icke få vara mer än så och så stora, ty den verklige spelaren
frågar icke efter den rent matematiskt sedt största möjligheten
att vinna på lotteriet, utan han frågar: Huru stor är högsta
vinsten, huru rik blir jag, om jag vinner denna högsta vinst? ty
-—• resonerar spelaren — det är denna jag vill vinna genom att
sätta in min insats. Jag har lika stor utsigt att vinna som hvarje
annan, som spelar på lotteriet.
Men det är föga lönt för mig att göra sådana frågor, då den
ärade talaren till och med förklarade sig tro, att inrättandet af ett
statslotteri skulle kunna medföra »sparsamhet», som han uttryckte
sig. Jag ber den ärade talaren att låta detta yttrande stå qvar
i Riksdagens protokoll, ty det kommer att för honom i egentlig
mening bilda ett trappsteg till odödlighet.
Jag tror nu för min del, herr talman, att i fråga om denna
sak finnas så klara bevis på att följderna af ett statslotteri måste
blifva en utbredning af spellusten, och detta i de lager, der en
sådan utbredning är minst önskvärd, att det synes mig, som man
knappast vidare kan tvista derom. Det är ju tydligt, att om man
tager bort det så att säga fysiska hinder, som lagstiftningen upp¬
ställer genom bestämmelserna, att man icke får sprida, icke får
51 N:o 19.
Lördagen den 8 Mars.
kungöra eller publicera något, som rör lotteri, hur man vill, och Om inrättan
på samma gång tager bort det moraliska hindret, som ligger der- s^tdotteri.
uti, att staten för närvarande ogillar och ser snedt på hela denna (ports.)
sak, måste ställningen blifva eu helt annan än nu. Det är nog
således tydligt, att de penningar, som, enligt hvad man här önskar,
skulle komma att gå till svenska statskassan, då skulle komma
att tagas ur de fattiges, de obemedlades fickor.
Efter min mening finnes det för närvarande ett alldeles sär¬
skilt skäl att icke tillåta sig att å statens vägnar göra något
sådant, som här föreslås. Den situation, i hvilken vi befinna oss,
är den, att statsmakterna intagit en hållning och gjort uttalanden,
som bestämdt innebära, att de ökade bördor, som skola följa af
de stora ökade utgifterna, icke skola läggas på de svagares axlar,
utan på de starkares. »Nåväl», säga herrar lotterister, »detta är
väl icke någon beskattning, detta är väl snarare tvärt om, man
inför ju hvad man kallat »fattigdomens poesi» i kojan genom
lottsedeln. Detta måtte väl icke vara något origtigt eller obe¬
fogad!.» Ja, det beror val på hur man ser saken. För min del
måste jag säga, att om man har klart för sig, att det genom en
sådan åtgärd är de fattiges okunnighet, som till slut kommer att
få sitta emellan, synes det mig icke vara så stor skilnad mellan
att genom beskattningens legala våld eller genom statslotteriets
legala svek uttaga penningar. Skilnaden härvidlag synes mig
icke vara större än skilnaden mellan att slå en värnlös menniska
i ansigtet och att sätta krokben för henne.
Om man skulle emot den uppenbara verkligheten ställa sig
på den för de ärade motionärerna mest gynsamma ståndpunkten
och således skulle tänka sig, att om man inrättade ett statslotteri
här i landet, skulle den enda följden blifva den, att samma
penningeström, precis lika bred och lika djup, icke bredare eller
djupare än den som nu går ut ur landet, skulle föras in till
svenska statskassan, skulle man då, herr talman, vilja vara med
om en sådan åtgärd som den nu här ifrågasatta. Jag ber att
härvidlag få begagna mig af ett exempel, en analogi. Jag före¬
ställer mig, att en person, som är van att göra spekulationsaffärer,
som icke precis äro af allra finaste slag eller de för hans nästa
mest nyttiga, vänder sig till en annan, som deremot är fullt ren
och klar i de affärer, som lian brukar göra, och den förre föreslår
den senare att vara med på en affär, på hvilken de skulle kunna
förtjena rätt betydligt. Men när den, som blifvit uppmanad att
deltaga i affären, undersökt denna, säger han kanske: »Nej, detta
vill jag absolut icke vara med om, ty det är i sjelfva verket att
begagna sig af den och dens okunnighet, det är på hans bekostnad,
som vi skulle göra affären, det är ju i sjelfva verket att lura
honom, och det vill jag icke vara med om». — »Ja», säger
kanske den förre, »det kan jag mycket väl förstå, att ni i all¬
mänhet inte vill vara med om något sådant, men här är fallet
N:o 19. 52
Lördagen den 8 Mars.
Om inråttan.
de af ett
statslotteri.
(Forts.)
alldeles extra ordinärt, ty jag vet alldeles specielt, att den och
den har sina ögon fastade på precis samma affär, så att mannen
kommer i alla händelser att bli lurad, och då är det väl bättre,
att vi lura honom än att någon annan gör det». -— »Nej», svarar
den andre, »det öfverensstämmer icke med min uppfattning, ty
jag har gjort det till en lefnadsregel för mig att icke lura andra,
och jag kan icke hjelpa, om en person blir lurad af andra, på
hvilka jag icke kan inverka».
Men det finnes ännu en frestelse. Den förste af de här
omhandlade personerna säger: »Nåväl, låtom oss icke stoppa
penningarne i våra egna fickor, utan låtom oss med dem upp¬
muntra ett allmänt, ett kommunalt, ett fromt ändamål, för hvilket
vi båda två äro intresserade; ni måste väl medgifva, att om vi
lura denne man, som i alla fall måste blifva lurad, och sedan
icke stoppa penningarne i våra egna fickor, utan anslå dem till
ett allmänt välgörande ändamål, så är ju det hela inte så farligt».
Men den andre svarade fortfarande: »Nej», och han tillägger:
»Hvart pengarna än gå, så vill jag icke vara med om en sådan
affär, som innebär, att jag skall lura mina medmenniskor, ty
detta är orätt». Hvad betyder detta svar, herr talman? Jo, det
betyder helt enkelt och simpelt, att han svarar med det, som
utgör sjelfva kärnan i det borgerliga samhället, med grundsatsen
att aldrig lura någon medmenniska och att alltid, i alla väder,
handla hederligt.
Om det nu skulle vara någon skilnad mellan en enskild man
och emellan staten uti ett sådant fall som detta, så synes det
mig, som om skilnaden härvidlag skulle bestå deruti, att staten
bör känna sig ännu mera förpligtad att icke ingå i några slags
affärer, hvarigenom den förtjena!* på andras okunnighet, ty om
staten vill vara hvad den bör vara, skall den väl vara ett exempel
och ett lysande föredöme för medborgarne i allmänhet, och då
bör den väl allra minst begagna sig af enfalden eller draga fördel
af okunnigheten. Om det finnes någonting, hvarom alla partier
och alla grupper, snart sagdt, numera äro ense, är det väl det,
att vägen, framtidens väg, för oss går genom folkupplysning, en
ärlig, allt mera spridd, allt mera fast och djup folkupplysning.
Men kan man då tänka sig något mera hårdt, något mera för¬
intande för sjelfva nerven så att säga i hela detta sträfvande,
än att staten sjelf skall begynna att ockra på okunnigheten, att
söka förtjena på enfalden, att exploatera mörkret.
Man har talat om hurusom andra länder hafva statslotteri
och att derför folken i dessa länder skulle vara så förfärligt
mycket mera omoraliska än vi. Jag tror nu för min del icke,
att jag, äfven om jag vore medborgare i hvilket land som helst,
skulle kunna ansluta mig till tanken på ett statslotteri. Men jag
erkänner, att det är ganska stor skilnad på det ena landets folk
och det andra landets. När staten uppträder som folkpedagog,
Lördagen den 8 Mars.
53 N:o 19.
måtte den väl böra göra som hvilken annan pedagog som helst,
nemligen framför allt studera den, som skall uppfostras. Om
den svenska staten härvidlag till äfventyra finner, att den han har att
göra med är ett folk, som med många framstående, goda och
ädla egenskaper likväl synes förena en viss brist på ekonomisk
förtänksamhet, ett allt för ofta uppträdande laisser aller-system i
afseende å konsolideringen af enskildes ekonomier, en viss böjelse
till slöseri och en viss motvilja mot sparsamhet på allt för många
håll, är icke en sådan stat i allra eminentaste grad uppfordrad
att vakta sig sjelf och att vakta sina medborgare för sådana slags
institutioner, som kunna uppmuntra just dessa nu nämnda
svagheter?
Då 1840—41 års män afskaffade det dåvarande statslotteriet,
gjorde de det hufvudsakligen och i främsta rummet ur moralitetens
synpunkt. Huru stora utgifter vi än pålagt svenska staten, så
tror jag dock att vi måste medgifva, att den utveckling, som de
62 år, som gått sedan 1840, ha medfört inom alla handelns och
industriens hjelpkällor i vårt land, gjort det för oss mindre svårt
än för dessa våra förfäder från åren 1840 och 1841 att få statens
debet och kredit att gå i hop. Om så är förhållandet, synes det
mig vara tydligt, att vi här icke kunna åberopa det gamla ord¬
språket »nöden har ingen lag» såsom skäl för inrättandet af
hvad som åren 1840—41 afskaffades. Göra vi det, hafva vi en
annan uppfattning, och efter mitt förmenande en lägre uppfattning
af statsmoralitetens bud. Jag hoppas, att det skall visa sig, att
vi icke hafva en sådan uppfattning.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Med herr Staaff förenade sig herrar Eriksson i Elgered,
K. G. Karlsson i Göteborg och Burman.
Herr Thylander: Herr vice talman! Jag har begärt ordet
för att besvara några af de tillvitelser, som rigtats mot mig af
mina motståndare i den föreliggande frågan.
Herr Hazén nämnde, att min motion ginge i spetsen för de
sträfvanden, som åsyftade borttagandet af lagstiftningen rörande
lotterispel, som betecknades som ett verkligt samhällsondt. Detta
är ett misstag. Då jag först började intressera mig för denna
fråga, hade jag uppstält två alternativ: antingen borde man lag¬
stifta så, att lotterihandteringen åstadkomme så litet ondt som
möjligt, eller också borde man helt och hållet afskaffa den. Och
då en talare på stockholmsbänken genom sina snilleblixtar i sitt
anförande sökt att framställa mig som eu fullständig stackare
inför kammaren, har han ungefär gjort gemensam sak med herr
Hazén. Han har tolkat mina ord så, att de genom denna tolkning
erhålla en mening, som de icke i sig hafva, hvaremot jag måste
protestera, äfven om jag icke skulle blifva trodd. Vidare an-
Om inrättan¬
de af ett
statslotteri.
(Forts.)
N:0 19. 54
Om inrättan¬
de af ett
statslotteri.
(Forts.)
Lördagen den 8 Mars.
märktes mot mig, att jag mot de danska kollektörerna skulle
framstält beskyllningar, som nära nog vore af ärekränkande
natur. Jag kan icke förstå, huru man kunnat tolka mina utta¬
landen i motionen på detta sätt. Jag har sagt, att det särskildt
i de södra delarne af vårt land finnes kringresande agenter, som
göra allt hvad de kunna för att uppegga spellustan hos befolk¬
ningen. Det är sant, som herr Höjer nämnde, att det i Danmark
finnes en stor mängd auktoriserade kollektörer, och det är också
sant, att dessa kollektörer hafva tydliga och bestämda föreskrifter,
huru de skola behandla sina kunder. Det visar sig visserligen,
att lottsedlar, som ursprungligen voro värda cirka fem kronor,
säljas för bortåt 15 kronor. Men sådant inträffar icke genom
dessa kollektörers åtgöranden, såsom herr Höjer också framhöll.
Utan det förhåller sig så, att vid hvarje dragning agenter, bosatta
i städerna vid Öresund, resa öfver till Köpenhamn, fara från
kollektörer till kollektörer och uppbära lottsedlar i massa, som
de sedan utprångla på den svenska landsbygden. Sådan ut¬
prångling kan man få bevittna särskildt pa vissa stationer, som
jag här med afsigt undviker att namngifva. Öfverallt, der ett
gynsamt tillfälle erbjuder sig för afsättning af de danska lott-
sedlarne, äro dessa agenter framme; och det är särskildt dem jag
här syftat på.
Vidare är det sant, som herr Höjer nämnde, att det i Köpen¬
hamn finnes ett konsortium, som har till uppgift att uppköpa icke
blott lottsedlar, utan statspapper i allmänhet. Dess agenter resa
omkring icke blott i de svenska, utan äfven i de danska städerna
för att sälja dels den danska statens lotterisedlar, dels statspapper
på afbetalning, lura sina kunder och resa derefter tillbaka med
penningarne, och dessa kunder få aldrig se ens en skymt af det,
som de afsett med sina affärstransaktioner.
Herr Kronlund ville påstå, att jag skulle stält i utsigt, att
den vinst, som skulle uppkomma genom inrättandet af ett dylikt
statslotteri, skulle användas till försvarsändamål. Nej, herr Kron¬
lund, jag tror icke, att man i min motion skall kunna uppleta
ett enda ord, som antyder något om hvartill en sådan vinst
skulle kunna användas. Och jag vill tydligt hafva sagt ifrån, att
jag aldrig tänkt, att vinsten skulle användas till försvarets stär¬
kande. Men jag har sagt, att det icke vore omöjligt, att staten
skulle kunna “begagna sig af denna inkomst för något lämpligt
välgörande ändamål, alldeles såsom den nu begagnar sig af in¬
komsten af rusdryckshandteringen.
För öfrigt ber jag att få tillägga, att jag icke fäster mig
mycket vid herr Höjers personliga tillvitelser mot mig, som gingo
ut på att framställa mig som en stackare inför kammaren. Har
han vunnit sitt syfte härvidlag, så är han att gratulera. Han
har sökt framställa saken så, som skulle jag endast af oädla be-
Lördagen den 8 Mars.
55 N:o 19.
vekelsegrunder framkommit med denna motion. Men det är icke Om inrättan-
sanning. ^
En annan talare på stockholmsbänken har också klandrat 1 f l'
mig och sagt, att jag på grund af den samhällsställning, jag in- l"01 s''
tager, bort känna mig förpligtad att icke frambära denna motion.
Men den tanke, som ligger till grund för motionen, har en stor
utbredning inom det landskap, jag tillhör, och delas också af de
flesta bland mina kamrater. Det är många, som äro af den
åsigten, att en kraftig lagstiftning angående inrättandet af ett
enda svenskt statslotteri skulle kunna åstadkomma mycket godt.
Då man icke helt och hållet kan förbjuda lotterispel, har jag trott
mitt förslag vara det bästa. Herr Höjers anförande står i paritet
med en uppsats i tidningen Dagen, der man gör sig all möda
med att framställa min ställning till denna fråga såsom synner¬
ligen vacklande. (Man gör mig till och med till motionär i frågan
och påstår, att jag i kammaren försvarat denna motion, ehuru jag
tror, att det skall blifva svårt att i riksdagstrycket finna någon
sådan motion af mig.) Men jag har icke det ena året haft en
uppfattning, det andra eu annan. Anledningen att jag förra året
icke kunde vara med om den dåvarande motionärens förslag i
ämnet var, att detta gick ut på att afskaffa den lag, som nu
finnes angående lotterier. Detta kunde jag, som sagdt, icke vara
med om. För min del önskade jag antingen en lagstiftning, som
innehölle fullständigt förbud mot lotterispel, eller också, att frågan
ordnades så, som jag i min motion föreslagit.
Herr Wavrinsky: Herr vice talman! Jag begärde ordet,
innan herr Staaff yttrade sig, och jag kunde derför inskränka
mig till att i sak i allt väsentligt instämma med honom för
att icke förlänga debatten. Jag har blott ett par anmärkningar
att göra.
Den ärade representanten från Helsingborg nämnde såsom
skäl för motionen, att många millioner gå ut ur landet utan att
återkomma. Det är sant. Men å andra sidan är det lika säkert,
att, om ett statslotteri inrättades, dessa millioner, som gå ur landet,
icke skulle blifva färre. Man vet, att all konkurrens ökar af-
sättningen af en vara, helst en som är så begärlig som denna.
Så skulle äfven konkurrensen här på detta område leda till
samma resultat. Följden blefve antingen att lotteriet gjordes till
en indrägtig affär för staten — och det vilja vi icke vara med
om — eller också skulle staten göra vinstmöjligheterna så mycket
större, hvilket skulle medföra en ökad lockelse för spelarne. Allt
detta måste föranleda oss att hysa betänkligheter mot förslaget.
Då man säger, att lotterier i den utländska lagstiftningen stå
i högre kurs än hos oss, så vill jag lemna ett bevis på huru
man på inflytelserikt håll i utlandet uppfattat denna sak. För
någon tid sedan hade fursten af Monaco inbjudit en kongress till
N:0 19. 56
Om inrättan¬
de af ett
statslotteri.
(Forts.)
Lördagen den 8 Mars.
sin stad. Inbjudningen afvisades med harm af en del af de
engelska och tyska inbjudne, hvilka icke ville komma till denna
plats för en spelbank, som egde furstens skydd och gaf honom
inkomster. Mot detta invändes af öfriga inbjudna, som icke delade
denna mening, att man icke borde rida upp på en sådan om¬
ständighet och att de, som gynnade och voro intresserade för
statslotterier, icke voro mycket bättre än de, som understödde
spelbanker; skilnaden vore endast, att de olyckliga offren iMonte
Carlo blefvo föremål för en allmännare uppmärksamhet, under
det offren för statslotterierna försvunne bland mängden. Jag har
nämnt detta utan att för öfrigt vilja likställa dem som spela på
statslotteri med dem som spela på spelbanken i Monte Carlo.
Hvad den ärade representanten från Helsingborg yttrade om
nummerlotterierna, må i viss mån kunna anses gälla om den stora
allmänhetens uppfattning i denna fråga, men det gäller icke som
en förklaring till den ovilja mot statslotteri, som förefinnes här i
Riksdagen. Detta framgår också af utskottets utlåtande, der det
på sid. 5 heter:
»Samtidigt förekom ock fråga om införande af s. k. klass¬
lotteri i stället för det utdömda nummerlotteriet, hvaröfver stats¬
utskottet afgaf följande utlåtande: ‘Beträffande det af herr Rosen¬
blad alternativt väckta förslag om inrättande för statens räkning
af så kalladt klasslotteri, hvaruti, till följd af insatsernas ansenliga
belopp, den fattigare delen af allmänheten icke vore i tillfälle att
inträda; så, ehuru lotterier af dylik beskaffenhet visserligen icke
torde i ekonomiskt hänseende medföra lika skadliga följder som
nuvarande nummerlotteri, har likväl utskottet, som, på sätt
ofvan nämndt är, till principen ogillar lotterispel i allmänhet,
funnit sig icke kunna understödja ifrågavarande förslag om klass¬
lotteriets införande’. Detta utlåtande godkändes ock af ständerna.»
Då samme ärade talare lemnade det intyget om nummerlotterierna,
att de äro det skadligaste slaget af lotterier, erkände han också
dermed, att äfven andra lotterier äro skadliga. Jag tror, att vi
med fullt berättigande kunna instämma uti detta och ansluta oss
till utskottets nu föreliggande hemställan, till hvilken jag ber att
få yrka bifall.
Herr Trapp: Jag ber endast att få säga ett par ord gent
emot den ärade representant på stockholmsbänken, som här för
en stund sedan hade ordet.
Han ville bryta stafven öfver mig med anledning af ett
yttrande, som jag fälde, när jag förra gången hade ordet. Detta
mitt yttrande står emellertid i fullkomlig öfverensstämmelse med
den auktoritets åsigt, som utskottet här åberopat, och hvilken säker¬
ligen är den största auktoritet, som för närvarande finnes på detta
område, nemligen d:r Rudolf Sieghart. I sin år 1899 utgifna, 400
sidor omfattande bok angående lotterispel yttrar denne på sid.
Lördagen den 8 Mars.
i7 N:o 19.
399 följande: »Im Folgenden will ich versuchen, die Grund¬
linie» einer staatlichen Einrichtung zu zeichnen, die auf dem
Gedanken einer organischen Yerbindung zwischen dem Spieltriebe
und dem Spartriebe beruht lind an die Stelle des Zahlenlottos zu
treten berufen wäre». *
Jag hoppas, att oaktadt jag tog mig friheten att läsa upp
detta uttalande på ett främmande språk, den ärade representanten
på stockholmsbänken skall kunna stafva sig till, att detta yttrande
af en så framstående person är mera värdt att hedras än att
skrattas åt, och jag säger detta med all respekt för visdomen på
stockholmsbänken.
Herr Månsson: Herr talman! Jag har underskrifvit
den af herr Trapp här afgifna motionen, och jag har gjort det af
verklig öfvertygelse. Jag har nemligen i min hembygd sett
sådana fall på detta område, att jag ansett det vara nödvändigt, att
någonting göres i nu ifrågavarande hänseende. Jag har trott, att
det blefve lika bra som nu, om vi finge ett statslotteri här i landet,
ordnadt genom lagbestämmelser och rätt kontrolleradt. Jag tror
för min del icke, att ett statslotteri kommer att medföra så
mycket och så stort ondt, som man här påstått. Här säges äfven,
att man bör gå en annan väg, i det att man nemligen bör för¬
söka att få förbud att spela på utländska lotterier. Ja, vill man
åstadkomma ett dylikt förbud, så gerna för mig; jag tror emellertid
icke att det är möjligt att lagstifta i den rigtningen.
Här har man på det förfärligaste sätt målat denna sak och
sagt, att lotterispel vore omoraliskt och origtigt. Ja, jag med-
gifver att detta är sant, när det gäller lotterispel, som bedrifvas
på ett orättfärdigt sätt. Exempel härpå ha vi verkligen många
här i landet, vi ha det här i Stockholm i lotteriet för dramatisk
teater och i andra, der man genom att få folk att endast tänka
på högsta vinsten lyckas sälja lotter. Man fäster sig icke vid de
matematiska möjligheterna att kunna vinna, och det är detta, som
är faran. Jag säger icke, att det icke finnes många inom riks¬
dagen, som icke ogilla dylika lotterier, men jag vill framhålla,
att de likväl ega rum, och att man här gifver dem stöd och ockrar
på dem. Det är sådana lotterier, som man, synes det mig, borde
söka att förekomma, och i stället borde man ordna denna fråga
på ett sätt, som vore mera rättvist och mera matematiskt klokt.
Man säger, att det är sorgligt att till exempel arbetarne an¬
vända sina sparpenningar på lotterispel, men jag tror dock, att
det är bättre att de använda pengarne på detta sätt, då de dock
* I det följande vill jag försöka angifva grundlinierna för en statsinstitu¬
tion, som hvilar på tanken att åstadkomma ett organiskt .sammanhang mellan
böjelsen att spela och böjelsen att spara, och som skulle kunna vara kallad
att träda i stället för statslotteriet.
Andra Kammarens Prat. 11)02. N:o 19. 5
Om inrättan¬
de af ett
statslotteri.
(.Forts.)
N:o 19. 58
Lördagen den 8 Mars.
Om inrättan¬
de af ett
statslotteri.
(Forts.)
kunna få hjelp för sitt och sina familjers underhåll, än att öde¬
lägga dem på annat onyttigt sätt.
Här har talats om det omoraliska i att spela på lotteri, och
man har sagt, att vi svenskar i moraliskt afseende vore mycket
höjda öfver andra folk, just derför att vi icke ha statslotteri. Men
kan väl någon påstå, att till exempel Danmarks och Tysklands
folk äro mera omoraliska än vi? Jag vill protestera mot ett
dylikt påstående, ty enligt min tanke stå dessa folk så högt i
bildning och vetande, att det icke går an för oss att söka håfva
oss öfver dem. I den provins, som jag tillhör, vet jag, att det
finnes många, som spela på danska och tyska lotterier, men icke
tror jag, att någon derför skall kunna komma och säga, att mo¬
ralen der är sämre än annorstädes här i Sverige.
Jag tror, att det är bäst, att vi hålla oss till sjelfva saken,
sådan som den verkligen är, och icke komma med denna moraliska
visdom och detta moraliska tal. Man kan ju icke förbjuda per¬
soner att komma hem till andra och sälja lottsedlar, utan man
måste låta det florera, om man icke ordnar saken på annat sätt.
Här plockar ett lotteri till sig stora snmmor, många hundra tusen,
när det tycker att så passar, och millioner gå ut ur landet endast
för lotter i utländska lotterier. Det synes mig derför, som om
man af rent praktiska hänsyn borde ordna lotteriväsendet på
annat sätt, så att de matematiska möjligheterna blefve rättvisare.
Det skulle nog då icke blifva så illa stäldt, som man här velat
utmåla.
Jag tror således, att man icke får allt för mycket framkasta
beskyllningar mot dem, som hafva samma åsigter som dem motio¬
närerna här uttalat. Enligt min uppfattning finnas goda skäl för
dessa åsigter, och jag tror, att tanken på ett statslotteri allt mer
och mer växer fram och att den till sist icke kan hållas tillbaka.
Man har sagt, att det aldrig får ske, att vi anordna statslotteri.
Ja, låt så vara, men då må vi på annat sätt ena oss om att mot¬
verka lotterispelets skadliga följder och söka förekomma, att det
tillgår så på detta område, som nu sker. Min tro är, som sagdt,
att om man på lämpligt sätt ordnar lotteriväsendet, är detta icke så
farligt, som man utmålat det.
På grund af hvad jag nu anfört, ber jag att få hemställa om
bifall till herr Trapps motion.
Häruti instämde herrar Pantzarhielm, Högstedt, Bengtsson i
Bjernalt, Andersson i Löfhult, Hultstein och Jakobson.
Slutligen yttrade
Herr Wavrinsky: Herr talman! Jag ber att få på det
lifligaste instämma med den siste ärade talaren i hans betänklig¬
heter i fråga om den utveckling, som lotterispelet tagit i vårt
Lördagen den 8 Mars.
59 N:o 19.
land. Men då man tror, att denna utveckling uteslutande är ett Om inrättan-
utslag af vår nations spellusta, måste jag göra invändningar. En de aj ett.
stor del af de lotterier, som här i vårt land beviljas, äro anord- T*
nade af arbetareföreningar af olika slag, föreningar bland små- ( r s'
folket för välgörande ändamål och dylikt, och jag tror mig med
bestämdhet kunna säga, att det icke är spellusten, som gjort, att
dessa lotterier anordnas. Regeringen har nog icke heller, när
den beviljat lotterier af detta slag, velat tillgodose någon spellust
hos folket. Nej, orsaken till dessa lotteriers beviljande har nog
varit den, att man velat lemna tillfälle åt någon förening att
samla in medel för välgörande ändamål på ett beqvämt och
billigt sätt, och jag tror, att de flesta, om icke alla, hafva gifvit
sitt bidrag till lotteriet icke med hänsyn till vinsterna, utan för
att uppmuntra ett visst företag. Man kan således icke säga, att
det störa antalet lotterier i vårt land helt och hållet äro ett ut¬
slag af en tilltagande spellust bland folket.
Öfverläggningen var härmed afslutad. I enlighet med de
gjorda yrkandena framstälde herr vice talmannen dels proposition
på bifall till utskottets hemställan, dels ock proposition derpå, att
kammaren, med gillande af berörda hemställan, i hvad densamma
afsåge den af herr Thylander m. fl. väckta motionen, men
med afslag å samma hemställan, såvidt den rörde herr Trapps
m. fl. motion, måtte bifalla den af herrar Petersson i Skurö
och Björkman afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen. Herr
vice talmannen förklarade sig finna förstnämnda proposition vara
med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl, i an¬
ledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller kammarens tredje till¬
fälliga utskotts hemställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 4,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med gillande af berörda hem¬
ställan, i hvad densamma afser den af herr A. Thylander in.
fl. väckta motionen, men med afslag å samma hemställan,
såvidt den rörer herr O. F. Trapps m. fl. motion, bifallit den af
herrar B. A. R. Petersson i Skurö och K. G. Björkman afgifna,
vid utlåtandet fogade reservationen.
Voteringen, i vanlig ordning företagen, utföll med 140 ja mot
64 nej; och häda alltså utskottets hemställan bifallits.
N:o 19. 60
Lördagen den 8 Mars.
§ 11.
Hen- P. P. Waldenström aflemnade en motion, n:o 170, om
stafningssätt i det från Riksdagen utgående trycket, hvilken
motion på begäran bordlädes.
§ 12.
Till bordläggning anmäldes statsutskottets inkomna utlåtanden:
n:o 30, i anledning af Riksdagens år 1901 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte
dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1900;
n:o 31, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts i statsverks¬
propositionen gjorda framställningar om utläggning af dubbelspår
och förstärkning af öfverbyggnaden å vissa delar af statens redan
trafikerade jernvägar, om anskaffande af ny rörlig materiel vid
samma jernvägar samt om fortsättning af statens jern vägsbygg¬
nader, än äfven inom Riksdagen väckta förslag i sistnämnda
syfte; och
n:o 32, angående pension för vaktmästaren vid justitieombuds-
mansexpeditionen C. E. Blomqvist.
§ 13.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3.39 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Stockholm, Oskär Eklunds boktryckeri, 1902.