Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.
1
N:o 7.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§
strafflagen, till lag angående verkställighet af domstols
förordnande om tvång suppfostran samt till lag, inne¬
fattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål
0
rörande minderårige; gifven Stockholms slott den 29
november 1901.
Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen;
2) lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvångs-
uppfostran; samt
3) lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål
rörande minderårige.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
L. Annerstedt.
Bih. till Riksd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 7 Håft.
1
2
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 7.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen.
Härigenom förordnas, att 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen skola
erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
Gerning,, som eljest straffbar är, vare strafflös, om den begås af
barn, innan det fyllt femton år.
2 §•
Begår den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då skall
dödsstraff eller straffarbete på lifstid till sådant arbete från och med
sex till och med tio år nedsättas; och må jemväl straffarbete på viss
tid nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta straff¬
tid, dock ej under två månader.
År brottet belagdt med påföljd, som i 2 kap. 19 § sägs; pröfve
domstolen, efter omständigheterna, huruvida sådan påföljd ådömas bör.
3 §•
Har brott blifvit begånget af någon, som fyllt femton, men ej
aderton år, och dömes han härför till böter eller till fängelse i högst sex
månader; må domstolen, der den brottsliges sinnesbeskaffenhet och om-
3
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.
gifning samt graden af hans förståndsutveckling pröfvas sådant föran¬
leda, förordna, att han skall, i stället för att undergå det ådömda straffet,
insättas i allmän uppfostringsanstalt.
Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och
annat tidigare meddeladt beslut, hvarigenom samma person blifvit dömd
till straff, skall detta straff, så vidt det utgöres af fängelse eller böter
och de förskylda straffen tillsammans ej uppgå till fängelse i mera än
sex månader, anses inbegripet i förordnandet.
Inträffar sådant fall, att meddeladt förordnande, enligt hvad sär¬
skilt stadgas, är förfallet, gälle om det ådömda straffets förening eller
sammanläggning med annat straff och om dess verkställande hvad eljest
är föreskrifvet.
6 §•
Pröfvas någon, som brottslig gerning begått, dervid hafva af
kropps- eller sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen
skuld, iråkad förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan
för strafflös anses efter 5 §; då gälle om dödsstraff hvad i 2 § sägs;
och må, i ty fall, efter omständigheterna, annat straff jemväl nedsättas
under hvad i allmänhet å gerningen följa bort.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.
i
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.
Förslag
till
Lag
angående verkställighet af domstols förordnande om tvång suppfostran.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Allmän uppfostringsanstalt, som i 5 kap. 3 § strafflagen afses,
upprättas af staten. Konungen eger såsom dylik anstalt erkänna jem¬
väl anstalt, som af kommun eller enskilde blifvit, med eller utan bidrag
af statsmedel, anordnad för uppfostran af vanartade minderårige; sådant
erkännande kan när som helst återkallas.
Ehvad allmän uppfostringsanstalt upprättats af staten eller af
kommun eller enskilde, skall den stå under sådan särskild uppsigt, som
af Konungen bestämmes.
2 §■
Har domstol jemlikt 5 kap. 3 § strafflagen förordnat om minder¬
årigs insättande i allmän uppfostringsanstalt, skall den minderårige
genom Konungens befallningshafvandes försorg till sådan anstalt öfver-
lemnas. Förordnandet gånge genast i verkställighet utan hinder deraf
att det ej vunnit laga kraft.
3 §•
Allmän uppfostringsanstalt skall vara så anordnad, att enhvar af
dess elever må komma i åtnjutande af den särskilda handledning, som
för hans uppfostran erfordras.
Elever af olika kön må ej i samma anstalt intagas.
Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 7.
5
4 §•
Har minst ett år förflutit, sedan elev blifvit i allmän uppfostrings¬
anstalt intagen, ege anstaltens styrelse, derest sådant finnes för eleven
gagneligt, tills vidare eller för viss tid öfverlemna honom till enskild
vård och tillsyn eller anställa honom i tjenst eller yrke. Sådan åtgärd
må ock tidigare vidtagas, om särskilda omständigheter det föranleda,
och den myndighet, som öfver anstalten eger uppsigt, dertill samtycker.
Då elev sålunda öfverlemnas till enskild vård och tillsyn eller
anställes i tjenst eller yrke, skall förbehåll göras om rätt för anstaltens
styrelse att när som helst återtaga eleven; och vare styrelsen skyldig
återtaga honom, om hans uppförande eller annat förhållande dertill
föranleder.
öfver elev, som vistas utom anstalten, skall styrelsen öfva till¬
syn. För sådant ändamål eger styrelsen påkalla biträde af presterskap,
kommunal- eller polismyndighet.
5 §•
Då i allmän uppfostringsanstalt intagen elev vunnit nödig stadga
i sinnesrigtning och uppförande, skall han från anstalten utskrifvas.
Utan särskildt tillstånd af den myndighet, som öfver anstalten eger
uppsigt, må dock utskrifning ej ske förr än två ar efter det eleven
intogs i anstalten.
Senast då elev uppnått tjugu år, skall han utskrifvas från anstalten.
6 §•
Under den tid olev är vid allmän uppfostringsanstalt inskrifven,
stånde han under dess styrelses och föreståndares husbondevälde samt
vare underkastad disciplinär bestraffning af dem.
Styrelsen har att för elev, som utskrifves, utse första anställnin¬
gen, hvilken eleven icke eger att utan styrelsens tillstånd lemna, förr
än ett år efter utskrifningen förflutit.
7 §•
Misstänkes don, som på grund af domstols förordnande blifvit i
allmän uppfostringanstalt intagen, att hafva före intagandet i anstalten
6 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 7.
begått brott, derför han icke undergått ransakning; må, ändå att brottet
under allmänt åtal hörer eller det af målseganden till åtal angifvits,
allmän åklagare ej derå tala, utan att Konungens befallningshafvande
i den ort, der brottet är begånget, dertill lof gifver.
Lag samma vare, der den, som i allmän uppfostringsanstalt in¬
tagits, misstänkes att hafva efter intagandet i anstalten och innan han
derifrån utskrifvits gjort sig skyldig till brott.
8 §•
Varder någon, sedan domstol förordnat om hans insättande i
allmän uppfostringsanstalt, men innan han från anstalten utskrifvits,
öfvertygad att hafva begått annat brott, vare förordnandet förfallet.
Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och
annat beslut, hvarigenom samma person blifvit dömd till straff, vare
förordnandet ock förfallet, så framt detta straff är af svårare art än
fängelse, eller ock de förskylda straffen tillsammans uppgå till fängelse
i mera än sex månader.
9 §■
Har ej domstols förordnande om minderårigs insättande i allmän
uppfostringsanstalt gått i verkställighet innan han uppnått aderton år,
vare förordnandet förfallet.
10 §.
Såsom bidrag till elevs vård och underhåll vid allmän uppfostrings¬
anstalt skall det fattigvårdssamhälle, der eleven eger hemortsrätt, till
anstalten halfårsvis erlägga 40 öre för hvarje dag eleven inom anstalten
vårdats, dock icke för längre tid än till dess eleven uppnått aderton år.
Har till följd af åtgärd, som i 4 § 1 mom. afses, anstalten under nu sagda
tid vidkänts kostnad för elevs vård och underhåll utom anstalten, vare
fattigvårdssamhället pligtigt att derför godtgöra anstalten, dock ej med
högre belopp än 30 öre för hvarje dag.
Fattigvårdssamhälle ege, i den mån fattig vårdsstyrelsen icke finner
skäl till eftergift, af elevens egna medel eller hos den, hvilken det
åligger att för elevens försörjning ansvara, njuta ersättning för utgift,
hvarom i denna § förmäles.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.
7
11 §•
Kan ej elevs hemortsrätt utrönas, må allmän uppfostringsanstalt
af elevens egna medel eller hos den, hvilken det åligger att för elevens
försörjning ansvara, uttaga hvad anstalten enligt 10 § tillkommer. För
hvad som brister ege anstalt, som ej upprättats af staten, undfå er¬
sättning af statsmedel.
12 §.
I afseende på handläggning af ärende, som i 10 eller 11 § afses,
skall hvad om frågor angående ersättning för lemnad fattigvård är
stadgadt ega motsvarande tillämpning; dock att allmän uppfostrings¬
anstalt eger att anställa talan mot, fattigvårdssamhälle om utbekommande
af stadgadt bidrag till elevs vård och underhåll inom en tid af ett år,
efter det eleven blifvit från anstalten utskrifven.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.
Förslag
till
Lag,
innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande
minderårige.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Tilltalas den, som ej fyllt aderton år, för gerning, som i allmänna
strafflagen är med straff belagd, skall i protokollet upptagas, utom hvad i
allmänhet för ransakningens fullständighet erfordras, jemväl upplysning
om de förhållanden, under hvilka den tilltalade uppvuxit, samt huru¬
vida han tillförene gjort sig känd för vanart.
2 §•
Ej må domstol jemlikt 5 kap. 3 § strafflagen meddela förordnande
om minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt, med mindre
den minderåriges målsman blifvit, der så ske kan, i målet hörd.
3 §•
Sedan vid underrätt ransakning i mål mot den, som ej fyllt aderton
år, blifvit till slut förd, skall dom afsägas samma dag eller senast nästa
dag, der ej i målets vidlyftighet eller eljest hinder derför möter.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.
i
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.
9
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet in¬
för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 17 november 1899
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Statsråden: Wikblad ,
Annerstedt,
von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claéson,
Dyrssen,
Crusebjörn,
Restadius.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anförde i
underdånighet:
»Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 25 april 1896 an¬
hållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag om åtgärder för beredande af lämplig uppfostran
dels åt minderåriga förbrytare, dels ock åt vanartade och i sedligt af¬
seende försummade barn, behagade Eders Kongl. Maj:t den 16 påföl¬
jande oktober åt särskilde komiterade anförtro utredningen i detta
ämne. Den sålunda förordnade komité, till hvilken, jemlikt Eders
Kongl. Majrts nådiga beslut, sedermera öfverlemnats, bland annat,
Riksdagens underdåniga skrifvelse den 11 maj 1897 angående lag¬
bestämmelser om kontroll å verkställigheten af domstols utslag, hvar¬
igenom aga blifvit minderårig ådömd, jemte juslitiekanslersembetets
öfver denna framställning infordrade underdåniga utlåtande, har till
Bih. till Itiksd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afl. 7 Höft. 2
10 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 7.
fullgörande af sitt uppdrag, såvidt detta angår förfarandet med minder¬
åriga förbrytare, aflemnat underdånigt betänkande med förslag till:
lag angående ändring i vissa delar af strafflagen den 16 febru¬
ari 1864,
lag angående verkställighet af domstols förordnande om aga eller
om insättande i allmän uppfostringsanstalt,
lag angående omhändertagande af minderåriga förbrytare, intill
dess domstols beslut om deras insättande i allmän uppfostringsanstalt
verkställes,
lag om tvångsuppfostran på grund af domstols förordnande,
förordning angående tillägg till 19 § 3 punkten i förordningen
om nya strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall
den 16 Februari 1864,
lag innefattande vissa bestämmelser angående handläggning af
brottmål rörande minderårige,
förordning om ändrad lydelse af § 20 i förnyade förordningen
angående expeditionslösen den 7 December 1883 samt
kungörelse om tillägg till § 1 i kungörelsen angående indrifning
och redovisning af böter och viten den 29 Januari 1861;
hvarefter, på grund af nådig remiss, öfver de fyra förstnämnda
förslagen underdåniga utlåtanden afgifvits af Eders Kongl. Maj:ts samt¬
liga befallningshafvande, af befalluingshafvanden i Stockholms län efter
inhemtande af yttrande från styrelsen för föreningen till minne af
Konung Oscar I och Drottning Josefina».
Efter att hafva redogjort för handlingarnes hufvudsakliga inne¬
håll yttrade departementschefen:
* »Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, är det af Riks¬
dagen i underdånig skrifvelse den 13 maj 1898 väckta spörsmålet om
införande af mera affliktiva straff för närvarande, jemte andra djupt
ingripande straffrättsliga frågor, föremål för en utredning, hvilken icke
kan väntas blifva under den närmaste framtiden afslutad. Vid sådant
förhållande torde det icke kunna anses lämpligt att nu söka genomföra
någon lagändring med afseende å användningen af aga som tukto-
medel för minderårige. Hvad komitén härutinnan föreslagit synes
derföre icke i detta sammanhang böra blifva föremål för behandling.
Deremot möter det icke något hinder att utan afvaktan af före-
nämnda omfattande utrednings resultat upptaga frågan om beredande
af uppfostran åt minderåriga förbrytare och hvad dermed står i oskilj¬
aktigt sammanhang. Hvilka förändringar af nu använda straffarter än
må befinnas nödiga och lämpliga, kommer dock alltid att qvarstå be-
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.
hofvet deraf, att under vissa förutsättningar minderåriga förbrytare i
stället för straff underkastas tvångsuppfostran. Då inrättandet åt anstalter,
som för meddelandet af sådan uppfostran erfordras, uppenbarligen
kräfver en ganska lång tid, är det också af största vigt, att förslag till
lagbestämmelser om uppfostran af minderåriga förbrytare snarast möjligt
underkastas slutlig pröfning. Det vore eljest att befara, att ifråga¬
varande åtgärder till bekämpande af den tilltagande förvildning hos
ungdomen, som allmänt och icke utan skäl öfverklagas, skulle alltför
länge uppskjutas.
Hvad komitén i afseende på tvångsuppfostran och dermed sam¬
hörande ämnen föreslagit synes i allt hufvudsakligt vara väl grundadt.
Särskildt gäller detta om de två vigtigaste af komitén förordade lagänd-
ringarne, eller att åldern för den s. k. straffmyndigheten framflyttas
från 14 till 15 år, på samma gång som nuvarande bestämmelse om
urskilningsförmåga såsom förutsättning för vissa minderåriges straff¬
barhet upphäfves, samt att minderårig mellan 15 och 18 år kan under¬
kastas tvångsuppfostran i stället för det af honom förskylda straff, när
detta icke öfverstiger ett visst lägre mått. Såsom riktigt måste det
äfven anses, att åt domstol förbehålles pröfningen deraf, om i ett sär¬
skildt fall en minderårig förbrytare skall undergå det förskylda straffet
eller i stället insättas i uppfostringsanstalt. Det bör nemligen af nära
till hands liggande, principiela skäl ankomma på domstol att meddela
den eftergift af straffet, som ligger i ett förordnande om dess ersättande
med tvångsuppfostran. Dessutom synas våra underrätter, på landet till
följd af nämndens deltagande och i städerna på grund af domstols-
ledamöternas förtrogenhet med administrativa göromål, i allmänhet
synnerligen väl egna sig för bedömande af tvångsuppfostrans lämplighet.
Det torde åtminstone icke för närvarande böra ifrågasättas, att
staten skulle ikläda sig förbindelse att inrätta uppfostringsanstalter i
sådan omfattning, att de under alla förhållanden äro tillräckliga _ för
upptagande af samtliga barn och andra minderårige, beträffande hvilka
domstol funnit skäl att förordna om tvångsuppfostran. Om statsanstalter
upprättades i denna skala, skulle det tydligen icke vidare finnas anled¬
ning för kommuner eller enskilde att göra uppoffringar för anordnande
af tvångsuppfostringsanstalter. Ett verksamt deltagande från kommu¬
ners och enskildes sida är emellertid synnerligen önskvärdt, icke blott
till minskande af statens utgifter, utan framför allt derför, att en mång¬
sidigare erfarenhet och ett lifligare intresse hos allmänheten kunna i
följd af ett sådant deltagande påräknas. Kändt är äfven, att den större
tvångsuppfostringsanstalt, som för närvarande finnes i vårt land, till¬
12
Kong],. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.
kommit genom enskildes bemödanden och att dess verksamhet visat sig
i hög grad tillfredsställande. På grund af sålunda anförda förhållanden
torde staten åtminstone till en början lämpligen kunna inskränka sig
till att upprätta allenast en uppfostringsanstalt, hvilken bör afses för
minderårige förbrytare af mankön, tillhörande de äldre årsklasserna,
och för de samhällsfarligaste elementen bland de yngre gossarne. För
återstoden af dessa och för flickorna få då påräknas enskilda anstalter,
som redan finnas eller framdeles kunna upprättas. Till följd häraf
blifver det emellertid nödvändigt att — i motsats emot hvad komitén
föreslagit — beträffande minderårige under straffmyndighetsåldern
bibehålla vilkorligheten i den nuvarande bestämmelsen, att de skola i
allmän uppfostringsanstalt insättas, om tillgång dertill finnes.
Lika med komitén finner jag det önskvärdt, att kommunerna,
oberoende af de vanliga föreskrifterna om fattigvård, delvis ansvara för de
med verkställigheten af tvångsuppfostran förenade kostnader. En i viss
mån motsvarande anordning återfinnes som bekant i gällande författningar
om undervisningen af blinda och döfstumma. Då för tvångsuppfostran
jemväl enskilda anstalter skola anlitas, är det af särskild vigt att be¬
loppet af kommunernas bidrag i lag fastställes och att noggranna be¬
stämmelser meddelas derom, hvilken kommun ansvarigheten i hvarje
särskild! fall åligger. I detta afseende synes, med anledning bland
annat af hvad i vissa afgifna utlåtanden anförts, vara lämpligast, att
hvarje kommun är betalningsskyldig för de elever, som inom den¬
samma ega hemortsrätt i fattigvårdsafseende; hvarvid bör erinras der¬
om, att enligt fattig vårdsförordningens 24 § 4 mom. den hemortsrätt
barn eger, då det fyller 15 år, bibehålies, till dess barnet sjelf! för¬
värfva!' _ annan hemortsrätt, hvilket med afseende å en i uppfostrings¬
anstalt intagen elev icke kan inträffa.
Till vinnande af större reda och öfverskådlighet hafva de af
komitén föreslagna lagbestämmelser funnits böra erhålla en i viss mån
förändrad uppställning. Af komitén hade med de stadganden, hvilka
tillhöra allmänna lagens område, sammanförts åtskilliga föreskrifter af
administrativ natur. Då de sistnämnda uteslutits ur de lagförslag,
hvilka jag har att vid detta tillfälle för Eders Kongl. Maj:t framlägga,
torde det tillåtas mig att redan nu i korthet angifva de hufvudsakliga
grunderna för de bestämmelser, som synas mig böra i administrativ
väg meddelas, efter det att förevarande lagförslag vunnit slutligt god¬
kännande.
Det har redan nämnts, att den statsanslag, hvars omedelbara upp¬
rättande är att förorda, skulle vara afsedd för dels de äldre af de
13
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 7.
minderåriga förbrytarne, dels de mera förderfvade af dem. Denna
anstalt skulle alltså till sin uppgift motsvara den af komitén föreslagna
strängare anstalten, och inom densamma skulle tillämpas den strängare
tukt, som i komiténs motiver blifvit antydd. De enskilda anstalterna åter
skulle vara att anse som mildare anstalter och i första hand upptaga de
yngre och mindre förhärdade eleverna. Åldersgränsen synes härvid,
med afseende på innehållet af nu gällande föreskrift om fjortonåringar,
lämpligen kunna bestämmas till 14 år. Till den strängare anstalten
skulle, på sätt redan antydts, hänvisas äfven de yngre förbrytare, som
begått vissa svårare brott. Med ledning af den kännedom om minder¬
årig, som inom uppfostringsanstalt vunnits, skulle, liksom enligt komiténs
förslag, den minderårige kunna förflyttas från strängare till mildare
anstalt eller tvärtom.
För den regelmessiga inspektionen öfver uppfostringsanstalterna
torde det icke vara behöflig), att inrätta någon särskildt aflönad inspektörs-
befattning. Denna inspektion synes fast mera kunna med fullt för¬
troende öfverlemnas åt Konungens befallningshafvande inom det län,
der uppfostringsanstalt är belägen; i fråga om elevs förflyttning kommer
då beslutanderätten att i första hand utöfvas af inspektören öfver den
anstalt, der ifrågavarande elev är intagen. Tid efter annan torde
visserligen lämplig person böra utsändas för inspektion öfver samtliga
anstalter, men' kostnaden härför lärer kunna bestridas af allmänna
medel utan uppförande af något särskildt anslag.
Sjelfkärt är, att vid statsanstalten styrelse och föreståndare för¬
ordnas af Konungen, likasom att sådan anstalts reglemente af Konungen
utfärdas. Hvad enskilda anstalter angår, kan Konungen, vid meddelande
af tillstånd att till uppfostran mottaga minderåriga förbrytare, tillse,
att anstaltens styrelse och förvaltning äro på ett fullt betryggande sätt
organiserade. Härvid torde, bland annat, förbehåll böra göras derom,
att någon ledamot af styrelsen och någon revisor af Konungen tillsättas,
att val af föreståndare underställes Konungens godkännande och att
reglementet icke utan Konungens samtycke förändras.
Uppfostringsanstalt synes böra vara förlagd till en jordbruksfastighet
af icke alltför ringa omfattning och med så belägna eg or, att elevernas
öfvervakande i arbetet icke medför större svårighet. Ehuru jordbruks¬
arbete i regel utgör den lämpligaste sysselsättningen för eleverna,
hvilkas andliga och kroppsliga helsa derigenom på det verksammaste
sätt befordras, möta dock ej sällan, på grund af elevs kroppsbeskaffenhot
eller eljest, afsevärda hinder emot hans användande till sådant arbete.
För sådana fall är det af vigt att ega tillfälle till elevernas utbildning
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.
i ett eller annat handtverk. De lärarekrafter, som för sådant ändamål
erfordras, kunna tydligen vara till nytta jemväl vid bibringandet åt
jordbruksarbetande elever af nödig kunskap i handaslöjd. I allt fall
är det emellertid för möjliggörande, utan oskäliga kostnader, af en
mera mångsidig och efter olika anlag lämpad handtverksutbildning
önskligt, att elevantalet icke är alltför ringa, något som för öfrigt
gifvetvis är egnadt att nedbringa den på hvarje elev fallande delen
af samtliga allmänna kostnader. Att i lag fastställa något visst elev¬
antal såsom det högsta tillåtna synes icke vara behöfligt eller lämpligt.
Då enligt lagens föreskrift tvångsuppfostringsanstalt skall vara så an¬
ordnad, att enhvar af dess elever må komma i åtnjutande af den sär¬
skilda handledning, som för hans uppfostran erfordras, är dermed all
erforderlig begränsning i afseende å elevantalet gifven, och bestämman¬
det för hvarje särskild anstalt af den siffra, hvartill antalet må uppgå,
sker utan tvifvel lämpligast i anstaltens reglemente, dervid nödig hän¬
syn kan tagas till samtliga de omständigheter, hvilka i det föreliggande
fallet böra inverka på frågans bedömande.
Med afseende å de ändringar i nu gällande administrativa för¬
fattningar, som af de ifrågavarande lagförslagen må föranledas, torde
jag vid annat tillfälle få afgifva underdånigt yttande.»
Sedan departementschefen härefter uppläst särskilda, i enlighet
med de af honom angifna grunder upprättade förslag till lag om ändrad
lydelse af 5 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, till lag angående verkställig¬
het af domstols förordnande om tvångsuppfostran och till lag, inne¬
fattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minder¬
årige, af den lydelse bilagorna litt. A, B, C vid detta protokoll utvisa,
hemstälde han ij underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver
dessa förslag måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,
genom note ur protokollet inhemtas.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter bi¬
trädda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i
nåder lemna bifall.
Ex protocollo
Erik Öländer.
Kong!. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 7.
15
Bil. litt. A.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 5 kap. 1 och 2 §§ strafflagen.
Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 och 2 §§ strafflagen skola
erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
Gerning, som eljest straffbar är, vare strafflös, om den begås af
barn, innan det fyllt femton år; dock ege domstolen efter omständig¬
heterna förordna, att barnet af föräldrar eller annan, under hvars vård
och lydnad det står, med aga hemma i huset rättas skall, eller i allmän
uppfostringsanstalt insättas, om tillgång dertill finnes.
2 §•
Har brott blifvit begånget af någon, som fyllt femton, men ej
aderton år, och dömes han härför till böter eller till fängelse i högst
sex månader; må domstolen, der den brottsliges sinnesbeskaffenhet och
graden af hans förståndsutveckling pröfvas sådant föranleda, förordna,
att han skall, i stället för att undergå det ådömda straffet, insättas i
allmän uppfostringsanstalt.
Inträffar sådant fall, alt meddeladt förordnande, enligt hvad sär-
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.
skildt stadgas, är förfallet, galle om det ådömda straffets förening eller
sammanläggning med annat straff och om dess verkställande hvad eljest
är föreskrifvet.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.
17
Bil. litt. B.
h. r» ;. f »• ,/ T'; !>? ; • 'y: r f'f' •
iy. IH .V.yfT,, .'V‘<r.-r ■/ -r ' . :
Förslag
• j. w
till
Lag
angående verkställighet af domstols förordnande om tvång suppfostran.
Härigenom förordnas som följer:
" 1 §.
Allmän uppfostringsanstalt, som i 5 kap. 1 och 2 §§ strafflagen
afses, upprättas af staten. Konungen eger såsom dylik anstalt erkänna
jemväl anstalt, som af kommun eller enskilde blifvit, med eller utan
bidrag af statsmedel, anordnad för uppfostran af vanartade minderårige;
sådant erkännande kan när som helst återkallas.
Ehvad allmän uppfostringsanstalt upprättats af staten eller af
kommun eller enskilde, skall den stå under sådan särskild uppsigt, som
af Konungen bestämmes.
2 §•
Har domstol jemlikt 5 kap. 1 eller 2 § strafflagen förordnat om
barns eller annan minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt,
skall den minderårige, sedan förordnandet vunnit laga kraft, genom
Konungens befallningshafvandes försorg till sådan anstalt öfverlemnas,
dervid bandlingarne i målet anstalten tillställas.
3 §.
Allmän uppfostringsanstalt skall vara så anordnad, att enhvar af
dess elever må komma i åtnjutande af den särskilda handledning, som
för hans uppfostran erfordras.
Elever af olika kön må ej i samma anstalt intagas.
Bih. till Riksd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 7 Håft.
3
18
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 7.
4 §•
Har minst ett år förflutit sedan elev blifvit i allmän uppfostrings¬
anstalt intagen, ege anstaltens styrelse, derest sådant finnes för eleven
gagneligt, tills vidare eller för viss tid öfverlemna honom till enskild
vård och tillsyn eller anställa honom i tjenst eller yrke. Sådan åtgärd
må ock tidigare vidtagas, om särskilda omständigheter det föranleda och
den myndighet, som öfver anstalten eger uppsigt, dertill samtycker.
^ §•
Då i allmän uppfostringsanstalt intagen elev vunnit nödig stadga
i sinnesrigtning och uppförande, skall han från anstalten utskrifvas.
Utskrifning må dock ej utan särskildt tillstånd af Konungen ske .förr
än två år efter det eleven intogs i anstalten.
Senast då elev uppnått tjugu år, skall han utskrifvas från anstalten.
Dock må den, som när han der intogs var äldre än aderton år, qvar-
hållas till dess två år förflutit från intagandet.
6 §•
Allmän uppfostringsanstalts styrelse ege målsmans- och husbonde-?
rätt öfver elev under den tid han är vid anstalten inskrifven äfvensom
under första året efter utskrifningen, dook icke i något fall längre än
till dess eleven uppnått myndig ålder. Denna sin rätt må styrelsen å
annan öfverlåta.
Styrelsen skall öfva tillsyn öfver elev, som, efter ty i 4 § är
sagdt, tillåtits vistas utom anstalten, så ock öfver den, som efter ut¬
skrifning fortfarande är underkastad styrelsens målsmans- och husbonde¬
rätt, och ege styrelsen för detta ändamål påkalla biträde af presterskap,
kommunal- eller polismyndighet.
7 §•
Misstänkes den, som på grund af domstols förordnande blifvit i
allmän uppfostringsanstalt intagen och ännu icke derifrån utskrifvits,
att hafva begått brottslig gerning, derför han icke undergått ransakning,
må han ej till sådan ransaknings undergående utlemnas, der ej måls-
eganden det fordrar eller Konungens befallningshafvande i den ort, der
gerningen är begången, till ransakningen gifver lof.
Kongl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 7.
19
8 §• r ;
Varder någon, sedan domstol förordnat om hans insättande i all¬
män uppfostringsanstalt, men innan han från anstalten utskrifvits, öfver¬
tyga*! att hafva begått annan brottslig gerning, vare förordnandet
förfallet. *.<;• > V' ‘ ‘
Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och
annat beslut, hvarigenom samma person blifvit dömd till straff, vare
förordnandet ock förfallet, så framt antingen detta straff öfverstiger
fängelse i sex månader eller är af svårare art än fängelse, eller ock,
när förordnandet meddelats enligt 5 kap. 2 § strafflagen, de förskylda
straffen tillsammans uppgå till fängelse i mera än sex månader.
9 §•
Har ej domstols förordnande om minderårigs insättande i allmän
uppfostringsanstalt gått i verkställighet innan han uppnått nitton år,
vare förordnandet förfallet.
10 §.
Såsom bidrag till elevs vård och underhåll vid allmän uppfost¬
ringsanstalt skall det fattigvårdssamhälle, der eleven eger hemortsrätt,
till anstalten halfårsvis erlägga 40 öre för hvarje dag eleven inom an¬
stalten vårdats, dock icke för längre tid än till dess fem år förflutit
från elevens intagande eller eleven dessförinnan uppnått aderton år.
Har till följd af åtgärd, som i 4 § afses, anstalten under nu sagda tid
vidkänts kostnad för elevs vård och underhåll utom anstalten, vare
fattigvårdssamhället pligtigt att derför godtgöra anstalten, dock ej med
högre belopp än 30 öre för hvarje dag.
Fattigvårdssamhälle ege, i den mån fattigvårdsstyrelsen icke finner
skäl till eftergift, af elevens egna medel eller hos hans föräldrar njuta
ersättning för utgift, hvarom i denna § förmäles.
11 §■
Kan ej elevs hemortsrätt utrönas, må allmän uppfostringsanstalt
af elevens egna medel eller hos hans föräldrar uttaga hvad anstalten
20
Kongl. Måj:ts Nåd. Proposition N:o 7.
enligt 10 § tillkommer. För hvad som brister ege anstalt, som ej upp¬
rättats af staten, undfå ersättning af statsmedel.
12 §.
[tV. J: * '*■»': ; ; - ‘ > ' : ”i 'r'. < j •; l j •;
I afseende på handläggning af ärende, som i 10 eller 11 § afses,
skall hvad om frågor angående ersättning för lemnad fattigvård är
stadgadt eg a motsvarande tillämpning.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.
21
Bil litt. G.
Förslag
till
Lag,
innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande
minderårige.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Ransakning vid underrätt med den, som är tilltalad för att hafva
innan han fyllt femton år begått brottslig gerning, skall, der ej dom¬
stolen annorlunda förordnar, hållas inom lyckta dörrar.
2 §•
I brottmål, anhängiggjordt emot den, som vid tiden för den åta¬
lade gerningen ej fyllt aderton år, skall i protokollet upptagas, utom
hvad i allmänhet för ransakningens fullständighet erfordras, jemväl
upplysning om de förhållanden, under livilka den tilltalade uppvuxit,
samt huruvida han tillförene gjort sig känd för vanart.
3 §•
Sedan vid underrätt ransakning i mål, hvarom i 2 § är sagdt,
blifvit till slut förd, skall dom afsägas samma dag eller senast nästa
dag, der ej i målets synnerliga vidlyftighet hinder derför möter.
22
Körtel. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 7.
4 §•
Har domstol jemlik^ 5 kap. 1 eller 2 § strafflagen förordnat om
barns eller annan minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt,
och förekommer skälig anledning, att den minderårige afviker eller
finnes han vara i synnerligt behof af vård och tillsyn, ege domstolen
föreskrifva, att den minderårige skall, på statens bekostnad, genom
polismyndighetens försorg omhändertagas, intill dess förordnandet går
i verkställighet eller annorlunda beslutes. Närmare bestämmelser om
hvad i följd af dylik föreskrift skall iakttagas meddelar Konungen.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.
;)
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 7.
23
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj ds
högsta domstol onsdagen den 17 oktober 1900.
Ii . {/■ : \< .. V- U. ■*" i' >' : / • . il
Tredje rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Norberg,
Carlson,
Afzeuus,
Hellström,
Billing,
Ramstedt,
Westring.
Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 30 november 1899,
handlingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af
utlåtande öfverlemnade förslag till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1
och 2 §§ strafflagen, till lag angående verkställighet af domstols för¬
ordnande om tvångsuppfostran och till lag, innefattande vissa bestäm¬
melser om förfarandet i brottmål rörande minderårige, mellan högsta
domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, företogs nu detta ärende
till slutlig behandling; varande förslagen under bilagor litt. A, B och C
fogade vid detta protokoll.
Beträffande förslagens hufvudgrunder yttrade
Justitierådet Billing: »Då nu föreliggande lagförslag, hvilka äro grun¬
dade på ett af don för hithörande frågors utredning tillsatta komité
afgifvet, med I. betecknadt betänkande, inför högsta domstolen föredrogs,
var det ännu icke kändt, hvad komitén ärnade föreslå i fråga om sådana
24
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.
vanartade och i sedligt afseende försummade barn, som ej inför domstol
öfvertygats att hafva föröfvat någon efter allmän lag straffbar gerning.
Emellertid kunde redan då på goda grunder antagas, att åtminstone
formerna för fattande af beslut om tvångsuppfostringsåtgärder beträffande
sistnämnda kategorier af barn skulle blifva väsentligt olika dem, som
föreslagits i fråga om minderåriga förbrytare. Detta antagande har
numera vunnit bekräftelse, sedan komiténs utlåtande n:o II, innefattande
»betänkande och förslag angående vanartade och i sedligt afseende för¬
summade barns behandling» blifvit tillgängligt. Man finner häraf, att
komitén förordat, att tillsyn och vård af sådana barn anförtros inom
hvarje kyrkoförsamling åt en för detta ändamål särskild! förordnad
barnavårdsnämnd, bestående af pastor samt minst fyra å kyrkostämma
valda män eller qvinnor.
För mig synes det emellertid vara af synnerlig vigt att bestäm¬
melserna om behandlingen af såväl kriminela som icke kriminela, van¬
artade eller sedligt försummade barn varda i möjligaste måtto likformiga.
Efter min åsigt kan det näppeligen sägas vara i förhållandenas egen
natur grundadt att så strängt, som nu ifrågasättes, skilja mellan å ena
sidan minderåriga förbrytare och å den andra sådana vanartade barn,
som ej öfvertygats om egentlig brottslighet, i hvarje fall icke då fråga
är om barn under femton år. Ingen lärer nemligen kunna betvifla, att
antalet af de utaf barn begångna snatterier och andra smärre förbrytel¬
ser, hvilka icke komma under åtal inför domstol, är mycket stort,
ojemförligt större än det, som blir föremål för laglig beifran, och det
kan följaktligen i särdeles många fall sägas bero på en ren tillfällighet,
huruvida ett vanartadt barn kommer att hänföras till förbrytarnes klass
eller icke.
Det behandlingssätt, hvilket föreslås såsom det ojemförligt kraf¬
tigaste och mest verksamma, är för såväl kriminel som icke kriminel,
vanartad ungdom barnets skiljande från sin förra omgifning och insättande
i en under offentlig kontroll stående uppfostringsanstalt. En dylik
åtgärd är, såsom sjelfva orden innebära, att anse, ej såsom ett straff i
egentlig mening eller ett tuktomedel, utan såsom ett pedagogiskt
behandlingssätt, betingadt icke, eller åtminstone icke företrädesvis, af
någon enstaka gerning från barnets sida, utan fastmera deraf att det¬
samma befunnits lefva i en omgifning, der någon kraftigare reaktion
mot de onda böjelserna ej är att förvänta. Men om så är förhållandet,
så måste det erkännas vara synnerligen angeläget, att beslutanderätten
lägges i händerna på en myndighet, som kan antagas ega nödiga förut¬
sättningar för att i hvarje förekommande fall bilda sig en rigtig upp¬
25
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.
fattning om nödvändigheten eller lämpligheten af en dylik åtgärd. Såvidt
jag förstår kunna domstolarne, åtminstone i de större städerna — och
det är ju hufvudsakligen der lagen tänkes skola komma till användning
— ej antagas ega dessa förutsättningar. Ej heller lära domstolarne i
allmänhet sjelfva vara i tillfälle att företaga de noggranna undersök¬
ningar, som dock otvifvelaktigt böra ega rum, innan man tillgriper en
så allvarlig åtgärd, som att draga ett barn undan föräldravården.
En annan betänklig omständighet, som är en följd af det stränga
åtskiljandet af kriminela och icke kriminela, vanariade barn, är att
öfverpröfningen kommer att försiggå inför olika myndigheter och i olika
former, allt eftersom beslutet om barnets insättande i uppfostrings¬
anstalt meddelats af domstol eller af barnavårdsnämnd. I förra fallet
skall gifvetvis talan fullföljas i vanlig do in stols väg, till hofrätt och
högsta domstolen, i det senare åter till administrativ myndighet. Svår¬
ligen kan det dock vara lämpligt, att ärenden, som i sjelfva verket äro
fullkomligt ensartade, handläggas i alldeles olika ordning, och stor fara
är för handen, att den likformighet, som i dessa ömtåliga frågors behand¬
ling är så önskvärd, under sådana omständigheter ej kan upprätthållas.
Äfven ur en annan synpunkt äro förevarande förslag, enligt min
uppfattning, mindre tillfredsställande. Såsom af föredragande departe¬
mentschefen erinrats, har Riksdagen i underdånig skrifvelse den 13
maj 1898 väckt fråga om införande af mera affliktiva straff. Komiterade
hafva för sin del föreslagit, att der någon, som fylt femton men ej
aderton år, begått brott, derför han dömes till böter, domstolen skulle
ega efter sig företeende omständigheter förordna, att han i stället skall
agas, och hafva, såsom af de betänkandet vidfogade motiv framgår,
komiterade fäst synnerlig vigt vid denna bestämmelse.
Här är icke platsen att ingå i någon undersökning, huruvida de
stora förväntningar, man för närvarande på många håll synes göra sig
om verkan af prygelstrafifets återinförande, må anses välgrundade. Men
derom torde väl alla, hvilken ståndpunkt de än i denna fråga intaga,
vara ense, att om öfverhufvud detta slags straff skall med vårt rätts¬
system införlifvas, det företrädesvis bör användas emot de unga för-
brytarne. Under sådana förhållanden synes det knappast välbetänkt att,
utan alt afvakta utredningen af det utaf Riksdagen uppstäda spörsmål,
redan nu söka lösa den dermed på det närmaste sammanhängande frå¬
gan om minderåriga förbrytares behandling.
På nu i korthet angifna grunder och med hänsyn jemväl till de
inkonseqvenser i fråga om behandlingen af unga förbrytare, hvartill nu
Bih. Ull Riksd. Prof. 1902. 1 Sand. 1 Afd. 7 Höft. ' 4
26
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 7.
föreliggande förslag skulle leda, anser jag mig icke kunna tillstyrka, att
desamma varda till Riksdagens antagande framlagda.
Oafsedt de af mig nu uttalade betänkligheter mot förslagen i deras
helhet anser jag mig emellertid pligtig att deltaga jemväl i gransk¬
ningen af förslagens detaljer.»
Justitieråden Westring, Hellström och Afzelius förklarade sig vara
i allt hufvudsakligt ense med justitierådet Billing.
I afseende å de ifrågavarande förslagen hvart för sig förekom
härefter följande.
I. Förslag till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 och 2 §§ strafflagen.
Angående förslaget i dess helhet yttrade justitierådet Ramstedt:
»Enligt förevarande förslag må, om den, som fylt 15 men ej 18 år, för
något begånget brott dömes till böter eller till fängelse i högst sex
månader, domstolen förordna, att han skall, i stället för att undergå
det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt. Sådant för¬
ordnande är emellertid under vissa förutsättningar förfallet, och den
brottslige kommer då att undergå det straff, till livilket han blifvit dömd.
Så är, enligt förslaget till lag angående verkställighet af domstols för¬
ordnande om tvångsuppfostran, förhållandet, om förordnandet ej gått i
verkställighet innan den minderårige uppnått 19 års ålder, eller om
han efter förordnandets meddelande, men innan han blifvit från upp¬
fostringsanstalten utskrifven, blifvit öfvertygad att hafva begått annan
brottslig gerning, så ock om på en gång till verkställighet förekomma
sådant förordnande och annat beslut, hvarigenom den minderårige dömts
till straffarbete eller till fängelse i mera än sex månader eller ock till
sådant fängelse- eller bötesstraff, att detta tillsammans med det till
insättning i uppfostringsanstalt förvandlade straffet uppgår till fängelse
i mera än sex månader.
Dessa bestämmelser synas emellertid vara af beskaffenhet att kunna
medföra rätt afsovärda inkonseqvenser. Om t. ex. den minderårige,
som, på samma gång han för en mindre förseelse fälles till böter, för¬
klaras skola insättas i uppfostringsanstalt, förut blifvit för annan förseelse
dömd till fängelse i några månader, skall förordnandet om hans intagande
i uppfostringsanstalt visserligen gälla, men han får tillika undergå
fängelsestraffet. Derest han åter på en gång dömts för båda förseel¬
serna, eller det varit fängelsestraffet, som ådömts sist och förvandlats
till tvångsuppfostran, hade i förra fallet icke något straff och i det
27
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.
senare allenast bötesstraffet kunnat verkställas. Och om domen öfver
den ena förseelsen fallit först efter det domstolen för den andra för¬
ordnat om tvångsuppfostran, hade detta förordnande förfallit och antingen
allenast straffen blifvit verkstälda eller, i händelse förordnandet om
tvångsuppfostran förnyats, vistelsen i uppfostringsanstalten trädt i stället
för båda straffen.
Anmärkningsvärdt synes också, att den å uppfostringsanstalt intagne
enligt förslaget kan äfven efter längre tids vistelse vid anstalten på
grund af särskilda förhållanden få till fullo undergå straffet för det
brott, som föranledt hans intagande i anstalten. Sådant inträffar nem¬
ligen, om han, före utskrifvandet från anstalten, för annat brott — må¬
hända begånget innan han der intogs -— dömes till straff, som ej kan
eller ej anses böra öfvergå till tvångsuppfostran. Båda straffen skola
i så fail verkställas. Särskild! stötande kan detta tillvägagående blifva,
då vid den senare åtalade brottsliga gerningens begående gerningsman-
nen uppnått 18 års ålder, ty straffet för sådan förseelse, den må hafva
varit hur obetydlig som helst, kan ej förvandlas till tvångsuppfostran,
och förseelsen, som måhända i och för sig ej bort ådraga gernings-
mannen mera än ett lindrigt bötesstraff, kan således medföra, att han,
jemte detta, får aftjena ett honom flera år förut för annan förseelse
ådömdt fängelsestraff. Derest åter den sist begångna förseelsen åtalats
först efter det gerningsmannen blifvit utskrifven från anstalten, eller han
genom anförande af besvär eller annorledes lyckats draga ut på tiden
med åtalets slutliga afgörande till dess han uppnått den ålder, att han
ej vidare får stanna å anstalten, kommer det tidigare ådömda straffet
ej att verkställas.
En lagstiftning, som medgifver nu påpekade, af mera tillfälliga
omständigheter beroende olikheter i behandlingen af den brottslige,
synes ej tillfredsställande. Såsom mindre lämpligt och mot förslagets
allmänna ståndpunkt stridande måste äfven anses, att för vissa fall
fängelse och tvångsuppfostran kunna jemte hvarandra komma till an¬
vändning. Förslagets bestämmelser i hithörande delar böra derföre
enligt min mening jemkas så, att detta, såvidt möjligt är, undvikes.
Uppfostran å anstalt bör ej kunna uppskjutas eller afbrytas för under¬
gående af fängelsestraff, lika litet som sådant, förut ådömdt straff bör
kunna vänta den, hvilken såsom förbättrad och återvunnen åt samhället
utskrifves från uppfostringsanstalt. För sådant ändamål torde böra
föreskrifvas, att, om den för någon förseelse å uppfostringsanstalt in¬
tagne för annat brott blifvit dömd till straff af beskaffenhet att kunna
förvandlas till tvångsuppfostran, sådant straff ej må verkställas utan
28
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.
tvångsuppfostran tråda i stället för äfven detta straff. Kan åter till
följd af gerningsmannens ålder eller förbrytelsens svårare beskaffenhet
densamma icke förändras till tvångsuppfostran, bör, i enlighet med hvad
förslaget innehåller, vistelsen vid uppfostringsanstalten ej vidare fort¬
sättas. Och för att undgå olägenheten deraf att, då förordnande om
tvångsuppfostran sålunda förfaller, ett lång tid förut ådömdt straff skall
lefva upp igen, torde kunna stadgas, att, sedan den brottslige efter
straffets ådömande viss tid, exempelvis ett år, varit intagen å upp¬
fostringsanstalt, straffet icke vidare må verkställas.»
Vid de särskilda bestämmelserna framstäldes vidare anmärkningar
i nedannämnda hänseenden.
1 §•
Justitierådet Westring yttrade: »I likhet med gällande lag gör
förslaget verkställigheten af meddelad föreskrift om insättande af barn
under 15 år i uppfostringsanstalt beroende på huruvida tillgång dertill
finnes, under det sådant vilkor ej är i 2 § uppstäldt beträffande minder¬
åriga, som fy It 15 år. På sätt af Riksdagen anförts, synes det emeller¬
tid vara statens ovilkorliga pligt att sörja för att domstols enligt lagens
föreskrift meddelade förordnande om barns insättande i uppfostrings¬
anstalt behörigen verkställes. Dertill kommer, att uppfostringsåtgärder
synas böra i främsta rummet användas emot de yngre åldersklasserna
af vanartade minderårige, samt att bestämmelsen i nuvarande 2 § af
detta kapitel, enligt hvilken den som fylt 14 men ej 15 år under vissa
förhållanden kan straffas, icke synes böra borttagas, med mindre säker¬
het finnes, att sådan minderårig i stället för straff ålagd tvångsuppfostran
kommer att gå i verkställighet. På grund häraf hemställer jag, att
den i slutet af förevarande § intagna vilkorssatsen »om tillgång dertill
finnes» måtte uteslutas.
De i denna § emot barn under 15 år föreskrifna åtgärderna, aga
och insättande i uppfostringsanstalt, äro tydligen afsedda att vara
komplement till hvarandra, så att aga kan användas i lindrigare fall
och insättande i uppfostringsanstalt förekomma allenast då barnet visat
en större grad af vanart eller vanvård. För att icke förhållandet
emellan de begge åtgärderna skall i praxis förryckas, synes det nöd¬
vändigt att, samtidigt med det åtgärder vidtagas i syfte att betrygga
verkställigheten af förordnande om barns insättande i uppfostringsanstalt,
bestämmelser meddelas om tillsyn från det offentligas sida deröfver att
Kongl. Maj ts Nåd. Proposition N:o 7. 29
förordnande om aga bringas till utförande, något som i allt fall af för¬
hållandena påkallas.
Det synes mig ock kunna ifrågasättas, huruvida icke domstol må
lemnas befogenhet att, åtminstone i de fall då ett barn första gången
lagföres, i stället för förordnande om aga eller insättande i uppfostrings¬
anstalt, meddela barnet tjenlig tillrättavisning och förmaning.»
Häri instämde justitieråden Billing, Afzelius och Carlson.
Justitierådet Billing tilläde: »Såväl enligt förslaget som efter nu
gällande lag är domstols förordnande om barns agande ett beslut, som
i vanlig ordning får öfverklagas med den verkan, att beslutet emeller¬
tid ej går i verkställighet. Det lärer dock ej kunna bestridas, att aga
är en bestraffning, som, för att fylla sitt syfte, bör följa så hastigt
som möjligt på den brottsliga gerningen, och att ett uppskof ^ på
månader, kanske år af dylik bestraffning är helt och hållet ändamåls-
vidrigt. Visserligen bör man i allmänhet strängt fasthålla vid den
grundsatsen, att straff ej bör verkställas, innan den dömde förlorat sin
rätt till klagan. Undantag från denna regel finnas emellertid redan
nu (jfr 153 och 154 §§ i strafflagen för krigsmagten). Och i det fall,
hvarom här är fråga, synas de principiela betänkligheterna desto hellre
böra vika, som det torde vara så godt som undantagslöst att barn under
femton år dömes, om det ej sjelft erkänt gerningen, och följaktligen
i de allra flesta fall någon utsigt till vinnande af ändring i domstolens
beslut ej förefinnes. Vidare kan det väl sägas, att uttrycklig bestäm¬
melse derom, att domstols beslut om aga skall verkställas utan hinder
af besvär, är af underordnad betydelse just derföre att sådana beslut
nästan aldrig öfverklagas. Härvid må dock erinras, att ett dylikt faktum
är lätt förklarligt under nuvarande lagstiftning, då någon kontroll öfver
beslutets verkställande ej öfvas, men att man ej med visshet kan förutse,
huru förhållandena skola gestalta sig, i händelse, såsom nödigt lärer
vara, erforderliga bestämmelser om kontroll i nämnda hänseende med¬
delas.»
Häri instämde justitieråden Westring och Afzelius.
Justitierådet Éamstedt utlät sig: »På de af justitierådet Vest ring
anförda skäl anser jag önskvärdt, att domstols förordnande om minder¬
årigs insättande i uppfostringsanstalt må, äfven då det gäller deri, som
ej fylt 15 år, under alla förhållanden verkställas och att således vilkors-
satsen i slutet af paragrafen må utgå. Äfven biträder jag hvad samma
justitieråd yttrat i fråga om befogenhet för domstol att meddela barn
tillrättavisning och förmaning.»
Justitierådet Hellström förklarade sig af skal, som justitierådet
30 Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition No 7.
Westring anfört, anse oundgängligen nödigt, att domstols enligt denna
§ meddelade förordnande om minderårigs insättande i allmän uppfostrings¬
anstalt städse måtte kunna bringas till verkställighet; och hemstälde
justitierådet förty, i likhet med justitierådet Westring, att den i slutet
af §:n förekommande vilkorssats »om tillgång dertill finnes» måtte
uteslutas.
I öfrigt biträdde justitierådet Hellström ej mindre hvad justitie¬
rådet Westring hemstält derom, att bestämmelser måtte meddelas om
tillsyn från det offentligas sida att förordnande om aga bringades till
utförande, än äfven justitierådet Billings hemställan om införande af
uttrycklig föreskrift derom, att domstols beslut om aga skulle utan
hinder af besvär gå i verkställighet.
Justitierådet Norberg delade de af justitierådet Westring uttryckta
åsigter rörande dels tillsyn deröfver att förordnande om aga bringas
till utförande, dels befogenhet för domstol att, i vissa fall, i stället för
förordnande om aga å barn eller barnets insättande i uppfostringsanstalt
meddela detsamma muntlig tillrättavisning och förmaning.
2 §•
Justitierådet Ramstedt yttrade: »Då, enligt hvad erfarenheten gifver
vid handen, de, som gjort sig skyldiga till tjufnadsbrott, mera än andra
brottslingar äro utsatta för faran af återfall, synes högeligen önskvärdt,
att särskildt sådane minderårige, som hemfallit åt detta brott, kunna
erhålla den hjelp till åstadkommande af en förändrad sinnesrigtning,
som vistelsen å en uppfostringsanstalt måste utgöra. Enligt gällande
lag är emellertid stöld, så framt den ej är begången under synnerligen
förmildrande omständigheter, belagd med straffarbete, och straffets för¬
förvandling till tvångsuppfostran är då utesluten. Jag hemställer alltså
om sådan förändring i förslaget, att äfven vid vanliga tjufnadsbrott
tvångsuppfostran må kunna komma till användning.
Jemväl i afseende å den, som vid föröfvandet af brottslig gerning
fylt 15 men ej 18 år, synes domstolen kunna tillerkännas befogenhet
att under vissa förhållanden i stället för straff meddela tillrättavisning
och förmaning.»
Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Westring, Hellström,
Afzelius och Norberg förenade sig, yttrade: »Lika med justitierådet
Ramstedt anser jag det vara af synnerlig vigt, att donna § så affattas,
att jemväl sådana unga förbrytare, hvilka föröfvat olofligt tillgrepp,
må kunna hänvisas till allmän uppfostringsanstalt. Erfarenheten har
31
Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.
nemligen otvetydigt gifvit vid handen, att det, åtminstone i de större
städerna, just är inom denna kategori af unga förbrytare, som man
oftast anträffar för tvångsuppfostran lämpade subjekt. Ej ens vid lind¬
rigare fall af inbrottsstöld bör enligt min tanke möjligheten att insätta
brottsliugen i uppfostringsanstalt vara utesluten.
Då, efter mitt förmenande, vid pröfningen, huruvida en ung för¬
brytare bör till allmän uppfostringsanstalt öfverlemnas, hänsyn bör tagas
ej blott till hans sinnesbeskaffenhet och förståndsutveckling, utan jemväl
och kanske i lika flög grad till den omgifning, hvari han lefver, lärer
den härå syftande bestämmelse böra affatta^ annorlunda än som skett.
Slutligen erinras, att föreslagna 2 § synes böra byta plats med
nuvarande 3 §.»
Justitierådet, Carlson utlät sig: »Af hvad komiterade yttra i det
betänkande, som ligger till grund för de remitterade lagförslagen, och
i ett senare afgifvet betänkande angående vanvårdade och i sedligt af¬
seende försummade barns behandling torde framgå, att stadgandet om
utbyte af straff mot insättning i uppfostringsanstalt är afsedt att till-
lämpas endast å sådana unga förbrytare, som i fråga om utveckling i
sedligt och intellektuell afseende ännu befinna sig på barns ståndpunkt.
De, som hunnit till större mognad, äro, enligt komiterades åsigt, icke
mottagliga för den uppfostran, som kan beredas dem i en sådan anstalt,
och böra så mycket mindre dit öfverlemnas, som det är att befara, att
de skulle utöfva ett skadligt inflytande på öfrige i anstalten intagne
minderårige. Särskilt anmärka komiterade, att det endast sällan torde
vara lämpligt att personer, som öfverskridit 17 år, intagas i uppfost¬
ringsanstalt.
Om, såsom jag måste antaga, den af komiterade sålunda uttalade
uppfattning är läglig, synes det mig mindre välbetänkt att medgifva
att förbrytare af intill 19 års ålder öfverlemnas till uppfostringsanstal¬
terna. 1 olikhet mot komiterade vågar jag icke antaga, att i det be¬
dömande af förbrytarens mognad, som är ålagdt domaren, ligger ett
fullt säkert skydd mot en för vidsträckt, tillämpning af ifrågavarande
lagrum. Bortsedt från det förhållande, att emellan domarens pröfning
och tillämpningen af hans beslut kan förflyta så lång tid, att förbrytarens
sinnesbeskaffenhet och förståndsutveckling emellertid undergå afsevärda
förändringar, torde den kännedom om förbrytaren, som vinnes vid ran-
sakningen, icke alltid vara tillräcklig för bedömande, huruvida han är mot¬
taglig för uppfostran eller icke, liksom icke heller domaren kan förutsättas
ega nödig sakkunskap för en sådan pröfning. Då för öfrigt insättande
i uppfostringsanstalt liirer komma att uppfattas såsom eu långt allvar¬
32
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.
sammare påföljd lör förbrytaren än ett kortvarigt frihetsstraff, torde
den allmänna meningen icke finna sig tillfredsstäld af en sådan lag¬
tillämpning, att den förra påföljden användes lör de till förståndet
mindre utvecklade och i följd deraf mindre tillräkneliga och den senare
för deras mera mogna och tillräkneliga jemnåriga.
Vidare kan anmärkas, att det torde komma att uppfattas såsom
en orättvisa eller obillighet, att ringare brott föranleda insättning i
uppfostringsanstalt, under det att vida svårare brott få försonas med
några månaders straffarbete.
På grund häraf och med hänsyn jemväl till hvad komiterade
yttra om skadligheten af kortvariga frihetsslraflf särskilt för unga för¬
brytare tror jag, att man bör inskränka användningen af ifrågavarande
uppfostringsmedel till ett mindre antal åldersklasser och i stället ut¬
sträcka tillämpningen till de mera utvecklade inom dessa klasser och
till de något svårare brotten. Det torde vara rådligast att åtminstone
tills vidare stanna vid 16 år såsom högsta åldern för intagning i upp¬
fostringsanstalt. Om så sker, synes begränsningen i fråga om brottets
beskaffenhet kunna sättas så högt, att endast brott, för hvilka allmänna
straffminima uppgå till minst ett, eller två års straffarbete, undantagas.
Under förutsättning, att aga samt tillrättavisning och förmaning an¬
vändas såsom alternativa tuktomedel, skulle straffbarheten inom dessa
gränser kunna helt och hållet upphäfvas, hvarigenom man undginge
att använda kortvariga frihetsstraff för förbrytare under 16 år.
Min mening vore alltså att, sedan i 1 § tillrättavisning och för¬
maning upptagits såsom alternativt tuktomedel, hvad der stadgas om
barn under 15 år borde utsträckas att gälla om barn under 16 år samt
i 2 § föreskrifvas, att om någon, som fylt 15 men ej 16 år, begått
gerning, hvarå i allmänhet icke kan följa lägre straff än straffarbete i
ett eller två år, och han pröfvas hafva egt nog urskilning att inse
gerningens brottslighet, han skall straffas såsom i 3 § sägs. Jag för¬
utsätter dock härvid att aga, som ådömts person af mankön, får verk¬
ställas äfven någon tid efter det han fylt 16 år.
Huruvida andra tuktomedel än tvångsujjpfostran lämpligen må
användas mot den, som begått brott i åldern mellan 16 och 18 år,
torde böra komma under ompröfning vid den af Riksdagen begärda
utredning angående införande af mera affliktiva straff.
För den händelse afseende icke skulle fästas å de af mig nu gjorda
erinringar mot förslaget, anser jag mig böra påpeka, att i strafflagen
skulle komma att saknas föreskrifter angående tillämpningen af ifråga¬
varande paragraf vid sammanträffande af brott.
33
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition Av» 7.
Aif: förslaget till lag angående verkställighet af domstols beslut
om twångsuppfostran torde visserligen framgå;, att då; någon på, en gång
lagföres för flera brott, det icke är straffet för hvarje särskilt brott
utan det sammanlagda straffet, som är bestämmande vid pröfningen,
huruvida i stället må förordnas om,förbry tårens insättande i uppfostrings¬
anstalt, men det är så mycket mera angeläget, att denna grundsats
uttalas i strafflagen^ som ifrågavarande paragraf i-och för sig föranleder
en motsatt tillämpning. Vidare har frågan, huruvida, insättning- i> upp¬
fostringsanstalt kan förekomma vid sammanträffande af brott äfven sedan
straffet för ettdera brottet blifvit till fullo eller till någon del verkstäldt,
icke fått sin lösning. Slutligen saknas bestämmelser för det fall, att
med brott, som någon begått innan han fylt 18- år, sammanträffar brott,
som föröfvats efter nämnda tidpunkt.»
II. Förslag till lag angående verkställighet af domstols förordnande
om tvång suppfostran.
*■§•
Justitierådet Westring) med hvilken justitieråden Bamstedt, Billing,
Hellström, Afzelius och Carlson förenade sig, anförde: »Derest beslut om
minderårigs insättande i uppfostringsanstalt ej skulle gå i verkställighet
förr än beslutet vunnit laga kraft, skulle ofta sådant dröjsmål med
verkställigheten uppkomma, att beslutet i många fall vore förfeladt eller
måste förfalla. Det korrektiv mot häraf föranledda, olägenheter, som
afses, med: stadgandet i 4 § afl förslaget till lag, innefattande vissa be¬
stämmelser om förfarandet i) brottmål rörande minderårige, synes ej
tillfredsställande, särskilt med hänsyn dertill att polismyndigheten torde
sakna utväg att under' väntetiden,, som säkerligen, ofta blir ganska lång,
bereda, den minderårige ändamålsenlig vård och tillsyn. Då något
principiell hinder för att låta tvångsuppfostran omedelbart vidtaga ej
synes förefinnas samt de olägenheter för disciplinen inom uppfostrings¬
anstalt, som, enligt hvad komiterade anfört, möjligen skulle vara dermed
förenade, torde kunna genom lämpliga anordningar förebyggas, hem¬
ställer jag oim sådan, ändring i donna §, att beslut om insättande i
uppfostringsanstalt skall genast gå i verkställighet utan hinder deraf
att beslutet ej vunnit laga kraft.»
Justitieråden Billing och Hellström hemstäldb tillika, att bestäm¬
melsen om åliggande för Konungens befallningshafvande att tillställa
Bih. till Piksd. Prof. 1902. 1 Samt. 1 Afd. 7 Höft. 5
B4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.
uppfostringsanstalten handlingarne i målet måtte uteslutas, då densamma
såsom en ordningsföreskrift torde hafva sin rätta plats i en administrativ
stadga.
4 §•
Justierådet Westring, med hvilken justitieråden Bamstedt1 tätting,
Afzelius och Norberg instämde, yttrade:
»Då det synes vara nödvändigt, att uppfostringsanstalt må kunna,
när helst anledning dertill yppas, återtaga elev, som öfverlemnats till
vård i enskildt hem eller anstälts i tjenst eller yrke, bör sistnämnda
åtgärd ej vidtagas utan under förbehåll om rätt för anstalten att när
som helst återtaga eleven; och torde det vara lämpligt att, på sätt
komiterades förslag innehöll, en uttrycklig erinran göres om anstaltens
skyldighet att vid förekommen anledning återtaga elev, som sålunda
ej står under anstaltens omedelbara vård.»
Justitierådet Hellström, med hvilken justitierådet Carlson instämde,
utlät sig: »Genom stadgandena i 3 § synes mig tillräckligt sörjdt för
att i allmän uppfostringsanstalt intagen elev skall inom anstalten komma
i åtnjutande af all den handledning, som för hans förbättring kan åstad¬
kommas. Någon bättre eller lämpligare handledning än den anstalterna
blifva i tillfälle meddela torde näppeligen stå till buds utom desamma.
Tvärt om synes det mig fara värdt att, derest elev varder för sin vidare
uppfostran från anstalt utlemnad, han lätt skall blifva utsatt för faror
och frestelser, som, derest han qvarhållits inom anstalten, icke skulle
hafva träffat honom. Då härtill kommer, att det torde blifva med
synnerliga svårigheter förenadt, om icke omöjligt, att påträffa någon
enskild person, villig att i sin vård, sin tjenst eller sitt arbete mottaga
ett så dåligt subjekt som en om brott öfvertygad minderårig, för att
utan hänsyn till egen fördel bibringa honom den ytterligare uppfostran,
som för hans danande till en god medlem i samhället kan vara af
nöden, hemställer jag, att nu förevarande § måtte uteslutas.»
5 §■
Justieråden Westring, Bamstedt, Billing, Hellström, Afzelius och
Norberg ansågo beslutanderätten i fråga om elevs utsläppande från
anstalt, innan den regelmessiga tiden för vistelsen der tilländagått, ej
behöfva förbehållas Konungen utan kunna anförtros åt den myndighet,
som hade närmaste uppsigt öfver anstalten.
35
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.
Härjemte ville justitierådet Westring fästa uppmärksamheten derpå
att, vid bifall till justitierådets hemställan vid 2 och 9 §§, sista punkten
i andra stycket af förevarande § borde utgå.
Justitierådet Carlson erinrade att, om högsta åldern för intagning
i uppfostringsanstalt, såsom justitierådet föreslagit, bestämdes lägre än
18 år, sista punkten i andra stycket borde utgå.
6 §•
Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Bamstedt, Billing,
Hellström och Carlson förenade sig, anförde: »Att tillerkänna styrelsen
för uppfostringsanstalt målsmansrätt öfver elev, hvilket skulle innefatta
rätt och pligt att ombesörja jemväl förvaltningen af honom tillhörig
egendom, synes icke lämpligt. För vinnande af det enligt komiténs
motiv dermed afsedda syfte att förebygga obehörig inblandning från
föräldrars och målsmäns sida i anstaltens förfoganden öfver elev eller
öfver hufvud för utmärkande af anstaltens rätt att bestämma öfver
eleven synes ej heller erforderligt, att anstaltens styrelse tillerkännes
vare sig målsmans- eller husbonderätt öfver honom, enär det ligger i
sakens natur, att minderårig, som är intagen i uppfostringsanstalt, är i
afseende å sina personliga förhållanden ovilkorligen underkastad anstal¬
tens förfoganden. Derest målsmansrätt ej tillerkännes anstalten, synes
deremot någon tvekan kunna uppstå i afseende å anstaltens rätt att
disciplinärt bestraffa elev, särskild! den, som uppnått 15 års ålder eller
som enligt föreskriften i 4 § blifvit öfverlemnad till enskild vård och
tillsyn eller anstäld i tjenst eller yrke. Denna tvekan skulle ej full¬
ständigt aflägsnas, derigenom att anstalten tillerkändes husbonderätt
öfver elev, enär enligt 5 § legostadgan rätt att aga tjenare tillkommer
husbonde allenast i afseende å manlig tjenare under 18 och qvinlig
under 16 år. Hvad denna § innehåller derom, att uppfostringsanstalts
styrelse skall hafva målsmans- och husbonderätt öfver dervid inskrifna
elever, synes derför böra utbytas emot en bestämmelse derom, att eleverna,
intill dess de blifvit enligt 5 § från anstalten utskrida, äro underkastade
disciplinär bestraffning af anstaltens styrelse eller föreståndare.
Hvad meningen är dermed att målsmans- och husbonderätt skall
tillkomma uppfostringsanstalt jemväl under ett år efter elevs utskrifning
synes mig ej tydligt, helst det uppenbarligen icke kan vara anstalten
medgifvet att återtaga derifrån utskrifven elev. 1 förevarande afseende
synes mig icke behöfva meddelas annat stadgande än att, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad enligt 18 § legostadgan gäller angående
36
Kongl. Majds Nåd. Proposition Nro <7.
målsmans rätt öfver omyndig, som tillätes antaga tjenst hos annan,
anstaltens styrelse skall ega att för elev, ;eom Utskrifves, utse första
anställningen, hvilken eleven ej skall ega att utan styrelsens tillstånd
lemna, dörr än ett år från utskrifningen förflutit.
Stadgandet i andra stycket ;af denna § om skyldighet för-styrelsen
alt utöfva tillsyn öfver elev, som, Utan att vara från anstalten utskrifven,
öfverlemnats till enskild vård och tillsyn eller anstalts i tjenst eller
yrke, bör lämpligast uppflyttas i sammanhang med stadgandena i 4 §.»
Justitierådet Norberg ansåg den befogenhet i afseende å elev vid
allmän uppfostringsanstalt, som, utöfver hvad'omedelbart måste följa af
anstaltens beskaffenhet och ändamål, borde genom särskilda lagbestäm¬
melser och för viss begränsad tid tilläggas anstaltens styrelse, lämpligen
och utan väsentliga betänkligheter kunna inskränkas till husbonderätt.
'7 Ԥ.
Justitierådet Westring yttrade: »Hvad som med här intagna stad¬
gande afses synes mig klarare och bättre uttryckt genom den formulering
motsvarande föreskrift i komiténs förslag erhållit, i hvarför jag hemställer,
alt denna formulering användes, dock att stadgandet synes böra ändras
derhän, att ej heller enskild målsegare må utan tillstånd af Konungens
befallningshafvande anställa åtal emot elev vid tvångöuppfostringsanstalt.»
Justitieråden Billing, Hellström, Afzelius och Norberg funno lika
med justitierådet Westring den af komiterade föreslagna formulering af
detta stadgande vara att föredraga; och förklarade justitieråden Billing,
Hellström och Afzelius sig jern våld öfrig! biträda justitierådet Westrings
yttrande.
Justitierådet Itamstedt anförde: »Enligt den formulering, förevarande
paragraf erhållit i det remitterade förslaget, skulle, sedan minderårig
utskrifvits från uppfostringsanstalt, allmän åklagare vara oförhindrad
att utan Konungens befallningshafvandes tillstånd åtala förbrytelser,
som af den minderårige blifvit begångna under vistelsen vid anstalten
eller derförinnan; och på grund af lagens allmänna stadganden lärer det
äfven i så fall åligga åklagaren att, om förbrytelsen hörer under allmänt
åtal, påkalla ansvar derför. Då syftet med ifrågavarande stadgande
derigenom väsentligen skulle! omintetgöras och den minderårige genom
uppskofvet med bestraffningen tillskyndas ett ökadt lidande, hemställes
om sådan ändring i förslaget, att förbudet att för dylika förseelser
anställa åtal utan :Konungens befallningshafvandes medgifvande må
gälla äfven efter det den minderårige utskrifvits från anstalten.»
37
Kongl. Majds Nåd.'Proposition N:o'7.
Justitierådet Carlson utlät sig: »Motsvarande stadgande i komite-
rades förslag motiveras i betänkandet sålunda:
’Den föreslagna inskränkningen i åklagares befogenhet att tala å
brott, hvartill i uppfostringsanstalt intagna minderårige gjort sig skyldiga,
afse* att förekomma anhängiggörande af åtal i sådana fall, då*antingen
den begångna handlingen efter all sannolikhet icke komme att ådraga
gerningsmannen någon påföljd utöfver den, som redan ådömts honom,
eller det också 'med skäl kunde antagas, att en fortsatt pedagogisk
behandling äf !den 'brottslige snarare än undergående af straff kunde
leda till hans rättelse.’
Villigt ger jag komiterade rätt deri, att åtal från det allmännas
sida icke bör förekomma i de fall, då den begångna handlingen sanno¬
likt -icke kommer att ådraga gerningsmannen någon påföljd utöfver
den redan ådömda. Åfsåge det föreslagna stadgandet allenast att före¬
komma sådana onödiga åtal, skulle jag i hufvudsak icke hafva annat
att erinra mot stadgandet än att detsamma möjligen kan utgöra hinder
för häktning i fall, då sådan åtgärd är af beliofvet påkallad.
Innebär deremot stadgandet, såsom motiven angifva, tillika be¬
fogenhet för Konungens befallningshafvande att — i strid mot 10 § i
landshöfdingeinstruktionen — underlåta och förhindra åtal, som skulle
hafva till följd att gerningsmannen finge undergå straff, tilläfventyrs
af svåraste slag, måste jag på det bestämdaste afstyrka, att förslaget i
denna del upphöjes till lag. Sådant vore, enligt min mening, att lägga
allt för stor makt i Konungens befallningshafvandes händer. I likhet
med komiterade anser jag att, sedan en minderårig för ett brott in¬
tagits i uppfostringsanstalt, den omständigheten, att han finnes hafva
före eller efter intagningen begått ett annat obetydligt brott, icke bör
föranleda dertill, att han skiljes från anstalten och får undergå straff
för brotten; och jag kan icke gilla hvad 8 § innehåller derom, att
sådan påföljd skall inträda så snart sammanlagda straffet för brotten
öfverstiger sex månaders fängelse. Såvida icke kan så ordnas, att en i
uppfostringsanstalt intagen person får inom anstalten undergå ådömdt
kortare frihetsstraff, torde en viss straffrihet utöfver den, som i 8 §
stadgas, böra medgifvas, men vilkoren härför böra i sådant fall irtstakas
i lagen, och straffriheten bör komma förbrytaren till godo, äfven om
åtal anställes af målsegare eller, med Konungens befallniugshafvandes
tillstånd, af allmän åklagare, samt — med vissa undantag — jemväl
sedan förbrytaren utskrifvits från anstalten.»
38
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.
8 §■
Justitierådet Westring anförde: »Innebörden af de här meddelade
föreskrifterna är hufvudsakligen att i de fall, då en i uppfostrings¬
anstalt intagen minderårig skall straffas för annat brott än det, som
föranledt hans intagande i anstalten, förordnandet om hans intagande
derstädes skall anses förfallet och således straff jemväl för sistnämnda
brott af honom utkräfvas. Då emellertid enligt min uppfattning för¬
ordnande om förbrytares insättande i uppfostringsanstalt bör innefatta
definitivt beslut derom att straff för den gerning, som föranledt sagda
förordnande, ej skall öfvergå honom, synas ifrågavarande föreskrifter
böra utgå och ersättas med bestämmelser dels om verkställigheten af
den till tvångsuppfostran dömde möjligen redan förut ådömdt straff för
annan förbrytelse, dels derom att, derest elev vid uppfostringsanstalt
varder stäld under tilltal för brott, domstolen skall ega förordna att
brottet ej föranleder annan påföljd än att uppfostringen skall fortsättas,
samt att, om domstolen icke anser sådan åtgärd tillräcklig, utan dömer
den tilltalade till straff, hvilket ej bör ifrågakomma med mindre brottet
anses förtjena viss längre tids frihetsstraff, han skall från anstalten
skiljas.»
Justitierådet Ramstedt hänvisade i afseende å denna § till hvad
af justitierådet blifvit anfördt vid förslaget till lag om ändrad lydelse
af 5 kap. 1 och 2 §§ strafflagen.
Justitierådet Carlson anförde: »Vid 7 § har jag yttrat mig om
ifrågavarande stadganden, så vidt de äro tillämpliga i det fall, att för¬
brytaren redan intagits i uppfostringsanstalt. I öfrigt hänvisar jag till
hvad jag vid 5 kap. 2 § strafflagen anfört rörande behofvet af före¬
skrifter i strafflagen om förfaringssättet uti ifrågavarande hänseende vid
sammanträffande af brott. Här vill jag endast påpeka, att af andra
stycket icke framgår, huruvida, då förordnandet om tvångsuppfostran
icke är förfallet, det genom andra domen ådömda straffet skall verk¬
ställas eller ej.»
Justitierådet Norberg biträdde den af justitierådet Carlson fram-
stälda anmärkning i afseende å andra stycket af förevarande paragraf.
9 §•
Justitieråden Westring, Billing, Hellström och Afzelius voro ense
derom att, vid bifall till den under 2 § gjorda hemställan att förord¬
39
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.
nande om insättande i uppfostringsanstalt skulle genast gå i verkstäl¬
lighet, åldersgränsen för intagandet kunde bestämmas till aderton år.
Justitierådet Carlson åberopade sitt yttrande vid 5 kap. 2 § straff¬
lagen.
10, 11 och 12 §§.
Justitierådet Hellström yttrade: »Då, såsom i motiven till komité-
betänkandet yttrats, bekämpandet af brottslighetens tillväxt bland minder¬
årige måste uppfattas såsom ett åliggande, som tillkommer staten i
dess egenskap af rättsordningens vårdare, synes mig staten också, i
likhet med hvad nu eger rum i afseende å kostnaden för så kallade
kriminalpatienters vård och underhåll å dårhus, böra utan bidrag af
den minderåriges hemortskommun vidkännas kostnaden för minderårig
förbrytares vård och underhåll vid allmän uppfostringsanstalt; och hem¬
ställer jag förty att nu förevarande §§ måtte uteslutas.
Mot ett stadgande, hvarigenom staten berättigas att af medel, som
den minderårige tilläfventyrs sjelf kan ega, eller af dennes föräldrar
njuta ersättning för sina kostnader uti nu ifrågavarande hänseende, har
jag intet att erinra.»
Justitierådet Carlson ansåg, på de af justitierådet Hellström be¬
träffande första stycket af 10 § anförda skäl, att kostnaden för minder¬
åriga förbrytares vård och underhåll i allmän uppfostringsanstalt borde
stanna å statsverket, samt hemstälde förty, att dessa paragrafer måtte
utgå.
Justitieråd en Westring, Bamstedt, Billing, Afzelius och Norberg
förenade sig beträffande 12 § om följande yttrande:
»Hänvisningen till föreskrifterna om fattigvårdsärenden kan fattas
såsom afseende jemväl den i 29 § 1 mom. i förordningen om fattig¬
vården upptagna preskriptionsbestämmelse. Denna bestämmelse, enligt
hvilken kraf om ersättning för lemnad fattigvård skall anhängiggöras
inom en månad efter den dag, då fattigvården beviljades, synes emel¬
lertid icke här böra ega oförändrad tillämpning.»
Justitierådet Norberg tilläde, det han ansåge innehållet af 12 § i
flere afseenden lemna rum för tvifvelsmål, huruvida fattigvårdsförord-
ningens föreskrifter vore i särskilda hithörande fall tillämpliga.
40
Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition, N:o 7.
III. Förslag till lagi, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet
i brottmål rörande minderårigei
1 §•
Justitieråden Westring, Bamstedt och Carlson hemstälde att, enär
det icke syntes erforderligt eller lämpligt att uppställa offentlighetens
uteslutande vid handläggning af här ifrågavarande mål såsom regel,
samt domstolen enligt gällande föreskrifter hade i sin hand att företaga
ransakningen inom slutna dörrar, när sådant af omständigheterna på¬
kallades, detta stadgande måtte utgå.
Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Hellström och
Norberg förenade sig, anförde: »Ordalagen i denna § lemna rum för
tvekan, huruvida stadgandet afser alla brottmål rörande minderårige
eller allenast gröfre sådäna. För den förra meningen synes det om¬
fattande uttrycket 'brottslig gerning’ tala; men å andra sidan lärer
det ej öfverensstämma med vanligt språkbruk att begagna ordet 'ran¬
sakning’ om domstolsförhandling rörande obetydliga förseelser.
I sak delar jag den här uttalade uppfattningen att tillräckliga
skäl ej föreligga att i allmänhet i brottmål'rörande minderåriga från¬
träda den vigtiga principen om offentlighet vid1 domstolsförhandlingar.
Anses någon undantagsbestämmelse vara nödig för mål, som här afses,
torde dem höra så afmattas, att förhandlingarne må ega rum inom lyckta
dörrar i de fall, då rätten finner sådant vara af omständigheterna på-
kalladt.»
2. §-
Justitieråden Westring, Bamstedt, Billing, Hellström, Afzelius och
Carlson förenade sig om följande yttrande: »Derest fråga uppstår att
emot minderårig förbrytare använda uppfostringsåtgärd1 i stället för
straff, lärer det af redan gifna föreskrifter framgå, att domstolen skall
i protokollet intaga redogörelse för de omständigheter, som vid* be¬
dömandet af denna fråga hafva inverkan. Deremot synes det alldeles
öfverflödigt att för alla fall; då personer under- 18 år äro tilltalade för
mindre förseelser under sådana förhållanden att uppenbarligen' en dylik
åtgärd' eji kan ifrågakomma, stadga skyldighet för domstolarne att
företaga sådan undersökning; som här afses. Denna §- synes alltså
kunna utgå.»
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 7.
41
3 §•
Justitieråden Wes tving, Hamstedt, Hulling, Hellström, Afzelius och
Carlson, livilka funno stadgandet i denna § sträcka sin räckvidd långt
utöfver hvad som erfordrades samt ofta kunna medföra ganska stora
olägenheter, hemstälde att, så vida ej någon inskränkning i stadgandets
omfattning kunde ske, detsamma måtte utgå.
Justitierådet Norberg ville i anledning häraf tillstyrka, att med
bibehållande i' öfrigt af ifrågavarande bestämmelse, derför goda skäl
syntes föreligga, uttrycket »i målets synnerliga vidlyftighet)) måtte ut¬
bytas mot orden i målets vidlyftighet eller eljest.
4 §•
Justitierådet Westring erinrade att, under förutsättning af bifall
till justitierådets vid 2 § i förslaget till lag angående verkställighet af
domstols förordnande om tvångsuppfostran gjorda hemställan, förevarande
§ skulle utgå.
Slutligen förklarade högsta domstolen sig anse stadgande hora
meddelas derom, att beslut om insättande i allmän uppfostringsanstalt
ej må i något fall meddelas, med mindre den tilltalades målsman blifvit,
der så ske kan, i målet hörd.
Ex protocollo
Erilc Öländer.
Bih till Biksd. Prof. 7902. J Sami. 1 A/d, 7 Höft.
6
42
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 29 november 1901
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Annerstedt,
herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claéson,
Crusebjörn,
Odelberg,
Husberg,
Palander,
Hammarskjöld,
Justitieråden: Hellström,
Westring.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde i
underdånighet:
Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedeparte¬
mentsärenden för den 17 november 1899 inhemtade utlåtande öfver de
vid samma protokoll fogade förslag till lag om ändrad lydelse af 5
kap. 1 och 2 §§ strafflagen, till lag angående verkställighet af dom¬
stols förordnande om tvångsuppfostran samt till lag, innefattande vissa
bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige.
Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departe¬
mentschefen:
43
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.
»Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes af den lemnade redogörelsen
finna, har inom högsta domstolen framhållits, att det syntes vara af
synnerlig vigt, att bestämmelserna om behandlingen af såväl kriminela
som icke kriminela, vanartade eller i sedligt afseende försummade barn
blefve i möjligaste måtto öfverensstämmande och att följaktligen formerna
för fattandet af beslut om tvångsuppfostringsåtgärder borde för begge
slagen vara lika.
Med anledning häraf har ur 5 kap. 1 § strafflagen uteslutits
bestämmelsen om domstols befogenhet att i fråga om barn under 15
år meddela förordnande om aga eller insättande i uppfostringsanstalt.
Efter en sådan ändring af nämnda paragraf komma de barn under
15 år, hvilka begått brottsliga gerningar, icke att blifva underkastade
annan behandling och uppfostran än öfriga vanartade barn. Det lag¬
förslag, som denna dag på ecklesiastikdepartementets föredragning
kommer att för Eders Kongl. Maj:t framläggas angående uppfostran
åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn, omfattar följakt¬
ligen äfven sådana vanartiga barn under 15 år, hvilka begått brotts¬
liga handlingar.
Vid sådant förhållande afse bestämmelserna i nu förevarande lag¬
förslag allenast tvångsuppfostran för minderårige, hvilka efter uppnådda
15, men före 18 år begått brott. Med afseende å dessa unga för¬
brytare synes det icke lämpligen kunna ifrågasättas, att annan myndig¬
het än domstol skulle meddela förordnandet att tvångsuppfostran skall
träda i stället för det straff, som förbrytaren för det begångna brottet
förskylt. Att domstolarnes organisation medgifver öfverlemnandet till
dem af ett sådant uppdrag, är vid remissen af förslagen till högsta
domstolen af mig redan framhållet. I öfrigt torde för domstolarne
icke möta någon svårighet att i förekommande fall från vederbörande
införskaffa de särskilda upplysningar, hvilka för en rigtig uppfattning
om lämpligheten af den unge förbrytarens insättande i tvångsupp-
fostringsanstalt äro af nöden. I nyssnämnda lagförslag angående upp¬
fostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn är ock
intagen föreskrift att barnavårdsnämnd skall på begäran af allmän
åklagare, som tilltalat minderårig för brottslig gerning, meddela åklagaren
de i nämndens protokoll och anteckningslängd tillgängliga upplysningar
om den tilltalades uppförande och de förhållanden, under hvilka han
uppvuxit.
Inom högsta domstolen har vidare anmärkts, att man borde af¬
vakta utredningen af det utaf Riksdagen uppstälda spörsmålet om in¬
förandet af mera affliktiva straff, innan man sökte lösa den dermed
44 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.
på det närmaste sammanhängande frågan om minderåriga förbrytares
behandling.
Åt den komité, hvilken blifvit tillsatt för utredning af vissa
straffrättsliga frågor, har, såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig,
lemnats i uppdrag att deribland upptaga till behandling frågan om
skärpning af de kortvariga frihetsstraffen. På begäran har af ord¬
föranden i denna komité blifvit meddeladt, att komitén tagit i öfver¬
vägande, bland annat, huruvida det kunde vara lämpligt att kropps¬
straff i egentlig mening eller prygel användes såsom medel till skärpande
i svårare fall af omedelbart ådörnda korta frihetsstraff, hvilken fråga
komitén betraktat jemväl med särskild hänsyn till unga förbrytare, samt
att komitén enhälligt stannat i den mening, att ifrågavarande slag af
kroppsstraff icke borde såsom skärpningsmedel användas. De skäl, som
tala emot prygelstraffets användande såsom skärpningsmedel, kunna i
ännu högre grad åberopas mot dess användande såsom sjelfständig
straffart. Vid sådant förhållande torde allt skäl saknas för uppskof
med behandlingen af den påträngande frågan om beredande af nödig
uppfostran åt unga förbrytare i afbidan på den slutliga lösningen af
spörsmålet om införandet af mera affliktiva straff.
Flertalet af högsta domstolens ledamöter hafva uttalat den upp¬
fattning, att det vore af synnerlig vigt, att 5 kap. 2 § strafflagen i det
remitterade förslaget affattades så, att sådana unga förbrytare, hvilka för-
öfvat olofligt tillgrepp, måtte kunna hänvisas till allmän uppfostrings¬
anstalt, oafsedt att brottet är belagdt med straffarbete.
Ehuru en sådan utsträckt tillämpning af tvångsuppfostringssystemet
äfven efter min mening antagligen skulle visa sig fördelaktig, synes
dock med hänsyn till de kostnader, som derigenom komme att föror¬
sakas, för närvarande icke böra föreslås någon ändring i det angifna
syftet. Ivomiterade för utredning af frågan om åtgärder för beredande af
lämplig uppfostran dels åt minderåriga förbrytare dels ock åt vanartade
och i sedligt afseende försummade barn hemstälde, att två uppfostrings¬
anstalter skulle af staten inrättas, en af mildare art afsedd för 150 och
en af strängare art afsedd för 100 elever; och var den förstnämnda af
dessa anstalter hufvudsakligen bestämd för gossar under 15 år. För
beräkningen af antalet 15—18-åringar, hvilka skulle komma att in¬
sättas i den strängare uppfostringsanstalten, införskaffades af komitén
genom fångvårdsstyrelsen uppgifter å antalet personer af sådan ålder,
hvilka under år 1896 undergingo fängelsestraff i högst sex månader,
och huru många af dessa kunde efter den erfarenhet, som vid fängelset
vunnits om dem, anses med hänsyn till vilja och förståndsutveckling
45
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.
icke hafva hunnit större mognad, än att de lämpligare bort insättas i
allmän uppfostringsanstalt. Enligt dessa uppgifter hade under år 1896
sammanlagdt 64 ynglingar mellan 15—18 år undergått fängelsestraff i
högst sex månader, och antogos af dessa 27 eller ungefär 42 procent
snarare hafva bort insättas i allmän uppfostringsanstalt. Med beräkning
af i medeltal en treårig vistelse vid anstalten och med tagen hänsyn
dertill att vid den strängare anstalten måste beräknas åtskilliga platser
för att kunna från öfriga uppfostringsanstalter emottaga de mest för¬
härdade, svårhandterliga och på sina kamrater dåligt inverkande elever,
ansåg komitén, att man för den strängare anstalten ej borde ifrågasätta
ett lägre antal platser än 100. Byggnadskostnaderna för en sådan
anstalt hafva af komitén beräknats till ungefär 100,000—125,000 kronor.
Af kostnadsförslag, upprättadt af sakkunnig arkitekt, till två elev¬
byggnader och en ekonomibyggnad, beräknade för 100 elever, framgår
emellertid, att kostnaderna för uppförandet endast af dessa byggnader
komma att högst väsentligt öfverstiga hela det af komitén uppgifna
beloppet. Den årliga kostnaden för hvarje i anstalten intagen elev
har komitén beräknat till 350 kronor.
För att erhålla någon ledning vid beräknandet af huru många
ytterligare elevplatser, som skulle blifva erforderliga vid en utsträck¬
ning af tvångsuppfostringens tillämpning i den rigtning, som inom
högsta domstolen blifvit ifrågasatt, har jag låtit undersöka, huru många
personer som under åren 1898 och 1899 blifvit dömda till straffarbete
i högst sex månader för tjufnadsbrott, begångna efter fylda 15, men
före uppnådda 18 år; och har antalet sådana förbrytare befunnits utgöra
106 under år 1898 och 124 under år 1899. Om man antager — hvithet
icke torde kunna anses osannolikt — att i ungefär hälften af dessa
fall domstolarne kunde hafva funnit lämpligt att förordna om straffets
utbytande mot tvångsuppfostran, skulle således, äfven om man tager
hänsyn dertill att i några fall måhända samme minderårige dömts mera
än en gång under året samt att bland angifna antalet finnas några
qvinnor, genom en utsträckning af tvångsuppfostringens tillämpning i
nu antydt omfång komma att erfordras plats för ytterligare omkring
50—60 elever årligen; och för att mottaga detta antal skulle det, om
man utgår från den iippfattning att eif antal af öfver 100 elever
är för stort att sammanföras i en uppfostringsanstalt af strängare art,
blifva nödigt att inrätta ytterligare två anstalter af sådan art utöfver
flen af komitén föreslagna. Kostnaderna för inrättandet och underhållet
af så många tvångsuppfostringsanstalter skulle uppenbarligen blifva större,
än att erforderliga medel lämpligen kunna af Riksdagen på en gång begäras,
46
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.
och det torde derjemte med fog kunna ifrågasättas, om det vore till¬
rådligt, att innan någon praktisk erfarenhet här i landet vunnits om det
nya systemets verkningar inrätta så många anstalter. Lämpligare synes
det i alla afseenden blifva att först efter det sådan erfarenhet vunnits
vidare fortgå på den nu inslagna vägen.
Med anledning af hvad inom högsta domstolen i öfrigt blifvit
erinradt vid förslaget till ändrad lydelse af vissa paragrafer i 5 kap.
strafflagen har den föreslagna 2 § blifvit nedflyttad efter nuvarande 3 §
i samma kapitel och i följd deraf hänvisningen i 6 § ändrats, hvar¬
jemte dels bestämmelserna i förstnämnda paragraf, så vidt de afse de
omständigheter, hvartill domstol skall taga hänsyn vid pröfningen af
frågan om minderårig förbrytares insättande i allmän uppfostringsan¬
stalt, erhållit förändrad affattning, dels i samma paragraf tillagts ett
stadgande, att derest på en gång till verkställighet förekomma domstols
förordnande om minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt och
annat tidigare meddeladt beslut, hvarigenom den minderårige blifvit
dömd till straff, detta straff, så vidt detsamma tillhopa med det straff,
som genom förordnandet utbytts mot tvångsuppfostran, icke uppgår
till mera än fängelse i sex månader, skall anses inbegripet i förordnan¬
det. Genom sistnämnda föreskrift torde det äfven af paragrafens lydelse
komma att tydligt framgå, att då någon på en gång lagföres för flera
brott, det icke är straffet för hvarje särskildt brott utan det samman¬
lagda straffet, som är bestämmande vid pröfningen, huruvida i stället
må förordnas om förbrytarens insättande i uppfostringsanstalt. Af det
tillagda stadgandet, jemfördt med 4 kap. 10 § strafflagen, lärer uppen¬
bart följa, att Konungens befallningshafvande är den myndighet, som
har att i det förutsedda fallet meddela förklarande, att det tidigare
ådömda straffet skall anses inbegripet i förordnandet. Att uppdraga
xletta åt Konungens befallningshafvande synes ej böra väcka några
betänkligheter, då nämnda myndighet icke erhåller någon pröfnings-
rätt i fråga om lämpligheten af att förordna om tvångsuppfostran för
den minderårige utan endast har att verkställa sammanläggning af
straffen och derpå, allteftersom det sammanlagda straffet {aller inom
eller utom den i lagen faststälda gränsen, föreskrifva, att den minder¬
årige skall fortsätta sin vistelse vid tvångsuppfostringsanstalten eller
undergå det sammanlagda straffet. Den domstol, som senast hållit ran¬
sakning med den minderårige, har ju funnit tvångsuppfostran för honom
lämplig, och det synes icke böra betviflas, att domstolen, om den vid
förordnandets meddelande haft kännedom om ett tidigare ådömdt straff,
hvilket sammallagdt med det af domstolen ådömda understiger sex
47
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.
månaders fängelse, sådant oaktadt skulle vidhållit sin uppfattning om
tvångsuppfostrans lämplighet i det förevarande fallet och följaktligen
förordnat om begge straffens utbytande mot tvångsuppfostran.
Hvad åter inom högsta domstolen anmärkts derom, att den å
uppfostringsanstalt intagne, derest han före utskrifvandet från anstalten
dömes till straff, som ej kan eller ej anses böra öfvergå till tvångs¬
uppfostran, enligt förslagen får till fullo undergå straffet för det brott,
som föranledt hans intagande å anstalten, äfven om han vid det senare
straffets ådömande redan vistats der en längre tid, synes efter min upp¬
fattning icke böra föranleda någon ändring i förslagen. Ett stadgande
i den rigtning att, sedan den brottslige viss bestämd tid vistats å
anstalten, straffet för det brott, som föranledt hans intagande der, ej
vidare skulle kunna verkställas, torde — förutom att det komme att
medföra den olägenhet att det efter nämnda tids förlopp stundom kunde
synas för den i anstalten intagne fördelaktigt att begå ett ringare
brott — alltid blifva godtyckligt, då det ej låter sig göra att finna en
rigtig grund för jemförelse emellan frihetsstraff och vistande å upp¬
fostringsanstalt samt 4et aldrig kan med säkerhet beräknas, huru länge
vistelsen der skulle kommit att fortvara, om afbrott ej skett. I öfrigt
är att märka att, då allmän åklagare ej utan lof af Konungens befall¬
ningshafvande eger anställa åtal mot den, som blifvit å allmän upp¬
fostringsanstalt intagen, det torde kunna antagas, att dylikt åtal i all¬
mänhet kommer att ega rum endast då brottet är af så grof beskaffenhet,
att straffet på grund deraf ej kan utbytas mot tvångsuppfostran, och
i sådant fall synes intet origtigt eller obilligt ligga deri, att den
brottslige får till fullo undergå jemväl straffet för det brott, som föran¬
ledt hans intagande i anstalten.
Beträffande förslaget till lag angående verkställighet af domstols
förordnande om tvångsuppfostran hafva de anmärkningar, om hvilka
ett flertal af högsta domstolens ledamöter enat sig, blifvit i hufvudsak
iakttagna. Enskild målsegares rätt att sjelf anställa åtal har dock an¬
setts icke böra inskränkas. Emellertid torde det kunna antagas, att
denna rätt ytterst sällan skall komma till användning mot elever,
intagna å tvångsuppfostringsanstalt.
Hvad vidkommer förslaget till lag, innefattande vissa bestämmelser
om förfarandet i brottmål rörande minderårige, hafva, i följd af de vid¬
tagna förändringarna i de föregående förslagen, 1 och 4 §§ i det re¬
mitterade förslaget uteslutits.
Med anledning af hvad som anmärkts vid 2 § i samma förslag,
motsvarande 1 § i det omarbetade förslaget, har hvad der föreskrifvits
48
-Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.
om skyldighet för domstolen att i protokollet intaga redogörelse för de
omständigheter, som för bedömande af frågan om tvångsuppfostrans
användning hafva betydelse, inskränkts att gälla allenast i de fall, då
den åtalade gerningen är belagd med straff i allmänna strafflagen. I
regel torde nemligen endast i sådana fall användande af tvångsupp-
fostran ifrågakomma. Att såsom blifvit ifrågasatt utesluta paragrafen
synes icke lämpligt med hänsyn till vigten deraf, att möjlighet må
beredas äfven öfverdomstolarne att ingå i pröfning af frågan, huruvida
tvångsuppfostran må användas.
Såsom 2 § har, i öfverensstämmelse med hvad af högsta dom¬
stolen blifvit erinradt, införts stadgandet att förordnande om minder¬
årigs insättande i uppfostringsanstalt ej må meddelas, med mindre den
minderåriges målsman blifvit, der så ske kan, i målet hörd.»
Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det afgifna
yttrandet affattade förslag till
1) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen;
2) lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvångs¬
uppfostran; samt
3) lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål
rörande minderårige;
och hemstälde departementschefen, att förslagen måtte, jern likt
87 § regeringsformen, föreläggas Riksdagen till antagande.
Justitieråden Hellström och Westring åberopade hvad de hvar för
sig vid ärendets behandling i högsta domstolen anfört, i den mån det
ej vid förslagens omarbetande vunnit beaktande.
Statsrådets öfrige ledamöter biträdde departementschefens hem¬
ställan;
och täcktes Hans Maj:t Konungen, med bifall
till denna hemställan, förordna, att till Riksdagen
skulle aflåtas nådig proposition i ämnet, af den lydelse
bilagan litt. A. vid detta protokoll utvisar.
Ex. protocollo
Aug. von Ilartmansdorff.