Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39
1
N:o 39.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i för¬
ordningen angående patent den 16 maj 1884; gifven
Stockholms slott den 21 februari 1902.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad
lydelse af vissa paragrafer i förordningen angående patent den 16
maj 1884.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR,
Hj. L. Hammarskjöld.
Mit. till Tliksd. Prot. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 36 ljuft. {No 39.)
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.
Förslag*
till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förord¬
ningen angående patent den 16 maj 1884.
Härigenom förordnas, att nedannämnda paragrafer i förordningen
angående patent den 16 maj 1884 skola erhålla följande ändrade lydelse:
5 §•
Finner patentmyndigheten, att sökanden ej fullgjort hvad enligt
4 § 1 mom. honom ålegat, skall skriftlig underrättelse härom hållas
sökanden tillhanda eller, om fullständig adress uppgifvits, med posten
till honom öfversändas. Fullgör ej sökanden inom viss af patentmyndig¬
heten bestämd tid hvad som brister, ege patentmyndigheten förklara
ansökningen förfallen.
6 §•
År uppfinningens föremål icke af sådan beskaffenhet, att patent
derå må meddelas, eller är uppfinningen uppenbarligen icke ny, eller
har sökande, hvilken uppgifvit annan såsom uppfinnare, ej visat, att
han är dennes rättsinnehafvare, eller har sökande underlåtit att erlägga
afgift, hvarom i 4 § 3 mom. sägs, ege patentmyndigheten att genast
afslå ansökningen.
7 §■
Åro ansökningshandlingarna fullständiga och har anledning ej före¬
kommit att, efter ty i 6 § sägs, genast afslå ansökningen, läte patent¬
myndigheten i allmänna tidningarna införa kungörelse om ansökningen
med uppgift å dess hufvudsakliga innehåll; hålle ock ansökningshand¬
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.
lingarna hos patentmyndigheten tillgängliga för en hvar, som önskar
deraf taga kännedom.
Under två månader efter kungörandet stånde en hvar öppet att
till patentmyndigheten ingifva eller i betaldt bref insända skriftlig in¬
vändning mot patentansökningen.
Efter utgången af denna tid företage patentmyndigheten ärendet
till afgörande.
Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, varde, under förbehåll
af den i 18 § omförmälda klanderrätt, patent meddeladt samt patentbref
utfärdadt. Genom patentmyndighetens försorg skall härom göras an¬
teckning i ett för sådant ändamål upprättadt register och kungörelse i
allmänna tidningarna införas samt beskrifningen jemte erforderliga bi¬
lagor i hufvudsakliga delar på lämpligt sätt genom tryck offentliggöras.
8 §.
Har patentansökning förklarats förfallen eller blifvit afslagen, skall
underrättelse om beslutet med skälen derför skriftligen delgifvas sökan¬
den så som i 5 § stadgas för der afsedda fall.
År sökanden missnöjd med beslutet, ege han att vid talans förlust
innan klockan tolf å sextionde dagen från beslutets dag deröfver hos
Konungen anföra besvär.
15 §.
Varder, sedan tre år förflutit från det att patent beviljades, den
patenterade uppfinningen ej inom riket utöfvad i ett mot förhållandena
derstädes väsentligen svarande omfång, ege den, som vill erhålla till¬
stånd att utan hinder af patentet utöfva uppfinningen, derom emot
patenthafvaren föra talan vid domstol. Finnes sådan talan grundad,
föreskrifve domstolen, efter ty skäligt pröfvas, under hvilka inskränk¬
ningar och vilkor samt mot hvilken ersättning uppfinningen må af
käranden utöfvas.
19 §.
Rätt domstol i fall, hvarom i 15, 17 eller 18 § förmärs, vare
Stockholms rådstufvurätt.
20 §.
När vid Stockholms rådstufvurätt till handläggning förekommer
mål, som i 15 § afses, skola, utom domfört antal af rättens ledamöter,
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.
tre i industriela förhållanden kunnige män hafva säte och stämma i
rätten. Patentmyndigheten skall före utgången af hvarje år utse desse
särskilda ledamöter att utöfva befattningen under det följande året. För
att i deras ställe, vid inträffadt förfall, tjenstgöra skola tillika tre supp¬
leanter utses; uppstår hinder jemväl för dem, ege patentmyndigheten, på
framställning af rätten, för hvarje särskildt fall utse andra.
De särskilda ledamöterne njute ersättning af statsmedel till belopp,
som Konungen bestämmer.
21 §.
Dom i mål, hvarom i 15 eller 18 § förmäles, skall genom dom¬
stolens försorg insändas till patentmyndigheten.
22 §.
Den, som utom i de fall, hvilka omförmälas i 15, 16 och 17 §§,
utan patenthafvares lof inom riket till afsalu tillverkar föremål eller vid
tillverkning till afsalu använder tillverkningssätt, derå honom veterligen
patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller, för försäljning till
riket inför, i utöfning af yrke använder eller till annans begagnande
eller nytta emot godtgörelse upplåter här patenteradt eller efter här
patenteradt tillverkningssätt frambragt föremål, som honom veter¬
ligen utan patenthafvarens tillstånd åstadkommits, straffes med böter
från och med tjugu till och med tvåtusen kronor; ersätte ock all skada.
Ej må dock annan än patenthafvaren härom föra talan.
Olofligen tillverkade eller olofligen i riket införda föremål skola,
der målseganden det äskar, till honom utlenmas mot ersättning för
värdet eller mot afdrag derför å honom tillkommande skadestånd. Med
redskap, som äro för den olofliga tillverkningen uteslutande användbara,
skall, om målseganden det yrkar, så förfaras, att missbruk dermed ej
må ske.
Hvar som under tid, då han är stäld under tilltal för öfverträdelse
af denna §, fortsätter samma förseelse, skall, när han dertill varder
lagligen förvunnen, dömas till särskildt ansvar för hvarje gång stäm¬
ning derför utfärdats och delgifvits.
Böter, som ådömas enligt denna §, tillfalla kronan. Saknas till¬
gång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.
o
23 §.
År någon tilltalad för intrång i patenträtt, och finnes vid målets
handläggning, att patentet bör anses ogilt eller förfallet, vare den till¬
talade från ansvar fri.
25 §.
Med afseende å uppfinning, skyddad i stat, som för här i riket
patenterad uppfinning gör motsvarande medgifvande, eger Konungen
förordna, att, om någon här i riket sökt patent å en uppfinning före
utgången af viss tid, som kan i förordnandet bestämmas antingen till
högst tolf månader från det han i den främmande staten sökte skydd
för samma uppfinning eller till högst tre månader från det vederbörande
myndighet der kungjorde, att sådant skydd meddelats, då må den här
i riket gjorda ansökningen i förhållande till andra ansökningar äfven¬
som med hänsyn till sådant hinder emot patents meddelande, som i 3
§ omförmäles, betraktas så, som vore den gjord samtidigt med ansök¬
ningen i den främmande staten.
Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1902 men eger,
med nedan angifna undantag, ej tillämpning i fråga om patent, som
derförinnan blifvit här i riket sökt.
Har innehafvare af patent, som före nämnda dag här i riket sökts,
hos patentmyndigheten gjort skriftlig anmälan, att han underkastar sig
de förändrade bestämmelserna i denna lag, skola dessa från tiden för
anmälningen tillämpas jemväl å sådant äldre patent; dock att fortfarande
må enligt hittills gällande föreskrifter pröfvas, huruvida patentet, innan
anmälningen skedde, blifvit förverkadt. Hvad enligt den nya lydelsen
af 21 § är föreskrifvet om insändande af dom i mål om patents ogil¬
lande skall gälla ändå att patentet sökts före denna lags trädande i kraft.
6
Kong!. Maj.ts Nåd. Proposition N;o 3'J.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott
fredagen den 10 maj 1901
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,
Annerstedt,
herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claeson,
Crusebjörn,
Odelberg,
Husberg.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet
anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt i under¬
dånighet:
dels en af Riksdagen den 13 maj 1896 aflåten skrifvelse, deri Riks¬
dagen anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida, der
patenthafvare efter utgången af den tid, inom hvilken det enligt 15 §
i förordningen angående patent den 16 maj 1884 ålåge honom att bringa
sin uppfinning till utöfning inom riket, icke ville eller kunde föranstalta
om sådan utöfning, det meddelade patentet likväl äfven derefter kunde
under derför stadgad tid fortfarande anses gällande, under vilkor att
patenthafvaren förklarades skyldig att mot skälig ersättning upplåta sin
uppfinning till utöfning af den, som önskade att inom landet sådan före¬
taga, samt, derest en dylik lättnad i det s. k. utöfningstvånget ansåges
7
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 39.
utan skada för den inhemska industrien kunna medgifvas, förelägga
Riksdagen förslag till i sådant syfte erforderliga förändringar i berörda
förordning; öfver hvilken skrifvelse kommerskollegium samt patent- och
registreringsverket, på grund af nådig remiss, inkommit med under¬
dånigt utlåtande och dervid tillika öfverlemnat yttranden från tekniska
högskolan äfvensom från svenska teknologföreningen, tekniska samfundet
i Göteborg, skånska ingeniörsklubben, Norrköpings polytekniska före¬
ning, tekniska föreningen i Eskilstuna, Jönköpings tekniska förening
samt svenska uppfinnareföreningen;
dels underdånig berättelse af öfveringeniören N. Rahm rörande
den konferens, hvilken mellan ombud för de till den internationela
unionen för skydd af den industriela eganderätten hörande stater egt
rum i Bryssel den 11—14 december 1900; i anledning af hvilken be¬
rättelse patent- och registreringsverket afgifvit infordradt. underdånigt
yttrande.
Efter redogörelse för handlingarnes innehåll anförde föredragande
departementschefen:
»Till förebyggande af de olägenheter för den inhemska industrien,
hvilka en patenthafvares uteslutande rätt att utöfva den patenterade
uppfinningen skulle kunna medföra, stadgar den svenska patentförord¬
ningen, i likhet med de flesta utländska lagar, ett visst utöfningstvång.
Påföljden för underlåtenhet att fullgöra den föreskrifna utöfningen är
för närvarande den, att patentet förverkas. Det allmännas intresse synes
dock icke med nödvändighet påfordra mera än att uppfinnaren ej hindrar
uppfinningens användning inom den inhemska industrien; särskilt torde
påföljden vara allt för sträng i de fall, då patenthafvarens underlåtenhet
förorsakats af omständigheter, hvilka varit af hans vilja oberoende.
Vidare vållas af den nu gällande bestämmelsen ovisshet, huruvida ett
meddeladt patent fortfarande är gällande eller icke, hvilket förhållande
lätteligen förorsakar svårighet för patenthafvaren att finna förlagsgifvare
eller att träffa aftal om patentets öfverlåtande eller om meddelande af
licens. Någon praktisk betydelse med afseende på bortgallring af sådana
patent, hvilka i sjelfva verket äro värdelösa men dock genom sin till¬
varo kunna i viss mån hindra tillgodogörandet af teknikens framsteg,
har ifrågavarande stadgande icke visat sig ega; det torde nemligen
endast ytterst sällan hafva inträffat, att ett patent på grund af under¬
låten utöfning förklarats förverkadt. Till stöd för stadgandets bibe¬
hållande i oförändradt skick kan ej heller med skäl åberopas, att, då
enligt de flesta utländska lagstiftningar ett patent förverkas genom
underlåten utöfning, utländska uppfinnare, om en lindrigare påföljd in¬
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39
fördes i den svenska lagen, skulle beträffande skyldigheten att i Sve¬
rige utöfva patenterade uppfinningar erhålla en lättnad, som i allmän¬
het ej motsvarades af någon dylik fördel för svenska uppfinnare. En
förbättring af staternas ömsesidiga förhållande i nämnda hänseende är
nemligen att vänta hufvudsakligen genom en utveckling af unionen för
den industriela eganderätten, vid hvilket förhållande den nu berörda
synpunkten måste anses vara af underordnad betydelse. Deremot synes
i sammanhang med förmildrandet af påföljden för underlåtenhet att i
föreskrifvet omfång utöfva uppfinningen lämpligen kunna införas en
väsentlig skärpning i bestämmelserna om utöfningens omfattning.
Under det att det nuvarande stadgandet näppeligen är egnadt att fram¬
kalla mera än en skenbar utöfning af patenterade uppfinningar, kommer,
om sådan skärpning genomföres, en utländing, som innehar patent i
Sverige men ej der utöfvar uppfinningen i ett mera afsevärdt omfång,
att kunna tvingas att lemna licens och således låta uppfinningen verk¬
ligen komma den inhemska industrien till godo.
En särskild anledning' till lagändring i den af Riksdagen antydda
rigtning förefinnes i det på omförmälda internationela kongress i Bryssel
antagna förslag till vissa ändringar i,den jemväl af Sverige biträdda
konventionen angående den industriela eganderätten, hvilket förslag,
bland annat, innehåller att patenthafvares underlåtenhet att utöfva en
patenterad uppfinning icke må förorsaka patentets förlust i det fall att
han kan visa giltig anledning till sin underlåtenhet. Redan vid för¬
arbetena till nu gällande förordning om patent ifrågasattes införandet
af en emot detta förslag nära svarande bestämmelse, men densamma
uteslöts ur den för Riksdagen framlagda propositionen af anledning att
svårigheter vid tillämpningen ansågos komma att uppstå. Införes licens¬
tvång, beredes emellertid för Sverige möjlighet att utan vidare lag¬
ändring biträda nämnda förslag till konventionsbestämmelse.
Enligt vissa främmande lagar förklaras patent förverkadt, om en
patenthafvare, som brustit i sin utöfningspligt, vägrar meddela licens,
då anbud med skäliga vilkor framställes. På denna väg torde man dock
ej vinna en af de fördelar, som med utöfningstvångets mildrande åsyftas,
eller att anledningen till ovisshet om patentets bestånd undanrödjes;
tvärtom skulle ofta svårighet uppstå att på förhand afgöra, huruvida
erbjudna vilkor för licens komme att af domstol anses skäliga, i hvilket
fall patenthafvaren genom vägran att antaga anbudet ådragit sig paten¬
tets förlust. På grund häraf och då erfarenheten utvisar, att uppfin¬
ningar, hvilka sakna patentskydd, i mindre grad locka till användning,
har den anordningen funnits ega bestämdt företräde, att, när patenteracl
9
Kongt. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.
uppfinning ej i föreskrifvet omfång utöfvas, domstol eger, på derom
framstäldt yrkande, meddela annan än patenthafvaren tillstånd till upp¬
finningens begagnande.
För närvarande åligger det enligt svensk lag patenthafvaren att låta
bringa patentet till utöfning inom riket i något väsentligare omfång.
Det har med skäl anmärkts, att detta stadgandes affattning saknar
önskvärd tydlighet och att detsamma icke med visshet medför, att en
i den inhemska industriens intresse påkallad utöfning verkligen kom¬
mer till stånd. Om emellertid, på sätt nu är i fråga, påföljden för
underlåtenhet i afseende å utöfningen väsentligen mildras, torde, såsom
redan blifvit antydt, större anspråk kunna ställas på den omfattning,
hvari uppfinningen skall utöfvas. Man synes nemligen då kunna fordra,
att utöfningen sker i ett omfång, som motsvarar å ena sidan landets
behof af de industrialster, hvilkas åstadkommande uppfinningen afser,
och å andra sidan de härstädes till följd af landets naturliga beskaffenhet
och förhållanden i öfrigt befintliga förutsättningai ne för uppfinningens
tillgodogörande. Dessutom torde, efter ifrågavarande ändring af på¬
följden för försummad utöfning, den nu patentmyndigheten tillkommande
rätt att i särskilda fall medgifva lindring i utöfningstvånget icke vidare
vara behöflig.
Äfven efter meddelandet af tvångslicens är patenthafvaren uppen¬
barligen fortfarande innehafvare af sjelfva patenträtten. En följd häraf
är, att, derest tvångslicens meddelats och vederbörlig utöfning ändock
icke kommer till stånd, ny licens kan genom rättegång emot patent¬
hafvaren framtvingas, till dess uppfinningen kommer till utöfning i före¬
skrifvet omfång. Några särskilda föreskrifter om skyldighet för licens-
hafvaren att utöfva uppfinningen torde således icke vara erforderliga.
Öfver hufvud ligger det ej heller någon vigt derpå, genom hvilken
person utöfningen eger rum; äfven en utöfning, som bedrifves med
stöd af 16 § i patentförordningen, bör således tagas i beräkning.
Frivilliga aftal om licens kunna innehålla inskränkning i patent-
hafvarens rättighet att meddela ytterligare licens. Då innehafvaren af
en licens icke kan hafva bättre rätt än patenthafvaren sjelf, är det
emellertid tydligt, att dylika aftal icke kunna lägga hinder i vägen för
tillämpning af föreskriften om tvångslicens.
I de mål, der fråga är om sådan tillämpning, kunna naturligen
uppkomma frågor, hvilkas lösning fordrar särskilda praktiska insigter.
Don sålunda för dessa måls bedömande nödiga sakkunskapen kan utan
tvifvel till en viss grad blifva tillgänglig för domstolen genom vittnens
afhörande och genom inhemtande af myndigheters och enskilde sak-
Bih. till lliksd. Prof. /902. / timid. / Afd. 3tJ Käft. 2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 39.
kunniges utlåtanden. De spörsmål, som kräfva särskild sakkunskap, stå
emellertid i så oskiljaktigt sammanhang med de rent juridiska frågorna,
att man icke i förevarande fall torde kunna stanna härvid. Tillfälle
måste beredas till öfverläggning emellan fackmännen och rättens ordi¬
narie ledamöter; de förre böra också få lägga sitt ord i vågskålen vid
sjelfva afgörandet. En förebild för det stadgande, som sålunda synes
erforderligt, finnes i sjölagens bestämmelse om rådstufvurätts sam¬
mansättning vid handläggning af dispachemål.
Under förutsättning att domstolen förstärkes på nu antydda sätt,
torde åt densamma kunna öfverlemnas att afgöra samtliga de frågor,
som uppkomma vid bestämmande af vilkor för licensen, såsom om licens-
afgiftens belopp, om den säkerhet, som derför bör ställas af licens-
innehafvaren, samt om de inskränkningar denna utöfning möjligen bör
underkastas. Det är derföre ej nödvändigt att för afgörandet af vissa
bland dessa frågor anlita gode män eller särskild nämnd, hvilket skulle
medföra afsevärd omgång och betydliga kostnader. Licensafgiftens
belopp torde i allmänhet böra bestämmas i förhållande till tillverknin¬
gens omfång. Skulle i något enstaka fall en sådan beräkningsgrund
finnas mindre lämplig, bör för domstolen ej möta hinder att fastställa
afgiften blott för viss kortare tid och att medgifva patenthafvaren rätt
att sedermera påkalla förnyad pröfning af densamma.
I sammanhang med de ändringar i patentförordningen, hvilka förut¬
sättas för införande af licenstvång, torde lämpligen någon jemkning kunna
vidtagas i bestämmelserna om förfarandet vid behandlingen af patent¬
ansökningar.
Önskvärdheten af en sådan jemkning framhölls redan den 7 de¬
cember 1896 af högsta domstolen i dess utlåtande öfver upprättadt för¬
slag till lag om skydd för mönster och modeller. Samtliga i gransk¬
ningen af nämnda förslag deltagande ledamöter förenade sig nemligen
om följande yttrande:
T 6 § finnes efter patentförordningens förebild upptagen bestäm¬
melsen, att ansökning anses förfallen, derest sökande ej inom viss af
registreringsmyndigheten bestämd tid fullgjort hvad som befunnits brista
i afseende å hans ansökningshandlingar. Särskild! för det fall, att ett
föreläggande visserligen inom bestämd tid från sökandens sida föran-
ledt vissa åtgärder i det syfte, som i föreläggandet afsetts, men dessa
åtgärder icke godkännas såsom tillfyllestgörande, torde det vara föga
lämpligt, att registreringsmyndigheten skall ega afföra ansökningen så¬
som förfallen utan att samtidigt på ett eller annat sätt bereda sökan¬
den tillfälle att få kännedom om den vidtagna åtgärden och skälen för
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.
densamma. Då derjemte registreringsmyndiglietens åtgärd att afföra
en ansökning såsom förfallen kan komma att öfverklagas, hvarvid klago¬
ton, jemlikt 35 § i instruktionen för registreringsverket, beräknas från
den dag, sökanden erhållit del af beslutet, synes registreringsmyndig-
heten icke kunna vara viss, att icke en ansökning, som afförts såsom
förfallen, i följd af klagan från sökandens sida åter måste upptagas till
handläggning med företrädesrätt från inlemningsdagen, hvilket i afseende å
senare inkomna ansökningar kan förorsaka åtskilliga svårigheter. Dessa
skäl lära hos registreringsmyndigheten föranledt den praxis att, i det fall
att ett gifvet föreläggande inom bestämd tid antingen icke besvarats eller
ock besvarats på ett ej tillfyllestgörande sätt, registrering vägras genom
beslut, som delgifves sökanden i samma ordning, som om förelägganden
finnes stadgad. Denna praxis synes från lämplighetssynpunkt hafva goda
skäl för sig; och då nu är fråga om införande af registrering inom ett nytt
område, synes tillfället böra begagnas att åtminstone inom detta om¬
råde bereda åt sagda praxis stödet af lag. I öfverensstämmelse härmed
synes dels åt 6 § böra gifvas det innehåll, att, derest registrerings¬
myndigheten finner sökanden ej hafva fullgjort hvad enligt 5 § 1 mom.
honom ålegat, skriftlig underrättelse härom med föreläggande af be¬
stämd tid, inom hvilken sökanden eger fullgöra hvad som brister, skall
hållas sökanden tillhanda eller, om fullständig adress uppgifvits, med
posten till honom öfversändas, dels ock 7 § böra så afmattas, att den
afser alla de fall, då registrering skall vägras, och deribland jemväl
det, att sökande icke inom förelagd tid fullgjort hvad enligt 5 § 1 mom.
honom ålegat.’
Med anledning af högsta domstolens anmärkningar erhöll det förslag
till lag om skydd för vissa mönster och modeller, hvilket genom nådig
proposition förelädes Riksdagen, och som ligger till grund för gällande lag i
ämnet, sådan affattning, att ansökans förfallande förutsätter ett formligt be¬
slut, som meddelas sökanden och öfverklagas pa samma sätt som beslut,
hvarigenom ansökan af slagits. Tydligen bör hvad af högsta domstolen
anfördes jemväl föranleda, att patentförordningen i hithörande delar erhål¬
ler en motsvarande lydelse.»
Departementschefen uppläste härefter ett i enlighet med förut an-
gifna grunder upprättadt förslag till lag om ändrad lydelse af vissa para¬
grafer i förordningen angående patent den 16 maj 1884, af den lydelse bi¬
laga 1 vid detta protokoll utvisar; och anförde departementschefen vidare:
»De hufvudsakliga bestämmelserna om licenstvang hafva upptagits
i 15 §, hvilken sålunda enligt den föreslagna lydelsen angifver dels
förutsättningarne lör licenstvånget, dels det sätt, hvarpå detsamma kan
12
Kongl. Ma]ds Nåd. Proposition N:o 39.
göras gällande. Af det nya stadgandets affattning torde med tillräck¬
lig tydlighet framgå, att rättighet till den patenterade uppfinningens
utöfning tillkommer annan än patenthafvaren först sedan tillstånd till
sådan utöfning blifvit honom af domstolen meddeladt. Likaledes lärer
det vara uppenbart, att, när patenthafvaren bringar uppfinningen till utöf¬
ning i föreskrifvet omfång, den omständigheten, att han under en före¬
gående tid asidosatt utöfningspligten, icke vidare kan emot honom åberopas.
Till följd deraf att föreskrifterna om sättet för licenstvångets ut¬
öfning blifvit i 15 § intagna, har stadgandet i nuvarande 20 § kunnat,
med någon jemkning, uppflyttas till 19 §, medan de nya bestämmel¬
serna om rådstufvurättens sammansättning i vissa patentmål, såsom sär¬
skild paragraf, närmast derefter infogats.
Då det af nära till hands liggande skäl är önskvärdt, att patent-
myndiglieten, ehvad förd talan om patents ogiltighet eller om tvångs-
licens bifalles eller ej, erhåller underrättelse om målets utgång, har
stadgandet i 21 § blifvit i viss mån jemkadt. Bland de fall, då patent¬
brott ej skall anses föreligga, har i 22 § upptagits äfven det, att upp¬
finningens utöfning är loflig på grund af erhållen tvångslicens. Der¬
emot måste ur 23 § uteslutas bestämmelsen om invändning, att patent
bör anses förverkadt.
Förutnämnda förslag till förändrade bestämmelser om det inter¬
nationell skyddet för den industriela eganderätten innehåller, att om
någon i en stat söker patent å en uppfinning inom tolf månader efter
det han i annan stat sökt skydd för samma uppfinning, ansökningen i
förstnämnda stat skall i vissa afseenden medföra samma verkan, som
om den gjorts samtidigt med ansökningen i den senare staten. Emot
den sålunda föreslagna utsträckningen af den s. k. prioritetsfristen torde
betänklighet ej möta. Fast mera synes densamma vara af beskaffenhet
att för Sverige medföra öfvervägande fördelar. I 25 § har derföre vid¬
tagits sådan jemkning, som förutsättes för godkännande af ifrågavarande
ändring. Sista stycket af samma § är uppenbarligen öfverflödigt, då
såsom allmän påföljd för försummelse att utöfva patenterad uppfinning
stadgas licenstvång i stället för patentets förverkande.
De nya bestämmelserna böra enligt vanliga grunder icke i allmänhet
ega tillämpning i fråga om patent, hvithet sökts före ikraftträdandet af den
lag, hvarigenom desamma införts. Dock torde det vara ändamålsenligt
att medgifva innekafvaren af äldre patent befogenhet att genom anmä¬
lan hos patentmyndigheten underkasta sig den nya ordningen. Lika¬
ledes bör, oberoende af sådan anmälan, den nya föreskriften om insän¬
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.
13
dande af dom i mål angående patents ogillande gälla äfven då det
patent, hvarom i målet är fråga, sökts före nyssnämnda tid.
På grund af hvad jag sålunda anfört, och då det synes önskvärdt
att, innan ärendet underkastas vidare behandling, de med afseende å
industri och patentväsen sakkunniga centralmyndigheterna få yttra sig
öfver det upprättade förslaget, hemställer jag i underdånighet, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes genom note ur detta protokoll anbefalla kommers¬
kollegium samt patent- och registreringsverket att före den 1 instundande
september inkomma med gemensamt underdånigt utlåtande öfver ifråga¬
varande lagförslag.»
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lemna
nådigt bifall.
Ex protocollo
Erik Öländer.
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 39.
mbl no
Bilaga litt. I.
‘ -T... ..i. f ,, i .. • rf-.
'' •* . » '• u .... - • • i *;.«1
Förslag
till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förord¬
ningen angående patent den 16 maj 1884.
Härigenom förordnas, att nedannämnda paragrafer i förordningen
angående patent den 16 maj 1884 skola erhålla följande ändrade lydelse:
5 §•
Finner patentmyndigheten, att sökanden ej fullgjort hvad enligt
4 § 1 mom. honom ålegat, skall skriftlig underrättelse härom hållas
sökanden tillhanda eller, om fullständig adress uppgifvits, med posten
till honom öfversändas. Fullgör ej sökanden inom viss af patentmyndig¬
heten bestämd tid hvad som brister, ege patentmyndigheten förklara
ansökningen förfallen.
6 §•
År uppfinningens föremål icke af sådan beskaffenhet, att patent
derå må meddelas, eller är uppfinningen uppenbarligen icke ny, eller
har sökande, hvilken uppgifvit annan såsom uppfinnare, ej visat, att
han är dennes rättsinnehafvare, eller har sökande underlåtit att erlägga
afgift, hvarom i 4 § 3 mom. sägs, ege patentmyndigheten att genast
afslå ansökningen.
7 §•
Åro ansökningshandlingarna fullständiga och har anledning ej före¬
kommit att, efter ty i 6 § sägs, genast afslå ansökningen, läte patent¬
myndigheten i allmänna tidningarna införa kungörelse om ansökningen
med uppgift å dess hufvudsakliga innehåll; hålle ock ansökningshaud-
15
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.
lingarna hos patentmyndigheten tillgängliga för en hvar, som önskar
deraf taga kännedom.
Under två månader efter kungörandet stånde en hvar öppet att
till patentmyndigheten ingifva eller i betaldt bref insända skriftlig in¬
vändning mot patentansökningen.
Efter utgången af denna tid företage patentmyndigheten ärendet
till afgörande.
Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, varde, under förbehåll
af den i 18 § omförmälda klanderrätt, patent meddeladt samt patentbref
utfärdadt. Genom patentmyndighetens försorg skall härom göras an¬
teckning i ett för sådant ändamål upprättadt register och kungörelse i
allmänna tidningarna införas samt beskrifningen jemte erforderliga bi¬
lagor i hufvudsakliga delar på lämpligt sätt genom tryck offentliggöras.
8 §■
Har patentansökning förklarats förfallen eller blifvit. afslagen, skall
underrättelse om beslutet med skälen derför skriftligen delgifvas sökanden
så som i 5 § stadgas för der afsedda fall.
År sökanden missnöjd med beslutet, ege han att vid talans förlust
innan klockan tolf å sextionde dagen från beslutets dag deröfver hos
Konungen anföra besvär.
15 §.
Varder, sedan tre år förflutit från det att patent beviljades, den
patenterade uppfinningen ej inom riket utöfvad i ett mot förhållandena
derstädes väsentligen svarande omfång, ege den, som vill erhålla till¬
stånd att utan hinder af patentet utöfva uppfinningen, derom emot
patenthafvaren föra talan vid domstol. Bifalles sådan talan, föreskrifve
domstolen, efter ty skäligt pröfvas, under hvilka inskränkningar och
vilkor uppfinningen må af käranden utöfvas.
19 §.
Rätt domstol i fall, hvarom i 15, 17 eller 18 § förmärs, vare
Stockholms rådstufvurätt.
20 §.
När vid Stockholms rådstufvurätt till handläggning förekommer
mål, som i 15 § afses, skola, utom domfört antal af rättens ledamöter,
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 39.
tre i industriel» förhållanden kunnige nyin hafva säte och stämma i
rätten. Patentmyndigheten skall före utgången af hvarje år utse desse
särskilda ledamöter att utöfva befattningen under det följande året. För
att i deras ställe, vid inträffadt förfall, tjenstgöra skola tillika tre supp¬
leanter utses; uppstår hinder jemväl för dem, ege rätten för hvarje sär¬
skilt fall tillkalla andra.
De särskilda ledamöterne njute ersättning af statsmedel till belopp,
som Konungen bestämmer.
21 §.
Dom i mål, hvarom i 15 eller 18 § förmäles, skall genom dom¬
stolens försorg insändas till patentmyndigheten.
22 §.
Den, som utom i de fall, hvilka omförmälas i 15, 16 och 17 §§,
utan patenthafvares lof inom riket till afsalu tillverkar föremål eller vid
tillverkning till afsalu använder tillverkningssätt, derå honom veterligen
patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller, för försäljning till
riket inför, i utöfning af yrke använder eller till annans begagnande
eller nytta emot godtgörelse upplåter här patenteradt eller efter här
patenteradt tillverkningssätt frambragt föremål, som honom veter¬
ligen utan patentliafvarens tillstånd åstadkommits, straffes med böter
från och med tjugu till och med tvåtusen kronor; ersätte ock all skada.
Ej må dock annan än patenthafvaren härom föra talan.
Olofligen tillverkade eller olofligen i riket införda föremål skola,
der målseganden det äskar, till honom utlemnas mot ersättning för
värdet eller mot afdrag derför å honom tillkommande skadestånd. Med
redskap, som äro för den olofliga tillverkningen uteslutande användbara,
skall, om målseganden det yrkar, så förfaras, att missbruk dermed ej
må ske.
Hvar som under tid, då han är stäld under tilltal för öfverträdelse
af denna §, fortsätter samma förseelse, skall, när han dertill varder
lagligen förvunnen, dömas till särskild! ansvar för hvarje gång stäm¬
ning derför utfärdats och delgifvits.
Böter, som ådömas enligt denna §, tillfalla kronan. Saknas till¬
gång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.
17
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.
23 §.
År någon tilltalad för intrång i patenträtt, och finnes vid målets
handläggning, att patentet bör anses ogilt eller förfallet, vare den till¬
talade från ansvar fri.
25 §.
Med afseende å uppfinning, skyddad i stat, som för här i riket
patenterad uppfinning gör motsvarande medgifvande, eger Konungen
förordna, att, om någon här i riket sökt patent å en uppfinning före
utgången af viss tid, som kan i förordnandet bestämmas antingen till
högst tolf månader från det han i den främmande staten sökte skydd
för samma uppfinning eller till högst tre månader från det vederbörande
myndighet der kungjorde, att sådant skydd meddelats, då må den här
i riket gjorda ansökningen i förhållande till andra ansökningar äfven¬
som med hänsyn till sådant hinder emot patents meddelande, som i 3
§ omförmäles, betraktas så, som vore den gjord samtidigt med ansök¬
ningen i den främmande staten.
Denna lag skall träda i kraft den .............................., men eger, med
nedan angifna undantag, ej tillämpning i fråga om patent, som derför-
iunan blifvit här i riket sökt.
Har innehafvaren af gällande patent, som här i riket sökts före
nämnda dag, hos patentmyndigheten gjort skriftlig anmälan, att han
underkastar sig de förändrade bestämmelserna i denna lag, skola dessa
från tiden för anmälningen tillämpas jemväl å sådant äldre patent.
Hvad enligt den nya lydelsen af 21 § är föreskrifvet om insändande
af dom i mål om patents ogillande skall gälla ändå att patentet sökts
före denna lags trädande i kraft.
Sih. till Riktd. Prat. 1902. 1 Rami. 1 Afd. 30 Haft.
3
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 11 oktober 1901
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,
Hans exellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Annerstedt,
herr von Krusenötjerna,
grefve Waciitmeister,
Claéson,
Odelberg,
Husberg,
Palander,
Hammarskjöld.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet
anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt i un¬
derdånighet:
att, sedan Kongl. Maj:t enligt protokollet öfver justitiedepartements¬
ärenden för den 10 maj innevarande år anbefalt kommerskollegium
samt patent- och registreringsverket att inkomma med gemensamt un¬
derdånigt utlåtande öfver ett vid samma protokoll fogadt förslag till
lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen angående
patent den 16 maj 1884, det sålunda infordrade utlåtandet numera in¬
kommit.
Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anförde föredragande
departementschefen:
19
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.
»I öfverensstämmelse med hvad embetsmyndigheterna hemstält vid
§ 20 i förslaget torde i nämnda § böra vidtagas den ändring att, i
händelse af förfall för de af patentmyndigheten utsedde särskilde leda¬
möter i rätten och deras suppleanter, det må tillkomma patentmyndig¬
heten och icke rätten att för hvarje särskildt fall utse andra.»
Föredragande departementschefen uppläste derefter det i enlighet
härmed jemkade lagförslaget, af den lydelse bilagan A vid detta pro¬
tokoll utvisar, samt hemstälde, att högsta domstolens utlåtande öfver
förslaget måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,
genom note ur detta protokoll, med bifogande af utdrag af protokollet
för den 10 sistlidne maj, inhemtas.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lemna
bifall.
Ex protocollo
Erik Öländer.
20
Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.
Bilaga litt. A.
Förslag
till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förord¬
ningen angående patent den 16 maj 1884.
Härigenom förordnas, att nedannämnda paragrafer i förordningen
angående patent den 16 maj 1884 skola erhålla följande ändrade lydelse:
5 §•
Finner patentmyndigheten, att sökanden ej fullgjort hvad enligt
4 § 1 mom. honom ålegat, skall skriftlig underrättelse härom hållas
sökanden tillhanda eller, om fullständig adress uppgifvits, med posten
till honom öfversändas. Fullgör ej sökanden inom viss af patentmyndig¬
heten bestämd tid hvad som brister, ege patentmyndiglieten förklara
ansökningen förfallen.
6 §■
År uppfinningens föremål icke af sådan beskaffenhet, att patent
derå må meddelas, eller är uppfinningen uppenbarligen icke ny, eller
har sökande, hvilken uppgifvit annan såsom uppfinnare, ej visat, att
han är dennes rättsinnehafvare, eller har sökande underlåtit att erlägga
afgift, hvarom i 4 § 3 mom. sägs, ege patentmyndigheten att genast
afslå ansökningen.
i §•
Åro ansökningshandlingarna fullständiga och har anledning ej före¬
kommit att, efter ty i 6 § sägs, genast afslå ansökningen, läte patent¬
myndigheten i allmänna tidningarna införa kungörelse om ansökningen
med uppgift å dess hufvudsakliga innehåll; hålle ock ansökningshand¬
21
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.
lingarna hos patentmyndigheten tillgängliga för en hvar, som önskar
deraf taga kännedom.
Under två månader efter kungörandet stånde en hvar öppet att
till patentmyndigheten ingifva eller i betaldt bref insända skriftlig in¬
vändning mot patentansökningen.
Efter utgången af denna tid företage patentmyndigheten ärendet
till afgörande.
Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, varde, under förbehåll
af den i 18 § omförmälda klanderrätt, patent meddeladt samt patentbref
utfärdadt. Genom patentmyndighetens försorg skall, härom göras an¬
teckning i ett för sådant ändamål upprättadt register och kungörelse i
allmänna tidningarna införas samt beskrifningen jemte erforderliga bi¬
lagor i hufvudsakliga delar på lämpligt sätt genom tryck offentliggöras.
8 §•
Har patentansökning förklarats förfallen eller blifvit afslagen, skall
underrättelse om beslutet med skälen derför skriftligen delgifvas sökan¬
den så som i 5 § stadgas för der afsedda fall.
År sökanden missnöjd med beslutet, ege han att vid talans förlust
innan klockan tolf å sextionde dagen från beslutets dag deröfver hos
Konungen anföra besvär.
15 §.
Varder, sedan tre år förflutit från det att patent beviljades, den
patenterade uppfinningen ej inom riket utöfvad i ett mot förhållandena
derstädes väsentligen svarande omfång, ege den, som vill erhålla till¬
stånd att utan hinder af patentet utöfva upptinningen, derom emot
patenthafvaren föra talan vid domstol. Bifalles sådan talan, föreskrifve
domstolen, efter ty skäligt pröfvas, under hvilka inskränkningar och
vilkor uppfinningen må af käranden utöfvas.
19 §.
Rätt domstol i fall, hvarom i 15, 17 eller 18 § förmäles, vare
Stockholms rådstufvurätt.
20 §.
När vid Stockholms rådstufvurätt till handläggning förekommer
mål, som i 15 § afscs, skola, utom domfört antal af rättens ledamöter,
22
Kong}-. Maj :ts Nåd. Proposition N:o 39.
tre i iudustriela förhållanden kunnige män hafva säte och stämma i
rätten. Patentmyndigheten skall före utgången af hvarje år utse desse
särskilda ledamöter att utöfva befattningen under det följande året. För
att i deras ställe, vid inträffadt förfall, tjenstgöra skola tillika tre supp¬
leanter utses; uppstår hinder jemväl för dem, ege patentmyndigheten, på
framställning af rätten, för hvarje särskildt fall utse andra.
De särskilda ledamöterne njute ersättning af statsmedel till belopp,
som Konungen bestämmer.
21 §.
Dom i mål, hvarom i 15 eller 18 § förmäles, skall genom dom¬
stolens försorg insändas till patentmyndigheten.
22 §.
Den, som utom i de fall, hvilka omförmälas i 15, 16 och 17 §§,
utan patenthafvares lof inom riket till afsalu tillverkar föremål eller vid
tillverkning till afsalu använder tillverkningssätt, derå honom veterligen
patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller, för försäljning till
riket inför, i utöfning af yrke använder eller till annans begagnande
eller nytta emot godtgörelse upplåter här patenteradt. eller efter här
patenteradt tillverkningssätt frambragt föremål, som honom veter¬
ligen utan patenthafvarens tillstånd åstadkommits, straffes med böter
från och med tjugu till och med tvåtusen kronor; ersätte ock all skada.
Ej må dock annan än patenthafvaren härom föra talan.
Olofligen tillverkade eller olofligen i riket införda föremål skola,
der målseganden det äskar, till honom utlemnas mot ersättning för
värdet eller mot afdrag derför å honom tillkommande skadestånd. Med
redskap, som äro för den olofliga tillverkningen uteslutande användbara,
skall, om målseganden det yrkar, så förfaras, att missbruk dermed ej
må ske.
Hvar som under tid, då han är stäld under tilltal för öfverträdelse
af denna §, fortsätter samma förseelse, skall, när han dertill varder
lagligen förvunnen, dömas till särskildt ansvar för hvarje gång stäm¬
ning derför utfärdats och delgifvits.
Böter, som ådömas enligt denna §, tillfalla kronan. Saknas till¬
gång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 39.
23
23 §.
År någon tilltalad för intrång i patenträtt, och finnes vid målets
handläggning, att patentet bör anses ogift eller förfallet, vare den till¬
talade från ansvar fri.
25 §.
Med afseende å uppfinning, skyddad i stat, som för här i riket
patenterad uppfinning gör motsvarande medgifvande, eger Konungen
förordna, att, om någon här i riket sökt patent å en uppfinning före
utgången af viss tid, som kan i förordnandet bestämmas antingen till
högst tolf månader från det han i den främmande staten sökte skydd
för samma uppfinning eller till högst tre månader från det vederbörande
myndighet der kungjorde, att sådant skydd meddelats, då må den här
i riket gjorda ansökningen i förhållande till andra ansökningar äfven¬
som med hänsyn till sådant hinder emot patents meddelande, som i 3
§ omförmäles, betraktas så, som vore den gjord samtidigt med ansök¬
ningen i den främmande staten.
Denna lag skall träda i kraft den ..........................., men eger, med
nedan angifna undantag, ej tillämpning i fråga om patent, som derför-
innan blifvit här i riket sökt.
Har innehafvare af gällande patent, som här i riket sökts före
nämnda dag, hos patentmyndigheten gjort skriftlig anmälan, att han
underkastar sig de förändrade bestämmelserna i denua lag, skola dessa
från tiden för anmälningen tillämpas jemväl å sådant äldre patent.
Hvad enligt den nya lydelsen af 21 § är föreskrifvet om insändande
af dom i mål om patents ogillande skall gälla ändå att patentet sökts
före denna lags trädande i kraft.
24
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
högsta domstol onsdagen den 29 januari 1902.
Andra rummet.
Närvaran de:
Justitieråden: Norberg,
Lindbäck,
Petersson,
Thollander,
Grefberg.
Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 31 oktober 1901,
handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlå¬
tande öfverlemuade förslag till lag om ändrad lydelse af vissa para¬
grafer i förordningen angående patent den 16 maj 1884 mellan högsta
domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, företogs nu detta ärende
till slutlig behandling; varande förslaget bilagdt detta protokoll.
Emot förslaget framstäldes inom högsta domstolen följande anmärk¬
ningar :
vid 5 och 8 §§.
Justitierådet Grefberg yttrade: »De skäl, som åberopas för att beslut
skall afkunnas af patentmyndigheten, då enligt 5 § ansökan om patent
förfaller, och beslutet, på sätt i 8 § upptagits, delgifvas sökanden, synas
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 25
jemväl höra föranleda enahanda föreskrifter beträffande beviljadt patent
för det fall, att patentet enligt 11 § i ofvan omförmälda förordning
förfaller till följd af patenthafvarens underlåtenhet att inom stadgad tid
till patentmyndigheten erlägga föreskrifven afgift.»
Justitierådet Lindbäck instämde med justitieråd# Grefberg.
vid 15 §.
Justitierådet Grefberg yttrade: »Då talan derom instämmes, skall
domstolen enligt denna paragraf pröfva, huruvida patenterad uppfinning
inom riket utöfvas i ett mot förhållandena derstädes väsentligen sva¬
rande omfång eller, enligt motiven, huruvida utöfningen sker i ett om¬
fång, som motsvarar å ena sidan landets behof af de industrialster,
hvilkas åstadkommande uppfinningen afser, och å andra sidan de här¬
städes till följd af landets naturliga beskaffenhet och förhållanden i
öfrigt befintliga förutsättningarna för uppfinningens tillgodogörande.
Denna pröfning skall, då sådan utöfning anses icke värn för handen,
-enligt förslaget uppenbarligen leda dertill, att domstolen lensmar till¬
stånd åt den, som fört talan emot patenthafvaren, att, emot afgift efter
vissa grunder samt under de vilkor i öfrigt och inskränkningar, som
anses skäliga, utöfva uppfinningen, men de i förslaget valda lufttryck
för att återgifva hvad sålunda afsetts torde emellertid höra undergå
någon jemkning, i ty att dessa uttryck efter ordalydelsen innebära att,
äfven då patenthafvaren befinnes hafva brustit i den honom åliggande
skyldighet att utöfva uppfinningen, domstolen kan ogilla den emot
honom förda talan, och afl beviljad licens icke ovilkorligen skall med¬
föra ersättningsskyldighet till patenthafvaren.
Derjemte synes på ett mera klart och tydligt sätt böra stadgas,
under hvilka förhållanden uppfinningen icke kan anses utöfvas inom
riket i sådant omfång, att patenthafvaren är befriad från licenstvång.»
Justitierådet Thollander anförde: »Den lindring för uppfinnarne,
som afses med förslaget om utbyte af utöfningstvånget mot licenstvång,
har ansetts kräfva en väsentlig skärpning i bestämmelserna om utöf-
ningens omfattning, hvarjemte den nu patentmyndigheten tillkommande
rätt att i särskilda fall medgifva utsträckning af tiden eller lemna annan
lindring i utöfningstvånget icke vidare ansetts behöflig. Då man der¬
jemte tager i betraktande, att med det här föreslagna stadgandet lärer
afses, att, om och så ofta efter de tre årens förlopp försummelse i ut-
öfningon kan efter talan vid domstol påvisas, domstolen ovilkorligen
skall döma till licens utan afseende å om patenthafvaren kan visa skålig
Dih. till Jtiksd. Prut. 1902. 1 Samt. 1 Afd. 30 Haft. 4
26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.
anledning till försummelsen, synes mig kunna ifrågasättas, huruvida så
stränga bestämmelser nödvändigt äro betingade af den inhemska in¬
dustriens kraf eller om icke uppfinnarne — hvilka visserligen i fall af
försummelse drabbas af en lindrigare påföljd än förut — dock blifvit
väl strängt behandlade. Förslagets motivering och den utredning, som
i denna del förekommit, lemna föga ledning för omdömet härutinnan.
Affattningen af paragrafen torde i allt fall fordra jemkning på sätt
justitierådet Grefberg påpekat.»
Justitierådet Lindbäck utlät sig: »Derest patentbafvaren i den mot
honom anhängig] orda rättegång visar giltig anledning för underlåten¬
heten att i föreskrifven omfattning utöfva uppfinningen, synes det vara
med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att kärandens talan af
domstolen underkännes. Huruvida emellertid enligt förslaget domstolen
skulle eg a en dylik befogenhet eller om förslagets mening är, att dom¬
stolen ovilkorligen skall, allenast käranden ådagalägger, att uppfinnin¬
gen icke efter förloppet af de tre åren utöfvas i sådan omfattning, som
ofvan sägs, bifalla käromålet, derom torde, med hänsyn till affattningen
af denna §, olika meningar kunna råda. Eu redaktionsförändring, hvari¬
genom förslagets mening i berörda hänseende klargjordes, torde der¬
före vara erforderlig.
Beträffande stadgandet i sista punkten anmärkes, att, fastän, efter
hvad motiven utvisa, domstolen icke bör kunna tillåta käranden att
utöfva uppfinningen med mindre honom tillika ålägges att derför gifva
patenthafvaren ersättning, berörda stadgandes lydelse likväl icke ute¬
sluter den tolkning, att frågan, huruvida dylik ersättning må tillkomma
patenthafvaren, skulle kunna göras beroende på en skälighetspröfning
af domstolen.»
Justitierådet Norberg ansåg, lika med justitierådet Lindbäck, para¬
grafens första punkt böra erhålla en tydligare affattning.
vid 20 §.
Justitierådet Thollander anförde: »Det skäl, som åberopats för det
här föreslagna sättet för domstolens sammansättning vid pröfning af
frågor om tvångslicens, eller nödvändigheten deraf, att sakkunskap till¬
föres domstolen, gäller i lika, ja, ofta i ännu högre grad öfriga mål
angående tillämpning af patentförordningen. Det synes mig vid sådant
förhållande inkonseqvent att allenast för de mål, som angå tvångslicens,
anordna en särskild sammansättning af domstolen, medan i öfriga patent¬
mål fackmän icke deltaga i afgörandet.
27
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.
Af detta skäl anser jag den af Riksdagen i dess skrifvelse antydda
utväg att åt gode män eller åt särskild nämnd i enlighet med 17 '§
i patentförordningen öfverlemna bestämmandet af den ersättning, som
enligt 15 § kan förekomma, vara att föredraga framför här föreslagna
anordning.»
vid öfvergångsstadgandet.
Justitierådet Gr ef ber g yttrade: »För det fall att ansökan om patent,
som inkommit till patentmyndigheten, innan lagen trädt i kraft, eller
att på grund af sådan ansökan meddeladt patent förfallit efter nämnda
tidpunkt, torde, med hänsyn till förordade tillägget till 11 § i förord¬
ningen angående patent, de föreslagna bestämmelserna om afkunnande
af beslut och beslutets delgifning med sökanden eller patenthafvaren
jemväl böra tillämpas.
Enär den innehafvaren af »gällande» patent, som sökts före lagens
trädande i kraft, enligt förslaget medgifna rätt, att genom anmälan
hos patentmyndigheten frigöra sig från utöfningstvånget och i stället
underkasta sig licenstvång, icke torde kunna medföra den verkan, att
patentet ej kan efter sådan anmälan till följd af bristande utöfning
enligt 19 § i förordningen angående patent förklaras förverkadt eller,
beträffande talan om intrång i patenträtt, enligt 23 § samma förord¬
ning anses ogilt, synes förslaget böra undergå någon jemkning, så att
deraf tydligen framgår, att tvist huruvida patentet förverkats skall, obe¬
roende af ifrågavarande anmälan, pröfvas, vare sig denna tvist yppats
före eller efter det dylik anmälan skett.»
Justitierådet Thollander ansåg nödvändigt att genom uttryckligt
stadgande förklarades, att en anmälan enligt andra stycket icke kunde
hafva till följd att den, som tilltalades för intrång i patent, genom
samma anmälan beröfvades den straffrihetsgrund, som nuvarande 23 §
i patentförordningen erbjöde.
Justitierådet Petersson yttrade: »Det i den föreslagna öfvergångs-
bestämmelsen använda uttrycket »gällande patent» synes mig icke kunna
gifvas annan tolkning, än att derunder innefattas jemväl sådant äldre
patent, som genom inbetalta afgifter blifvit bibehållet vid kraft och
om hvars giltighet ingen tvist är anhängig, men som dock skulle kunna,
om rättegång derom anhängiggjordes, enligt 19 § i gällande patentlag
förklaras vara förverkadt på grund af underlåten utöfning. Det torde
alltså vara förslagets mening, att jemväl åt innehafvare af dylikt, i viss
mån osäkert, patent inrymma rätt att genom anmälan till patentmyn-
28
Kortgl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.
dighéten underkasta sig de förändrade bestämmelserna i den nya lagen.
Om han begagnar sig af denna rätt, skola från tiden för anmälningen
sagda förändrade bestämmelser tillämpas å hans patent, hvilket väl
måste innebära, att jemväl frågan om patentets giltighet skall bedömas
efter nya lagen, och att således detsamma icke vidare kan på grund
af äldre lags bestämmelser förklaras vara förverkadt. En dylik inne¬
börd af förevarande stadgande synes mig ock instämma med den grund,
hvarå den nya lagen är bygd, och föröfrigt vara väl egnad att undan¬
rödja den osäkerhet om äldre patenters fortfarande giltighet, som trots
anmälan enligt den nya lagen skulle qvarstå, om samma patenter kunde
angripas på grund af underlåten utöfning under en föregående tid.
Emellertid lärer det, om ifrågavarande stadgande tolkas så som ofvan
angifves, höra tillses, att den utöfning af patenterad uppfinning, som
annan än patenthafvaren kan hafva anordnat under sådana förhållan¬
den, att ansvar derför icke kan enligt nu gällande lydelse åt 23 § pa¬
tentlagen ådömas, till sin fortvaro göres oberoende af att patentet under¬
kastas den nya lagen, och torde i detta hänseende en bestämmelse i
det af justitierådet Thollander angifna syfte vara erforderlig.
För såvidt med sista punkten i öfvergångsbestämmelsen afses, att
dom, som efter nya lagens ikraftträdande kan varda meddelad i tvist
om giltigheten af patent, hvarå äldre lag skall tillämpas och som en¬
ligt 19 § samma lag påstås vara förverkadt, skall i hvarje fall, och
således äfven då käromålet ogillats, insändas till patentmyndigheten,
torde stadgandet kräfva förtydligande. Med dess nuvarande lydelse
vill det synas, som skulle i det angifna fallet 21 § i nu gällande pa¬
tentlag böra tillämpas.»
Justitierådet Lindbäck anförde: »I händelse patentansökan inkom¬
mit före nya lagens trädande i kraft men ej bli hvit af patentmyndig-
heten derförinnan afgjord samt sökanden icke inom föresatt tid fullgör
hvad enligt 4 § 1 mom. i patentförordningen ålegat honom iakttaga,
torde de nya bestämmelserna i 5 och 8 §§ af förordningen lämpligen
böra jemväl för sagda fall lända till efterrättelse.
Skulle justitierådet Grefbergs ofvanberörda, af mig biträdda an¬
märkning varda godkänd, torde de nya lagstadganden, som deraf föran¬
ledas, böra vinna tillämpning i afseende å beviljade patent, ehvad de
sökts före eller efter det lagstadgandena trädt i kraft.
I händelse patenthafvare, som gör här ifrågasatta anmälan, under¬
låtit något, som i fråga om den patenterade uppfinningens utöfning är
i nu gällande lag föreskrifvet, lärer han genom anmälningen icke kunna
fritaga sig från de påföljder, som enligt nyss åberopade lag äro med
29
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.
slik underlåtenhet förknippade. Då förslaget härutinnan saknar önsk¬
värd tydlighet, anser jag att, till undvikande af missuppfattning, försla¬
get bör i denna del erhålla förändrad affattning.
Beträffande slutligen stadgandet i sista punkten i öfvergångsbe-
stämmelsen är jag med justitierådet Petersson ense derom, att förtyd¬
ligande af samma stadgande erfordras.»
Justitierådet Norberg instämde beträffande första punkten med
justitierådet Petersson.
Ex protocollo
Erik Öländer.
30
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 21 februari 1902
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmejster,
Claeson,
Crusebjörn,
Odelberg,
Husberg,
Palander,
Hammarskjöld,
Westring,
Justitieråden: Herslow,
Afzelius.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet
anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Hammarskjöld i
underdånighet:
Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedeparte¬
mentsärenden för den 11 oktober 1901 inhemtade utlåtande öfver det
vid samma protokoll fogade förslag till lag om ändrad lydelse af vissa
paragrafer i förordningen angående patent den 16 maj 1884.
31
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.
Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde före¬
dragande departementschefen:
»Vid 15 § har af två ledamöter i högsta domstolen ifrågasatts, att
skyldighet att meddela licens icke skulle inträda, derest patenthafvaren
kunde visa giltig anledning för sin underlåtenhet att utöfva uppfinningen
i föreskrifven omfattning. Antagligen skulle emellertid ett stadgande
i sådan rigtning ofta nog komma att föranleda svårlösta rättegångar
och att till skada för den inhemska industrien lägga hinder i vägen
för uppfinningars tillgodogörande inom riket.
Med anledning af hvad inom högsta domstolen vidare anmärkts
vid ifrågavarande § torde åt densamma böra gifvas en i viss mån för¬
ändrad affattning, som tydligare utmärker, dels att i hvarje fall, då de
angifna förutsättningarna för talan om erhållande af licens befinnas
vara för handen, sådan talan skall af rätten bifallas, dels ock att i dom,
hvarigenom licens beviljas, ersättning alltid skall tillerkännas patent¬
hafvaren.
Af en ledamot i högsta domstolen har vid 20 § hemstälts, att be¬
stämmandet af den ersättning, som enligt 15 § kunde förekomma, borde
öfverlemnas åt gode män eller särskild nämnd. En sådan anordning
torde dock föga lämpa sig för ifrågavarande fall. Sakkunskap kommer
nemligen att blifva erforderlig icke allenast vid bestämmande af er¬
sättningens belopp utan i lika hög grad vid afgörande af frågan, huru¬
vida utöfningen skett i stadgadt omfång, och vid föreskrifvande af de
inskränkningar och vilkor, under hvilka utöfningen må ske.. Då uppen¬
bart är att icke samtliga dessa frågor kunna öfverlemnas till gode män
eller särskild nämnd, skulle förfarandet blifva synnerligen inveckladt,
hvarför det torde vara mera praktiskt att, såsom förslaget innehåller,
låta domstolen, förstärkt med sakkunnige ledamöter, afgöra saken i hela
dess vidd.
Uti det öfvergångsstadgande, som finnes intaget i det remitterade
förslaget, angifves först såsom hufvudregel, att den nya lagen ej skall
ega tillämpning i fråga om patent, som innan lagen trädde i kraft
blifvit här i riket sökt, hvarefter såsom undantag från denna regel
upptages, bland annat, att, om innehafvare af gällande patent, som här
i riket sökts före nya lagens ikraftträdande, hos patentmyndigheten
gjort skriftlig anmälan att han underkastar sig de förändrade bestäm¬
melserna i den nya lagen, dessa skola från tiden för anmälningen till-
lämpas jemväl å sådant äldre patent. Enligt nu gällande lag är ett
patent förverkadt, om ej föreskrifven utöfning fullgöres. Äfven om
särskild talan i detta afseende icke blifvit förd, inträda påföljderna af
32
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.
förverkandet, gå att enhvar eger att utan hinder af patentet utöfva upp¬
finningen. Ett redan förverkadt patent kan tydligen icke blifva åter
gällande, derigenom att patenthafvaren anmäler, att han underkastar
sig den nya lagens bestämmelser,. Oaktadt sådan anmälan bör derför
enligt förut gällande föreskrifter pröfvas, huruvida patentet innan an¬
mälningen skedde blifvit förverkadt. I anledning af hvad inom högsta
domstolen blifvit vid det föreslagna öfvergångsstadgandet yttradt, lärer
en uttrycklig bestämmelse i nämnda syftning vara önskvärd.
Hvad två ledamöter i högsta domstolen erinrat derom, att de före¬
slagna förändrade bestämmelserna om förfarandet vid behandlingen af
patentansökan borde lända till efterrättelse äfven i det fall, att an¬
sökningen inkommit före nya lagens trädande i kraft, men ej blifvit
af patentmyndigheten derförinnan afgjord, anser jag mig icke kunna
biträda. Det synes nemligen vara mindre lämpligt och kunna föranleda
rättsförlust, om, sedan en ansökan börjat handläggas i enlighet med nu
gällande föreskrifter, man skulle under ärendets fortsatta behandling
öfvergå till att derå tillämpa nya stadganden.»
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst det i en¬
lighet med det afgifna yttrandet jemkade lagförslaget, kemstäJde han
i underdånighet, att detsamma måtte, jemlikt § 87 regeringsformen,
genom nådig proposition för Riksdagen till antagande framläggas.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lemna
bifall; oeh skulle till följd häraf till Riksdagen aflåtas
nådig proposition af det innehåll, bilagan litt. A vid
detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
Erik Öländer.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., ;1902.