Kongl. MajUs Nåd. Proposition N:o 24.
1
N:o 24.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, till
lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, till
lag om ändring i 14 kaj), jordabalken, till lag om än¬
dring i förordningen den 4 maj 1855 angående han-
delsböcker och handelsräkningar, till lag om ändrad ly¬
delse af 49 § utsökning slag en samt till lag om ändrad
lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om
handräckning åt utländsk domstol; gifven Stockholms
slott den 24 januari 1902.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemnlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
l:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;
2:o) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;
3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;
4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående han¬
del sböeker och handelsräkningar;
5:o) lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen; samt
6:o) lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899
om handräckning åt utländsk domstol.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
Hj. L. Hammarskjöld.
Pilt. till RiM. Prot. 1902. 1 Sond. 1 A fä. 20 Höft. (A:« 24).
1
2
Katigt. Nåd. Proposition No 24.
Förslag
Lag
om ändring: i vissa delar af rättegångsbalken.
Härigenom förordnas, att 9 och 10 §§ i 14 kap. rättegångsbalken
skola upphöra att gälla, samt att 17 och 81 kapitlen äfvensom nedan-
nätnnda delar af 10, 25 och 30 kapitlen samma balk skola erhålla följande
lydelse:
1« KAP.
3 §.
Har invändning, hvarom i 1 eller 2 § sägs, blifvit i rätt tid vid
underrätt framstäld, gifve rätten så snart ske kan särskild! beslut deröfver.
Varder invändningen ogillad, och meddelar ej rätten samma dag
slutligt yttrande eller ock beslut, hvarigenom till värjemålsed eller fyll-
nadsed clömes, då ege, så framt ej enligt 13 kap. 5 § vid beslutet skall
förblifva, part, som är med beslutet missnöjd, att deröfver föra särskild
klagan, der han, innan rättegångsförhandlingarna för dagen afslutats, till
rättens protokoll anmäler sitt missnöje. Försummas sådan anmälan eller
fullföljes ej klagan, stånde beslutet fast, der ej, då fråga är om rättens
behörighet, högre rätt, under hvars pröfning hufvudsaken dragits, finner
underrätten hafva bort oberoende af invändning visa målet från sig.
4 §•
ti) / f < * >
Har part anmält missnöje efter ty i 3 § sägs, fortfare rätten icke
dess mindre med handläggningen af målet och ege jemväl deri meddela
slutligt yttrande eller döma till värjemålsed eller fyllnadsed, der det kan
3
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.
ske samma dag beslutet i invändningsfrågan gafs. Skef det ej, skall, utan
hinder deraf att missnöje anmälts, handläggningen ytterligare fortsättas,
der ej, i tvistemål, andra parten yrkar att målet skall hvila i afbidan på
utgången af invändningsfrågan eller, i brottmål, rätten finner sådant lämp¬
ligt. »Fortsättes handläggningen efter den dag beslutet öfver invändningen
gafs, må ej slutligt yttrande meddelas eller till värjemålsed eller fyllnadsed
dömas, förrän hofrätten utlåtit sig i anledning af förd klagan i invänd-
ningsfrågan, eller ock visadt blifvit, att sådan klagan ej fullföljts.
9 §.
Nöjes ej part åt beslut, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed
eller fyllnadsed, före han öfver beslutet särskild klagan.
17 KAP.
Om bevisning inför rätta,
i; 1 §•
Då dom skall fällas, öfverväge rätten alla skäl och omständigheter,
som till stöd för parternas uppgifter förekommit, och pröfve på grund
deraf hvad i målet bör hållas för sant.
2 §■
Finner rätten, der fråga är om skadestånd, part vara dertill berättigad,
men är ej angående skadans omfång fullständig utredning förebragt; ege
rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende å upp¬
lysta eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.
3 §•
Har i tvistemål part inför rätta erkänt viss omständighet, vare
vidare bevisning derom ej mot honom erforderlig, utan så är, att målet
är af beskaffenhet att ej kunna genom förlikning mellan parterna af-
slutas.
4
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.
Gör parten sannolikt, att erkännandet vant föranledt af missupp¬
fattning, eller att det tillkoipmit genom ,tvång eller förledande, skall erkän¬
nandet vara utan verkan. Återkallar parten eljest sitt erkännande, pröfve
rätten med afseende å de skal, som för återkallelse!! åberopas, och öfriga
omständigheter i målet, om och i hvad mån verkan af erkännandet genom
återkallelsen förringas.
Finnes erkännandet uppenbart osant, skall det lenmas utan afseende,
ehvad det återkallas eller icke.
4 §•
I brottmål ege rätten, med hänsyn till hvad i öfrig! förekommit i
målet och till målets beskaffenhet, pröfva, hvilken verkan såsom bevis må
tilläggas parts erkännande.
5 §•
Vill någon sin talan med vittne fästa, ege begära stämning å vittnet
hos den, som det eldigt 11 kap. tillkommer att utfärda stämningar till
rätten. Begär någon i samma mål stämning å flere vittnen eller å veder¬
part och vittne; de må genom en stämning inkallas. Allmän åklagare
ege sjelf utfärda stämning å vittne, som han vill vid underrätt åberopa,
eller som han enligt rättens beslut skall inkalla.
I stämning å vittne skall intagas uppgift ä parterna och målet äfven¬
som tid och ort för inställelsen. Stämningen skall i hufvudskrift eller
besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan beqvämligen
infinna sig vid rätten å tid, som i stämningen är utsatt. Hvad i 11 kap.
8 och 20 §§ är stadgadt angående stämning å part ege jemväl tillämp¬
ning i fråga om stämning å vittne.
År någon, som till vittne åberopas, vid rätten tillstädes, vare, ändå
att han ej är stämd, pligtig att. aflägga vittnesmål, der rätten så förordnar.
b §.
År vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes när målet före¬
tages till behandling, och visas ej laga förfall, dömes till böter från och
med tio till och med två hundra daler; och förelägge rätten vittnet vid
vite ätt inställa sig å annan tid. Föreläggande, hvarom nu är sagdt, skall
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
vittnet delgifvas. Kommer ej vittnet ändå, må vittnet till rätten hemtas.
I brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, må rätten genast låta hemta
vittne, som utan styrkt laga förfall uteblifvit. Afstår den, som låtit kalla
vittnet, från sin begäran om vittnets hörande, eller kominer eljest frågan
derom att förfalla; må ej vittnet sedan för uteblifvande dömas till böter
eller fällas att utgifva vite.
7 §•
Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller saknar
förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.
År den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan
medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve rätten efter omständig¬
heterna, huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.
8 §•
Eget- den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att han ej
förer talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta
eller skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.
1 mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare medlem af
eller delegare i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna, der
han icke är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig för samfällig-
hetens förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af målets
utgång.
Har i brottmål målsegande förklarat sig ej vilja föra talan, må han
ändå ej höras såsom vittne. Embets- eller tjensteman eller den, som är
förordnad eller vald att förrätta offentligt tjensteärende eller utöfva annan
allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid offentlig förrättning, vare
dock ej i egenskap af målsegande jäfvig att om brott, som blifvit emot
honom begånget under utöfningeu af embetet, tjensten eller uppdraget,
afgifva vittnesmål, der han förklarat sig ej vilja föra talan och annat vittne
ej är att tillgå. 1 fråga om brott, som blifvit föröfvadt mot två eller
flere, pröfve rätten efter omständigheterna, huruvida den ene af dem må
vittna om det, som blindt den andre.
Den, som skäligen misstänkes för brott eller delaktighet deri, må
ej höras såsom vittne angående brottet.
(i
Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
:.. i,..,! \ .i,-,,,,.!..;,';..,, i :
9 §•
Den, som med part eller med målsegande, hvilken ej förer talan i
målet, eller med annan, som jemlikt 8 § är jäfvig deri, är eller varit
förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller är i rätt ned- eller uppstigande
skyldskap eller svågerlag, eller är i den skyldskap, att den ene är den andres
broder eller syster eller broder- eller systerbarn, eller är i svågerlag i ty att
den ene är eller varit gift med den andres syskon, vare i det mål jäfvig att
vittna; dock må, då fråga är om brott, som blifvit föröfvadt emot två eller
flere, den, som till någon af målsegandena står i det förhållande nu är
sagdt, efter rättens bepröfvande höras om det, som händt annan målsegande.
Huruvida fosterföräldrar eller fosterbarn till part eller till målsegande,
hvilken ej förer talan, eller till annan, som jemlikt 8 § är jäfvig, må vittna
i målet, pröfve rätten efter omständigheterna i hvarje särskild^ fall.
I tvistemål skall dock ej räknas för jäf, att vittne är i det förhål¬
lande här är nämndt till någon, som väl å tjenstens vägnar eller i egen¬
skap af förmyndare eller såsom syssloman för kommun, bolag eller för¬
ening förer talan i målet men sjelf icke eger sådan del i saken, som
enligt 8 § utgör laga jäf, eller kan af målets utgång vänta synnerlig nytta
eller skada.
10 §.
Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 8 eller 9 § är
jäfvig, eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt för¬
troende, må han såsom vittne höras, der rätten finner det lämpligt; dock
må ej någon, som enligt 8 eller 9 § är jäfvig, utan sitt medgifvande för-
pligtas att aflägga vittnesmål.
11 §•
Inipn vittne höres, efterfråga rättens ordförande, om jäf mot vittnet
finnes. Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer an¬
ledning att mot vittne finnes sådant jäf, som i 7 § omförmäles; förelägge
rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående vittnet före¬
bringa den upplysning rätten finner nödig. Ej må vittnet höras, innan
sådan upplysning vunnits.
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.
7
Gör part mot vittne annat jäf, och förekommer anledning, att jäfvet
är lagligen grundad!, ändå att det ej kan strax fulltygas; pröfve rätten.
om vittnet må genast höras eller med förhöret skall anstå till annan dag,
och förelägge rätten den part, som gjort jäfvet, att det styrka, der vittnet
blifvit strax hördt, å viss dag och, der med förhöret skall anstå, å den
dag, till hvilken förhöret uppskjutits, vid äfventyr att vidare rådrum för
sådant ändamål ej medgifves.
Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var jäfvig!, pröfve rätten,
då dom i målet fälles, hvad afseende må å vittnets utsaga fästas.
12 §.
I •, • i . : *’ 1 . >: ; -t,; > :‘ • i .. ■ *>i ' j . t , . • . . > ; ii i • < - • : •
Rättens ordförande tillfråge vittnet om dess ålder, yrke och hemvist ;
hvad derom upplyses skall i protokollet antecknas. Förekommer omstän¬
dighet, hvilken rätten finner vara af särskild betydelse för bedömande
af vittnets trovärdighet, varde sådant ock i protokollet anmärkt.
13 §.
Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,
hvars uppenbarande kan för åtal utsätta vittnet eller någon, till hvilken
vittnet stål’ i det förhållande 9 § omförmäler. År genom allmän lag eller
särskild författning någon ålagdt att ej uppenbara hvad lian på grund af
embete, tjenst eller annan befattning får sig bekant; må han ej om sådant
höras såsom vittne, med mindre han blifvit i laga ordning löst från sin
förpligtelse. Ej heller må den, som blifvit anlitad att föra parts talan i
rättegång eller deri honom biträda, utan hufvudmannens medgifvande
höras såsom vittne om hvad han för fullgörande af det uppdrag fått sig
förtrodt.
14 §.
Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet, med hand å bok,
aflägga denna ed: ».Tåg N. N. lofvar och svär vid Gud och Hans heliga
evangelium, att jag skall vittna och gifva tillkänna allt, hvad jag vet i
denna sak händt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller
förändrar; så sant mig Gud hjelpe till lif och själ.»
8
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.
Sedan vittne aflagt ed, erinre rättens ordförande vittnet om edens
vigt och betydelse. Förekommer anledning, att vittne icke rätt förstår
edens vigt, ege rätten hänvisa vittnet till dess själasörjare att af honom
erhålla nödig undervisning.
Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, pröfve rätten, huru¬
vida vittnet må utan ed höras. Tillätes det, varde vittnet erinradt, att
dess förpligtelse och ansvar icke genom edens eftergifvande förringas.
15 §.
Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.
Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor, som erfordras
för vinnande af säker och fullständig upplysning om hvad vittnet har sig
bekant i målet. Part vare berättigad att genom rättens ordförande till
vittnet framställa frågor angående sådant, som hörer till saken.
Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas, innan
vittnet muntligen afgifvit sin utsaga, der ej rättens ordförande med af¬
seende å särskilda omständigheter finner det böra inedgifvas.
Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.
Rättens ordförande inhemte derefter vittnets förklaring, om dess utsaga
är rätteligen fattad; och varde förklaringen i protokollet anmärkt. På¬
minner sig vittnet sedan något mera, förrän i målet är dömdt, gifve det
strax rätten tillkänna.
16 §■
Förekommer anledning, att vittne i parts närvaro af rädsla eller annan
orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i dess berättelse
genom att falla vittnet i talet eller annorledes; ege rätten förordna, att
parten ej må vara tillstädes, medan vittnet höres.
Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas för
parten; och ege han derefter att genom rättens ordförande till vittnet
framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.
17 §.
Äro vittnen liera, skola de hvar för sig höras. Ej bör under förhör
med vittne vara tillstädes annat vittne, -som senare skall höras.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.
9
Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må rätten ställa vitt¬
nena till förhör emot hvarandra.
Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, ånyo höres, ege
rätten förordna om vittnets inkallande.
18 §.
Skall någon, som vittnat i målet, ånyo höras, må han vittna å förut
aflagd ed; och varde han om den ed af rättens ordförande erinrad.
19 §.
Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga,
pröfve rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag deröfver.
Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men tredskas vittnet
ändå, förelägge rätten vittnet vid vite och, der vittnet ej deraf låter sig
rätta, vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må af anled¬
ning, som nu är sagd, i samma mål viten någon ådömas till högre sam-
manlagdt belopp än ett tusen daler eller någon hållas i häkte under längre
tid än sammanlagdt sex månader. Vittne, som blifvit i häkte insatt,
skall åter för rätten inställas i stad inom åtta dagar och å landet inom
fyra veckor; erfordras för den skull urtima ting, galle derom hvad om
urtima oting för ransakning med häktad finnes stadgadt.
Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets hörande,
eller kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej sedan beslut, hvari¬
genom vite blifvit vittnet förelagdt, vinna tillämpning: är vittne i häkte
insatt, förordne rätten, att vittnet genast skall ur häktet lösgifvas.
20 §.
Den, som påkallat vittne, ersätte vittnet dess resekostnad, uppehälle
och tidspillan. Sämjas de ej om beloppet, lägge rätten dem emellan efter
ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt rättens beslut blifvit hemtadt, skall
sjelf vidkännas hemtningskostnaden. Kallas någon att aflägga vittnesmål
vid annan domstol än den underrätt, inom hvars domvärjo vittnet har sitt
hemvist, och är detta beläget på längre afstånd än fem nymil från det
ställe, der förhöret skall hållas; vare den part, som påkallat vittnet, skyldig
Bill. till Riksd. Prof. 19U2. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft. 2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.
att i förskott till vittnet utgifva skjutspenningar för en häst fram och
åter eller, der jernvägs- eller ångbåtslägenhet kan för resan eller någon
del deraf begagnas, afgift för billigaste plats å bantåg eller ångbåt. Har
rätten, eldigt hvad i 17 § sägs, förordnat om vittnes inkallande, ege rätten
jemväl att, efter ty skäligt pröfvas, bestämma, af hvem ersättningen till
vittnet så ock förskott å resekostnad, der sådant bör utgå, skall gäldas.
Beslut om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af
förd klagan i verkställighet lika som laga kraft egande dom.
Om ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål, der allmän
åklagare å tjenstens vägnar förer talan, är särskildt stadgadt.
21 §•
Vistas vittne, som vid underrätt åberopas, utom rättens domvärjo,
och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig
vid rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten
uppdraga åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.
Förordnar hofrätt eller Konungen om vittnes hörande, bestämme till¬
lika, efter ty lämpligast finnes, hvar vittnet skall höras.
22 §.
Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa
sig vid domstol, varde vittnet afhördt, i sin bostad. När förhöret hålles
af häradsrätt, vare ej erforderligt, att af nämnden flere än två sitta i rätten.
23 §.
Nu kommer part å tid, då målet icke är före vid rätten, och söker
att få vittne hördt; visar parten, att i följd af vittnets sjukdom eller af
annan orsak det icke utan våda kan anstå med vittnets hörande; ege rätten,
ändå att vederparten ej blifvit hörd öfver ansökningen, förordna om vittnes¬
förhöret. Handlägges målet vid häradsrätt, och kan ej dess beslut af-
vaktas, ege rättens ordförande meddela förordnande, som nu är sagdt.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
11
24 §.
Har rätten jemlikt 21 eller 22 § förordnat om vittnes hörande vid
annan domstol eller i vittnets bostad, och är ej i beslutet utsatt dag för
förhöret, eller har i fall, som 23 § omförmäler, rätten eller dess ordförande
tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat vittnet, att om
dagen för förhöret underrätta vederparten så tidigt, att denne kan vid
förhöret sig inställa. Sker det ej, och visas icke giltig ursäkt, varde för¬
höret instäldt, der ej vederparten är tillstädes.
Finnes i brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, nödigt, att vittne
höres vid annan domstol än den, der målet är anhängigt, eller skall i
sådant mal rätten halla vittnesförhör i fall, som 22 eller 23 § afser; åligge
den rätt, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej mindre att den till¬
talade, der det utan synnerlig olägenhet kan ske, varder vid förhöret
instäld, än ock att nödig underrättelse meddelas åklagaren i målet.
25 §.
Gör part, när vittne skall höras vid annan rätt än den, der vittnet
åberopats, mot vittnet jäf, som förut ej pröfvats, eller vägrar vittnet att
aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga, och finner rätten an¬
ledning förekomma, att jäfvet är lagligen grundadt, eller att vittnet eger
skäl för sin vägran; varde förhöret instäldt och parten hänvisad att vid
den rätt, der vittnet åberopats, påkalla pröfning af jäfvet eller af skälen
för vittnets vägran.
26 §.
Vistas vittne utom riket, och begär part, att vittnet höres inför
svensk beskickning eller inför svensk konsul, som enligt lag eller Konun¬
gens bemyndigande eger anställa sådant förhör, må rätten det tillåta, der
giltiga skäl visas. Har vederparten uppgifvit ombud å den ort, der förhöret
skall hållas, bör ombudet i god tid förut underrättas om förhöret.
Angående vittnesförhör vid utländsk domstol lände till efterrättelse
hvad derom är särskildt stadgadt.
O
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ,N:o 24.
27 §.
o
Åberopas till vittne någon, som i rätten sitter, pröfve då på sin
domareed, om han vet något, som kan tjena till upplysning i målet. Finner
han det, varde såsom vittne hörd och hålle sig sedan från målet.
28 §.
Söker någon att till framtida säkerhet få vittne hördt angående om¬
ständighet, hvarom han ej har rättegång med annan; pröfve rätten, huru¬
vida det må ske. Finnes sökandens rätt bero deraf, att vittnet höres, och
afses ej att genom förhöret vinna upplysning angående brott eller skamlig
gerning, värde vittnet hördt, der ej jäf kan utletas. Finner rätten särskild
omständighet föranleda, att tillfälle bör lemnas annan, hvars rätt kan vara
beroende af vittnesförhöret, att dervid närvara, läte rätten genom sökan¬
dens. försorg kalla honom till förhöret; och njute han för inställelsen
skälig ersättning.
Ej vare någon pligtig att för vittnesmåls afläggande i fall, som här
är sagdt, inställa sig vid annan domstol än den underrätt, inom hvars
domvärjo han har sitt hemvist.
29 §.
Två vittnen vare om det, hvari de sammanstämma, fullt bevis, der
ej omständigheter förekomma, som förringa tillförlitligheten af deras be¬
rättelse.
30 §.
I mål angående brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete enligt lag
kan följa, må den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, der anledning
är, att hans hörande kan lända till upplysning i målet, och rätten finner
det lämpligt; dock ej föräldrar mot barn eller barn mot föräldrar eller
äkta makar eller syskon mot hvarandra, der ej dödsstraff eller straffarbete
på lifstid å brottet följa kan och eljest all upplysning i målet saknas.
13
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
Hörsammar ej den, som blifvit kallad att sålunda upplysningsvis
höras, rättens bud, vare lag, som om vittne är stadgad. Är den, som
skall höras, icke af den ålder eller sinnesbeskaffenhet, att enligt lag ansvar
kan honom ådömas, ege rätten, der han tredskas, förordna, att han skall
till rätten hemtas.
I fråga om ersättning för inställelsen ege den, hvilken upplysningsvis
höres, enahanda rätt som vittne.
31 §.
Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insigt i viss
vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhemta yttrande
af sakkunnig, höre rätten öfver frågan myndighet, embets- eller tjensteman
eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det ämne, frågan
rörer, eller nämne en eller flere för redbarhet och för skicklighet i ämnet
kända personer att afgifva yttrande.
Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lemnas
någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant förhållande,
att derigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.
Ej må någon, som icke å embetes vägnar eller eljest på grund af
allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin vilja
dertill förpligtas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan ej utan
giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han, ege rätten
hålla honom dertill medelst vite.
32 §.
Nämnes till sakkunnig någon, som icke å embetes vägnar eller
eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan, för-
ordne rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt
utlåtande eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.
Sakkunnig, som här afses, skall, der rätten så förordnar, aflägga ed,
att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det uppdrag, som
honom i målet lemnats. Eden skall inledas och afslutas så, som angående
ed af vittne stadgas. Är af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet,
varde eden derefter lämpad; och må i ty fåll eden afläggas vid den un¬
derrätt, som för den sakkunnige är lägligast.
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
33 §.
Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse, efter ty rätten
bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å embetes vägnar eller
eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande, galle hvad
särskildt stadgas.
Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre
rätt fullföljdt, af klaganden men stanna å deri, som vid målets slut rätten
finner dertill skyldig. I brottmål, der allmän åklagare å tjenstens vägnar
förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna medel.
Beslut om ersättning till sakkunnig gånge utan hinder af förd klagan
i verkställighet lika som laga kraft egande dom.
34 §.
Hvad i 31, 32 och 33 §§ är stadgadt skall ock ega tillämpning i
fall, då rätten finner nödigt att vid besigtning eller undersökning af visst
föremål anlita biträde af sakkunnig-.
* 35 §.
År i allmän lag eller särskild författning föreskrift meddelad angå¬
ende sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.
36 §.
Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i målet,
galle derom hvad om vittne är stadgadt.
37 §.
Företer part skriftlig handling att dermed styrka sin talan, pröfve
rätten efter omständigheterna handlingens beskaffenhet och riktighet, så
ock hvad vitsord den i målet eger.
År för visst fall stadgande i lag meddeladt angående det vitsord,
handling tillkommer, lände det stadgande till efterrättelse.
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.
38 §.
15
tinnes handling, som part åberopar, i annans värjo, och är parten
såsom egare af handlingen eller delegare deri eller på grund af aftal eller
särskildt stadgande berättigad till handlingens utbekommande eller skär-
skådande, vare, der handlingen kan antagas innehålla upplysning rörande
målet, den, som handlingen innehar, ehvad han är part eller icke, pligtig
att på rättens anmaning den i målet förete. Lag samma vare, der hand-
som Pai>t åberopas, är upprättad att lända till efterrättelse i något
rättsförhållande, som parten rörer, eller den innefattar meddelande, som i
fråga om något parternas rättsförhållande af endera parten aflåtits till den
andre , eller till någon, som rättsförhållandet förmedlat, eller af sådan person
till någondera parten.
39 §.
• j ^eroPar part i annat fall, än i 38 § sägs, handling, som tinnes
i vederpartens eller annans värjo; är anledning, att af handlingen kan i
målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå, ege rätten °ock före-
lägga den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete, dock ej der
fråga ar om bref eller annat enskildt meddelande, eller då skäl finnes att
antaga, det handlingens företeende kan, oberoende af målets utgång, lända
innehafvaren eller någon, som till honom står i det förhållande 9 | ornför-
mäler, till skada eller synnerlig olägenhet.
40 §.
Undandrager sig part att efter rättens anmaning förete handling
pröfve rätten, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas hans förfarande.'
År sådant fall för handen, som i 38 § sägs, ege rätten ock lägga vite
före; dock ma ej i brottmål vite föreläggas den tilltalade.
Skall någon, som ej är part, förete handling, varde vite honom
törel agdt.
41 §.
Hvad om skyldighet att förete handling är i 38 och 39 §§ stadgadt
skall ej ega tillämpning å den, som å erabetes vägnar innehar handling
hvilken till bevis i målet åberopas.
IG
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
42
Den, som jemlikt 38 eller 39 § skall förete handling, ingifve den i
hufvudskrift, der ej rätten finner styrkt afskrift vara för ändamålet till¬
fyllest. Innehåller handlingen jemväl sådant, som icke rörer saken, och
som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, ege han till rätten ingifva utdrag
af handlingen jemte intyg, som af rätten godkännes, att intet, som angår
saken, uteslutits.
43 §.
Skall annan än part förete handling, njute för besvär och kostnad,
som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning, efter ty rätten
pröfvar skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens företeende. Beslut
om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af förd klagan i
verkställighet lika som laga kraft egande dom.
44 §.
Hvad här förut är stadgadt angående skyldighet för den, som inne¬
har skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i tillämpliga delar
gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att för målets
utredning eller pröfning taga under skärskådande.
45 §.
Finnes i mål, som är anhängigt vid underrätt, för sakens utredning
eller pröfning nödigt, att rätten besigtiga!’ föremål, som ej lämpligen kan
till rätten flyttas, träde rätten samman å stället, der föremålet finnes, att
hålla syn. Skall syn hållas af häradsrätt, ege rättens ordförande, der bi¬
träde af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som
jemlikt 34 § tillkommer rätten.
Pröfvas syn nödig i mål, som är anhängigt i hofrätt, förordne rätten
en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare i orten
att dervid biträda; meddele derjemte erforderliga föreskrifter om vittnens
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
17
hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen. Hofrätten ege
ock, der det tinnes lämpligare, uppdraga åt underrätten i orten att synen
förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde till hofrätten ingifvet,
och döme hofrätten sedan i målet.
Finner Konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna
afgöras utan syn, förordnar Konungen, huru synen skall hållas.
Kostnad för syn skall gäldas såsom i 33 § föreskrifves beträffande
kostnad för sakkunnigs biträde.
46 §.
Är i allmän lag eller särskild författning för visst fall föreskrift
meddelad angående syn, lände den till efterrättelse.
47 §.
Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående viss
omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning, att
uppgiften, ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik, och kan ej annorledes
vinnas tillförlitlig upplysning angående den omständighet, ege rätten, till
sanningens utrönande, förelägga vederparten att, om han det förmår, med
ed sig värja och förneka uppgiftens sanning. I brottmål må ock i fall,
som nyss är sagdt, värjemålsed åläggas den tilltalade; dock må det ej ske,
när å brottet enligt lag kan följa straffarbete öfver ett år eller förlust af
medborgerligt förtroende.
Värjemålsed må ej ådömas den, som är yngre än femton år eller
saknar förståndets fulla bruk eller för mened är förlustig medborgerligt
förtroende, ej heller den, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig våda
anförtros. Kan part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller af
annan orsak icke antagas ega säker hågkomst af det, hvarom upplysning
sökes, må ej till värjemålsed dömas.
48 §.
Nu kan ej värjemålsed åläggas part, förty att han icke på grund
af egen iakttagelse eger kunskap om det, hvarom upplysning sökes, eller
att sådant hinder möter, som i senare stycket af 47 § sägs: pröfvas till¬
förlitlig upplysning kunna vinnas derigenom, att andra parten med ed
Bill. till Riksd. Prot. 1902. 1 Sami. ’ 1 Afd. 20 Käft. 3
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
bekräftar sin uppgift angående förhållandet; ege rätten tillåta honom att,
om han det förmår, aflägga fyllnadsed; dock må det ej ske i brottmål.
49 §.
Då till ed dömes, sätte rätten i domen ut hvad under eden skall
förnekas eller bekräftas, med iakttagande, der sakens beskaffenhet dertill
föranleder, att åt parten lemnas öppet att inskränka förnekandet eller be¬
kräftandet till en del af det eden angår.
50 §.
Ed skall af part afläggas vid den underrätt, der målet blifvit an-
hängiggjordt. Vistas parten utom den rätts domvärjo, och hindras han
af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid rätten, eller finnes
inställelsen medföra oskälig kostnad, ege rätten tillåta, att eden aflägges
vid annan underrätt; dock att part, som vill erhålla sådan tillåtelse på
grund af förhållande, hvilket ej kan såsom laga förfall räknas, skall göra
framställning derom sist å den dag, då till eden dömes. År i mål, som blifvit
anhängiggjordt i hofrätt eller hos Konungen, till ed dömdt, förordne hof-
rätten eller Konungen, hvar eden skall afläggas. Kan parten till följd af
sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa sig vid domstol, galle hvad
angående vittne är för dylikt fall i 22 § stadgadt.
51 §.
År till ed dömdt genom beslut, hvaremot part eger fullfölja talan
i högre rätt, må beslutet ej tillämpas, innan det vunnit laga kraft. År
viss dag för edgången i beslutet utsatt, och varder ej å den dag genom
parternas sammanstämmande uppgifter eller annorledes utrönt, att beslutet
vunnit laga kraft, ege rätten antingen uppskjuta målets vidare handlägg¬
ning till annan dag eller ock förklara det hvilande. Har målet förklarats
hvilande, och visar part sedan, att edgångsbeslutet vunnit laga kraft, sätte
rätten ut ny dag för edgången, derest den part, hvilken eden ålagts, ej
genom förfallolöst uteblifvande å den för edgången först utsatta dag deråt
brustit.
52 §.
Ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar vid Gud
och Hans heliga evangelium» och afslutas med denna försäkran: »så sant
mig Gud hjelpe till lif och själ».
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
19
Innan ed aflägges, erinre rättens ordförande parten om edens vigt
och betydelse.
Förekommer anledning, att parten ej rätt förstår edens vigt, ege
rätten hänvisa parten till hans själasörjare att erhålla nödig undervisning.
53 §.
Uteblifver part, som skall aflägga ed, å den dag, då han har att
fullgöra edgången, och framter han ej laga förfall; ege sedan ej gå eden,
der han ej visar, att han haft laga förfall men icke kunnat rätten det
kungöra.
54 §.
År till ed dömdt genom beslut, som eger laga kraft, men har, förr
än tid för edgångens fullgörande var inne, parten aflidit eller eljest blifvit
satt ur stånd att aflägga eden, vare edgångsbeslutet utan verkan, och den
domstol, der målet blifvit anhängiggjordt, tage målet ånyo under pröfning.
Lag samma vare, der parten är för mened förlustig medborgerligt
förtroende och sådant yppas, innan tid för edgångens fullgörande är inne.
År part å den tid, då edgången skall fullgöras, under tilltal för
mened, må med edgångsbeslutets tillämpning anstå, till dess öfver åtalet
blifvit dömdt och utslaget vunnit laga kraft.
55 §.
Sedan det visat sig, huruvida den, som dömts till ed, går eden eller
deråt brister, skall slutligt yttrande i målet meddelas af den domstol, der
målet blifvit anhängiggjordt.
År eden aflagd, skall partens sålunda bekräftade uppgift eller bestri¬
dande i målet gälla. Har part brustit åt eden, galle i fråga om den omstän¬
dighet, hvarå eden har afseende, vederpartens uppgift eller bestridande.
56 §.
Nu varder talan emot beslut, hvarigenom till ed blifvit dömdt, full¬
följd i högre rätt; flhner rätten edgång ej böra ega rum, och är i målet
ej fråga om annat hufvudsakligt påstående än det, hvarå eden har af¬
seende, döme då i hufvudsaken, der så lämpligen ske kan.
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
57 §.
Då tillgrepp skett, må rätten tillåta målseganden att edligen bekräfta
hvad han mistat och värdet derå, om det ej annorledes utletas kan; och
pröfve rätten sedan tillförlitligheten af hvad målseganden sålunda bekräftat.
Lag samma vare om den, som skada genom brand lidit, när den ej annars
mätas kan.
58 §.
Aro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna ense
att, der ene parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande, hvad
sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner rätten den om¬
ständighet, eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att målets utgång deraf
beror, läte rätten den part, hvilken ed sålunda bjuden är, aflägga eden;
dock må det ej tillåtas, om den, som skulle gå eden, är för mened för¬
lustig medborgerligt förtroende eller rätten eljest finner ed icke utan syn¬
nerlig våda kunna honom anförtros.
59 §.
Förstår ej den, som enligt detta kap. skall aflägga ed, svenska språ¬
ket, må eden afläggas å språk, som han förstår.
Den, som är stum, skall, der han är skrifkunnig, aflägga ed på det
sätt, att han inför rätten egenhändigt skrifver och undertecknar eden.
Huru förfaras skall, då den, som skall aflägga ed, är jude eller främ¬
mande trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer edgång, derom är
särskildt stadgadt. Skall ed afläggas af någon, som bekänner annan icke
kristen lära än den mosaiska, förordnar Konungen, huru förfaras bör.
25 KAP.
5 §.
Vill part klaga öfver beslut, hvarigenom undérrätt dömt till värje¬
målsed eller fyllnadsed, skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända
till efterrättelse hvad i sådant hänseende gäller om rättens slutliga utslag
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
21
i målet. Har underrätt eljest under rättegång meddelat beslut, som enligt
lag må särskild! öfverklagas, skall talan mot beslutet föras genom besvär.
Lag samma vare, der i fråga, som rörer fullmägtig eller vittne eller annan,
som kallats att meddela upplysning i målet, underrätt i slutligt utslag
meddelat beslut af beskaffenhet att, der det under rättegången gifvits, sär¬
skild klagan varit, tillåten. Innefattar eljest underrätts slutliga utslag be¬
slut, som, der det under rättegången gifvits, kunnat särskilt öfverklagas,
skall talan mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd af talan i
hufvudsak en; vill ej den, som är med beslutet missnöjd, fullfölja talan i
hufvudsaken, vare lag, som hade beslutet blifvit under rättegången meddeladt.
7 §•
År part missnöjd med något under rättegången af underrätt med¬
deladt beslut, deröfver särskild klagan ej är tiflåten, ege han allenast i
sammanhang med fullföljd af talan i hufvudsaken draga beslutet under
hofrättens pröfning; dock må, der klagan föres öfver beslut, hvarigenom
blifvit dömdt till värjemålsed eller fyllnadsed, i sammanhang dermed talan
fullföljas emot beslut öfver invändning, som är af beskaffenhet att på
frågan om edgången inverka, så ock, der särskilda besvär anföras öfver
beslut, hvarigenom förelagdt äfventyr tillämpats, giltigheten af föreläggandet
komma under bedömande.
Ändå att part ej fullföljt talan mot underrätts utslag, ege han att
till bemötande af vederparts ändringssökande påkalla pröfning af beslut i
fråga, som rättegången rörer och ej må genom särskild klagan fullföljas.
8 §•
Då mål af underrätt slutligen afgöres eller rätten dömer till värje¬
målsed eller fyllnadsed, gifve rätten i utslaget till känna, huruvida talan
deremot skall fullföljas efter vad eller genom besvär, så ock i hvilken hof¬
rätt ändring bör sökas samt, der talan skall fullföljas genom besvär, inom
hvilken tid besvären böra till hofrätten ingifvas. Hvad underrätten så¬
lunda föreskrifver skall i fråga om sättet för fullföljd af talan lända till
efterrättelse.
Vill någon klaga öfver annat af underrätt meddeladt beslut än nyss
är nämndt, och begär han hos rätten underrättelse om hvad i sådant af-
22
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
seende iakttagas bör, värde ock derom underrättelse efter ty nu är sagdt
lemnad. Sökes hos häradshöfding sådan underrättelse, då rätten ej sitter,
varde den af honom meddelad.
30 KAP.
1 §•
Talan mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål eller till hofrätten
instämdt tvistemål skall, der ej här nedan annorlunda stadgas, hos Konungen
fullföljas genom revisionsansökning.
öfver hofrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit
till hofrätten eller blifvit dess pröfning understäldt, skall klagan hos
Konungen föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan öfver
hofrätts slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hofrätten anhängig-
gjorts, så ock i sådant tvistemål eller ärende, hvarmed, utan föregången
stämning, hofrätten såsom första domstol tagit befattning.
Beslut, hvarigenom hofrätten utan att skilja målet från sig dömt till
värjemålsed eller fyllnadsed, vare i fråga om fullföljd af talan såsom slut¬
ligt utslag ansedt.
4 §•
öfver utslag, hvarigenom hofrätt visat mål åter till underrätt, må ej
klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång in¬
verkar, vare dock part berättigad att deremot fullfölja talan i sammanhang
med hufvudsaken, der denna kommer under Konungens pröfning.
Hvad nu är sagdt ege dock ej tillämpning, der hofrätt dömt till
värjemålsed eller fyllnadsed och på den grund visat målet åter.
31 KAP.
Om resning i rättegångs- och utsökningsmål.
1 §•
Har någon försutit laga tid i mål eller ärende, som anhängiggjorts
hos domstol eller öfverexekutor, ege, der han tilltror sig visa synnerliga
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.
23
skäl, att den försutna tiden bör honom återgifvas, hos Konungen söka
resning. Lag samma vare, der någon försutit tid, som är stadgad för
anhängiggörande hos domstol eller öfverexekutor af talan emot offentlig
förrättning eller för stämning om återvinning, som i utsökningslagen af-
ses, eller för klander af skiljedom.
2 §•
Menar part, att på grund af nytt skäl domstols eller öfverexekutors
utslag, som eger laga kraft, bör häfvas, då ege han ock söka resning i
målet. Ej må dock i fråga om ansvar för brott resning, som här afses,
sökas af annan än den tilltalade, der brottet är sådant, att efter viss
tid straff förfaller i händelse åtal ej egt rum, ej heller der fråga är om
förräderi eller annat för rikets säkerhet menligt brott eller majestätsbrott
eller brott mot riksstyrelse eller Riksdagen.
3 §•
Då resning är sökt efter ty i 1 eller 2 § sägs, pröfvar Konungen
efter omständigheterna, huruvida ansökningen bör beviljas.
Varder resning beviljad i fall, som i 1 § afses, bestämmer Konungen,
huru och inom hvad tid den, som resningen vunnit, må sin rätt bevaka.
Beviljas resning, hvarom i 2 § sägs, varder målet, der det ej af
Konungen omedelbart afgöres, förvisadt till annan myndighet, som målet
förut handlagt; och ege den myndighet makt att det förra utslaget ändra,
när skäl dertill äro.
4 §•
Finnes domstols eller öfverexekutors utslag, som eger laga kraft,
innefatta uppenbar misskrifning, missräkning eller annan dermed jemförlig
felaktighet, deraf part lider märkligt förfång, vare honom jemväl tillåtet
att söka resning. Bifalles ansökningen, meddelar Konungen erforderlig
rättelse i utslaget eller förvisar målet till annan myndighet, efter ty i
3 § är sagdt.
5 §•
Hafva genom beslut, som vunnit laga kraft, två eller flera myndig¬
heter förklarat sig obehöriga att upptaga rättegångs- eller utsökningsmål/
24
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
och finner Konungen på anmälan af part, att någon af dem är behörig,
förordnar Konungen, att målet må hos den myndighet upptagas.
6 §•
Ansökan eller anmälan, hvarom i detta kap. sägs, skall ingifvas
till nedre justitierevisionen och vara åtföljd af de bevis, hvarå den grundas.
Finnes någon böra i ärendet höras, eller erfordras för frågans ut¬
redning särskild undersökning, förordnar Konungen derom.
7 §•
Ej må ansökan om resning eller beslut, hvarigenom resning beviljats
efter ty i 3 § sägs, hindra verkställighet af utslag, der ej Konungen
annorledes förordnar.
8
I brottmål ege ej allmän åklagare i annat hänseende än så vidt an¬
går ansvars- eller ersättningsskyldighet för honom sjelf söka resning, der
han ej tillika är målsegande. Finner justitiekanslern sådana omständig¬
heter vara för handen, att resning bör sökas, ege han derom förordna.
Hvad nu är stadgadt galle ej i fråga om Riksdagens justitie¬
ombudsman.
Genom denna lag upphäfvas, med deri gjorda undantag, de särskilda
stadganden, som utgöra förklaring eller ändring af föreskrifterna i 17 kap.
rättegångsbalken i 1734 års lag eller tillägg till dessa föreskrifter, dock att
hvad sålunda är stadgadt ej har afseende å förordningen den 4 Maj 1855
angående handelsböcker och handelsräkningar.
Tillika upphäfves förklaringen den 14 Oktober 1892 af allmänna lagens
stadganden om stämning, äfvensom hvad 4 och 5 mom. i 16 § af förord¬
ningen den 16 Februari 1864 om nya strafflagens införande och hvad i
afseende derå iakttagas skall stadga angående skyldighet för part att i
visst fall göra sig urtjufva.
Kongl. Maj:ts Måd. Proposition N:o 24.
25
Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lag¬
rum, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelse
i stället tillämpas.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari
1903; dock skall i mål och ärenden, som vid nämnda tid redan äro an-
hängiga, äldre lag tillämpas.
Bih. till RiJcsd. Prof. 1902. 1 Sami,
1 Afd. 20 Häft.
4
26
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken.
Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 § ärfdabalken skall erhålla föl¬
jande ändrade lydelse:
Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga barnets fädernes frän-
der, att det var dödt födt, men visar modern, eller hennes arfvingar, att
det var qvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt, och hennes
arfvingar henne. Faller annat arf, medan barnet ännu i moderlifvet är,
och födes det med lif fram, vare lag samma. Dör modern i födseln, och
barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder, och barnets arfvingar
barnet.
Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari 1903; dock skall i mål,
som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 24.
27
Förslag
till
Lag
om ändring i 14 kap. jordabalken.
Härigenom förordnas, att 4 § i 14 kap. jordabalken skall upphöra
att gälla, samt att 3 § i samma kap. skall erhålla följande ändrade lydelse:
Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja, vädje då under hof¬
rätt, som i rättegångsbalken sägs.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari
1903; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas
efter äldre lag.
28
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen den 4 Maj 1855 angående handelsböeker
och handelsräkningar.
Härigenom förordnas, att 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19 och 25 §§
i förordningen den 4 Maj 1855 angående handelsböcker och handelsräk¬
ningar skola upphöra att gälla, samt att 23 § i samma förordning skall
erhålla följande ändrade lydelse:
Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen kredit,
skall gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader efter utgån¬
gen af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs, der ej
annorlunda uttryckligen aftaladt blifvit.
Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari 1903; dock skall i mål,
som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
29
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen.
Härigenom förordnas, att 49 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om återvin¬
ning enligt 12 kap. rättegångsbalken, eller har någon enligt 25 kap. 10 §
eller 30 kap. 24 § samma balk yrkat ogillande af dom, som eljest bör
såsom lagakraftvunnen anses, gånge utan hinder deraf domen i verkställig¬
het såsom lagakraftvunnen, såvidt ej rätten, der talan är anhängig, annor¬
ledes förordnar.
Huruvida dom må verkställas, då resning är sökt, derom stadgas i
rättegångsbalken.
Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari 1903; dock skall i ären¬
den, som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas.
30
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 Mars 1899 om handräckning
åt utländsk domstol.
Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ i lagen den 6 Mars 1899 om
handräckning åt utländsk domstol skola erhålla följande ändrade lydelse:
4 §.
Möter ej för äskad åtgärd laga hinder, utsätte rätten eller domaren
dag för ärendets företagande. Skall någon vid rätten tillstädeskomma,
varde han genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. År
fråga om granskning af skriftlig handling eller besigtning af annat flytt¬
bart föremål, läte rätten eller domaren tillsäga den, som innehar föremålet,
att det vid rätten förete. Ej vare nödigt, att part om dagen för ärendets
företagande underrättas, der han ej sjelf skall afhöras eller något fullgöra.
Har den utländska domstolen begärt att erhålla underrättelse, hvilken
dag ärendet skall förekomma, aflåte rätten eller domaren i god tid sådan
underrättelse.
6 §•
Uteblifver part, som blifvit till rätten kallad, läte rätten dervid bero.
Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari 1903; dock skall i ären¬
den, som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
31
I r ' '
Utdrag ur protokollet öfver justitiedepartements-
ärenden hållet inför Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-
Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 11 oktober
1900
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,
Annerstedt,
herr von Ivrusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claéson,
Dyrssen,
Crusebjörn,
Odelberg,
Husberg.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anförde i
underdånighet:
»I skrifvelse den 23 april 1898 har Riksdagen anhållit, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till skärpta ansvarsbestämmelser för vittnens utevaro från domstol. Dervid
har Riksdagen tillika framhållit, att i samband med dylik skärpning borde,
till förebyggande af alltför stora olägenheter af vittnespligtens fullgörande,
vidtagas åtskilliga andra förändringar i gällande bestämmelser angående
32
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
vittnesbevisnings förebringande. I sådant afseende har Riksdagen ansett
lämpligt att bestämmelser infördes derom, att föreläggande, hvarigenom ute-
blifvet vittne vid vite ålades inställelse, skulle vittnet delgifvas, att vittne under
vissa förhållanden skulle vara berättigad! att bekomma förskott å vittnes-
ersättning, att vittne skulle ega rätt att anföra besvär öfver beslut, hvari¬
genom böter eller viten för utevaro vittnet ådömts, samt att. böter af nyss¬
nämnda slag skulle gå åter, der vittnet visade laga förfall.
Hvad sålunda blifvit af Riksdagen ifrågasatt står, såsom ock i dess
skrifvelse framhållits, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande
stadganden i den år 1897 framlagda propositionen med förslag till lag
angående bevisning inför rätta. Den omständigheten, att sålunda vissa
af de frågor, som i nämnda förslag berördes, nu åter bragts å bane, synes
mig gifva anledning att öfverväga, huruvida icke det i förslaget behandlade
ämne må kunna i sin helhet tagas under förnyad behandling.
Såsom bekant blef berörda förslag af Första Kammaren godkändt men
tillvann sig icke bifall af Andra Kammaren. Den obenägenhet mot förslaget,
som i sistnämnda kammare visade sig, synes, att döma af hvad som förekommit
vid frågans behandling derstädes, haft sin grund i den uppfattning, att med
nuvarande anordning af underdomstolarne och förfarandet derstädes det
ej vore rådligt att i den omfattning förslaget innebar afskaffa de regler,
hvilka tjenat domstolarne till ledning i afseende å bedömandet af före-
bragt bevisning, samt att affatta! ngen af förslagets 1 §, som innebar rätt
för domstolen att fritt pröfva verkan af bevisningen, skulle gifva domaren
magt att efter sitt subjektiva tycke afgöra hvad som vore bevisadt i en
rättegång.
Väl torde antydda betänkligheter näppeligen varit grundade, då,
såsom upprepade gånger blifvit framhållet, den föreslagna lagen i afseende
å bevispröfningen hufvudsakligen åsyftade att stadfästa grundsatser, som
redan gjort sig gällande i rättskipningen. Men å andra sidan synes det
ej heller vara oförenligt med förslagets allmänna ståndpunkt att i det¬
samma vidtaga sådana jemkningar, att de anförda anledningarna till
missuppfattning undanrödjas. Vid sådant förhållande och med hänsyn
till de väsentliga framsteg förslaget i flera hänseenden innebär synes
mig denna lagstiftningsfråga böra åter upptagas; och har, vid förnyad
granskning af förslaget, detsamma funnits, efter vidtagande af ofvan
antydda jemkningar, kunna i öfrig! lemnas till sitt hufvudsakliga innehåll
orubbadt.
Efter det förslaget senast förevar till behandling hafva emellertid
vissa andra vigtiga delar af processlagstiftningen — nämligen frågorna
om stämning, om invändningar i rättegång och om fullföljd af talan i
33
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
högre rätt — blifvit föremål för revision; och har dervid i afseende å de
nya bestämmelsernas yttre form och uppställning funnits lämpligt att låta
desamma ingå i rättegångsbalken i stället för de äldre stadganden, som
af dem ersatts. Med hänsyn härtill synes det önskvärdt, att jemväl den
nya lagstiftningen angående bevisning — i stället för att, såsom eldigt de
tidigare förslagen, erhålla formen af en från rättegångsbalken fristående
lag — införlifvas med sagda balk, der den i sådant fall bör inrymmas i
17 kapitlet.
Nämnda kapitel innehåller emellertid för närvarande, utom lagstad-
ganden om bevisning, jemväl vissa föreskrifter angående ett helt annat
ämne, nämligen om förnyadt upptagande af brottmål, som af domstol af-
gjorts. Vid omarbetande af kapitlet synes man alltså ej kunna undgå att
till granskning upptaga äfven dessa bestämmelser; och enär desamma till
sitt innehåll stå i närmaste samband med de i rättegångsbalkens 31 kap.
gifna stadganden om återställande af försuten tid och återbrytande af
laga kraft egande dom, samt, på sätt högsta domstolen nyligen i ett der
förehafdt lagärende erinrat, dessa stadganden måste anses föråldrade och
delvis komna ur bruk, har en revision jemväl af 31 kap. ansetts i detta
sammanhang böra företagas, dervid de af lagkomitén och äldre lagberedningen
äfvensom af nya lagberedningen i dess s. k. principbetänkande afgifna
förslag funnits kunna tjena till hufvudsaklig ledning.
1 öfverensstämmelse med hvad nu anförts har inom lagbyrån utar¬
betats förslag till lag om ändrad .lydelse af 17 och 31 kapitlen rätte¬
gångsbalken, hvilket förslag jag tillåter mig att i underdånighet anmäla;
och har jag dervid att redogöra för de afvikelse!-, hvilka nu föreslagna
stadganden i 17 kap. innebära i förhållande till det för 1897 års Riksdag
framlagda förslaget angående bevisning äfvensom för de hufvudsakliga
grunderna till de föreslagna bestämmelserna i 31 kap.
Till undvikande af den missuppfattning i afseende a domarens ställ¬
ning till bevispröfningen, hvartill förut berörda bestämmelse i 1 § af
1897 års förslag förmenats kunna föranleda, har denna bestämmelse ute-
lemnats, och det förbehåll, som i 2 punkten af samma § var gjordt be¬
träffande den fortfarande giltigheten af särskilda föreskrifter angående
verkan af visst slag af bevis, har vid sadant förhållande i detta sammanhang
blifvit öfverflödigt. Jemväl den i sista punkten af paragrafen upptagna före¬
skriften, att rätten skulle i sin dom angifva de hufvudsakliga skäl, hvarpå
den grundade sin öfvertygelse, har, med afseende å det i 24 kap. 3 §
rättegångsbalken förekommande allmänna stadgandet om rättens skyldighet
att angifva grunderna för dom, ansetts höra utgå.
Bih. till Riksd. Prof. 1902. 1 Sand. 1 Afd. 20 Raft.
Rättegångs¬
balken.
17 kap.
1 §•
5
34 Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
I följd af utelemnande! af regeln om domstolens befogenhet att fritt
pröfva verkan af förebragt bevisning torde det emellertid vara af nöden
att uttryckligt angifva, att vatten vid bedömande af hvad i rättegång skall
hållas för sant har att taga hänsyn ej blott till sådana bevismedel, hvarom
särskilda föreskrifter i 17 kap. meddelas, utan till alla skäl och omstän¬
digheter, som till stöd för parternas uppgifter förekommit. Ett stadgande
af detta innehåll har derför i det nya förslaget upptagits såsom 1 §.
I detta sammanhang torde äfven böra framhållas, att de bestäm¬
melser angående bevisbördans fördelning, som för närvarande äro gifna i
33 § af 17 kap. rättegångsbalken, och hvilka enligt det för Riksdagen
framlagda förslaget varit afsedda att bibehållas, sakna motsvarighet i det
nu föreliggande förslaget, hvilket åter härutinnan öfverensstämmer med
nya lagberedningens år 1889 afgifna förslag i ämnet. Till stöd för ute¬
slutande af ifrågavarande bestämmelse må här åberopas hvad nya lag¬
beredningen i sådant afseende anfört:
»Att reglera bevisskyldigheten tillhör enligt beredningens mening
icke förevarande del af lagstiftningen. Vore det möjligt att genom for¬
mella, för alla slag af rättsförhållanden lämpade föreskrifter bestämma,
huru nämnda skyldighet bör mellan parterna fördelas, vore det visserligen
på sin plats att i samband med de processuella reglerna om bevisning
upptaga stadgande i detta ämne. Sådant är emellertid icke möjligt.
Grunden för bevisskyldighetens fördelning kan icke, såsom 33 § antyder,
sökas i partens ställning såsom kärande eller svarande i målet; det är
icke denna egenskap, utan beskaffenheten af det yrkande parten i hvai’je
särskildt skede af rättegången framställer, som i sådant hänseende är af¬
görande. Den, som begär förändring i ett förhållande, hvilket faktiskt
består eller hvars behöriga tillkomst är ådagalagd, får icke samma yrkande
bifallet, med mindre de rättsliga förutsättningarne för den påyrkade för¬
ändringen äro för handen. Hvilka dessa förutsättningar äro, derom gifver
den materiella rätten upplysning. Att fordra, det samtliga dessa förut¬
sättningar skola inför domstolen styrkas, vore i många fall detsamma,
som att vägra rätten erkännande; det är endast vissa af dessa förutsätt¬
ningar, hvilkas tillvaro parten behöfver ådagalägga, under det att, beträf¬
fande andra, det måste åligga motparten att styrka att de saknas, om han
påstår det. Hvilka förutsättningar nu äro af ena eller andra slaget, kan
endast en undersökning af de särskilda rättsförhållandenas natur ådaga¬
lägga; först ur en sådan kan en rigtig reglering af bevisskyldigheten framgå.
För processrätten är en sådan undersökning främmande, och rättegångs¬
lagen kan i detta afseende icke gifva annat än en i bästa fall intetsägande,
men möjligen missledande regel.»
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
35
I afseende å erkännandes verkan såsom bevis i brottmål innehöll 3 och 4 §§.
nya lagberedningens förslag i 4 § den regel, att rätten egde, med hänsyn
till hvad i öfrigt i målet förekommit, pröfva hvilken verkan såsom bevis
kunde tilläggas parts erkännande. Häremot anmärkte lagutskottet vid
1893 års riksdag, då nämnda förslag förevar till behandling, att ett er¬
kännande borde i ringare brottmål i och för sig göra vidare bevisning
öfverflödig, och tillstyrkte lagutskottet förty, att i dylika mål erkännande
skulle, i likhet med hvad som vore regel i tvistemål, gälla såsom fullt
bevis. Med hänsyn till denna anmärkning gafs i 1897 års förslag åt 3
och 4 §§ en i viss mån förändrad lydelse. Denna lydelse synes emellertid
icke utesluta den tolkning, att en anklagad skulle äfven i gröfre brottmål
kunna fällas på sin bekännelse allena, blott ej dess tillförlitlighet af annan
omständighet förringades. Till förebyggande af denna tolkning, som ej
torde varit afsedd, och som, särskilt hvad angår lifssaker, står i bestämd
strid med gällande rätt, har det ansetts erforderligt att i förevarande hän¬
seende uppdraga en gräns mellan ringare och gröfre brott samt beträffande
de senare uppställa den regel, att erkännande endast i förening med andra
omständigheter i målet kan räknas såsom fullt bevis. 1 detta syfte hafva
3 och 4 §§ blifvit omredigerade, dervid, i öfverensstämmelse med hvad
som enligt förslaget skulle, komma att gälla i fråga om åläggande af
värjemålsed, till gröfre brott hänförts sådana, som enligt lag kunna med¬
föra straffarbete öfver ett år eller förlust af medborgerligt förtroende.
Att låta domstol, som med anledning af vittnes uteblifvande ådömt 6 §•
vittnet böter, förordna om dessas återgång, der vittnet vid domstolen
visade laga förfall, lärer näppeligen vara förenligt med grundsatsen, att
vittnet bör ega att i högre rätt omedelbart föra klagan öfver bötesbeslutet.
Gåfves nämligen möjlighet för vittnet att för beslutets häfvande anlita
båda dessa utvägar, skulle det kunna tänkas, att frågan samtidigt komme
under pröfning i två olika instanser. Vid sådant förhållande och då
rätt till särskild klagan öfver beslutet synes böra vittnet medgifvas, hafva
bestämmelser om återgång ej blifvit i förslaget upptagna.
De föreskrifter 17 kap. 12 § rättegångsbalken äfvensom förklaringen §•
den 22 Februari 1770 innehålla om domares åberopande till vittne lem-
nades af de tidigare förslagen oberörda. Vid omarbetning af nyssberörda
kapitel i lagen måste emellertid nämnda föreskrifter blifva föremål för
granskning. Dervid har det funnits mindre egentligt att, såsom gällande
rätt synes afse, låta domarens af hörande bero af den omständigheten,
huruvida annan bevisning är att tillgå, och alltså, der detta är fallet,
tillåta honom att, fastän till vittne åberopad, deltaga i pröfningen af ett
36
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
sakförhållande, hvarom han utanför domstolen vunnit kännedom; men
enär å andra sidan ett stadgande, som utan förbehåll nxedgåfve part rätt
att till vittne åberopa domstolsledamot, lätt skulle kunna missbrukas i
syfte att från domstolen utesluta en misshaglig ledamot, har, i hufvud¬
saklig öfverensstämmelse med lagkomiténs och äldre lagberedningens för¬
slag samt principbetänkandet, vittnesförhöret gjorts beroende deraf, huru¬
vida den till vittne åberopade ledamoten sjelf tinner sig ega kännedom
om någon på målet inverkande omständighet.
a‘J §• flen omständigheten, att föreskrifter angående verkan af viftnes-
bevisning i de tidigare förslagen saknats, synes, såsom redan blifvit erin-
radt, hafva varit eu hufvudsaklig anledning till farhågan, att domarens
subjektiva uppfattning skulle erhålla allt för stort inflytande vid bedö¬
mandet af förebragt bevisning. För att undanrödja denna farhåga har i
förslagets 29 § upptagits föreskrift, att två vittnen skola anses som fullt
bevis om det, hvari de sammanstämma, der ej omständigheter förekomma,
som förringa tillförlitligheten af deras berättelse. Denna regel torde
öfverensstämma med den tillämpning, som gällande föreskrift om två
vittnens vitsord i senare tider erhållit i rättskipningen, och synes i öfrigt
hvila på så allmängiltiga grunder, att den äfven utan uttryckligt stad¬
gande skulle komma att af domstolarne tillämpas.
38—41 §§. Enligt de äldre förslagen skulle parts skyldighet att på vederpartens
uppfordran förete handling, sojn kunde antagas lända till upplysning i
målet, ej lida annan inskränkning, än att vissa enskilda meddelanden vore
från edition undantagna; och rätten skulle i hvarje’fall ega att, der så
pröfvades lämpligt, med viten framtvinga skyldighetens fullgörande. Denna
regel har på flere håll väckt betänkligheter. Det synes ej heller kunna
bestridas, att den i nu angifna utsträckning bör under vissa förhållan¬
den anses såsom alltför betungande, särskildt från den synpunkt, att
hänsyn ej tages till möjligheten, att handlingens företeende kunde,
oberoende af målets utgång, vålla parten skada. Det torde derför vara
rigtigt att inskränka eu dylik ovilkorlig editionspligt till såda,na hand¬
lingar, till hvilka den part, som åberopar dem, har ett af rättegången
oberoende anspråk, eller hvilka på grund af anledningen till deras upp¬
rättande kunna anses särskildt afsedda att stå till tjenst som bevismedel
för den part, som åberopat dem. Beträffande dylika handlingar synes åter
editionspligten böra göras oinskränkt ej mindre för part än äfven för
tredje person.
I sådan riktning hafva stadgandena om editionspligt blifvit om¬
arbetade.
Kongl. Majds Nåd. Proposition No 24.
37
I de tidigare förslagen ingingo bestämmelser angående fullföljd af
talan mot vissa under rättegång meddelade beslut i frågor rörande bevis¬
ning. Sålunda skulle enligt nämnda förslag särskild klagan få genom
besvär föras: då vittne för uteblifvande dömts till böter eller fälts att ut¬
gifva försutet vite; då dömdt blifvit om ersättning till vittne eller sak¬
kunnig eller till den, som efter rättens föreläggande dit ingifvit skriftlig
handling; då rätten förklarat vittnes vägran att aflägga vittnesmål eller
att besvara framstäf fråga icke vara lagligen grundad eller för sådan
vägran fält vittnet att utgifva vite; samt då vite ådömts den, som undan¬
dragit sig fullgörande af åtaget uppdrag att vara sakkunnig, eller den,
som, utan att vara part i målet, förpligtats att deri förete skriftig hand¬
ling. Härjemte innehöllo förslagen en bestämmelse derom, att då part ej
nöjdes med beslut, hvarigenom blifvit dömdt till värjemål- eller fyll-
nadsed, skulle i fråga om fullföljd af talan lända till efterrättelse hvad i
sådant hänseende gälde om rättens slutliga utslag i målet. Samtliga dessa
bestämmelser hafva i det nu föreliggande förslaget uteslutits. I det för¬
slag till ändrad lydelse af, bland annat 16 och 25 kapitlen rättegångs¬
balken, som nyligen undergått högsta domstolens granskning, och om
hvars framläggande för Riksdagen jag inom kort torde få göra hemställan,
har nämligen frågan om särskild klagan öfver beslut i rättegången blifvit
i sin helhet upptagen till behandling, i följd hvaraf, under förutsättning
af nämnda förslags godkännande, omförmälda bestämmelser ej böra i 17
kap. inflyta. Skulle åter nyssnämnda förslag ej vinna godkännande, synas
ifrågavarande bestämmelser om talans fullföljd framdeles kunna införlifvas
med de nu föreslagna rättsreglerna om bevisning.
De tidigare förslagens bestämmelser om tolks tillkallande i vissa
fall vid vittnesförhör hafva likaledes här utelemnats, då sådana bestäm¬
melser ingå i ett särskildt lagförslag om tolks anlitande vid domstol,
hvilket jag har att särskildt denna dag anmäla.
De i 14 kap. 9 och 10 §§ rättegångsbalken upptagna föreskrifter
angående s. k. vrångoed, hvilka föreskrifter enligt 1897 års förslag skulle
bortfalla, hafva, såsom ej tillhörande lagstiftningen om bevisning, i nu
förevarande förslag lemnats orubbade.
Enligt 17 kap. 32 § rättegångsbalken, sådant detta lagrum lyder i 31 kap.
förordningen den 20 Januari 1779, gäller i fråga om alla »urbota mål», att,
der den tilltalade antingen fatt befrielseutslag eller ock blifvit fald till
mindre, ännu ej verkstäldt straff än han förtjent, öfverrätt eger att, då
nya skäl och omständigheter förekomma, återupptaga målet, eu regel
hvarifrån undantag göres allenast beträffande statsbrott. Ifrågavarande
stadgande skulle enligt förslaget bortfalla. Redan lagkomité» erinrade,
38
Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
att det vore lika vigtigt, att en anklagad Unge njuta befrielsedom till godo
i brottmål, som att ett i tvistemål utfärdadt domslut egde bestånd, samt
att förty sattet att få ett brottmål ånyo upptaget borde vara detsamma,
som för ett slikt upptagande af tvistemål vore stadgadt. Rigtigheten
häraf torde ej kunna förnekas, och det nu utarbetade förslaget hvilar der¬
för på den grundsatsen, att ett genom laga kraft egande dom afgjordt brott¬
mål i intet fall får återupptagas utan med Konungens tillstånd.
Förslagets bestämmelser i afseende å gränserna för rätten att söka
återställande af försuten tid torde öfverensstämma med de grundsatser,
som iakttagits vid tillämpning af nu gällande stadganden i ämnet. Så¬
lunda afses här uteslutande försummelse af fatalier i mål eller ärende, som
anhängiggjorts hos domstol eller öfverexekutor, eller af tid, som är stadgad
för anhängiggörande hos sådan myndighet af klander å vissa förrättningar
eller för återvinning enligt utsökningslagen. Att i andra fall, der viss tid
för vidtagande af en åtgärd är i lag föreskrifven och den tid försutits,
lata resning ifrågakomma har ansetts oförenligt med rättssäkerhetens kraf.
Frågan om återställande af försuten tid i administrativa mål och
ärenden har, såsom fallande utom rättegångsbalkens område, här lemnats
oberörd.
Under 2 § inrymmas vilkoren för en laga kraft egande doms åter¬
brytande på den grund, att en part tror sig kunna med nya skäl ådaga¬
lägga, att målet origtigt afgjorts. Såvidt brottmål angår är rätten att
söka detta slags resning ej obetingadt medgifven i gällande lag. På grund
af stadgandena i 17 kap. 32 § rättegångsbalken torde ett laga kraft
egande utslag ej ens i resningsväg få till den anklagades nackdel åter-
brytas, då fråga är om ringare brott i allmänhet, ej heller beträffande
förbrytelser, som äro att hänföra till statsbrott, och slutligen ej heller, då
den, som blifvit dömd till lindrigare straff än han rätteligen förskylt,
redan undergått sagda straff. Förslaget har beträffande de två förstnämnda
undantagen i hufvudsak stält sig på gällande rätts ståndpunkt; såsom
gräns mellan ringare och gröfre brott har dock i detta fall synts lämpligt
att sätta det förhållande, huruvida straff för brottet kan efter viss tid
förfalla. Beträffande åter betydelsen af den omständighet, att den brotts¬
lige redan undergått straff, afviker förslaget från hvad nu gäller. Det
har nämligen ansetts vara för rättskänslan stötande, om en brottsling
skulle undgå ett med rätta förskyldt svårt straff af den anledning, att
han förut endast kunnat öfvertygas om en ringare grad af brottslighet
och utstått ett deremot svarande, måhända högst obetydligt straff. För¬
slaget medgifver derför, att resning får af åklagare eller målsegande sökas
39
Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
äfven i sist afsedda fall. Att en dylik befogenhet skulle komma att gifva
anledning till missbruk, torde ej vara att befara.
Från lagkomité^ och lagberedningarnes förslag har i denna §
upptagits föreskrift, att om någon, som blifvit för brott dömd, är afliden,
närmaste anhöriga ega att i hans ställe söka resning.
Enligt gällande rätt skall, då i någon sak resning vunnits på grund
af nya skäl, saken förvisas till den rätt, som sist har dömt deri. Denna
föreskrift har stundom visat sig vara mindre lämplig, särskildt i fall då
saken varit afgjord i högsta domstolen. Beträffande brottmål hafva ock
samtliga föregående förslag inneburit, att den förnyade ransakning, som
resnings beviljande för med sig, borde ega rum vid första domstolen.
Äfven i civila mål torde emellertid beviljande af resning esomoftast nöd¬
vändiggöra en vidlyftig handläggning och bevisföring, hvars förläggande
till underdomstol otvifvelaktigt bäst öfverensstämmer med parternas in¬
tressen. På dessa grunder har i förslaget upptagits föreskrift, att vid
resnings beviljande på grund af nytt skäl, målet skall förvisas till första
domstolen.
Att, i händelse af misskrifning, missräkning eller annan sådan fel¬
aktighet i en laga kraft egande dom, det bör ankomma på Konungen att
meddela åtgärd för felets afhjelpande, har redan tillförene varit i rätt¬
skipningen antaget. Med godkännande af denna grundsats har, för und¬
vikande af onödig omgång, blifvit i 3 § föreslaget, att rättelse i domen i
hvarje fall skall af Konungen omedelbart meddelas.
Jemväl den i 4 § upptagna föreskrift om resning i det fall, då två
eller flere domstolar, af hvilka någon är behörig att upptaga ett visst mål,
förklarat sig obehöriga, öfverensstämmer med rådande praxis.
Nu gällande bestämmelser om resning innebära åläggande för sö¬
kanden att, i likhet med hvad i vissa fall är för fullföljd af talan före-
skrifvet, fullgöra dom samt ställa borgen för kostnad och skada. Det
förslag till lag angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken, hvilket,
såsom jag ofvan nämnt, nyligen undergått högsta domstolens granskning,
afser att jemväl för nu berörda fall upphäfva ifrågavarande prestanda,
och i enlighet härmed hafva desamma ej heller blifvit i förevarande för¬
slag upptagna. Äfven föreskrifterna om böter för den, som utan skäl
sökt resning, samt om edgång af den, som på grund af nya skäl vunnit
resning, hafva ansetts lämpligen kunna bortfalla.
Att ansökan om resning i regel ej bör hindra doms verkställande,
är en grundsats, hvars rigtighet ej kan ifrågasättas. Men otvifvelaktigt
kunna fåll förekomma, der resning skulle vara gagnlös, om verkställighet
af domen redan skett, och detta gäller ej mindre i fråga om tvistc- och
40
Kornell. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
utsökningsmål än i brottmål. Det har derför ansetts skäligt att för så¬
dana fall lemna en utväg öppen att förekomma verkställighet, och då be¬
fogenheten härtill enligt förslaget skall tillkomma högstar domstolen, torde
någon olägenhet af denna anordning ej vara att befara. Upptagandet af
denna regel föranleder emellertid någon ändring i 49 § utsökningslao-en,
dertill förslag blifvit uppgjordt.
Beslut, som innefattar medgifvande af resning enligt 1 eller 2 §,
torde ej heller ovilkorligen böra medföra inställande af verkställighet
å dom, som resningen afser, utan synes jämväl här böra öfverlemnas åt
högsta domstolen att efter omständigheterna förordna. Dock måste uppen¬
barligen i de fall, der resning vunnits af en till straff’ dömd, resnings-
beslutet städse medföra inställande af bestraffningen i afvaktan å den
nya dom, som af resningen föranledes.
I sammanhang med de tidigare lagförslagen angående bevisning
framlades för Riksdagen förslag till lagar om ändrad lydelse af 5 kap.
1 § ärfdabalken, om ändring i 14 kap. jordabalken och om ändring i
förordningen den 4 Maj 1855 angående handelsböcker och handelsräknin¬
gar.. Dessa, förslag, hvilka allenast åsyftade vissa, af de ifrågasatta nya
bevisreglerna föranledda jemkningar i nämnda lagrum, hafva ansetts nu
böra i väsentligen oförändradt skick åter upptagas.»
Departementschefen uppläste härefter förut omförmälda under bila¬
gorna Lätt. L—P vid detta protokoll fogade lagförslag, nämligen förslag till:
l:o) Lag om ändrad lydelse af 17 och 31 kapitlen rättegångsbalken;
2:o) Lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;
3:o) Lag om ändring i 14 kap. jordabalken;
4:o) Lag om ändring i förordningen den 4 Maj 1855 angående han¬
delsböcker och handelsräkningar; samt
5:o) Lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen;
och hemstälde departementschefen i underdånighet, att öfver dessa
förslag Högsta Domstolens utlåtande matte för det ändamål § 87 rege¬
ringsformen omförmäla’ genom note ur protokollet inhemtas.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-
Regenten i nåder lemna bifall.
Ex protocollo
Erik Öländer.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
41
Bil. Iiitt. L.
Förslag
till ■ :
. '»fl; •*!;,’ »•. - • i ‘>1 ; i . | . * ,•« ; i ) i ’ ■ * \ ■ ■ \ 11 ’ ■ J”K' .••«!!* tf '?
Lag
om ändrad lydelse af 17 och 31 kapitlen rättegångsbalken.
Härigenom förordnas, att 17 och 31 kapitlen rättegångsbalken skola
erhålla följande ändrade lydelse:
17 kap.
Om bevisning inför rätta.
1 §• .r ,o.ir.' , i -
I j ; r i- i;h,r fitf !f * ’i K i ■ 3*; t/ 1, 1 •> . .,‘ .
Då dom skall fällas, öfverväge rätten alla skäl och omständigheter,
som till stöd för parternas uppgifter förekommit, och pröfve på grund
deraf hvad i målet bör hållas för sant.
2 §•
• ;, , I \ | , .' j ' i * « ; , 1 . ’ • r / • . • ;■ • • »,• ', , • J . M : » •
Finner rätten, der fråga är om skadestånd, part vara dertill berättigad
men är ej angående skadans omfång fullständig utredning förebragt; ege
rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende å upp¬
lysta eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.
Bill. till Riksd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft.
6
42
Koagl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.
3 §•
Har i tvistemål part inför rätta erkänt viss omständighet, vare
vidare bevisning derom ej mot honom erforderlig, utan så är, att målet
är af beskaffenhet att ej kunna genom förlikning mellan parterna af-
slutas.
Gör parten sannolikt, att erkännandet varit föranledt af missupp¬
fattning, eller att det tillkorjimit genom tvång eller förledande, skall erkän¬
nandet vara utan verkan. Återkallar parten eljest sitt erkännande, pröfve
rätten med afseende å de skäl, som för återkallelse!! åberopas, och öfriga
omständigheter i målet, om och i hvad mån verkan af erkännandet genom
återkallelsen förringas.
Finnes erkännandet uppenbart osant, skall det lemnas utan afseende,
ehvad det återkallas eller icke.
■ - 4 §.
I brottmål skall hvad part inför rätta erkänt emot honom gälla så¬
som bevisadt, der ej erkännandets tillförlitlighet förringas af dess egen
beskaffenhet eller af annat förhållande; dock må ej någon allenast på egen
bekännelse dömas saker till gerning, som i lag är belagd med dödsstraff
eller straffarbete öfver ett år eller förlust af medborgerligt förtroende.
5 §•
Vill någon sin talan med vittne fästa, begäre stämning å vittnet
hos den, som det enligt 11 kap. tillkommer att utfärda stämningar till
rätten. Begär någon i samma mål stämning å flere vittnen eller å veder¬
part och vittne; de må genom en stämning inkallas. Allmän åklagare
ege sjelf utfärda stämning å vittne, som han vill vid underrätt åberopa.
I stämning å vittne skall intagas uppgift å paiderna och målet äfven¬
som tid och oi’t för inställelsen. Stämningen skall i hufvudskrift eller
besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan beqvämligen
infinna sig vid rätten å tid, som i stämningen är utsatt. Hvad i 11 kap.
8 och 20 §§ är stadgadt angående stämning å part ege jemväl tillämp¬
ning i .fråga om stämning å vittne.
År någon, som till vittne åberopas, vid rätten tillstädes, vare, ändå
att han ej är stämd, pligtig att aflägga vittnesmål, der rätten så förordnar.
Kongl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 24.
43
6 §.
År vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes när målet före¬
tages till behandling, och visas ej laga förfall, dömes till böter från och
med tio till och med två hundra daler; och förelägge rätten vittnet vid
vite att inställa sig å annan tid. Föreläggande, hvarom nu är sagdt, skall
vittnet delgifvas. Kommer ej vittnet ändå, må vittnet till rätten hemtas.
I brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, må rätten genast låta hemta
vittne, som utan styrkt laga förfall uteblifvit. Afstår den, som låtit kalla
vittnet, från sin begäran om vittnets hörande, eller kommer eljest frågan
derom att förfalla; må ej vittnet sedan för uteblifvande dömas till böter
eller fällas att utgifva vite.
7 §•
Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller saknar
förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.
År den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan
medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve rätten efter omständig¬
heterna, huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.
8 §.
Eger den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att han ej
förer talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta
eller skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.
I mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare medlem af
eller delegare i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna, der
han icke är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig för samfällig-
hetens förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af målets
utgång.
Har i brottmål målsegande förklarat sig ej vilja föra talan, må han
ändå ej höras såsom vittne. Embete- eller tjensteman eller den, som är
förordnad eller vald att förrätta offentligt tjensteärende eller utöfva annan
allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid offentlig förrättning, vare
dock ej i egenskap af målsegande jäfvig att om brott, som blifvit emot
honom begånget under utöfningen af embetet, tjensten eller uppdraget,
afgifva vittnesmål, der han förklarat sig ej vilja föra talan och annat vittne
44
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
ej är att tillgå. I fråga om brott, som blifvit föröfvadt mot två eller
flere, pröfve rätten efter omständigheterna, huruvida den ene af dem må
vittna om det, som händt den andre.
Den, som skäligen misstänkes för brott eller delaktighet deri, må
ej höras såsom vittne angående brottet.
9 §.
Den, som med part eller med målsegande, hvilken ej förer talan i
målet, eller med annan, som jemlikt 8 § är jäfvig deri, är eller varit
förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller är i rätt ned- eller uppstigande
skyldskap eller svågerlag, eller är i den skyldskap, att den ene är den andres
broder eller syster eller broder- eller systerbarn, eller är i svågerlag i ty att
den ene är eller varit gift med den andres syskon, vare i det mål jäfvig att
vittna; dock må, då fråga är om brott, som blifvit föröfvadt emot två eller
flere, den, som till någon af målsegandena står i det förhållande nu är
sagdt, efter rättens bepröfvande höras om det, som händt annan målsegande.
Huruvida fosterföräldrar eller fosterbarn till part eller till målsegande,
hvilken ej förer talan, eller till annan, som jemlikt 8 § är jäfvig, må vittna
i målet, pröfve rätten efter omständigheterna i hvarje särskild? fall.
I tvistemål skall dock ej räknas för jäf, att vittne är i det förhål¬
lande här är nämndt till någon, som väl å tjenstens vägnar eller i egen¬
skap af förmyndare eller såsom syssloman för kommun, bolag eller för¬
ening förer talan i målet* men sjelf icke eger sådan del i saken, som
enligt 8 § utgör laga jäf, eller kan af målets utgång vänta synnerlig nytta
eller skada.
10 §.
o
Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 8 eller 9 § är
jäfvig, eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt för¬
troende, må han såsom vittne höras, der rätten finner det lämpligt; dock
må ej någon, som enligt 8 eller 9 § är jäfvig, utan sitt medgifvande för-
pligtas att aflägga vittnesmål.
11 §■
Imj,an vittne höres, efterfråge rättens ordförande, om jäf mot vittnet
finnes. Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer an¬
Kongl. May.t» Nåd. Proposition No 24.
45
ledning att mot vittne finnes sådant jäf, som i 7 § omförmäles; förelägge
rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående vittnet före¬
bringa den upplysning rätten finner nödig. Ej må vittnet höras innan
sådan upplysning vunnits.
Gör part mot vittne annat jäf, och förekommer anledning, att jäfvet
är lagligen grundadt, ändå att det ej kan strax fulltygas; pröfve rätten
om vittnet må genast höras eller med förhöret skall anstå till annan dag,
och förelägge rätten den part, som gjort jäfvet, att det styrka, der vittnet
blifvit strax hördt, å viss dag och, der nfted förhöret skall anstå, å den
dag, till hvilken förhöret uppskjuta, vid äfventyr att vidare rådrum för
sådant ändamål ej medgifves.
Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var jäfvigt, pröfve rätten,
då dom i målet fälles, hvad afseende må å vittnets utsaga fästas.
12 §.
Rättens ordförande tillfråge vittnet om dess yrke och hemvist; hvad
derom upplyses skall i protokollet antecknas. Förekommer omständighet,
hvilken rätten finner vara af särskild betydelse för bedömande af vittnets
trovärdighet, varde sådant ock i protokollet anmärkt.
13 §.
Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,
hvars uppenbarande kan för åtal utsätta vittnet eller någon, till hvilken
vittnet står i det förhållande 9 § omförmäler. År genom allmän lag eller
särskild författning någon ålagdt att ej uppenbara hvad han på grund af
embete, tjenst eller annan befattning får sig bekant; må han ej om sådant
höras såsom vittne, med mindre han blifvit i laga ordning löst från sin
förpligtelse. Ej heller må den, som blifvit aiditad att föra parts talan i
rättegång eller deri honom biträda, utan hufvudmannens medgifvande
höras såsom vittne om hvad han för fullgörande af det uppdrag fått sig
förtrodt.
14 §.
Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet, med hand å bok,
aflägga denna ed: »Jag, N. N. lofvar och svär vid Gud och Hans heliga
46
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
evangelium, att jag skall vittna och gifva tillkänna allt, hvad jag vet i
denna sak händt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller
förändrar; så sant mig Gud hjelpe till lif och själ.»
Sedan vittne aflagt ed, erinre rättens ordförande vittnet om edens
vigt och betydelse. Förekommer anledning, att vittne icke rätt förstår
edens vigt, ege rätten hänvisa vittnet till dess själasörjare att af honom
erhålla nödig undervisning.
Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, pröfve rätten, huru¬
vida vittnet må utan ed höfas. Tillåtes det, varde vittnet erinradt, att
dess förpligtelse och ansvar icke genom edens eftergifvande förringas.
15 §.
Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.
Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor, som erfordras
för vinnande af säker och fullständig upplysning om hvad vittnet har sig
bekant i målet. Part vare berättigad att genom rättens ordförande till
vittnet framställa frågor angående sådant, som hörer till saken.
Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas, innan
vittnet muntligen afgifvit sin utsaga, der ej rättens ordförande med af¬
seende å särskilda omständigheter finner det höra medgifvas.
Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.
Rättens ordförande inhemte derefter vittnets förklaring, om dess utsaga
är rätteligen fattad; och varde förklaringen i protokollet anmärkt. På¬
minner sig vittnet sedan något mera, förrän i målet är dömdt, gifve det
strax rätten tillkänna.
16 §•
Förekommer anledning, att vittne i parts närvaro af rädsla eller annan
orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i dess berättelse
genom att falla vittnet i talet eller annorledes; ege rätten förordna, att
parten ej må vara tillstädes, medan vittnet höres.
Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas för
parten; och ege han derefter att genom rättens ordförande till vittnet
framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
47
17 §.
Aro vittnen flera, skola de hvar för sig höras. Ej bör under förhör
med vittne vara tillstädes annat vittne, som senare skall höras.
Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må rätten ställa vitt¬
nena till förhör emot hvarandra.
, 18 §.
Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, ånyo höres, ege rätten
förordna om vittnets inkallande.
Den, som sålunda skall höras, må vittna å förut aflagd ed; och varde
han om den ed af rättens ordförande erinrad.
19 §.
Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga,
pröfve rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag deröfver.
Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men tredskas vittnet
ändå, förelägge rätten vittnet vid vite och, der vittnet ej deraf låter sig
Tätta, vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må af anled¬
ning, som nu är sagd, i samma mål viten någon ådömas till högre sam-
manlagdt belopp än ett tusen daler eller någon hållas i häkte under längre
tid än saimnanlagdt sex månader. Vittne, som blifvit i häkte insatt,
skall åter för rätten inställas i stad inom åtta dagar och å landet inom
fyra veckor; erfordras för den skull urtima ting, galle derom hvad om
urtima ting för ransakning med häktad finnes stadgadt.
Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets höljande,
eller kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej sedan beslut, hvari¬
genom vite blifvit vittnet förelagdt, vinna tillämpning: är vittne i häkte
insatt, förordne rätten, att vittnet genast skall ur häktet lösgifvas.
20 §.
Den, som påkallat vittne, ersätte vittnet dess resekostnad, uppehälle
och tidspillan. Sämjas de ej om beloppet, lägge rätten dem emellan efter
Kong1. Majzts Nåd. Proposition N:o 24.
48
ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt rättens beslut blifvit hemtadt, skall
sjelf vidkännas hemtningskostnaden. Kallas någon att aflägga vittnesmål
vid annan domstol ån den underrätt, inom hvars domvärjo vittnet har sitt
hemvist, och är detta beläget på längre afstånd än fem nymil från det
ställe, der förhöret skall hållas; vare den part, som påkallat vittnet, skyldig
att i förskott till vittnet utgifva skjutspenningar för en häst fram och
åter eller, der jern vägs- eller ångbåtslägenhet kan för resan eller någon
del deraf begagnas, afgift för billigaste plats å bantåg eller ångbåt. Har
rätten, enligt hvad i 18 § sägs, förordnat om vittnes inkallande, ege rätten
jemväl att, efter ty skäligt pröfvas, bestämma, af hvem ersättningen till
vittnet så ock förskott å resekostnad, der sådant bör utgå, skall gäldas.
Beslut om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af
förd klagan i verkställighet.
Om ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål, der allmän
åklagare å tjenstens vägnar förer talan, är särskild! stadgadt.
21 §.
Vistas vittne, som vid underrätt åberopas, utom rättens domvärjo,
och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig
vid rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten
uppdraga åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.
Förordnar hofrätt eller Konungen om vittnes hörande, bestämme till¬
lika, efter ty lämpligast finnes, hvar vittnet skall höras.
22 §.
Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa
sig vid domstol, varde vittnet afhördt i sin bostad. När förhöret hålles
af häradsrätt, vare ej erforderligt, att af nämnden flere än två sitta i rätten.
23 §.
Nu kommer part å tid, då målet icke är före vid rätten, och söker
att få vittne hördt; visar parten, att i följd af vittnets sjukdom eller af
annan orsak det icke utan våda kan anstå med vittnets hörande; ege rätten,
ändå att vederparten ej blifvit hörd öfver ansökningen, förordna om vittnes¬
49
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
förhöret. Handlägges målet vid häradsrätt, och kan ej dess beslut af-
vaktas, ege rättens ordförande meddela förordnande, som nu är sagdt.
24 §.
Har rätten jemlikt 21 eller 22 § förordnat om vittnes hörande vid
annan domstol eller i vittnets bostad, och är ej i beslutet utsatt dag för
förhöret, eller har i fall, som 23 § omförmäler, rätten eller dess ordförande
tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat vittnet, att om
dagen för förhöret underrätta vederparten så tidigt, att denne kan vid
förhöret sig inställa. Sker det ej, och visas icke giltig ursäkt, varde för¬
höret instäldt, der ej vederparten är tillstädes.
Finnes i brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, nödigt, att vittne
höres vid annan domstol än den, der målet är anhängigt, eller skall i
sådant mål x*ätten hålla vittnesförhör i fall, som 22 eller 23 § afser; åligge
den rätt, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej mindre att den till¬
talade, der det utan synnerlig olägenhet kan ske, varder vid förhöret
instäld, än ock att nödig underrättelse meddelas åklagaren i målet.
25 §.
Gör part, när vittne skall höras vid annan rätt än den, der vittnet
åberopats, mot vittnet jäf, som förut ej pröfvats, eller vägrar vittnet att
aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga, och finner rätten an¬
ledning förekomma, att jäfvet är lagligen grundadt, eller att vittnet eger
skäl för sin vägran; varde förhöret instäldt och parten hänvisad att vid
den rätt, der vittnet åberopats, påkalla pröfning af jäfvet eller af skälen
för vittnets vägran.
26 §.
Vistas vittne utom riket, och begär part, att vittnet höres inför
svensk beskickning eller inför svensk konsul, som enligt lag eller Konun¬
gens bemyndigande eger anställa sådant förhör, må rätten det tillåta, der
giltiga skäl visas. Har vederparten uppgifvit ombud å den ort, der förhöret
skall hållas, bör ombudet i god tid förut underrättas om förhöret.
Bill. till Riksd. Prat. 1902. 1 Sami. 1 Afd, 20 Häft.
7
50
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
Angående vittnesförhör vid utländsk domstol lände till efterrättelse
hvad derom är särskild! stadgadt.
27 §.
o
Åberopas till vittne någon, som i rätten sitter, pröfve då på sin
domareed, om han vet något, som kan tjena till upplysning i målet. Finner
han det, varde såsom vittne hörd och hålle sig sedan från målet.
28 §.
Söker någon att till framtida säkerhet få vittne hördt angående om¬
ständighet, hvarom han ej har rättegång med annan; pröfve rätten, huru¬
vida det må ske. Finnes sökandens rätt bero däraf, att vittnet höres, och
afses ej att genom förhöret vinna upplysning angående brott eller skamlig
gerning, värde vittnet hördt, der ej jäf kan utletas. Finner rätten särskild
omständighet föranleda, att tillfälle bör lemnas annan, hvars rätt kan vara
beroende af vittnesförhöret, att dervid närvara, läte rätten genom sökan¬
dens försorg kalla honom till förhöret; och njute han för inställelsen
skälig ersättning.
Ej vare någon pligtig att för vittnesmåls afläggande i fall, som här
är sagdt, inställa sig vid annan domstol än den underrätt, inom hvars
ddmvärjo han har sitt hemvist.
29 §.
Två vittnen vare om det, hvari de sammanstämma, fullt bevis, der
ej omständigheter förekomma, som förringa tillförlitligheten af deras be¬
rättelse.
30 §.
I mål angående brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete enligt lag
kan följa, må den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, der anledning
är, att hans hörande kan lända till upplysning i målet, och rätten finner
det lämpligt; dock ej föräldrar mot barn eller barn mot föräldrar, ej heller
äkta makar eller syskon mot hvarandra, der ej dödsstraff eller straffarbete
på lifstid å brottet följa kan och eljest all upplysning i målet saknas.
Öl
Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 24.
Hörsammar ej den, som blifvit kallad att sålunda upplysningsvis
höras, rättens bud, vare lag, som om vittne är stadgad. År den, som
skall höras, icke af den ålder eller sinnesbeskaffenhet, att enligt lag ansvar
kan honom åd ömas, ege rätten, der han tredskas, förordna, att han skall
till rätten hemtas.
I fråga om ersättning för inställelsen ege den, hvilken upplysningsvis
höres, enahanda rätt som vittne.
31 §.
Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insigt i viss
vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhemta ytt¬
rande af sakkunnig, höre rätten öfver frågan myndighet, embets- eller
tjensteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det
ämne, frågan rörer, eller namne en eller flere för redbarhet och för skick¬
lighet i ämnet kända personer att afgifva yttrande.
Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lemnas
någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant förhållande,
att derigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.
Ej må någon, som icke å embetes vägnar eller eljest på grund af
allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin vilja
dertill förpligtas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan ej utan
giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han, ege rätten hålla
honom dertill medelst vite.
32 §.
Namnes till sakkunnig någon, som icke å embetes vägnar eller
eljest på grund af allmänt uppdrag bär att afgifva yttrande i frågan, för¬
orda rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt
utlåtande eller skall muntligen vid räten meddela upplysning.
Sakkunnig, som här afses, skall, der rätten så förordnar, aflägga
ed, att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det uppdrag,
som honom i målet lemnats. Eden skall iidedas och afslutas så, som an¬
gående ed af vittne stadgas. År af den sakkunnige skriftligt utlåtande
afgifvet, varde eden derefter lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid
den underrätt, som för den sakkunnige är lägligast.
52
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
33 §.
Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse efter ty rätten
bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å embetes vägnar eller
eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande, galle hvad
särskildt stadgas.
Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre
rätt fullföljdt, af klaganden men stanna å den, som vid målets slut rätten
finner dertill skyldig. I brottmål, der allmän åklagare å tjenstens vägnar
förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna medel.
Beslut om ersättning till sakkunnig gånge utan hinder af förd klagan
i verkställighet.
34 §.
Hvad i 31, 32 och 33 §§ är stadgadt skall ock ega tillämpning
i fall, då rätten finner nödigt att vid besigtning eller undersökning af
visst föremål anlita biträde af sakkunnig.
35 §.
År i allmän lag eller särskild författning föreskrift meddelad angå¬
ende sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.
36 §.
Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i målet,
galle derom hvad om vittne är stadgadt.
37 §.
Företer part skriftlig handling att dermed styrka sin talan, pröfve
rätten efter omständigheterna handlingens beskaffenhet och riktighet, så
ock hvad vitsord den i målet eger.
År för visst fall stadgande i lag meddeladt angående det vitsord,
handling tillkommer, lände det stadgande till efterrättelse.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
38 §.
53
Finnes handling, som part åberopar, i annans värjo, och är parten
såsom eg are af handlingen eller delegare deri eller på grund af aftal eller
särskildt stadgande berättigad till handlingens utbekommande eller skär¬
skådande, vare, der handlingen kan antagas innehålla upplysning rörande
målet, den, som handlingen innehar, ehvad han är part eller icke, pligtig
att på rättens anmaning den i målet förete. Lag samma vare, der hand¬
ling, som af part åberopas, är upprättad att lända till efterrättelse i något
rättsförhållande, som parten rörer, eller den innefattar meddelande, som i
fråga om något parternas rättsförhållande af endera parten aflåtits till den
andre eller till någon, som rättsförhållandet förmedlat.
39 §.
Nu åberopar part i annat fall, än i 38 § sägs, handling, som finnes
i vederpartens eller annans värjo; är anledning, att af handlingen kan i
målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå, ege rätten ock före¬
lägga den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete, dock ej der
fråga är om bref eller annat enskildt meddelande, eller då skal finnes att
antaga, det handlingens företeende kan, oberoende af målets utgång, lända
innehafvaren eller någon, som till honom står i det förhållande 9 § omför-
mäler, till skada eller synnerlig olägenhet.
40 §.
Undandrager sig part att efter rättens anmaning förete handling,
pröfve rätten, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas hans förfarande.
År sådant fall för handen, som i 38 § sägs, ege rätten ock lägga vite före;
dock må ej i brottmål vite föreläggas den tilltalade.
Skall någon, som ej är part, förete handling, varde vite honom
förelagdt.
41 §•
Hvad om skyldighet att förete handling är i 38 och 39 §§ stadgadt
skall ej ega tillämpning å den, som å embetes vägnar, innehar handling,
hvilken till bevis i målet åberopas.
54
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.
42 §.
Den, som jernlikt 38 eller 39 § skall förete handling, ingifve den i
hufvudskrift, der ej rätten finner styrkt afskrift vara för ändamålet till¬
fyllest. Innehåller handlingen jemväl sådant, som icke rörer saken, och
som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, ege han till rätten ingifva utdrag
åt handlingen jemte intyg, som af rätten godkännes, att intet, som angår
saken, uteslutits.
43 §.
Skall annan än part förete handling, njute för besvär och kostnad,
som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning, efter ty rätten pröfvar
skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens företeende. Beslut om er¬
sättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af förd klagan i verk¬
ställighet.
44 §.
i'.-.1 ' 1. ■' ' i il: >< • , : i: : i ■
Hvad här förut är stadgadt angående skyldighet för den, som inne¬
har skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i tillämpliga delar
gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att för målets ut¬
redning eller pröfning taga under skärskådande.
45 §.
Finnes i mål, som är anhängigt vid underrätt, för sakens utredning
eller pröfning nödigt, att rätten besigtigar föremål, som ej lämpligen kan
till rätten flyttas, träde rätten samman å stället, der föremålet finnes, att
hålla syn. Skall syn hållas af häradsrätt, ege rättens ordförande, der bi¬
träde af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som
jemligt 34 § tillkommer rätten.
Pröfvas syn nödig i mål, som är anhängigt i hofrätt, förordne rätten
en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare i orten
att dervid biträda; meddele derjemte erforderliga föreskrifter om vittnens
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
55
\
hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen. Hofrätten ege
ock, der det tinnes lämpligare, uppdraga åt underrätten i orten att synen
förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde till hofrätten ingifvet,
och döme hofrätten sedan i målet.
Finner Konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna
afgöras utan syn, förordnar Konungen, huru synen skall hållas.
Kostnad för syn skall gäldas såsom i 33 § föreskrifves beträffande
kostnad för sakkunnigs biträde.
46 §.
År i allmän lag eller särskild författning för visst fall föreskrift
meddelad angående syn, lände den till efterrättelse.
47 §.
Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående viss
omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning, att
uppgiften, ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik, och kan ej annorledes
vinnas tillförlitlig upplysning angående den omständighet, ege rätten, till
sanningens utrönande, förelägga vederparten att, om han det förmår, med
ed sig värja och förneka uppgiftens sanning. I brottmål må ock i fall,
som nyss är sagdt, värjemålsed åläggas den tilltalade; dock må det ej ske,
när å brottet enligt lag kan följa straffarbete öfver ett år eller förlust af
medborgerligt förtroende.
Värjemålsed må ej ådömas den, som är yngre än femton år eller
saknar förståndets fulla bruk eller för mened är förlustig medborgerligt
förtroende, ej heller den, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig våda
anförtros. Kan part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller af
annan orsak icke antagas eg a säker hågkomst af det, hvarom upplysning
sökes, må ej till värjemålsed dömas.
48 §.
Nu kan ej värjemålsed åläggas part, förty att han icke på grund af
egen iakttagelse eger kunskap om det, hvarom upplysning sökes, eller att
sådant hinder möter, som i senare stycket af 47 § sägs: pröfvas tillförlit¬
lig upplysning kunna vinnas derigenom, att andra parten med ed bekräftar
56
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
sin uppgift angående förhållandet; ege rätten tillåta honom att, om han
det förmår, aflägga sådan fyllnadsed; dock må det ej ske i brottmål.
49 §.
Då till ed dömes, sätte rätten i domen ut hvad under eden skall
förnekas eller bekräftas, med iakttagande, der sakens beskaffenhet dertill
föranleder, att åt parten lemnas öppet att inskränka förnekandet eller be¬
kräftandet till en del af det eden angår.
50 §.
Ed skall af part afläggas vid den underrätt, der målet blifvit an-
hängiggjordt. Vistas parten utom den rätts domvärjo, och hindras han
af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid rätten, eller finnes
inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten tillåta, att eden aflägges
vid annan underrätt. År i mål, som blifvit anhängiggjordt i hofrätt eller
hos Konungen, till ed dömdt, förordne hofrätten eller Konungen, hvar eden
skall afläggas. Kan parten till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej
inställa sig vid domstol, galle hvad angående vittne är för dylikt fall i
22 § stadgadt.
51 §.
Är till ed dömdt genom beslut, hvaremot part eger fullfölja talan
i högre rätt, må beslutet ej tillämpas, innan det vunnit laga kraft. Är
viss. dag för edgången i beslutet utsatt, och varder ej å den dag genom
parternas sammanstämmande uppgifter eller annorledes utrönt, att beslutet
vunnit laga kraft, ege rätten antingen uppskjuta målets vidare handlägg¬
ning till annan dag eller ock förklara det hvilande. Har målet förklarats
hvilande, och visar part sedan, att edgångsbeslutet vunnit laga kraft, sätte
rätten ut ny dag för edgången, derest den part, som eden ålagts, ej genom
förfallolöst uteblifvande å den för edgången först utsatta dag deråt brustit.
52 §.
Ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar vid Gud
och Hans heliga evangelium» och afslutas med denna försäkran: »så sant
mig Gud hjelpe till lif och själ».
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
57
Innan ed aflägges, erinre rättens ordförande parten om edens vigt
och betydelse.
Förekommer anledning, att parten ej rätt förstår edens vigt, ege
rätten hänvisa parten till hans själasörjare att erhålla nödig undervisning.
53 §.
Uteblifver part, som skall aflägga ed, å den dag, då han har att
fullgöra edgången, och framter han ej laga förfall; ege sedan ej gå eden,
der han ej visar, att han haft laga förfall men icke kunnat rätten det
kungöra.
54 §.
År till ed dömdt genom beslut, som eger laga kraft, men har, förr
än tid för edgångens fullgörande var inne, parten aflidit eller eljest blifvit
satt ur stånd att aflägga eden, vare edgångsbeslutet utan verkan, och den
domstol, der målet blifvit anhängiggjordt, tage målet ånyo under pröfning.
Lag samma vare, der parten är för mened förlustig medborgerligt
förtroende och sådant yppas, innan tid för edgångens fullgörande är inne.
År part å den tid, då edgången skall fullgöras, under tilltal för
mened, må med edgångsbeslutets tillämpning anstå, till dess öfver åtalet
blifvit dömdt och utslaget vunnit laga kraft.
55 §.
Sedan det visat sig, huruvida den, som dömts till ed, går eden eller
deråt brister, skall slutligt yttrande i målet ineddelas af den domstol, der
målet blifvit anhängiggjordt.
56 §.
Nu varder talan emot beslut, hvarigenom till ed blifvit dömdt, full¬
följd i högre rätt; finner rätten edgång ej böra ega. rum, och är i målet
ej fråga om annat hufvudsakligt påstående än det, hvarå eden har af¬
seende, döme då i hufvudsaken, der så lämpligen ske kan.
Bih. till Riksd. Prof. 1002. I Sand. t Afd. 20 Höft.
8
58
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
57 §.
Då tillgrepp skett, må rätten tillåta målseganden att edligen bekräfta
hvad han mistat och värdet derå, om det ej annorledes utletas kan; och
pröfve rätten sedan tillförlitligheten af hvad målseganden sålunda bekräftat.
Lag samma vare om den, som skada genom brand lidit, när den ej annars
mätas kan.
58 §.
Äro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna ense
att, der ene parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande, hvad
sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner rätten den om¬
ständighet, eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att målets utgång deraf
beror, läte rätten den part, hvilken ed sålunda bjuden är, aflägga eden;
dock må det ej tillåtas, om den, som skulle gå eden, är för mened för¬
lastig medborgerligt förtroende eller rätten eljest finner ed icke utan syn¬
nerlig våda kunna honom anförtoos.
59 §•
Förstår ej den, som enligt detta kap. skall aflägga ed, svenska språ¬
ket, må eden afläggas å språk, som han förstår.
Den, som är stum, skall, der han är skriftning, aflägga ed på det
sätt, att han inför rätten egenhändigt skifver och undertecknar eden.
Huru förfaras skall, då den, som skall aflägga ed, är jude eller främ¬
mande trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer edgång, derom är
särskildt stadgadt. Skall ed afläggas af någon, som bekänner annan icke
kristen lära än den mosaiska, förordnar Konungen, huru förfaras bör.
31 kap.
Om resning.
1 §•
Har någon försutit laga tid i mål eller ärende, som anhängiggjorts
hos domstol eller öfverexekutor, ege, der han tilltror sig visa synnerliga
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
59
skäl, att den förstena tiden bör honom återgifvas, hos Konungen söka
resning. Lag samma vare, der någon försutit tid, som är stadgad för
anhängiggörande hos domstol eller öfverexekutor af talan emot offentlig
förrättning eller för stämning om återvinning, som i utsökningslagen af-
ses, eller för klander af skiljedom.
Varder resning beviljad, bestämmer Konungen, huru och inom hvad
tid den, som resningen vunnit, må sin rätt bevaka.
2 §■
Menar part, att på grund af nytt skäl domstols eller öfverexekutors
utslag, som eger laga kraft, bör häfvas, då ege han ock söka resning i
målet. Ej må dock i fråga om ansvar för brott resning, som här afses,
sökas af åklagare eller målsegande, der brottet är sådant, att efter viss
tid straff förfaller i händelse åtal ej egt rum, ej heller der fråga är om
förräderi eller annat för rikets säkerhet menligt brott eller majestätsbrott
eller brott mot riksstyrelse eller Riksdagen. År någon* som blifvit för
brott dömd, afliden, ege efterlefvande make eller närmaste skyldeman i den
dödes ställe söka resning.
Beviljas resning, hvarom i denna § sägs, varder målet förvisadt till
första domstolen eller, der det är utsökningsmål, till öfverexekutor; och
ege den myndighet makt att det förra utslaget ändra, när skäl dertill äro.
3 §•
Finnes domstols eller öfverexekutors utslag, som eger laga kraft,
innefatta uppenbar misskrifning, missräkning eller annan dermed jemförlig
felaktighet, deraf part lider märkligt förfång, vare honom jemväl tillåtet
att söka resning. Bifalles ansökningen, meddelar Konungen erforderlig
rättelse i utslaget.
4 §•
Hafva genom beslut, som vunnit laga kraft, två eller flera domstolar,
eller ock två eller flere öfverexekutorer, förklarat sig obehöriga att mål
upptaga, och finner Konungen på anmälan af part, att någon af dem är
behörig, förordnar Konungen, att målet må hos den myndighet upptagas.
5 §•
Ansökning eller anmälan, hvarom i detta kap. sägs, skall ingifvas till
nedre justitierevisionen och vara åtföljd af de bevis, hvarå den grundas.
60
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
Finnes någon böra i ärendet höras, eller erfordras för frågans ut¬
redning särskild undersökning, förordnar Konungen derom.
6 §.
Ej må ansökan om resning eller beslut, hvarigenom resning beviljats
efter ty i 1 eller 2 § sägs, hindra verkställighet af utslag, der ej Konun¬
gen annorledes förordnar; dock skall, der någon, som blifvit till straff
dömd, vunnit resning enligt 1 och 2 §, han vara från straffet fri till dess
ny dom fallit.
Genom denna lag upphäfvas, med deri gjorda undantag, de särskilda
stadganden, som utgöra förklaring eller ändring af föreskrifterna i 17 kap.
rättegångsbalken* 1734 års lag eller tillägg till dessa föreskrifter, dock att
hvad sålunda är stadgadt ej har afseende å förordningen den 4 Maj 1855
angående handelsböcker och handelsräkningar;
så ock förklaringen den 14 Oktober 1892 af allmänna lagens stad¬
ganden om stämning, äfvensom hvad 4 och 5 mom. i 16 § af förordningen
den 16 Februari 1864 om nya strafflagens införande och hvad i afseende
derå iakttagas skall stadga angående skyldighet för part att i visst fall
göra sig urtjufva.
Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lag¬
rum, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelse
i stället tillämpas.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari
19 ; dock skall i mål och ärenden, som vid nämnda tid redan äro an-
hängiga, äldre lag tillämpas.
Körtel. May.ts Nåd. Proposition N:o 24.
fil
Bil. Litt. M.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken.
Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 § ärfdabalken skall erhålla föl¬
jande ändrade lydelse:
Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga barnets fädernes frän-
der, att det var dödt födt, men visar modern, eller hennes arfvingar, att
det var qvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt och hennes
arfvingar henne. Faller annat arf, medan barnet ännu i moderlifvet är,
och födes det med lif fram, vare lag samma. Dör modern i födseln, och
barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder, och barnets arfvingar
barnet.
Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari 19 ; dock skall i mål,
som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 24.
Bil. Litt. N.
Förslag
till
Lag
om ändring i 14 kap. jordabalken.
Härigenom förordnas, att 4 § i 14 kap. jordabalken skall upphöra
att gälla, samt att 3 § i samma kap. skall erhålla följande ändrade lydelse:
Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja, vädje då under hof¬
rätt, som i rättegångsbalken sägs.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari
19 ; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas
efter äldre lag.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
63
Jill. TAtt. O.
Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen den 4 Maj 1855 angående handelsböcker
och handelsräkningar.
Härigenom förordnas, att 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19 och 25 §§
i förordningen den 4 Maj 1855 angående handelsböcker och handelsräk¬
ningar skola upphöra att gälla, samt att 23 § i samma förordning skall
erhålla följande ändrade lydelse:
Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen kredit,
skall gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader efter utgån¬
gen af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs, der ej
annorlunda uttryckligen aftaladt blifvit.
Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari 19 ; dock skall i mål,
som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.
64
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
Kil. Kitt. P.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen.
Härigenom förordnas, att 49 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om återvin¬
ning enligt 12 kap. rättegångsbalken, eller har någon endast på grund af
domvilla eller annan felaktighet i rättegången hos högre rätt yrkat ogil¬
lande af dom, som eljest bör såsom lagakraftvunnen anses, gånge utan
hinder deraf domen i verkställighet såsom lagakraftvunnen, såvidt ej
rätten, der talan är anhängig, annorledes förordnar.
Huruvida dom må verkställas, då resning är sökt, derom stadgas i
rättegångsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 Januari 19 ; dock skall i ärenden,
som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas.
Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
65
Utdrag af protokollet (if ver lagärenden, hållet uti Kong!.
, Maj:ts högsta domstol torsdagen den "28 no¬
vember Idol.
Första rummet.
Närvarande:
Justitieråden Fluss,
Carlson,
Hellström,
Bohman,
Ramsteot,
Westring,
Grefberg.
Sedan jemlikt högsta domstolens beslut den 12 december 1900 hand¬
lingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af yttrande öfver-
lemnade förslag till lag om andrad lydelse af 17 och 31 kapitlen rätte¬
gångsbalken jemte dermed sammanhängande författningar cirkulerat mellan
ofvanbemälde ledamöter, företogs nu detta ärende till slutlig behandling;
varande berörda förslag under litt. A—E fogade vid detta protokoll.
l:o) Förslaget till lag om ändrad lydelse af 17 och 31 kapitlen rätte¬
gångsbalken.
17 KAP.
4 §•
Justitierådet Grefberg, med hvilken justitieråden Westring och Hell¬
ström instämde, yttrade:
»Beträffande det bevisvärde, som i brottmål skall tillmätas parts
erkännande, skiljer förslaget emellan de fall, då den brottsliga gerningen
är belagd med dödsstraff eller straffarbete öfver ett år eller förlust af
Bill. till [likså. Prof. 1002. I Smid, 1 Afl, 20 Höft, y
f»6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
medborgerligt förtroende, samt då gerningen år belagd med ringare straff,
dervid år att märka, att för uppdragande af denna gräns hänsyn måste
tagas till den för hvarje brott i lag bestämda straffskalan. I fråga om
förstnämnda grupp af brott innefattar bekännelse ej fullt bevis, men, då
högsta straffet icke öfverstiger straffarbete i ett år eller å brottet icke
följer förlust af medborgerligt förtroende, skall hvad den tilltalade erkänt
gälla såsom bevisadt, der ej erkännandets giltighet förringas af dess egen
beskaffenhet eller af annat förhållande. Enär af ett dylikt stadgande skulle
följa, att för vissa brott fängelsestraff under kortare eller längre tid samt
straffarbete intill ett år kunde ådömas på grund af allenast erkännande
såsom innefattande fullt bevis, men att deremot, då fråga vore om gerning,
å hvilken enligt lag kunde följa straffarbete öfver ett år, erkännandet i
och för sig icke utgjorde tillräckligt bevis för ådömande af böter, synes
den föreslagna anordningen icke böra upphöjas till lag.
Enligt nya lagberedningens förslag, hvilket upptogs i den af Kongl.
Maj:t för riksdagen är 1893 framlagda proposition i ämnet, skall i brott¬
mål domaren i hvarje fäll pröfva verkan af parts erkännande såsom bevis
med hänsyn till hvad i öfrigt förekommit i målet. Af ett sådant stad¬
gande lär väl blifva följden, att, då fråga är om ringare förbrytelser, hvad
part inför rätta erkänt eger den verkan på domaren, att han anser det vara
bevisadt, så vidt icke förhållandena äro sådana, att erkännandets tillför¬
litlighet förringas. Ett stadgande om att erkännande i vissa fall skall
gälla såsom fullt bevis torde derför vid tillämpningen icke medföra annan
verkan än den, som borde följa af beredningens förslag, men detta förslag
öfverensstämmer bättre med den ställning, domaren bör intaga i brottmåls-
processen. Hvad angår de gröfre brotten, kan beredningens förslag uppen¬
barligen ej leda dertill att egen bekännelse, som icke bestyrkes af om¬
ständigheterna, får medföra ett fällande. Tillräcklig trygghet härför torde
finnas i de genom Kongl. brefvet den 13 oktober 1820 gifna föreskrifter
om domarens åliggande vid ransakningar om gröfre brott.
På grund af hvad sålunda anmärkts hemställes att 4 § må erhålla
den lydelse, beredningen föreslagit, dock med den ändring, att hvad i be¬
redningens förslag upptagits om tvistemål uteslutes till följd af den af¬
fattning, det remitterade förslagets 3 § erhållit.»
Justitierådet Rnmstedt anförde: »I likhet med justitierådet Grefberg
anser jag mig ej kunna förorda upptagandet i lag af den i förslaget be¬
träffande brottmål uppställa skilnad i afseende å erkännandes bevisvärde.
Ett stadgande sådant som det föreslagna skulle i fråga om svårare brott
med all sannolikhet komma att medföra, att mången gång den brottslige
blefve ostraffad. I saknad af positivt stöd för ett erkännande skulle dom¬
Kontjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
67
stolen nödgas frikänna den tilltalade, ehuru det brott, för hvilket han
åtalats, ostridigt blifvit föröfvadt och någon som helst tvekan angående
riktigheten af hans erkännande ej förefunnes. Någon fara att åt föreva¬
rande stadgande gifva enahanda innehåll som i 1897 års proposition anser
jag ej vara för handen. Det ligger i sakens natur, att, då fråga är om
gröfre brott, åt ransakningen måste gifvas större fullständighet än eljest
och att, särskild! då brottets verklighet ej är konstaterad eller den an¬
klagade icke otvifvelaktigt varit i tillfälle att begå det åtalade brottet,
alla dermed sammanhängande omständigheter så noggrant som möjligt
måste undersökas. Och med allt skäl synes kunna förutsättas att, om en
tilltalad obehörigen påtagit sig ett brott — något som för öfrigt ytterst
sällan torde inträffa — vid en sådan undersökning skall uppenbaras en
eller annan omständighet, som förringar tillförlitligheten af hans erkän¬
nande. Jag hemställer alltså, att antingen senare delen af 4 § uteslutes,
eller ock förslaget i denna del erhåller samma innehåll som i nya lag-
beredningens förslag till lag angående bevisning inför rätta.»
Justitierådet Carlson utlät sig: »Nya lagberedningens förslag till lag
om bevisning inför rätta innehåller beträffande verkan af erkännande i
brottmål allenast att rätten eger, med hänsyn jemväl till hvad i öfrigt
förekommit i målet, pröfva hvilken verkan såsom bevis må erkännandet
tillkomma.
Någon annan i-egel synes icke kunna uppställas. Emot de nu före¬
slagna stadgandena kan anmärkas, att erkännandet i sjelfva verket icke
är mera tillförlitligt, då det afser ett ringare brott än då det afser ett
gröfre. Brottets beskaffenhet är af betydelse så till vida, att anspråken
på fullständighet i undersökningen måste ställas väsentligen lägre i mål
angående obetydliga förseelser än i mål angående grofva brott, och att i
följd häraf, under i öfrigt lika förhållanden, erkännandet i ena fallet kan
medföra den verkan, att undersökningen afslutas, i andra fallet icke. I
detta afseende torde dock icke någon bestämd gräns kunna fastställas
emellan brotten efter de strafflatituder, inom hvilka desamma falla, öfver¬
hufvud måste ifrågavarande stadgande!! anses innefatta ett underskattande
af erkännandets beviskraft, särskilt för det fall att erkännandet icke
återkallats.
Jag hemställer derför om återupptagande af nya lagberedningens
förslag i denna del; och torde, om så sker, jemväl hvad nya lagbered¬
ningen föreslagit i fråga om erkännande i tvistemål, som ej kan genom
förlikning emellan parterna afslutas, böra vinna godkännande.»
Justitierådet Huss ansåg på de af justitierådet Ramstedt åberopade
skål- senare delen af denna § böra uteslutas.
Kon yl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.
5 §.
68
Justitieråden Carlson, Hellström, Bohman, Ramstedt, Westring och
Grefherg förenade sig om följande yttrande:
»Enligt lagen angående ersättning af allmänna medel till vittnen i
brottmål skall sådan ersättning utgå bland annat till den, som blifvit
enligt domstols förordnande inkallad såsom vittne i mål, der allmän åkla¬
gare å tjenstens vägnar förer talan. Uppenbarligen afses härmed icke
uteslutande det fall, som omnämnes i 18 § af förslaget, eller att rätten
förordnar att vittne, som redan blifvit hördt, skall ånyo höras. Fast hellre
förutsätter stadgandet en allmän befogenhet för rätten att i sådana mål
förordna om vittnens inkallande. Denna förutsättning är fullt berättigad
i fjpljd af den ställning domaren intager i vår brottmålsprocess. Också
förekommer, åtminstone vid ransakningar med häktade personer, ganska
ofta att rätten förelägger åklagaren att inkalla vittnen, som af den till¬
talade åberopats eller eljest under ransakning^ blifvit för rätten kunniga.
På det att icke efter den föreslagna lagens utfärdande någon tvekan må
kunna uppstå om rättens befogenhet uti ifrågavarande hänseende, torde
på lämpligt ställe i lagen böra intagas ett stadgande derom, att rätten
eger förordna om inkallande af vittnen i mål, der allmän åklagare å tjen¬
stens vägnar förer talan.
I mål angående häktad person, der talan föres endast af enskild
part, torde befogenhet likaledes böra tillerkännas rätten att förordna om
inkallande genom offentlig myndighets försorg af vittnen, som af den till¬
talade åberopats.»
11 §•
Justitierådet Carlson anförde: »Hvad andra stycket innehåller derom
att, då åberopadt vittne höres genast utan hinder af gjordt jäf, rätten
skall förelägga den part, som gjort jäfvet, att styrka detsamma å viss
dag vid äfventyr att vidare rådrum för sådant ändamål ej medgifves,
synes vara öfverflödigt, då ju part är skyldig att förete all sin bevisning
inom tid, som honom af rätten föresättes. Om emellertid ett stadgande
i sådant syfte intages i lagen, torde det böra gifvas sådan affattning, att
det kommer att gälla icke blott för det fall, att anledning förekommer att
jäfvet är grundad^ utan äfven för det motsatta fallet.»
12 §.
Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande: •
69
Knuff!. Maj:t» Nåd. Proposition No 24.
»De tidigare förslagen hafva innehållit föreskrift att vittnes ålder
alltid skulle i protokollet antecknas. Då upplysning härom ej sällan är
af betydelse för eu rätt uppfattning af vittnesmålet, men det ej lärer
kunna förväntas att sagda uppgift i allmänhet kommer att inflyta i proto¬
kollet, med mindre uttrycklig föreskrift derom gifves, synes det lämpligt,
att eu bestämmelse i det angifna syftet bibehålies.»
18 §.
Högsta domstolen anmärkte beträffande andra stycket af denna §
att hvari der stadgades borde gälla i hvarje fall, da någon, som vittnat i
målet, skall ånyo höras.
20 §.
Högsta domstolen ansåg att stadgandet i andra stycket borde jemkas,
så att deraf tydligen framginge, hvad meningen antagligen vore, att beslut,
som der afsåges, skulle gå i verkställighet såsom laga kraft egande dom.
27 §.
Justitierådet Westring, med hvilken justitieråd^! Ramstedt, Bohman,
Hellström och Huss förenade sig, yttrade:
»Den regel, som i 27 § föreslås, afser att förebygga ett missbruk,
som fordom ej sällan lärer hafva förekommit, nemligen att domare. åbero¬
pades såsom vittne utan annat syftemål än att domstolen för tillfället
skulle försättas i overksamhet och målets afgörande sålunda fördröjas.
Stadgandet synes derför ej böra erhålla vidsträcktare tillämpning än det
angifna ändamålet oundgängligen krafvel'; och då nämnda missbruk ej kan
föranleda afsevärd olägenhet genom nämndemans åberopande till vittne,
enär annan i hans ställe kan tillkallas, om så skulle behöfvas, så torde
ifrågavarande regel höra inskränkas till att gälla allenast de fall, da leda¬
mot af öfverrätt eller rådstufvurätt eller ordförande i häradsrätt varder
åberopad såsom vittne.»
Justitierådet (drefberg anförde: »Då skyldighet för någon, som i
rätten sitter, att vittna gjorts beroende allenast af huruvida lian på sin
domareed pröfvar sig veta något, som kan tjena till upplysning i saken,
70
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
samt i fråga om denna skyldighet således icke tagits hänsyn dertill att
parten på annat sätt kan anskaffa sin bevisning, i hvilket senare afseende
förslaget skiljer sig från nu gällande lag, kan det föreslagna stadgandet
föranleda missbruk och onödig tidsutdrägt i de fall, då rätten, om vittnes¬
förhöret beviljas, ej är domför. Vid detta förhållande kan ifrågasättas
att det uteslutna vilkoret för vittnesförhör med domaren i förslaget åter—
upptages.
Enär afsevärd olägenhet ej gerna kan uppkomma genom att. ledamot
åt nämnd höres såsom vittne, torde, oberoende af huruvida nu gjorda
anmärkning emot förslaget föranleder någon ändring, förslaget gifvas
det innehåll att det icke kommer att afse nämndeman».
Justitierådet Carlson instämde i första stycket af justitierådet Gref-
bergs yttrande och hemstälde tillika huruvida det icke borde medgifvas
rätten att, om den till vittne åberopade ledamotens hörande icke vållade
uppehåll med målets handläggning och rätten så funne lämpligt, förordna
om vittnesförhöret utan att hänskjuta frågan till ledamotens eget bepröf-
vande.
29 §.
Justitieråden Carlson, \Vesping och dref berg hemstälde att, dä ifrå¬
gavarande stadgande icke syntes lemna någon verklig ledning för lag¬
tillämpningen, men af detsamma skulle kunna dragas slutsatser, genom
1‘vilka krafvel på bevisning komine att ställas allt för högt, stadgandet
måtte uteslutas.
30 §.
Justitierådet Carlson anförde: »Emot första styckets senare de] kan
i formelt. hänseende anmärkas dels att deri icke med tydlighet uttryckes
hvad som lärer vara åsyftadt eller att den tilltalades föräldrar, barn, maka
eller syskon icke må höras upplysningsvis, så vida ej dödsstraff eller straff¬
arbete på lifstid följa å brottet, och eljest all upplysning i målet saknas,
del*' ock att ett svagare uttryck än »all upplysning» bort väljas, då väl
alltid någon upplysning föreligger i ett mål af nämnda beskaffenhet.
Med afseende å innehållet erinras, att då den tilltalades närmaste
anförvandter kunna höras såsom vittnen på ed, om de sjelfva och parterna
dertill samtycka, uppenbarligen under samma vilkor bör kunna medgifvas,
71
Kong!. Majits Nåd. Proposition N:o 24.
att de höras upplysningsvis, äfven om brottet icke är af nämnda svåra
beskaffenhet. - Men i sjelfva verket bör samtycke af parterne icke i detta
fall vara erforderligt; endast hänsyn till anförvandten kan berättiga ett
uteslutande af detta bevismedel.
Enligt andra stycket kan den, som må höras upplysningsvis, tvingas
endast till inställelse vid rätten. Vill han icke besvara framställa frågor
eller eljest meddela hvad han har sig bekant till upplysning i målet, eger
lian undandraga sig det. Dylik rätt bör enligt min mening icke ifråga¬
sättas för den, som är jäfvig att vittna allenast på den grund, att han
saknar medborgerligt förtroende. Grundas jäfvet å hans ställning till
målet eller parterne, är det val konseqvent att, då han eger vägra att
vittna, han också må vägra att utan ed lemna upplysningar. Med den
ofullständiga förundersökning, som eger rum i brottmål, som upptagas af
underrätterna på landet och i de mindre städerna, torde det dock vara rätt
betänkligt att proklamera en sådan frihet. Det torde ock förtjena beak¬
tande att, om tvångsmedel icke stadgas för detta fall, stöd af lag kommer
att saknas för användande af tvångsmedel mot den, hvilken vid sådan
undersökning om groft brott, som rätten har att anställa utan att åtal
väckts, vägrar att lemna upplysningar.
Samma andra stycke innehåller vidare att den, som må upplysnings¬
vis höras, endast på rättens bud är skyldig komma tillstädes. Allmän
åklagare eller annan part skulle sålunda icke ega instämma någon att
upplysningsvis höras. Det synes mig vara att befara, att häraf i många
fall kommer att vållas uppskof med ransakningen. Föröfrigt förutsätter
lagen angående ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål, att
allmän åklagare eger inkalla personer att upplysningsvis höras.»
33 §.
Högsta domstolen hemstälde, att sista stycket måtte jemkas på sätt
som angifvits i fråga om motsvarande stadgande i 20 §.
38 §.
Justitierådet Grejberg yttrade: »Enligt sista punkten af denna §
är innehafvare.!] skyldig förete af part åberopad handling, som kan antagas
innehålla upplysning i målet, i det fall att handlingen innefattar medde¬
lande, som i fråga om något parternas rättsförhållande af endera parten
72
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 24.
»flutits till den andre eller till någon, sura förmedlat rättsförhållandet.
Ett stadgande härom symes äfven böra omfatta de fall att meddelandet
gjorts till part af förmedlaren eller mellan dem, som förmedlat rättsför¬
hållandet.»
Justitierådet Barn stråt, med hvilken j ustitieråden Carlson och ivält¬
ring instämde, ansåg att, enär stadgandet i slutet af denna § torde böra
afse äfven sådana meddelanden, som aflåtits till part från den, hvilken för¬
medlat ett rättsförhållande, någon jemkning i de bär använda ordalagen
vore erforderlig.
40 §.
Justitierådet Grefherg utlät sig: »Då handling, hvarom i 38 och 39
§§ omförmäles, innehafves af annan än part, torde vite ej vara tillräckligt
verksamt medel att framskaffa handlingen med mindre det sättes så högt
att parten, derest vitet blifvit honom förelagdt, ej skulle hafva fördel af
att undanhålla handlingen. Då emellertid en uppskattning af berörda för¬
del ofta ej kan ega ruin, då fråga väckes om att handlingen skall företes,
och vite således icke i hvarje fall kan anses såsom lämpligt tvångsmedel,
torde det vara nödigt, att domstol tillcrkännes rätt förordna, att handling,
som innehafves af annan än part, skall tagas i beslag.»
Justitieråden Hellström, Ramstedt och Westring ansågo, att rättens
befogenhet att förelägga vite borde omfatta jemväl det fall att part undan-
droge sig att förete sådan handling, som i 39 § afsåges.
43 §.
Högsta domstolen hemstälde, att sista stycket måtte jemkas på sätt
som angifvits i fråga om motsvarande stadgande i 20 §.
44 §.
Justitierådet Westring hemstälde om sådan ändring af redaktionen
att det tydligen framginge att stadgandet, på sätt meningen uppenbarligen
vore, afsåge endast föremål, som lämpligen kunde till rätlen flyttas.
Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
48 §.
78
Högsta domstolen erinrade att i fråga om rätt till särskild klagan
öfver beslut, hvarigenom enligt denna § dömts till fyllnadsed, och sättet
för fullföljd af talan mot sådant beslut uppenbarligen skulle gälla ena¬
handa bestämmelser som i fråga om värjemålsed, hvadan nu föreslagna
stadganden om fyllnadsed borde föranleda tillägg till vissa bestämmelser i
andra delar af rättegångsbalken.
49 §.
Justitieråden Carlson, Bohman, Westring och Grefberg förenade sig
om följande yttrande:
»I nya lagberedningens förslag till lag angående bevisning inför
rätta innehöll den §, som motsvarade 49 § i nu föreliggande förslag, före¬
skrift att rätten vid föreläggande af värjemåls- eller fyllnadsed tillika hade
att, der så lämpligen kunde ske, bestämma huru edens afläggande eller
bristande åt eden komme att i hufvudsaken verka. Häri låg uttryckt den
grundsats, som är kännetecknande för gällande rätts edgångsinstitut och på
hvilken jemväl förslaget är bygdt, nemligen att verkan af eds afläggande
eller bristande åt ed icke är underkastad rättens fria pröfning utan legalt
bestämd, äfvensom att vidare bevisning angående det faktum, som eds-
temat rörer, icke får i samma rättegång förebringas. Sedan berörda före¬
skrift utgått ur förslaget, synes denna grundsats ej vidare vara med erfor¬
derlig tydlighet uttryckt, och denna brist torde till undvikande af missupp¬
fattning böra afhjelpas.»
50 §.
Justitierådet Grefberg, medfhvilken justitierådet Hellström var ense,
anförde: »Enligt förslaget skall part, som har att aflägga ed i ett vid
underrätt anhängigt mål, men vistas utom rättens domvärjo, kunna få
tillåtelse att fullgöra edgången vid annan underrätt. I det fall att parten
hindras af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid den rätt,
der målet är anhängigt, torde laga förfall böra anses vara för handen
och rätten ega att när som helst, innan tid att aflägga eden försuttits,
pröfva huruvida omständigheterna äro sådana, att tillåtelse, hvarom nu är
fråga, må medgifvas, men enär dylik tillåtelse kan förorsaka tidsutdrägt
Bih. till Rikad. Prof. 1902. 1 Sand. 1 Afd. 20 Höft. 10
74
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
och andra olägenheter för vederparten, synes förhållandet ställa sig annor¬
lunda då allenast det fall är för handen, att inställelse vid den rätt, der
målet är anhängigt, finnes medföra oskälig kostnad, och till följd häraf
böra tydligt angifvas att tillstånd af denna anledning att aflägga eden vid
annan underrätt kan gifvas allenast i sammanhang med edgångsbeslutets
meddelande.»
Justitierådet Westring, med hvilken justitieråd et Bolnnan instämde,
yttrade: »Enligt föreskrifterna i 50 § skall part, som har att aflägga ed
i ett vid underrätt anhängiggjordt mål, undantagsvis kunna få tillåtelse
att fullgöra edgången vid annan underrätt. Det framgår emellertid ej
med full klarhet, huruvida dylik tillåtelse måste gifvas i sammanhang
med sjelfva edgångsbeslutets meddelande eller om det jemväl efteråt står
part öppet att framställa begäran derom. Ett förtydligande härutinnan
torde vara nödigt; och skulle det senare alternativet vara åsyftadt, synes
det med hänsyn till stadgandet i 53 § att förfallolöst uteblifvande å ed-
gångsdagen är att anse såsom bristande åt eden, jemväl vara af nöden att
tydligt angifva huruvida de omständigheter, som af part kunna åberopas
till stöd för begäran om edgångs fullgörande vid annan underrätt än den
der målet anhängiggjorts, tillika äro att anse såsom laga förfall för uteblif¬
vande å af rätten utsatt edgångsdag.»
51 §•
Justitierådet Grefberg, med hvilken justitierådet Hellström instämde,
anförde: »I det fall att underrätt, der målet anhängiggjorts, tillåter att
ed får afläggas vid annan underrätt, torde uttrycklig föreskrift om att vid
edgångsbeslutets meddelande dag för eden skall utsättas icke vara lämplig,
men då sådan tillåtelse ej gifvits synes för undvikande af onödigt uppe¬
håll med slutligt utslag i mål, deri talan emot edgångsbeslut icke full¬
följes, vara nödigt att, i enligt med hvad nu gällande lag stadgar, viss dag
för edgången alltid skall bestämmas vid edens ådömande.»
31 KAP.
1 och 2 §§.
Justitierådet Grefberg yttrade: »Har stadgad tid försuttits för an-
hängiggörande hos domstol eller öfverexekutor af mål eller ärende, inne-
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
75
håller förslaget att resning får eg a rum allenast då målet eller ärendet
varit föremål för offentlig förrättning eller fråga är oro återvinningstalan
enligt utsökningslagen eller klander å skiljedom. Med hänsyn dertill, att
lika giltiga skäl för återställande af försutten tid kunna förefinnas i ett
betydande antal andra fall än de sålunda upptagna, är förslaget icke fullt
tillfredsställande.
Under antagande att resning bör få sökas i de fall, som i förslaget
omförmälas, torde således den allmänna rättsuppfattningen kräfva, att detta
rättsmedel må kunna anlitas i vidsträcktare omfattning, men om man
icke anser skäl föreligga att låta förslaget upptaga alla preklusiva tids¬
bestämmelser, synes ett följdriktigt fullständigande af förslaget, sådant
det nu lyder, genom tillägg af uttömmande beskaffenhet näppeligen stå
att finna.
Då man icke velat ansluta sig till nya lagberedningens förslag, enligt
hvilket försutten tid kan återställas endast i sak, som varit vid domstol
anhängiggjord, utan ansett att en lag i ämnet måste hafva en vidsträcktare
omfattning och mera öfverensstämma med gällande rätt, kan i följd af
hvad nu anmärkts ifrågasättas att förslaget med nedannämnda undantag
gifves den lydelse, att derunder kunna inrymmas alla tidsbestämmelser för
anhängiggörande af talan i mål eller ärende, som hör till domstol eller
öfverexekutor. Fara för rättssäkerheten kan ej ligga i en dylik anordning,
enär fråga om resning är beroende på pröfning allenast af högsta instan¬
sen och resning ej kan i frågakomma med mindre synnerliga skäl visas. Om
förslaget affattades i enlighet med hvad sålunda förordats, kotnme andra
punkten af 1 § att helt och hållet bortfalla samt första punkten, som nu
afser tid för bevarande af talan i redan anhängiggjordt mål eller ärende,
att omfatta jemväl tid för anhängiggörandet; dock torde från det så¬
lunda föreslagna tillägget göras undantag beträffande talan om ansvar för
brott.»
Justitieråd et Carlson anförde: »Enligt förslaget skulle stadgandena
i 31 kap. rättegångsbalken komma att angå resning i mål och ärenden,
som anhängiggöras hos domstol — allmän domstol eller specialdornstol
— eller hos öfverexekutor. Då i öfrigt icke i lag finnas andra bestäm¬
melser om resning än föreskriften i 18 § regeringsformen, att det till¬
kommer högsta domstolen att upptaga och afgöra alla ansökningar att
Konungen må bryta dom åter, som vunnit laga kraft, eller återställa laga
tid, som försutten är, vill det synas, som om, efter den föreslagna lagens
utfärdande, resning icke skulle kunna förekomma i mål och ärenden, som
anhängiggöras hos andra myndigheter än de nyss nämnda; bortsedt från
Kongl. Maj:t i statsrådet tillkommande rätt att i mål och ärenden af den
76
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
beskaffenhet, att Konungen ensam lagstiftar om sättet för deras handlägg¬
ning och fullföljd, dispensera från derom meddelade stadganden.
I mål och ärenden, som anhängiggöras hos domstol eller öfver-
exekutor, skulle enligt förslaget genom resning kunna återgifvas dels tid,
som försuttits sedan målet eller ärendet anhängiggjorts, och dels tid, som
försuttits för målets anhängiggörande, då fråga är om talan mot offentlig
förrättning, stämning om återvinning eller klander af skiljedom. Om
deremot någon försummat att inom laga tid hos domstol eller ötver-
exekutor anhängiggöra mål eller ärende i annat tall än något af de nu
nämnda eller att i utinätningsärende, skiftesärende eller annat ärende, som
handlagts vid offentlig förrättning, företaga någon åtgärd inom laga tid
medan ärendet varit hos utmätningsman, skiftesman eller annan förrätt-
ningsman anhängig!, skulle följderna af en sådan försummelse icke kunna
undanrödjas genom resning.
För min del anser jag gällande lag i båda nu afhandlade hänseenden
medgifva en vidsträcktare tillämpning än förslaget och ega företräde fram¬
för detsamma.»
I afseende å första punkten af 2 § utlät sig justitierådet Grefberg,
med hvilken justitieråden Fluss, Hellström, Bohman och Westring in¬
stämde: »Såsom vilkor för doms återbrytande på grund af nya skäl för¬
utsattes i gällande rätt att skålen ej varit för den resningssökande parten
kända, medan den tidigare rättegången pågick. Detta vilkor, som tjenar
till att förhindra, det en part afsigtligt undanhåller skäl för att, i händelse
domen går honom emot, kunna åberopa dem såsom anledning till resning,
torde näppeligen böra alldeles uppgifvas; i hvarje fall lärer man kunna
fordra att den resningssökande parten gör sannolikt, att han ej förr afvetat
de skäl, han till stöd för resningsansökningen åberopar. I öfrigt synes
jemväl här böra uttryckligen angifvas att resning ej må beviljas med
mindre synnerliga skäl dertill pröfvas föreligga.»
Justitierådet Carlson anförde: »Genom återgifvande af försutten laga
tid eller häfvande af laga kraft egande utslag skulle, om fråga vore t. ex.
om eganderätt till fastighet eller rätt till inteckning deri, tredje mans i
god tro förvärfvade rätt kunna i hög grad kränkas. Äfven i det fall att
annans rätt än de ursprungliga parternas icke kan komma i fråga, är det
i allmänhet eu betänklig sak att bevilja resning. Om den vinnande parten
varit i god tro, kan han hafva berättigade anspråk att icke beröfvas en
rättighet, af hvilken han på grund af lag eller dom under längre tid an¬
sett sig vara behörig innehafvare. A andra sidan har den tappande par¬
ten i regeln sig sjelf att skylla för den förlust han lidit. Det får derför
icke anses såsom en ovilkorlig rätt för part att återfå försutten laga tid,
77
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
om han kan visa, att han haft laga förfall att iakttaga densamma, eller
att få laga kraft egande utslag häfdt, om han kan visa nytt skäl, som,
derest det framkommit i målet, skulle föranledt en annan utgång af detta
till hans förmån. Skulle man bestämma, i hvilka fall part är berättigad
till resning, behöfdes en mera detaljerad lagstiftning än den föreslagna.
I stället bär man öfverlemnat åt högsta domaremakten att, efter omstän¬
digheterna i hvarje fall, pröfva såsom skäligt tinnes. Det vore önskligt,
att denna mening tydligare än som skett uttrycktes i lagtexten.»
Beträffande andra punkten yttrade justitierådet Carlson: »Då laga
kraft egande utslag i fråga om ansvar för brott, som i andra punkten af¬
se», enligt min mening icke bör kunna till den tilltalades skada ändras
vare sig genom återgifvande af försutten tid att öfverklaga utslaget eller
genom häfvande af utslaget på grund af nytt skäl, hemställer jag, att
innehållet af denna punkt med lämplig förändring upptages i särskild
paragraf såsom undantag från 1 och 2 §§.»
I öfrigt förenade sig högsta domstolens ledamöter om följande ytt¬
rande :
»I 30 kap. 7 § rättegångsbalken, sådant detta lagrum lyder enligt
lagen den 14 Juni 1901, är stadgadt att allmän åklagare, som ej tillika
är målsegare, i allmänhet icke eger att hos Konungen fullfölja talan i
brottmål i annat hänseende än så vidt angår ansvars- och ersättnings¬
skyldighet för honom sjelf, utan skall sådan fullföljd ankomma på justi-
tiekanslern. Enahanda grundsats synes böra gälla i fråga om resnings-
ansökan, och det vare sig ansökningen är att hänföra under 1 § eller den
är sådan, som afses i de följande §§:na.
Då gällande rätt ej medgifver en afliden persons efterlefvande make
eller skyldeman behörighet att med anlitande af de ordinarie rättsmedlen
få häfd en dom, hvarigenom den aflidna blifvit för brott dömd till ansvar,
vore det mindre lämpligt att nämnda personer skulle ega befogenhet att
i resningsväg få en sådan dom upphäfd; och då någon särskild föreskrift
ej synes erforderlig för beredande af rätt för en afliden» sterbhusdelegare
att erhålla resning i afseende å ersättningsskyldighet, som i brottmålsväg
ådörnts den aflidne, hemställes att sista punkten i första stycket måtte utgå.
Regeln att, der resning beviljas, målet skall förvisas till första dom¬
stolen eller, om det är utsökningsmål, till öfverexekutor, lärer näppeligen
under alla förhållanden vara ändamålsenlig. Visserligen torde, såsom i
motiven framhållits, i de fall då eu vidlyftigare handläggning och bevis¬
föring i följd af resningen blifver af nöden, sådan lämpligast böra ega
rum vid underdomstol, men der så ej är förhållandet utan saken i sjelfva
resningsärendet blifvit till fullo utredd, synes ett förvisande till underrätt
78
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.
af mål, soin varit handlagdt i öfverordnad instans, vara gagnlöst och förty
äfven olämpligt. Då emellertid hvad i det ena eller andra fallet kan vara
ändamålsenligast lärer bäst kunna bedömas vid pröfning af omständighe¬
terna i det särskilda fallet, synes det böra öfverlemnas åt Konungen att
förordna vare sig han vill sjelf omedelbart i saken döma eller förvisa den
till annan rätt, som förut handlagt densamma.»
3 §•
Då det läte tänka sig att ett utslag kunde finnas uppenbarligen
innefatta misskrifning eller dermed jemförlig felaktighet, utan att i det
skick saken i ansökningsärendet företedde det vore tydligt, huru rättelse
borde ske, ansågo justitieråden Huss, Hellström, Bohman, Ramstedt,
Westring och Grefberg att jemväl i här afsedda fall det borde öfverlemnas
åt Konungen att antingen sjelf meddela erforderlig rättelse eller förvisa
saken till annan rätt, der den förut handlagts, för rättelses vinnande.
Justitierådet, Carlson yttrade: »Då för sådant fel, som hår afses, icke
torde behöfva beviljas resning, om felet varit för parten kändt innan tid
för fullföljd af talan gått till ända, och i motsatt fall resning kan beviljas
enligt 2 §, hemställer jag att 3 § måtte utgå. Härigenom skulle åkla¬
gares och målsegares rätt att för sådant fel söka resning beträffande an¬
svarsfråga komma att inskränkas till sådana brottmål, i hvilka resning på
annan grund till den tilltalades skada kan förekomma, hvilket torde vara
riktigt.»
4 §•
Justitierådet Grefberg, med hvilken justitierådet Bohman instämde,
yttrade: »Då såväl domstol som administrativ myndighet kunna hafva för¬
klarat sig obehöriga att upptaga mål, men förslaget, om domstolen i så¬
dant fåll är behörig, ej lemnar uttrycklig utväg till rättelse med mindre
målet jemväl anhängiggjorts vid annan domstol, torde någon jemkning af
förslaget erfordras.»
Justitieråden Carlson och Westring hemstälde huruvida icke bestäm¬
melser i det ämne, hvarom denna § handlar, borde, såsom äldre lagbe¬
redningen föreslagit, meddelas vid omarbetning af det kapitel i rättegångs¬
balken, som angår laga domstol, och paragrafen följaktligen utgå.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
79
6 §•
Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:
»Föreskriften att, der någon, soin blifvit till straff' dömd, vunnit res¬
ning, han skulle vara från straffet fri till dess ny dom fallit, synes i vissa
fåll, såsom då straffet består i mistning af embete eller tjenst, kunna
gifva anledning till tvekan i fråga om sättet för dess tillämpande. Med
hänsyn härtill och då förut i denna § medgifvits rätt för Konungen att,
när resning sökts eller beviljats, förordna, att verkställighet af utslag ej
må ega rum, samt Konungen ej lärer underlåta att, då så lämpligen kan
ske, begagna denna rätt i de fall, som i förstberörda stadgande äro af-
sedda, torde detta stadgande kunna ur förslaget utgå.»
Öfvergångsstadgandet.
Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Carlson och Eam-
stedt voro ense, yttrade: »Den nya lagstiftning om parts ed, som innehål-
les i förslaget, synes böra medföra att stadgandena i 14 kap. 9 och 10
§§ rättegångsbalken om vrångoed upphäfvas.
Lagen om vittnesförhör vid utländsk domstol den 6 mars 1899 af-
ser endast tvistemål. Genom den hänvisning till sagda lag, som intagits
i 17 kap. 26 § af förevarande förslag, kommer följaktligen vittnesförhör
vid utländsk domstol att kunna ega rum i tvistemål men ej i brottmål.
Deremot skulle i såväl tvistemål som brottmål sådant förhör kunna hållas
utom riket inför svensk beskickning eller konsul. Då någon giltig anled¬
ning att sålunda inskränka möjligheten att i brottmål få vittnen hörda utom
landet ej synes föreligga, hemställer jag att berörda lag må ändras derhän
att, på sätt de äldre förslagen innehållit, jemväl i brottmål vittnesförhör
vid utländsk domstol må kunna ega rum.»
Vidare anförde justitierådet Westring: »Enligt 6 § i lagen om hand¬
räckning åt utländsk domstol den 6 mars 1899 skall, der annan än den,
som i egenskap af vittne blifvit till rätten kallad, uteblifver eller under¬
låter att fullgöra hvad af honom äskas, rätten låta dervid bero. Derest
nu införas bestämmelser, enligt hvilka rätten har att i rättegång, som här
i landet föres, medelst vite tillhålla dels sakkunnig att fullgöra sitt upp¬
drag dels part eller annan att vid rätten förete handlingar och andra före¬
mål, torde med hänsyn till innehållet af den utaf Sverige biträdda Haager-
konventionen af 1896 berörda stadgande böra undergå jemkning, så att
80 Kont/L Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
dylikt tvång må kunna användas äfven vid sådan handräckning, som i
sagda lag afses.
Genom traktater med vissa främmande makter har svenska staten
förpligta! sig att i brottmål, som är utom riket anhängigt, låta härstädes
anställa vittnesförhör och företaga annan utredning. 1 sammanhang med
det fullständiga ordnande af reglerna om bevisföring inför rätta, som för¬
slaget innehåller, synes böra meddelas uttrycklig bestämmelse om svensk
domstols skyldighet att i berörda hänseende tillhandagå, enär eljest skulle
kunna inträffa att någon domstol vägrar att lemna biträde.»
Uti detta yttrande instämde justitierådet Carlson.
2:o) Förslaget till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken.
3:o) Förslaget till lag om ändring i 14 kap. jordabalken.
4:o) Förslaget till lag om ändring i förordningen den 4 Maj 1855
angående handelsböcker och handelsräkningar.
Dessa tre förslag lemnades af högsta domstolen utan anmärkning.
5:o) Förslaget till lag om ändrad lydelse af 49 § utsökning slagen.
Högsta domstolen erinrade att detta förslag borde undergå den
jemkning, som föranleddes af den ändrade lydelse lagrummet erhållit
genom lagen den 14 Juni 1901.
Ex protocollo
Erik Öländer.
Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
81
bidrag af protokollet öfver justitiedepartements ärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 24 januari 1902
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim.
Statsråden: herr von Ivrusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claéson,
Crusebjörn,
Odelberg,
Husberg,
Palander,
Hammarskjöld,
Westring,
Justitieråden: Huss,
Grefberg.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hammarskjöld anmälde
i underdånighet:
Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justi tiedeparte-
mentsärenden för den 17 oktober 1900 inhemtade utlåtande öfver de vid
samma protokoll fogade förslag till
l:o) lag om ändrad lydelse af 17 och 31 kapitlen rättegångsbalken;
2:o) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;
3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;
4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående han-
delsböcker och handelsräkningar; samt
5:o) lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen.
Bih. till Riksd. Prof,. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft.
11
82
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departe¬
mentschefen :
»Som Eders Kongl. Maj:t behagade af den lemnade redogörelsen
finna, hafva inom högsta domstolen de remitterade förslagen, särskildt
hvad 17 kap. rättegångsbalken angår, endast i mindre väsentliga delar
gjorts till föremål för anmärkningar. Med anledning af de framstälda
anmärkningarna hafva förslagen blifvit öfversedda och jemkade, dervid de
erinringar, om hvilka ett flertal ledamöter i högsta domstolen enat sig, i
hufvudsak blifvit iakttagna.
Sålunda har beträffande erkännandes verkan såsom bevis i brottmål,
med anledning af hvad inom högsta domstolen anförts, i 4 § af 17 kap.
upptagits den med nya lagberedningens förslag väsentligen öfverensstäm¬
mande regel, att rätten eger, med hänsyn till hvad i öfrigt förekommit i
målet och till målets beskaffenhet, pröfva, hvilken verkan såsom bevis må
tilläggas parts erkännande.
Af ett flertal ledamöter i högsta domstolen har yttrats, att efter
den föreslagna lagens antagande tvekan skulle kunna uppstå, huruvida
rätten skulle fortfarande som hittills ega befogenhet att i brottmål för¬
ordna om vittnens inkallande; samma ledamöter hafva i följd deraf hem¬
stält, att. stadgande i berörda ämne måtte på lämpligt ställe i lagen intagas.
Med anledning häraf har första stycket af 17 kap. 5 § erhållit en i någon
mån jemkad affattning, hvaraf torde otvetydigt framgå, att med den före¬
slagna lagen ej åsyftas någon förändring af rättens befogenhet i berörda
hänseende.
Med hänsyn till hvad högsta domstolen erinrat angående 18 § i 17
kap. har den i sista stycket af nämnda § upptagna regeln blifvit jemkad
i syfte att tydligt utmärka, att i hvarje fall, då någon, som vittnat i målet,
åter höres, han må vittna å förut aflagd ed; i sammanhang härmed har
första stycket i samma § blifvit till 17 § Överflyttad!
I 27 § af 17 kap. innehåller det remitterade förslaget föreskrift, att,
om någon, som i rätten sitter, åberopas till vittne, han skall på sin
domareed pröfva, huruvida han vet något, som kan tjena till upplysning
i målet; finner han det, skall han höras såsom vittne och sedan hålla sig
från målet. Vid granskningen af detta stadgande har inom högsta dom¬
stolen uttalats, att missbruk af domares åberopande såsom vittne ej kunde
föranleda afsevärd olägenhet i annat fall, än då fråga vore om ledamot af
öfverrätt eller rådstufvurätt eller om ordförande i häradsrätt, samt att
förty den föreslagna regeln borde inskränkas till att gälla sålunda anförda
fall. Härvid må dock erinras, att det vid talrika häradsrätter är brukligt
att till urtima ting kalla allenast så många nämndemän, som erfordras
o
O
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24. 8
för att rätten skall vara domför, och att, der endast detta antal kallats,
en nämndemans utträdande ur rätten lätt nog skulle kunna medföra svå¬
righeter, helst då, såsom å flere orter är förhållandet vid ransakningar
med häktade personer, rättens sammanträde hålles utom domsagan. Med
hänsyn härtill, och då några olägenheter icke torde vara att befara af
den föreslagna regeln, enligt hvilken en nämndeman eger samma rätt
och pligt som en annan domare att pröfva, om han bör för att vittna
i mål afträda ur rätten, har jag ansett rigtigast att behålla denna regel
oförändrad.
Vid granskningen af 40 § i 17 kap. hafva tre ledamöter i högsta
domstolen yttrat den mening, att rättens befogenhet att med viten till¬
hålla part att förete handling, som rätten infordrat, borde omfatta jemväl
det i 39 § afsedda fall, då fråga är om handling, till hvars företeende
parten icke är på särskild grund förpligtad. Då emellertid vederpartens
intresse äfven utan ifrågavarande tvångsmedel synes vara fullt tillgodosedt
derigenom, att rätten efter omständigheterna har att pröfva, hvilken verkan
såsom bevis må tilläggas parts underlåtenhet att ställa sig rättens före¬
läggande till efterrättelse, och då rätten i sådant hänseende jemväl är
oförhindrad att taga för god vederpartens uppgift om handlingens innehåll,
synes anledning ej finnas att i afseende å ifrågavarande handlingar meddela
den strängare bestämmelse, som af nämnda ledamöter förordats.
Med anledning af högsta domstolens erinran vid granskningen af 48 §
i 17 kap. rättegångsbalken enligt det remitterade förslaget har förslag upp¬
rättats till sådan ändring i rättegångsbalkens bestämmelser angående full¬
följd af talan, att hvad som i detta hänseende är stadgadt beträffande
beslut om värjemålsed blifver gällande äfven i fråga om beslut, hvarigenom
rätten dömt till fyllnadsed.
Vidare hafva, på grund af hvad inom högsta domstolen yttrats an¬
gående 49 § i 17 kap., föreskrifter om verkan af eds afläggande eller af
bristande åt ed upptagits i 55 § af samma kapitel.
Beträffande den föreslagna 50 § af 17 kapitlet har inom högsta dom¬
stolen anmärkts, att ej med full klarhet framginge, huruvida part, som
ville begagna sig af den i nämnda § för vissa fall medgifna rätt att full¬
göra edgång vid annan underrätt än den, vid hvilken målet anhängig-
gjorts, borde framställa begäran derom före edgångsbeslutets meddelande,
eller om det jemväl senare stode honom öppet att söka sådant tillstånd.
Ett förtydligande härutinnan torde ock vara erforderligt; och då det näp¬
peligen kan antagas, att stadgandet om rätt att fullgöra edgång vid annan
domstol skulle erhålla synnerlig praktisk betydelse, om för åtnjutande af
nämnda förmån uppstäldes såsom vilkor, att parten framstäit begäran
84
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
derom innan rätten dömt till ed, men å andra sidan, på sätt inom högsta
domstolen framhållits, den till edgång dömda parten ej bör erhålla till¬
fälle att till olägenhet för sin vederpart föranleda tidsutdrägt med målets
slutliga afgörande, har i nämnda § upptagits föreskrift af innehåll, att
part, som på grund af något förhållande, hvilket ej kan såsom laga förfall
räknas, vill erhålla tillåtelse att aflägga eden vid annan domstol, visserligen
eger att söka sådan tillåtelse äfven efter det rätten dömt till edgång, men
dock måste göra framställningen sist å den dag, då edgångsbeslutet med¬
delas. Enligt hvad af denna föreskrift tydligt framgår, är deremot part,
som på grund af laga förfall vill fullgöra edgången vid annan underrätt,
oförhindrad att när som helst, innan tid att aflägga eden försutits, begära
tillåtelse dertill.
Beträffande 31 kap. rättegångsbalken har en ledamot i högsta dom¬
stolen anmärkt, att det ville synas, som om, efter den föreslagna lagens
utfärdande, resning icke skulle kunna förekomma i mål och ärenden, om
hvilkas handläggning och fullföljd vore stadgadt i allmän lag, men hvilka
anhängiggjordes hos andra myndigheter än domstol eller öfverexekutor.
Med anledning häraf har i det öfversedda förslaget rubriken till 31 kapitlet
erhållit lydelsen: »Om resning i rättegångs- och utsökningsmål», hvarigenom
det torde' blifva fullt klart, att de föreslagna bestämmelserna ej angå res¬
ning, som i andra mål och ärenden må kunna förekomma, och att desamma
följaktligen icke kunna åsyfta någon rubbning i hvad om sådan resning
för närvarande må gälla.
Vid granskningen af det remitterade förslagets bestämmelser angående
försuten tids återställande har inom högsta domstolen anmärkts, att den
allmänna rättsuppfattningen torde kräfva användning af detta rättsmedel
utöfver hvad enligt förslaget är medgifvet, samt att redan gällande rätt
tillåter en vidsträcktare tillämpning af detsamma; och har en ledamot
i högsta domstolen, under erinran att fråga om resning är beroende på
pröfning allenast af högsta instansen, samt att resning enligt förslaget ej
kan ifrågakomma, med mindre synnerliga skäl visas, ifrågasatt, att för¬
slaget skulle erhålla sådan lydelse, att derunder kunde inrymmas alla tids¬
bestämmelser för anhängiggörande af talan i mål eller ärende, som hörer
till domstol eller öfverexekutor, med undantag allenast beträffande talan
om ansvar för brott.
Visserligen må erkännas, att, såsom inom högsta domstolen påpekats,
utöfver de fall, i hvilka återställande af tid för talans anhängiggörande
enligt förslaget är medgifvet, ett och annat med dem temligen likartadt
fall skulle kunna anföras. Emellertid lärer det knappast vara möjligt att
på ett uttömmande och följdrigtigt sätt uppräkna de olika tidsbestäm¬
85
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
melser, med afseende å hvilka medgifvande af sådan resning som den
ifrågavarande vore tänkbart. Att af denna anledning, på sätt förenämnda
ledamot ifrågasatt, utesluta alla regler angående gränserna för befogen¬
heten att söka resning vore dock synnerligen betänkligt. Den princip,
som ligger till grund för Ständernas år 1770 i ett särskildt mål afgifna
förklaring öfver 1 § i 31 kap. rättegångsbalken, nemligen att rätten att
återställa försuten tid endast gäller s. k. processfatalier, lärer vara af
alltför stor vigt för att ej bör uttalas. Att märka är äfven, att enligt
det af nya lagberedningen afgifna s. k. principbetänkandet återställande af
försuten tid var medgifvet allenast i mål, som varit vid domstol anhän-
giggjordt. Det föreliggande förslaget går alltså vida längre och öfverens-
stämmer närmare med den i praxis gällande rättstolkning.
I afseende å första punkten af 2 § har ett flertal af högsta dom¬
stolens ledamöter hemstält, att såsom vilkor för doms återbrytande måtte
stadgas, dels att den resningssökande parten gör sannolikt, att han ej förr
afvetat de skäl, han till stöd för resningsansökningen åberopar, dels ock
att synnerliga skäl till resning pröfvas föreligga. Med den senare delen
af denna hemställan torde hafva åsyftats att förekomma den tolkning, att
part, som funnit ett förut ej kändt skäl, skulle vara ovilkorligen be¬
rättigad till resnings erhållande. Möjligheten af berörda tolkning är må¬
hända enligt det remitterade förslagets ordalydelse ej alldeles utesluten,
och det torde derför vara önskvärd! att i detta hänseende gifva föreskrif¬
terna större tydlighet. Detta lärer lämpligast kunna ske genom att, på
sätt en annan ledamot i högsta domstolen hemstält, uttryckligen angifva,
att Konungen efter omständigheterna pröfvar, huruvida resningsansökningen
bör beviljas. Upptages denna regel, lärer det ej vara nödigt att genom
en ovilkorlig föreskrift kräfva bevisning af resningssökande part derom,
att han ej förr afvetat de nya skäl, han till stöd för ansökningen åberopar.
I enlighet med erinringar, som inom högsta domstolen framstälts
vid granskningen af öfvergångsstadgandena i det första af de remitterade
förslagen, föreslås nu dels upphäfvande af stadgandena om vrångoed, dels
ock sådan jemkning i lagen den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk
domstol, att, då fråga är om undersökning för utländsk myndighets räk¬
ning, de vanliga tvångsmedlen må kunna användas icke blott mot vittnen,
utan äfven mot andra personer, dock med undantag för part, som blifvit
till rätten kallad.
De föreslagna reglerna om bevisning synas deremot ej med nödvändig¬
het förutsätta vare sig" den af tre ledamöter i högsta domstolen ifrågasätta,
ändring i lagen om vittnesförhör vid utländsk domstol, att sådant vittnes¬
förhör jemväl i brottmål skulle kunna ega rum, eller det af två ledamö-
86
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.
ter påyrkade utfärdandet af lagbestämmelser angående svensk domstols
skyldighet att i brottmål lemna utländsk domstol handräckning. Fastmera
torde dessa frågor lämpligen kunna upptagas till behandling, sedan lagför¬
slaget om bevisning blifvit slutligen pröfvadt.
Med hänsyn dertill att, på sätt här ofvan anförts, jemkningar äfven
i 14, 16, 25 och 30 kapitlen rättegångsbalken funnits erforderliga, har
den föreslagna lagen om ändring i rättegångsbalken erhållit förändrad
rubrik och ingress.»
Departementschefen uppläste härefter de i enlighet med det afgifna
yttrandet affattade förslagen, nemligen till
i:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;
2:o) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;
3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;
4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående han-
delsböcker och handelsräkningar;
5:o) lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen; samt
6:o) lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899
om handräckning åt utläridsk domstol;
och hemstälde departementschefen, att förslagen måtte, jemlikt §
87 regeringsformen, Riksdagen till antagande föreläggas.
Statsrådet Westring samt justitieråden Huss och Grefberg åberopade
hvad de vid ärendets behandling i högsta domstolen anfört i de delar,
der ej genom numera vidtagna ändringar i förslagen de af dem framstälda
anmärkningar kommit att förfalla.
Statsrådets öfrige ledamöter biträdde departementschefens hemställan;
Och täcktes, med bifall till denna hemställan,
Hans Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riks¬
dagen skulle aflåtas nådig proposition i ämnet, af den
lydelse bilagan litt. A. vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
Erik Öländer.
Stockholm 1902. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.