Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 23
1
N:o 23.
Kongl. Majds nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag angående verkställighet i vissa fall af straff,
ådömdt genom icke laga kraft egande utslag; gifven
Stockholms slott den 24 januari 1902.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående
verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande
utslag.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
Hj. L. Hammarskjöld.
Itih. till Riksd. Prof. 1902. 1 Sami. t Afd. 19 Höft. (No 23.)
i
2
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.
Förslag
till
Lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt
genom icke laga kraft egande utslag.
Med upphäfvande af förordningen den 30 maj 1873 angående verk¬
ställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande
utslag, förordnas som följer:
1 §•
Har den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till
fängelse eller arrest, icke besvärat sig öfver utslaget inom den för
ändringssökande föreskrifna tid, eller har han före besvärstidens utgång,
i den ordning denna lag bestämmer, förklarat sig nöjd med utslaget
och villig att undergå den ådömda bestraffningen; då skall straffet
genast gå i verkställighet utan hinder af åklagares eller målsegandes
besvär.
År utslaget af domstolen understäldt högre rätts pröfning, ege
hvad nu är sagdt ej tillämpning.
2 §•
Vill någon, som hålles häktad, afgifva förklaring, hvarom i 1 § är
sagdt, skall det ske: om den dömde förvaras i länsfängelse, inför
Konungens befallningshafvande; om den dömde hålles i militärhäkte, i
vittnens närvaro inför den befälhafvare, som öfver häktet har uppsigt;
och i öfriga fall inför tillsyningsmannen eller föreståndaren vid häktet
i vittnens närvaro. Ej må förklaringen gälla, der ej utslaget vid tiden
för förklaringens afgifvande kommit den myndighet till hända, hvarom
nu är sagdt, samt den dömde, före den dag, då förklaringen afgifves,
och efter den dag, då utslaget för honom vid rätten afkunnades eller,
om det ej sålunda afkunnats, blef honom annorledes delgifvet, haft två
dagars betänketid inom fängelset.
3
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.
3 §•
År den dömde icke häktad, ege han, med aflemnande af utslaget
äfvensom af prestbetyg, afgifva den i 1 § omförmälda förklaring, der
straffet skall af militärbefälhafvare befordras till verkställighet, i vittnens
närvaro inför denne och i annat, fall inför Konungens befallnings¬
hafvande.
i §•
Den myndighet, inför hvilken förklaring enligt 2 eller 3 § afgif-
vits, skall ofördröjligen afsända underrättelse derom till den domstol,
som egt upptaga besvär öfver utslaget.
5 §•
Förklaring, som afgifvits i öfverensstämmelse med hvad i 2 och 3
§§ är för hvarje fall stadgadt, må icke återtagas. Har den dömde,
innan förklaringen afgifves, besvärat sig öfver utslaget, skola besvären
anses vara genom förklaringen återkallade.
6 §•
Varder straff, hvars verkställighet börjat, af öfverrätt skärpt, skall
bestraffningen ändock fortgå enligt underrättens utslag, till dess den
dömde, på sätt i denna lag är sagdt, förklarat sig nöjd med öfver-
rättens utslag eller detta eljest emot honom vunnit laga kraft.
7 §■
Då straff, som den dömde undergått, skall å annat frihetsstraff
afräknas, förfares enligt de i 4 kap. 6 § af allmänna strafflagen och
32 § af strafflagen för krigsmagten stadgade grunder.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903, men eger ej
tillämpning i fråga om utslag, som derförinnan meddelats.
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott fredagen den 7 december 1900
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lägerheim,
Statsråden: Wikblad,
Annerstedt,
herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claeson,
Dyrssen,
Crusebjörn,
Odelberg,
Husberg.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anförde i
underdånighet:
»Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 3 maj 1895, med
anledning af en hos Riksdagen af dess justitieombudsman gjord fram¬
ställning, anhållit, att Eders Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till fullständigande och förtydligande af nu
gällande stadganden angående den tid, då ådömdt frihetsstraff bör taga
sin början, äfvensom till sådant tillägg till lagen den 29 juli 1892 an¬
gående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum, att der¬
igenom blefve bestämdt, huru förfaras skall vid beräkning af i samma
lag stadgadt afdrag å ådömd strafftid, samt fångvårdsstyrelsen och
Eders Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande afgifvit infordrade
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
5
underdåniga utlåtanden öfver denna skrifvelse, blefvo, efter vidare
grundlagsenlig behandling af ärendet, den 1 juli 1898 utfärdade dels
lag, innefattande vissa bestämmelser om beräkning af strafftid, dels lag
om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 29 juli 1892 angående straff¬
arbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum.
När förslag till dessa lagar inför Eders Kongl. Maj:t framlades,
anhöll jag, under anmälan att af vissa bland de i ärendet hörda myn¬
digheterna gjorts särskilda framställningar, Indika icke syntes stå i nöd¬
vändigt sammanhang med den af Riksdagen ifrågasatta lagstiftningen,
att få vid annat tillfälle göra hemställan om de åtgärder, som af dessa
framställningar kunde föranledas.»
Efter redogörelse för hvad ifrågavarande utlåtanden härutinnan
innehölle, yttrade departementschefen vidare:
»Af åtskilliga myndigheter har förordats införande af bestämmelse
derom, att jemväl icke häktad person finge, sedan han förklarat sig
nöjd med utslag, hvarigenom frihetsstraff honom ådömts, börja undergå
straffet utan afvaktande af besvärstidens utgång. Såsom skäl derför, att
åt icke häktad person borde sålunda beredas samma förmån, som redan
genom förordningen den 30 maj 1873 angående verkställighet i vissa
fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag, tillförsäkrats
häktad, anföres, förutom hänsynen till den dömde, hufvudsakligen, att
beträffande de talrika brottslingar, som sakna stadig bostad, det är med
stora svårigheter förenadt att verkställa straffdomar, då de dömde äro
på fri fot och med verkställigheten måste dröjas tills besvärstiden för-
lupit, samt att särskildt de personer, som intill domen hållits häktade,
men i följd af densammas innehåll lösgifvits, lätteligen blifva nödsakade
att under besvärstiden antingen för sitt uppehälle återvända till hem¬
orten eller ock genom löst arbete under förhållanden, som gifva anled¬
ning till nya förbrytelser, uppehålla sig på platsen.
Redan i det inom lagbyrån utarbetade förslag, som ligger till grund
för förordningen den 30 maj 1873, fanns upptagen en föreskrift derom,
att bestraffning, som ådömts icke häktad person, finge utan afbidan på
besvärstidens utgång gå i verkställighet, derest såväl den dömde som
åklagare och målsegande förklarat sig nöjda med utslaget. Den sålunda
ifrågasatta föreskriften blef emellertid afstyrkt af högsta domstolen,
som fann giltig grund för ett medgifvande att verkställa icke laga kraft
egande straffdom föreligga endast, när derigenom bereddes möjlighet
för den dömde att undgå eu långvarigare förlust af friheten och för
staten att vinna minskning i kostnaden för fångars underhåll. På
grund af donna anmärkning fick förslaget i denna del förfalla.
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
Under de senaste årtiondena hafva emellertid de nyss anförda olä¬
genheterna deraf, att straffdomar öfver icke häktade personer ej kunna
verkställas före besvärstidens utgång, framträdt allt skarpare och till
och med på ett och annat ställe föranledt försök att, på sidan om
lagen, införa en praxis, enligt hvilken straff verkställes, så snart
parterna förklarat sig nöjda med utslaget. Icke minst känbara hafva
ifrågavarande olägenheter visat sig i fråga om straff, ådömda af krigs-
domstolarne. Med anledning häraf utarbetade den komité, som den 20
december 1895 i nåder förordnades för revision af den militära rätte¬
gångsordningen, ett särskildt förslag till lag om verkställighet i vissa
fall af krigsdomstols icke laga kraft egande utslag, i hufvudsaklig öfver¬
ensstämmelse med förut omförmälda stadgande i lagbyråns förslag.
Öfver nämnda komitéförslag inhemtades utlåtande af högsta domstolen,
hvars fleste ledamöter dervid yttrade, att de skäl, som anförts för en
lagstiftning i syfte att bereda utsträckt möjlighet att verkställa krigs¬
rätts utslag redan innan det vunnit laga kraft, syntes, om än dessa
skäl skulle finnas förtjenta af beaktande, icke vara af beskaffenhet att
ådagalägga behofvet af särskildt för krigsrättsmål afsedda bestämmelser,
afvikande från de i allmänhet för brottmål gällande, samt att följakt¬
ligen en förändring i nu förevarande hänseende icke syntes böra ifråga¬
komma utan att samtidigt ämnet blefve i hela dess vidd taget under
ompröfning; två ledamöter funno förslaget innebära en ej tillräckligt
motiverad afvikelse från de för kriminela utslags verkställande i allmän¬
het gällande principer, medan en ledamot väl förklarade, att komiténs
förslag syntes vara mycket lämpligt såvidt anginge krigsdomstols utslag,
men dock, då det ej torde vara skäl att i denna de! lagstifta särskildt
för de jemförelsevis fåtaliga krigsmålen, hemstälde att förslaget måtte
lemnas hvilande, till dess att frågan om utsträckt verkställighet af de
utaf allmänna dotnstolarne meddelade icke laga kraft egande utslag i
brottmål bragtes å bane.
På grund af hvad sålunda anförts, synes den nu medgifna möjlig¬
heten att verkställa icke laga kraft egande brottmålsdomar böra ut¬
vidgas, så att en s. k. nöjdförklaring må kunna med full verkan af-
gifvas äfven när den dömde icke hålles häktad. Då en sådan lagstift¬
ningsåtgärd är påkallad icke blott af det allmännas omedelbara intresse
i aflägsnandet af hinder, uppehåll och svårigheter vid straffverkställig¬
heten, utan äfven af hänsyn dertill, att den dömde bör erhålla tillfälle
att så snart som möjligt få aftjena det af honom förskylda straffet,
torde det icke vara lämpligt att, såsom enligt föregående förslag var
händelsen, för nöjdförklaringens giltighet uppställa det vilkor, att
7
Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 23.
jemväl åklagare och målsegande förklarat sig nöjda. Af samma skäl
bör, när nöjdförklaring ej afgifvits, men den dömde underlåtit att
inom föreskrifven tid söka ändring i utslaget, utslaget gå i verkställighet
utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär. De svårigheter, som
kunna uppstå, om, på talan af åklagare eller målsegande, straffet
skärpes eller målet återförvisas, äro icke andra, än som kunna före¬
komma äfven då den dömde är häktad. Att högre rätt, i brist på
kännedom om nöjdförklaringen, upptager till pröfning besvär, som
af den dömde eller å hans vägnar blifvit anförda, bör, vare sig den
dömde är häktad eller icke, förebyggas genom ett stadgande om för¬
pligtelse för den myndighet, inför hvilken nöjdförklaringen afgifvits,
att ofördröjligen insända underrättelse derom. I sammanhang härmed
torde böra uttryckligen föreskrifvas, att, om nöjdförklaring afgifves
sedan besvär redan blifvit anförda, besvären skola anses återkallade
genom nöjdförklaringen.
Äfven i ett annat, hänseende synes möjligheten att med laga verkan
afgifva nöjdförklaring böra utsträckas. För närvarande finnes sådan
möjlighet allenast när det ådömda straffet utgöres af straffarbete på
viss tid eller af fängelse. Redan enligt det förut omförmälda förslag,
som upprättades af komitén för revision af den militära rättegångsord¬
ningen, skulle nöjdförklaring kunna af icke häktad person afgifvas med
afseende å ett af krigsdomstol ådömdt frihetsstraff, hvarunder inne¬
fattas jemväl arreststraff. I underdånigt utlåtande öfver detta förslag
förordade krigshofrätten, med anslutning till en vid komiténs betän¬
kande fogad reservation, att jemväl bestämmelserna i 1873 års förord¬
ning om verkställighet af straffarbete och fängelsestraff, som ådömts
häktad person, måtte erhålla tillämpning i fråga om disciplinstraff.
Krigshofrätten har sedermera, i en till chefen för justitiedepartementet
stäld skrifvelse den 8 nästlidne november, ytterligare fäst uppmärksam¬
heten derpå, att äfven beträffande häktade personer behof funnes af
möjlighet att verkställa ådömdt arreststraff utan afbidan på besvärs-
t.idens utgång. Den i 60 § af den militära rättegångsordningen upp¬
tagna föreskrift, att till manskapet hörande rymmare, som ertappas,
skall i häkte tagas, tillämpades nemligen oftast så, att den, som dömes
till ansvar för rymning, hålles i häkte i afbidan på straffets verk¬
ställande, äfven om ansvaret bestämts allenast till disciplinstraff. Van¬
ligen behandlades väl, då ett rymningsbrott ej skall medföra strän¬
gare påföljd än disciplinstraff, målet såsom disciplinmål, hvarvid straffet
ålades af befälhafvare!! och omedelbart verkstäldes. Men omständig¬
heterna kunde lätteligen vara sådana, att befälhafvare^ enligt 152 § i
8
Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 23.
strafflagen för krigsmakten, föranleddes att öfverlemna målet till krigs-
domstol. Till följd häraf kunde, såsom krigshofrätten med exempel
från den senaste tidens erfarenhet bestyrkt, inträffa, att en rymmare
måste i häkte afvakta besvärstidens utgång, innan ett honom ådömdt
kortvarigt arreststraff kunde verkställas, och att han sålunda beröfvades
sin frihet under längre tid, än nödigt varit, om han förskylt det
strängare straffet fängelse.
Med anledning af hvad sålunda förekommit, och då de missför¬
hållanden, som kunna föranledas af nödvändigheten att uppskjuta ådömd
bestraffnings verkställande, måste anses vara i fråga om ådömda arrest¬
straff särskilt stötande, torde, i afseende på möjligheten att verkställa
icke laga kraft egande utslag, af domstol ålagdt disciplinstraff böra
likställas med fängelsestraff och viss tids straffarbete, ehvad den dömde
hålles häktad eller icke.
För genomförande af de förordade ändringarne i nu gällande
bestämmelser om verkställighet af icke laga kraft egande straffdomar
har lämpligaste utvägen synts vara att ersätta 1873 års förordning
med en ny lag i ämnet. Härigenom erbjudes äfven tillfälle att medelst
en förändrad affattning af vissa från den äldre förordningen upptagna
stadganden söka förebygga sådana tvifvelsmål och misstag vid tillämp¬
ningen, som, enligt hvad handlingarne utmärka, stundom förekommit.
Jag har derföre låtit inom lagbyrån upprätta förslag till lag angående
verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft
egande utslag, hvilket förslag det torde tillåtas mig att nu inför
Eders Kongl. Maj: t framlägga.»
Sedan departementschefen härefter uppläst ifrågavarande förslag,
af den lydelse bilagan litt. B vid detta protokoll utvisar, hemstälde han
i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver detta förslag
måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note
ur protokollet inhemtas.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter bi¬
trädda hemställan behagade Hans Kongl. Höghet
Kronprinsen-Regenten i nåder lemna bifall.
Ex protocollo
Aag. von Hartmansdorff.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
9
Litt. B.
Förslag
till
Lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt
genom icke laga kraft egande utslag.
Med upphäfvande af förordningen den 30 maj 1873 angående verk¬
ställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande
utslag, förordnas som följer:
1 §• . ••
Har den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till
fängelse eller arrest, icke besvärat sig öfver utslaget inom den för
ändringssökande föreskrifna tid, eller har han före besvärstidens utgång,
i den ordning denna lag bestämmer, förklarat sig nöjd med utslaget
och villig att undergå den ådömda bestraffningen; då skall straffet
genast gå i verkställighet utan hinder af åklagares eller målsegandes
besvär.
År utslaget af domstolen understäldt högre rätts pröfning, ege
hvad nu är sagdt ej tillämpning.
2 §■
Vill någon, som hålles häktad, afgifva förklaring, hvarom i 1 § är
sagdt, skall det ske: om den dömde förvaras i länsfängelse, inför
Konungens befallningshafvande; om den dömde hålles i militärhäkte, i
vittnens närvaro inför den befälhafvare, som öfver häktet har uppsigt;
och i öfriga fall inför tillsyningsmannen eller föreståndaren vid häktet
i vittnens närvaro. Ej må förklaringen gälla, med mindre vid tiden för
dess afgifvande utslaget kommit den myndighet till hända, hvarom nu
är sagdt, och den dömde, efter den dag, då utslaget för honom vid
rätten afkunnades eller, der det ej sålunda afkunnats, blef honom
annorledes delgifvet, haft två dagars betänketid inom fängelset.
Bih. till Riksd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 19 Höft.
2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.
3 §•
År den dömde icke häktad, ege han, med aflemnande af utslaget
äfvensom af prestbetyg, afgifva den i 1 § omförmälda förklaring, der
straffet skall af militärbefälhafvare befordras till verkställighet, i vittnens
närvaro inför denne och i annat fall inför Konungens befallnings¬
hafvande.
4 §•
,vV
Den myndighet, inför hvilken förklaring enligt 2 eller 3 § afgif-
vits, skall ofördröjligen afsända underrättelse derom till den domstol,
som egt upptaga besvär öfver utslaget.
5 §•
Förklaring, som afgifvits i öfverensstämmelse med hvad i 2 och
3 §§ är för hvarje fall stadgadt, må icke återtagas. Har den dömde,
innan förklaringen afgifves, besvärat sig öfver utslaget, skola besvären
anses vara genom förklaringen återkallade.
6 §•
Varder straff, hvars verkställighet börjat, af öfverrätt skärpt, skall
bestraffningen ändock fortgå enligt underrättens utslag, till dess den
dömde, på sätt i denna lag är sagdt, förklarat sig nöjd med öfver-
rättens utslag eller detta eljest emot honom vunnit laga kraft.
i §•
Då straff, som den dömde undergått, skall å annat frihetsstraff
afräknas, förfares enligt de i 4 kap. 6 § af allmänna strafflagen och
32 § af strafflagen för krigsmakten stadgade grunder.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19..., men eger ej
tillämpning i fråga om utslag, som derförinnan meddelats.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
11
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
högsta domstol onsdagen den 27 mars 1901.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Her slöra,
Norberg,
Carlson,
Thollander,
Billing,
Ramstedt,
Grefberg.
Sedan jemlikt högsta domstolens beslut den 16 januari innevarande
år handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af
utlåtande öfverlemnade förslag till lag angående verkställighet i vissa
fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag, mellan högsta
domstolens ofvanbemälda ledamöter cirkulerat, så företogs nu detta
ärende till slutlig behandling; varande förslaget bilagdt detta protokoll.
Emot förslaget framstäldes följande anmärkningar:
1 §■
Justitierådet Thollander yttrade: »Den allmänna grundsatsen, att
ett straff icke får verkställas förr än det utslag, hvarigenom straffet
ådömts, vunnit laga kraft, är i vår rätt visserligen icke genom direkt
lagbud stadgad, men icke desto mindre fullständigt erkänd, så att, i
regeln, å ena sidan, den dömde icke kan tvingas att underkasta sig ett
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
straff så länge möjlighet för honom förefinnes att genom klagan få
straffet mildradt eller upphäfdt, och, å andra sidan, det icke tillätes
den dömde att undergå ett straff, som möjligen till följd af åklagares
eller målsegandes klagan kan varda skärpt.
Från denna regel finnas emellertid i vår lag undantag åt båda hållen.
Genom 14 § Kongl. förordningen den 13 februari 1776 är nemligen
stadgadt, att öfverståthållareembetets utslag i polismål må genast gå i
fullbordan, oaktadt besvär anföras, och genom Kongl. förordningen den
30 april 1844 angående förändrade föreskrifter i afseende å lullföljden
af polismål föreskrifves. i 2 §, att hofrätts beslut i dessa mål kan, utan
hinder af ändringssökande, verkställas i de fall, då enahanda beslut,
meddeladt af polismyndigheten, kan medföra sådan verkställighet. 1
sammanhang härmed kan erinras, att Kongl. Maj:t genom proposition
till innevarande Riksdag föreslagit, att, då någon i brottmål genom
hofrätts utslag blifvit fäld till böter eller vite, utmätning af hvad
sålunda blifvit dömdt skall verkställas, ändå att ändring i utslaget sökes,
dock att utmätning ej får ske förr än utslaget vunnit laga kraft, der
den sakfälde nedsatt beloppet hos Konungens befallningshafvande. Slut¬
ligen hör äfven hit hvad som är stadgadt om omedelbar verkställighet
af de militära disciplinstraffen.
Undantag från regeln bildar å andra sidan Kongl. förordningen den
30 maj 1873, hvarigenom medgifvits rätt för häktad, som är dömd till
straffarbete på viss tid eller fängelse, att efter nöjdförklaring få undergå
straffet utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär.
Förevarande förslag, som icke berör frågan om verkställighet mot
den dömdes vilja, utan endast afser en utsträckning af rätten för den
dömde att, utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär, få börja
undergå sitt straff, innebär nu att utsträcka denna rätt äfven till icke
häktade, hvarjemte af domstol ådömdt arreststraff upptagits bland de
straff, hvilkas verkställighet i sådan ordning kan ega rum. Det synes
mig till en början hafva varit önskvärdt, att stadgandena om verkstäl¬
lighet af icke laga kraft egande utslag i brottmål underkastats en
allsidig revision och i eu författning sammanförts alla bestämmelser i
detta hänseende. Men äfven från förslagets ståndpunkt anser jag att
man kunnat och bort gå längre än som skett. Såsom skäl för den
föreslagna lagstiftningsåtgärden framhålles icke blott det allmännas
intresse i aflägsnandet af hinder, uppehåll och svårigheter vid straff¬
verkställigheten utan äfven hänsyn dertill, att den dömde bör erhålla
tillfälle att så snart som möjligt få aftjena det af honom förskylda
straffet.
Konfjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
13
Dessa skäl synas" mig leda längre än förslaget velat gå och tala
för en snabbare verkställighet äfven af de till antalet ojemförligt öf¬
vervägande straffen, nemligen bötesstraffen. Såsom af chefen för ju¬
stitiedepartementet erinrats, fans i det inom lagbyrån utarbetade för¬
slag, som ligger till grund för 1873 års förordning, upptagen en före¬
skrift derom, att bestraffning — således äfven bötesstraff — som ådömts
icke häktad person, finge utan afbidan på besvärstidens utgång gå i
verkställighet, derest såväl den dömd$ som åklagare och målsegande
förklarat sig nöjda med utslaget. Sedan förslaget granskats af hög¬
sta domstolen, blef nämnda stadgande ur förslaget uteslutet såsom sak¬
nande stöd af den grund, hvarpå förslaget i öfrigt livilade, nemligen
omsorgen att så vidt möjligt förkorta fångars häktningstid och deri¬
genom äfven minska statens kostnad för deras underhåll. Då emeller¬
tid saken i nu föreliggande förslag setts ur en vidare synpunkt, borde,
enligt min åsigt, uppmärksamheten rigtats jemväl på bötesstraffen. Det
är ett kändt och mycket öfverklagadt förhållande, att en stor mängd
af dessa straff aldrig komma till verkställighet till följd af omöjlighe¬
ten att anträffa de dömde. Detta gäller i all synnerhet böter för för¬
seelser mot polisföreskrifter i städerna med deras rörliga befolkning.
Den af chefen för justitiedepartementet omförmälda, ganska utbredda
praxis att vid sidan af eller rättare mot lagen verkställa icke laga
kraft egande utslag i brottmål torde äfven få anses visa, att ett verk¬
ligt behof af ändrad lagstiftning härutinnan förefinnes.
På grund häraf tillstyrker jag, att i förslaget intagas bestämmel¬
ser derom, att äfven bötesstraff må få gå i verkställighet efter nöjd¬
förklaring af den dömde, oberoende af åklagares eller målsegandes be¬
svär, eller åtminstone att dessa straff få verkställas, så snart den dömde
samt åklagare och målsegande förklarat sig med utslaget nöjde.»
2 och 3 §§.
Justitierådet Carlson, med hvilken högsta domstolens öfrige ledamö¬
ter förenade sig, yttrade: »Enligt gällande stadgande!! behöfver allmän
underrätts och i vissa fall krigsrätts slutliga utslag angående häktad
person icke expedieras till vederbörande myndighet för verkställighet
förr än fyra eller sex dagar efter utslagets afkunnande. Derest, såsom
förslaget innehåller, den häktade icke förr än utslaget ankommit får för¬
klara sig nöjd med detsamma och börja undergå straffet, kan han följ¬
aktligen blifva nödsakad att utöfver den stadgade betänketiden af två
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.
dagar tillbringa ytterligare några dagar i ransakningsfängelse, utan att
dessa få afräknas å strafftiden.
En person, som blifvit genom allmän underrätts eller krigsrätts
utslag dömd till urbota bestraffning men icke hålles häktad, är i vissa
fall icke berättigad att bekomma utslaget förr än sex eller fjorton da¬
gar efter detsammas afkunnande. Om den dömdes rätt att förklara sig
nöjd med utslaget och undergå straffet göres beroende deraf, att han
aflemnar utslaget, kommer i följd af nämnda förhållande syftemålet
med denna lagändring att väsentligen förfelas. Särskild! gäller detta
i det fall, att den dömde hållits häktad men enligt utslaget skall ur
häktet frigifvas. Om den dömde i sådant fall är nöjd med utslaget,
hvarigenom honom ådömts frihetsstraff, vore det i alla afseenden lämp¬
ligt, att han finge omedelbart undergå straffet. Måste han deremot
lemna häktet och uppehålla sig på fri fot en eller två veckor, är det
i allmänhet utan betydelse, om han får vänta på straffets verkställande
ytterligare någon tid.
Nu påpekade brister i förslaget synas kunna afhjelpas på det sätt,
att den, som genom allmän underrätts eller krigsrätts utslag blifvit
dömd till straffarbete på viss tid, fängelse eller arrest, vare sig han
är häktad eller ej, berättigas förklara sig nöjd med utslaget, äfven om
hos vederbörande myndighet icke är tillgängligt ett fullständigt exem¬
plar af utslaget utan allenast ett bevis från domaren eller domstolen
om det straff, som blifvit ådömdt, och den utgång, målet i öfrigt ge¬
nom utslaget erhållit, samt derom, att utslaget icke blifvit högre dom¬
stols pröfning understäldt. Ett sådant bevis borde, om den dömde
skall hållas häktad, åtfölja förpassningen och i annat fall till honom
på begäran genast aflemnas.
Naturligtvis borde i sammanhang härmed vilkoret, att den dömde,
om han icke är häktad, skall medhafva prestbetyg, bortfalla. Att så¬
dant betyg först efter strafftidens början på reqvisition kommer myn¬
digheten tillhanda torde icke vålla afsevärd olägenhet.
Slutligen erinras, att af ordalagen i 2 § icke med tydlighet fram¬
går, huruvida i det fall, att den häktade först en senare dag än den,
då utslaget afkunnas, ankommer till fängelset, den betänketid af två
dagar, den häktade bör hafva inom fängelset, innan han må förklara
sig nöjd med utslaget, skall räknas från den timme på dagen, då den
häktade ankommer till fängelset eller, på sätt med förslaget torde vara
åsyftadt, från utgången af samma dag.»
Justitierådet Thollander tilläde: »Då tillsyningsmän vid kronohäk-
15
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
tena och föreståndare för häkten icke blifvit i 3 § uttryckligen nämnde,
måste deraf slutas, att befogenhet att upptaga nöjdförklaring af icke
häktade icke skulle tillkomma dessa tjenstemän. Då emellertid sådan
befogenhet hittills varit dem tillagd beträffande häktade och fortfarande
skulle tillkomma dem enligt 2 § i förslaget, synes mig skäl saknas att
utesluta dem, och detta så mycket mera som i sådant fall lagen i denna
del komme att för stora trakter af landet blifva utan all verkan.»
Ex protocollo
Erik Öländer.
16
Kongl. Maf.ts Nåd. Proposition N:o 23.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 24 januari 1902
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern friherre von Ottee,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lageriieim,
Statsråden: herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claéson,
Crusebjörn,
Odelberg,
Husberg,
Palander,
Hammarskjöld,
Westring,
Justitieråden: Huss,
Grefberg.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hammarskjöld anmälde
i underdånighet:
Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedeparte¬
mentsärenden för den 7 december 1900 inhemtade utlåtande öfver det
vid samma protokoll fogade förslag till lag angående verkställighet i
vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag.
Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departe¬
mentschefen :
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
17
»Såsom af den lemnade redogörelsen framgår, har af högsta dom¬
stolen förordats en sådan ändring i förslaget, att den dömde skulle
berättigas att förklara sig nöjd med utslaget, äfven om hos vederbörande
myndighet icke vore tillgängligt ett fullständigt exemplar af utslaget
utan allenast ett bevis från domaren eller domstolen om det straff,
som blifvit ådömdt, och den utgång, målet i öfrigt genom utslaget
erhållit, samt derom att utslaget icke blifvit högre domstols pröfning
understäldt.
Införandet af en dylik bestämmelse skulle otvifvelaktigt under vissa
förutsättningar kunna blifva till väsentlig förmån för de dömda, isyn¬
nerhet för de icke häktade, men å andra sidan synas i flera hänseenden
betänkligheter möta mot den föreslagna anordningen.
Den dömde bör uppenbarligen, innan det kan tillåtas honom att
afgifva nöjdförklaring, hafva tillfälle att om utslagets innebörd taga
närmare kännedom, än som är möjligt vid utslagets muntliga afkun¬
nande. Det ifrågasatta beviset kan derför tydligen icke inskränkas till
en blott uppgift om det ådömda straffet utan måste, såsom högsta
domstolen förordat, äfven innehålla uppgift om den utgång, målet i
öfrigt genom utslaget erhållit. Utfärdandet af ett bevis af sådan om¬
fattning torde emellertid i många fall komma att kräfva föga mindre
arbete än det, som erfordras för tillhandahållande af ett fullständigt
exemplar af utslaget. Det synes mig derför tvifvelaktigt om det låter
sig göra att, såsom högsta domstolen förutsatt, ålägga domaren eller
domstolen en ovilkorlig skyldighet att genast utfärda dylikt bevis. Kan
en sådan skyldighet icke föreskrifvas, lärer gagnet af det föreslagna
stadgandet icke blifva afsevärdt.
Vidare bör det icke förbises att, derest två samma sak afseende
handlingar, sådana som utslaget och det ifrågasatta beviset, skulle å
olika tider utfärdas, det icke torde kunna förebyggas, att skiljaktighet
dem emellan någon gång skulle visa sig. I händelse af sådan skilj¬
aktighet skulle tydligen ofta praktiska svårigheter uppstå.
Beträffande den räckvidd, som den föreslagna anordningen skulle
komma att erhålla, är för öfrigt att märka, att häradsrätterna i fråga om
mål, som ej afse häktad person, i allmänhet icke meddela utslag samma
dag målet handlägges, utan först vid nästa sammanträde eller vid tingets
afslutande, och att i sådan händelse utslaget regelmässigt hålles
tillgängligt omedelbart efter dess afkunnande. I alla dylika fall
skulle således den ifrågasatta bestämmelsen komma att sakna all bety¬
delse.
I betraktande af hvad nu blifvit anfördt och då ostridigt torde
Bill. till Riksd. Prot. 1302. 1 Sami. 1 Afd. 19 llaft. 3
18
’Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
vara, att redan genom de bestämmelser, som det remitterade förslaget
innehåller, afsevärda fördelar skulle vinnas, har jag ansett hvad högsta
domstolen uti ifrågavarande hänseende erinrat icke böra föranleda någon
ändring i förslaget.
Högsta domstolen har vidare anmärkt, att af ordalagen i 2 § af
förslaget icke med tydlighet framginge, huruvida i det fall, att den
häktade först en senare dag än den, då utslaget afkunnas, ankommer
till fängelset, den betänketid af två (lagar, den häktade bör hafva inom
fängelset, innan han må förklara sig nöjd med utslaget, skall räknas
från den timme på dagen, då han ankommer till fängelset, eller från
utgången af samma dag. Med anledning häraf har i nämnda paragraf
vidtagits jemkning i syfte att tydligt utmärka, att i angifna fallet
ibetänketiden skall räknas från utgången af den dag, då den häktade
ankommer till fängelset.
Hvad en ledamot i högsta domstolen hemstält derom, att förslagets
hestämmelser måtte utsträckas att gälla äfven i fråga om bötesstraff, synes
icke böra föranleda någon åtgärd. Uppenbarligen är frågan om skyndsamt
verkställande af sådant straff af betydelse endast för det fall, att den
dömde i brist af tillgång till böternas fulla gäldande skall undergå det
deremot svarande förvandlingsstraffet. Detta kan emellertid tydligen
icke ske, med mindre än att i behörig ordning blifvit utrönt, att den
dömde ej är i stånd att betala böterna. Med hänsyn härtill torde ett
stadgande, som medgåfve böters aftjenande innan utslaget vunnit laga
kraft, i de flesta fall komma att sakna tillämpning.))
Departementschefen uppläste härefter det i enlighet med det afgifna
yttrandet jemkade förslaget och hemstälde, att detsamma måtte, jemlikt
§ 87 regeringsformen, Riksdagen till antagande föreläggas.
Justitierådet Grefberg åberopade hvad han vid granskning inom
högsta domstolen af förslaget yttrat, för så vidt det icke vid förslagets
jemkning vunnit beaktande.
Statsrådets öfrige ledamöter biträdde departementschefens hemställan.
Med bifall till denna hemställan täcktes Hans Maj:t
Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen skulle
aflåtas nådig proposition i ämilet, af den lydelse bilagan
litt. B. vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
Erik Öländer.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1902.