Motioner i Första Kammaren, 1\T:o 8.
9
N:o 8.
Af herr von Möller, angående skrifvelse till Konungen i fråga
om borttagande af undantagsbestämmelser rörande sjelf-
spil Ungars j ord fästa ing.
Vid riksdagen 1889 väcktes af herr G. Berg i Andra Kammaren
motion, att Riksdagen ville anhålla, »att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till förändrade föreskrifter om be-
grafningssättet i stället för dem, som förekomma i 18 kap. kyrkolagen
och hvilka såmedelst böra upphäfvas».
Motionen bifölls af Andra Kammaren med 100 röster mot 49 men
afslogs af Första Kammaren.
Den 25 maj 1894 utkom lagen angående jordfästning, hvarigenom 18
kap. kyrkolagen och dithörande författningar upphäfdes, dock bibehölls i
§ 6 bestämmelsen om att »den, som förgjort sig sjelf, skall i stillhet jord¬
fästas, dock att den, — — —.»
§ 7 innehåller, bland annat, bestämmelser om, att »vid jordfästning i
stillhet böra endast närvara den dödes anhöriga, om sådane finnas och
inställa sig samt de personer, hvilka äro oumbärliga för den dödes jor¬
dande. Ej må vid sådan jordfästning förekomma klockringning, sorg¬
musik, sång eller liktal.»
Med motionären vid 1889 års riksdag instämmer jag gerna deri, »att
icke något deremot är att erinra, att en jordfästning sker i stillhet i den
bemärkelse, detta ord vanligen tages», det vill säga utan lyx och ståt;
deremot kan jag icke, åtminstone beträffande jordfästning af den, som sig
sjelf förgjort, biträda 1889 års lagutskotts uppfattning, »att kyrkan icke
bör genom borttagande af all skilnad mellan en begrafning i stillhet och
annan begrafning uppgifva sin rätt och pligt att äfven uti den yttre begraf-
Bih. till Jliksd. Prof. 1002. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 3 Haft. 2
10
Motioner i Första Kammaren, N\o 8.
ning sformen häfda .sin ställning såsom kristlig kyrka gentemot uppenbara
kränkningar af sedelagens bud». Vill här vår kyrka verkligen förtjena
namnet kristlig, bör hon väl icke glömma den store mästarens ord, »dömen
icke».
T fråga om den borgerliga rättens utöfning manar ju författaren af
våra domareregler redan på 1500-talet. att hellre fria än fålla; skulle väl
då kyrkans ära trädas för när genom mindre hårdhet, större mildhet vid
handhafvandet af dess rätt? Bibehållandet af bestämmelsen om denna sär¬
skilda form af jordfästning i fråga om den, som sjelf beröfvat sig lifvet,
synes mig som en fullkomligt ändamålslös yttring af hårdhet; också för¬
ordade vid lagens granskning af högsta domstolen den 26 april 1893 tre
af justitieråden högst väsentliga modifikationer, såsom att jordfästning i
vanlig ordning skulle ega rum i tvifvelaktiga fall, likaväl som der en blott
tillfällig sinnesförvirring föranledt sjelfmordet, att orden »enligt läkares
intyg» skulle uteslutas o. s. v.
Genom den i § 6 bibehållna bestämmelsen ställas prest och läkare
uti en pligtkollision mellan hvad lagen och deras eget samvete bjuda;
och så sker i de flesfa hithörande fall, att det borgerliga lagbudet får
vika för det högre, kärlekens och fördragsamhetens. Men lagens föreskrift
står qvar, den samvetsömme prestmannen kan åtalas, under det att hans
mera lagiske eller mindre känslige embetsbroder skjuter ansvaret öfver på
lagstiftaren, när han icke rent af anser sig göra Gud och kyrkan en tjenst
genom att i stillhet jordfästa sjelfmördaren, hvilkens själ han anser hem¬
fallen åt evig fördömelse.
I många, kanske de allra flesta fall, begås nog sjelfmordet under en
abnorm sinnesförfattning, som upphäfver eller åtminstone väsentligt redu¬
cerar tillräkneligheten. Dessutom är det icke alltid möjligt, att, äfven om
sjelfmördaren faktiskt varit afvita, men hans sinnestillstånd ej blifvit under¬
sökt af läkare, kunna anskaffa tillfyllestgörande bevis för att få hans
qvarlefvor jordfästa i vanlig ordning. Fall kunna påvisas, der presten till
och med påyrkat begrafningsformen »i stillhet», emedan han ansett, att
läkarens fullt lagenliga intyg bort innehålla bevis för, att sjelfmördaren
vid handlingens begående saknat förståndets fulla bruk!!
Den på en föråldrad uppfattning beroende lagbestämmelsen kan väl
icke gerna sägas gagna något som helst intresse — allraminst kyrkans,
men den gör intrång på andras rätt genom att förbjuda den dödes vänner
må vara utan att några maktmedel stå till buds för att göra bestäm¬
melsen effektiv — att infinna sig vid jordfästningen, och tillfogar ett oför¬
skyldt och bittert lidande åt hans anhöriga, som vid denna mera än eljest
bedröfliga likfärd genom alla dessa undantagsbestämmelser skola af det
Motioner i Första Kammaren, N:o 8.
11
»kristliga» samhället och kyrkan på ett så grymt sätt påminnas om den
dödes sorgliga slut.
Stå icke äfven sjelfva de vid grafven uttalade löftesorden om upp¬
ståndelsen, Menniskosonens bön och välsignelse som en bjert motsats och
som en kraftig protest mot denna yttring af samhällets sjelftagna domare¬
rätt och bristande fördragsamhet?
Då jag sålunda anser vår pligt som kristne bjuda att vid jordfästning,
åtminstone af så kallade sjelfspillingar, borttaga ifrågavarande undantags¬
bestämmelser, får jag vördsamt hemställa,
det Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes för kyrkomötet
och Riksdagen framlägga förslag till upphäfvande af
lagen om jordfästning den 24 maj 1894, i hvad denna
föreskrifver jordfästning i stillhet af den, som förgjort
sig sjelf.
Stockholm den 23 januari 1902.
A. von Möller.