Motioner i Första Kanmaren, No 36.
1
-g.SUUofto ISO 'lljji! ,i‘ i'"': * f" i< S V. Julfin j f./fti;' K1. \"A:< ' A v1 .‘UKtiUrdJ
! > I ‘ • i i I! .;i '^tS.of :lih iil<v .J'•<i!. i i.';:'1f!u.i ‘liijfCfTft'1
flit -rtc-iv.rrolti* ..*«• v» t alm. ji-v-j hA*
U'rt(;vi«,i saavii;}, , ..tumn»; \>h »« butik.* m: ; it it mo j
.k . !".!■.a; . r- J» ni! .>,-rh:q -r:. i r::ir < / mb ;tt,,
X N:o 36.
Af herr Trygger m. fl., i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående visst förklarande i fråga om försälj¬
ning af fastigheten n:o 1 i qvarteret Lejonet i Stockholm.
rev;- '»-'it i f*>-: . r«.. ht.[:•*:"'! ; . V; -rum t ,jir.'i
:.rM f- •: . r;:/-.m f;,v ,i
I nådig proposition n:o 67 har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen' att
för sin del förklara, att under vissa vilkor hinder icke möter för försäljning
af fastigheten n:o 1 efter 1810 års nummerordning i qvarteret Lejonet i
Stockholm.
Af motiveringen till den kongl. propositionen framgår, att meningen
vore att försälja ifrågavarande fastighet, det s. k. Arffurstens palats, till
enskild person, emot en erbjuden köpeskilling af 2,250,000 kronor, samt
att använda räntan å denna köpeskilling i öfverensstämmelse med de be¬
stämmelser, som äro gifna angående dispositionen af sj elfva fastigheten.
Innan man bestämmer sin ståndpunkt i denna fråga, torde det vara
nödvändigt att göra klart för sig, hvilken rätt statsverket eger till ifråga¬
varande fastighet och hvilken rätt tillkommer den kongl. familjen.
I förra afseende! är att beakta, att den rättshandling, som innehåller
stadganden i fråga om dispositionsrätten till förevarande fastighet, icke
utgör eu ensidig testaments- eller gåfvohandling af prinsessan Sofia Alber¬
tina, utan torde vara ett kontrakt mellan bemälda furstinna och svenska
kronan, hvari de under åtagandet af förpligtelser å ömse sidor skapade ett
slags fideikommiss af denna fastighet, hvilket fideikommiss äfven af kronan
under vissa förhållanden kunde komma att innehafva.
Svenska staten har alltså i fråga om dispositionen af denna fastighet
en viss bestämmanderätt, icke blott i sin egenskap af eventuel fideikom-
missinnehafvare, utan äfven såsom en af fideikommissets stiftare.
Bih. till Iiiksd. Prof. 1902. 1 Sarnl. 2 Afd. 1 Band. 19 Höft. (No 36). 1
2
Motioner i Första Kammaren, N:o 36.
Hvad åter den kongl. familjens ställning i kraft af fideikommiss-
bestämmelserna angår, så synes den rätt, som enligt desamma tillerkännes
dess medlemmar, icke vara en privaträttslig befogenhet, utan en offentlig¬
rättslig, d. v. s. det torde vara i deras egenskap af medlemmar af det i
Sverige regerande konungahuset, som den kongl. familjens medlemmar i
viss föreskrifven ordning ega dispositionsrätt till fastigheten.
Men om än svenska kronan sålunda är den förnämste rättsinnehafvaren
i fråga om det s. k. Arffurstens palats, lär det å andra sidan af derom
gifna stadganden vara uppenbart, att meningen med fideikommisstiftelsen
i första rummet varit den att åt den regerande konungafamiljens medlem¬
mar, i viss bestämd ordning, bereda en afsevärd förmån i ekonomiskt
afseende. Vid den tid, då stiftelsen skedde, utgjorde ett palats utan
tvifvel ett medel härför. Men i våra dagar åter medför en dylik bostad
så stora utgifter, att ett dylikt palats för en kongl. prins snarare blir en
börda än en ekonomisk fördel.
Under dessa förhållanden är det förklarligt, att målsmannen för den
kongl. prins, som för närvarande är palatsets innehafvare, anser sig böra
verka för att ifrågavarande fastighet, som i annans hand skulle kunna
gifva en betydande afkastning och i följd deraf eger ett högt saluvärde,
försälj es och den derför inflytande köpeskillingen användes såsom ränte¬
bärande kapital till förmån för vederbörande fideikommissinnehafvare.
En försäljning emellertid till enskild man, på sätt som föreslagits,
synes oss icke böra af svenska kronan medgifvas.
Den plats, hvarå palatset ligger, är liksom skapad för en publik
byggnad och har icke sitt motstycke i Sveriges hufvudstad. Då härtill
kommer, att statens behof af lämpliga byggnadsplatser — derest palatset
ej i sin nuvarande gestalt skulle, såsom antagligt är, kunna för något
publikt ändamål användas — är synnerligen trängande, torde det vara
mindre välbetänkt, att staten medgifver försäljning till enskild person af
en så användbar fastighet, hvars värde för öfrigt, med stigande utveckling
af hufvudstaden och landets resurser i allmänhet, lär komma att i fram¬
tiden betydligt öfverstiga den högsta köpeskilling, som af någon enskild
för närvarande skulle kunna bjudas. Då emellertid staten sålunda, enligt
vår mening, bör för sitt medgifvande af palatsets försäljning betinga sig
rätt att sjelf inköpa palatset, krafvel- grannlagenheten, att köpeskillingen
ej bestämmes lägre, än hvad enskild man bjudit.
Denna köpeskilling synes emellertid, med hänsyn till den rättsliga
ställning, staten redan nu intager i fråga om palatset, icke böra utbetalas
i annan form än som årlig ränta att uppbäras af den, som enligt fidei-
Motioner i Första Kammaren, N:o 36.
3
kommissbestämmelsema i hvarje fall skulle ega dispositionsrätten öfver
palatset.
Efter mönstret af svenska statens 3,6 % obligationer skulle räntan å
den af enskild man bjudna köpeskillingen utgöra 81,000 kronor, men i
betraktande deraf, att nämnda statspapper för närvarande stå under pari
samt att, om köpeskillingen placerades i andra första klassens papper, en
högre ränta nu skulle kunna betingas, torde en årlig ränta af 90,000
kronor, eller 4 % på den bjudna köpeskillingen, vara att förorda.
På grund af hvad vi sålunda anfört, hemställa vi,
att Riksdagen måtte förklara, att Ivongl. Majrts
ofvan omförmälda proposition icke kan af Riksdagen
bifallas, men att från Riksdagens sida hinder icke
möter för försäljning af fastigheten n:o 1 efter 1810
års nummerordning i qvartett Lejonet i Stockholm
under vilkor, att fastigheten öfverlåtes till statsverket
emot det att från riksgäldskontor årligen utbetalas
90,000 kronor till den, som enligt gällande fideikommiss-
bestämmelser skulle ega att disponera öfver fastigheten.
Stockholm den 8 april 1902.
Ernst Trygger.
J. Gripenstedt.
Carl Taube.
H. Falkenberg.
Jolin Rettig.
Carl von Friesen.