Motioner i Andra Kammaren, JV:o 95.
15
N:o 95.
Af herr C. T. Lind, om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
indragning af kronofogdetjensterna.
Det har länge hägrat för svenska allmogens åstundan att vinna en
förbättring i utsökningsväsendet. Genom den nu gällande utsökningslagen
har visserligen ett steg framåt tagits; men så länge den åldriga indelningen
af landsstatstjensterna fortlefver, är det icke något hopp om vinnande af
den önskade och nödvändiga förenklingen och skyndsamheten. Såsom
öfverexekutor fungerar nemligen landshöfdigeembetet och såsom underexe-
kutor kronofogden, till hvilken sistnämnde alla ansökningar om verkställig¬
het af domar och utslag samt om indrifning af utskylder böra ställas.
I regel remitterar kronofogden dessa förrättningsåtgärder till de honom
underlydande länsmännen, hvilka åter i sin ordning — beträffande krono-
och kommunalufskyklers samt böters indrifning och, i brist af tillgång till
de sistnämnda, befordrande till förvandlingsstraff — öfverlemna verkställig¬
heten till fjerdingsmännen.
Vi stå sålunda, nemligen i landskommunerna, fortfarande på ungefär
samma punkt, som vi gjorde vid nya utsökningslagens införande.
Det borde vara uppenbart, att kronofogden är för ärendenas nödiga
fortgång en hindrande mellanhand. Han verkställer ju i regel aldrig
sjelf dom eller utslag, utan remitterar, såsom ofvan nämnts, alla indrif-
ningar och verkställigheter till länsmännen. Kronans uppbördsstämmor äro
i allmänhet förlagda till en plats inom hvarje kommun, hvarest länsmannen
i det distriktet sjelfskrifvet är närvarande, och hvad vore då naturligare
och enklare, än att denne tjensteman verkstälde uppbörden? Det finnes
icke något af de tjenstegöromål, som åligga kronofogden, hvilket icke
skulle kunna öfverlemnas till länsmannen, och denne senare blefve visst
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 95.
icke derigenom betungad, då han nu i de allra flesta fall endast är ett
verkställigshetsorgan för kronofogden; men det skulle genom att insätta
länsmännen, hvar inom sitt distrikt, till utmätningsrnän befordra skynd¬
samhet i ärendenas gång. Hvad polisordningen vidkommer, torde man
vara ense om, att kronofogden icke lägger hand vid något hithörande,
och enligt hvad vi erfarit, har det blifvit af nöden att, åtminstone der
större brott begås, lägga polisvården i händer på derför särskildt qvalificerad
person.
I afseende på enskilda personers ansökningar om verkställande af
dom eller utslag och mottagande af redovisning derför bör det vara all¬
deles klart, att sökanden skulle vinna betydligt i tid genom att aflemna
domen eller utslaget direkt till länsmannen och hos honom mottaga redo¬
visningen, i stället för att, såsom nu är fallet, med förbigående af denne,
som i regel blifver verkställaren, göra resor och hafva besvär för att söka
kronofogden. Samma förhållande förefinnes beträffande kommunalstyrel¬
sernas mellanhafvande med uppbördsmannen.
Om således hvarje länsman inom sitt distrikt blefve underexekutor
och samtidigt kronouppbördsman, blefve icke blott allmänheten bättre och
hastigare betjenad, utan länsstyrelsen finge äfven den fördelen att hastigare
kunna mottaga indrifna uppbörds- och bötesmedel, alldenstund såväl
det allmännas som den enskilde personens medel sluppe att passera genom
den mellanhand, som utgöres af kronofogden.
Någon invändning mot länsmans lämplighet i åsyftade hänseendet
torde icke med fog kunna göras, då det är praxis, att denne utöfvar utmät¬
ningsmanskallet och det naturligtvis skulle stadgas åliggande för honom
att ställa skälig borgen, eller säkerhet för uppbördsmedlen. Icke heller
bör det befaras någon drygare utgift för statsverket genom förändringen,
enär genom indragande af kronofogdelönerna medel skulle uppstå till
höjande af länsmännens nu ganska låga aflöningar, samt ändock en besparing
göras å utgifterna för utsökningsväsendet.
Ehuru jag bildat mig en bestämd åsigt om behofvet af kronofogde-
tjensternas indragning och länsmännens insättande, hvar inom sitt distrikt,
till underexekutorer och uppbördsman, anser jag mig icke våga afgifva
något detaljeradt förslag till förändringens genomförande, utan yrkar jag,
att Riksdagen ville för sin del besluta att till
Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse, innefattande begäran om
utredning af frågan, och att Kongl. Maj:t. derefter
måtte till Riksdagen afgifva proposition om indragning
Motioner i Andra Kammaren, N:o 95.
17
af kronofogdetjensterna, samt att kronofogdarnes tjenste-
åligganden öfverflyttas till lansmännen, i sammanhang
hvarmed nödiga ändringar uti hithörande författningar
torde komma att föreslås.
Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.
Stocholm den 27 januari 1902.
C. T. Lind.
Bill. till Riksd. Prot. 1902.
1 Sami.
2 Afd. 2 Band. 24 Höft.
3